Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
1
N:o 166.
Af Herr S. Ribfoing: Om upphäfvande af § 2 i Kongl. förordningen
den 1 Maret 1844. angående förhud, emot lotterier.
Sistlidne lagtima riksdag väckte jag motion i ofvanstående ämne, men hvil¬
ken ej hann att behandlas af det Utskott, till hvilket den remitterades, samt följ¬
aktligen ej heller korn. under Riksdagens pröfning. Då jag sålunda, genom motio¬
nens återupptagande, icke besvärar Riksdagen med att begära dess förnyade upp¬
märksamhet på något, som nyligen varit föremål för dess öfverläggning och beslut,
och angående hvilket den redan uttalat sin åsigt, men den angelägenhet motionen afser,
synes mig lika vigtig och skälen för mitt förslag lika giltiga som för ett år sedan,
anhåller jag af dessa anledningar vördsamt, att härmedelst ånyo få framställa me-
ranämnda motion.
§ 1 af Kongl. förordningen af den 21 Mars 1844 stadgar förbud för hvar
och eu mot inrättande af lotteri, äfvensom mot utbjudande eller afyttrande af lot¬
ter till penningar eller till lös eller fast egendoms bortlottande, och alla de föl¬
jande §§:na af samma nådiga förordning innehålla straffbestämmelser för öfverträ-
dandet af förbudet, med undantag likväl af § 2, hvilken är af följande lydelse:
“det i förestående § stadgäde förbud må likväl icke lämpas å bortlottning af lös¬
ören för välgörande ändamål eller af konstsaker till svenska konstidkares understöd¬
jande och uppmuntran; dock bör om sådan lottning anmälan förut ske hos veder¬
börande Vår Befallningshafvande, som dertill eger efter profvande af omständighe¬
terna meddela tillstånd.“
Redan första ögonkastet på detta undantagsstadgande torde vara egnadt att
framkalla något tvifvelsmål om, huruvida det i detta enskilda fall i motsats mot
alla andra, kan vara möjligt, att en handling, som i allmänhet och utan afseende
på i hvad syfte den företages, anses böra i lag förbjudas och som dervid betraktas
såsom så pass straffvärd, att dess företagande kan beläggas med ända till ett års
fängelse (se eif, förordning § 4 mom. 3, jemförd med Kongl. förordningen af den
Bill. till Biksd. Prof. 1872. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
16 Febi\ 1864, §§ 7 &9); huruvida, säger jag, samma handling, med i öfrigt alldeles
samma karakterer och verkningar, blott derföre, att den företages såsom medel för
vissa uppgifna ändamål, rätteligen kan och bör förklaras tillåten och laglig. I sjelfva
verket hålla ock de i § 2 af ofvan citerade Kongl. förordning medgifna undantagen
från förbudet mot lotteri svårligen stånd, äfven för en undfallande och mild kritik.
Såsom inledningen till meranämnda Kongl. förordning upplyser, föranleddes dess
utfärdande af en Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ärendet till Kongl. Maj:t.
Denna skrifvelse, som igenfinnes, under N:o 48 från 1840—1841 års riksdag, upp¬
lyser om. att ända sedan medio af 1700-talet lotterier och lottförsäljningar genom
Kongl. förordningar blifvit förbjudna, ehuru dessa förbud ständigt råkat i glömska.
Med omnämnande derjemte af att likaledes “till befrämjande af ärbarhet och goda
seder“, alla äfventyrliga spel genom Kongl. kungörelsen af den 2 Augusti 1792
blifvit förbjudna, påpekar samma skrifvelse, huruledes lotterier måste anses såsom
ett bland de mest äfventyrliga, såsom beroende blott af slump; huruledes hoppet
att för en lägre penningeinsats göra en betydlig vinst, förleder obemedlade perso¬
ner att på lotterispel uppoffra penningetillgångar, nödvändiga för fyllande af egna
och ej sällan af deras familjers oundgängliga behof; samt huru frestelsen till be¬
drägerier dervid blott alltför ofta visat sin makt och verkan. På dessa grunder
framställa Rikets Ständer hos Kong]. Maj:t underdånig anhållan om förnyadt förbud för
inrättande af lotterier, liksom för försäljande af lotter, vare sig för inrikes eller
utrikes lotterispel,’ och de framställa denna underdåniga anhållan om sådant för¬
bud utan de undantag, som i den Kongl. förordningen blifvit intagna. Det torde
vara obestridligt, att de af Rikets Ständer anförda anmärkningar mot lotterispel, alldeles
oberoende af hvarje afseende på ändamålet vid desamma, på dem ega sin fulla
tillämplighet och sin sanning; lotteri är hasardspel, och lika litet som denna dess
karakter upphäfves till följd af det ena eller andra sättet att använda den derigenom
uppstående vinsten, lika litet förtager detta ena eller andra sätt samma spels på
en gång verkan och vilkor: att upphetsa passionerna och att till sitt fortbestånd
betingas af den råa vinningslystnaden att utan eget arbete, förvärfvad skicklighet
och hänsyn till pligt mot sig och de sina nå fördelar på andras bekostnad, detta
för öfrigt på samma gång det minskar eller förtager lusten till egen omtanke och
ordnadt arbete. Det är nemligen ett lika kändt, som af erfarenheten konstateradt
förhållande, att hoppet och beräkningen på störa slumpvinster medför obenägenhet
för det ordnade arbetet och ringaktande af dess små, men säkra vinster, så till¬
vida alltså verkar förlamande och förstörande på den flit och omtanke, som äro
allt välstånds rot och grundvilkor.
Icke heller visa sig lotterispelets verkningar i ljusare dag, om man sam¬
manställer det med de uppgifna ändamål, under förutsättning af hvilka det enligt
den Kongl, förordningen tillätes, t. ex. välgörenhet. Med detta ändamål utgör det
endast ett ytterligare, af den offentliga lagstiftningen sjelf gifvet stöd åt det i våra
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166. 3
dagar dessförutan öfverflödigt stora moraliska sjelfbedrägeri, hvarmedelst man söker
stämpla såsom en god handling, snart sagdt såsom eu pligt, att tillgodose sin njut¬
ningslystnad, sin fåfänga eller sitt vinstbegär, så snart man blott med deras tillfreds¬
ställande kan förena uppgift om ett vackert klingande syfte, och det bidrager sålunda
till att gifva näring åt en förderflig förvirring i det sedliga medvetandet, som utgör ett
samtidens framstående moraliska lyte. — Man skall måhända anmärka, att det sagda,
med afseende på föremålet för denna motion, är öfverdrifvet: må man i sådant fall
taga notis t. ex. om de uppgifter, som våra industrilotterier offentligen gifva på
de summor, som af dem användas till inköp af artiklar för lotterierna, äfvensom
på dem, som utgjort lotteriets nettovinst, och derjemte göra sig eu smula besvär
med att komma under fund med, från hvilka bidragen till dessa summors åstad¬
kommande lemnas.
Det ofvan i korthet nämnda angifver hvad man må kunna kalla baksidan
af medaljen: oberoende af ändamålet med de tillåtna lotterierna och äfven om detta
vore ett godt, äro de förras tillåtande ändå förkastligt, såsom utgörande en uppen¬
bar tillämpning af den erkändt falska satsen, att ändamålet helgar medlen. Må
det dernäst tillåtas motionären att äfven med några ord vidröra detta ändamål och
det sätt hvarpå det medelst lotterier skall vinnas: hvilket naturligen skall bilda
medaljens framsida. Såsom sådana berättigande ändamål upptager den Kongl. för¬
ordningen dels välgörande, dels inhemska konstnärers understöd och uppmuntran.
Fäster man, bland dessa, afseende på industriela konstnärer, lärer den statsekono¬
miska grundsats svårligen kunna bestridas, att endast den industriela produktion
är naturlig och, så för det allmänna, som för industriidkaren, båtande, hvars alster
utan konstlade åtgärder ega en marknad, men att deremot en produktion af indu¬
strialster, hvilka, vare sig i följd af beskaffenhet eller pris, ej utan konstlade åt¬
gärder finna afnämare eller ej är af verkligt behof framkallad, så mycket mindre
bör uppmuntras, som all dylik uppmuntran endast är egnad att föra industrien in i
en falsk riktning och att förleda industriidkaren till att placera kapital och arbete
på ett sådant sätt, att valutan för båda, dermed ock hans egen ekonomiska exi¬
stens och förkofran, komma att bero af slump. Just denna falska riktning hos
industrien och industriidkaren till produktion af artiklar, som antingen ej behöfvas,
eller vid hvilkas produktion ett pris beräknas, som öfverstiger det, produktionen i den
allmänna marknaden betingar, är emellertid det, som industrilotterierna egentligen
uppmuntra och framkalla. Detta är lika klart, om man besinnar, att ingen rim¬
ligen spelar på lotteriet för att sålunda förse sig med en viss, för honom behöflig
artikel, då han ju hvarken kan veta om eller hvad han vinner, som om man akt-
gifver på de ständigt återkommande annonserna på vunna lotteriartiklar till salu
och på det underpris, hvartill dessa utbjudas, jemfördt nemligen med det pris,
hvartill de af lotterierna inköpts. I sjelfva verket blir den uppmuntran, lot¬
terierna gifva de industriela konstnärerna, uppenbarligen eu sådan, som i det
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
i det hela skadar, ej gagnar dem och på sin höjd medför den fåfängliga verkan att
bereda landet eller industriidkaren tillfälle att kunna uppvisa såsom inhemsk pro¬
dukt någon elegant artikel, som ej är eftersökt. Möjligen skall saken vid första
påseendet visa sig i något fördelaktigare dager, om man riktar tanken på produkter
af den skona konsten. Dock blott skenbart. Skulle det ock låta hårdt, är det
dock icke desto mindre en sanning, att äfven på dessa produkter ega de ofvanföre
om industriens alster anförda satser sin tillämpning; äfven om produkterna af skön
konst gäller, åtminstone såsom allmän regel, att kunna sådana icke åstadkommas
af sådan beskaffenhet eller till det pris, att de, inom eller utom landet, finna af¬
nämare, då gör konstnären bäst i att rikta sina talanger åt annat håll; och förde
få och tillfälliga undantagen från denna regel gifvas utan tvifvel andra utvägar till
hjelp, än sanktionerande af lotterier. Återstå de välgörande ändamålen, till hvilka
lotterierna skola tjena såsom medel. Jag skall i detta hänseende ej uppehålla mig
vid det, efter hvad åtminstone i våra dagar är allmänt erkändt, minst sagdt, tve¬
tydiga värdet eller hjelpen af en välgörenhet, som rent tillfälligtvis, utan någon
slags utsigt till varaktighet eller förnyande, när gåfvan är förtärd, utan uppkal¬
lande af egen omtanke hos den hjelpbehöfvande, kommer denne till del; ej heller
vid den moraliska verkan, dylik välgörenhet medför. Utan allt afseende härpå och
äfven med erkännande af att tillfälliga olycksfall någon gång kunna inträffa, till
hvilkas afhjelpande en tillfällig undsättning gör tillfyllest, står dock den allmänna
anmärkning fast, att det är och förblir ett förvändt sätt, att ockra på lättsinnet
och passionerna för att afhjelpa nöd, och derjemte ett onödigt sätt; der verklig
vilja till välgörenhet finnes, förlorar den sistnämnda ej på att utöfvas utan bihan-
get och omhöljet af retande lockelser för egoismen. Men härtill kommer vidare
den betänkliga omständighet, att de välgörande lotterierna, ej mindre än de indu-
striela, i det hela motverka det ändamål, hvars befordrande i enskilda fall skulle
utgöra grunden för deras befogenhet, d. v. s. att båda slagen i sjelfva verket äro
ändamålsvidriga. Patriotiska medborgare hafva i våra dagar bildat föreningar, som,
med uppoffring af tid och arbete, sträfva att framkalla och uppmuntra den egna
omtanken och arbetssamheten, att bereda naturligt tillfälle till afsättning af den sedna-
res produkter, och till fruktbargörande af de dymedelst vunna små besparingarne,
för att sålunda förekomma och undanrödja anledningarne till nöd och hjelplös fat¬
tigdom. Det är bredvid dessa bemödanden, som lotterierna uppträda, erbjudande
ett annat sätt till besparingarnes placerande: på lotter, låt vara för välgörande än¬
damål, och de uppträda härvid såsom så mycket farligare rivaler för de förra, som
lotterierna bjuda på förhoppningar — visserligen i de aldra flesta fall illusoriska,
men derför icke mindre retande — om vinster, ojemförligt större än de andra, och
som just derföre befria från både omtanke och arbete — om de blott utfalla.
Skulle åter dessa stora, lätt förvärfvade vinster uteblifva, så mycket större lockelse
att, sedan man ändå offrat penningar på spelet, genom dess förnyande ändtligen
5
Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.
försöka erhålla vatuta för hvad man utgifvit, till dess att genom det välgörande
lotteriet större eller mindre del af dessa förhoppningsfulla lotterispelare äro bragta
i samma belägenhet, som den, från hvilken samma lotteri skulle rädda någon eller
några få. Så mycket må medgifvas, att dylika välgörenhetsinrättningar kunna an¬
ses säkert sörja för att aldrig sakna föremål för sitt återupprepande.
Endast ännu en anmärkning må här finna sin plats: visar sig enligt det of¬
van anförda, att de förutsättningar, på livilka den lagliga tillåtelsen af lotteri i
vissa fall hvilar, vid närmare granskning äro fullkomligt ohållbara och att följakt¬
ligen den ifrågavarande tillåtelsen saknar giltigt skäl, så företer sig derjemte den
märkliga omständighet, att man, beträffande samma tillåtelse, sådan den i den
Kong!, förordningen finnes stadgad, kommer till alldeles samma ‘resultat, äfven om
man utgår från det motsatta antagande, att dess förutsättningar vore giltiga. An¬
tag, att en i sig såsom otillåten och straffvärd förklarad handling blefve rättsenlig
blott den användes såsom medel för vissa såsom goda och nyttiga ansedda ända¬
mål; antag vidare, att dessa ändamål verkligen vunnes genom lotterier: i sådant
fall framstår sjelfmant den fråga, hvarför lotterierna skulle vara tillåtna endast för
dessa ändamål, men deremot förbjudna såsom medel för andra, lika goda och nyt¬
tiga. Vore det så, att lotterier blifva goda blott de ske till uppmuntran af' indu¬
stri eller skön konst, och att industrien samt den sköna konsten verkligen befräm¬
jades genom nämnda hasardspel: hvarföre skulle endast deras idkare ega rätt att
begagna sig af denna hjelp, men deremot samma fördel förmenas landtbrukare,
husegare och byggmästare, godsegare och bruksidkare? Det torde så mycket min¬
dre låta sig göra att för dylikt undantagsstadgande anföra giltig rätts- eller billig-
betsgrund, som t. ex. landt- och bergsbruk i Sverige i långt högre grad äro moder¬
näringar, än produktion af industriela konstalster, som äfven det högsta möjliga
uppskattande af de estetiska konstverkens och den konstnärliga bildningens värde
och behag ändå ej kan förhindra det oundgängliga erkännandet, att de praktiska
yrkena för staten så väl som för individen dock äro ännu mera behöfliga och nöd¬
vändiga. Och likaså: om välgörande ändamål vid bortlottning af lösören anses till¬
räckligt, för att rättfärdiga lotteris anställande, skulle samma ändamål deremot
icke medföra samma verkan på omdömet, icke förläna samma auktorisation, beträf¬
fande bortlottning af fast egendom? Man torde här, ej mindre än i förra fallet,
blifva svaret skyldig — hvarmed i öfrigt blott visar sig, att den tillåtelse till
lotterispels anställande, som finnes lagligen gifven, från hvilken sida och under
livilka, äfven motsatta, förutsättningar man än skärskådar densamma, framstår
lika obefogad och skadlig.
Det torde knappast behöfva anmärkas, att meningen med det anförda ej
kan vara att påstå, det intet lotteri någonsin varit anstäldt eller kan anställas,
som ej varit eller måste blifva orätt eller till sina verkningar skadligt. Det för¬
håller sig i detta fall med lotterier, som med alla andra hasardspel. Afsigten
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.
med det sagda har deremot varit att visa, att inga permissiva eller auktoriserande
allmänna lagar för detta spel kunna stiftas, som äro i stånd att förhindra orätt
och skadligt begagnande af den gifna tillåtelsen eller auktorisationen såsom det
allmännaste, och att detta särskildt gäller om den nu befintliga permissiva och
auktoriserande lagen för detsamma; den har vidare varit, att i och meddetsamma
äfven på denna lag visa och vinna tillämpning af den allmänna grundsatsen, att
undantag ej böra eller rätteligen kunna bilda regel. Det är i följd häraf och
derjemte i full öfverensstämmelse med Rikets Ständer redan för tretio år sedan
framställda underdåniga anhållan, som undertecknad härmed vördsamt föreslår:
att Riksdagen för sin del beslutar och till Kongl. Maj:t ingår
med underdånig anhållan att § 2 af Kongl. förordningen af
den 21 Mars 1844, angående förbud mot lotteri-inrättningar
uppliäfves.
Om remiss till Lag-Utskottet anhåller jag vördsamt.
Stockholm den 27 Januari 1872.
Sigurd JRibbing.
N:o 167.
Af Herr S. Ribb in g: Om beviljande af ett årligt statsanslag af å, 500
B:dr för inrättande vid hvartdera af universiteten i Upsala
och Lund af en profession i mekanik.
1 den skrifvelse Consistorium Academicum i Upsala före hvarje lagtima
riksdag till Kanslersembetet aflåter angående sådana behof, som ej genom Uni¬
versitetets egna medel kunna fyllas, har till 1865, 1870 och 1871 årens riksdag
framställning blifvit gjord om anslags begärande till en professur i mekanik. I