10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
Iso 103.
Herr LlU*S El*SS0HDerom att räntan och tionden under nästa stats-
regleringsperiod måtte med en tjugondedel nedsättas.
Efter den ränteförenkling, som år 1055 egde rum, dervid beslöts ränleper-
sedlarnes omsättning i penningar sålunda, att ett färre antal skulle bibehållas såsom
hufvudräntepersedlar och de öfriga förvandlas dels till hufvudräntepersedlar, dels till
penningar, äfvensom att dittills i jordeböcker begagnade särskilda titlar skulle upp¬
höra och all grundskatt föras under en enda litelränta, men kronotionde!] särskild!
utgöras, hafva vi tvänne grundskatter, räntan och kronotionden. Väl hafva seder¬
mera så väl räntan som kronotionden blifvit bestämda till ed visst oföränderligt
belopp, så att den förra för närvarande uppgår till 4,505,000 riksdaler och den
sednare till 1,502,800 riksdaler, men icke desto mindre gifva dessa skatter grundad
anledning till missnöje, som icke skall upphöra förr än de nämnda skatterna för¬
svunnit. Första regeln vid all beskattning är nemligen, att den skall vara rättvis.
Den må ej trycka den ene medborgaren hårdare än den andre och ingen bör vara
alldeles fritagen från skatt, hvilken kan betala sådan. Men vårt grundskatteväsende
strider uppenbart mot denna regel. Ej nog dermed, alt del ypperligare frälset eller
säterier, ladugårdar, rå och rörs samt insockne hemman äro befriade från den
gamla mantalsränta!] och kronotionden, äfvensom från rustning och ordinarie rotering,
samt att allmänna frälsehemman njuta befrielse från större delen af mantalsränta!!
jemte halfva boskaps- och skjulsfärdspenningarne, hvilka ingå i den nu fixerade
räntan, äfvensom all utsockne frälsehemman äro fria från jordeboks- och halfva
mantalsränta!), hvilkel allt ingalunda kan vara rättvist, utan grundskatten utgår med
lika belopp af hvarje hemman det ena året så väl som det andra, ehvad hem¬
manet är väl odladt eller vanhäfdadt, och ehvad äringen blifver välsignelserik eller
solen förbränt hrodden, eller liaglet och ovädret nedslagit skörden, innan kärnan
blef mogen.
Den lör utredande af frågan om grundskatternas inlösen tillsatta komité,
hvilken endast ansåg sig böra tillstyrka grundräntans efterskänkande i de fall, då
dess belopp öfverstiger en half procent af det hemmanet åsätta taxeringsvärde,
yttrade i denna fråga följande: ”Då nuvarande grundskatter här i landet åsatles,
utgjorde de onekligen skatter i egentlig mening, hvilka efter behof höjdes eller
minskades, men sedan de under långa tider blifvit förändrade och slutligen medelst
gill'3 författningar vunnit egenskap af orubblighel,- hafva de förlorat lätta naturen
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
11
af skatter och antagit den af vissa, jordkapitalet belastande räntor, hvilka med sina
bestämda belopp fästat sig vid kapitalet och åvägabringa eu minskning i dess värde,
som afses vid hvarje öfverlåtelse af detsamma från en till annan egare. Det är då
icke längre egaren af jorden, som drabbas af skatten, utan det är jorden sjelf, som
vidkännes den genom minskadt värde. Den, som förvärfvar jorden, skyddar sig
genom det pris, han derför betingar.”
Delta är kärnpunkten i den bevisning, man vanligast får höra af dem, som
försvara grundskatterna. Låtom oss då granska dess verkliga halt. Till eu början
måste man hålla komité!) läkning för medgifvandet, att grundskatterna från början
voro ”skatter i egentlig mening”, hvilka efter behof höjdes eller minskades. Delta
medgifvande innebär ett erkännande, att grundskatterna nu icke äro ”skatter i egentlig
mening” och all de följaktligen äro orättvisa. Påståendet, att det icke är egaren
af jorden, som drabbas af skatten, ulan alt jorden sjelf vidkännes skatten genom
minskadt värde, är uppenbarligen oriktigt, ty väl är det sannt, att grundskatten ned¬
trycker jordens värde, men dessutom får jordens egare, när debetsedeln kommer,
nog erfara, alt del är lian, som drabbas af skatten. Ingen lagstiftare kan vidare,
såsom komité!) förmenar, tillägga jorden vissa oföränderliga egenskaper, som hon
i sig sjelf icke eger; ty jordens värde beror dels af hennes naturliga beskaffenhet
och dels af det på henne nedlagda arbetet. Derigenom alt man pålägger henne eu
grundskatt, kan man väl för en tid minska hennes värde, men en för alla lider
gällande beskattning kan ej åläggas jorden, emedan hvarje af en representation gjord
beskattning kan af en kommande representation upphäfvas.
Slutligen säger komitén, all den, som förvärfvar jorden, genom det lägre
pris, lian för henne betingar, skyddar sig mot den orättvisa, som all grundskatt,
äfven efter komiténs åsigt, innebär. Detta påstående är så enfaldigt, att del är
förunderligt, huru klokt folk kan framkomma med något dylikt. Uppenbarligen bar
komitén tänkt på de tvenne vanligaste förvärfuingssätten, ad och köp. Har nu
ett hemman, sedan grundskatt ålades detsamma, gått i art Irån far till son, och har
vid hvarje egares död endast en arfvinge funnits, så är orättvisan påtaglig. Då
har del ekonomiska lidande, som kallas grundskatt, liksom slafveri^ och lifegen-
skapen, gått i arf från slägte till slägte alltsedan skatten pålades. Hafva åter vid
arfskifte! funnits flera arfvingar, så har visserligen den arfvinge, som fått hemmanet
på sin lott, icke lidit i förhållande till sina medarfvingar, emedan hemmanet i
bouppteckningen upptagits till sitt i följd al grundskatten minskade värde, men just
härigenom hafva vid hvarje arfskifte samtlige arfvingarne lidit en orättvisa, allden¬
stund sålunda så väl summa inventarii som delningsbeloppet minskats, och hvarje
arfvinge följaktligen fått mindre arf på sin lott än som på honom belöpt, derest
grundskatten ej nedtryckt hemmansvärdel. Vore del slutligen sannt, att vid köp af
jord köparen skyddar sig mot grundskattens orättvisa genom det lägre priset, så
skulle ingen jordbrukare, som ej öfverbetalt sitt hemman eller vanskött del eller
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
eljest misshushålla!, kunna bli ruinerad, ly han vore ju skyddad genom de! lägre
pris lian hetalt för sin jord; men beklagligen veta vi alla, att förhållandet ej är
sådant. Huru mången jordbrukare, som ganska väl förslår sil t yrke och iakttager
den största sparsamhet i sina dagliga utgifter, stupar icke för ekonomiskt betryck,
oaktadt han ej öfverbelail sin jord! Och hvad är orsaken till allt detta, nsine herrar?
Man kan tryggt svara: ”det är de på jorden hyflande hårda och orättvisa skatter
och pålagor —- grundräntan, tionden, rustningen och roteringen.” Om den svenska
bonden under de sista århundradena varit befriad från dessa orättvisa pålagor och i
stället endast lätt hel ala eu efter hvar och ens rena inkomst lämpad billig skatt, i
hvilket blomstrande tillstånd skulle ej då Sveriges land och folk befunnit sig! Man
kan härom lätt bilda sig en föreställning, om man jemför våra förnämsta herre¬
säten, hvilka nästan alla äro säterier, befriade från grundskatter, rustning och rote¬
ring, med skattehemmanen, som tryckas af allt detta elände. De lörra äro försedda
med ståtliga byggnader, egarne hafva befriat åkerfälten från slenrösen samt grund¬
dikat, och skogen lemnar fortfarande godt material till bränsle och skydd mot kli¬
matets hårdhet. A skattehemmanen deremot stå merendels torftiga hyddor, den
bland slenrösen uppspirande skörden är ofta på väg att qväfvas af ogräset, och för
att bereda sig ett knappt lifsuppehälle har på många ställen jordegaren nödgats
sälja sm skog. Till sina barn måste skattehemmansegarne lemna ett genom grund¬
skatten i värde minskadt art. Sina tjenare förmå de ej alt aflöna såsom de borde
tv fogden, soldaten och presten beröfva dem nästan allt hvad den knappa skörden
inbringa!. Den åt deras tjenare, som vill erfara sanningen af skriftens ord: ”Arbe¬
taren är sin lön värd” måste i främmande land söka sin utkomst. Och de tjenare,
som stadna qvar i vårt fädernesland, förmå sällan af de knappa lönerna hopspara så
mycket, att de på ålderdomen kunna vinna en sjelfständig bergning, utan falla då
fattigvården till last, som derigenom blir så betungande, att äfven de, som eljest
skulle hafva en knapp utkomst, blifva utarmade. Huru menligt ett sådant förhål¬
lande skall inverka både på husbönders och Ijenares moralitet, behöfver jag ej säga.
D(et äi förlåtligt, om en jordbrukare, som måste utgifva en stor del af hemmanets
afkomst i grundränta, blir mindre ordentlig i sitt lif och sina affärer, och del är
äfven förlåtligt om en tjenare, som blir otillräckligt aflönad, icke visar den trohet,
man eljest kunde fordra. Det lins således knåp! något ondt, som ej har sin rot i
grundskatterna.
Redan vid en föregående riksdag har jag väckt förslag om grundskatternas
upphäfvande, men Stats-Utskollet har dervid icke fästat något afseende, och jag har
icke ens funnit, att någon enda af de ärade representanter, som sysselsätta sig med
jordbruksnäring, deremot reserverat sig. Förunderligt nog är det just bland eu
del af dessa representanter, som mina åsigter röna det starkaste motståndet. De
säga sig visst vilja bli qvitt grundskatterna, men erbjuda sig välvilligt att, som de
kalla det, aflösa dem. År då svenska folket så förslafva»!!, att det icke har kraft
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
13
nit kasta af sig det tunga skatleoket. Skola vi nu betala lösepenning för vår
befrielse? Hvem vågar väl ådraga Sveriges jordbrukare eu ny utlaga, för alt törst
eller tusende svårigheter blifva qvitt de gamla? Huru mången jordbrukare skulle
icke duka under på amorteringen af det lån, hvarmed grundskatterna skulle aflösas?
Låtom oss derföre aldrig tala om grundskatternas aflösning.
Man svarar: då staten icke kan undvara dessa sex millioner, som räntan och
kronotionde)!, om hvilka till en början endast är fråga, utgöra, huru vill man då
gä till väga, för att bli qvitt grundskatterna? Jag svarar åter: ”vill man saken, nog
(inner man medel”. Till eu början vore det icke min mening att på en gång upp¬
häfva hela grundskattebördan, utan att under eu längre tid, t. ex. 20 år, låta eu
viss del årligen bortfalla. Den årliga minskning i statsverkets inkomster, som
sålunda genom grundräntornas borttagande uppkomme, skulle föga öfverstiga tre
hundra tusen riksdaler. Och nog skulle man utan svårighet finna medel att ersätta
detta belopp, t. ex. genom att pruta något på hvarje hufvudtitel, genom förhöjd
tull på öfverflödsvaror, sådana som tobak och viner, och i nödfall genom bevillnin-
gens höjande i den man de orättvisa skatterna hortlölle. Ihågkornmas bör ock, att
göromålcn för eu hel embetsmannaklass, häradsskrifvarne, hlefve så minskade, att
de kunde öfverflyttas på annan embetsman, och att ett helt embetsverk, Kammar¬
kollegium, derigenom finge sina göromål så väsendtligt förminskade, att de åter¬
stående sannolikt kunde öfverflyttas till ett annat embetsverk. Och då tillgångarne
under nu förestående slatsregleringsperiod medgifva eu nedsättning, utan att andra
tillgångar behöfva anvisas samt, såsom ofvan visadt är, ingen svårighet möter att i
framliden ersätta denna skattelindring, hvarom jag nu tager mig fribeten väcka för¬
slog, så anhåller jag
att Riksdagen ville besluta, att räntan och Hunden under nästa
slatsregleringsperiod skola minskas med eu tjugondedel.
Stockholm den 27 Januari 1872.
Lars Ersson.
I ofvaustående motion förena sig:
A. P. Olsson. A. W. Vhr.
från Östergötland.
Peter Carl Andersson. Sven Håkanson,
från Elfsborgs län.
Olof Olsson
i Olebyn.
B. Bengtsson.
Olof Olsson
i Mosstakan.
P. Sahlström.
lian. Isaksson.
A. Andersson.
J. Andersson.
från Bohus län.
P. Benjaminsson.
från Elfsborgs län