Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12.
1
i
N:o 12.
k
Ank. till Riksd. Kansli den 8 Maj 1872, kl. 1 e. m.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande (Ko 11), i
anledning af väckt motion om upphäfvande af ej mindre Kong!,
förordningen den 15 Februari 1855 angående behandling af
frågor om ersättning för understöd, som af fattigvändssamhälle
i ett af de förenade rikena Sverige och Norge lemnas nödlidande
från det andra, än äfven 2 mom. i 32 § af fattigvårdsförord¬
ningen den 9 Juni 1871.
Ut i 1 § al 1855 års ofvan berörd» förordning erkändes såsom grundsats, att
fattigvårdssamhälle i dot ena riket, som efter der gällande stadgar om fattigvård
föranlåtits lemna tillfälligt understöd åt någon till detta samhälle i .fattigvårds-
hänseendo icke hörande person från andra riket eller bekosta sådan persons be¬
grafning, utan att godtgörelse derför kunnat, med tillämpning af samma stadgar
enskild person eller annat fattigvårdsamhälle inom det rike, der understödet lem-
nats, åläggas, skulle vara berättigad! att undfå ersättning i den ordning, som uti
öfrig» §§ stadgades. Enligt bestämmelserna i dessa §§. skulle ersättningen för¬
skjutas af det rikes statsmedel, der understödet lemnats, och förskottet återgäldas
af det andra rikets statskassa, till hvars godtgörande vederbörande myndighet
hade att vidtaga åtgärder mot det fattigvårdssamhälle, “som enligt författningarne
kunde anses dertill förbundet'1.
Uti Kongl. förordningen den 1) Juni 1871 om fattigvården intogs uti 32 §
2= mom., att angående behandling af frågor om ersättning för i;nderstöd af ifråga¬
varande beskaffenhet skulle gälla hvad särskildt stadgas.
Bih. till Riksd, Prot. 1872. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band, 12 Käft.
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 12.
Sedan Andra Kammaren, med bifall till ett af Herr A. W. Westerdal i
motion N:o 202 framstäldt yrkande, beslutat, att Riksdagen skulle i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Msij:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes upphäfva ej mindre
ifrågavarande Kongl. förordning af den 15 Februari 1855, än äfven 2 mom. af 32
§ i Kongl. förordningen om fattigvården den 9 Juni 1871, samt detta beslut blifvit
Första Kammaren meddeladt i det ändamål, 03 § 3 mom. Riksdags-ordningen an-
gifver, har frågan blifvit till Utskottet för närmare utredning öfveriemnad; och
får Utskottet i anledning deraf utlåtande härmed afgifva.
Ifrågavarande motion, likasom en af samme motionär i ämnet tidigare
väckt (N:o 23), men sedermera förfallen, synes vara föranledd deraf, att inom åt¬
skilliga svenska provinser, företrädesvis de, som angränsa Norge, skulle förspörjas
en allmän klagan öfver de på grund af 1855 års förordning från norsk sida fram¬
ställda anspråk på en dryg ersättning, som slutligen drabbade dessa provinser;
och med förordningens upphäfvande skulle, att sluta af uttryck i motionerna och
uttalanden under öfverläggningen inom Andra Kammaren, egentligen åsyftas att
befria svenskt fattigvårdssamhälle från all ersättningsskyldighet uti förevarande
hänseende och låta bero på Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskilt fall, om och
i hvad män ersättning af statsmedel skall lemnas, samt att följaktligen försätta
Norge i berörda hänseende i samma ställning till Sverige, som ett främmande
land.
Med fästadt afseende å det särskilda politiska förhållande, hvari de begge
rikena stå till hvarandra, anser Utskottet billigt och lämpligt vara, att grund¬
satsen om deras ömsesidiga ersättningsskyldighet i frågor af ifrågavarande beskaf¬
fenhet är i lag erkänd och att erforderliga bestämmelser finnas antagna, till regle¬
ring af sättet för grundsatsens tillämpning; och Utskottet anser sig derföre icke
böra understödja ett förslag, åsyftande att undanrödja denna redan under en följd
af år med skäl erkända grundsats och alla bestämmelser i ämnet, desto mindre,
som det icke torde böra förnekas, att våra arbetare, synnerligen under tider, då
särskilda förhållanden här förminska arbetstillfällena, hafva en icke ringa fördel af
de lätt tillgängliga arbetsförtjensterna inom Norge.
Flertalet af do skäl, hvilka få antagas hafva hufvudsakligen grundat Andra
Kammarens beslut, synas icke heller vara af beskaffenhet att motivera den ifråga¬
varande förordningens upphäfvande, utan blott syfta till en förändring' af bestäm¬
melserna deri. Dessa skål, hvilka återfinnas i de begge motionerna, Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts betänk anden (N:o 17 och 27) och de yttranden, som
under öfverläggning inom Kammaren afgifvits, gå nemligen derpå ut, att författ¬
ningen ej är grundad på fullständig reciprocitet, eller fullt öfverensstämmande med
de inom Sverige numera gällande grunder för fattigvården; att då understöd inom
ena riket skall lemnas efter der gällande stadgar om fattigvård, det, till följd af
de genom vår nya fattig vård slag förändrade föreskrifterna om ovilkorlig fattigvård,
lätteligen kan hända, att understöd lemnas inom Norge, hvilket icke kunnat lag-
Första Kammarens IMlfålliga. Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 12. 3
ligen påkallas, om den understödde vistats i Sverige; samt att svenskt fattig vård,~-
samhälle icke år i tillfälle att pröfva ersättningsanspråkens giltighet. Blott ett
enda skäl har anförts, hvilken om det i förevarande fall vore tillämpligt, måhända
kunde föranleda ett upphäfvande af förordningen, nemligen det som stödcs,på åsig-
ten, att främmande stat, som användt en annan stats arbetare och sålunda tillgodo¬
gjort sig hans arbetskraft, borde sjelf vidkännas kostnaderna för honom derunder
lemnadt fattigunderstöd. Men äfven om denna åsigt, emot hvars allmängiltighet
befogade anmärkningar skulle kunna göras, med något skäl kunde från svensk sida
åberopas mot främmande länder, anser Utskottet, med afseende å det ofvanberörda
närmare förhållandet mellan Sverige och Norge, en sådan åsigt beträffande de före¬
nade rikena, icke böra göra sig gällande.
Med denna uppfattning och på grund af hvad i öfrig! anförts, anser väl
Utskottet, på sätt redan är antydt, skäl icke vara för handen att helt och hållet
upphäfva 1855 års förordning; men då den ömsesidiga ersättningsskyldighet rikena
emellan, som deri erkännes, skulle bibehållas väsendtligen på grund af politiska
skål, har det synts Utskottet, som bordo statskassan hufvudsakligen deraf drabbas
samt svenskt fattigvårdssamhälle ej hafva vidsträcktare skyldighet att godtgöra
statskassan, än om understödet lemnats inom annat svenskt fattigvårdssamhälle.
hvilket för närvarande likväl ej är förhållandet.
Enligt vår nu gällande fattigvårdslag, § 29, sträcker sig svenskt fattigvårds-
samhälles skyldighet att ersätta ett annat för der lemnadt understöd åt eu person
med hemortsrätt i det förra icke vidare, än till sådant understöd, som lemnats en¬
ligt 1 §:s bestämmelser om s. 1c. obligatorisk fattigvård. På grund af 1855 års för¬
ordning, på sätt den hittills tillämpats, har det emellertid ålagts do svenska fattig-
vårdssamhällena att godtgöra statskassan hvarje slags understöd, som, i öfverens¬
stämmelse med fattigvårdslag i Norge, der lemnats deras nödställda medlemmar,
följaktligen äfven sådant, som icke varit till obligatorisk fattigvård hänförligt. Och
i detta hänseende »ynes en förändring skäligen kunna påkallas.
Vidare har Utskottets uppmärksamhet fästats dervid, att under det, jemlik!
stadgande uti instruktionen för länens lasaretts- och lcurhus-direktioncr, fri vård
lemnas alla veneriskt sjuka samt sådan sjukvårdsbehöfvande från annat distrikt,
som är medellös, så lemnas uti intetdera fallet vården fritt i Norge; hvarföre de
svenska fattigvårdssambällena ofta lära drabbas af dryg kostnadsersättning för så¬
dan inom Norge någon deras medlem lemnad vård å sjuk- och kurhus. Äfven i
detta hänseende synes skäl tala för eu sådan förändring i den förevarande förord¬
ningen, att statsverket vidkännes berörda kostnader.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet vördsamt hemställa,
att Första Kammaren, med förklarande, att Medkammareus beslut ej
kan oförändradt biträdas, måtte för sin del i stället besluta att i under¬
dånig skrifvelse hos Kong!. Maj:t anhålla om sådan förändring af eller
tillägg till bestämmelserna uti ifrågavarande förordning af den 15 Pe-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande■ N:o 12.
bruari 1855, att svenskt fatt igvård ssamhälles skyldighet att godtgöra
statskassan förskjuten ersättning för tillfällig fattigvård och sjukvård,
lemnad någon dess medlem inom Norge, ej må blifva vidstäcktare, än
om vården lemnats inom annat svenskt fattigvårdssamhälle.
På Utskottets vägnar:
Trolle Wachtmeister.
Stockholm, J. W. Svenssons Boktryckeri, 1S72.