Motioner i Andra Kammaren, N:o no¬
ll
och dels i underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t
täcktes låta vidtaga den utredning och de förberedande åtgärder,
som erfordras för att hevillningstaxering må i Norr- och Wester-
bottens läns lappmarker kunna införas; samt att derefter till
Riksdagen afgifva nådig proposition om de anordningar och in¬
rättandet af de tjänster som för genomförandet af den föreslagna
förändringen kunna befinnas af behofvet påkallade.
Stockholm den 27 Januari 1872.
E. V. Almquist.
N:o 140.
Af Herr F. A. Palander; Om båtsmanhållets sättande på vakans
i mån af inträffande afgång, samt om sättet för användandet
af de i följd deraf inflytande vakansafgifter.
Uti de motioner rörande sjöförsvaret, hvilka jag hade äran afgifva vid
1870 och 1871 årens lagtima riksdagar, försökte jag framhålla nödvändigheten af att
båtsmanshållet upphör att utgöra en del af stammen för vårt sjöförsvars personal, för
såvidt, nemligen, man åt detta försvar skall kunna gifva en kraftig och på samma
gång i ekonomiskt afseende tillfredsställande organisation. Då jag framhöll denna
nödvändighet, förbisåg jag ingalunda de flera goda egenskaper, hvilka ofta utmärka
båtsmän eller de goda sidor båtsmanshållet eger. — Jag har tvärtom städse villigt
erkänt de stora fördelar som för tjensten härflyta deraf, att båtsmannen har sitt hem
på landet, och att han icke är i ständig garnisonstjenst, hvarigenom man dels slipper
att åt honom året om söka en sysselsättning, hvilken icke alltid är så lätt att finna,
och hvarigenom vidare karlen, under den tid han vistas i hemorten, i motsats mot
hvad förhållandet plägar vara under garnisonerande, fysiskt och moraliskt starkes ge¬
nom den nödvändighet han derstädes är underkastad, att med arbete förtjena åtmin-
Bih. till Biksd. Prot. 1872. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
stone större delen af sitt uppehälle. Men fastän jag erkänt dessa båtsmansinstitutio-
nens göda sidor, hvilka säkerligen förtjena att tillämpas på den trupp, hvilken skall
träda i båtsmansliållets ställe, har jag dock ansett, att de sjelfva institutionen vidlå¬
dande felen äro af den beskaffenhet, att, enär de icke kunna undanrödjas, båtsmans-
hållet måste i fosterlandets intresse utdömas; och jag vågar tro, att hvar och en
som samvetsgrannt och opartiskt bedömer förhållandet skall komma till samma öf¬
vertygelse.
I fordna, segellinieskeppens och de roende kanonbåtarnes, tider, då krigsfar-
tygsmaterielen och sjöartilleriet jemförelsevis ännu stodo på eu föga utvecklad stånd¬
punkt, erfordrade,
Kanonslupen, som kostade omkring 27,000 R:dr, en bemanning af 58 man;
Kanonjollen, » r> » 13,500 n n » »22 »
80-kanons-linieskeppet, » 900,000 » » circa 700 »
Ensamt vår år 1867 ännu egande roddflotta erfordrade enligt sjöförsvarskomiténs
uppgift en bemanning af 5,749 man. — Det säger sig sjelft, att det under sådana
förhållanden, då Sveriges flotta, linie- och skärgårds-, till sitt bemannande erfordrade eu
personal, hvilken med afseende på antalet kunde jemföras med en armé, för ett land
med Sveriges begränsade penningetillgångar var nödvändigt låta sig nöja blott den
vid krigslydnad vana stammen till denna personal, hvilken tydligen äfven måste vara
ganska talrik, hade någon vana vid lifvet ombord och vid vapnens bruk, eller, med
andra ord. blott den icke var sämre än vår östra grannes stående sjötrupper. Helt
olika äro förhållandena nu. De af Chefen för Kongl. Sjöförsvars-departementet till¬
tänkta monitorerna, hvar och en afsedd att föra 2 kanoner, skulle kosta 2 millioner
R:dr per stycke, men endast erfordra en bemanning af emellan 80 och 100 man.
Af denna bemanning kan det betydliga antal, som i strid endast är sysselsatt med
att framskaffa ammunition, vefva kanonerna till bords samt biträda vid eldningen
under ångpannorna, lätteligen på några få dagar inöfvas till sina sysslor och alltså
utan olägenhet påräknas ur sjöbeväringen. Återstoden deremot, på hvilkas duglighet
och disciplin det beror huruvida fosterlandet för det i fartyget nedlagda stora kapi¬
talet i behofvets stund skall erhålla valuta, måste vara män, på hvilka man i sjömi-
litäriskt hänseende vet sig kunna lita. Med afseende på den mindre sorten utaf af Che¬
fen för Kongl. Sjöförsvars-departementet förordade tornfartyg, eller de s. k. pansarbå-
tarne, är förhållandet enahanda, måhända med den skilnaden att proportionen emellan
nödig stam och beväring å dem blir något olika, beroende deraf att dessa fartyg
endast hafva den emot fören vända delen af tornet skyddad och dels såsom eu följd
deraf, dels till följd af tyngdpunktens läge, se sin uppgift inskränkt till positionsför-
försvar i den inre skärgården.
Ser man vidare på nutidens för kustförsvar afsedda opansrade kanonbåtar, af
hvilka i England efter år 1868 byggts ett större antal, så finner man, att hvar och
en af dessa, med eu kostnad af circa 160.000 R:dr per stycke, erfordrar en besätt-
Motioner i Andra Kammaren, N;o 140.
19
ningsstyrka af tillsammans 25 man, hvaraf 19 ur manskapsklassen. Äfven för dessa
eger med afseende på stam och beväring ett liknande förhållande rum, dock så att
antalet väl öfvadt manskap, som å dem erfordras, proportionsvis blir betydligt större,
till följd deraf att dylika fartyg kunna uppträda i våra skärgårdar hvarhelst behofvet
sådant fordrar.
Återstå så minfartygen, hvaraf den större certen, eller de s. k. Harveyska
torpedofartygen, med en kostnad af omkring 175,000 R:dr per stycke, torde erfor¬
dra mindre besättningsstyrka än den forna kanonjollen och den mindre certen eller
minångslupen föga mer än fjerdedelen af samma antal. Men på båda dessa fartygs-
certer måste hvarje man vara en på samma gång lugn, tilltagsen och med snabb
uppfattning begåfvad sjöman samt dertill van vid sträng disciplin, för såvidt detta
fruktansvärda vapen skall kunna vid landets försvar göra det gagn hvaraf det är
mäktigt.
Icke heller — slutligen — finnes vid handterandet af undervattensminmate-
rielen plats annat än för väl öfvadt manskap.
För att tydligen inse att båtsmännen icke kunna fylla uppgiften att utgöra en
del af stammen vid nutidens sjöförsvarspersonal, torde det vara tillräckligt att rö¬
rande dem erinra sig följande:
Rust- såväl som rotehållare vid båtsmanshållet eger rättighet att vid inträf¬
fande vakans sjelf rekrytera, och någon sannolikhet för att denna rättighet efterskän-
kes torde icke förefinnas.
I rust- och rotehållarens intresse ligger tydligen att till båtsman den anta-
ges som på landet blir nyttig, och att följaktligen den undvikes hvilken man kan be¬
fara har fallenhet för sjöyrket.
Båtsmanstorpens läge. ofta flera mil in i landet, sällan ute vid hafsbrynet,
gifva deras innehafvare i allmänhet anledning att af jordbruksarbete, icke af kustsjö¬
fart eller fiske, förtjena sin utkomst, detta så mycket mera som medel-rekryteringsåldern
är 23 år och båtsmannen dessutom redan under nuvarande förhållanden påräknar
att mera än 2/8 af tjenstetiden få vistas i sitt hem, och vid roteringskompanierna
minst 2 år å råd efter slutet af hvarje tjenstgöringstur.
Den båtsman som en gång blifvit antagen qvarstår, till följd af häfdvunnen
sed hvilken numera näppeligen torde kunna brytas, till dess han för bräcklighet el¬
ler brott afskedas, såframt nemligen han icke är en särdeles användbar karl, i hvil¬
ken händelse han ofta, efter det han med betydlig kostnad för staten i någon mån
danats till örlogssjöman, skaffar sig annan verksamhet, sedan han med rotens goda
minne ställt annan, naturligtvis i sjöyrket icke öfvad man i sitt ställe.
Enär båtsmannens hufvudsakliga lönevilkor utgöras af roten, oberoende af kar¬
lens duglighet och nit i tjensien, så har han icke något synnerligt intresse af att i
sjömansyrket skaffa sig färdighet, eller att i sitt arbete vid stationen anstränga sig.
Då nu till allt detta kommer, att mycken osäkerhet rörande rust- oeh rote-
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
hållarnes vid båtsmanshåll lagliga skyldigheter ännu förefinnes, hvilket jemväl vits¬
ordas af det komitébetänkande rörande båtsmanshållet, hvilket till Kongl. Maj:t af-
gafs den 10 December 1870, och att de ovissa besvär som med denna institution
äro oupplösligen förenade åtminstone inom vissa orter göra densamma i hög grad för¬
hatlig, så torde det näppeligen vara möjligt att anföra något giltigt skäl hvarför icke
båtsmanshållet, i den mån sådant utan olägenhet kan ske, skulle sättas på vakans
tillsvidare, och vakansmedlen användas för anskaffande och underhållande af nödig per¬
sonal vid sjöförsvaret i båtsmanshållets ställe, hvilken personal då blefve att anse så¬
som ett nytt efter tidsförhållandena lämpadt och förenklad! båtsmanshåll.
Alldenstund båtsmansnumren endast voro satta på vakans tillsvidare, skulle
deraf på intet sätt läggas hinder i vägen för vidtagandet med afseende på hela indel¬
ningsverket af de åtgärder, om hvilka regering och riksdag möjligen förr eller sednare
kunna blifva ense, och icke heller stode det i strid mot riksdagens år 1869 fattade
beslut, för såvidt detta innebar att vissa kompanier och delar af båtsmanshållet måtte
sättas på vakans tillsvidare.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, då vidare det icke lärer
kunna nekas att hvarje tidsenlig organisation af sjöförsvarets befäls-, underbefäls- och
varfspersonal är synnerligen svår att åstadkomma, sålänge det nuvarande båtsmanshål¬
let qvarstår, och med stöd för öfrigt af den utredning rörande båtsmanshållets kost¬
nad, hvilken uti motionen n:o 4, afgifven i Andra Kammaren vid 1870 års riksdag
återfinnes, vågar jag föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta:
att i mån af nuvarande båtsmäns inträffande afgång båtsmans-
hållet må sättas på vakans tillsvidare, samt de i följd deraf in¬
flytande vakansafgifterna inlevereras till Förvaltningen af sjöären-
derna i och för underhållandet af nödig stamtrupp och hand-
räckningspersonal för sjöförsvaret.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 27 Januari 1872.
F. Åd: son Palander.