Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
i '
5
JV:0 130.
Af Herr R. Ehrenborg: Om förändrad reglering af skjutsvä¬
sendet.
Vid 1871 års lagtima riksdag anfördes af mig i Andra Kammaren
en motion (N:o 3) om underdånig framställning till Kongl. Maj:t angå¬
ende förändrad reglering af skjutsväsendet på i motionen angifna grun¬
der. Ehuru af dåvarande Stats-Utskott afstyrka bifölls dock motionen
af Andra Kammaren den 3 Maj samma år. Då jag häraf uppmuntrad nu
ånyo bringar ämnet å bane, kunde det visserligen synas mest välbetänkt
att framlägga förslaget oförändradt i det skick, som det till alla dess
delar blifvit en gång af den ena Kammaren antaget; men då den vid
tillfället hållna öfverläggning gifver vid handen att beslutet mera afsåg
att uttrycka en opinion i allmänhet för skjutstvångets upphäfvande, än
innebar ett på granskning grundadt godkännande af de särskilda be¬
stämmelser som i förslaget ingingo, och då jag för egen del, efter äm¬
nets närmare öfvervägande, blifvit alltmer förvissad att ett mera följd¬
riktigt genomförande af den rätta grundsatsen om ersättningsskyldighet
för skjuts, än hvad jag förra gången vågade yrka, är enda sättet för
frågans lyckliga lösning, så har jag icke tvekat att hufvudsakligen i så¬
dant syfte underkasta förslaget en omarbetning, innan det härmed ånyo
inför Riksdagen framlägges.
Vid den förra motionen, hvars motivering jag tillåter mig nu i
några delar återupprepa, anfördes, att orsaken, hvarför jag då upptog
detta ämne, var den, att Kongl. Maj:ts af 1870 års Riksdag till handlin-
garne lagda skrifvelse af den 18 Februari samma år (N:o 25), äfvensom samma
Riksdags bifall till dåvarande Stats-Utskotts öfver, bland annat, Herr J.
F. Fredricsons motion afgifna utlåtande (N:o 61), gaf anledning befara,
att skjutsfrågan ansetts numera kunna nedläggas, såsom varande på väg
att blifva nöjaktigt löst utan vidare åtgärd från statsmakternas sida, en
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
uppfattning som jag icke kunde dela. Jag erinrade om att man visser¬
ligen synes hafva erkänt såsom i regeln rätt, att den resande bör vid¬
kännas hvad skjutsningen på hvarje ort, i mån af större eller mindre
konkurrens om dess utgörande, är värd; att man ock tyckes hafva in¬
sett huru skjutsningsskyldigheten tillkommit, icke såsom eu skatt, utan
endast såsom ett åtagande, för hvilket den skjutsande ansetts uppbära
och på sin tid verkligen uppburit full valuta genom skjutspenningarne,
och att således, då i följd af förändrade förhållanden denna skyldighet
urartat till ett tungt onus, rättvisa och billighet fordrar dess upphö¬
rande, samt slutligen att man jemväl erkänt de missbruk, hvartill stats¬
anslaget och de skjutsningsskyldiges bidrag kunna gifva och gifvit an¬
ledning; men att man dock ansett någon åtgärd från statsmakternas sida
icke behöfva eller böra numera vidtagas, och detta på hufvudsakligen
följande skäl, nemligen: a) »att af vunna upplysningar synts framgå att
under en fortsatt tillämpning af bestämmelserna i Kongl. kungörelsen
af den 14 December 1866, hvarigenom förhöjning af legan för entreprenad¬
skjuts medgafs till 1 R:dr 50 öre i stad och 1 R:dr20 öre på landet, skjutsla¬
gens bidrag till entreprenadernas uppehållande i allmänhet ega benä¬
genhet att nedgå; b) att de å vissa orter utgående särdeles höga bi¬
dragen, i de fall nedsättning deri ej kan genom förändrade anordnin¬
gar af myndigheterna vinnas, vore beroende af lokala eller andra med
näringslifvet å dessa orter i samband stående förhållanden, de der icke
kunde genom lagstiftningens mellankomst förändras; c) att missförhål¬
landena med afseende på entreprenadbidragen ej i sjelfva verket vore
så stora som de höga bidragen för mantalet vid första påseendet synas
gifva vid handen (se åberopade Kongl. skrifvelse, pag. 2); d) att den öfver-
klagade olägenheten skulle genom de efterhand uppkommande jernvägs-
kommunikationerna alltmer minskas och slutligen försvinna; samt e) att,
om bidragen och maximibestämmelserna borttoges, skulle detta å vissa
orter föranleda legans uppdrifvande till så höga belopp, att hinder för
samfärdseln uppstode, till men äfven för de nu skjutsningskyldige, som
ofta hafva att efter den bestämda legan betala reseräkningar.
Hvad då först angick de vunna upplysningarne om att bidragen
syntes i allmänhet ega benägenhet att nedgå, så påpekade jag huru den
i ofvanberörda nådiga skrifvelse pag. 112 intagna tabell upplyser att
på de fem åren 1864—1868 bidragen visserligen inom 149 skjutslag något
nedgått, me» att de deremot inom 115, eller om man dertill lägger de
86, der nya bidrag först med år 1868 tillkommit, inom tillsammans 201
skjutslag stigit, allt oberäknadt dem, inom hvilka bidragen utgjort blott
16 R:dr per hemman eller derunder; och jag hemställde, huruvida denna
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
T
erfarenhet verkligen kunde anses så lofvande, att man på grund deraf
finge lägga frågan å sido.
Beträffande dernäst den visserligen obestridliga, i det vid före-
nämnda statsråds-protokoll (pag. 25) anförda uppgift om att de höga bi¬
dragen å flera orter berodde på lokala, med dervarande näringslif sam¬
manhängande förhållanden, som ieke kunna genom lagstiftning förändras,
erinrades, huru just den ökade svårighet för ifrågavarande skyldighets
utgörande, hvilken näringslifvet å sådana orter medför, är en ytterligare
anledning till skjutstvångets upphäfvande.
Hvad vidare å samma ställe anförts derom, att missförhållandena
ej skulle vara så stora, som bidragen för mantal vid första påseendet
utvisade, så hade detta grundats på en eller annan länsstyrelses erin¬
ran om att hemman, från hvilka högre bidrag utgå, till en del vore så¬
dana, som hade ett större utmål och i följd deraf högre värde, och att
man derföre heldre borde hafva tagit taxeringsvärdet än hemmanet till
måttstock för skjutsningstungans bedömande; och jag framhöll dervid
huru skogs- och bergslagsorter, hvilka härigenom (t. ex. å pag. 18 i
statsråds-protokollet) hufvudsakligen afsetts, dock just vore de på hvilka,
med deras vidsträckta och kuperade marker, långa afstånd och tunga
transporter, skjutsningskyldigheten tyngst hvilar.
Beträffande jernvägarnes framtida verkningar till skjutsbördans af¬
lyftande, erinrades, huru förespeglandet derom icke vore egnadt att lugna
den skjutsningskyldige, utan mera en påminnelse om den särskilda orätt¬
visa, som eger rum mot de skjutsningskyldige som icke bo i statsbanors
närhet; och jag framhöll att den tid, då sekundär- och lokalbanor, un¬
derstödda med det årliga belopp som sedermera blef af Riksdagen be¬
stämdt, hunnit utbilda sig till ett hela landet omfattande nät, tvifvels¬
utan vore så aflägsen, att den skjutsningsskyldiges väntan på att den
honom nu till en del åliggande betalningsskyldigheten för skjutsen skall
af den resande öfvertagas blefve alldeles för lång, och att äfven staten
ej alltför länge borde betungas med en utgift, utgående, på sådant sätt
att den svårligen kan anses rätt uppfylla sitt ändamål.
Hvad slutligen beträffade farhågan för att skjutslegan skulle flere¬
städes ytterligt uppdrifvas, derest man boi’ttoge säväl maximibestämmel-
serna. per häst och mil som statens och de nu skjutsningsskyldiges bi¬
drag, så erkände jag att denna icke kunde på förhand bevisas vara ogrun¬
dad; men då erfarenheten vitsordade, att de höga afgifterna till verk¬
liga eller skenbara entreprenörer mångenstädes varit föranledda af be¬
räkning på delaktighet, i statsbidraget, erinrades om att indragandet af
bidragen, såväl från staten som från den enskilde, antagligen skulle, i
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
förening med eu större frihet vid val af plats för skjutsstation, framkalla
en spekulation, som funne sitt eget intresse fordra, att legan ej blir för
de resande alldeles afskräckande, och jag framhöll till sist att, om än
fortfarande liksom hittills det visade sig omöjligt att förebygga hvarje
olägenhet af reformen, detta dock ej berättigade oss att bibehålla en
uppenbar och erkänd orättvisa.
Af det på sådan motivering grundade, i några särskilda punkter
uppsatta förslag, till hvilket i öfrigt nu hänvisas, vidhåller jag fortfa¬
rande det hufvudsakliga af dess fyra första punkter, nemligen att de hit¬
tills skjutsningsskyldiges åligganden att utgöra gästgifveri-, håll- och
reserv-skjuts, vare sig in natura eller genom penningebidrag, bör upp¬
höra; att hvar och en, som af skjuts begagnar sig, bör vidkännas den
lega, som vid hvarje station blifvit enligt lägsta entreprenadanbudet be¬
stämd; samt att utrop och åtagande sker per häst och per mil, utan be¬
gränsning af beloppet. Deremot har jag funnit mig böra frångå dels den
något starka rubbning i grundsatsen om att den resande bör vidkän¬
nas hela skjutsningskostnaden, hvilken innehölls i det uti 5:te punkten
framställda förslag om att för nedsättning af den vid entreprenadauktion
bestämda lega understöd af statsmedel skulle efter hemställan från ve¬
derbörande och efter beräkning af förut utgånget hästantal entreprenö¬
ren tilldelas, och dels den i 2:dra punkten gjorda förutsättning, att de
skjutsningsskyldiges befrielse icke skulle kunna ega rum förrän med af¬
skräde kontrakts tilländagående. Hvad nemligen angår den förstnämnda,
i den allmänna samfärdselns intresse förra gången föreslagna modifika¬
tionen, så kunde någon anledning till dess frångående förefinnas redan
deruti, att jag gerna skulle vilja undvika äfven allt sken af att nedsätt-
ningen skulle afse lättnad i den lokala samfärdseln, eller af att de nu
skjutsningsskyldige skulle vilja undandraga sig skyldigheten att hvar
inom sin ort till oafkortad kostnad skjutsa sig sjelfva, sedan de und-
sluppit tvånget att skjutsa främmande, eu beräkning som i min förra
motion icke ingick. Men hufvudskälet, hvarpå jag stödjer ett förslag om
grundsatsens mera följdriktiga genomförande, är det, att, på samma gång
ett ordnadt samhälle väl bör bereda hvar och en tillfälle att komma
fort samt genom lämpliga anordningar söka framkalla täflan om åtagande
af skjutshållning, så innebär hvarje dess utgift derutöfver en orättvisa
mot dem som icke resa, helst sedan de i enskilda ärenden resandes in¬
tresse blifvit af staten väl tillgodosedt genom den minskning i resekost¬
nad dess jernvägar erbjuda. Beträffande åter tiden för de skjutsnings¬
skyldiges befrielse, har jag funnit uppskof dermed kunna undvikas deri¬
genom,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
9
genom, att å ena sidan uppsägningsrätt tillerkännes entreprenören, och
å andra sidan, der sådan uppsägning icke sker, staten betalar till en¬
treprenören skjutslagets genom aftalet bestämda tillskott. I öfrigt, har
i det förra förslaget icke gjorts någon annan sakförändring än uteslu¬
tandet af dels 8:de punkten om den numera redan lagbestämda förhöj¬
ningen i lega för kronoskjuts och dels några detaljbestämmelser, som
kunna åt regeringsomsorgen öfverlemnas.
I enlighet med hvad nu anförts, får jag vördsamt föreslå följande:
A) Gästgifveri-, håll- och reservskjutsningsskyldig-
heten, så på landet som i städerna, utom Stockholm,
skall upphöra vid den tid Kongl. Maj:t kan finna godt
bestämma, utan annat undantag än det tillfälliga som
kan blifva en följd af nästa punkt.
B) Vid samma tid skall, der så kan beredas, skjuts¬
entreprenad med bidrag af skjutslaget upphöra; för
hvilket ändamål det skall stå entreprenören fritt att
inom viss lämplig tid hos Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande uppsäga kontraktet. I det fall att ändock så¬
dant entreprenadaftal varar utöfver den tid som i punk¬
ten A) är afsedd, betalar staten skjutslagets genom
aftalet bestämda afgift till entreprenören. De inom
skjutslaget, hvilka förbehållit sig att sjelfva skjutsa,
fullgöra detta sitt åliggande; och må på Kongl. Maj:ts
pröfning, för hvarje särskilt fall, bero, huruvida bi¬
drag af allmänna medel må dem beviljas.
C) Den i A) omförmälda skjutsningsskyldighet öf-
vertages af viss utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dertill godkänd och för viss tid antagen person, mot
lega af den resande till belopp som, utan att vara på
förhand begränsad^ efter hållen entreprenadauktion
per häst och per mil fastställes af Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande, särskilt för hvarje skjutsstation. Åt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnas den frihet
i afseende på val eller flyttning af skjutsstation, utan
eller i förening med gästgifverirörelse, som fordras för
framkallande af täflan om skjutsens åtagande.
D) Taxa, utvisande för hvarje station det belopp,
hvarmed resande bör betala skjutslega, låter Kongl.
Maj:t öfver hela riket kungöra, innan föreslagna skjuts-
Bih. till Biksd. Prof. 1872. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Haft. 2
JO
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
ordningen träder i verket och sedermera eftersom för-
ändradt förhållande föranleder.
E) Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
ett reservationsanslag, att användas för den åsyftade
regleringen.
F) Riksdagen anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes till
densamma afgifva den nådiga framställning, hvartill
detta förslags godkännande kan föranleda.
På anförda skäl anser jag en reglering, i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med förestående förslag, vara det enda riktiga. Emellertid
förbiser jag icke, att Riksdagen, om ock villig att aflyfta de skjutsnings-
skyldiges onus, kan hysa betänklighet vid att på eu gång genom indra¬
gande af allt understöd till legans nedsättande låta densamma i hvarje
fall till obegränsadt belopp af den resande erläggas. Jag finner mig
derföre, till förebyggande af att förslaget såsom förefallande alltför radi¬
kalt skall i dess . helhet afslås, böra såsom en nödfalls- och öfvergängs-
älgärd alternativt föreslå att, der legan vid entreprenadauktion uppgår till
så högt belopp, att den anses för samfärdseln hinderlig, den må kunna
genom understöd af statsmedel nedsättas. Såsom grund för bestämman¬
det af dylikt för legans nedsättande till entreprenör utgående bidrag
hade jag visserligen i första rummet tänkt mig det vid samma skjuts¬
station utgångna hästantal; men då dagboken icke lärer kunna anses
såsom en alltid fullt tillförlitlig verifikation, så torde lämpligare vara
att bestämmandet sker endast efter uppskattning. Jag nödgas således,
för den händelse Riksdagen icke finner sig kunna bifalla förestående för¬
slag oförändradt, hemställa om godkännande af följande tillägg till punk¬
ten C), nemligen:
Der vid entreprenadauktion legan uppgår till så högt
belopp, att den anses blifva för samfärdseln hinderlig,
eger Kongl. Maj:t att på hemställan af dess Befallnings¬
hafvande och efter uppskattning, på sätt lämpligast
finnes, tilldela entreprenörer det understöd af allmänna
medel, hvarigenom legan kan i motsvarande mån necl-
■ sättas.
I fråga om lämpligheten af denna motions framläggande och pröf¬
ning vid eu tid, hvars hufvudämne synes vara skatteväsendet i dess hel¬
het, tillåter jag mig slutligen anföra att, om skjutsningsskyldigheten vore,
såsom den stundom oriktigt ansetts, jemförlig med de på jorden hvi-
lande allmänna besvären, såsom skyldigheten att bygga kyrka, prestgård,
sockenstuga, fattigstuga, skolhus, tingshus, vägar in. m., och hvilka onera
Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.
Il
jag hoppas skola, efter ömsesidigt tillmötesgående och i samband med
grundskatterna, efter hand blifva på samtliga beskattningsföremål billigt-
vis utjemnade, så skulle jag icke funnit lämpligt att särskildt bringa
frågan om skjutsningsskyldigheten under behandling. Men då detta tvång,
efter att på sin' tid hafva tillkommit såsom ett för de skjutsningsskyl-
dige under vanmäktig lag välkommet skydd mot våldgästningen, seder¬
mera under förändrade förhållanden antagit den förhatliga och från
början aldrig afsedda karakteren af en skattebörda i stad och på
land till de resandes förmån och sålunda är af en alldeles särskild be¬
skaffenhet, så har jag ock funnit frågan om dess upphörande vara be-
rättigadt föremål för särskild framställning, intilldess att hel befrielse
ändtligen vinnes.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 26 Januari 1872.
Ridt. Ehrenborg
från Örebro län.
Uti förestående motion förena sig undertecknade:
J. F. Fredricson
från Upsala län.
Jan Gustaf Jansson
från Stockholms län.
Ludvig Norrby
från Gotlands län.
A. Lindevall
från Upsala län.
Peter Carl Andersson
från Östergötlands län.
Sven Nilsson
i Efveröd.
A. Andersson
från Bohus län.
P. Såld ström
Olof Olsson i Olebyn
från Wermlands län.
Pehr Pehrsson
från Stockholms län.
P. M. Gunnarson
från Calmar län.
J. E. Billström
från Bohus län.
Olof Olsson i Mosstakan
från Wermlands län.
B. Bengtsson
från Wermlands län.
Joll. Edström
från Örebro län.
Olof Larsson
från Örebro län.
J. Johansson
från Örebro län.
Liss Öl. Larsson
från Kopparbergs län.
Pehr Ericsson
från Gefleborgs län.
Hans Andersson
från Jemtlands län.
J. E. Johansson
från Westmanlands län.
Jan Andersson
från Kopparbergs län.
Hans Larsson
från Gefleborgs län.
P. Engman
från Wester-Norrlands län.
C. Johanson
från Kopparbergs län.
J. Bergström
från Kopparbergs län.
M. Jonsson.
från Gefleborgs län.
Per Jonsson
från Westerbottens län.
C. E. Hjelm
från Westerbottens län.
Hem. Bexelius
från Westerbottens län.