Den 6 April. f. m.
57
Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 4,
i anledning af återremiss i vissa delar af Betänkandet N:o 2, an¬
gående allmänna bevillningen.
Kammaren åtskiljdes kl. { 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Onsdagen den 5 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
I anseende till Herr Grefvens och Talmannens frånvaro fördes
ordet af Herr vice Talmannen.
Justerades protokollet för den 22 dennes.
Herr vice Talmannen tillkännagaf, att han, vid erhållet före¬
träde hos Hans Maj:t Konungen, fullgjort det honom af Kammaren
lemnade uppdrag att för Hans Maj:t betyga Kammarens varma del¬
tagande i den hårdt profvande sorg, som drabbat Hans Maj:t, konunga¬
huset och de förenade rikena genom Hennes Maj:t Drottningens död¬
liga frånfälle.
Vid ånyo skedd föredragning af Konstitutions-Utskottets den 1
och 3 dennes bordlagda Utlåtande N:o o, angående väckt motion om
ändring af 31 § Regeringsformen och 13 § Riksdags-ordningen; antog;
58
Den 5 April, f. m.
Kammaren det af Utskottet framställda förslag till ändringar i Riks-
dags-ordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 1 och 3 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 41 b, i fråga om upphörande af tackjernstionde och
andra tackjernsafgifter.
Härvid anmälde sig och yttrade
Herr von Ehrenheim: Då särskilda motioner blifvit väckta
angående Nyeds bergslag samt förhållandet med Gunnilbo och Heds
socknar i Skinnskattebergs bergslag är väsendtligen lika med Nyeds,
får jag anhålla, att Kammaren behagade besluta, att detta betän¬
kande föredrages i den ordning, att Kammaren fattar sitt beslut an¬
gående hvad Utskottet föreslagit med öppen rätt att särskildt be¬
sluta angående Nyeds bergslag samt Gunnilbo och Heds socknar.
Häri instämde Herr Hammar hjelm.
Sedan öfver läggningen om sättet för utlåtandets föredragning-
förklarats slutad, gjordes proposition på bifall till det af Herr von
Ehrenheim i berörda hänseende framställda förslag och besvarades
med ja.
Till följd häraf företogs nu till afgörande
Utskottets å sid. 11 och 18 gjorda hemställan, med undantag af frå¬
gan om Nyeds bergslags samt Gunnilbo och Reds socknars beskattning eller
rotering.
Herr Montgomery-Cederhielm: Då jag vid föregående riks¬
dagar deltagit i behandlingen af denna fråga, anhåller jag att äfven
nu få derom yttra några ord. När frågan först förekom på grund
af Kongl. Maj:ts proposition vid 1869 års riksdag, grundades den
Kongl. propositionen på en fullständig och sakrik utredning af Kongl.
Kammar- och Kommers-kollegierna. Genom denna utredning visades
dels det önskvärda deruti, att tackjernstionden måtte upphöra, dels
huru detta på rättslig grund skulle kunna ske eller huru, då tack¬
jernstionden borttogs, å andra sidan de bergslager, som utgjort den,
skulle, påläggas räntor och rotering, hvarifrån de förut emot tack-
jernstiondens utgörande varit befriade. Detta sätt var det som fram¬
ställdes för frågans lösning på rättsskäl, och denna synpunkt har äf¬
ven blifvit erkänd af de tvänne sednaste Riksdagarnes Stats-Utskott
samt tillika af innevarande Riksdags Stats-Utskott, som säger “att
det svårligen kan förnekas att, derest frågan betraktas endast ur
strängt rättslig synpunkt, man icke gerna kan finna frågans lösning
på annan väg än den, som anvisas uti Kongl. Maj:ts till 1869 års
Riksdag aflåtna nådiga proposition i ämnet jemte Stats-Utskottets vid
59
Lian 5 April, f. in.
de tvänne sednaste riksdagarne i hufvudsaklig öfverensstämmelse
dermed afgifna utlåtanden1'. Detta sätt för frågans lösning, som
förut af Stats-Utskottet föreslagits, har dock icke lyckats vinna Kärn -
ra nies bifall, utan har vid båda de föregående riksdagarne förkastats,
med en vid sednaste riksdag tydligen uttalad åsigt lios denna Kam¬
mare. att beräkningen af de förmåner, bergslagerna haft sig förunnade,
samt af det vederlag, de derför borde lemna, borde ske efter lin¬
drigare grunder än kollegierna föreslagit, eller, med andra ord, att
man med frångående af den stränga rättsliga grunden borde gorå
några eftergifter. För min del anser jag den princip, som gjorde
sio- gällande i Kongl. Majkts proposition vid.1869 ars riksdag, vara
den rätta och jag frångår ej heller denna åsigt, men, datvänneföre-
gående riksdagar beslutat i olikhet dermed, anser jag, att man föl¬
en praktisk lösning af frågan icke längre kan halm pa den rättsliga
sidan af saken utan att man måste gifva sig in pa eftergifter, om
man skall vinna det hufvudsakliga mål, som.alla eftersträfva, eller
tackiernstiondens upphörande. Denna fråga är af så stor vigt för
hela landet, att frågan, om statsverket i vederlag för tackjernstion-
den skall erhålla en större eller mindre summa,, som dock i alla hän¬
delser blir ganska obetydlig, bör anses komma i andra rummet. Vid
sådant förhållande har jag ansett mig höra öfvergå på den asigten,
att några eftergifter böra göras, men, då jag . det gjort, far j ag tillika
nämna, att jag anser Kongl. Maj-.ts proposition vara. att föredraga
framför Stats-Utskottets förslag. Då man beslutat sig för att gorå
eftergifter, är närmaste frågan, huru mycket man bor efterskänka,
och då lag anser, att, när man vill vara frikostig och gifva en skänk,
detta bör ske på det sätt, att den som erhåller gatvan far nytta
deraf synes mig Kongl. Majkts förslag hafva ett bestämdt företräde
framför Utskottets. Till följd af det beslut som Kammaren nyss
fattat, att dela på propositionerna och särskilt besluta i afseende a
kNyeds bergslag samt Glunnilbo och Heds socknar, mäikes icke sa
tydligt det företräde, som Kongl. Maj:ts förslag eger framför Ut¬
skottets, som om hela frågan behandlades i ett sammanhang, men
förhållandet är att redan genom ett bifall till Kongl. Mapts propo¬
sition komma vissa bergslager att betala mer än hvad nu från dessa
bergslager, genom tackjernstionden, utgår, och genom ett bitall till
Utskottets förslag kommer detta förhållande .att för bergslagerna
blifva ännu mer ofördelaktigt. Dessutom anser jag, att Kongl. Maj.ts
förslag e"er företräde framför Utskottets äfven i det hänseende att
Utskottet sjelft synes hysa farhåga för att genom dess förslag skulle
kunna uppstå någon orättvisa, i det att Utskottet föreslagit, att Riks-
dagen vid anmälan af sitt beslut måtte i underdånighet nos Kongl.
Maj:t anhålla, att, derest vid de af Riksdagen bestämdt! skyldighe¬
ternas påförande någon ytterligare lindring skulle i särskilda tall
visa sig af omständigheterna påkallad, Kongl. Maj:t behagade derom
till Riksdagen göra nådig framställning. Detta synes utvisa, att Ut¬
skottet sjelft tvekar, huruvida dess förslag är fullt utforbart eller
om icke ytterligare lindringar i den ränta, som ^Utskottet föreslagit
till påläggande, böra göras och mig synes, att en sådan tveksamhet an-
gående ett förslags riktighet och rättvisa är ett stort tel i detsamma, fa
60
D"n 5 April, f. in.
skäl och för undvikande af de olägenheter, som synas mig
vidlåda Utskottets förslag, får jag anhålla om bifall till Kong! Makts
proposition. J
Herr O del berg: Jag delar såväl Utskottets som den föregående
värde talarens åsigt, att tackjernstionden bör så snart som möjligt
atskaixas, men i afseende a det vederlag, som derför bör lemnas af
bergslagen, skiljer jag mig såväl från Utskottet som från den värde
talaren.
i bergslagerna erhållit befrielse från vissa utskylder
och allmänna besvär, ^ hafva de åtagit sig vissa andra skyldigheter,
hvilka, om de cpvarstodo oförminskade, skulle i värde uppgå till vida
mera än hvad som fordrats i vederlag för tackjernstionden. Dessa
skyldigheter halva i sednare tider blifvit betydligt förminskade,
dels 184b, da kolhandeln fngafs, dels 1854, då tackjernstionden ned-
sattes till hälften, och dels 1859, då skyldigheten att deltaga i hytte-
bruk alldeles afskaffades, men ännu qvarstår skyldigheten att, enligt
verkställd uppskattning af hvarje masugns produktion, betala enviss
atgiit, under namn af tionde, för det tackjern som tillverkas. Denna
tack)ernstionde har visserligen blifvit nedsatt till hälften, men det
är dock att bemärka, att densamma drabbar icke allenast de hyttor
och masugnar, som af ålder varit anlagda, utan äfven sådana, som
nu eller framdeles komma att anläggas.
.... jföreslår, att det vederlag, som bör utgå från bergslagerna
för befrielse ifrån tackjernstionden, skall bestämmas i öfverensstäm-
me se med Hongl. Maj:ts vid 1869 års riksdag aflåtna nådiga propo¬
sition, fäster jag afseende icke endast å det belopp, som tackjerns¬
tionden för närvarande utgör, och som ensamt nära nog motsvarar
neia värdet åt den ränta och rotering, som i enlighet med Kongl.
ivammar- och Kommers-kollegiernas under den 31 December 1867
argifna underdåniga utlåtande skulle påläggas bergslagerna, utan jag
.■.aster mig hufvudsakligen vid värdet af den frihet, som beredes berg¬
slagernas samtliga jordegare från det tvång och hämmande hinder,
nvdket skyldigheten att utgöra tackjernstionde uppställer mot hvarje
anläggning al masugn inom bergslagen.
, . man anställer eu jemförelse emellan, å ena sidan, dels de för-
deiar, som tillfalla den nuvarande tillverkaren af tackjern, och dels
de fördelar som skulle tillgodokomma samtliga jordegare inom berg¬
slagsorterna derigenom, att de kunde utöfva sin näring fria från en
^ryckande produktionsskatt, samt å andra sidan det vederlag, som
®r dessa friheters åtnjutande skulle tillfalla Kronan, kan man icke
undgå bemärka att den större fördelen kommer att stadna på bergs¬
lagens sida. Jag kan derföre icke återhålla min förvåning öfver, att
vid saväl denna som föregående riksdagar det mött så mycket mot¬
stånd tran bergslagernas sida att åtaga sig en billig utgift, hvilken
e. aldrig kunnat undvika, om de icke varit skyddade bakom sina
privilegier. Hvarje eftergift i denna riktning är en skänk af Kronan,
och som Kronan icke är i tillfälle att gifva några presenter, hvilka
i alla händelser skulle blifva till förfång för andra samhällsklasser,
tian jag icke underlåta att yrka afsteg å Utskottets samt Kongl.
Den 5 April. f. m.
61
Maf.ts förslag och påyrka bifall till det förslag, som blifvit fram-
stäldt i den af mig afgifna reservation och har följande lydelse:
l:o att skyldighet inom privilegierad bergslagsort till utgörande af
bergslagstionde äfvensom af skatte- och hyttegälsjern må för fram¬
tiden upphöra, emot det att de förmåner, som dylik ort af Kronan haft'
sig i egenskap af bergslag förunnade, indragas;
2:o att förändringen må genomföras medelst hufvudsaklig tillämp¬
ning af de grunder derför, som Kong!. Kammar- och Kommers¬
kollegierna uti sitt den 31 December 1867 afgifna underdåniga ut¬
låtande föreslagit, dock så att lindring må kunna medgifvas i öfver¬
ensstämmelse med de för hemmans förmedling gällande grunder;
3:o att de nya rättsförhållanden, som af denna förändring kunna
nu blifva en följd, må komma att inträda med början af år 1872;
4:o att vid anmälan af detta beslut Riksdagen må i underdånig¬
het anhålla att, derest vid de sålunda bestämda skyldigheternas på¬
förande, någon ytterligare lindring skulle i enskilda fall visa sig af
omständigheterna påkallad, Kongl. Maj:t täcktes derom till Riksdagen
göra nådig framställning.
Jag ber får tillägga, att den sista punkten i mitt förslag till¬
kommit derföre, att, ehuru af de tabeller, som finnas bifogade Ut¬
skottets betänkande, synes, att i bergslagsorterna finnas hemman,
livilka hafva mycket höga värden, så vidt man kan döma om ett
hemmans värde af dess taxeringsvärde, det dock, enligt hvad mig
blifvit sagdt, lärer finnas bergslagshemman af mycket liten jord¬
rymd, samt i följd deraf af mycket lågt värde, och om så är för¬
hållandet synes billigheten fordra, att sådana hemman erhålla lin¬
dring från onera, som eljest skulle påläggas dem.
Herr Nordström: Det är nu för tredje gången under de tre
sednaste riksdagarne, denna inberäknad, som frågan om tackjerns-
tiondens efterskänkande för de så kallade privilegierade bergslagerna,
sedan den redan år 1860 blifvit för masugnar och hyttor utom bergs¬
lagerna efterskänkt, ånyo framlägges till Riksdagens pröfning och
afgörande. En slutlig lösning af denna i så många intressen in¬
gripande fråga är utan tvifvel erforderlig, ty den är i sjeltva verket
ej annat än ett förfullständigande af hvad derom i Kongl. förord¬
ningen den 20 September 1859, rörande utsträckt frihet för bergs-
handteringen, allaredan är stadgadt. Det hade i denna förordning
blifvit bestämdt, att masugnar eller hyttor, stångsjernsbruk, manufak¬
turverk, eller andra inrättningar för tillgodogörande eller förädling
af mineralrikets alster, skola för framtiden hänföras till fabriker, utan
inskränkning i fråga om tillverkningsbelopp eller arbetsmethod, att
skyldigheten till blåsning i hytta eller masugn, som dittills ålegat
bergsmansjorden (märken väl, mine herrar, bergsmansjorden), skulle
upphöra, och dåvarande hyttelag inom bergslagen ej vidare utgöra
tvungna föreningar, samt i följd deraf lotter i hyttorna kunna före-
värfvas och innehafvas äfven utan sammanhang med bergsmansjord;
men på samma gång fastställdes ock att vid hvad sålunda angående
utsträckt frihet för jern tillverkning stadgats skulle vara fästad,t det
förbehåll, att vederbörande inom bergslag, som af nämnda frihet ville sig
02
Den 5 April, f. in.
begagna, skola vara underkastade den inskränkning i bevgsmansfriheternar
som i behörig ordning varder bestämd. _ o
Härigenom och i förening med den redan tidigare, eller år 184b,
utfärdade förordningen om fri kolliande! förändrades fullständigt det
äldre ekonomiska systemet i afseende å bergsnäringens bedrifvande;
men det dervid fastade förbehåll utvisade tillika pa det klaraste, att
de åt bergshandtering?!! efter det äldre systemet i äldre tider för¬
unnade friheter skulle äfvenså, såsom en följd af det nya systemet,
vara underkastade den inskränkning och förändring, som framdeles
komrne att bestämmas. Detta var alldeles naturligt. (När staten, på
göda och fullkomligt välgrundade skäl, ränn sig' andtligen böna afstå
från den omedelbara ledning af bergshandteringen, han dittills utöfvat
och med hvarjehanda friheter af realnatur trött sig böra understödja.
och äfven denna för vårt land så vigtiga näringsgren öfverlemnaues
åt sina egna idkares omsorger med rätt att dervid efter egen pröf¬
ning' handla, måste äfven de gamla reala friheterna förfalla och jem-
likliet i afseende å jordbeskattning äfven för de trakter inom landet,
der bergshandteringen dittills ansetts utgöra hufvudsak och jordbru¬
ket relativt bisak, det vill säga bergslagerna, åter införas.
Det var ock sålunda Regeringen uppfattade saken, då hon ar
1369 inför Riksdagen framlade sitt första förslag till grundräntas på¬
förande å hemmanen inom de gamla bergslagerna, samt deras rote¬
ring för knektehåll, mot det att tackjernstiondeafgiften, den enda skatt
af real natur (förutom skafjern (och hyttegälsjern på åtskilliga
orter), som bergslagshemmanen enligt regeln (undantagen bikta ej re-
o-eln) dittills hade" att utgöra, skulle för framtiden, upphöra. Enligt
detta förslag, som på väl utvecklade grunder af den Riksdagens Stats¬
utskott tillstyrktes (Bet. ISfto 82) att varda af Riksdagen godkändt,
skulle hvarje lägenhet inom privilegierad bergslagskorf, som i sm egen¬
skap att tillhöra tack]ernsbergslag åtnjöt någon frihet för ränta eller
rotering, eller bådadera, på ofvannämnda vilkor och i de fall. som
vederborde, åsättas de skyldigheter härutinnan, som funnes med tör-
fattningarne öfverensstämma, och detta gälla äfven för Nyed i Werm-
lands län och Gunnilbo och Heds socknar i Westmanland. En än¬
dring i afseende å allt detta föreslogs likväl af 1869 års Statsutskott,
nemligen i hvad Nyed. Gunnilbo och Hed angick.
Vi torde alla "ännu mycket väl erinra oss, hvilket häftigt mot¬
stånd detta förslag då i denna Kammare väckte och huruledes det
här och i Andra Kammaren, trots rättvisan i dess grunder, förkasta¬
des till och med utan framläggande af något motförslag. Vid lo A)
års riksdag förekom denna fråga ånyo i följd af derom väckt enskild
motion af Herr C. F. Wsern, då ännu endast riksdagsman för (xöte-
borg, och gick hans motion ut uppå. att tackjernstiondeafgiften, som
redan år 1860 blifvit afskaffa^ för masugnar och hyttor utom bergs¬
lag, nu äfven skulle afskaffas för sådana verk inom bergslag, oansedt
om omständigheterna funnes medgifva, att påföra de sednare någon
annan beskattning i stället eller icke. Stats-Utskottet år 1870 vidhöll
emellertid (Bet. K:o 58) i allo deremot det betänkande, detsamma år
1869 afgaf; men äfven nu blef detta betänkande, ehuru med endast
fyra rösters pluralitet, i denna Kammare afslaget och i stället beslöts,
Den 5 April. f. m.
63
att i underdånig skrifvelse lios Kongl. Maj:t anhålla om förslag till
lindrigare grunder för en beskattning, i stället för tackjernstionde, af
hemmanen inom bergslagerna. Att en annan beskattning å ifråga¬
varande hemman till ersättning för tackjernstionden var af sj elfva
rättsjemlikheten påkallad, hade således äfven pluraliteten i denna
Kammare då erkänt, och hvad den egentligen nu ville var lindrigare
beskattningsgrnnder.
Tages nu deremot i öfvervägande innehållet af det statsråds¬
protokoll för den 9 nästförlidne Januari, som åtföljde Regeringens
till denna Riksdag i ämnet aflåtna proposition och hvari nuvarande
Chefens för Finans-departementet, Herr Wserns, rådslag i frågan äro
upptagna, hvad finner man då der? Först en i mycket allmänna satser
hållen, i saken just intet bevisande framställning af den mindre för¬
delaktiga position, hvari för det närvarande bergshan dteringen i syn¬
nerhet inom bergslagen skulle befinna sig. och huru nyttigt och godt
det för densamma vore. att med understöd och hjelp, särdeles genom
skattelättnad, varda hugnad, — en framställning, som, i förbigående
sagd!, på lika beskaffade skäl, lika väl kunde om jordbruksnäringen
och andra våra näringsgrenar uppdragas, samt vidare ett i sådant
afseende afgifvet förslag af det innehåll, “att hyttorna •inom bergslag
•må frän utgörande af tackjernstionde (samt skattejern och hyttegälsjern,
der dessa utgå) befrias, utan att de räntor. Indika en gång inom bergs¬
lagerna, upphört, åter påföras, och afl hemman och, lägenheter uti de bergs¬
lager, rom icke re,dan äro underkastade ordinarie, rotering, skola efter de
rofetal,, till Indika de äro extra roterade, underkastas rofevakans-aj'gifter
till hälften mot annan, 'roterad, jord i, samum län11.
Jemföres detta förslag, hvilket nu blindt Riksdagen till pröf¬
ning förelagdt, med det ofvan omförmälda, som år 1869, i följd af
förbehållet i 1859 års förordning om utvidgad frihet för bergshand-
teringen, af Regeringen framlades, torde man väl knappt kunna be¬
fria sig ifrån en känsla af allvarlig öfverraskning och förundran öfver
den så märkvärdiga olikheten i hvartderas syftning. Enligt förslaget
af år 1869 skulle, mot befrielse från tackjernstionde och från den
dittills bergsma.nsjorden åliggande skyldigheten till blåsning i hytta eller
masugn, hvarje, lägenhet inom bergslagerna, som åtnjöt någon frihet
för ränta eller rotering, eller bådadera, åsättas de skyldigheter här¬
utinnan, som med författningarne öfvererensstämde; enligt nu före¬
liggande förslag deremot skulle dessa hemman och lägenheter full¬
ständigt och utan något slags ersättning i andra, inom landslagerna
efter der gällande skattläggningsmethoder påförda räntor, befrias från
sina bergsmansjords-skyldigheter, och endast vidkännas rotering till
hälften mot annan jord i samma län, men ej in natura, utan blott i
vakans- afgifter.
Tolf år hafva förgått, sedan hela det äldre ekonomiska syste¬
met för bergshan dteringens bedrifvande upphäfdes och en i alla ut¬
seenden utsträckt frihet dervid genom 1859 års förordning medgafs.
Den gamla skilnaden emellan bergslag och landslag upphörde ock i
sjelfva verket i och med detsamma och dermed äfven grundmotivet
för de friheter, eller särskildheter i afseende å beskattning, som dit¬
tills varit bergslagerna förunnade. Det var ock från denna synpunkt,
64
Den 5 April, f. m.
Regeringen utgick redan år 1859, då hon vid det då införda nya sy¬
stemet fastade det uttryckliga förbehåll, att bergslagshemmanen skulle
vara underkastade den inskränkning i sina äldre friheter, som i sin
ordning komme att bestämmas; och likaledes från samma synpunkt
utgick hon vid framläggande af sitt förslag år 1869. Bergslagerna
hade upphört att såsom sådana existera; de skulle derföre ock’i af¬
seende å beskattning ställas i samma förhållande som landslagerna,
dock så, att äfven särskilda, speciela förhållanden inom ett eller an¬
nat bland de förra skulle få tillgodonjuta sin tillständiga rätt. Se¬
dan dess hafva två år förlupit, ocli Regeringen kastar nu, såsom vi
funnit, hela sitt första förslag öfver bord. Hvarför? Inga på saken
inverkande nya förhållanden hafva under tiden inträffat. Rättsgrun¬
den, och rättsjemlikhétens kraf äro oförändradt desamma, ochsjelfva
konjunkturerna för bergshandteringen antagas åter gestalta sig till
ett bättre. Hvarifrån då denna utomordentliga omkastning i åsigter
från Regeringens sida, hvarifrån denna stora inkonseqvens?
En öfverraskande inkonseqvens är det utan tvifvel; men intet
bidrager så till rubbning af det förtroende, den högsta administra¬
tionen i samhället under alla förhållanden bör vinnlägga sig om att
stadga och bibehålla, som inkonseqvenser i åtgärder och beslut, sär¬
deles om, vid tillämpning af gällande stadganden, vissa intressen
skulle gynnas på bekostnad af andra och rättsjem/ikheten få vika
för så kallade billighetsskäl, som, derest de icke på det klaraste till
sin grund och oeftergiflighet utredas, vanligen framstå endast såsom
yttringar af mer eller mindre välvilligt godtycke. Eu sådan bevi¬
sande utredning saknar man dock i förslaget.
Och hvad är det nu. som utan något slags ersättning komme
att till de förra bergslagshemmanen efterskänkas, derest Regeringens
nu föreliggande förslag blefve godkändt och antaget? Hvarken mer
eller mindre, efter mitt omdöme, än sjelf va grundräntan å dessa hem¬
man eller vederlaget derför. Det kan icke vara någon af denna
Kammares högtärade Herrar ledamöter obekant, att, när för mer
än tvåhundra år tillbaka, sedan Kronans bergsregale vunnit stadga,
bergshandteringen begynte göras till föremål för en speciel ekono¬
misk reglementering och bergslag i sådant afseende inrättades, den
grundsats dervid allt mer utbildades, att, som bergsnäringen inom
dessa trakter borde vara hufvudsak, hemmanen och lägenheterna
.derstädes borde befrias från den tidens grundräntor och i stället uti
tackjern efter den med bergsregalet sammanhängande tionderäknin¬
gen erlägga skatten. Stadganden derom finnas redan från 1580-talet
och 1608 och fastställdes ytterligare i Jernbergslags-ordningen af år
1649. Denna tiondeafgift betraktades dock icke såsom eu egentlig
näringsskatt, utan fastades vid jorden såsom ett reale, en jordskatt.
Ur denna synpunkt är det ock fullt förklarligt, hvarför den före¬
skrift uppställdes och på det strängaste vidmakthölls, att hvarje hem¬
man och lägenhet i bergslagerna skulle vara indelad på och till¬
höra ett hyttelag. När hyttelaget elda de sin tiondeafgift för året.
var den ock derigenom pro rata parte erlagd för hvarje till hytte¬
laget hörande jordlägenhet. Derför talas det ock ännu i sjelfva
1859
65
Den 5 April, f. m.
1859 års oftanämnda förordning, fullkomligt sakenligt, om “den skyl¬
dighet till blåsning i hytta eller masugn, som hittills ålegat bergs-
manyordenH, och således icke bergsmännen för deras personer. Här¬
till kommer, att äfven voteringen är ett på jorden lagdt real-onus, och
då Regeringen nu föreslår half rotering att påföras bergslagerna,
måste det väl vara jorden hon afser, hvadan det åtminstone för mig
är, vid sådant förhållande, klart, att tackjernstionden efter hithörande
stadgars egen uppfattning är en grundränta eller vederlag derför,
utgående i den persedel, som utgjorde ortens hufvudprodukt. Be¬
traktas frågan ur denna, efter mitt omdöme, rätta synpunkt, blir det
ock klart, att efterskänkande utan allt vederlag af tackjernstion¬
den m. in. åt hemman och lägenheter inom bergslagerna i sjelfva
verket innefattar ett eftergifvande af grundräntorna å samma lägen¬
heter. De undantagsförhållanden i dessa afseenden, som på olika
sätt i ett eller annat bergslag må ega rum, förnekas dock härigenom
icke; det är om det normala, om sjelfva grundsatsen jag nu talar.
Jag upprepar således, att det vore sjelfva grundräntorna, eller
de nu.i tackjern utgående vederlagen derför, som genom bifall till
Regeringens nu framlagda förslag i ämnet skulle komma att utan
något motsvarande vederlag efterskänkas åt hemmanen och lägenheterna
inom de bygder, som hittills varit bergslag. Men har man ock väl
betänkt, hvilka följder, som, oafsedt minskad statsinkomst, häraf
kunde uppkomma? Om de trakter inom landet, som tillförene varit
bergslag, men upphört såsom sådana och numera blifvit lagda un¬
der Jandslagsskatt, uppträdde med anspråk på befrielse derifrån och
på åtnjutande för framtiden af samma förmåner, som Regeringens
förslag nu vill bereda hemman och lägenheter i de ända till 1859
qvarstående bergslagen, hvad skulle man kunna mot dem invända?
Visserligen det förhållande eller det faktum, att de ej mera äro
bergslag; men svaret skulle dock ej kunna med rättsjemlikheten
förenas. Har man vidare betänkt att, sedan man begynt att utan
vederlag eller lösen efterskänka grundräntorna, eller vederlagen der¬
för, åt hemmanen i bergslagerna, man i väsendtlig mån beröfvat sig
sjelf styrkan af de rättsgrunder, på hvilka eftergift utan aflösning af
grundräntorna inom landslagerna, eller hela det öfriga riket, kunde
vägras? och likväl pågå just i den tid, som är, väldiga agitationer i
sådan syftning inom landet. Och slutligen, om de bygder, som hit¬
tills varit bergslager, nu komme att befrias från grundräntorna, me¬
dan i hela det öfriga landet dessa grundräntor förblefve qvarstående,
så. skulle man derigenom åter skapa ett nytt slag af skattefri eller
privilegierad jord, tvärtemot de nu mera allmänt erkända grundsat¬
ser, som vilja att äfven den äldre privilegierade eller skattefria jor¬
den bör försvinna, med förbehåll likväl, att det sker på ett sätt, som
icke gör intrång på enskild mans rätt. Allt detta synes man vid af¬
gifvande af sitt ifrågavarande förslag icke hafva väl betänkt: Che¬
fen för Finans-departementet har haft bergsnäringens intressen när¬
mast för ögonen och dervid förbisett förslagets inverkningar äfven
på hela det öfriga landets. Derföre kommer jag för min del ej att
rösta derför.
Riksd. Prof, 1871. 1 Afd. 2 Band.
5
Den 5 April, f. m.
m
Hvad angår Stats-Utskottets i frågan afgifna betänkande, har
det väl i någon större mån sökt bevara rättsjemlikhetens grund¬
satser i denna vigtiga angelägenhet, då det tillstyrkt att, mot be¬
frielse för framtiden från utgörande af tackjernstionde, skattejern
m. in., hemman och lägenheter inom bergslag, som i sådan egenskap
åtnjuta någon räntefrihet, ej allenast måtte, i likhet med .Regeringens
förslag, underkastas rotering, dock endast för vakansafgifter, till
hälften mot annan jord i samma län, så vida de ej allaredan fått sig
ordinarie rotering ålagd, utan ock få sig påförda, likväl endast till
hälften, de grundräntor och skyldigheter, som med författningarne
öfverensstämma: men detta till hälften i hvardera afseendet, hvarpå
grundas det? icke på författningarne, icke på någon eljest genom¬
förd utredning af särskildt härutinnan verkande skäl, utan egentli¬
gen endast derpå, att Utskottet funnit det så vara billigt, medan
det likväl derjemte erkänner, att, “om frågan betraktas ur strängt
rättslig synpunkt, man icke gerna kan finna frågans lösning på an¬
nan väg, än den, som anvisas i Kongl. Maj:ts till 1869 års Riksdag
aflåtna nådiga proposition i ämnet, samt Stats-Utskottets vid de två
sednaste riksdagarne i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed af¬
gifna utlåtanden11. Men om man, efter att hafva läst denna Stats-
Utskottets bekännelse, och äfven för egen del sökt bilda för sig ett
omdöme om saken, icke kan finna sig uti att vara billig på rättvi¬
sans bekostnad, torde man hållas ursäktad, om man ej heller kan
sluta sig till Stats-Utskottets sednaste, från dess förra så väsendt¬
ligen afvikande utlåtande och tillstyrkande i ämnet.
Kastar man derefter blicken på de reservationer, som åtfölja ut¬
låtandet, träffas der ett förslag, som, efter hvad mig synes, på ett
lämpligt sätt söker förena rättvisans och billighetens fordringar uti
ifrågavarande afseenden. Understödd af åtskilliga andra bland Ut¬
skottets ledamöter, har Herr Odelberg föreslagit, att skyldigheten
att inom bergslagsorterna utgöra tackjernstionde, skattejern m. m.
må för framtiden upphöra, mot det att de friheter och förmåner,
som dylik ort haft sig i egenskap af bergslag förunnade, varda in¬
dragna, att förändringen må genomföras med hufvudsaklig tillämp¬
ning af de år 1867 af Kammar- och Kommers-kollegierna föreslagna
grunder, dock att lindring må kunna medgifvas i enlighet med de
för hemmans förmedling gällande stadgandem, och att särskildt hos
Kongl. Maj:t måtte hemställas att, derest vid de sålunda bestämda
skyldigheternas påförande någon ytterligare lindring i enskilda fäll
visade sig vara af omständigheterna påkallad, framställning derom
måtte till Riksdagen afgifvas. Detta förslag öfverensstämmer i huf¬
vudsak med Regeringens förslag af år 1869, och förfar man vid lös¬
ningen af denna ömtåliga fråga på nu omförmälda sätt, skall man
utan tvifvel säkrast komma till det rätta. Man måste känna det
på gällande stadgar grundade rätta, för att kunna pröfva huru
långt i hvarje fall billigheten må få gå, för att ej rättsjemlikheten
må kränkas. För min del hemställer jag att Herr Odelbergs för¬
slag måtte antagas.
Herr Brusewitz: Fn talare har sagt, att här vore fråga omatt
Den 5 April, f. m.
67
skänka bort en grundskatt.. Med anledning häraf ber jag få förklara,
att, enligt min åsigt, tackjernstionden icke ntgör någon grundskatt.
Till en sådan skatts natur brukar nemligen höra, att den alltid skall
vara lika och utgå af samma personer eller samma jord. Så är icke
förhållandet med tackjernstionden. Denna utgår nemligen i mån af
den qvantitet tackjern, som tillverkas, och ;ir således större det ena
året än det andra, hvarföre den icke torde kunna hänföras till grund¬
skatt.. De friheter åter, som bergslagen åtnjutit sedan den fått tack-
jernstionde sig ålagd, äro friheten från grundskatt.
Man har också sagt, . att. den utredning, som af Kammar- och
Kommers-kollegierna blifvit gjord, vore den enda grund hvarefter
dessa förhållanden kunde regleras. Detta påstående skulle ega sin
riktighet, om förhållandena ännu vore sådana, som när dessa friheter
lemnades åt bergslagen, nemligen att hemmanen och hyttorna voro
förenade i samma hand, men under tiden har bandet emellan hem¬
manen och hyttorna blifvit sprängdt, så att de personer, som skulle
få tillgodonjuta eftergiften, icke äro desamma, som de Invika skulle
drabbas af vederlaget derför, hvilket naturligtvis vore en orättvisa.
Derjemte bör man taga i betraktande, att egarne till hyttorna i all¬
mänhet äro personer i en bättre samhällsställning än jordegarne;
och jag tror att det skulle smaka ganska bittert för de förra att
emottaga en eftergift, som de sednare fingo betala.
Några yttranden af föregående talare tyckas antyda derpå, som
skulle bergslagen vara befriade från alla grundskatter, men så är
ingalunda förhållandet, ty utaf den tabell, som åtföljer Utskottsbe-
tänkandet, inhemtas, att af bergslagerna nu utgående grundskatter
utgöra .årligen ett belopp af cirka 92,000 R:dr, hvilket belopp vida
öfverskjuter den summa som nu är i fråga att antingen efterskänka
eller pålägga hemmanen.
Rörande sjelfva tackjernstionden ber jag få nämna, att sedan
denna skatt är afskaffad för de utom bergslag belägna hyttor, så
utgör den ett sådant hinder för tackjernstiilverkningen inom bergslag,
att det är. nästan omöjligt att anlägga några nya hyttor inom bergs¬
lagen, hvilka äro de naturliga lokalerna för denna tillverkning, och
att qväfva denna näring vore ju för staten den största skada.
Jag anser derföre, att det är angeläget, att borttaga denna skatt
samt att både rättvisa och billighet fordra, att detta icke bör ske
genom att betunga andra personer, som sedan långliga tider tillbaka
varit fria från en sådan tunga. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr R eu t er svärd: Jag har begärt ordet med anledning af
Herr Nordströms yttrande, som jag ber att tå i viss grad besvara.
Till en början vill jag likväl nämna, att jag är särdeles tacksam, att
frågan kommit på den ståndpunkt, att alla nu inse en lösning af
densamma ju förr desto heldre vara nödvändig och att denna pro¬
duktionsskatt, som hårdt och ojemnt trycker bergsnäringen inom
privilegierad bergslagsort, är obillig, och är en hämsko för den na¬
turliga utvecklingen af näringen i dessa bergslager. När man emel¬
lertid är ense om, att denna skatt bör aflösas, återstår frågan, huru
68
Den 6 April, f. m.
detta skall ske? Derom äro tankarne delade, såsom vi af flere före¬
gående talare hört. Somliga anse, såsom Herr Odelberg, att man
borde vidhålla den åsigt, som Kongl. Maj:t i sin till 1869 års Riks¬
dag aflåtna proposition i ämnet framställt; Stats-Utskottet bar kom¬
mit med ett förmedlingsförslag; Kongl. Maj:t åter har i sin nn af-
gifna proposition såsom vederlag för tackjernstiondens borttagande,
endast uppställt, att bergslagerna skulle åläggas rotevakansafgifter
till hälften emot annan roterad jord i samma län; och jag bar anledning
förmoda, att det finnes personer äfven inom denna Kammare, bvilka
anse, att hela detta vederlag bör efterskänkas. Angående Herr Odel-
bergs förslag, så föreställer jag mig, att, när två föregående Riks¬
dagar förkastat en sådan åsigt, och Första Kammaren vid sista riks¬
dagen uttryckte såsom sin mening, att Riksdagen skulle ingå till
Kongl. Maj:t med underdånig begäran, att Kongl. Maj:t ville fram¬
lägga ett nytt förslag i ämnet, bygdt på billigare grunder, än Stats-
Utskottet aå föreslagit — detta har Första Kammaren en gång be¬
slutat — det således icke torde vara mycket att säga om den saken.
Dernäst kommer Stats-Utskottets nu framställda förslag. Jag är
Utskottet tacksam att det, med frånträdande af den åsigt det förut
haft, ställt sig på den ståndpunkt, som Riksdagen förut intagit, och
att Utskottet nu kommit med ett förmedlingsförslag, som kan vara
antagligt. Jag fruktar dock, i afseende på detta förslag, att den
obetydliga summa, som staten på detta sätt vill utkräfva, kommer
att kosta statsverket mycket och medföra mycken oro inom de orter,
der den skall utkräfvas, hvarföre jag hemställer, när det blott är
fråga om en uppoffring för staten af 20 ä 30 tusen R:dr, om detta
icke skulle vara eu småsak. Jag är fullt och fast öfvertygad, att
eftergift af denna lilla summa skulle rikligen ersättas derigenom, att
bergshandteringen finge fritt utveckla sig i bergslagerna, då staten
i allt fall genom den bevillning, som bruksegarne i följd af den öka¬
de tillverkningen finge betala, skulle komma att erhålla full godt-
görelse. I ekonomiskt afseende tror jag således staten icke skulle
göra någon förlust. Då frågar jag, när staten icke gör någon peku¬
niär uppoffring, är det då skäl att bibehålla denna beskattning, eller,
om aflösning af densamma skall ske, är det rättvist, att personer,
som förut varit befriade, skola nu få sig densamma ålagd. Jag kan
för min del icke annat än finna, att det skall vara motbjudande
för hytteegarne att erhålla en sådan lindring, som här är i fråga, då
vederlaget derför kommer att läggas på deras grannar. Det är der¬
före jag anser att Stats-Utskottets förslag icke bör vinna Kamma¬
rens bifall, utan att Kongl. Maj:ts proposition, som jag anser vara
en rätt lösning af denna fråga, måtte blifva af Riksdagen godkänd.
Emot detta Regeringens förslag har en talare uppträdt med mycken
skärpa. Han sade att den Kongl. propositionen grundade sig på
lösa satser. Jag tror dock att han är bevisningen skyldig; ty den
utredning Finansministern lemnat är enligt min öfvertygelse fullkom¬
ligen bevisande, och jag kan icke annat än anse detta påstående
vara väl djerft och fastmera bygdt på lösa grunder. Vidare sade
samme talare, att sådana omständigheter icke inträdt sedan år 1869,
hvilka kunnat berättiga Konungens rådgifvare att i denna fråga
Den 5 April. f. in.
69
ändra åsigt. Jag vågar dock påstå, att sådana förhållanden inträda
ty båda Kamrarne, och den Förste isynnerhet, hafva uttryckt den
åsigt, att det framställda förslaget vore för hårdt och obilligt. Re¬
geringen har således i sin framställning blott rättat sig efter hvad
Regeringen trodde vara Riksdagens önskan och det är Regeringens
ovilkorliga rättighet. En talare lade mycken vigt på den utredning
frågan fått i Kollegiernas underdåniga utlåtande. Jag vill visst icke
underkänna denna utredning; men att Kollegiernas åsigter icke alltid
äro så enstämmiga i afseende på bergslagen, ser man af ett utlå¬
tande af den 22 Maj 1867, hvari samma kollegier, på förfrågan af
Kongl. Maj:t om en viss bergslag, Westerbergslagen, i beskattnings¬
hänseende vore att hänföra till privilegierad bergslag eller icke, för¬
klara, att Westerbergslagen icke kunde hänföras till priviiigierad
bergslag, emedan densamma var roterad samt hade både tiondeboks-
och jordeboksränta. Sju månader derefter sade likväl dessa Kolle¬
gier, att alla bergslager voro privilegierade och skulle betala tackjerns-
tionde. Yi blefvo också mycket riktigt ålagde att betala tackjerns-
tionde, då vi skulle tillhöra privilegierad bergslag. Jag tror således,
att man lågt för mycken vigt på hvad Kollegierna i sin utredning
sagt, och att, om Regeringen möjligen funnit, att denna utredning
icke varit så fullständig, som önskligt vore, det också varit ett
skäl för Regeringen att söka mildra de omständigheter, som före¬
komma, genom att framlägga ett förslag, som vore bygdt icke blott
på rättvisa utan äfven på billighet. Samme talare yttrade nemligen,
att Regeringen bort ställa sig blott på rättvisans ståndpunkt, men
jag tror, att det är väl, att den också förstått att ställa sig på billig¬
hetens.
Harr Brusewitz har besvarat en fråga, som jag tror vara af
ganska mycken vigt för Riksdagen att begrunda, nemligen huruvida
taekjernstionden skulle utgöra eu grundskatt, och han bevisade, att
densamma icke är någon grundskatt. Den har blifvit höjd och sänkt
mångfaldiga gånger i följd af Riksdagens beslut och den har icke
under ståndsriksdagarne, såsom med en grundskattsfråga skulle ske,
blifvit behandlad af Regering och Representation gemensamt. Tack-
jernstionden är helt simpelt eu produktionsskatt, lagd på tackjerns-
tillverkningen, och det har förut blifvit både sagdt och bevisadt, att
den icke uppkommit i sammanhang med de grundskatter, som äro
lagda på jorden i allmänhet; — den har uppkommit derigenom, att
Kronan sjelf ansett sig vara egare af adla grufvor under jorden, och
om bruksidkaren fick tillstånd att bryta malm ur dessa grufvor, så
skulle han erlägga tionde i malm. Då sedermera det blef för be¬
svärligt för Kronan att taga skatten i malm och industrien utvecklat
sig, ersattes den i stället med tackjern, och denna skatt har valve¬
ra! så många gånger, att deraf torde vara tydligen bevisadt, att den
icke är någon grundskatt. Jag tror att detta i allmänhet har gjort
frågan för många så betänklig, att man fruktade, att, om vi togo
bort denna produktionsskatt, så skulle man sedermera taga bort alla
grundskatterna. Jag får yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Oasper sson: Ett par föregående talare hafva yttrat sig
70
Den 5 April, f. m.
om betänkligheten att bortskänka något af Kronans inkomster, sär¬
deles under en tid som denna, då de så väl behöfvas. Jag delar
helt och hållet denna åsigt; men det är något annat som jag är mera
rädd om, och det är den enskilda eganderätten, på hvars upprätt¬
hållande kanske hela samhällets bestånd i väsendtlig mån torde bero.
Om frågan vore i samma skick, som då bergslagsprivilegierna oför¬
ändrade egde bestånd, skulle jag obetingadt gifva dem rätt, hvilka,
yrkat att bergslagerna skulle beskattas lika med annan jord. Men nu
får man gå tillbaka till de ursprungliga förhållandena, om man vill
rättvist bedöma denna fråga. När grundskatterna efterskänktes i
bergslagerna, åtogo sig bergslagshemmanen en annan skyldighet,
nemligen att leverera kol, och detta gjorde att kolpriset sjönk, så
att koltillverkningen icke mera blef så lönande som eljest, samt att
underhålla blåsning vid hyttorna, äfven om detta måste ske med för¬
lust. Kronan åter fick sin ersättning genom tionden på bergsbruket,
och de som idkade bergsbruk ersattes derigenom, att de erhöllo kolen
till underpris. Denna grundsats var således billig, då den tackjerns-
tionde, som utgick till Kronan, äfven drabbade sjelfva hemmanen i
den mån de fingo mindre betaldt för sina kol; sedermera inträdde
ett annat förhållande, då Riksdagen och Kongl. Maj:t efterskänkte
de onera, som ålågo hemmanen, derigenom att både tackjernsblås-
ningen och kolhandeln förklarades fria. Genom 1841 års författning
blef kolhandeln fri utan vilkor och 1859 års författning åter befriade
jordinnehafvarne från skyldigheten att drifva bergsbruk, utan att
åläggande af ränta och rotering åtminstone vid förra tillfället ifråga¬
sattes. Om vi derföre, sedan en längre tid förflutit och jorden kom¬
mit i andra egares händer samt i följd af skattefriheten stigit i värde,
nu skulle återföra denna jord till den natur den förut haft och på¬
lägga densamma grundskatt i stället, så skulle derigenom uppkomma
det förhållande att de, som nu påläggas skatt utan att erhålla
någon fördel, derigenom få värdet å sin jord nedsatt, eller med an¬
dra ord ett intrång i deras eganderätt eger rum. Det är på denna
grund jag stödjer min åsigt i denna fråga och får derföre yrka bi¬
fall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.
Herr von Koch: Sedan jag anmälde mig, hafva åtskilliga ta¬
lare här anfört största delen af hvad jag tänkte säga. Då jag vid
föregående riksdagar redan yttrat min åsigt i saken, som ännu är
oförändrad, vill jag nu blott i korthet antyda, att jag alls icke kan
medgifva hvad som nu här blifvit i Utskottets betänkande sagdt,
eller “att, derest frågan betraktas endast ur strängt rättslig synpunkt,
man icke gerna kan finna frågans lösning på annan väg, än den, som
anvisas uti Kongl. Maj:ts till 1869 års Riksdag aflåtna nådiga pro¬
position i ämnet jemte Stats-Utskottets vid de två sednaste riksda-
garne i hufvudsaklig öfverensstämmelse dermed afgifna utlåtanden."
Jag har nekat detta förut och nekar det fortfarande. Att nu upp¬
taga Kammarens tid med någon bevisning derför, anser jag vara
både obehöfligt och olämpligt och ännu mera att ingå i sådana vid¬
lyftiga deduktioner, som Herr Nordström gjorde, hvilkas bevisnings-
kraft synes mig endast ligga uti hans “ipse dixit“. Då emellertid
71
Den 5 April. f. m.
hans faktiska premisser icke voro hållbara, så kunde konklusionen
icke blifva annat än falsk. Denne värde ledamot behagade sista
riksdagen, vid öfverläggningen i denna fråga, sjelf yttra : “Sedan man
af bort den sednaste talarens särdeles omständliga, af till saken icke
hörande detaljer och på sidan om densamma liggande framställnin¬
gar allt för mycket uppfyllda tal, borde man väl kunna hållas ur¬
säktad, om man kände sig hafva förlorat den ariadnetråd, som be-
höfdes, för att åter komma ur labyrinten och ånyo ställa hufvudfrå¬
gan på den ståndpunkt, från hvilken hon, för att kunna bringas till
lösning, rätteligen bör bedömas. Så vidt min ringa förmåga med-
gifver, vill jag dock försöka, att från denna ståndpunkt taga den i
betraktande.“ Jag hemställer till er, mine herrar, som hört denna
ledamots på sidan af saken mot Herr Finansministern gående person¬
liga anfall, huruvida detta yttrande icke skulle kunna användas i
dag på den värde ledamoten sjelf. För öfrigt vill jag, då det enda
skäl han egentligen stödde sig på var den framställning, som blifvit
gjord i de af Kammar- och Kommers-kollegierna afgifna utlåtanden,
i korthet upprepa hvad jag förut sagt, att jag vid den noggranna
forskning jag anställde förra året icke funnit tillräckliga bevis af
Kollegierna ådagalagda för de konklusioner, hvartill ds kommit. Jag
tillåter mig jemväl i detta fall åberopa ett yttrande, som vid 1869
års riksdag afgafs af Herr Myrtin i Andra Kammaren, och i hvilket
den del af Kollegiernas utlåtande, som angår Nyeds bergslag helt
och hållet sönderplockades, utan att då närvarande vederbörande der¬
emot opponerade sig, åtminstone såvidt protokollet utvisar. Dessa an¬
märkningar* hafva icke heller sedermera blifvit tillbakavisade, och man
torde derföre icke hafva anledning att sätta alltför mycken tro till Kolle¬
giernas utlåtanden. I öfrigt har här också blifvit anmärkt, huru ett
Kollegium i afseende på en viss bergslag det ena året förklarat ett,
men det andra året tvärtom. I afseende på skattens natur har det
också rätteligen blifvit anmärkt, att den är en produktionsskatt, och
att, äfven om densamma hänföres af kameralisterna till grundskott,
den likväl icke egentligen hör dit. Den står i det närmaste^ i paritet
med den afskaffande qvarnräntan, men är dock knappast så mycket
yrww(/ränta som denna sistnämnda. Dessutom torde observeras, att
'denna skatt i förhållande till de rådande konjunkturerna mångfal¬
diga gånger blifvit höjd och sänkt, utan att de herrar, som då sutto
i Kammar-kollegium, kommit underfund med, att tackjernstionden
hade sammanhang med grundränta och rotering. Den höjdes och sänk¬
tes utan att det talades ett enda ord om _ att detta skulle rubba
samhället i dess grundvalar, som det nu heter, att de vilja göra,
som vilja befria tackjernstillverkningen från detta tvång. För när¬
varande och ehuru jag ännu anser, att man i stället för tion-
den hvarken borde pålägga rotering eller ny ränta; så och då jag
icke har hopp om att i en så invecklad sak som denna, der jag har
embetsmvndigheterna emot mig, vinna allt, vill jag dock, för att
vinna så” mycket som möjligt för den betryckta tackjernsnäringen,
sluta mig till Regeringens förslag, hvarigenom man åtminstone skulle
slippa att börja en ny påläggning af ränta, hvilken enligt min öf-
72
Den 5 April, f. m.
vertygelse skulle blifva, särdeles trasslig och krånglig att införa. Jag
tror nemligen, att man ej kan pålägga de hemman någon ränta, som icke
begagnat sig åt 18o9. ars författning — och det finnes nog många,
som vetat att akta sig för att begagna sig af de rättigheter, som i’
författningen medgåfvos. Dessa hafva värmt och blåst sjelfva eller
genom andra, och de skola också säga vid skattläggningen, att denna
frihet vilja vi icke hafva. Det är deremot en mängd stackars en-
f al digt folk som man kommer åt; ty dessa hafva fallit i den snara,
som 1859 års författning lagt ut för dem, och de äro naturligen skyl-
diga att underkasta sig den blifvande skattläggningen.
10 eme^ertiä, att om också staten finge dessa 36,000 R:dr
eller 18,000 R:dr, — hvartill ersättningen enligt"de särskilda försla¬
gen skulle uppgå så skulle de dock snart komma att försvinna;
tv de skulle alltid kännas såsom en gruflig orättvisa och bergslagen
skulle icke gifva sig förr än den fått bort denna ersättning, och vi
skulle har vid riksdagen få så mycket krångel och trassel och vi
skulle skrifva upp och tala samt trycka bort mera penningar än man
skulle la in i Statskontoret. Slutligen vill jag endast vända mig mot
e^.1ar®umen^,1 som ^lifvit anfördt af Herr Odelberg. Hans förnämsta
skäl var, att han fruktade, att man skulle bortskänka något, som i
framtiden annars borde komma staten till godo, nemligen tackjerns-
tionden.at de hyttor och masugnar, som framdeles komme att an-
läggas inom bergslag.. Jag kan dock icke tro, att det skulle vara
rimligt att ställa, så till, att af två masugnar, en på hvar sin sida om
ellven, den ena icke skulle betala någon tackjernstionde, men den
andra hvart 60:de skeppund af bruttotillverkningen. Utom det att
jag tror, att man svårligen skulle så litet se sig före, ber jag få fä-
sta uppmärksamheten på hvad Rikets Ständer år 1865 i underdånig
skri!velse förklarade, nemligen “att sådana på sednare tider inom
beigsiager nyanlagda masugnar, hvilka icke åtnjuta några särskilda
privilegier eller haft något hyttelag sig tillslaget, skola i beskattning
anses hkställiga med masugnar utom bergslag*1. Detta beslut fatta-
des pa Riddarhuset den 31 Januari nämnda år med 85 röster mot
od efter ett häftigt motstånd, af Grefve C. G. Mörner, men med för¬
må åt dåvarande Finansministern Friherre Gripenstedt. Sedermera
inkom skrifyelsen till Kongl. Maj:t och Kollegierna hördes deröfver,
men på skäl, hvars giltighet jag icke mäktar inse, fann Kongl. Maj:t
icke godt att bifalla Rikets Ständers beslut. Man finner icke heller
•o *Par detta Rikets Ständers beslut i Kongl. propositionen
vid lbby ars riksdag. Jag har egentligen anfört detta blott för att
visa, att i gamla tider hade man icke den åsigten, att man för att
ta bednlva tillverkning af tackjern nödvändigt skulle påläggas tionde
eller annan deremot svarande skatt. Jag tillstyrker bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
/^-erf Heijkenskjöld: Jag tror, att den allmänna meningen
för tackjernstiondens. borttagande såsom produktionsskatt är så stad¬
gad, att några ^särskilda bevis icke behöfva derför framdragas. Der¬
emot synas många anse, att man ur rättvisans synpunkt bör ålägga
de hemman, som enligt Kollegiernas uppgift varit befriade från en
Den 5 April, f. m.
73
del räntor, dessa räntor i utbyte mot tackjernstionden, och såväl Ut¬
skottets majoritet som flere reservanter tro sig stå på rättvisans
ståndpunkt, då de förklara, att ränta bör åläggas. Jag vill dock
fästa Kammarens uppmärksamhet på, att denna grund icke är så
hållbar. Om man går tillbaka i tiden och ser efter, huru tackjerns-
tionden uppkommit, så finner man, att Kronan af gammalt egde
grufvorna och bedref bergshandteringen för egen räkning. Skogarne
tillhörde Kronan och allmogen voro kronoåboer. När hjelp behöfdes,
blef allmogen uppbudad till verkställande af körslor. Öfver detta
förtryck klagade bergslagsallmogen och genom Kongl. bref den 18
Februari 1608 blefvo två bergslager befriade från dessa pålagor och
ålades i stället att betala tionde af tackjernstillverkningen. Detta
Kongl. bref innehåller också, att, då tillverkningenjjvore större, skulle
Kronan hafva mera och då den vore mindre, skulle Kronan äfven
hafva mindre, hvarigenom det skulle blifva en rättvisare fördelning
af skatten. Nu är likväl förhållandet, att enligt Kollegiernas utred¬
ning fyra bergslager, hvilka hafva den minsta tillverkningen, skulle
få den högsta räntan, hvithet sålunda strider mot den öfverenskom¬
melse som skedde, då bergslagerna åtogo sig tionden. Likaså med¬
gifva Kollegierna sielfva, att två af dessa räntor, som skulle utbytas
mot tionden, likväl icke blifvit afförda utan hafva oafkortade qvar-
stått, nemligen städjepenningarne och de årliga dagsverkena, ehuru
tionden till fullo utgått. Äfven medgifva Kollegierna, att hyttegäls-
jern af misstag blifvit påfördt och allt framgent utgått. Uti 1649
års bergsprivilegier synes, att, då Kronan lemnade grufvorna, som då
voro Kronans regale, till bergsbruksidkarne, skulle de derför betala
tionde af tillverkningen. Häraf torde följa, att denna rättsliga stånd¬
punkt, på hvilken man vill ställa sig, icke är alldeles hållbar. Ett
skattläggningsprotokoll af år 1684 visar, att, då de på Kronan till¬
höriga skogar i Westerbergslagen uppodlade lägenheter skulle skatt¬
läggas, de gamla förr i mantal sätta och från en del räntor befriade
hemmanen äfven blefvo till deras hemmantal förhöjda utan afseende
på Kongl. brefvet 1608. Derigenom fingo dessa hemman, som ur¬
sprungligen voro till en del befriade, högre ränta än de förut hade.
Af ett jordeboks-utdrag för år 1858 synes, att ett hemman, som år
1608 befriades från en del ränta, i närvarande stund har ränta till
lika belopp som ett hemman, hvilket blifvit skattlagdt efter år 1684
och äfven med dem, som blifvit skattlagda mellan 1860—1870. År 1846
utkom en författning, som gjorde kolhandeln fri, och detta skedde
utan alla vilkor. Derigenom slutade den mindre bergsbrukande all¬
mogen att drifva tackjernstillverkning men fick fri dispositionsrätt
öfver skogen och kunde sälja sina kol der den fick bäst betaldt.
Den lemnade derför icke ifrån sig sina hyttedelar, utan bibehöll sin
värmnings- och byggnadsskyldighet, och när blåsning skedde erlades
derför af de brukande bergsmännen en afgift till hyttelaget. Der¬
inom hade den bibehållit sina bergslagsfriheter, men också erhållit
frihet att sälja sina kol. Personer, som derefter köpt bergslagsjord,
kunde väl icke ana, att sedermera skulle utkomma en författning,
som skulle ålägga dem större skyldigheter. Så skedde likväl genom
Kongl. Förordningen den 20 September 1859. Dessa köp hafva fort-
74
Den 5 April, f. m.
fått hela tiden, och det skulle således blifva den nya jordegaren, som
omme att drabbas af den ökade beskattningen, under det tackjerns-
tillverkaren skulle befrias från tionden. Att ett sådant förfarande,
att taga från Pål och lägga på Per, är orättvist, ligger i öppen dag.
Jag vill härmed hafva visat, att den rättsliga ståndpunkt, som blif-
vit så mycket framhållen både vid denna och föregående riksdagar,
icke håller fullt streck, utan torde böra förfalla.
Utskottet har i sitt betänkande yttrat, att “dessa hemman utan
olägenhet kunna åtaga sig, förutom den föreslagna halfva rotevakans-
afgiften, äfven hälften af den frihet i afseende å ränta, som dessa,
i egenskap af att tillhöra bergslagsort, nu åtnjuta". Ja, det är möj¬
ligt, att det finnes ett och annat hemman, som kan göra detta; men
inom bergslagen är hemmanens taxeringsvärde så olika, att någon
mediiberäkning icke kan göras. Det finnes inom en bergslag ett
hälft hemman taxeradt till 80,000 P:dr, under det andra hemman
äro taxerade blott till fem, åtta eller tiotusen riksdaler. Huruvida
det förstnämnda är fritt från ränta, vet jag ej; men om så skulle
vara, kunde det måhända tåla vid denna beskattning, hvaremot de andra
skulle få en ökad ränta, hvarigenom deras kapitalvärde skulle be¬
tydligt nedsättas. Kommer så dertill half vakansafgift, så blir det
en betydlig ränteutgift, som ytterligare skulle nedsätta dessa hem¬
mans värde. Att hemmanens värden i bergslagen synas så höga,
kommer sig deraf, att hemmansklyfningen der gått i mycket vidsträckt
skala. Arbetaren der köper sig större eller mindre del af ett hem¬
man, bebygger den för att hafva eget tak öfver hufvudet; och det
är klart, att, när hemmanen blifva så sönderdelade, skall deras taxe¬
ringsvärde blifva högre än på odelade hemman.
En talare har klandrat nuvarande Finansministern för det att
han efter sitt inträde i Statsrådet tillstyrkt Regeringen afgifva en
proposition till Riksdagen i denna fråga på billigare vilkor än förut;
detta klander synes mig orättvist, så mycket mer som Riksdagen
tvänne gånger afslagit en lika lydande framställning och Första Kam¬
maren dessutom vid sednaste riksdag beslöt en underdånig anhållan
till Kongl. Maj:t om framställning till Riksdagen att utbyta tack-
jernstionden på billigare vilkor. För öfrigt har föregående Riksdagar
fästat afseende på industriens behof af frihet från produktionsskatter,
genom borttagande af såväl hammarskatt, tackjernstionde utom
bergslag som qvarnräntan. Om man uppmärksamt genomläser pro¬
tokollet, som hör till den Kongl. propositionen i frågan, så finner
man der, huruledes chefen för Finans-departementet fullständigt ut-
redt huru många friheter, som bergslagerna under tidernas lopp för¬
lorat, och icke desto mindre hafva de utgjort tackjernstionden. Detta
gifver mig anledning att på de skäl, som Regeringen i sitt förslag
stödt sig, anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Åkerhjelm: Då jag i denna fråga hyser den åsigt,
att man svårligen kan afgöra densamma, på sätt en och annan före¬
gående talare yrkat, fullt princip enligt, eller på sätt Kongl. Maj:t i
sin proposition till 1869 års Riksdag föreslagit, anhåller jag få i
korthet redogöra för de skäl, som härvid äro bestämmande för mig.
Den 5 April, f. m.
75
Vi erinra oss de grundsatser, som gjorde sig gällande i början af
1600-talet. Man ansåg då, att bergsbruksintresset bäst. tillgodosågs
genom att tillförbinda vissa orter att endast blåsa tackjern, och ge¬
nom en inskränkning i dervarande jordegares fria dispositionsrätt
öfver deras skogs effekter och malmtillgångar. Man trodde sig på
denna tid, för att befrämja tackjernstillverkningens utveckling i vårt
land, ovilkorligen böra tillförbinda hvarje jordegare i bergslagen att
egna sin arbetskraft åt bergsbruket. Efter det dessa statsekono¬
miska grunder gjort sig gällande omkring ett par hundra år, började
man ändtligen finna, att det mål man åsyftade, näringens utveckling,
ej vanns på detta sätt och en annan uppfattning gjorde sig så små¬
ningom gällande. Man upphäfde det ena stadgandet efter det andra
och slutligen qvarstod såsom en lemning af de gamla grundsatserna
endast den så kallade byggnings- och värmningsskyldigheten, såsom
det sista band, som med hyttelag förenade jordegaren, till dess äfven
detta år 1859 upphörde, när Kongl. Maj:t genom en författning för¬
klarade, att det medgafs jordegare, hvilken hade på hytta indelt
skog, men ej sjelf deltog i tackjernsblåsningen, att skilja sig från
hyttelaget, dock med vilkor, att de bergsbruksidkare, som ville sig
af den medgifna friheten begagna, skulle vara underkastade de in¬
skränkningar i deras bergmansfrih eter, som framdeles kunde varda
gjorda. Så har det sedermera fortgått utan att någon sådan inskränk¬
ning, som den i nyssnämnda förordning omtalade, blifvit af stats¬
makterna beslutad.
Det är nu först, då man inser det vara af en oafvislig nödvän¬
dighet påkalla dt att borttaga tackjernstionden för att befrämja tack-
jernsblåsningens vidare utveckling och förkofran, man ser sig nöd¬
sakad fatta beslut i denna fråga.
Jag ber att få fasta Kammarens uppmärksamhet derpå att, då
1859 års författning utkom, den emottogs af bergslagernas innevånare
med eu viss oro. De frågade: hvad menas med den inskränkning i
våra bergmansfriheter vi kunna blifva underkastade för den hän¬
delse vi skilja jordbruket från hyttelagen? Ingen kunde derför redo¬
göra, men den allmänna tro och mening, som gjorde sig gällande
var, att de, som antogo den erbjudna fördelen, skulle hafva att vänta
ett onus, som motsvarade den tunga, hvarifrån de då befriades, bygg¬
nads- och värmningsskyldighet i hyttelagen.
Jag har sökt för mig göra redo till hvad belopp man skulle
kunna uppskatta nyssnämnda åliggande, men detta har mött stora
svårigheter. Jag har för ändamålet förskaffat mig ett yttrande från
bergmästaren i 6:te bergmästaredistriktet. Man finner deraf, att en¬
dast om tvänne hyttelag i detta distrikt något varit bestämdt, hvaraf
man kan döma till hvad belopp i penningar denna byggnads- och
värmningsskyldighet kan uppskattas. Han yttrar, att “Svalder hytte¬
lag i Lerbäcks bergslag bestod efter sammanläggning med Könne
och Vestra Åh hyttelag af 21 § hemman med 104 hyttedelar, hvar¬
ifrån dock sedan skildes 3 hemman med 16 hyttedelar. Detta
hyttelag öfverlemnade sin masugn till begagnande på 75 år åt egarne
af Gryts och Haddehs bruk, mot vilkor att dessa bruksägare skulle
upprätthålla blåsningarne i masugnen och således ansvara för bibe¬
76
Den 6 April, f. m.
hållandet af hyttelagets bergslagsprivilegier. Hyttelaget skulle ock
i stället för sm värmningsskyldighet årligen betala till arrendato-
rerne 1 R:dr R:mt för hvarje hyttedel, men vara befriadt från bygg¬
nadsskyldighet. Hyttedelegai ne fingo äfven begagna masugnen för
tackjernåtillverkning, mot en afgift om 4 R:dr i dygnet o. s. v.“ Om
man på hemmantalet fördelar denna afgift, så blir resultatet, att den
skulle utgöra omkring 4 R:dr 92 öre per hemman.
Vidare torde förtjena anmärkas, att då, enligt Kongl. Bergs-
kollegii utslag den 15 Mars 1838, Hjortqvarns masugn i Lerbäcks
bergslag anlades af Räfla, Gryts och Haddehs bruksegare i stället
för den nedrifna Emme masugn, förbundo sig å ena sidan bruks-
egarne, att genom årliga blåsningar upprätthålla Emme hyttedelegares
bergslagsprivilegier, och å den andra sidan hyttelaget, att till värm-
ningen i masugnen lemna hvarje år 64 tunnor kol för hvarje helt
hemman, eller minst hvart tredje år 8 storstigar för hemmanet.
Om man dividerar dessa kostnader på hemmanen, uppkommer
deraf det resultat, att på hvarje hemman faller 64 tunnor kol, hvil-
ket gör i penningar 26 R:dr 67 öre. Man finner, att denna tunga ej
är på långt när så hög, som det nya onus, hvilket i Kongl. Maj:ts
proposition förutsättes höra åläggas dessa orter, då der föreslås att
samma tunga skall motsvaras af half rotevakansafgift, 37 R:dr per
hemman; än mindre alltså bar Stats-Utskottet träffat det billiga, då
det föreslagit, att bergslagerna skulle underkastas half rotevakans¬
afgift och half ränta.
Det är obestridligen statsmakterna sjelfva, som genom sitt för¬
faringssätt försatt frågan i det invecklade skick, hvari den befinner
sig, och jag tror, att det vore föga lämpligt att statsmakterna nu
skulle gå på det sätt tillväga, att de lade en öfver höfvan tryckande
tunga på bergslagerna för att ernå det mål man åsyftar, nemligen
borttagandet af tackjemstionden, en åtgärd, hvars nödvändighet jag
ej hört någon bestrida.
Af hvad jag haft äran att yttra, torde Herrarne finna att, enligt
min uppfattning, frågans lösande på sätt. en och annan talare och
åtskilliga reservanter i Utskottet yrkat, leder till stor orättvisa
mot bergslagerna, synnerligast då man tager i betraktande att dessa
alltid uppfyllt sina med bergsmansfriheterna förenade skyldigheter,
och icke äskat att derifrån befrias.
Som ett förslag till en ytterligare lindring ej torde hafva några
utsigter till framgång och Kongl. Maj:ts till denna Riksdag afgifna
nådiga proposition per än något nu här föreliggande förslag närmar
sig de åsigter, jag i denna fråga hyser, anhåller jag om bifall till
densamma.
Herr Casparsson: Då jag ej kunnat biträda den mening, som
Stats-Utskottets majoritet i denna fråga omfattat, så anhåller jag att
få angifva mina skäl härför.
Stats-Utskottet erkänner visserligen till en början, att, om man
betraktar frågan endast ur strängt rättslig synpunkt, man ej gerna
kan finna annan väg för frågans lösning, än den som Kongl. Maj:ts
proposition till 1869 års Riksdag och Stats-Utskottets vid de tvänne
Den 5 April, f. m.
77
sednaste riksdagarne i ämnet afgifna utlåtanden anvisa. Men Ut¬
skottet vill denna gång betrakta frågan ur en annan synpunkt, d.
v. s. en, som ej är strängt rättslig. Såsom orsak dertill anföres, att,
“då Riksdagens begge Kamrar båda gångerna afslagit Utskottets
hemställan, Utskottet vid sådant förhållande väl torde anses böra
foga sig efter de åsigter, som kunna antagas hafva grundlagt Kam-
rarnes nyssberörda beslut11; men straxt derefter erkänner Utskottet,
— hvad jag också för min del gerna medgifver — att det ej är så
lätt att få reda på dessa åsigter. Emellertid lyckas det att taga fasta
på åtminstone en sådan, nemligen den af Första Kammaren uttalade
önskan, att beräkningen af bergslagernas förmåner måtte ske efter
lindrigare grunder än kollegierna föreslagit, och med denna önskan
till ögonmärke verkställer Utskottet nu en direktionsförändring, för
att från rättens säkra ståndpunkt ställa sig på billighetens. Jag tror
dock, att hela denna svängning varit obehöflig och att man, utan att
öfvergifva den rättsliga grunden, i alla fall kunnat göra de erfor¬
derliga lindringarne.
De friheter i ränta, bergslagerna hittills åtnjutit äro i kollegier¬
nas utlåtande beräknade efter medium af de höga markegångsvär-
dena för åren 1855—1859, och skulle säkerligen komma att ställa sig
billigare, om nu gällande värden, beräknade efter 1834—1853 årens
markegång samt 1862 års medelpris, derför lagts till grund. En dy¬
lik förändring innefattade således redan en lindring. En annan lin¬
dring, sådan jag åsyftar, är äfven gjord derutinnan, att roteringen
skall utgöras medelbart genom erläggande af rotevakansafgift i stäl¬
let för omedelbart in natura. Genom ett dylikt förfarande vinnes
befrielse från anskaffning af soldattorp, persedlar och dylikt. Jag
föreslog i Utskottet, att äfven sjelfva rotevakansafgiften skulle be¬
räknas efter samma grunder som räntan, eller efter 1869 års förord¬
ning, men detta vann ej understöd. Jag tror således, att man skulle
kunna, med bibehållande af den rättsliga ståndpunkten, ändock göra
ganska betydliga lindringar.
Emellertid ställer sig Utskottet, såsom sagdt, på billighetens
ståndpunkt, men vid intagandet af denna ställning får det ej fot¬
fäste, utan slinter, ty i fråga om Nyeds bergslag samt Heds och
Gunnilbo socknar tillämpar Utskottet icke billighetens, utan den
stränga rättens fordringar. De två föregående Riksdagarnes Stats¬
utskott, som ställt sig på rättens grund, ansåg likväl någon förän¬
dring i sistnämnda orters hittillsvarande beskattning icke böra ega
rum, då deremot denna Riksdags Stats-Utskott, som förklarat sig
tillämpa billighetens grundsats, kommer till motsatt resultat i detta
hänseende. De skäl, som sedermera för de föreslagna lindringarne
anföras, äro grundade på blotta antaganden, ej på verkliga fakta.
Sålunda säger Utskottet t. ex. på sid. 14: “det ifrågasatta vederlaget
för tackjernstiondes upphörande, skall numera till väsendtlig del
komma att träffa andra än dem, som af denna tiondes anskaffande
skulle komma att hemta fördel, och det måste kännas hårdt för de
förra att för all framtid få vidkännas ökade utlagor, hvilka, med an¬
ledning af föreskriften i Kong!, förordningen den 20 September 1859,
angående utsträckt frihet i bergshandteringen, vid derefter skedda
78
Een 5 April. f. m.
köp och öfverlåtelse!' af bergslagshemman val bort tagas i betrak¬
tande, men i verkligheten oftast torde hafva blifvit förgätna, så att
köpeskillingen antagligen blifvit i allmänhet bestämd med afseende
å de onera, som förefunnits den tid, öfverl åtel sen egt rum. Detta
skäl synes mig ofantligt svagt: om köparne af dylika hemman ej ta¬
git berörda omständigheter i betraktande, så är det deras eget fel,
och man måste förutsätta att, när en person inlåter sig i ett köp bör
han fullt känna de vilkor, hvarunder detta sker. Utskottet fortfar:
“Detta förhållande måste i högre grad kännas hårdt och orättvist
för dem, som redan före år 1859 förvärfvat sig bergslagshemman
med befrielse från tillverkning af tackjern och värmningsskyldighet
i hytta". Så vidt jag känner, kunde ej före år 1859 sådan befrielse
lagligen ega rum. Om vissa hemman sjelfva tagit sig friheten mot
lagens föreskrift, bör detta, naturligtvis ej berättiga dem till dessa
friheters ständiga åtnjutande. Och man finner äfven att, då vid åt¬
skilliga tillfällen räfst skett för utrönande af huruledes bergslagerna
fullgjort den dem åliggande blåsningskyldighet, skattejern åsatts de
hemman, som befunnits hafva uraktlåtit denna sin skyldighet. Så,
till exempel, har det tillgått flerestädes inom Skinnskattebergs och
Norbergs och äfven inom Lerbäcks bergslager. Likaså föreskrefs
genom Kongl. bref den 10 Juli 1843, att Lindes bondefjerding skulle
för dess fortfarande åtnjutande af bergslagsprivilegier åsättas stän¬
dig skattejernsafgift, ehuru genom någon underlig ödets skickelse
denna föreskrift aldrig blifvit verkställa.
Då Wånga och Hellestads samt Gunnarskogs bergslag upphört
med sin blåsningsskyldighet blefvo dessa orter åsätta full ränta och
full rotering. Man finner häraf, att den princip, som statsmakterna
förut tillämpat, alltid har varit rättvisans, nu vill man i dess ställe
sätta billighetens eller, såsom jag ville kalla den, godtyckets!
Här har tvistats mycket om beskaffenheten af denna tackjerns-
tiondeafgift; somliga ha ansett den vara en produktionsskatt. Den
uppfattningen tror jag ej är fullt riktig. Andra åter hafva ansett
den vara en grundskatt; enligt min åsigt, är den, om ej en grund¬
skatt, dock ett surrogat för en grundskatt, och jag tror att det för
frågans rätta bedömande är vigtigt att vidhålla denna sednare upp¬
fattning, ty eljest förvillas begreppen. Jag påminner mig härvid en
händelse, som i viss grad erinrar om förevarande förhållande. En
person inkom på ett scbweitzeri och rekvirerade en butelj punsch;
då han fått den, besinnade han sig och anhöll att i stället få ett
skålpund konfekt; och han fick det. Han förpassade det i sill ficka
och skulle gå. Han möttes af värden på stället, som bockade sig
och anhöll om betalning. För hvad skall jag betala? frågar han.
Naturligtvis för konfekten, blir svaret. Konfekten, för den har jag
ju lemnat punschen som vederlag! Ja, då skall ni betala för punschen.
För punschen, som jag icke förtärt! utropar den andre; och innan
värden hann reda “rättsförhållandet," hade gästen aflägsna! sig.
Surrogatet tilldelades här en annan betydelse, än det i sjelfva verket
hade, och det var den omständigheten, som något grumlade rätts¬
begreppet.
Här är visserligen ej fråga om konfekt, utan om tackjern, men
Den 5 April. f. m.
T!)
i (ifrigt förefinnes verkligen någon likhet mellan detta och föreva¬
rande fall. Säger man nu, att bergslagerna skola betala grundskatt,
då svaras, att detta är orimligt, ty de hafva ju i stället fått sig åsatt
tackjernstionde, och fordrar man, att de böra betala tackjernstionde,
då säges det: nej! detta är en obillig produktionsskatt och dessutom
hafva de genom 1859 års förordning fått befrielse från skyldigheten
att biåsa tackjern. Jag är emellertid öfvertygad, att det rätta kan
och bör uttagas ur dessa skenbara motsägelser, och att Kongl. Maj:t
i sin proposition till 1869 års riksdag äfvensom de båda sednaste
Riksdagarnes Stats-Utskott utfunnit det rätta sättet. Om det för¬
slag, Stats-Utskottet nu framställt, skulle bifallas; hvad blefve då
följden." Jo, sedan kommer frågan om upphäfvande af tiondeskatten
af andra mineralrikets alster, ej blott för sådana verk, hvilka ej åt¬
njuta några privilegier, utan ock för sådana, som äro försedda med
dylika. Den enklaste lösningen af frågan är väl då den, att för de
sednare tiondeskatten afskaffa mot privilegiernas indragning eller
aflösning. Men då har man detta beslutet att åberopa; och både
konseqvens och rättvisa kräfva att de ädlare verken vid friheternas
indragning komma i åtnjutande af samma eftergifter, som beträffande
tackjernstionden gjort sig gällande.
Sedan kommer frågan om grundskatternas aflösning, och när nu
anspråken å ersättningen för tackjernstionden och för tionden å andra
mineralrikets alster blifvit nedsatta till hälften, blir det en naturlig
följd att likartade anspråk på efterskänkning gorå sig gällande äfven
å jordegarnes sida. Jag kan ej finna annat än, att de vid sådant
förhållande äro fullt rättmätiga, och jag fruktar att, då Regeringen
framlade det förslag, som föranledt Stats-Utskottets förevarande be¬
tänkande, hon ej tillräckliga uppmärksammat dessa konseqvenser.
Herr Jöns Pehrsson har deremot fullkomligt uppfattat dem, ty i en
af honom inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 36, hvaruti
föreslås, att grundskatterna skola afskaffas mot skyldighet för skatte-
jordens innehafvare att under 10—15 år erlägga 10—15 procent af
grundskatternas nuvarande belopp, finner man följande motivering:
“Utaf statsråds-protokollerna till innevarande Riksdag inhemtas, att
Regeringen rörande tackjernstionde gör ett till hufvudgrunden lika
beskaffa dt förslag om tionde-ta ckjernsinkomsttitelns afskaffande och
utan aflösning, det vill säga utan äldre skyldigheters fullgörande,
och häraf herntar jag öfvertygelse att detta mitt förslag hvilar på
lika rättsgrund som Regeringens om tackjernstiondens upphörande."
Jag får säga, att, ehuru mina åsigter ej ofta öfverensstämma med
den ärade representantens från Sunnerbo, jag dock i detta fall måste
gifva honom fullkomligt rätt, ty det kan icke förnekas att hans för¬
slag verkligen “hvilar på lika rättsgrund, som Regeringens"; i före¬
liggande fråga, nemligen på ingen rättsgrund alls.
Här har talats mycket om den “tryckande beskattning" bergsla¬
gerna skulle underkastas genom grundränta och rotering. Detta var
ock ett stående thema vid 1869 och 1870 årens riksdagar. Jag tror,
att genom den utredning, Stats-Utskottet åstadkommit, blifvit ådaga-
lagdt, att i allmänhet denna tunga ej skulle blifva så afsevärd. Der¬
med vill jag visserligen ej bestrida, att ju icke vissa speciela fall
80
Den 5 April, f. m.
kunna gifvas, då vederlaget skulle blifva allt för betungande, och
det är med afseende derpå man föreslagit, att Riksdagen skall i
underdånighet anhålla att, derest, vid de sålunda bestämda skyldig¬
heternas påförande, någon ytterligare lindring skulle i enskilda fall
visa sig af omständigheterna påkallad, Kongl. Maj:t täcktes derom
till Riksdagen göra nådig framställning. Härigenom tror jag, att
man gifvit det utrymme åt billighetens fordran, som kan vara af
behofvet påkalladt.
Till ytterligare stöd för min uppfattning i detta afseende, vill
jag åberopa en motion, N:o 4, som i Andra Kammaren blifvit väckt
af representanten för Lindes bergslag, angående statsbidrag för
expropriation af jord för Krövi—Ludvika-banan. Man finner der upp-
gifvet, att den mark, som erfordras för jernvägen, approximativt
värderas, åker och äng till 400 R:dr, samt skog och kalhuggna mossor
till 30 R:dr per tunnland. Nu vill jag ej förutsätta att en represen¬
tant, när det är fråga om en beskattning till staten, framställer sin
ort fattigare, och i fråga om en ersättning från staten rikare, än den
verkligen är; och då blir den naturliga slutsatsen, att inom bergs¬
lagen de orter anses fattiga, der jordvärdet uppgår för åker och
äng till 400 R:dr och för kalkuggna mossar till 30 R:dr, och den
torftigheten synes mig ej så ömmande. Jag vill ej trötta Kammaren
med att anföra siffror, men ber att få nämna, det jag gjort kalkyler
för att utröna grundskatternas storlek inom en mängd kommuner,
och att jag kan med uppgifter, hemtade ur den »ednaste grundskatts-
komiténs utlåtande, styrka, att den beskattning, som här betraktas
så tryckande, är en småsak mot den, som drabbar hemmanen inom
landslag. I Upsala län finnes ett hemman, hvars ränta uppgår, utom
rotering och kronotionde, till 6 procent af hemmanets taxeringsvärde,
och i Stockholms och Uppsala län utgör räntan oftast 3, 4 till 5
procent af taxeringsvärdet. Jag tror derföre, att det myckna talet
om den “tryckande beskattningen'1 för bergslagerna icke ur någon
synpunkt är berättiga dt. Det kan ej nekas, att genom 1859 års
förordning har denna beskattningsfråga inkommit på orätt spår, och
enligt min tanke, finnes ingen annan utväg, än att återföra den i
den rätta riktningen genom att tillämpa rättvisans fordringar. Sker
ej detta, förer den med sig andra beskattningsfrågor i den skefva
riktningen och konflikterna skola blifva allt flera. Ju flera konflikter,
dess starkare blir friktioneu, och den kunde möjligen till slut blifva
så stark att statsmaskineriet “går varmt" och de lödningar, som
sammanhålla eganderätten smälta och upplösas under den hettan.
Såsom enskild person har jag häraf föga att befara, och såsom egare
af beskattad jord skall jag möjligen kunna vinna derpå, men såsom
representant för svenska folket, är det min pligt att tillse allas rätt
och allas bästa; och särskildt, när jag blifvit hedrad med det ansvars¬
fulla förtroendet att deltaga i Stats-Utskottets arbeten, har jag ansett
mig skyldig att här uttala ett “gif akt." Skulle Kammaren bifalla
hvad Utskottet här föreslagit, så är åtminstone mitt samvete fredadt,
medveten, som jag är, att i min ringa mån hafva framhållit det
resultat, hvartill ett sådant beslut, enligt min uppfattning, ovilkor¬
ligen leder.
81
Den 5 April, f. m.
Jag yrkar bifall till Herr Odelbergs reservation med det tillägg
jag i min reservation föreslagit.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Herr Faxe: Jag måste till en början beklaga, att jag icke kan
instämma i någotdera af de förslag, som här hittills blifvit framställda.
Jag har nemligen å ena sidan funnit något märkvärdigt hvad Stats¬
utskottet föreslagit, att minska utskylderna. Genom detta förslag
skulle dels en minskning, dels en förhöjning i nuvarande utskylder
inträffa och detta till den grad, att då till exempel Filipstads bergs¬
lag skulle slippa en utgift af 10,700 R:dr och Norbergs bergslag
4,000 R:dr, så skulle deremot Lindes bergslag få en tillökning af
2,900 B,:dr _ och Lerbäcks 2,100 R:dr. Antager man å andra sidan
Kongl. Majds _ proposition att icke ålägga bergslagerna halfva rän¬
tan, så ökas vinsten för Filipstads bergslag till 13,000 R:dr och för
Norbergs till 6,000 R:dr. Förlusten minskas naturligtvis för de
öfriga, så att för Lerbäcks bergslag qvarstå!' en förlust af 1,300 R:dr.
Men oberäknad! dessa besynnerligheter, så kan jag icke undgå att
fästa uppmärksamheten derpå, att det till en del blefve andra per¬
soner än de, som nu utgöra tackjernstionde, som skulle åläggas ut¬
göra . rotering och grundränta. Let är visserligen sannt, att, hvad
rotering eller ränta och till och med begge delarne beträffar, det år
1859 fattade beslut förutsätter, att de, som upphöra att blåsa eller
värma hytta, skulle kunna åläggas inskränkning i bergsmansfrihe-
tema; men i sjelfva verket är det så, att vissa hytteegare blifvit be¬
friade af dem, som förut egt hytta, och de skulle nu i stället för
dem få beskattningen, och det är detta som jag anser orättvist.
J ag har en annan betänklighet mot det Kongl. förslaget, och det
är _ den, huruvida innehafvare af bergslagshemman kunna mot sin
vilja åläggas förändrade skyldigheter. Är deras frihet ett privile¬
gium, så hafva de samma rättigheter som säteriegare, eller att bibe¬
hålla de friheter de ega mot utgörandet af de skyldigheter, som
åligga dem. Jag medger emellertid, att det kan vara af stor stats-
ekonomisk vigt, att tackjernstionden kunde borttagas, men jag tror,
att innan beslutet härom verkställes, och sedan man här fastställt
de vilkor, hvarpå tackjernstiondens borttagande må medgifvas, man
bör deröfver höra bergslagerna. Naturligtvis komma då de, som nu icke
utgöra tackjernstionde, att säga nej. I sådant fall anser jag likväl,
att det åligger egarne af sådana hyttor, som icke äro förenade med
bergsmanshemman, att gorå upp den saken med de icke blåsande
hemmansegarne, så att en billig lösesumma erlägges, men att hänga
bagaren i stället för slagtaren är någonting, hvarpå jag icke vill
ingå.
Jag tror likväl, att en närmare undersökning erfordras, dels hu¬
ruvida bergsmansfriheterna äro att anse såsom ett privilegium, dels
huruvida bergslagerna böra vidare höras, och för dessa ändamål torde
en vidare utredning af Stats-Utskottet vara nödig. Af sådan anled¬
ning anhåller jag om återremiss till Stats-Utskottet. Lock får jas
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 2 Band. 6
82
Den 5 April, f. m.
nämna, att för den händelse slutligt beslut nu här kommer att fat¬
tas, så bifaller jag Utskottets förslag, emedan jag anser det alltid
blifva en orättvisa att ålägga dem, hvilka nu äro frie från tackjerns-
tionde, att utgöra nya prestationer.
Herr vice Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.
Herr von Ehrenheim: Som jag redan en gång förut, ehurufrån
en annan plats, har yttrat mig inför Kammaren i denna fråga och
som jag då uttalade mig till försvar för Kong!. Maj:ts år 1869 af-
gifna proposition, så kan min ståndpunkt i den del af frågan, som
nu är föremål för Kammarens öfverläggning, icke vara Kammaren
obekant. Jag skall derföre icke nu upprepa hvad jag då hade äran
anföra, och jag gör det så mycket mindre som denna åsigt redan
på talangfullt sätt här blifvit af åtskillige talare utvecklad, men
deremot torde jag böra redogöra för de skäl, hvilka föranleda mig
att nu intaga en i någon mån förändrad ståndpunkt i frågan.
Het synes mig vara alldeles gifvet, att den fråga, som nu för
tredje gången gör Riksdagen så mycket bekymmer, knappast blifvit
föremål för öfverläggning, om icke Regeringen och Riksdagen känt
ett lifligt medvetande af nödvändigheten att ställa tackjernsbiåsare
inom och utom bergslagerna i samma ställning. Det är den lifliga
öfvertygelsen om nödvändigheten att befria bergslagerna från tack-
jernstionden, som föranledt de oliker framställningar till Riksdagen,
hvilka under de sednare åren blifvit gjorda. Kongl. Maj:t framställde
år 1869 ett förslag, som var grundadt på en strängt rättslig lösning
af frågan. T vänne Riksdagar hafva afslagit hvad Kongl. Maj:tdå före¬
slog, oaktadt Stats-Utskottet förordade förslaget, och denna Kam¬
mare tilläde vid sista riksdagen till sitt afslag den anhållan, att
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke frågan kunde
lösas efter för bergslagerna billigare grunder. Utgår man nu, såsom
jag, från den åsigt, att det är ytterst nödvändigt att befria bergs¬
lagerna från tackjernstionden. så måste man se till, om man icke,
utan att tråda grundsatsers helgd alltför nära, kan någorlunda tillfreds¬
ställa alla intressen och således få frågan löst. Kör min del får
jag likväl tillstå, att den i Kongl. Haj:ts proposition nu gjorda fram¬
ställning icke är af beskaffenhet, att jag kan understödja den. Jag
kan icke rätt väl finna, att icke de grundsatser eller de åsigter, som i den
Kongl. propositionen blifvit uttalade, de skäl som derför blifvit anförda
till statsrådsprotokollet, lika väl skulle kunna anföras såsom skäl
för en fullständig eftergift af all ersättning för bergslagernas befri¬
else från den tvungna tackjernsblåsningen och tackjernstionden, som
för eftergift af hela räntan och halfva roteringen, och jag får för
min del säga, att jag heldre skulle understödja ett sådant förslag än
Kongl. Maj:ts proposition, som gör eu skilnad på räntan och rote¬
ringen, som efter min uppfattning icke är riktig. Den, som på grund
af ett lagligt beslut blifvit befriad från rotering, är lika berättigad
att icke utan särskildt skäl få detta onus sig ånyo ålagdt, som den,
som är befriad från ränta; och den som blifvit befriad ifrån ränta,
83
Den 5 April. f. m.
derför att han fullgör ett visst åliggande, är, enligt min tanke, lika
skyldig att åter utgöra ränta, sedan han blifvit befriad från sitt
förra åliggande.. Jag kan sålunda omöjligen ingå på en åsigt, som
gör en sådan skilnad mellan dessa båda onera som den, hvilken fö¬
rekommer i den Kong!, propositionen. Deremot synes mig, att då
Stats-Utskottet föreslagit att åter upptaga båda de gamla skyldighe¬
terna. ränta och rotering, så har Stats-Utskottet härmed, såsom en an¬
nan talare, redan sagt, räddat sjelfva grundsatsen, att eftergift utan
all ersättning icke bör ske, och då det är en grundsats, om. hvilken
jag är mycket rädd, samt en eftergift i fråga om beloppet synes
mig heldre kunna ske och icke sakna skäl för sig, så anser jag mig
böra understödja Stats-Utskottets förslag i den del, som nu är fö¬
redragen.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det har så mycket blifvit taladt
i denna angelägenhet, att det kan synas öfverflödigt att jag yttrar
mig, men då jag har väckt motion i ämnet, hoppas jag, att Herrarne
ursäkta att jag med några ord upptager några här förut fällda
yttranden.
De som talat för den nådiga propositionen hafva i densamma
funnit en lycklig lösning af denna fråga, men om man går till sjelfva
förslaget och granskar detsamma, så torde ändock någon tvekan i det
hänseende: kunna uppstå. Det går nemligen ut derpå, att endast
half rotering skall påföras bergslagshemmanen. Nu är förhållandet,
att en del af ifrågavarande bergslager redan förut är roterad. Be¬
slutet om half roterings påförande verkar således på dem ingenting,
tv då hela räntan efterskänkes, få dessa bergslager tackjernstionden
såsom en ren present. Detta är förhållandet med Vester-bergslagen
och troligen äfven med Heds och Gunnilbo socknar. De äro redan
roterade, hafva således ingen känning af half roterings påförande,
men deremot hafva de en ganska gifven fördel af att slippa all tack-
jernstionde. Andra bergslager åter utgöra nu icke någon rotering,
men hafva obetydlig, om ens någon, frihet i afseende på ränta. Detta
är förhållandet med en af de bergslager, som framdeles komma under
öfverläggning, nemligen Nyeds bergslag. Den enda frihet, som den
åtnjuter, är frihet från rotering. Här har blifvit taladt om de undan-
tagsförhållanden, hvari Heds och Gunnilbo socknar stå. Jag ber der¬
vid blott få erinra, att om den Kongl. propositionen bifalles, så skulle,
under det att Nyeds bergslag för denna förmån finge half rotering
sig påförd, deremot dessa socknar få ingenting. Om detta kan vara
en lycklig lösning af frågan, öfverlemnar jag åt Kammaren sjelf att
bedöma. ' J
En talare anförde såsom skäl för afslag å Utskottets framställ¬
ning, att hemman skulle hafva blifvit skattlagda i bergslagerna mellan
år 1860--1870. Jag vet icke hvarpå han dermed syftat. Förmod¬
ligen matte det vara på rekognitions-skogshemman; och då kunde
samme talare hafva tillagt att de fått både ränta och rotering sig
påförd. Efter det nådiga förslaget skulle således dessa hemman
komma att qvarstå såsom ett undantag från för öfrig! inom bergs¬
lagerna gällande förhållanden.
84
Den 5 April, f. m.
Att alla önska tackjernstiondens borttagande och bergslagernas
befriande derifrån för att åstadkomma en friare utveckling af jern-
handteringen, derom tror jag, att meningarne icke äro delade; men
jag vågar säga, att anledningen, hvarför bergslagerna hittills icke
kommit i åtnjutande af denna förmån, icke torde vara att söka hos
de af Kamrarnes ledamöter, som icke äro egendomsegare i bergsla¬
gerna. Motståndet mot den förändring, som blifvit ifrågasatt, har,
efter hvad våra protokoller utvisa, alldeles icke utgått från den sidan,
utan från den motsatta. Man har lagt mycken vigt vid föregående
Riksdagars beslut i detta hänseende,. Jag tillåter mig dervid påminna,
att vid 1869 års riksdag utföll omröstningen i denna Kammare med
28 röster för bifall till Kongl. Maj:ts proposition och 30 för afslag.
Den stora öfvervigten bestod således af 2 röster. Vid 1870 års riks¬
dag, då frågan äfven var före, var det först frågan, om man skulle
antaga ett af Herr Hammarhjelm väckt förslag derom, att alla grund¬
skatter för bergslagerna skulle borttagas och dessa helt och hållet
befrias från tackjernstionden utan något vederlag, eller ett annat af
Friherre Tersmeden framstäldt motförslag, som gick derpå ut, att
man skulle anhålla hos Kongl. Maj:t om aflösning af tackjernstionden
på billigare grunder än Kongl. Maj:t föreslagit 1869 års Riksdag.
När man i första voteringen röstade mellan dessa två förslag, afslogs
Herr Hammarhjelms förslag med 54 röster mot 19. Således var det
icke då åtminstone Kammarens mening, att de skyldigheter, hvarifrån
bergslagerna åtnjöto frihet, mot det att de erlade tackjernstionde,
skulle helt enkelt borttagas; men sedan, då man kom till sjelfva huf-
vudvoteringen (och dervid var Utskottets hemställan nej-proposition),
så utföll densamma med 40 ja mot 36 nej, eller endast 4 rösters
skilnad. Jag tror således, att man icke behöfver lägga så ofantligt
mycken vigt på utgången af dessa voteringar.
Det har blifvit anmärkt, att tackjernstionden har undergått vex¬
ling. Just i denna omständigheten tror jag ligger ett skäl, hvarför
bergslagerna, icke kunna hafva gjort sig räkning på en fullständig
eftergift. Tackjernstionden nedsattes först till hälften, så höjdes den,
vidare nedsattes den åter, och slutligen befriades vid 1859 års riks¬
dag alla hyttor utom bergslagerna från tackjernstiondens erläggande.
Man uttalade då bestämdt, att tackjernstionden icke skulle borttagas
i bergslagerna, utan att dessa afsade sig sina privilegier, och i 1859
å,rs Kongl. förordning stadgades uttryckligen, att det skulle bero på
framtida beslut att bestämma den beskattning, som skulle utgöra
vederlag för tackjernstiondens borttagande, då det nemligen i 3 §
heter, att vederbörande inom bergslag, som begagna sig af den genom
förordningen medgifna utsträckta frihet för jerntillverkningen, skola
vara underkastade den inskränkning i bergsmansfriheterna, som i
behörig ordning kan varda bestämd. Det har dröjt i 12 år, men
ganska många hafva fått vänta lika länge och till och med längre,
innan de fått sina skattläggningar å hemman inom alla instanserna
pröfvade. Om vid dessa skattläggningar Kongl. Maj:t fastställer en
högre ränta än den ursprungligen föreslagna — och derpå finnas icke
så få exempel — så får kemmansegaren betala denna ränta retroaktivt
för tre år. Något sådant kommer ej i fråga för dessa hemman, som
Den 5 April, f. m.
85
lyda under allmän landslag. Då 1811 års Riksdag åtog sig bevärings-
skyldiglieten, bestämdes härför, såsom ingressen till den instruktion
som utfärdades för den då förordnade komitén till soldatroteringens
ordnande utvisar, såsom vilkor, att all inom landet befintlig oroterad
jord skulle underkastas rotering, hvilken dock icke skulle utgöras
annat än i krigstid, men då skulle för dessa rotar tillsättas soldater,
hvilka icke tingo tagas bland dem som voro inom beväringsåldern.
En sådan rotering öfvergick äfven bergslagerna, men som detta ålig¬
gande att i krigstid anskaffa soldat föreföll åtskilliga bergslager i
Nerike äfventyrlig!, så erbjödo de sig att erlägga en vakansafgift i
tackjern, hvilken också under åtskilliga år utgick. Jag bär icke
varit i tillfälle att undersöka vid hvad tid detta slags vakansafgift
upphörde att utgå, men jag tager för gifvet, att det skedde då den
förändring med afseende på extra roteringen infördes, att det tilläts
att få prestera häst i stället för karl. Derigenom var en väsendtlig
del af den farhåga man hyste för svårigheten att fullgöra skyldig¬
heterna i afseende på extra roteringen undanröjd, men det dröjde
icke länge, förrän de åtgärder, som till följd deraf vidtogos, blefvo
föremål för åtskilliga klagomål. Vid 1818 års riksdag beslöts en
revision af extra roteringen, och det bestämdes att all ordinarie ro¬
tering underkastad jord, hvilken hade undgått rotering, skulle med
ordinarie rotering beläggas. Detta verkställdes enligt den instruktion
som utfärdades i825. Då fingo således dessa hemman sig ålagd or¬
dinarie rotering. Jag undrar om det var mindre känbart för dem,
som fingo denna skyldighet sig ålagd utan någon lindring, blott såsom
ett tillskott till de onera som de förut vidkändes. Mig åtminstone
förefaller det, som om den, som får en viss fördel, som anses vara af
stort värde, sig tillerkänd, mot det att han åtager sig en viss skyl¬
dighet som sätter honom i likhet med den öfriga befolkningen i lan¬
det, har mindre anledning att vara missbelåten än den, som får
en skyldighet sig ålagd såsom ett tillskott till sina förut utgående
skyldigheter. Dessa roteringsåtgärder fastställdes sedermera, dels
1847—1848 och dels 1860—1851. Jag vill tillägga, att i den instruk¬
tion, som 1825 utfärdades, föreskrefs, att ordinarie rotering skulle
påföras alla sådana inom bergslag belägna hemman, hvilka icke
kunde visa ett skydd uti sina privilegier. Till följd deraf hafva
också rekognitions-skogshemmanen fått ordinarie rotering sig påförd.
Nu kommer jag till några andra bergslager, som icke varit så
“sluga“, som en talare uttryckte sig, utan varit litet enfaldigare,
nemligen Gfunnarskogs bergslag i Wermland och Hellestads och Wånga
bergslager i Östergötland. Dessa afsade sig sina bergslagsprivile-
gicr och fingo till följd deraf ränta och rotering sig påförd. Ena¬
handa anbud gjordes åt innevånarne i dessa nu ifrågavarande bergs¬
lager. Jag känner åtminstone bestämdt, att så var förhållandet med
ett par bergslager i Nerike, med hvilka jag den tiden hade befatt¬
ning. Der gjordes som sagdt ett likartad! förslag, men de ville icke
derpå ingå. Skulle nu denna omständighet, att de satte sig i efter¬
hand, föranleda till en olika behandling af Konung och Riksdag?
Skulle sådant vara med rättvisa öfverensstämmande? Det tycker
åtminstone icke jag.
86
Den 5 April, f. m.
Det har vidare biifvit sagdt, att det skulle vara en så stor tunga,
som nu föreslagits skola påläggas bergslagerna. Om den saken kunna
meningarne vara delade, men när man ser på de taxeringsvärden,
hvartill Stats-Utskottet i den betänkandet bifogade tabell upptagit
bergslagshemmanen, och jemför dessa värden med taxeringsvärdena på
hemman utom bergslagen, så har man svårt att antaga att denna
tunga blifver synnerligen stor. Af nämnda tabell inhemtas till exem¬
pel, att då taxeringsvärdet i medeltal uppgår till 36,792 R:dr 82 öre
för hvarje hemman inom Skinnskattebergs bergslag, så utgöra alla
utskylderna för hvart af dessa hemman, efter uppskattning i pen¬
ningar, blott omkring 200 R:dr.
Detta måtte väl icke vara något så särdeles mycket.
Om man går igenom den utredning, som Kammar- och Kommers¬
kollegierna lemnat, så finner man, att det icke är några så stora
summor som i allmänhet äro ifrågasatta. Deremot delar jag full¬
komligt deras åsigt, som anse, att den grundsatsen här vid lag är af
en stor betydelse, att man icke går in på den vägen, att man helt
enkelt tager bort åligganden, som uppvägas af motsvarande skyl¬
digheter.
Jag får förena mig med dem, som yrkat bifall till det förslag,
som innefattas uti Herr Odelbergs reservation. Det enda, som jag
dervid skulle önska tillagdt vore. att man vid 3:dje punkten hade
uttalat den åsigt, att de nya rotar, som komme att uppstå, skulle få
erlägga vakansafgift, en fördel som Kongl. Maj:t och Riksdagen med-
gifvit vid flera föregående tillfällen.
Herr Wsern: I främsta rummet har jag att besvara den mot
mig framställda beskyllning, att jag föranledt Kongl. Maj:t att begå.
en inkonseqvens, och hvad mera är, att Kongl. Maj:ts Regering
skulle, genom tillstyrkande af den åtgärd som jag föreslagit, biifvit
komprometterad. Den ärade talare, som framställt detta påstående,
har sjelf med en oblidkelig konseqvens förfarit vid alla tillfällen, då
det varit fråga om att upphäfva, tackjernstionden. Han har nemli¬
gen bekämpat denna reform vid 1853—1854 likasom vid 1856 — 1858
årens riksdag, och vid sistlidne riksdag klandrade lian bittert Re¬
geringens åtgärd 1859 att förklara jernhandteringen likställd med an¬
nan fabriksnäring, samt slutligen har han äfven vid de två sista
riksdagarne hållit på ett oeftergifligt uppfyllande af de vilkor, som
af Kollegierna biifvit stipulerade för bergslagernas befrielse från
denna beskattning, men hvarpå Riksdagen icke velat ingå, ständigt
således vidhållande en åsigt på hvilken genomförandet af den så
allmänt efterlängtade reformen måste stranda. Sådan bar hans kon¬
seqvens varit, men han har icke talat ett enda ord om den konse¬
qvens, som ligger eller kunde ligga i ett förfaringssätt, motsatt hans,
och bvilket Regeringen iakttagit derigenom att den fästat sig mera
vid frågan i sin helhet än vid de omständigheter och vilkor, som af
honom biifvit framhållna, och hvilka jag ej kan finna annat än af
underordnad betydelse. Jag tror nemligen, att hufvudsak en. är, att
bergshandteringen frigöres från den hämsko, som ovilkorligen är satt
på dess utveckling genom den ifrågavarande betungande beskatt¬
Den 5 April, f. m.
87
ningen. Om således Kongl. Maj:t icke skulle fästa något afseende
vid verkligen existerande orättvisor, sådana som att, under det att
det inhemska taekjernet är beskattadt, utländskt tackjern deremot
icke bär några afgifter, utan kommer in alldeles tullfritt, likasom
tackjern, som tillverkas utom bergslag, icke är belagdt med någon
dylik skatt; att icke fästa afseende vid de olika förhållanden, som
uppkomma, om hytteegarne innehafva jord eller icke, att ej beakta
derå föregående Riksdagars bestämdt uttalade åsigt i ämnet; så må
allt detta väl, enligt talarens åsigt, vara mycket konseqvent, men ej
är det nyttigt för det allmänna bästa, hvars bevakande utgör Rege¬
ringens skyldighet, och jag kan derföre med mycket lugn åhöra tala¬
rens utgjutelse^ om att Kongl. Maj:t genom mina förslag skulle vara
komprometterad.
Förevarande fråga kan ses från mycket olika synpunkter och
har äfven blifvit betraktad från olika sådana, Man kan nemligen
utgå från den åsigt, som gjorde sig gällande vid 1818 års riksdag,
då Ständerna begärde, att bergslagernas privilegier skulle upphöra,
der de ej gjorde rätt för sig genom tackjernsblåsning. Frågan kan
vidare ses från den synpunkt, som 1859 af Regeringen iakttogs, då
Kongl. Maj:t vid medgifvandet af skiljsmessan mellan hyttorna och
bergsmans]orden bestämde, att bergslagerna skulle vara beredda på
den inskränkning i deras bergslagsfriheter, som kunde komma i fråga.
Slutligen kan frågan äfven ses från den synpunkt, hvarifrån Kongl.
Maj:t och samtlige motionärer i ämnet under sednare tider utgått,
eller att det band, som genom denna beskattning är lagdt på jern-
handteringen, bör försvinna. Dessa synpunkter skilja sig i väsendt¬
lig mån från hvarandra. Det var nemligen alldeles icke något af¬
seende på näringens bästa, som ledde 1818 års Ständer, då de upp-
häfde en del bergslagsprivilegier, utan förhållandet var, att man
kommit underfund med, att det fanns vissa bergslager, som allde¬
les obehörigt innehade sina friheter, derföre att de icke blåste tack¬
jern. Af denna anledning blefvo Hellestads och Wånga bergslager
i Östergötland och (xunnarskogs i Wermland förvandlade till lands¬
lag. På det sednare stället hade man år 1762 begärt att få sina
privilegier bekräftade, på den grund att man funnit sjömalmsanled-
ningar och för deras tillgodogörande ämnade bygga hyttor, men då
60 år derefter undersökning skedde, fann man, att ej en enda cent¬
ner tackjern blifvit blåst derstädes, och det var af sådan anledning
som dessa bergslager blefvo beröfvade sina privilegier. Att således
den synpunkt, hvarifrån 1818 års Ständer utgingo, ej nu kan göra
sig gällande, torde Herrarne finna vara klart. Då det år 1859 stad¬
gades, att jordegendomen inom bergslagerna skulle få skiljas från
hyttebruket, så sades det uttryckligen, att de, som ville sig begagna
af denna frihet, skulle i framtiden vara underkastade de inskränk¬
ningar i bergslagsprivilegierna, som kunde blifva bestämda. Detta
föreläggande kan således endast gälla dem, som begagnat sig af den
medgifna friheten, och ej dem, som fortfarande blåsa tackjern, hvilken,
så länge de fullgöra denna skyldighet, måste vara fria från hvarje
inskränkning i bergslagsfriheterna. Lika litet kan det gälla dem,
som inom bergslag åtnjutit frihet, utan att någonsin hafva blåst tack-
88
Den 5 April. f. m.
jern, ty då de förut ej.hafva haft denna skyldighet sig ålagd såsom
vilkor för friheternas tillgodonjutande, så kunna de väl ej nu mista
dessa, på den grund, att andra blifvit befriade från ifrågavarande
skyldighet.. Det är således en helt annan synpunkt, som gjort sig
gällande vid 1818 års riksdag och vid 1859 års, och sedan dess hafva
åter helt andra åsigter vunnit insteg, enär man mer och mer kom¬
mit till den öfvertygelse, att tackjernstionden utgör ett band på
jernhandteringen, ett binder för dess utveckling, och derföre bör
upphöra så snart som möjligt, och utan afseende på vare sig den
utsträckning., i hvilken handteringen i särskilda bergslager bedrifves,
eller huruvida jordegarne i dessa bergslager fortfarande idkade
jernhandteringen eller ej.
Ett exempel på huru olika frågan förefaller, allt efter som man
ser den från.dessa särskilda synpunkter, lemnar den aktade talare,
som.yttrat sig för återremiss på grund af en undersökning af åt¬
skilliga förhållanden, som han varit i tillfälle att göra; och ehuru
han icke sjelf angaf det, var det. dock tydligt, att han utgick från
förhållandena i Tabergs bergslag i Småland, som skiljer sig från de
öfnga deri, att den begärt att i hvarje fall få behålla sina friheter
emot fortfarande af alla dermed nu förenade utskylder. Den drifver
fortfarande en, efter hvad mig blifvit sagdt, föga lönande jernhand-
tering,. blott för att få förblifva i orubbadt åtnjutande af sin rote-
ringsfrihet, och har. af samma grund sorgfälligt aktat sig för att
komma inom tillämpingen af de 1859 gjorda stipulationerna, men det
oaktadt tror jag, att man måste blifva ense derom, att den lagstift¬
ning, som nu. är nödvändig för att möjliggöra jernhandteringens fria
utveckling, ej kan göra undantag för Taberg, på hvars protester
man således ej kan göra afseende. Såsom jag fattade den aktade
talarens yttrande, grundade han t. ex. derpå det påstående, att man
borde höra bergslagerna, innan, man vidtager den ifrågasatta förän¬
dringen, men jag tror. att det ej kunde vara klokt fråga jordegarne
inom någon, viss provins, em de ville behålla någon uppgifven hand¬
tering för sig..sjelfva, eller tillåta andra att äfven i deras ort be¬
drifva den. Äfven om någon bergslag ännu skulle finnas, som sjelf
önskade skattens fortfarade, kan dess bibehållande, enligt min tanke,
ej vara en riktig lösning af denna fråga, utan den rätta vägen der-
för är klar för hvar och en, som har Kännedom om huru hämmande
denna skatt inverkar på jernhandteringen, hvilka svårigheter för
denna närings utveckling som förefinnas, derigenom att man icke
kan utveckla de gamla eller bygga nya verkstäder, utan att riskera
en. beskattnings påläggande, som är alldeles för stor. Detta synes
mig vara hufvudsaken i frågan, för hvars afhjelpande något måste
göras; hvad som redan deraf skall blifva en följd eller om sattet
huru denna beskattning skall afskaffas, derom kunna tankarne vara
delade, och vi. veta alltför val, att så äfven har varit förhållandet.
Yid^två riksdagar har denna fråga förfallit, och då den nu för
tredje gången blifvit upptagen, hör man se till hvilka skäl, som vid
föregående tillfällen förhindrat dess antagande. Med afseende på
uet motstånd, som denna fråga rönt inom representationen, har den
siste talaren yttrat, att det ej vore från honom och dem, som delade
Den 5 April, f. m.
89
hans åsigter, som detta härledt sig, utan att det just varit bergs¬
lagernas representanter, som afstyrkt bifall till den ifrågavarande
beskattningens upphäfvande. Jag kunde ej följa hans ord så noga,
att jag fattade, om han tillskref detta förhållande egennyttiga moti¬
ver, men på det att Kammaren icke måtte hysa något tvifvel i det
afseendet, så ber jag att få erinra om, att den, som vid sista riks¬
dagen inom Andra Kammaren först yrkade rent afslag. var en bruks-
egare från Filipstads bergslag, som dervid yttrade, att i hans ort,
der skilnaden mellan tackjernstionden och de uppskattade friheterna
är aldra störst, och hvarest denna skatt utgår med sitt högsta be¬
lopp, skulle visserligen dess upphörande mot en motsvarande in¬
skränkning i friheterna leda till hans och hans likars fördel, men
tungan af denna förändring skulle drabba eu mängd små jordtorpare
och andra, som icke ega några hyttor och således aldrig betalt ti¬
onde. På grund af detta förhållande hafva sakkunniga personer
yttrat, att så gerna de önska reformens genomförande, kunna de ej
bifalla den på så tunga vilkor och vilja derföre hellre, att förhållan¬
dena skola förblifva i sitt närvarande skick, än att i stället för den
stora fördel, som åt hyttegarne skulle beredas, en odräglig tunga
blefve kastad på andra personer.
Det synes, som om hufvudskål et, hvarföre man nu icke vill an¬
taga Kongl. Maj:ts proposition, skulle vara afseendet på grundskat¬
terna. Man säger nemligen, att här är fråga om att afskaffa en grund¬
skatt, och om så sker är man inne på en slipprig bana, ty då skall
det ej dröja länge, innan en mängd motionärer uppstå med förslag
till äfven de andra grundskatternas efterskänkande. Jag vill visser¬
ligen ej bestrida, att en motionär kan framkomma med ett dylikt
förslag, men en annan fråga är, med hvad grund det göres, och hvad
verkan det kan hafva. Yid bedömandet af den saken kan man se
grundskatternas värde från olika synpunkter. Man kan nemligen dels
anse dessa skatter för något så godt och rättvist i sig sjelft, att
man icke bör tillåta någon förändring med afseende å dem, utan ovil¬
korligen bör bibehålla hvarje sådan endast för dess egenskap af
grundskatt och äfven införa dem der de ej finnas. Man kan emel¬
lertid ock se dem från den synpunkt, som jag anser vara den rätta,
nemligen att dessa skatters egentliga försvar ligger ej i deras rätt¬
visa i och för sig, utan deri att de, såsom sammanvuxna med egen¬
domsvärdena, böra med hänsyn till eganderättens helgd respekteras.
Denna åsigt har ock flera gånger blifvit af Piksdagen uttryckt.
Så t. ex. har en aktad talare, som skarpt reserverat sig mot det god¬
tycke, som Kongl. Maj:t skulle hafva visat, då han föreslagit tack-
jernstiondens afskaffande utan att pålägga grundskatter i bergslagerna
i allmänhet, men deremot sjelf yrkat det klandrade förfarandets
iakttagande i Nyeds bergslag, dervid framhållit den år 1830 af Riks¬
dagen uttryckta åsigt som den riktiga, d. v. s. att “sådana förän¬
dringar, som kunde leda till förökning i de skattebidrag, Indika af
ålder blifvit utgjorda och grundlagt de värden, hvarefter afhandlingar
om hemmanen egt rum, icke utan de mest giltiga skäl borde till-
vägabringas". Det är just denna grundsats, som Kongl. Maj:t nu
har upptagit och gillat, men hvarföre dess verkan skall inskränkas
90
Den 5 April, f. m.
endast till Nyeds bergslag kan jag ej rätt inse. Denna grundsats,
som för öfrigt icke uttrycktes endast vid 1830 utan äfven vid 1841
års riksdag, måste leda dertill, att man icke bör nedsätta hemma¬
nens värde genom att pålägga eu grundskatt, som för de nuvarande
egarne äro fullkomligt obekant.
En annan ärad talare har upplyst om huru det enligt hans tanke
förhåller sig med Kollegiernas utredningar och förmenat, att dessa
ej vore mycket att fästa afseende vid, hvarpå han såsom bevis an¬
fört, att Kollegierna, som i sitt utlåtande af den 31 December 1867
uppgifvit, att West erbergslagen vore privilegierad, deremot så kort
förut som i Augusti samma år förklarat, att emedan den var under¬
kastad rotering, så kunde den icke anses privilegierad i den mening,
som innefattade verklig skattelindring, och således voro okunniga om
att någon lindring i grundskatterna förefunnes. När nu förhållandet
är sådant, och man kan se, att det varit alldeles omöjligt för dessa
hemmansegare att veta att deras jord kunde blifva underkastad nå¬
gon efterräkning, hemställer jag om det nu kan vara skäl, att de
skola få sina egendomars värden nedsatta med lika mycket, som mot¬
svarar det kapital, hvarpå grundskattens belopp utgör räntan. Här
är således i fråga en rubbning i egendomsvärdena, som Riksdagen
många gånger förklarat sig emot, men hvarpå vi dock ständigt höra
att en del personer yrka, hvilket jag sannerligen ej kan förklara på
annat sätt, än att de anse grundskatter för något i sig sjelf nyttigt
och rättvist.
En ärad talare har upplyst, att grundskatterna inom landslagen
ofta äro mycket högre än de, hvilka nu äro i fråga att åsättas bergs¬
lagerna. Det är visserligen sannt att så är förhållandet i en del or¬
ter, men vare dermed huru som helst, så hafva der dessa grund¬
skatter sammanvuxit med egendomsvärdena, och de äro der således
intet nytt, som förut varit fullkomligt obekant och nu skall på en
gång sätta ned dessa värden med betydliga belopp. Man kan härpå
svara, att så skedde ock då grundskatterna stego i värde i det öfriga
riket, men jag vill erinra om, att detta ej skedde på en gång utan
så småningom, att det ej kunde blifva känbart, och att, då man
märkte att man gått för långt, eller då egendomsvärdena under ti¬
dernas lopp förändrades, företogos skatteförenklingar för att utjemna
förhållandena. Nu vill man deremot på en gång ålägga dessa jord-
egare hela den börda, som andra fått så småningom under loppet af
250 år, och hvilken icke är någon obetydlighet, och när dertill ytter¬
ligare kommer, att förändringen icke uteslutande drabbar dem, som
blåsa tackjern, hvilka ensamme få njuta fördelarne deraf, utan i viss
mån eu annan icke obetydlig samhällsklass, till följd af det förhål¬
lande, som jag ådagalagt, att från aldra äldsta tider bergsmanshem¬
man öfvergått på andra händer i fullkomlig obekantskap med att de
derigenom riskerade bergs]agsfriheternas förlorande; så hemställer
jag om ej vid sådant förhållande staten bör se till, att den ifråga¬
satta förändringen kommer att kosta den enskilde så litet som möj¬
ligt. Så har det förefallit mig och det är grunden till mitt före¬
varande förslag.
Eu aktad talare yttrade, att han icke kunde finna någon skil-
91
Den 5 April, 1. m.
nåd mellan ränta och rotering. Jag hörde ej att han framställde
något bevis för denna sin sats, utan det föreföll mig, som om han
blott framkastade den som ett påstående, men jag vill dock fram¬
hålla något, som utgör en bestämd skilnad mellan dessa båda slag
af onera, och det är, att vi hafva all anledning att tro, att hvad söm
skedde år 1608 och 1620, då räntan uppkom, är fullkomligt obekant
för den nu lefvande generationen, hvaremot man måste antaga, att
det, som antogs såsom princip 1828 och sedermera vid flera riks¬
dagar afhandlats, samt så nära vår tid som 1848 och 1851 blifvit
slutligen stadfästadt, såsom händelsen varit med frågan om ordinarie
roteringen, måste vara bekant för folket. Derföre synes det mig att
för en grundskatts åsättande saknas en rättsprincip, hvilken deremot,
hvad roteringen angår, är uttryckt genom Riksdagens beslut 1823,
1848 och 1851, och äfven tydligt framgår af Halländska utsockne-
frälsehemmanens historia. Således anser jag, att man saknar allt
skäl att beskylla Riksdagen för inkonseqvens, i fall den nu åsatte
bergslagerna rotering, men befriade dem från räntan. När jag vidare
finner, att halfva roteringen för fyra bergslager utgör något mer än
det belopp, hvartill deras tackjernstionde belöper sig, och då man
således icke bör genom ytterligare pålagor nedsätta egendomsvärdena
alltför mycket, och då jag derigenom äfven tillämpat eu grundsats,
som Riksdagen, förut förklarat vara den rätta, så trodde jag mig
hafva funnit den riktiga grunden för denna förändring, som så länge
varit af förhållandena påkallad. Genom att undvika att pålägga nya
grundskatter bevarar man äfven bäst den åsigt att de äro samman¬
vuxna med egendomsvärdena och bidrager till att denna åsigt respek¬
teras. Jag fruktar nemligen, att, om man pålägger något nytt iden
vägen, som kännes bittert, så skulle detta verka hat mot grundskat¬
terna, och har ej tilltrott mig att tillstyrka Riksdagen något, som
skulle kunna rubba aktningen för deras samband med jordvärdena.
Hvad åter det beträffar, att man sagt, att nu ej är tid att efter¬
skänka några skatter och gynna vissa orter på hela landets bekost¬
nad, så upprepar jag, att detta icke är ett understöd utan en frihet
som jernhandteringen ovilkorligen behöfver, och att denna eftergift i
alla händelser ej kan blifva större present för tackjernsblåsarne inom
bergslag än för alla dem, som drifva samma näring utom bergslag,
och hvilka förut fått sig samma frihet medgifven.
Hvad vidare det beträffar att det sätt jag föreslagit för denna
nya noterings utgörande, skulle vara något helt och hållet nytt, i
det den skulle utgå endast till hälften af det belopp, hvartill den i
allmänhet är beräknad, så ber jag att få erinra om att bestämdt pre¬
judikat på en sådan lindring finnes, såsom kan ses af Riksdagens
beslut af de förut omtalade Halländska frälsehemmanen.
Vidare har jag intet att tillägga utan slutar med att anhålla om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Herr Nordström: Då jag för andra gången begärt ordet för att
söka bemöta åtskilliga mot mitt första anförande framställda anmärk¬
ningar och invändningar, anser jag mig böra förklara, att jag ämnar
92
Den 5 April f. vn.
lemna å sido hvad Herr von Koch mot mig yttrat, emedan jag nu
lika litet som tillförene kunnat fatta eller följa hans tankegång.
Mot mitt första anförande har från flera håll med synnerlig if¬
ver blifvit framhållen en anmärkning, hvilken, om jag rätt fattat
den, äfven såsom särdeles vigtig framställes i Stats-lltskottets be¬
tänkande, eller den att det ifrågasatta vederlaget för tackjernstiondens
upphörande till väsendtlig del skulle drabba andra personer än dem,
som af afskaffande! hemtade fördelen, och att det måste kännas
hårdt för de förra att för al! framtid få vidkännas ökade utlagor,
som väl i följd af förbehållet i 1859 års förordning hade vid deref¬
ter skedda köp och öfverlåtelser bort tagas i betraktande, men i
sjeifva verket blifvit förgätna, och köpeskillingen bestämd med af¬
seende på de onera, som förefunnos den tid öfverlåtelsen egde rum.
En talare har till och med gått så långt, att han påstod det ifråga¬
satta vederlaget, om det blefve beslutadt, innefatta ett ingrepp i
eganderätten. Hvad nu den första anmärkningen angår, måste den
förklaras vara i allo ohållbar. Lagarne i det lagbundna samhället
måste anses vara kända af alla dess medlemmar, som lefva och
handla under dessa lagars skydd. Eljest vore ej någon fast rätts¬
ordning tänkbar, och särskild! må i afseende å ifrågavarande ämne
erinras, att då å ena sidan den utsträckta frihet för bergshandterin-
gen, hvarigenom hyttelagstvånget för b er g små nsjor den upphäfdes, och
å den andra förbehållet vid denna utsträckta frihets åtnjutande äro
uti en och samma förordning bestämda, de, som begagnat sig af den
förra, omöjligen kunnat vara okunniga om det sednare.
Beträffande åter anmärkningen om ingreppet i eganderätten,
kunde på lika goda skäl hvarje lagenlig beskattning så anses och
kallas; men så långt torde vi ännu icke hunnit i sjelfvisk partiku-
larism. Hvad emellertid den värde talaren här alldeles förbisåg,
det är, att, om staten för sina sedliga ändamåls fullföljande bär be¬
hof af en viss statsinkomst, hvartill en hvar efter gifna grunder
borde bidraga, men staten förklarade, att vissa klasser personer,
eller vissa bygder inom dess område, derifrån skola vara till större
eller mindre del befriade, och dessas anparter deremot fördelas på
de öfriga till utgörande, så vore dermed ett icke så obetydligt steg
taget till kommunism.
Det har vidare blifvit anmärkt, att tackjernstionden vore en pro¬
duktionsskatt och ej en jordskatt. Härvid ankommer det uppå, huru vid¬
sträckt eller inskränkt begrepp man vill inlägga i ordet produktionsskatt.
All skatt på inkomsten från en produktiv näring är i sjeifva verket pro¬
duktionsskatt, den må utgå i hvilken form som helst; och som jord¬
bruksnäringen äfven är en näring, vore äfven grundräntorna ur så¬
dan synpunkt produktionsskatt. Från den anmärkningen torde der¬
för något stöd för mina motståndares åsigter icke kunna dragas, och
om man vill inskränka begreppet produktionsskatt till skatter på
näringar, hvari jorden ej ingår såsom ett nödvändigt produktivt ele¬
ment, eller der skatten icke är af real natur, så torde det tillåtas
mig erinra om, huruledes jag redan i mitt första anförande visat, att
tackjernstionden inom bergslagerna lagenligt är en på bergmansjorden
lagd grundskatt och således, likasom grundräntorna inom landslag,
Den 6 April, f. m.
93
hvilka den inom bergslag substituera^ af real natur. Att den beräk¬
nas efter blåsningsdygn, såsom en talare äfven påstått till försvar
för dess egenskap af produktionsskatt efter hans uppfattning af be¬
greppet derom, är för öfrigt mindre exakt, sedan det redan på 1740-
talet, om jag ej minnes orätt, blifvit allmänneligen förordnadt, att en
bestämd tionde för hvarje masugn efter dess storlek skulle för dyg¬
net beräknas. Sättet för beloppets beräkning inverkar dessutom ej
på skattens kamerala natur af real-onus. I afseende slutligen å tack-
jernstionde från masugnar utom bergslag, der hemmanen icke äro eller
voro tvungna delegare i ett hyttelag, må den med skäl kallas pro¬
duktionsskatt äfven i ordets inskränktare mening; här har endast
varit fråga om förhållandet inom bergslag, och för masugnar utom
bergslag har den sedan 1860 upphört att utgå.
Uti statsrådsprotokollet för den 9 Januari yttrar Chefen för
Finans-departementet bland annat: “att förklara nya anläggningar
fria från skatt, som fortfarande skall drabba de äldre inom samma
ort, vore fullkomligt förstörande för de sednares existens", och finner
deri ett nytt motiv för sitt förslag. Så vidt jag kunnat fatta menin¬
gen af detta yttrande i dess förhållande till det förslag, som är
i fråga, må dess riktighet i sig sjelf ej förnekas; men svårt synes det
mig vara att inse, huruledes deri må ligga ett verkande motiv för
förslaget om skattefrihet för bergslagslägenheterna. När alla till så
väl bergshandtering som jernförädling hörande verk och inrättnin¬
gar skola, i följd af 1859 års förordning, för framtiden betraktas så¬
som fabriker, och tackjernstioliden, hvilken redan upphört att utgöras
af masugnar utom bergslag, äfven förfölle i fråga om bergslagsorter¬
na, så komma alla dessa verk och inrättningar att i detta hänseende
stå på jemlik fot, och frågan huruvida bergslagsorterna böra, till
vederlag för den äfven åt dem efterskänkta tackjernstiondeafgiften,
underkastas samma skyldigheter som landslagsorterna, likväl med
större eller mindre lindring i de fall, der en sådan af omständig¬
heterna kan vara påkallad, måste väl då äfven tagas i öfvervägande
från synpunkten af andra landets intressen, än allena bergshandte-
ringens. Det är det, som Regeringens nu föreliggande förslag icke
vill medgifva; men det var likväl just det, som Regeringens år 1869
framlagda förslag i främsta rummet afsåg.
Äfven i den omständigheten, att införsel af tackjern från utrikes
ort numera hos oss är tullfri, har i anseende till dess menliga in¬
verkan på den inhemska tillverkningen och afsättningen blifvit af
dem, som sluta sig till Regeringens förslag, här i dag framhållen till
stöd för detsamma. Sjelfve Chefen för Finans-departementet, Herr
Wsern, en varm vän af frihandeln, har i dag äfven påpekat den¬
samma. Men månne något annat medel till att afböja dessa menliga
inverkningar ej gifves, än att af bergsmansjorden bilda en skattefri
jord? Månne det icke vore enklare och med allmän välfärd mera
förenligt, att moderera denna tullfrihet, till dess bättre tider komma
och samhället utan vådor kan tåla en sådan i full utsträckning?
Frihandelssystemet har sin framtid, emedan det utgår ifrån och i
sig innesluter en stor, för samfärdseln mellan samhällena och men-
niskorna vigtig sanning; men äfven det behöfver en förberedelsetid.
94
Den 5 April, f. m.
ett föregående stort och omfattande arbete, för att göra marken inom
samhällena mottaglig och mogen för dess goda frukter. Det kan
ej införas på en gång och genom ett allsmäktigt varde; den lefvande
organismen gör aldrig språng, hon endast utvecklar sig och bär
sålunda, men också endast sålunda, städse fram goda, nya frukter.
En frihandel, som hade till följd våldsamma ekonomiska rubbningar
i den näringsverksamhet, som dittills inom ett land under lagarnes
skydd arbetat för gemensam välfärd, vore icke ett steg framåt i ut¬
veckling; den skulle endast verka destruktivt, och just det är den
ledande statsmannens största, men äfven svåraste uppgift, att pröfva
när marken i det ena och det andra afseendet är väl beredd och
tiden inne för tillämpning af nya organisationer och nya systemer.
År det nu så, att tullfrihet vid införsel af tackjern frän utrikes ort
inverkat skadligt och störande på den inhemska bergskandteringen,
bör felet afhjelpas vid dess rot, men ej genom rättsjemlikheten rub¬
bande nya misstag. För öfrigt tillåter jag mig att i sammanhang
härmed fråga, huruvida tiden att bevilja skatteeftergifter nu må vara
väl vald, aå vi åter stå i begrepp att för statens räkning vidtaga
nya låneoperationer, och all anledning är för handen, att den all¬
männa bevillningen måste måhända fördubblas.
Slutligen, och hvad angår den af en talare med någon tvekan
uppställda frågan, huruvida de s. k. bergslagsprwilegierna\wYiån ändras,
utan bergslagernas samtycke efter det de derom blifvit tillsporda,
tror jag för min del, att ett sådant samtycke icke är behöfligt. Det
har blifvit bruk, att för korthetens skull med ordet privilegier beteckna
de speciallagar af ekonomisk natur, som i afseende å bergshandte-
ringens bedrifvande blifvit för bergslagerna under tidernas lopp ut¬
färdade; men privilegier i positiv statsrättslig mening eller af samma
betydelse, som de för vissa stånd och korporationer beviljade, äro
de icke, och derför, när på ena sidan det om de sednare är förkla-
radt, att de icke kunna återkallas eller förändras utan ståndets eller
korporationens samtycke, är på den andra åt de förra något sådant
förbehåll icke beviljadt.
Åberopande mitt i hufvudfrågan vid riksdagen år 1870 (den 30
April) afgifna yttrande, upprepar jag nu min vördsamma hemställan
om bifall till Herr Gdelbergs reservation.
Grefve Mörner: Jag skall be att få nedlägga min protest mot
den uppfattning, som blifvit uttalad, att jag och de med mig lik¬
tänkande skulle anse såsom något godt i och för sig att grund¬
skatter påföras. Jag tror icke att vi uttalat en sådan åsigt, då vi
försvarat ett sådant förslag som blifvit framstäldt, och hvilket öfver-
ensstämmer med Kongl. Maj:ts proposition till 1869 årsKiksdag, och
gläder det mig att till stöd för denna åsigt kunna åberopa nuvarande
Finansministerns auktoritet. Stats-Utskottets utlåtande N:o 82 vid
nämnda riksdag utvisar nemligen, att Herr Wtern deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet och nedlagt sin reservation deremot, att
Kongl. Maj:ts proposition, hvarigenom föreslagits, att hvad som
beslöts i fråga om orter, privilegierade med direkt afseende på
tackjernstillverkning, äfven måtte gälla för Nyeds bergslag, ej blifvit
Den 5 April, f. m.
95
Infallen. Han nedlade sin reservation mot att Kongl. Maj:ts propo¬
sition i denna del ej rönte framgång. Vidare får jag, såsom stöd
för min och de med mig liktänkandes mening, åberopa att sedan
votering angående nämnda fråga vid 1869 års riksdag egt rum i
denna Kammare och utfallit med 28 ja mot 30 nej, så anmälde Herr
Wsern sin reservation mot det fattade beslutet med dessa ord: “Jag
har icke deltagit uti den föregående diskussionen, och anhåller att
få reservera mig mot ett beslut, som bestämmer, att ett förhållande
skall fortfara, hvarigenom den ene skattar för en fördel, som den
andre åtnjuter.*1 Sedan jag genom detta citat frikallat mig och de
med mig liktänkande från att hafva utgått från den åsigt, att grund¬
skatters påförande skulle i och för sig vara något godt, ber jag, att
med anledning af en talares anmärkning derom, att då .Riksdagen
beslöt, att nya hyttor, som läge utom bergslagen, skulle vara fria
från utgifvande af tackjernstionde, jag afstyrkte detta, hvaremot
detsamma af Friherre Gfripenstedt tillstyrktes, få nämna, att då jag
icke hade fördelen få åtnjuta Friherre (Jripensteds understöd såsom
ledamot af Kidderskapet och Adeln, hade jag den större fördelen att
få Friherre Gfripenstedt, såsom Finansminister, att dela min åsigt,
i det han nemligen tillstyrkte Kongl. Maj:t att icke bifalla detta för¬
slag. Jag tror för min del att någon betänklighet icke kan ligga
deri, att hemmansegare inom hela landet ställas i lika kategori. Om
undantag gjorts och fråga varit att, utan något tillägg, befria berg¬
slagen från utgörande af tionde, så är det ganska sannolikt att med
tillämpning af 1825 års författning om ordinarie rotering sådan skulle
kunnat helt enkelt påföras. Om det nu ligger större rättvisa i att
påföra rotering än ränta, har jag förut sökt att något utreda. Det
är uppenbart att tackjernstionde utgöres såsom ersättning för de
friheter i beskattningsväg, som är o hemmanen tillerkända. En del
hemman blefvo påförda ränta, som skulle utgöras när de icke blåste,
men när de blåste var tackjernstionde till visst belopp utsatt. Kote¬
ringen skedde vida sednare.
Enligt mitt förmenande har Utskottets förslag ett obetingadt
företräde framför Kongl. Maj:ts proposition. Jag har redan förut fäst
Kammarens uppmärksamhet på, att genom att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition en skänk inom vissa orter kommer att gifvas, under det
att andra orter finge vidkännas vederlag. Gfenom det af Utskottet
framställda förslag blifver det åtminstone en jemnare tillämpning af
fördelar och skyldigheter. Vill man göra gracer, så bör man dela
jemnare, och det synes mig derföre bättre att antaga Utskottets för¬
slag än Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Reuters värd: Jag lofvar att blifva ganska kort, och skall
icke ingå i någon vidlyftigare utredning af frågan, helst jag är för¬
vissad att hvar och eu redan derutinnan stadgat sin öfvertygelse,
utan vill jag blott bemöta ett par yttranden af föregående talare.
Jag tror att den siste talaren begick ett misstag, då han yttrade,
att Friherre Gripenstedt såsom ledamot af Ridderskapet och Adeln
haft den åsigt, att bergslagerna borde befrias från utgifvande af tack¬
jernstionde, men deremot såsom Finansminister hyst en annan mening,
96
Den 5 April, f. m.
ty, om jag icke misstager mig, var det Friherre af TJgglas, som var
Finansminister då frågan hos Regeringen förekom.
Näst den siste talaren har yttrat, att han icke kunde se någon
skilnad emellan grundskatt och produktionsskatt, emedan de äro
desamma. Han har sett saken från strängt vetenskaplig synpunkt,
och jag vill icke tvista med honom på det området, men jag ber att
få nämna, att denna skatt ej är liktydig med den, som kvilar på
jorden för den afkastning hon lemnar. Hvar och en, som tillverkar
tackjern, får erlägga bevillning derför efter andra artikeln, men han
får dessutom betala skatt för hvarje dag blåsningen pågår. Detta
vore detsamma, som om jordegaren skulle betala skatt icke blott för
den spanmål han erhåller, utan dertill en viss skatt för hvarje dag-
han är sysselsatt med inbergandet af sin gröda. Vidare har sist¬
nämnde talare yttrat, att bergsmanshemmanen skulle vara de som
blefvo befriade från utgifvande af tackjernstionde, men härvid får
jag fästa uppmärksamheten på, att det är masugnsegarne, som erlägga
denna skatt och dessa behöfva ingalunda vara hemmansegare.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Friherre Funck: Jag har begärt ordet, derföre att jag anser
nödigt att någon af Stats-Utskottets ledamöter yrkar bifall till detta
dess utlåtande, hvilket förut ej skett, enär de tre ledamöter, som
yttrat sig, väl varit af olika meningar, men derutinnan varit ense
att de ansett det Utskottets förslag icke borde bifallas. För min
del yrkar jag bifall till detta förslag och vill icke trötta Kammaren
med alla de skål, som derför kunna framdragas, då de blifvit af en
talare på Uplandsbänken så väl framhållna, att derutöfver icke syn¬
nerligt är att tillägga. Emellertid är här påstådt, å ena sidan, att
Utskottet gått för långt och å den andra att det bort gå längre. A
ena sidan har man yrkat bifall till Kongl. Maj:ts nu afgifna propo¬
sition, och å den andra har man åter yrkat att Kongl. Maj:ts till 1889
års Riksdag aflåtna förslag bör antagas. Det har redan blifvit sagdt,
att Utskottet gått en medelväg, och med tillämpning af den gamla
satsen “in medio consistit virtus" synes mig detta åt Utskottets
förslag gifva någon styrka. Ett annat skäl linnes äfven, som talar
för att man bör bifalla Utskottets förslag, det nemligen att ett bifall
till detta förslag är det enda sätt, på hvilket frågan vid denna riksdag-
kan få en lösning, och då jag har klart för mig att tackjernstiondens
borttagande är af vigt, anser jag ock, att man bör låta skiljaktiga
meningar vika och förena sig om detta förslag, till hvilket jag på
det ifrigaste får yrka bifall.
Herr Wallenberg: Den omständigheten att det kunde vara
förenadt med billighet att efterskänka en inkomst för statsverket, är
icke för mig tillräcklig, då jag ser på den budget, som vid Riks¬
dagens början blifvit framlagd. Den innebär nemligen ett öppet er¬
kännande att vi icke kunna med de ordinarie eller andra skatter
fylla statens behof, utan att vi måste beträda lånevägen och således
på många år fördela bördan af närvarande behof eller, med andra
97
Den 6 April, f. ra.
ord, beskatta jemväl våra efterkommande. Under sådana förhållanden
finnes ej, enligt min tanke, tillräcklig anledning att betrakta denna
fråga endast ur billighetens synpunkt. Ty vänder man sig åt andra
håll, skall man nog finna lika stora obilligheter, som här förmenats
ega rum. Exempelvis vill jag i detta hänseende nämna lästetalsaf-
c/iften, som till en början var den enda skatten på sjöfarten. Sedan
man proklamerat som grundsats att endast inkomst af hvad det vara
må borde beskattas och inkomsten af sjöfarten blifvit beskattad, borde
väl efter vanliga begrepp lästetalsafgiften bortfalla, men sådant har
dock icke medgifvits, emedan man förklarat att statsverket icke kan
för närvarande undvara denna inkomst. Då vi nu hafva i perspek¬
tiv förhöjd bevillning, anser jag att man icke för det närvarande
bör efterskänka någon annan statsinkomst.
_Man säger att denna skatt är oegentlig, men den nu gällande
bevillningsstadgan är också i många delar oegentlig och hela vårt
beskattningsväsende ett kaos som väl kunde tarfva en genomgående
granskning, sa att fördelningen åt skattebördorna blefve mera jemn.
•etta är så mycket angelägnare om man nödgas förhöja skatterna,
ty om man bygger ett hus till hälften på berg och till andra hälf¬
ten på sank mark, kan det väl stå om det är ett envåningshus, men
reser man upp det två, tre våningar högt, så torde det väl hända,
att grunden, som är illa lagd, befinnes för svag.
Man har sagt att om tackjernstionden icke aflöses, kommer den
helt och hållet att bortvoteras. Ja, om så sker, är detta ej annat
än ett maktmissbruk af den mäktigaste samhällsklassen. Men jag
tror icke, att ett sadant maktmissbruk kommer att göra sig gällande.
Att erkänna rättvisan deraf genom att med de mäktige dagtinga, an¬
ser jag icke vara välbetänkt. Bättre då att se den tiden an, då man
lättare än nu kan ga önskningarne att lindra skatterna till mötes.
Da skall jag med glädje biträda en sådan åtgärd, men icke nu. För
det närvarande tror jag, att man handlar försigtigast genom att an¬
sluta sig till Herr Odelbergs reservation.
Herr Ekman, Carl: Da man hyser den åsigt, som jag förut
vant i tillfälle att uttala, att åt statsverket bör bevaras den egen¬
dom, som staten eger uti grundskatterna, så är det ganska naturligt,
att man fruktar för de följder, som kunna uppkomma, i händelse
Kiksdagen skulle afgöra den nu föredragna frågan om tackjernstion-
dens borttagande i enlighet med Stats-Utskottets förslag eller, ännu
värre, i enlighet med Kong]. Maj:ts nådiga proposition. Det är för
att uti protokollet få antecknad min protest mot en sådan åtgärd,
som jag egentligen begärt ordet, men då jag nu erhållit det, så an¬
ser jag mig äfven böra något bemöta de yttranden, som blifvit fällda
af föregående talare, Indika dels tillstyrkt Utskottets, dels Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet.
Det har blifvit sagdt, att den, som icke vill bifalla tackjernstion-
dens borttagande, utan att pålägga de nuvarande bergslagshemman-
nen de grundskatter, från Indika de varit befriade under bergslags-
tiden, skulle förhindra det stora mål, som ligger deri att tackierns-
Riksd. Prot. 1871. 1 Åfd. 2 Band. 7
98
Den 6 April, f. m.
tillvei’kningen blifver likställd i alla delar af landet. Jag ber få
försäkra, att åtminstone för min del, detta mål icke blifvit förbisedt,
och att jag tror det icke längre gå an att genom bergslagsprivile-
giernas bibehållande lägga onaturliga band på tackj ernstillverknin-
gens fria utveckling just inom de orter, der denna tillverkning är
mest naturlig, men jag kan derföre icke finna det vara billigt, att
Staten för genomförandet af den nödiga förändringen skall åt bergs-
lagshemmanen efterskänka en grundskatt, som dessa, efter min för¬
mening, ganska väl kunna bära, då den icke trycker dem värre, än
samma skatt trycker inom angränsande landslag belägna hemman.
Man har ej heller tillförene vid beslutandet af vigtiga reformer gått
så till väga, som nu blifvit föreslaget. När malmtillgångarne inom
Hellestads och Wånga bergslager upphörde och tackjernstillverkning
i följd deraf icke längre kunde inom nämnda orter fortsättas, så be¬
slöts helt enkelt, att bergslagen skulle upphöra, och att de derinom
belägna hemmanen skulle få sig de grundskatter och besvär pålagda,
hvarifrån de förut under bergslagstiden åtnjutit befrielse. Det var
då icke någon oviss skatt, som pålades dessa hemman, utan det var
densamma, som hemmanen inom angränsande landslag förut erlade,
och hvilken till natur och belopp visst icke var obekant för hem-
mansegarne inom bergslagen. Likasom detta var förhållandet inom
de nu af mig särskildt omnämnda bergslagerna, är jag äfven fullt
förvissad att hemmansegarne inom ännu bestående bergslager hafva
full kännedom om de grundskatter, från hvilka deras egendomar äro
befriade, så länge ortens natur af bergslag fortfar, samt att de äro
beredda, i händelse af bergslagens upphäfvande, att få betala dessa
skatter samt utgöra de öfriga besvär, som hvila på hemmanen inom
landslagen.
Vid förra riksdagen behandlades en framställning af åtskillig^
hemmansegare inom de fordna Hellestads och Wånga bergslager,
hvilken just gick derpå ut, att de skulle vinna befrielse ifrån de
skatter och besvär, som efter bergslagens upphäfvande blifvit dem
pålagda, och denna fråga var ännu mera invecklad, derigenom att
Kronan i äldre tider försålt sin rättighet till grundskatterna från
dessa hemman till enskild person, hvarigenom det val skulle kunna
ifrågasättas huruvida Kronan icke hade afliändt sig all rättighet till
skatt från de ifrågavarande hemmanen, men jag hörde icke då nå¬
gon röst inom denna Kammare höjas för den åsigt, att hemmans-
egarnes framställning förtjenade något afseende.
Efter min förmening kan och bör icke, med iakttagande af nödig
konseqvens, något annat ifrågakomma, än att då man anser att tack-
jernstionden bör borttagas, för att derigenom göra tackjernstillverk-
ningen fullkomligt fri, alla hemman inom bergslag påläggas de skat¬
ter och skyldigheter, från hvilka de nu för bergslagens skull äro be¬
friade. Hvarje annan åtgärd blifver godtycklig och följderna deraf
äro oberäkneliga, ty samma skål som nu anföras derför att hemman
inom bergslag icke böra påföras och åläggas de skatter och besvär,
hvarifrån de under vissa förhållanden varit befriade, kunna äfven anföras
derför, att när för ett vigtigt ändamål en åtgärd af Riksdagen be¬
slutas. hvilken utöfva!' ett visst inflytande på- förhållandena inom en
Den 6 April, f, In. 99
ort, der böra belägna hemman då erhålla en eftergift uti dem ålig¬
gande skatter och besvär.
På grund af det nu anförda får jag derföre yrka bifall till den
af Herr Odelberg afgifna reservation och gör jag detta så mycket
heldre, då uti denna reservation blifvit framhållet, att när tillämp¬
ningen af den grundsats jag försvarat skulle uti enstaka fall kunna
leda derhän, att något hemman blefve alltför drygt beskattadt, en
eftergift då på grund af särskild noggran undersökning och utred¬
ning skulle kunna detsamma medgifvas.
Ropen på proposition förnyades.
Friherre Tersmeden: Under diskussionens lopp hafva vis¬
serligen efter mitt förmenande tillräckliga skäl blifvit anförda för
ådagaläggande af behofvet att borttaga tackjernstionden. Vi veta
nogsamt, att denna afgäld numera är snart sagdt den enda produk¬
tionsskatten, utom bränvinstillverknings-afgiften. För tio år sedan
frångick man i allmänhet detta beskattningssätt och antog såsom re¬
gel, att all skatt borde utgå antingen efter fastighetsvärdet eller in¬
komsten af hvars och ens rörelse. Det snart sagdt enda undantaget
härifrån var denna skatt, hvilken utgick från hyttor, som lågo inom
bergslag; och orsaken dertill var, att åtskilliga friheter lemnats de
inom dessa bergslag belägna hemman, och hvilka friheter hufvud¬
sakligen bestodo af en lindring i grundskatterna.
Det har nu vid de två nästföregående riksdagarne varit fråga
om borttagandet af tackjernstionden, och billigheten af en sådan
eftergift har äfven blifvit allmänt erkänd, fastän man icke kunnat
komma öfverens om huru förfaras skalle med de inom bergslagen
belägna hemmans beskattning. Det af Kammar- och Kommers-kolle-
Sierna uppgjorda, i Kongl. Maj:ts nådiga proposition till 1869 års
riksdag framlagda förslag ansågs vara för hårat, hvadan detsamma
af Riksdagen afslogs. Genom enskild motionärs framställning blef
under nästlidet års riksdag frågan åter bragt å bane. Denna Kam¬
mare beslöt då, att Riksdagen skulle till Kongl Maj:t aflåta en un¬
derdånig skrifvelse samt deri uttala såsom sin åsigt, att skyldighe¬
ten inom privilegierad bergslagsort att utgöra tackjernstionde, äfven¬
som skattejern och hyttegälsjern, der någondera af dessa tvänne sed¬
nare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu qvarstode, bör upphöra,
och deremot de förmåner, som dylik ort af Kronan haft sig i egen¬
skap af jernbergslag förunnade, beräknade efter lindrigare grunder
än Kammar- och Kommers-kollegierna föreslagit, indragas.
Nu har vid denna riksdag Kongl. Maj:t gått denna af Kamma¬
ren uttalade önskan tillmötes samt föreslagit, att hyttorna inom
bergslagen måtte från utgörande af tackjernstionden befrias, mot att
hemman och lägenheter uti de bergslag, som icke redan voro under¬
kastade ordinarie rotering, måtte åläggas rotevakans-afgifter till hälf¬
ten emot annan roterad jord i samma län, hvartill Stats-Utskottet
i sitt förslag ytterligare lagt hälften af den ränta, hvarifrån samma
hemman hittills varit fria. Yi veta nogsamt, att från sträng rätts¬
lig synpunkt sedt af dessa hemman kunde fordras full ränta och full
rotering, men det är just på billighetens grund som Kammaren ställt
100 Den 6 April, f. m.
sig vid förra riksdagen, och jag förmodar att Kammaren icke nu
vill afvika derifrån.
Dessa omständigheter hafva redan under loppet af öfverlägg-
ningen blifvit framhållna, men under den sednare delen af diskussio¬
nen har man framkommit med ett nytt skäl för bifall till Herr Odel-
bergs reservation, nemligen att vi vid denna riksdag äro i behof af
så mycket penningar vi möjligen kunna skaffa oss. Detta skäl förefal¬
ler mig verkligen såsom ett de obotfärdigas förhinder, då den summa,
hvarom här är fråga, är så obetydlig, att den icke kan hafva någon
inverkan, vare sig på behofvet att upptaga lån eller bevillningens
ökande; och således måtte väl icke detta skäl kunna utöfva något
inflytande på Kammarens beslut.
För min del anser jag, att det förslag, Stats-TJtskottet fram¬
ställt, innefattar en medelväg, som leder till en lycklig lösning af
frågan. Detta förslag synes mig böra tillfredsställa alla dem, som
ovilkorligen yrka på den stränga rätten, enär ingen skatt derigenom
helt och hållet borttages, utan endast nedsättes till hälften; och hvil¬
ken nedsättning har sin motsvarighet i den efterskänkning åt halfva
tackjernstionden, som år 1859 egt rum inom Vesterbergslagen. Såle¬
des är det icke fråga om annat än att aflösa den hälft, som är qvar,
och den blir till fullo betald, om halfva räntan och halfva roterin-
gen åsättes. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets utlåtande.
Herr von Koch: Jag vill endast yttra ett par ord i anledning
åt min värde grannes förklaring, att han alltid yrkat en fullständig
aflösning af yra.nriräntan. Jag är ense med honom härutinnan; och
vid alla tillfällen, då inom denna Kammare förekommit någonting,
som tenderat till en nivelering eller en kommunistisk behandling,
så har jag alltid höjt min röst deremot. Derföre har jag också
protesterat mot all jemkning i grundskatterna och ifrat för _ deras
bestämda aflösande, icke derföre att grundskatterna för mig äro
någonting heligt, ty ingen skatt är för mig helig, de äro tvärtom
i och för sig ett ondt, utan derföre att de egentliga grundskatterna
stå i sammanhang med eganderätten, och denna anser jag vara helig.
Då fråga är om tackjernstiondens upphörande bör man för öfrigt ock
taga hänsyn till den nu bestående eganderätten och icke till den som
existerade för ett par hundra år tillbaka. På den ståndpunkt jag ställt
mig, synes det mig att man genom att lägga en ny skatt på dessa
bergslagshemman, hvilkas nuvarande egare icke kunnat ana något
sådant, då de förvärfvade eganderätten till dessa hemman, gör sig
skyldig just till en kränkning af den nuvarande eganderätten.
Samma ärade talare har äfven sagt, att då vid förra riksdagen
fråga förevar om eftergift af den vissa hemman inom Hellestads,
Kisinge och Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsräntan, så
fanns det icke någon röst, som höjde sig till understödjande af denna
framställning. Jag vill icke besvära Kammaren med att omtala,
hvad som i den saken passerade emellan den ärade talaren och mig;
det skall jag taga mig friheten enskildt upplysa honom om.
Här har vidare blifvit erinradt om det latinska ordspråket: “in
medio consistit virtus." Deremot har åberopats ett svenskt ordspråk,
101
Den 5 April, f. m.
som säger att, “ett medelting är ett oting". — Jag har ställt mig på den
grund, att jag, som anser att det är rättvist, att tackjernstionden
borttages, utan att lägga två nya skatter på andra, som af tiondens bort¬
tagande icke få något godt, likväl i dag nöjer mig med att få dessa
stackars menniskor befriade från den ena, då mera ej kan för dem
erhållas. Ställande mig på deras ställe, gör jag det derföre, såsom
engelsmannen säger, att “until I can get my whole right I will take
part of it as an instalment."
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälde Herr
vice Talmannen, att i afseende å den nu förevarande delen af Stats¬
utskottets hemställan hade afgifvits följande yrkanden, nemligen l:o,
att densamma måtte af Kammaren bifallas; 2:o att Kammaren, med
afslag å Utskottets hemställan, för så vidt den skiljer sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, skulle samma proposition
antaga; 3:o af Herr Odelberg, att Kammaren för sin.de! måtte
fatta ett så lydande beslut: “a) att skyldighet inom privilegierad
bergslagsort till utgörande af tackjernstionde äfvensom af skatte-
och hyttegälsjern skall för framtiden upphöra, emot det att de för¬
måner, som dylik ort af Kronan haft sig i egenskap af bergslag
förunnade, indragas; b) att förändringen skall genoynföras medelst
hufvudsaklig tillämpning af de grunder derför, som Kongl. Kammar-
och Kommers-kollegierna uti sitt den 31 December 1867 afgifna
underdåniga utlåtande föreslagit, dock så att lindring må kunna med-
gifvas i öfverensstämmelse med de för hemmans förmedling gällande
grunder; c) att de nya rättsförhållanden, som af denna förändring
kunna nu blifva en följd, skola inträda med början af år 1872; .samt
d) att vid anmälan af detta beslut Riksdagen skulle i underdånighet
anhålla att, derest vid de sålunda bestämda skyldigheternas påförande
någon ytterligare lindring skulle i enskilda fäll visa sig af omstän¬
digheterna påkallad, Kongl. Maj:t täcktes derom till Riksdagen göra
nådig framställning;" och slutligen 4:o att ärendet skulle till Ut¬
skottet återförvisas.
Härefter framställde Herr vice Talmannen särskilda propositioner
i enlighet med ofvanberörda fyra yrkanden, af hvilka propositioner
de tre första besvarades med många ja och nej i blandning samt den
sista med nej; hvaruppå och sedan proposition på bifall till Ståts-
Utskottets hemställan i dess nu ifrågavarande del blifvit ånyo fram¬
ställd samt med många såväl ja som nej besvarad, Herr vice Tal¬
mannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, det Kammaren egde att afgöra, hvilketdera af
de öfriga yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den be¬
gärda voteringen, framställde Herr vice Talmannen först proposition
derå, att såsom kontraproposition .skulle antagas bifall till Kongl.
Maj:tsi ämnet aflåtna nådiga proposition, hvartill svarades många ja
och nej i blandning, samt sedermera proposition på antagande af Herr
102
Den 5 April, f. m.
Odelbergs förslag såsom kontraproposition vid voteringen, då svaren
likaledes utföllo med talrika, såväl ja som nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
Som votering angående kontrapropositionens innehåll äskades
af flere ledamöter, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
Den som vill, att, vid blifvande votering om bifall till Stats¬
utskottets utlåtande N:o 41 b, i dess nu ifrågavarande del, kontra¬
propositionen skall innehålla antagande af Herr Odelbergs reservation,
röstar
Den det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner nej, antages till kontraproposition vid voteringen bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition;
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 47;
Nej — 40.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition för hufvudvoteringen:
Den, som bifaller Stats-Utskottets i utlåtandet N:o 41 b gjorda
hemställan, dock med undantag af frågan om Nyeds bergslags samt
Heds och Gunnilbo socknars beskattning eller rotering, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager Kammaren det förslag Herr Odelberg i sin
reservation framställt med ofvanberörda undantag;
Vid denna voterings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 52;
Nej — 35.
Den vidare föredragningen af Utlåtandet uppsköts till samman¬
trädet å eftermiddagen.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets nedannämndaBetänkanden
och Utlåtande, nemligen:
N:o 17, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande N:o 8,
i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition om an¬
103
Den 8 April, e. m.
tagande af en författning angående förändrad lydelse af 2 Kap. 11
§ Strafflagen, än äfven enskilda motioner i samma ämne;
N:o 18, i anledning af återremiss af Utskottets utlåtande N:o
15, i anledning af väckt motion om ändring i Kong!. Förordningen
den 14 April 1866, angående jords eller lägenhets afstående för all¬
mänt behof;
N:o 19, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition om an¬
tagande af en förordning angående sparbanker; äfvensom Särskilda
Utskottets Utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående iandtförsvarets ordnande, samt
i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar i samma ämne
väcka motioner.
Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Onsdagen den 5 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 24 sistlidne Mars.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 41
b, i fråga om upphörande af tackjernstionde och andra tackjerns-
afgifter, hvarvid till följd af Kammarens i afseende å sättet för ut¬
låtandets föredragning fattade beslut, nu till afgörande förekom:
Stats-Utskottets hemställan å sid. 11 och 18, för så vidt den rörde
frågan om Nyeds bergslags samt Gunnilbo och Ileäs socknars beskattning
eller rotering.
104 ' Don 5 April, e. m.
Herr von Ehren.heim: I afseende på den fråga, som nu före-
eller beskattningsförhallandena inom Nyeds bergslag, samt
Heds och Gunnilbo socknar, är jag af annan mening än Stats-Ut-
skottet, men som lag nyss hört, att denna fråga redan blifvit i Andra
Kammaren afgjord på det sätt, att Stats-Utskottets betänkande i sin
helhet blifvit bifallet, sa vill jag icke under sådana förhållanden fram¬
ställa något yrkande, .utan öfverlemnar det åt representanterna för
ifrågavarande orter, hvilka hafva att betrakta denna fråga ej allenast
ur rättslig utan äfven ur materiel synpunkt. Jag kan dock icke un-
derlåta att begagna tillfället, för att med några ord framställa de
skäl jag har för min åsigt i frågan. Nyeds bergslag, såsom många
gånger blifvit upprepadt, liar enligt Kongl. Brefvet den 31 Mars 1849
erhållit sina privilegier pa den grund, att bergslagen icke hade annat
att uppehålla sig med.än “allenast, strömmar och skog". Från dessa
privilegier härleder sig den roteringsfrihet, som sedermera kommit
trakten till godo. Någon taekjernstiilverkning i betydligare mån har
icke funnits, der, och hvad som hufvudsakligen är af vigt är, att
någon., skyldighet till idkande af tackjernsblåsning icke funnits. Det
enda åliggande, som möjligen egt rum, skulle vara, att socknemännen
vant pligtige att med kolning och körslor betjena inom socknen
belägna jernverk. Men om också så varit förhållandet, har likväl
kolhandeln genom Kongl. Förordningen den 27 April 1846 blifvit
frigifven, och då icke. något vilkor dervid blifvit fästadt, så lärer
man val icke nu heller kunna hafva något anspråk på ersättning
Kan den synpunkten. Jag ber dessutom att få erinra att, sedan
liikets. Ständer vid. Ibis års riksdag hos Kongl. Maj:t gjort un¬
derdånig framställning om bergslagsprivilegiernas indragning för de
orter, der . bergsmansyrket icke såsom tillförene idkades, och sedan
Kongl. Maj:t fråndömt Gmnnarskogs med flera bergslager sina privi¬
legier, så förekom hos Riksdagen fråga om Nyeds bergslag, hvil¬
ken den tiden icke tillverkade något tackjern; men Riksdagen för¬
klarade, att Nveds bergslag icke både sina privilegier på grund af
taekjernstiilverkning och att följaktligen den åtgärd, som blifvit vid¬
tagen mot förenämnda bergslager, icke borde sträcka sig till Nyed.
Detta godkändes af Kongl. Maj:t, som utfärdade nådigt bref den 6
Mars 1830, hvarigenom förklarades, att Nveds bergslag må än vidare
vid. dess bergslagsprivilegier varda bibehållen. Det är således så
nyligen som år 183U, som båda statsmakterna, under erkännande att
Nyeds bergslags privilegier icke grundade sig på taekjernstillverk-
ning, förklarade, att dessa borde bibehållas. För min del kan jag
icke med min uppfattning af .rättvisa i beskattningen finna det öfver¬
ensstämmande, att, då man vil! borttaga tackjernstionde.i, och gran*
dar ersättningen för detta borttagande väsendtligen derpå, att genom
18d9 års förordning den tvungna tackjernstillverkningen upphört,
mot vilkor att bergslagsfriheterna deremot skulle upphöra, man vill
borttaga dessa, friheter för en ort, som icke haft någon skyldighet
att klasa tackjern. I. mina ögon är Nyeds bergslag i samma ställ¬
ning som all annan privilegierad jord; och om så är, att man finner
de skäl och grunder, som föranledt tillkomsten och betingat fort¬
vara! af dess privilegier, något ogiltig inför vår uppfattning och med
103
Den 5 April, e. in.
afseende på nuvarande förhållanden i orten, så torde samma anmärk¬
ning kunna göras äfven mot andra privilegier än Nyeds. Jag får
för min del säga, att jag hyser den uppfattning, som 1840 års Riks¬
dag hyste och som en reservant i Stats-Utskottet upptagit, “att så¬
dana förändringar, som kunna leda till förökning i de skattebidrag,
Indika af ålder blifvit utgjorda och grundlagt de värden, hvarefter
afhandlingar om hemmanen egt rum, icke utan de mest giltiga och
ostridiga skäl böra tillvägabringas“. Det har visserligen blifvit sagdt,
att med roteringen vore ett helt annat förhållande än med grund¬
skatterna. Om jag icke misstager mig, så har det äfven blifvit yt-
tradt, att alla borde deltaga i. landets försvar och att detta vore ett för
alla gemensamt åliggande. Äfven jag har den uppfattning, att alla
äro skyldige att deltaga i landets försvar, men roteringen är derföre
icke något gemensamt åliggande, utan ett undantag, som blott åligger
jorden; och om den också kan påläggas, der icke något skäl för be¬
frielse derifrån kan åberopas, och om den bör åläggas, der de för¬
bindelser upphört, för hvilka roteringsfrihet varit beviljad, såsom för¬
hållandet är med posthemmanen och de hemman, som käft arbets-
skytlighet till Dylta bruk eller öfriga bergslager, om hvilka vi redan
afgjort på förmiddagen i dag, så finnes derföre icke något skäl att
pålägga roteringen, der ett laga beslut om frihet derifrån finnes, och
der icke någon förbindelse borttagits för den frihet, som indrages. I
afseende på Heds och Grunnilbo socknar är det den skilnad, att dessa
socknar väl varit roterade, men att de deremot varit befriade från
en del af räntan. De hafva emellertid icke varit skyldige att blåsa
tackjern och deras friheter hafva blifvit år 1840 af Rikets Ständer
och kort derefter af Kong!. Maj:t genom nådiga brefvet den 16 Fe¬
bruari 1812 erkända, och detta har skett under en tid då man
sökte att återbringa bergslagerna under landslagen derföre, att de
icke fullgjorde sina skyldigheter. Utgående från samma grundsats
som i fråga om Nyeds bergslag, anser jag för min del det icke heller
vara rätt från beskattningssynpunkt sedt att ålägga Heds och Grunnilbo
socknar dessa ökade bördor. Jag upprepar, att då Andra Kammaren
afgjort denna fråga i en annan riktning, och då möjligen ett beslut
i en motsatt riktning af denna Kammare skulle kunna framkalla för¬
vecklingar, så öfverlemnar jag åt representanterne från dessa orter
att bedöma om något yrkande bör framställas, och vill nöja mig
med att hafva uttalat min åsigt, för att icke hafva varit delaktig i
ett beslut, som jag anser vara orättvist.
Herr Hammarhjelm: Den föregående talaren har så fullstän¬
digt utvecklat de skäl, som tala för Nyeds bergslags befrielse från
vidare skatt, att jag har litet att dervid tillägga. Jag vill endast
fästa uppmärksamheten derpå, att Kammaren vid föregående riks¬
dag fattat beslut att befria Nyeds bergslag från rotering; och jag
tror, att, om Kammaren vill vidhålla sitt då fattade beslut, är icke
annat nu att göra än instämma i Herr Casparssons reservation.
Friherre af Ugglas: Sedan Andra Kammaren bifallit Stats¬
utskottets förslag äfven i afseende på Nyeds bergslag, skulle jag
106
Den 5 April, e. m.
föreställa mig, att det enda rätta vore att äfven bifalla detta för¬
slag, ty eljest skulle möjligen det egna förhållandet inträffa, om För¬
sta Kammaren bifölle Herr Hammarhjelms motion och Andra Kam¬
maren Stats-Utskottet förslag, att frågan angående Nyeds bergslag
hade förfallit, och Nyeds bergslag skulle fortfarande ensam qvarstå
såsom bergslag och erlägga tackjernstionde för den hytta, som der
finnes. Jag tror verkligen, att en sådan utgång af denna fråga icke
skulle vara eftersträfvansvärd. Men efter jag har ordet, anhåller
jag att i största korthet få framlägga de skäl, hvilka, enligt min
åsigt, förefinnas att behandla Nyeds bergslag på lika sätt som öfriga
bergslager. Det är väl sannt, att Nyeds bergslag icke blifvit privi¬
legierad såsom tackjernsblåsande bergslag, utan har denna bergslag
erhållit sina privilegier till följd af den inskränkning i afseende på
kolhandeln, som för bergslagen gällde; och bestod deri, att Nyeds
socken icke fick afyttra sina kol till andra brak än de der belägna.
Under tidernas lopp hafva olika författningar derom blifvit medde¬
lade. Den sista författningen i detta ämne är Kongl. Brefvet den 26
Juli 1726, som stadgar, “att det skall vara alldeles förbudet att
föra och föryttra kol ifrån och utom bemälda Nyeds socken, eller
att någon bruksägare, som häfver jernverk der utom, må.understå
sig dem att emottaga och till sig draga". Detta var en inskränk¬
ning i kolhandeln, som Nyeds socken måste underkasta sig; och det
var icke underligt att Rikets Ständer vid 1880 års riksdag uttalade
den åsigt, att, då Nyeds bergslag icke förverkat sina privilegier,
kunde dessa icke indragas, ty då gällde ännu den inskränkta kolhan¬
deln. Men år 1846 frigafs kolhandeln och derigenom erhöll också
Nyeds bergslag frihet att hvar den ville afyttra sina kol. Enligt min
åsigt måste således Nyeds bergslag, som blifvit privilegierad för att
använda sina kol inom socknen till de bruk, som funnos der, men
nu är befriadt från denna skyldighet, betraktas lika med andra bergs¬
lager och till följd deraf påläggas den rotering, från hvilken Nved
varit befriad och detta just på grund af sina bergslagsprivilegier.
Jag kan icke finna annat än, att samma skäl gäller i afseende på
Nyeds som andra bergslager, och jag tror, att konseqvensen fordrar,
att Kammaren äfven måtte bifalla Stats-Utskottets förslag i denna
punkt. Ser man vidare på den tunga, som skulle drabba denna soc¬
ken, finner man af Utskottets betänkande, att hemmanen i Nyed
äro taxerade, i medeltal till 89,213 R:dr 1 öre eller nära 90,000 R:dr,
och att den afgift, som är i fråga, — ty Nyed har redan full ränta
och här är endast fråga om rotering —•, belöper sig till 59 R:dr 61
öre på hvarje hemman. Man kan väl icke säga detta vara en. för
tryckande afgift, och en afgift, som icke motsvaras af den frihet
socknen fått genom kolhandelns frigifvande. Jag vågar derföre till¬
styrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Efter jag har ordet och jag icke deltog i diskussionen om den
föregående punkten, ber jag att få tillägga några ord. Här har blif¬
vit yttradt ett skarpt omdöme om Kollegiernas utlåtande i denna
fråga; man har förklarat, att detta utlåtande icke innehöll något i
sak bevisande. Den värde talaren, som gjorde denna anmärkning,
anförde icke några bevis för sin åsigt; och ehuru jag tillerkänner
*
Den 6 April, e. m.
ior
hans uppfattning allt värde, vågar jag deremot ställa den uppfatt¬
ning jag har om Kollegiernas utlåtande, och hvilken är alldeles mot¬
satt hans. Jag för min del tror, att Kollegierna kunna finna sig till¬
fredsställda af det erkännande, som tre riksdagars Statsutskott lem-
nat, att den enda råtta lösningen står att vinna på det sätt Kolle¬
gierna föreslagit. Likaledes tror jag, att Kollegierna böra finna sig
tillfredsställda af det beslut, som förut i dag blifvit af denna Kam¬
mare fattadt “med hufvudsaklig tillämpning af hvad Kammar- och
Kommers-kollegierna rörande grunderna och sättet för berörda för¬
ändrings genomförande förordat och hemställt11. Genom detta tror
jag Kollegierna vunnit allt erkännande.
Slutligen ber jag att i anledning af ett yttrande utaf en aktad
talare i dag på förmiddagen, att Riksdagens hemställan år 1865, att
nya hyttor anlagda inom bergslag måtte blifva befriade från tack-
jernstionde, blifvit af Kongl. Maj:t afslagen, då Friherre Gripenstedt
var chef för Finans-departementet, få förklara, att det icke var på
Friherre Gripenstedts utan på min föredragning, som Kongl. Maj:t af-
slog denna hemställan, och jag vill gerna bära ansvaret härför.
Jag får vördsamt tillstyrka bifall till Stats-Utskottets förslag
äfven i denna punkt.
Herr Reuterswärd: I likhet med den förste talaren anser jag,
att Nyeds bergslag har fullt lika goda privilegier på att slippa or¬
dinarie rotering som säterierna, men då Andra Kammaren redan bi¬
fallit Utskottets förslag i sin helhet och man således nu icke kan
vinna den ifrågavarande befrielsen för Gunnilbo och Heds socknar,
så skulle det för närvarande icke leda till annat än att inveckla
frågan, hvarför jag vågar hemställa, att Kammaren ville i anledning
af Andra Kammarens beslut godkänna det förslag, som Stats-Utskot-
tet här i sin helhet föreslagit, hvartill jag yrkar bifall.
Friherre Tersmeden: Sedan frågan kommit i den ställning, deri
den nu befinner sig, derigenom att Andra Kammaren bifallit betän¬
kandet i dess helhet, torde det vara ganska tvifvelaktigt hvad resul¬
tatet skulle blifva, om Första Kammaren, hvilken vid föregående
riksdag ansett Nyeds bergslag samt Heds och Gunnilbo socknar
böra befrias från ny beskattning, skulle vidhålla detta sitt beslut
eller med andra ord afslå Stats-Utskottets hemställan i hvad den
angår ofvannämnda bergslagsorter. Jag tror, för min del, att det
vore klokast om Kammaren, som redan gillat Stats-Utskottets betän¬
kande, i hvad det afser de öfriga privilegierade bergslagerna, nu i lik¬
het med Medkammaren bifölle betänkandet äfven i denna del.
Utan att vilja ingå i ett särskilt bedömande af dessa orters
större eller mindre rättighet i ifrågavarande hänseende, är förhållan¬
det det, att desamma redan hafva ränta sig åsatt, så att frågan en¬
dast gäller den halfva roteringen. För att ej sätta frågan i sin hel¬
het på spel, hemställer jag, om ej de herrar, som anhållit om utslag
å Stats-Utskottets förslag, skulle vilja afstå derifrån och instämma
i yrkandet om bifall till detsamma,
108
Den 5 April, e. m.
Herr Hy din: Utan att inlåta mig på en undersökning af de
skäl, som möjligen kunna tala för att Nyeds bergslag befrias från
half rotering, kan jag, i likhet med den föregående talaren, icke under¬
låta att fästa uppmärksamheten på, huru invecklad hela denna fråga
skulle blifva, om ej Kammaren fattade ett beslut öfverensstämmande
med det, hvari Andra Kammaren redan stadnat.
Om vi nu tänka oss, att en befrielse för Nyeds bergslag till
den utsträckning, som i Herr Hammarhjelms motion finnes föreslagen,
af Första Kammaren beslutas, blir följden endast den, att ärendet
återgår till Stats-Utskottet, för sammanjemkande af Kamrarnes skilj¬
aktiga meningar, men på grund af den utgång frågan i Andra Kam¬
maren fått kommer Utskottets förnyade betänkande i frågan endast
att innefatta en uppmaning till Första Kammaren att instämma i
Andra Kammarens nu fattade beslut. Om då Utskottets sistnämnda
hemställan ej af Första Kammaren gillas, så är, enligt 63 § Riks-
dags-ordningen, frågan förfallen; der heter nemligen: “Hvad Kamrarne
sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens beslut. Blifva Kam¬
rarne ej, efter den behandling ofvan är nämndt (d. v. s. efter det
Utskottet afgifvit sitt sammanjemkningsförslag), om ett beslut ense,
skall frågan, utom i de fall 65 § upptager, anses hafva för den riks¬
dagen förfallit".
Första Kammaren skulle alltså ej vinna något genom att nu
besluta ett bifall till Herr Hammarhjelms förslag, ty frågan skulle
ånyo återkomma från Utskottet i en form, som ej skulle medgifva
Kammaren något annat val, än att, med afstående från ett sådant
beslut, instämma med Andra Kammaren.
Dessutom torde såväl Första Kammarens föregående riksdag
fattade beslut i fråga om dessa bergslagsorters befrielse från något
vidare onus eller grundränta, som ock den diskussion, som här forts
i dag, utgöra omständigheter, som det är godt att kunna åberopa
såsom stöd, för den händelse ifrågavarande orter skulle anse sig nöd¬
sakade att påkalla Regeringens medverkan för vinnande af den lin¬
dring, som möjligen kan anses vara med billighetens fordringar öf¬
verensstämmande.
För att få en så vigtig fråga, som jag anser denna vara, afgjord,
tillstyrker jag, att Kammaren nu måtte äfven i denna del fatta ett
beslut, öfverensstämmande med Utskottets af Andra Kammaren gil¬
lade förslag; ett förfarande, som omedelbart leder till det enda resul¬
tat, som nu är att vinna, och hvarigenom man ej heller för framtiden
afstänger möjligheten för Nyeds bergslag att göra gällande dess
anspråk på erhållande af en .lindring, om sådant pröfvas vara af
billighet påkalladt.
Herr von Koch: Jag skall ej, såsom en föregående talare, sys¬
selsätta mig med att bemöta vissa yttranden, som blifvit fällda un¬
der diskussionen om den punkt, som redan är afgjord. Jag är nöjd
med den utgång förslaget fått och jag ämnar ej ropa något “vee
victis" åt dem, hvars åsigter blifvit slagna. Jag skall endast hålla
mig till dela förevarande punkten.
Hvad som blifvit yttradt af mig mot Kollegierna, vill jag ej
109
Den 5 April, e. m.
tillmäta någon öfvervägande betydelse, men från min ståndpunkt
är jag fullt belåten dermed att ha fått min åsigt i detta hänseende
godkänd af 4 Stats-Rådets ledamöter år 1869, nemligen då varande
Justitie-statsministern Friherre de Geer, samt Statsråderna Carlson,
Bredberg och von Ehrenheim. Sedermera har den blifvit delad af
begge de föregående Riksdagarnes Stats-Utskott och ytterligare af
Första Kammaren vid sista riksdagen. Då så är förhållandet, an¬
ser jag mig ej behöfva inlåta mig på en särskild utredning af de
skäl, som föranledt mig att hysa en från Kollegierna afvikande
åsigt.
Då jag vill undvika att inveckla frågan i den labyrint, som
kallas grundlagstolkning och hvaraf jag känner det vanskliga, så
skal! jag ej till besvarande upptaga den siste talarens nyss uttalade
åsigt i detta afseende, ehuru jag alls icke delar den, utan tror, att
frågan, i händelse Kamrarne fattade skiljaktiga beslut, förfaller en¬
dast i hvad den rörer Nyeds bergslag samt Heds och Gunnilbo sock¬
nar. Resultatet af en sådan utgång skulle blifva att masugnarne
derstädes, ensamma i hela Sverige, skulle för sin blåsning blifva
Såförda tackjernstionde, men deremot en hel hop hemmansegare inom
essa orter få slippa rotering. Emellertid då detta utan tvifvel
skulle blifva ett något eget förhållande, och jag tror det vara bäst
att undvika trassel med de mycket lärde juristerna angående frå¬
gans formela behandling, hemställer jag, att Kammaren äfven i denna
del måtte gå in på Utskottets af Andra Kammaren gillade förslag,
hvilket jag tillstyrker, och jag hyser dervid den förhoppning, att de
hemmansegare, som nu tilläfventyrs allt för tungt skulle drabbas
af detta nya onus, kunna få godt af sista punkten i Utskottets be¬
tänkande, som innehåller att “Riksdagen vid anmälan af detta be¬
slut må i underdånighet anhålla att, derest vid de sålunda bestämda
skyldigheternas påförande någon ytterligare lindring skulle i sär¬
skilda fall visa sig af omständigheterna påkallad, Kong!. Maj:t beha¬
gade..derom till Riksdagen göra nådig framställning'1.
År det så, att detta nya onus skulle drabba hemmansegarne i
Nyed och de två ifrågavarande soeknarne alltför hardt, hoppas jag
att Kongl. Maj:t behjerta!’ ett sådant förhållande och sedermera gör
framställning till Riksdagen om beredande af erforderlig lindring.
På dessa skäl tillstyrker jag, för min del att Kammaren frångår
det beslut den fattat föregående riksdag och förenar sig med Andra
Kammaren i bifall till Stats-Utskottets förslag äfven i denna del.
Herr Hammarhjelm: På grund af de uppmaningar jag från
flera håll erhållit att afstå från mitt nyss framställda yrkande om
bifall till Herr Casparssons reservation, och då jag inser, att i frå¬
gans nu varande ställning intet med ett sådant yrkande är att vinna,
får jag återkalla detsamma och anhåller om bifall till Stats-Utskot¬
tets förslag.
Grefve Mörner, Carl Göran: Sedan nu ingen yrkat annat än
bifall till Stats-Utskottets betänkande, kunde det måhända synas
öfverflödigt att yttra något vidare i saken, men här hafva under de-
no
Den 5 April. e. m.
batteri blifvit gjorda tvänne antydningar, mot Indika jag anhåller
att få protestera, på det att ej någon må taga fasta derpå. Den ena
var att, om detta Stats-TJtskottets förslag bifalles, skulle Nyeds bergs¬
lag och de två socknar, hvarom fråga är, i allt fall ega rätt att
fästa sina förhoppningar vid, att ett försök att rifva upp detta be¬
slut vid en följande riksdag skulle hafva framgång. Jag hoppas att
Kammaren har så pass mycken aktning för sig sjelf och Riksdagen,
att, då ett beslut en gång är fattadt, Kammaren anser frågan vara
afgjord. Den andra var, att det skulle vara ur barmhertig]!ets-syn-
punkt man borde medgifva den ifrågasatta lindringen. Men man
skulle gå väl långt, synes det mig, i barmhertighet, om man ansåge
en sådan beskattning, som det här gäller, vara allt för betungande,
då taxeringsvärdet på hemman i dessa orter i medeltal uppgår till
omkring 89,000 R:dr.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
blef Stats-Utskottets hemställan i förevarande de! af Kammaren
bifallen.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Nordström: Jag anhåller att få till protokollet anmäld
min reservation mot Riksdagens beslut angående tackjernstiondens
upphörande.
Vid punktvis skedd föredragning af Stats-Utskottets den 1 och
3 dennes bordlagda Utlåtande N:o 41 a, angående beräkning af stats¬
verkets inkomster, blefvo Utskottets samtliga hemställanden och be¬
räkningar af Kammaren bifallna och godkända; och lades till hand-
lingarne dels hvad Utskottet i 6:te och 7:de punkterna anmält, dels
ock Utskottets slutliga yttrande angående de extra ordinarie inkom¬
sterna.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 1 och 3
dennes bordlagda Betänkande N:o 3, i anledning af väckt motion
om ändring af gällande stadganden rörande försäljning af vin
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 1 och 3 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 1, angående ändring i Förordningen den 7 December 1866,
angående "vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin, öl,
kaffe m. m.
lita punkten.
Den 5 April. e. m.
111
Herr von Koch: Som Kammarens ledamöter torde finna, så
har det förhållande inträffat att, oaktadt fyra af Utskottets ordinarie
ledamöter vid ett föregående provisoriskt sammanträde voro ense i
denna punkt om det beslut, som innefattas i min reservation, har
vid det definitiva afgörandet ett annat förslag vunnit Utskottets ma¬
joritet. Orsaken hvarföre beslutet först fattades provisoriskt var
den, att Utskottet önskade, då samma fråga utgjorde föremål förbe¬
handling i ett af Andra Kammaren tillsatt tillfälligt Utskott, få ett
enskildt sammanträde med dettas ledamöter, för att tillse om ej me-
ningarne kunde så sammanjemkas, att man kunde hafva förhoppning
att komma till ett lika resultat i denna fråga, som af många anses
vara af icke så obetydlig vigt. Emellertid inträffade, att, sedan detta
sammanträde hållits och frågan skulle afgöras, sjuknade en ledamot
i denna Kammares Tillfälliga Utskott, Friherre Raab, hvilken jemväl
nu är frånvarande,och annan ledamot af olikaåsigt inträddeihans ställe,
hvarigenom majoriteten blef förändrad. Detta är anledningen att
Utskottets betänkande fått en så egendomlig form. Det som, nu är
beslut var egentligen skrifvet för att tjena såsom reservation och
tvärtom.
Frågan gäller egentligen, huruvida ölstugor och andra likartade
försäljningslokaler få uppstå fritt efter blott anmälan, eller om id-
karne af dylik rörelse skola åläggas att utverka sig behörigt till¬
stånd, för att blifva berättigade att drifva densamma. Det är ett
beslut i sistnämnda riktning, som reservanterna nu tillstyrkt, på det
att de ofog, som på en mängd sådana försäljningsställen bedrifvas,
måtte stäfjas. Reservanterna ha likväl ej gått så långt som förut
varit yrkadt och. som jag i min motion åsyftat, eller att dylik för¬
säljning skulle ställas i paritet med vinförsäljning, derutinnan att
den, som ämnade idka sådan rörelse, skulle erhålla tillstånd dertill
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan endast föreslagit att tillå¬
telsen skulle meddelas å landet af kommunalstämman efter kommu¬
nalnämndens hörande och i stad hos magistrat, samt att tillståndet
skulle få beviljas för högst ett år i sänder. Motiveringen för detta
reservanternas förslag är något lång, så att jag ej skall besvära
Kammaren med att uppläsa densamma, helst jag är öfvertygad att
de, som intressera sig för saken, haft den godheten att derom taga
kännedom. Skälet å vår sida är egentligen de missbruk, som i nä¬
stan alla delar af riket inrotat sig på dessa ölkrogar, än på ett, än
på ett annat sätt. En invändning, som emot detta förslag kommer
att göras, är den, att förändring ej bör vidtagas i en författning så
ny som denna, nemligen af år 1866. Jag ber att mot detta inkast
få i korthet erinra, att här var ett nytt slags lagstiftning, hvarför
det torde vara föga förunderligt, om man ej genast utfann det rätta,
i synnerhet som man hade att lagstifta för undantagsförhållanden
från en grundsats, som i allmänhet är riktig, nemligen näringsfrihe¬
tens. T 1864 års näringsfrihets-författning uppräknas emellertid så¬
som undantagna näringsfång: “tillverkning eller försäljning af brän¬
vin samt handel med andra brända eller distillerade spirituösa; käl¬
lare-; vinskänks-, schweizeri-, värdshus-, traktörs-, krog- eller-annan
Den 5 April, e. m.
112
dylik rörelse.“ Och jag tager mig friheten att åberopa följande ord
ur min reservation.
“Nu är just fråga om ett särskilt stadgande för sistnämnda rö¬
relse. Undanlag från lagstiftningens grundsatser, alldeles riktiga
under förutsättning af en viss grad af sedlighet och laglydnad hos ett
folk, föranledas och rättfärdigas endast deraf, att lagstiftaren anser
den graden än icke uppnådd. Sådana beräkningar äro svåra. Jag
tillmäter icke mig göra dem bättre än andra. Undantagslagar, det
medgifves gerna, äro ock svåra att upprätthålla och länge bibehålla,
då frestelsen och benägenheten att eludera dem är stor. Min fasta
öfvertygelse är emellertid, detta oaktadt, att i afseende å försäljning
af öl och vin m. m. för närvarande erfordras ännu ett och annat
undantag från friheten och deribland ändring äfven i denna punkt.
Det förekommer mig jemväl nästan, som majoritetens allmänna för¬
klaring om medborgares rättigheter och angående friheten för denna
rörelse icke kunnat vidhållas längre än till uen 3:dje eller nästa
punkten i betänkandet.11
Jag vill tillägga, att, redan innan författningen utfärdades, in¬
hemta des yttrande från samtlige landshöfdingar genom cirkulär från
Civil-departementet, och af de 25 Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i riket tillstyrkte 18 restriktioner och föregående pröfning, 7 endast
ansågo ej restriktioner behöfiiga, utom eu som ville hafva all för¬
säljning af vin förbjuden. Härefter utfärdades författningen, men ej
långt derefter inkommo två af dessa sju Kong]. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, nemligen de i Wermlands och Calmar län, med anhållan
om åtskilliga restriktioner uti den då mycket nyare författningen, och
slutligen hafva nu åter samtlige Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
blifvit hörde genom Kommers-kollegium, dervid inskränkning i den
nu medgifna friheten att försälja öl etc. blifvit tillstyrkt jemväl af
länsstyrelserna i flertalet af sistnämnda sju län. Såsom bevis på de
excesser, hvilka bedrifvas å dylika ställen, torde jag endast behöfva
nämna ölstugorna i Upsala, hvilka äro alltför väl kända, och jag
tillåter mig, för att belysa de ofog som ega rum på andra orter, an¬
föra följande ur Konungens Befallningshafvandes i Wester-Norrlands
län utlåtande till Kongl. Maj:t. Bemälde Konungens Befallningshaf¬
vande säger:
“För att i detta ämne kunna till stöd för mitt omdöme hemta
ledning af den allmänna meningen, har jag derom infordrat samtlige
kommunernas inom länet särskilda yttranden, och jag har vid gransk¬
ning deraf fästat särdeles uppmärksamhet vid den sällsporda enighet,
hvarmed sammanstämmigt intygats, att öfverallt, der försäljning af Öl
och så kallade viner till förtäring å stället utöfvats, jemväl betänk¬
liga oordningar städse egt rum. Man har uppgifvit att, om än dessa
drycker i sitt renade skick möjligen kunde anses oskadliga, de likväl
sällan å försäljningsställena föryttrades utan med tillsättning af mer
eller mindre bränvin; men i samma mån varan derigenom skall hos
afnämare hafva vunnit i begärlighet, har den ock haft fylleriet till
trogen följeslagare, och då rörelsen derjemte ofta varit förestådd af
sedeslösa kvinnor med en omgifning af lättfärdiga likar, skola ölstu¬
gorna
Den 5 April, e. m.
113
gorna numera hafva urartat till sådana nästen, der dryckenskap,
slagsmål, osedlighet och andra brott höra snarare till regeln än till
undantagen. På liera ställen, dit rörelsen ännu icke spridt sig, hafva
kommunerna derför önskat att, till sitt värjande från hemsökelsen, få
detta näringsfång å landet helt och hållet förbjudet, och allestädes i
öfrigt, särdeles der större lastageplatser finnas och följaktligen en
mängd af arbetare sammanträffa, hafva kommunerna, med en dyrköpt
erfarenhet af rörelsens skadliga verkningar, öfverensstämt i åsigten
om behofvet och nödvändigheten att kringgärda den med laghud, som
i möjligaste mån förekomme eller åtminstone försvårade missbruken11.
Mer eller mindre starkt betonas äfven i åtskilliga af de öfriga
utlåtandena de missbruk, som här och hvar inrotat sig, ehuru ej till
den grad som här. Om den anmärkning skulle riktas mot mig, att
jag, som ständigt yrkat på näringsfrihet, nu handlade inkonseqvent,
då jag arbetade för en inskränkning sådan som den ifrågavarande,
så ber jag att få hänvisa till min reservation, der jag utvecklat skä¬
len härtill, och obestridligt torde vara att man i ett ordnadt sam¬
hälle måste binda friheten så mycket, att den ej urartar till sjelfs¬
våld. Mot den invändningen, att kommunen vid utöfvandet af den
ifrågasatta uppsigten kunde befaras tyrannisera, vill jag invända att
jag tror, att man icke så ofta skall komma att råka på personer,
som göra sig förtjenta att fä fortsätta med denna rörelse, att de,
som verkligen iakttaga ordning och skick, kunna löpa någon fara att
beröfvas tillfället till fortsatt utöfvande af denna näring, som jag
medgifver i sig sjelf icke blott är oskyldig utan gagnande, men som
visat sig lätt kunna urarta i fyrfaldiga missbruk. Vidare säger man,
att i sådan händelse författningen redan nu medgifver rörelsens in¬
ställande, men svårigheten att kontrollera, det missbruk ej ske, och
att vidmakthålla ordning vid dylik försäljning ligger deri, att ord¬
ningen brytes inomhus och brytes i smyg, bränvin spädes på i fla¬
skan, det finnes så många arter af uppblandningar, vanligen begäres
ett mått “stark-öl“, som kostar så och så mycket, under den benäm¬
ningen utlemna^ ölet försatt med ej ringa qvantitet bränvin, under
namn af “uddevallare*1 förekommer en annan dylik blandning, o. s.
v., — “smegebörnet har mange navn“ såsom våra grannar uttrycka
sig. Olägenheterna äro i sanning så stora, att jag hoppas, att denna
lilla inskränkning i näringsfriheten, som jag i min reservation tagit
mig friheten föreslå, måtte medgifva!*, och att Kammaren, för sin del,
måtte fatta beslut, att i underdånig skrifvelse bland annat anhålla,
att ansökning om rätt till försäljning af nämnda beskaffenhet bör
göras, på landet hos kommunalstämman, som deröfver infordrar kom¬
munalnämndens yttrande, och i stad hos magistraten, hvarefter be¬
slut af kommunalstämma eller magistrat meddelas och utan lösen
utgifves till den sökande; samt att tillstånd för försäljningen icke
må beviljas för längre tid än högst ett år i sender.
Herr Stråle: Förevarande fråga är huruvida någon ändring
skall ske i nu gällande författning, som tillåter välfrejdad person att
efter anmälan hos vederbörlig myndighet mot betalning hålla allmänheten
Riksd, Prot. 1871. 1 Åfd.' 2 Band. 8
114 Den 6 April, e. m.
tillhanda öl, dricka, porter, kokadt kaffe, the och chocolad eller andra
icke spirituösa drycker. Denna handtering är en naturlig födkrok
förlett stort antal af rikets obemedlade innebyggare, och enligt min
tanke uträttas genom denna närings utöfvande i många fall intet
annat än det, som är nyttigt och godt. Missbruk har också skett,
och det i ej ringa mån, men författningen har förutsett detta och an¬
visar tvänne utvägar att bestraffa dessa missbruk. Den skyldigekan
instämmas till domstol och efter förebringad bevisning befordras
till det ansvar lagen stadgar. Den andra utvägen är temligen
ovanlig och ^anvisas i § 3 af förordningen, der det heter: “Visa sig
oordningar å försäljningsstället eller bedrifves derstädes osedlighet,
och sådant, oaktadt skedd erinran från kommunalnämnd, länsman,
eller magistrat, fortfar, sa att rörelsens innehafvare anses icke vara
lämplig att densamma vidare förestå, då eget' kommunalnämnd eller
magistrat att'förbjuda rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet härom
gånge genast i verkställighet, men skall sednast inom åtta dagar under¬
ställas Konungens Befällningshafvandes pröfning11. En särdeles stor
makt att förhindra uppkommande missbruk är här anförtrodd kom¬
munalmyndigheten. Ja väl, svarar man mig, men kommunalnämnden
anlitar icke denna sin makt, emedan den ofta skyr att uppträda emot en
sockenbo, och dessutom möter svårighet att åstadkomma erforderlig be¬
visning. Hvad den sednare invändningen beträffar tillåter jag mig erinra,
att lagbudets, tillämpning icke är beroende af den för allmän domstol
gällande bevisningslära, utan synes mig påföljden kunna drabba den
relaktige efter eu ganska summarisk process; och man har icke kunnat
åberopa något exempel hvarken att högre myndighet emot kommunal¬
nämndens vitsord återgifvit utskänkningsrätten, eller att lagbudet,
der det blifvit tillämpad!., visat sig kraftlöst att förhindra oskick —
kan det vid sådant förhållande vara rätt att ändra ett laghud, hvars
vanmakt icke är bevisad, för att införa ett nytt, som gifver de kom¬
munala myndigheterna rätt att . bevilja eller förvägra tillstånd till
näringens utöfvande? Om nu, hvithet är mera än sannolikt, en före-
skiift af sistnämnda beskaffenhet föranleder dertill, att flere eller
färre utan. lof eller emot kommunalmyndighetens beslut och följakt¬
ligen olagligen hålla utskänkning, och den åberopade motviljan inom
kommunen att uppträda emot sockenboer fortfar, hvad har' man då
vunnit annat än åtskilliga hemliga utskänkningsställen i utbyte emot
de nuvarande, som åtminstone hafva skylt?
Efter, min åsigt hör ett lagbud icke förändras förrän det visat
s!g oriktigt, ofullständigt eller .vanmäktigt; och att sådant här in¬
träffat är icke ådagalagdt. Slutligen må det tillåtas mig nämna, att
med allt möjligt .förtroende till kommunalnämnderna det förefaller
mig mindre lämpligt att i deras händer lägga makten att gifva till-
stånd åt yen^ ena och neka dylikt åt den andra. Af egen erfarenhet
vet jag i. fråga om tillstånd att sälja vin eller hålla utskänkning af
Öl och dricka vid marknad, hvilket det tillkommer Konungens Befall¬
ningshafvande att medgifva, huru svårt det någon gång kan vara att
äfven efter kommunalmyndighets och krönobetjeningens hörande af¬
göra hvilka ibland många sökande böra erhålla sådant tillstånd.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Don 5 April, e. m.
115
Herr Dickson: Ehuru jag med nöje erkänner, att jag uti nä¬
stan alla frågor, som vid riksdagarne förekommit till förbättrande
af sedligheten inom vårt land, befunnit mig på samma ståndpunkt
som den ärade motionären, så får jag dock medgifva, att jag nu icke
kan följa honom. I lagstiftningen bör man väl följa vissa principer,
och en af dessa principer, som sedan en tid tillbaka gjort sig gäl¬
lande hos oss, är näringsfriheten, hvilken jag ock hyllar af allt hjerta.
Att deremot för hvarje fall, der denna frihet kan missbrukas, stifta,
om jag så får säga, en lex in casu, och derföre att några personer
göra sig; skyldiga till missbruk, ställa andra under förmynderskap,
det förefaller mig något motbjudande. Jag liksom den ärade motio¬
nären känner visserligen af egen erfarenhet, att ganska många af
dessa ställen, der vin, kaffe, öl och dylikt utskänkes, äro verkliga
osedlighetsnästen, men jag kan icke gå in på att se dem utrotade på
det ^sätt, som han föreslagit. Den gällande författningen lemnar ju
i 3 § ett ganska godt korrektiv mot missbruken, tv der sådana in¬
rotat sig kan utan några vidare omständigheter rättigheten återtagas
och försäljningsstället tillstängas. Enligt min tanke äro dessa före¬
skrifter mycket mera lämpliga och ledande till det åsyftade ända¬
målet, än de nu föreslagna, som gå ut på, att erhållandet af sådana
rättigheter skulle vara beroende af ansökning hos kommunalstämma.
Jag tror nemligen, att i många fall skulle denna sednare bestämmelse
helt och hållet förfela sitt ändamål, ty när kommunalstämman en
gång lemnat tillstånd till näringens utöfvande, så förefaller det mig
som om det skulle blifva mycket svårare att fråntaga en person rät¬
tigheten, i fall missbruk yppar sig. Ehuru jag således af allt hjerta
önskar _ framgång åt alla förslag, som äro afsedda att höja sedlig¬
heten inom landet, och är villig att understödja den aktade motio¬
nären i hans sträfvanden för detta ändamål, så kan jag dock ej i
denna särskilda fråga gå så långt som han yrkar, hvarföre jag måste
tillstyrka bifall till Utskottets förevarande hemställan.
Herr von Koch: I detta fall får jag verkligen säga som det
gamla ordspråket: “Gud bevare mig för mina vänner, för mina fien¬
der skall jag nog sjelf akta mig“, ty händelsen tyckes här varaden,
att mina yngre vänner på näringsfrihetens bana nu vilja på den¬
samma gå så -långt, att jag icke kan följa med dem. Sedan vi år
1862 motionerat bort de sju första kapitlen i Handelsbalken, iingo vi
ut 1864 års förordning om näringsfriheten, men redan då funnos många,
som ville taga bort nästan alla restriktioner, som finnas, och bland
dessa äfven dem som angå rusgifvande drycker. Jag är i allmänhet
icke någon vän af statens förmynderskap öfver de enskilde, men jag
har tyvärr kommit till den erfarenhet, att jag kan säga, att mina
herrar landsmän i allmänhet icke äro alldeles fullmyndiga i afseende
på att kunna stå emot frestelsen att öfverlasta sig med starka drycker.
Det är härvid vanligen så, att tillfället gör tjufven; der krogen lig¬
ger, går man ej gerna förbi. Jag vill visserligen ej påstå att för¬
hållandet är så öfverallt, och jag tror äfven, att det har förbättrat
sig mycket på sednare tider, isynnerhet på de ställen, der man har
tillgång till ädlare sysselsättningar än att sitta vid punschbuteljen,
116
Den 5 April, e. m.
ölkruset och uddevaliablandningen. Skulle man nu tillämpa den
siste talarens yrkande på en fullständig näringsfrihet, så skulle sta¬
ten ej vara berättigad att vidtaga den ringaste åtgärd till hämmande
af denna last, och så långt tror jag ej ens att han sjelf vill gå. Det
är emellertid alltid så, att, om man vill draga ut de yttersta konse¬
kvenserna af en princip, så råkar man in på det absurda, och rider
ryggen af sjelfva principen, och när man inser sitt misstag, kan man
ofta vara färdig att kasta ut barnet med badvattnet, d. v. s. försaka
all frihet heldre än att medgifva de nödiga inskränkningarne deri.
Just de, som allvarligt älska friheten, äro de, som i våra (lagar mest
måste taga vara på ordning och skick, och fördenskull äro nödgade
att se till, att ej frihetsprincipen tillämpas i sin nakenhet, likt och
olikt, ty då blir man led vid densamma. Eu princip kan nemligen
vara sann i sin allmänhet och för vissa förhållanden, men behöfver
derföre ej vara giltig i alla möjliga händelser, och särskild! hvad
denna fråga beträffar, tror jag ej att det är förenligt med en sann
frihet att lemna lösa tyglar åt allt det oskick, som bevisligen skett
vid den ifrågavarande näringens utöfning. Man har icke begärt en
sådan frihet för utskänkning af bränvin, och då förstår jag ej, hvar¬
före icke försäljningen af Öl och dylikt skulle kunna tåla vid någon
inskränkning.
En annan aktad talare, min kamrat inom Utskottet, har ock rö¬
rande denna punkt yttrat sig i motsatt riktning mot de åsigter jag
i min reservation framställt. Emellertid får jag det nöjet att strida
vid hans sida, blott vi komma till tredje punkten, ty der öfvergifver
han frihetsprincipen, och han har sjelf redan angående nästa moment,
der fråga är om försäljning af vin, antydt huru svårt det är för
Konungens Befallningshafvande att bestämma rörande de ingifna an-
sökningarne och förmenat att samma svårigheter skulle möta för de
kommunala myndigheterna. På detta sednare kan jag dock ej ingå,
ty jag tror, att det är mycket svårare för Konungens Befallnings¬
hafvande att veta, om Pål eller Per, Cajsa eller Maja äro lämpliga
personer att utöfva denna näring, än för de kommunala myndighe¬
terna, hvarföre jag anser det särdeles lämpligt att lägga denna makt
hos kommunalstämman efter kommunalnämndens hörande.
Jag bör ock tillägga, att af alla de ledamöter, som konfererat
inom Utskottet och ständigt deltagit i öfverläggningarne och öfver-
varit frågan i sin helhet, med undantag af en enda,'alla de af oss
som bo på landet varit ense om dessa inskränkningar, men att Ut¬
skottets betänkande tillkommit derigenom, att stadsboerna utgjorde
majoriteten vid detta ärendes afgörande, och deras åsigt är lätt för¬
klarlig, alldenstund de ej så noga kunna känna förhållandena på lan¬
det och tro, att sakerna kunna lika lätt ordnas der som i städerna
med deras utbildade polis.
Den andre talaren yttrade, att vi hafva ju rätt att inställa för¬
säljningen, i fall oordningar inträffa: härvid vill jag erinra, att, när
sådana skett, så måste man äfven kunna bevisa det för att kunna
åtala förbrytelsen, men sådant häfver sig icke så lätt, isynnerhet om
det sker inom hus. Ofta är det t. ex. fruntimmer, som komma in
och få se dylika uppträden, och dessa heldre än att riskera kansli¬
Den 5 April, e. m.
117
förhör inför Konungens Befallningshafvande, afstå förr från att upp¬
träda såsom angifvare eller vittnen, ehuru det egentligen är de stac¬
kars q vinfolken på landet, som lida af de ifrågavarande oordningarne.
Den ärade talaren säde äfven', att han ej kände något fall, då
de i lagen nn medgifna utvägar ej varit tillräckliga att stäfja upp¬
kommande missbruk, der man velat använda dem. Jag tror mig re¬
dan hafva upplyst om orsaken till detta lagbuds vanmakt, och jag
vet ej huru jag ytterligare skall kanna öfvertyga den värde talaren,
att missbruken äro af en mycket mera betänklig art, än han tyckes
tro, men jag vill anföra ett exempel ur min egen erfarenhet. För
några år sedan kom till mig en gammal gumma och beklagade sig
bittert och frågade mig, om det ej fanns någon hjelp mot ölstu¬
gorna. Hennes gubbe hade nemligen den ovanan att icke kunna
resa förbi krogen, och mellan hennes hemvist och kyrkan funnos icke
mindre än sju stycken ölstugor, och hustrun tyckte, att det var
hårdt, att hennes man ej skulle kunna komma nykter ens i Guds hus.
Jag måste säga den stackars qvinna]), att jag ej kunde hjelpa henne.
I min hemort har det till och med gått sä långt, att det linnes öl-
krogar i båda sockenstugorna. Om man nn också lyckas få bevis¬
ning på en person, att oordningar på hans försäljningsställe inträf¬
fat, och till följd deraf drager in detsamma, så kommer genast en
annan käring och anmäler sig, och på så sätt är det nästan omöj¬
ligt att utrota denna landsplåga. Såsom exempel på huru sällan
dock sådana indragningar ske, vill jag upplysa, att jag blott har mig
bekant en enda sådan, och det var, då vid en prestinstallation spek¬
takel uppstod till följd af en dylik anledning, men då var saken så
offentlig, att bevisning ej var svår att åstadkomma. Vid de flesta
tillfällen vill emellertid ingen uppträda såsom angifvare, ty folket
fruktar för att med sina klagomål komma till Konungens Befallnings¬
hafvande, som de tro ej känna, huru det går till på landet, utan
blott huru man reder sig i städerna, och om de då ej kunna bevisa,
att oordningar inträffat, så blir det dervid, och då har man haft be¬
svär för intet och kostnad på köpet. Jag tror, att den som har nå¬
gon erfarenhet af landtlik et och sättet huru det går till, åtminstone
i de trakter, der allmogen icke är så fullt sedlig, utan till följd
deraf missbruk vid ölförsäljning oftare förekomma, skall vara fullt
ense med mig om, att något måste göras för dessas ståtande. Det
onda tilltager nu i betänklig grad, man bygger bryggerier utom stä¬
derna och ölkrogar stå upp som svampar, så att t. ex. för icke
länge sedan hade jag inom 500 alnar från min hostad icke mindre
än två stycken sådana. Jag hade dock icke tänkt, att jag hvarken
här eller i Utskottet skulle behöfva framdraga exempel på huru be¬
tänkligt tillståndet i detta fall verkligen är, och huru litet de nu¬
varande stadgarne hjelpa.
Min ärade vän bär bakom har sagt, att om kommunalstämman
en gång gifvit tillstånd till sådan närings utöfvande, så skulle det
vara mycket svårare att upphäfva denna rättighet, än hvad det är
under nuvarande förhållanden. Härpå kan jag dock alldeles icke
ingå, ty som det nu är, har man just dessa personer, så att säga,
för evig tid, under det att, enligt mitt förslag, tillstånd skall sökas
118
Den 5 April, c. m.
hos kommunalstämman, som beviljar det, ifall det är beskedliga men-
niskor, som anhålla derom, och hvilket tillstånd skall utan särskild
kostnad förnyas hvart år, vid hvilken förnyelse man helt enkelt kan
låta bil att lemna nytt tillstånd, om man finner dertill anledning.
På så sätt kan man blifva af med en olämplig person, utan att
behöfva processa bort honom. Detta är visserligen ett ingrepp i nä-
ringsfriheten, men det är en följd af andra ännu betydligare ingrepp
i densamma. 1
Af dessa skäl utbeder ja,g mig, att Kammaren måtte bifalla mitt
förslag och begär ej mer, än att Riksdagen måtte gå in med en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl
Maj:t täcktes låta öfverse författningen i den och den delen. Sedan
må Kongl. Maj:t deröfver höra sina Befallningshafvande och på
grund deraf gorå hvad honom godt synes. Detta är ej för mycket
begäidt, då en så allmän klagan försports från alla landsorter, hvar¬
om vi inom Utskottet haft tillfälle att erhålla åtskilliga upplys¬
ningar. J
. Jag förnyar min ödmjuka anhållan om bifall till min reserva¬
tion mot Utskottets beslut i denna punkt.
Herr Stråte: Då jag förra gången hade äran att yttra mig,
ur akti ät jag att fästa uppmärksamheten på 2 mom. i 3 § af gällande
förordning, der det heter: “Sådant förbud, som nu är nämn dt, må ock
omedelbarligen meddelas af Konungens Befallningshafvande, sedan
försäljningsrättens innehafvare äfvensom kommunalnämnden eller
magistraten blifvit hörda". Sjelfva uppställningen af detta så väl
som det förra momentet af denna paragraf synes mig påtagligt visa
att här är fråga om summarisk process och icke om den rättegångs¬
ordning, som eg er rum vid allmän domstol med laga bevisning ge¬
nom vittnen. Jag har icke hört, att någon kommunalnämnd, °som
indragit något sådant försäljningsställe, hvarom här är fråga, fått
beslutet ändradt af Konungens Befallningshafvande, och den åbe¬
ropade svårigheten att åstadkomma annan bevisning än kommunal¬
nämndens vitsord och intyg att rörelsens innehafvare icke anses
lämplig torde således få förfalla.
Herr Arrhenius: Näringsfriheten är så dyrbar, att några in¬
skränkningar i densamma väl icke någonsin kunna eller böra ifråga-
Komma, för så vidt de afse hvad man i allmänna lifvet förstår med
verklig näringsfrihet, nemligen den som afser de produktiva yrkena
och narmgarne jemte vetenskap och konst, Indika alla fritt och obe-
mndradt böra få idkas. Deremot bör näringsfriheten eller rättigheten
att sig sjelf lofligen försörja väl ej kunna utsträckas derhän, som
skulle äfven de näringsfång och yrken, hvilkas bedrifvande i orätt
riktning kunna skada staten eller dess individer, lemnas full frihet
att utan all kontroll eller inskränkning fritt bedrifvas. Så är lian-
(teln med krut, med gifter m. in. reglerad af lagbestämningar samt
i ymsa fall rent af förbjuden, och så liar äfven lagstiftningen för ut¬
minutering af spirituösa blifvit af lagbud ordnad och begränsad.
Mvad nu dessa ölstugor angår, Indika, såsom den förste talaren
Den 6 April, e. m.
119
yttrade, uppstått likt svampar ur jorden i ett omätligt antal, så äro
de på de flesta ställen icke annat än mer eller mindre maskerade
krogar, och det lider intet tvifvel, att de mångenstädes förorsaka
rätt betänkliga vådor för sedligheten och den allmänna ordningen.
Att så måtte vara förhållandet i de flesta delar af landet, kan man
taga för temligen gifvet, då man finner, att af samtlige 25 Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande 18 i deras öfver frågan inhemtade utlå¬
tanden bestämdt uttalat sig i den riktning, att preventiva åtgärder i
ifrågavarande hänseende vore önskvärda. Att på ett eller annat
ställe missbruk ännu ej egentligen ifrågakommit, skattar jag såsom
ett lyckligt undantag, då det vissa är, att sådant icke är regeln.
Reser man nemligen genom landet, så ser man huru snart sagdt den
ena stugan efter den andra bär sin skylt, tillkännagifvande att der
försäljes öl, porter eller kaffe, och att på dessa ställen de omtalda
blandningarne icke saknas, ehuru det ej får finnas angifvet på skyl¬
ten, det är en väl känd sak.
Jag beklagar, att jag icke nu har bredvid mig min vanliga granne
till venster, ty jag skulle då kunna åberopa hans intyg såsom exem¬
pel på, huru förhållandet är på Gotland, hvarest, enligt hvad jag
sjelf vid resor å ön förnummit, nästan hvarannan stuga har sin skylt,
utvisande densamma vara ett näringsställe af mer eller mindre miss¬
tänkt art, och jag tror äfven att Kammarens ledamöter hafva sig
bekant, att förhållandet i andra landsorter är ungefär enahanda.
Denna mängd af förstuckna krogar kan ej vara framkallad af något
behof, ty förtäringen skulle gå öfver höfvan vid de korta afstånden
mellan försäljningsställena; och då man måste önska och hoppas, ja
med skäl kan fördra, att kommunalstämmorna hvar och en inom sin
ort skola vara vaksamma samt söka verka för sedlighet och ordning
hvar och en inom sin ort, så är det väl ej mer än billigt, att åt dessa
lemnas afgörandet i fråga om huruvida inom kommunen skall få fin¬
nas flera eller färre försäljningsställen, der öl, porter och kaffe till¬
handahållas allmänheten, i mån af hvad lokala omständigheter kunna
påkalla.
Yi känna af de motioner, som riksdag efter riksdag blifvit väckta,
hurusom flera kommuner äro ganska bekymrade öfver att den ut-
skänkningsrätt, som tillkommer vissa gästgifverier, icke kan dem från¬
tagas, utan att till följd af denna rättighet, som blifvit dem förunnad
och fortfarande medgifven, oordningar inom kommunen underhållas
och alstras; och de klagomål, som förspörjas mot ölstugorna, visa,
att dessa gifva anledning till lika befogade klagomål.
Då nu i det förslag, som af Herrar von Koch, von Hofsten och
Frisk blifvit i deras reservation mot Utskottets hemställan i denna
punkt framstäldt, icke afses något annat, än att den, som vill komma
i åtnjutande af rättigheten att försälja Öl och dylikt, skall derom göra
anmälan hos kommunalstämman, som deröfver inhemtar kommunal¬
nämndens yttrande och sedermera medgifver rättigheten, så vida den
dertill finner skälig anledning, så kan jag ej se, att den enskildes
rätt i detta fall trädes för nära, i fall behofvet af ett eller flera dylika
ställen inom kommunen verkligen förefinnes och erkännes. Att der¬
emot anse det såsom en af näringsfriheten följande rättighet att få
120
Den 5 April, e. m.
uppställa . dylika maskerade krogar öfver hela landet, kan jag för
min del icke hålla för annat än en orimlighet, jag kan åtminstone
icke inse att det främjandet af någon berömvärd näringsfrihet.
„ 1111 ^eo bär af handlade ölstugorna, genom de tillblandningar som
ofta göras sa till ölet soin till kaffet, hvilket der utskänkes, i allt
närma sig till krogarne, ja ofta kunna sägas utgöra sådana, synes
det ligga ganska nära till hands, att utskänkningen af öl som äfven
är en rusgifvande dryck och kan blifva det ännu mer, om det upp-
blandas på sätt af flere talare blifvit omnämndt, må underkastas in-
ski änkmngar i öfverensstämmelse med hvad reservanterne yrkat. En
bestämmelse i sådant syfte vore sålunda endast eu konseqvent til¬
lämpning af den lagstiftning, som redan gäller för försäljningen af
spirituösa drycker och får jag, på dessa skäl, yrka bifall till reser-
vanternes framställning.
Hem Ekman, Carl: Ehuru jag i allmänhet är en varm vän af
näringsfriheten får jag likväl bekänna, att jag i det fall, hvarom nu
är fråga, skulle önska, att någon inskränkning i densamma kunde
ske. Huru det förhåller sig i städerna, har jag mig icke bekant, men
hvad jag vet är att på landet har man i många trakter stora olä-
. dessf utskänkningsställen, som uppstått under namn af
Öl försäljningar och dylikt, och hvarest, enligt hvad man har mycken
anledning att tro, icke blott de varor tillhandahållas, som på skyl¬
ten sta angifna, utan äfven andra af icke lika oskyldig beskaffenhet.
„ _ 11 sägei man att, om förbrytelser ske mot gällande författning,
sa, stadgar ju lagen derför ett ansvar, och hvarföre åtalar man då
icke den brottslige och befordrar honom till vederbörligt straff? Efter
mitt förmenande kan detta måhända lätt nog gå för sig i städerna
men på landet, der man sällan har så god polis, som det vore önsk-
ligt att hafva, och der förhållandena oftast göra det omöjligt att
kunna fa någon bättre, der möter det mången gång alldeles oöfver-
vmnerliga hinder att kunna leda i bevis sådana öfverträdelser, som
s .le medföra förlust af rättigheten att vidare få bedrifva detta
näringsfång.
j^er viss årligen mycket vackert, då man i det förevarande
betänkandet säger, att ifrågavarande näring är oskyldig och särdeles
val lämpar sig till sjelfförsörjning, men enligt den erfarenhet jag
mhemtat på landet, är det verkligen sällan de mest aktningsvärda
personer, som bedrifva denna rörelse, utan i de aldra flesta fall så¬
dana, som tycka, att det är beqvämare att på detta sätt förtjena sitt
lifsuppehälle än genom ett verkligt arbete, hvartill de dock i all¬
mänhet icke sakna förmåga. Då man har en sådan erfarenhet, är
det ganska naturligt, att man för bibehållande af god ordning måste
önska, att något strängare bestämmelser än de, som för närvarande
gälla, måtte blifva utfärdade för dem, som önska utöfva ifrågavaran¬
de näring, och mig förefaller det, som om den framställning reservan¬
terne här gjort icke vore af så vådlig beskaffenhet, att man icke
kunde förena sig derom och i en underdånig skrifvelse till Kongl.
.Majd göra hemställan, huruvida icke en sådan inskränkning skulle
Den 6 April, e. m.
121
kunna ske. Jag ber således att få förena mig i det yrkande, som af
Herr von Koch blifvit framstäldt.
Herr Lagerstråle: Som en af reservanterna har åberopat ett
utlåtande af Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands län,
hyilket afgafs redan innan denna författning om vilkoren för försälj¬
ning af öl och andra icke spirituösa drycker utfärdades, så ber jag
få nämna, att åsigterna i detta ämne voro helt olika i olika län.
I vissa län ansågs denna försäljning såsom en fri näring; i andra
åter ansågs den likställig med värdshus- och krogrörelse och såle¬
des utgöra föremål för Konungens Befallningshafvandes tillstånd.
Jag kan nu icke bestämdt uppgifva, men jag antager för gifvet, att
Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands lön hörde till dem,
som ansågo, att rättigheten att försälja öl icke kunde utöfvas annat
än efter tillstånd af Konungens Befallningshafvande. Den sorgliga
beskrifning på tillståndet före författningens utfärdande kan emeller¬
tid icke läggas de förhållanden till last, som efter utfärdandet in¬
träffat. Jag har hvarken af reservanterne eller af andra hört åbe¬
ropas, att inom detta län eller andra det sedliga förhållandet efter
författningens utfärdande blifvit sämre än hvad det förut vaiit. Man
synes, utgå från den föreställningen, att allenast dessa ölstugor blifva
oktrojerade genom bifall af kommunalstämma, så skulle inga oord¬
ningar derstädes vidare komma i fråga. Jag vill dervid blott fästa
uppmärksamheten på de förhållanden, som existera i afseende på
oloflig försäljning af bränvin. För att erhålla tillstånd attutskänka
sådant finnas ganska stränga vilkor föreskrifna, men vi veta likväl
alla, att bland de snart sagdt oftast förekommande mål äro de, hvilka
angå oloflig bränvinsutskänkning. Sådan oloflig utskänkning sker
dock icke så mycket på ölstugorna som på helt andra ställen. Jag
kan också icke föreställa mig, att man, äfven om det skulle erfor¬
dras särskild! tillstånd att försälja Öl, derigenom skulle kunna före¬
komma missbruk med oloflig bränvinsförsäljning eller genom ett
omättligt förtärande af öl. Skulle ett sådant resultat kunna upp¬
komma, så vore det väl derigenom, att kommunalstämman skulle
vägra ett sådant tillstånd åt alla, som begärde det, ty icke hjelper
det, om tillstånd lemnas äfven åt endast ett fåtal ordentliga perso¬
ner, då dessa väl icke lära kunna förekomma att gästerna taga för
mycket till bästa. Vore kommunalstämmorna i allmänhet så radi¬
kala, att de icke medgåfve någon sådant tillstånd, kunde väl möjligen
något uträttas, men åtminstone beträffande den kommun, der i dess
egen sockenstuga två särskilda ölstugor förefinnas, tycker jag mig
hafva svårt att tro, det man skulle så förfara, ty öfver sin egen soc¬
kenstuga borde väl kommunen sjelf kunna hafva rätt att förfoga.
Har kommunen tillåtit ölförsäljning derstädes, så är det icke troligt
att den stadnar dervid, utan meddelar tillstånd åt ändå flera.
Flere ärade talare, som yttrat sig, och äfven den siste, tyckas
hafva uppfattat frågan så, som om inställandet af en ölförsäljning,
hvilken medfört oordning, skulle behöfva grundas på någon fullstän¬
dig bevisning eller på fullföljd vid domstol eller på vittnens inkal¬
lande till kansliforhör, Såsom Herr Stråle redan upplyst, kan detta
122
Den 5 April, e. m.
icke vara författningens mening, utan när oordning enligt kommunal¬
nämndens uppfattning passerat, egen nämnden rättighet inställa öl¬
försäljningen, samt framställer äfven i den anmälan, som sker hos
Konungens Befallningshafvande, sin uppfattning af hvad som passe¬
rat. Det skulle väl fordras bra stark motbevisning å andra sidan
för att få ett sådant inställande ogilladt. Jag inser ganska väl, att
en kommunalnämnd kan hafva rätt svårt att vid domstol uppträda
med åtal genom sin ordförande eller annan befullmäktigad person,
men jag har svårt att fatta, att en kommunalnämnd skall hysa be¬
tänkligheter vid att förbjuda fortsättandet af en sådan rörelse. Detta
måtte väl vara icke blott en lätt utöfvad rättighet, utan äfven en
ovilkorlig skyldighet för kommunalnämnden.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten äfven derpå, att ifrå¬
gavarande författning icke endast handlar om försäljning af öl och
porter, utan äfven gäller rörande tillhandahållande åt allmänheten
af kobadt kaffe, dricka m. fl. icke spirituösa drycker. Enligt reser-
vanternes åsigt skulle samma inskränkning, som blifvit föreslagen i
afseende å öl försäljning, äfven erfordras för försäljningen af kokadt
kaffe, xvfven med kännedom om att missbruk skett genom inbland¬
ning af spirituösa drycker i kaffet, vill jag hemställa om det kan
vara klokt att försvåra, om icke snart sagdt omöjliggöra tillgången
på en sådan vara som kaffe, hvilken numera kan anses vara en nöd-
vändighetsdryck. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Mörner, Oscar: Jag vill visserligen icke påstå, att
förhållandet i någon mån varit bättre innan denna förordning
utfärdades, än hvad det sedermera blifvit; jag tror tvärtom, att
denna förordning varit nödvändig för att reglera förhållanden, som
behöfva ordnas; men om verkningarne deraf icke i allo visat sig så,
som man kunnat önska, så måtte väl uttalandet om detta hvarken
vara något klander med afseende å förordningens innehåll eller nå¬
gon förebråelse mot dem, som uppsatt densamma. Man önskar blott
ett tillägg till förordningen i de hänseenden man anser behöfliga.
Här har blifvit yttradt af föregående talare, att förslaget icke
kan anses såsom en inskränkning i näringsfriheten. Deri instämmer
jag till alla delar. Såsom boende på landet har jag haft tillfälle att
icke blott i min egen socken (den tillhör visserligen icke mig ensam,
men man plägar ju använda detta uttryck om sin hemort), utan äfven
i andra socknar erfara förhållandet med dessa ölstugor. Om ölför-
säljarne inskränkte sig till att försälja öl och kaffe, om de inskränkte
sig till att endast hålla dörren öppen och sälja åt dem, som sjelf¬
mant komma dit, så vore det icke något särdeles ondt med ölstu¬
gorna; men nu är förhållandet beklagligtvis icke alldeles så, utan
för att få kunder, utlägga ölförsäljarne lockbeten, göra ölstugorna
till plats för så kallade dansgillen, som icke på något vis bidraga
till sedligheten, men tvärtom depravera allmänheten och göra mera
skada än man merendels föreställer sig. Ett förbud torde dock vara
omöjligt. Kan man då saga, att denna lilla inskränkning, som reser-
vanternes förslag skulle medföra, skadar?
Det sades, att om kommunalstämmorna vore så radikala, att de ut¬
Den 5 April, e. m.
123
färdade förbud mot alla sådana inrättningar, så kunde det möjligen
hjelpa-, men också endast det. Meningen är naturligtvis dock icke så,
utan att tillstånd skulle meddelas endast åt ett mindre antal per¬
soner, och sådana, som vore verkligt välfrejdade, icke blott väl¬
frejdade så till vida att i deras betyg det står, att de ega medbor¬
gerligt förtroende, utan åt dem som vore så beskaffade, att man trodde,
att de verkligen förtjenade det förtroende man leinnade dem. Yisar
det sig, att kommunalnämnden misstagit sig i sitt omdöme om per¬
sonerna, så är ju tillståndet gifvet blott för ett år.
Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, men kan, i öfverty¬
gelse om att förändringen åtminstone synes vara gagnelig och med¬
föra fördelar (hvad effekten kan blifva kan man nu icke veta), icke
underlåta att förena mig med dem som yrka bifall till den af Herr
von Koch m. fl. afgifna reservationen.
Herr Widén: Utan tvifvel är näringsfriheten en vacker sak,
som man bör bibehålla, så vidt möjligt är, men den kan missbrukas
såsom all annan frihet, och det beklagliga är, att den, såsom här
omnämnts, verkligen blifvit så mycket missbrukad. Denna frihet
eller snarare missbruken af denna frihet ega likväl en icke ringa
makt att undergräfva kommunernas sedliga och ekonomiska välbe¬
finnande. Jag vill blott erinra om hvad kommunerna få skörda af
dessa missbruk med hänsyn till sin fattigvård med den fattigvårds-
lagstiftning vi nu hafva. Af den nya lag, som nu föreligger till an¬
tagande, torde förhållandet ej mycket komma att förändras. Sedan
familjefadren förtärt sin dagspenning på ölkrogen, så får kommunen
taga hand om barnen och ansvara för deras föda och uppfostran.
Vid sådant förhållande finner jag för min del tillbörligt, att ett un¬
dantag från den allmänna näringsfriheten här göres, och att kommu¬
nerna få tillfälle att på förhand pröfva de personer, som vilja be¬
drifva en sådan rörelse. Det är visserligen godt att kommunen kan
i vissa fall ega rätt att inställa den, men jag vill fästa uppmärk¬
samheten derpå, att detta icke är någon lätt sak att utföra, äfven om
rörelsen bedrifves på det mest förderfliga vis; ty sedan ett så be¬
klagligt missförhållande inträffat, finnes det alltid en hel här af för-
derfvade personer bland ölkrogens kunder och vänner, som taga
oskicket i försvar och som på allt sätt och vis anställa förföljelse
mot den eller de personer, som vågat väcka fråga om eller åstad¬
kommit inställelsen. Förmodligen är det också af sådan anledning,
som kommunerna icke hittills begagnat sig af sin rätt att inställa för¬
säljningen på sådana ölställen. Jag anser det derföre lika nödigt som
billigt, att kommunerna få utöfva det förmynderskap i detta hänse¬
ende, som innebäres i rättigheten att på förhand få pröfva de personer,
som skola bedrifva ifrågavarande näringsrörelse, ty det är endast i
personlighetens sedliga beskaffenhet och hans aktning för sedlighe¬
tens grundsatser, som någon garanti kan finnas derför, att denna
rörelse icke missbrukas. Reservanterna hafva just derför med sitt
förslag, som gifver kommunerna rätt att på förhand pröfva perso¬
nens sedliga halt, enligt min tanke, träffat en lycklig utväg att före¬
124
Den 5 April, e. m.
komma de missbruk, som bedrifvas i ölstugorna, och jag instämmer
derföre i deras förslag.
Herr von Koch: Jag ber Kammaren ursäkta, att jag ännu en
gång uppträder, men det sker för att göra en syndabekännelse. Jag
måste nemligen erkänna, att jag och mina soeknebor icke begripit
den nu gällande författningens mening. Det har sagts om den kom¬
mun, som jag tagit till exempel, efter som jag närmast kände till
dess förhållanden, att i en sådan kommun, der man tillåter ölutskänk-
ning till och med i dess egen sockenstuga, der kan man icke mycket
vänta, om kommunen sjelf skulle få bestämma om ölutskänknings-
rättigheter. Nu är förhållandet verkligen det, att i den ena socken¬
stugan fanns en person, som förut fått tillstånd att bo der tills vi¬
dare. Hon anmäler sig åt fe få försälja öl, och hvarken jag eller nå¬
gon annan trodde, att vi egde hindra henne derifrån. Jag har verk¬
ligen hotat henne med, att om hon icke upphörde med rörelsen, så
skulle hennes rättighet att bo i sockenstugan upphöra. Yi ansågo
oss visserligen kunna skilja henne från hennes bostad, men från att
försälja Öl trodde vi oss icke kunna hindra henne. Jag kan likväl
nu förstå, att jag försyndat mig och i detta fall icke begripit hvad
som varit rätt. Hon har aldrig begärt något tillstånd af kommunal¬
stämman utan helt enkelt anmält sig, enligt författningen, och vi
trodde att hon var i sin fulla rätt. Jag måste bekänna, att jag icke
trott, att länsman och kommunalnämnd haft en sådan makt, att de
kunna inställa en ölförsäljning utan att förebringa bevis att oord¬
ning passerat. Det är möjligt, att jag misstagit mig, efter den ärade
ledamot af Kammaren, hvilken, såsom Konungens rådgifvare, kontra-
signerat författningen, upplyst derom, men jag har icke förstått det förut.
För öfrigt har det sagts, att man icke visat att tillståndet i
sedligt hänseende nu är sämre än det varit före författningens ut¬
färdande. Det har jag icke påstått, utan jag tror tvärtom, att denna
författning, som innehåller flera restriktioner, verkat ganska godt i de
fall, der restriktionerna finnas såsom med afseende på försäljning af
vin. Skilnaden är icke så fasligt stor emellan öl och vin, och när
man, såsom en aktad talare, lägger så stor vigt uppå, att i denna
författning blifvit sammanförda en mängd skiljda saker, deribland
äfven dricka och the, hvilka jag beklagar, att de blifvit satta i sam¬
ma kategori som öl, och hvilka man icke vill åtkomma, så skulle jag
tro, att då äfven dessa andra drycker stå i författningen omnämnda,
så vore det aldra bäst, att kommunalstämman finge bestämma äfven
angående dessa och kunna vidtaga preventiva åtgärder. Jag kan
dessutom icke antaga annat, än att kommunalstämman har så myc¬
ket förstånd, att den icke förnekar försäljning af dricka och kaffe,
så vida det icke är fråga om ett illa noteradt kaffehus.
Man talar mycket om decentralisation, men man är mycket rädd
för att tilldela kommuner några rättigheter, då man deremot påläg¬
ger dem en mängd besvär, såsom att inkomma med statistiska upp¬
gifter. Endast skyldigheter utan motsvarande rättigheter, utan ens
rättighet att värja sig mot en stygg osedlighet, som sedan endast
förorsakar kommunerna förlust och besvär! Detta är min erfarenhet,
125
Den 5 April, e. m,
och om denna författning verkat godt, så vet jag likväl, att det for¬
dras ännu flera restriktioner, än denna författning medgifver, för att
den fullt skall motsvara sitt ändamål. Detta har icke heller blifvit
bestridt beträffande andra punkter, der jag har den lyckan att hafva
mina närvarande antagonister på min egen sida.
Herr Dickson: Likasom. den föregående talaren börjar jag med
att bedja om ursäkt för att jag åter tagit Kammarens uppmärksam¬
het i anspråk, men jag skall söka blifva litet kortare än han. Nä¬
stan alla talare, som yttrat sig mot Utskottets förslag, hafva yttrat,
att de äro stora vänner af näringsfriheten, men jag fruktar, att de
älska barnet så högt, att de taga lifvet af det med sina hårda om¬
famningar. Man bör akta sig för att vilja bota ett ondt med någon¬
ting, som är värre. De talare, som yttrat sig mot Utskottets för¬
slag, hafva verkligen gifvit mig det bästa skäl till att försvara det¬
samma, då de hafva sagt, att om kommunerna skulle erhålla rättig¬
het att på förhand pröfva de personer, åt hvilka tillstånd lemnades,
sa skulle de icke lemna det åt andra, än åt dem, som voro ordent¬
liga. Men i sådant fall skulle de personer, som icke få detta till¬
stånd sig beviljadt, blifva lönnkrögare och således kan jag icke an¬
nat finna, än att lönnkrögeriet befordras genom reservanternas för¬
slag. Då är det visserligen bättre, att ölförsäljarne, såsom nu är
föreskrifvet, äro skyldige att uppsätta en skylt, så att man vet, hvar
de hafva sitt tillhåll. I sådant fall blir det åtminstone lättare för
en . svag landtpolis att öfvervaka ordningen på de kända ölför-
säljningsställena, än att annars öfvervaka alla okända lönnkrogar,
som skulle uppstå.
Synnerlig vigt fäster jag slutligen vid de verkligen öfvertygande
skal, som af Herr Lagerstråle blifvit anförda, och jag ber att fä
ånyo upprepa, att om Kammaren skulle godkänna reservanternas för¬
slag, så skulle derigenom ett ondt, hvilket jag medgifver för när¬
varande exsisterar, blifva betydligt förvärradt.
Herr Nordenfelt: Jag vill inskränka mig till att anföra, att
min erfarenhet vid allmänna arbeten gifvit vid handen, att ölstu¬
gorna äro ett slag af privilegierade lönnkrogar, som väsendtligen för¬
svåra ordningens upprätthållande och som växa upp ånyo likasom
svampar, så snart man lyckats utrota dem. Dessutom vill jag
nämna, att dugtiga marketentare, som hafva vilja och förmåga att
stänga sin dörr innan kunderna fått för mycket, äro särdeles nyttiga
för ordningens upprätthållande.
Jag yrkar derföre bifall till reservanternas förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr vice
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande punkten och dels af Herr von K och, att Kamma¬
ren måtte antaga det förslag, som af honom jemte Herrar von Hof-
sten och Frisk blifvit framstäldt uti den vid punkten fogade reser¬
vationen, gjordes först proposition på bifall till punkten, hvarvid sva¬
rades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på
126
Den 6 April, e. m,
antagande af Herr von Kochs förslag, då svaren likaledes utföllo
med många så väl ja som nej; hvaruppå och sedan proposition å bi¬
fall till punkten förnyats samt med många både ja och nej besva¬
rats, Herr vice Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den som bifaller lista punkten i Första Kammarens Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 1, röstar
J a;
Den det ej vill. röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren det förslag, som Herr von Koch
uti sin emot punkten afgifna reservation framställt.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—25;
Nej—37.
2:dra punkten.
Herr Berlin: De dryckesvaror, som i handeln med rätt eller
orätt förekomma under benämningen vin, äro mycket olika till ur¬
sprung, beredningssätt och beståndsdelar; ty utom den jästa druf-
saften, mer eller mindre uppblandad med ämnen tillsatta för kyprin-
gens skull, och den jästa bärsaften, som lemnar våra inhemska bär¬
viner, och Indika båda slag väl äro de enda som rätteligen borde
benämnas vin, hafva vi en mängd konstgjorda blandningar fram¬
ställda dels för att bedraga allmänheten och dels för att eludera
gällande författningar rörande försäljning af spirituösa. Det är just
dessa sednare fabrikat, som mycket ofta försäljas på vinutskänknings-
ställena och der förekomma af den beskaffenhet, att de tydligen ej
äro annat än maskeradt bränvin. Då så är, synes det vara nödigt,
att något stadgande i lagen gjordes, om hvad som i dylikt fall bör
anses såsom vin och icke vin, ty i brist på ett dylikt stadgande
blifva, såsom hittills vid flera tillfällen skett, vederbörande myndig¬
heter alldeles urståndsätta att tillämpa lagens föreskrifter. Jag kän¬
ner flera fall, då det vid undersökning af vin från utskänknings-
ställen blifvit till fullo ådagalagdt, att den dryck, som blifvit såsom
vin försåld, varit icke allenast eu konstprodukt, utan äfven haft en
sprithalt, som varit betydligt större, än den hos våra vanliga viner,
men att det oaktadt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat
bifalla vederbörande polismyndighets påstående om ansvar för dylik
försäljning. En ofta förekommande blandning är färgadt bränvin,
försatt med något socker och arom; och jag erinrar Kammarens le¬
damöter om den produkt af dylik art, som i ett af de södra land-
Den 5 April, e. m.
127
slcapeii forsa]]es under den betecknande benämningen: Grand vin de
libeite, och hvilken hufvudsakligen består af färgadt bränvin. Till
SS m insmugglas ock bränvin, på anförda sätt färgadt och
kryddad!, allt under förevändning att det är vin.
nrä f°r .Jörsäljnin&,afp konstgjord! vin hör till Strafflagen
och icke till nu ifrågavarande författning; men det synes vara all-
deles nödvändigt att i densamma intages en bestämd föreskrift ef¬
ter hvilken man lian afgöra, om den vara, som försälies, bör anses
såsom vin eller icke, såvida icke gällande författningar om bränvin
försäljning skola kringgås. Denna föreskrift kan icke grundas på
bestandsdelarnes beskaffenhet utan på sprithalten. Alla analyser på
vins spiralt som jag haft tillfälle att se, hafva visat att de staP*
kaste vinerna halla 2i volum-procent absolut alkohol, hvilketpro-
lfVantU StadDa afVin aPPtaSer såsom en gräns för viners
spnthait. Den upptager äfven ett annat slags vin, hvars styrka
skuHe öfverskrida 21 procent, men jag lemnar derhän huruvida sådant
2arfen L0ISTTr’ -eI]er °“> såsom trop, det är upptaget en-
da’F fox att förhindra införandet af sprit under namn af vin. .Dur
vill emellertid icke föreslå någon viss alkoholhalt såsom gräns mel¬
lan vin och icke vin men jag tror att reservanternas förslag skulle
kunna tjena till hallpunkt for mitt påstående, och får derföre an¬
hala om bifall till Herrar von Ivochs och Frisks reservation.
HeiV°n K-0Cilli FF Utskottets förslag i denna punkt har lag
reserverat mig i tva delar, af hvilka den första endast innefatta^
at* en inskränkning i afseende pa tiden för den beviljade försälinings-
ratten äfven bär matte stadgas. Sedan nu Kammaren i föregående
punkt beslutit, att tillstånd må beviljas på högst ett år för försäli-
mng af dryckesvaror som äro mycket mera oskyldiga än detta Grand
amiaf iIlbe+t\0Ch dyllka blan.dn,lnSar> så kan jag ej föreställa mig
annat an att koriseqvensen af det förra beslutet nödvändigt fordrar
att eu inskränkning med afseende på tiden äfven i detta fall stadgas
Korande den andra delen af mm reservation har redan en aktad sak¬
kunnig talare bär yttrat sig, hvarföre jag ej vill besvära Kammaren
löfdll Fn* -viaai'e tad derom> utan inskränker mig att endast yrka
bifall till mm reservation. J
■ Hjeriri S,trå-1r: beträffande förslaget att tillstånd att försälja
vin skulle beviljas endast för ett år i sender, åberopar jag min rö¬
rande en dylik inskränkning i förra punkten uttalade mening. Ifråga
åter. om den alkoholhalt, som skulle bestämma en drycks egenskap
af vin, förekommer det mig att, särdeles hvad buteljeradt vin angår
temiigen störa om icke oöfvervinneliga svårigheter skulle på lands^
bygden mota utöfvandet af någon kontroll i detta hänseende. Jag
ber ock att fa fästa uppmärksamhet derpå, att föreskrifterna i gäl-
!fti -rf01°idninf® Ku’ hIllka,Jag åberopade rörande förra punkten,
val äfven lära fa gälla försäljning af vin, så att Konungens Befall¬
ningshafvande, om det finnes anledning att antaga missbruk, kan
efter skedd erinran återtaga tillståndet. Någon så beskaffad anmä¬
lan om missbruk vid vinförsäljning bar icke i Stockholms län under
128
Den 5 April, e. m.
den tid jag innehaft mitt nuvarande embete, inträffat mer än en eller
två gånger. Att icke möjligen något missbruk i öfrig! egt rum vågar
jag ej afgöra, men detta missbruk, om det förefallit, måtte åtmin¬
stone'ej hafva varit af någon synnerligt svår beskaffenhet, efter an¬
mälan derom, officiel! eller enskilda icke ingått.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Berlin: Den siste ärade talaren har åberopat det skäl,
som af Utskottets pluralitet blifvit uttaladt för dess afstyrkande af
de ifrågasatta föreskrifterna, nemligen att det skulle blifva svårt, sär¬
deles hvad buteljeradt vin angår, att utöfva nödig kontroll. Jag får
tillstå, att jag ej kan fatta betydelsen af detta skål, så vida fråga
ej vore att på förhand kontrollera allt vin, som försäljes på alla dessa
ställen. Något sådant kan naturligtvis aldrig vara meningen, utan
här är endast fråga om att i de fall, då det är ådagalagdt att sprit¬
halten går öfver en viss punkt, afgöra om den försålda varan är vin
eller icke; det torde då vara likgiltigt om varan är buteljerad eller ej.
Utskottets skäl torde således icke hafva någon särdeles stor betydelse
i närvarande fäll.
Herr von K och: Jag ber om ursäkt, att jag anhaller att fa
göra en förändring i mitt eget förslag. Jag skulle nemligen önska
att få taga bort orden: “är försatt med eller11, alldenstund min upp¬
märksamhet har blifvit fästad på att meningen derigenom kanske blir
tydligare. Mitt förslag skulle alltså få följande lydelse:
att vin eller våtvara, som innehåller någon viss, af Kongl. Maj:t
bestämd, högre (till exempel 21 eller 30) procent alkohol, icke ar att
hänföra till sådan, som, enligt denna författning, får till förtäring på
stället försäljas.
Då jag erkänner den gjorda anmärkningens riktighet, anhåller
jag om bifall till mitt förslag med denna förändring.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr vice Tal¬
mannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till den före¬
varande punkten, dels ock af Herrar von Koch och Berlin, att
Kammaren för sin del måtte besluta, att uti den underdåniga ^skrif¬
velse, som i ämnet komme att aflåtas, skulle uttalas såsom Riksda¬
gens åsigt, dels att tillstånd till försäljning af vin icke må beviljas
för obestämd tid, utan för högst ett år i sender, dels ock att vin eller
våtvara, som innehåller någon viss, af Kongl. Maj:t bestämd högre
(till exempel 21 eller 30) procent alkohol, icke är att hänföra till
sådan, som, enligt denna författning, får till förtäring på stället för¬
säljas.
Härefter framställde Herr vice Talmannen först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades många nej, blandade med ja,
och sedermera proposition på antagande af Herr von Kochs förslag,
då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
3:d]e
3:dje punkten.
Bifölls.
4:de punkten.
Den 5 April, e. m.
129
al.n+fflf%.Ca,Spe^ss1on: 1 de åsigter, som ligga till grund för Ut¬
skottets förslag i denna punkt, instämmer jag helt och hållet, men
det ar ett litet ord, som jag anser behöfva förtydligas. Utskottet
föreslår nemligen, att tjenstgörande kronobetjent skulle ega att vid
inträffande oordningar, “förbjuda och, om förhållandet sådant påkal¬
lar, inställa försäljningens fortsättande vid tillfället." Hvad som
menas med att förbjuda försäljningens fortsättande, är mycket klart
men huru det skall tillgå att sedermera inställa är icke lika tydligt!
Det ar nemligen gifvet, att många åtgärder kunna vidtagas för detta,
sednare ändamål, man kan till exempel sätta försäljaren under bevak¬
ning man kan låsa igen försäljningsstället och försegla dörren, man
kan lagga beslag pa varorna med mera dylikt, men jag fruktar, att
ingen kronobetjent kan på ett så allmänt uttryck som “inställa" våga
vidtaga dylika åtgärder. Han måste nemligen befara, att han, då
det icke ar uppgifvet livilka åtgärder som få tillgripas, kan blott-
stalla sig för ansvar, om han går tillväga på något af de angifna
sätten. Jag skulle derföre önska, att man uttalade, huru långt han
eger att ga ^ för det ändamål som åsyftas. Jag är icke beredd att
formulera något förslag i detta hänseende utan föreställer mm att
u ,70,re /äNjPbgast att återförvisa utlåtandet i denna punkt til” Ut¬
skottet, i afsigt att få inskjutet efter ordet “inställa" en närmare
bestämmelse om de åtgärder, som kronobetjenten eger att för ända-
n';lI(jt vldfcaga. I fall man bland dessa åtgärder föreskrifver äfven
att försäljningsstället skall tillstängas, så kan dock utförandet häraf
mota ganska stora svårigheter, för den händelse att den, som håller
orsaljningen, eger blott ett enda rum, ty, om detta tillslutes, måste
personen antingen blifva utestängd från sitt rum eller ock inläst deri
hyilket förefaller mig något betänkligt. I sådant fäll torde det ock
bliiva ganska svart för en kronobetjent att veta huru han skall tolka
det föreslagna, enligt mm tanke otydliga, uttrycket.
punkt yikai' Således återremiss af Utskottets betänkande i denna
. ®-.err Stråle: Den sednaste ärade talarens anförande synes
V18,a anledningen hvarföre man här begagnat ordet “inställa11. In¬
ställandet kan nemligen ske på två sätt, antingen genom att försälj-
Sff -*111??68’ f11®* derigenom att beslag lägges på varom!
Naeot tredje satt torde icke vara lämpligt och det lärer få bero af
omständigheterna hvilkendera af de nämnda utvägarne bör tillgripas.
Jag ber tillika att få fästa den ärade talarens och Kammaren! uppi
marksamhet. derpå, att Utskottet icke tilltrott sig att redigera förslag
till författning i ämnet utan blott att antyda de förändringar man
ömkade Bifalles Utskottets förslag föranleder beslutet eu under-
Riksd. Prof. 18/1. 1 Afd. 2 Band. n
130
Den 6 April, e. in.
dånig framställning till Ivongl. Maj:t, hvarefter, i den mån förslaget
gillas en förändrad författning redigeras och utfärdas. Jag tror så¬
ledes att man utan fara kan bifalla Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Lagerstråle: Lika med Herr Caspersson synes mig ut¬
trycket “inställa“ försäljningen vara väl mycket sväfvande för att vid
tillämpningen blifva tydligt för dem, som skola handhafva här ifråga¬
varande befattningar. Jag tvifla!' ock på att man kan utsträcka detta
ords betydelse så långt, att det kan tolkas såsom berättigande för
kronobetjent att lägga beslag på varorna. För öfrigt har jag intet
att anmärka mot syftemålet i den föreslagna förändringen och tror
tillika, att alla svårigheter vore afhjelpta blott genom utbytande af
ordet “inställa“ mot “förhindra,11 hvithet jag anser närmare uttrycka den
mening, som ligger i förslaget.
Herr von Koch: Jag har för min del alldeles intet emot att
utbyta ordet “inställa“ mot “förhindra,“ på sätt Herr Lagerstråle nu före¬
slagit, och vill derföre ändra mitt yrkande om bifall till Utskottets
förslag i öfverensstämmelse dermed.
Herr Stråle: Icke heller jag har något emot detta utbyte af
ord, utan tillstyrker bifall till Utskottets förslag med nämnda för¬
ändring.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr vice Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den
förevarande punkten med utbyte af ordet “inställa“ emot ordet “ förhin¬
dra“ och dels återremiss af punkten; framställdes proposition på bifall
till förstberörde yrkande och besvarades med ja.
å:te—8:de punkterna.
Biföllos.
9:de punkten.
Herr von K och: I denna punkt hafva jemte mig tvenne leda¬
möter af Utskottet reserverat sig och dessutom äfven Friherre Raab,
hvilka utgjorde majoriteten vid de preliminära öfverläggningarne.
Yi hafva nämligen ansett nödigt att, när denna författning öfverses,
äfven se till, att den kommer i behörig harmoni med den gällande
bränvinsutskänkningslagen, ty i annat fall kunde det hända, att den
förra får strängare stadganden än den sednare, hvilket val ej vore
lämpligt. Å andra sidan hafva vi ock trott, att vissa stadganden i
bränvinsutskänkningsförordningen borde inflyta här, hvarföre vi för¬
enat oss om det i reservationen framstälda förslag,_ så lydande: “att
vid omarbetning af nu ifrågavarande författning jemväl må tillses,
om och i hvilken mån hvad nu gällande förordning angående för¬
säljning af bränvin m. m. innehåller i 5 § angående den, som idkar
annan handel, i 6 § angående utskänkares frejd m. in., i 22 § an¬
131
Den 5 April, e. ra.
gående anmälan om erhållet tillstånd hos vederbörande magistrat
eller kronobetjent, äfvensom uti 48, 49 och 50 §§ i afseende å ansvar
för öfverträdelser af författningen, bör äfven i afseende å försäljning
af icke spirituösa drycker stadgas.*1
Hvad som i synnerhet föranledt mig och de med mig liktänkande
att i denna punkt skilja oss från den af Utskottets öfriga ledamöter
hyllade mening var att vid den gemensamma öfverläggning, som vi
under hand hade med Andra Kammarens ledamöter, vår uppmärk¬
samhet fästades på en sak, som vi väl visste vara föremål för många
missbruk. Det är nemligen landthandeln, hvilken jag visserligen an¬
ser i allmänhet nyttig, men just derföre, att jag bidragit till dess in¬
förande och det således i viss mån ligger mig till last, om några
olägenheter deraf uppkomma, anser jag mig skyldig att försöka i möj¬
ligaste måtto förekomma de missbruk, som deraf föranledas, bland
hvilka må räknas, att rusgifvande drycker i förening med denna han¬
del utskänkas. Detta är ett så allmänt öfverklagadt förhållande, att
jag vill hoppas, att ett förslag till dess afhjelpande skall vinna eko
åtminstone hos dem, som äro bekanta med tillståndet på landsbyg¬
den. Jag ber dock att få erinra, att rörande dessa missbruk har jag
icke hemtat min erfarenhet från Blekinge, der vi annars hafva många
missbruk, utan från de provinser, der städerna icke ligga så tätt, der
polisen är ringa, och der således frestelserna att försälja spirituösa
äro stora. I denna punkt liksom i utlåtandet i sin helhet hafva vi
icke begärt mer än, att Kongl. Maj:t måtte tillse, huruvida det ej
vore skäl att vid försäljningen af vin och andra icke spirituösa dryc¬
ker liknande inskränkningar gjordes som vid försäljning af bränvin,
och i fall Kongl. Maj:t täckes häröfver höra vederbörande, så får
han nog veta, hvar skön klämmer och kan derpå vidtaga de förän¬
dringar, hvartill han finner skälig anledning.
Herr Stråle: För mig och de med mig liktänkande har det
synts, som om de bestämmelser, hvilka blifvit föreslagna i de före¬
gående punkterna af betänkandet, skulle vara tillräckliga att före¬
komma missbruk vid utöfvandet af ifrågavarande näring. Jag får
derföre afstyrka ytterligare tillägg och vågar anhålla om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Asplund: Jag ämnar ej i allmänhet motsätta mig det
förslag, som af reservanterna blifvit i denna punkt framstäldt, men
jag ber att få påpeka, att det åtminstone i en del synes vara så öf¬
verflödigt att Kammaren icke borde bifalla detsamma. Reservatio¬
nen går nemligen bland annat derpå ut, att vid utarbetandet af eu
ny författning i ämnet mätte tillses, “om och i hvilken mån hvad nu
gällande förordning angående försäljning af bränvin m. m. innehål¬
ler -----, i 22 § angående anmälan om erhållet tillstånd hos
vederbörande magistrat eller kronobetjent —-----bör äfven i
afseende å försäljning af icke spirituösa drycker stadgas.** Den ifrå¬
gavarande förordningen innehåller nu i 22 §: “Innan minuthandel
med eller utskänkning af bränvin företages af den, som till sådan
försäljning rättighet undfått, vare han pligtig att i stad hos magi¬
182
Den 5 April. e. in.
stråten och å landet hos kronobetjeningen anmäla å hvilket ställe
han försäljningen idka vill." Härvid ber jag att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att enligt den gällande förordningen för försäljning
af icke spirituösa drycker, äfven sådan den kommer att lyda efter
de ändringar, hvarom Kammaren ämnar göra framställning hos Kongl.
Maj:t, skall den person, som ingifver ansökan om att få dylik rättig¬
het, äfven uppgifva stället, hvarest han ämnar idka sin rörelse, hvar¬
före det torde vara öfverflödigt, att en förnyad anmälan om stället
sker, emedan genom den första anmälan detta bör anses vara till¬
räckligt bekant för de myndigheter, som skola vaka öfver ordningen
derstädes. Jag vill emellertid icke begära proposition på ett i öf¬
verensstämmelse med denna min anmärkning förändradt förslag, utan
anser det tillräckligt att endast fästa uppmärksamheten på det an¬
märkta förhållandet.
Herr von K och: Jag vill blott säga, att det förekommit oss,
som, under förutsättning att våra föregående förslag blefve antagna,
en förändring äfven härvidlag vore af nöden. Enligt vårt förslag
skall nemligen tillstånd till försäljning sökas och erhållas hos kom¬
munalstämma, då förut endast behöfdes anmälan hos kronobetjent
och kommunalnämnd, och på grund af dessa förändrade föreskrifter
hafva vi trott, att anmälan om stället bos kronobetjent äfven vore
behöflig. Saken är emellertid nu ej af någon vigt, ty genom den
utredning, som kommer att ske hos Kongl. Maj:t, blir säkerligen
ådagalagdt, huruvida en sådan föreskrift behöfves eller icke. Lik¬
väl torde det ej skada att det står der, hufvudsaken gäller i alla
händelser landthandeln, och för öfrig!, att författningen blir redige¬
rad så, att den står i harmoni med bränvinsförordningens strängare
bestämmelser.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr vice Talman¬
nen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till den före¬
varande punkten och dels af herr von Koch, att Kammaren måtte
antaga det förslag, som han i sin emot punkten afgifna reservation
framställt; gjordes först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, och sedermera proposition
på antagandet af herr von Kochs förslag, då svaren utföll o. med
många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öf¬
vervägande.
10:de punkten.
Bifölls.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Be-
villnings-Utskottets den 3 dennes bordlagda Memorial N:o 4, i anled¬
Den 8 April.
133
ning af återremiss i vissa delar af Utskottets Betänkande N:o 2, an¬
gående allmänna bevillningen.
Kammaren åtskiljdes kl. 9 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Lördagen (ten 8 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
I anseende till Herr (Trefven och Talmannens frånvaro fördes
ordet af Herr vice Talmannen.
Justerades fyra protokollsutdrag för den 5 dennes och protokollet
för den 29 sistlidne Mars.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 3 och 5 dennes hord-
lagda Memorial N:o 4, i anledning af återremiss i vissa delar af
Utskottets Betänkande N;o 2, angående allmänna bevillningen.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det vill synas mig som om vid
detta tillfälle Bevillnings-Utskottet sträckt sitt syftemål att distin-
guera väl långt, då Utskottet funnit sig förhindradt att handlägga
den ifrågavarande återremissen. Utskottet säger, att de af Andra
Kammaren beslutade förändringarne i Bevillningsstadgan endast be¬
röra frågan om den ort, der bevillning bör påföras, och således icke
kunna anses medföra förändring i grunderna för någon bevillning,
sättet för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgö¬
rande. Det är mycket svårt att finna, hvar den rätta gränsen är
för hvad som skall hänföras under den rubrik af bevillningsfrågan,