»18
Den 17 April, f. m.
Måndagen den 17 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 15 dennes.
Jemlikt Kammarens den 8 dennes fattade beslut, företogs nu till
afgörande Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1, i anledning af Kong!.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående landtförsvarets
ordnande samt i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar i
samma ämne väckta motioner.
Härvid anmälde sig och yttrade:
Friherre De Ge er: Då det förslaget till lag om en utsträckt
allmän värnepligt, hvarmed Kong! Maj:ts proposition angående landt¬
försvarets ordnande börjar, efter min tanke, också är den väsendtliga
grunden och det förnämsta i hela den fråga vi nu hafva att handlägga,
och det dessutom vill synas mig, som om hvarje fråga om en för¬
ändring af indelningsverket måste vara beroende deraf, huruvida en
värnepligtslag blir antagen, så tillåter jag mig vördsamt till Kam¬
maren hemställa om ett sådant föredragningssätt af det nu anmälda
betänkandet, att först måtte förekomma Utskottets förslag till lag om
den allmänna värnepligten. paragraf- och momentvis; derefter 5:te
punkten i Utskottets förslag, som handlar om antagande i oförändradt
skick af Kongl. Maj:ts förslag till kungörelse om den allmänna be-
väringspligten; derefter 7:de punkten af Utskottets förslag, som hem¬
ställer om värnepligten på Gotland; derefter l:sta, 2:dra, 3:dje och
4:de punkterna af Utskottets förslag i ett sammanhang, hvilka be¬
handla frågan om indelningsverkets upphäfvande och om vilkoren
derför; derefter den i 6:te punkten af Utskottets förslag förekom¬
mande hemställan, att Riksdagen endast under viss förutsättning
måtte bifalla värnepligtslagens antagande; samt slutligen 8:de, 9:öe
och 10:de punkterna, af hvilka den 9:de omfattar flera olika momen¬
ter i Kongl. Maj:ts proposition, hvarför jag hemställer, att särskild
framställning måtte göras angående hvart och ett moment i Kongl.
Maj:ts proposition, som punkten omfattar.
Öen 17 April, f. m.
3+9
Herr von G-eijer: Den föregående talaren antydde ganska rik¬
tigt, hurusom vår öfverläggning i dag hufvudsakligen kommer att
röra sig omkring två stora frågor, nemligen om organisation af in¬
delningsverket och en utsträckt allmän värnepligt. För mig äro dessa
frågor så förenade, att jag svårligen kan tänka mig en förändring af
indelningsverket med bibehållande af nuvarande beväringslag, eller
tvärtom en ny värnepligtslag, utan att indelningsverket undergår
väsendtlig förändring. Dock erkänner jag att jag har lättare att finna
mig i det första alternativet än i det sednare. Och följaktligen ön¬
skar jag komma i tillfälle att först afgifva min röst angående för¬
ändring af indelningsverket, och derefter rörande frågan om en utsträckt
värnepligt. Denna min önskan torde säkrast blifva uppfylld om be¬
tänkandet föredrages punktvis, i den ordning punkterna finnas i det¬
samma upptagna. Och anhåller jag vördsamt om proposition på ett
sådant föredragningssätt.
Upplästes ett af Grefve Mörner, Carl Göran, inlemnadt skrift¬
ligt yttrande af följande lydelse:
Så vidt jag varit i tillfälle erfara hafva de betänkligheter emot
antagande af värnepligtslagen, som hos en och annan torde förefin¬
nas, ej egentligen sin grund i sjelfva lagens bestämmelser, utan härleda
sig mera från de olika åsigterna om stammen och dess organisation.
Om denna fråga således först kommer på klar fot, så torde i och
med detsamma de omnämnda betänkligheterna blifva undanröjda, och
Utskottet synes mig således hafva handlat ganska följdriktigt, som
ställt denna fråga främst. Jag får derföre vördsamt anhålla, att
punkterna i utlåtandet, hvar för sig, företagas i den ordning, hvaruti
de i detsamma förekomma, endast med den förändring, att Utskottets
förslag till lag angående den allmänna värnepligten paragrafvis ge¬
nomgås före den 5:te punkten.
Grefve af Ugglas: Det är fullt riktigt, såsom den andre tala¬
ren anmärkt, att frågan om stammen och om. värnepligten med hvar¬
andra stå i sammanhang och att således antagandet af en ovilkorlig
förändring af den förra äfven måste medföra antagandet af eu för¬
ändring i den sednare; men lika obestridligt måste det äfven vara,
att det på frågan, huruvida vår värnepligtslag skall undergå någon
förändring, som är beroende derpå om äfven i afseende på stammen
några betydande förändringar böra göras, inverkar huru dessa före¬
slagna förändringar i värnepligtslagen äro beskaffade. Det är såle¬
des för mig alldeles obestridligt, att jag först måste känna grund-
vilkoret, eller huruvida denna utveckling af beväringsinstitutionen
blifver sådan, att den kan föranleda omorganisation äfven af stam¬
men, innan jag kan inlåta mig på den sistnämnda frågan. På dessa
enkla skäl ansluter jag mig till den förste ärade talarens förslag,
men jag måste tillägga, att jag har dertill äfven ett annat skäl.
I början af sitt betänkande uttalar Utskottet i ganska riktiga
ordalag i afseende på värnepligtslagen det stora behof Sverige har
350
Den 17 April, f. m.
af en utveckling af den beväringsinstitution, som finnes, och förkla¬
rar slutligen, att Utskottet i öfvertygelsen derom med glädje helsat
det förslag om allmän värnepligt, som blifvit af Kongl. Maj:t till
Riksdagen framstäldt. Detta yttrande är understö dt af alla Utskottets
ledamöter. För min del kan jag icke fatta den fosterländska logik,
som, sedan den utgått från något sådant, derefter vill uppställa så¬
som vilkor för värnepligtslagens antagande, att en viss klass af na¬
tionen skall erhålla fördelar på statens och de öfriga samhällsklas¬
sernas bekostnad. Då jag nu yrkar att värnepligtslagen först må
företagas till behandling, gör jag det under uttalande af en pro¬
test, såsom svensk representant, medborgare och rotehållare, mot
det sätt, hvarpå Utskottet i denna fråga gått till väga.
Herr Häggström: Liksom den siste ärade talaren vill äfven
lag nedlägga min protest mot Utskottets förslag, som är bygdt på
indelningsverkets borttagande utan aflösning; men då just den vigti-
gaste frågan uti detta betänkande afhandlas i den första punkten,
så anser jag, att denna bör först afgöras, och hemställer derföre till
Herr Talmannen, att föredragningen måtte ske på det sätt Herr von
Grej] er föreslagit.
Friherre von Essen: Jag anhåller att fä förena mig i det för¬
slag, som blifvit gjordt, att värnepligtslagen förut måtte föredragas.
Det synes mig särdeles vigtigt, att så sker först och främst af det
enkla skäl, att jag anser frågan om stammen vara af den beskaffen¬
het, att den icke kan följdriktigt afgöras förrän frågan om beskaffen¬
heten af den beväring, som den skall stödja, blifvit afgjord. Stam¬
mens organisation är väsendtligen beroende af den organisation, som
man kommer att gifva beväringsinstitutionen. Benämningen stam
betyder, att den skall stödja något, och man kan icke stödja något,
som man ännu icke vet huru det är beskaffad^ än mindre, hurudan!
stöd det kan kräfva. Det är af detta enkla och praktiska skäl, som
jag får förena mig med dem, som anse att värnepligtslagen bör först
föredragas.
Jag har likväl ännu ett skäl, som jag ber att få tillägga. Det
talas allmänt i landet om ett köpslagande om vilkoren hvarpå denna
värnepligtslag skall antagas. Jag anser ett sådant köpslagande vara
ovärdigt ett så vigtigt mål, som det vi nu förehafva, och derför an¬
ser jag att fördelarne och konseqvensen af att antaga det af den
förste talaren föreslagna föredragningssättet äro alldeles gifna från
såväl fosterländsk som militärisk synpunkt. Det är en ganska ofta
upprepad sanning, att intet offer är för stort för att värna foster¬
landet. Detta har så ofta blifvit upprepadt, att man nära nog tycker
det vara en fras, som klingar väl, men går in genom det ena örat
och nt genom det andra. Nu är dock tiden inne att tillämpa denna sats.
Riksdagen har redan visat sig villig dertill, då den beviljat stora
anslag för försvaret. Det offer, som nu begäres, är i sanning icke
ringa. Det fordras mycket penningar, tid och slutligen äfven våra sö¬
ners lif om det skulle gälla; men det är också ett högt mål att för¬
svara sitt land, och det är icke någon ringa sak, när en liten na¬
Den 17 April, f. m.
351
tion, genomträngd af fosterlandskänsla, fattar beslutet att till hvad
pris som helst förblifva okufvad. Jag erkänner, att kriget visserligen
icke nu står för dörren, men tiderna äro mer än vanligt oroliga och
hotande, och det är na blott frågan om att anskaffa ett redskap,,
hvarmed landet i nödens stund skall värnas. Kommer så en tidrdå
det blir lugn i Europa, så blir det en lätt sak, att minska tungan
genom att inskränka öfningarne.
Man anser att det i synnerhet är rust- och rotehållarne af all¬
mogen, hvilka skulle lida mest på att antaga denna värnepligtslag*
Jag är af en motsatt tanke. Jag tror tvärtom, att det är just de
förmögnare klasserna, som få göra det största offret, och detta der¬
före att deras tid är mera dyrbar. Den tid, som den mindre bemed¬
lade uppoffrar är i allmänhet mindre dyrbar: han förtjenar vanligen
icke mer än till sitt lifsuppehälle. Nu är också frågan om, att den.
förmögnare skulle afsåga sig rättigheten att friköpa sig. Åf detta
skäl tror jag att det största offret fordras af de förmögnare. Der¬
före anser jag också att Första Kammaren bör, genom att först an¬
taga lagen om en utsträckt värnepligt, helt och hållet från sig af¬
visa beskyllningen att vilja köpslå om vilkoren för fosterlandets försvar..
Herr Tornerhjelm: För min del får jag förena mig med dem
som yrka att föredragningen måtte ske på det sätt, som af Friherre
de Geer blifvit föreslaget, emedan jag anser ett sådant föredragnings¬
sätt vara alldeles nödvändigt. Hvad Kongl. Maj:t i sin proposition
föreslagit är baseradt på en utsträckt värnepligt, och man kan såle¬
des icke innan man vet, huru värnepligten skall vara beskaffad, fatta be¬
slut om stamtruppen. Jag instämmer i det förslag Friherre de Geer
framställt.
Herr von Geijer: Jag har blifvit upplyst om, att hvad jag
med mitt nyss framställda förslag afsåg skulle närmast vinnas deri¬
genom, att värnepligtslagen paragrafvis föredrages näst efter Ut¬
skottets 5:te punkt.
Grefve Posse: Då jag förenar mig med Herr Grefve Mörner
och Herr von Geijer derom att punkterna måtte föredragas i den
ordning de i Utskottets betänkande förekomma, så sker det icke af
några ekonomiska skäl, såsom skulle jag vilja ingå på något köpsla¬
gande i denna fråga, utan helt enkelt af militära och af klokhets-
skäl. Af militära skäl, emedan jag gerna, innan jag antager bevä-
ringslagen, skulle vilja veta, huru stammen kommer att se ut. Det
har blifvit sagdt, att man först skall bestämma om beväringen och.
derefter om stammen. Detta förefaller mig något egendomligt. Det
synes mig vara ett alldeles nytt sätt att först plantera grenarne och
sedan stammen. Såsom landtbrukare och trädgårdsodlare har jag-
trott, att man borde gå i alldeles motsatt ordning.
Hvad klokhetsskälen åter beträffar, så tror jag verkligen att de
icke i detta hänseende äro så små. Om vi här skulle antaga bevä-
ringslagen utan vidare omständigheter, och om det sedermera skulle
hända, att vi afsloge alla de öfriga punkterna i Utskottets betän-
362
Den 17 April, f. ro.
kände, hvithet visserligen icke synes mig vara någon omöjlighet, så
vore i och med detsamma ett beslut fattadt, som jag tror icke skulle
medföra någon god verkan på den Andra Kammaren, och jag tror,
att detta der måhända skulle åstadkomma beslut, som i annat fall
kunde utfalla annorlunda. Jag tror, att vi då komma i samma be¬
lägenhet, som, i händelse man vid frågan om en jernvägs byggande,
sedan motionen blifvit derom väckt, bestämde riktningen för den¬
samma utan att bevilja något anslag. Det är temligen klart, att, om
vi antaga beväringslagen, men icke på samma gång bevilja anslag
till densammas genomförande i verkligheten, så är vårt beslut icke
mycket värdt. Derföre anser jag bäst, att Utskottets, betänkande fö-
redrages i den ordning Utskottet föreslagit, men jag håller i alla
fall icke mycket på min mening i detta hänseende, såvida den icke
vinner något understöd i Kammaren, i synnerhet derföre, att det andra
föredragningssättet är föreslaget af en person, med hvilken jag i
hufvudvoteringen kommer att rösta lika.
Friherre Sprengtporten: Jag kan icke finna annat, än att
frågan på ett redigt sätt afgöres, om man nu först företager värne-
pligtslagen till behandling. Man förhindras ju deraf icke att seder¬
mera, då de öfriga punkterna af Utskottets förslag föredragas, söka
göra hvilka åsigter som helst gällande, och då jag .för min del icke
i något hänseende kan dela den åsigt, som uttalas i 6:te punkten åt
Utskottets betänkande, eller att Kamrarnes bifall till värnepligtslagen
skulle i någon mån göras beroende af indelningsverkets upphörande,
så kan jag icke uttala någon mening, som på minsta sätt lutar åt
det hållet, utan instämmer helt och hållet i det förslag som Herr Fri¬
herre de Geer framställt.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Sedan öfverläggningen angående sättet för utlåtandets föredrag¬
ning härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att i afseende derå hade föreslagits, dels af Friherre de Geer, att
utlåtandets särskilda delar skulle till behandling förekomma i föl¬
jande ordning: först Utskottets förslag till lag om den allmänna
värnepligten, paragraf- och momentvis; derefter 5:te punkten; derefter
7:de punkten; derefter lista, ‘2:dra, 3:dje och 4:de punkterna i ett sam¬
manhang; derefter' det i 6:te punkten förekommande förslag,, att Kiks-
dagen endast under viss förutsättning måtte bifalla värnepligtslagen;
derefter den 8:de punkten; derefter 9:de punkten,, med särskild fram¬
ställning å hvarje af de moment i Kongl. Maj:ts proposition, som
punkten omfattade; samt slutligen 10 punkten; dels ock af Grefve
M örn er, att punkterna i utlåtandet, hvar för sig, skulle företagas i
den ordning hvaruti de i detsamma förekomma, endast med den för¬
ändring, att Utskottets förslag till lag angående den allmänna värne¬
pligten paragraf vis föredrogos före den 5:te punkten.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall
353
Den 17 April, f. m.
bifall till Friherre De. Geers förslag, och då dervid svarades talrika
ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Till följd häraf förekom nu:
Utskottets förslag till lag angående den allmänna värnepligten.
§ i-
Herr Berg: I allmänhet rädd att upptaga Kammarens tid med
föredrag i ämnen,. deri jag icke kan lemna någon upplysning, helst
jag saunar den dialektiska förmågan att fängsla åhörarne, ber jag
att, då jag gör ett undantag härifrån, Kammaren behagade ursäkta
att jag, manad af min känsla för denna vigtiga sak, nu begärt att
ja yttra mig samt anhåller om Kammarens öfverseende, äfvensom om
benägen uppmärksamhet.
För att icke misstydas eller missförstås ber jag att få nämna,
att ehuru jag, under ett tacksamt erkännande af de stora förtjenster,
som den nuvarande krigsministern inlagt i det förslag, som ligger
till grund för Kongl. Maj:ts nådiga proposition, på grund deraf) så
vidt icke några andra mera vigtiga skäl komma att anföras, hvilka
kunna föranleda mig att af klokhetsskäl i någon mån förändra åsigt,
beslutat att med min röst biträda Kongl. Maj:ts nådiga förslag, så
likväl endast med vemod, emedan så stora uppoffringar
här fordras af svenska folket, att de förmodligen tyvärr länge komma
att inverka menligt på både dess materiela och andliga utveckling.
JaS ber att få lemna skäl för de känslor, af hvilka jag i
denna stund nästan öfverväldigas, ber jag på samma gång att fä er-
mra, att, när den härmed likartade frågan för två år sedan förehades,
sa, ehuruväl jag jemväl då lemnade det tacksammaste erkännande åt
Herr btatsrådet Abelins förtjenstfulla verk, ansåg jag mig likväl i
tvanne delar vilja och höra afvika derifrån. Ehuru jag icke förändrat
åsigter, bär jag likväl, till följd af det sista årets beklagliga händel¬
ser, funnit mig af fosterlandskänsla manad att modifiera dessa åsigter
och att underkasta mig det tvång, som förhållandena nu fordra, men
hvilket jag vill hoppas, en framtid skall kunna tillåta oss i någon
man milura. Den första anmärkning, som jag då tillät mig fram-
stälfa, var, att jag på grund af den erfarenhet, jag, såsom infanteri-
officer, såsom mdelt officer, vunnit under 17 års möten, hvarunder
jag med förkärlek exercerat den del af beväringen som hvarje år
stälts under mitt befäl, på grund af den erfarenhet jag derifrån hade
om den läraktighet, jag alltid funnit flertalet af den till beväring in¬
kallade truppen ådagalägga, icke trodde att öfning i så lång tid er¬
fordrades som Herr Krigsministern i sitt förslag antydde vara nöd¬
vändig. - fiör det andra tillät jag mig att göra en anmärkning mot
den fordran som då gjordes och som (jag får säga det, nästan till
mm ledsnad) af det stora flertalet så väl inom svenska folket som
inom riksdagen ännu göres, eller att det skulle vara en skyldighet
för hvarje svensk man, att utan undantag (de undantag som göras
Riksd. Prof. 1811. 1 Afd. 2 Band. 2§
354
Den 17 April, f. m.
för sjuklighet eller öfriga uppgifna skäl äro efter min åsigt icke
fullt tillräckliga' personligen fullgöra värnepligten. Jag inlade då
min anmärkning deremot, liksom jag skulle vilja göra det äfven nu,
om icke omständigheternas makt fordrade, att jag dervidlag under¬
ordnade mina åsigter. Jag kan icke finna det vara så alldeles nöd¬
vändigt eller ens rättvist, att hvarje man, utan undantag, såsom jag-
nämnde, skall personligen utöfva värnepligten. Det påståendet, att
det icke är rättvist, att den, som är i tillfälle att betala för sig, skall
derifrån få befrias, vågar jag tro icke vara så alldeles obestridligt.
Jag anser åtminstone våldsamt, att hvar och eu skall vara pligtig
att med sin kropp, som det heter, försvara sitt land. Det är visser¬
ligen en vacker tanke eller en vacker sats, att hvar och en skall
skydda sitt land; men jag vågar tro, och det sista årets krig har
tyvärr styrkt mig i denna min öfvertygelse, att det är så ofantligt
ofta, som krig börjas utan att vara försvarskrig. Jag klandrar likväl
icke heller detta. Jag anser, att den högsta myndigheten bör ega
rättighet att icke endast för landets försvar få använda dess söners
mod och krafter. Jag anser att det bör vara en regerings rättighet,
att äfven för att försvara högre idéer, för att försvara den svage,
den förtryckte, få börja ett krig, som, om det också kallas anfalls¬
krig, dock i sjelfva verket är ett försvarskrig, om icke för fosterlan¬
dets bestånd, likväl för dess ära, för sanning och rätt. Så se vi, att
jet sista kriget till följd deraf, att det af Frankrike förklarades, af
Tyskland bdifvit kalladt för ett försvarskrig. Jag anser det likväl
icke så; jag anser det lika väl hafva till sin början varit ett anfalls¬
krig, som det under fortsättningen förblifvit det. Jag tror derföre,
att den vackra tanken om allas pligt att göra personlig krigstjenst
måhända kan reducera sig till en vacker fras. Jag vill kalla det för
ett bättre sätt att försvara sitt land, då den svage, den dertill mindre
passande, söker att genom andra ofta behöfiigare medel medverka
till fosterlandets försvar. Jag anser det vara det dyraste sättet att
försvara sitt land med en svag kropp, med eu svag själ. Dermed
menar jag icke den som är behäftad med kropps- eller själslyten, ty
dessa bär förslaget uteslutit. Det finnes nemligen personer, som icke
hafva lyten, men ändock eu svag kropp, hvilka bättre kunna tjena
sitt land i den sfer de verka, än om de stå i ledet. Jag har tillåtit
mig att yttra detta derföre att jag tror att den ståndpunkt, jag vid
förut omnämnda tillfälle intog, både sitt fullkomliga berättigande, och
jag hoppas, att den tid skall komma, då den skall anses vara foster¬
ländskt berättigad. Jag vill likväl icke hålla på denna min åsigt,
då stundens vigt fordrar en eftergift för den allmänna meningen.
På samma gång som jag förklarar, att jag gifven efter,i detta hän¬
seende, ber jag få nämna, att jag, i motsats mot Utskottets pluralitet,
■som gjort till vilkor för eu utsträckt värnepligts antagande, att in¬
delningsverket skulle upphöra, vill göra såsom ett vilkor för biträ¬
dande af Kong! Maj:ts förslag, att indelningsverket icke upphäfves,
jVI& de möjliga brister, som jag erkänner i någon mån vidlåda det¬
samma, må de brister, som föranledt vexation^, så vidt ske kan,
modifieras! Herr Krigsministern bär äfven i 1869 års förslag före¬
slagit sådana modifikationer. Jag går gerpa inpå dessa, då de finnas
Den 17 April, f. m.
355
vara af rättvisa och klokhet förestafvade; men från det jag började
läsa svenska krigshistorien, och från den tid, jag tjenstgjort vid den
indelta arméen, och ännu mera efter det sista årets olyckliga händel¬
ser har jag blifvit styrkt i min kärlek till detta indelningsverk, som
är en förmedling' mellan de numera förhäcklade, och jag medgifver
det i viss mån deraf äfven förtjena. stående här ar ne och folkbeväp-
ningen. Jag skattar fokbeväpningen mycket högt. Såsom jag förut
nämnde, har jag med förkärlek exercerat denna beväring, och, i mot¬
sats mot många, Indika anse denna beväringsexercis gagnlös, anser
jag den deremot mycket nyttig, icke blott i militäriskt, utan äfven i
politiskt hänseende. Jag anser denna exercis för beväringstrpppen
vara en ganska nyttig skola, en ganska god militärisk bildningsanstalt
för våra ynglingar, men att helt och hållet grunda ett lands försvar
på folkbeväpning anser jag, såsom förut sagdt, icke vara rättvist.
Man talar om, att de stående arméerna äro dyrbara. Jag vågar tro,
att en folkbeväpning, utsträckt till samma grad som i Preussen, är
den dyrbaraste armé man kan hafva. Vi veta (jag tror icke att jag
missminner mig), att hvarje karl beräknas till 250 Thaler, det vill säga
i svenskt mynt cirka 660 R:dr. Vår indelta trupp kostar ju blott
100 R:dr per man, och vår folkbeväpning, i den ringa man den nu
är utsträckt, kostar dock ganska betydligt, ja fullt ut lika mycket
som vår indelta armé. Den kostar ej blott hvad som från statsverket
utgår för beväringens exercis och underhåll under exercistiden. Den
kostar derjemte alltid den enskilde beväringsynglingen, utom uppoff¬
ring af tid och arbetsförtjenst, några riksdaler för ett ökadt under¬
håll under exercistiden. Den kostar dessutom landtbruket ganska
betydligt, näringarne likaså. Den kostar sjelfva beväringsynglingen
ganska ofta stor svårighet att få tjenst, den kommer i detta fall att
kosta honom ännu mera ; han bar redan nu mycket svårt att få tjenst
under beväringsåldern; han kommer att få det ännu mera. När vi
hafva en stamtrupp, som har så vackra anor, som nu i 200 årtjenat
fosterlandet, hvarföre då försöka borttaga den ? Jag anser i sanning
detta indelningsverk vara ett palladium för vår frihet och sjelfstän¬
dighet.
På samma gång som jag yttrar detta, ånger jag mig böra in¬
lägga en anmärkning, nästan en protest mot en sats som yttrades
vid ett gemensamt sammanträde mellan Första och Andra Kammaren,
ett yttrande, som fälldes af eu högtärad ledamot af denna Kammare,
hvilken vi nu för tillfället sakna. Han sade: “vi hafva för närva¬
rande ingen armé11. Jag beklagar, att jag då försummade att inlägga
eu protest mot detta yttrande. Jag tror visserligen, att han sjelf
skulle erkänna, att yttrandet innebär en öfverdrift, men jag vill dock
anmärka, att vår indelta armé har visat sin förmåga att häfda landets
ära ej blott under våra stormaktsdagar, utan äfven under sednare
tider. Det är en orättvisa mot denna armé, att säga, att den icke finnes.
Jag påstår, att denna armé under vanliga förhållanden, med högst
obetydlig förändring, skulle vara tillräcklig att häfda landets både
ära och sjenständighet. Vi se, vi erfara att fastän denna armé nu
under snart 60 år icke haft någon krigsöfning, har den likväl ingripit
ganska nyttigt och verksamt vid de tillfällen, då Sveriges Konung
356
Den 17 April, f. m.
försökt att höja sin röst. Vi se med stolthet huru många af dess
söner hafva häfdat Sveriges namn och ära, så väl i Polen, i Dan¬
mark, i Förenta Staterna, i Mexico, som nu sednast i Frankrike. Jag
vågar således tro, att under vanliga förhållanden skulle denna armé,
med några mindre modifikationer, veta att häfda fosterlandets ur¬
gamla namn och ära. Men — förhållandena äro förändrade! Folken
hafva fått lära sig att mera värdera den makt, som fordom var en
rätt, den att skydda den svagare och värna sin sjelfständighet. Denna
makt, denna förmåga är mer än förr ett behof, men den skapas icke
i samma ögonblick, som den behöfver användas, och det är således
vår pligt att ställa oss på god grund.
Jag ber derföre att få förena mig om den mening som är framställd
i Kong!. Maj:ts förslag, men jag säger ännu en gång, jag gör det dock
under förhoppning att tiderna skola förändras så, att dessa extra
ordinära uppoffringar i en framtid skulle kunna minskas eller upphöra.
Friherre Bildt: Det är icke utan en viss tveksamhet, som jag
nu begärt ordet för att yttra mig i den nu föredragna punkten. Jag
har icke några anmärkningar att framställa mot densamma, men jag
hyser vissa betänkligheter mot sjelfva den förutsättning, hvarpå värne-
pligtslagen i allmänhet grundar sig, och jag anser det vara min
pligt att uttala dessa betänkligheter. Då jag likväl icke vet något
tillfälle, som kan vara lämpligare att uttala hvad jag har att erinra,
än just då den lista § i värnepligtslagen blifvit föredragen, och enär
en talare ansett sig böra ingå i en allmän betraktelse öfver försvars-
väsendets ordnande, så tvekar jag så mycket mindre att göra det¬
samma, som jag, oaktadt jag tror dessa betänkligheter vara af någon
vigt, likväl icke till följd af dem anser mig böra föreslå några för¬
ändringar i det lagförslag, som nu är föremål för Kammarens be¬
handling.
Dessa betänkligheter grunda sig egentligen på sjelfva uppfatt¬
ningen af försvarsfrågan. Enligt min uppfattning måste man, när
man vill ordna försvarsväsendet, hafva gjort för sig klart först och
främst huru stor den armé skall vara, som är nödvändig för försvaret;
vidare huru ersättningstrupperna skola vara beskaffade, och slutligen
huru arméen skall utveckla sig till en landstorm, eller hvad man
kallar “man ur huse“. Först sedan man gjort detta för sig klart,
kan man bestämdt afgöra, huruvida man skall bibehålla såsom grund
stam och beväring eller utgå från endast beväring. Utan att fördjupa
mig i några detaljer, tror jag dock, att man kan såsom axiomatisk
antaga, att vi kunna basera vårt försvar på stam och beväring; att en
aktiv armé, färdig att genast kunna rycka ut mot fienden, kan åstad¬
kommas med stam och beväring. Detta har representationen också
. antagit och uttalat, och detta ligger till grund för alla våra armé-
organisationsförslag; men om man antager detta, så synes det mig
vara betänkligt att, hvad sjelfva arméens sammansättning beträffar,
utgå från en fix, till sin numerär konstant stam, och med densamma
förena en till siffran. obestämd men ständigt växande beväring, som
har en ofullständig krigsbildning. Då jag här talar om stom, så förut¬
sätter jag att denna stam. antingen är indelt, såsom Kong!. Maj:t före¬
Den 17 April, 1. m.
3-57
slagit, eller eu stam, som är ungefär sådan, som den indelta till sin
öfning och numerär, en förutsättning, som i de öfriga planerna för
försvarsväsendet blifvit gjord. Men om jag detta gör och utgår från
en indelt stam såsom grund, så anser jag alldeles påtagligt, att denna
stam icke kan bibringas mer än ett visst mått af militärisk duglighet,
och att denna duglighet icke kan uppdrifvas till en så hög grad af
fullkomlighet, att stammen kan med sig förena, sammangjuta, assimilera
en beväring till nästan obegränsadt antal, en beväring, som derjemte
blott har en ofullständig krigsbildning. Den värnepligtslag, som nu
är under behandling, antager likväl, efter min uppfattning, att stammen
eger en sådan förmåga. Jag anser nemligen att, om man, såsom nu
i 22 § värnepligtslagen är föreslaget, bestämmer, att beväringen icke
skall öfvas mer än 82 dagar, så får man icke på detta sätt en fullt
utbildad soldat. En indelt armé, som något kan ökas på sätt det
Kongl. förslaget utvisar och som äfven kan utbildas och förbättras
genom större öfning, förkortad tjenstetid och skärpta qvalifikationer
för rekryteringen, kan likväl icke få mer än en viss grad af militärisk
skicklighet, kan, enligt min uppfattning, icke med sig assimilera en
beväring, som har fatt alltför otillräcklig krigsbildning till lika stort,
ännu mindre till dubbla antalet. Derföre synes det mig att det hade
varit bättre, om man åt den beväring, som skall förenas med arméen,
hade gifvit en större öfning. Som jag i detta hänseende väntar mig
den invändningen, att den större öfningen skulle hafva medfört en
alltför stor kostnad, så vill jag förklara, att man med samma kost¬
nad, som här är föreslagen, likvisst skulle hafva fått ett starkare för¬
svar om man icke öfvade hela beväringen sd mycket, utan endast en
viss del af densamma, men åt denna del gåfve en högre militärisk ut¬
bildning, samt läte den öfriga delen, som fått mindre öfning, ingå
direkt till ersättningstrupperna. Jag föreställer mig, att man af en
aktiv armé, som på detta sätt skulle kunna reduceras kanske till
50,000 man, men som då vore fullt krigsbildad och färdig att genast
rycka ut i fält, skulle kunna hemta större försvarskraft för landet
än af en armé på 70,000 man, men sammansatt på det sätt här är
föreslaget. Det är också alldeles gifvet, att den vid frågan om före¬
dragnings sättet framställda anmärkningen, att man icke kan antaga
en värnepligtslag, utan att förut veta huru stammen skall vara be¬
skaffad, är alldeles!! riktig. Man skall kanske anmärka, att, då jag
här ingår i en kritik af stammen, så utgår jag från en förutsättning,
som icke är riktig, då stammen kanske icke blir sådan som jag före¬
ställt mig. Jag ber dervid blott få erinra, att jag utgår just från
förutsättningen af en stam, sådan som den af Kongl. Maj:t föreslagits.
Man har anmärkt och skall möjligtvis.anmärka, att siffran af den
armé, som vi på detta sätt erhölle, skulle blifva för liten. Jag för
min del, mine Herrar, tror det icke. Jag tror, att den vore tillräcklig
för ett land, som icke sysselsätter sig med eröfningspolitik, icke har
en armé för att spela en politisk rot, utan endast för att försvara
sig. Men om denna armé vid närmare undersökning skulle befinnas
otillräcklig, då måste man för att erhålla en större styrka, enligt
min åsigt, utgå från en annan grund. Antager man, att hela bevä¬
ringen måste öfvas, finnes ingen annan utväg än att antaga konskrip-
35$
Den IT April, f. m.
tionssystefnet i dess falla utveckling, det preussiska systemet. Jag
tror att man endast på dessa två vägar kan få en fullt duglig armé.
Dessa betänkligheter, som jag anser det vara lämpligare att
här antyda, än försöka bevisa, hindra mig likväl icke från att an¬
taga det Kongl. förslaget, emedan ett antagande af detsamma, efter
min uppfattning, icke skulle vara något annat än en öfvergång till
en bättre och fullständigare arméorganisation i framtiden. Jag före¬
ställer mig nemligen att, om detta förslag antages, så kommer erfaren¬
heten ganska snart att visa, huruvida de betänkligheter, som jag an¬
tyda i verkligheten äro grundade. Skulle de befinnas riktiga, så är
ingenting lättare än att antingen öka öfningstiden för en delafbevä-
ringen och låta den öfriga delen direkt öfvergå till ersättningstrupperna,
eller också att höja anspråken på den indelta arméen, hvilket natur¬
ligtvis har till följd, att den kommer att upphöra eller förvandlas,
först till en på landet förlagd värfvad trupp och sedan till eu kasernerad
trupp. Ett tredje förfaringssätt kunde äfven finnas, eller att minska
åldersklasserna. Alla dessa tre vägar blifva öppna, om man antager
det Kongh förslaget, och då de betänkligheter, som jag här fram¬
ställt, möjligen icke kunna hafva något praktiskt värde, emedan de
äro grundade på föreställningar, som jag för egen del på grund af
den erfarenhet och de insigter, som kommit mig till del, uppgjort,
lika litet som det Kongl. förslaget till värnepligtslag kan ådagalägga
sitt värde, innan lagen i praktiken blifvit tillämpad, så synes det
mig, att ett förslag, som, sedan det en viss tid praktiserats, lemna?
vägen öppen för förbättringar, på sätt jag förut antydt, nu bör antagas.
Det finnes likväl ännu ett skäl, ett verkligt talande skäl för antagande
af Kongl. Maj:ts förslag, oaktadt jag hyser dessa betänkligheter.
Det är nemligen det, att jag anser, att något annat förslag, än det
som är bygdt på en konstant fix stam och en allmän utsträckt värne-
pligt, för närvarande icke kan ega utsigt till framgång. Jag vågar
säga, att det är ganska beklagligt, att opinionen om nödvändigheten
af att all beväringen skall få lika öfning är så allmänt spridd, att
man anser det såsom en orättvisa, såsom ett våld, om man skall
tänka sig, att eu del af beväringen skulle få en större öfning och
en annan en mindre. Denna opinion är så allmän, att man icke kan
hoppas, att vid den tid, som nu är inne, få ett förslag antaget, om
det icke utgår från denna förutsättning. Om det kan tydligen~ådäga-
läggäs (hvilket jag skulle tro, att det kan ske och jag skulle försöka
att gorå det, om denna fråga vore fri och öppen) att statens intresse
fordrar, att af 10 beväringsynglingar 5 få eu större öfning och krigs-
bildning för att ingå i arméen och de öfriga fem en mindre öfning
för att direkt ingå i ersättningstrupperna, så skulle en värnepligtslag,
baserad på en sådan grund, likväl icke nu kunna antagas, emedan
det är den allmänna opinionen, att det är rättvisare, att alla tio få
lika liten öfning, en öfning, som är för ofullständig, för att denna
beväring skall kunna instickas i arméen. Man säger, ätt blodskulden
till fäderneslandet är helig och skall af alla delas lika. På grund
af denna sats fördömer man lottningssystemet och uttagandet af eu
viss del äf beväringen. Jag kan likväl icke förstå detta. Om det
här Vore frågan om att undantaga och skydda en viss klass, så vore
359
Ben 17 April, f. m.
det en orättvisa; men då man låter lotten afgöra saken, är ingen
orättvisa skedd. 'Om det vore bestämdt,, att af 10beväringsynglingar
5 skulle erhålla större och 5 mindre öfning; att vidare genom lottning
skulle afgöras, hvilka som skulle tillhöra hvardera kategorien; samt
slutligen att de sjelfva finge bestämma, huru detta afgörande skulle
ske; så är jag öfvertygad, att flertalet helst skulle välja lottnings-
systemet, och de skulle göra det så mycket heldre, om det tilläte^
dem att byta sins emellan. På detta sätt skulle således en lindring
i sjelfva beväringsinstitutionen uppstå, icke blott till fromma för
svenska folket och de beväringskyldige, utan äfven till fromma för
staten, som skulle kunna gifva större öfning åt sina soldater. Man far
icke glömma, att, om man också låter alla lika öfvas, så kunna lik¬
väl icke alla på en gång möta fienden och betala blodskulden. Det
är endast eu del, som kan komma i första luden. Denna del niåste
likväl utses genom en slags lottning, ehuru denna lottning har formen
af en order. Jag inser likväl, att majoriteten både inom represen¬
tationen och folket för närvarande är så bestämd i denna fråga, att,
om man anser tiden nu vara inne att göra en förändring af vår
militärorganisation, så måste alla betänkligheter vika för den tvin¬
gande nödvändigheten. Äfven jag tillhör .deras antal, som anse att
frågan om försvarsväsendets ordnande, hvilken sa länge statt på dag¬
ordningen, nu ovilkorligen måste lösas. Det finnes väl knappast
någon svensk man som icke är öfvertygad om att tiden nu .är inne,
att det är en nödvändighet att vi erhålla ett försvar; och vid sådant
förhållande kan detta försvar naturligtvis icke byggas på andra grun¬
der än dem, som den allmänna opinionen anser antagliga.. Dessa
grunder äro en indelt konstant stam förenad med en beväring, med
fix på förhand gifven, för alla likformig öfning. Det är en lycka
att det framställda förslaget, som är grnndadt på dessa förutsättnin¬
gar. dessutom är sådant, att det, såsom jag redan antydt, .lian blifva
mäktigt af utveckling och förbättring, till en arméorganisation, som är
fotad på mera sannt militära grunder, än förslaget i sin nuvarande
beskaffenhet kan anses vara. .
Jag har icke yttrat något om en betänklighet, som af mångä
anses vara den förnämsta vid det Kong!, förslaget, nemligen frågan
om den ersättning eller lindring, som börtillkommarust-ochrotehållarne.
Jag har hittills icke velat yttra något om denna sak, emedan jag-
anser, att till sjelfva frågan om ordnandet af vårt försvarsväsende
icke egentligen hörer frågan om rust- och rotehållarnes förmenta eller
lagliga rätt, att erhålla ersättning derför, att man antager en ny
värnepligtslag. Orättmätigheten af rust- och rotehållarnes påståen¬
den om att ega en laglig sådan rätt har blifvit saväl af den offent¬
liga pressen som af reservationerna till betänkandet sa fullständigt
ådagalagd, att det skulle vara högst Grannlaga att ingå i någon
närmare belysning af denna fråga. Det är väl också alldeles, orim¬
ligt, att en rotehållare skall få en särskild, en extra fördel sig till¬
erkänd, derföre att han, genom värnepligtslagens antagande, åtager sig
ett onus i likhet med alla öfriga svenska medborgare. Den fattige
handtverkare]! i en stad, hvilken, om den föreslagna militärorganisa¬
tionen vinner bifall, får eu högst betydligt ökad debetsedel, kunde,
360
Den 17 April. f. m.
om lindring medgåfves rust- och rotehållarne, med fullt skäl säga,
f;„t e 70re hardt, att han, på samma gång egarne af rust-och rote-
hall vid värnephgtens åtagande finge lindring i sina gamla bördor
ej också finge en sådan, utan i stället en ökad skatt. Om alla skola
ta ersättning för ökade besvär, hvem skall då betala? Jag vill der¬
med icke hafva sagdt, att det för närvarande är väl bestäldt med
indelningsverket. Prestationerna af detsamma trycka ojemnt, och
detta missförhållande bör ändras. Rust- och rotehållarne äro äfven
berättigade att ernålla ersättning för all den ökade tunga, som kan
tillskyndas dem genom indelningsverkets utveckling, men dermed upp-
hor också deras lagliga rätt. Att denna rätt på ett fullt tillfreds-
staliande satt kan tillmätas dem, derom är jag alldeles öfvertygad.
Kotehallareintresset har på sin sida den stora fördelen, att det utgör
majoriteten inom representationen. Då de hafva makten, kunna de
således vara fullt förvissade, att allt, som i detta hänseende är bil-
rr ’it* t? e 0C^ rae,. generöst billigt, går igenom hos representationen.
De behöfva sannerligen icke begagna detta tillfälle för att förskaffa
sig någon extra fördel. Frågan om ersättningen kan längre fram af
dem afgöras, och det kan verkligen med skäl sägas, såsom en ärad
talare också nyss yttrade, ehuru han uppträdde i en mot mina åsig-
ter motsatt _ riktning att det icke är politiskt klokt af rotehållarne
f c< n ya S1lla anspråk för högt; ty om de också ega större delen
a* Sveriges jojn och för närvarande utgöra majoriteten inom repre¬
sentationen, så utgöra de likväl icke majoriteten af svenska folket
och de kunna således icke, utan att väcka ett berättigad! missnöie
begagna detta tillfälle för att förskaffa sig en fördel på andras be¬
kostnad. Det ar ur demm synpunkt, som jag anser, att rotehållare-
liagan icke kan inverka på lösningen af denna fråga ur rent militä¬
risk synpunkt.
. Sammanfattar jag således hvad jag nu yttrat, så har jag sökt att
visa, att det här framlagda förslaget är bygdt på den enda grund, som
nan hafva något hopp att blifva antagen, och att vidare detta förslag i
sig innebär den möjlighet af förbättring, att våra stridskrafter kunna
utvecklas till eu fullt militärisk duglighet, ocli då så är förhållandet
samt ett uppskof med försvarsfrågans lösning, åtminstone efter min
uppfattning, skulle kunna blifva af en ganska vådlig beskaffenhet,
anser jag i trots af de betänkligheter jag kan hysa, det för mig så¬
som god svensk och god medborgare, vara en pligt att utan alla
vilkor antaga och bifalla det af Kongl. Maj:t framlagda arméorgani-
sationsförslaget.
„ , Herr (Trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
fardadt till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. in.
Herr Montgomery Cederhjelm: För att helt enkelt återkom¬
ma till den nu föredragna punkten, skall jag be att få framställa en
anmärkning emot densamma, hvilken anmärkning jag vördsamt får
framställa till Kammarens pröfning.
1 § af det nu föreliggande förslaget till lag angående den all¬
männa värnepligten lyder sålunda: “Hvarje svensk man är värne-
361
Den 17 April, f. m.
pligtig från och med _ året näst efter det, då han fyllt tjugo år till
och med det, under hvilket han fyller fyratio år.
. Motsvarande § i den preussiska värnepligtslagen lyder sålunda:
“Militärpligten begynner den 1 Januari af det kalenderår då den
värnepligtige fyller tjugo år“
För min de] tror jag att det vore ett förtydligande om i denna
§ intogs, att värnepligten räknas från den 1 Januari af det år. som
infaller näst efter det den värnepligtige fyllt tjugo år. Jag tror nem¬
ligen, att det nu föreslagna stadgandet möjligen kan le<fa derhän,
att värnepligten räknades börja efter födelseåret, och man bör und¬
vika all otydlighet i förevarande fall. I Frankrike till exempel be¬
räknas värnepligten efter utskrifningsdagen, och General Trochu an¬
för uti sin kända bok, att åtskilliga tusen soldater, till följd af detta
sytt att beräkna värnepligtens inträde, få kortare öfning än som egent¬
ligen varit afsedt. Jag hemställer derföre att ifrågavarande § måtte
erhålla följande lydelse: “Hvarje svensk man är värnpligtig från
och med den 1 Januari året näst efter det, då han fyllt tjugo år till
och med det, under hvilket han fyller fyratio år.“
Grefve Mörner, Oscar: Då värnepligtens grund i betydlig
mån beror på den §, som stadgar den tid hvarunder en svensk med¬
borgare skall vara värnpligtig, har jag ej kunnat låta bli att yttra
mig, ehuru jag gerna skulle hafva iakttagit tystnad. Jag är öfver-
tygad derom att i en så vigtig fråga, som denna, hvar och en redan
stadgat sitt omdöme, och jag vill ingalunda tillmäta mig den djerf-
heten att tilltro mig kunna omvända någon från den åsigt han redan
omfattat, utan det är för min egen skull och på det man ej i en
framtid må kunna säga att denna lag blifvit antagen utan alla in¬
vändningar, som jag begärt ordet, för att förklara att jag icke kan
ingå på den grundsatsen, att värnepligten skall räknas från det 20:de
till och med det 40:de året. .Det har blifvit sagdt att i utländska lagar
så är stadgadt. Jag har ej haft tillfälle studera dessa lagar, men
antager att nämnda uppgift är riktig. Jag kan likväl icke se att
det derföre kan vara skäl att föreskrifva detsamma i Sverige. Det
ar visserligen sannt, att värnepligten kommer att fullgöras, dels i
beväringen och dels i landstormen; och man har sagt att skyldig¬
heterna i landstormen vore så ringa, att de ej komme att ålägga
den värnepligtige någon synnerlig tunga; men dessa skyldigheter äro
ej så ringa, emedan de ända till det 40:de året utgöra ett band på
den personliga friheten, så mycket känbarare i ett land der man
behöfver egna all sin tid på att förvärfva sitt upphälle och för att
ombesörja sina enskilda angelägenheter. I rikare länder än Sverige
kan denna tunga lättare fördragas. Här yttrades nyss af en talare,
tillhörande krigareyrket och hvars ord vi således böra kunna tillmäta
en viss betydelse, att han ansåg att en armé på 50,000 man kunde
för Sverige vara nära nog tillräcklig; så åtminstone uppfattade jag
hans ord. Skulle detta vara eu sanning, så behöfva vi ej någon ny
värnepligtslag, ty den beväring vi hafva bör kunna lemna minst 80,000
man, hvartill kommer Norges armé, i fall nemligen man får påräkna
denna hjelp. Jag skulle derföre anse bättre om värnepligtstiden be¬
362
Den 17 April, f. m.
stämdes till endast 9 år, att helt och hållet fullgöras i beväring. Om
man då också antager att hvarje klass ej skulle komma att lemna
mer än 16,000 man, hvilket är en lag beräkning, så finge vi ju på
det viset 144,000 man, hvilka stodo färdiga att taga till vapen, hvar¬
till sedermera konrme vår egentliga armé, hvilken jag icke önskar
afskaffa, så att hela vapenstyrka!1, blefve 180 ä 190 tusen man, och
större väpnad styrka torde vi hvarken kunna bevara eller utrusta.
Man talar om vårt insnlära läge, ja, detta måtte väl åtminstone, äf¬
ven om vårt sjöförsvar är svagt och ej kan göra den nytta, som öiisk-
ligt vore, hafva det gagn med sig, att en fiende svårligen på en gång
kan infalla i vårt land med mer än BO ä 60,000 man, och innan
fienden efter förloppet af en tid af åtminstone ett par veckor kunde
hinna komma med en dylik styrka till, synes mig, att vi med till¬
hjelp af nutidens lättare kommunikationer borde hafva hunnit samla
en så stor styrka som behöfves för att sätta oss till motvärn och
krossa den först landstigna truppen. Mig synes derföre, att den va¬
penstyrka, som jag nyss beräknat att vi med en till 9 år utsträckt
beväringstld skulle kunna uppställa, bör vara fullt tillräcklig, för att
vi skulle kunna med temlig trygghet tillbakavisa hvarje anfall, och
att vi skulle komma att uppträda såsom eröfrande stat, torde väl
icke vidare ifrågasättas. Helt annat är förhållandet i de kontinen¬
tala länderna, der störa härmassor kunna kastas öfver ett land på
en gång, hvarföre allt der måste så ordnas, att hvarje stat kan sätta
upp stora arméer med största skyndsamhet.
Vi böra framför allt sörja derför, att vår armé kommer att duga
till något. Och hvartill skulle väl vår blifvande landstorm egent¬
ligen duga. Det är eu fråga, som ock kan förtjena att begrundas.
Här har blifvit klaga dt öfver, att 82 dagars öfning för bevärinajen ej
skulle vara tillräcklig, för att bilda beväringsynglingarne till krigs-
dugliga soldater. Men hur skulle det då gå med krigsduglighetéri
inom landstormen, hvilken icke vidare får någon militärisk öfning,
så att då landstormen inkallas till tjenstgöring utgöres den af per¬
soner, som mestadels glömt det lilla de vetat af militärväsendet, och
i våra dagar érsätter icke nitet krigsdugligheten. Man kan verkligen
med skäl fråga hvad gagnet af en sådan trupp kan blifva. För min
del fruktar jag högeligen, att det endast skulle hafva till följd, att,
såsom nyligen skett i Frankrike, tusentals menniskor komma att förgås
på stridsplatserna eller af krigsbesvären, utan att Sverige ändock
derigenom i sjelfva verket något värnas eller beskyddas. Man in¬
vänder visserligen, på sätt jag redan antydt, att skyldigheten att till¬
höra landstormen icke medför några svåra förpligtelse!1. Låt vara
att de ej äro så synnerligen svåra, så innebära de dock ett hand för
alla, synnerligen för dem, som tillhöra det första uppbådet, hvilka
kunna åläggas att tjena öfver allt inom riket och äfven fylla afgån¬
gen inom fältarméen, samt äro underkastade årliga mönstringar.
Denna mönstringsskyldighet kan medföra betungande inskränkningar
i deras frihet. De kunna till exempel icke företaga en utländsk resa,
utan att söka tillstånd hos de militära myndigheterna eller måhända
hos Kong].- Magt. Äfven landstormens andra uppbåd är underkastadt
flera icke så lindriga åligganden. Dess begge yngsta åldersklasser
Den 17 April, f. m.
363
kunna till och med tagas till ersättningstrupper åt första uppbådet.
Då de personer, som skulle tillhöra landstormen, säkerligen komme
att gagna sitt land mycket mera i fall de finge genom produktivt
arbete bidraga till att hålla dess materiel a krafter uppe, så tror jag
att landets sannskyldiga nytta ses ganska litet till godo genom inrät¬
tandet af denna landstorm, hvilken kommer att suga både dess ma-
teriela och moraliska kraft. Jag vill ej vara vidlyftigare, emedan
jag icke tror att det tjenar till något, men jag har dock icke kunnat
underlåta att säga min ärliga öfvertygelse i denna för fosterlandet
så ytterst vigtiga angelägenhet.
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka, att 1 § i den
föreslagna värnepligtslagen må erhålla följande lydelse: Hvarje svensk
man är värnepligtig från och med året näst efter det, då han fyllt
tjugo åi' till och med det, under hvilket han fyller tjugonio år.
Grefve af Ugglas: Jag anmälde mig då en talare framställde
sina betänkligheter emot det stadgande att hvarje svensk man skall,
utan rätt till lega eller friköp, vara värnepligtig. Han slutade dock
med den förklaring att han icke ville yrka anslag å nu föredragna
punkt. Jag kunde således afstå ifrån att yttra mig. Men då möj¬
ligen en eller annan kan dela hans åsigt, anhåller jag att få säga
några ord.
Ingen lärer väl anse att icke hvar och en bör, då krig utbrutit
och fienden anfaller oss, i mån af sin förmåga söka värja vårt land.
För den förmögnare och mera bildade blifver denna allmänna pligt
af dubbelt skäl potentierad. Det ena skälet, ett lägre, ett materielt,
är det, att denne egen mera en skil dt att försvara. Men det gifves
ett högre, som gör denna pligt för honom oeftergiflig; den nemligen
att han varmare och fullare kan fatta de band som förena medbor¬
garen med fäderneslandet, dess minnen, dess ära, dess framtid och
dess förhoppningar.
Men om han väl skall kunna fylla denna pligt, måste han till
stridsskicklighet under freden danas. Det är sannt att för den, som
har en mera omfattande enskild verksamhet, som kräfver hans ledning
och tillsyn, fredsöfningarne, om de till längre tid utsträckas, blifva
en större tunga än, till exempel, för arbetaren, som lika väl kan taga
sin dagspenning af staten som af annan arbetsgivare. Men de mera
bildade, de högre stående böra väl uti villighet till uppoffringar före¬
gå, om fosterlandskärleken icke inom landet skall bortdomna. Obe¬
stridligt lärer väl äfven vara, att denna samverkan emellan de inom
samhället högre och lägre stående, denna gemensamhet för alla, skall
utöfva en uti såväl socialt som intellektuel och moraliskt hänseende
välgörande inverkan — en inverkan, som längre än öfningarne skall
fortlefva.
En annan talare har ansett den tid, under hvilken värnepligts-
skyldigheten är uti förslaget ålagd, vara för långt utsträckt och yttrat
att denna skyldighet icke bör påläggas i vidsträcktare mån än lan¬
dets försvar ovilkorligen kräfver. Uti detta instämma säkert alla.
Men om man betänker de väldiga krafter öfver Indika våra grannar
förfoga, dé många anfallspunkter vårt land erbjuder och nödvändig¬
364
Den 17 April, f. m.
heten att till mötande af anfallen dela vår styrka, kan jag åtminstone
icke finna att den gräns, han velat utstaka, blifvit öfverträdd.
Jag yrkar bifall till nu föredragna punkt.
Herr Torner hjelm: Då jag vid förra riksdagen yrkade, att
en del af anslaget till beväringens öfning i fredstid måtte indragas,
så få" jag, innan jag öfvergår till hufvudsak en, förklara att jag ännu
intager den ståndpunkt, som jag då hade. Efter en längre fred, bör¬
jade folket anse att den myckna och dyrbara öfningen för arméen
och beväringen vore öfverflödig. Denna tendens började till och med
yppa sig inom representationen. Jag ansåg derföre att man i första
rummet borde tillse, att stammen erhölle tillräcklig öfning, för att
kunna i sig upptaga beväringen, hvilket var enda sättet att kunna
minska utgifterna. Nu är förhållandet helt annat efter de sorgliga
tilldragelser, som på den sista tiden skakat Europas lugn, ochhvilka
mana hvarje land att tillse, hvad som göras bör för värnandet af
dess sjelfständighet. Här föreligger nu till afgörande frågan om en
stor förändring af vår bevärings organisation, och jag skall med
största nöje med min röst bidraga till beviljande af de anslag, som
äro nödvändiga för denna bevärings öfning. Den nu föredragna
lista punkten innefattar sjelfva grundvalen för den nya institutionen
och tillika den största börda ett folk kan åtaga sig, nemligen att
hvar man skall vara soldat. Den talare, som hade ordet näst före
mig, har på ett särdeles varmt och vältaligt sätt utredt grunden,
hvarpå skyldigheten för den bildade och obildade hvilar, att med¬
verka till det gemensamma stora målet, nemligen fosterlandets
försvar.
En talare har påpekat att, om man ej kan gifva alla den öf¬
ning, som erfordras för att göra dem till krigsdugliga soldater,
det naturligaste vore att taga ut en del af de värnepligtige och
gifva denna del fullständig öfning. Men då det hittills icke lyc¬
kats att framlägga ett förslag att öfva endast en del, hvilket
kunnat vinna begge statsmakternas bifall, så vill jag ej dervid uppe¬
hålla mig.
En talare på östgötabänken frågade: hvartill duger landstormen?
Man har visserligen i det hänseende i Frankrike haft en sorglig er¬
farenhet, men der uppsatte de ej heller landstormen, förrän de gamla
soldaterna voro nästan alldeles förstörda. För min del tror jag, att
denna landstorm kommer att blifva af stor betydelse. Men på samma
gång tror jag också, att det icke kommer att utöfva något väsendt¬
ligt inflytande på tungan af den nu ifrågasatta värnepligten, huru¬
vida stadgandet om denna landstorm kommer att bifallas eller icke;
åtminstone så vidt det rörer landstormens andra uppbåd, hvilket ej
får kallas till vapentjenst förrän vi hafva fienden i landet; och då
är det väl gifvet, att hvarje man, som kan föra ett gevär, skall, utan
att dertill vara tvungen genom något lagbud, frivilligt ställa sig i
ledet bland hembygdens försvarare. Vi hafva derpå en rik erfaren¬
het i Sveriges historia. Jag tror således icke, att detta stadgande
hade varit så alldeles nödvändigt; men jag yrkar dock att det må
qvarstå, enär det kan vara nyttigt, att landstormens medlemmar äro
Den 17 April. f. m.
365
enrollerade, så att man kan hafva en fullständig öfverblick öfver de
försvarskrafter, hvilka man i farans stund har att påräkna; det kan
således hafva någon nytta och medför alls ingen skada. Jag vill
icke vidare upptaga Kammarens tid. utan inskränker mig till att yrka
bifall till den föredragna punkten.
Friherre Raab, Adam: Jag har icke på mitt samvete, att vid
föregående riksdagar hafva yrkat nedprutning i de anslag, som blif-
vit begärda för öfvande af våra försvarskrafter, och jag skall der¬
före ej upptaga tiden med att motivera, hvarföre jag ämnar bifalla
denna punkt, utan jag vill blott med några få ord bemöta hvad den
förste talaren yttrade. Han framställde visserligen icke något sär¬
skilt yrkande, men han fällde de orden, att det varit med vemod
han emottaga detta förslag. Jag deremot förklarar att det varit
med största tillfredsställelse, som jag erfarit att Utskottet enhälligt
icke allenast tillstyrkt en sådan lag som denna, hvilken börjar med
att uttala den. principen, att hvarje svensk man skall vara skyldig
att från sitt tjugonde till och med sitt fyrationde år såsom värne-
pligtig deltaga i fosterlandets försvar, utan äfven derföre att Utskot¬
tet i sin motivering yttrat, att Utskottet “med glädje helsat“ detta
förslag från Kongl. Maj:t. Jag hänför mig i öfrigt till hvad Grefve
Ugglas i. frågan yttrat. Han har gjort det så väl, att jag endast
onödigtvis skulle upptaga tiden, om jag försökte upprepa hvad han
yttrade.
Jag ber derföre endast att få vända mig emot tvänne föregående
talares yttranden. Det ena att 50,000 man skulle kunna vara tillräck¬
liga, för att försvara vårt land, och det andra, att den indelta ar¬
méen skulle kunna göra tillfyllest för samma ändamål, om den blott
finge tillräcklig öfning. Jag ber Herrarne då komma ihåg, att en¬
dast vår östra kust har en utsträckning af nära 200 mil, och jag för¬
står icke huru man skulle kiinna fördela dessa 50,000 man så, att de
blefvo tillräckliga, för att försvara hela denna kuststräcka - jag
har endast velat erinra härom, för att icke tala om den erfarenhet
man under de sednaste krigen vunnit om massornas betydelse. Grefve
Mörner förmenade, att det kunde vara nog med 9 klasser beväring,
ty han tog för afgjordt, att vi ej skulle behöfva mer än 50,000 man,
för att kunna försvara våra kuster. Ja, hur vet han det, min nådi¬
gaste Herr Grefve? För min del får jag säga, att, om så olyckligt
vore, att vi blefvo anfallna af en öfverlägsen fiende, så tror jag icke
att han vore så beskedlig, att han rättade sig efter våra små kal¬
kyler här i Kammaren, hvarföre jag icke kan anse Herr Grefvens
beräkning för så särdeles tillförlitlig. Samme värde talare yttrade
äfven, att det skulle vara ett så stort besvär för värnepligtige i land¬
stormens första uppbåd, att låta mönstra sig en gång om året; men
hvad är det för besvär för ett så vigtig^ ändamål, då det är gifvet
att de icke kunna få lång väg till mönstringsställena? Sannerligen
jag kan fatta, att detta är något nämnvärdt besvär. Hvad man kom¬
mer att förlora på den uppoffring, som den allmänna värnepligten
medför, är eu obetydlighet, som lätt kan ersättas genom en förstån¬
dig beskattning, i jemförelse med hvad vi skulle förlora, om vi ej
866
Den IT April, f. m.
vore beredda att försvara oss. Då komma vi att förlora så mycket,
att vi aldrig kunna återvinna det och våra efterkommande säkerli¬
gen aldrig skola förlåta oss det. Jag yrkar med glädje bifall till
denna punkt.
Hvad Herr Montgomery-Cederhielms förslag beträffar, så tror
jag att denna punkt är tydlig sådan den är, utan att någon redak-
tionsförändring är af nöden.
Herr Hallenborg: Det är icke min afsigt att ingå i bedö¬
mandet af denna fråga uti hela dess omfattning, utan endast, att
tillkännagifva mitt votum i denna angelägenhet, hvars lösning hela
landet afvaktan. Jag gillar fullkomligt den af Utskottet föreslagna
värnepligtslagen, men hvad jag ej kan gilla, är det vilkor af indel¬
ningsverkets upphörande, hvithet Utskottet fästat vid ett bifall till
denna lag. Att indelningsverket är ett onus erkänner jag villigt,
men det är dock ej annat än en ränta, hvilken innehafvarne af den
indelta jorden lagligen äro skyldiga att betala; och lika litet som
en fordringsegare torde vara belåten, om hans gäldenär säger till
honom, att lian vill betala sin ränta i 15 år, men sedan vara fri från
både kapitalet och räntan, lika litet kan staten vara belåten med Ut¬
skottets vilkor, att indelningsverket på 15 år skulle upphöra såsom
Utskottet tänkt sig detta skola ske. För min del har jag icke lärt
känna mer än ett sätt för gäldenären att blifva qvitt sin skuld, och
det är att betala den. Och Utskottet handlar derföre orätt genom
att söka bereda tillfälle för innehafvarne af den indelta jorden, att,
utan motsvarande betalning, blifva qvitt sin skuld till staten. Det
må vara klokt och fintligt, att begära en skänk af 60,000,000 R:dr,
såsom ersättning för det att man åtager sig att försvara sitt foster¬
land, hvilket man i farans stund ändå icke lär kunna undgå, men
högre än klokhet och fintlighet skattar jag rättrådighet; och efter
min åsigt innebär Utskottets utlåtande ej ett uttryck deraf. Genom
antagande af värnepligtslagen ikläda vi oss visserligen en ny och
tung börda, men jag anser densamma vara oundgängligen nödvän¬
dig för åstadkommandet af ett kraftigt försvar och jag hoppas att
den svenska ungdomen derigenom må uppfostras till allvarliga, ly¬
diga och pligttrogna krigare, så att, derest en gång, hvilket Gild för¬
bjuda, en fiende skulle vilja intränga i vårt land, de må vara i stånd
att, om äfven med stora uppoffringar, drifva honom tillbaka, så att
vi må kunna till våra efterkommande återlemna vårt fosterland lika
svenskt, som vi i arf emottagit det af våra fäder.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr von Koeh: Jag hade ej tänkt yttra mig vid denna §.
men jag anmälde mig i anledning af Herr Montgomery-Cederhielms
förslag. Jag gjorde detta så mycket heldre, som jag sjelf i bredden
på mitt betänkande gjort samma anmärkning, som den lian fram¬
ställde. och hvilken jag således icke kan vederlägga. Jag anser dock
att det är af en synnerlig vigt, att denna lag, om hvilken Utskot¬
tets alla ledamöter nästan enhälligt varit ense och hvilken utgör så
att såga grundstenen för vårt försvars väsende, må vid denna riks¬
Den 17 April, f. m.
367
dag blifva bifallen; och jag hyser ännu den sangvinisk förhoppnin¬
gen, att vårt försvarsväsende vid denna riksdag skulle kunna blifva
definitivt ordnadt. Jag vill derföre icke heller lägga hinder i vägen
för vinnandet af detta ändamål, till hvilket äfven jag skall sträfva
efter måttet af mina gamla krafter; och ämnar derföre endast an¬
hålla att få i protokollet antecknade några mindre vigtiga förändrin¬
gar, som jag vill ifrågasätta i det hopp att, sedan lagen en gång
blifvit antagen, man, ifall dessa anmärkningar befinnas riktiga, må
kunna vidtaga de af mig åsyftade förändringarne, men om de ej
finnas riktiga låta dem falla. Men nu bör man icke för några min¬
dre vigtiga saker uppskjuta med hela lagens antagande. Jag vill
derföre anhålla att de med mig lika tänkande, och särskildt Herr
Montgomery, ville låta sig nöja med att blott låta anteckna till
protokollet sin afvikande mening, den der må stå för vår räkning,
men att vi dock nu måtte bifalla paragrafen.
Efter jag nu har ordet, her jag att f'å nämna ett par ord an¬
gående den ståndpunkt jag i hufvudsaken intager, nemligen att jag,
ehuru en fredens man, och ehuru jag hyser den sangviniska förhopp¬
ningen, att visserligen icke jag, men måhända mina barnabarns barn
skola upplefva den dag, då i de christna samhällena blodsutgjutelse
i stort som i smått kommer att anses som ett brott, så önskar jag
likväl, då denna tid ännu ej är kommen, utan vi tvärtom befinna oss på
den ståndpunkt, att det gamla ordspråket: si vis pacem para bellum
ännu egen sin fulla betydelse, att vårt lands försvarsväsen må ord¬
nas på ett sätt, som i möjligaste måtto komma att betrygga foster¬
landets framtida sjelfständighet.
Då jag emellertid ej kan tillmäta mig förmågan att bedöma på
hvad sätt ett försvar för mitt fosterland, för hvilket jag är beredd
att offra allt, bäst skall kunna ordnas, så vill jag underordna min
åsigt under de sakkunniges omdöme, och ehuru jag i ett eller annat
afseende kan hysa en något afvikande mening, skall jag likväl vid
det definitiva afgörandet rösta med dem, hvilka jag vet sträfva till
samma mål som jag, men som bättre än jag förstå huru detta mål
skall vinnas — jag skall göra det så långt mitt samvete tillåter det;
och jag slutar nu med att yrka bifall till den föredragna punkten.
Grefve Po3se: Då jag vid frågan om föredragningen yttrade,
att det fanns ett bestämdt sammanhang mellan värnepligtslagen och
frågan om indelningsverket, ber jag att nu få tillkännagifva, att
denna anmärkning dock icke gäller denna första paragraf. Skulle
jag hafva något emot denna, så skulle det vara, att jag anser den
öfverflödig, ty den lagen, att hvarje svensk man är skyldig att per¬
sonligen bidraga till fosterlandets försvar, den står efter min tanke
skrifven i hvarje svensk mans hjerta. Den har varit skrifven der
ända från hans barndom, och jag tror icke, att det finnes någon
svensk man, i hvars hjerta dem ej står ristad under hela hans lif.
Jag får derföre såga. att min anmärkning icke gällde denna punkt,
utan endast sättet huru denna värnepligt skall fullgöras. Jag yrkar
bifall till denna punkt.
368
Den 17 April, f. m.
Grefve H amilton, Henning: Emot denna paragraf hafva egent¬
ligen två anmärkningar blifvit framställda. Den första gjordes af
Herr Montgomery-Cederhielm, som yrkade en förändring af redak¬
tionen. Talarens mening i sjelfva saken öfverensstämmer emellertid
med Utskottets, och äfven om hans redaktion skulle vara något tyd¬
ligare, tror jag icke att Utskottets kan så missförstås, att en för¬
ändring är behöflig. Då jag förmodar, att Andra Kammaren antager
Utskottets förslag, torde äfven derföre en omskrifning vara mindre
lämplig, hvarför jag hemställer, att denna paragraf måtte af Kam¬
maren godkännas.
Den andra anmärkningen var den, som af Grefve Mörner fram¬
ställdes mot värnepligtens utsträckning ända till det 40:de året, och
i hvilken han yrkade en inskränkning. Med denne talare Instämmer
jag deri, att landstormens andra uppbåd icke kan få någon synner¬
lig betydelse såsom en militärisk styrka, dels derföre, att det icke i
fredstid skulle erhålla en fast organisation med eget befäl, dels eme¬
dan en temligen lång tid kommer att förflyta sedan de, som ingå i
2:dra uppbådet, erhållit någon öfning. För vissa ändamål kunna de
likväl vid ortförsvaret blifva användbara. Såsom en föregående ta¬
lare anmärkt, är det väl också otvifvelaktigt, att, då behofvet så
fordrar, hela den manliga befolkningen, äfven de som öfverskridit
40 års ålder, skall önska att deltaga i hembygdens försvar, och med
erfarenheten af huru under det sednaste kriget de blifvit behand¬
lade. som, utan att i egentlig mening tillhöra krigsmakten, deltagit i
fosterlandets försvar, tror jag försigtigheten bjuda att utsträcka
värnepligten så långt, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget och af
Utskottet förordadt.
Det var min afsigt att begära ordet vid nästföljande paragraf,
men då jag nu har det, och jag om möjligt vill undvika en öfver¬
läggning vid hvarje särskild paragraf, ber jag att redan nu få säga
hvad jag vid den följande ernat yttra.
De af Kammarens ledamöter, som deltogo i 1869 års riksdag,
erinra sig måhända, att jag i min reservation mot det då tillsatta
Försvars-Utskottets betänkande tillstyrkte de egentliga bevärings-
klassernas inskränkande till fem, ett landtvärn af fem, och en land¬
storm af tio klasser. Om jag nu ändrat öfvertygelse, skulle jag ej
tveka att erkänna det eller söka en ursäkt, ty man kan sannerligen
göra något värre, än att under tvänne år genom studier, eget be¬
grundande eller andras upplysningar och råd, ändra uppfattning af
en dylik fråga. Men just derföre, att min mening är oförändrad, an¬
ser jag Kammaren berättigad till en förklaring, huru jag det oak¬
tadt kunnat tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Mitt tillstyrkande vid 1869 års riksdag grundade sig till en del
på önskan att förebygga alla tvister om rust- och rotehållares besvär,
men detta var dock för mig underordnadt. Hufvudsaken var, att då
arméen, enligt mitt förslag, skulle utgöras af den stående hären och
två klasser beväring, hvarigenom den redan nått en styrka af 68,000
man, och härtill ytterligare kom 37,000 man ersättningstrupper, en
rekrytklass af 20,000 man och ett landtvärn af 80,000 man, skulle
Sverige
369
Den 17 April, f. in.
Sverige få att i fredstid öfva 68,000 och i krigstid underhålla mer
än 200,000 man, hvilket jag ansåg vara det högsta landets tillgångar
kunde medgifva. Jag fruktade ock, att, om man derutöfver ökade
arméens styrka, skulle man i dess inre beskaffenhet, öfning och möj¬
ligheten af dess fullständiga utrustning förlora mera, än man genom
det stora antalet kunde vinna.
I allt detta är min öfvertygelse oförändrad, men om jag det oak¬
tadt nu ansett mig kunna och böra tillstyrka Kong!. Maj:ts förslag,
beror detta väsendtligen på de stora förändringar detta sedan år
1869 undergått. Bland dessa må jag såsom stora förbättringar an-
fora, att landstormens första uppbåd enligt det sednare förslaget
skall bilda fristående, verkligen organiserade korpser, afsedda att an¬
vändas endast inom landet, och att beväringens öfningstid blifvit ökad
från 60 till 90 dagar, hvarigenom det blir möjligt att åt bevärings-
ynglingen gifva en någorlunda god rekrytbildning, och följaktligen
äfven för stammen möjligt att i sig upptaga ett större antal af dem,
än som med någon fördel kunnat ske efter en så obetydlig öfning
som enligt 1869 års förslag.
En annan anledning för mig att nu ansluta mig till Kongl. Maj:ts
förslag, är den förändrade ställning, hvari hela Europa sedan år 1869
kommit. Man väntade då — åtminstone var detta förhållandet med
mig utbrottet af ett krig emellan Frankrike och Preussen. Huru
vidt det skulle sträcka sig, kunde man ej veta, ocli borde derföre ej
under den ovissa ställningen företaga en ny organisation, så mycket
mindre som man kunde hoppas, att, sedan kriget rasat ut, de stora
makterna skulle finna skäl att minska sina stridskrafter, och det deri¬
genom blifva möjligt fö]' de mindre att bibehålla sina oförändrade
samt rikta sina ansträngningar uteslutande på en större öfning och
fullständigare utredning. Tyvärr har denna förhoppning slagit fel.
De krigförande makterna äro väl på väg att sluta fred, men eu fred
som ej utan skäl blifvit kallad ett stillestånd, och långt ifrån att
stridskrafterna minskas, är ställningen i Europa sådan, att alla sta¬
ter mera eller mindre tänka på deras ökande. Under sådana förhål¬
landen anser jag äfven oss pligtige att anstränga oss till det ytter¬
sta, för att så mycket som möjligt betrygga vårt oberoende, hvilket
vi endast under detta vilkor, men också, såsom jag hoppas, med
detta vilkor kunna försvara. Det är likväl då äfven nödigt, att sträf-
vandet till detta mål blir enigt, och att man ej af begär att vinna
det bästa försummar det tillfälle, som erbjuder sig att få det goda.
För egen del har jag derföre icke heller tvekat att nu ansluta mig
till Kongl. Maj:ts förslag, under förhoppning att den beredvillighet,
som röjer sig i åtagandet af en ökad värnepligt, äfven skall verk¬
samt framträda, då frågan blir om de åtgärder, som blifva nödiga,
för att, åt försvaret i dess helhet gifva sammanhang, styrka och en
ändamålsenlig ledning.
Det är endast detta jag önskat få i protokollet antecknadt så¬
som en förklaring öfver den förändrade ställning, jag till frågan
intagit.
Ritsd. Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band.
24
370
Den 17 April, f. m.
Friherre Bildt: Jag begärde ordet för att förklara ett yttrande
af mig för en stund sedan. Grefve Mörner och Friherre Raab hafva
uppfattat mina ord så, som skulle jag sagt att 50,000 soldater vore
nog till landets försvar. Jag har icke sagt något sådant. Jag har
endast yttrat, att det är bättre att hafva en mindre men krigsdug-
lig armé, att det är bättre att hafva 50,000 man fullt krigsdugliga
soldater, än att skicka emot fienden 68,000 mindre dugliga. Denna
åsigt har jag yttrat och den vidhåller jag.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Det förslag jag afgifvit,
afsåg ett förtydligande af ifrågavarande paragraf, men då jag hör,
att ordalagen äro lika lydande med de i nuvarande beväringslag, och
att någon tvetydighet vid den föreslagna lagens tillämpning således
icke lärer kunna uppstå i det af mig åsyftade hänseendet, vill jag
icke vidare yrka på min mening, utan återtager mitt förslag.
Upplästes ett skriftligt anförande af Grefve Mörner, Carl Gö¬
ran, så lydande:
För ett sådant ordnande af våra stridskrafter, som uteslutande
har landets försvar till syftemål anser jag en så långt utsträckt
värnepligt, som Utskottet föreslagit, icke vara erforderlig,_ och då
det icke är med landets förmåga i ekonomiskt och materielt hän¬
seende förenligt, att någon längre tid underhålla en så stor försvars-
styrka, får jag för min del yrka, att tiden för värnepligtens full¬
görande må bestämmas från och med året näst efter det då den
värnepligtige fyllt tjugu år, till och med det under hvithet han fyl¬
ler 85 år.
Friherre De Geer: Det är endast i afseende på det af den siste
talaren framställda förslaget, som jag anhåller att få yttra några ord.
Jag föreställer mig, att Kammaren i likhet med mig skulle hafva
svårt att nu här besluta en förändring i afseende på värnepligts-
lagen, som skulle rubba flera vigtiga bestämmelser, hvilka sedermera
i författningen förekomma, utan att man vet huru förändringen på
dessa ställen skulle genomföras. Jag tviflar icke på, att Grefve Mör¬
ner för sig gjort upp huru sådant skulle ske, men för Kammaren är
det okändt, och jag afstyrker derföre hans förslag samt yrkar bifall
till Utskottets.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande §:n oförändrad, dels af Grefve Mörner,
Oscar, att densamma måtte antagas med den förändring, att ordet
fyratio utbyttes emot ordet tjugunio, och dels af Grefve Mörner,
‘(Jarl Göran, att §:n skulle godkännas med utbyte af ordet fyra¬
tio emot ordet iretiofem; framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till §:n oförändrad och, då dervid svarades tal¬
rika och starka ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Den 17 April, f. m.
371
§ 2.
von„ ^och; denna paragraf hade jag helst önskat ett
lagg, som gar i motsatt strömning mot minoritetens åsigt beträf-
tande den forra. Jag både nemligen önskat att paragrafen skulle
lyda sålunda: Värnepligten fullgöres under de 7 första åren i all¬
männa bevanngen och under de följande i landstormen, deruti hvar
och eu skall vara berättigad, men icke skyldig att qvarstå äfven ef¬
ter uppnadda 40 år“. ^
Jag_önskade få detta antecknadt till protokollet, ehuru jag icke
anser mig oöra framställa något yrkande om förändring i paragrafen.
Sednare tiders lärdomar äro skälet till min åsigt om en sådan före-
skritts lämplighet, desto heldre som jag sjelf bor i en landsdel, som
1 nästan alldeles försvarslös. Jag har nemligen tänkt mig möjlig¬
heten af ett fiendtligt anfall, och att man då skulle önska gå “man
ur huse . Om ett sådant förhållande inträffade, har jag trott att
det vore nyttigt, om män öfver 40 år, isynnerhet de som förut till¬
hört militär stånd et, kunde utan särskild ansökning få återinträda i
landstormen och deltaga i fosterjordens försvar, utan att i följd af
sednare tiders åsigter äfventyra att blifva nedskjutna såsom fri¬
skyttar.
Grefve Mörner, Oscar: Då jag önskar att vårt försvar må
blifva sa kraftigt som möjligt, icke blott kraftigt i ord, så får jag-
yrka ändring äfven i denna paragraf.
„ För den som egnat uppmärksamhet åt hvad jag förut sagtfram-
gar, att jag icke hyser mycket förtroende för landstormen. Jag an¬
ser den skola blifva eu inrättning som kommer att medföra så godt
som ingen styrka. Det har blifvit sagdt och upprepadt många
gånger att den till beväringens öfning och utveckling anslagna tid
är alltför kort att dana en duglig soldat. Hvad behöfves då för att
bereda krigs duglighet? Jo, penningar och tid, anslagen att begagna
dessa penningar. Landstormens första uppbåd skulle uppgå till ett
antal af omkring 50,000 man, men behöfva vi denna styrka till den bevä-
ringen kunde lemna, om tid och penningar funnes, och hvad är denna
landstorm, förlegad i militäriskt hänseende, värd? Man sä°-er dock
att landstormen vore nyttig att hafva — till hvad kraft har man
likväl icke sagt. Då jag här ser i en promemoria, som är bilagd
betänkandet, så finner jag att landstormens första uppbåd i Öster¬
götland skulle blifva 3,000 och några hundra man. Jag frågar: hvad
kan väl uträttas med en så liten och oöfvad styrka? Man drager
folket bort från deras verksamhet in på ett fält, der "de icke kunna göra
något gagn Vidare, om hastig nöd tvingar landstormens samman¬
kallande (och nöd skall för en sådan åtgärds vidtagande vara för
skal] ien, sammandragas? Jo, Kongl. Maj:t skall i
btats-Ladet derom fatta beslut, som skall meddelas landshöfdingeem-
betena, h vilka det derefter åligger att härom låta uppläsa kungö-
relse i kyrkorna. Detta är ju en särdeles snabb mekanik för att
tillbakavisa en påträngande fiende.
En talare, som var superlativ i allting, undrade huru jag kunde
372
Den 17 April, f. m.
veta, att ej mer än BO,000 man fiendtliga trupper skulle kunna land¬
sättas. Jag får derpå svara att, efter allt hvad jag läst af krigs¬
historia (och detta är åtminstone något), har det sig icke lätt^attpå
en gång inskeppa en större styrka, och att man derföre ^svårligen
kan antaga att flera än 50,000 man skola kunna på eu gång land¬
sättas, så framt ej några nya nu okända transportmedel uppfinnas.
Men äfven om man antager denna styrka, så är det väl sannolikt,
att de bästa trupperna skulle komma att skickas först, och då frågar
jag: hvad skall väl landstormen kunna uträtta? Jag ser visserligen
att landstormen skulle komma att blifva prydd med både kavalleri
och artilleri, ordnade i fotbatterier, men hvad allt detta skulle uträtta
mot härdade trupper, det öfvergår mitt förstånd. Skola vi kunna mot¬
stå ett fiendtligt anfall, så måste vi möta fienden med så krigsdugliga
trupper som möjligt, och man uträttar mera med en mindre men krigs-
duglig styrka än med en skimrande, men icke till krigsbruk duglig
här på 250,000 ä 300,000 man.
Dessa äro mina motiver och det har varit viljan att försvara
mitt fosterland som har gjort, att jag icke velat nöja mig med blott
skimmer. Man har sagt att om krig inträffade man skulle ga man
ur huse“. Hvarföre icke då taga steget fullt ut och utsträcka värne-
pligten äfven till personer emellan 40 och 50 år. hvilka då ännu
kunna vara ganska krigsdugliga? TT ,
Jag har velat uttala denna min åsigt, men ber Herrarne väl be¬
märka. att jag hyser all aktning äfven för andras åsigter. hvilka nog,
äfven de, grunda sig på lika. varm fosterlandskärlek.
Sedan frågan om värnepligten nu är afgjord, så lärer dervid icke
vidare vara att åtgöra, men då det här föreskrifves, att värnepligten
skall fullgöras under de sju första åren i beväringen och sedermera
i landstormen, skulle jag svika min pligt, om jag icke ansåge
att beväringsåldersklassen borde utsträckas till nio, och jag payrkar
derföre den förändring i denna §, att värnepligten skall under nio år
fullgöras i beväringen.
Friherre De De er: Med den stam som svenska armén nu egen
har det synts åtminstone för Utskottet svårt att få densamma till¬
räcklig för öfning pns af sju åldersklasser; och ännu svarare skulle
det blifva genom att utsträcka antalet af åldersklassernatill nio, och
jag anser derföre Grefve Mörners förslag i sådant syfte icke böla
bifallas utan anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr (trefven
och Talmannen yttrat, att under densamma både yrkats dels bifall till
§:n oförändrad och dels af Grefve Mörner, Oscar, att densamma
skulle godkännas med utbyte af ordet sju emot ordet nio; gjordes
proposition på bifall till §:n oförändrad och besvarades med tal¬
rika ja.
lista—3:dje mom.
Den 17 April, f. m.
373
Biföllos.
4:de mom.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Då det icke tyckes vara
meningen att nu framställa några motförslag, utan endast att den,
som har någon afvikande åsigt, uttalar den till protokollet, och jag
gerna vill gå in på ett sådant förfaringssätt, öfvertygad att de rät¬
telser, som kunna vara erforderliga, nog ändå skola efteråt göras, så
vill jag vid denna § endast nämna, att än flera kategorier synas mig
bort från värnepligtens fullgörande befrias. Om man ser på Preus¬
sen, som i detta hänseende obestridligen är det bästa mönstret och
det land hvarest värnepligten fullständigast genomförts, så finner
man der många flera kategorier befriade. Man har nemligen i Preus¬
sen funnit, att det icke i allmänhet är nödigt eller ens möjligt att
utsträcka den effektiva tjenstgöringen till alla beväringsskyldige,
utan att många skäl finnas att befria åtskillige, och att det allmänna
deraf tillskyndas en stor fördel. Man skulle således här kunna före¬
slå åtskilliga ytterligare kategorier, som borde vara från värnepligt
befriade, men af det skäl som jag anfört vill jag nu icke framställa
något yrkande härom, utan har blott velat fasta uppmärksamheten
härpå, likasom ock på den omständigheten att för flera förhållanden
borde medgifvas ett uppskof med ifrågavarande skyldighets fullgö¬
rande på ett eller annat år. I Preussen få t. ex. theologie-studerande
sådant uppskof, så framt de kunna uppvisa intyg af rektor vid gym¬
nasium eller universitet att de äro theologie studerande; dock, på
det de icke må undandraga sig att fullgöra sin värnepligt, är det
tillika föreskrifvet att, så framt de icke tagit examen vid uppnådda
26 år, de icke vidare få njuta denna befrielse till godo. Sådan be¬
frielse torde i en framtid visa sig ändamålsenlig äfven här.
Det är vidare en vigtig sak som icke är antydd i förslaget, nem¬
ligen huru förfäras skall, för den händelse att antalet värnepligtige
någon gång skulle blifva större än försvaret kräfde, och då detta val
vid lagens tillämpning lärer komma att visa sig, så torde det vara
skäl att anvisa ett sätt, hvarigenom personer skulle kunna befrias
från värnepligten, om antalet blefve för stort. Jag har velat jemväl
nu uttala denna anmärkning, utan att göra något yrkande och har
trott att den kunde bäst framställas vid denna paragraf.
Slutligen vill jag anmärka, att preussiska och sachsiska gene¬
ralstabsofficerare, med hvilka jag samtalat, lagt mycken vigt på s.
k. “ettårige frivillige". Desse äro personer med bildning, som utgöra
en slags befälsstam. De få icke anmäla sig, utan att hafva betyg
på att de ett år varit i sekunda klass af ett tyskt gymnasium. Detta
bevisar en aktning för bildning och kunskap, som det vore lyckligt
att taga efter i andra arméer. Jag har, som sagdt, intet yrkande
att göra, utan har endast velat omnämna dessa mina iakttagelser.
374
Den 17 April, I. m.
Herr Berg: Jag ber om ursäkt, derför att jag åter begärt ordet,
hvilket.jag icke. skulle behöft, då jag. redan tillkännnagifvit, att jag
med min röst vill biträda Kong!. Maj:ts proposition, såvida jag icke
i mitt första anförande glömt att nämna ett par omständigheter, som
jag anser vara af vigt. Jag får fästa uppmärksamheten derpå, att,
ehuru jag uttryckt min önskan, att Kong!. Maj:ts proposition måtte
blifva af Riksdagen antagen, jag likväl icke anser mig deraf bunden
att gå in på de modifikationer deri, som jag under diskussionen kun¬
de få höra framställas såsom lämpliga, och som kunde vinna något
allmännare gehör inom Kammaren. Med anledning deraf får jag
såsom ytterligare skäl för min åsigt nämna, att fall kunna inträffa,
då vi kunna få mera krigsdugligt manskap än vi behöfva. Jag tror
derföre, att det kunde vara tjenligt, om flera undantag från värne-
pligten . medgåfves än de, som redan äro i värnelagen upptagna.
Ehuru jag i likhet med. Grefve af Ugglas anser, att den bättre lotta¬
de medborgaren står i större förbindelse att deltaga i fäderneslan¬
dets försvar än den sämre lottade, tror jag dock, att den mera bil¬
dade personen har större tunga af att gå såsom man i ledet än den
med starka kroppskrafter och mindre bildning försedda medborgaren.
Enligt min åsigt bör den bildade medborgaren, om än icke genom
friköpning, som jag anser vara ett mindre väl valdt ord dock på an¬
nat sätt än genom personlig militärtjenstgöring kunna fylla sin med¬
borgerliga pligt, ty man måste anses hafva en högre uppgift än att
personligen deltaga, i landets försvar, så länge Konungen har rättig¬
het att förklara krig endast för att besvara en individuel förolämp-
mng. Det synes mig derföre lämpligt, att icke alla andra statens
ändamål underordnas landets försvar och att det vore en fördel, om
den mera bildade,, som på annat sätt kan uppfylla landets kraf på
honom, finge fullgöra sin tjenstepligt, på det sätt att han genom er¬
läggande af en tiodubbel afgift eller mer finge befria sig ifrån värne-
pligtens fullgörande.
Det är dessa ord, som jag ansett mig skyldig att såsom en rät¬
telse tillägga till mitt förra anförande, hvilket jag icke trodde skulle
gifva anledning till en sådan missuppfattning deraf, som Friherre
Raab visat. sig. hafva; jag har åtminstone ej menat att vår indelta armé
är tillräcklig till landets försvar, utan tror mig hafva yttrat, att, på
samma gång som jag sätter högsta värde på den indelta soldaten,
jag dock icke vill bygga landets försvar endast på den nuvarande
stammen, utan äfven anser, att den beväring vi nu hafva på cirka
100,000 man är nödvändig, men under normala förhållanden möj¬
ligen tillräcklig. Äfven anser jag, att vi behöfva en framstående ge¬
neralstab. och. andra förbättringar inom befälet. Jag yrkar fortfa¬
rande bifall till Kong! Maj:ts proposition, och har endast velat hafva
dessa upplysningar antecknade i protokollet, på det att min åsigt
icke måtte blifva utsatt för någon missuppfattning.
Herr Wijkander: Jag har begärt ordet med anledning af de
betänkligheter, som Herr Montgominery-Cederhjelm uttalat mot an¬
tagandet af den föredragna paragrafen i värnepligtslagen, under för¬
mälan att densamma skulle sakna tillräcklig fullständighet. Han
Den 17 April, f. m.
375
yttrade nemligen, att man möjligen skulle kunna erhålla flera bevä-
ringsskyldige, än man såg sig i tillfälle att kunna öfva, men jag an¬
håller att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att allas
skyldighet att fullgöra sin värnepligt icke innebär ett förbud att
efter omständigheterna öfva endast en större eller mindre del af de
värnepligtige. Denna paragraf stadgar endast om skyldigheten att
deltaga i den allmänna värnepligten, icke om det antal som skall
åläggas att under den ena eller andra förutsättningen fullgöra sin
“skyldighet11.
Vidare yttrade samme talare, att det vore önskligt, det man hade
så ordnadt som i Preussen, der man till vapenöfning endast uttager
det antal värnepligtige, som man behöfver. 1 detta hänseende vill
jag ingalunda motsäga honom, men tillåter mig att i sammanhang
härmed omnämna huru förhållandet är i Nordtyskland. Alla äro der,
i öfverensstämmelse med hvad Kong!. Maj:ts förslag till ny värne-
pligtslag för oss äfven förutsätter, värnepligtige, men af dem, som
befinnas dugliga till krigstjenst, uttages endast ett bestämdt antal,
hvarvid o ordningen, de värnepligtige emellan, bestämmes genom lott¬
ning. År 1868 utgjorde första årsklassen 0,87 procent af befolknin¬
gen eller 262,134 man. Deraf blefvo till vapentjenst godkände circa
110,000 man, d. v. s. 42 procent af hela klassen, men inställdes en¬
dast 88,823 eller 34 procent, således föga mer än en tredjedel. För
året 1870—1871 godkändes 105,533 man, och inkallades 86,860 eller
0,29 af hela befolkningen. Lägger man denna sistnämnda procent-
siffra till grund för. beräkningen af den styrka, som enligt nordtyska
krigsförfattningen skulle i Sverige årligen inkallas, få vi 11,600 man,
under det vår första beväringsklass, som till vapenöfning inkallas,
vanligen uppgår till 19 ä 20,000 man eller nära i procent af befolk¬
ningen.
Hvad åter angår de ettåriga frivillige i preussiska härordningen,
om hvilka talaren äfven ordade, så kunna sådana ju icke hos oss
ifrågasättas, då de värnepligtige icke skola ingå i någon garnisons-
tjenst, men hvad i detta afseende hos oss kan förekomma, är äfven
iakttaget i Kongl. Maj:ts förslag till värnepligtslag, då densammas
22 § mom. 4 innehåller: “Den af beväringen, hvilken önskar i
egenskap af befäl eller underbefäl fullgöra sin värnepligt, vare un¬
derkastad de behörighets vilkor, som af Kongl. Maj:t bestämmas11. Jag
tror sålunda icke, att man med skäl kan anmärka, det något i be¬
rörda hänseende blifvit uteglömdt eller förbisedt. Efter min uppfatt¬
ning kan derföre talaren tryggt låta sina betänkligheter falla och
Kammaren lika tryggt bifalla ifrågavarande paragraf.
Hvad den siste värde talarens anmärkningar deremot angår, så
tror jag mig bäst kunna bemöta dem dermed, att jag uttalar eu åsigt,
som säkert icke af någon inom denna Kammare jäfvas, nemligen att
alla “andra statsändamål11 måste i farans ögonblick underordnas fäder¬
neslandets försvar.
Ofverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
378
Den 17 April, I. rc.
§ *■
i lita mom.
Grefve Hamilton Henning: Då det tyckes vara en allmän
önskan att oförändradt bifalla Utskottets förslag, vill jag icke på¬
yrka någon förändring af denna §, men jag anhåller att få till pro¬
tokollet antecknadt, att jag i detta hänseende hyser den afvikande
mening, som finnes intagen i min, Utskottets betänkande åtföljande
reservation.
Grefve Mörner, Oscar: Den af den föregående talaren om¬
nämnda allmänna önskan att bifalla förevarande paragraf oförändrad,
kan dock icke föranleda mig att gilla dess redaktion, som innehåller en
otydlighet, hvilken icke lätt låter förklara sig. Det vore kankända
största skäl för mig att instämma uti Grefve Hamiltons reservation,
men då han ej sjelf påyrkat bifall dertill, anser jag mig icke heller
böra göra det. Uti förevarande paragraf förekommer nemligen det stad¬
gande, att den, som är befriad från att personligen fullgöra sin vär-
nepligt, skall derföre i stället under hvarje af de 7 beväringsåren er¬
lägga till staten en skatt, under namn af värneskatt, hvilken icke
må understiga 3 U:dr, men i öfrigt för en hvar, som enligt 2 arti¬
keln i Bevillningsstadgan erlägger bevillning, uppgår till hälften af
dess belopp. Då uppstår den fråga, huru denna bevillning eller skatt
skall beräknas. Om man tänker sig, att en person, som är i den
ålder, att han borde fullgöra värnepligten, men är för något lyte
kasserad, har 3 egendomar i olika delar af landet, så är af föreva¬
rande paragraf icke tydligt, huruvida den halfva bevillningen skall be¬
räknas efter sammanlagda beloppet af den bevillning, han på tre olika
ställen blifvit påförd, eller endast efter den bevillning han erlägger
i den socken, der han är mantalsskrifven. Om det förra vore me¬
ningen, skulle den person, som är litet ofärdig och derföre till krigs¬
tjenst oduglig, komma att drabbas af en skatt, som vore alldeles
orimlig.
Jag förmodar, att denna tvetydighet kan förklaras, och i sådan
händelse lära väl Utskottets ledamöter icke underlåta att lemna för¬
klaring deröfver, men jag kan dock icke för närvarande annat än
yrka återremiss af pagrarafen, ty otydligheter böra icke finnas i någon
derest de, hvad dock ofta visat sig vanskligt, kunna undvikas.
Herr von Geijer: Jag förenar mig i den siste värde talarens
yrkande om återremiss af denna paragraf. Jag har nemligen under
diskussionen kommit att tänka på, att det stadgande, som innehålles
i denna paragraf, icke gerna kan anses rättvist, emedan det finnes
en mängd personer, med stor årsinkomst, som äro befriade från an¬
dra artikelns bevillning och som sålunda skulle komma att undgå
erläggandet af värneskatt till högre belopp än 3 R:dr. Då jag äfven
har åtskilliga andra anmärkningar emot såväl denna som nästföl¬
jande paragraf, skulle jag helst önska, att båda dessa paragrafer
blefve till Utskottet återremitterade.
Den 17 April. f. m.
377
Friherre de G-eer: Om jag har några betänkligheter mot den
föreslagna värneskatten, så kommer det sig deraf, att man har så
ringa praktisk erfarenhet af, huru upptagandet af en sådan skatt
kan komma att slå sig ut, enär en sådan .skatt är införd inom högst
få länder i Europa. Deremot har jag inga betänkligheter mot sjelfva
principen eller rättmätigheten af att förklara värnepligten gemensam
för hela den manliga befolkningen utan undantag. Den, som icke
har nog kroppsstyrka att stå i ledet eller att tjenstgöra vid tros¬
sen eller vid intendenturen, må bidraga till landets försvar på det
enda sätt han kan, eller med penningar. Det är icke fråga om, att
värneskatten skulle drabba endast krymplingar eller personer, som
äro med svårt lyte behäftade, utan denna skatt är ämnad att
drabba en stor del af den manliga befolkningen, som, utan att vara
till arbete oförmögen, dock icke är kiigsduglig. Enligt 1861 års författ¬
ning angående beväringens mönstringar m. in. skola alla, som mön¬
string undergå, af läkaren noggrant besigtiga.® till utrönande, huru¬
vida de äro fria från åkommor och lyten samt smittosamma sjuk¬
domar och i öfrigt ega den styrka och kroppsbyggnad, att de kunna
anses till krigstjenst duglige; och Chefen för Landtförsvars-departe-
mentet har i det underdåniga utlåtande, som låg till grund för Kong],
Maj:ts proposition vid 1869 års riksdag, yttrat, att en strängare
granskning af de beväringsskyldiges kroppskonstitution än som hit¬
tills egt rum vore af behofvet påkallad, på det att icke någon va-
penöfningskostnad måtte förspillas å utbildning af till krigstjenst
odugligt manskap. Vid beräkningen af värneskattens belopp har
Kongl. Makt i sin nådiga proposition till denna Riksdag antagit, att
hela den åldersklass, som ingår i beväringen, utgöres af 35,000 man,
afhvilka endast 20,000 skulle kunna antagas såsom krigsdugliga, och att
omkring 15,000 skulle komma att erlägga värneskatt. Att inskränka
värneskatten endast till dem som erlägga bevillning efter 2 artikeln
torde icke vara fullt lämpligt, emedan ganska få af dem, som in¬
träda i beväringsåldern, befinna sig i sådan sjelfständig ställning,
att de erlägga bevillning efter denna artikel. Många bland dem äro
t. ex. studenter, e. o. tjensteman och andra yngre män, som icke
ega någon säker inkomst, för hvilken de skatta, men som likväl
kunna vara rike mäns söner och ega en förmögenhetsställning, som
gör det vida lättare för dem att erlägga en värneskatt, än åtskilliga
som erlägga bevillning efter andra artikeln.
Eu föregående talare har uttalat några anmärkningar emot re¬
daktionen af förevarande paragraf och ansett densamma vara otyd¬
lig deruti, att den icke bestämmer, huruvida en person, som har egen¬
dom på olika ställen i landet, hör erlägga värneskatt i förhållande
till sammanräknade beloppet af den. bevillning, han på de olika or¬
terna betalar, eller endast efter den bevillning han erlägger å den
ort, der han är mantalsskrifven. För mig synes ingen otydlighet
härutinnan förefinnas, ty då paragrafen innehåller, att värneskatten
beräknas efter den bevillning, som erlägges enligt andra artikeln be-
villningsstadgan, synes det mig klart, att värneskatten bör beräknas
efter det sammanräknade beloppet.
Jag får på dessa skål anhålla om bifall till förevarande paragraf.
378
*
Den 17 April, f. m.
Grefve Mö mer: Jag har nu fått svar på en del af
min fråga, men detta svar har gifvit mig ytterligare anledning att
begära återremiss, ty jag kan ännu icke förstå, huru värneskatten
skall beräknas. Dessutom innefattar, på sätt Grefve Hamiltons re¬
servation visat, ifrågavarande stadgande en inkonseqvens derutinnan,
att den, som till följd af kroppsligt fel är förhindrad att försvara sig
sjelf, skall bidraga till landets försvar. Den föregående talaren har
anmärkt, att värneskattens bestämmande till ett minimum af 3 R:dr
grundade sig derpå, att många af dem, som böra erlägga denna skatt,
icke hafva någon egendom, för hvilken de betala bevillning. Ja,
mine Herrar, det kan hända, men om några år kunna de ju hafva
förkofrat sig, så att de böra upptagas till bevillning, och de skola
då få erlägga mera i värneskatt i samma förhållande som de öka
sin egendom. Detta synes mig sannerligen icke lämpligt.
Medan jag har ordet, vill jag fästa mig vid det förhållande, som
omnämndes af den föregående talaren, eller att man ansett nödigt
att meddela strängare föreskrifter angående kassering af bevärings-
ynglingar. Jag tror, mine Herrar, icke, att man för vinnande af detta
mål behöfver utfärda några officiela uppmaningar eller cirkulärer,
ty jag vet, att åtminstone i den trakt, der jag bor, förmögna karlar,
som varit grofva och starka och vid den bästa helsa, utan svårighet
blifvit kasserade. Det synes mig icke i detta hänseende vara
nödigt att vara allt för sträng, ty jag tror, att man nu för tiden
icke just behöfver vara nödvändigtvis lång för att kunna användas
i krig. Detta i förbigående. Jag vidhåller emellertid mina anmärk¬
ningar och yrkar återremiss.
Herr Bennich: Den siste värde talaren hemtade af den näst¬
föregående talarens anförande ytterligare anledning att begära åter¬
remiss, men jag må bekänna, att jag af den värde Grefvens sista
yttrande fått full anledning att hemställa om godkännande af före¬
varande paragraf'. Det syntes egentligen vara två omständigheter,
som gjorde den värde talaren motvillig emot värneskatten. Den ena
var, att, om en värnepligtig, som blifvit kasserad och derför måste
betala värneskatt, efter några år förvärfvade sig förmögenhet, han
skulle blifva tvungen att i förhållande dertill erlägga en förökad
värneskatt, men jag får hemställa, huruvida icke just den, som ge¬
nom befrielse från beväringsskyldigheten haft tillfälle att föröka sin
förmögenhet, bör betala en i förhållande dertill ökad skatt. Den andra
omständigheten var, att i den värde talarens hemort de förmögna¬
ste karlarne ofta blifvit befriade från exercis; men i sådant fall sy¬
nes det mig vara så mycket mera skål, att de, som vunnit befrielse,
få erlägga en värneskatt, så att de åtminstone på något sätt må bi¬
draga till landets försvar. Jag anhåller om bifall till förevarande
paragraf.
Grefve Hamilton: Förra gången jag hade ordet, ansåg jag
grannlagenheten fordra att icke upptaga Kammarens tid med att
försvara den åsigt, som jag uttalat i den af mig afgifna reservationen,
men då denna i någon måtto här vunnit understöd, anser jag mig
Den 17 April, f. m.
379
böra anföra några ord. Om också inom Utskottet funnos olika me¬
ningar derom, huruvida de som af sjukdom äro ur stånd att fullgöra
sin värnepligt borde på något sätt åläggas att bidraga till landets
försvar, voro dock alla öfverens derom, att skatten borde utgå efter
en billig grund. Jag har i min reservation uttalat den mening, att
det åtminstone borde finnas ett maximum af ekonomisk uppoffring
för den, som icke kunde personligen fullgöra sin värnepligt, och ge¬
nom att fastställa ett sådant maximum vore äfven den af Grefve
Mörner framställda betänkligheten i någon mån undanröjd, ty om ett
maximum funnes, inverkade, sedan detta vore uppnädt, icke samman¬
slagningen af bevillningen å olika orter på värneskattens bestäm¬
mande. Huru litet rättvist denna värneskatt skulle komma att drabba,
visar sig lätt ax flera förhållanden. Om t. ex. en sjuk person har
sin förmögenhet i räntebärande reverser, så får han i förhållande till
räntorna på dessa erlägga värneskatt, men om han deremot köper
bankaktier, så skulle han vara från värneskatten befriad. Icke kan
det väl vara rimligt, att, då han i ena fallet vore befriad från värne¬
skatt, han icke äfven skulle vara det i det andra. Någon billighet
kan icke heller visas med afseende på graden af den olycka, hvaraf
den värnepligtige är hemsökt, utan frågan är endast, huruvida B it:dr
kunna afpressas honom. Jag skulle fullkomligt motsätta mig all
värneskatt, såvida icke Riksdagen redan förut godkänt eu sådan skatt
och Kongl. Maj:t nu förnyat sitt förslag derom. Jag måste i alla
händelser anse det förslag, jag i min reservation tagit mig friheten
framställa, vara lämpligare än Utskottets, och om de, som dela denna
min åsigt, vilja återremittera frågan, förenar jag mig med dem.
Herr Nordström: Ehuru man på mycket goda skäl kunde sätta
i fråga, huruvida det kan anses rättvist och ligga i sakförhållandets
natur, att de, som af lyte, sjukdom eller kroppslig svaghet äro till
tjenst vid rikets försvar oförmögne, skola i stället derför under hvarje
af de sju beväringsåren erlägga till staten en skatt under namn af värne¬
skatt, då en så beskaffad oförmögenhet utgör, så vidt jag kan förstå,
det mest naturliga skäl för befrielse från värnepligten utan alla vilkor,
finner jag dock stämningen och omständigheterna i närvarande stund
så beskaffade, att det utan tvifvel vore ändamålslöst att yrka på en
sådan befrielse; men då det härjemte föreslås, att denna värneskatt
icke må understiga tre riksdaler, men i öfrigt för en hvar, som en¬
ligt 2:dra artikeln Bevillningsstadgan erlägger bevillning, skall utgå
med hälften af dess belopp, anhåller jag få fästa uppmärksamheten
uppå, att enligt hvad så väl detta betänkande som andra till ären¬
det hörande handlingar meddela, kostnaden efter medelberäkning för
rotesoldatens underhåll för året uppgår till 100 riksdaler, och då
halfva beloppet af bevillningen enligt 2:dra artikeln kan, på ena si¬
dan, för de förmögnare klasserna uppgå till vida mer, samt, på den
andra, för de minst bemedlade, livilka dock till bevillningsafgift äro
förpligtade, till mindre än tre riksdaler, synes uti ifrågavarande för¬
slag vid tillämpningen af den antagna grunden en dubbel afvikelse
derifrån förekomma, hvartill annan förklaring ej torde kunna företes
än godtyckets, hvilket dock aldraminst uti ifrågavarande afseende
380
Den 17 April, f. m.
borde få framträda; med afseende hvarå jag derför tillåter mig före¬
slå den ändring, att minimibeloppet tre riksdaler uteslutes och ett
maximibelopp af 100 Rall' införes; — och torde den lämpligaste vä¬
gen för erhållanden af den förändring jag sålunda afser vara åter-
remiss i yrkandet, hvarom jag sålunda instämmer.
Friherre af Ugglas: Dä den anmärkning, som af Grefve Mör-
ner framställdes, enligt mitt förmenande, icke saknar skäl, och då
det onekligen är af vigt att få saken utredd och paragrafen fullt
tydlig, vill jag instämma i yrkandet om återremiss. Såsom det före¬
slagna stadgandet nu lyder, att han skall “under hvarje af de sju
beväringsåren erlägga till staten eu skatt, under benämning värne-
skatt, hvilken icke må understiga 3 R:dr, men i öfrigt för en hvar,
som enligt andra artikeln i Bevillningsstadgan erlägger bevillning,
uppgår till hälften af dess belopp11, skulle tillämpningen blifva gan¬
ska svår, om han är mantalsskrifven på en ort och eger fastighet på
en annan; ty huru skulle, å den ort der han är mantalsskrifven, kän¬
nedom vinnas, att han har fastighet å annan ort. Följden skulle
blifva, att han koinme att påföras värneskatt på flera ställen, eller
också 3 ä 4 år efteråt af Kammarrätten blefve ytterligare kräfd på
för litet erlagd värneskatt. Jag tror, att sådana olägenheter kunna af-
hjelpas, om redaktionen något ändras, hvilket åter kan vinnas ge¬
nom en återremiss. Genom bifall till Grefve Hamiltons förslag skulle
denna otydlighet qvarstå i alla de fall, der skatten icke uppginge
till maximum, hvarföre ett förtydligande komme att jemväl då blifva
nödvändigt. Då emellertid den af mig åsyftade förändringen icke rö¬
rer någon hufvudgrund i förslaget, får jag förena mig med Grefve
Mörner i hans yrkande om återremiss.
Herr von Geijer: Här hafva så många skäl anförts för åter
remiss, att jag hoppas densamma skall blifva bifallen. Jag vill der¬
före blott yttra några ord.
Enligt mitt förmenande bör man icke tänka på att ålägga värne¬
skatt i form af en förmögenhetsafgift utgående till viss procent af
2:dra artikelns bevillning.
Om bevillning här i landet utgick i förhållande till den skatt¬
skyldiges nettoinkomst och sålunda vore en verklig inkomstskatt,
skulle en sådan bevillning möjligen kunna tagas till tarif för värne-
skatten. Men att låta en så rent af personlig skatt som värneskat-
ten utgöras i proportion till nuvarande bevillning enligt 2:dra arti¬
keln, som stundom måste påföras den jemförelsevis medellöse till
högre belopp än den rike, och mången gång icke alls påligger med¬
borgaren med stor årsinkomst, synes mig orimligt. Jag yrkar åter¬
remiss.
Herr Wallenberg: Hvad Grefve Hamilton yttrade angående
bankaktier är tillämpligt äfven på andra aktier; och der ser man en
bland olägenheterna, att icke aktieegarne sjelfva skatta för sin in¬
komst å aktierna, utan skatten erlägges på ett ställe för denna in¬
komst, som sprider sig till många ställen i landet. Det vore önsk-
Den 17 April, f. ro.
381
ligt, och jag hoppas, att den värde talaren i framtiden, när denna
fråga kommer i öfvervägande, måtte bibehålla denna åsigt.
I afseende å denna sak finner jag Grefve Hamiltons förslag inne¬
bära en förbättring, men jag medgifver, att det har det felet, att det
icke uppställer något minimum. Friherre De Geer har i sitt anfö¬
rande så påtagligt visat, att man icke kan undvika att sätta ett
minimum, att jag deraf funnit mig öfvertygad. Jag tror, att, om
man nu icke bestämde annat än minimum, skulle man enklast vara
ifrån saken, men jag hemställer, om man icke kunde sätta in både
maximum och minimum i paragrafen, hvarigenom man blefive qvitt
en återremiss, hvilken blott skulle förorsaka tidsutdrägt. Denna pa¬
ragraf skulle då komma att lyda så: “Den, som på grund — — —
af dess belopp, dock icke öfver 100 R:dr“.
Herr de Mani: Det yrkande om eu återremiss af denna punkt,
som blifvit gjordt på grund af rädsla för att, om någon vore nog
lycklig att vara taxerad för egendom på flera ställen, han till följd
deraf skulle komma att betala värneskatt på flera ställen, tror jag
icke vara denna Kammare värdigt att biträda, då man val måste er¬
känna, att den, som har mycken egendom, bör betala mera för att
blifva befriad från skyldigheten att personligen deltaga i landets för¬
svar. Jag får derföre yrka bifall till denna punkt.
Herr Bennich: Det är mot betydelsen af det maximum, man
vill insätta i denna paragraf, som jag ber att få gorå en erinring.
För att denna värneskatt skulle uppgå till 100 E:dr, skulle perso¬
nen i fråga vara taxerad antingen till en inkomst större än 20,000
R:dr, eller för fastighet värd mer än 600,000 R:dr, derest det är jord¬
bruksfastighet, men jag hemställer till Herrarne, om det för de få
fall, då det möjligen kan inträffa, att en beväringspligtig är nog
lycklig att hafva mera än 20,000 B/.drs inkomst eller mera än 600,000
R:dr taxeringsvärde på sin egendom, kan vara skäl att göra ett un¬
dantag från den i paragrafen uttalade grundsats. Jag tror det icke,
utan yrkar fortfarande bifall till paragrafen.
Herr von K och: Jag skulle helst önskat, att denna skatt en¬
dast tagits ut af dem, som betalade bevillning efter andra artikeln
i bevillningsstadgan, emedan jag är rädd för dessa skatter, som utgå
efter person. Detta är den enda anmärkning, som jag har. Hvad
åter de öfriga här gjorda anmärkningarne beträffar, så bevisa de
för mycket; ty de gå ut på, att hela bevillningsstadgan behöfver
omaifiietas. Detta är sannt, och jag har tillåtit mig vid ett föregående
tillfälle att angifva den riktning, i hvilken jag tänkt mig detta böra
ske. Jag hoppas också, att det snart kommer att ske. Denna fråga
angår dock blott att höja bevillningen. Uppstår då någon olägen¬
het i afseende på bevillningens påförande, så att den icke blir en
inkomstskatt utan till en del en förmögenhetsskatt, är det i detta
speciela fall jemförelsevis af så ringa betydelse, att det väger föga
eller intet. 1 allt fall skulle jag önska, att de, som hafva betänk¬
382
Den 17 April, f. m.
ligheter mot denna paragraf, måtte låta dessa för närvarande falla.
Då kan man besinna sig till en annan riksdag och då göra dessa
förändringar. Att bestämma ett maximum förefaller mig icke vara
riktigt. Jag tror då det vara rättare att låta skatten gå så högt
som möjligt, enligt andra artikeln bevillningsstadgan, och jag skulle
särdeles beklaga, om denna Kammare stipulerade ett maximum, men
Andra Kammaren icke gjorde det. Emellertid anser jag, att man
icke med sådana här mindre vigtiga saker bör uppehålla denna stora
fråga, utan. allt, som icke är väsendtligt, bör man nu låta hvila. Jag
får yrka bifall till punkten.
Herr Wall enberg: Jag vill låta mitt förslag falla och yrkar
bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkandena å dels bifall till
det förevarande momentet och dels återremiss deraf; framställde
Herr Gretven och Talmannen proposition på bifall till momentet och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
2:dra mom.
Bifölls.
§ 5.
Bifölls.
§ 6.
.Herr von Koch: Jag vill blott anmärka ett obetydligt tryck¬
fel i detta moment, då det står “anställningen11 i stället för “anställ¬
ning*, hvartill det naturligtvis bör rättas.
Paragrafen godkändes med rättelse af ordet anställningen till ordet
anställning.
§§ 7 och 8.
Biföllos.
§ 9.
Herr Heijkensköld: Då jag i hufvudsak ej önskar någon för¬
ändring i nu föredragna förslag till värnepligtslag, önskar jag dock
i likhet med flere föregående talare få mina betänkligheter mot denna
punkt antecknade till protokollet. Lika varmt som jag för en tid
sedan sökte befria befolkningen i bergslagerna från en skatt, som
enligt min öfvertygelse dem utan giltiga skål pålades, lika villig är
383
Den 17 April, f. m.
jag nu att biträda förslaget om en utsträckt värnepligt, ehuru det
kommer i jemförelse med landslagen att tyngre drabba bergslagerna
med dess glesa befolkning, hvilken under den tid, som öfningarna
pågå, hufvudsakligast sysselsätter sig med förberedande arbeten för
bergsbrukets bedrifvande; äfvensom den industriel a verksamheten
kommer att lida afbräck, då den yrkesskicklige arbetaren borttages
för att fullgöra sin värnepligt, och han ej kan ersättas af hvem som
helst; men detta sednare förhållande torde dock framdeles kunna af-
hjelpas genom förändring af 9 § i värnepligtslagen. Men lika godt,
uppoffringen för ett älskadt fosterlands frihet och sjélfständighet kan
ej blifva för stor. Jag yrkar bifall till den utsträckta värnepligten
utan vilkor.
Paragrafen bifölls.
§§ 10 och 11.
Biföllos.
§ 12.
lista mom.
Bifölls.
2lära mom.
Grefve Mörn er, Oscar: Genom denna förordning är stadgadt,
att Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860 angående allmänna
beväringen skall vara till all kraft och verkan upphäfd. Uti nämnda
kungörelse står det emellertid, att all skyldighet för rust- och rote¬
hållare till rekrytering upphör under krig, och att alla under krig
uppkomna vakanser skola fyllas med beväringsmanskap. Denna nu
föreslagna förordning stadgar, att vid infanteriet första ålderklassen
skall utgöra arméens rekrytklass och inom kavalleriet, artilleriet och
ingeniörtruppen utgöra de två första rekrytklasserna, och jag förmodar
att befrielsen från rekrytering under krig för rust- och rotehållare
fortfarande skall ega rum, men jag hade, önskat, att det varit
bättre och tydligare uttryckt. Ehuru det väl icke kan anses möj¬
ligt, skulle det kunna hända, att afgången inom arméen blefve så
stor, att den icke kunde fyllas med dessa rekrytklasser. Att begära
en återremiss eller ändring af detta stadgande torde väl icke vara
nödigt, men man skulle kunna anhålla, att Utskottets ledamöter ville
göra oss den tjensten och förklara, huruvida icke härigenom jemväl
all rekryteringsskyldighet under krig för rust- och rotehållare skall
anses upphörd och inbegripen i hvad som här stadgas, att vid in¬
fanteriet första klassen och vid öfriga vapnen de två första klasserna
utgöra arméens rekrytklasser.
384
Den 17 April, f. m.
Friherre de Ge er: Oförberedd på den anmärkning, som nu blifvit
gjord, är jag icke i tillfälle att med bestämda handlingar kunna veder¬
lägga densamma. Grefve Mörner har nemligen fästat uppmärksam¬
heten på, att 1860 års kungörelse angående allmänna beväringen
skulle genom denna lag blifva upphäfd, men att i den nu föreslagna
lagen icke återfunnes något stadgande, som motsvarade § 39 i 1860
års kungörelse, hvilken säger, att vid utbrott af krig upphör, under
den tid kriget varar, rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet. —
Han framställde den frågan, huruvida denna rättighet eller rust- och
rotehållares befrielse från rekrytering under krig skulle vara betryg¬
gad endast genom det stadgande, som här finnes i afseende på er¬
sättnings- och förstärkningstrupper. — 1 anledning deraf får jag fästa
uppmärksamheten på, att frågan om rust- och rotehållares skyldig¬
heter i afseende på indelningsverket icke kunna hafva sin rätta plats
i en beväringslag, utan höra till statuterna om indelningsverket och
måste stödja sig på de riksdagsbeslut, af Kongl. Maj:t sanktionerade,
som angående indelningsverket blifvit fattade.—Beslut angående rust-
och rotehållares befrielse från rekryteringsskyldighet under krig fat¬
tades vid 1812 års riksdag och återfinnes i riksdagsbeslutet vid den
riksdagen, hvilket val i alla händelser måste hafva sin gällande kraft,
antingen stadgandet står i beväringslagen repeteradt eller icke. Hvar¬
för det står i 1860 års kungörelse, har efter min föreställning varit
för att stadga beväringens skyldighet att inträda såsom rekryter i in¬
delta arméen under krig, och i detta afseende är samma stadgande
ersatt genom det nu föreslagna, att beväringen i krigstid utgör er-
sättningstrupper för arméen. Utskottet har i denna del icke gjort
någon ändring i Kongl. Maj:ts proposition, och jag för min de! kan
icke tro, att uraktlåtenheten att i denna lag intaga en lika beskaffad
§ som 39 § i 1860 års kungörelse kan medföra någon fara för rust-
och rotehållare att gå miste om ifrågavarande, dem tillförsäkrade
befrielse.
Herr von Koch: Jag kan ej neka, att jag vid denna punkt
finner en betänklighet, som dock ej utgör hinder för mig att yrka
bifall till densamma, blott den omständighet, vid hvilken jag nu har
äran fästa uppmärksamheten, observeras vid föredragningen af in¬
gressen till förevarande lag. Der står nemligen i det framställda
förslaget till denna ingress, att med nya värnepligtslagens antagande
skulle Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860 angående den all¬
männa beväringen upphäfvas.
Det är emellertid i denna kungörelses 39 § intaget ett stadgande,
som finnes i 1812 års kungörelse angående allmänna beväringen, och
hvilket innefattar ett medgifvande till rust och rotehållarne, hvilket
gjordes vid denna lags antagande, att under krigstid vara fria från
rekrytering. Att nu upphäfva detta, tror jag ej böra ske, utan jag
anser att, så vida man ej kan upplysa att det finnes något annat
stadgande än det i 39 § af 1860 års beväringslag intagna, som hand¬
lar om rust- och rotehållarnes befrielse i nämnda hänseende, så måste
man vidtaga några åtgärder, hvarigenom paragrafens bibehållande
försäkras
385
Den IT April, f. m.
försäkras, och jag tror till den ändan vara lämpligast att. då vi komma
till behandlingen af ingressen, göra ett undantag beträffande denna
paragraf. Detta blir nödvändigt att göra, och det kan ej möta stora
svårigheter, och med detta förbehåll tror jag Kammaren kan bifalla
denna 12:te paragraf. Jag kommer dock att — för den händelse det ej
skulle anses innebära tillräcklig trygghet att en dylik bestämmelse är
intagen i ett riksdagsbeslut — enär jag omöjligen för min del kan med¬
gifva upphäfvandet af 39 §, yrka återremiss, när vi komma till in¬
gressen, för att vara viss på stadgandets bibehållande.
Till den nu föredragna paragrafen anhåller jag emellertid om
Grefve Mörn er: Jag instämmer i den åsigt Herr von Koch
uttalat och vill blott önska, att han måtte vara närvarande, då in¬
gressen förekommer till behandling, så att hans talan må bevaras.
Mera nöjd hade jag varit, om någon Utskottets ledamot kunnat upp-
lysa hvarför man ur det föreliggande förslaget uteslutit detta- stadgande.
1Q, Herr von Koch undrade, om. det ej skulle vara nog att åberopa
1812 års riksdagsbeslut. Ja, mine Herrar, litet hvar af oss torde i
dessa dagar hafva läst riksdagsbesluten från 1680:talet, och hvad vi
derom hafva inhemtat är så beskaffad^ att om man skulle lägga handen
på hjertat vid besvarandet af frågan hvad de innehålla, skulle man
stadna i villrådighet om både det ena och det andra. Tiden går och
man glömmer och samhället glömmer och man går sedan i en annan
riktning än hvad ämnadt var.
Jag hoppas, att Herr von Koch måtte vara oförhindrad att genom¬
drifva den behöfliga förändringen, och i den förhoppningen kan jag
afstå från yrkandet på återremiss.
Friherre Sprengtporten: Såsom det förefaller mig, har Herr
von Koch haft fullt skäl till den anmärkning, han nyss framställt,
men då det ej är nog med att redaktionen af ingressen ändras i denna
Kammare, utan sådant måste ske äfven i Medkaxnmaren, och för att
ej något förbiseende i ^ detta hänseende måtte komma att ega rum,
anser jag, för min del, återremiss vara lämplig, för att få den erfor¬
derliga rättelsen verkställd.
Herran Koch: Jag tror ej, att denna § behöfver ändras eller
är på, något, vis otydlig, blott 39 § i 1860 års kungörelse angående
beväringen bibehålies. Lämpligast anser jag det vara, att sistnämnda
paragraf uttages ur värnepligtslagen, och att en ny författning, uppta¬
gande de bestämmelser som i densamma innefattas, måtte utfärdas. Stad¬
gandet hör egentligen ej till den lag, hvarom nu är fråga, utan synes mig
böra stå under samma skydd som föreskrifterna om indelningsverket
och ej innehållas i en lag som denna, hvilken kan ändras hvarje riks¬
dag. . Det kan emellertid icke synas mig på något sätt betänkligt att
nu bifalla denna paragraf, hvarom jag fortfarande anhåller.
Friherre Bildt: Onekligen är denna fråga af största vigt för
Riksd. Prv t 1871. 1 Afd. 2 Band. 25
386
Den 17 April, f, m.
både rust- och rotehållare. På sätt Grefve Mörner antydt, tror
äfven jag, att stadgandet ej afsigtligt blifvit utelemnadt, och att man
bör iakttaga största försigtighet, så att man ej på något sätt kan
gifva rust- och rotehållarne någon grundad anledning att misstänka,
att deras rätt här vore i fara, och det så mycket mera som det är
ett verkligt statsintresse att deras rätt bibehålies. Mig synes der¬
före, då det kan vara osäkert, att den äktade ledamot, som ämnar
föreslå en ändrings vidtagande i ingressen, är närvarande, då denna
förekommer till afgörande, att det vore bättre att göra sig fullt förvissad
om att frågan blir beaktad. Jag yrkar derföre på återremiss, hvit¬
het äfven har den fördelen att, såsom Friherre Sprengtporten nämn¬
de, Andra Kammaren blir delgifven denna Kammares beslut.
Grefve Lagerberg: Då jag genomläste det Särskilda Utskottets
förslag till beväringslag, så undgick det ej min uppmärksamhet, att
39 § i 1860 års kungörelse angående den allmänna beväringen blifvit
utesluten. Jag har ock i dag på morgonen kommit öfverens med
åtskillige af Kammarens ledamöter att härå fästa uppmärksamheten.
Men detta var under förutsättning, att vid föredragningen skulle föl¬
jas den ordning, som af Utskottet angifves. Orsaken till att nämnda
§ i 1860 års kungörelse ej här ingått, har jag trott mig finna, ej i
något förbiseende af Utskottet för rust- eller rotehållareintresset,
utan helt enkelt deri att detta förslag är uppgjordt under förutsätt¬
ning af den indelta arméens upphäfvande, vid hvilket förhållande det
är gifvet, att all betydelse af denna § i 1860 års kungörelse vore för¬
fallen.
Jag hoppas, att Herr von Koch håller sitt löfte och innesluter
honom derföre i mina böner, så att han vid slutet af diskussionen
om värnepligtslagen må vara i tillfälle infria detsamma.
Herr Wijkander: Då åtskillige talare fortfarande yrka på
återremiss, anhåller jag att få upprepa hvad Utskottets ordförande
redan anfört, nemligen att 39 § i Kongl. Kungörelsen af den 13 No¬
vember 1860 angår egentligen befrielse för rust- och rotehållare att
rekrytera under krigstid. Härmed hafva vi dock för närvarande icke
något att göra; varande ifrågavarande eftergift, en gång medgifven
af båda statsmakterna, icke beroende på huruvida den omnämnes
i värnepligtslagen eller icke.
Men vare nu härmed huru som helst, skulle det väl vara orim¬
ligt att af den anledning, att man önskade bibehållandet af 39 § i
den gamla beväringslagen, begära återremiss af den nu under behand¬
ling varande 12 § af den nya värnepligtslagen, enär förstberörda
stadgande omöjligen kan ingå i denna paragraf, som handlar om be¬
väringsmanskapets fördelande i årsklasser.
I sammanhang härmed anhåller jag få anmärka en besynnerlig
tolkning af orden: “Arméens rekrytklass". En talare tycktes nem¬
ligen vilja antaga, att härmed vore att förstå den klass, som skulle
vara ämnad att fylla de luckor, hvilka under ett krig kunde uppstå
i stamtruppens leder. Med rekrytklass förstås naturligtvis hvarken
här eller annorstädes annat än manskap, som ännu icke erhållit den
387
Den 17 April, f. m.
öfning, att det kan såsom soldater användas. Först när det erhållit
nödig utbildning, bortfalla benämningarne rekryter och rekrytklass.
. Men, för att återgå till hufvudfrågan; är Kammaren af annan
åsigt än Utskottet och anser, att 39 § i 1860 års förordning bör in¬
tagas i^ den föreslagna lagen angående den allmänna värnepligten,
låter sådant sig lätt verkställa, dock icke i denna paragraf, till hvil¬
ken jag derför yrkar bifall.
Grefve Hamilton: Grefve Lagerberg har riktigt antydt orsaken,
hvarför aldrig 39 § kunnat inkomma i Utskottets förslag. Då nem¬
ligen Utskottet för sin del beslutat, att indelningsverket efter en be¬
stämd tid borde upphöra, kunde ' det ej ifrågakomma, att ett stad¬
gande som detta borde bibehållas.
-lag anser det visserligen ej rätt att borttaga hvarje sådant stad¬
gande, men, enligt min tanke, bör värnepligtslagen ej sysselsätta sig
med annat än hvad som angår sjelfva beväringen. Stamtruppen må
organiseras huru som helst, så bör ej derigenom någon förändring
uppstå i den stadga, som endast bör omfatta det svenska folkets för¬
hållanden med afseende å den allmänna värnepligten. För öfrigt tror
jag verkligen, att rust- och rotehållarnes rättigheter i detta fall. så
länge beväringen qvarstår, äro tillräckligt betryggade genom 1812
års riksdagsbeslut. Skulle så ej vara förhållandet, synes mig en sär¬
skild författning böra. bestämma om rust- och rotehållarnes rättig¬
heter i detta fall. Lika med Herr von Koch tror jag, att man vid
ingressen till lagen kan göra ett förbehåll, hvarigenom, vid upphäf¬
vande af 1860 års förordning, 39 § deraf räddas.
Att i denna § införa något angående rust- och rotehållarne, torde
Kammaren finna vara alldeles olämpligt, då här endast är fråga om
bestämmelserna angående fördelningen af klasserna i de särskilda
uppbåden, och man således för ingen de! har något med rust- och
rotehållarnes rättigheter och skyldigheter att göra. Jag anhåller,
att Kammaren ville bifalla paragrafen, men iakttaga det omförmälda
förhållandet vid behandlingen af ingressen.
Herr Faxe: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr Wijkan-
der, då jag begärde ordet egentligen för att fästa uppmärksamheten
på, att en återremiss af denna paragraf ej skulle leda till det mål
man åsyftar, ty den befrielse, hvarom handlas i 39 § åt kungörelsen
angående allmänna beväringen, rörer ett helt annat förhållande än
de rekrytklasser, hvarom i förevarande paragraf är fråga.
Således tror jag, att det är alldeles tillräckligt, om man reser¬
verar beslutet om den° meranämnda 39 §, till dess man kommer till
ingressen, och då så många Kammarens ledamöter blifvit uppmärk¬
sammade på förhållandet, torde det ej vara att befara, att en erinran
derom då kommer att underlåtas.
Det finnes verkligen i det under behandlingen varande författnings-
förslaget en paragraf, som omtalar rust- och rotehållarnes rättigheter
att rekrytera för stamtruppen, och att det är sådana, hvilka äro be¬
varing^ skyl dige, förbehållet om de utgå för ledig nummer, att afgå
från tjensten vid slutet af det år, med hvilket deras beväringspligt
388
Den 17 April, f. m.
skulle tilländalöpa. Och skulle man vilja hafva i denna förordning
infördt ett stadgande i ofvanberörda hänseende, vore det lämpligast,
att detta intogs näst efter 35 §.
För min del tror jag dock, att rätteligen ett sådant förhållande
som detta ej hör omnämnas i denna lag.
Jag yrkar bifall till denna paragraf.
Friherre Sprengtporten: Sedan en ledamot af Utskottet be¬
hagat upplysa hvad som synts mig vara mörkt i denna fråga, och en
talare fäst uppmärksamheten på, att utvägar finnas att vid ingressen
åstadkomma den rättelse, som af ingen blifvit bestridd och jag tror
vara principielt nödvändig, ber jag att få afstå från min begäran om
återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkandena å dels bifall till
det förevarande momentet och dels återremiss deraf; gjordes propo¬
sition på bifall till momentet och besvarades med ja.
3:dje mom.
Bifölls.
§§ 13-16.
Biföllos.
§ 17.
Grefve Lagerberg: Mot denna punkt har jag en anmärkning
att framställa. Jag tror, att stadgandet, det beväringsyngling bör
hafva en längd af 5 fot 4 decimaltum, bort ur paragrafen utgå. Det är ett
stadgande, för hvithet jag knappast tror något skäl kunna anföras,
och jag anser ett sådant förhållande icke böra berättiga de bevä-
ringsskyldige till någon lindring, då jag föreställer mig, att, oaktadt
denna omständighet, en person i åldern mellan 20—40 år kan fullt
ega den friskhet och styrka, som erfordras för vapenöfningarne. Dess¬
utom kan jag ej af förslaget få rätt klart för mig, huruvida, den som
ställes på tillväxt skall betala värneskatt. Då ej litenhet till växten
kan vara att hänföra till sjukdom, lyte och kroppslig svaghet, utan
dermed ofta kan vara förenad tillräcklig styrka för öfvande? af vapen,
anser jag, att dessa ord böra ur paragrafen utgå. Jag vill dock ej
nu framställa något bestämdt yrkande härom.
Grefve Mörner, Oscar: Jag går längre än Grefve Lagerberg
och yrkar, att orden: “ej uppnått eu längd af 5 fot och 4 decimal¬
tum" måtte uteslutas. De stå ej i den gamla förordningen, och jag
förstår ej hvad de behöfvas här. Jag talar ej. i mitt eget intresse,
enär jag för längesedan öfverskridit både bevärings- och landstorms-
åldern, men jag tror, att äfven en liten man kan vara duglig att
Den 17 April, f. m.
389
bära gevär och slåss för sitt land lika väl som en lång. De små
skulle tillerkännas en betydlig fördel, ty om äfven de äro starka
och duglige, blifva de ändå på grund af detta stadgande, under
beväringsåren, fria från all militärtjenstgöring och blifva derföre
utan tvifvel mycket eftersökta åt arbetsgivare.
Jag anser, att dessa ord ej böra stå i författningen. Och då
här stadgas, att hela den manliga befolkningen, som är i värnepligts-
åldern, så vida ej total oförmögenhet förhindrar, skall bidraga till
landets försvar, och en persons litenhet ej synes mig innebära något
hinder för fullgörandet af hans medborgerliga pligt i detta hänseende,
yrkar jag, att de af mig angifna orden måtte utgå.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit det derunder gjorda yrkandet, att paragrafen
skulle bifallas med uteslutande af orden: “eller uppnår han icke en
längd af 5 fot 4 decimaltum'1; framställdes proposition på bifall till
paragrafen oförändrad och besvarades med ja.
§§ 18-21.
Biföllos.
§ 22.
lista mom.
Grefve L agerberg: I denna paragraf skulle jag önska framställa
ett förslag till ändring, men Kammarens otålighet att snart sagdt utan
diskussion vilja antaga denna lag och visade obenägenhet för rättelser
i densamma afhåller mig från att åtminstone motivera förslaget.
Jag skulle nemligen vilja hemställa, att ordet “högst" måtte utbytas
mot “minst." Kammarens ärade ledamöter torde finna den stora be¬
tygelse, som ligger härutinnan så väl för närvarande som för fram¬
tiden.
Friherre R a a b, Adam: För min del önskar jag, att en åter-
remiss af denna paragraf måtte beviljas, ej derföre att jag bestämdt
ogillar paragrafens lydelse, sådan den här är uppställd. Men då det utan
tvifvel beror på stammens blifvande organisation, huruvida man kan
anse tillfyllest den exercis, som här föreslås, eller om man bör före¬
skrifva en längre och fullständigare öfning för beväringen, så anser jag
det vara skäl hafva öppet för sig att derom fatta beslut, sedan frågan
om stammens organisation varit föremål för Kammarens pröfning. Ur
denna synpunkt hemställer jag till Kammaren, att frågans behandling
måtte tills vidare uppskjutas, hvilket ej kan ske annat än genom
en återremiss, hvarom jag anhåller.
Grefve Hamilton, Henning: I de grundsatser, som af Grefve
Lagerberg blifvit uttalade, instämmer jag så mycket heldre, som jag-
vid 1869 års riksdag reserverade mig emot, att något bestämdes
390
Den IT April, f. m.
rörande beväringens öfningstid, hvilken, enligt min tanke, bör blifva
beroende af de anslag, som dertill beviljas. Då emellertid Kongl.
Maj:t med BO procent förhöjt den högsta öfningstid, som i 1869 års
förslag var bestämd, och då jag derjemte hört, hvilket stort afseende
man i landet fäster dervid, att icke under den brådaste tiden afåret
beväringsmanskapet må under fredliga förhållanden hållas längre
från sina hem, än nödigt är, så underkastar jag mig omständigheternas
tvång och yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Hvad åter beträlfar, att man borde uppskjuta med antagandet
af denna paragraf, till dess frågan om stammen vore afgjord, så befinna
vi oss så till vida i en cirkelgång, att det kan hända, om vi bevilja
detta uppskof, att då vi skola besluta om stammen, någon på samma
grund begär, att vi skola uppskjuta dermed, till dess frågan om be¬
väringens öfningstid blir afgjord. Det är således likgiltigt hvilket-
dera man först bestämmer, och då vi nu äro i färd med att antaga
beväringslagen, är det val bäst att så godt först som sist afgöra
frågan äfven om öfningstiden.
Herr von Koch: Sedan jag anmälde mig att erhålla ordet, har
jag blifvit förekommen af den siste ärade talaren, och är öfvertygad
att min aktade vän här till höger, som är lika ifrig som jag att få
vårt försvar snart ordnadt, icke nu vill vidtaga någon åtgärd, som
skulle kunna tydas derhän, att Första Kammaren skulle vilja ännu
längre utsträcka dessa öfningsdagar, som det i alla fall torde blifva
svårt att få Andra Kammaren att antaga, hvarföre jag yrkar bifall
till denna paragraf, ehuru jag icke vill neka, att det under andra för¬
hållanden varit godt, om en längre exercistid kunnat erhållas.
Herr von Greijer: Jag måste erkänna, att vid läsningen afj för¬
slaget till värnepligtslag har denna paragraf mycket förvånat mig; och
skälet dertill ber jag få nämna. Om jag icke alltför mycket miss-
minner mig, så förekommer i den gamla beväringslagen icke ett ord
om öfningstidens längd, och att nu införa ett dylikt stadgande anser
jag såsom ett stort brott mot de principer, på hvilka en värnepligts-
lag bör vara bygd. En värnepligtslag skall nemligen bestämma
antalet af de år, under hvilka medborgarens krigstjenstskyldighet
skall ega rum, men ej antalet dagar, som årligen skola användas för
hans öfning. Så är förhållandet med den preussiska lagen, som helt
enkelt säger, att under så och så många år tillhör den värnepligtige
linien eller stående hären och derefter under så och så många krigs-
reserven och så vidare, men ej nämner ett ord om den årliga öfnings¬
tiden åtminstone icke under de år den värnepligtige qvarstår i linien.
En sådan bestämmelse kan möjligen intagas i administrativa författ¬
ningar, men i värnepligtslagen bör den icke hafva sin plats. Hvar¬
före ifrågavarande bestämmelse intagits i den föreliggande värne¬
pligtslagen har jag haft svårt att begripa; kanske har så skett af
något ackomodationsskäl. Jag har dock icke kunnat underlåta att
uttala min önskan, att paragraf måtte blifva ändrad.
Det är äfven eu särskild omständighet, som här är att beakta,
nemligen att med den lydelse den ofta nämnda paragrafen erhållit, har
Den 17 April, f. m.
391
Riksdagen förlorat sin nu egande rätt att, i händelse af Kammrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till beväringens vapenöfningar
afgöra saken genom omröstning efter 65 § Riksdags-ordningen.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
momentet och dels återremiss deraf; framställde Herr Grefven och
Talmannen proposition på bifall till momentet och, då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade, sig hafva funnit ja öfvervägande.
2:dra—6:te momenten.
Biföllos.
§§ 23—26.
Biföllos.
§ 27.
heta mom.
Bifölls.
2:dra mom.
Herr Rydqvist: I fall detta moment af Riksdagen antages, så
befarar jag att det kommer att höra till undantagen, j a till de ytterst
sällsynta undantagen, att någon svensk sjöman, anställd vare sig
vid den inrikes eller utrikes sjöfarten, skall komma att fullgöra sin
beväringspligt. Då en sjöman tager hyra för utrikes resa, sker det
vanligen så, att han inmönstrar för resa fram och åter, och när han
då efter sia återkomst för tillfället är ledig, kan på honom tillämpas
hvad i detta moment stadgas; men då sjömannen äfven ofta är i
fartygets tjenst flera år och icke kommer hem under tiden, så kan
han till följd häraf äfven ofta undgå att uppfylla sin värnepligt.
Hvad åter den inhemska sjöfarten beträffar, så är vanligt, att äfven
för den. städjes sjöfolk för hela seglationstiden, och om så sker år
efter år, såsom ofta är händelsen vid ångbåtsfarten, så blir sjömannen
äfven härigenom fri från sin beväringsskyldighet. Det vanligaste
förhållandet är visserligen, att de så kallade skutskepparne städja
siha sjömän på månad, men då dessa kunna låta städja sig från den
ena månaden till den andra under hela seglationstiden,. så blifva
äfven de på detta sätt i sjelfva verket fria.
Jag föreställer mig, att detta icke kunnat vara Utskottets mening,
och på det att icke underslef i detta fall må inträffa, eller att icke
den betydliga klass af rikets innebyggare, som egnar sig åt sjömans¬
yrket. må vara helt och hållet befriad från fullgörandet af sin bevä¬
ringspligt, så hemställer jag, att ifrågavarande stadgande måtte ändras
derhän, att när sjöman första beväringsåimt är stadd på sjöresa, må
392
Des 17 April, f. m.
detta anses såsom laga förfall, men att andra året, derest lian då
vistas inom riket, det ovilkorligen skall åligga honom att uppfylla
sin beväringsskyldighet. I sådant fall föreställer jag mig, att det ej
skall blifva värre för honom än för andra att, sedan han fullgjort
sin beväringspligt, söka sig ny tjenst. Beväringsexercisen försiggår
alltid i början af sommaren, och då under vanliga förhållanden den
inhemska sjöfarten fortgår ända in i November, så bör det ej blifva
svårt för sjömännen att förskaffa 'sig ny hyra för den återstående
delen af seglationstiden. Af dessa skäl tillåter jag mig ännu en
gång att fästa uppmärksamhet på nödvändigheten af att ändra denna
paragraf så, att. det ej kan blifva möjligt för sjömän, att göra sig
helt och hållet fria från fullgörandet af sin beväringsskyldighet.
Friherre De Geer: Jag ber härvid först att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att ifrågavarande sjöfolk äro befriade från all va¬
penöfning under fredstid, hvaremot den siste talaren, så vida jag ej
oriktigt uppfattade hans ord, önskade föreskrifter i den syftning, att
om sjömannen, undandroge sig sådan öfning det första året, han
skulle kunna tvingas att åtminstone fullgöra den det andra. I öfrigt har
Utskottet i fråga härom icke föreslagit någon annan förändring i
1860 års beväringslag, än att skarpa föreskrifterna för sjömäns skyl¬
dighet att inställa sig till krigstjenst, nemligen sålunda att laga för¬
fall hädanefter icke får stödjas på några ingångna aftal af enskild
natur, utan endast skall gälla för den sjöresa, till hvilken de redan
äro inmönstrade, och .så lång tid efter densammas slut, som de en¬
ligt sjölagen ännu icke äro fria från den enskilda sjötjensten.
Herr By delvis t: Efter de upplysningar om verkliga meningen
med bestämmelserna i den ifrågavarande paragrafen, som. jag nu er¬
hållit, ber jag att få återtaga mitt yrkande.
Ofverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
§ 28.
Bifölls.
§ 29.
Friherre .De Geer: Jag ber endast att få fästa uppmärksamhe¬
ten på att i början af denna paragraf tillkommit ett ord, nemligen
“mom. 1“, som bör utgå, emedan paragrafen endast innehåller ett
moment, sedan de moment, af hvilka den bestod i Kongl. Maj:ts
förslag, blifvit sammanslagna. Saken har tillkommit genom förbise¬
ende eller tryckfel, och jag har velat fästa uppmärksamheten derpå
för att få den rättad.
Paragrafen bifölls, med den rättelse att orden mom. 1 uteslötos.
Den 17 April, f. m. 393
§§ 30-43.
Biföllos.
§ 44.
lista mom.
Bifölls.
2:dra mom.
Herr von K o c h: Icke för att väcka något förslag till ändring
i denna paragraf, utan endast på det man möjligen i framtiden må
hafva det i minnet, vill jag nämna, att det hade varit önskligt, om
mal1 grfyit momentet 2 följande lydelse: “Under sådan vapentjenst
underhålles manskapet på Kong]. Maj:ts och Kronans bekostnad samt
förses med militäriskt ig enkänning stecken.11 Behöfligheten af en sådan
bestämmelse ådagalägges. af erfarenheten från förra årets krig, men
jag medgifver, att det ej är nödigt, att den intages i författningen,
u^al1 att° det må vara tillräckligt, att uppmärksamheten blifvit fä¬
stad derå. Jag anhåller för öfrigt om bifall till paragrafen i oför-
ändradt skick.
Ofverläggningen förklarades slutad, och momentet bifölls.
§§ 45, 46 och 47 samt de två i förslagets slut förekommande stad-
ganden.
Biföllos.
Ingressen.
Herr von Koch: Ehuru det visserligen icke kan vara behöflig!,
att jag efter den rörande § 12 förda diskussionen väcker förslag der¬
om, så är det dock efter gifven förbindelse och löfte till min ärade
granne till höger, som jag nu anhåller om återremiss af ingressen i
den syftning jag förut angifvit, eller för att få § 39 i 1860 års för¬
ordning, som angår befrielse för rust- och rotehållare att under krig
rekrytera, bevarad.
Friherre De Geer: Jag ber att få förena mig med den siste
talaren i att anhålla om återremiss, enär jag icke ännu kunnat göra
hvarken Kammaren eller mig sjelf fullt reda för, om något annat
stadgande må vara behöflig! i stället för den upphäfda § 39 i 1860
års förordning. Genom en återremiss kan måhända blifva ådaga-
394
Den 17 April, f. m,
lagdt, att något sådant icke behöfves, men i motsatt fall kan Ut¬
skottet icke komma i tillfälle att föreslå lydelsen af ett dylikt stad¬
gande.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till ingressen, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
5: te och 7:de punkterna.
Biföllos.
Den vidare föredragningen af Utlåtandet uppsköts till samman¬
trädet å e. m.
Kammaren åtskiljdes kl. 1 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Den 17 April, e. m.
395
Måndagen den 17 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 8 dennes.
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets utlåtande
Härvid förekommo:
lista, 2:dra, 3;dje och 4:de punkterna i ett sammanhang.
Herr Stråle: Att frågan om ordnandet af fosterlandets försvar
är, särdeles under närvarande politiska förhållanden i Europa, det
vigtigaste ärende, svenska män hafva att behandla, derom äro vi sä¬
kert alla ense, mine Herrar; och följderna af det beslut, statsmak¬
terna gå att fatta, kan komma att afgöra fäderneslandets framtida
öde. Vid sådant förhållande torde det tillåtas mig att, utan anspråk
att inverka på andras omdöme, få i Kammarens protokoll förvarad
min åsigt och huru jag ämnar rösta. Jag har biträdt förslaget till
lag angående den allmänna värnepligten. Jag förkastar på förhand
det vilkor Utskottet i sjette punkten uppställt i sammanhang med denna
lag, och anhåller att nu få yttra några ord om bildandet af stam¬
truppen.
Jag har alltid hyst det största förtroende till Sveriges indelta
armé, och jag har under den tid af nära tolf år, jag i egenskap af
chef för fångvårdsstyrelsen varit i beröring med kommenderingar ur
denna armé, oafbrutet hemtat ytterligare skäl till stöd för min åsigt.
Min mångåriga erfarenhet lemnar knappt ett enda fall, der ens in¬
dividen svikit detta förtroende. Jag betviflar att soldatesk i något
land, ja, under någon tid, funnits, der gudsfruktan, sedlighet, kärlek
till Konung och fädernesland, aktning för lagarne och medborgarnes
enskilda rättigheter gjort sig gällande i högre, ja näppeligen i så
hög grad, som hos den indelta svenska soldaten. Jag betviflar att,
396
Den 17 April, e. m.
der icke fullständig konskription blifvit genomförd, landets unga
värnepligtiga söner kunna vid vapenöfningar föras tillsammans med
soldater under så gynsamma förhållanden, som den indelta svenska
arméen erbjuder; och jag betviflar att i vår vidsträckta landsbygd,
der ordningen, om den störes, skall upprätthållas af en fåtalig krono¬
betjening, landtregeringen kan få full ersättning för den indelta
truppen, lika litet som befolkningen, i händelse inträffade oordningar
någon gång beklagligen påkallar anlitandet af militärmanskap, kom¬
mer att finna olägenheterna deraf så af annan trupp nedbringade
till det med ändamålets vinnande minsta möjliga.
För min del vill jag följaktligen icke utan särdeles tvingande
omständigheter uppoffra indelningsverket; och dessa tvingande om¬
ständigheter förefinnas efter mitt förmenande ej ännu; ty icke räk¬
nar jag dit det i anledning af frågan om utsträckt värnepligt gjorda
försök att tolka knektekontrakten så, som skulle med deras be¬
stånd en ökad värnepligt ej lagligen kunna utsträckas. Jag åbero¬
par i detta hänseende de segrande bevis Kammarens ledamöter af¬
gift^ i sin reservation. Icke heller inverkar på mig det anspråk på
stora eftergifter, till förmån för en samhällsklass och följaktligen på
de öfrigas bekostnad, man från visst håll framställt såsom vilkor för
ett fullständigt ordnande af fäderneslandets försvar.
Jag har nämnt, att jag åtminstone för det närvarande icke med
min röst ämnar bidraga till upphäfvande af indelningsverket, men
jag förbiser dock icke att olägenheter och svårigheter är o förbundna
med detsammas absoluta bibehållande i sitt närvarande skick. An¬
märkningar äro gjorda om soldatens för långa tjenstetid, om hans i
allmänhet bristande håg att höja sin militäriska bildning och att
söka vinna befordran samt om den allt för höga kostnad anskaffan¬
det af tillräckligt befäl och underbefäl åt armé och beväring skulle
komma att medföra. Dessa anmärkningar synas mig förtjena afseende;
men månne icke de skulle kunna till stor del undanrödjas utan att
i väsendtlig mån beröfva landet fördelarne af indelningsverket, om
man ställer ett betydligare antal rotar på vakans emot stadgad af¬
gift och använder de inflytande medlen till aflönande af särskildt
antaget befäl och underbefäl. Jag tror mig med skäl våga antaga,
att för den del af de indelta soldaterna, som man sedan vid krig
skulle finna för gamla att ställa i linien, tillfälle till användning med
fördel på annat håll icke kommer att saknas.
Att ifrågasätta att, om indelningsverket upphör, svenska Riksda¬
gen skulle vägra nödigt anslag för öfning af den på nya grunder
bildade arméen, tillåter jag mig icke; men utan all uppmärksamhet
torde dock icke böra lemnas, att Kong!. Maj:t i sammanhang med
upphörandet af den så kallade mötespassevolansafgiften, genom Kongl.
brefvet den 24 Maj 1841 stadgat “att, derest Rikets Ständer, vid en
blifvande riksdag skulle borttaga det nu bestämda mötesanslaget
eller detsamma nedsätta under det vid nu påstående riksdag be¬
stämda belopp, vi då skole vara oförhindrade att i stället för samma
anslag fordra uppfyllandet af de skyldigheter, som, i afseende å
manskapets transporterande till och från samt underhåll vid möten
in. m. enligt indelningsverk och knektekontrakt jemte öfriga gällande
Den 17 April, e. m.
35)7
författningar vederbörande åligga". Jag kommer att rösta förbifall
till Kongl. Maj:ts proposition och yrkar nu vördsamt afslag på Ut¬
skottets betänkande, åberopande till ytterligare stöd för min mening
den reservation Herr Björnstjerna afgifvit; der det i slutet heter:
“Efter mitt förmenande hade derföre Utskottet bort tillstyrka
rent bifall ej mindre till värnepligtslagen, sådan den af Utskottet
blifvit omredigerad, än till hvad Kongl. Maj.t begärt, så väl i af¬
seende på båtsinansrotarnes öfverflyttning från sjöförsvaret och regle¬
ringen af regementenas förläggningsområden, som ock för åtskilliga
regementens och korpsers kompletterande med “kontant aflönadt"
manskap.
Genom bifall till ett sådant förslag skulle Riksdagen förfara med
den varsamhet, som hvarje förändring i grunderna för landets för¬
svarsorganisation alltid kräfver. Man fick då tid att inhemta er¬
farenhet, ej mindre om verkningarne af värnepligtslagens tillämpning,
än om möjligheten att erhålla kontant aflönadt manskap med kort
tjenstetid och större militäriskt värde, samt kunde derefter, sedan en
sådan erfarenhet först vore vunnen, med trygghet taga i öfvervä¬
gande frågan om de nuvarande indelta stamtruppernas ställande på
ständig vakans och stamsoldatens antagande genom befälet mot kon¬
tant aflöning.
Friherre von Otter: Då jag haft Kammarens förtroende att så¬
som ledamot i Särskilda Utskottet, deltaga i behandlingen af denna
fråga, och i den reservation jag afgifvit emot Utskottets beslut ej
närmare yttrat mot hvad jag reserverat mig, anser jag mig skyldig
att vid början af diskussionen lemna upplysning om den ståndpunkt
jag intager i denna vigtiga fråga.
Att jag ogillat Utskottets beslut i nu föredragna punkter lärer
väl ingen betvifla. Såsom ledamot i den s. k. rust- och rotehålls-
komitéen har jag, enligt hvad dess betänkande visar, sökt motarbeta
de anspråk, som i eu eller annan form gjort sig gällande å rust-
och rotehållares sida, för att blifva befriade från indelningsverket.
Jag vill icke upptaga tiden med besvarande af hvad Utskottet i sina
motiver framhållit såsom stöd för det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit, under förhoppning att ingen inom denna Kammare skall gilla
dessa motiver; men skulle så vara, skall jag visserligen icke under¬
låta att söka framställa motbevis.
Hvarför jag icke kunnat deltaga i det slut, hvartill pluraliteten
af Utskottsledamöterna från denna Kammare kommit, får jag nu be¬
lysa; men på samma gång jag icke kunnat gilla det af dem fram¬
ställda förslaget, hvilket äfven enligt min åsigt har många förtjenster,
får jag dock med tacksamhet erkänna deras motivering, i hvilken jag
till det mesta instämmer. Att jag är en varm vän af den indelta
soldaten, är för Kammarens ledamöter väl bekant, och den långa tid,
öfver ^ sekel, som jag tjenat i den indelta arméen har icke rubbat,
utan fast heldre stadfästat min öfvertygelse, att den -med tillräcklig
'öfning kan fylla alla de anspråk, som blifva af yttersta nödvändig¬
het, derest den nu antagna värnepligtslagen skall kunna uppfylla sin
bestämmelse. Reservanterne yttra om den indelta soldaten. “Hans
398
Den 17 April, e. m.
pålitlighet,. ordningssinne, krigstukt och villighet att uppfylla tjexi¬
stens fordringar äro allmänt erkända. Yanan vid strängt arbete och
ett tarfligt lefnadssätt, gör honom härdig och förnöjsam. Såsom of¬
tast brukare af den jord, han är kallad att försvara, är han vid denna
fästad med en kärlek, som icke kan undgå att på krigaren utöfva ett
fördelaktigt inflytande." Jag hemställer, huruvida man kan anskaffa
en stam som bättre bör kunna uppfylla hvad man måste fordra af
en lämplig kader för vår beväringsarmé.
Vidare yttra reservanterna:
“Sjelfva den omständigheten, att han antages af jordegaren och
under den tjenstfria tiden delar hans sysselsättningar — förhållanden,
hvilka dock i visst hänseende icke äro utan olägenheter —• gifva
honom en ställning i samhället, som gör att arméen hos oss med det
öfriga folket sammansmälter på ett sätt, som man i andra länder ej
sällan haft skäl att afundas. Det är väl således otvifvelaktigt, att
ett antal sådane soldater kan på beväringen verka välgörande, äf¬
vensom att den motvilja, hvarmed, enligt hvad uppgifves, föräldrar
och husbönder stundom låtit sina söner eller tjenare öfvas samfäldt
med värfvad trupp, icke kunde hafva någon grund, så vidt den ut¬
sträcktes äfven till den indelta arméen“. Men något derefter säga
reservanterna: “Soldaten antages af rust- eller rotebållaren, oftast
bland den tjenande klassen och naturligtvis utan allt afseende på
hans lämplighet såsom befälsämne; och då han, så väl till följd af
uppfostran som af sin ställning som jordtorpare, måste vara och
förblifva i bildning underlägsen många bland de värnepligtige, kan
han visserligen genom moraliska egenskaper blifva dem en värdig
föresyn, men endast undantagsvis besitta den förmåga och de insig-
ter, hvilka vår tid fordrar af ett dugligt befäl.“
Efter reservanternas föregående vitsord, vet jag icke huru man
kommer till detta sista. Jag erkänner visserligen, att denindeltasoldaten
ja — jag vågar äfven säga befälet — i närvarande stund icke mot¬
svara hvad den i dag antagna värnepligtslagen ovilkorligen kräfver
af stammen, men orsaken härtill är ingen annan, än att de sakna
öfning, (drif dem denna och utbilda derjemte den indelta soldaten i
intellektuelt hänseende, så tror jag icke, att man får skäl utkasta
förkastelsedomen öfver den indelta armén. Jag har på dessa grunder
icke kunnat biträda reservanternas förslag, som inom få år skulle
vålla indelningsverkets fullkomliga upphäfvande, och i stället skaffa
oss en helt och hållet värfvad stam.
Med anledning af dessa åsigter har man rätt att fråga, hvarför jag
icke underskrifvit Herr Björnstjernas reservation, som i enlighet med
Kongl. Maj:t förutsätter indelningsverkets bibehållande orubbadt?
Först måste jag utsäga, att indelningsverkets grundtanke är rubbad,
i och med detsamma som befälets boställen indragas, hvilket val
kan vara lämpligt i afseende på officerarnes, men som i enlighet med
hvad jag förr yttrat i denna Kammare, kommer att verka högst
menligt för underbefälet. Denna fråga hör dock icke hit. Hvarför
jag icke kunnat obetingadt underskrifva Herr Björnstjernas reservation
är den, att deri, likasom i Kongl. Maj:ts förslag, saknas ett bestämdt
uttalande af hvad den utsträckta värnepligten ovilkorligen kräfver i
Den 17 April, e. m.
399
afseende på stammens organisation och ytterligare öfning. Kongl.
Maj:t säger visserligen i sin nådiga proposition till .Riksdagen, såsom
t. ex. å pag. 3 och 15, att en ökad öfning blir behöflig, men den¬
sammas ökande för den indelta arméen, utöfver hvad som nu fin¬
nes, förekommer icke. Skall den indelta stammen, på sätt de fem
reservanterne så riktigt framhålla, kunna ernå den militäriska utbild¬
ning som är nödvändig, så är det i sanning icke tillräckligt med
nuvarande öfningar, ty då stammen från början saknar fullständig
bildning och, af denna blott ett ringa fåtal, sedermera erhåller ytter¬
ligare särskild öfning, men i stället oupphörligen kommer att sam¬
manblandas med den talrika, ännu mindre öfvade beväringen, så upp¬
står samma förhållande som då man blandar ett bättre med ett sämre,
att det bättre blir oupphörligen försämradt. Så vida man ej aktgifver
på dessa förhållanden, nemligen att den indelta stammen, sedan
hon genomgått en otillräcklig rekrytbildning, med få undantag, endast
får öfning med beväringen, nekar jag ej till att denna stam torde
blifva mindre lämplig såsom kader. Jag hade derför önskat och an¬
sett nödigt, att från Kongl. Maj:t samtidigt med förslag om ökad
värnepligt äfven framställning blifvit gjord om bättre utbildning af
stammen. 1868 års förslag upptog en sådan genom stammens in¬
kallande i garnisonstjenst; denna tanke är nu öfvergifven. Reser¬
vanterna tala om ett års garnisonstjenst; jag delar denna åsigt, derest
den fullständiga utbildningen ej kan anordnas i depöter.
En annan brist finnes jemväl enligt min åsigt i Kongl. Maj:ts
förslag, ett förhållande som blir en ovilkorlig följd af den indelta
soldatens ytterligare öfning och kortare tjenstetid. På samma gång
som jag alltid bekämpat att någon samhällsklass skall i och för
värnepligtens utsträckning tillgodoses på de andras bekostnad — enär
värnepligten är ett rent personligt åliggande, på samma gång måste
jag ur rättvisans synpunkt framhålla att, derest indelningsverket
såsom jag önskar, bibehålies och rust- samt rotehållare ådragas ej
obetydliga kostnader, genom soldatens ytterligare öfning och förkortad
tjenstetid, mot hvad för närvarande eger rum, måste han derföråtnjuta
ersättning. Jag skulle derför önskat, det Kongl. Maj:t aktgifvit på
rust- och rotehållares rättvisa anspråk i detta hänseende, om än icke
lika utsträckt eller på samma sätt som i 1868 års nådiga proposition
framställes. Men lika litet som den enskilde kan bedöma, hvad i
ena eller andra hänseendet af hvad jag här påpekat kan erfordras,
lika litet anser jag, att Riksdagen genom någon skrifvelse till Kongl.
Maj:t bör göra framställning härom, då Regeringen bäst kan bedöma
hvad som erfordras härutinnan, och jag är fullt öfvertygad, att
Kongl. Maj:t utan någon skrifvelse från Riksdagen och lika varmt
som denna tänker på det som är till fosterlandets bästa och, såsom
en talare yttrade för några dagar sedan, drager konseqvenserna af
beväringslagen.
Jag yrkar afslag å nu föredragna punkter.
Friherre Raab, Adam: Jag uppträder icke alldeles så anspråks¬
löst som de två föregående talarne, ty jag är genomträngd af öfver-
tygelsen att hafva fullkomligt rätt i det jag går att förfäkta, och en
400
Den 17 April, e. m.
sådan öfvertygelse gifver förhoppning att kunna inverka på någon.
Här föreligger nu Utskottets förslag i lista, 2:dra, 3:dje och 4:de
punkterna med en så kallad aflösning på femton år, det vill säga att
endast 15 år skulle indelningsverket fortfara och derefter upphöra.
Här föreligger på samma gång Kongl. Maj:ts förslag och vidare hafva
vi reservanternes af Första Kammaren förslag. Hetta äro de tre
egentliga förslag, mellan hvilka vi hafva att välja.
Hvad beträtfar det första eller Utskottets, så får jag säga att,
så vida det hade beledsagats med föreskrift att beväringen skulle
exercera åtminstone ett år, jag då skulle varit färdig att gifva efter
indelningsverket, till och med förr än på 15 år, om jag nemligen
kunde lita på att en sådan öfning komme att fullföljas; men då jag
icke vågar göra mig någon förhoppning om en så fullständig öfning
för beväringen, och jag tror att jag inom denna Kammare icke be-
höfver vara vidlyftig i min motivering, så får jag för min del begära
afslag af detta förslag.
Hvad deremot angår Kongl. Majits förslag, så skulle jag visser¬
ligen vilja antaga detta framför Utskottets, men då jag är i tillfälle
att med min röst biträda antingen detta eller reservanternas af För¬
sta Kammaren förslag, så får jag uppriktigt bekänna, att det sed¬
nare är för mig oändligen mera tilltalande. Huru brådtom vi hafva
haft, tror jag dock ingen finnes, som icke genomläst de utmärkt väl
skrifna motiverna till detta förslag, och om den föregående talaren
upprepat några strofer derur, hviika berömma indelningsverket och
hvilka jag gerna vill underskrifva, så har han gått alldeles förbi
andra af de motiver, som blifvit anförda, hvarför indelningsverket
icke står väl tillsammans med den nya värnepligtslagen, som i dag
af Kammaren blifvit antagen. Jag har sjelf i närmare trettio år va¬
rit indelt officer och må uppriktigt säga, att jag i allo instämmer
med Herrar reservanter i deras åsigt. Jag har tillika en lång tid af
min lefnad varit lika varmt intresserad som den föregående talaren
för indelningsverket-; men jag har också, särdeles under sednare åren,
då jag mycket vistats utomlands, varit i tillfälle att göra jemförel¬
se!' med förhållandet i andra länders arméer och sett huru oändligen
högt krigsvetenskapen der står, emot sådan jag föreställde mig den
på den tid då jag gjorde tjenst såsom indelt officer. Sedan jag gjort
bekantskap dermed, har jag funnit att vi i indelta arméen icke ega
det skydd, vi kunna fordra, ej heller de ämnen till befäl, som be-
höfvas, då värnepligt skall införas. Yi böra icke förglömma, att vi
stå i helt andra förhållanden än för några tiotal af år sedan. Den
ökade krigsbildning omgifvande länder gifva sina militärer är så be¬
tydligt mycket större, än den tarfligt vi hittills nöjt oss med, att en
förändring är nödvändig, om vi skola kunna komma i en sådan ställ¬
ning, att vi kunna möta en fiende. Detta gör, att, om icke annan utväg
förefunnes än att välja emellan Utskottets och Kongl. Majits förslag,
jag visserligen heldre skulle antaga det sednare; men då ett annat
förslag, nemligen reservanternas, föreligger, så får jag bekänna, att
jag obetingadt ställer mig på deras sida. Jag behöfver ej förorda
detta förslag, de hafva sjelfva gjort det i sin motivering och jag är
öfvertygad
401
Den 17 April, e. ru.
öfvertygad att dessa utmärkta män också träda upp att försvara
detsamma. Men jag ber deremot, att få göra en ganska allvarlig
anmärkning emot detta förslag. Reservanterne hafva föreslagit att
den vakansafgift, som skulle betalas af de vakanta rotarne, skulle
genom komitéer utredas och att Kongl. Maj:t med ledning af dessa
utredningar skulle till 1873 års Riksdag föreslå de belopp, som skulle
utgöra vakansafgifter. Jag ber att få uppställa stora betänkligheter
mot detta förslag. .Först och främst vet jag icke om Kongl. Maj:t
skall tillsätta ett större antal ledamöter i dessa komitéer än lands¬
tinget eller om landstinget skall tillsätta ett större antal. Men lika
godt; jag vill nu antaga att ett lika antal blifver utsedt å hvardera
sidan, så känner man dock af erfarenhet att dylika grannlaga upp¬
drag betros åt helt olika qvali.ficerade personer i olika delar af lan¬
det. Inflytelserika personer kunna verka mycket i en sådan komité.
Om nu i^den ena delen af landet eu inflytelserik person blifvit af
Kongl. Maj:t tillsatt, så kan han söka till att drifva upp afgiften
till den högsta möjliga. På en annan ort kunna rust- och rote-
hållarne varit nog lyckliga att få en inflytelserik man på sin sida,
och denne kan då hafva makt att trycka ned afgiften till den aldra
lägsta. Derigenom skall den orättvisa, som finnes, blifva ökad, ej
minskad; ty att en orättvisa förefinnes, det medgifva vi väl alla, då
vi kommit underfund med att rotehållarne betala så olika och att
skilnaden är så ofantligt stor som att, då roteringens underhållande
för den ene rothållaren kostar 60 till 70 Rall', den för en annan upp¬
går till 250 R:dr. Jag föreställer mig alltså, att den föreslagna upp-
taxeringen icke kan föranleda till någon minskning, utan snarare
öka den orättvisa, som finnes. En annan fråga är, om det kan ligga
någon rättvisa deri, att den ene rotehållaren skulle komma att fort¬
farande betala mycket mer än den andre. Från början af CarlXLs
knektekontrakt voro alla soldattorp utslagna lika; nu har den ena
roten innehafts af en egare, som varit mycket generös, som låtit sol¬
daten göra intägter och tillåtit den efterkommande att behålla de¬
samma och så har småningom ett och annat torp blifvit mångfaldigt
bättre än ett annat torp inom samma kompani. INu frågas, är det
rättvist att just den rote, der en föregående egare varit särdeles
efterlåten mot sin soldat, att just denna rote skall plikta derför och
betala mer än den som varit njugg. Jag tror att vår rättskänsla
säger oss att detta ingalunda är rättvisa, och jag föreställer mig,
redan ur denna synpunkt, att en sådan uppskattning är ändamåls-
vidrig. Jag ber dessutom att få framhålla en annan sida af saken.
Yi hafva nemligen redan haft en uppskattning i vårt land, den af
prestlöner. När förslag om en dylik uppskattning gjordes, var jag
ledamot af Ridderskapet och Adeln och jag erkänner att jag ansåg
det vara en förträfflig idé, hvilken jag ock biträdde, respekterande
det omdöme, hvarifrån den utgått; men verkställigheten har visat
att i de flesta orter lönerna stigit och folket fått betydligt ökade ut¬
gifter. Och mången med mig torde vara obenägen att ingå på ett
förslag, om hvilket man knappt kan ana hvarthän det leder. Allt
detta är dock underordnadt mot den största betänkligheten, att vi
Riksd. Prot. 1871. 1 Afd. 2 Band. 26
402
Den 17 April, e. m.
nemligen genom den förberedande åtgärden, att ingå till Kongl. Maj:t
med anhållan om tillsättande af komitéer och afgifvande af proposi¬
tion till 1873 års Riksdag, skulle vålla ett uppskof. Derförinnan
föreställer jag mig att det näppeligen skulle vara möjligt att komma
fram med något förslag, som skulle blifva antaget. Man skulle så¬
ledes framskjuta frågans afgörande ännu ett par år. Min tid är snart
förliden, men jag får säga, att jag anser för en samvetssak att icke
förlora eu dag vid reglerandet af denna för riket vigtiga fråga om
vårt försvar.
Af alla dessa skäl anser jag den del af reservanternas förslag,
som innefattar att till komitéer skola öfverlemnas att utreda huru
mycket hvarje rote skall betala, såsom icke så särdeles lyckligt,
och får deremot protestera på det varmaste. Jag föreställer mig
deremot, att med så utmärkta män, som vi hafva i vårt Försvars¬
utskott, med alla utvägar, som stå dem till buds, och med de upp-
lysningar, som de hafva till sitt förfogande om så val markegångs-
sättningen, som om kontrakten å vakanta rotar från hvarje rege¬
mente m. m., det icke skulle vara en svår sak för dem att här upp¬
gifva ett förslag på en lika vakansafgift öfver hela landet.. Skulle
nu likväl Utskottet finna att det skulle vara någon orättvisa i att
framlägga förslag på en fix summa öfver hela riket, så är ju icke
något hinder att göra förslag på något olika summor i olika delar
af landet. Alla förslag, som jag har sett, hafvr emellertid utgått
på att få en fix summa öfver hela riket. Kongl. Majtts år. 1869 af-
gifna förslag går derpå ut; Utskottets förslag nu. går ut pa en lika
afgift. Jag har nu här igen en tryckt promemoria -- jag vet. icke
hvarifrån den har kommit, men den låg på min pulpet, då jag i dag
hitkom — den innehåller äfven förslag på en för alla lika summa.
I går eller förgår låg här ett annat plakat, hvilket jemväl innefat¬
tade förslag om en lika afgift. Om således äfven åsigterna äro de¬
lade i annat, så öfverensstämma de dock derutinnan, att. man vill
hafva en fix summa för vakansafgiften. Den fråga, som således. Ut¬
skottet hade att besvara, vore, huru stor denna summa skulle blifva.
Det kan icke falla mig in att här vilja göra förslag, som skulle ega
anspråk på att blifva antaget, men jag vill antyda, att, efter de
grunder, som finnas anförda i Kongl. Maj:ts förslag år 1869, bör nå¬
gon eftergift göras åt rotehallarne, da de alltid fa större utgifter till
följd af ökad exercis. Lagligen ega de visserligen icke rättighet till
en sådan eftergift, men billigheten tyckes dock fordra det, ty genom
den ökade exercisen blifver följden den, att soldaten, i. stället.för
att förut hafva fått sitta hemma på sitt torp, får vara i tjenstgöring,
och det blifver mycket dyrare än hittills både att lega och att un¬
derhålla en soldat. Det är hufvudsakligen ur denna synpunkt, och
sedan ett löfte i 1869 års Kongl. förslag blifvit gifvet om. eftergift af
en femtedel, som jag anser billigt att man icke förbiser denna
punkt, utan medgifver någon lindring. Men då man år 1869 beräk¬
nade kostaderna för ett rotehåll till 126 R:dr och föreslog att vakans¬
afgift skulle utgå med 100 R:dr, så kunde man antaga 100 R:dr så¬
som den afgift, hvilken öfver hufvud taget borde utgå, och skulle då
för en eller annan ort kunna adagaläggas att detta vore för högt,
Den 17 April, e. m.
403
så må jag erkänna att man gerna kan sätta ned afgiften, dock icke
till lägre belopp än t. ex. 80 K/.dr. Ett sådant maximum och mini¬
mum föreställer jag mig att Utskottet kan föreslå och, med den åsigt
jag har, att det vore lyckligt och nyttigt om ett förslag i denna
riktning framkomme, får jag framställa yrkande om återremiss af frå¬
gan, med önskan att Utskottet ville taga dessa åsigter i betraktande
och inkomma med ett nytt förslag i den syftning, reservanternas för¬
slag utvisar, men med utsättande af fix summa för rotevakansafgiften.
Jag vill icke besvära eder, mine Herrar, med att bemöta hvad
föregående talare anfört, utan vill endast med anledning af Herr
Stråles yttrande nämna, att jag, som bevistat mångfaldiga bevärings-
möten, kan försäkra honom att icke någon svårighet förefinnes att
med beväring hålla orostiftare i styr, tvärtom var det roligaste yng-
lingarne visste, då de fingo vara med på något dylikt uppdrag, som
inträffade rätt ofta vid den lägerplats, der jag tjenstgjorde.
Herr Ribb ilig: Det är sannerligen icke någon lätt sak för en
ung representant, jag känner det med mig, att uppträda för att yttra
sig inom en församling sådan som denna; det är nemligen icke"just
något angenämt läge, hvari man försätter sig. då man såsom jag
känner sig tyngd af oförmågan att kläda sina tankar i sådana ord
man önskar och vidare gifva dessa ord sin behöriga form, men denna
frågas höga vigt och'betydelse, att icke säga heliga vigt. uppfordrar
mig att äfven för min del lägga mitt enkla ord i 'vågskålen. Jag är
derjemte öfvertygad om att den ärade Kammaren skall med öfver¬
seende upptaga hvad jag kan komma att yttra i denna fråga, lika¬
som ock framdeles, när jag kan finna mig föranlåten att vid något
tillfälle begära ordet, då jag.nu ber att få förklara, att jag vid alla
tillfällen skall söka hålla mig strängt till ämnet samt vara så kort¬
fattad som möjligt.
Mine Herrar! Jag har varit nog lycklig att tillsammans med
denna ärade representantförsamling få under förmiddagens lopp lemna
min löst åt det förslag till ny allmän värnepligtslag, som blifvit af
Kong!. Maj:t till Riksdagen afgifvet. Vi stå nu vid den andra vigt.' m
frågan, _ nemligen huru förhållandet med stamtruppen skall ordnas.
För min enskilda del känner jag mig fullkomligt tillfredsställd med
Kongl. Maj ds förslag i detta fall, men jag tror att det hade varit
klokt om uti detta förslag hade varit åtminstone antydt något om
den lindring, som rust- och rotehållaren skulle vara berättigad att
erhålla. Att det vore skäligt tillerkänna honom en sådan lindring
derom har Kongl. Majd redan vid ett föregående tillfälle yttrat sig’
nemligen i sin proposition till 1869 års riksdag, och ytterligare hafva
de fem reservanterna i Särskilda Utskottet äfven antydt och erkänt
behofvet af en sådan lindring. Att lindringen har skal för sig +orde
väl framgå, såsom eu ärad talare nyss förut antydt, af det förhål¬
lande att hädanefter stamsoldaternas tienstgönngstid blifver utsträckt
och att bördan för rust- och rotehållare^ attunderhålla^ soldaten
derigenom blifver till någon del mera oviss och vexlande. De ärade
reservanternas förslag n.tt nflöning för stcimmen bädfinefter sbnll verb-
stälias eif staten med de Vcilvensnfgifter, som &f rust- ocb rot°bål-
404
Den lf Åpri’, e. m.
larne skulle utgå ock att staten skulle anvärfva stamtruppen anser
jag för min del vara ett vådligt experiment, i synnerhet som jag icke
är förvissad att dessa värfvade soldater få sig anvisad stadig bostad.
Häruti ligger efter mitt förmenande den största svagheten af reser-
vanternes förslag.
Mig har deremot tilltalat ett förslag, åt hvilket troligen hvar
och en af Kammarens ledamöter egnat sin uppmärksamhet, då det
blifvit framlagdt på hvars och ens bord i dag; och jag anhåller för
min del att få förorda detsamma. Det innehåller nemligen i afseende
på de lindringar, som skulle kunna komma rust- och rotehållare
till del, följande, som jag skall taga mig friheten uppläsa:
Rotehållet.
A. Den årliga roteringskostnaden bestämmes i ett för allt till
soldatlön af 100 R:dr R:mt, att utgå på följande sätt:
l:o a) der bostad med eller utan jord nu är till soldaten kon-
traktsenligt upplåten, vare rote fortfarande skyldig, att enahanda
förmåner soldaten tillhandahålla, med åliggande för roten att bekosta
nybjrggnad äfvensom att tillsläppa materialier till påsynta repara¬
tioner; och skall roten mot fullgörande af dessa skyldigheter åtnjuta
motsvarande afdrag å soldatlönen efter kompromiss-uppskattning;
b) befinnes vid sådan uppskattning dessa soldaten lemnade för¬
måner öfverstiga 90 R:dr, eger roten disponera den jord, som ej for¬
dras för fyllande af beloppet; understiger åter lägenhetens årliga
värde 90 R:dr, skall roten till soldaten utgifva skilnaden i penningar
eller deremot svarande spanmål efter årets markegång inom länet;
dock att denna skilnad i sin helhet eller till större eller mindre del,
efter öfverenskommelse mellan roten och soldaten, kan förvandlas i
andra naturaprestationer, såsom foder, bete, vedbrand m. m. och
c) 10 R:ar insättas årligen för soldatens räkning i sparbank, och
eger soldaten att dem jemte upplupen ränta vid sitt utträde ur tjen¬
sten disponera; men i händelse han med döden åtgått, tillhandahållas
mtdlen hans sterbhus; och
2:o de rotar, hvilka nu till soldaten hvarken lemna torp eller
bostad, betala i ett för allt till statsverket 100 R:dr R:mt i vakans-
afgift, der de ej heldre vilja utgöra soldatlönen i enlighet med hvad
som i ofvanstående punkt l:o säges.
B. Utöfver ofvan stadgade skyldigheter är roten fri från alla
utgifter och besvär af hvad namn och beskaffenhet de vara må i och
för sin soldats underhåll, och skall staten således bekosta all soldatens
beklädnad och utredning äfvensom städja, lega samt fyllnad i lönen,
der sådan erfordras åt soldaten, hvaremot staten öfvertager rekry¬
teringen; samt
C. För så vidt det skulle inträffa, att någon rotehållare icke
finnes villig att ingå på dessa här ofvan gjorda bestämmelser, må
det honom icke förvägras att vid sina hittillsvarande rättigheter och
skyldigheter förblifva.
Rusthållet.
Samtliga ofvanstående bestämmelser gälla jemväl för rusthållare
med afseende på ryttares eller soldats aflöning, och ega
Den 17 April, e. m.
405
a) rusthållare med effektiv rusttjenst, för dennas uppehållande i
öfrigt jemte ryttarens ekipering, att uppbära rusthållen nu anslagna
räntor m. m., samt
b) rusthållare vid afsutet kavalleri att framgent åtnjuta rusthållen
anslagna räntor m. m. emot erläggande derför, så länge de icke ut¬
göra effektiv rusttjenst, af årlig i penningar bestämd hästvakansafgift
äfvensom bekostande af soldatens beklädnad och utredning.
Båtsmanshållet.
Hvad om rotehållet nu äi stadgadt gäller i tillämpliga delar
äfven om båtsmanshållet.
Då nu detta förslag till så obetydlig del i sjelfva grunden skil¬
jer sig från hvad Kongl. Maj:t vid ett föregående tillfälle, nemligen
vid 1869 års riksdag, föreslagit, och då det i allmänhet bibehåller
grunderna för indelningsverket orubbade, så finner jag för min del
detsamma vaxa i högsta grad tänkvärdt, och om det derjemte skulle
kunna leda. till en förening inom representationen för frågans lösning —
och fäster jag för min del den högsta vigt vid frågans snara lösning —
så finnes väl icke någon, som för öfrigt gillar indelningsverkets bibe¬
hållande, hvilken icke skulle vilja lemna ofvannämnda af mig nu upp¬
tagna förslag sin röst. Jag anser för öfrigt den stora frågan i sin hel¬
het vara i det utredda skick, att det icke behöfves på densamma spillas
många ord och för min del skall jag, såsom jag nyss hade äran
nämna, vara så kortfattad som möjligt och vill med anledning deraf
endast yrka afslag å Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet afgifna proposition, med de modifikationer som det af mig nu
upplästa förslag innehåller.
Friherre Stjernblad: Såsom af betänkandet synes, är jag en
af reservanterna emot Utskottets förslag och har jag reserverat mig
på de skål, Indika Herrarne finna i reservationen anförda och säkert
alla tagit del af. Jag skall icke trötta Kammaren med att återupp¬
repa dessa skäl, utan inskränka mig till att säga, att jag icke biträdt
Utskottets förslag att såsom vilkor för åtagandet af en ökad värne-
pligt sätta indelningsverkets upphäfvande. Må det vara nog om jag
säger att detta förslag hvilar hvarken på en rättvis eller billig grund.
Jag kan således ej instämma med den siste talaren, då han säger att
det vore med billighet förenadt om rust- och rotehållaren finge åtnjuta
någon lindring, då de åtaga sig de ökade bördor som ligga i'den
vidgade värnepligten, lika litet som jag kan finna att i reservationen
är antydt på någon sådan sorts lindring. Fn lindring för det att
rust- och rotehållarne skola åtaga sig ökad beväringsskyldighet är
det mig alldeles omöjligt att leta mig till på någon grund. Hvad
som blifvit anfördt till stöd för denna sorts lindring är, att den ro¬
terande jorden är tryckt och bördan ojemnt fördelad, men allt detta
tror jag redan är utredt och jag förmår icke göra det bättre.
Fn talare näst före honom anslog deremot på en sak, som torde
vara förtjent att taga i betraktande och utgöra ett skäl att taga rust-
ock rotehållarnes sak under öfvervägande; den nemligen, att genom
den ökade värnepligten uppkomma större kostnader för rotehållarne
406
Den 17 April. e. m.
dymedelst, att denna ökade värnepligt kommer att fordra en Högre
utbildning ock större öfning för stammen, hvilket föranleder till ökade
aflöningskostnader för denna stam. Rust- och rotehållarne äro otvif¬
velaktigt, till följd af det deras egande jord påhvilande onus natur,
skyldige att underkasta sig hvarje sådan uppoffring, men under en
tid, som man kallar rättvisans och upplysningens, tror jag icke, att
det vore klokt att låta en klass ensam bära en börda, som kommer
alla tillgodo. Således bör den ökade börda, som uppkommer ge¬
nom de ökade öfningarne af stammen, på alla fördelas. Men huru
skall man kunna åstadkomma en rättvis fördelning af en så vex¬
lande utgift. Jag tror att blott ett sätt finnes, på hvilket man
kan åstadkomma detta och det är att i penningar uppskatta den nu
påhvilande bördan och. medgifva densammas gäldande i form af en
ständig, årlig vakansafgift. Detta är ett af de skäl, hvarföre jag
biträdt reservanternes förslag.
Men äfven ett annat skäl finnes dertill, nemligen det militära.
Genom att antaga förslaget till den nya värnepligtslagen kommer
nemligen, ifall denna lag skall blifva en sanning, en fullkomlig om¬
hvälfning af landtförsvaret, hvad åtminstone infanteriet beträffar, att
ega rum. Hittills hafva vi haft eu liten armé, deruti ingått cirka
21,000 man indelt infanteri. Denna armé, försedd med nödigt befäl,
har också haft nödtorftig militärisk utveckling, samt såsom ersätt-
ningstrupp eu beväring med föga nämnvärd öfning. Derigenom att
den nya värnepligtslagen i dag af denna Kammare blifvit antagen
och under förutsättning att Medkammaren äfven så förfär, så ega vi
icke mera denna armé. Denna armé måste upplösas för att tjena till
befäl och ledare för den nya arméens hufvudsakliga truppstyrka, det
vill säga två eller fyra beväringsklasser, allt efter som den mindre
eller större krigsfoten uppställes.
För att finna till hvilken grad söndersplittringen af den stående
arméen måste försiggå, behöfver man blott kasta en blick på den
promemoria för mobiliseringen, hvilken blifvit utdelad, och I finnen
då, mine Herrar, att,sedan ett nödtorftigt antal korporaler, sjukvårds-
soldater, manskap för depoterna och trossen blifvit uttagna, återstå i
ledet 69 man per kompani, och då det reglementerade antalet skarp¬
skyttar eller 16 stycken frånräknas, så återstår per stamkompani 53
man i ledet. Vid mobilisering skall emellertid hvarje stamkompani
utsvälla till två fältkompanier om cirka 200 man vid den större krigs¬
foten. Der blifva således qvar i ledet 26 ä 27 man per fältkompani
och det gör cirka en man på hvar sjette beväringssoldat. Skola dessa
såväl befäl som ledare vara fullgoda, så erfordras en militärisk ut¬
bildning långt utöfver hvad som för närvarande förefinnes. För att
vinna detta mål erfordras mycket mer öfning åt stammen än som
nu bestås den eller af Departementschefen blifvit föreslagen, och detta
så mycket mera, som beväringen, enligt organisationsplanen, skall
samtidigt med stammen inrycka till regementsmötet och ifrån första
dagen deraf införlifvas och samöfvas med den. Denna stam kommer
således aldrig att sjelfständigt exerceras och går följaktligen miste
om den rekapitulation af det inlärda, som hittills legat i dessa möten.
För att stammen skall kunna uppbära detta och ej råka i upp¬
407
Den 17 April, e. m.
lösningstillstånd måste den ega en fullständig militärisk utbildning,
något sorg, man rimligtvis icke kan fordra ai var indelta armé med
dess antagnings- och underhållssätt af truppen och den knappt till¬
mätta öfningstiden.
Antagandet af reservanternes förslag om medgifvande för rust-
och rotehållare att få erlägga en ständig vakansafgift och kronans
eftertagande af anskaffning och underhåll af den indelta soldaten
skulle otvifvelaktigt bidraga till vinnandet af det önskvärda måiet, ty
derigenom skulle åtminstone en del af den indelta truppen kunna göras
mera rörlig och hastigare omsättlig samt underkastas så vidsträckt
öfning, att den erhöll en värdefull och fullständig militärisk utbildning.
Man torde möjligen här rygga tillbaka för uttagande af ett så¬
dant steg och åberopa att man i den vägen ej har någon erfarenhet.
Yi hafva dock i stort en sådan erfarenhet. Vi hafva nemligen i eu
provins två hela regementen, som äro ställda i samma kathegori. JDet
är de skånska infanteriregementena, der manskapet i allmänhet är
kontant aflönadt. Nåväl, om någon del af arméen ställes på denna
fot, så kan man också fritt disponera denna del, samt utveckla den
till befäl och fullgoda ledare, ty något hinder att inkommendera den¬
samma till hvilken tjenstgöring som helst förefinnes icke, då kronan
sjelf aflönar detta manskap. Kostnaderna kunna blifva större, men
då det är ett stort mål som eftersträfvas, blifver detta en underord¬
nad sak, och att vi i detta fall måste göra något, det tror jag Her-
rarne finna klart, ty att efter nya värnepligtslagens antagande bibe¬
hålla indelningsverket oförändradt, det är att gå en fulkomlig upp¬
lösning till mötes. Jag har visserligen hört en viss fruktan uttalas
för det föreslagna systemet. Man har talat om löst folk, och om den
tunga, som genom dem förmedelst ökad fattigvård etc. skulle för
landet uppstå. Men, mine Herrar, ett sådant tal är nära nog en an¬
klagelse mot de regementen som redan äro så ställda. Jag säger
“så ställda", enär det väl ej kan vara någon synnerlig skilnad om
de uppbära sin aflöning på rust- och rotehållarens kontor eller af
Kongl. Maj:t och Kronan; och att dessa trupper icke äro de sämsta
inom indelta arméen tror jag mig kunna försäkra. Jag har hört mycket
goda vitsord om dem, och har intet skäl antaga att de framdeles mer
än hittills skola blifva löst folk. Man antager unga personer, gifven
dem skolbildning och vetande och i och med detsamma en förmögenhet,
hvarmed de kunna verka och sedermera förvärfva sig en god samhälls¬
ställning; är detta vägen hvarpå löst folk fostras? Jag vågar hysa
en alldeles motsatt åsigt. Att jag icke slår in på en oriktig väg
med hvad jag förordat, derför har jag eu borgen i det af en aktad
reservant emot Utskottets beslut afgifna yttrande, nemligen Herr
Björnstjerna, som medgifver att en förändring måste ske och som
vidare säger: “Kunde en så utsträckt tjenste- och öfningstid, utan
lega eller friköp, åläggas åtminstone en del af de värnepligtige, att
dessa kunde vara en militäriskt fullgod stam för de mindre öfvade,
då skulle alla goda krafter samverka och det mål, som hägrar för
Herrar reservanter, otvifvelaktigt uppnås." Det mål som hägrat för
reservanterne har väl för närvarande icke varit i denna utsträckning,
men det af dem framställda förslag går otvifvelaktigt i den angifna
40S
Den 17 April, e. m.
riktningen, ty det af dem föreslagna kontant aflönade manskap, det är
just det som skall tagas ur beväringen och bilda en god stam,för den öf¬
rig?. delen deraf. För att uppnå det angifna målet ålåg det reservanterna
att föreslå ett belopp, som kunde blifva det gällande för den tilltänkta
vakansafgiften, och bemödanden att utfinna ett lämpligt ock rätt¬
vist sådant hafva sannerligen icke varit sparade. Men huru skulle
man finna det. De källor, som i den vägen voro att tillgå, upptogo
så olika summor att man måste afstå från försöket; så till exempel
beräknar Landtförsvarskomitéen medelkostnaden per rote under 1860
till 90 R:dr 85 öre, uppgifterna från regementena å medelkostnaden
är 150 R:dr 32 öre för den effektiva roteringen, Lindringskomitéen
uppgifver medelkostnaden för effektiv rotering till 126 R:dr 32 öre,
och efter vakansafgifterna till 109 R:dr 42 öre, och evalvering af Carl
XI:s knektekontrakt gifver 117 R:dr 62 öre. Den vakansafgift, som
sednare åren blifvit åsatt den nyroterade jorden, varierar från 170
till 66 Rall'. Huru var det då möjligt att finna en siffra som kunde
anses vara den rätta. Säffe man en sådan för hela landet efter me¬
deltal, så blefve denna alltför hög på många ställen och alltför låg
på andra. Det återstod då ingenting annat än att föreslå en ny un¬
dersökning för hvarje rote och med ledning deraf komma till det rätta
beloppet för vissa områden, och jag kan icke utfinna något mera
praktiskt sätt att lösa frågan än detta. Emellertid har man yrkat
återremiss af betänkandet i hopp om att dock slutligen kunna komma
till en sådan summa. För min del får jag säga, att lika litet som
jag kan tillstyrka detta, lika litet kan jag ingå på hvad en vård ta¬
lare anfört, då han nemligen yttrar att skäl kunna förefinnas att ned¬
sätta den summa, man kunde komma till. Detta är alldeles emot
min åsigt. Under de fem år denna fråga förelegat har jag stått all¬
deles på samma ståndpunkt, nemligen aflösning Ull fidla värdet. Det
vill i föreliggande fall säga, en vakansafgift motsvarande den nu¬
varande kostnaden. En nedsättning i denna afgift blifver alltid god¬
tycklig, och kan, om nedsättningen blir stor, leda till ett mål, som
icke är det önskligaste. Om nemligen vakansafgiften sättes betyd¬
ligt under den närvarande kostnaden, så torde öfvergången frånjord-
lön till kontant aflöning blifva alltför hastig; hvaremot man i stället
har ansett det önskvärdt, att en sådan öfvergång endast skedde
småningom, dels emedan kostnaden för kronan derigenom blifver min¬
dre, och dels att de sociala förhållandena i orterna icke komma att un¬
dergå någon häftig rubbning.
Jag skall icke nu längre uppehålla Kammaren och som jag icke,
derest man icke här kan uppgifva en lämplig och rättvis summa, finner
skäl att frångå förslaget om tillsättande af komitéer för utredande
af de belopp, hvartill vakansafgifterna böra bestämmas, får jag för
närvarande anhålla att Kammaren ville, med afslag å Utskottets för¬
slag, bifalla det af de fem reservanterna af denna Kammare framlagda
förslag.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Att jag vid alla tillfällen,
då fråga varit om indelningsverket, varit en varm vän af detsamma,
det kan jag försäkra och jag har äfven här yttrat mig i sådan sylt-
Den 17 April, e. na.
409
ning fär 3:ne år sedan. Men de tilldragelser, som sedermera inträffat,
hafva gjort, att, enligt min tanke, försvaret måste fotas på andra
grunder och att i följd häraf jag måste frångå min förra åsigt. Det
första vigtiga ändamålet är ju att åstadkomma en militärorganisation,
som är betryggande för landets försvar, och detta tror jag icke kan
ske med bibehållande af indelningsverket. Ombildningen afser ju
bland annat att en stor del af stammen skulle danas till befäl, och
jag vill då fråga om de, som känna den indelta soldaten, tro att hälf¬
ten af dem skulle kunna blifva ett någorlunda användbart under¬
befäl, och det är omkring hälften af den indelta arméen som behöfves
till underbefäl. Då jag således icke tror, att den af Kongl. Maj:t
föreslagna organisationen är ur militärisk synpunkt användbar, har
jag måst se till huru man skulle kunna på annat sätt komma till
målet och, då jag icke har kunnat gilla Utskottets förslag, har det
varit mig en glädje att kunna gå in på de fem reservanternas af
Första Kammaren, nemligen Friherre de Geer, Grefve Hamilton, Fri¬
herre Stjelkblad, Herr Wijkander och Herr Misser, åsigt; och då
man af dessa herrars talang och sakkännedom utan tvifvel kan vänta
att de skola försvara sitt förslag, på sätt en af dem redan gjort, så
skulle det vara orätt af mig att länge upptaga Kammarens tid, då
hvad jag skulle kunna hafva att säga säkerligen blifver bättre sagdt
af dem. Det är emellertid ur två synpunkter som jag anser reser¬
vanternas förslag ega företräde framför Kongl. Maj:cs. Det är nem¬
ligen ur militärisk synpunkt bättre och det innefattar dessutom i
andra rummet något slags afseende på lindring för rust- och rote¬
hållare. Jag får i det hänseendet hembära den sista ärade talaren
min tacksamhet. I en tid af öfverdrifter, då, å ena sidan, rust- och
rotehållares anspråk äro alltför stora och, ä den andra, man vill för
neka dessa anspråk all rättmätighet, var det glädjande att höra att
några slags pretentioner på lindring af den ärade talaren erkändes.
Reservanterna hafva ock i sitt förslag gjort skäligt afseende på billig¬
hetens fordringar och för min del tager jag fasta derpå, då min öfver¬
tygelse i detta hänseende är stadgad, utan att jag nu vill vidare upp¬
rifva de ändlösa tvisterna om rättvisa och billighet. Hufvudsaken
är att det blifver någon eftergift och lindring, såsom äfven förut varit
af Kongl. Maj:t erkändt, och detta kan ske om man bifaller reser*
vanternas förslag. Detta förslag har dock, synes det mig, en olägen¬
het. hvilken redan af Friherre Raab blifvit påpekad, nemligen att
den der ifrågasatta undersökningen beträffande den för hvarje rust¬
håll och soldatrote af skyldigheten att hålla ryttare eller soldat här¬
flytande kostnad skulle verkställas af komitéer. Jag tror att det
vore bättre om man kunde komma till en bestämd siffra utan hjelp
af komitéer, med hvilkas beslut man icke alltid torde blifva nöja.
Denna siffra är dock, jag erkänner det, svår att bestämma, dock
synes det mig att man skulle kunna sätta den till högst 100 och iägst
80 R:dr, och vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att förslaget inne¬
fattar rättighet för rust- och rotehållare att efter eget godtfinnande
antingen uppsätta ryttare och soldat eller ock erlägga vakansafgift.
Jag tror det fördenskull icke vara så stor våda att fixera summan;
410
Den 17 April. e. m.
men, då tankarne om sjelfva beloppet kunna vara olika, instämmer
jag i Friherre Raabs yrkande om återremiss.
Herr von Greijer: Herr Talman! Då jag afhörde den siste
värde talarens anförande trodde jag icke att jag till hvad han sagt
skulle få något att tillägga, enär mina tankar i ämnet äro alldeles
desamma som de af honom uttalade. Men då lian' liksom ock en an¬
nan föregående talare, slutade med att begära återremiss, hvilket jag
ej vill göra, ber jag att få yttra några ord i den sak som utgör fö¬
remålet för våra öfverläggningar.
Jag instämmer till alla delar i den reservation som fem Utskot¬
tets ledamöter från denna kammare afgifvit. Det synes mig klart
att i närvarande tidpunkt ett godt förslag till omorganisation af in¬
delta arméen måste hafva en bestämd karakter af öfvergångsför-
slag, oaktadt åt detsamma icke lämpligen kan gifvas en dylik be¬
nämning. Och det är i detta hänseendet som jag funnit det af be-
mälde reservanter framställda förslaget särdeles tilltalande. På
samma gång dessa reservanter påvisa hurusom den allmänna värne-
pligten måste mer och mer blifva försvarets väsendtliga källa och
möjligen en gång kan komma att utgöra krigsförfattningens enda
grund, hafva de sökt bereda öfvergången från det gamla till det nya
på ett sätt, hvarigenom faran af häftiga rubbningar förebygges. Det
torde böra medgifvas att om de i värnepligtslagen upptagna till ett
minimum nedbringade öfningarne för beväringen skola kunna gifva
någon valuta i verklig krigsduglighet, måste dessa öfningar ledas af
en cadre af annan sammansättning än den vår indelta stamtrupp har
för närvarande. Och för erhållande af lämpligt befäl till beväringen
tror jag att reservanterna träffat möjligast bästa medlet då de före¬
slagit en sådan förändring af indelningsverket, hvarigenom en stor
del af nuvarande utaf rust- och rotehållare antagne, länge tjenande,
jordbrukande soldaterna komma att ersättas med yngre män
hvilka blifvit af befälet antagne och, enär de aflönas med kontant
lön, kunna lämpligen under längre tid af året vara i tjenstgöring
samt derigenom på sätt en föregående talare närmare utvecklat, bil¬
das till skicklige instruktörer.
Jag har nämnt att jag instämmer med reservanterna och följakt¬
ligen ej vill yrka återremiss. Då emellertid flere talare begärt åter¬
remiss, ber jag att, för den händelse sådan skulle komma att
beslutas, få hemställa det Utskottet ville taga i öfvervägande, huru¬
vida icke karlvakansafgiften borde sättas till ett belopp, något
understigande den af skyldigheten att hålla karl härflytande kost¬
naden, enär med en utsträckt värnepligt billigtvis synes böra följa
någon lindring af rustnings- och roteringsbördan. Om den verkliga
kostnaden för hållande af karl nedsättes med tadel, och återstående
beloppet göres till permanent vakansafgift, tillgodokommer rust-
eller rotehållaren på detta sätt just så mycken eftergift af
honom påliggande roteringsbesvär som Kongl, Maj:t uti sin till Riks¬
dagen år 1869 afgifna nådiga proposition ansåg borde beviljas när
värnepligten utsträckes. Jag tillåter mig i detta afseende åberopa
Den 17 April, e. m. 411
en betänkandet vidfogad reservation, afgifven af en ledamot i Andra
Kammaren.
Jag anhåller nu att få med några ord bemöta Friherre Kaabs
anmärkning emot förslaget om tillsättande af komitéer för undersök¬
ning af kostnaden att hålla ryttare eller soldat, hvithet sätt att upp¬
skatta ifrågavarande kostnad Herr Friherren ansåg vara särdeles
olämpligt. Han grundade sin åsigt härom på det existerande all¬
männa missnöjet med resultatet af de komitéers arbeten hvilka varit
nedsatta för reglering af presterskapets lönevilkor. Men enär den
värde talaren sjelf sagt, att han, när frågan om regleringen af pre¬
sterskapets lönevilkor först väcktes, varmt intresserat sig för ned¬
sättandet af nyssnämnda komitéer, emedan han fann åtgärden klok
och förståndig, så kan det få förmodas att orsaken till de mindre
goda resultaten af prestlöneregleringen icke bör sökas i den omstän¬
digheten att ordnandet af afiöningen verkställdes af en komité, utan
snarare ligger i mindre välbetänkta stadganden uti den författning,
hvarefter komitén hade sig att rätta.
Jag vill ogerna längre taga Kammarens tid i anspråk, men jag
kan ej underlåta att nämna några ord i anledning af Friherre von
Otters yttrande. Han bestred — om jag hörde rätt — riktigheten
af reservanternas påstående, att enär den indelta soldaten anta-
ges af rust- eller rotehåilaren, oftast af den tjenande klassen, och
han tillika i följd af aflöningssättet måste vara jordtorpare, lärer en
sådan soldat endast undantagsvis kunna anses besitta den förmåga
och de insigter, hvilka vår tid fordrar af ett dugligt befäl. Men
månne icke med fog kan sägas att våra indelta soldater, hvilka otvif¬
velaktigt utgöra en förträfflig trupp, dock torde blifva föga lämp¬
lige instruktörer för värnepligtige ynglingar af alla folkklasser.
Den ryktbare Trochu omnämner i sin bok om franska arméen, att
de der ofta förekommande rekapitulationerna, som ingås af värne¬
pligtige från samhällets lägsta kasser, alstrat ett slag af stamsolda¬
ter, helt och hållet olämplige till instruktörer för massan konskribe-
rade, hvaraf ock uppkommit den sorgliga följd, att värnepligtig med
någon bildning hyser stor motvilja att ställa sig i ledet.
Jag vill icke vidare ingå uti ämnet, utan förenar mig i Friherre
Stjernblads yrkande om afslag å Utskottets förslag samt bifall till
den af honom m. fl. afgifna reservation.
Herr von Koch: Under förmiddagens debatt antydde jag den
ståndpunkt, på hvilken jag i detta ämne befinner mig, nemligen, att
jag anser nödvändigt, att frågan om en ny arméorganisation bringas
till slut och att den snart bringas till slut. Nu på eftermiddagen,
då vi behandla frågan om en stam för vårt försvar, finna vi, att i
detta afseende samma enighet inom Särskilda Utskottet icke varit
rådande som i afseende å värnepligtslagen, så att man icke
kan förutse, om man skulle kunna komma till ett godt resultat deri¬
genom att hvar och en låter sina små betänkligheter fara. Jag tror
derföre, att i den punkt, som nu föreligger, intet annat återstår, än
att hvar och en uttalar sin enskilda mening och att de hvarannan
närmast stående sedermera bilda sig uti fraktioner och rösta. Ut-
412
Don 17 April, e. m.
skottet får derefter söka sammanjemka meningarne så godt det kan.
Men för att Utskottet må komma till något resultat, är det emeller¬
tid af vigt, att vi uttala hvad vi vilja och samverka i de punkter,
der vi möjligtvis kunna.
I den nu förevarande frågan angående konstruerandet af ett be¬
fäl lör den beväring, som vi redan beslutat, är min ståndpunkt den,
att jag sluter .mig till det förslag, som bäst garanterar, att icke Sve¬
riges hela stridbara befolkning blir så ledd, att den kommer att ut¬
göra endast kanonmat. Jag har sett det landtvärn, hvars sista med¬
lemmar _ vi nu pensionera. Jag vill hoppas, att ingen svensk man
skall vidare få se sådant elände som det, för hvilket dessa varit
offer, och icke heller något dylikt, som nyligen händt i det sköna
Frankrike, der folket verkligen måst gå “man ur huse“, utan att än¬
dock, i brist af god ledning, kunnat från sitt fosterland afvärja fien¬
dens härjningar. Jag är, såsom Herrarne väl veta, icke den, som
är särdeles frikostig med statens medel och jag lofvar att framdeles
ännu mer än hittills pruta på alla utgifter, som kunna förekommas,
men för beredande af nödiga krafter för landets försvar skyr jag,
efter sednast inträffade händelser på Europas kontinent, nu inga upp¬
offringar. Då jag har anledning att tro, att några af våra utmärkta
militärer här komma att yttra sig, hoppas jag, att de äfven uttala sitt
omdöme, angående hvilket slags befäl är det lämpligaste för den nya om¬
organisationen af arméen, så att jag och de, kvilka, såsom icke sak¬
kunnige, äro i lika kathegori med mig, måtte vinna ledning för stad¬
gande af vår öfvertygelse i detta afseende och kunna sluta oss till
deras åsigter, Indika vi finna bjudande de bästa skälen. För det
närvarande erkänner jag, att jag helst skulle vilja sluta mig till de
åsigter i denna fråga, som finnas uttalade i Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, och jag skall gorå det, så snart jag vunnit den öfvertygelsen, att
genom denna organisation vi erhålla garanti för att arméen erhåller
ett tillräckligt och godt befå\. Men jag måste äfven tillstå, att jag genom
Utskottets betänkande blifvit något vacklande, emedan Utskottets
förslag synes mig bereda en lämplig öfvergång från, eller snarare en
gradvis skeende förbättring och tidsenlig rättelse uti det nuvarande
indelningsverket. Ofvergången bör icke i allt fall blifva för hastig.
Efter öfverläggning med och råd utaf kunskapsrika militärer har
jag förut och äfven vid denna riksdag i afgifven motion (N:o 14)
angående upprättande af stamtrupp för Blekinge, utvecklat, huru jag
tror stamtrupp kunna och böra bildas. Jag bär der äfven antydt,
att man, såsom grunder och mål vid organisationen, bör hafva upp¬
märksamheten riktad derpå:
att kunskap är makt och sedlighet, dygd en ändå större;
att den stamtrupp, kring hvilken ung och gammal “man ur huse“
förtroende- och förtröstansfullt skall sluta sig vid tillfällen af yttre
eller inre faror, bör vara, så vidt möjligt är, sådan att hmrenda man
af stamtruppen jemte det han är undervisare — instruktör — äfven
är uppfostrare, så till vida, att lärjungarne blicka upp till lärarne,
såsom en föresyn i laglydnad, sedlighet, ordentlighet, arbetsamhet och
yrkesskicklighet;
Den 17 April, e. m,
413
att man strängt vidhåller icke de små, af tidsförhållandena bero¬
ende _ bisakerna uti indelningsverket, men dess stora grundtanke, den
nemligen, att de krigsmän, hvilka ej tillhöra vapen, uti hvilkas öfning
hela deras tid alltid måste användas, böra under frederi, jemte kri-
garnes, utöfva ett annat medborgerligt yrke, på dtt nyttig arbets¬
kraft icke måtte spillas, det länge föraktade fredliga arbetet äfven
får en liten, men väl behöflig de! af det krigiskas ära, samt framför
allt sysslolösheten - det ondas upphof — icke måtte blifva regel, ar¬
betet undantag, inom det yrke Sveriges bildade ungdom väl länge
fortfarande kommer att med förkärlek välja; samt
att den största möjliga utveckling af själs- och kroppskrafter
jemte för det dyra fosterlandets försvar fullt nödig färdighet uti vap¬
nens bruk _ hos hela den manbara befolkningen må vinnas med min¬
sta upp offring af penningar och af fullväxta mäns särdeles förmoder¬
näringen dyrbara och här korta arbetstid.
Naturligtvis _kan man icke uppnå idealet, men man bör dock så
mycket _ som möjligt närma sig detsamma. Stramtrupp bör genast
ovilkorligen erhålla sådan samhällsställning, att man icke med ring¬
aktning ser ned på densamma och sådan, att inträde i stamtruppen
är en befordran och en utmärkelse, som skall sökas och önskas.
Jag ber nu att få yttra några ord med anledning af Utskotts-
majoritetens förslag. Det är glädjande, att man bär i dag förut
sluppit höra några kameralistiska föredrag, ty jag tror icke, att
sådana kunna tjena något till, och att vi icke numera derigenom
kunna det minsta öfvertyga hvarandra. Jag föreställer mig, att allt
som kan sägas både i supra-kammarkoilegialistiskt och supra-
egoistiskt afseende blifvit sagdt, men att det är skäl att kasta
bort de gamla så kallade rättstvisteämnena, och att vi nu ställa oss
på klokhetens och billighetens ståndpunkt. Jag måste emellertid,
med afseende å min egen ställning såsom rusthållare i Blekinge, säga
några ord angående den supra-egoistiska uppfattningen af denna
fråga, för att icke göra mig delaktig i något sådant som Utskottet
tillstyrkt. Om . Utskottets förslag skulle vinna representationens
bifall, skulle följden deraf blifva, att jag och andra rust- och rote¬
hållare, som bo i de conqueterade provinserna, skulle efter 15 års
förlopp blifva snart sagdt alldeles skattefria. Yi skulle nemligen
slippa roteringen och skulle få betala grundskatterna efter krono¬
värdi. Den som nu betalar en daler silfvermynt, genom rustning,
med .5 ä 6 R:dr, skulle då få betala den med 50 öre. Detta anspråk
är till den grad oförsynt af den som bor der nere, att man måste
afskudda sig aU misstanke att önska. det. Vi skulle då gerna kunna
betala 2 ä 3 gånger så stor bevillning som vi nu hafva, och i den
trakt, der jag bor, ändå göra en god affär på bekostnad af våra
grannar, de som bo ett par mil ifrån mig på andra sidan Små¬
landsgränsen. Jag anser det icke vara skäl att här spilla flera ord
på Utskottets förslag.
Då jag sålunda nu har att välja mellan Kongl. Maj:ts förslag och
det förslag, som blifvit framstäldt af fem Herrar reservanter i denna
Kammare, så och hvad reservanternas förslag beträffar, har jag att
mot detsamma göra två anmärkningar. Den ena är, att deras förslag
414
Den 17 April. e. m.
är stäldt på framtiden, så att vi icke förr än 1873 skulle få frågan
afgjord, och äfven då möjligen befunne oss på samma punkt som nu,
och den andra är att deras förslag utgår derpå, att man skulle taga
hänsyn till medelkostnaden för en ryttare eller soldat. Derigenom
skulle nästan öfverallt uppstå orättvisa. En föregående talare har
ansett, att skilnaden i kostnaderna för indelt soldat skulle grunda
sig endast derpå, att vissa rust- och rotehållare äro mera frikostiga
än andra och lemna soldaten förmåner utöfver de lagliga. Detta är
väl ofta händelsen, men skilnaden är ofta beroende på olika för¬
hållanden i olika trakter. För att taga ett exempel får jag nämna,
att i den socken, der jag bor, förhållandena äro så olika, att jag
vidkännes för en af mina båtsmän en utgift af 30 ä 40 R:dr min¬
dre omkostnader än för de andra i samma socken. Detta kommer
sig deraf, att vi måste gifva vår båtsman ved, hvilken är mycket
dyr vid kusten af Östersjön och särskild! i år uppgått till ett pris
af 8—11 .Rall' famneh, men att deremot i skogsbygden rusthållarne
knappt behöfva vidkännas någon utgift derför, emedan de hafva så
mycket skogs affall af torra grenar, vindfällen m. m., att hälften
ruttnar bort och der har föga värde. Dessutom finnes i skogsbygden
så riklig tillgång på bete, att man der icke värderar det till hälften mot
hvad sådant är värdt vid Saltsjön. Äfven den obrukbara jorden har
i skogstrakten ej särdeles värde. Jag skulle nästan lika lätt der
kunna lemna båtsmannen 3 ä 4 tunnland odlingsbar jord, som lika
många kappland af den odlade vid kusten. Dessa exempel torde ut¬
visa, huru olika förhållandena kunna vara, och om man bestämmer en
viss summa, skulle följden blifva den, att, under det vakansafgiften
skulle blifva orättvist hög på många trakter, den skulle blifva otillbörligt
låg på andra. Jag tror visserligen, att reservanternas idé att upp¬
skatta den för hvarje rusthåll och rote uppkommande kostnad är den
enda råtta, men felet i deras förslag är, enligt min tanke, att de icke,
i likhet med en reservant från Andra Kammaren, velat taga hänsyn
till de utgifter, som rust- och rotehållare lagligen åligga, utan till
en del genom frikostighet hittills fått vidkännas. Jag skulle tro,
att, om man tillsatte komitéer, som bestode af tre ledamöter från lands¬
tingen och rusthållarne samt af tre ledamöter utsedde af Kong!. Maj:t,
ock tillika öfverlemnade åt Kongl. Maj:t att fastställa vakansafgiften för
hvarje hemman, skulle det komma att gå bra och fort. Mig synes, att
representationen kan under vissa vilkor med trygghet öfverlemna
denna angelägenhet till Kongl. Maj:t. Det kan aldrig vara lämpligt,
att Riksdagen skulle inlåta sig i pröfning af vakansafgifter för 20 ä
30,000 rust- och rotehåll. Ehuru jag icke är beredd att nu formulera
något förslag i denna syftning, skall jag dock till protokollet något
närmare redogöra huru jag tänkt mig saken, och skall äfven, om
återremiss skulle blifva Kammarens beslut, under hand lemna de
upplysningar, som kunna vara till ledning. Emellertid anhåller jag
för närvarande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr von Ehrenheim: Med Herrar reservanter är jag ense
derom, att åtgärder för vinnande af en tjenligare stamtrupp till stöd
åt beväringen, än indelningsverket i sitt närvarande skick erbjuder,
415
Den 17 April, e. m.
höra vidtagas, eller åtminstone att indelningsverkets nuvarande trupp¬
styrka måste erhålla en betydligt större utveckling än den nu eger.
De åt; gärder, som, för att bereda en sådan utveckling, kunna vid¬
tagas, äro naturligtvis af många slag, och jag förmodar att Kammaren
håller mig räkning för att jag icke ingår i någon detaljerad redo¬
görelse derför, men tvänne äro af synnerligt framstående vigt, nem¬
ligen en kortare tjenstetid och en utsträckt öfning under tjenstetiden.
Dessa båda åtgärder kunna dock icke vidtagas, utan att rust- och
rotehållarne komma att vidkännas en ökad tunga, dels direkt dels
indirekt; men lika orätt som det, efter min uppfattning, är att yrka
på befrielse från roteringsbesväret, lika obilligt är det att på rust-
och rothållarne lägga en del af den ökade kostnad, som för vinnande
af en fullt duglig stamtrupp kan erfordras. Kong!. Maj:t har förut
erkänt detta förhållande, och jag kan icke förmoda, att åsigten i
detta fall hos Kongl. Maj:ts regering undergått förändring, ehuru
Kongl. Maj:t af lätt begripliga skäl icke uti den nu aflåtna propo¬
sitionen gjort någon framställning om ordnande af indelningsverket.
Reservanternas förslag går visserligen ut på att afhjelpa den af mig
omtalade olägenhet, men detta förslag går tillika ut på att utbyta
indelningsverket såsom en militärorganisation mot en indelningsver¬
kets nuvarande kostnad motsvarande finansiel tillgång, och således
att helt och hållet upplösa indelningsverket, och detta är en så om¬
fattande åtgärd att jag icke är beredd att ingå derpå.
Vidare synes det, som om reservanterna i sammanhang med nyss¬
nämnda förslag skulle afsett att uppdraga åtminstone konturerna af
en organisation, som skulle ersätta indelningsverket. Äfven om jag
skulle kunna gå in på den förra åtgärden, skulle jag dock icke till¬
tro mig att, i det skick frågan nu befinner sig, och endast med den
utredning densamma kunnat erhålla i Utskottet, omfatta en bestämd
åsigt om beskaffenheten af den stamtrupp, som bör sättas i stället för den
indelta, om denna upplöses. Det är derföre som jag icke kan in¬
stämma med reservanterna; men i öfverensstämmelse med de skäl,
som jag nu uttalat, vill jag till Kammaren hemställa, att Kammaren,
med afslag å Utskottets förslag, beslutar att aflåta en underdånig skrif¬
velse till Kong]. Maj:t, med begäran “det täcktes Kong], Maj:t taga i
öfvervägande hvilka åtgärder må finnas nödiga för en sådan utveck¬
ling af stamtruppen, att den må blifva fullt tjenlig såsom stöd för
den betydliga beväringsstyrka, som med densamma till följd af den
nya bevaringslagens antagande kommer att införlitvas, och att ur dess
led ett tillräckligt underbefäl må vara att hemta, samt, i sammanhang
dermed, det ordnande af rust- och rotehållares åliggande, som af för¬
ändringen i förenämnda hänseende må blifva påkalladt, och att Kong].
Maj:t_ täcktes till Riksdagen framställa det förslag som af ärendets
pröfning kan föranledas.'1
Herr Hasselrot: Det gripande allvaret i dagens förhandlingar
och beslut känna vi alla. Det ligger nemligen i öppen dag att på
besluten i den föreliggande frågan kan komma att bero vårt fäder¬
neslands frihet och sjelfständighet, dess ära och lycka, att på dess
beslut kan komma att bero, om vi skola kunna åt våra barn och
416
Den IT April, e, m.
efterkommande bevara den sjelfständighet och frihet, som vi af våra
förfäder emottagit såsom ett dyrbart arf, eller om våra fäders jord
skall komma att nedtrampas af främmande inkräktare, och våra barn
och efterkommande beröfvas rättigheten till och med att tala sitt
eget modersmål. Då ett sådant öue kan komma att drabba vårt fä¬
dernesland till följd af besluten i dag, vill jag i få ord här uttala
min mening i frågan för att få den i protokollet förvarad.
För min del är jag beredd att lemna hvilken uppoffring som
helst som är nödig för fäderneslandets försvar och som landet kan
bära; och då jag icke eger de insigter i militäryrket, att jag kan i
alla dess detaljer bedöma de föreliggande förslagen, sluter jag mig
helst till Kong!. Maj:ts förslag, emedan jag finner det bygd! på rätt¬
visa samt vara godt och ändamålsenligt. Hvad rättvisan beträffar,
synes det mig onödigt att i denna Kammare söka åstadkomma nå¬
gon undersökning och bevisning derom, isynnerhet som reservanternas
bevisning härutinnan synes mig klar och fullt bindande. Jag finner
deraf vara ådagalagdt, att rust- och rotehållare icke ega. något på
rättvisa eller billighet grundad! anspråk att befrias från indelnings¬
verket; deremot anser jag att en lättnad i denna börda väl kan för¬
svaras i klokhetens och billighetens intresse. Det kan nemligen icke
förnekas, att den roterade skattejorden är ganska hårdt tryckt af
skatter, och en lättnad i dess bördor vore derföre redan ur stats¬
ekonomis!? synpunkt önskvärd. Då dertill kommer att 1867 års Riks¬
dag i underdånig skrifvelse hemställt, att Kong!. Maj:t ville taga i
öfvervägande “om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthål¬
lare hyllande besvär må kunna lindras, och Kongl. Maj:t år 1869 god¬
känt denna åsigt11, samt rust- och rotehållare till följd häråt kunna
hafva skäl att" förvänta eu sådan lindring, hade det varit klokt och
för sakens framgång nyttigt, om Kongl. Maj:t nu, i sammanhang med
en ökad värnepligt, föreslagit någon lindring i rust- och rotelålls-
bördan. Denna lindring'hade kunnat bestå deri, att staten öfve: tagit
legan och måhända någon del af den kontanta lönen. Då likväl nu
någon sådan lindring icke blifvit i Kongl. _ Maj:ts proposition föreslagen,
finner jag dock denna brist icke utgöra tillräckligt skäl för mig att för¬
kasta deusamma. Mot förslaget har blifvit anmärkt, att man icke ur
den indelta arméens stam skulle kunna erhålla tillräckligt antal be¬
fäl för arméen, tillökt genom beväringen. Riktigheten af denna an¬
märkning kan jag icke bestrida. Den indelta soldaten, så utmärkt
han eljest är såsom sådan, eger dock icke de egenskaper, som er¬
fordras hos ett befäl; men jag antager såsom temligen säkert, att
erforderligt befäl skall erhållas ur beväringens egna leder. Då nem¬
ligen värnepligten blifvit allmän och de bildade klassernas barn så¬
ledes äfven skola inträda i beväringen, anser jag påtagligt, att ung¬
domen vid våra akademier och läroverk, handlande och näringsid¬
kare samt andra bildade ynglingar skola med begärlighet omfatta
tillfället att i beväringen ingå såsom öfver- och underbefäl, särdeles
om de fördelar Kongl. Maj:t föreslagit komme dem till godo. Om
dessa mina förutsättningar äro riktiga, förfaller den mest hufvudsak-
liga anmärkningen emot Kongl. Haj:ts förslag.
På
Den 17 April, e. m.
417
m- • Fä,des,sa skäl får förklara att jag helst instämmer i Kong!
. aJ:^s förslag, men att lag, för att få lösning på frågan, är villig att
ingå pa hvilket som helst annat i sig sjelft antagligt förslag, hvarom
Kammaren kan förena sig, och att jag således af detta skäl, men en¬
dast pa denna grund, äfven vill biträda Herrar reservanters förslag
med den åt Friherre Raab deruti föreslagna förändring. Då emel-
ertid nu^blifvit framställda flera andra förslag, men det icke är lätt
att nu pa stående fot besluta sig för det ena eller andra af dem,
tar jag instämma i Friherre Raabs anhållan om återremiss af hela
ragan, i den förhoppning att Utskottet skall kunna framkomma med
ett förslag, hvarom bada Kamrarne kunna sig förena.
Herr Rydin: En af denna Kammares ledamöter, som är min
lanskamrat och sommar en af dem som lifligt intressera sig för denna
tragas lyckliga rösning, är nu af sjukdom förhindrad att sjelf till-
•Suad.esvara pa detta rum; och får jag derföre såsom inledning till
mitt yttrande meddela Kammaren hans tankar i ämnet: kanske är
detta det Bistå sätt, hvarpå han någonsin mera deltager i det
politiska lifvet. Det är Herr Hazelius.
Härefter upplästes det af Herr
hvilket lydde sålunda:
Hazelius inlemnade anförandet,
, i följd af fortvarande sjukdom, hvilken redan under sex
veckors tid hindrat img att i Kammarens öfverläggningar deltaga
icke kan inställa mig för att öfvervara behandlingen af den vigtiga
traga, som i dag föreligger Kammaren, anhåller jag att till protokol¬
let fa afgifva följande yttrande:
.. Det är ett allmänt kändt förhållande, att från alla detta vid¬
sträckta rikes delar på talrika möten, i framställda adresser, och
hvad mera än allt detta är, från de vanligen så olika tänkande tid-
nmgarne l alla rikets orter, en nästan alldeles enhällig menings-
y.trmg förklarat, att vi böra ofördröjligen öka våra stridskrafter, att
I1 eJ bora sky dertill nödvändiga medel, och att vi, såsom grund
t°r Jart försvar, höra bibehålla vår flerhundraåriga krigsförfattning.
samt en utvidgad och allmännare värnepiigt. Öm någonsin en of¬
fentlig mening kan sägas vara fast, öfvertygande och med eftertryck
uttalad, sa är deu denna. Denna verkligen storartade sällspord me-
mngsyttring hedrar, vårt folk, ställer det högt och utgör den glada
upplyftande ersättningen för den djupa sorg och bedröfvelse, foster-
landsvannen maste erfara, då han förnimmer den framgång en 1867
född olycksdiger tanke haft hos eu del af detta ädla folks ombud
den tanken nemligen, att man såsom vilkor för att deltaga i rikets
försvar vid dess ytterst nödställda belägenhet utan ordnade strids¬
krafter, såsom vilkor för att öka våra beväringsår, uppställer skatte-
lindring för eu viss klass. Denna olyckliga tanke har nu fått sitt
bestämdt uttryck i Utskottets föreliggande förslag, att man skulle
kunna fa inlösa ett kapital blott genom femton års räntebetalning, samt
att den nya vidgade beväringslagen antages endast under förutsätt-
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band. 27
418
Deri 17 April, e. m.
mina af indelningsverkets upphörande. Jag vädjar till .häfdeforskaren,
enär lag ej kan känna alla låga drag under tidehvarfven, om någon¬
sin ett folk varit utsatt för en större och inför hela verlden mera
förnedrande fara, än den, att emot sin uttryckta vilja sta pa vagen
att blifva försvarslöst, i följd af ett befallande veto tran en medbor-
gareklass?kar ^ ^ vid]igt> s4 vidunderligt tankefoster kunnat vinna
den framgång, att det föreligger oss såsom verklig tanke åt tornut-
tige män på allvar lifligt omfattad, med full mening att honom ge¬
nomdrifva?
Svaret är lätt. , . . .. , „
Då orimliga tankefoster framkomma och söka bana sig väg, höra
de ei med likgiltighet mötas, ännu mindre med undfallande tillmötes¬
gående, nr synpunkten, att de anses komma från den, som makt häf¬
ver, förkastligt vare sig att han är guldbroderad eller vadmalskladd,
utan de måste tillbakavisas med hela lira,ten åt ett fornarmadt för¬
nuft, eu sårad rättskänsla och eu orubbad öfvertygelse, ba sker i
land med praktisk politisk bildning, såsom i högland der politiskt
vanvett stadna!’ inom den krets, der det fostrats, och finner ingen
mark beredd att längre framgå. Men hos oss finnes, ty _ värr, ett lätt¬
sinnigt national drag att omfatta vådliga läror hvilfea ej stadna inom
osunda hjernor. utan uppstiga äfven i bättre hufvud ett nation af¬
drag, allt för befryndad! med det tolks, som just för detta lättsin¬
nes öfvermått i dessa dagar kämpar inom sig sjelf om politisk och
social tillvaro. . , , ... ,, , „ , ,
Ett folk är otvifvelaktigt i eu betänklig fara, da det later en
medborgareklass, hvilken som helst, tillskansa sig eu afgörande makt
Det är denna fara, hvari fäderneslandet nu sväfva!', da det hotas att
emot hela landets allmänt uttryckta vilja och-jag ifrågasätter icke
annat — äfven emot denna Kammares blifvande beslut tryckas åt en
ny klass, sedan alla andra konstitntionsenligt försvunnit — den nya
rust- och rotehåliareklassen. Att sätta eu damm emot detta tryck,
att i nödfall sätta hardt emot Lärdt, är efter mm fulla öfvertygelse
en hög regeringspligt, som af hvarje god medborgare maste stödjas
för att hindra alla dammars inbrott. Ty lyckades det eu klass att
för eu gång för egen vinning beherska Kammare, regering och folk,
må man vara viss. att lian skulle fortgå i brytande välde. Men lyck¬
ligtvis har han börjat sitt anfall i den »törsta fråga, som kan före¬
tagas Ty huru små äro alla äntra i jemförelse med denna? Hvad
betyder tvisten om andra politiska eller statsekonomiska eller stats-
rättsliga frågor, hvad betyder äfven de största personligheters upp¬
höjelse eller fall, emot den stora händelse, da landets tillvaro såsom
sjelfständig stat sättes i fråga; då flera af folkets ombud Öppet till¬
kännagifva, att de ej vilja medverka till landets försvar utan vilkor
af en dem särskild! tillkommande vinning? Huru ar det möjligt, att
en så vidunderlig tanke har kunnat vinna insteg hos ett förnuftigt
folk? Det beklagliga svaret är: den dristiga tilltagsenheten hos fa,
segande öfver eftergifvenheten och det bristande förutseendet hos
många
419
Den 17 April, e. m.
Enligt de grundsatser jag här ofvan framställt, är det klart, att
jag djupt beklagar, att de ärans män, hvilka varit denna Kammares
ledamöter i Försvars-Utskottet, framgått på eftergiftens väg och icke
samslutit sig om samma tanke, som den en af dem, Hem Björn¬
stjerna, i särskild mening afgifvit, den nemligen, att med nödiga be¬
finna ändringar antaga Kong], Maj:ts välgrundade proposition rö¬
rande våra stridskrafters organisation jemte den val utarbetade vär-
nepligtslagen, såsom denna nu utgått från Utskottets hand.
Denna ställning, stående på fast grund, med de goda flankstöden
af häfd och rätt, synes mig uppenbarligen vara starkare än den, der
motståndaren får sin gifna anfallspunkt, der man redan i grundsat-
sen åt honom _ beredt insteg. Sällsamt! Indelningsverket, som nu i
femtio år varit föremål för ett naturligen vinningslystet, men ifrån
fosterländsk synpunkt onaturligt hat, tillförene underblåst af hela vår
press, har, eget nog, just på sista året helt oväntadt och öfverraskande
återvunnit något af sina barns förlorade kärlek. Däfven fördrag,
ärade ledamöter af denna Kammare, med några ord, som jag vet att
inånga af Eder skola anse som en åldrings förlegade tankar, men jag
skall ej göra dem långa, och ej spilla eder skyndande tid. Tillåten
mig då att säga, att detta fordna hat till indelningsverket har sin
rot i vår olyckliga böjelse att anse alla gamla inrättningar endast
genom sin ålder vara liksom gamla gubbar hemfallna åt eu snar för¬
gängelse, hvarföre man önskar se dem snart gå under. Det är en
fullkomligt falsk tanke. Eu god inrättning är ej en snart bräcklig-
vorden menniskoorganism, utan är en skapelse, just afsedd att längre
ega bestånd, hem är ett träd, som växer i styrka och motståndskraft,
ju äldre det blir, naturligtvis intill den gräns, då förgängelsen äfven
här tager ut sin rätt. Men har inrättningen slagit rot i landet, har
hon ingått i seder och bruk, har hon omfattats med kärlek i verklig¬
heten af sj elfva befolkningen, fastän tidtals undergräfd af enskildes
dolda hat, då bör hon visserligen icke utan den allvarligaste under¬
sökning anses vara förgängelse vänd. Kan detta betviflas? Sen vid
ett läger eller vid ett möte, huru den kringboende befolkningen, gam¬
mal och ung, högtidsdagarne ditskyndar för att se sin egen, ortens
trupp, den hon med allt skäl kallar sin trupp. Hvem är vid hvarje
offentlig fest i kommunen eller vid hvarje familjhögtid lejonet i byg¬
den, om icke den egne krigarklädde soldaten?
Tron mig, mine Herrar, denna befolkningens vana att icke blott;
på Ljungby, Kronobergs, Malmens och Axevalla hedar samt alla.
mellanliggande mötesplatser, utan äfven i Wermlands och Dalarnes
högst belägna bygder,_ nära egen härd se sina soldater, underhåller
mera militärisk anda i orterna, än om folket skulle ingå i städern
för att der se det främmande putsade kasernfolket. En af våra
största författare har sagt, att svenske rotesoldaten är ett prakt¬
exemplar af den svenska bonden — icke den riksdagsbesökande, utan
den hemmavarande, tyste, idoge, förståndige, laglydige plogmannen —
med alla dessa egenskaper förenande krigarens redebogenhet att utgå
till landets försvar.
Det stora felet hos oss är, att icke de högre klasserna mod kär¬
lek och vårdnad omfattat indelningsverket, att man icke skyndat att
420
Den 17 April, e. m.
bota åtskilliga dess brister, utan låtit sig leda af den falska menings-
strömmen om det förmenta högre värdet af preussisk organisation.
Denna, fostrad i förkrossande nederlags skola, under en djup förtry¬
telse öfver ett nära femårigt förtryck af en öfvermodig fiende, skulle
visserligen icke gifva samma frukt, om hon uppstode af kall beräk¬
ning efter 60-årig fred. Äfven den nu väl utarbetade beväringslag,
som föreligger oss. och dess bestämmelse utgöra endast ett svagt
återsken af den djupt allvarliga bild. den genom hela folket gående
skapelse, som sätter krigarens rättigheter och skyldigheter främst,
och på denna grund låter stats- och militärorganisationen hvila. Vi
hafva ej begrepp om, huru djupt denna organisation intränger i stats¬
list, ty man får ingen fullständig kunskap derom genom lagpara¬
grafer, utan först genom att på stället se hennes omedelbara verkan.
° Jag är fullkomligt öfvertygad om, att de nuvarande indelta trup¬
perna skola ännu länge kunna gifva en god stam för den svenska
beväringen, och att inom denna ram skola kunna väl utbildas de nya
grundämnen, Indika nu föreslagna beväringslag samlar åt oss genom
alla medborgareklassers, de iiögstas så väl som de lägstas, förening
i ledet. Ty den intelligens, som kan finnas hos våra studenter, unga
tjensteman, unga kontorister, handtverkare och godsegaresöner, skall
säkerligen, helst vid deras ringa personantal jemfördt med de talrika
arbetande klassernas, vid deras uppträdande i ledet lätt gifva sitt
vetande i utbyte mot den fullbildade soldatens kännedom af mark
och skog, af hans förmåga att sköta sig i fälttjenst, i läger, att skaffa
sig förnödenheter, att vårda sina fotter, i hvilka till och med, såsom
en stor författare yttrat, “krigskonstens hemlighet ligger".
Erinrom oss blott alltid, att de indelta trupperna aldrig hora
kallas, och att de icke bilda en arm,', att de innehålla blott ett enda
af en armés vapen, att de endast utgöra en stam, som blir armé
först genom tillkomsten af beväringens friska, aldrig försinande kall-
språng. Må det öppet uttalas! Yi hafva inga stridskrafter,_ förr än
den värnepligtslag, som nu ligger på vårt bord, antages.^ Vi stå all¬
deles värnlösa, om lian skulle förkastas. Ty hvarifrån annars ia
folk, ty folk är likväl, har ifrån tidernas början varit och kommer
att förblifva det första och förnämsta krigsmedlet.
Hvilken förblindelse att då neka dess anskaffning, ockrande till
egen vinning på fäderneslandets nöd! _
Såsom jag ofvan nämnt, måste jag djupt beklaga, om^denna Ham¬
mare skulle fatta något annat beslut än att antaga Kongi. Mapts
proposition. För denna välsignade utgång upplyfter jag svaga hän¬
der och önskar, att beslutet måtte fattas med den enhällighet, som
gifver det kraft och inflytelse inför motståndare, på hvilka händelser
mera än skäl tala.
I skolen, mine Herrar, tillåta mig ett slutord, upprunnet ur tan¬
ken att vårda hvad vi ega. . ,,,
Yår store häfdatecknare har sagt: “Visa mig ett.folk med ior-
ä-ldravördnad och jag skall spå det en lång lifstid." Hvilka är o bär
föräldrarne? Det är den ädla modern, vårt urgamla älskade lana.
Hvilken är fadern? Detta ättgoda folk, denna i vår verldsdel åt
ålder aktade stat, detta i segrar och nöd pröfvade svenska rike! l)et
421
Den 17 April, e. m.
är dessa boga föräldrar vi skola vörda, så förkunnas oss en lång
lifstid. _ Men försmås och föraktas dessa föräldrar, kommer hvad af
dem blifvit sadt och hos oss slagit rot icke att åtnjuta kärlek och
vård, utan eftersattes det för utifrån lånade växter, hvilka icke kun¬
na trifvas i svensk kalljord, då kan man icke se vår framtid i ljus.
Ingen bäre förmätna händer på föryngrandets lag, som är skapelsens
och naturens ordning, men ingen sönderplocke heller lättsinnigt det
pröfvade vördnadsvärda gamla och läte det af dagens vindar för¬
skingras !
Måtte detta öde ej öfvergå nu föreliggande fråga, en af de största
som under detta århundrade varit föremål för svensk riksdags be¬
handling — frågan om medlen att upprätthålla vår politiska0sjelf¬
ständighet, hvilket endast kan ske genom anskaffning af folk och
penningar, — en fråga, som i dessa dagar får sin utomordentliga vigt
till följd af den brytning, som en del af folkombuden genom sin ställ¬
ning till henne föranledt. Här väntas i striden denna Första Kammare,
genom grundlagens tysta mening kallad att vara en bundsförvandt
med folkmakten mot styrelsemaktens möjliga missbruk, men likaledes
dennas stöd mot folkmaktens öfvergrepp.
Under denna stundande brytning bevare Gud vårt dyra. älskade
fädernesland!
Stockholm den 17 April 1871.
Joll. Avg. Hazelius.“
Sedan uppläsningen slutats och en mängd ledamöter tillkänna-
gifvit sitt bifall till anförandets innehåll, yttrade
Herr Rydin: Jemte det jag nu uppläst Herr Hazelii yttrande,
må det tillåtas mig att dertill lägga några egna betraktelser.
Utskottets motivering angående rust- och rotehållarnes anspråk
har varit föremål för sa mycken kritik, att jag icke anser mig nu
behöfva upptaga Kammarens tid dermed. Utskottets motivering lider
af oriktighet såväl i afseende på den historiska belysningen af rätts¬
frågan, som i afseende på utvecklingen af de finansiela grundsatser,
som åberopats till stöd för Utskottets åsigt. I förstnämnda hänse¬
ende är. att bemärka en, efter den belysning denna fråga erhållit,
anmärkningsvärd! skef och ensidig framställning af de historiska
fakta, som åberopas, till stöd för rättsåsigten. Först och främst har
man gjort sig skyldig till en oriktig definition på utskrifning, hvilken
förklarats lika med hvaije medborgares skyldighet att under en viss
ålder öfvas. för och deltaga uti krigshärens operationer, i stället för
att utskrifning var tvångsvärfning för regementenas rekrytering. Vi¬
dare har man uraktlåtit nämna, att alla samhällsklasser, som hade
ett stadigt yrke, såsom näringsidkare i städer och i bergslager, voro
förutom alla embetsman, jemte egare af icke roterad jord försäkrade
om samma friheter som rust- och rotehållare. Man har uraktlåtit att
omnämna 1810 års beslut angående privilegiernas jemkning, hvarige¬
nom dia medborgareklasser fingo rätt att förvärfva all slags jord
med dertill hörande förmåner och åligganden, hvadan inga särskilda
422
Den 17 April. e. in.
samhällsklasser längre hafva särskilda förmåner och friheter i afse¬
ende på jordbeskattningen, utan dessa helt och hållet gjorts beroen¬
de af jordnaturen, i hvars hand den än må vara. Äfvenledes har
man uraktlåtit att vederlägga, att genom 1812 års beslut, som satte
beväringsskyldigketen såsom ett personelt onus vid sidan af indel¬
ningsverket, det samband, som förr fanns mellan roteringsskyldighet
och värnepligt afldipptes, sedan rust- och rotehållare förut erhållit
befrielse från skyldighet att rekrytera under^ krig. Slutligen har
man förtegat huruledes i sednare tider först Skåne roterats på samma
gång dess innebyggare fortfore att vara underkastade beväringsskyl-
digheten, och riksdag efter riksdag har under sednare tider beslut fattats
om ny ordinarie rotering, samt vid denna riksdag inom den privilegierade
bergslagen, utan att man dervid satt frågan i samband med allmänna
värnepligten. Detta Utskottets sätt att förfara är anmärkningsvärd!,
helst belysning af dessa förhållanden och vederläggning af de slut¬
satser i motsatt riktning mot den hvari Utskottets argumentation
går, varit nödvändig för att kunna rätt uppfatta hvad de historiska
fakta betyda, som blifvit af Utskottet anförda till stöd för dess åsigt.
Jemte hvad jag nu anfört är ett särskild! faktum, hvarå jag önskar
fästa uppmärksamheten och som är ganska betecknande. Det är
jemförelse!! mellan den historiska utvecklingen åt militärorganisatio¬
nen i Sverige, å ena, samt' Danmark och Norge, å andra sidan, der
man går så långt i att lita på representanternas uraktlåtenhet eller
oförmåga att taga reda på verkliga förhållandet, att man påstått att
den förordning, som i Danmark afskaffade lifegenskapen, är att likna
vid hvad Utskottet föreslår om indelningsverkets upphörande, lika¬
som det danska stavnsbandet skulle vara af eu likartad natur med
rust- och rotehållare^ skyldighet att anskaffa, soldater. Man gör sig
derjemte skyldig till den oriktiga uppgiften likasom om värnepligten
vore förr införd i Norge och Danmark, än hos oss. Detta skedde
dock i Danmark först år 1849 och i Norge 1854, då den allmänna
värnepligten så bestämdes att den icke, såsom förut varit fall et, en¬
samt skulle drabba allmogen, således flera decennier. sedan vi anta¬
git allmänna värnepligten såsom en eller alla medborgare åliggande
skyldighet. _ .
Sedan jag nu påpekat något af det oriktiga i denna rättshiston-
ska deduktion, öfvergå!' jag till Utskottets, åsigt i afseende på den
finansiela orättvisan. Man påstår att indelningsverkets bibehållande
skulle vara eu finansiel orättvisa, emedan sådant icke skulle stå i öf¬
verensstämmelse med den grundsatsen, att alla medborgare höra skatta
lika efter sin förmögenhet. I afseende härå vill jag blott fråga, om
den indelningsverket tillhörande realbörda på jorden på något satt
inverkar på medborgares skyldighet att skatta lika efter förmögen¬
heten. Så vida det är rättvist att, vid nya skatters påläggande, skatt
ålägges mig i förhållande till min förmögenhet, kan det ej blifva någon
orättvisa, "att jag, som vid köp af en roterad fastighet betalat sa
mycket lägre, som bördan är värd, får lika med andra medborgare
betala i förhållande till detta värde.
Enhvar finner klarligen, att detta är att betala efter sm'förmö¬
genhet då man betalar efter sin fastighets köpvärde. Således.
Den 17 April, e. m.
m
för att visa att man härutinnan lider en finansiel orättvisa, skall
man ock ådagalägga, att jordegaren fått sig ålagd högre bevillning
än den, som står i förhållande till egendomens förmögenhetsvärde.
Om så skulle inträffa, hvems är felet? Månne icke. vederbörande be-
skattningskomitéers, som uppskattat fastigheten oriktigt? Jag frågar
om i sådant fall detta är ett fel mot jemlikhetsgrundsatsen i skatts
utgörande. Utskottets argumentation om rättvisa i beskattning går
ut på att omstörta rättvisan i egendomsförhållanden. I stället för
att man nu skattar lika efter förmögenhet, så vill Utskottet, för
att ernå likhet i skatt, förändra inkomsten, hvilkét förer in på den
kommunistiska åsigten. Slutligen innehåller Utskottets förslag en
orättvisa mot våra efterkommande. Efter femton år då är det slut;
då får man taga sig fram huru man vill och kan, då får man göra
ett hopp i utgifterna med 3f million. Om Utskottet, med insigt om
nödvändigheten af ett öfvergångsstadium äfven då man ställer sig
på Utskottets ståndpunkt, och oundgängligheten af utgifter för eu
stamtrupp, hade velat proklamera rättvisa, skulle det lagat så att ut¬
gifterna blefve något så nära lika fördelade på nutiden och framtiden.
!)et är hvarje generations pligt att draga sin egen börda och icke
med vett och vilja öfverflytta den på eu aflägsen framtid, då man
icke bättre kan se huru denna skall kunna fylla sina behof.
De orättvisor, som framgå ur Utskottets motivering, äro så på¬
tagliga, att jag till och med skulle vilja gå in på Utskottets förslag,
med ett vilkor nemligen, att indelningsverket skulle aflösas för hvar
och en som afgåfve eu skriftlig försäkran, deri han på heder och
samvete förklarade, att han ansåge såsom orättvist, att han utgör
den roteringsbörda, som lian vid sin egendoms öfvertagande emottog
såsom en af honom känd gravation.
Till följd af hvad jag nu anfört är det klart, att jag instämmer
med dem som förkasta Utskottets förslag. Men det är likaledes gif-
vet att genom värnepligtslagens antagande rust- och rotehållares för¬
hållanden komme att blifva förändrade; och då jag anser pff t r oterin¬
gen är ett realonus, som ej bör utsträckas längre än det nu är, så
anser jag ock att rust- och rotehållare icke genom den utsträckta
värnepligten och de ökade vapenöfningarne höra få ökade bördor.
Till följd häraf anser jag nödigt att Kammaren fäster afseende på
rust- och rotehållares billiga anspråk härutinnan och af detta samt
andra under diskussionen framställda skäl beslutar att aflåta en un¬
derdånig' skrifvelse, och då Herr von Ehrenheims förslag till sådan
skrifvelse synes mig ega företräde framför reservanternas, emedan
det förra lemnar tillfälle öppet att begränsa indelningsverkets börda
på annat sätt än endast genom ställande på vakans, så förenar jag
mig med Herr von Ehrenkeim. I afseende på denna fråga är det
ytterligare en orsak hvarföre jag förenar mig med Herr yqai Ehren-
heim. Det är nemligen en möjlighet, att båda Ivamrarne kunna, om
det blir återremiss från Andra Kammaren, mötas, och frågan således
nu afgöras.
Jag anser det nemligen vara af högsta vigt att ej något uppskof
sker. För att den vigtiga frågan om vårt försvar skall lösas, så är
nödvändigt, man må för öfrigt hysa hvilken åsigt som helst om sättet,
424
Den IT April, e. m.
att värnepligtslagen och indelningsverket så snart som möjligt korn*
ma i kontakt med hvarandra, så att derur må framgå en sådan
stam och en sådan bevaring, som kan försvara vårt land.
Vi måste i detta hänseende skynda —- vi kunna icke längre dröja.
Tiderna kunna på ett för oss i högsta grad betänkligt sätt ändras.
Den närvarande tiden innebär sina faror. Jag vill påminna eder,,
mine Herrar, om Geijers ord med anledning af Sveriges betänkliga
ställning år 1809. Han säger att “i början af vårt sekel har Sverige
upplefvat en tid framför andra minnesvärd genom grusade troner,
då våldet j öster förenade sig med våldet i vester och äfven inräk¬
nade Sverige i sina roff och han tillägger att: “under sådana för¬
hållanden må man väl tacka Gud, att Sverige är till." Jag vill icke
inlåta mig på några politiska utflykter, men jag tror icke att för¬
hållandena äro sådana att Sverige kan göra sig qvitt den farhågan
att tvänne mäktiga folk. väl skulle kunna förena sig och inberäkna
Sverige bland sina eröfringar. Under sådana förhållanden måste vi
vara betänkta på att vidtaga allt hvad vi kunna till försvar af vår
frihet och sjelfständighet. Det, som nu fordras af oss är ansträng¬
ningar och uppoffringar; möjlighet häraf beror på vår sedliga kraft.
Det är denna vi måste lägga i dagen. Det är denna, som skall gifva
oss det förnämsta vapnet emot våra fiender, nemligen det som ligger
i aktning för oss sjelfva, och aktning af andra. Det är denna makt,
hvarmed vi skola kunna skydda oss. Man har sagt att bördan blifver
så stor. Må vara! — men Geijer frågar i sin skildring af Sveriges
stora tidehvarf: “hvad var det som gjorde att svenska folket för¬
mådde bära så oerhörda bördor?" “Jo", säger han, “det var dess seder".
Det är till denna sedliga kraft vi nu måste vädja och på hvilken vi
måste hoppas och hafva vår förtröstan. Ty ännu eu gång hoppas
jag, att vi skola kunna trösta på vår store Konungs fosterländska val¬
språk: “med Gild och Sveriges allmoge" d. v. s.: med Guds hjelp och
hvarje fosterländskt sinnad medborgares ansträngningar skola vi kunna
uppehålla vår sjelfständighet.
Friherre Bildt: Ingen af de talare, som hittills yttrat sig öfver
de nu föredragna fyra punkterna, och troligen icke någon af de
många, som. äro antecknade, komma att tala för bifall till desamma
och derföre vill jag icke heller spilla några ord på att yrka ett af¬
steg, som tyckes blifva så enhälligt. Jag har begärt ordet för att
yttra några ord angående det förslag, som de fem reservanterne af
Första Kammaren afgifvit mot dessa fyra punkter. Jag gör det syn¬
nerligast derföre, att alla de åsigter, som desse reservanter uttalat,
äro, enligt min öfvertygelse, fullt riktiga, fullt talande och fullt be¬
visande för den uttalade satsen, att det blir omöjligt att bilda eu
fullständig god armé med den stående indelta arméen, som vi nu
ega, och en beväring, som icke erhåller mera öfning än beväringen
skulle få enligt den på förmiddagen antagna beväringslagen. Oak¬
tadt allt detta kommer jag likväl att yrka afsteg på reservanternas
framställning, och jag vill derföre gifva skäl för denna synbara mot¬
sats. Då reservanternas åsigt är fullt militäriskt riktig och deras
bevisning fullt grundad, vill jag icke dermed hafva sagt något annat
Den 17 April, e. m.
425
än, att jag tror, att erfarenheten kommer att ådagalägga, att det
blir omöjligt att kunna få en fullgod stridsfärdig armé med bibehål¬
lande af indelningsverket såsom stam, äfven med förbättringar i det¬
samma, under förutsättning, att denna stam med sig assimilerar en
ständigt växande otillräckligt öfvad beväring. När erfarenheten kom¬
mer att ådagalägga detta, har man, genom att antaga Kongl. Maj:ts
förslag, full valfrihet att på tvänne vägar lösa problemet att göra arméen
fullt stridsduglig. Den ena är att öka beväringens öfningar och låta
beväringen i stället för 82 dagar få större öfning för att blifva fullt
krigsduglige soldater. Man kan då bibehålla den indelta armén,, ty
i samma ögonblick beväringens öfningar ökas, så att den beväring,
som ingår i arméen, blir fullkomliga soldater, behof ver man icke
ställa så stora anspråk på indelta arméen, som när beväringens öf¬
ningar äro ofullständiga. Den andra vägen hafva reservanterna anvisat
oss. -lag tycker, för min del, detta vara en så väsendtlig fördel, att
jag af detta skäl icke nu kan bifalla reservanternas förslag, synner-
iigast som jag föredrager den förstnämnda af dessa båda vägar och
tror, att sedan allmänna beväringsprincipen blifvit tillämpad under
lonpet af några år, så skall man finna, att det vore en fördel både
för arméen och beväringen sjelf, att en del af beväringen fick en
något ökad öfning, så att den kunde såsom soldater i arméen in¬
träda, och den öfriga delen med mindre öfning direkt öfvergå till
er s ättningstrupp ernå.
Huruvida man deremot skulle vilja antaga Herr Ehrenheims för¬
slag eller icke, kan vara för mig likgiltigt. Detta förslag utgår från
den åsigten, att indelningsverket, såsom det nu är, måste undergå
några förbättringar, d. v. s. att qvalifikationerna på de soldater, som
skola anskaffas, blifva något strängare, och att rust-och rotehållarne
till följd deraf få någon lindring i roteringsbesväret. Denna hans
åsigt är fullt riktig, och jag för min del har icke något deremot,
om Kammaren skulle anse nödigt, att detta uttalas i en särskild un¬
derdånig skrifvelse; men annars synes det mig klart, att, i samma
ögonblick som Kongl. Maj:r funne nödigt att vidtaga dessa förbätt¬
ringar, äfven deraf blefve en följd, att Kongl. Maj:t föreslog de lin¬
dringar i rust- och rotehållares besvär, som då syntes rättvisa och
billiga. Jag anser derföre skrifvelsen vara öfverflödig, men jag vill
dock icke motsätta mig en sådan skrifvelse. Och skulle densamma
hafva en så helsosam verkan, som en talare yttrat, att den skulle
kunna förena de båda Kamrarne om ett gemensamt beslut, då vore
det orätt att motsätta sig densamma, och ur den synpunkten skulle
jag till och med vilja biträda densamma.
Jag har velat 'med dessa ord antyda min åsigt i denna punkt,
och hvilket icke är annat än fullt konseqvent med hvad jag på för¬
middagen yttrade om förslaget i sin helhet.
Grefve Po sse: I denna fråga kan man just icke saga, att det
råder mycken enighet; ty åsigterna tyckas vara ganska olika. I en
sak synas tankarne likväl icke vara delade, och det är rörande det be¬
klagliga skick, i hvilket vårt försvarsväsende för närvarande befinner sig.
Denna sats uttalas af alla. Ända ifrån generalen på dödsbädden,
4-J6
Den 17 April, e. m.
såsom vi nyss hört, till den simpla soldaten hör man detta tal, att
vi icke kunna försvara oss. Om nu detta är en sanning — ty man
kan väl icke antaga, att ett helt folk kan till den grad misstaga
sig — så förefaller det mig, som det bästa sättet att komma till
rätta vore, att undersöka hvari felet ligger. Vid en materiel sak
som denna, beroende på medlen för dess förverkligande, måste man
enligt min åsigt, om den lemnar dåliga resultat, söka grunden der¬
till i vissa förhållanden. Sådana förhållanden kunna då här ifråga¬
komma tvenne. Det ena, huruvida de personer, som haft att förvalta
denna sak, skött den illa; — det andra, huruvida de saknat erfor¬
derliga medel härför och slutligen för det tredje, om sjelfva organi¬
sationen varit så dålig, att hvarken utmärkta personer eller storm
medel kunnat hjelpa. Jag har noga genomgått dessa förhållanden,
och om jag.icke funnit sanningen fullständigt, så har jag dock må¬
hända kommit till någon sanning. De personer, som förvaltat denna
sak och som bära ansvaret derför, är o naturligtvis våra krigsmini¬
strar. Jag kan val icke upprepa hela raden af krigsministrar, men
jag kan nämna dem på de sista tjugu åren — en Nils Gfyldenstolpe,
J. M. Björnstjerna, Reuterskiöld, Abelin. Detta är namn, som just
icke väcka någon tanke på oduglighet, åtminstone icke för mig. Hos
mig väcka dessa namn tanken på duglighet, fosterlandskärlek, med
flera för eu krigsminister nödiga egenskaper. Del et har således icke
legat hos de personer, som skött krigsministersportföljen, och jag förmo¬
dar, att denna min åsigt finner anklang såväl inom Kammaren som
hela Riksdagen. Jag öfvergå!' då till frågan, huruvida desse män
saknat medel vid förvaltningen af denna sak. Då frågas, hvad har
vår armé kostat? Härom äro tankarne mycket olika; men vi hafva i
förra månaden fått en skrift af Krigsvetenskaps-akademien häröfver.
Denna .myndighet säger, att vårt försvarsväsende kostat 15,000,000
R:dr. År då detta för mycket eller för litet? I detta afseende
kan man icke säga något absolut; tv en krigs förvaltning kan sluka
huru stora summor som helst. Man kan naturligtvis omöjligen saga,
att denna summa varit tillräcklig eller icke, utan endast jemförelse¬
vis derom yttra sig. Det är svårt att härom inlåta sig i större jem¬
förelse!’, och jag vill icke nu, då tiden är så långt framskriden, göra nå¬
gra jemförelse!’ med de större länderna, utan endast hålla mig till
Norge. Jag har icke hört något rop från Norge att försvarsväsen-
det der skulle vara i så dåligt skick. Hvarken regeringen eller fol¬
ket säger detta. Skulle emellertid försvars väsendet der vara i sådant
dåligt skick, så hafva, det kan icke nekas, norrmännen en ovanlig
förmåga att dölja detta. Jag kan dock icke antaga, att så är för¬
hållandet. I Norge kostar försvarsväsendet 4,470,000 R:dr. Den
proportion man antager emellan kostnaderna i Sveriges och Norges
budget är som 5 till 17. Skulle då kostnaden för Norges försvars¬
väsende beräknas efter denna proportion, så blefve det 5,700,000 R:dr;
och skulle Norges försvar efter samma proportion kosta lika mycket
som det af Kongl. Maj:t nu föreslagna, så skulle norrmännen få be¬
tala 7,500,000 R:dr för sitt försvar. Nu hafva emellertid norrmän¬
nen kunnat vara belåtne med ett försvar, som de fått för en summa,
som proportionsvis är högst obetydlig i förhållande till hvad vårt
Oen IT April, e. m. 427
försvar kostat. Det är således icke penningar, som.saknats för denna
förvaltning i Sverige. Skulle då slutligen icke anledningen till försvars-
väsendets odugliga beskaffenhet kunna ligga i sjelfva institutionen, -
skulle detta icke vara möjligt? Jag frågar Eder, mine Herrar, skulle icke
anledningen till det beklagliga skick, i kvilket vart försvarsväsende
för närvarande befinner sig, kunna bero på, att in,teln mg sr er ket ut-
en ort hufvudsumman af vårt försvar. Jag vill icke fälla något be-
stämd! omdöme, men jag hemställer, om icke möjligen sa skulle vara
förhållandet, att just detta indelningsverk blifyit sa foraldradt, att
ingen krigsminister, med hvilka medel som helst, kan la det bra.
.Tåg skall anhålla att få gorå några små anmärkningar mot detta in¬
delningsverk. hvilka möjligen förklara missförhållandeu i detta hän¬
seende. Jag har alltid hört sägas om hvarje sak, att om den skall
skötas väl, så måste man också egna sig deråt; och denna regel gal¬
ler in alla menskliga åligganden. Tro val Herrarne att den indelta
soldaten anser sitt soldatyrke som hufvudsak? Jag tror, att hanäl-
skar mera sitt torp och satt potatisland, och det är ett bestämdt tak¬
tum, att han agnar mera tid deråt än åt sitt gevär. Det är endast
18 dagar om året lian egnar åt sitt gevär, men hela den öfråga tiden
åt torpet. Det oaktadt skulle dock denne indelta soldat blifva en
duglig soldat, om han vore oberoende af de band. som han får så¬
som familjefader; men jag tror, att vi i allmänhet finna den indelta
soldaten gift. och att lian således icke kan egna sig med all sm kär¬
lek till tjensten, som lian annars skulle göra. Vidare har uppgitvits.
att den indelta soldaten vore för gammal; och jag tror också, att
indelta ärméens soldater icke äro några ynglingar. Det skulle ännu
kunna vara mycket att säga om anledningarne till den indelta ar¬
méens oduglighet, men jag tilltror mig icke att kunna pa den korta
stund, som nu står mig till buds, fullständigt utreda saken. Ax hvad
jag sålunda yttrat, framgår, att jag tror, att det dåliga skick, 1J1.’
ket vårt försvarsväsende befinner sig, möjligen kan bero pa att in¬
delningsverket icke är någon bra militärisk inrättning, och att såle¬
des. om man vill komma till rätta med vårt försvar, man måste ut¬
tala att indelningsverket icke duger. Detta i militäriskt hänseende.
H vad indelningsverkets förhållande till skatteväsendet angår, ber
jag att få slippa derom yttra mig. Jag vill hvarken besvära den
lärde professorn på Upsalabänken eller någon annan. . Denna del åt
frågan är så omtuggad och omtraggad, att det icke tjenar till myc¬
ket att yttra sig i det hänseendet. . „
På o-rund af hvad jag nu anfört hoppas jag. att Herrarne finna,
att, om jag skulle gorå något yrkande, som vore öfverensstämmande
med mina (isigter, skulle det vara ett sådant, scm hade liten sanno¬
likhet att vinna bifall i denna Kammare. Jag vill emellertid icke
göra något yrkande, som öfverensstämmer med . mina ås-igter, utan ett
som öfverensstämmer med mina afsigter, och till följd deraf instäm¬
mer jag i det förslag, som de fem reservanterna af denna Kammare
framställt. Jag gillar visserligen icke i allo hvad. de sagt, men denna
reservation har en egenskap i närvarande ögonblick, hvarpå jag sät¬
ter stort värde, och jag lägger Herrarne på hjerta! att icke ringakta
detta; — denna egenskap är, att han utgör en försonlig tanke. Jag
428
Den 17 April, e. m.
tror icke, att det är skäl, att en sådan fråga som denna sättes på
sm spets, hvithet blott skulle leda till konseqvenser, som man icke
önskar. Klokheten bjuder icke heller detta.
Det bär blifvit sagdt, att reservanternas förslag skulle åstad¬
komma en lösdnfvarestam. Jag får säga, mine Herrar, att lag icke
ror detta. Reservanternas förslag till stam är egentligen en betald
bevaring.' Deremot är här utdeladt ett förslag till stam af några
Herrar i Andra Kammaren, som jag vill kalla stattorparestam, och den
ogillar jag. bom sagdt, jag kan icke tro, att en sådan stam, som
reservanterna bär föreslagit, skulle blifva en lösdrifvarestam; och i
det hanseendet har Friherre Stjelkblad utvecklat saken, och visat
att en hel provins föregått med godt exempel. Jag är sjelf skåning
och vet val, att de egenskaper, hvarför den indelta soldaten beröm¬
mes, utmarka honom icke mindre i Skåne än i öfriga provinser. Den
indelta soldatens, samhällsställning i Skåne är fullt lika fast och lika
god, som någonsin deras, hviika är o försedda med torp här i mel¬
lersta Sverige. Denna fruktan för eu lösdrifvarestam tror jag såie-
° Vrm .telt °,C 1 hnållet obet‘ogad. Det föreslagna sättet i afseende
pa befälets ordnande har derjemte ett ofantligt företräde framför
befälets danande af den gamla indelta arméen. som omöjligen kan
bildas till något dugligt stambefäl, ty hos dessa indelta soldater
kommer alltid. karleken till yrket att få stå efter kärleken till tor¬
pet. Derföre är jemväl i militäriskt afseende reservanternas förslag
att föredraga framför Kong!. Maj:ts.
Man har takt så mycket om Kong!. Maj:ts förslag, men jag har
ic e sett något sådant i detta betänkande. Föregående talare hafva
sagt, att Kong!. Maj:ts förslag skulle vara så utmärkt, men jag har
lene sett, att det finnes något Kongl. Maj:ts förslag i denna fråga, och
att votera för Kong! Maj:ts förslag är att votera afslag å denna
punm, enigt min uppfattning. Om detta skulle ske och vinn votera
afslag, och det bletve bifall till Utskottets förslag i Andra Kamma-
ien> aa ar Ju frågan fallen, och då är det omöjligt att lösa den¬
samma vid denna riksdag. Om Andra Kammaren deremot bifaller
Utskottets förslag och vi reservanternas, dä får Utskottet betänkan¬
det i denna del tillbaka och då är det ju möjligt, att en samman¬
bi111''11!?11? kan ega ruin och att man kan komma öfverens, så att den
störa fragan bill- löst vid denna riksdag. Det är derföre jag sagt
att reservanternas förslag öfverensstämmer med mina afstå ter, men
icke med mina åsigter.
Herr Björnstjerna: Jag anser såsom en stor och mäktig nöd¬
vändighet att, da öfverläggningen rörer detta vigtiga ämne, man från
densamma aflägsnar allt sådant, .som ej hörer dit. Härmed menar
jag, att man bör söka, så vidt möjligt är, föra tanken bort från rust-
°ch r o tii all ar em tr e s s et och sysselsätta sig förnämligast med det sätt,
pa hvilket bast och för landet önskligast man skulle kunna och borde
ordna dess försvarskrafter.
Deivid möter oss det förhållande, att Kongl. Maj:t aflåtit ett för-
siag till Riksdagen i afseende å dessa försvarskrafters ordnande, och
att kamma! en under förmiddagen fattat ett beslut angående värne-
Den 17 April, e. m.
429
pligtens utsträckning, visserligen med någon förändring i afseende å
redaktionen mot det förslag Kongl. Maj:t framställt, men likväl i
hufvudsaken med detsamma fullt öfverensstämmande.
Oss återstår då att tillse, huruledes vi kunna sammanlänka denna
värnepligtslag med de närvarande förhållandena uti vår arméorgani¬
sation, emedan dessa förhållanden - det måste alla medgifva — dock
bestämdt förefinnas. De måste således begagnas på det sätt, att de¬
samma med värnepiigtslagen komme att utgöra ett helt. Man bör,
enligt min tanke, ej dervid särdeles mycket aflägsna sig från det
närvarande och sysselsätta sig med förhoppningar, som möjligen i en
framtid skola komma att slå ut, utan man måste hålla frågan fast
på den punkt, der den befinnes i sitt närvarande tillstånd.
Då jag således finner, att man bör begagna indelningsverket för
att sluta detsamma till värnepiigtslagen, vill jag ej dermed hafva
uttryckt, att icke indelningsverket kan behöfva en ytterligare utveck¬
ling; denna utveckling blir dock beroende af det inflytande, som den
nya värnepiigtslagen kan hafva på den indelta eller värfvade stam¬
truppen, ett inflytande, som ej kan bemärkas förr än värnepiigtslagen
trädt i gällande kraft och utöfning, och ej ens genast då, utan först
sedan man hunnit att utbilda en rekrytklass och derefter första och
andra uppbådet. Då först börjar man kunna inse, huruvida ur denna
värnepligtsinstitution framträda sådana förhållanden, att de kunna
inverka på dess vidare behof af utbildning. Men förr än denna tid¬
punkt kommer, synes mig ej heller att man bör taga något mera be¬
stämdt steg i afseende å stamtruppens utbildning än hittills, enligt
en föregående Riksdags beslut, blifvit taget genom inrättandet af under¬
befälsskolor, hvilkas fullständigare utbildning och tillämpning man bör
i möjlig mån söka befrämja. Om således man efter en tid skulle
finna, att verkligen — hvad som mången föreställer sig — den in¬
telligens, som genom den allmänna värnepligten blir nödsakad att
deltaga i vapenöfningar, kraf ver så mycket större utbildning af stam¬
truppen mot den, som hittills egt rum, och att utan en fullständig
ombildning stammen ej kan uppfylla sitt åliggande, må man då tillse
på hvad sätt denna utbildning bäst kan ernås. Men endast den om¬
ständigheten, att denna värnepligtslag i sin tillämpning skulle möta
en ny och opröfvad institution, komme att möjligen inverka så på
förhållandena, att organisationen af värnepligten straxt kunde komma
att återfalla i det tillstånd, i hvilket beväringsinrättningen nu be¬
finnes, nemligen att detta inflytande af intelligensen, som så mycket
eftersträfvas och hvilket man hoppas ernå, ej ens kan bemärkas.
Hela möjligheten att kunna ega en fast och sluten härmassa, fullt
ordnad och öfvad, beror på ett bestämdt fullföljande af en fastställd
plan och har sin möjlighet endast deri, att ej under några vilkor
eftergifvas de fordringar dess verkställande kräfver. Således är nu,
såsom saken för mig framställer sig, nödvändigt, att om Riksdagen
vill förvissa nationen att den åstadkommit en början af en organi¬
sation af arméen, att man använder både det närvarande man eger
och det man har förvärfvat genom den nya värnepiigtslagen. Men
åter, om man skulle nu genast börja att rubba detta närvarande, in¬
trädde man i ovissa och osäkra förhållanden, hvilkas beskaffenhet
430
Den IT April, e. m.
kan blifva sådan, att värnepligtslagen ej kan tillämpas, om de
lyckliga följder, den närmast skulle kunna hafva, uteblefvo, emedan den
stamtrupp, som man då uppställde, alls icke med visshet vore att
beräkna blifva sådan som reservanterna sig föreställt. Detta är en
högst vigtig omständighet. Man känner nu, och de äro här erkända,
de goda egenskaper, som ligga förvarade inom indelta arméens trap¬
per. Dessa goda egenskaper — det lärer man väl ej kunna bestrida —
de skola äfven inom densamma bibehållas, så vida man ej rubbar
dess hufvudsakliga bestämmelser, de omständigheter, hvilka betinga
dess tillvaro. Men dess bestånd blir på ett högst betänkligt sätt
rubbadt derigenom, att man skulle, såsom reservanterna föreslagit,
söka att värfva inom riket innebyggare, hvilka, antagna för en viss
tid, skulle danas att utgöra stam för beväringen. Reservanterna hafva
förutsett, att denna indelt-värfvade stam skulle besitta en både större
militärisk tillförsigt och vida större duglighet samt, i afseende å för-
ståndsförmögenheter, egenskaper, som skulle göra lämpligt att befäl
ur dsnna trupp utbildades. Men någon visshet att erhålla dessa
egenskaper och förmögenheter hos en sådan trapp hafva — det vågar
jag påstå, — ej herrar reservanter kunnat ega. I hög grad beror
detta på hvad anseende en soldattrupp kan i längden förvärfva sig.
Men för att kunna förvärfva anseende fordras framför allt, att ega
tillfälle till eu betryggad fortkomst; jag betvifla!' dock, att en sådan
i vårt land kan denna trupp beredas. Ty sedan desså indelt-värfvade
soldater gjort tre års öfningar och derigenom kunna anses vara fullt
färdiga, vill man gerna att de skola af skil jas för att bilda befäl till
stammen. Men om detta göres, följa ju stora utgifter genom de be¬
tydligt utsträckta öfningar, dessa stora rekrytklasser måste under¬
kastas. Om jag skulle tänka mig möjligheten att erhålla medel till
alla dessa öfningar, befarar jag dock, att en stark omsättning inom
truppen skulle synnerligen försvåra anskaffandet af sådana rekryter,
som egde de egenskaper, man eftersträfva!’ införa i stamsoldaternas
leder, ty ju kortare tjenstetiden får vara, dess mindre blir det någon
förmån att ingå i stamtruppen, der de första åren användas i en
sträfsam öfning, vid hvars fulländning soldaten befarar sitt entledi¬
gande. Kunna personer vinnas för en kortare tid af 2 eller B år,
torde det dock vara tvifvel underkastadt, huruvida man genom en
fördel i penningeväg, ej större än den som härutinnan står till buds,
kan erhålla en fast och stadig trupp, sådan som, den hvilken eu längre
tjenstetid förskaffar.
Man säger, att vi hafva provinser, i hvilka den indelta soldaten
afiönas kontant och att man funnit dessa soldater lika göda som öf-
riga af indelta arméen, och att det skick, i hvilket de befinnas, skalle
vara ett fullt bevis för riktigheten af reservanternas öfvertygelse i
afseende å fördelarne af en indelt-värfvad trupp. Man glömmer en
vigtig omständighet, den att dessa soldater tillhöra Skåne, antagas
och tillhöra genom sitt antagande rotehållare, som äro stora egen¬
domsägare. Genom denna förbindelse med personer, som till stor del
hafva betydlig förmögenhet, förvärfvas äfven åt soldaten ett anseende,
hvilket ej skulle kunna ernås, om. han vors antagen af en kapten,
som bodde inom kompaniet. Denne skulle till följd af sin ställning
Den 17 April, e. m.
431
antagligen ej förmå att åt soldaten förvärfva ocli uppehålla något
synnerligt anseende inom orten. Kan detta anseende ej bevaras,
skulle snart deraf följa att de värfvade indelta stamtrupperna blefve
långt mindre tjenliga till de värnepligtiges ledare än de nu varande
indelta af rotehållarne antagna.
Om man förutser att det blefve alltför stora kostnader att exer¬
cera så många rekrytklasser, måste tjenstetiden betydligt utsträckas,
på det man må draga nytta af den utbildade soldaten och äfven be¬
reda honom tillfälle att under tjenstfria tider något till sin utkomst
förvärfva, men då inträder snart det förhållande, att soldaten börjar
att längta efter ett hem, han förhyr sig en liten bostad, får en familj;
då finner kompanichefen eller regementschefen honom’ böra skiljas
från tjensten, han förlorar sin lön, som han haft såsom soldat, förmår
ej bereda sig tillgångar till sitt uppehälle och faller med sin familj
kommunen till last. Ensamt detta förhållande synes mig så betänk¬
ligt, att detsamma bör varna för antagande af reservanternas förslag.
De af Herrarne, som behagat genomläsa min reservation, finna, att
jag deri har velat inrymma en möjlighet att erhålla någon erfaren¬
het om det inflytande på den indelta soldatens beskaffenhet, som
skulle uppstå vid tillämpningen af hvad Kongl. Maj:t föreslagit om
åtskilliga regementens och korpsers kompletterande med kontant af-
lönadt manskap, eu, erfarenhet, som kunde vinnas i allt högre grad
allt efter som Kongl. Maj:t finner lämpligt att utsträcka ett anta¬
gande af volontärer. Dessa volontärer skulle komma att aflönas med
eu viss summa, som uppkommer genom afgifter från de rotar, som
hållas vakanta.
Beträdande denna väg, bibehåller jag åt arméen dess nuvarande
skick och öfvergår småningom till ett annat för så vidt jag finner
detta andra bättre i stånd att bära de frukter, reservanterna hoppats
vinna. Om jag så tillvägagår, kan jag någorlunda förutse huru för¬
hållandena komma att gestalta sig, och jag kastar mig ej in på en
ny bana, hvars slut jag ej kan ana, Skulle jag åter nu genast ingå
på reservanternas förslag och finna mig hafva begått ett misstag,
återstår ej något annat, än hvad ock i reservationen antydes, nem¬
ligen att yrka på en allmän värnepligt, så utsträckt, att den kunde
ersätta stamtruppen. Många äro benägne för det steg reservanterna
föreslagit såsom det tjenligaste; men äro de vissa att landet förmår
bära den föreslagna organisationen? Denna visshet kan ej vinnas på
annat sätt än genom tillämpning af den nya värnepligtslagen. Om
den tillämpas under någon tid, får man se huruvida den nuvarande
organisationen kan sammansmälta med densamma. Och under denna
tid torde i de företeelser, som då blifva oss erbjudna, ledning äfven
kunna vinnas för ett omdöme, huruvida den af reservanterna uttalade
åsigt är riktig, ledande till det önskade målet, eller om den förer till
något annat. Och så kan den tidpunkt inträffa, då vi med säkerhet
kunna bedöma, om vi höra vidtaga åtgärder i den af reservanterna
föreslagna riktningen. Men till dess må vi behålla vår nuvarande
organisation af stammen.
Men då fråga blir om ett sådant indelningsverkets bibehållande,
åtminstone under den första tiden af den nya värnepligtslagens till¬
432
Den 17 April, e. m.
varo, framkommer man med ett inkast, som här ännu ej låtit höra
sig, men som säkerligen kommer att uttalas, och som består i ett
framhållande af de svårigheter, som skulle möta tillämpandet af värne-
pligtslagen derutinnan, bland annat, att det finnes trakter inom landet,
som ej ega indelta trupper. Jag tror, att man öfverdrifver betydel¬
sen af de svårigheter, som tilläfventyrs härutinnan skulle uppställa
sig. Om de komme att finnas, torde de kunna afhjelpas derigenom
att befäl förlägges inom dessa orter, hvarest de värnepligtige kunna
göra sin anmälan. Dessutom måste man erkänna, att vid sådana
störa företag som detta, då det gäller ordnandet af hela vårt för-
svarsväsende, förhållanden lätt kunna inträffa, som föranleda att något
ej kan blifva så fullt färdigt man önskar. Men man bör dock hoppas
att i en framtid, oaktadt de mindre brister, som förefinnas, det hela
möjligen kan utveckla sig till något godt.
En sak bör jag äfven fästa mig vid och det är huruvida ur den
indelta stamtruppen skulle kunna framdragas ett underbefäl för att
leda den beväringsstyrka, som skulle blifva ställd under densamma eller
ej. Och derpå måste jag svara: för att med säkerhet ernå detta mål
kan fordras något större öfning, än nu är fallet, dock kan jag ej
inse hvarföre den nuvarande indelta soldaten skulle behötva träg¬
nare exercis för att härtill blifva lämplig eller vara mindre mottag¬
lig för militärisk utbildning än den indelt-värfvade, som resem-an-
terna vilja sätta i hans ställe. Man har ock sagt, att den indelta
soldaten ej är så mycket benägen att tänka på sitt yrke och sina
militära sysselsättningar. Men livad skulle göra, att dessa indelt-
värfvade trupper mera tänkte derpå? Ingenting annat än att de
möjligen hölles till trägnare vapenöfningar, och att en större taktisk
färdighet hos dem derigenom skulle utbildas. Och hvarföre kan
man icke lika väl ställa på den nuvarande indelta soldaten ökade
fordringar i detta hänseende, hvarföre skulle han icke lika väl kunna
vinna ökad skicklighet till det mått man kan finna lämpligt att for¬
dra? Men bekofvet af en trägnare militärisk sysselsättning inom
sjelfva stammen måste ovilkorligen betingas af den första undervis¬
ning och utbildning soldaten fått. Hafva de egenskaper, krigare¬
yrket klöfver, från första början fått den rätta riktningen och ut¬
bildningen, kan man med vida mindre öfning ej allenast up¬
pehålla utan äfven utbilda dessa egenskaper, vida mer än om för¬
hållandet varit motsatt. Att åstadkomma eu god grundläggning vid
den första undervisningen i yrket, detta är en åtgärd, som framdeles
otvifvelaktigt måste komma att beaktas och jag skall då aldrig finna
något skäl att motsätta mig något dylikt.
Jag hemställer nu, huruvida det ej skulle vara glädjande och
tillfredsställande för Kammaren att fatta ett beslut, som visar lan¬
det, att man kan bilda eu armé, sådan att vi kunna för vår framtid
af den beräkna ett stöd för vår sjelfständighet och frihet, ett stöd, som
vi hafva rätt att af en krigshär fordra. Väsendtligt härvid är, att man
för närvarande frånskiljer alldeles dessa rust- och rotehållare-intres-
sen, hvilka upptagit eu så stor del af våra öfverläggningar. Dessa
intressen komma nog att göra sig i sinom tid gällande; men antages
Kongl.
Den 17 April. e. rc.
433
Kong! Maj:ts proposition, hafva dessa intressen ej blifvit trädda för
nära, och har detta antagande skett, då må talet uppstå, huruledes
med dessa intressen är att förfara. I betraktande af hvad jag haft
äran att yttra, får jag yrka afslag på Utskottets förslag och jemväl
på de fem reservanternas från denna Kammare. Men på det att det
må vara tydligt, och på det att Regeringen må inse, att Första
Kammaren beaktat, att en ytterligare utveckling af våra stamtrup¬
per kan vara af behofvet påkallad, har jag velat i sammanhang der¬
med till Kammaren hemställa, att Kammaren ville besluta, att "Riks¬
dagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kong!.
Maj:t taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må finnas nödiga för en
sådan utveckling af stamtruppen, att den må blifva fullt tjenlig så¬
som stöd för den betydliga beväringsstyrka, som med -densamma till
följd af den nya beväringslagens antagande kommer att införiifvas,
och att ur dess led ett tillräckligt underbefäl må vara att hemta,
samt att Kong!. Maj:t, der så kan finnas nödigt, täcktes till Ril-:,sda¬
gen framställa det förslag, som af ärendets pröfning kan föranledas.
Kammaren behagade finna, att jag har med vilja undvikit att
bär nämna rust- och rotehållare, och jag har gjort det derföre, att
dessas intressen, såsom jag förut nämnt, med visshet göra sig gäl¬
lande då de verkligen kunna hafva något skäl att blifva beaktade,
och äfven om man skulle kunna tänka sig, att dessa intressen ej för¬
må af sig sjelfva att göra sig gällande, så kan man dock vara för¬
vissad, att Kong]. Maj:ts landsfaderliga omsorg ej skall underlåta
att tillse hvad rätt och billigt kan vara, så väl för den ene medbor¬
garen som för den andra. Men det vore, enligt min uppfattning,
önskligt och för Kammaren särdeles tillfredsställande, om den kunde
framkomma med ett förslag, som innehölle ett rent beslut, utan an¬
tydan på särskilda intressen. Det är detta beslut vi gå att fatta nu
eller längre fram under vår sammanvaro, men ur detta beslut skall
framgå, huruvida vi skola se det svenska folket stridbart, väl ord-
nadt och väpnadt, lydande sin Konungs bud, med förtröstan motstå
de faror, som kunna komma, då det gäller att värna sitt land, sin
ära och sina lagar.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Herr von Stockenström: Då jag nu går att uppträda efter en
högt aktad talare, hvars yttrande, bärande vittne om samvetsgran
pröfning och de mest fosterländska tänkesätt, framkallat Kammarens
bifall, kan jag icke vänta mig, att många skola finnas, som vilja
lyssna till de ord jag har att säga, så mycket mindre som jag icke
eger någon närmare insigt i frågan. Jag har icke heller begärt or¬
det för att närmare inlåta mig -uti det speciela af det ämne, som
afbandlas, utan derföre, att jag vill öppet uttala den mening jao-
kommer att följa, då jag går att afgifva min röst, för hvilken jag
icke vill genom tystnad söka undandraga mig ansvaret.
Jag börjar med att yrka afslag å Utskottets förslag i de före¬
dragna punkterna. Detta förslag hviiar på en uppfattning om för
länge sedan ingångna förpligtelse^ hvilken icke inför det opartiska
Riksd. Prof. 1871• 1 Afd. 2 Band. 28
434
Den 17 April, e. m.
omdömet låter sig försvara, och på ett köpslående om medborgerliga
rättigheter, som, utan att behöfva någon motsägelse, i sig sjelf! inne¬
bär sin egen dom.
Båda statsmakterna hafva uttalat den mening, att svenska ar¬
méen skall bestå af stam och beväring. Beväringslagen har Kam¬
maren i dag antagit och nu återstår att fatta beslut rörande den
stam, som kan anses lämpligast att uppställa.. Då man af ekonomi¬
ska, om ej af militäriska eller andra skäl icke kan hafva någon
tanke på att fästa sig vid det preussiska systemet, det vill säga att.
ur beväringen uttaga stammen, så återstår oss intet annat att välja
emellan, än att antingen bibehålla vårt indelningsverk eller att bilda
en ny stam. Indelningsverket har säkerligen en hvar ä.f oss från
ungdomen lärt sig uppskatta såsom en den förträffligaste inrättning,
hvilken sammanvuxit med våra förhållanden, och som varit mäktig
att under århundraden värna vår sjelfständighet; men det oaktadt
kan det ifrågasättas, huruvida den nu mera uppfyller sitt ändamål..
Det har varit starkt och tillfyllestgörande detta indelningsverk i
forna tider, då stora härmassor icke erfordrades, men saken torde
förhålla sig annorlunda i våra dagar, då man måste hafva till hufvud-
sakiigt syfte att uppställa stora skaror af öfvade krigare. Nu är
det på eu nationalbeväpning, som försvaret hufvudsakligen måste
granda sig. Beväringen kommer således att utgöra vår egentliga
armé, och när man söker en stam, så önskar man i densamma för¬
nämligast, finna ett befäl för denna beväring. Efter de upplysnin¬
gar, jag af högt aktade militärer inhemta!, har jag kommit till den
öfvertygelse, att detta befäl icke kan på lämpligt sätt vinnas, om det
skall uttagas ibland den indelta arméens soldater med den beskaf¬
fenhet, som de nu ega och som man kan anse dem äfven komma att
till stor del bibehålla, i fall indelningsverket skall fortfara i sitt när¬
varande skick. Hvarföre så är, att befälet icke med fördel, kan ut¬
tagas ur den indelta truppen, det har redan blifvit sagdt och kom¬
mer säkerligen att ytterligare framhållas af dem, som efter mig.yttra
sig och bättre förstå saken än jag, hvarföre jag icke behöfver ingå
någon närmare utredning af förhållandet.
Då man har den öfvertygelsen, att indelningsverket icke kan
lemna ett fullt tillräckligt och dugligt befäl, har man att söka eu
annan stam. Enär jag för min del trott mig finna, att .det förslag
till bildande af en sådan, som innehålles i den reservation, som af
Friherre De Geer och några andra af denna Kammares ledamöter i
Utskottet blifvit afgifven, är af beskaffenhet att kunna anses till¬
fredsställande, har jag velat ansluta mig till detsamma. Utom att
soldaten enligt detta förslag skulle med bättre urval Insättas, kunde
hans tjenstetid derigenom förkortas. och mycket större öfning honom
beredas, allt förbättringar, hvilkas vigt icke kan förbises. .1 ett af¬
seende, är jag dock från reservanternas mening afvikande, .i det att
jag ber att få förena mig i de åsigter, som här uttalats af Friherre
Raab och Herr Montgomery-Cederhielm, och således anser att det
icke är skäl att öfverlemna uppskattningen af vakansafgifterna åt
komitier, såsom i reservationen föreslås, utan att det är bättre att
besluta eu återremiss till Utskottet med uttryckt önskan, attUtskot-
Den 17 April, e. ro.
435
tet måtte söka bestämma, huru stor vakansafgiften bör blifva,
vare sig för hela riket eller för skiljda delar deraf. Eu ledamot af
Utskottet har visserligen här uttalat den mening, att det skulle vara
omöjligt för Utskottet att kunna komma till en sådan siffra, men jag
vågar det oaktadt föreställa mig, att frågan skulle kunna lösas och
att tillräckliga materialier finnas för handen till bedömande af
•saken.
Skälet, hvarföre jag_ omfattar reservanternas mening, är således
svårigheten att kunna vinna ett lämpligt befäl för beväringen, om
indelningsverket i dess närvarande skick bibehålies, men jag har
också ett annat skal, som. jag anser vara lika vigtigt, och det är att
om det beslut, vi nu skola fatta, skall kunna leda till det ändamål.
man eftersträfva.!’, en omskapning af vårt försvarsverk, så får man
icke glömma, att Första Kammaren ej är ensam om att fatta be¬
slutet, utan att det finnes äfven andra meningar utom oss, på hvilka
man måste fästa afseende. Jag säger med Grefve Posse: det måste
ligga i beslutet ett slags försonlig’ tanke, om det skall vara möjligt
att genom detsamma vinna något resultat.
Jag har önskat, såsom jag förut sagt, att uppskattningen af
vakansafgifterna icke måtte öfverlemnas åt komitéer. Det hufvud-
sakliga skälet, hvarföre jag önskar detta, är, att jag vill se en möj¬
lighet att, nip vid denna riksdag kunna komma till ett slut med sa¬
ken, hvilket jag anser vara af den aldra största vigt. Mine Herrar,
Utom oss icke öfverlemna frågan åt framtiden, utan begagna oss af
ögonblicket, icke, såsom det stundom händer, när man med skynd¬
samhet fattar beslut, för att bereda någon öfverraskning, utan för
att söka stöd i den hänförelse, som för närvarande, vid tanken på en
omskapning och förbättring af vårt försvarsväsen, åtminstone i många
delar af landet är rådande. Morgondagens meningar äro oberäkne¬
liga. Yi hafva nyligen lefvat under förhållanden, som lemnat oss
starkare maningar att ombilda vårt försvar, än måhända så snart
härefter kommer att blifva händelsen; men man invaggar sig så lätt
i drömmar om lycka och fred, man glömmer de vådor, för hvilka
man varit utsatt, och man väckes måhända omsider vid nya fa¬
rors hot, da för den, som icke aktat på tidens tecken, intet annat
återstår än den ofta upprepade, skickelsedigra bekännelsen: det är
för sent.
Jag anhåller om förslagets återremitterande till Utskottet.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Om
det ock var med en smärtsam känsla, som Kongl. Maj:ts Rege¬
ring mottog kännedom om det förslag, som Särskilda Utskottet i före¬
varande fråga framlagt, såGoljde dock dermed icke någon fruktan,
att detta förslag, vare sig med eller utan modifikationer, skulle i
denna Kammare vinna någon genklang. Att döma efter den diskus¬
sion, som nu här föregått, synes ock, att eu sådan fruktan skulle
varit alldeles oberättigad.
Uti eu vid betänkandet fogad reservation har emellertid ett för¬
slag i frågan blifvit framstäldt, beaktansvärdt icke minst med af¬
seende å de utmärkta personer, från hvilka det utgått. Detta för¬
Den IT April, e. in.
436
slag, i allt öfrigt så olika Utskottsmajoritetens, skiljer sig från det¬
samma äfven deruti, att det icke blifvit stäldt i samband med eller
gjordt till vilkor eller förutsättning för godkännandet af en lag om
utvidgning af den allmänna värnepligten. En anmärkningsvärd olik¬
het förekommer jemväl derutinnan, att Utskottsmajoriteten, som på
det ifrigaste förfäktat rättigheten för rust- och rotehållare att icke
utan eget medgifvande underkastas någon förändring i deras ålig¬
ganden rörande bidrag till Vindets stridskrafter, dock sjelf på ett
våldsamt sätt förnärmat denna förmenta rättighet, derigenom att ma¬
joriteten, utan att ens rust- och rotehållarnes hörande blifvit ifråga¬
satt, föreslagit, att deras nuvarande skyldighet skulle förbytas till
en helt annan, hvilken, om den jemföres med den gamla, sådan som
majoriteten velat densamma definiera, måhända af dem, som frågan
gäller, skulle anses mera tryckande än den närvarande; hvaremot
reservanterna från sin ståndpunkt och med sin uppfattning på det
sorgfälligaste bevarat rust- och rotehållarnes intressen, i det de velat
lemna en hvar af dem öppet att antingen behålla sitt gamla onus
eller erlägga en deremot svarande vakansafgift, bestämd efter sorg¬
fällig undersökning af Konung och Riksdag gemensamt.
Vore nu med denna onekligen synnerligt vackra sida af förslaget
förenad vissheten om, att det äfven medförde öfvervägande militäriska
fördelar, såsom reservanterna sjelfva antagit, så borde man vara
glad öfver möjligheten att på ett så lyckligt sätt få den stora frå¬
gan löst. För min del måste jag dock förklara, att jag icke finner
all anledning saknas till betänkligheter just i detta hänseende. Hvad
jag i fråga härom skulle vilja säga, är dock redan på ett vida öfver¬
träffande sätt uttaladt af den näst siste talaren, och jag vill endast
ytterligare anmärka, att uppnåendet af de dubbla fördelar, som re¬
servanterna med sitt förslag åsyfta, synes mig mer än ovisst. Af-
sigten är att dels bibehålla den indelta soldaten med sina utmär¬
kande egenskaper såsom stam i ledet och dels genom ett förändradt
aflöningssätt för den del af stammen, hvilken vid arméens mobilise¬
ring skall påräknas såsom befäl, bereda en större duglighet för detta
värfvets utförande. Om dessa fördelar skola i verkligheten ernås,
så måste, hvad man i förslaget förgäfves söker, finnas någon garanti,
att de begge olika slagen af soldater blifva att tillgå något så när i
den önskade proportionen. I annat fall löper man fara att gå för¬
lustig endera af fördelarne; och då stå vi på samma punkt som för
närvarande, endast med den skilnad, att man nu vet hvad man har,
under det man deremot icke känner, om det som skulle vinnas ge¬
nom reformen verkligen åstadkommes.
Om, för att gå vidare, man kommer öfver de kostnader, hvilka
blifva eu följd af de förberedande undersökningar, som blifvit före¬
slagna, och hvilka kostnader sannolikt komma att blifva större, än
man från början tänkt sig, och hvarför något anslag icke blifvit till¬
styrkt, så återstår, att, såsom reservanterna ock anmärkt, bidrag af
statsmedel erfordras för det förutsedda fallet, att vakansafgifterna
icke blifva tillräckliga för den genom statens öfvertagande af rekry¬
terings- och aflöningsbestyret uppkommande kostnad. Skulle ett an¬
slag för detta ändamål en gång för alla kunna begäras och beviljas
m
Dan 17 April, e. m.
i sammanhang med förändringens genomförande, så bände måhända
ingen synnerlig betänklighet härvid möta, men behofvet af statsbidrag
komme att uppstå endast småningom, i den män rotarne ställdes på
vakans, och det är derföre en under längre tid utsträckt offer¬
villighet, som skulle erfordras, men som dock kanske icke alltid vore
att påräkna.
. Jag har trött mig böra yttra dessa betänkligheter och vill i
(ifrigt blott tillägga, att Kongl. Maj:t redan faktiskt ådagalagt, att
från den sidan obenägenhet icke förefinnes mot sådana jembningar i
indelningsverket samt i roterings- och rustningsbestyret, som kunna
af billighet påkallas eller anses medföra fördelar i militäriskt hän¬
seende. Naturligtvis måste frågan om försvarsverkets ändamålsen¬
liga utveckling fortfarande blifva en omsorg för Regeringen, som
dervid icke heller vill underlåta att taga under ompröfning de under¬
dåniga framställningar i ämnet, som af Riksdagen kunna göras.
Grefve Hamilton, Henning: Då jag nu går att yttra mig an¬
gående de särskilda förslag, som i förevarande fråga blifvit fram¬
ställda, och man dervid ställt antagandet af Kongl. Maj:ts proposi¬
tion såsom motsats till Utskottets förslag, ber jag att få upprepa
hvad en^ talare redan förut anfört, nemligen att i denna punkt icke
någon Kongl. proposition föreligger, utan endast ett förslag af Ut¬
skottet, mot hvithet i en afgifven reservation ett annat blifvit stäldt.
Härtill måste jag ytterligare lägga, att om vi under behandlingen af
denna punkt ej kunna undgå att beröra hvad Kongl. Maj:ts propo¬
sition i andra delar innehåller, vi böra undvika att dermed förblanda
de promemorior, som af Chefen för Landtförsvars-departementet blif¬
vit afgifna, men hvilba ej utgjort föremål för någon framställning
till Riksdagen, och hvilkas innehåll således icke får tagas i beräk¬
ning i vidsträcktare måtto, än för så vidt det blifvit af Kongl. Maj:t
pröfvadt och godkändt.
Herr Justitie-statsministern synes mig i öfrigt hafva ställt öfver-
läggningsämnet på sin rätta punkt, då han förklarade, att om de fem
reservanternas förslag i militäriskt hänseende hade öfvervägande för¬
delar, borde det ock godkännas.
Då Utskottet emottog det vigtiga uppdraget att afgifva ett ut¬
låtande i den vigtigaste fråga, som under det nya statsskicket varit
och, såsom jag hoppas, under en lång tid skall blifva föremål för
Riksdagens pröfning, var det vår pligt att noga öfverväga hvad
Riksdagen af oss fordrade och, jag må gerna tillägga, hvad landet
fordrade af Riksdagen. Svaret måste blifva: förslag till ett fullgodt
försvar, så vidt ett sådant med landets krafter och tillgångar står
att vinna. Vi måste således undersöka, icke blott om Kong!. Maj:ts
iörslag i och för sig var godt, hvithet Utskottet i allmänhet erkänt,
utan ock om det vore för landets försvar fullt betryggande, eller om
jemte detsamma några andra åtgärder måste vidtagas, för att åt
detta förslag gifva den utveckling, som af behofvet kunde påkallas.
Vid öfverläggningen härom bär man nu sagt, att man framför
allt bolde aflägsna all tanke på rust- och rotehållarne. Detta före¬
faller mig dock vara detsamma, som om man, i fall frågan vore om
43S
Den 17 April. e. m.
inrättandet af eu värfvad armé, ville aflägsna all tanke på Riksda¬
gen, ehuru det i sjelfva verket är omöjligt att behandla frågan om
en arméorganisation utan att tillse, hvarifrån medlen dertill skola
tagas. Då det nu icke kan nekas, att rust- och rotehållare, jemte
sina pligter såsom medborgare, hafva vissa åligganden, hvilka man
icke kan öka utan att träda deras rätt eller åtminstone billigheten
för nära, är det ett fruktlöst försök, att hos oss, der indelningsverket
är grundvalen för försvaret, söka att ordna och föröka detta, utan
att afseende blir fästadt äfven på rust- och rotehållares ställning till
frågan.
Hvad den indelta arméen angår, har den i hela vår historia ett
vitsord, till hvilket det är öfverflödigt att något lägga, men vi få
likväl icke glömma, att så vidt detta vitsord angår dess krigsduglig-
het, härrör det från en tid, då krigskonsten stod på en helt annan
ståndpunkt än i våra dagar. Vill man bedöma vår indelta armé
rätt, bör man derföre icke ställa sig på ståndpunkten af de längst
förflutna tider, då den rättvisligen vann sitt rykte, eller betrakta
dess lämplighet för fredliga förhållanden, utan tillse huruvida den
verkligen motsvarar hvad kriget i vår tid fordrar. Särskildt har det
också för Utskottet varit en pligt att undersöka, om den indeltg
arméen kunde uppfylla anspråken af den förändrade ställning, han,
såsom stam för en talrik beväring, enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
intaga.
I motsats till åtskillige talare, som här yttrat sig, är jag icke
en vän af värnepligtens utsträckning ända derhän, att hon skulle
blifva den enda grundvalen för vårt försvar. Jag tror, och jag an¬
ser det bekräftadt af erfarenheten äfven i det land, der den allmänna
värnepligten nyss visat så storartade verkningar, att om landets för¬
svar uteslutande skulle hvila på densamma, blefve hon en börda, som
skulle kännas allt för tung att bära. För oss blef det ännu svårare
än i de flesta andra länder, emedan öfningarne måste ega rum
under en årstid, som hos oss är synnerligen kort, och under hvilken
våra hufvudsakligaste näringsgrenar, företrädesvis jordbruket, äro i
behof af alla tillgängliga krafter. Det är derföre, enligt min för¬
mening, icke blott såsom en öfvergång, som det är önskvärdt att vår
armé må ega en fast stam, utan hoppas jag, att samma åsigt äfven
för framtiden måtte blifva grunden för den armé-organisation, som af
Konung och Riksdag beslutas.
I detta fall står jag således alldeles på samma ståndpunkt som
chefen för Landtförsvars-departementet, och hyllar de åsigter, han
vid flera tillfällen uttryckt. Jag skulle också med glädje röstat för
den indelta arméens bibehållande i oförändradt skick, om icke Kong!.
Maj:t föreslagit värnepligtens utsträckande längre, än att den indelta
stammen kunnat med fördel i sig upptaga den beväring, som erhållit
sin rekrytbildning. Bibehållandet af beväringsklassernas antal var
dock kanske numera icke möjligt. Det förhåller sig med de militära
inrättningarne som med de politiska, att det, såsom en talare yttrade
sig, i afseende på dem går en strömning, icke blott genom Kammaren,
Riksdagen och landet, utan öfver hela vår verldsdel, och denna är
icke lätt. att emotstå. Jag har derföre icke heller motsatt mig den
Den 17 April, e. m.
43»
beväringslag, vi i dag antagit, och hvars godkännande omständig¬
heterna gjort nödvändigt. Hvad som deremot skilj er mig från Kongl.
Maj:ts förslag i dess helhet, är min farhåga, att konseqvenserna af
beväringslagen icke äro i propositionens öfriga delar nttagna. Denna
lag fordrar nemligen nödvändigt för beväringen, antingen en öfning,
utsträckt betydligt öfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit, eller ock en
stam, betydligt mera öfvad än den indelta armén för närvarande är,
och, framför allt, ett vida talrikare befäl, än denna armé nu kan
erbjuda.
Man har här sagt: det är ganska naturligt, att den indelta arméen
icke kan lemna tillräckligt befäl, då öfningsanslagen icke äro till¬
räckliga att utbilda ett sådant inom truppen, och att således all rätt¬
färdighet vore uppfylld, om man blott genom större anslag satte
Kongl. Maj:t i tillfälle att öfva den indelta soldaten, så att honom
ett godt befäl kunde bildas. Man har ock i detta hänseende häntydt
på den indelta truppens förträffliga moraliska egenskaper, och till de
fem reservanterna hemställt, om dessa egenskaper kunde förväntas
större hos den af dem föreslagna trupp. För egen de! har jag icke
sträckt pulla anspråk så långt, men jag tror det vara nog, om sist¬
nämnde soldater kunde erhålla samma moraliska egenskaper som de
indelta, och deremot ser jag i vårt förslag intet hinder.
Hvad som deremot väsendtligen skiljer den af oss föreslagna trup¬
pen från den indelta, är att den sednare har ett obestridligt och na¬
turligt intresse att öfvas så litet som möjligt, hvaremot en soldat,
antagen efter det system reservanterna föreslagit, måste vara ange¬
lägen att genom en fortsatt utbildning få göra sig skicklig till den
befälsgrad, der han behöfves. Det är nemligen alldeles oneklig! för
den indelta soldaten en olägenhet att årligen en längre tid. och fram¬
för allt under sommarmånaderna, vara afiägsnad från sitt hem. Ge¬
nom sitt aflöningssätt uppmuntras han att gifta sig, får snart äfven
barn att underhålla, och det är för sin familjs uppehälle, som han
måste söka en sysselsättning, hvarigenom han fort] enar något mer
än sitt eget uppehälle, hvilket han under tjenstgöringen icke kan
göra. Inom indelta arméens trupp är det derföre i sjelfva verket ett
premium för den som icke visar sådana anlag, att man vill dana ho¬
nom till underbefäl, emedan han då icke underkastas de skolor och
öfningar, som utgöra vilkor för befordran. Med bästa vilja att i
denna öfverläggning icke vidröra rust- och rotehållarne, kan jag likväl
icke här återhålla den anmärkning, att deras intresse fullständigt
sammanfaller i berörda hänseende med soldatens, ty visar denne syn¬
nerliga anlag för tjensten, blir han oftare afiägsnad från hemmet, då
roten nödgas taga vård om torpet, icke sällan också om soldatens
hustru och barn. Betraktar man derföre saken endast eller åtmin¬
stone företrädesvis ur militärisk synpunkt •— och sådant var ju Ut¬
skottets uppdrag — anser jag obestridligt, att om staten öfvertager
rekryteringen och således befälet kan välja sin trupp; om denna
trupp aflönas på ett sätt, som icke motarbetar soldatens naturliga
önskan att göra sig värdig befordran, utan tvärtom uppmanar honom
dertill, och om icke i hela hans lefnadsställning lägges något, som
kan framkalla betänkligheter mot hans hållande till så mycken öfning
40
Den 17 April, e. ns.
och undervisning som möjligt, så måste det ock blifva vida lättare
att af en sådan trupp bilda dugligt underbefäl, än af vår i många
hänseenden så förträffliga indelta armé.
Måhända frågar man emellertid, om det verkligen är nödigt ätt
bilda så mycket underbefäl, och om man icke kan åtnöjas med detta
som finnes? Så kunde man fråga förr, men icke nu, sedan Kammaren
godkänt beväringslagen, och vi från chefen för Landtförsvars-departe-
mentet fått en mobiliseringsplan, som tydligt ådagalägger behofvet. Det
är en bland departements-chefens stora förtjenster, och hvarigenom
han bragt frågan om landtförsvarets organisation framåt mera än
någon annan under en lång följd af år, att man i hans utarbetade
förslag finner de materialier, på kännedomen hvaraf ett omdöme
måste grundas. I det nu ifrågavarande hänseendet har han, efter
min uppfattning, fullständigt bevisat, att vi behöfva mera underbefäl
än vi ega ocli ur den indelta stamtruppen kunna hemta. Kongl.
Maj:t har föreslagit och vi hafva bifallit, att arméen skall kunna för¬
stärkas med fyra beväringsklasser och sålunda mer än tredubblas
till sin styrka, hvarigenom ett betydligt befäl påkallas. Vidare skola
i depoterna en rekrytklass af 20,000 man nydanas och två klasser
ersättningstrupper af omkring 36,000 man erhålla en fortsatt öfning.
Slutligen måste man icke blott tänka på beväring, utan på värne-
pligten i hela dess utsträckning, således äfven på landstormen, sär¬
deles dess första uppbåd, som med en styrka af omkring 100,000 man
skall organiseras så. att det kan uppträda i sjelfständiga korpser,
hvarhelst det inom landet erfordras. Åf allt detta framtvingas med
nödvändighet en sådan organisation, att väl till en del ur beväringen,
men hufvudsakligen ur stamtruppen det befäl kan utbildas, som för
försvaret i hela dess omfattning är behöfligt, och dertill torde man
medgifva att det befäl, vi nu ega, är i hög grad otillräckligt.
En talare har sagt, att behofvet af befäl erkändes, men att
detta befäl icke behöfver tagas nr stammen utan kan utbildas bland
beväringen. Detta måste jag bestrida. Det är möjligt, att vi, på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, kunna få ett reservbefäl ur beväringen,
men i sådant fall blir det nästan endast officerare. Det finnes nem¬
ligen ingen art af frestelse för beväringsynglingen att uppoffra en
längre tid till öfningar, endast i hopp att derigenom vinna befordran
till korporal, knappt för att blifva underofficer, och det är likväl just
inom underbefälsgraderna, som ett så stort antal blir behöfligt. Hvad
åter officersgraderna angår, kan det utan tvifvel hända, att de få
någon förstärkning af förmögnare ynglingar, som fått en fullständig
skolbildning och med någorlunda lätthet kunna aflägga de erforderliga
profven.
För att icke upptaga tiden längre än skäligt kan vara, skall
jag icke ingå i en vidlyftigare utveckling af denna fråga, helst flere
af Utskottets ledamöter anmält sig, och sannolikt skola gorå det
bättre än jag. Jag anhåller blott att få yttra några ord med afseende
på anmärkningar emot reservanternas förslag, framställda äfven af
dem som i det hela vant för detsamma välvilligt stämda.
Då man talat om de vakansafgifter, som skulle af komitéerna
bestämmas, måste jag anmärka, att komitéerna enligt vårt förslag icke
Den 17 April, e. in.
441
skulle hafva någon beslutanderätt, endast att anskaffa sådana upp¬
lysningar, på hvilka Kong!. Haj:t skulle kunna grunda en framställ¬
ning till Riksdagen.
ledare har man framhållit olägenheten af en lång tidsutdrägt
genom det föreslagna sättet för vakansafgifternas bestämmande, och
ansett att Utskottet både kunnat och bort sjelft uppgöra ett förslag.
Olägenheten kan jag ej alldeles förneka, men vågar försäkra, att
om reservanterna kunnat uppgifva en siffra, som de funnit tillfreds¬
ställande och rättvis, skulle detta icke blifvit underlätet. Vi hafva
åt undersökningarne härom egnat ej obetydlig tid, men slutligen nödgats
erkänna, att vi saknade fullständiga och tillförlitliga uppgifter. Då
nemligen de, vi hade att tillgå, visade förhållandet på skiljda orter
vara så olika, att en medelvakansafgift, såsom här blifvit föreslaget,
af t. ex. 100 It:dr, skulle på det ena stället minska rotehållare^
börda med hälften, men på det andra nära fördubbla densamma, kunde
vi omöjligen taga på vårt ansvar att föreslå Riksdagen eu sådan.
En medelafgift kan aldrig blifva fullt rättvis för alla, ty i sjelfva
begreppet af -mede/afgift ligger, att något måste finnas deröfver och
något derunder. Uppgiften måste således blifva att gorå orättvisan
så ringa som möjligt, och detta kan endast ske derigenom, att man
undersöker förhållandet inom hvarje särskild ort, och der olikheter
inom t. ex. ett läa eller ett landstingsområde befinnas alltför stora,
man då fastställer medelafgiften för inskränktare kretsar. Ehuru det
är Utskottets pligt och, jag vågar å alla ledamöternas vägnar säga,
vår önskan att icke undandraga oss någon möda, måste jag derföre
yttra min farhåga, att genom en återremiss intet skulle vinnas, ty
hade vi kunnat framställa förslag till eu medelvakansafgift, skulle
fördelen deraf vara så uppenbar, att det med visshet redan hade skett.
Mot åsigten, att arméorganisationen genom reservanternas för¬
slag skulle allt för länge fördröjas, har man ställt en annan, att
organisationen borde uppskjutas, till dess erfarenheten ådagalagt, att
ett bibehållande af den indelta arméen utan all förändring vore oför¬
enligt med den nya beväringslagen. Men när skall detta inträffa?
Jo, först då vi lidit ett nederlag till följd deraf, att vår talrika bevä¬
ring saknat befäl och ledare. Derförinnan fruktar jag, att icke någon
erfarenhet skall kunna åberopas mot en inrättning, så omhägnad af
stora minnen och alias vår aktning som den indelta arméen. Skola
vi undgå nederlaget, måste vi derföre afstå från den egna erfaren¬
heten och åtnöja oss med den, som under de sednare krigen blifvit
åt de krigförande vunnen. Att denna otvetydigt vitsordar det behof,
reservanterna sökt tillfredsställa, lärer icke af någon bestridas.
Om jag på grund häraf anser, att man å ena sidan allt för
mycket åberopat nödvändigheten att samla erfarenhet, tror jag, att
man å den andra icke bör begära, att eu så stor och genomgripande
förändring, som den föreslagna, hvilken inverkar äfven på andra för¬
hållanden än försvaret, skall kunna genomföras, utan att vara för¬
beredd genom ändamålsenliga åtgärder och den offentliga öfverlägg¬
ning, som alltid framkallas deraf, att en sådan fråga är under af¬
görande. Hvilket beslut här än må fattas, skall saken icke stadna
mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen. Hela svenska folket skall af-
442
I4eE 17 April, e. m.
handla den, och jag skulle skatta oss lyckliga om två år vore till¬
räckliga för frågans ändamålsenliga lösning. Det uppskof med armé-
organisationens fullständiga .genomförande, som genom ett antagande
af reservanternas förslag skulle förorsakas, torde derföre icke vara
af en afgörande vigt.
Förslag till skrivelser hafva här blifvit framställda af Herrar von
Ehrenheim och Björnstjerna, hvilka skilja sig endast deruti, att den
sednare, som ansett all fråga om rust- och rotehållare böra lemnas
å sido, ur den förres förslag uteslutit den mening, som rörer dem.
Då jag kanske för fullständighetens skull hör yttra mig öfver dessa
förslag, föredrager jag Herr von Ehrenheims, ehuru det i sjelfva verket
förefaller mig så litet sägande, att dess framställande knappt lönar
mödan. Det antyder visserligen några vigtiga sanningar, men vill
man vidröra dem, kan man så gerna säga dem rent ut, och detta
är hvad reservanterna ansågo sig höra göra, då de underkastade sitt
förslag Riksdagens pröfning. Om jag det oaktadt föredrager detta
förslag, är det derföre, att då det uttalar tvänne satser, hvilkas
tillämpning obestridligen får ett inflytande på rust- och rotehållares
åligganden, det är med billigheten öfverensstämmande, att dessa icke
alldeles förbises. Genom att intaga i skrifvelsen hvad Herr von
Ehrenheim i sitt förslag upptagit, skulle Kammaren visa, att hon
icke betraktat frågan alldeles ensidigt, utan sökt att uppfatta henne
i sin helhet.
Jag har härmed så mycket större skäl att sluta, som jag fruktar
att redan allt för länge hafva tagit Kammarens tid och uppmärksam¬
het i anspråk.
Som tiden nu var långt framskriden och 25 ledamöter anmält
sig för afgifvande af ytterligare anföranden i frågan; hemställde Herr
Grefven och Talmannen, att öfver!äggningen skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde, hvilket bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. 1- 11 e. m.
In fidem
O. Brakel.