Den 22 April, f. m.
5 53
S.\S kl* f 11 f* m. å Kong], Slottet, för att derifrån i procession afgå
till Riddarholmskyrkan.
Sedan Herr trefven och Talmannen svarat, att Kammaren skulle
efterkomma den nadiga inbjudningen, afträdde Herrar Öfverste-kam-
marjunkare.
Kammaren åtskiljdes kl. j 3 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Lördagen den 22 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 13 dennes förmiddagen.
Föredrogs ånyo. Ståts-Utskottets den 8 och 12 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 42, i anledning af väckta förslag dels om beviljande
i aiis.^a® Hl? stambanor, dels om uppgörande och fastställande af
plan för enskilda jernvägsanläggningar samt anvisande af statsbidrag
till dylika anläggningar.
Grefve af Ugglas: Detta betänkande skall naturligtvis punkt¬
vis föredragas, med anledning hvaraf jag anhåller att få fästa upp¬
märksamheten a sjette punkten. Den innehåller Utskottets utlåtande
i afseende på understödjandet af enskilda jernvägar och sammanfattar
icke allenast frågan om det belopp, som skall dertill anvisas, tiden
under hvilken detta skall utgå, de vilkor, som enskilda böra under¬
kasta sig för att få åtnjuta understöd, och slutligen frågan om sjelfva
554 Den 22 April, f. ni.
understödssättet. Herrarne torde inse att i fall allt detta skall i ett
enda sammanhang behandlas, så skulle en sådan oreda . i diskus¬
sionen uppkomma, att jag knappt kan fatta, huru nian slutligen i pro¬
positionen skall kunna skilja emellan de olika meningarne. Jag anser
derföre, att det är nödvändigt att i denna punkt vid föredragningen
skilja mellan de olika littera. Dervid yppar sig dock en svårighet
att taga hvarje littera för sig. I litt. A) har Utskottet hemställt, att
Riksdagen ville till Kong!. Maj:ts disposition ställa en summa af
femton millioner riksdaler till understöd af enskilda jernvägsanlägg-
ningar, och i litt. B), som kommer efteråt, har Utskottet åter vädjat
till Kongl. Maj:ts proposition och föreslagit understöd åt andra slags
jernvägar. Den Kongl. propositionen åter sammanför i en summa hela
det belopp, som skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition, och i
fall denna sättes emot föredragningen af litt. A), så måste diskussionen
behandla hvad Utskottet föreslagit både under litt. A) och linda:
litt. B), hvarföre det enligt min tanke är nödvändigt att vid före¬
dragningen sammanslå dessa båda littera.
Öfvergår jag nu till små-littera, så finner jag, att i litt. a) och b)
afhandias de skyldigheter, som ett bolag måste underkasta sig för
att komma i åtnjutande af understöd. Bestämmelserna derom åter¬
finnas i Kongl. Maj:ts proposition under punkten 1). 1 fall nu litt.
a) skulle ensam företagas, så följer deraf, att vi ledas in på Kong!.
Maj:ts proposition, och om vi då gilla densamma i den nyssnämnda
punkten, så måste litt. b) förfalla utan att någonsin hafva blifvit
föredragen. Det är således nödvändigt att äfven litt. a ) och b) före¬
dragas gemensamt, endast med uteslutande i litt. b) af bestämmelsen
om, att en fjerdedel af aktiesumman skall vara tecknad, för att någon
skall vara berättigad att erhålla understöd, emedan detta beror på
de under litt. c) och d) föreslagna bestämmelserna om understöds-
sättet. Dessa sednare åter angå som sagdt understödssättet och böra
naturligtvis äfven i ett sammanhang behandlas. Sedermera Kommer
litt. e), som motsvarar Kongl. Maj:ts proposition i 5:te punkten, litt.
f), som motsvarar samma proposition i 7:de punkten, och slutligen
återstår bestämmelsen under litt. C).
Min hemställan är således att föredragningen måtte så ske, att
först tagas gemensamt litt. A) och B), sedermera i ett sammanhang
litt. a) och b) med uteslutande af den i sistnämnda moment före¬
kommande bestämmelsen att aktieteckningens belopp skall uppgå
till minst en fjerdedel af anläggningskostnaden; derefter äfven i
ett sammanhang litt. c) och d), jemte den från momentet b) undan¬
tagna bestämmelsen, samt slutligen hvar för sig de öfriga litt. e),
f) och C).
Friherre Funck: Det är alldeles klart, att då en punkt, som
innehåller en mängd momenter, skall föredragas, så möta alltid stora
svårigheter att göra det i samma ordning, som momenterna äro upp¬
ställda, ty då dessa naturligtvis hafva sammanhang med hvarandra,
så kan, i händelse en punkt tidigare blir bestämd, detta verka på de
efterföljande, och ännu värre blir saken, om, såsom här är fallet, den
punkt, som skall föredragas med sina många momenter, har sin mot-
Den 22 April, f. in. 555
svårighet i en Kongl. proposition. Jag är derföre af samma me¬
ning som den siste talaren, att det skulle lända till stor reda
om föredragningen skedde på sätt han föreslagit. Jag förutser i
annat fall stora svårigheter vid propositionen, hvarom vi hafva
erfarenhet från punktens föredragning inom Utskottet. Då jag tror,
att dessa skulle undvikas genom antagande af det föreslagna före-
dragningssättet, så får jag anhålla om bifall till Grefve af Ugglas
förslag.
Friherre Raab, Adam: Jag får uppriktigt säga, att jag vid
föregående tillfällen, då föredragningsordningen blifvit omkastad, haft
en viss svårighet att följa med, och att jag nu befarar detsamma, i
fall Kammaren beslutar en dylik förändring. Jag ber emellertid vörd¬
samt att få fästa uppmärksamheten uppå, att då förslaget i kitt. c)
innehåller bestämmelserna om understödssättet, i hvilket afseende
Utskottsmajoriteten har föreslagit anslag af en fjerdedel af anlägg¬
ningskostnaden, så hade jag föreställt mig, att detta sannerligen borde
hafva varit det första som blifvit afgjordt, emedan just den omstän¬
digheten, huruvida man skall understödja genom anslag af en fjerde¬
del eller lån af två tredjedelar, i väsendtlig mån kommer att bestämma
beslutet, om huru stor summa man årligen vill anslå till jernvägs-
byggnader. I bevisningen häraf behöfver jag ej vara vidlyftig, då
det är alldeles klart, att om vi gifva en million att utgå såsom an¬
slag till en fjerdedel af anläggningskostnaden, så förutsätter detta
att penningar för de öfriga tre fjerdedelarne skola finnas hos aktie-
tecknarne, hvaraf blir en följd, att man kommer att bygga jernvägar
för 4,000,000 R:dr om året, men om jag lånar ut en million R:dr så¬
som två tredjedelar af anläggningskostnaden, så medför detta, att
jernvägar komma att byggas för endast 1,500,000 R:dr årligen. Dessa
omständigheter äro tydligen af största vigt vid beslutet angående det
belopp sonr bör anslås, och jag önskar derföre att detta först blefve
afgjordt, hvarföre jag vördsamt får anhålla, att mom. c) under litt.
A) måtte sättas först vid föredragningen.
Grefve af Ugglas: Jag ber att få fästa den siste talarens upp¬
märksamhet på, att då han yrkat, att litt. c) skall särskildt först
föredragas, så har han förbisett att den står i ovilkorligt samman¬
hang med litt. d). Detta sednare moment innehåller nemligen, att “så
snart nettobehållningen af trafiken å sålunda understödd jernväg öfver-
stiger fyra och en half procent af anläggningskostnaden, skall staten
ega under all framtid uppbära hälften af det Överskjutande beloppet'1,
hvaraf tydligen framgår att bestämmelsen i detta moment står i nöd¬
vändigt sammanhang med frågan om understödssättet, och att således
litt. c) och d) böra följas åt. Hvad åter det angår att sätta litt. c)
och d) främst, så är det visserligen sannt, att hufvudstriden kommer
att röra sig kring dessa punkter, men jag anser det icke nödigt att
i och för detta omkasta föredragningssättet mer än behofvet ound¬
gängligen påkallar, ty hvarje sådan omkastning måste alltid för de
ledamöter, som icke förut varit i tillfälle att närmare sätta sig in i
Den 22 April, f. in.
556
frågorna, medföra ett slags villervalla. Då det dessutom icke kan
nekas, att, föredragningen må bli hurudan som helst, de säkerheter
för vilkorens uppfyllande, som omtalas under litt. a) och b), ochhvilka
Kongl. Maj:t i sitt förslag begränsat till de gamla vilkoren, att arbets¬
planen skall fastställas af Kongl. Maj:t och bolaget vara under-
kastadt kontroll, hafva sin tillämpning på bolagen hurudant under-
stödssättet än må blifva, så finner jag ingen nödvändighet att så om¬
kasta föredragningen. Jag anser det derföre angenämast och bäst
att så mycket som möjligt följa den ordning, som Utskottet iakttagit,
och anhåller om proposition på mitt förslag.
Friherre Raab: Om den siste talaren icke ansett såsom allde¬
les nödvändigt att vidtaga den af mig föreslagna förändringen, så
har han dock erkänt, att den är ändamålsenlig, derigenom att han
medgifvit, att litt. c) innehåller just det. som i föreliggande förslag
utgör hufvudsaken. Hvad åter beträffar hans yrkande att litt. c) och.
u) måtte tagas tillsammans, så har jag ingenting deremot utan går
gerna in på hans förslag, men jag afstår icke från mitt yrkande, att
vi i främsta rummet skola afgöra hufvudsaken, hvilken, såsom Grefve
af Ugglas sjelf medgifvit, ligger i litt. c) och innefattar frågan om
understödet skall lemnas såsom anslag eller lån. Jag får således
yrka, att när 6:te punkten förekommer, litt. c) och d) må först före¬
dragas i ett sammanhang och sedan de öfriga littera i samma ordning,
som Grefve af Ugglas föreslagit, det vill säga först litt. A) och B)
i ett sammanhang, dernäst litt. a) och b) likaledes i ett sammanhang
och slutligen hvar för sig litt. e), f) och C).
Sedan öfverläggningen angående sättet för utlåtandets föredrag¬
ning härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Talman¬
nen, att i afseende derå hade föreslagits dels utaf Grefve af Ugglas,
att Utlåtandet skulle punktvis företagas till afgörande, dock med
iakttagande deraf, att de under 6:te punkten intagna förslag behand¬
lades i följande ordning, nemligen: l:o) momenten stora A och B i
ett sammanhang; 2:o) momenten lilla a och b, jemväl tillsammans,
dock med undantag af den i sistnämnda moment förekommande be¬
stämmelsen, att aktieteckningens belopp skall uppgå till minst en
fjerdedel af anläggningskostnaden; 3:o) momenten lilla c och d jemte
den från momentet b undantagna bestämmelsen; 4:o) momentet e;
o:o) momentet f; och slutligen 6:o) momentet stora C; dels oek utaf
Friherre Raab, att utlåtandet måtte punktvis genomgås, med iakt¬
tagande deraf, att vid 6:te punktens behandling momenten lilla c och
d i ett sammanhang först förekomma, derefter momenten stora A och
B, tillsammans med hvarandra, och sedermera de öfriga stadgandena,
hvart för sig, i enlighet med Utskottets uppställning.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till det utaf Grefve af Ugglas i förevarande hän¬
seende gjorda förslag, hvarvid svarades, många ja och nej i bland¬
ning, samt sedermera proposition på antagande af Friherre Raabs
förslag, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej;
Den 22 April, f. m.
557
hvaruppå och efter det proposition å bifall till Grefve af Ugglas’
förslag ånyo blifvit framställd samt med många både ja och nej be¬
svarad, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Friherre Raab begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den som vill, att Stats-Utskottets Utlåtande N:o 42 skall punkt¬
vis företagas till afgörande, dock med iakttagande deraf, att, vid be¬
handling af 6:te punkten, stadgandena under stora litt. A och B i
ett sammanhang först förekomma, derefter stadgandena under lilla
litt. a och b gemensamt, dock med undantag af bestämmelsen om
aktieteckningens belopp af minst en fjerdedel af anläggningskostna¬
den, sedermera stadgandena under lilla litt. c och d och i samman¬
hang dermed den från litt. b undantagna bestämmelsen, och slutli¬
gen, hvart för sig, momenten litt. e och f samt stora litt. C, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
'. ' Nej;
Vinner Nej, kommer Utlåtandet att punktvis föredragas, med
iakttagande deraf, att vid 6:te punktens behandling litt. c och d ge¬
mensamt först förekomma, derefter stora litt. A och B i ett sam¬
manhang och sedermera, de öfriga stadgandena särskildt i enlighet
med Utskottets uppställning.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 48.
Nej — 41.
lista punkten.
Herr Statsrådet Bergström: Frågan, huru stort belopp under
den närmaste framtiden kan och bör- årligen afses för byggandet af
jernvägar, så väl statens som enskilda, bör för hvar och en, som vill
fatta ett välgrundadt beslut i de efterföljande punkterna, vara fullt
utredd. Denna fråga har naturligtvis icke kunnat af Stats-Utskot-
tet lämpligen uppställas så, att den blefve föremål för ett beslut af
Riksdagen; men såsom jag nämnde, är det med afseende på det be¬
slut, Kammaren går att fatta, af stor vigt, att densamma förut är
besvarad.
Den har blifvit på olika sätt besvarad. Den så kallade Jern-
vägskömitéen ansåg, att 4,000,000 R:dr vore det belopp, som under
den närmaste framtiden kunde och borde användas för jernvägsbyg-
nader; Stats-Utskottet har antagit 4,300,000 R:dr såsom den summa,
hvilken för ändamålet borde afses; Kongl. Maj:ts Regering har före¬
slagit 5,000,000 R:dr och har härutinnan funnit understöd hos er:
ledamot af Stats-Utskottet, nemligen Herr Key; några reservanter
558
Der; 22 April, f. m.
inom samma Utskott, nemligen Herr Carl Ekinan och de, som med
honom instämt, hafva föreslagit 5,300,000 It:dr och slutligen har Herr
Nordenfelt ansett 5,500,000 R:dr såsom det lämpligaste beloppet.
Redan den omständigheten, att Regeringen i_ sin beräkning- håller
medelvägen, talar för, att dess åsigt är den riktiga; ty i fråga om
relativa sanningar befinnes oftast den, som intager midten, vara den
sannaste. Med en så allmän sats lär man väl dock ej låta sig nöja
och derföre vill jag genom beräkningar söka visa, att Regeringens
åsigt i detta fall hvilar på goda grunder.
Man kan vid frågans undersökning bedöma henne ur flera olika
synpunkter. En ytterst vigtig är den, huruvida man kan utan af¬
saknad för näringarne undanrycka arbetskrafter och kapital från
dessa och i stället använda dem för jernvägsbyggnader. I den de¬
len har jag yttrat mig till statsrådsprotokollet den 9 Januari inne¬
varande år samt hänvisar nu till hvad jag der sagt,. och vill blott
erinra, att jag sökt bjuda skäl för att 5,000,000 R:dr icke äro ett för
högt belopp. Den synpunkt emellertid, hvarifrån man nu närmast
bör bedöma denna fråga, är, huruvida man utan allt för stora upp¬
offringar från statens sida kan tillvägabringa detta belopp. Dervid
ankommer det ytterst på hvilka grunder man tager till utgångspunkt.
I fråga om dessa grunder hafva åsigterna, sedan det nya represen¬
tationssättet infördes, ganska betydligt vexlat. 1867 års Riksdag,
hvilken icke kan fritagas från böjelsen att reagera mot det^dittills
följda, finanssystemet,^ uppställde den grundsats, att under år 1868
icke borde byggas jernvägar för högre belopp än det, hvartill den
behållna trafikinkomsten under samma år lemnade tillgång. Då denna
antogs uppgå till 2,000,000 R:dr, så fick byggnadskostnaden sjunka
ned till nämnda belopp. Jag tror, att det för vårt land var lyck¬
ligt, att denna grundsats icke förr uppkommit, och att den icke hel¬
ler sedermera blifvit tillämpad. Vid 1868 års riksdag uppställde
Stats-Utskottet åter en annan grundsats, som i allmänhet blifvit gil¬
lad inom Riksdagen, och som äfven numera torde i viss mån ega
sitt berättigande. Utskottet yttrade nemligen den mening, att för jern¬
vägsbyggnader icke borde afses och genom upplåning anskaffas hö¬
gre belopp, än att det kunde amorteras genom medeltillökningen i
den behållna trafikinkomsten, i detta hänseende var likväl 1870 års
Stats-Utskott grundsatsen icke fullt trogen, utan föreslog till använ¬
dande under 1871 ett belopp, ungefär motsvarande medeltalet af hvad
som tillsammans under nästförutgående tre ar för fortsättande åt
statens jernvägsbyggnader användts, hvadan ock den till jernvägs-
bygnader disponibla summan sjönk ned till 3,160,000 R:dr.
Om jag nu ställer mig på samma grund, som Stats-Utskottet år
1868 intog, så följer i ordningen att undersöka, huru högt man kan
uppskatta årliga medeltillökningen i den behållna inkomst, som ge¬
nom jernvägstrafiken tillflyter staten. Lyckligtvis finnas för detta
ändamål att tillgå beräkningar, uppgjorda vid 1867 års riksdag, och
bifogade dåvarande Stats-Utskotts utlåtande N:o 61, hvilka beräk-
ningars pålitlighet genom erfarenheten blifvit pröfvad.. De ^ äro af
intresse jemväl i det afseende, att de uppgjorts från i viss mån olika
Den 22 April, f. m.
559
synpunkter; och jag anhåller nu att i största korthet få göra en
framställning af deras innehåll.
De beräkningar, som vid nämnda riksdag framlades, voro upp¬
gjorda af Chefen för statens jernvägsbyggnader Öfverste Beijer
och Chefen för statens jernvägstrafik, Herr Troilius. Den förre
börjar sina beräkningar, icke såsom i jernvägskomitéens betänkande
pag. 63 finnes uppgifvet med år 1867, utan med år 1868, för hvilket
år han beräknar en bruttoinkomst af 60,000 R:dr per banmil. Då 100
mil nämnda år skulle vara trafikerade, uppkomme således en brutto¬
inkomst af statens hela jernvägstrafik uppgående till 6,000,000 R:dr.
Öfverste Beijer beräknar vidare hvarje års tillökning i inkomst till
5 procent af inkomsten under nästförutgående år. Enligt denna grund
skulle bruttoinkomsten utgöra för år 1869 6,300,000 R:dr och för år
1870 6,615,000 R:dr. Herr Troilius åter börjar sin beräkning, icke,
såsom i jernvägskomiteér.s betänkande på anförda ställe finnes upp¬
gifvet, med år 1868, utan med år 1867, men utgår, äfven han, från
en bruttoinkomst af 60,000 R:dr per banmil. Då år 1867 97 mil voro
trafikerade, så borde, enligt hans beräkning hela trafikinkomsten för
detta år uppgå till 5,820,000 R:dr. Sedermera antager han en årlig
tillökning af 290,000 R:dr, till följd hvaraf hela trafikinkomsten år
1868 skulle utgöra 6,110,000 R:dr, år 1869 6,400,000 R:dr och år 1870
6.690,000 R:dr. Vill man nu se till, huru dessa förutsägelser förhålla
sig till verkligheten, så finner man, att år 1867 har Herr Troilii be¬
räkning i verkligheten blifvit öfverträffad. Han hade nemligen, så¬
som nyss är nämndt, beräknat inkomsten till 5,820,000 R:dr, hvar¬
emot den faktiskt utgjorde 6,017,049 R:dr. För år 1868 har Öfverste
Beijers beräkning af 6,000,000 R:drs inkomst i verkligheten blifvit
öfverträffad med 161,079 R:dr och Herr Troilii med 51,079 R:dr. År
1869 understego de verkliga bruttoinkomsterna något hvad som blif¬
vit beräknadt; men 1870 års enahanda inkomster, som uppgingo till
6,791,192 R:dr, öfverstego med ganska betydliga belopp så väl Öfver¬
ste Beijers som Herr Troilii beräkningar.
Vill man vidare se till, huru det förhåller sig med nettoinkom¬
sten, så har densamma beräknats för år 1867 af Herr Troilius till
1,100,000R:dr samt för år 1868 af Öfverste Beijer till 2 millioner R:dr och
af Herr Troilius till 1,566,000 R:dr, men äfven i detta hänseende hafva
deras beräkningar blifvit i verkligheten öfverträffade. Dervid bör
dock den anmärkningen göras, att under åren 1867 och 1868 använ¬
des af trafikinkomsterna utomordentligt höga belopp för nybyggna¬
der och nya inventarier; och då dessa belopp i sjelfva verket ut¬
gjorde en del af behållna inkomsten, så böra de vid inkomstberäk¬
ningen läggas till de belopp, som blifvit levererade till statsverket.
Med tillämpning af denna beräkningsgrund utgjorde verkliga netto-
behållningen år 1867 2,366,149 R:dr och år 1868, ett särdeles
ogynsamt år, 1,934,745 R:dr. Hvad åren 1869 och 1870 angår, så
hafva de summor, som under dessa blifvit levererade till Statskon¬
toret, oberäknadt det, som blifvit användt för nybyggnader och in¬
ventarier, högst betydligt öfverstigit de nyssnämnda Herrarnes be¬
räkningar, nemligen för år 1869: Herr Beijers beräkning med 343,837
R:dr och Herr Troilii med 691,837 R:dr, och för år 1870: Herr Beijers
560
Den 22 April, f. m.
med 710,661 R:dr och Herr Troilii med 971,661 R:dr. Mig synes
att, då det förflutna visar sådana resultat, kan man rrtan tvekan
lägga samma beräkningar till grund för framtiden, och jag tror äf¬
ven, att få fall inträffa, då man har lyckan att kunna bygga på så
goda förutsättningar som i detta fall. Utsträcker man nu kalkylen
ända till år 1884 och tillika iakttager, att under denna tid nordvestra,
norra och östra stambanorna skola hafva blifvit fullbordade, så
skulle man, enligt chefens för Byggnadsstyrelsen beräkningsgrund,
år 1884 hafva kommit till en nettoinkomst af 7,200,000 Rall', motsva¬
rande en medeltillökning under de fjorton åren 1871—1884 af 356,786
R:dr, hvilket efter 5 procents ränta utgör annuiteten å ett kapital af
5.900.000 R:dr i jemnadt tal. Enligt Herr Troilii beräkning skulle
nettoinkomsten år 1884 utgöra 6,000,000 R:dr; han har således i det
närmaste kommit till samma resultat som komitéen eller till en årlig
medeltillökning af 308,000 R:dr, hvilket ungefär motsvarar annuite¬
ten på ett kapital af 5,100,000 R:dr.
Jernvägskomitéen har jemväl tillämpat en annan beräkningsgrund.
Den har nemligen med ledning af officiela berättelser funnit, att år¬
liga medeltillökningen i inkomst per banmil under åren 1862—1869
utgjort 2,300 R:dr och med uteslutande af åren 1870 och 1871 anta¬
git, att under de 13 derpå följande åren 1872—1884 den årliga me¬
deltillökningen i sin helhet skulle uppgå i rundt tal till 308,000 R:dr,
eller exakt 308.423 R:dr, motsvarande efter 6 procent en annuitet af
5.140.000 R:dr.'
Härvid har komitéen, såsom den sjelf anmärkt, likväl icke tagit
i betraktande de återbetalningar, som under denna tid skulle göras
å försträckningar, som blefve lemnade åt enskilda jern vägsbolag,
icke heller den utdelning, som skulle tillkomma staten, ifall systemet
af anslag utan återbetalningsskyldighet tillämpades för sekundärnätets
banor; icke heller den så att säga innormala stegring i inkomst, som
blir en följd deraf, att stora stambanor i sin helhet öppnas för tra¬
fik. I detta afseende ber jag att få erinra hurusom, sedan hela vestra
stambanan år 1862 öppnats för trafiken, nettoinkomsten per banmil
följande året steg med 5,000 R:dr. Då den normala stegringen var
2,300 R:dr, så vållade följaktligen öppnandet af denna bana i sin
helhet en stegring af 2,700 R:dr per banmil. Södra stambanan öpp¬
nades år 1864, och följande året uppgick den ökade inkomsten per
banmil till 7,000 R:dr,' hvilket, då den normala stegringen är 2,300
R:dr, gör en ökad inkomst till följd af denna banas öppnande af
4,700 R:dr per banmil. Då under den period, som nu stundar, nord¬
vestra stambanan skall öppnas i år, samt östra och norra stamba¬
norna enligt Regeringens förslag år 1876 och enligt Stats-Utskottets
år 1878, så skall under denna tidrymd enligt min tanke en extra¬
ordinär stegring i inkomsterna inträffa, fullt jemförlig med den, som
förorsakades af vestra och södra stambanornas upplåtande för tra¬
fiken. Slutligen har komitéen alldeles icke tagit i beräkning den ste¬
gring, som vållas deraf, att enskilda bibanor sluta sig till stambane-
nätet, i hvilket afseende Herr Key har lemnat åtskilliga statistiska
fakta i sin reservation, hvartill jag inskränker mig att hänvisa. Ett
enda trafikfaktum ber jag att få åberopa. Det är af helt ny datum
Den 22 April, f. m.
561
-och angår Christianstad-Hessleholms jernväg. Den inkomst, som
tran denna bana tillföres stambanorna för frakten af bränvin nnn-
gick åi 1870 till 71,698 R:dr 77 öre, hvithet exakt motsvarar 9 95
procent af det lånebidrag af 720,000 it:dr. som staten lemnat denna
bana och hvarå den erlägger vilkorad ränta. Nu kan man säga att
en del af detta bränvin i alla händelser hade kommit att fraktas på
stambanorna, men jag vågar påstå, att största delen deraf icke kom-
mit dit, om ej denna bana funnits, ty dels är Christianstad hufvud-
orten för bränvmshandeln i denna del af landet, och dels skulle i
sadant fall varan hafva blifvit fraktad sjövägen från ÅhustillStoek-
h° ii1,1' Sen?m nedsättning i frakterna och aftal emellan de
särskilda trafiksty pels ernå, som denna artikel blifvit vunnen för stam¬
banorna.
Det är således tre störa faktorer, som komitéen och Stats-Utskot-
tet icke tagit i betraktande. Vidare, oaktadt komitéen erkänner att
1 inkomst skulle kunna amortera ett kapital
af o,000,(Ä)0 R:dr. så har den för att kunna nedsätta denna summa
tifl 4 millioner afräknat 20 procent af uppskattade tillökningen. Lika¬
ledes har Utskottet för att vinna sitt mål, eller kapitalets bestäm¬
mande till 4,800,000 R:dr, afprutat 15 procent.
För att ytterligare visa, att 5,000,000 R:dr icke är ett för högt
belopp, hänför jag mig till några beräkningar, som blifvit i år gjorda.
.Dessa, bvilka hafva blifvit verkställda af Herr Troilius, finnas bi¬
fogade Herr Ekmans motion, der Herrarne sjelfva kunna läsa dem.
Jag vill endast i korthet hänvisa till, att der’beräknas årligamedel-
tiilöknmgen per banmil till 2,400 R:dr, men om man pröfva!' denna
beräkning mot_ verkligheten, så visar det sig, att under de fyra.
sista åren 1867—1870, oaktadt under denna tid inföll det särdeles
ogynsamma året 1868, den verkliga medeltillökningen per banmil
utgjorde mer än dubbelt så mycket. Jag vågar således hålla före
att regeringens beräkning af 5,000,000 R:dr, såsom det belopp, hvil-
ket årligen bör afses för byggande af jern vägar, är den rätta; och
sxuLe någon ändring deruti böra ske, så anser jag, att den bör »å
k riktning mot Utskottets förslag, nemligen antingen till
o,800,000 R:dr, såsom Herr Ekman föreslagit, eller till 5,600,000 R:dr
såsom Herr Nordenfelt påyrkar.
„ . daå' bär i anförande till statsrådsprotokollet uttalat min
åsigt, att i landet finnes mycket ledigt kapital, som längtar efter an¬
vändning, och jag har tillika vid pröfningen af mångfaldiga förslag
till aktiebolagsordningar, haft tillfälle att se, att den användning,
som nu gifves kapitalet, icke alltid är den sundaste; jag håller före
att en vida sundare beredes genom byggandet af jernvägar.
Att bygga stambanor långsamt länder, enligt mitt förmenande,
staten till förlust. 1 detta hänseende vill jag åberopa de beräknin-
£ar äro &)orda Chefen för Jernvägsbyggnadsstyrelsen, Öfver¬
ste Derjer, och som finnas bifogade Herr Ekmans m. fl. reservation.
Han bär der framställt flera alternativ, men dock icke i sin tabell
upptagit ciet, som skulle öfverensstämma med Kongl. Maj:t,s förslag
hvarföre jag låtit upprätta ett sådant. Deraf framgår, att Utskottets
Riksd. Prot. 1811. 1 Af8. 2 Bard. BO
662
Den 22 April, f. na.
alternativ vållar staten en förlast i räntor och faux traix, som med
490,000 R:dr öfverstiger den förlust i enahanda afseende, som blefve
eu följd af antagande utaf regeringens förslag. Vidare får jag fästa
uppmärksamheten derpå, att förutsättningen för mitt antagande, att
samfälda byggnadskostnaderna för norra och östra stambanorna skulle
kunna minskas med 1,048,000 R;dr, är den, att arbetet utföres något -
lunda skyndsamt. Det visar sig ock, att konjunkturerna för ett ha¬
stigt byggande äro särdeles gynsainma; vi hafva nemligen tillgång
till en korps väl öfvadt manskap och dugligt arbetsbefäl, hvarjemte
railspriserna äro ovanligt låga, i det de uppgå till endast 5 R-dr oO
öre per centner, hvilket, med afseende på den stora mängd, som åt¬
går, gör en högst betydlig besparing. Vidare är att märka, att om
det belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit, icke lår användas, sa förfelas
det afsedda målet, att bandelen Norrköping—Linköping skulle kunna
möjligen med någon anticipation å 1878 års anslag fullbordas under
år 1872. Jag kan icke heller gilla, att"Stats-Utskottet anvisat lika
belopp för begge stambanorna, fastän de efter den skedda utrednin¬
gen kosta något olika. Östra stambanan blir nemligen något dyrare
än den norra, och då jag anser, att de böra följas åt i nöd och lust,
samt förty, liksom de påbörjas på samma gång, jemväl samtidigt
fullbordas, så har jag tillstyrkt, att man från början måtte årligen
tilldela östra stambanan ett större anslag.än den norra.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag hemställa, att Kamma¬
ren måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition, så vidt den rör byggan¬
det af stambanor.
Herr Le ijo nan eker: Uti den åt mig afgifna reservation har
jag tagit mig friheten föreslå, att Riksdagen för närvarande icke
måtte bevilja något anslag för fortsättandet af norra stambanan,
samt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att användandet af
den million, som vid förra riksdagen beviljades för påbörjandet af
nämnda bana, måtte uppskjutas. Skälen till denna åsigt hafva helt
och hållit varit ekonomiska. Det är nemligen, såsom Kamma¬
ren vet, en fråga, som pågår för närvarande med mycket allvar, alt
bygga en jernväg vester och eu öster om den beslutade norra stam¬
banan. Om dessa båda jernbanor komma till stånd, så lärer väl ingen
kunna påstå, att en stambana emellan dessa båda privatbanor kan
vara af bekofvet påkallad och jag är fullkomligt öfvertygad, att om
vid förra riksdagen hade varit definitivt afgjordt det dessa begge
privata banor skulle byggas, så skulle få hafva röstat, för att midt
emellan dessa anlägga en stambana, äfven om man vant öfvertygad
om, att den riktning, som blifvit bestämd för denna stambana, vant
bättre än den riktning som de privata banorna skola iå. \ id alla
riksdagar, der denna jernvägsfråga blifvit behandlad, har fråga vant
att kunna förbinda Stockholm med Ge.fle—Dala-jernvägen och jag
bär för min del alltid varit af den åsigt att en sådan förbindelse
är nödvändig. Tvisten har gällt om banan skulle sträckas tran
Upsala till Margretehill. eller från Upsala öfver Sala till Storvik
eller om den skulle gå öfver Sevalla till Storvik. Alla dessa tre
banor hafva hvar sin fördel och frågan om den enas eller andras
Den 22 April, f. m.
563
företräden liar jag nu icke lust att upptaga, man jag tror icke att
någon af de banor, mellan hvilka striden gällde, har ett så afgjort
företräde att man bör, för att få den ena eller andra, uppoffra högst
betydliga summor. Fråga har nu uppstått, att ett' enskildt bolag
skulle anlägga en jernbana från Stockholm till Norbergs bergslag.
Att denna bana hufvudsakligen skulle komma att göra samma nytta
som en bana frun Upsala öfver Sala till Norberg, är säkert. Frågan Ri¬
då, om det icke vore skäl att bespara en så betydlig utgift, som minst
tern millioner, detta nemligen om endast stambanan från Storvik till
Krylbo blefve erforderlig-, eller möjligen hela den för sträckningen
emellan Upsala och Storvik beräknade kostnad. Jag anser det vore
ett mycket giltigt ekonomiskt skål att tillse, det man icke onödigt¬
vis uppoffrar fem till tio millioner på ett företag, som genom för¬
ändrade förhållanden icke vidare är af beliofvet påkalladt.
Om de privata banorna vore absolut beslutade och arbetet på-
börjadt, så skulle jag icke tveka att föreslå, det byggandet af sta-
tens bana helt och hållet indrogs; men som dessa banor icke ännu
b Invit så definitivt beslutade att jag är förvissad om deras anläg¬
gande, bär jag inskränkt mig att föreslå ett uppskof till nästa Riks-
på det att bolagen måtte få tid att visa om de verkligen korn-
ma till stånd och på det: att Kongl. Maj:t i så fall måtte afgifva
proposition huruvida det kan vara skäl att en stambana af staten
bygges midt emellan de båda privata banorna. Jag vet mycket väl
att många invändningar göras emot min åsigt och jag har ej räknat
på att kunna drifva den igenom, men det är hvarje ledamots i Stats¬
utskottet pligt att tillse att de besparingar, som möjligen kunna *
göras, blifva föreslagna. Jag vet att den s. k. grava anmärkning
göres, att (let skulle vara ett återkallande af föregående Riksdag be¬
slut att antaga mitt förslag. Det är det visserligen, men jag erkän¬
ner Öppet att jag anser riktigt att, när förhållanden inträffat, som
gorå ett föregående beslut antingen skadligt eller obehöflig^ man icke
dä qvarblifver vid ett sådant beslut. 1 eu ren ekonomisk fråga sy¬
nes eu sådan frihet att återtaga ett beslut vara af högst ringa eller
ingen fara. Förhållandet kan vara olika om det är en ren politisk
fråga, men äfven dervidlag kan det vara en pligt att återtaga ett
beslut. 1 ör några få dagar sedan hafva vi tagit ett steg vida be¬
tänkligare än detta och det var när Riksdagen tydligen ut¬
tryckte sin opinion, att skiljandet af flottan i två korpser varit
oriktigt och att Riksdagen derföre ansåg redligt att de ånyo borde
sammanslås. Detta var en organisationsfråga, som, efter mitt sätt
att se, var vida ömtåligare än denna. Jag drog mig mycket mer
då än nu att frångå ett förut fattadt beslut, men då sammanslag¬
ningen af dessa korpser syntes mig vara behöflig, t.ekade jag icke
att med min röst medverka dertill, att ett felaktigt beslut blef rät-
tadt så fort som möjligt. Om här vore fråga om att på något sätt
söka förhindra en sammanbindning emellan Stockholm och Gfefle- -
Dala-jernvägen, så skulle jag ej tala eller rösta för en sådan strät-
van, men här är icke fråga om något annat, än om denna jernvägsför-
biudelse skall astadkommas af staten eller genom ett enskildt bolag.
Blott förbindelsen åstadkommes, är ändamålet vunnet. Jag vet att
564
Den 22 April, f. m.
det varit nödvändigt att gå in på stambanors byggande, men nu
nu synes det vara goda skäl för att sluta så fort som möjligt. Jag
anser det för en vinst för staten att icke ligga uti industriel före¬
tag, och vi hafva nu genom den erfarenhet, femton års jernvägsbyg-
gande lemnat, kommit derhän, att privatbolag nu kunna företaga så¬
dana affärer enär de nu kunna kalkyleras med ganska stor säkerhet.
Det är sannt att något privatbolag icke bildat sig för anläggandet
af bana emellan Storvik och Krylbo, men skälet dertill kan icke
vara något annat än det, att, då staten beslutat sig. för att bygga en
bana emellan dessa begge ställen, det icke varit rimligt att ett en-
skildt bolag skulle bilda sig för att bygga bredvid statens bana.
Skulle deremot staten besluta att icke bygga denna bana, så är in¬
tet tvifvel underkastadt att ett privatbolag snart skulle bilda sig
för utförande ..af denna bana, som säkerligen skulle blifva mycket
renderande. Äfven om denna del af banan skulle stadna i statens
band. så vore dermed ingen olycka skedd, men om man deremot
kunde slippa en bana från Krylbo till Sala, så kunde derigenom eu
besparing göras af fyra och en half eller fem millioner, som kunde
användas vida nyttigare än till att tvinga allmänheten att åka öfver
Sala. Det är således af rent ekonomiska skäl, af besparingsskäl för
statsverket, som jag tagit mig friheten föreslå ett uppskof med norra
stambanans byggande, och jag kan icke se någon våda, hvarken för
allmänna rörelsen eller för statsverket eller för Riksdagens förmenta
konseqvens, i att icke vidhålla ett beslut, om förhållandena visat att
detta beslut är obehöfligt. Jag yrkar derföre bifall å det förslag
till beslut jag i min reservation emot första punkten af Utskottets
utlåtande uppställt.
I sammanhang' med min reservation angående norra stambanan
bär jag äfven reserverat mig mot Utskottets förslag i andra punkten
samt ansett att för år 1872 borde beviljas tre millioner till fortsät¬
tandet af arbetena å östra stambanan. Jag har gjort det emedan
jag anser att man icke bör öfver höfvan minska anslaget till redan
påbörjade stambanors byggande och jag ber att få yttra några ord
om min åsigt angående de belopp, som böra för stambanor anslås.
Jag har aldrig instämt och kan aldrig instämma i de grunder för
bidrag till jernvägsanläggningar, som af Stats-Utskottet vid flera
riksdagar blifvit följda, att man nemligen skall taga vissa inkomster
och anvisa till vissa utgifter. Jag trodde att vi skulle vara helt
och hållet från denna falska princip, hvilken för öfrigt icke^kan
konseqvent tillämpas, ty skulle den tillämpas och medföra någon
nytta, så skulle man direkt anvisa den bestämda inkomsten till den
bestämda utgiften, och om inga inkomster funnos, så kunde icke heller
några utgifter ifrågakomma. Hufvudsaken är att tillse, att statens
inkomster räcka till för de utgifter som beslutas. Jag tror således
att det är en fullkomligt falsk princip, som Stats-Utskottet sökt göra
gällande och som blifvit en slags trosartikel, som kan gorå ganska
ondt, om den får verka derhän, att anslag kommer att beviljas under
hvad behofvet krafvel' och tillgångarne i sjelfva verket medgifva.
Jag kan icke på allvar ifrågasätta, att en annuitet af femtio till sextio
565
Den 22 April, f. m.
eller sjuttio tusen riksdaler mer eller mindre skall afgöra jernvä-
garnes skyndsammare eller långsammare byggande. Det kan visser¬
ligen inträffa sådana förhållanden att sextio tusen riksdaler icke
kunna åstadkommas, men ingen lär väl kunna säga att så nu är
fallet. Jag fruktar ej för en i större skala utsträckt jernvägsbygg-
nad och jag säger på förhand, att om beslutet blifver, att på två
stambanor .skall byggas under 1872, jag då kommer att rösta för
Kongl. . Maj:ts proposition och tillochmed icke skulle hafva någon
betänklighet att rösta för ett ännu högre anslag.
Jag förbisåg nyss. då jag talade om att byggandet af norra stam¬
banan borde uppskjutas, att nämna några ord angående den farhåga,
som blifvit uttalad inom denna Kammare, att det skulle kunna in¬
verka på östra stambanan om min reservation blefve bifallen, så¬
lunda att denna bana icke skulle erhålla bidrag. Ja! det är ett så¬
dant spöke, som uppställes i alla riksdagsfrågor, men jag betvifla!-
att en enda representant inom denna Kammare skulle af sådan an¬
ledning rösta emot östra stambanan. Möjligt är att inom Andra
Kammaren derför finnes en majoritet, men så många skulle utan
tvifvel vara af motsatt åsigt att en gemensam votering skulle gifva
ett utslag för östra stambanan. Jag vill icke uppehålla Herrarne
längre utan anhåller om proposition ä min reservation, med förbe¬
hållen rätt att, derest under diskussionen någon med min likartad
åsigt skulle framställas under en annan form, jag då må kunna, der¬
est jag så finner nödigt, instämma deri.
Friherre Bildt: Sedan Riksdagen för ett år sedan beslu¬
tat norra stambanans riktning, så kan det synas som om det vore
alldeles klart, att man för närvarande icke hade något annat att göra,
än att bestämma det belopp, som man ville bevilja för påbörjandet
och fullföljandet af byggnadsarbetena på denna bana. Den siste
talaren har likväl, såsom mig synes, på ganska riktiga grunder satt
i. fråga, huruvida det af Riksdagen nästlidet år fattade beslut bör
vidhållas, sedan den grund, på hvilken detta beslut hvilade, ej mera
tinnes. Att detta är förhållandet torde jag kunna enklast och lättast
bevisa genom den fråga, jag nu ämnar ställa till Kammarens leda¬
möter, .nemligen huruvida det skulle funnits särdeles många bland
oss, mine Herrar, hvilka, i fall vid frågans afgörande för ett år se¬
dan två bolag verkligen funnits bildade med ändamål, det ena att
anlägga en jernbana mellan Upsala och Margretehill, och det andra
en bana mellan Tureberg—Staket—Bergslagen, med bibana till Kö¬
ping, skulle hafva röstat för att staten skulle kasta ut tio millioner
på denna norra stambana, som i sjelfva verket endast är en kom¬
promissbana. På det att man må blifva i tillfälle att bedöma huru¬
vida Kammaren längre eger den valfrihet i fråga om denna bana,
hvilken jag föreställer mig att Kammaren eger, skall jag tillåta mig
att med några få ord i minnet återföra våra stambanors uppkomst och
utveckling. Jag var med för tjugo år sedan, då inom representatio¬
nen till afgörande förekom frågan huruvida byggandet af jernvä-
garne skulle verkställas af staten eller öfverlåtas åt enskilde. Det
var egentligen två skäl, som föranledde beslutet att byggandet skulle
5fifi
Deu 22 April. f. m.
ske för statens räkning. Det ena var, att dessa stora jern vägar,
som hade ett politiskt ändamål, icke annat än genom statens försorg
kunde blifva utförda eller åtminstone icke anlagda i något så när
den riktning, som staten i politiskt hänseende ansåg fördelaktigt,
enär om jern vägs anläggningar ne utförts af enskild! bolag, statens
intresse naturligtvis fått stå tillbaka för det enskilda. Det andra
skälet var, att då enskilda jern vägar icke kunde byggas utan högst
betydliga statsbidrag, vare sig under form af lån eller direkta an¬
slag, så ansåg man fördelaktigare, att staten sjelf öfvertog hufvud-
banornas byggande och derigenom kom i tillfälle att vid deras an¬
läggning taga hänsyn i första rummet till hvad som ansågs klokast
i politiskt hänseende, de enskilda intressena fingo komma i andra
rummet. Man ansåg då att de banor, hvilka borde komma i fråga
att af staten byggas, voro: en från Stockholm till Göteborg, en till
sydliga Sverige, en till Norge och en norrut. Dessa banor utstakades
med hänsyn i främsta rummet till statens behof af snabba förbin¬
delser och först i andra rummet till industriens kraf; hvilket likväl
ej hindrar att välgrundade anmärkningar kunna göras mot dessa
banors sträckning.
Med den utveckling jern vägsfrågan under tiden erhållit i vårt
land. hafva de enskildas anspråk, att få stambanorna lagda med af¬
seende å deras intressen, allt starkare framträdt och de politiska och
militära ändamålen hafva fått träda i bakgrunden. Kong!. Maj:t
föreslog sistlidet år Riksdagen att något afvika från den först upp¬
gjorda planen för norra stambanans riktning och låta banan gä inne
i landet till Gefle—Dala-jernvägen.
Kongl. Maj:t ansåg nemligen att denna bana skulle blifva i eko¬
nomiskt hänseende fördelaktigare, emedan den komme att mera närma
sig Bergslagen. Vid behandlingen af denna fråga vid förra Riks¬
dagen stadnade likväl denna i det beslut, att anslag beviljades, icke
för den af Kong]. Maj;t begärda riktningen, utan för luden Upsala—
Sala—Storvik, hvilken sträckning Riksdagen ansåg böra tillerkännas
företrädet, dels på grund af den minskning i anläggningskostnaden
af något öfver 3 millioner riksdaler, som derigenom skulle uppkomma,
dels ock på grund af den ökade trafik, som derigenom skulle bere¬
das åt den redan färdigbygda bandelen emellan Stockholm—Upsala,
hvilken tillökning beräknades till 120,000 R:dr årligen, motsvarande
ett kapital af 2 millioner riksdaler. Denna besparing af 5 millio¬
ner ansåg Riksdagen vara af en så väsendtlig betydelse, att hvarken
de strategiska eller ekonomiska skäl, hvilka Kong!. Maj:t hade accen¬
tuerat, såsom talande till fördel för Sevallabanan, kunde uppväga
densamma. Detta är den historiska gången af våra stambanor och
särskild! af den norra stambanans uppkomst.
Vi finna således att det var på grand af rent ekonomiska skal,
eller den nyssnämnda besparingen af 5 millioner riksdaler, som
Riksdagen, nästlidet år, beslöt den då antagna bansträckningen.
Åtminstone uppgifves detta skäl i den underdåniga skrifvelsen till
Kongl. Maj:’t. Då emellertid enskilda bolag blifvit bildade, som
utan någon uppoffring från statens sida vilja bygga en bana från Up¬
sala till Margretehili och en bana från Stockholm öfver Sevalla, till
Den 22 April, f. m.
567
.Bergslagen och således det ändamål, hvithet hufvudsakligen afsuga
med den vid förra Riksdagen beslutade banan, komme att vinnas på
ett fullständigt sätt och utan någon uppoffring från det allmännas
sida, så har ju grunden för det förra beslutet ramlat, hvadan jag
anser frågan vara fri. Man hör väl somliga påstå, att Riksdagens
beslut äfven i en rent praktisk fråga såsom denna skulle vara orubb¬
liga, ja nära nog heliga, så att man ej finge vidröra den med tankar
än mindre med ord. Något så orimligt kan dock ej gerna antagas
på allvar. Det är med denna uppfattning som jag hemställer, om det
kan vara rimligt att för närvarande bevilja något anslag till norra
stambanan.
Kongl. Maj:t har föreslagit att för denna bana skulle anvisas
ett belopp af 10 millioner. Dessa representera en utgift af 600,000
R:dr om året. Men om eu jernväg bygges i dessa trakter, så tror
jag icke att man, på det sätt staten bygger sina jernvägar, bör kunna
antaga nettoafkastningen till mer än 3 procent. . Staten får så¬
ledes vidkännas en årlig utgift af 800,000 R:dr, hvilket belopp, ka-
pitaliseradt efter 6 procent,'visar en effektiv förlust af 5 millioner
riksdaler. Hvarföre skall staten nödvändigt kasta bort dessa 5
millioner, då det ändamål, som med denna bana afses, står att vinna
på annat sätt. Yi torde alla vara öfverens derom, att det egentligen
borde vara två banor från Stockholm norrut, den ena direkt till
Norrland och den andra till Bergslagen, samt att de begge.intressen,
som dessa banor representera, icke kunna genom en bana tillgodoses.
Härtill kommer, att de politiska och militära syften, hvilka af-
sågos med norra stambanan, vinnas på ett helt annat och bättre sätt
genom de båda enskilda banorna, än genom den af Riksdagen be¬
slutade. Om de politiskt-militära skälen icke hade någon klang vid
förra riksdagen, så måtte de väl hafva eu något högre betydelse
nu, då hela nationen vaknat upp till medvetande om nödvändig¬
heten att ordna vårt försvarsväsende; och i fall staten kan få de
strategiska ändamålen bättre tillfredsställda genom en enskild bana,
än genom att bygga sjelf, så förstår jag verkligen icke hvarföre staten
ändå vill bygga denna. Det kan finnas ett skäl, hvilket jagenskildt
hört uppgifvas, nemligen att man ej kan veta, om det är så särdeles
mycket bevändt med'dessa enskilda bolag, dä de ännu icke börjat
bygga sina banor. Den talare, som före mig hade ordet, ansåg ock,
att man af nyssnämnda anledning icke borde inställa, utan endast
uppskjuta påbörjandet af Upsala—Sala-banan till efter nästa riksdag.
Jag är part i denna fråga, då jag ej endast är aktieägare, utan
äfven tillhör interimsstyrelsen för det ena bolaget, men jag är också
derigenom i tillfälle, att meddela några upplysningar angående detta
bolags existens. Enligt det af Kong]. Majit för detta bolag fastställda
reglemente är detsamma att anse såsom lagligen bildadt, så. snart
två millioner blifvit tecknade; och dessa äro redan tecknade, till och
med något mera. Bolagets vedersakare hafva dock sagt, att de icke
ansågo det vara allvarligt menadt eller att bolaget verkligen existe¬
rade, förr än 10 procent blifvit inbetalda; och ehuru bolaget består
af honnett folk, hvilka icke anse det som en förnärmelse för deras
ära att i en utkommen broschyr sägs att bolaget är en humbug, och
E68
Den 22 Aprii. f. in.
att icke någon tecknat sig för aktier i afsigt att bolaget skulle komma
till stånd, ansåg styrelsen likväl, att, då man i dessa jernvägsstrider
icke får gälla för hvad man är, utan att man med penningar i hand
måste bevisa, sitt allvar, sig böra från aktietecknarne infordra en kon¬
tant inbetalning af tio procent och deras förbindelser på återstående
nittio procent. Af en rapport, som styrelsen i dag till Kongl. Makt
ingifvit, visar sig, att ett belopp af 161,910 R:dr blifvit inbetaldt.
Härtill bör man lägga hvad som belöper på de kommuner, som
tecknat aktier, och hvilka tätt anstånd med inbetalningen, enär de
ännu icke hunnit erhålla Kong!.. Maj :ts .tillstånd att upptaga de lån,
som skulle användas till aktieinbetalningarne. Hvad beträffar för¬
bindelserna på de återstående 90 . sa hafva de alla blifvit aflem-
nade, med endast några högst obetydliga undantag, föranledda af
sjukdom, bortresa eller dylikt. Ha detta bolag således eger en verklig
fond af öfver två millioner, så torde det väl vara ganska påtagligt
att för hvar och en, som ej vill förvränga förhållandet, bolaget,
existerar.
Hvad angår det andra för byggande ai Upsala—Margretehill-
banan bildade bolaget, så är äfven dess existens lika betryggad och
lika säker. Faktum är således, att dessa bolag finnas. Men äfven
om man, lika med Herr Leijonancker, skulle anse att representationen
icke har rätt att anse dessa bolags verklighet konstaterad, förr än
bolagen börjat bygga sina respektiva banor, så bör man väl ock
lika med honom ^utgå från den synpunkten, att det för staten är för¬
delaktigast att åtminstone uppskjuta påbörjandet af arbetena på nu
ifrågavarande . del af den norra stambanan, till dess sig visat, huru¬
vida enskilda jernvägsbolag, utan statens betungande, kunna uppfylla
de med norra stambanan hufvudsakligen afsedda ändamål. Jag Vill
emellertid icke sträcka mina anspråk längre än till ett bifall till
Herr Lejonanckers reservation.
Herr Leijonancker har äfven talat om det belopp, som borde
beviljas för östra stambanan. Jag instämmer gerna uti hvad han i
det afseendet yttrade, men då frågan om denna bana icke förekommer
förr än i nästa punkt, så inskränker jag mig för det närvarande till att
instämma i hans förslag i afseende på den nu föredragna punkten.
Herr von Kocli: Såsom motionär anser jag mig böra säga några
ord i denna punkt. Jag är nästan i allo förekommen af Herr Leijon¬
ancker, med hvilken jag förenar mig. Hå jag sjelf är okunnig i dessa
frågor, likasom i militärfrågor, så måste jag lita. på de sakkunnige,
till hvilka jag hyser mesta förtroendet. I afseende på den ena eller
andra banans företräde i strategiskt hänseende har jag ofta hört så
olika omdömen af Herrar militärer, att jag ej rätt vågar lita på.
deras . omdöme, då de äro förespråkare af vissa för dem eller deras
kommittenter angenäma banor. Men det är en militärperson, till hvilken
jag sluter mig dels pa grund af. den stora personliga aktning jag för
honom ^hyser och dels till följd af det stora ansvar, som i denna
fråga åligger honom.. Han förklarade vid förra riksdagen, att han
skulle hafva föredragit Sevalla-linien såsom fördelaktigare i strategiskt
hänseende. Hå jag nu mer än förr är af den åsigten, att man vid
569
Den 22 April, f. m.
bestämmandet af stambanornas riktning i främsta rummet bör tillse,
hvilken som är fördelaktigast med afseende pä vårt försvar, så anser
jag mig, så länge ännu något hopp finnes, höra verka för att den
bana, som bäst uppfyller detta ändamål, må komma till stånd. Jag
gör det i år mycket ifrigare än förr, enär jag ej förut varit lika
rädd som nu efter slaget vid Sådan. Nu är det med mig som med
den gamle romaren, hvilken icke upphörde att ropa: “Delenda est
Carthago". Ej så till förståendes, som jag skulle vilja förstöra någon
af Sveriges möjliga fiender, eller ens återvinna en tum af hvad de
oss fråntagit. Nej, icke heller vill jag inom dessa väggar yttra ett
ord, som skulle kunna såra den ömtåligaste af dem, som skulle kunna
blifva våra fiender. Jag vill endast följa den gamla romarens exem¬
pel på det sätt, att jag ämnar ständigt upprepa, att “Sverige måste
för svar as“. Detta skall blifva mitt fältrop, så länge jag lefver. Jag
är fast öfvertygad, att vi kunna det, om vi alla, ja äfven med afdrag
utaf de få fega och föraktliga, vilja. Jag älskar att tro att de öfriga
tör detta stora ändamål äro villiga att uppoffra allt.
För min del vill jag icke begära en skilling för en enskild bana,,
förrän de banor, som ur försvarets synpunkt kunna vara nödiga,
blifvit anlagda. Utskottet har i en följande punkt afstyrkt bifall
till en af mig motionerad bana från Carlskrona öfver Emmaboda till
Wexiö. Jag har vid flera föregående tillfällen sagt, att denna bana är
tör befolkningen i den ort jag tillhör, åtminstone för oss jordbrukare,
alldeles likgiltig, enär den icke skulle bereda oss annan fördel än
att vi kunde komma litet fortare till Stockholm, men ej är detta ett
skäl försatt bygga en jernväg. Behöfdes icke denna bana för för¬
svaret, så skulle jag aldrig hafva förordat densamma. Sedan det nu
emellertid är något hopip, att denna bana kan blifva bygd såsom
enskild^ bana i stället för statsbana, så låter jag frågan helt och
hållet förfalla vid denna Riksdag. Men om jag lefver till en annan
riksdag och denna icke till dess kommit till stånd på enskild väg,
så väcker jag åter då. motion om dess anläggande såsom statsbana.
Eå samma sätt tänker jag äfven understödja de öfriga af chefen för
Landtförsvars-departementet föreslagna banorna. Och just för attbereda
böjlighet för att få den i strategiskt hänseende vigtiga mälarbanan till
stånd, så kommer jag i dag att yrka, hvad jag redan vid riksdagens bör¬
jan yrkade, nemligen uppskof med anläggningen , af den vid förra
riksdagen beslutade norra stambanan, på sätt Herr Leijonancker i
sin reservation föreslagit.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till fortsättning af sammanträdet kl. 6 e. m.
Friherre Funck: Då jag under flera år, dels såsom ledamot af
Stats-Utskottets Riksgäldsafdelning och dels äfven såsom ledamot af
Jernvägskomitéen deltagit i handläggningen af de frågor, som nu före¬
ligga, tror jag det vara icke allenast min rättighet, utan äfven min
pligt att söka försvara den åsigt, i hvars grundläggande jag deltagit.
Jag måste då rätt mycket beklaga, att jag ser mig tvungen att i
någon mån uppträda mot chefen för Civil-departementet, men jag
570
Deu 22 April, f. m.
skatta!' mig lycklig att åtminstone i afseende på utgångspunkten
kunna helt och hållet instämma med honom. Jag ber nemligen att
få taga fasta på de ord, som Herr Civilministern här nyss yttrat,
då han medgifvit riktigheten af den grundsats, som af 18u8 års Stats¬
utskott uttalats, att man icke borde utsträcka upplåningen af medel
för fortsättning af jernvägsbyggnaderna längre än att tillökningen i
trafikinkomsterna kunde betacka de för upplåningen nödiga annuiteter,
Jag tror mig sålunda icke behöfva yttra något till försvar för samma
åsigt. Den har äfven sedermera blifvit temligen konseqvent tillämpad
och den enda afvikelse derifrån, som egt rum. har vant föranledd
af mellankommande omständigheter, som icke kunnat förutses. Om
således denna utgångspunkt är den rätta, ligger mycken vigt uppå,
att man söker göra beräkningarne öfver stegringen i trafikinkomsterna
så riktiga som möjligt, och jag går ett steg ännu längre, i det jag
anser det vara klokt och försigtigt, att man icke gör dessa beräkningar
för höga, utan snarare för låga.
I detta afseende har Herr Civilministern tagit hänsyn till de be¬
räkningar, som hittills blifvit uppgjorda, och dervid börjat med den
promemoria, som ingafs till Stats-Utskottet vid 1867 års riksuag, af
cheferna för Jernvägstrafikstyrelsen och statens jernvägsbyggnader.
Jernvägskomitéen bar i sitt utlåtande uppgjort sina beräkningar, hvilka
val stämma öfverens med nämnda promemoria och äfvenledes med
de beräkningar, som af chefen för Trafikstyrelsen framlagts till denna
Riksdag på grund af sednaste årets erfarenhet. Men Jernvägskomitén
trodde" sig böra nedsätta denna summa på grund af de skäl, som i
komitéens betänkande finnas angifna.
En omständighet, som Herr Civilministern ansett att komitéen
icke beaktat, är de störa stegringar i trafikinkomst ernå, som. uppkomma
vid förening af några större jernväg sinner, och som skulle kunna
anses såsom normala; men i afseende härå får jag anmärka, att
komitéen verkligen beräknat medeltalet af dessa stegringar.
Efter detta lilla företal ber jag att få öfvergå till sjelfva be¬
räkningarne. De beräkningar, som 1867 uppgjordes af cheferna för
Järnvägstrafik- och Jernvägsbyggnadsstyrelserna, utgingo. såsom Herr
Civilministern anfört, från bruttoinkomsterna och stegringen i dem,
hvilken utgångspunkt jag äfven tror vara den enda Tätta, emedan
det är tillökningen i trafik, som grundlägger nettoinkomsten. Vid
innevarande riksdag har Chefen för Trafikstyrelsen framlagt andra,
beräkningar, grundade på nettobehållningen, och i dessa har sålunda
följts samma grund, som af komitéen blifvit antagen. ^ Om jag då
tillser, huru med stegringen i bruttotrafikinkomsterna förhåller sig,
dervid jag måste vara berättigad att såsom tillförlitliga anse de siff¬
ror. som af Chefen för Trafikstyrelsen upptagits i hans sista beräk¬
ningar, så finner jag, att under perioden 1863—1870 bruttoinkomsten
i medeltal stigit med endast 3,177 R:dr per banmil, och, om man beräk¬
nar utgifterna till 50 procent, får man eu normal tillökning i netto¬
vinsten af omkring 1,600 R:dr per banmil. Den vida högre tillökningen i
nettobehållning härleder sig deremot icke så mycket från tillväxt i trafik¬
inkomsterna som ifrån de högst berömvärda besparingar,_ som blifvit
gjorda i trafikkostnaderna och särskildt under år 1869 till eu sådan
Oen 22 April, f. m.
571
grad, att under detta för trafiken ogynsamma år uppstått ett högst
betydligt plus i nettobehållningen. Man kan dock icke fortfarande
beräkna en lika stark minskning i utgifterna som den, hvilken hit¬
tills fortgått och för hvilken man måste vara Trafikstyrelsen tack¬
sam. Det finnes ingen sannolikhet, att bruttoinkomsterna skola fram¬
deles stiga i större proportion än hittills, men det är dock att
märka, såsom äfven Chefen för Trafikstyrelsen påpekat, att den
största behållningen förekommit de år, då nya stambanor blifvit
öppnade för trafik, såsom 1868 till följd af vestra stambanans full¬
bordande det föregående året och 1865 till följd af södra stambanans
fulländning året förut. Jag hemställer dock, om man kan beräkna,
att öppnandet af nordvestra stambanan skall medföra någon star¬
kare tillökning i trafikinkomsterna, och jag vågar tro, att i denna
Kammare icke finnas 10 ledamöter, som göra sig en sådan förhopp¬
ning. Deremot är det att hoppas, att, då norra och östra stam¬
banorna blifva öppnade för trafik, inkomsterna skola erhålla en be¬
tydligare tillökning, om än icke i samma grad som vid de redan fär¬
diga stambanornas öppnande.
Det är svårt att i en debatt handtera siffror, isynnerhet för den,
som icke har förmågan att klart uttrycka sig, men jag är förvissad
om, att hvar och eu, som tager i betraktande den af mig nu åbe¬
ropade promemoria, skall gifva mig rätt. Om den åsigt, som che¬
fen för Civildepartementet och Jernvägskomitéen användt såsom ut¬
gångspunkt, var riktig år 1868, då den först framställdes, så hem¬
ställer jag dock, om den icke för det närvarande har ännu större
befogenhet och om icke i dessa tider, då stora ansträngningar må¬
ste göras för ordnande af vårt försvarsväsende samt det är nödvän¬
digt att göra nödiga besparingar, för att icke behöfva öka beskatt¬
ningen, det är klokt att ställa så till, att man icke behöfver låna
för att betacka annuiteterna å de belopp, som användas till jernvägs-
byggnader. Det är på dessa grunder, som jag anhåller om bifall
till Utskottets förslag samt det belopp, som Utskottet föreslagit.
Herr Civilministern bär anmärkt den skilnad i belopp, som före¬
finnes emellan komitéen och Stat-Utskottet, i det komitéen ansett
att för enskilda jern vägar borde användas 1 million, under det att
Utskottet tillstyrkt ett anslag af 1,800,000 R:dr. Komitéen har varit
försigtigare än Utskottet af det skäl, att resultatet af 1869 års trafik-
rörelse icke var för komitéen bekant, då deremot Utskottet haft till¬
fälle att beräkna densamma och derigenom kommit till det resultat,
att summan borde höjas. Hvad åter norra och östra banorna be¬
träffar, så medgifver jag det ekonomiskt riktiga deruti att ej bygga
alltför långsamt och vore således benägen bifalla de högre anslags-
belopp, Kong!. Maj:t föreslagit, om ej denna förhöjning' nödvändig¬
gjorde en högre upplåning än jag, för min del och i enlighet med
ofvan antydda grundsats, anser ändamålsenlig. Att åter lägga an-
slagsbeloppet endast på endera af dessa banor, vore ännu mera eko¬
nomiskt rätt, men som Herrarne torde känna, hafva den norra och
den östra stambanan blifvit sammanförda likasom siamesiska tvil-
lingarne, hvilka icke kunna åtskiljas, utan att den enas uppkomst
förorsakar den andras och den enas död medför den andras. Om
Den 22 April, f. ds.
572
någonsin satsen “fraternité ou la mort“ varit tillämplig, så är den'
det i afseende å dessa banor, och det yrkande, som blifvit framstäldt,
att den ena banan skulle erhålla större anslag än den andra, anser
jag mig bäst kunna besvara med: “timeo Dansös et dona ferentes11.
Då fråga blifvit väckt om ett uppskof med norra stambanans
utförande, anhåller jag att äfven derom få yttra några ord. Under
förra riksdagen, då jag deltog i Stats-Utskottets handläggning af frå¬
gan om norra stambanan, var jag anhängare af Sevalla-linien, och.
jag har derföre varit tveksam om jag ej borde instämma i ett be¬
slut i den riktning, som Herr Leijonanckers reservation innehåller..
Såsom mig synes, är dock fråga nu väckt icke endast om upphäf¬
vande af sista Riksdagens, utan äfven att rubba derförut fattade
beslut, emedan man allt ifrån det jernvägsbyggnaderna börjades va¬
rit ense om, att en stambana norrut borde utföras och fortsättas
ända till Gefle—Dala-banan. Om frågan vore öppen, skulle jag vis¬
serligen vara benägen för modifikation i förra Riksdagens beslut,,
men jag får till stöd för min åsigt, att så icke är fallet, hänvisa till
hvad chefen för Civildepartementet yttrat till statsrådsprotollet för
eivilärenden den 16 December nästlidna år, och som återfinnes i
Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof, Bilagan N:o 5 b) pag. 12.
Häraf synes sålunda, att vissa bestämmelser blifvit af Kongl.
Maj:t fastställda för den bana, som skall börja vid Upsala och fort¬
sättas till Sala, och jag anser oss derföre icke berättigade att förut¬
sätta, det en förändring vidare är möjlig. Jag får af nu anförda
skäl anhålla om bifall till Utskottets förslag i alla delar.
Grefve von Plåten: Att det är en alltid ansvarsfull och ofta
ganska betungande skyldighet för Riksdagen att utfinna och anvisa
de behof, som för statens bästa måste fyllas, lärer af ingen förnekas,,
men jag tror, att det lika litet står till att förneka, att det är en
skyldighet för Riksdagen att icke använda statens medel på ettsätt,
som statens behof egentligen icke tarfvar, eller för ändamål, som på
ett för staten mindre betungande sätt kunna fyllas. Det var under
utgående ifrån dessa grunder, som jag vid förra riksdagen gjorde allt
hvad jag kunde för att motverka det beslut af Riksdagen, hvarom
nu egentligen är fråga. Jag sökte motverka detta beslut derföre, att
jag var fullt öfvertygad, att enskilda bolag skulle komma att bildas
för utförande af jernvägar i ifrågavarande riktning, som på ett för¬
delaktigare sätt för det allmänna skulle uppfylla ändamålet med de¬
samma. Om detta var min skyldighet vid förra riksdagen, har jag
nu fått så mycket starkare skäl dertill, emedan sedan dess bolag för
utförande af ifrågavarande jernvägar verkligen bildats, och jag får
erkänna, att jag icke skulle tillåtit mig att göra en sådan anspelning
på allvaret hos det ena eller andra af dessa bolag, som här af eu
ledamot blifvit gjord i afseende å ett af dessa bolag. Men då, så¬
som sagdt, jag anser nödigt att hushålla, anser jag dock, att sådant
ingalunda bör ske oberoende af det mål, man vill vinna. Här har
redan förut blifvit på ett så särdeles förtjenstfull t sätt utveckladt
det mål, som på ena eller andra sättet skulle kunna vinnas, att jag
Den 22 April, 1'. m.
573
icke i detta afseende vill upptaga Kammarens tid. Men jag vill
hemställa till hvar och en, om icke, då frågan fått en så förändrad
.ställning som den nu fått, landet skulle anses vara mera betjenadt
med en jernväg mellan Upsala och Margretehill samt en bana till
Sevalla vesterut än med en bana till Sala och Storvik. Åtminstone
är min uppfattning sådan, och jag anser derföre, att man icke bör
vidhålla det beslut i afseende å norra stambanans sträckning, som
blifvit fattadt. Jag vet visserligen, att deremot framstälts en sats,
.som ej heller jag vill frångå, eller att man alltid bör vidhålla ett
beslut, som man en gång fattat. Jag hemställer dock, huruvida icke
man kan anse att förändrade omständigheter böra tagas i betraktande,
isynnerhet då fråga icke är att använda egna medel utan till största
delen andras, och om, derest man beslutat att göra en utgift för en
myndlings räkning, men sedermera finner, att denna utgift icke be-
höfves, man skulle kunna stå till svars för sig sjelf, om man ändock
gjorde denna utgift.
Såsom sagdt vidhåller man mycket strängt att icke vilja
frångå ett förut fattadt beslut. Jag Iran dock icke neka till, att det
förefaller mig något besynnerligt, att man vill sätta den östra och
norra stambanan i samma kategori, ehuru samma förhållande med
dem ingalunda eger rum, enär, under det att Kongl. Maj it gillat för
den östra stambanan uppgjorda arbetsplaner, ingenting sådant blif¬
vit åtgjordt i och för den norra stambanan; och det förvånar mig,
att man kunnat använda ett så oegentligt uttryck som fortsättande
af den norra banan, då densamma ännu icke blifvit påbörjad. Om
man skulle vilja skämta i ett så allvarligt ämne som detta, skulle
man kunna säga, att, om norra stambanan fortsättes på samma sätt
som hittills, gör det ingenting. Då man nu synes vara så angelä¬
gen att för konsekvensens skull vidhålla sitt förut fattade beslut och
utföra Salalinien, förefaller det mig något besynnerligt, att, då man
vid förra riksdagen endast på grund af den lägre kostnaden från¬
gick Kongl. Maj ds proposition angående utförande af Sevallalinien,
man nu icke synes följa samma princip, då fråga är att utföra eu
jernväg norr och vester ut, för hvilken staten icke skulle behöfva
vidkännas någon större uppoffring, utan endast behöfva bevilja ett
låneunderstöd med några få års räntefrihet. Här är nu fråga om
att bespara staten en utgift af 5 ä 6 millioner, och jag tror det vara
skäl att se till, huruvida man icke skulle kunna bespara staten denna
utgift, i synnerhet i en tid sådan som denna, då stora behof måste
fyllas i och för ett tidsenligt ordnande af vårt försvarsväsende samt
för vinnande af flera andra vigtiga statsändamål. På Riksdagen
kommer att hvila ett tungt ansvar, om de, som komma att bygga
ifrågavarande bana, vid dess utförande blifva tvungna att bortse
från statens intresse och uteslutande fästa sig vid sitt eget.
Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, då jag vet. att flere
talare anmält sig, som ega större förmåga än jag att utveckla de
skäl, som tala för den åsigt, jag i denna fråga hyser, utan inskrän¬
ker jag mig till att instämma i första punkten af Herr Leijonanckers
reservation.
574
Deri 22 April, T. m.
Herr lieuters värd: Det är med afseende å de förändrade för¬
hållanden, som inträffat sedan förra Riksdagen fattade sitt beslut
angående riktningen af norra stambanan, »om jag tager mig friheten
att yttra några ord.
Flere föregående talare näfva påpekat Indika dessa förhållan¬
den äro och äfven sagt, hvilket vi alla påminna oss, att majoritetens
vid förra riksdagen kraftigaste skäl för norra stambanans läggande
ä den beslutade riktningen var den finansiela sidan af saken och
detta skäl har nu, efter mitt förmenande, helt och hållet bortfallit,
sedan det är konstateradt att tvänne bolag bildat sig i ändamål dels
att bygga en bana från Stockholm öfver Sevalla till Bergslagen och
dels att fortsätta norra stambanan från Upsala till Margretenill.
För min del hyser jag icke den ringaste betänklighet att detta
bolag icke skulle hafva fullt allvar med sin teckning och således
komma till stånd, och jag skulle derföre ansett det i högsta måtto
oklokt af staten att, åtminstone för det närvarande, lägga en kon¬
kurrerande stambana emellan dessa båda banor. Om, såsom antag¬
ligt. är, Upsala—Margretehill-banan kommer till stånd, så har Stock¬
holm—Upsala-banan nått sitt mål och blifvit ett helt för sig, hvil¬
ket den icke gör om Riksdagens förut fattade beslut vidhålles.
Den siste talaren har ganska riktigt påpekat, att, om. detta bo¬
lag icke kan påräkna understöd af staten, det måste bygga banan
med uteslutande afseende på sina egna intressen, och detta anser
jag skulle vara en stor olycka för landet.
Då jag önskar att man genom ett nu fattadt beslut må visa, att
man verkligen hyser allvar med en jernväg norr om Mälaren och då
det åtminstone finnes en sträcka, som icke är omtvistad, nemligen,
den emellan Krylbo och Storvik, så anser jag för min del att för
påbörjande af denna sträckning icke allenast borde användas de
förut till norra stambanans fortsättande anvisade medel. 1,000,000
R:dr, utan derutöfver anslås ett belopp af 1,500,000 R:dr.
Beträffande det andra bolaget veta vi att detta redan bildat sig,
att dess bolagsordning är fastställd, att teckning af minimibeloppet
är fulländad och att 10 procent deraf inbetalts, med undantag en¬
dast för de kommuner, för Indika Kong!. Maj:ts tillstånd att upp¬
taga lån ännu icke hunnits meddelas.
Således kan man med visshet antaga, att äfven detta bolag kom¬
mit till stånd och då detsamma ämnar att lägga sin bana i den rikt¬
ning, som Kong!. Maj:t förut förordat och som i politiskt och stra¬
tegiskt hänseende otvifvelaktigt är den fördelaktigaste, så torde det
väl vara skäl att tills vidare låta med anläggningen af den omtvi¬
stade delen anstå.
Med anledning häraf anhåller jag om proposition på följande
förslag:
“att, jemte de för innevarande år till norra stambanans påbör¬
jande anvisade medel, hvaraf hittills icke något utgått, Riksdagen
för år 1872 beviljar 1,500,000 R:dr, att användas, om Kongl. Maj:t
så pröfva!’ skäligt, på sträckningen mellan Storvik och Krylbo“.
Grefve af Ugglas: Jag anser mig skyldig tillkännagifva för
Den 22 April, f. m.
Kammaren, att jag i Utskottet delade Herr Leijonanckers mening,
och, om jag detta oaktadt icke deltagit i hans reservation, så är det
derföre, att hos mig finnes och alltid har funnits tvekan att rubba
ett beslut, som en föregående -Riksdag fattat. Jag anser nemligen
att det skall finnas särdeles talande skäl för en sådan åtgärd och
det är också derföre, som jag vid föregående tillfällen, t. ex. då frå¬
ga var om Wermlandsbanan, sökt upprätthålla de fattade besluten,
äfven om de, såsom i nyssnämnda fråga var händelsen, utfallit emot
mina åsigter.
Jag kan dock icke neka att sedan sista riksdagen omständighe¬
ter här inträffat, hvilka äro af en särdeles beaktansvärd natur. Det
har nemligen bildat sig två särskilda bolag, ett på hvar sida om
statsbanan, hvilka skulle icke allenast lika bra utan bättre uppfylla
hvad staten med sin stambana åsyftar, och hvilka dessutom skulle
komma att konkurrera med den beslutade norra stambanan samt än
ytterligare nedsätta dess inkomster, som jag aldrig trott skulle kom¬
ma att blifva särdeles störa, med undantag å en handel.
Det är sådana förhållanden, som jag tror man .måste beakta. Yi
skola ihågkomma, att ett af hufvudskäien för den sträckning, som
förra Riksdagen beslöt, var att densamma skulle medföra mindre
kostnad. Ku äro likväl förhållandena så förändrade att, om staten
afstod från att bygga för egen räkning och understödde dessa en-
varit bildade, det beslut, som då fattades, aldrig kommit till stånd.
Skälen äro så starka, att hvar och en måste medgifva, att de vid
förra riksdagen skulle varit afgörande, och jag frågar derföre om det
nu kan vara lämpligt att vidhålla ett sådant beslut.
Detta ur statens synpunkt. Men det finnes äfven eu annan syn¬
punkt, från hvilken denna fråga bör betraktas, nemligen det enskilda
intressets. Ty det är gifvet att, hafva båda statsmakterna fattat ett
beslut, hvilket sålunda bör anses vara orubbligt, så skola af en¬
skilda personer på detta beslut kunna byggas förutsättningar och
grundas hvarjehanda industriel» företag, hvilka, om grunden, hvar¬
ifrån de utgått, rubbas, blifva förlustbringande för den enskilde.
Men äfven i detta fall måste jag medgifva, att de betänklighe¬
ter, som jag härutinnan kan hysa, äro obetydliga. Det kan åtmin¬
stone icke hafva varit särdeles klokt af någon att endast på den
lösa förutsättningen, att Kongl. Maj:t skulle komma att sanktionera
förra Riksdagens beslut, vidtaga några åtgärder i den riktning jag
antydt. Men då man först af Kongl. Maj:ts proposition till denna
Riksdag kunde se, att Kongl. Maj:t ämnade sanktionera förra Riks¬
dagens beslut, och då arbetsplanen icke förr än i år blifvit uppgjord,
samt den tid, som derefter förflutit, är helt kort, anser jag att äf¬
ven från det enskilda intressets synpunkt något hinder icke möter
att frångå det fattade beslutet.
Jag medgifver att en del af denna bana skulle, om beslutet upphäf-
des, se sina förhoppningar gäckade, nemligen sträckan emellan Krylbo
och Storvik, rörande hvilken Herr Reutersvärd framställt yrkandet i
enlighet med den af honom afgifna reservation. Jag skulle för min del
komma; och .lag
är ötvertygad att, om dessa bolag förra året både
576
Den 22 April, f. ro.
icke hafva haft något emot att sluta mig till denna reservation, derest
jag icke funnit det besynnerligt att utgå från en så enstaka punkt
som Krylbo. Jag kan icke tro, att denna bana bör kunna anknyta
sig till någon annan än Grefle—Dalabanan och derföre vill jag icke
att man för statens räkning skall börja en stambana utgående från
Krylbo. Men jag får fästa uppmärksamheten på att Krylbo—Stor-
viksbanan är den enda delen af den här föreslagna jernväg, som
torde blifva vinstgifvande, och så vinstgifvande, att hvarje enskildt
bolag, som bygde densamma, derpå skulle hafva förtjenst.
Då jag anser att staten med frikostig hand bör understödja de
enskilda jernvägsbolagen, tror jag icke att de enskilda intressena
komma att något lida genom den nu ifrågasatta förändringen.
Det är af dessa skäl och då jag anser det ur statens synpunkt
vara rätt att frångå det fattade beslutet, helst den enskildes rätt icke
derigenom i någon beaktansvärd grad kan komma att såras, som jag
ansluter mig till Herr Leijonanckers förslag.
Herr Ekman Carl: Den förste talaren, hvilken från stcitsråds-
bänken öppnade diskussionen angående denna punkt, började med
att undersöka den frågan, för kvilket årligt belopp stambanor och
enskilda banor skulle kunna byggas. Det är denna samma fråga,
som äfven jag haft för afsigt att först underkasta en granskning,
men jag anser det, efter den noggranna utredning, som redan af den
förste talaren blifvit åstadkommen, vara öfverflödigt att nu mycket
fördjupa mig deri. Det är blott i en del af hvad han yttrat, som jag
i någon mån skiljer mig från honom, och detta kan måhända bero
deraf, att jag icke rätt uppfattat hans ord.
Då han talat om den åsigt, som vid föregående riksdagar vunnit
understöd, nemligen, att man icke borde utsträcka jernvägsbyggandet
längre än att annuiteterna på den derför verkställda upplåningen kunde
med en stigande trafikinkomst af stambanorna betäckas, bar jag tyckt
mig deri finna ett alltför obetingadt erkännande åt denna princip.
På det man emellertid icke i en framtid må kunna, till stöd för en
sådan åsigt, åberopa, att densamma blifvit utan all anmärkning af
[Riksdagen godkänd, så ber jag att här få uttrycka min mening, att
de upplåningar, som verkställas för att befrämja jernvägsanläggningar,
vare sig stambanor eller enskilda, icke allt för mycket till beloppen
böra rätta sig efter en beräkning af den stigande inkomsten af stam-
banetrafiken, detta i synnerhet om Riksdagen skulle besluta att lemna
understöd åt enskilda jernvägar i form af lån. Ty om staten utlånar
till enskilda, emot full säkerhet och ränta, och dessa penningar små¬
ningom återbetalas till staten, kan jag icke finna, att dessa lånetor-
sträckningar hafva något att göra med den växande trafikinkomsten
af stambanorna, enär staten då eger motsvarande tillgång i ränte¬
bärande fordringar för den upplåning, som staten sjelf verkställt för
de enskilda jernvägarnes understödjande.
För öfrigt har min granne här på bänken yttrat betänkligheter
beträffande de uppgjorda beräkningarne, som finnas vidfogade min
reservation.
Den 22 April, £. in. g77
. Jag t™1' att samma omtanke, som på ett så berömvärdt sätt blif¬
va a* trafikstyrelsen under de sednare åren ådagalagd, att minska
utgifterna vid jernvägsförvaltningen, äfven framdeles skall komma
att gorå sig gällande och jag fruktar derföre icke, att bygga mina
beräkningar på de af öhefen för nämnda styrelse i hans kalkyl upp¬
tagna inkomstbelopp, helst det icke kan förutsättas, att den person
som ..bär. ansvaret för resultaten af jern vägstrafiken, skulle hafva un¬
derlåtit tillse, attberäkningarne blifvittillförlitligt uppgjorda. Föröfrigt
då min ärade granne vändt sig direkte till chefen för jern vägstrafiken’
är jag öfvertygad, att han sjelf skall försvara sina beräkningar.
Jag ber nu att få öfvergå till frågan om sträckningen för norra
stambanan, och emedan jag nu förordar ett fortgående i byggandet
af norra stambanan i den riktning, som af förra Riksdagen blifvit be¬
slutad, men jag förut tagit del i de framställningar, som vid 1867 års
riksdag gjordes i denna Kammare, för ått hos Kongl. Maj:t begära
utredning, huiuvidn icke don. Nordvestra stcinibci ricin skull© kunna mod
större fördel anläggas i annan riktning, än som dessförinnan var be¬
slutad, ber jag^ att få anmärka, att det var en väsentlig olikhet i
förhållandena . då och nu. Det var en annan representation, som hade
beslutat riktningen af Nordvestra stambanan och man visste val, att
om icke ©tt tillfälligt yrväder inträffat, beslutet blifvit helt annat än
det blef. Det var i alla fall då icke fråga om att verkställa förbin¬
delsen med brödralandet medelst en privet, /-bana, hvilket åter i afseende
på den norra nu ifrågasattes.
- i Tblefvo vid 1867 ars riksdag de åsigter jag då uttalade
icke gillade. Jag bär böjt mig för Riksdagens beslut i frågan och
ansett, att, då en åtgärd, sådan som den år 1867 föreslagna, ansågs
betänklig, den nu ifrågavarande måste ännu mera vara det. Det är
nemligen, nu alldeles samma Riksdag, som förra året beslöt denne.
bana, hvilken skulle upprifva beslutet. Vid förra riksdagen tillhörde
jag den mening, som ansåg att norra banan lämpligast borde anläggas
i den riktning Stats.-Utskottet då föreslagit, och detta af det skäl, att
jag tror den vara i militäriskt hänseende af ganska stor vigt. Jag
kali emellertid icke föreställa mig, att, om denna dess egenskap skulle
tiLmätas en mycket stor vigt vid frågans afgörande, vi icke då, vid
mottagandet af Kongl. Maj:ts proposition om jernvägsbyggnader vid
innevarande riksdag, skulle i densamma hafva funnit något utta¬
lande derom.
Det är visserligen sannt, att Kongl. Maj:t ännu icke sanktionerat
norra ^stambanan i den riktning förra riksdagen beslöt, men, såvidt
jag af tillgängliga handlingar kunnat inhemta, lärer det icke finnas
någon anledning att antaga, att Kongl. Maj:t, af det skäl som nyss
nämnts, skulle anse sig hindrad att meddela sanktion å den beslutade
riktningen.
Nu säger man, att det föreligger så väsentligt olika förhållanden
Man har frågat Kammaren, huruvida den skulle hafva velat vid förra
riksdagen besluta denna bana, om förhållandena då varit desamma
som nu. På denna, fråga får hvar och en svara för sig sjelf, men
jag ber få säga, att jag för min del alltid varit öfvertygad, att alla
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band. 37
578
Den 22 April, f. m.
de delar af landet, der en ansenligare bruksrörelse bedrift^ äro i
behof af förbindelser med stambanenatet. Jag var således vid torra
riksdagen öfvertygad om nödvändigheten för den fornamsta af lan¬
dets bergslager, att få en enskild jernväg, och det förvånar mig så¬
ledes icke att ett bolag uppstått, för att bygga den från Upsala till
Margretehill. eller annan lämplig punkt vid Gefle-Dalajernvagen.
Jag önskar detta bolag all möjlig framgång och anser detsamma
kunna hafva berättigade anspråk på understöd från statens sida, lika
väl som andra enskilda jernvägar.
Hvad den andra banan beträffar, för hvilken också ett emkiidt
bolag bildat sig. kan jag icke tillmäta densamma sa stor vigt som
den8förra, men jag anser den dock vara åt den betydelse, att jag
skulle önska äfven den understöd, så framt det visar sig, att detta,
bolag står fast vid sin teckning, äfven i händelse mgen^ förändring,
sker i det med afseende på norra stambanan en gång fattade beslutet.
Men äfven om de båda nyss omforma! da enskilda järnvägsbolagen:
skulle vidblifva sin aktieteckning, så ser jag häruti icke något skot
hvarför Riksdagen nu skulle besluta ett uppskof med fortsätt¬
ningen af norra stambanans byggande öfver Sala. Ett, iippskof
med byggnaden innebär redan något understöd åt dem, som vilja
upphäfva förra Riksdagens beslut, och är åt detta skal betanälig ,
men det aflägsna!' äfven den tidpunkt, da de orter, soin påräkna gag
af den norra stambanan, komina i åtnjutande af de dem 8®?}°*
slutet tillförsäkrade fördelar och slutligen kunde det blifv a ett farligt
prejudikat, ledande dertill, att i en framtid, när vid riksdagen tv a
åsigter täflat med hvarandra, fåtalet söker att, genom åtgärder som
måhända ej äro lika allvarligt menade, som jag förutsätter vara fallet
med de nu ifrågavarande enskilda bolagens teckningar, för obestämd
tid undanskjuta utförandet af flertalets beslut. Pa dessa grunder
anser jag derföre, att uppskof ej bör bifallas. -vr i i
Jag tillåter mig ock fästa uppmärksamheten derpå, att NGirland
fått löfte om eu stambana från Stockholm till Gefle—-Dala jernväg
och att det ingalunda är likgiltigt om detta löfte intrias eller om
förbindelsen emellan de båda punkterna kommer att utgoi as åt en
stambana till någon del af vägen och för rester af enskild jernväg^
Den ifrågasatta enskilda järnvägen ifrån någon punkt pa stambanan
emellan Stockholm och Upsala till Rngelsberg, derifrån en jernväg
med tre fots spårvidd finnes anlagd till Norberg, skulle dessutom
erbjuda en allt för besvärlig kommunikation och det finnes ingen
visshet att enskild jernväg sedermera blir anlagd emellan Norberg
och någon punkt på Gefle—Dala jernväg. Val har en talare antagit,
att detta sistnämnda stycke jernväg skulle blifva af enskild^ bola,.
bygdt. enär god inkomst deraf kan påräknas. Jag anser det icke
osannolikt, då denna jernväg äiv oundgängligen nödvändig för den
bruksrörelse som bedrifves i de norra delarna af landet och som
hufvudsakligast grundar sig på malmtillgangen i Norberg. Men vindel
sådana förhållanden kan jag icke inse hvarföre staten skall afsagd
sig förmånen, att låta denna de! af jern vagen ingå uti stam bane
systemet, enär det väl måste anses önskvardt att deri äfven or -
komma delar, som lemna eu god afkastning.
579
Den 22 April, f. ic,
Man hai vidare talat om att, i fall dessa bada enskilda jernvägar
komme till stånd, inkomsten af den då midt emellan dem anlagda
stambanan skulle blifva ganska obetydlig. Jag är i detta hänseende
af motsatt åsigt. Jag har nyss sagt, att jag anser Norberg—Stor-
viksbanan blifva en mycket vinstgifvande bana och jag tror, att just
derigenom äfven ökad vinst skall tillskyndas öfriga stambanor, eme¬
dan hela den genomgående trafiken kommer dessa till godo.
•n våSar derföre vara af den fasta öfvertygelse, att jag icke
tillstyrker något dåligt användande af statens medel, då jag förordar
fortsättandet af den väg riksdagen beslutat. I en fråga sådan som
denna, som har varit så ifrigt bearbetad, tror jag icke, att en diskus¬
sion derom åstadkommer mycken verkan, då man icke lärer kunna
lubba det beslut, som hos en och hvar redan torde vara stadgadt
och jag slutar derföre, med anhållan om proposition på det yrkande
jag i min reservation framställt.
Herr Hasselrot: Då den ort, jag representerar, ej beröres af
denna bana. och jag ej har något enskildt intresse angående den
sträckning, densamma kommer att erhålla, kan jag fullt opartiskt
bedöma förevarande fråga. Jag finner då påtagligt, när jag betrak¬
tar saken ur synpunkten af statens intresse, att man ej bör stanna i
något annat beslut, än det, som innefattas i Herr Leijonanckers. Ut¬
skottets betänkande bifogade, reservation.
.Det är klart, att de. -om vid förlidne riksdag röstade för Sala-
banan. för donna sin åsigt hade göda och giltiga skäl. Detta har
jag aldrig betvifla!. Det hufvudsakligen bestämmande var dock det,
att man genom antagande af denna bana skulle erhålla visshet derom,
att Norrland skulle få eu jernväg och sättas i förening med det
södra Sverige. Vid samma riksdag hörde jag ock en ledamot från
Stockholmsbänken, som då stod i spetsen för Regeringen, uttala den
åsigt, att Norrland ej kunde vara belåtet med endast en jernväg, utan att
dess behof af förbindelser med den öfriga delen af riket kräfde två
sådana, en från Upsala ginaste vägen till Gefle öfver Margretehill
och en mera vestlig i den riktning, Regeringen föreslagit öfver Se¬
valla, Krylbo och Storvik. Staten hade emellertid ej makt att bygga
två banor, och man stadnade derföre i det beslut att anlägga endast
eu jernväg åt Norrland, en mellanhand öfver Sala.
Nu frågar jag, om vi stå på samma ståndpunkt i närvarande
stund, som då detta beslut fattades. Hör närvarande äro bildade
två bolag, ett för byggande af jernvägen Upsala—Margretehill—-Gefle,
ett annat för anläggande af en bana öfver Sevalla-Krylbo. Denna
sistnämnde jernväg skulle väl ej komma att sträcka sig ut till Stor¬
vik, men på de skäl Grefve åt Ugglas andragit, finner jag, att det
ligger ^i sakens natur, att eu förlängning af denna bana dit kommer
till stånd, vare sig att den åstadkommes genom Gefle-Dala jern vägs*
bolag eller något annat. Emellertid anser jag såsom fullkomligt
visst, att vi kunna påräkna två vägar till Norrland, en öfver Mar¬
gretehill till Gefle. samt en öfver Sevalla och Krylbo till Storvik.
Vid i sådant förhållande synes det mig ej vara rimligt, att Staten
skall kasta bort tio millioner för att bygga jernväg mellan dessa
580
Den 22 April, f. m.
båda banor, en uppoffring så, mycket olämpligare som banans trafi¬
kerande, till följd åt' den betydande konkurrens, som komme att ega
rum med säkerhet kan antagas ej kunna ske utan stor förlust. Att
ett sådant förfarande från Statens sida bör undvikas, förefaller mig
så axiomatiskt klart, att derom ej borde behöfva blifva något tal.
Staten skulle nemligen kasta bort tio millioner på en bana för att
förhindra uppkomsten af teå andra, hvilka hvar för sig äro för Norr¬
land fördelaktigare än den mellanliggande Salabanan.
Nu är här ej heller fråga om upphäfvande af förra Riksdagens be¬
slut; afsigten är endast att uppskjuta med ifrågavarande banas byg¬
gande ett år, på det att man må få visshet om, huruvida dessa bo¬
lag komme att fullgöra sina åtaganden. Om det då visar sig, att
de detta gorå, blir det nästa Riksdag, som kommer att besluta, nu-
ruvida det bör byggas en ytterligare jernbana emellan dessa begge
vägar eller ej. Skulle det åter visa sig, att dessa bolag ej fullgöra
sina åtaganden, skulle naturligtvis! alltid det vid förra riksdagen
fattade beslutet vidblifvas. Således är det nu ej fråga om fattande
af beslut, utan endast att se tiden an. Om en enskild man fattade
ett beslut att ingå i ett byggnadsföretag, men det visade sig att, till
följd af inträffade förhållanden, företaget skulle medföra ovilkorlig
förlust, skulle han handla klokt, om han, för det att han en gång
fattat ett dylikt beslut, skulle bygga sig sjelf till skada? Jag tror,
att Staten i förevarande fall bör handla lika klokt som den enskilde
och ej kasta ut penningar onödigtvis, utan se tiden an, för den hän¬
delse vi kunna få två vägar till Norrland, hvilka blifva för denna
provins vida nyttigare än en enda, och derigenom bespara oss kost-,
naden att bygga en mellanliggande väg, som kunde antagas blifva
utan allt ändamål.
Men, säger man, upphäfvande af beslutet om bala-iimens byg¬
gande skulle medföra förlust för Staten, derigenom att den komme
att o-å i mistning af inkomst, som genom trafiken på denna bana
kunde beredas. Det bär dock visat sig, att den vinst, jernbanorna
lemna, består i de fördelar, landet skördar genom lättare kommuni¬
kationer. En enda bana, nemligen Gefle—Dala, har lemnat någon
direkt behållning åt sina delägare; detta har ej vant förhållandet
med Statens banor; således torde detta inkast få förfalla och ej böra
föranleda till bortkastande af 10 millioner. Man säger vidare, att
frågan ej skulle vara öppen, emedan Kongl. Maj:t redan förordnat
om en arbetsplan; en sådan lärer dock ej ännu vara af Kongl. Maja.
fastställd, således torde det stå Kongl. Maj:t Öppet, att ej fastställa
en sådan plan, om Riksdagen inkommer med underdånig anhållan
att banans påbörjande måtte uppskjutas ett år._
På dessa skäl instämmer jag med Herr Leijonancker och anhåller
om bifall till hans förslag.
Herr Bennich: Jag befinner mig i samma lyckliga belägen¬
het som den siste talaren, att ej hafva något enskildt intresse via
denna fråga, och följaktligen tror jag mig kunna bedöma den lika
opartiskt som han, kanske med mera sakkännedom, emedan jag länge
befattat mig med undersökningar af densamma.
681
Dea 22 April, f. m.
i j. en början anhåller jag att få fästa uppmärksamhet på hvad
uet förslag, som framställts i Herr Leijonanckers reservation innebär,
ilet gäller ej blott ett tillintetgörande af förra Riksdagens beslut, det
gäller att upphäfva konseqvensen i alla föregående riksdagsbeslut i
detta afseende. Redan vid 1856-1857 årens Riksdag, då Rikets
ständer beslöto, att vestra stambanan skulle dragas söder om Mä-
laren, innefattade detta beslut ett bestämdt förkastande af den tanken,
att en bana skulle byggas på Mälarens norra strand. Och den tiden
voro till och med Stockholms representanter varma anhängare af
banans dragande söder om Mälaren. År 1863 beslöto då varande
Rikets Ständer, alla 4 stånden enhälligt, att norra stambanan skulle
pabörjas från Stockholm öster om Sigtunafjärden till Upsala, med
tydligen angifven fortsättning öfver Sala. År 1870 veta vi, att Riks¬
dagen definitivt beslöt denna fortsättning och dertill beviljade anslag,
i alla föregående beslut har den tanken sålunda blifvit tydligen in¬
äga, att en norra stambana skulle byggas och att densamma icke
skulle röxja Mälarens norra strand, utan genomgå det inre landet
öfver Upsala. och Sala. Det är således ej blott ett den sista Riks-
dagens enstaka beslut, utan sjelfva grundtanken i alla de föregående
i detta hänseende fattade, som skulle tillintetgöras genom den åtgärd,
hvartill reservanten syftar. Men om ock besluten vore aldrig så
inanga och sins emellan följdriktiga, skulle jag dock, för min del, ej
motsätta mig ett tillintetgörande af dem, så vida statens och landets
sanna fördelar derigenom verkligen klafve tillgodosedda; men detta
vagar jag i förevarande fall betvifla och bestrida.
Statens intresse måste vara att fullfölja en stambana genom det
inre af landet i riktning norrut, för att äfven de norra orterna må
tillgodogöras _ fördelarne af ett sådant kommunikationsmedel, och
staten öar ej rätt att åsidosätta den ena hälften af landet, sedan
den andra hälften blifvit väl tillgodosedd. Man har ock hittills er-
känt rättmätigheten af dessa de norra orternas anspråk, och de an-
sagos tillfredsställda genom förra Riksdagens beslut om norra banans
dragande öfver Sala.
De norrländska orternas intressen kräfva nemligen först och
främst en lätt och beqväm kommunikation icke blott med Stockholm
och Upsala, utan äfven _ med Norrlands öfriga gamla handelsplatser,
som grupperade i södra Dalarne och inom Westmanland; vidare
“ (hmla förbindelse med Norbergs grufvefält för att ur dess rika malm¬
tillgångar förse sig med det oumbärliga råmaterialet för jernindu-
stnen i de norrländska skogsdistrikten, och slutligen en jernväg,
lagd i sådan riktning, att den norrländska trafiken må kunna utan
konstlade och kostsamma omvägar söka både landets östra kust och
dess vestra._ Alla dessa syften afsågos med den Sevalla-bana, som
\ai ax regeringen sista riksdagen töreslagen, likasom de i ännu högre
grad uppnåddes genom den Salabana, Riksdagen beslöt.
Men jag hemställer, huru dessa behof skulle tillfredsställas, om
det komme att byggas två sådana banor, som de, enligt Herr Leijon¬
anckers förutsättning, af enskilda bolag beslutade. Den ena, gående
från Defle eller dess närhet direkt på Upsala, skulle väl sätta Norr-
land i förbindelse med sistnämnda stad och hufvudstaden* men helt
582
Den 22 April. f. m.
och hållet utesluta Norrland, från förbindelsen med dess öfriga gamla
handelsplatser, äfvensom från förbindelsen med Norbergs bergslag.
Denna bana skulle ock endast på det sätt bereda Norrland kommunika¬
tion med vestra Sverige, att trafiken hänvisades att taga omvägen
ända ned till Tureberg. Vid sådana förhållanden lärer banan Mar-
gretehill—Upsala omöjligen kunna tillfredsställa de stora norrländska
intressen, hvilka man säger sig villa se till godo. Men — förmenar den
siste talaren — dessa intressen skola blifva fullt tillmötesgångna genom
den projekterade enskilda banan öfver Sevalla, hvilken han trodde
skulle, gå till Krylbo. Denna hans förmodan måste dock hvila på
ett misstag, ty den bana, som skulle byggas af det bolag han om-
förmält och för hvilket bolag med dess delegare jag hyser, största
förtroende, är ämnad att gå efter Mälarens norra strand, icke till
Krylbo utan till Engelsberg. _ . , .
På denna väg får Norrland således icke någon kommunikation
med Norbergs bergslag och Sveriges vestra kust annat än på om¬
vägen öfver Tureberg. För den direkta kommunikationen mellan
Norrland och nämnda orter skulle således ytterligare erfordras en
Storvik—Krylbo—Norbergs-bana. En sådan bana har dock ännu. ej
något bolag erbjudit sig att bygga. Men, om man ock antager, att
en stambana der komme till stånd, så skulle norrländska trafiken
till Norberg och vidare söder och vester ut, på sätt en föregående
talare redan anmärkt, komma att först gå öfver en stambanebit.mellan
Storvik och Krylbo, sedan öfver en privatbana emellan Krylbo och
Norberg, sedermera på en före detta hästbana emellan Norberg och
Engelsberg och slutligen på privatbanan tran Engelsberg till Sevalla,
samt följaktligen komma att gå i en stor cirkel för att uppnå sitt mål.
Jag tror ej, att någon, som undersöker dessa förhållanden, kan
komma till den öfvertygelsen. att härigenom Norrlands intressen
skulle tillfredsställas på något liknande sätt, som genom den väg,
hvilken, i öfverensstämmelse med förra Riksdagens beslut, bör an-
"J fj o*p*3 c
Då, nyssnämnda beslut fattades, anfördes för detsamma, utom
andra vigtiga omständigheter, äfven ekonomiska skäl, men de funno
döfva öron hos alla Sevalla-liniens anhängare. Deu betydde då föi
dem ingenting, att 6 millioner E/.dr bortkastades, blott man kunde
vinna sitt mål, Sevalla och icke Sala. Nn åter är det på det hållet
de ekonomiska skälen synas hafva vunnit gehör, och det derföi. e, att
enskilda bolag erbjuda sig att tillskjuta medel för banors byggande,
naturligtvis med större eller mindre bidrag af staten. Nu anser man
ekonomiska, skäl tala lör upphäfvande af förra Riksdagens beslut.
Men se vi till, huru det förhåller sig med de. ekonomiska fördelame,
tror jag, att de ej betyda mycket.
Kör Margr etehill- b an an begäres ett lån åt 8,22b,000 R:dr, för
Sevalla-banan 5,000,000 R:dr; lägger man dertill kostnaden för byg¬
gande af en Storvik—Krylbo—Norbergs-bana 5,212,000 R:dr kom¬
mer man till eu kostnad af 13,488,000 R:dr. Det säges väl att staten ej
skall bekosta allt detta, då en del endast blefve lån, som skulle i
sinom tid återgäldas; men så finge också staten blott eganderatt till
en liten del i dessa banor; och ser man saken icke blott ur inskränkt
583
Den 22 April, f. ni.
statskassesynpunkt, utan mera från eu allmän statsekonomisk stånd¬
punkt, och med hänsyn till landets intresse i dess helhet, så lärer
svårligen kunna förnekas, att under hvad form kostnaderna förkom-
munikationsliniers upprättande utgå, dessa kostnader, i mån af sin
.storlek medtaga befintliga kapital och, om de nedläggas på mindre
■ändamålsenliga företag, blifva för samhällsutvecklingen hämmande.
I ena fallet skulle här, oberäknad! enskildes betydliga tillskott, sta¬
ten komma att bidraga med 13,400,000 R:dr; men i det andra med
allenast 9,600,000 R:dr. En skilnad af flera millioner uppstår såle¬
des, hvilken skilnad visserligen icke för den, som ser saken ur verk¬
lig ekonomisk synpunkt, bör tala för upphäfvande af beslutet om
Sala-linien.
Samme talare, som förr aldrig lyssnat till ekonomiska skäl, an¬
märkte dessutom, att det väl måtte vara likgiltigt för Norrland, om
det har en stambana eller enskild bana att trafikera. Jag tror ej
detta vara likgiltigt, och detta af det skäl, att stambanorna trafike¬
ras för billigare pris än privatbanorna. Dessa sistnämnda måste
sätta sina taxor så höga, att de skörda en vinst och komma i till¬
fälle att göra utdelningar till aktieegarne. Staten . åter ser på helt
andra syften, än att få hög ränta. Det äy följaktligen ej likgiltigt
för en ort- att erhålla eu stambana eller privatbana. Detta tyckes i
(ifrigt striderna om stambanorna tillräckligt hafva ådagalagt.
En annan talare behagade kalla Salabanan för en kompromiss¬
bana. Jag vet ej hvad han dermed afsåg, men, så vidt jag förstår,
hafva vi aldrig kommit till någon kompromiss i dessa frågor, utan
hvar och en har voterat efter sin mening.
Eu ärad talare på Uplandsbänken anmärkte till stöd för upp¬
häfvande af föregående Riksdagsbeslut, att, om manför en myndlings
räkning nedlagt penningar i ett företag, skulle man illa hushålla med
myndlingens penningar, om man, för den händelse att företaget kunde
utan vidare utgifter för myndlingen tillvägabringas, ej begagnade
första tillfälle, som erbjöd sig, för att utgå ur företaget. Jag vågar
säga, att jemförelse!! ej är fullt riktig — alla liknelser halta. Om
jag hade för min myndlings räkning nedlagt kapital på ett sådant
företag som en jernväg, hemställer jag, om det kunde vara att handla
i myndlingens — här statens —- intresse, om jag, i stället att full¬
följa företaget, understödde konkurrensbanor, som skulle löpa i jemn¬
bredd med myndlingens. Jag tror, att ett sådant handlingssätt ej
kunde anses välbetänkt.
Vidare ber jag att få besvara en fråga, som framställdes af en
aktad talare från Stockholms län: huruvida Kammaren förra riks¬
dagen skulle hafva fattat ett sådant beslut som skedde, derest de två
nu omförmälda bolagen då existerat? — Jag svarar för min del allde¬
les obetingadt: ja! Ty jag är förvissad, att hvarken Sevalla- eller
Margretehill-banan, hvar för sig eller tillsammans, kunna tillfreds¬
ställa de behof, hvilkas uppfyllande med norra banan åsyftas.
Det har blifvit åberopadt, att Stockholms kommun skulle hafva
ett så stort intresse i Sevalla-linien, och man har verkligen lyckats
Åvägabringa en opinion i den riktningen. Jag tillåter mig i detta
hänseende åberopa en man, hvilkens omdöme allt mer och mer skall
681
Ilen 22 April, f. m,
vinna erkännande, och hvilken i denna fråga var mera bevandrad än
någon af oss, nemligen Öfverste Ericson, som, då striden förra riks¬
dagen förevar i denna fråga, utdelade en af honom undertecknad bro¬
schyr, deri han efter att hafva ådagalagt landets allmänna behof och
fördelar af en jernväg, just i den riktning utlagd, som Riksdagen då
beslöt, afslutar sitt arbete med följande ord: “Sedan ofvanstående-
var nedskrifvet, har jag med uppmärksamhet genomläst de inom
hufvudstaden cirkulerande till dess representanter ställda adresser,
dels från medlemmar af Stockholms börs, dels från slöjdföreningens'
styrelse in. fl. Jag vänder mig nu särskild! till dem, som under¬
tecknat dessa adresser, och beder dem med oväld genomläsa hvad
jag här ofvan yttrat. Utan tvifvel skola då alla, som ej beherrskas
af förutfattade meningar, lika med mig inse, att de linier jag nu
föreslagit, i vida högre grad komma att uppfylla de önskningar, som
i adresserna finnas uttalade, än hvad linien Tureberg— Sevalla—
Westerås—-Köping någonsin kan komma att göra, och jag vågar
fortfarande påstå, att hufvudstadens intresse endast i det fallet sam¬
manstämmer med hela landets, att Sala-linien välies i stället för
Sevalla-linien".
På grund af hvad jag anfört är det min fulla öfvertygelse, att
de förhållanden, som inträffat sedan sista riksdagen, ej i någon mån
höra eller kunna rubba Riksdagens mening om hvad här är att gorå.'
Hvad slutligen angår beloppet af det anslag, som nu för Sala-liniens
fortsättning skall beviljas, så synes det mig väl i hög g’rad ensidigt,
att arbetet kunde fortgå i den utsträckning, Kong!. Maj:t föreslagit,
och naturligtvis kan jag ej annat än helst se om det af Kong!. Maj:t
äskade anslag blefve af Riksdagen beviljadt; men i värsta fäll må¬
ste dock Norrlands representanter vara belåtne med Stats-Utskottets.
förslag, hvilket jag anhåller åtminstone måtte bifallas.
Herr Casparsson: Då förra Riksdagen, efter 7 års uppskof,',
hvarunder frågan fått tid att mogna, omsider beslöt fortsättandet af
den norra stambanan från Upsala öfver Sala och Krylbo till Stor¬
vik, så torde, så vidt man får döma af diskussionen, de dervid af¬
görande skälen hafva varit dels vidhållandet af den princip, hvilken
statsmakterna en gång för bestämmande af stambanornas riktning
antagit och godkänt, dels ock den relativt billigare anläggnings¬
kostnaden. Hafva då dessa skäl under det år, som förflutit, för¬
svagats eller bortfallit? Nej! Det förra skälet qvarstå!' orubbadt,
vitsordadt af en ständigt växande trafikinkomst, och det sednare för¬
stärkt derigenom, att den i fjol beräknade anläggningskostnaden blif-
vit nedsatt med öfver 21 million, utan att trafikförmågan väsendtli¬
gen förminskats. Hvilka skäl hafva då tillkommit för att Riksdagen,,
lik. en skolgosse som fått baklexa, nu skulle frånträda detta beslut?
Jo, enskilda bolag hafva uppkommit, hvilka, praktiskt tillämpande
ordspråket: “gåfvor och gengåfvor underhålla vänskapen1*, tillbjudit
sig, att om staten vill hjelpa dem, så skola de hjelpa staten att fort¬
sätta norra stambanan, n. b. i en helt annan riktning och till en helt
annan slutpunkt, än den Riksdagen besluta. Såsom skäl härför har
anförts, att statsverket derigenom skulle besparas en stor utgift, och
Den 22 April, £. m.
585
att tillfälle för staten derigenom uppstode att ytterligare bispringa
enskilda banor. Jag vill icke i allmänhet tvista om axiomatiska sat¬
ser; men då satser framställas såsom axiomatiska, Indika böra bevi¬
sas, då händer det ibland, att jag har ett inkast att göra. Jag tror
derföre, att den första frågan är att undersöka, om det verkligen
skulle medföra någon besparing för staten att nu öfvergifva byggan¬
det af den norra stambanan. Jag har sökt i det fallet att uppställa för
mig, hviika de banor äro, som erfordras såsom ersättning för denna
stambana, och hvad dessa banor skulle komma att kosta. Först och
främst kommer då den så kallade bergslagsbanan med påräknadt
lånebidrag af staten till j af anläggningskostnaden af 5 millioner och
Upsala—Margretehill-banan med ett lånebidrag af 3,226,000 R:dr; se¬
dan kommer, visserligen icke för närvarande, men utan tvifvel inom
en snar framtid, banan Storvik-Krylbo, som skulle erfordra ett
lånebidrag af 2,836,000 R:dr; således samma statsbidrag för dessa
enskilda banor, som skulle ersätta norra stambanan, 11,062,000 R:dr,
under det den norra stambanan skulle komma, efter de sista beräk-
ningarne, att kosta 9,688,000 R:dr; och om man då dertill lägger
kostnaden för banan Köping Westerås—Sala, 1,954,666, så blir det
summa 11,642,666 R:dr. Således skulle derigenom, till bispringande
af öfriga enskilda jernvägsanläggningar, kunna användas skilnaden
eller 580,666 R:dr, som således komme att utgöra den egentliga ut¬
delningen vid arfskiftet efter den aflifvade norra stambanan. Om
deremot, såsom Stats-Utskottet föreslagit, understödet skulle lemna»
såsom anslag till { af anläggningskostnaden, skulle efter samma be¬
räkning dessa tre banor behöfva endast 4,263,500 R:dr. Då är åter
frågan, hvithet är för staten fördelaktigast, antingen att lemna detta
anslag af 4,263,500 R:dr på de af Utskottet föreslagna vilkor, eller
att använda 9,688,000 R:dr till anläggande af en stambana, hvaraf
staten sjelf egen att uppbära trafikinkomsterna? Svaret å denna fråga
är beroende på hvad norra stambanan kan inbringa. Det är natur¬
ligtvis omöjligt att med bestämdhet säga detta, men jag har här i
min hand två för frågans bedömande ganska värderika dokumenter,
det ena bergslagsbanans interimsstyrelses skrifvelse till Kcngl. Maj:t
den 13 Februari 1871, det andra Upsala—Margretehills aktiebolags
finansplan, hviika handlingar i detta afseende lemna göda upplys¬
ningar. Dessa komma till det resultat, att bergslagsbanan skulle
gifva en behållen inkomst af 28,350 R:dr och Upsala—Margretehill-
banan 29,600 R:dr per banmil. Då är frågan: kan norra stambanan
beräkna en sådan trafik som dessa banor? Detta beror åter på de
vilkor hvarunder denna bana kommer att arbeta. Jag vill då först
anställa en jemförelse mellan stambanan från Upsala till Krylbo och
bergslagsbanan, hviika äro utstakade nästan jemnlöpande med hvar¬
andra på ett afstånd af omkring 2 mil. Jag vill då först och främst
erinra, att bergslagsbanan har att uthärda en konkurrens med sjö¬
farten å Mälaren och Strömsholms kanal, hvilket stambanan icke
har. Jemföres sedan banornas byggnadssätt, så visar sig, att å stam¬
banan minsta krökningsradien är 1,500 fot, men å bergslagsbanan
1,000 fot; skenvigten å stambanan 22,75 skålpund per fot, men å
bergslagsbanan 16 skålpund per fot; största stigningen å stambanan
Den 22 April, f. in,
586
1:100, men å bergslagsbanan 1: 60; dessa af mig nu anförda siffror
äro hemtade ur Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande. Sty¬
relsen öfver allmänna väg- och vattenbyggnader, som eljest synes se
bergslagsbanan i förhoppningarnes mest strålande, ljus, yttrar dock
om densamma: “På större delen af sträckningen mellan Hemmingsbo
och Engelsberg har deremot i följd af markens mycket brutna och
oländig:: beskaffenhet undersökningsförrättaren måst utlägga balans-
linier, med lutningar af ända till 1 på 60 i riktning både till och
från Engelsberg; hvarjemte förekomma många krökningar, af hvilka
flora med endast 1,000 fots radie. .För transporten af bergsbrukets
alster blefve detta verkligen ganska betungande". Jag tror således,
att den beslutade norra stambanan beträffande så väl trafik som
trafikförmåga kan fullt mäta sig med bergslagsbanan. Derefter vill
jag jemföra banan Krylbo—Storvik med Upsala—Margretehill-banan.
Båda afse att upptaga den genomgående Norrlandstrafiken, hvar¬
jemte den sednare skall besörja malmtransporten mellan Dannemora
grufvor och masugnarne, medan den förra kommer att frakta mal¬
men från Norbergs bergslag med dubbelt så stor brytning för det
närvarande och möjlighet att, i mån af lättade transporter, kunna
flerdubblas. Jag tror således att jemförelsen icke öfverdrifves, om
jag antager att trafiken bör blifva åtminstone lika stor på sträck¬
ningen Krylbo—Storvik som på Upsala—Margretehill-banan. Til¬
lämpar jag nu de beräkningar för den behållna inkomsten, som af
dessa bolag blifvit uppgjorda, jemväl å stambanan, så visar sig, att
banan Upsala—Sala—Krylbo med en längd af 8,88 mil skulle efter
28,350 Emir per banmil lemna en inkomst af 251,748 Ridt' och att
banan Krylbo—Storvik, 5,35 mil, skulle efter 29,600 R:dr per mil
lemna eu inkomst af 158,360 R:dr, summa 410,108 R:dr eller 4,2:s pro¬
cent å 9,688,000 R:dr. Tillägger man här, på sätt Utskottet beräk¬
nat, en årlig tillväxt i trafikinkomsterna af 2,400 R:dr per mil, eller
för hela sträckningen 34,152 R:dr. så visar sig att redan på 5:te året
efter anläggningen skulle stambanan lemna en behållen inkomst åt
öfver 51 procent på anläggningskostnaden, som än vidare komme att
stiga. Mot denna beräkning kan man möjligen invända, att den är
tagen alldeles för hög, och jag vill medgifva det; men detta inkast
bör åtminstone icke komma ifrån motståndarne till norra stambanan,
ty då underkänna de på samma gång värdet af sina egna beräknin¬
gar. Vill man uppställa en mera anspråkslös grund och beräkna,
trafikinkomsterna första året blott till 17,000 R:dr per mil, eller un¬
gefär hvad Stockholm—Upsala-banan lemnat i inkomst under de för¬
sta ogynsamma åren efter dess öppnande, och om man dertill lägger
den tillökning i trafikinkomsterna, som Utskottet beräknat, så kommer
man till det resultat, att på 10: de året uppstår räntevinst, när man
beräknar att kapitalet, som staten upplåna:', kostar 51 procent. Jag
lemnar emellertid dessa beräkningar i sitt värde; de kunna natur¬
ligtvis icke vara annat än aproximativa, men när man å andra si¬
dan talar om “den stora besparingen" för staten, så borde man bevisa
detta, i stället för att axiomatiskt antaga det.
Här har af en talare på Stockholmsbänken blifvit omnäind en
broschyr, som utdelats bland Kammarens ledamöter. Jag har verk¬
Oen 22 April, f. m.
5»7
ligen också påträffat åtskilliga uttryck och uppgifter i densamma,
hvilka jag icke kan godkänna; och jag fick först i går veta dess ur¬
sprung.' Men här bär äfven meddelats en annan broschyr, benämnd
“Bergslagsbanan“, hvilken skall utgöra en vederläggning af den före¬
gående med titel “Om den s. k. Bergslagsbanan“. Den är i allmän¬
het ganska bra, det kan icke nekas, utom hvad angår det faktiska.
Då emellertid meningen med dessa faktiska uppgifter torde vara att
upplysa Riksdagen, må det äfven vara tillåtet att diskutera och ana¬
lysera dem; och då jag icke i allt kan gilla desamma, vill jag med
några ord beröra den. Jag får i det fallet tillämpa det gamla be¬
kanta Kellgrenska uttrycket “om det ej ledsnar Er att höra, så för
det roa Er kanske1*. Här förekommer då först på sidan 8 en upp¬
gift “att Dannemorabanan skulle gifva Norrland 6 mil kortare väg
söderut än öfver Sala och Storvik**. Om man ser efter den uppgift
om. väglängden, som finnes dels i den Kongl. propositionen och dels
i finansplanen för Dannemorabanan, så visar sig, att banan Upsala—
Storvik är 14,33 mil och hanan Upsala— Margretehill 11,36 mil; så¬
ledes blott en skilnad af 2,87 mil.
Vidare förekommer på pag. 9, att “det är kändt och erkändt, att
privatbanor byggas och trafikeras billigare än statsbanor, men en
bana, som billigare bygges och trafikeras, rnaste äfven kunna lemna
billigare frakt. Detta är skälet, hvarför man nu öfver allt. utom, t Sve¬
rige, upphört att hygga statsbanor1'. Ser man emellertid efter i Trafik¬
styrelsens berättelse för år 1869, finner man att vid statsbanorna
hafva utgifterna i förhållande till inkomsterna uppgått till 56,7 pro¬
cent, då de deremot på de enskilda banorna, som stå i samband med
statens, uppgått till 57,4 procent. Broschyrförfattaren har åtminstone
i detta fall varit konseqvent, tv från en falsk premiss bär han myc¬
ket riktigt kommit äfven till en falsk konklusion. Hvad andra län¬
der beträffar, är min erfarenhet icke stor i detta fall, men det vet
jag. att åtminstone i Norge har man icke upphört att hygga stam¬
banor.
Författaren åberopar derefter förhållandet med Herrljunga—
Wenersborg—Uddevallabanan och säger: “Från Herrljunga fraktar
Wenersborgsbanan gods billigare till Uddevalla än statens jernväg
till Göteborg, då priset är samma och förstnämnda bana 14^procent
kortare.“ Ser man emellertid på inkomsterna vid denna bana, så utgjor¬
de dessa 1867 0,53 procent, 1868 l,<-6 procent och 1869—1,86 procent
och om således denna bana haft billigare frakter, så tyckas de åt¬
minstone icke haft något välgörande inflytande på trafikinkomsterna.
Skulle nu bergslagsbo nan frakta ännu billigare, så fruktar jag, att
inkomsterna skulle blifva derefter, men det är en sak, som icke an¬
går mig, utan bolaget. Sedan upplyses, att den dubbelt längre Se¬
vall abanan kan frakta ännu billigare, isynnerhet då dess anläggnings¬
kostnad blir 25 procent lägre, än för Wenersborgsbanan. Hvad kostar
då Wenersborgsbanan? Jo, den kostar 528,839 R:dr per mil.. Skulle
nu Sevallabanans anläggningskostnad vara 25 procent billigare, så
skulle den blifva 396,630 R:dr. Men på nästa sida uppgifves den
till 430,000 R:dr per mil.
Om Salatrakten bär författaren sagt, att dess silfver nu för ti-
Den 22 April, f. ro.
den lätt kan föras i fickan åt en resande. Ehuru det visserligen icke
kan in verka mycket på trafiken, roade det mig dock, att af Kommers-
kol lega berättelser taga reda på förhållandet; och farm jag att vid
Sala grufva silfvertillverkningen år 1868 uppgått till 2,299 skålpund
och 1869 till 2,200 skålpund. Deri för mig okände broschyrförfatta¬
rens fickor tyckas således i detta afseende vara lika rymliga sona
hans beräkningar. Vidare säger han, att Salatraktens jernmalmer
hufvudsakligen hägra vid riksdagarne; men jag undrar om det äfven
hägrar i Kommersekollegii berättelser, ty desamma utvisa, att 1867
brötos 65,000 centner, 1808—55,000 centner och 1809—56,000 centner;
det är visserligen icke mycket men alltid något.
Till slut uppgifver författaren att “samtliga enskilda lokomotiv¬
banor i Sverige uti medeltal gifvit en nettobehållning af öfver sju
procent". Detta är onekligen ett mycket vackert resultat; men ser
man närmare efter huru han fått denna siffra, så visar sig, att han
sammanslagit både sådana enskilda banor, som stå i samband med
statens, och öfriga enskilda lokalbanor, indika, med undantag af Gefle
—Dalabanan, icke hafva större längd än högst 1,65 mil. På detta
sätt kommer han till denna siffra af 7 procent, men ser man
efter i Trafikstyrelsens berättelse huru stor trafikinkomsten varit på
enskilda banorna, som stå i förbindelse med statsbanorna, så uppgår
den för 1869 till 2,96 procent under det statens lemnat 3,34 procent.
Det kan icke nekas att författaren är utmärkt lycklig i sina vändnin¬
gar, utom i afseende på det faktiska, ty der hänger lian tipp sig.
flan befinner sig på detta område i samma belägenhet som en ten-
tandus i historien, som också var mycket skicklig utom i det faktiska och
som på examinatorns anmärkning, att lian icke kände några årtal
eller siffror svarade: “jo. det gör jag visst, men jag liar bara litet
svårt att passa in öem“. _ 1 allmänhet är det icke alltid så lätt att
träffa det rätta uttrycket för tanken och denna svårighet växel'i den
mån ^tankarne, som skola uttryckas, äro sköna, men jag kan icke
undgå påpeka hurusom förfaktarne af Sevallalianan härutinnan hafva
eu särdeles otur. När man af ekonomiskt-patriotiskt-strategiska skäl
vill motarbeta eu bana, och officiela myndigheter med officiela siff¬
ror styrka, att ylen trakt densamma genomlöper är i afseende på
folkmängd fullt jemförlig med de bäst befolkade trakter i riket, med
undantag kanske åt Skåne, så använder man om denna trakt uttryc¬
ket: “ödemark*. När man sedan vill befrämja anläggandet af en bana
i en annan. riktning, och påstår att den trakt, densamma skall ge¬
nomgå, är så jemn, att der knappt finnes en sten, således långt min¬
dre ett berg och ännu mindre någon bergslag, så använder man lik¬
väl om denna bana benämningen “bergdagsbana“. När man vidare
vill förhindra fortsättandet af en bana, som bli Hvit beslutad för 8 år
sedan och trafikerad redan på det 6:te, då använder man, såsom i eu
afgifven reservation förekommer, om denna fortsättning benämningen
“norra stambanans påbörjande^._ Till och med när man skall till
Kong!. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse, råkar man ut för samma
otur. Uti interimstyrelsens för Stockholm—Westerås— Bergslagens
jernvägsaktiebolags underdåniga skrifvelse, som är daterad den 13
.Februari 1871, står det å 5 sidan 2 raden uppifrån “under inneva¬
Den 22 April, f. m.
589
rande års nio första månader bär inkomsten för dessa banor (sta¬
tens) ökats med mer än 10 procent utöfver hvad den utgjorde under
samma tid föregående år.“ Det är verkligen en ovanlig divinatorisk
förmåga. Nu skall man kanske säga att detta naturligtvis är ett
blott skriffel och att den underdåniga skrifvelsen var uppsatt redan
i fjor. Jag trodde så först också, men det är omöjligt, när man på
sidan 2 får den upplysning att bolaget konstituerades först den 28
Januari 1871, då på samma gång interiinsstyrelsen utsågs; och att
en styrelse kan uppsätta en skrifvelse, innan den ens finnes till, är
lika omöjligt som att ett barn kan födas före föräldrarne.
Här har både inom denna Kammare och af enskilda personer
utom Kammaren blifvit ifrågasatt, huruvida Kongl. Maj:t skulle hafva
sanktionerat förra Riksdagens beslut angående den norra stambanans
fortsättande. Jag var också först tveksam i detta afseende och vände
mig derföre till en jurist för att höra hans tanke; men han blef nä¬
stan ond och frågade mig, kan ni ifrågasätta, att Kongl. Maj:t skulle
vilja begagna sig af advokatyr? Jag teg och stoppade tillrättavis¬
ningen på mig. Hvad som emellertid är säkert är, att Kongl. Maj:t
ännu icke anbefallt arbetets påbörjande, och orsakerna härtill äro ej
Riksdagen meddelade. Kong!. Maj:t har härutinnan varit i sin höga
rätt, och inför denna höga rätt höra gissningarnas spörjsmål tiga;
men Riksdagen är också i sin goda rätt, då den vidhåller sitt en gång-
fattade beslut; och en representation, som utan tvingande nödvändig¬
het frånträder ett af densamma efter mogen öfverläggning fattadt be¬
slut, den bjuder icke någon aktning; och jag tillägger med djup öf¬
vertygelse; den förtjenar heller ingen aktning.
Jag får yrka bifall till Stats-Utskottets betänkande.
Herr Montgomery-Cederhielm: Denna fråga är så vidlyf¬
tigt diskuterad, att det är nästan omöjligt att derom säga något
nytt. Jag skulle fördenskull icke hafva begärt ordet efter en så
lång diskussion, om jag icke uppfordrats genom en direkt fråga af
en ärad ledamot här midtöfver. Svaret på denna fråga är derjemte
betecknande för hvars och ens ståndpunkt i saken. Han frågade
nemligen, om någon vid förra riksdagen, i händelse de omständighe¬
ter, som nu förefinnas, äfven då exsisterat, skulle hafva, röstat för
Salabanan. För min del svarar jag derpå obetingadt, att jag, som
förra riksdagen röstade för Salabanan, skulle hafva handlat precis
på samma sätt, om de nu förhandenvarande omständigheterna då fö-
refunnits. De omständigheter hvarom man talat äro, att fråga upp¬
stått, att enskilda bolag skulle bygga tvänne jern vägar, den ena från
norra stambanan öfver Sevalla till Engelsberg och den andra från
Upsala till Margretehill. Hvad beträffar Sevallabanan, eller såsom den
numera rigtigare kallas b ergslagsb anan, så uppfyller den icke i något
hänseendet syftet att vara en stambana för Norrland. Den skulle
kunna blifva det till någon del, om den hade blifvit utsträckt öfver
Krylbo till Storvik, hvilket stycke likväl icke finnes upptaget i för¬
slaget, och hvilket då skulle tänkas antingen som en enskild bana
eller en stambana; men i sednare händelsen skulle det vidunderliga
förhållandet inträffa, att en stambanestump skulle sammanbinda tvä
Den 22 April f. in.
6#0
enskilda banor. 1 alla fall uppfyller den, såsom redan är visadt af
Herr Bennich, icke ändamålet att vara den bana, på hvilken man
hade lättaste kommunikationen med Norrland.
Ser man åter på MargretehilUbanan. så uppfyller den detta ända-'
mål ännu mindre, och jag tror således, att dessa omständigheter icke
här böra inverka till någon rubbning i det en gång fattade beslutet.
Då detta är min öfvertygelse, måste jag derjemte fästa uppmärk¬
samhet på de olägenheter, som skulle kunna uppstå, om man gjorde
en ändring i det förra beslutet. Det gäller bär icke någon obetyd¬
lig fråga. Den har fordrat många år, innan den har kunnat brin¬
gas till slut; den bär fordrat långa öfverläggningar inom represen¬
tationen och beslutet har tillkommit efter en mogen, omsorgsfull pröf¬
ning. Att nu ändra detta beslut, eller att här medgifva ett uppskof
med detta besluts sättande i verket, är något, som jag för min del
på det kraftigaste måste afstyrka. Jag vill hemställa, om det kan
vara önskvärdt, att denna fråga längre hålles insuapemo; om det kan
vara lämpligt, att vi skola återkomma till de agitationer, som på ett
så olämpligt sätt förekommo vid denna frågas behandling vid förra
riksdagen; om det kan vara skäl, att denna fråga ännu skall vara
öppen för att sprida oro och splittring inom representationen. In¬
nan jag .skulle kunna bifalla ett sådant förslag måste jag för min
del hafva hört mycket mera talande och bindande omständigheter
och skäl, och jag får derföre anhålla, att vid detta tillfälle endast
få instämma i Stats-Utskottets förslag, dertill jag yrkar bifall.
Herr Caspersson: I ett konstitutionelt samhälle utgör repre¬
sentationen sambandet emellan Regeringen och folket. Det är såle¬
des af yttersta vigt, att Representationen intager den ställning, att
den kan tillvinna sig förtroende af folket och tillit af Regeringen.
Detta kan, enligt min tanke, icke ske på annat sätt. än att den fat¬
tar sina beslut efter mogen öfverläggning och på goda skäl, samt
sedan vidhåller dessa beslut. Om Representationen fattar beslut af
den beskaffenhet och på så dåliga skäl, att den genast derefter måste
öfvergifva dem; om man finner, att enskilda intressen inverka på
representationens beslut, dd är det slut med förtroendet. Dessa skäl
äro för mig så afgörande, att jag, äfven om andra icke funnes, skulle
hafva motsatt mig upprifvandet af det förra beslutet, isynnerhet då
frågan är af den beskaffenhet, att den vid flera särskilda tillfällen
och till och med af två olika representationer blifvit grundligt disku¬
terad i dess minsta detaljer och först efter långa strider slutligen
afgjord. Jag tror derföre, att det icke vore väl att öfvergifva det
en gång fattade beslutet. Frågar man, hvilka skäl skulle finnas för
att frångå detta beslut, så ställer sig frågan på det sättet, att, sedan
både Rikets Ständer och nuvarande Riksdagar efter grundlig öfverlägg¬
ning fattat beslut om hvad de ansett vara för landet nyttigt, så hafva
sedermera tillkommit tvänne enskilda bolag, som finna det för sig nyt¬
tigare att beslutet ändras och går i eu annan riktning. År det då Riks¬
dagen som bör vika för dessa bolag och afstå från hvad den ansett-
vara för landet nyttigt? Man har uppstält den satsen, att det icke
vore skäl för staten att anlägga eu konkurrensbana emellan två an¬
Deri 22 .April. f. m.
iigi
dra banor. Detta förefaller mig besynnerligt: Staten både likväl,
börjat bygga och trafikera sin bana. innan de omnämnda bolagen
bildades. Man förbiser icke endast den gamla satsen: “prior tem¬
pore, potior juresom äfven här synas böra ega sin tillämpning, utan
äfven att det är de enskilda intressena, som böra vika, för statens
och icke tvärtom. Man säger, att förra Riksdagens beslut endast
föranleddes af önskan att göra en besparing. Då jag biträdde förra
Riksdagens beslut, ansåg jag besparingen af en mindre summa icke
vara af den vigt, att landets intresse derför borde lemna* å sido,
utan mitt omdöme grundade sig på vigtigare skäl än besparing af
en jemförelsevis mindre summa. Det bär redan af föregående talare
blifvit visadt, Indika fördelar den beslutade banan skulle medföra i
jemförelse med dem, som föreslagits att byggas af enskilda bolag.
Men härtill kommer också, att de enskilda bolagen åtaga sig att
bygga banorna under förutsättning, att staten skall understödja dem,
under det de helt öppet angifva att de äro konkurrensbanor, men vid
sådant förhållande finner jag ganska tvifvelaktigt, om staten skall
finnas villig att för dem göra uppoffringar, endast för den tvifvel-
aktiga förmånen att erhålla konkurrenter.
Jag har i ganska många punkter blifvit förekommen af föregå¬
ende talare, och jag vill icke besvära Kammaren med ett uppre¬
pande af hvad redan blifvit yttradt; men i afseende på den summa,
som är föreslagen, ber jag att få nämna, att jag helst biträder Ut¬
skottets förslag, emedan det är försigtigast. Har man framdeles till¬
fälle att öka anslaget, så kan det nu fattade beslutet icke derföre
lägga något binder; men skulle man hafva missräknat sig om till -
gångarne, så kunde stora, svårigheter uppstå.
Ett annat skäl att föredraga den mindre summan är det. att jag
hoppas att den kan upplånas inom landet. En talare bär omnämt
de stora rubbningar, som egt ruin under den tid då jernvägarne
byggdes hastigt och med stor arbetsstyrka, och bar trott att det
varit jernvägsbyggnaderna som nppdrifvit arbetspriserna i allmänhet.
Jag medgifver detta till en del, men tror dock icke, att de varit
bufvudsakliga anledningen, hvilken efter min tanke deremot är att
söka deri, att utländskt kapital indragits i landet till högre belopp,
än här kunnat användas, och derföre hafva icke endast arbetslönerna
utan alla andra värden samtidigt stegrats. När kapital icke längre
finner användning i ett land. så strömmar det ut igen och då upp¬
står eu bris. Om vi hygga långsamt med egna kapitaler, så upp¬
stå inga kriser, utan endast eu omsättning af kapital, som i den mån
det bildas nedlägges i jernvägsindustrien och i denna form väl blir
bundet men dock blifver qvar i landet.
Detta utgör för mig tillräckligt skäl att bifalla Utskottets
förslag.
Herr Brun: Man bar visserligen under flera föregående riks¬
dagar blifvit van att mötas af en mängd besynnerliga hinder för den
Norra stambanan, hinder, åt hvilka jag icke vill gifva någon när¬
mare benämning; men jag önskar att i anledning af några påståen¬
den af: ett par föregående talare få yttra några ord.
592
Den 22 April, f. m.
Först har jag med förvåning hört Hem Leijonancker säga, att
om en eller två enskilda hanor anläggas, så är statsbanan obehöflig.
I detta “om" måtte då Herr Leijonancker hafva inbegripit något an¬
nat “om'1 och det är, om staten pröfvar de enskilda banornas utförande
så nödvändigt, att staten dertill lemnar bidrag. Men oafsedt detta
måste jag likväl bestrida riktigheten af den premiss, hvarpå Herr
Leijonancker grundat påståendet, att, om de enskilda banorna anla-
des, skulle statsbanorna blifva öfverflödiga: hans åsigt, att de pri¬
vata banorna göra samma nytta som statsbanorna. Jag kan icke
tro, att en privat bana kan göra samma nytta, som en statsbana,
och jag tager mig friheten åberopa några skäl för denna min öfver¬
tygelse. Det är nemligen naturligt, att enskilda banor, som egas åt
bolag, och banor af den beskaffenhet, som här är ifrågasatt, det vill
säga, anlagda både på den östra och vestra sidan af den redan på¬
började stambanan, aldrig lika bra kunna uppfylla det stora behof-
vet af en lätt och billig trafik, som en bana, hvilken eges och hand-
hafves af staten och hvarmed man framförallt söker befrämja det
vigtiga målet: statens och .landets fördel i sin helhet, och icke blott
ett enskildt bolags vinst. Redan detta är ett skäl, hvarför en stats¬
bana måste antagas bättre än enskilda banor uppfylla trafikens for¬
dringar. Men det finnes i vårt land också flera verkliga bevis för
hvad jag här tagit mig friheten påstå såsom antagligt, och jag hän¬
visar i detta fall till åtskilliga våra enskilda jern vägar, exempelvis
till Wenersborg—Herrljungabanan. Om man på statens bana reser
till vestra Sverige och kommer in på Wenersborgsbanan, hvilket om¬
byte i trafikhastigheten, hvilken mängd obetydliga stationer och hvilka
uppehåll på dessa stationer, i jemförelse med på statens banor! Det
enskilda jern vägsbolaget söker göra sig all upptänklig vinst, hvaraf
det också är i behof, och derföre tager det mera betaldt, men lem¬
nar en sämre valuta med afseende på tid och hastighet, än hvad
staten å sina banor är i tillfälle att lemna. Jag är sjelf delegare i
en enskild jernväg och har länge varit med i styrelsen för densamma,
och jag måste bekänna, att det varit mycken strid emellan de olika
intressenterne i bolaget huruvida, bland annat, man skulle göra vag¬
nar och lokomotiver i tillräckligt antal för att kunna tillfredsställa
trafikens behof, eller om det ena eller andra enskilda intresset skulle
göra sig gällande till skada och hinder för det allmänna. När man
således redan på förnuftiga premisser och skäl kan komma till hvad
jag nu påstått; när bevis derföre finnas att tillgå, så hemställer jag.
om det kan vara riktigt att påstå att en enskild jernväg lemnar
samma nytta och trygghet som en statsbana. Här är nu fråga om
att förbinda den ena hälften af riket med den andra; att förskaffa
denna andra hälft ett kommunikationsmedel, hvarigenom den blir satt
i en intim och liflig förbindelse för möjligast billiga pris med den
södra hälften af riket, och hvarigenom den norra, till sina naturtill¬
gångar ännu allt för litet utvecklade, halfvan af riket beredes möjlig¬
het till en för hela det gemensamma fäderneslandet gagnande tillvext
i välmåga och befolkning. Fn för riket så vigtig kommunikationsled
bör väl icke lemnas i händerna på ett enskildt bolag.
Friherre
693
Den 22 April, f. m.
Friherre Bildt har yttrat, att de grunder, på hvilka förra Riks¬
dagens beslut fattades, numera icke finnas. Detta synes mig vara
ett högst märkvärdigt påstående, ty jag för min del kan icke annat
finna, än att de grunder, hvarpå svenska Riksdagen flera gånger fattat
sitt beslut om denna stambana norr ut, oförminskade qvarstå. Jag
bär. nemligen föreställt mig, att bland dessa grunder fanns till en
början afsigten att rättvisligen tillgodose den norra hälften af riket
med jernvägsförbindelser. Vidare att bland grunderna för Riksdagar-
nes beslut låg afseende! på den betydliga export, som redan nu ut¬
går från. de norrländska provinserna, och som kan ökas genom till¬
tagande jernhandtering och åtskillig annan industri, hvartill skogarne,
malmfälten och de talrika elfvarne med sin drifkraft lemna materia-
lier, men för hvars närmande intill hvarandra ändamålsenliga lätta
kommunikationer äro oundgängliga vilkor.
Friherre Bildt har vidare sagt, att det strategiska ändamålet
icke tillgodosåges genom en statsbana, utan trodde att detta bättre
uppnåddes genom en enskild jern vägsanläggning. Jag vågar påstå,
att äfven af militäriska eller strategiska skäl fordras en pålitlig för¬
bindelse med den andra hälften af riket, och den skyndsamhet, det
exklusiva begagnande af jernvägen, som af militära skäl kan erfor¬
dras, vinnes naturligtvis mycket bättre på en statsbana än på en
bana, som tillhör och är beroende af ett enskildt jernvägsbolag. Jag
hemställer .slutligen hvilket lappverk, hvilken ofullständighet skulle
det icke blifva att i statens stambanesystem inflicka en eller flera en¬
skilda jernvägsbitar?
Man har vidare sagt. att det skulle blifva förlust för staten att
anlägga Norra stambanan. Jag hyser tvärtom en alldeles motsatt
öfvertygelse, i det jag tror, att det blir en vinst för staten att hafva
en bana åtminstone till de rikare bygderna i Norrland. Denna min
åsigt grundar jag derpå, att dels jordbruket kan betydligt utvecklas
i åtskilliga delar af Norrland, dels den redan betydliga industrien
kan i hög grad tillväxa, enär, såsom redan är sagdt, naturtillgångar
och drif kr after derför redan stå färdiga att användas och blott
vänta på för sin användning nödvändiga lätta kommunikationer. —
Enligt den 30-åriga kännedom, jag har om södra delen af Norrland,
är det min öfvertygelse, att endast högst få delar af riket ega de
resurser till utveckling, som nyssnämnda del af Norrland eger. Så
vackra bygder som i ifrågavarande del af riket har jag icke funnit
i de södra landskapen, och så mycken lifskraft hos natur och folk
som deruppe har jag ej heller träffat i någon annan del af vårt
rike. — Jag är derföre öfvertygad, att en norra stambana, dragen
till centern af Norrland, skall bära sig ej blott lika väl utan, efter
mitt förmenande, bättre än stambanorna i de flesta andra delar af
riket.
På sådana skäl kan jag ej ingå på vidare uppehåll i beslutet
om den norra stambanan, utan förenar mig med dem, som yrka bi¬
fall på Stats-Utskottets förslag.
Herr Nordenfelt: Inom Utskottet har jag förut instämt med
pjerr Ekman och yrkar nu bifall till hans reservation. Skälen för
Riksd. Prof. 1871■ 1 Afd. 2 Band. 38
594
Den 22 April, f. m.
beviljande af den högre summan äro så fullständigt utvecklade, ^så¬
väl af honom sjelf som af andra talare, att jag icke vill uppehålla
mig dervid. Icke heller vill jag yttra mig om de allmänna förde-
larne och olägenheterna af Sala- eller Sevalla-linierna, emedan.derom
så mycket är taladt och skrifvet, att Kammaren bör känna till den
saken förut. Deremot skall jag uppehålla mig något vid de strate¬
giska skälen, hvilka nu åter framhållas såsom så ytterst vigtiga,_ i
det Sevallalinien antages ligga skyddad bakom Edsviken och Sig-
tunafjärden. Jag vill blott erinra, att mycket bredare hafsvikar och
floder lätt blifvit öfvergångna med nu tillgängliga resurser i bro¬
mat eriel; att fienden alltid angriper våra svagaste punkter, här näset
emellan Edsviken och Staket, samt att jernvägarne numera blifvit
ett mäktigt vapen i en anfallande fiendes hand, om de ligga så, att
han med fördel kan begagna den, såsom händelsen är med Sevalla-
banan.
Vidare har Herr Chefen för Landtförsvars-departementet, utan
afseende på riktningen, förklarat, att det vore af synnerlig vigt att
norra stambanan snart blefve fullbordad. Om jag nu frågar: hvad
har händt, som kan uppehålla verkställandet af förra Riksdagens be¬
slut, så finner jag, att tvänne bolag, hvilka tecknat J, men inbetalt
blott :j. af det erforderliga kapitalet, blifvit bildade; men att dessa
bolag 'icke gifvit någon garanti eller ens uppgifvit hvarifrån de fe¬
lande tre fjerdedelarna skola tagas. Att dessa bolag blifvit bildade,
var emellertid icke oväntadt, då man erinrar sig, att redan under det
förra Riksdagen var samlad och före den gemensamma voteringen i frå¬
gan det offentligen förklarades att så skulle ske. Beträffande Margrete-
hillsbanan, så har jag alltid tagit förgifvet, att den skulle komma till
stånd, och jag anser att ju förr detta sker, desto bättre vore det,
emedan denna bana kan blifva till mycken nytta för statsbanan och
för en vidsträckt landsdel. Beträffande Sevallabanan hyser jag der¬
emot icke samma åsigt. Om också staten till denna bana skulle be¬
vilja ett anslag utan återbetalningsskyldighet af I af anläggnings¬
kostnaden, kan jag icke tro att återstoden skulle kunna anskaffas.
Denna bana har nemligen att konkurrera med såväl sjöfarten som
norra stambanan. Företaget kan derföre icke ingifva förtroende, och
jag antager derföre, att icke kapitalisterna, som vanligen äro mycket
försigtiga, vilja dertill utlåna sina penningar. Mig synes alltså san¬
nolikt, att denna bana icke blir byggd, i händelse Riksdagen vidblif-
ver sitt en gång fattade beslut; men äfven om den skulle blifva
bygd, så har dock Salabanan en betydlig trafik i alla fall, enär om¬
kring banan ligga högst betydliga skogbärande och malmförande
trakter, hvarjemte denna bana får större delen af provinsen Dalarnes
trafik, hvilken icke skulle tillgodoses af Sevallabanan såsom den nu
blifvit föreslagen. Det torde således icke vara någon risk att bygga
Salabanan, hvilken i hvad fall som helst nog kommer att fylla sin
plats och gifva skälig inkomst. Riksdagen har redan nedlagt om¬
kring 10 millioner på norra stambanan (sammanbindningsbanan och
banan Stockholm—Upsala). Fortsätter man nu icke jern vägen från
Upsala såsom statsbana., men man likväl måste antaga, att från Stor¬
vik en bana norrut, som möjligen utsträckes till Trondhjem, måste
595
Den 22 April, f. m.
byggas såsom statsbana, så skulle man således släppa ett stycke en¬
skild bana in emellan statens banor, hvilket naturligtvis skulle för¬
orsaka svårigheter för den genomgående trafiken och minska statens
inkomst deraf. Såsom exempel på olägenheterna af flera bolag å ena
trafiklinie, vill jag anföra frakten af stenkol från Göteborg till Nora,
der staten får endast 24 öre eentnern för 26 mils frakt, under det
bolagen taga 9 öre för omkring 3 mil. Huru litet deremot en ej allt
för stor förlängning af vägen verkar på trafikkostnaden kan synas
deraf, att frakt af jern till Göteborg kostar lika mycket från alla
stationer emellan Björneborg och Carlstad, oaktadt våglängden emel¬
lan dessa sednare punkter är omkring fem mil.
Ett uppskof skulle i sak vara detsamma som ett upprifvande af
beslutet, fastän i en förklädnad, som man hittat på för att icke ge¬
nast gifva saken en så ful färg. Jag hemställer, hvilken mängd af
strider skulle icke uppstå, om detta beslut nuupprefves! Det skulle
väl icke finnas en enda vigtigare fråga, i hvilken en minoritet fått
orätt, der den icke skulle kunna utfundera några tillkomna omstän¬
digheter och för förändring af beslutet åberopa det nu föreliggande
fallet såsom prejudikat.
Jag instämmer i Herr Ekmans reservation.
Som tiden nu var långt framskriden och 16 ledamöter anmält
sig för att afgifva ytterligare anföranden i frågan, hemställde Herr
Grefven och Talmannen, att öfverläggningen skulle uppskjutas till
sammanträdet å eftermiddagen, hvilket bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. |3 e. in.
In fidem
O. Brakel.
£96
Den 22 April, e. m.
Lördagen den 22 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 13 dennes eftermiddagen.
Fortsattes öfver!äggningen rörande lista punkten i Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 42.
Herr Heijkenskjöld: De många välgrundade skäl, som af
andra talare blifvit framhållna för den reservation, som Herr Leijon-
ancker afgifvit, utgöra för mig full anledning att biträda densamma,
men det finnes några omständigheter, som icke af föregående talare
blifvit nog beaktade, och på hvilka jag tager mig friheten fästa Kam¬
marens uppmärksamhet. Genom den omförmälda teckningen i orten
för den jernväg, som ett enskildt bolag beslutat bygga, visar det sig
hvilket intresse oiten har för densamma, och hvad har i motsats
deremot den ort, hvarest Salabanan skall dragas fram, visat för in¬
tresse? Jo intet. Den har dock under hela tiden sedan beslutet blef
kändt varit i tillfälle att erbjuda staten åtskilliga fördelar för banans
dragande genom denna ort, såsom skedde vid nordvestra banans byg¬
gande, der åtskilliga egendomsegare uppläto jord utan ersättning.
Detta hade väl kunnat ske på åtskilliga orter emellan Sala och Up-
sala, der fråga är om att statens bana kommer att framdragas, men
deraf har man icke sett något exempel.
Att vestra delarne af landet, särdeles norra delen af Nerike och
vestra bergslagen, hafva ett behof af så gin väg till Stockholm som
möjligt, derpå hafva vi sett exempel i dessa dagar, då nämnda orter
skickat sitt jern och andra varor från Köping hela vägen omkring
Mälaren till stadsgårdshamnen. Vill jag åter betrakta den statseko¬
nomiska sidan, så torde det väl icke vara tvifvel underkastadt, att
då två parallela banor kunna blifva anlagda utan statens mellan¬
komst genom en del af landet på lämpligt afstånd från hvarandra,
de skola betydligt bidraga till industriens upphjelpande, för så_ vidt
det är ett axiom, som icke behöfver bevisas, att lätta kommunikationer
597
Den 22 April, e. m.
ärc en hufvudsak för industrien. Om dessa banor understödjas med
lån, så är statens uppoffring endast 3 års räntor å det lemnade kapi¬
talet, hvarefter staten så småningom återfår detsamma jemte ränta.
Vid sådant^ förhållande synes det väl icke vara välbetänkt att för
den nu ifrågasatta stambanan offra millioner som kunna bättre an¬
vändas på^ annat håll i riket. Jag kan icke förstå hvad ett uppskof
till nästa år skulle kunna hafva för menliga följder. Efter min öfver¬
tygelse kan den en och en half million, som är afsedd till norra
stambanan, med bättre skäl användas på den östra stambanan, som
derigenom skulle blifva färdig ett år tidigare än eljest, hvilket natur¬
ligtvis skulle lända till fördel för Östergötland och äfven för staten
vara i ekonomiskt afseende förmånligare.
En talare på förmiddagen anmärkte såsom ett stort fel emot den
enskilda banan, att den slutar mot en smalspårig bana. Jag måste
medgifva, att detta är största felet i planen, men om man lenmar ett
års uppskof med beslutet om stambanans anläggande, så är ju detta
något som kan rättas. Samma talare framhöll, att banan emellan
Krylbo och Norberg skulle lemna så stor vinst, att det icke vore
skål för staten att lemna den vinsten ifrån sig. Men jag föreställer
mig, att då man lenmar åt det enskilda bolaget en mindre vinstgif¬
vande del af banan, man äfven bör lemna den del af banan som kan
komma att lemna större vinst. En talare, som för de norra orternas
talan, har sagt att deras intresse fordrar en lättad kommunikation.
Ja, det medgifver jag gerna, men får då tillika hemställa, om icke
två banor mera befordra en lättad kommunikation än en, särdeles
som Norrland genom den ena sättes i en snabbare förbindelse med vest-
kusten. _ Norrland kommer således i dubbelt afseende att vinna, enär
man öfver Margretehill och Upsala kommer den ginaste vägen hit
till Stockholm och genom den andra banan erhåller den ginaste vägen
till vestkusten. Norrländingarne få således två utfartsvägar i stället
för en. Samme talare har äfven åberopat ett yttrande af öfverste
Ericson. Ja, öfverste Ericson har också förordat den så kallade
södra banan eller banan genom Södermanland och sammanbindnings-
banan. Men jag tror icke, att många finnas som nu gilla detta och
icke anse att det skulle varit bättre, om banan biff vit dragen norr
om Mälaren till Stockholm. Eu annan talare har sagt, att staten icke
bör gifva vika för enskilda bolag. Jag tror också, att staten icke
bör gifva vika, när* fråga är om något som är nyttigt och fördelaktigt
för densamma, men ingalunda kan jag anse, att det kan vara nyttigt
eller fördelaktigt för staten att bygga en bana, som kostar tio mil¬
lioner, när man kan få två banor utan någon särdeles uppoffring från
statens sida.
Nu säger man också, att man icke bör rubba ett förut fattadt
beslut, men jag tror, att Riksdagen för icke så länge sedan gjort en
sådan rubbning ty då den blott för några få år sedan beslöt att
flottan skulle skiljas i två korpser, så har denna Riksdag nu beslutat
en underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t om båda korpsernas sam¬
manslagning till en. Således är här genast ett exempel på, att Riks¬
dagen funnit sig föranlåten att ändra sig, sedan den fiommit till en
klokare åsigt. Jag vill äfven framdraga ett annat exempel. Om
698
Den 22 April, e. m.
Riksdagen hade beslutat att bygga ett fartyg efter de nyaste prin¬
ciper och till en kostnad af en eller två millioner, men, innan byg¬
gandet hunnit - sättas i verket, man, med den fart vetenskapen har,
kommit till den åsigt, att ett bättre byggnadssätt funnes; skulle man
då fortsätta att bygga efter grunder som icke voro de erkändt för¬
delaktigaste, blott derföre att Riksdagen beslutat att fartyget skulle
byggas i enlighet med dessa grunder? Jag tror att om en sådan
fråga förekomma, Riksdagen icke skulle tveka att genast låta afbryta
det påbörjade byggandet af fartyget.
Vidare har en talare sagt, att de enskilda banorna icke uppfylla
trafikens fordringar såväl som statens, men hvad det beträfiar, så
behöfver man endast taga kännedom om huru förhållandet är på
stambanan i södra Sverige, der många trafikanter förlora sina pen¬
ningar, derför att staten icke anskaffar tillräcklig materiel. Jag sä¬
ger icke, att detta är Trafikstyrelsens fel, utan är det snarare Riks¬
dagens eget fel, som icke anslår nödiga medel till inköp af vagnar
m. m. Deremot har jag icke hört, att sådana hinder uppstått på de
enskilda banorna, hvilket väl också kan komma deraf, att trafiken
icke är lika stor på dessa banor.
Då det ovilkorligen skulle vara en fördel, om en del af landet
kunde få två jernvägsförbindelser i stället för en, och då detta, möj¬
ligen kanske, derigenom att ett uppskof beviljas med fortsättningen
af norra stambanans byggande, så anser jag mig böra påyrka detta
och instämmer af sådan anledning i Herr Leijonanckers reservation.
Herr Berg: Öfvertygad att personer med större förmåga och
sakkännedom än jag, såsom äfven skett, skulle uppträda till försvar
för den åsigt jag hyllar, hade jag icke tänkt att begära ordet, förrän
min läns- och sidokamrat yttrat några tankar, som jag icke kan dela.
Då jag således fått ordet, skall jag be att få tillägga något, som jag
tror att några af de med mig liktänkande förbisett, likasom jag äf¬
ven anhåller att få besvara några frågor och inkast som icke förut
blifvit gendrifva.
Till en början fäster jag mig vid att Herr Hasselrot åberopat,
att han vore opartisk i fråga om den bana, som här vore i fråga.
Jag hyser den öfvertygelsen att hvarje representant vill vara opar¬
tisk och söka verka i fosterlandets intresse. Jag tror dock att, utan
att vara partisk, det icke är omöjligt att genom annan inflytelse nå¬
gon ensidighet kan komma att ega rum, och jag är således ej säker
om, att icke han likasom jag, som äfven är aflägset boende från
dessa trakter, kan vara ensidig; men jag fäste mig isynnerhet vid
hans uttryck, att det skulle vara en dumhet om en enskild person
skulle vilja göra detsamma som Sala-banans förfäktare. Jag vill
icke påstå, att detta är en beskyllning emot den del af Riksdagen,
som röstat för Sala-banan, ehuru han enskildt fällt ett yttrande som
var lika skarpt; men hvar och en skulle kunna fatta hans yttrande
så, som vore det en bestämd dumhet om vi nu förfäktade samma
sats som i fjor. Om han vore närvarande, skulle jag vädja till hans
egen bättre känsla, huruvida han ej skulle vilja återtaga det fällda
yttrandet. Han sade äfven, att kostnaden för den af förra Riksdagen
Den 22 April, e. m.
599
beslutade Salabanan skulle gå till tio millioner, men man kan lik¬
visst se af Kong! Maj:ts förslag, att kostnaden icke uppgår till fullt
detta belopp utan till trehundradetolftusen R:dr mindre. Jag kan
väl medgifva, att det icke är mycket att fästa sig vid, isynnerhet som
här yttrats omkring tio millioner, men det är dock betecknande, att
de personer som i fjor förfäktade den sak som föll och som önska,
att hvad som då beslöts nu skall upprifvas, nu vilja genom en för
hög siffra bjertare framhålla den förmenta misshushållningen. Här
har blifvit yttradt, att Salabanans förfäktare sista året fäst sig ute¬
slutande vid, att en besparing för staten skulle uppkomma af fem
millioner, derigenom att banan droges öfver Sala, och att de nu, då
det till följd af förändrade förhållanden snarare vore en besparing
att frångå detta beslut, icke vilja bespara något. I detta fall ber jag
få fästa uppmärksamheten på, att det icke var uteslutande besparings¬
skäl, som bestämde oss att rösta för Salabanan; åtminstone var hvad
jag och de flesta, som jag hörde, läste vigt vid att skaffa kommuni¬
kationer åt en ort, som icke såsom den andra hade sjökommunika¬
tion och som var lika susceptibel för odling, som den ort, hvarige¬
nom Se vallabanan skulle gå. Derjemte fäste man sig äfven vid att
Norrland, den provins som rättvisligen hade anspråk på att få en
bana till sig, såsom i många år varit lofvadt, derigenom skulle få
banan snarare färdig.
De Herrar som hafva talat för ett fasthållande vid förra Riks¬
dagens beslut hafva mycket sakrikt besvarat de invändningar, som
å andra sidan blifvit gjorda angående förment förlust deraf. För
min del är jag öfvertygad, att det tvärtom skall medföra både mo¬
ralisk och materiel vinst att vidblifva beslutet. Här har likvisst för-
bisetts ett par fakta, som skulle ytterligare gifva skäl för deras
och min åsigt. Herr Bennich fäste visserligen Kammarens uppmärk¬
samhet på, att den bana, som nu är f öreslagen under namn af Bergs-
lagsbana icke går längre än till Engelsberg, och att det vidare for¬
dras en stambana från Krylbo till Storvik eller också anläggandet
af en enskild bana, som man ännu icke höft af, men som gifvet kom¬
mer att öka kostnaden och behofvet af lån, men han gjorde det icke
så klart som jag hade önskat eller uppgå! inga siffror. Herr Caspars-
son, såvidt jag fattade honom, förbisåg, vid de bevis han iemnade, för
sin sats äfven detta förhållande. Jag är icke i tillfälle att med siff¬
ror upplysa hvad som dervid blifvit glömdt, men jag tror att jag
utan siffror kan antyda detta som ytterligare skäl för beräkningen
att denna bana ej skall gifva förlust utan en större vinst. Vidare
var bland skälen för det beslut som fattades i fjor, och som jag bi¬
trädde, att trafiken på Upsaiabanan skulle vinna en väsendtlig tillök¬
ning, om norra stambanan finge den riktning som då beslöts. Denna
tillökning gick till ett värde, som kapitaliseradt utgjorde två millio¬
ner. Om nu Margretehillsbanan kommer till stånd, hvilket jag ej
vill betvifla, då jag ingalunda kan tillåta mig att anse, att hvarken
denna banan eller den andra tillkommit såsom en — att begagna
det fula ordet — humbug, så skall man derigenom kunna vinna någon
tillökning för trafiken och en ytterligare förtjenst för Upsaiabanan.
Denna torde dock omöjligen kunna blifva så stor, som om Salabanan
600
Den 22 April, e. m.
vidhålles, hvilket således skulle gifva ett plus till de skäl som af
Salabanans förfäktare blifvit anförda. Jag bär hört sägas, att Danne-
moraverken, hvilka val skulle gifva den betydligaste delen af trafi¬
ken till Margrethehillsbanan, hafva sin egen upplagsplats och mer
använda sjökommunikation, hvilket således skulle göra att trafiken
icke blefve i ännu betydligare mån förökad. I denna del har jag
dock icke kunnat erhålla bestämd upplysning. Ehuruväl jag icke
alls undrar på att personer i orten nitälska för saken, så tillåter jag
mig ännu tveka, huruvida icke sjökommunikationen från Glefle kom¬
naer att i betydlig mån inverka på och förminska den trafik som el¬
jest kunde beräknas på, Margrethehillsbanan, just derföre att den
kommer att gå så nära Östersjön.
Det har bland skäl, som jag hört uppgifvas, äfven förekommit
ett, som för mig är högst vigtigt och som af en aktad talare i främ¬
sta rummet blifvit framhållet: att man icke bör upphäfva en föregå¬
ende Riksdags beslut. Jag kan icke neka att sådant för mig skulle
vara påkostande, och jag delar fullkomligt de åsigter i den vägen,
som både Herr Casparsson och Herr Caspersson så varmt uttalat. Jag
har icke varit i tillfälle att deltaga i ett sådant beslut, som här upp-
gifves hafva blifvit upprifvet och har således icke något i den vä¬
gen att förebrå mig. Huruvida, de, som bidragit till ändring af en
föregående Riksdags beslut, derigenom inlagt stor förtjenst vet jag
icke; åtminstone kan jag icke gilla den jemförelse som gjorts af två
talare. Den siste talaren jern förde nemligen föreliggande förhållan¬
den dermed, att man hade beslutat bygga fartyg efter en modell,
som året derefter befanns mindre lämplig. Denna jemförelse anser
jag alldeles otillämplig.
Sedan jag nu yttrat mig om den materiela och moraliska sidan
af Herr Leijonanckers förslag, så ber jag till besvarande få upptaga
en fråga, som representanten för Stockholm, Friherre Bildt framställt.
Häri. frågade nemligen om, derest de fakta som nu uppgifvits, vid
sistlidne riksdag varit kända, vi, som då röstade för Salabanan, äf¬
ven vid sådant, förhållande skulle hafva röstat på samma sätt. En
talare på förmiddagen Herr Montgomery-Cederhjelm har för sin
del besvarat denna fråga, och jag ber att få besvara den på samma
sätt. Jag vill likvisst tillägga, att om, innan Upsalabanan blifvit beslu¬
tad, fråga blifvit väckt att draga denna bana åt Öresundsbro med
en riktning längre upp i landet, så är det icke otroligt, att om jag
då haft rösträtt, jag heldre biträdt ett förslag om antagande af denna
hans träckning, än den bana som sedan blef börjad och hvars fort¬
sättning derpå blifvit beslutad. Jag tillåter mig att med anledning
af Friherre Bildts fråga framställa en annan. Jag vågar nemligen hem¬
ställa, huruvida, den teckning af två millioner för en bana öfver Se¬
valla, som blifvit gjord, och hvaraf nära tio procent lära vara inbe¬
talta, huruvida denna teckning icke skett under förhoppning eller
förutsättning att Riksdagen skulle ändra sitt i fjor fattade beslut
och icke. fortsätta med byggandet åt norra stambanan öfver Sala.
Det förefaller mig, såsom icke så alldeles gifvet, att dessa två millio¬
ner skola så säkert inbetalas, om Riksdagen står fast vid sitt förut
fattade beslut.
Den 22 April, e. m.
601
Det har blifvit sagdt, att det icke är någon uppoffring för staten
att lemna de bidrag, som begäras till dessa föreslagna banor. Jag
är af den tanke, att staten gerna bör bidraga till enskilda banor, då
just genom enskilda banor industrien i orterna blifver böjd, hvari¬
genom staten vinner indirekt och statens banor äfven vinna i träff-
kering; men fastän jag detta gerna gör, så kan jag icke derföre säga,
att icke någon uppoffring eger rum, då staten upplånar penningar
till öfver fem procent och lemnar dels några års räntefrihet, dels blott
fem procent. Jag fäster mig dock icke synnerligen vid detta, ty
jag anser, att staten för enskilda banors uppkomst bör göra uppoff¬
ring, och att den heldre bör uppoffra genom att lemna lån än genom
direkta anslag.
Här har blifvit icke allenast i fjor, då Sevallabanan förfäktades,
utan äfven i år framkastadt, att den skulle vara bättre i militäriskt-
strategiskt afseende. Jag värderar högt de män som, isynnerhet
från en sådan synpunkt, betrakta frågan, men emot de skäl som de
anfört, hafva vi dock andra skäl af äfven framstående militärer,
hvilka jag tror att Herrarne känna. En värd talare yttrade, attjern-
banor borde hufvudsakligen byggas med fästadt afseende å landets
försvar. Han till och med yttrade, att han ville undandraga alla in-
dustriela ändamål sin röst för att dermed bidraga till ett fast för¬
svar. Jag. är äfven vän af ett fast försvar, och jag har med mitt
yttrande vid behandlingen af denna fråga visat, att jag önskar ett
sådant i öfverensstämmelse med tidens kraf, men jag förenar med en
sådan uppoffring för försvaret äfven tanken på att göra uppoffrin¬
gar för landets materiela och industriela förkofran. Om de flesta
andra statens ändamål skola förbises för försvaret, kunde vi få litet
qvar att försvara.
På de skäl jag nu uppgifva och med afseende å hvad som re¬
dan blifvit yttradt af liktänkande ledamöter, ber jag att få förena
mig i det beslut att icke Salabanan må öfvergifvas; men med anled¬
ning af de yttranden, som dels förekomma i Kong!. Maj:ts proposi¬
tion, dels af Hem Civilministern nu afgifvits, ansluter jag mig helst
till den mening som han å Regeringens vägnar uttalat, isynnerhet
med fästadt afseende derpå att få den östra banan till den första
slutpunkten, nemligen Linköping, fortare färdig. Jag är dock ej lika
öfvertygad om nyttan af att den östra banan derefter skall fortsät¬
tas i jembredd med den norra, ty när den blir färdig måste den blifva
konkurrent med vestra stambanan.
Jag ber således att för närvarande få begära proposition på
Xongl. Maj:ts förslag, utan att derför binda mig, för den händelse
flertalet skulle rösta för Utskottets förslag.
Herr Troilius: En högt aktad talare på östgöta-bänken här¬
med anledning af den vid Herr Ekmans reservation fogade tabellen
till mig ställt en fråga, hvilken jag är lika villig som skyldig att så
vidt möjligt besvara.
Till en början ber jag att få betyga den värde interpellanten
min tacksamhet för den smickrande kritik han underkastat min pro¬
memoria, då han såsom ett inkast emot densammas tillförlitlighet
602
Den 22 April, e. m.
anförde, att jag grundat min beräkning af den ökade nettobehåll-
ning, som jag trött mig kunna framlägga på den ökade afkastningen
af trafiken under sednare år, men hvilken tillökning talaren helst
ville tillskrifva de besparingar i förvaltningskostnaden hvarom Trafik¬
styrelsen bemödat sig. Jag borde kanhända nöja mig med en så
smickrande kritik, men jag anser det dock vara vida vigtigare, om
jag kunde ådagalägga, att de beräkningar jag framlagt icke sakna
en viss grad af tillförlitlighet, så att man på dem kunde grunda sitt
beslut om en framtida upplåning. Jag ber då att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att den första tabellen i den promemoria som Hem
Ekman bilagt sin reservation i kolumnen öfver drift- och underhålls¬
kostnad visar för de åtta åren från och med 1863 till och med 1870
att medelutgiften per banmil uppgått till 34,910 R:dr, samt att för
de båda sista åren 1869 och 1870, om hvilka interpellanten anmärkte,
att de visat ett större öfverskott, än som kunde tillskrifvas ensamt
trafikens tillökning, underhållskostnaden uppgått till ungefär detta
medeltal; skilnaden är endast några hundra riksdaler. Det är vis¬
serligen sarmt, att man skulle kunna antaga, att med den tillökning
trafiken erhållit äfven underhållskostnaden borde hafva stigit i samma
proportion. Till en viss grad kan väl detta också vara fallet, men
det är ock klart, att den erfarenhet, som man hittills gjort bör kom¬
ma framtiden tillgodo, och det är icke för mycket begärdt, att sty¬
relsen använder denna erfarenhet för att tillse, att all möjlig hushåll¬
ning iakttages och att fortgå på samma väg som hittills. Man torde
då icke behöfva befara, att kostnaden skall komma att ökas, annat
än i den mån den verkliga 'tillökningen i trafiken sådant påkallar.
Det har äfven blifvit anmärkt, att dessa i tabellen anförda år inne¬
fatta två perioder af statsbanornas utsträckning, som utöfvat ett
större inflytande på trafiken, nemligen 1862—1863, då hela vestra
stambanan, och 1864—1865, då hela södra stambanan öppnades för
trafik. Detta är visserligen sannt, men vi hafva också under den
närmaste framtiden att emotse nordvestra stambanans öppnande för
trafik till hela sin längd, och ehuru den ärade interpellanten ansåg,
att denna banas öppnande icke skulle utöfva samma inflytande som
de två första banornas, så vågar jag dock hoppas, att den skall
lemna ett ganska godt resultat. Ty genom den nordvestra stamba¬
nan kommer vårt stambanenät i omedelbar förbindelse med de nor¬
ska banorna, och då blir det väl temligen gifvet, att det stora fler¬
talet af resande, som ämna besöka Norge skola komma att taga vä¬
gen öfver Sverige; detta är redan en tillökning som tillgodokommer
alla våra öfriga banor. Att godstrafik kommer att uppstå på denna
bana är också gifvet; och jag eger grundade förhoppningar, att den skall
utveckla sig till temlig omfattning, i synnerhet om bibanor komma
att anläggas till de inre delarne af provinsen Wermland.
Under den närmaste framtiden hafva vi vidare att vänta norra
och östra stambanornas färdigblifvande, och interpellanten är med
mig ense derom att detta kommer att utöfva ett väsendtligt infly¬
tande på trafiken på hela stambanenätet.
Det är derföre min fulla öfvertygelse, och den må gälla hvad
den kan, att den beräkningen icke är för hög, som jag gjort, då jag
Den 22 April, e. m.
603
antagit den årliga tillväxten under den närmaste framtiden till 2,400
R:dr per trafikerad banmil. Resultatet för det sista året visar tyd¬
ligen, att tillväxten varit större, och kan jag icke inse att, med den
fart vårt jordbruk och äfven bergsbruket under de sednaste åren
tagit, det kan blifva fråga om att icke tillväxten skall motsvara
denna beräkning. Jag vill särskild! upplysa derom, att under detta
års tre första månader trafikinkomsten med 90,000 R:dr öfverstigit
hvad den under samma tid nästlidet år utgjorde, oaktadt de tre första
månaderna år 1870 voro betydligt fördelaktigare än motsvarande pe¬
riod under något föregående år.
Trafikstyrelsen har också i år varit i tillfälle att kunna till Stats¬
kontoret inleverera 1,300,000 R:dr, då vid samma tid nästlidet år
icke kunnat inlevereras fullt 700,000 R:dr. Med de åsigter som hos
mig utbildat sig under handhafvande! af statens järnvägstrafik och
de beräkningar, som jag haft tillfälle att göra i anledning af frågor,
som blifvit lemnade till Trafikstyrelsens utredning, kan jag icke finna
anledning att antaga annat, än att man med trygghet kan påräkna,
att den nettobehållning stambanorna lemna skall vara tillräcklig för
att betäcka annuiteten å en årlig upplåning af fem millioner. Det
är visserligen sannt, att om missväxt, krig eller andra för rörelsens
jemna gång störande händelser skulle inträffa, en minskning i in¬
komsten deraf också blefve en följd, men erfarenheten visar, att
hvad man går tillbaka under en period, det återvinner man vanligen
under en följande. 1868 års missväxt utöfvade ett väsendtligt infly¬
tande på trafikinkomsterna, men 1869 och 1870 hafva visat hvad
goda år kunna åstadkomma.
För min del kan jag icke annat än instämma i Herr Ekmans
reservation i hvad angår anslagets belopp. Hvad beträffar punkten
i öfrigt eller om den redan förlidet år beslutade Salaliniens före¬
träde framför sina medtäflare, så är min öfvertygelse tillräckligt
känd, fastän jag derom icke yttrat mig inom Kammaren. Jag vill
endast nämna, att sedan år 1859, då jag deltog i den då nedsatta
jernvägs-undersökningskomitéen, har jag icke funnit skäl att frångå
den öfvertygelse jag då uttalade, och denna kan icke heller rubbas
deraf, att möjligen en enskild bana kan komma att anläggas i en
annan riktning i samma trakt. Jag anhåller om bifall till Herr Ek¬
mans reservation.
Herr von Möller: Flera talare hafva redan på ett sakrikt sätt
vederlagt den i Herr Leijonanckers reservation uttalade, af Friherre
Bildt med flera talare underställda mening. Jag kunde således hafva
underlåtit att begära ordet, men då detta är en principfråga, anser
jag mig böra uttrycka min åsigt i frågan.
Att uppskjuta verkställigheten af ett utaf Riksdagen fattadt, af
Kongl. Maj:t gilladt beslut — ty jag måste antaga, att det blifvit
af Kongl. Maj:t gilladt, då Kongl. Maj:t i sin proposition begär an¬
slag till fortsättande af den uti denna punkt omförmälda bana —
är detsamma som att sönderrifva detta beslut, och jag kan icke på
något bättre sätt uttrycka min åsigt om en sådan åtgärd, än att
upprepa hvad en aktad ledamot från Uplandsbänken yttrat, “nem-
604
Ben 22 April, e. m.
ligen att ett sådant beslut icke vore denna Kammare värdigt". En
representant från de norra orterna bar på ett så sakrikt sätt ut¬
vecklat hvad Norrland skulle komma att lida genom en sådan för¬
ändring, att jag icke har något att dertill lägga.
En ledamot af Stats-Utskottet, hvilken icke förenat sig med re¬
servanten, men likväl delar hans åsigt, yttrade, att han i allmänhet
tvekar att rubba ett af en föregående Riksdag fattadt beslut och
äfven i detta fall skulle hafva gjort det, såvida han ansett, att en¬
skilda personer eller intressen kunnat genom en rubbning blifva li¬
dande, men då det nu ifrågavarande beslutet icke vore mera än ett
år gammalt, så ansåg han — för så vidt jag fattade hans ord — att
detta icke borde blifva händelsen, enär det hade varit oklokt att
derpå grunda några större anläggningar. Detta kan jag icke inse. Ty om
Riksdagen fattat ett beslut, skola ej då landets medborgare ega att
tro derpå och vara fullt berättigade att derpå grunda industriela
anläggningar. Men om Kammaren skulle bryta sitt en gång gifna
ord, så tror jag icke, att någon hädanefter kan våga att nedlägga
kapitaler uti ett företag, äfven om han har Riksdagens beslut för sig.
Denna så mycket omtvistade Upsala—Salalinien, hvilken nu fått
en gammal, fastän ur brädet slagen motståndare, är i sjelfva verket
en af de banor, som längst af alla varit föreslagen. Den förordades
redan 1857 af samme talare, hvilken från Stockholmsbänken nu så
ifrigt bekämpat densamma. Ur strategisk synpunkt yttrade han då
om denna bana följande: “Den norra banan, som blifvit af Utskot¬
tet föreslagen, kan äfven fullbordad hitföra Uplands, Dalarnes, West-
manlands och de norra provinsernas stridskrafter; kan detta vara ur
militärisk synpunkt af ringa betydenhet?"
Han uppträdde då med kraft emot Sevallalinien eller rättare
banan norr om Mälaren och stod då i segrarnes leder. Nu har han
trädt öfver på andra sidan och kämpar för den linie han förut be-
stridde. Åsigterna kunna ändras, men jag kan icke ändra den åsigt,
som jag för ett år sedan biträdde.
Vi veta alla, att ett bolag är bildaat i ändamål att anlägga eu
bana öfver Sevalla. Den ärade talaren från Stockholmsbänken yttra¬
de, att det var ett “honnett" bolag, hvars medlemmar skulle anse för
en förnärmelse, i fall man vågade betrakta det som en humbug. Jag
tviflan icke alls på den ärade ledamotens uppgift, och angående bo¬
lagets kapitalkraft finna vi af en på förmiddagen här utdelad handling,
undertecknad af honom och en aktad ledamot af denna Kammare,
att bolaget representerar betydliga kapital. Men just den omstän¬
digheten, att denna bana understödjes af män med tillräckligt kapital,
gör att jag tror, att denna bana bör kunna komma till stånd. I likhet
med en föregående talare får äfven jag förklara, att om Kongl. Maj:t
skulle pröfva lämpligt att för denna bana begära ett understöd, så
skall jag gerna lemna min röst för bifall dertill, men jag kan ej ingå
på att, derför att enskild bana möjligen kommer att byggas, under¬
trycka deir bana, som redan blifvit af Riksdagen beslutad.
Slutligen kan jag icke underlåta att med några ord beröra inne¬
hållet af ett tryckt papper, som jag funnit framför min plats. Det
vädjar egentligen till Norrlands representanter, indika skulle, såsom
605
Den 22 April, e. m.
författaren säger: “under lojalt vidhållande af träffade överenskom¬
melser _ i allmänhet icke rätt uppfatta frågans förändrade ställning
samt vigten af långa och många jernvägar, utförda på korttid". Det
tyckes således egentligen vara Norrlands representanter, hvilka för¬
fattaren lägger dessa rader på hjertat.
För, Girigt får jag säga, att jag är fullkomligt ense med förfat¬
taren, då han yttrar, “att han icke har med denna fråga att göra och
att hans uppträdande således är fullkomligt obehörigt". Jag yrkar
bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Friherre Skogman: _ Vid expedierandet af detta Stats-Utskot-
tets utlåtande har af förbiseende blifvit utesluten en anmälan af mig
derom, att jag instämt uti den af Herr Leijonancker afgifna reserva¬
tionen, hvarföre jag önskar att nu få detta till Kammarens protokoll
tillkännagifva. För öfrig! synes det mig vara öfverflödigt att upp¬
repa alla de goda grunder, hvilka dels af Herr Leijonancker sjelf,
dels af andra talare blifvit framhållna såsom stöd för den af honom
omfattade åsigten, hvarför jag får inskränka mig till att anhålla om
bifall till nämnda reservation.
Friherre Stjernblad: Om det endast vore fråga om att antaga
eller förkasta Stats-Utskottets förslag i den nu föredragna första
punkteiy och gifva skäl för den deri uttalade eller för en motsatt
åsigt, så skulle jag icke taga Herrarnes tid i anspråk, men här är
fråga om en stor princip, och då må det icke förtyckas mig, att jag
gerna vill hafva min åsigt bevarad i Kammarens protokoll.
Fn högt ärad ledamot af Utskottet har uti eu vid Utskottets
betänkande bifogad reservation påyrkat ett uppskof med byggandet
af norra stambanan och i detta sitt yrkande rönt ett lifligt under¬
stöd. Han ° har såsom _ skäl för detta uppskof framhållit de förän¬
drade förhållanden, hvilka föreligga i år emot nästlidet år; förhål¬
landen hvilka skulle kunna möjliggöra en ganska stor besparing för
staten — en besparing, som dock enligt mitt förmenande ligger min¬
dre uti en undviken kapitalförlust är ett besparadt utlägg, ty de
pengar, hvilka utgifvas för byggandet af Upsala—Sala—Storvik-banan,
äro väl icke alldeles bortkastade. Men medgifvas måste, att om de
användas på det sätt reservanten föreslagit, så skulle de gifva en
högre ränta och landet för samma kapitalutlägg af staten få en större
längd af jernvägar färdigbyggd. Men den ekonomiska vinsten må nu
vara större eller mindre, så kan jag dock icke biträda detta förslag;
ty, mina Herrar, man kan ganska lätt köpa en ögonblicklig vinst för dyr,
och _ man gör det bestämdt om man öfvergifver en princip, hvilken,
om jag så må säga, utgör sjelfva barlasten i statsskeppet och är ett
nödvändigt vilkor för dettas jemna gång; och en sådan princip an¬
ser jag vara att fasthålla ett af representationen en gäng fattadt
beslut, som blifvit sanktioneradt af den verkställande makten. Den
föreliggande frågan är just en af sådan beskaffenhet, ty efter åtta
års strider och vacklande kom ändtligen förra Riksdagen till det be¬
slut, att^ den norra _ stambanan borde utgå från Upsala och dragas
öfver Sala till Storvik; och att Kongl. Maj:t stadfästat detta beslut,
606
Den 22 April, e. m.
ligger för mig alldeles klart. Jag har visserligen hört åtskilliga
tvifvel derom framkastas; men då Kongl. Maj:t definitivt fastställt
såväl riktningen som underbyggnaden och för sin del äfven öfver-
byggnaden samt nu begärt anslag för banans påbörjande och fort¬
sättande, så måste väl Kongl. Maj:t ock de facto hafva stadfästat
beslutet. Något klarare sätt, hvarpå detta kan ske, vet jag icke.
Efter min uppfattning är en princip alltid något att fasthålla på i
allmänhet, och synnerligast i vår tid, då prånga strömningar gå och
inånga vindar blåsa; och vidare böra de beslut, hvilka vi vid denna
Riksdag fattat, mana oss att vidblifva ett af Riksdagen en gång
fattadt beslut; ty göra vi ej detta, så uppstår derigenom ett ganska
obehagligt prejudikat. Riksdagen har nemligen beviljat stora anslag,
hvilka i en framtid skulle komma att utgå; men Riksdagen kan icke
disponera medel för längre tid än det löpande och kommande året.
Huru skulle det gå t. ex. med de af Eder, mine Herrar, beslutade
stora fästningsbyggnaderna, anslagen till artilleri, gevär och dylikt, om
man sade: här äro penningar för 1871—1872, men man derefter från¬
gick denna Riksdags beslut och beviljade intet. Något annat inne¬
bär icke denna fråga. Ett bifall till den ärade reservantens förslag
skulle för all framtid omöjliggöra att fatta ett beslut, som afsåge
anslag för längre tid än den föreliggande statsregleringsperioden,
och att prejudikater komma att åberopas, derpå hafva vi exempel
äfven under denna diskussion. Den värde reservanten gjorde det, då
han såsom bevis på ett redan förut upphäfdt beslut uppgpf, att Kam¬
maren för ett par dagar sedan beslutit en sammanslagning af flottans
bägge korpser, fastän Riksdagen för några år sedan beslutat dessas
åtskiljande. Men, mine Herrar, Riksdagen har, såsom ock förut redan
blifvit upplyst, icke i denna fråga fattat något beslut, utan det har
Kongl. Maj:t på administrativ väg gjort; och Riksdagen har nu inskränkt
sig till att genom underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
ville taga under ompröfning lämpligheten af de begge korpsernas
sammanslagning. Detta är alltså icke något prejudikat. Såsom be¬
vis på lämpligheten af att nu frångå förra Riksdagens beslut i före¬
liggande fråga anförde en talare från Stockholmsbänken, att om
Riksdagen beslutat att anvisa 10 millioner till byggande af monito¬
rer, men det sedan visade sig, att dessa ej vidare voro lämpliga för
det med dem afsedda ändamålet, så skulle Riksdagen säkerligen ändra
sitt beslut. Ja visst, men denna jemförelse torde här icke vara
tillämplig, ty säkerligen kommer Riksdagen icke att fatta ett sådant
beslut.
Vi hafva nemligen sett, att då det i år var fråga om beviljande
af anslag till två pansarbåtar af uppgifven konstruktion, så hade
man nog djup blick att icke binda Regeringen vid dessa två pan¬
sarbåtar, utan man lemnade anslaget helt enkelt till bepansrade fartyg;
— nej, om den värde talaren uppställer frågan på annat sätt; om
han säger: i fall Riksdagen beslutat att anvisa 10 millioner till sjö¬
försvaret, men det så kommer en vind från östan eller vestan, som
vållar att man fordrar, att detta belopp skall användas till något helt
annat ändamål, då ställa vi frågan på dess rätta punkt, för att kunna
göra en jemförelse. Af det anförda torde klarligen framgå, att jag
Den 22 April, e. m. 607
ur principal synpunkt måste ogilla det af reservanten framställda
förslaget.
Öfvergår man nu till den reala sidan af saken, så ser man en
vidsträckt landsdel, som i stor skala deltager i vår skeppsfart ock
vår export och som med stom uppoffringar lemnat bidrag till de Öv¬
riga delarnes af landet kommunikationer, och hvilken landsdel slut¬
ligen. efter många strider ändtligen kommit till visshet om, att genom
en jernväg blifva förenad med det öfriga landet. Nu säger man åt
denna landsdels innevånare: uppgif denna eder ställning, ty här är
hopp om någonting än bättre. Jag tror att klokheten bjuder dem
att hålla fast vid hvad de hafva, ty osäkert är hvad de' i stället
kunna få. Man har sagt att de skulle få sig en jernbana förr, om
de lemnade det de nu hafva. Detta beror dock på huru fort staten
vill bygga den nu beslutade banan, och om man är klok, så fördröjer
man icke detta. Hvad dessa två föreslagna enskilda banor beträffar,
så är visserligen den ena en direkt bana, men icke i den riktning
som man önskar, enär den väl sammanbinder Stockholm med Gefle,
men icke Norrland med vestra Sverige. Den andra är föreslagen att
ga endast till Norberg och är således ej någon Norrlandsbana, men
säger man: låt oss. vänta litet, kanske kan den komma att gå längre;
och på sådana ovissa omständigheter vill man, att Riksdagen skall
uppskjuta verkställandet af sitt en gång fattade beslut; jag tror ej
att detta kan vara lämpligt. Jag har med anledning af det fram¬
ställda förslaget ej vidare att tillägga, än att jag, i följd af hvad jag
haft äran anföra, detsamma ej kan biträda.
Hvad nu frågan om anslagsbeloppet till denna bana beträffar
så finner man, att Stats-Utskottet icke funnit skål att biträda Kongl’
Maj:ts förslag: Kongl. Maj:t bär begärt 1,900,000, men Stats-Utskottet
bär stannat vid 1,500,000 R:dr. Kongl. Maj:t har grundat sitt förslag på
den redan under en föregående riksdag af dåvarande Finansministern
framlagda åsigt, att fyra millioner årligen borde och kunde använ¬
das för våra stambanor; och då man, på sätt Kongl. Maj:t begärt
anslår till norra banan 1,900,000 och till den östra 2,100,000 R:dr, så gör
summan fyra millioner. Men, säger Stats-Utskottet, detta belopp0är
för stort, det passar icke i stycke med den grund vi lågt för anslag
till våra banors byggande i allmänhet. Utskottet säger, att denna
grand skulle vara att tillökningen i nettobehållningen af statens järn¬
vägstrafik skulle till fullo betäcka annuiteterna för den upplåning,
som i och för jern vägsanläggningarna måste ega rum, hvilken åsigt
blifvit vid 1868 års riksdag af dåvarande Stats-Utskott uttalad, och
“såsom det synes“ allt sedermera af Riksdagen gillad. Ja, mine Herrar
det var försigtigt, att Utskottet lade till ordet “synes“, ty mig veter¬
ligen har detta uttalande aldrig af Riksdagen principielt gillats eller
såsom _ regel varit tillämpad!. Gå vi tillbaka till de sednaste fyra
åren, så upplyser oss Utskottet, att medeltalet af det belopp som år¬
ligen anslagits till stambanebyggnad utgör 3,315,000 R:dr, och att
förra Riksdagen anvisade 3,160,000 R:dr för 1871 års stambanebygg-
nader; men icke motsvaras annuiteterna för dessa belopp precist af
den ökade trafikinkomsten. Granden för ett sådant beiäkningssätt
är dessutom alldeles ohållbar. Den skulle kunna vara tillämplig, om
608
Den 22 April, e. m.
jernvägarne voro fristående från hela den öfriga statsregl eringen,
men det äro de ej; och då kan man lika gerna lägga hvilken annan
inkomsttitel som helst till grund för beräkningen. Man må nu be¬
stämma sig för att färdigbygga de beslutade stambanorna fortare
eller långsammare, så måste dock detta ske systematiskt. Såsom
första regel torde alltid böra gälla, att då. man beslutar sig för byg¬
gandet af en jernväg, så måste man på förhand bestämma den tid,
inom hvilken denna väg bör vara färdig, ty derförutan kan man ej
tänka sig någon god och stadigt fortgående arbetsplan, hvilken dock
är vilkoret för att företaget ej onödigtvis fördyras. Skall detta ända¬
mål vinnas, måste man anslå ett årligt minimibelopp, och pa det att
detta må falla inom tillbörliga gränser, måste man räkna sig till ett
maximibelopp hvaröfver man icke bör gå. Beräkningsgrunden härför
bör dock vara en annan än den hittills följda, och i detta fall har
chefen för Civil-departementet här redan antydt på den enda sunda
och riktiga, nemligen besparingarne i landet, det vill såga. den. årliga
kapitalbildning som der föregår, och af denna kapitalbildning ej större
belopp än att man icke gör intrång på de öfriga näringarnes behof
af vidgadt rörelsekapital. Dessa besparingar uppgingo, enligt förlidet
år gjorda kalkyler, för år 1869 till öfver 20 millioner och för 1870
uppgå de till vida högre belopp; ty om man undersöker de enskilda
bankernas och Skandinaviska kreditaktiebolagets ställning den 31
December 1870, så skall man finna, att beloppet af hos dem innestå-
ende depositioner och giromedel ökats med öfver 12 millioner, hvar¬
till kommer den million vis ökade behållningen^ i sparbankerna, Riks¬
gälds-kontorets försålda obligationer, cirka 7 millioner, samt från
utlandet inköpta obligationer, äfven flera millioner;, och då beräk¬
nar man ej för högt, om man antager kapitalbildningen till cirka
25 millioner. Af dessa besparingar bör staten utan intrång pånärin-
garne kunna för sina ändamål disponera en fjerdedel eller cirka 6
millioner och deröfver, då fråga är att använda medlen till så pro¬
duktiva företag som jern vägsbyggnader, hvarigenom pengarna snart
spridas ut i rörelsen och komma industrien till godo. Detta är så¬
ledes det maximum man kan sätta. Att under sådana förhållanden
såsom årligt minimibelopp bestämma 4 millioner till stambanebygg-
nad, torde ej vara för högt tilltaget, då beräkningen dock derutöfver
medgifver 1 ä 2 millioners användande till understöd åt enskilda jern-
Vdi=,S^ecL^anledning af hvad jag sålunda haft. äran anföra, får jag an¬
hålla om afslag på den föredragna punkten i Stats-Utskottets betän¬
kande samt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Brusewitz: 1 afseende på det belopp, som för fortsättande
af norra och östra stambanornas byggnad blifvit. föreslaget, har också
jag biträdt den mening att det af Kongl. Maj:t föreslagna bör be¬
viljas. Skälen dertill äro förut fullständigt och. sednast af den siste
ärade talaren angifna, och jag behöfver derföre icke här upprepa dem.
Skilnaden emellan det belopp, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget,
och det af Utskottet föreslagna är så ringa, att det icke kan hafva
något
609
Den 22 April, e. m.
något väsendtligt inflytande på statens finanser, men fördelarne der-
"»otaro ganska^ betydliga genom dels en minskad anläggningskost¬
nad för jern vägsbyggnaderna och dels jern vägarnes tidigare öppnande
rör trafik.
På sådana skäl anser jag att det större beloppet bör beviljas.
Men detta synes dock nu icke vara hufvudsaken. Än vigtigare synes
det vara att under den ena eller andra förklädnaden söka upprifva
föregående Riksdags beslut med afseende på riktningen af norra
stambanan.
Vid förra riksdagen var jag anhängare af Sevallabanan, ehuru
jag mot min vilja nödgades rösta för Salabanan, hvilken ock blef af
Riksdagen beslutad. Detta Riksdagens beslut anser jag böra respek¬
teras och jag kan icke gå in på att upprifva detsamma. Jag hem¬
ställer hvart det skulle bära om man den ena riksdagen förkastade
den föregående Riksdagens beslut, isynnerhet om det skulle inträffa
under sådana förhållanden som i denna fråga. Den är af ganska om¬
fattande beskaffenhet, och förra Riksdagens beslut fattades först efter
noggrann pröfning och en grundlig diskussion och ingalunda i för¬
hastande. Skulle det nu kunna inträffa, att en så beskaffad fråga
efter endast ett års förlopp upprefves, huru skulle det då gå med
behandlingen inom Riksdagen af våra andra stora och vigtiga frå¬
gor? Man skulle då icke blifva så nogräknad med besluten, utan
stifta lagar för i år för att nästa år göra om dem. Jag undrar hvad
landet skulle säga om ett sådant tillvägagående.
Och hvad är det nu som inträffat, som skulle kunna gifva an¬
ledning till en sådan åtgärd? Jo, ett bolag har bildat sig för anläg¬
gande åt en jernväg emellan Upsala och Margretehill och ett annat
bolag bär uppstått, som ämnar anlägga, en så kallad bergslagsbana
åt Sevallabanan.
Med afseende på den första af dessa banor var detta förslag icke
obekant för förlidet års Stats-Utskott eller Riksdag. Man hade redan
då uppgjort plan och börjat anskaffa medel genom pågående aktie¬
teckning. Vid behandlingen af jern vägsfrågorna i denna Kammare
var man fullkomligt ense om att linien Upsala—Margretehill icke
förmådde uppfylla de ändamål, som afsågos med en stambana, och att
den således icke kunde influera på statsbanan.
Denna bana, Upsala—Margretehill, kan icke egentligen kallas en
konkurrensbana med Salabanan, då den skulle komma att gå på ganska
långt afstånd från de trakter, som Salabanan skall genomlöpa. Så¬
ledes kan detta förslag om byggande af en bana från Upsala till
Margretehill ingalunda influera på beslutet om Salabanan vid före¬
gående riksdag.
Men den andra banan vill man lägga så mycken vigt uppå. Hade
detta förslag omfattat den vid förra riksdagen föreslagna banan
Thureberg Sevalla-- Krylbo—Storvik i sin helhet, så skulle jag sagt
att det hade varit något att tänka på, men nu är det icke fråga der¬
om utan endast att hygga ett stycke deraf, nemligen till Engelsberg.
Dermed skulle det vara slut eller ock skulle något annat enskildt
oolag fortsätta till Storvik. Det förefaller mig besynnerligt om detta
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band. 89
610
Den 22 April, e. m.
skulle kunna förorsaka en rubbning i det system man velat se för
stambanebyggnaderna, då det ju i sådant fall skulle kunna hända, att
staten finge bygga ett litet stycke emellan bergslagsbanan och G-efle—
Dalabanan, och jag undrar huru detta skulle gå och om icke olägen¬
heten af att på sådant sätt afbryta stambanan skulle vara alltför
stor för att man för ett sådant resultat skulle vidtaga en så vigtig
åtgärd som en rubbning i en föregående Riksdags beslut. För min
de! kan jag icke tro att sådant vore Riksdagen värdigt och jag ön¬
skar derföre, att Riksdagen måtte vidhålla sitt en gång fattade beslut
och, så mycket jag förut varit deremot, dock nu låta Salabanan gå
sin jemna gång och blifva landets norra stambana.
Herr Leij onancker: Den diskussion, som nu fortgått, har mera
än jag kunnat ana bekräftat riktigheten af det förslag, som jag i
min reservation framställt, ty jag hade icke väntat att röna ett så
svagt motstånd. Jag ser tecken till svaghet i de skarpa ord, som
blifvit af en och annan talare fällda. Denna svaghet visar sig vi¬
dare deri att diskussionen vändt sig omkring ett ämne, som icke hör
hit. Nästan alla, som yttrat sig, hafva anställt jemförelser emellan
fördelarne af eu jern vägsförbindelse med Sevalla och en sådan med
Sala. Uti den reservation, som jag afgifvit, finnes icke ett ord, som
häntyder på, huruvida det vore lämpligare att bygga Sevallalinien
än Salalinien, utan mitt förslag afser endast ett uppskof, och att
frågan måtte öfverlemnas till Kongl. Maj:t för att utredas.
En värd talare, på hvilken jag sätter det största värde, har
apostroferat mig i afseende på jemförelsen mellan de båda sjövap¬
nens sammanslagning och förevarande fråga. Jag vidhåller emeller¬
tid, att dessa båda frågor äro fullkomligt analoga, ty uti båda fallen
skulle Riksdagen hos Kong!. Maj:t framställa en underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t måtte taga i betraktande, huruvida icke förändrade
förhållanden borde föranleda förändringar i förut fattade beslut.
Jag kan icke inse, hvad denna fråga har att gorå med Norrlands
intresse, ty jag tror icke, att detta intresse kan löpa någon fara,
genom att Kongl. Maj:t tager frågan i öfvervägande och deröfver
yttrar sig.
Af en värd talare har såsom skäl emot mitt förslag anförts, att
derigenom skulle upprifvas en föregående Riksdags beslut. Jag pro¬
testerar mot, att det skulle innefatta uppöfvande af något beslut,
och ännu mera mot det af honom jemväl fällda yttrande, att det
skulle innefatta upplifvande af ett system, d. v. s. af någon stor
redan uppgjord byggnadsplan. När frågan om ett system för jern¬
väg^ byggnaderna framställts, har Riksdagen alltid afslagit densamma
och sökt undvika att fatta ett sådant,beslut, i följd hvaraf man fort¬
gått på den en gång beträdda banan att besluta jernvägsbyggnader
delvis vid hvarje riksdag. Jag ber att i Kammarens minne fä åter¬
kalla ett Riksdagens beslut, som icke är upphäfdt, nemligen det af
Riksdagen 1856—1858 fattade, att det skulle vara enskilda bolag
tillåtet att bygga delar af stambanorna. Sålunda skulle ett enskildt
bolag kunna hafva byggt banan mellan Stockholm och Upsala; och
man bör ingalunda hysa någon farhåga för olägenheter af att stats¬
Den 22 April, e. m.
611
banor och enskilda banor omvexla med hvarandra, ty det har visat
sig i England, Tyskland och flera andra länder, der man på en timme
kan befara flera banor med olika egare, att sådant går för sig utan
några olägenheter. Det förvånar mig derföre icke, att mitt förslag väckt
en sådan förbittring på ett visst håll som det gjort, ty det skulle kunna
hända nästa riksdag, att Kongl. Maj:t inkommer med uppgift, att ett
bolag blifvit bildadt för byggande af en jernväg mellan Thureberg
och Norberg samt ett bolag för en bana från Krylbo till Storvik,
och jag tror, att möjligen de, som nu ifra för Salabanan, skulle då
komma att stadna i minoriteten, emedan Riksdagen väl skulle betänka
sig, innan den offrade fem ä tio millioner för att komma till Sala,
som icke är en stad af sådan betydenhet att den fort]enar en sådan
särskild uppoffring.
Friherre Stjernblad har uttalat den åsigt, att staten aldrig kan
gorå förlust på jern vägsbyggnadsföretag, och jag tror, att han i the-
orien har ganska rätt häri, men, om man beräknar den ränteförlust,
som uppstår för staten å dess kapital, om dessa nedläggas i jern-
vägar, som icke bära sig, tror jag, att man skall finna det mera för¬
enligt med statens intresse, om jernvägarne utföras af enskilda bolag,
isynnerhet då, såsom i förevarande fall, staten kan göra en besparing
af 5 å 6 millioner. Derigenom att staten icke sjelf bygger jernvä-
gar, får den kapital ledigt till uppmuntrande af enskilda sådana före¬
tag, och jag tror, att framtiden skall utvisa, det staten icke bör bygga
stambanor, om den kan undvika det, ty om den gör det, torde det
icke dröja länge, innan vi få en tjenstemannastat på 3,000 personer,
som alla en gång fordra pensioner.
Jag tror på möjligheten af, att den ifrågasatta enskilda jernvägs-
förbindelsen emellan Storvik och Krylbo kommer till stånd, ty, en¬
ligt hvad alla erkänna, finnas de bästa utsigter för, att denna ban-
sträckning kommer att erhålla en stark trafik. Men det finnes äfven
en annan utväg för åstadkommande af denna handel, nemligen att
underhandla med Gfefle —Dala-bolaget, vid hvilken underhandling Re¬
geringen har ganska stor makt. Detta bolag är nemligen förplig¬
ta att, i samma stund som Regeringen det befaller, utsträcka sin
jernväg till Insjön, och för bolaget kunde det vara förmånligt, om
det i stället utbyggde sin bana till Krylbo. Såsom vi veta är detta
bolags affärer synnerligen goda och dess öfverskott skulle sannolikt
vara fullt tillräckligt för anläggande af denna bit jernväg.
Fn annan menlig följd, som skulle uppstå, om man icke upp¬
skjuter det definitiva afgörandet af frågan om norra stambanans byg¬
gande, är den, att, om Salalinien utföres, det bolag, som bildat sig
för Sevallabanan, måhända kommer att göra sin jernväg smalspårig,
emedan en sådan jernväg är för detta bolags intresse och behof fullt
tillräcklig. Dessutom får jag fasta uppmärksamheten derpå, att man
icke kan antaga, att man för. all framtid skulle kunna åtnöja sig
endast med den bana, som ginge öfver Sala vesterut, utan att, om
icke någon enskild jernväg lomme att förbinda Stockholm med bergs¬
lagen, man ganska snart skulle af militära skäl se sig föranlåten
att anlägga ytterligare en statsbana från Köping till Norberg.
Då jag anser, att denna fråga hufvudsakligen måste betraktas
612
Den 22 April, e. m.
nr ekonomisk synpunkt, kan jag icke annat än finna det för staten
förmånligast, om den kunde undgå att sjelf bygga den norra stam¬
banan, utan kunde uppnå det mål, som dermed åsyftas, genom att
lemna understöd åt de enskilda bolag, som vilja utföra densamma.
Jag får på dessa skäl fortfarande yrka bifall till det förslag, som
innehålles i den af mig afgifna reservation.
Friherre Bildt: Eu aktad talare, som inom Stats-Utskottet har
stort inflytande, har yttrat, att han icke kunde fästa något afseende
vid de förändrade omständigheter, som inträdt sedan sista riksdagen,
derföre att Kongl. Maj:t redan i sina åtgöranden i anledning af förra
Riksdagens beslut i denna fråga så långt avancerat, att det vore
för sent att göra någon ändring. Så vidt jag kan upppfatta hvad
som blifvit från Kongl. Maj:ts sida i saken afgjordt, så har Kongl.
Maj:t icke vidtagit några sådana åtgärder, som kunna hindra Riks¬
dagen att nu besluta en ändring. Den million, som sista Riksdagen
beviljade till Sala-banan, finnes ännu alldeles orörd i statens kas¬
sor; ej heller har man hört talas om någon slutlig sanktion på denna
bana. Jag medgifver visserligen, att alla förberedande åtgärder är o
vidtagna, men den formela akten har ännu icke egt rum, och man
kan således icke såga, att denna bana är sanktionerad; fast heldre
vill det fiamgå af de officiela handlingarne, att Kongl. Maj:t velat
sätta sig i efterhand.
Så har också en aktad talare på Ostgöta-bänken, som är leda¬
mot af Stats-Utskottet, förklarat, att, enligt hans uppfattning, Kongl.
Maj:t ännu icke sanktionerat Sala-banan, men denne talare har der¬
emot ansett det vara alldeles nödvändigt att hafva en stambana norr
om Stockholm och att denna stambana icke kan ersättas genom nå¬
gon privatbana. Jag hade eljest föreställt mig att frågan hufvud¬
sakligen gällde att få en jernväg, men att det vore likgiltigt om den
byggdes af staten eller på enskild väg. Det synes mig fast mer för¬
delaktigare om ändamålet kan vinnas utan att staten behöfver be¬
tungas med någon direkt utgift.
Denne aktade talare har vidare sagt, att det vore orätt af sta¬
ten att afsåga sig inkomsten af jernväg mellan Krylbo och Storvik.
Jag har alltid föreställt mig, att det icke vore för att förtjena pen¬
ningar som staten blifvit jern vägsbyggare, utan för att åstadkomma
jernvägar. Jag hade trott det vara en statsekonomisk sats, som
'icke borde vara underkastad dispyt, att staten ej bör uppträda så¬
som industriidkare i ändamål att söka förtjena penningar på indu¬
striel a företag.
En annan aktad talare på Jemt!ands-bänken har sagt, att sta¬
tens intresse borde vara att få denna stambana så beskaffad, att
Norrländningarne skulle kunna få åka på den antingen öster- eller
vesterut, och han ansåg det vara en stor olägenhet för dessa akt¬
ningsvärda medborgare att nödgas färdas på privatbanor. Detta kan
jag ej finna; och för öfrigt, om en stambana bygges, sådan som han
vill hafva den, så måste ju dessa Norrländningar, för att^ komma
vesterut, resa ända till Stockholm, hvilket måste vara ändå sorgli¬
gare för dem, eller ock på en privatbana från Sala till Westerås, i
Den 22 April, e. m.
613
hvilket fall dessa Herrar ju ändå nödgas åka på privatbana. hvari
jag för min del ej kan se någon olägenhet.
Samme talare har yttrat, att många af dem, som vid förra riks¬
dagen ansågo Sevalla-banan ega från statens sida större fördelar än
Sala-banan, då icke fastade afseende på de besparingar, som staten
kunde få genom Sala-Jiniens antagande. Han upplyste, att den vinst
staten skulle göra på Sala-banan vore 6,000,000 R:dr. Riksdagen
har uppskattat denna vinst till 5,000,000 R:dr och i sjelfva verket är
den icke mera än 3,000,000 R:dr. Men om jag antager denna vinst
vara 6,000,000 R:dr, så är det dock stor skilnad emellan 6,000,000
och 10,000,000 R:dr, som staten skulle bespara om den nu Mnginge
sitt beslut.
Visserligen bär den aktade talaren yttrat att det från hans stånd¬
punkt vore likgiltigt, om staten lånade bort eller gåfve bort 10,000,000
R.dr, men för mig, på den ståndpunkt jag befinner mig såsom del¬
ägare i jern vägsföretaget Stockholm—Thureberg -Sevalla, måste jag
bekänna, att det icke är likgiltigt. För oss, som äro vana att betala
våra skulder, är det icke detsamma att låna som att få anslag, och
för staten lärer det väl icke heller vara detsamma att låna åt dem,
hvilka kunna betala, som att gifva dem penningar till skänks; och
får jag för öfrigt fästa uppmärksamheten på, att här endast är fråga
om huruvida det skall blifva 10,000,000 R:dr besparing eller icke.
Samme aktade talare har, för att bevisa riktigheten eller rättare
sagdt oriktigheten af de båda ifrågasatta privatföretagen, uppläst åtskil-
^Sa yttranden af framlidne Friherre Ericson i en af honom vid si¬
sta riksdagen afgifven broschyr. Jag vill lemna åt honom sjelf att
bedöma lämpligheten af att på detta sätt uppläsa en död förtjenst¬
full mans tankar. Man kan vara en utmärkt man, utan att vara stor
i alla riktningar, och om Jag säger, att Friherre Ericson icke var
någon stor statsekonom, så har jag dermed ingalunda velat förklena
hans minne. Att emellertid hans upprop till Stockholms allmänhet icke
fatt det svar, som lian måhända väntat, framgår deraf att öfver 't af
de medel, som för Sevalla-banan tecknats, utgått från Stockholms in¬
flytelserikaste handlande och industriidkare, hvilka väl veta huru de
skola använda sina penningar och kunna bedöma hvad hufvudstadens
trafik kräfver.
En annan ganska lycklig, talare, som mycket ogillat de smädel-
ser. som förekommit i en nyligen utspridd broschyr, bär dock ansett
lämpligt att upptaga och besvara åtskilliga yttranden i en annan
broschyr, som. väl icke precis har karakteren af smädeskrift, men är
anonym och innehåller eu mängd saker, som ej förtjena afseende,
och. har sökt ådagalägga att densamma icke innehåller någonting
bevisande.
Jag tror att hans mycket roliga och intressanta anförande ej
heller hade något bevisande i den sak. hvartill han ville komma,
nemligen att ingen besparing skulle vinnas om Sala-banan öfver-
gåfves, ty frågan är och blir,.om staten skall betala 10,000,000 R: dr
för en stambana norrut eller icke betala något för en sådan bana.
Densamme talaren yttrade äfven, att hän funne det namn, som
614
Den 22 April, e. ro.
detta bolag antagit, nemligen “Stockholm—Westerås—Bergslagens"
icke vara lämpligt. .. . ,
Namnet betyder föga, men jag anser det dock här ganska be-
rättigadt, då denna bana har för ändamål att söka åstadkomma en
förening mellan hufvudstaden och bergslagen. Det är icke. såsom
den aktade talaren sagt, meningen att bygga en jernväg utefter Mä¬
larens strand, utan meningen är att bygga en jernväg, som går från
Stockholm till Norbergs bergslag med bibana till Köping, och man
har äfven tänkt sig att från Norberg utsträcka denna bana till
Gfrängesberget blott man får tid och medel dertill. Jag vågar i detta
fall afgifva ett positivt yttrande, emedan jag tror mig känna till
dessa förhållanden bättre än den ärade ledamoten.
En aktad talare från Småland och äfvenledes en aktad talare
från Elfsborgs län hafva sagt, att det vore endast under förutsätt¬
ning att man finge lån af staten som detta bolag skulle komma till
stånd. Detta är ett fullkomligt misstag. Bolagets existens eller
fortgång är ingalunda beroende af huruvida lån kommer att beviljas
eller icke, men det är naturligt, att de, hvilka_ satt sig i spetsen för
ett företag, som afsåg att gagna ett så vigtigt privat intresse och
tillika för staten borde kunna vara så nyttigt, ansett sig kunna våga
att hos statsmakterna anhålla om ett bidrag, som blifvit lemnadt åt
andra mindre vigtiga privatbanor än denna. Om Herrarne vägra
detta anslag, så är det naturligt att ett sådant icke kan erhållas,
men detta kan icke förhindra bolaget att bygga; ett stort och mäk¬
tigt intresse kan icke på det sättet förqväfvas.
Vid förra riksdagen sade man: om dessa banor verkligen tun¬
nos, om alla dessa opinionsyttringar voro uttryckta i penningar, då
behöfde icke staten kasta bort sina medel på en Sala-bana, men det
är ingenting annat än opinionsyttringar; och jag minnes att just den
aktade talaren från Jemtland då på ett skämtsamt sätt yttrade, att
det alls icke vore någon konst för honom heller att skaffa några tu¬
sen namn underskrifter för en annan bana. o .
Nåväl, mina Herrar, Riksdagen beslutade en bana, som, savidt
på den berodde, skulle döda dessa intressen — och hvad blef följden?
Jo, att man med egen uppoffring beslöt bringa den önskade banan
till verkställighet.
Nu säger man: ja, det är godt och väl att de kommit derhän,
men det betyder ingenting, ty få de icke lån, så komma de icke till
lits igen. Jag ber i detta afseende endast att få fästa uppmärksam¬
heten på hvad jag nyss haft äran nämna.
Samme aktade talare från Småland har ansett den besparing
som skulle vinnas, obetydlig. Ja, detta ordet “betydlig" eller “obe¬
tydlig" är ett mycket relativt begrepp; jag tror dock att 10,000,000 R:dr
är för svenska folket ganska mycket penningar. Det representerar
eu ränta af 600,000 R:dr, eller nära £:del af hela vår bevillning, och
detta är väl ändå en ej obetydlig summa.
En aktad talare från Halland har uttalat sin förundran deröfver,
att jag, då frågan vid 1857 års riksdag var före, kunde kämpa för
Sala-linien.
Jag ber denne talare observera, att så icke var förhållandet.
Den 22 April, e. m.
615
-Det var då icke fråga om att afgöra norra banans sträckning. Det
var visserligen framlagdt ett system, som vann approbation af Stats¬
utskottet, men det blef icke antaget af Riksdagen.
Dessutom, efter som den aktade talaren fästat så stort intresse
vid hvad jag sagt, så skulle det vara glädjande för mig, om han
äfven velat taga reda på hvad jag vid sednare riksdagar yttrat i
denna fråga, när den verkligen förekommit till afgörande.
Den första undersökningen gällde allenast den södra och vestra
banan; den norra var då ännu icke fråga om. Denna har sedermera
varit föremål för allvarsam pröfning och i Friherre Ericsons plan
har redan afvikelse egt rum, i det denna afsåg en mera vestlig rikt¬
ning. Dessutom får jag fästa uppmärksamheten på att, i så rent
praktiska frågor som denna, man måste följa med sin tid, och jag
kunde icke år 1857 drömma om att man år 1871 skulle vilja bygga
en jernväg norr om Mälaren, utan att staten skulle behöfva kasta
ut en enda skilling.
Samme talare har med ett ganska skarpt yttrande uttalat sig
emot en författare, som i Stockholms Dagblad vågat yttra en var¬
ning mot Salabanan. Han anser det vara ett obehörigt tilltag att
låta framlägga ett sådant yttrande på ledamöternas bord. Jag för
min del. som fått mitt bord öfverlastadt af en mängd föga värderika
skrifter, får bekänna, att denna broschyr är ganska upplysande och
således icke bör med alldeles så förnämt förakt betraktas.
Författaren visar nemligen, att man med samma summa, som
Salabanan med bibana till Westerås skulle kosta, kan åstadkomma,
i stället för 20 mil jernväg, 37 mil, omfattande en jernväg från Thure-
berg till Sevalla, Engelsberg, Norberg, Krylbo och Storvik, en annan
från Sevalla till Westerås och Köping, samt en tredje från Upsala
till Margretehill äfvensom härförutom eu bana ända upp till Sundsvall.
Detta vore väl för Norrländningarne af ännu större betydelse än att
få åka på stambana.
Slutligen har här blifvit gjorda anmärkningar af en aktad talare
från _ Skåne, hvars ord i denna Kammare hafva så stor betydelse,
att jag fruktar att, sedan han yttrat sig för bifall till Utskottets
förslag, det är fåfängt att tala för en motsatt åsigt. Han har yttrat
att det vore af hufvudsaklig vigt för Riksdagen att bibehålla sin
värdighet, och att denna värdighet fordrade att Riksdagen icke från-
ginge sitt en gång fattade beslut. Samma ömhet om Riksdagens
värdighet har äfven blifvit uttalad af representanterna från Halland
och från Upsala. Jag tillåter mig förklara, att jag är lika mån om
Riksdagens värdighet, men jag utbeder mig att få ingå i någon under¬
sökning om hvad Riksdagen verkligen beslutat och tror det vara
skäl att göra sig reda härför innan man uttalar sig så kategoriskt.
Dessa Herrar hafva sagt, att allt hvad som nu i denna fråga fram¬
hållits blifvit af förliden Riksdag pröfvadt och att man först efter
en sådan noggrann pröfning beslutat sig för Salabanan. Jag vågar
bestrida detta och åberopar i sådant hänsende beslutet vid 1870 års
riksdag, intaget i Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 67, der det
heter, bland annat:----“Då således, enligt Riksdagens åsigt,
företrädet bör lemnas åt den bland de föreslagna tvänne bansträck-
616
Den 22 April, e. m.
ningarne, som medför största besparing i kostnaderna för dess byg¬
gande, underhåll och trafikering, då i öfrigt icke några öfvervägande
fördelar skulle vinnas genom antagande af den längre och kost¬
sammare linien, har Riksdagen ansett sträckningen från Upsala öfver
Sala, Brovallen och Krylbo ega företräde framför den åt Eders Kong!
Maj:t föreslagna sträckningen från Thureberg öfver Sevalla till sist¬
nämnda ställe'1.
Nu är ju Riksdagens beslut tydligen grundad! derpå, att de
ekonomiska fördelarne af Saiabanan skulle vara så stora, att de öfver-
vägde de politiskt-militära fördelarne af Sevallabanan; men, sedan
man nu här kan få två linier, som vida fullständigare än Saiabanan
uppfylla de ekonomiska och tvifvelsutan äfven de militära behofven,
så förfaller ju den grund, hvarpå man byggt detta Riksdagens beslut.
och det är derföre som jag vågar påstå att, om dessa fakta före-
funnits vid förra riksdagen, dess beslut då blifvit annorlunda, Men
riksdagen hade nog ändå för dem, som velat ä tout prix hafva Saia¬
banan, kunnat hitta på andra skäl.
Äfven de som aldra mest fästa afseende på Riksdagens värdig¬
het, måste väl emellertid finna, att sådana omständigheter sedan sista
riksdagen inträffat, att man karl hafva berättigade skäl att frångå
det då fattade beslutet. Dessa 10,000,000 R:dr äro verkligen någon¬
ting att fästa afseende på. Man har frågat: hvad skulle följden blifva,
om Riksdagen ändrade beslut? Jo jag får säga, att det är verkligen
för samhällets utveckling och framåtskridande af vigt, att vi icke stå
och trampa på ett ställe och likasom strutsen sticka hufvudet i
busken.
Hvad jag nu anfört, utgör svar på alla de anmärkningar, som
här blifvit uttalade.
Jag ber få tillägga ett ord. Jag tänker mig att staten icke bör
afsåga sig sin rättighet att bygga denna bana. Riksdagen beslutar
då 10,000,000 R:dr dertill. Bolagen bygga också sina banor, då möj¬
ligen smalspåriga, och vi få således en jernväg öfver Sala, en annan
till Engelsberg och Smedjebacken och en tredje från Upsala till
Margretehill. Då nu dessa tre banor blifva byggda, tro då Herrarne
att detta kan vara rätt handladt mot öfriga delar af landet, som
icke fått någon jernväg alls, att man på detta sätt bygger staten
till förlust - - ty staten kan då icke på denna bana få annan trafik,
än den som tillhör dess egentliga trafikområde? Då dessa bolag
naturligtvis äfven fått vidkännas stora ekonomiska uppoffringar, så
blir ju äfven detta en förlust för staten, likasom för den enskilde,
och i trots af denna betydliga statsekonomiska förlust vilja Herrarne
utsträcka jernvägarne på statens bekostnad ända till Norrland. I
en tid, då man måste göra sä stora ansträngningar, för försvars vä¬
sendet, anser man sig af endast formela skäl höra förkasta så vackra
erbjudanden, som här blifvit gjorda.
Jag fortfar att yrka bifall till Herr Leijonanckers förslag.
Friherre Raab, Adam: Då jag tog så liflig del i debatterna
angående denna fråga vid förra riksdagen, skulle möjligen en tyst¬
nad nu från min sida kunna tolkas så som jag skulle hafva blifvit
Den 22 April, e. m.
617
öfvertygad af de många broschyrer, tidningsuppsatser och tal, som
haft till uppgift att förändra åsigterna hos litet hvar. Jag erkänner
villigt, att det är med en seghet, en energi och en kraft, som öfver-
gått allt hvad man hittills sett vid våra riksdagar, som man sökt
framhålla Sevalla-banans företräden i ett eller annat afseende. Den
är en af Thors bockar, som icke dör vid denna riksdag och som tro¬
ligen kommer åter vid hvarje riksdag ända till dess en sådan bana
blifvit byggd antingen med' eller utan anslag af staten. Jag skulle
emellertid anse mycket lyckligt, om de. som äro så nitiska för sa¬
ken, kunde åstadkomma denna bana,, vare sig bred- eller smalspårig,
utan statsanslag och mig skulle det icke skrämma, om den blefve
smalspårig. . utan jag skulle anse det såsom bevis på. att jag hade
rätt förra riksdagen, då jag sökte ådagalägga, att smalspåriga banor
icke stå andra banor efter, om endast skenorna äro så starka, att de
ega tillräcklig bärighet.
Hvad som egentligen i första rummet nu företer sig till besva¬
rande är den frågan, huruvida det vore lyckligt, om Riksdagen skulle
år 1871 öfverändakasta det beslut, som den föregående året fattat.
Visserligen har jag hört den siste aktade talaren säga, att, om man
vill komma framåt, måste man nu kasta öfver bord hvad man förut
beslutat och fatta nya beslut, men jag frågar eder. mine Herrar,
hvart man kommer, om man så handlar. Jo, om man den ena riks¬
dagen beslutar ett och den andra ett annat i samma fråga, så kom¬
mer man just tillbaka till samma punkt eller kommer att stå och
stampa på. samma ställe; och hvilken säkerhet skulle då finnas i våra
beslut? Vi. hafva för ej länge sedan fattat beslut derom, att hvit-
bet ssocker till verkningen några år härefter skall beskattas. Om nu
någon tog sig före att hitta på ett annat sätt för denna beskattning,
än det af Riksdagen beslutade, skulle då denna fråga äfven kunna
anses öppen? Hvarthän, mine Herrar, skulle det leda, om man loge
sig för att på det sättet upprifva beslut man redan fattat? Vi hafva
äfven beslutat storartade anslag för vårt försvarsväsende, hvilka
skulle komma att utgå under loppet af flera år; men huru skulle
man kunna begära, att Regeringen skulle vidtaga några åtgärder för
försvarets ordnande, om den icke kunde påräkna, att dessa' anslag
komma att honoreras af en efterföljande Riksdag, utan hade att be¬
fara, att desamma kunde komma att indragas genom ett sednare be¬
slut.. Mig synes, att det vore en stor olycka, om en sådan osäker¬
het i Riksdagens beslut komme att göra sig gällande.
Man har här såsom bevis på det stora intresse, som Sevalla-
banan skulle ega för Stockholms stad, åberopat, att för denna bana
i^Stockholm tecknats aktier till ett belopp åt 2,000,000 R:di men jag
får fästa uppmärksamheten derpå, att under sednaste tiden i Stock¬
holm visat sig en synnerlig beredvillighet att teckna aktier. Vi
hafva t. ex. sett, att, då fråga väcktes om. bildande af ett nytt bank-
bolag, redan under första dagen tecknades aktier för öfver eu mil¬
lion, och andra, dagen ytterligare en million, hvarjemte tecknats en
million, som icke kunnat antagas, att för tvänne nybildade återför-
säkringsbolag tecknats en million för hvardera, äfvensom för Ljusne
sågverksgktiebolag eu million. Detta förhållande utgör ett godt ti¬
618
Den 22 April, e. in.
dens tecken och antyder en benägenhet att teckna aktier, som möj¬
ligen icke fortfar vid nästa riksdag.
Jag vill äfven fästa mig vid en annan omständighet eller att,
såvidt jag kan tyda svenska språket. Kong!. Maj:t verkligen sank¬
tionerat förra Riksdagens beslut angående norra stambanans fort¬
sättande från Upsala, ty annorlunda kan jag icke förklara de ord,
som förekomma i statsrådsprotokollet för den 16 December sistlidne
år och den 7 Januari innevarande år. Jag beklagar, att Friherre
Bildt, som är en varm rojalist, gjort sig skyldig till någon advoka¬
tyr, då lian velat betaga' betydelsen af nämnda protokolls innehåll,
men jag, som är lika god rojalist som Friherre Bildt, tror icke, att
det kan hafva varit Regeringens mening, att med dessa ord lura
svenska folket.
Den ekonomiska sidan af saken har här af många talare fram¬
hållits och man har sagt, att genom vidhållande af Riksdagens be¬
slut angående Salabanan skulle 10 millioner blifva bortkastade, men
jag anhåller att få uppgifva några siffror, hvilka, huru obehagliga
de än kunna vara, dock äro ganska bevisande. Jag ber då få erinra,
att för anläggande af en bana mellan Thureberg och Engelsberg
jemte ombyggnad af Norbergsbanan skulle erfordras ett låneunder¬
stöd af staten å 5,221,000 R:dr eller två tredjedelar af det belopp,
hvartill anläggningskostnaden blifvit beräknad, samt att en bana
mellan Krylbo och Storvik skulle för staten medföra en kostnad åt
5.242.000 R:dr. Dessa siffror har jag hemta! från litt. A i en af chefen
för statens jernvägsbyggnader upprättad och statsrådsprotokolleti denna
fråga bilagd jemförelsetabell, som utvisande olika kostnader, hvartill
norra stambanan skulle uppgå efter olika byggnadssätt. Om jag åter¬
tager den siffra, som förekommer i tabellen under litt. B, der kostnaden
blifvit beräknad just efter det byggnadssätt, som af Kongl. Maj:t
antagits, skulle kostnaden för banan Krylbo—Storvik uppgå till
4.254.000 R:dr, och sålunda skulle staten i och för bansträckningen
Thureberg—Storvik få utgifva 9,475,000 R:dr eller nästan samma be¬
lopp, som skulle erfordras för banan Upsala—Sala—Krylbo—Storvik,
eller 9,688,000 R:dr, hvilken kostnad chefen för Civildepartementet
dock beräknat kunna ytterligare nedsättas. Häraf visar sig, att man
icke kan med skäl säga, att 10 millioner skulle komma att bortka¬
stas, om Salalinien utföres, genom hvilken dessutom den fördel skulle
vinnas, att allt hvad staten vidare behöfde utgifva vore ett under¬
stöd af två tredjedelar af anläggningskostnaden för en bana Sala—
Westerås—Köping. Skilnaden i de kapitalutgifter, som staten skulle
få vidkännas för de olika båda banorna, skulle således icke blifva
särdeles stor, men jag vill äfven fästa mig vid den ränta, staten
kunde vänta å sina medel, om den bygger Salalinien, och i detta af¬
seende vill jag taga fasta å Herr Leijonanckers yttrande, att linien
Krylbo—Storvik skulle blifva så ypperlig, att den väl skulle kunna
jemföras med Gefle - Dala-banan. Jag vill visserligen icke beräkna,
att Sala-banan skulle komma att gifva mera än, i likhet med sta¬
tens öfriga banor, 3 procent å anläggningskapitalet, men den skulle
dock alltid komma att gifva 1 procent mera än öfriga stambanor,
emedan den med lika stor trafikförmåga som dessa skulle komma
Den 22 April, e. m.
619
att kosta endast tre fjerdedelar så mycket som de. Sålunda bör väl
kunna beräknas, att denna bana skulle gifva 4 procent å anläggnings¬
kapitalet, och om dessutom de förhoppningar skulle förverkligas, som
cheferna för Trafik- och Byggnadsstyrelserna uttalat eller att annui-
teterna å denna bana skulle komma att hastigt stiga, torde möjligen
den tid icke vara långt aflägsen, då Sala-banan kan komma att af¬
kasta 5 ä 6 procent å anläggningskapitalet.
Jag har särskildt fästat min uppmärksamhet dervid, att, under
det vid förra riksdagen frågan gällde, huruvida norra stambanan
skulle gå öfver Sala eller Sevalla, det nu icke vidare är fråga om
att den skulle gå öfver Sevalla direkt till Storvik utan att man nu
ej vill utsträcka den längre än till Engelsberg. Från Engelsberg
till Norberg är emellertid 1,50 mil, från Norberg till Krylbo 1,66
mil, från Krylbo till Storvik 5,35 mil och lägger man härtill vägen
mellan Stockholm och Engelsberg, får man 2i,51 mil, hvaremot Sala-
linien innehåller från Storvik till Krylbo 5,35 mil, från Krylbo till
Upsala 8,50 mil och från Upsala till Stockholm 6,20 mil eller tillhopa
20,05 mil. Sålunda skulle denna jernväg, om den byggdes i de kur¬
vor, som de enskilda bolagen föreslagit, eller från Thureberg öfver
Engelsberg och Krylbo till Storvik, blifva 1.46 mil längre, än om
den bygges öfver Sala till Storvik.
Man har sagt och särskildt har en aktad representant på Stock¬
holmsbänken betonat, att det .vore narraktigt af Norrländningarne,
att de icke vilja åka på privata banor, men jag tillåter mig med an¬
ledning deraf nämna, huru många olika banor man skulle få att be¬
fara, om norra stambanan komme att utföras af enskilda bolag. Ifen
som komme norr-ifrån skulle nemligen, sedan, han lemnat Gefle - Dala¬
banan. nödgas byta om vagn vid Krylbo, vid Norberg, vid Engels¬
berg och vid Thureberg eller 5 olika gånger på en sträcka af 20
mil, och om man ämnade resa vesterut finge man ytterligare vagn¬
ombyte på Köping -Hult-banan.
Vidare får jag erinra, att det icke är någon bagatell att ändra
redan fattade beslut, som kunna inverka på landets eller en viss orts
ekonomiska förhållanden. Jag minnes, att, då jag på 1840-talet
gjorde ett besök i Köpenhamn för att taga reda på förhållandena i
Danmark med bränvinstillverkningen, både derstädes nyligen utkom¬
mit en författning, som ändrade en kort tid förut meddelad före¬
skrift, och att Regeringen derföre ansåg sig skyldig att lemna er¬
sättning åt dem, som genom den förändrade lagstiftningen kunnat
blifva på något sätt lidande. Till följd deraf att man är mån om
att skydda näringsidkarne i Danmark från förluster, som bero på
lagstiftningen, är välmågan der också stor, men så nogräknad har
man aldrig varit i vårt land, der affärsmän i allmänhet icke hafva
någon stabilité i lagstiftningen att bygga på. Hvad nu särskildt
Sala-banan beträffar, så har jag från säker hand mig bekant, att åt¬
skilliga skogar och grufvor i Säl atrakten blifvit uppköpta i beräk¬
ning på jernvägen, af samma anledning en masugn ombyggd, en
nickelgrufva upptagen o. s. v.; och jag hemställer, huruvida det kan
vara rätt att de, som i förtroende till Riksdagens beslut inlåtit sig
i stora affärer och satt sin välfärd på spel, skulle göra förluster
620
Den 22 April. e. in.
utan någon godtgörelse derför af staten. Slutligen förefaller det
mig som om denna Kammare borde vara den sista, att ändra hvad
som vid en föregående riksdag blifvit beslutadt. Endast detta har
jag velat säga i afseende å riktningen. Hvad beträffar det belopp,
som bör anslås till norra stambanan, så utgår jag från den före¬
ställning, att det för bedömande häraf är bäst att först göra sig
reda för, huru mycket man vill bestå till understöd åt enskilda jern-
vägar och på hvad sätt man vill understödja dessa. För min del vill
jag på förhand förklara, att jag anser det vara mycket ändamålsen-
ligare att understödja enskilda jernvägsföretag genom låneunderstöd
till | af anläggningskostnaden än att lemna en fjerdedel deraf utan
återbetalningsskyldighet, Deremot anser jag, att en million om året
är en alldeles för ringa summa för understödjande af enskilda jern-
vägar, isynnerhet när deri skall lemnas såsom lån, då enskilda jern-
vägar endast skulle blifva bygda för eu och en half million om året,
hvilket uppenbarligen är för litet. Jag tror derföre att eu medelväg,
som man skulle kunna hålla ut med, vore om staten årligen bygde
för 3,000,000 R:dr samt lemnade understöd till enskilda jernvägars utfö¬
rande till belopp af 2,000,000 R:dr. Fem millioner om året torde staten
kunna använda för jernvägars byggande, utan att derigenom något äf¬
ventyra, och det skulle vara till mycken skada för landet, omjern-
vägsbyggnaderna icke kunde bedrifvas i lika stort omfång det ena
året som det andra, emedan derigenom skulle framkallas mycken fat¬
tigdom ibland den arbetande befolkningen samt det dessutom äfven
för staten måtte vara en fördel, att jernvägsarbetena icke förhastigt
äfbrytas.
Jag får på nu anförda skäl yrka bifall till Utskottets förslag i
förevarande punkt.
Grefve Mörner, Oscar: Det torde icke hafva fallit ur minnet,
att den första egentliga jern vägsanläggning här i Sverige var Köping
—Hultbanan. Den princip, som då försöktes, var, att jernvägsan-
läggningarne skulle vara industriela företag, som Öfverlemnades åt
enskilda bolag. Denna princip var utan tvifvel theoretiskt riktig,
men tyvärr visade utgången då. att förhållandena här i landet ännu
icke voro sä utvecklade, att man på nämnda väg kunde få några
jernvägar till stånd. Då man emellertid i allt fall skulle bygga jern-
vägar, beslöt man sig för att på statens bekostnad bygga stambanor.
Theoretiskt var detta beslut åter oriktigt, ty, enligt nationalekono¬
miens principer, bör staten icke befatta sig med dylika anläggningar,
utan öfverlemna desamma åt den enskilda företagsamheten, emedan
det alltid står fast, att, då jernvägar byggas för statsmedel å en
trakt, så säger den andra, som icke fått någon bana, att det sker en
orättvisa. Emellertid antog man principen att bygga stambanor på
statens bekostnad, och dermed liar man sedermera fortgått, om äfven
år 1867 endast ett mindre anslag beviljades. Kunde man nu, utan
att begå en orättvisa, stadna och säga, att nu skall staten icke
bygga mera, att nu är tiden inne, då detta må bero på den enskilda
företagsamheten, då skulle äfven jag anse det vara riktigt, och häri¬
genom skulle upphäfvas allt detta split och de mångfaldiga tvister,
Den 22 April, e. m.
621
hval om vålla riksdagar bära vittne. Men vi hafva kommit så långt
att detta icke låter sig gorå. då vi framför allt måste vara rättvisa!
Jag kan då icke finna annat än att vi äro tvungna att med eller
mot vår vilja ännu en tid fortgå att anslå medel för byggandet äf-
ven ad stambanor och tillfredsställa de fordringar, soni äro berätti¬
gade från de delar af landet, hvilka ännu icke fått några sådana vä¬
gar. Det finnes tva stora trakter i vart land, som. sakna dem. Den
ena trakten sträcker sig genom Westmanland mot gränsen till Nerike
och fram mot Dalarne, der visserligen redan ett engelskt bolag hål-
ler på= att bygga någon jernväg, men der ännu eu statsbana torde
böla g*å fram, enär det är i denna trakt som Sveriges rikaste bergs-
iager^ finnas. Den andra trakten är Norrland. Att det här icke lian
ga så fort, och att denna landsort tyvärr kommer att länge sakna
jernvägar, kan beklagligen icke nekas; men en annan sak är det,
att gorå intet och säga, att man skall låta frågan falla. Denna stånd¬
punkt kan jag numera, efter de förhållanden som egt rum, icke in¬
taga. Hvad. angår de .nämnda orterna i Westmanland med Koppar¬
berget, så bjuder allt intresse, att tillfälle beredes, så fort som möj¬
ligt, för jern vägran! äggn.ingar derstädes. Häraf framgår, att jag om¬
fattar den åsigten, att jernvägar skola byggas norrut och nordvest,
-biaga.n blir då blott huru detta skall ske? Det är utan tvifvel ett
besynnerligt förhållande, att de män, som man skulle tro hafva blic¬
ken öppen, för Stockholms intressen och behof, så länge varit stilla
°1C, icke anse några .åtgärder eller ansträngningar nödvändiga,
eller att Stockholm egentligen hade några intressen att i nordvestra
delarne åt landet bevaka, men så uppkom inemot förra riksdagen
t.iagan om en stambana norrut och se då. likasom af ett trollslag
rxamkommo önskningar, och anspråk och med en förunderlig snabb¬
het ordnades krafter till gemensamt bemödande att söka få denna
jernväg dragen i linien Thureberg—Sevalla. Trots alla dessa bemö¬
danden segrade, likväl vid riksdagen den meningen, som förfäktade
Upsaia—k.alalmien, och då detta beslut rättades efter en föregången
omsorgsfull utredning af frågan samt noga öfverläggning inom Kam-
rarne, lärer väl icke af någon kunna påstås, att det var ett öfver¬
st oc/i förhastadt beslut, dii. förhållandet tvärtom är att det var
noga och moget öfvertänkt. Sedermera har ock Regeringen visat sig
varmt omfatta förslaget och vilja på bästa sätt bringa detsamma
till verkställighet, hvarom de omsorgsfulla undersökningar om bygg-
nadssätt och trafikförhållanden m. m., som blifvit ombesörjda och oss
meddelade, nogsamt vittna.
Oaktadt allt detta bär likväl inträffat, att ett bolag framkommit
och, derigenom att det erbjudit sig att såsom privatbana bygga vä¬
geni öfver 1 hureberg och till Sevalla, trött sig kunna påfordra att
staten skulle inställa sin redan beslutade jern vägsbyggnad och i stäl¬
let understödja detta bolag. För en sådan begäran kunde man då
vänta, att den föreslagna privatbanan skulle i allo uppfylla det mål
man åt stambanan anvisat och att i öfrigt betydande förmåner skulle
för staten uppkomma, men huru visar sig detta förhållande? Jo så,
att denna bana skall gå törst i en alldeles icke för stambanan afsedd
riktning till Engelsberg och sedan med eu betydlig krokväg till
ti22
Den 22 April, e. m..
Krylbo, hvarefter det lemnades oafgjordt, om en stambana skulle
ifrån Krylbo till Storvik byggas, eller om denna handel skulle jem¬
väl genom enskildas bemödanden anskaffas. Banans sträckning skulle
således icke gå på det sätt statsmakterna ansett önskligt, och ifråga
om kostnaden skulle mänga millioner utgå, väl endast såsom lån,
men med betydliga förluster genom åtskilliga års räntefrihet och se¬
dermera en så långsamt inflytande betalning, att föga någon förlust
kunde anses för staten uppkomma genom att alldeles utlägga pen¬
ningarna, men deremot förvärfva en ökad värderik egendom genom
den bygda banan. Jag klandrar ingalunda de Herrar, som omfattat
planen för byggandet af Sevallalinien och, då de trott stora intres¬
sen derunder förknippade, sökt sa godt de kunnat arbeta för den¬
samma, men jag vågar dock hoppas, att opartiske granskare och en
gång eu profvande efterverld skola finna, att sedan, innan något Se-
vallabolag fanns, Riksdagen förra året beslutat en stambana öfver
Sala, och förberedelser dertill äro gjorda, så har Riksdagen, äfven
handlat klokt och välbetänkt, då den, med. vidblifvande af sitt be¬
slut, icke låtit sig genom förespeglade penningefördelar bevekas att
uppoffra hvad som är mera värdi, sitt anseende inför nationen, så¬
som den der är mån att betänka besluten innan de fattas., men sedan
icke heller låta lättsinnigt förmå sig att besluten öfvergifva. Dess¬
utom, om beslutet att bygga stambanan till Krylbo.öfvergifves, hvad
garanti finnes att någon sådan bana kommer att vidare norrut byg¬
gas? Man har vant sig att bryta icke endast löften, utan äfven fat¬
tade och till verkställighet utlofvade beslut, och vid den påtryckning,
som ifrån många andra orter af riket och säkerligen, med mäktiga
förespråkare kommer att ega. rum för att få alla möjliga medel an¬
visade till byggande af bibanor med gagn för de redan befintliga
stambanorna, kan hända att Norrlands rättmätiga fordran på en jern¬
väg blifver alldeles åsidosatt. För min del. erkänner .jag Norrlands
rätt att erhålla en stambana, om äfven icke upp till Haparanda,
dock så långt tillgångar^ kunna medgifva och landets förhållanden
gorå anläggandet rimligt. Här har blifvit mycket för Savallabanan
sagdt, som dock är vordet af andra talare bemött, Indika äfven i de¬
talj utredt den finansiela sidan af saken, och jag inskränker mig
derföre att förklara, att jag icke kan med min röst bidraga dertill,
att det beslut, som Riksdagen förra året fattat, skulle, ur nu upp¬
giga grunder, upphäfvas.
Härförutom förekommer jemväl frågan om den summa, som skall
af Riksdagen anslås till fortsättande af statens jernvägshyggnader.
Dervid vill jag fatta mig kort och hemställa, om icke med afseende
på de uppgifter, som blifvit gjorda, man skulle kunna anse, att åt
stambanorna borde anslås mera än 3,000,000 R:dr. som Utskottet före¬
slagit. De i Kongl. Maj:ts proposition anförda skäl och framställda
utredningar synas mig tala för beviljande af de anslag Regeringen
föreslagit, eller för östra stambanan 2,100,000 R:dr och för norra stam¬
banan 1,900,000 R:dr, hvilket Herr Ekman jemväl i sin reservation upp¬
tagit. Försigtighet är visserligen bra, men ehuru jag icke vill rusa
framåt, så kan jag likväl icke finna hvarken att landets disponibla
kapital genom det ökade anslaget skulle för hårdt anlitas, eller att
Den 22 April, e. m.
623
jernvägarnes inkomster icke skola lemna ränta till annuiteten för
statens jernvägslån, och jag får derföre förena mig i det yrkande
som Herr Ekman framställt.
Friherre von Essen: Då jag nu ber att få förorda den reserva¬
tion Herr Leijonancker afgifvit, får jag i motsats till den siste tala¬
ren saga, att mina betänkligheter emot det förslag, som i denna re¬
servation bill vit framstäldt, icke bestå deri, att jag anser, att Riks¬
dagens anseende skulle lida deraf, att det eu gång fattade beslutet
angående balabanan nu skulle komma att uppskjutas eller måhända
» i-in aet t0i;etailer omöjligt att ställa så stora pretentioner
pa Riksdagens förutseende, att dess beslut skulle vara ofelbara för
framtiden, och att nya förändrade förhållanden icke kunde gifva an-
leclning till rubbning af dess beslut, om detta befunnes klokt och
nyctigt. för mig synes det snarare, som man skulle hafva skäl att
klandra Riksdagen för oklokhet, om den icke, i anledning af sådana
torandrade förhållanden, rättade ett fattadt beslut, som kunde vara
mindre ekonomiskt nyttigt. Hvad jag nu anfört, hänsyfta!’ dock ute¬
slutande pa frågor åt rent ekonomisk natur, i Indika jag anser det
hora sta Riksdagen fritt att göra en rubbning af ett föregående be-
siut, med hänsyn till hvad som kan vara mer eller mindre nyttigt.
Mina betänkligheter mot Herr Leijonanckers förslag hafva bestått deri
att lag funnit det vara hårdt för de personer, indika bebo orterna i
närheten af stambanan, att känna sig bedragna på det sista året gifna
löftet om banans byggande. Men jag har också funnit, att statens
ändamål star öfver alla enskilda intressen, och att ett beslut i en
sådan ekonomisk fråga som denna icke är att förlikna med ett kon¬
takt ingånget med de enskilda, utan att deras intressen måste under¬
ordnas statens; äfvensom jag funnit, att det skulle vara svårt att
rt?0n forafdrmJ> i all.ekonomisk lagstiftning, tullagstiftning
ellei dylikt, som har direkt inflytande på enskilda företag, derest
man ansag, att en rubbning i den enskilda spekulationen vore vådlig
och att man åt denna anledning borde afhålla sig från förändringars
vidtagande Således anser lag, att, om en rubbning eller ett uppskof
.,ePP lattadt beslut skulle befinnas vara nyttigt, så måste ock be¬
tänkligheten _ deremot vika. Detta är min enskilda uppfattning af
^aken, och vi hafva hort, att uppfattningen häraf är olika hos olika
personer. Fragan härvidlag ar således att afgöra, huruvida de banor,
som bill vit ifrågasätta att byggas af enskilda bolag, skulle komma
otwksRR °r lanieVnt St,°rre, nytta än den bana> som är beslutad
ei Sala, samt att tillse hvad gagn statsverket häraf skulle hafva.
ty landets nytta ar i första rummet att taga i betraktande. När
da dessa enskilda banor genomlöpa ganska bördiga och rika trakter,
finn aro äfven i afseende på naturalster fullt jemförliga med den
“T,dalabanan skulle passera, då förefaller det mig att dessa
enskilda banor, som sprida sig öfver en betydligt större yta, skola
gagna landet mera. I det afseendet vill jag först nämna den stora
fordel som förbindelsen med Norrland skulle få, ty det är ett faktum
att UpsaR Margretehillbanan erbjuder den norrländska trafiken 6J
mils kortare vag, än om banan skall gå öfver Sala. Såsom en ej
624
mindre vigtig faktor bör
Gefle-trafiken. Jag vill
martrafiken med större
Den 22 April, e. in.
man taga i betraktande den högst betydliga
endast nämna några officiela siffror. Som-
martranKen iaea arm t c fartyg oeh ångdartyg från Gefle till toc
holm uppgår till 195.000 centner och från Stockholm till <Jette 5/7 000
centner Således summa 7 å 800,OCX) centner gods som fores emellan
dessa båda städer. Detta gods består hufvudsakligen af kopmans-
varor och spanmål. som med lätthet under vintern kunna foras pa
jernväg. Jag har här icke nämnt en mängd mindre vedskutor och
båtar, som gå med laster på denna led. Detta angående Gefle-trafiken;
hvad den odoga norrländska trafiken beträffar, vill jag icke trut a
Kammaren att höra de uppgifter jag har derom. Kran btoivik bni
vägen två mil kortare öfver Margretehill än öfver bala; och således
skulle derigenom Margretehillbanan från balabanan draga största
delen af den norrländska trafiken och sistnämnda bana blifva mindre
fördelaktig. Eu talare har sagt, att Norrlandstrafiken blott hade om¬
kring 2 nfil längre väg öfver Storvik än öfver Margretehill, som nyss
nämndes är dock afståndet från (Jette till Stockholm öfver bj niil koi-
tare öfver Margretehill än öfver btorvik Hvad för ofogt trafiken
från Storvik neråt öfver Köping till Goteborg beträffar, sa blir den
;ifver' Sevalla obetydligt längre än öfver Sala. .
För den trafik åter, sona skulle komma från vester ötver Köping,
är af' flera talare och i fjol af dåvarande chefen för Civi-departe¬
mentet visadt huru vigtigt det skulle vara att fa. 4 a ö mils kortare
väg genom antagande af Sevallabanan. Således skulle genom dessa
begge enskilda banor stora fördelar beredas trafiken vester och norr¬
ifrån. Och angående trafiken från Korberg till btorvik kali ej neka.
att den bör blifva högst betydlig under förutsättning, att samman¬
bindning eger rum mellan Storvik--Kry]bo; och ax ven om staten ick
skulle vilja bygga denna hall;;, ehuru alla aro oxverens au densamma
skulle vara särdeles fördelaktig, så gifves uog andra utvagar, ty jag
är öfvertygad, att det skulle finnas enskilda bolag, som vilja gorå
detta. Det stora intresset för Salabanan har funnit sitt uttryck deri.
att de Norrländska intressena skulle blifva svinna, om icke denna
bana bvgdes af staten och att i annat iall icke nagra stambanor foi
Norrland skulle vara att förvänta, samt att staten icke skulle kuling
med sin materiel bedrifva den norrländska jernvagstrafiken. Jag tror
dock, att, om staten vill bygga stambanor i Norrland, sa ar Kt ick
någon omöjlighet att sjöledes föra dit matenelen, äfvensom jag ansei,
atlf utsigterna för Norrland att få stambana skulle vara större, om
staten, i stället för att kasta ut dessa 9 millioner till balabanan, be
sparar dem; ty de millioner, som de enskilda bolagen begära, skola
icke lemnas såsom anslag utan såsom lån. ,
Det bär blifvit sagdt. att beslutet om balabanan mognat under
mångåriga strider, dock bär den andra statsmakten, som mera opar¬
tiskt bedömer dessa saker, om jag minnes ratt, diné gånge! vant al
den åsigt, att norra stambanan borde dragas vester om Sigtunafjarden.
Jag ber att slutligen få tillägga några ord i afseende pa det be
lopp, som skall af Riksdagen anvisas för statens jernvagsbyggna.de.
Från 1868 års Ötats-Utskott bär utgått en sats, som haller pa att
x goras
625
Den 22 April, e. m.
göras till en trosartikel,_ att utgifterna för jernvägsbyggnaderna skulle
vara. beroende af de årliga trafikinkomsterna. Denna sats bar så ofta
biff vi t uttalad att jag befarar, att Riksdagen tror att så bör vara
förhållandet. . Protester hafva likväl bär i dag blifvit afgifna, och ja<>-
för imn del far i likhet med dessa talare förklara, att det är ett högst
besynnerligt sätt att ordna statsregleringen, att bestämma vissa in¬
komster till vissa utgifter. Jag kan icke Unna hvad den ena inkom¬
sten står i för slags beroende till den andra. Tvärtom synes mig
att, under dåliga år, då j ern vägarne kunna komma att lemna ringa afkast¬
ning, det dock blir nödvändigt, att arbetsförtjenst beredes befolknin¬
gen derigenom, att staten bygger jern vägar; tv skulle denna sats
under sådana år göra sig gällande, så vore det mycket olyckligt; och
jag kan icke annat än deremot aflägga min protest.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag instämma i Kongl.
Maj:ts proposition i afseende å beloppet som blifvit äskadt; hvaremot
för den händelse, att norra stambanans fortsättande öfver Sala skulle
blifva Riksdagens beslut, jag härmed anhåller att få anmäla min re¬
servation.
Herr Statsrådet Bergström: Jag har begärt ordet andra gån¬
gen, för att göra några korta anmärkningar med anledning af åt¬
skilligt, som här under öfverläggningen förekommit, sedan jag förra
gången yttrade mig. Jag tillät mig då företaga eu granskning af
grunden för den beräkning, som jernvägskomitéen anställt för be¬
stämmande af det belopp, hvilket kunde och borde årligen afses för¬
byggande af jernvägar. Denna granskning bär af den högtaktade
vice ordföranden i Stats-Utskottet blifvit uppfattad så, som skulle
jag påbördat komitéen att, vid anställandet af sin beräkning, hafva
förbisett en vigtig faktor, nemligen att. om understöd lemnades åt
sekundär- och tertiär-nätets banor, utdelning och kapitalaf betalning
komme Staten till godo. Jag har verkligen icke lagt komitéen ett
sådant förbiseende till last. Tvärtom påpekade jag, att komitéen
sjelf framhållit denna omständighet, men från min ståndpunkt kunde
jag ej godkänna, att komitéen icke låtit förhållandet gälla hvad det
kunde, utan bortresonerade detsamma. Jag ansåg nemligen, att denna
faktor borde afhålla komitéen från att, sedan den bestämt medeltill¬
ökningen i nettoinkomsten för trafiken å statens jernvägar till 308 000
ll:dr, eller i rundt tal till 800,000 R:dr, å sistberörda belopp afpruta
20 procent. I sammanhang dermed anförde jag äfven två andra
omständigheter, som bort afhålla komitéen från anmärkta nedprutning.
En talare från Östergötland bär förmenat, att jag obetingadt
godkände den af 1868 års Stats-Utskott uppställda grundsats, att
man ej för framtiden borde göra större upplåningar för jern vägsbygg¬
nadernas fortsättande än att annuiteten å dessa upplåningar kunde
betäckas genom den årliga medeltillökningen af nettobehållnin°-en å
trafikinkomsterna. Jag tror ej, att detta godkännande föll sig så
obetingadt, som man synes vilja antaga. Först tillåter jag mig erinra,
att, då 1868 års Stats-Utskott uppställde denna grundsats, var fråga
endast om byggnaden af stambanor och icke, såsom 1111.’ iemväl af
Rifod. Prat 1871. 1 Afd 2 Band. ’ J 40
626
Den 22 April, e. m.
enskilda banor. Vidare ställde jag mig, då jag förra gången hade
ordet, på omförmälda grund, egentligen för att granska de beräknin¬
gar, som på densamma kunde byggas. Så vidt jag från min syn¬
punkt uttalade något omdöme om omförmälda grundsats, folio sig, så
vidt jag minnes, mina ord så: “och i allmänhet torde grundsatsen nu¬
mera kunna fä gälla, såsom i viss män berättigad11. Utgående från denna
grund kom jag till det resultat, att årliga byggnadssumman borde
utgöra B millioner R:dr. eller samma belopp, som jag från en annan
synpunkt, nemligen med afseende på näringarnes behof af kapital och
arbetskraft, ansåg lämpligt. Jag tror det i allmänhet icke vara än¬
damålsenligt, att i angelägenheter, som bero af och syfta på hvad
som är nyttigt och lämpligt, uppställa en stel theoretisk grundsats
och lika stelt vidhålla densamma. Här, om någonsin, gälla skal¬
dens ord:
“Grå är, min vän! all theori, till slut;
Blott lifvets gyllne träd är grönt!"
Vid innevarande riksdag har fråga blifvit väckt, dels om modi¬
fikation, dels ock om anstånd med verkställighet af förra Riks¬
dagens beslut rörande fortsättande af norra stambanan från Up¬
påta öfver Sala till Krylbo och vidare till Storvik. Under den
öfverläggning, som i anledning af denna fråga uppstått, har en
och annan värd talare sökt i olika riktningar tyda de beslut Kong!.
Maj:t fattat, de åtgärder, Kong!. Maj:t låtit vidtaga och den pro¬
position, Kong!. Maj:t framställt i anledning af 1870 års Riksdags
berörda beslut. För min del, anser jag, att de handlingar, som
föreligga, äro så klara och tydliga, att de ej borde kunna vara ut¬
satta för olika tolkning: men om sådant, det oaktadt, skett, bevisar
detta endast, att dessa handlingar, lika litet som andra menskliga
urkunder, äro fria från äfventyret att blifva olika tolkade. Saken
förhåller sig helt enkelt så,"att, sedan Kongl. Maj:ts Regering på
grund af Sevallaliniens företräde i militäriskt och strategiskt af¬
seende vid 1870 års riksdag föreslagit byggande af norra stambanan
i nämnda riktning, men Riksdagen sådant oaktadt antog Salalinien,
har Regeringen lojalt och konstitutionel! gått i den riktning, Sony af
samma Riksdag anvisats i denna fråga, hvilken ytterst är af beyill-
nings natur. Hetta får dock ej tolkas så, som skulle Kongl. Maj:ts
Regering ändrat sin åsigt om Sevallaliniens företräde. För att före¬
bygga all tvekan härutinnan, tillåter jag mig hänvisa till Statsrådets
och chefens för Landtförsvars-departementet underdåniga anförande
till statsråds-protokollet den 29 December 1870, der han, efterrätt
hafva talat om jernvägarnes betydelse i strategiskt och militäriskt
hänseende, yttrar sig sålunda: “Så länge frågan . om norra stam¬
banans riktning ännu var oafgjord, underlät jag icke heller att, i
hvad på mig kunde ankomma, förfäkta den bansträckning, som. en¬
ligt min öfvertygelse, bäst skulle hafva tillfredsställt landets mili¬
tära behof; men, då Riksdagen funnit dessa syften böra tillmätas ett
underordnadt inflytande på sitt beslut, återstår för mig att i detta
hänseende endast framhålla vigten deraf, att en bana norr om Mä¬
laren bringas till utförande och, så skyndsamt omständigheterna möj¬
Den 22 April, e. m.
627
ligen medgifva, sättes i förbindelse med den redan på Mälarens norra
strand befintliga jernväg. Härigenom bildas en andra från liufvud-
staden utgående militärväg, hvarigenom det blir möjligt att under¬
hålla snabb kommunikation med de vestra och södra orterna och
med arméens under krigföring så ytterst vigtiga kufvuddepöt på
Carlsborg.“
Frågan om ändring eller uppskof med verkställighet af 1870 års
Riksdags beslut är emellertid väckt och måste inom Riksdagen af-
göras, men hvar och en, som skall med sin röst bidraga till åtgöran¬
det häraf, torde böra hemta stöd för sin åsigt från hvad under di¬
skussionen yttrats angående önskvärdheten att bevara. Riksdagens
värdighet och helgden af fattade beslut, å ena sidan, och angående
beskaffenheten af de nova emergentia, de nya tillkomna omständig¬
heter, som åberopas å den andra sidan; med ett ord, från hela inne¬
hållet af den förda öfverläggningen. Men ej må man till stöd för
den ena eller andra åsigten förvänta något uttalande från Regeringen.
Herr Talman! Jag väntar ej möta någon motsägelse i denna
Kammare, då jag förklarar det vara Kronans rådgifvares oeftergifliga
pligt att. tillse, att Kronans värdighet ej i något afseende, således
ej heller i förhållande till representationen, förspilles eller äfventyr as;
jag befarar dock högeligen att sadant skulle inträffa, om Kronans
rådgifvare kastade sig in i förevarande strid, som bör utkämpas ensamt
inom representationen. Hvarje försök att inleda dem i denna strid
skall, jag förklarar det öppet, icke röna åsyftad framgång.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag måste erkänna, att jag till
en viss grad blifvit bragd ur konsepterna, genom det yttrande, som
jag nyss hörde från en talare på statsråds-bänken, och det torde
således ej förefalla underligt, om jag tvekar, huru jag rätteligen
skall börja.
Jag hade antecknat mig till minnes: att, i anledning af förra
Riksdagens beslut, Kong!. Maj:t under den 10 Juni sistlidne år an¬
befallt .Jernvägsbyggnads-styrelsen att verkställa undersökningar rö¬
rande just den norra stambanans riktning från Upsala öfver Sala
och norrut; att, sedan bemäide styrelse anmält att den 20 nästpå-
följde September dessa undersökningar så tåligt framskridit, att alla
dertill hörande fältarbeten blifvit afslutade, Jernvägstrafik-styrelsen
erhållit nådig befallning att anställa beräkningar öfver de inkomster,
so in den förmodade trafiken på denna bana skulle komma att in¬
bringa, äfvensom öfver den inverkan på de framtida drifts- och un¬
derhållskostnaderna, som de ifrågasatta olika byggnadssätten kunde
utöfva; att sedermera den 16 December samma år chefen för Civil¬
departementet hemställde till Kongl. Maj:t, att, då för arbetsplans
uppgörande för användande under år 1871 af de utaf Riksdagen för
fortsättande af arbetena å norra stambanan beviljade medel angelä¬
get vore, att Jernvägsbyggnads-styrelsen undfick bestämmelse om
byggnadssättet för ifrågavarande jernväg, Kongl. Maj:t täcktes fatta
beslut om det sätt, hvarpå underbyggnaden på den ifrågavarande
628
Den 22 April. e. in.
vägen skulle utföras; att, jemte det ett sådant beslut blifvitnämnda
dag meddeladt. Kongl. Maj:t tillika anbefallt Styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader att uppgöra och i vanlig ordning Kongl. Maj:ts
pröfning underställa arbetsplan för innevarande år; och vidare att
den 9 sistlidne Januari Kongl. Maj:t under uttalande åt den åsigt,
att norra stambanan bör byggas med tung öfverbyggnad, till den¬
sammas fortsättande under år 1872 äskat ett anslag af 1,900,000 R:dr,
och trodde mig med stöd af allt detta vara på temligen klar fot med
frågan, helst jag derjemte ville erinra mig, att under förra riksdagen
förskott begärdes på anslagen för år 1871, på det arbetet måtte så
snart som möjligt kunna sättas i gång och någon tid ej gå förlorad,
utan allt vara ' förbereda så att, när arbetena å nordvestra stam¬
banan upphörde, materiel och folk genast skulle kunna förflyttas och
erhålla arbete på de båda beslutade stambanorna.
Jag tillstår att, efter alla dessa förberedelser, och då vi nu äro
vid den tidpunkten på året, vid hvilken, etter vanliga förhållande]!,^
jernvägsarbeten bruka företagas, jag väntat mig, med anledning af
den befallning, som redan i December meddelades Jernvägsbyggnads¬
styrelsen, att nu få mottaga underrättelse, antingen att arbetena
oförtöfvadt skulle påbörjas med den million, Riksdagen förra året
anvisat, eller åtminstone att byggnadsstyrelsen ställt sig Kongl.
Maj:ts nådiga befallning till efterrättelse och inkommit med arbets¬
plan. Jag förmodar nu, att en sådan arbetsplan ej blifvit afgitven,
då ej något i den vägen försports, och till en sådan förmodan tror
lag mig hafva så mycket större anledning, sedan vi genom det yt¬
trande'chefen för Civil-uepartementet afgifvit, förnummit att frågan
om norra stambanans sträckning är att anse såsom öppen.
Jag vill ej härom säga något vidare, utan har endast velat åstad¬
komma en faktisk sammanställning af de data, som förefinnas dels
i chefens för Civil-departementet yttrande i December sistlidne år,
dels i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof. För min del behöfver jag ej heller i afseende häruppå uttala
mig något mera, då min mening icke egentligen var att ingå i nå¬
gon granskning af sjelfva stridsfrågan. Jag bär förut varit medlem
af eu3 annan representantförsamling. Der var en gång en häftig strid
om en jernbansträckning. Frågan gällde, då om densamma skulle
dragas norr eller söder om Mälaren. Den afdelning af representa¬
tionen, till hvilken jag hörde, fattade i Juni månad med ganska stor
majoritet ett beslut, som åsyftade jernvägens dragande norr om Mä¬
laren. Krafter kommo dock derefter i verksamhet, Indika bragte
ärendet derhän, att genom sednare beslut bestämdes, att frågan skulle
underkastas votering i förstärkt Statsutskott, och vid den votering,
som sedermera under sommaren egde rum uti nämnda Utskott, föll
det förra af mig omnämnda beslutet med understöd just åt medlem-
marne af den afdelning af representationen, till hvilken jag hörde.
Det rubbade beslutet bidrog, befarar jag, att i sin mån rubba för¬
troendet till fastheten hos nämnda afdelning af representationen och
till pålitligheten af dess beslut, och med detsamma föll äfven öfver-
tygelsen om omöjligheten att genom konstlade medel åstadkomma
ändring i dess beslut. Det var ett dåligt utsäde, som den gången
Den 22 April, e. in.
629
utlades, men frukten deraf var ej genast färdig. Utsädet grodde och
åtta år derefter inhöstades den mogna frukten! Jag hoppas, att denna
Kammare ej skall blottställa sig för att göra ett likartadt utsäde
och att den aldrig måtte få uppskära en sådan frukt.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Peyron: Den nu föredragna punkten anser jag mig böra
uppfatta endast ur ekonomisk synpunkt. Då vi nu veta att två en¬
skilda bolag hafva blifvit bildade för att anlägga jernvägar, den ena
i riktning norr ut från Upsala, och den andra från en annan punkt
på norra stambanan åt vester eller i samma riktning som Kongl.
Maj:t förra riksdagen föreslagit för denna stambanas fortsättning;
och då efter min öfvertygelse dessa bolag, äfven om de icke få un¬
derstöd af Riksdagen, ändock skola komma till stånd, och de såle¬
des, efter mitt förmenande, komma att, åtminstone till stor del, upp¬
fylla det ändamål som åsyftas med denna norra stambana, så anser
jag det åtminstone icke vara med en god och klok hushållning öfver¬
ensstämmande, att nu vidhålla föregående Riksdags beslut om denna
banas sträckning. Jag vill icke med min röst bidraga till att onö¬
digtvis kasta bort tio millioner riksdaler för en bana till Sala, hvil¬
ken summa enligt min tanke skalle kunna mycket bättre användas
till understödjande af enskilda banor.
Här hafva åtskilliga talare protesterat mot att upprifva ett be¬
slut, som föregående Riksdag fattat. En representant från Upsala
län gick i sin åsigt till och med så långt, att han påstod, att en re¬
presentation, som för de mest tvingande skäl skulle upprifva ett en
gång fattadt beslut, en sådan representation skulle.icke hvarken in¬
gifva eller förtjena aktning. Ja, det är visserligen möjligt, men jag
tillåter mig likvisst att påstå, åtminstone kan jag icke hjelpa, att
min åsigt är sådan, att en representation, som halsstarrigt skulle
vidhålla ett en gång fattadt beslut, icke skulle vilja ändx"a det till
följd af under tiden inträffade förändrade förhållanden, icke skulle
vilja följa med sin tid, denna representation skulle ungefär komma
på samma ståndpunkt som eu privat person, hvilken vore lika kon¬
servativ och envis, det vill säga det skulle gå bakåt i stället för
framåt. Jag må misstaga mig häruti, men det är min åsigt, hvilken
jag icke vill fördölja.
En annan talare från Hallandsbänken har i afseende på, samma
fråga yttrat, att det vore mycket orätt att upprifva ett beslut, som
Riksdagen fattat angående riktningen af en stambana, ty i de trak¬
ter, densamma skulle genomlöpa, kunde många personer i förlitande
på Riksdagens beslut hafva vidtagit industriel anläggningar. Det
är visserligen också möjligt, men det är säkert, att de privata per¬
soner. som ingå på industriel företag på grund af ett riksdagsbeslut
rörande en jernvägsriktning, hvilken jernväg, såsom vi helt nyss
hört af Herr chefen för Civil-departementet, ännu icke är af Kongl.
Maj:t besluten eller sanktionerad, en sådan person visar, enligt min
tanke, ett så stort lättsinne i sina affärer, att han förtjenar att göra
förluster. De ifrågavarande personerna hafva i sådant fall ingått i
sina spekulationer för tidigt, och samma förhållande torde äfven ega
Den 22 April, e. m.
6:10
rum med dem, som, enligt hvad en talare på Kalmarbänken uppgif¬
va^ inköpt grufvor i ifrågavarande trakter.
Om jag ej missminner mig, så finnes för öfrigt ett prejudikat på
att Riksdagen och äfven denna Kammare upprifvit ett förut fattadt
beslut. Jag tror, att den 12 April 1867 uppreta här i denna Kam¬
mare beslutet om nordvestra stambanans riktning.
En aktad talare på Östgötabänken har sagt, att Stockholm hit¬
tills icke mycket intresserat sig för att få jernvägar. Jag medgifver,
att Stockholm från första början varit så uteslutande styfmo¬
derligt behandladt som möjligt, men derföre att så varit, tror jag att
det är så mycket mindre skål att fortgå på samma bana och att nu,
när ett enskildt bolag vill anlägga eu jernväg, som skulle gagna
Stockholm, på allt sätt arbeta emot, att ett sådant företag skall få
understöd af representationen. Herr (Trefven bär tillika framkastat
att här vore fråga om någon gåfva. Här. har icke varit fråga om
något sådant, utan endast om statsbidrag i form af lån, och jag hop¬
pas, att bolaget, äfven om det blir helt och hållet utan hvarje un¬
derstöd från statens sida, ändock skall vara i stånd att fullborda
anläggningen.
Jag yrkar afslag å denna punkt af Stats-Utskottets framställ¬
ning, och förenar mig med Herr Leijonancker i det af honom fram¬
ställda förslag.
Grefve von Plåten: Jag inser för väl hvad aktningen för Kamma¬
ren bjuder för att med mera än ett par ord förlänga diskussionen,
men under det jag vet med mig sjelf, att jag icke kan beskyllas för
att tillerkänna allt för liten helgd åt hvad som en gång blifvit be-
slutadt, måste jag dock reservera mig mot den sats, som här tyckes
förvärfva sig konstitutionela rättigheter, nemligen att en. Riksdag
icke kan upphäfva, hvad en annan beslutat, och således, i trots af
hvad jag förut alltid fått lära, en föregående binda händerna på en
efterföljande. Jag hade äfven ämnat yttra några ord i afseende på
den besynnerliga satsen, att genaste vägen till Norrland icke skulle
vara öfver Margretehill, utan öfver Krylbo och Storvik, men om icke
den aktade talaren på Westmanlsndsbänken har kunnat öfvertyga
Herrarne härutinnan, så kan jag icke tilltro mina ord mera verkan.
Jag yrkar bifall till Herr Leijonanckers förslag.
Herr Hallenborg: Det är icke lätt att fatta sitt beslut i en
fråga, hvarom så många meningar blifvit uttalade. Yi hafva nem¬
ligen först Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag af 1,900,000
R:dr till norra stambanan och 2,100,000 R:dr till den östra, derefter
Stats-Utskottets förslag om anslag af 1,500,000 R:dr åt hvardera af
dessa banor, och dessutom åtskilliga reservationer, bland andra, Herr
Reutersvärds, som föreslår att norra stambanans byggande skulle
börja vid Storvik i stället för vid Upsala, hvarigenom arbetena kunde
fortgå utan skadlig inverkan på de olika linierna. Slutligen hafva
vi Herr Leijonanckers reservation, hvari föreslås att man, då frågan
är in suspenso, skulle uppskjuta tillämpningen af föregående riksdags¬
beslut med afseende på norra stambanan och i stället under år 1872
Den 22 April, e. m.
631
använda 3,000,000 R:dr till byggandet af östra stambanan. Om jag
icke hade andra bevekelsegrunder än mitt eget intresse, så skulle
jag icke ett ögonblick tveka att bifalla Herr Leijouanckers reserva¬
tion, ty det är klart, att vi, som bo i de södra provinserna, måste
intressera oss för östra stambanan. Huru mycket jag än vill att
besparingar skola göras, kan jag dock icke finna annat än, att det
i dessa jernvägsfrågor är svårt att lemna fältet öppet för ytterligare
strider, och då man vidare har att stödja sig vid Kongl. Maj:ts
proposition, på hvilken man ej behöfver frukta, att enskildta bevekelse¬
grunder inverkat, så yrkar jag till densamma bifall.
Herr Ekman Carl: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande från den aktade talaren på Göteborgsbänken, som anfört en
särskild mening i denna fråga. Han sade, att han under diskussionen
blifvit fullkomligt öfvertygad, afl hans åsigt vore den råtta, just
derföre att så svaga skäl blifvit från den andra sidan deremot antörda.
Jag ber med anledning häraf få säga, att, då det är antagligt att i
eu fråga sådan som denna, hvilken har stått på dagordningen allt sedan
vi samlades till denna Riksdag, hvar och eu redan har stadgat sin
mening, så tror jag icke, att det tjenar mycket till att nu återupp¬
repa alla de skäl, som förut blifvit anförda för den ena eller andra
riktningen; man skulle nemligen icke kunna yttra något nytt uti
denna fråga, ty allt hvad som derom kan sägas har redan vid förra
Riksdagen blifvit framdraget, och när då de olika sidornas åsigter
framställdes, så tillerkände Riksdagen ett större afseende åt de skäl,
som anfördes för Salalinien. Detta har varit anledningen, hvarföre
åtminstone icke jag för min del ingått i några närmare undersök¬
ningar, om hvilkendera af dessa linier vore den bästa.
Den aktade talaren har förebrått dem, som påyrkat ett vidb.lif-
vande af förra Riksdagens beslut, att de icke fästat sig vid, att det
han föreslagit endast är ett uppskof, utan i stället här talat om de
olika riktningame. Jag tror likväl, att, när man så gjort, så har
man just gjort, hvad man borde göra, ty han säger visserligen i sin
reservation, att man borde uppskjuta med byggandet af norra stam¬
banan, till dess det visar sig, om de enskilda banor, hvarom nu är
fråga, skulle kunna uppfylla, hvad man åsyftar med anläggandet af
denna stambana. Jag ber likväl att få påminna den ärade talaren,
att här är ett löfte gifvet åt en stor del af landet, att det skall få
en stambana. En annan aktad talare på Stockholmsbänken har visser¬
ligen sagt, att han icke trodde det vara af någon synnerlig vigt,
om det blefve en stambana, utan att hufvudsak en vore, att eu jern¬
väg blefve byggd. Jag ber dock att få fästa såväl hans som den
öfriga Kammarens uppmärksamhet på, att det isynnerhet för den
trafik, som kommer långt bortifrån, och som är, såsom man säger,
“genomgående", är en fråga af den allra största vigt, att den får
begagna en stambana. Mig veterlig!; finnes det ingen enskild jernväg
i vårt land, som lyckats ställa frakterna så lågt som stambanorna,
och min egen erfarenhet är den, att, när man skall med gods befara
såväl eu enskild bana som en stambana, så ställa sig frakterna inga¬
632
Den 22 April, e. m.
lunda så tillfredsställande, som om man fått begagna stambanan
hela vägen.
Det ligger således stor vigt uppå att infria det gifna löftet, att
man skall bygga eu stambana, den må nu, i betraktande af de om¬
ständigheter som förefinnas, dragas i enlighet med förra .Riksdagens
beslut öfver Sala eller i någon annan riktning. Jag ber således, att
Kammaren måtte behjerta vigten af att, hvilket beslut man än må
fatta i det afseende!, man icke måtte uppskjuta frågan under för¬
hoppning, att några enskilda banor skulle kunna upptaga den trafik,
som var afsedd att stambanan skulle besörja.
lag bär redan förut, då jag i fråga om denna punkt hade ordet,
yttrat, att jag för min enskilda del icke kan frångå det beslut, som
förra riksdagen fattat, utan fortfarande måste påyrka norra stam¬
banans fortsättande öfver Sala. Finner Kammaren skäl att öfver¬
gifva detta. beslut och bestämmer sig för att bygga den i någon
annan riktning, så anhåller jag blott, att Kammaren måtte gifva ett
anslag till en stambana och icke ingå på något uppskof, ty dermed
har man icke infriat det löfte, som blifvit gifvet åt Norrland.
Herr Frisk: Jag har endast begärt ordet, för att bemöta ett,
som jag af flere Kammarens ledamöter hört, här smygande, af mot-
ståndarne till Upsala—Salalinien utspridt rykte, att vi Norrländ-
ningar eller för Norrland valde representanter skulle numera hafva
ändrat, åsigter om Upsala—Sala—Storviksbanans företräde framför
de öfrig a föreslagna linierna, och ber jag derföre få förklara, att
såväl jag som, hvad jag tror, alla norrländska representanterne i
nu föreliggande fråga, hafva alldeles samma åsigter som vi hade
förflutne riksdag och således fortfarande anse att Upsala—Sala—
Storviksbanan är såväl för Norrland särskildt, som för hela fäder¬
neslandet i allmänhet, den fördelaktigaste och den som äfven bäst
uppfyller ändamålet med lättade kommunikationer från Upsala norrut.
På grund af hvad jag nu i korhet anfört, yrkar jag bifall till
Utskottets förslag.
Grefve Hamilton, Henning: Vid sistlidne riksdag röstade
jag för norra stambanans dragande öfver Sevalla, och till följd deraf
tänkte jag icke nu. deltaga i diskussionen utan låta dem, som då
röstade för Salalinien, afgöra, huruvida något uppskof borde ega
rum. Jag bär således icke begärt ordet för att deltaga i den strid,
som i dag blifvit förd, utan endast för att yttra några ord med af¬
seende å en grundsats, åt hvilken, om jag icke kan räkna mig såsom
dess far, jag dock kan sägas hafva stått fadder, enär jag var den,
som först yttrade densamma här i Kammaren, då Kongl. Maj:ts pro¬
position år 1868 remitterades till. Stats-Utskottet. En talare från
Skåne har här ogillat den då af mig framställda och sedermera ofta
upprepade satsen, att man. vid beräkningen sfi det belopp, som årli¬
gen kunde . användas för jern vägsbyggnader, borde taga till grund
den tillökning i trafikinkomst, som kunde vara att förvänta. Hans
yttrande bär sedermera blifvit delvis understödt af en annan ledamot,
som anförde, att min sats åtminstone icke kunde antagas såsom obe¬
Den 22 April, e m .
633
stridlig. I detta senare yttrande kan jag gerna instämma, ty dådet
är ganska klart, att man kan misstaga sig på åtskilliga tusental
riksdaler vid beräkningen af huru stor ett kommande års trafikin¬
komst kan blifva, så är det också klart, att man icke med någon
full noggrannhet kan begagna sådana kalkyler såsom grund för be¬
räkningen af det anslag, som under ett visst år skall användas till
nya jernvägars anläggande, men att man hufvudsakligen vid bestäm¬
mandet af ett följande års lånebelopp bör taga hänsyn till en för¬
väntad inkomst af jern vägstrafiken, anser jag vara alldeles obestrid¬
ligen riktigt.
Då staten började att anlägga jernvägar, så var det ganska klart,
att den måste under loppet af några år alldeles icke beräkna någon
vinst, och att den måste vara betänkt att på annat sätt, såsom ge¬
nom ökad beskattning, bestrida de annuiteter, som måste utbetalas.
Om man emellertid oupphörligen fortgår på lånevägen, kan man slut¬
ligen komma så långt med dessa annuiteter, att statens för öfriga
ändamål nödiga utgifter icke vidare kunna bestridas utan ökad be¬
skattning, och har man kommit derhän, då tror jag det vara skäl
att tillse, att man icke än ytterligare betungar de skattskyldige för
ett industriel företag, som, om det än är aldrig så nyttigt, dock
icke kan sägas vara nödvändigt för statens bestånd. Yi äro nu
komna derhän, att våra annuiteter utgöra omkring sex millioner
riksdaler. Nettobehållningen af statens jern vägstr afik betäcker på
långt när icke detta belopp, men staten har dock kunnat så regleras,
att man icke behöft upptaga lån, hvilket är det sämsta sätt af alla
att betala sina räntor.
Oaktadt vi förlidet år hade ett synnerligen godt år, så behöfdes det
dock blott, att ovanliga förhållanden inträffade i Europa, för att
man måste sätta i fråga, huruvida de utgifter, som äro för staten
alldeles nödvändiga, måste bestridas genom lån. Under sådana om¬
ständigheter tror jag, att vi väl måste skilja mellan de utgifter, som
staten gör för upprätthållandet af sjelfva statsinstitutionen, och de,
som äro en följd deraf, att staten åtagit sig att vara industriidkare
i en viss riktning.
Den beräkning som Stats-Utskottet för närvarande gjort af en
möjligen blifvande trafikinkomst är, enligt min tanke, ganska tillför¬
litlig, och tror jag, att Utskottet t. o. m. skulle hafva kunnat gå ännu
något längre. Det är dock en fråga hvaröfver jag icke behöfver yttra
mig, hufvudsaken är, att vi noga fasthålla en grundsats, som jag an¬
sett såsom ett oundgängligt vilkor för möjligheten af en ordentlig
statsreglering.
Friherre af Ugglas: Jag hade icke tänkt deltaga i denna di¬
skussion, men då man här gått till och med så långt, att man för¬
klarat att Kammarens förtroende inom landet skulle kunna äfven-
tyras, om Kammaren fattade ett beslut, som afveke från förra
Riksdagens, och då jag instämmer i de åsigter som af Grefvarne ron
Plåten och af TJgglas här blifvit i fråga derom uttalade, så har jag
ansett mig böra uttala detta och icke undandraga mig det ansvar,
som mig tillkommer, genom att söka dölja mina åsigter i min stum¬
634
Den 22 April, e. m.
ma voteringssedel. Mån lian talat mycket om att landets värdighet
skalle äfventyras genom ett bifall till Herr Leijonanckers förslag.
För min del skulle jag önska, att man toge denna fråga helt enkelt
så, som den förtjenar, såsom en rent ekonomisk fråga, och derefter
fattade sitt beslut. Hvad innehåller då Herr Leijonanckers reserva¬
tion? Jo; den föreslår helt enkelt ett uppskof under 8 ä 9 månader
med början af detta arbete, ty, som vi veta, är detta arbete ännu
icke börjadt och frågan står således öppen.
Om jag sålunda å ena sidan icke kan finna, att i Herr Leijon¬
anckers förslag ligger något stötande för landets värdighet, så vill
jag dock å andra sidan helt öppet tillstå, att jag icke kommer att
rösta för bifall till denna reservation. Jag kommen icke att göra
det, emedan jag icke i ringaste mån vill äfventyra, att det löfte,
som blifvit gifvet Norrland, icke skall honoreras. Bet kan nemligen,
icke förnekas, att i Herr Leijonanckers reservation ligger en möjlig¬
het, att en jernväg mellan Krylbo och Storvik icke kommer till
stånd, ehuru jag för min del anser den så fördelaktig, att jag tror
den ändock på ett eller annat sätt kommer att byggas.
Deremot instämmer jag i Herr Reutersvärds reservation, som
går ut derpå, att arbetet skulle påbörjas vid Storvik i stället för vid
Upsala. Hela afvikelsen från förra Riksdagens beslut skulle således
komma att bestå deri, att arbetet börjades på ett annat ställe än
som förut varit meningen, och det finner jag icke vara någon så be¬
skaffad förändring af förra Riksdagens beslut, att den kan väcka stor
betänklighet. Jag tror, att det vore klokt att börja vid Storvik, och
jag har alltid trott det, emedan denna bana ovilkorligen kommer att
gifva den största inkomsten. Detta är vidare den bana, som först sätter
Norrland i tillfälle att erhålla en lätt kommunikation med det öfriga
landet. Om man således ser saken från Norrlands synpunkt, så lig¬
ger det icke den ringaste fara uti att börja på detta sätt; och ur
statens synpunkt måste det jemväl vara särdeles fördelaktigt. Hvad
äfventyra vi väl dessutom i afseende på stambanans fortsättning
härigenom? Det anslag, som nu är gifvet, är icke tillräckligt för att
bygga banan från Storvik till Krylbo, hvadan man innan nästa riks¬
dag icke kan hafva hunnit till den del, som ligger mellan Krylbo
och Sala. Skulle det då icke vara fullt klart, att en bana från
Krylbo öfver Sevalla till Stockholm genom enskildt bolags försorg
kommer att byggas, så kommer jag att rösta för norra stambanan,
sådan den förut blifvit beslutad. Jag ber Eder således besinna,
mine Herrar! att man. genom ett bifall till Herr Reutersvärds för¬
slag gör ingenting annat, än å ena sidan verkligen gagnar Norrland,
men å andra sidan likväl gör det möjligt för staten, att till följd af
den enskilda företagsamheten inbespara ett belopp af B millioner,
och säga hvad man vill, är det i alla fall af något värde att göra
besparingar. Genom detta förslag anser jag också, att betänklig¬
heterna hos min aktade vän på Skånebänken helt och hållet böra
hafva blifvit häfda.
Åtskilligt af hvad här blifvit yttradt, skulle jag hafva velat be¬
svara, men som jag tror, att Kammaren redan kan vara trött af den
långa diskussionen, vill jag inskränka mig till att yrka bifall till
Den 22 April, e. m.
635
Herr Reutersvärds reservation, endast med den förändring, att be¬
loppet måtte fastställas till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, eller
1,900,000 Rall'.
Herr Bennich: Då tiden är långt framskriden och ämnet tem-
ligen uttömdt, så skall jag blott anhålla att få upptaga en af Fri¬
herre Bildt mot mig personligen riktad anmärkning, som skulle jag
genom mitt föregående yttrande hafva förfarit olämpligt, då jag ci¬
terade “en död mans yttrande". I detta citat skulle nemligen ligga
något, som vore egnadt att väcka mindre fördelaktiga intryck. Jag
hemställer likväl till eder, mine Herrar, om det kan innebära något
förnärmande för en afliden man, att man åberopar hans offentligt
afgifva yttrande för att bestyrka en åsigt, som han under sitt lif för¬
fäktat. Deremot förekommer det mig såsom mindre grannlaga att
efter hans död förneka honom förtjenster, som man tillerkänt honom
medan han lefde. Friherre Bildt förmenar nu, att öfverste Ericson
icke vore någon statsekonomisk auktoritet i förevarande fråga. Jag
har anledning tro, att Friherren tänkte något annorlunda förr. Den
6 December 1856 anmälde nemligen Friherre Bildt hos Riddersltapet
och Adeln, att han fått i uppdrag, att tillkännagifva, det öfverste
Ericson var af illamående hindrad att då tillstädesvara och han ut¬
tryckte tillika deröfver sin saknad, emedan öfverstens yttrande skulle
hafva varit högst upplysande i samma fråga som då var och just nu
är föremål för handläggning. Jag vill icke trötta med uppläsande
af Friherre Bildts hela yttrande ur Ridderskapets och Adelns proto¬
koller, men vill dock till upplysning i ämnet derur nu återgifva föl¬
jande ord:
“Jag anhåller" — sade Friherre Bildt — “att få uppläsa det
stycke (af ett öfverste Ericssons yttrande) som rörer provinsenWest-
manland. Ridderskapet och Adeln torde derigenom blifva i tillfälle
att finna skilnaden mellan de skäl, som tala för öfverste Ericsons
och för Grefve (Eric) Sparres åsigt er;" och ur det vidare af Friherre
Bildt upplästa yttrandet, som framhöll fördelarna af en Saia-linie
framför dem af en jernväg utmed Mälarens strand, vill jag nu endast
återge följande ord: “Hvad skulle val bruksegaren samt bergs- och
jordbrukaren, boende på något afstånd från Mälaren, säga om en
bana, förlagd utmed stranden af denna sjö?
Det var Friherre Ericsons yttrande, som då citerades och cite¬
rades såsom ett bevis mot Grefve Sparres auktoritet.
Med anledning af den siste talarens yttrande ber jag få göra en
liten erinran. Han sade, att det väl icke vore någon afvikelse från
Riksdagens beslut, om man accepterade Herr Reutersvärds reserva¬
tion och således började arbetet i andra ändan af banan; Det vore
ju alldeles detsamma, ty banan blefve ju i alla händelser byggd. Men,
mine Herrar, om banan i alla händelser blir byggd, så vet jag icke
hvarför man skall börja byggnadsföretaget annorstädes än förra riks¬
dagen redan beslutat och der staten redan har den jernväg som skall
fortsättas. Något annat och mera måtte således ligga under detta
yrkande på upprifning af Riksdagens beslut. Här har dessutom blif¬
va upplyst af en talare, att utmed luden Öp säl a—Sala redan biifvit
636
Den 22 April, e. m.
anlagda derå industriela verk, hvilka grundlagts under förutsättning,
att enligt det fattade riksdagsbeslutet, jernvägen skulle der med det
snaraste blifva anlagd. Börjar man nu arbetet såsom Herr Reuter-
syärd och den med honom instämmande ledamoten yrkat vid Storvik,
så få dessa industriidkare vänta kanske i 6 år, innan de få den jern¬
väg, som de haft anledning att påräkna redan under detta eller nästa
år. Jag tror icke, att sådana omkastningar kunna vara nyttiga hvarken
för Riksdagens värdighet eller för landets industri, och jag motsätter
mig således äfven denna lilla afvikelse.
Herr Reutersvärd: Jemte det jag får tacka Friherre af ligg
las för det understöd han lemnat mig, ber jag få nämna, att jag för
min del.icke har något emot, att beloppet höjes till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, så mycket mera, som jag önskar, att norra Sverige måtte
komma i besittning af jernvägskommunikationer ju förr dess heldre.
Dessutom ber jag något få bemöta den siste värde talarens ytt¬
rande, som gick derpå ut, att mitt förslag skulle vara ett uppridande
af förra Riksdagens beslut. I fall man skall vara så noggrann om
Riksdagens beslut, att, då man beslutat bygga en jernväg från A till
B, det icke går an att bygga från B till A, så tror jag, att vi böra
vara mycket varsamma att fatta beslut, om hvar ett jern vägsarbete
skall börjas. Jag vill visst icke missunna norra Sverige att få jern¬
väg, men just derför, att frågan står på den punkt, att ett uppskof
i enlighet med Herr Leijonanckers förslag skulle blifva ett hinder
för de norra orterna att fä jernväg, så anser jag mitt förslag lämp¬
ligt och jag tillbakavisar hvarje beskyllning, att jag velat upprifva
förra Riksdagens beslut, eller förhindra norra Sverige att få jernväg.
Likväl tycker jag att norra Sverige bör vara lika belåtet med att få
eu eller två enskilda jernvägar, som många andra orter, hvilka er¬
hålla enskilda jernvägar, och derför finner jag det icke vara skäl för
Riksdagen att bortkasta millioner. Ännu mindre bör Riksdagen göra
det derför, att eu eller två personer byggt en masugn i den trakt
der jernvägen skulle gå fram.
Jag anhåller fortfarande om bifall till min reservation.
Friherre Raab, Carl: Sedan nu de olika intressena rörande
denna banas sträckning tyckas hafva uttalat alla sina skäl, ber jag
att få återkomma med några ord till den ekonomiska delen af frågan.
Vid förra riksdagen beslutades eu underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran, att dessa banor skulle anläggas med all den be¬
sparing, som möjligen kunde åvägabringas, utan att det afsedda ända¬
målet åsidosattes. I sådant afseende har också Kongl. Maj:t, efter
hvad vi erfara såväl af Stats-Utskottets betänkande som af Kongl.
Maj:ts proposition, i skrifvelse till sina Befallningshafvande anbefallt
dem att inom de olika kommuner, der jernvägen skulle löpa fram,
underrätta sig om, huruvida kommunerna icke skulle vara villiga att
tillsläppa den jord, som skulle komma att behöfvas för jernbanan;
men hvad vi icke kommit till någon visshet om, är hvad i denna rikt¬
ning blifvit gjordt, och det skulle derföre vara ganska intressant att
Den 22 April, e. m. 637
af Herr Civil-ministern få veta, om något i detta hänseende blifvit
uträttadt.
Sedan vi nu talat om den ekonomiska sidan af saken, så må vi öfver¬
gå till den finansiela. Man har sagt, att för byggande af dessa jernband'
borde man icke använda större belopp, än att tillökningen i nettobehåll¬
ningen af statens jern vägstrafik till fullo betäc-ker annuiteterna för den
upplåning, som i och för jernvägsanläggningarne måste ega rum. Vid
sådant förhållande har Stats-Utskottet beräknat trafikinkomsterna till
4.300.000 R:dr; Kongl. Maj:t har kommit till 5 millioner, och Herr
Ekman bär ansett, att man till och med kunde anslå 5,300,000 R:dr.
Några talare hafva yttrat, att man i fråga om anslag till stambanorna
och de sekundära icke skulle vara så noga om att hålla sig till dessa
siffror, ty då det blefve nödvändigt att göra en större eller mindre
upplåning för sekundärbanorna, kunde beräkningen af våra inkomster
härtill icke så noga behöfva till beloppet bestämmas. Jag håller mig
fäst vid dessa ord, och då vi nu komma att besluta beträffande an¬
slagen till dessa begge sorts banor, så vill jag uttrycka den mening,
att vi ovilkorligen höra hålla tast dervid, att icke gorå någon större
upplåning, än att ränta och annuitet kunna betalas af trafikmedlen.
1856 skadade man vår stats kredit genom upplåning af penningar
utomlands för jern vägsbyggnader; och skulle man nu göra på samma
sätt, så vore det mindre välbetänkt. Det är en ganska god hushåll¬
ning att hålla fast vid trafikinkomsterna utan att göra några nya
skulder.
Med anledning häraf _ vill jag yrka, att Stats-Utskottets betän¬
kande blir godkändt derutinnan, att icke mera än It million anvisas
till östra och lika mycket till norra stambanan; i fråga om norra
stambanan anser jag, att, då Riksdagen en gång fattat ett beslut rörande
densammas riktning, så bör ock Riksdagen fasthålla detsamma, synner¬
ligen då, såsom mig synes, alla kloka skäl tala för ett sådant beslut.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits föl¬
jande yrkanden, nemligen: l:o att den förevarande punkten måtte bi¬
fallas; 2:o af Herr Ekman, att punkten skulle antagas med den för¬
ändring, att anslagsbeloppet, i enlighet med Kong!. Maj:ts förslag,
förhöjdes till 1,900,000 riksdaler; 8:o af Herr Leij o nan c k er, att Kam¬
maren för sin del måtte fatta ett så lydande beslut: “att Riksdagen
ej nu finner lämpligt anvisa det af Kongl. Maj:t äskade anslag af
1.900.000 riksdaler för fortsättande år 1872 af arbetena å norra stam¬
banan samt anhåller i underdånighet, det Kongl. Maj:t behagade i
nåder uppskjuta påbörjandet af nämnda bana, för att till näst sam¬
manträdande Riksdag afgifva nådig proposition, huruvida banan bör
såsom stambana till hela dess längd eller till någon del af staten an¬
läggas, i händelse enskilda jernvägsbolag innan dess visat sig kunna,
utan statens direkta betungande, uppfylla de med norra stambanan
hufvudsakligen afbedja ändamål;” 4:o af Herr Reutersvärd, att Kam¬
maren för sin del skulle fatta ett beslut af följande innehåll: “att,
jemte de för innevarande år till norra stambanans påbörjande an¬
visade medel, hvaraf hittills icke något utgått. Riksdagen för år 1872
638
Den 22 April, e. m.
beviljar 1,500,000 riksdaler, att användas, om Kongl. Maj:t så pröf-
var skäligt på sträckningen emellan Storvik och Krylbo;“ samt slut¬
ligen o:o utaf Friherre af Ugglas, att Kammaren måtte fatta ett
beslut, lika lydande med det af Herr Reuters värd föreslagna, endast med
den förändring, att anslagsbeloppet förhöjdes till 1,900,000 riksdaler.
Herr Reutersvärd anmälte sig nu och yttrade:
Jag anhåller endast att få afstå från mitt förra yrkande och
förena mig med Friherre af Ugglas.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först propo¬
sition på bifall till den förevarande punkten, hvarvid svarades
många ja och nej i blandning, sedermera proposition på bifall till
densamma med anslagets förhöjning till 1,900,000 R:dr, då svaren
likaledes utföllo med många såväl ja som nej, vidare proposition på
antagande af Herr Leijonanckers förslag, hvilken proposition besvara¬
des med många nej, blandade med ja, och slutligen proposition på
bifall till det utaf Friherre af Ugglas afgifna förslag, hvarvid sva¬
rades många nej jemte åtskilliga ja; hvaruppå och efter det propo¬
sition på bifall till punkten förnyats samt med många både ja och
nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Många ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, det Kammaren egde att afgöra, hvilketdera af
de öfriga tre yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den
begärda voteringen; framställde Herr Grefven och Talmannen sär¬
skilda propositioner derå, att såsom kontraproposition skulle anta¬
gas: l:o) bifall till punkten med summans förhöjning till 1,900,000
Riksdaler; 2:o) Herr Leijonanckers förslag; och 3:o) Friherre af
Ugglas’ yrkande, af hvilka propositioner den första besvarades med
många ja, blandade med nej, och de två öfriga med många nej, blan¬
dade med ja; hvaruppå och sedan proposition derå, att bifall till
punkten med anslagets förhöjande till 1,900,000 Riksdaler skulle ut¬
göra kontrapropositionens innehåll, ånyo blifvit framställd samt med
många ja, blandade med nej, besvarad, Herr Grefven och Talman¬
nen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Som flere ledamöter äskade votering om kontrapropositionens
innehåll, gjorde Herr Grefven och Talmannen framställning derom,
att, vid den nu begärda voteringen om kontrapropositionens inne¬
håll, antagande af Herr Leijonanckers förslag skulle utgöra nej-pro¬
positionen; och då dertill svarades många ja, blandade med nej, för¬
klarades ja hafva varit öfvervägande.
Med anledning deraf, att Friherre af Ugglas yrkade, att votering
skulle anställas för bestämmande af nej-propositionens innehåll vid
votexnngen om kontrapropositionen, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:
Den 22 April, e. m.
639
Den som vill, att, vid votering om antagande af Herr Ekmans
förslag såsom kontraproposition till bifall å lista punkten i Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 42, nej-propositionen skall innehålla bifall
till det af Herr Leijonancker i ämnet afgifna förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej i
Yinner Nej, antages såsom nej-proposition vid voteringen om
kontrapropositionens innehåll det af Friherre af Ugglas framställda
förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej — 38.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
af följande innehåll:
Den som vill, att, vid blifvande votering om bifall till lista
punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 42, kontrapropositionen
skall innehålla bifall till samma punkt med den förändring, att an-
slagsbeloppet, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, förhöjes till
1,900,000 É:dr, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, antager Kammaren såsom kontraproposition vid vo¬
teringen det af Herr Leijonancker i frågan afgifna förslag.
Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 76;
Nej — 29.
För hufvudvoteringen blef voteringsproposition nu uppsatt, juste¬
rad och anslagen, hvilken voteringsproposition lydde sålunda:
Den, som bifaller lista punkten i Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 42, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifalles punkten med den förändring, att anslagsbe-
loppet, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, förhöjes till 1,900,000
Riksdaler.
Denna omröstning utföll med:
Ja — 55;
Nej 54.
640
Dea 22 April, e. m.
2:dra punkten.
Herr Torn erh jehu: Oaktadt den olyckliga utgång, som den
votering, hvilken nyss egt ruin, haft, i det att Kongl. Maj:ts propo¬
sition icke blifvit bifallen, vågar jag dock föreslå att de skäl som
dervid gjort sig gällande, icke måtte utöfva någon verkan, då fråga
är om den östra stambanan. Ju fortare en så vigtig bana blefven
färdig desto förr lemnar den afkastning. Som tiden är långt fram¬
skriden, vill jag icke längre uppehålla Herrarne, utan yrkar jag att
Kammaren ville, med afslag å Utskottets förslag, bifalla Kongl.
Maj:ts i frågan aftåtna proposition.
Friherre af Ugglas: Chefen för Civil-departementet upplyste
på förmiddagen, att, i fall det af Kongl. Maj:t äskade anslag nu blefve
beviljadt, så skulle banan emellan Norrköping och Linköping kunna
blifva färdig nästa år med möjligen ett obetydligt tillskott. Det sy¬
nes mig vara en mycket afsevärd fördel, om denna del af östra stam¬
banan, som otvifvelaktigt komme att lemna en god inkomst, blefve
färdig så fort som möjligt, och jag finner mig derför föranlåten hem¬
ställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Keutersvärd: Då norra och östra stambanorna hitintills
delat ljuft och ledt, så får jag hemställa huruvida det icke, efter
den utgång voteringen om anslaget till norra stambanan fått, vore
konseqvent att bevilja samma anslag till den östra. Jag yrkar der¬
före att Utskottets förslag måtte bifallas.
Friherre Tersmeden: Lika med den siste talaren anhåller jag
att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag. Sedan voteringen,
angående anslaget till norra stambanan, nyss slagit så ut att Kam¬
maren i fråga om anslagsbeloppet ansett sig icke kunna gå längre
än Utskottet föreslagit, så kan jag icke finna hvarföre angående
östra stambanan ett annat förhållande skulle ega rum. De norra
delarne af landet hafva länge nog väntat på en jernväg, och skulle
det nu visa sig att de sydligare delarne ville tillskansa sig en yt¬
terligare fördel, så tror jag icke att detta skulle göra något särdeles
godt intryck. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Friherre Raab, Adam: Jag begärde ordet..med anledning åt
den önskan jag hörde uttalas af en talare från Östgöta-bänken om
förhöjdt anslag till östra stambanan. För min del vidhåller jag den
åsigt, jag uttalat förut under debatten, nemligen att jag anser lämp¬
ligt att inskränka anslaget till stambanorna, såsom Utskottet före¬
slagit, för att kunna bevilja 2,000,000 R:dr till de enskilda jernba-
norna, hvarigenom dessa kunde komma att understödjas i någon afse¬
värd mån. Äf detta skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Tornerhjelm: Jag har icke hört något annat skäl upp-
gifvas hvarför man icke skulle bevilja det af Kongl. Maj:t äskade
anslag
641
ilen 22 April, e. in.
anslag till östra stambanan, an det att, då norra stambanan icke er¬
hållit mera än hvad Utskottet föreslagit, så borde icke heller östra
banan tilldelas ett högre belopp. Jag förmodar dock att Kamma¬
rens majoritet icke fäster sig vid detta skäl, utan tager i betrak¬
tande att man genom att bevilja det högre anslaget skulle vinna
mycken tid och att staten erhåller en ökad inkomst för hvarje år banan
bäfver förr färdig. En sak, som jemväl bör tagas i betraktande, är
att penmngetillgången i landet för närvarande är god. så att staten
antagligen nu kan erhålla penningar inom landet betvdligt billigare
än om man väntar. Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Kong],
May.ts proposition.
Herr de Maré: Genom den promemoria, som finnes bifogad
Herr Ekmans reservation, är det klart och tydligt utredt, att staten
skulle göra en bestämd förlust genom att östra stambanan byggdes
så långsamt, som Stats-Utskottet föreslagit. Såsom skal för att denne
Kammare skulle besluta en sådan förlust har blifvit anfördt att
Kammaren nyss beslutat att den norra stambanan bör fortgå så
långsamt, som Stats-Utskottet föreslagit. Skälet till detta beslut
kan ej vara något annat än att de ledamöter, hvilkas intressen egent¬
ligen beröras af denna bana, aldrig kunnat samsas om den riktning
soin vore att föredraga. Men jag hemställer, om detta kan vara ett
skäl för att besluta att den bana, som går söderut, också skall byg¬
gas lika långsamt. I fall såsom motiv anförts någon svårighet för
staten att komma ut med det förhöjda anslaget, så skulle jag hafva
funnit det gällande. Men man har icke kunnat anföra något annat,
än att den östra stambanan borde dela ljuft och ledt med den norra
Då jag icke tror att detta kan vara ett för denna Kammare gäl¬
lande skäl, så får jag för min del vrka bifall till Herr Ekmans re¬
servation, och att således 2,100,000 'it: dr anvisas för 1872 till fort¬
sättande af östra stambanan.
Friherre von Schwerin: Af de många misskalkyler jag gjoit
såsom landtbrukare, har jag kommit till en viss erfarenhet derom,
att ingenting är enfaldigare, än att vid en anläggning, som är an¬
sedd att gifva ränta på deri nedlagda penningar, låta kapitalet ligga
räntelöst under en onödigt lång anläggningstid. Det är bäst att taga
steget fullt ut så fort som möjligt. Jag får derföre yrka bifall till
Kongl. Majds förslag, hvilket jag anser vara bäst förenligt med en
klok hushållning.
Herr Hasselrot: Den omständigheten, att anslaget för norra
stambanan blifvit bestämdt till endast 1,500.000 R:dr, synes mig icke
utgöra något giltigt skäl att nu bestämma samma summa för den
östra banan. Tvärtom _ synes det mig, att man just derigenom er¬
hållit en besparing, hvilken med fördel hör kunna användas till att
fortskynda, byggandet af den östra stambanan. Jag yrkar bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Rifad. Prof,. 1871. 1 Afd. 2 Band.
41
642
Den 22 April, e. m.
Herr Reutersvärd: Herr Tornerhjelm anmärkte, att Kamma¬
ren skulle begått ett misstag i den förra voteringen, men jag kan
icke antaga annat än att de 55 ledamöter, liv lika röstade för bifall
till Utskottets förslag, gjort detta af fri vilja och med berådt mocl.
Äfven yttrade den ärade talaren, att från den sida jag tillhör ej an-
förts något annat skäl än att vi borde vara konsekventa i vara be'
slut. Han för sin del anförde ej annat skäl än att vi skulle hafva
så mycket lediga kapitaler. Dessa måtte då hafva kommit alldeles
nyss, ty för en qvart sedan voro de icke lediga för den norra ba¬
nans räkning. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Stats-Ut-
skottets utlåtande.
Herr Bennich: Ehuru den bana, hvilken jag i den föregående
punkten förfäktat, ej blifvit hugnad med större anslag än det af Ut¬
skottet föreslagna; så vill jag likväl icke af afundsjuka motsätta mig,
att Riksdagen för den nu ifrågavarande banan må bevilja hvad som
ur alla synpunkter behöfver beviljas, för att se statens fördel till¬
godo. Jag anhåller derföre om bifall till Kongl Maj:ts proposition.
Herr von Koch: Efter de upplysningar, som blifvit medde¬
lade, såväl af Herr Civilministern, som af andra talare, synes det
mig, att det skulle vara en dålig hushållning, att icke gifva så myc¬
ket, som erfordras, för att nästa år få denna bana färdig till Lin¬
köping; och då jag får erkänna att jag icke hyser någon faderskärlek
till de siamesiska tvillingarne, utan anser mig alldeles fri, att1 denna
sednare punkt göra hvad klokheten bjuder, oberoende af det beslut,
som vi angående förra punkten fattat, så vill jag nu förorda bifall
till det af Kongl. Maj:t begärda anslaget. Orsaken, hvarföre Kongl.
Makt begärt mera för denna bana, är troligen, att denna är längie
än den förra, hvarföre det också alltid begärts mera för densamma;
och lag vet icke om det endast kan bero på ett förbiseende inom
Stats-Utskottet, att denna proportion emellan anslagen till de bada
banorna ej blifvit iakttagen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten oförändrad och dels densammas
antagande med anslagsbeloppets förhöjning till 2,100,000 Rall'; fram¬
ställde Herr Grrefven och Talmannen först proposition pa bifall till
punkten oförändrad, hvarvid svarades många nej, blandade med ja,
och sedermera proposition på .punktens antagande med ofvansagda
förändring, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Som votering begärdes, uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som bifaller 2:dra punkten i Stats-Utskottets utlåtande N:o
42, röstar
Ja;
Den 22 April, «. m.
6*8
Den det ei vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles punkten med den förändring att anslage-
beloppet förhöjes till 2,100,000 R:dr.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 33.
Nej — 65.
S:dje, 4:de och 5;te, punkterna.
Biföllos.
Den vidare föredragningen af utlåtandet oppstjöts till nästföl¬
jande sammanträde.
Kammaren åtskiljdes kl. { 12 på natten.
In fidem
0. Brakel.
Rättelse:
Sid. 230, råd. 18 uppifr. st,år: derföre bör aflåta»
läs: derföre icke bör aflåtas