Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
1
\:o 1.
Af Herr A. Adlersparre: Angående upphäfvande af den för be¬
väring spligtige medgifna friköpnings- och legningsrät-
tigheten.
Den Kongl. Propositionen, som icke innehåller något förslag rörande
ny värnepligtslag, synes gifva vid handen, att Kongl. Maj:t för sin del vid
innevarande riksmöte icke ämnar upptaga detta ämne. Det kan ej heller
bestridas, att Kongl. Maj:t härtill har goda skäl. För representationen der¬
emot, som väckt frågan, och sedermera riksdag efter riksdag tillbakavisat
de förslag, Kongl. Maj:t derom framlagt, synes det vara en bindande pligt
att ej blott hålla henne vid lit, utan ock, så vidt tid och omständigheter
det medgifva, befordra hennes nöjaktiga lösning. Att nu helt och hållet
lemna åsido en fråga åt denna vigt, hvilken vid föregående riksdagar varit
så lifligt berörd, vore både orätt och förödmjukande. Stor och vidtomfat¬
tande som hon är, kan hon, såsom erfarenheten visat, svårligen lösas me¬
delst ett enda anlopp, eller genom ett förslag, som i sig skall innebära allt;
utan lär man nog bitvis få bana vägen och steg för steg rycka framåt.
Detta kräfver tid. År derjemte det slutliga målet ännu i någon mån dun¬
kelt och outredd hvilket icke lär kunna förnekas, så ligger häri en ytter¬
ligare uppmaning att påskynda det förberedande arbetet, för att så snart
som möjligt komma till eu klar och fast uppfattning om hvad man verk¬
ligen vill, och huru detsamma skall kunna åstadkommas.
Äfven yttre förhållanden mana till handling. Lugn råder nu. När
våldsamma politiska stormar rasa, och kriget blossar omkring oss, äro sin¬
nena icke i den jemvigt, som fordras för att genomfora en reorganisation
Bih. till Riksd. Frot. 1872. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 1 Raft. 1
2 Motioner^^^ffl, Karnniarfin, ^;^, 1.
af försvarsverket. Förespeglade faror öfverspänna nerverna till en passio¬
nerad ifver, som å andra sidan retar till ett omedgörligt motstånd. Deraf
blir en dålig skörd, yttermera försämrad genom partilidelser och dylikt
ogräs, som, enligt historiens vittnesbörd, alltid frodas när elementerna äro
upprörda.
»Nu medan stilla oväder är, och alt sigh makeligen göra låter» —
skrefvo 1652 års Ständer — är rätta tiden att stärka och ordna rikets
krigsväsende.
För att genomföra en i socialt och militäriskt hänseende så bety¬
delsefull uppgift, som att på allmän yärnepligt bygga rikets hufvudsakli-
gaste försvar, torde, såsom redan ar antydt, de mogna besluten och de
kloka åtgärderna säkrast vinnas -— icke med ett fullständigt förslag, som
på en gång skall framtvingas — utan medelst ett delvis genomfördt ar¬
bete. Åtminstone bör man tillförsäkra sig en fast och pålitlig grund, innan
timren resas till sjelfva byggnaden. Institutionens så att säga vigtigaste
hörnsten hafva vi ännu icke nedlagt, då bos oss skyldigheten för hvarje
man att personligen dugliggöra sig och uppträda för fädernejordens för¬
svar icke är för alla medborgare lika bindande. Friköpnings- och legnings-
rättigheten måste borttagas, och pligten att försvara fäderneslandet göras
oberoende af förmögenhets vilkoren. Så länge rättighet till friköpning och
legning är medgifven, och det sålunda står Öppet för den bemedlade att
undandraga sig den högsta af alla medborgerliga pligter, blir allt, hvad för
öfrigt under namn af värnepligt göres, en bräcklig byggnad utan fäste,
likasom hängande i luften, och i ständig fara att af' en rättmätig opinions-
storm bortsopas. Bibehålies donna undantagslag, skall flertalet af folket
alltid uppfatta värnepligten såsom en orättvis börda, så mycket mer mot¬
bjudande, som den fäller hufvudsakligast på de obemedlade klasserna. Det
hjelper icke att säga, det friköpsrättigheten blott af ett ringa antal begag¬
nas. Ingen vet hvad förhållandet blir om vapenöfningarne ökas; hvarför¬
utom orättvisor, som gynna den rike, alltid af de djupa massorna tilldelas
större dimensioner än de i verkligheten ega. Ofverdriften här må man
icke heller undra på. Om någon borde, framför andra, vara skyldig att
personligen försvara sitt fädernesland, så vore det den, som mer än andra
åtnjuter det goda, fäderneslandet gifver. Väl heter det, att friköpningen
afser endast vapenöfningarne under freden; men denna befrielse har dock
till följd, att, när fäderneslandet anfalles, den friköpte är till försvaret
oduglig. Hemsederna äro icke nu, ej heller krigföringen, såsom fordom,
då hvarje man med sin stridsyxa eller sitt svärd genast kunde uppställas
emot fienden. Utan förberedande reguliera öfningar duger icke någon till
krigare enligt nutidens fordringar. Som sagdt är, den som främst borde
Motioner i Andra Kammaren, N:o 1.
3
stå med bröstet emot fienden är genom friköpningen urståndsatt att, i lik¬
het med sina obemedlade jemnåriga, värna fäderneslandet. Sedan kriget
börjat kan lian visserligen vid eu depot genomgå rekrytskolan, om sådant
medhinnes; men under tiden härjar fienden landet. Dertill kommer, att
friköpningen béröfvar beväringen en ej ringa del af den kunskap och od¬
lade tankeförmåga, som företrädesvis tillhöra de bemedlade klasserna. För¬
svaret förlorar härigenom en väl behöflig förstärkning af befäls- och un¬
derbefälsämnen, hvarförutom sednaste krig har visat huru» äfven i ledet,
intelligensen bidrager till segern, men deremot, der den saknas, huru det
råa öfvermodet leder till sjelfsvåld, upplösning och nederlag. Mest lider
dock institutionen af den motvilja och misstro friköpningssystemet upp¬
tänder.
Hvad beträffar legningen, som under krigstid nu är medgifven, så
är densamma så uppenbart rättsvidrig, att blotta påminnelsen om dess till¬
varo torde vara nog för dess utdömande. I ekonomiskt hänseende är det
ett fel att på en värnepligtig bekosta krigsdaning, då han, när krig in¬
träffar, får undandraga sig krigstjensten genom köp af legokarl; i militä¬
riskt hänseende är det ej mindre felaktigt att låta en man gälla för två,
då legokarlen för sin egen del ju bör vara skyldig att försvara hem och
härd; men ur högre, ur fosterländsk synpunkt, är denna aflösning från den
personliga skyldigheten att försvara fädernejorden, detta köpslående om en
allmän medborgerlig pligt, så kränkande för rättskänslan, att samhället i
mer än en riktning deraf demoraliseras. Fäderneslandets högsta intressen
fordra häri en ändring.
För att nu — i öfverensstämmelse med hvad under föregående riks¬
dagar blifvit yrkadt — komma till en värnepligtslag, som dugliggör lan¬
dets manliga befolkning för fädernejordens försvar, och tillika i national-
karakteren inpräglar en sann och högsinnad fosterlandskänsla, är första
vilkoret, att friköpnings- och legniugsrättigheten upphäfves. Härmed toges
visserligen icke mer än ett steg framåt, men det vore ett stort ochvigtigt
steg, som, ehvad form arméorganisationen framdeles erhåller, alltid måste
anses vara taget i den rätta riktningen.
I enlighet härmed är min vördsamma motion, att Riksdagen i under¬
dånig skrifvelse anhåller:
det Kongl, Maj:t, med upphäfvande af de i nådiga förordningarne
af den 13 November 1860 — angående allmänna beväringen —
och den 9 Februari 1861— angående allmänna beväringens mön¬
stringar och öfningsmöten — för beväringspligtige medgifna rät¬
tigheter till friköpning och legning, täcktes i stadgan för allmänna
beväringen gifva sådan föreskrift, att béväringspligtig icke må
Motioner i Andra Kammaren-, N:o 2.
tillåtas köpa sig fri från vapenöfningarne, cj heller, vare sig un¬
der krig eller fred, i sitt ställe annan karl lega.
Stockholm den 18 Januari 1872.
A. Adlersparre.
Y:o 2.
Af Friherre John Ericson: Om nedsättning af tullsatserna å
arti/clarne kafé och socker till de belopp, som voro gällande
enligt 1867 års tulltaxa.
Då vid 1867 års Riksdag tullsatserna å artiklarne kaffe, socker in.
H. förhöjdes, skedde dessa förhöjningar, såsom uttryckligen tillkännagafs i
såväl den nådiga propositionen i ämnet som i Riksdagens underdåniga
skrifvelse om beslutet, endast derför att »statsverkets behof det påkallade».
Samma skäl för denna skatteförhöjnings bibehållande vid de der¬
efter följande statsregleringarne har i mer eller mindre grad gjort sig
gällande.
Nu är dock förhållandet ett annat, och då statsverkets behof icke
längre påkallar några skatteförhöjningar och då det är vigtigt att man aldrig
släpper ur sigte att skattebevillningar, åtagna för ett tillfälligt behof, skola,
då detta behof icke längre förefinnes, återtagas och icke genom att fort¬
farande beviljas få karakteren af en ständigt påräknelig statsinkomst, och
da, hvad specielt beträffar artiklarne kaffe och socker, dessa, såsom numera
nödvändighetsvaror för befolkningen, icke böra onödigtvis fördyras — får
jag vördsamt föreslå Riksdagen:
att tullsatserna å artiklarne kaffe och socker återföras till hvad
de utgjorde enligt den för år 1867 gällande tulltaxa, och att så-