Den 1 Mars.
227
Onsdagen den 1 Mars 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 21 sistlidne Februari.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till författning angående vissa förändrade
föreskrifter i afseende å beräkning af tid för klagan mot Hofrätts
utslag i brottmål.
Upplästes två protokoll af följande lydelse:
År 1871 den 25 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens Justitie-ombudsman; och befunnos, efter valsed-
larnes öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
Förutvarande Justitie-ombudsmannen, Herr Advokatfiskalen Nils
August Fröman.................. rQSter.
Herr Revisions-sekreteraren Clas Albert Lindhagen . 2
till följd hvaraf Advokatfiskalen Fröman blifvit till Riksdagens Ju¬
stitie-ombudsman utsedd.
Som ofvan
A. Ceder ström. Charles Dickson P. Lithner. Gust. Tamm.
År 1871 den 25 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
att utse den man,. som skall efterträda Riksdagens Justitie-ombuds-
man,. i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anställt nytt val af
Justitie-ombudsman^ skulle med döden afgå, samt utöfva embetet un-
der den tid Justitie-ombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes
öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
Herr Revisions-sekreteraren Claes Albert Lindhagen 48 röster,
228
Den 1 Mars.
till följd hvaraf Revisions-sekreteraren Lindhagen hlifvit till Riksda¬
gens Justitie-ombudsmans suppleant utsedd.
Som ofvan
A. Cederström. Charles Dickson. P. Liihner. (dust. Tamm.
Herr (Trefven och Talmannen hemställde, att dessa protokoll
skulle läggas till handlingarne och Riksdagens Kansli-deputerade un¬
derrättas om deras innehåll, med anmodan att låta uppsätta och till
Kamrarne ingifva förslag till så väl förordnanden för de välde som
ock underdånig skrifvelse om valen till Kongl. Maj:t; hvilket bifölls.
Efter tillkännagifvande, att Kontraktsprosten, Doktor Lars Land¬
gren, hvilken af Kammaren blifvit utsedd att deltaga uti innevarande
års revision af Statsverkets samt Riksbankens och Riksgäldskontor^
tillstånd, styrelse och förvaltning, hade i skrifvelse till Herr Grefven
och Talmannen afsagt sig ifrågavarande uppdrag; hemställde Herr
Grefven och Talmannen, att val af en revisor i Doktor Landgrens
ställe skulle förrättas nästkommande lördag den 4 dennes; hvartill
Kammaren lemnade sitt samtycke.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Ut¬
skottets den 22 och 25 sistlidne Februari bordlagcla memorial N:o
6, angående verkställd granskning af Riksbankens tillstånd och för¬
valtning.
l:sta punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag har uti Utskottet deltagit i
den reservation eller det särskilda yttrande, som afgifvits af pågra
ledamöter, hvilka, beträffande frågan om in- och utvexlingsprisen å
carolin samt de utländska guldmyntsorter, som i Banken emottagas,
ansågo, att såsom Utskottets åsigt bort uttryckas, att en önskvärd
spridning af guldmynt skulle hafva af Herrar Fullmäktige främjats,
om in- och utvexlingsprisen hållits lika, eller skilnaden åtminstone
ej blifvit satt högre än två öre. Utan tvifvel är denna fråga af gan¬
ska stor vigt i afseende på spridningen af guldmynt inom landet.
Man kan vara af olika mening i afseende på önskvärdheten af denna
sak; man kan också, ifall man medger denna önskvärdhet, vara af
olika mening i afseende på hvilka åtgärder som höra vidtagas för
ändamålets vinnande; och man kan slutligen vara af olika mening i
afseende på Riksbankens förbindelse att vidtaga åtgärder i denna
riktning, såsom man kan finna af det yttrande några af Fullmäktige
Den 1 Mars.
229
vid sakens afgörande i ämnet afgifvit, och hvilket yttrande finnes an-
fördt på sidan 3 i Utskottets betänkande. Det heter der: att “så länge
silfver vore det lagliga myntet, syntes det ej ligga inom föremålen för
Riksbankens sträf v anden och uppoffringar, att på sin bekostnad, söka bringa
jemväl guldmynt i omlopp inom landet.11
År man emellertid af den åsigt, att spridning af guldmynt inom
landet vore en för det allmänna nyttig åtgärd, och jag tror att man
kan antaga detta såsom den åsigt denna Kammares pluralitet om¬
fattar, så kan jag icke förstå annat, än att Banken, som är till för
allmänheten, måste vara den inrättning, som i främsta rummet bör
söka att verka för ett sådant mål. Banken kan i sjelfva verket icke
förhålla sig neutralt i denna fråga: befordrar den icke spridningen
af guldmynt, så motverkar den densamma. Ett dylikt motverkande
har Riksbanken åstadkommit derigenom, att den satt skilnaden mel¬
lan in- och utvexlingsprisen så högt som 5 öre. Man må hysa hvad
mening som helst om de specifika värdena; ett är åtminstone klart,
det nemligen, att ett mynt hvarå man riskerar en förlust af f procent
icke kan erhålla förtroende och vinna spridning. Reservanterna inom
Utskottet, utgörande alla Första Kammarens vid tillfället närvarande
ledamöter, hafva endast yttrat sig i afseende på skilnaden mellan
in- och utvexlingsprisen. Då det emellertid icke kan vara likgiltigt,
hvilka in- och utvexlingspris som fastställas, äfven med bibehållande
af den aldra minsta skilnad, och det måste vara angeläget, att opinio¬
nen i detta hänseende gifver sig till känna, så vågar jag yttra mig om
dessa pris, i hopp att en diskussion härom må kunna uppstå, Re¬
nande till ledning för Fullmäktiges åtgöranden i saken.
I afseende på invexlingspriset har bland Fullmäktige icke varit
någon väsendtlig meningsskiljaktighet. Enligt hvad protokollet gif¬
ver vid handen, fasthöll visserligen en ringa minoritet bland Fullmäk¬
tige vid de förut gångbara in- och utvexlingsprisen, nemligen 7,15
och 7,20, men de motiv, som härför anfördes, synas icke tåla någon
strängare pröfning. Att öfrige Fullmäktige slutligen förenade sig om
ett invexlingspris af R:dr 7,10 synes man kunna antaga. Om man
nu medgifver, att en skilnad af högst 2 öre mellan in- och utvexlings-
priset bör ega rum, skulle således utvexlingspriset ställts till R:dr
7,12, eller i likhet med den åsigt, som uttalats af eu reservant inom
Fullmäktige. Jag tvekar ej att säga, att detta pris vore under nu¬
varande förhållanden lämpligt. Det är visserligen omöjligt att säga,
hvilket pris, som är ovilkorligen riktigt, då detsamma är beroende af
fluktuationerna i värdet mellan guld och silfver; men jag tror att
det nämnda skulle kunna bibehålla sig och således verka till sprid¬
ning af guldmynt i landet. Jag tror mig icke bättre kunna motivera
detta, än genom att uppläsa hvad den nämnde reservanten bland
Fullmäktige yttrat i frågan. Han säger nemligen:
“Om man undantager det af våldsamt verkande men hastigt öfver-
gående orsaker framkallade höga silfveipriset under sednare delen af
Juli månad, har det snart tilländagående året likasom de sednaste
två eller tre åren företett en förr ovanlig stadga i silfverpriset på
den stora verldsmarknaden, som är uttrycket på värdeförhållandet de
två till mynt använda metallerna emellan.
230
Den 1 Mars.
Medelpriset i London för 1867 är d.; för de begge åren
1868 och 1869 60T7R; under det nu löpande har månadsmediet varit för
Januari
F ebruari
Mars
April
Maj_
Juni
Juli
Augusti
September 60|
Oktober
November
26
Det sista pris
60 T5 motsvarande för 10 francs 7,09
60 tV
601
60f
60 Tf,
60 rc
61 i
60f
601
60 f
601
London,
7,11
7.10
7.11
7,10
7.10
7,02
7.11
7,11
7,io
7,08
7,10“
som man känner är 60T\ pence per uns
standard silfver, motsvarande Rall’ 7,09 för 10 francs eller 1 carolin;
enligt nuvarande kursförhållanden skulle man kunna anse, att caro-
linen vore värd ända till R:dr 7,15, men då här är fråga om att
söka förbereda en myntreform och att åsätta myntet ett värde, som
kan hafva utsigt att bibehålla sig, tror jag icke, att det kan vara
rätt att bestämma det mera öfver det verkliga, än att man icke ri¬
skerar att caroliner utföras ur landet för verkställande af liqvider i
den större handeln. Med en skilnad af B öre utföras sannerligen
inga caroliner, då sjöfarten är stängd, och när den blir åter öppnad
upphör säkerligen den kurskilnad, som nu exsisterar.
Bland de förberedande åtgärder, som myntkomitéen tänkt sig i
och för införandet af ett på guld grundadt myntsystem, hör i främ¬
sta rummet fastställandet af en viss kurs, till hvilken carolinen må
emottagas i alla betalningar till kronans kassor. Komitéen yttrar
härom:
“Då afsigten härmed skulle vara att bereda lättare spridning
och större förtroende åt dessa guldmynt, hvilka, till följd åt den nu¬
varande skilnaden mellan Riksbankens in- och utvexlingspris, synas
hafva svårt att komma till användning i den dagliga rörelsen, skulle
den för kronans kassor fastställda kursen vara densamma som ban¬
kens utvexlingspris; och då allmänhetens förtroende för de nya myn¬
ten hufvudsakligen beror derpå, att deras värde visar sig vara lika
oföränderligt som det lagliga betalningsmedlets eller silfvermyntens,
är det utan tvifvel af stor vigt att, såvida ej särskilda tvingande
omständigheter till annat föranleda, låta denna statens kassa-kurs
under hela tiden före myntreformens beslutande vara oförändrad".
Om, såsom jag vågar antaga, denna åsigt är riktig, så skulle
det, enligt mitt förmenande, vara af största vigt, att man nu för ca¬
roliner bestämmer ett pris, som vore så sannt, så nära det verkliga
värdet som möjligt, på det att man icke måtte blifva tvungen ned¬
sätta priset fram emot den tid, då reformen skulle genomföras. Det
skulle nemligen helt säkert vei'ka till större misstroende mot myntet,
om man nödgades nedsätta priset kort före reformens genomföran¬
de, än om sådant skedde långt förut. Icke heller kan man föreställa
sig, att Regeringen skulle påbjuda carolins emottagande i allmänna
Den 3 Mara.
231
uppbörden, om Fullmäktige hålla priset på desamma 5 eller 6 öre
högre, än de verkligen äro värda. Att åter påbjuda deras motta¬
gande i uppbörd till ett pris under det fastställda utvexlingspriset,
vore naturligtvis fullkomligt ändamålslöst, ty ingen köper ett mynt
till 7,15, för att dermed betala t. ex. 7,12. Jag skulle således för min
del anse, att det vore särdeles önskligt, att utvexlingspriset kunde blifva
R:dr 7,1 2, då jag hoppas, att carolinen komme att på samma gång mot¬
tagas i allmänna uppbörden. En följd häraf skulle blifva, att myntet er-
hölle ett stabelt värde och komme att användas allt mer och mer i dag¬
lig handel, hvarigenom dess spridning vore temligen säker. Blir utvex¬
lingspriset R:dr 7,12, tror jag, för min del, att det vore temligen likgil¬
tigt, om invexlingspriset sattes till 7,12 eller 7,lo. Priset i allmänna
rörelsen komme lika fullt att hålla sig uppe vid 7,12 och det kunde
således vara likgiltigt, om Riksbankens invexlingspris vore ett par
öre lägre.
Jag beklagar, att ett förslag om en preskriptionstid för tillämp¬
ningen af beslutet, hvilket väcktes af en ledamot af Banko-fullmäk¬
tige — densamme, som väckte förslaget om jemnkning af vexlings-
prisen — icke ledde till något resultat. Jag tror det hade varit eu
åtgärd, som skulle hafva beredt myntet en önskvärd spridning, och
då Banko-fullmäktige släppt ut myntet till R:dr 7,20, så hade det
väl icke varit någon fara att lösa in det till R:dr 7,15. Jag skulle
till och med hafva önskat, att Banko-fullmäktige hade gått ändå län¬
gre, eller att de bestämt sig för att lösa in carolinen till samma pris
som det, hvartill den blifvit utsläppt, men jag undrar visst icke på
att Banko-fullmäktige icke ansågo sig kunna vidtaga en dylik åtgärd,
som jag för min del emellertid visst icke skulle hafva funnit klan¬
dervärd.
Jag torde icke behöfva anmärka, att jag, med hvad jag yttrat,
icke afsett det aldra minsta klander mot Banko-fullmäktiges åtgärd
i denna sak. De hafva handlat efter bästa öfvertygelse; och att de
tagit frågan i moget öfvervägande, visar sig af protokollet. Det är
blott den ifrån Fullmäktiges beslut afvikande åsigt, hvilken åtskilliga
af Utskottets ledamöter uttalat, som jag här velat motivera, och jag
har således ingen anmärkning att framställa i afseende på den nu
föredragna andra punkten af betänkandet, till hvilken jag ber att få
tillstyrka bifall.
Herr von Stockenström: Den talare, som före mig hade or¬
det, har visserligen sagt, att hans yttrande icke afsåg ett klander
mot Banko-fullmäktige, utan att han erkände, att de handlat efter
bästa öfvertygelse, då de fattade beslutet i den fråga, som nu blif¬
vit föremål för öfverläggning; men då jag varit en af de Fullmäk¬
tige, som bildat pluraliteten vid sakens afgörande, så ber jag att få
yttra några ord för att gifva till känna de grunder, på hvilka jag
bär stödt min mening i frågan.
Det är icke längesedan det först bestämdes, att Sveriges Riks¬
bank skulle drifva handel med guldmynt. Före år 1867 var det,
utom de svenska dukaterna, endast holländska dukater, som i Riks¬
banken mottogos, men nämnda år bestämdes i . banko-reglementet,
232
Den 1 Mars.
att äfven annat utländskt guldmynt skulle mottagas och priset derå,
såväl vid in- som utvexling, af Fullmäktige bestämmas. Då första
gången bestämmandet af ett sådant pris ifrågakom, ansågo Fullmäk¬
tige, att en skilnad borde göras mellan ut- och invexlingspriset.
Denna skilnad var till en början större, än hvad den sedermera blif-
vit: man satte då priset på engelska sovereigns till R:dr 17,75 vid
invexling och R:dr 18 vid utvexling samt å franska 10-francs-stycken
till respektive R:dr 7 och 7,10. Sedan undergick denna prisbestäm¬
melse den förändring, att, i stället för 25 öres skilnad på engelska
sovereigns och 10 öre på franska 10-francs-stycken, blef den endast
respektive 15 och 5 öre, en prisskilnad som sedermera blifvit bibe¬
hållen. Då förordningen angående utgifvande af svenska caroliner
utkom, stadgades också, att Fullmäktige skulle bestämma in- och ut-
vexlingspriset på detta myntslag; men som carolinen är ställd i
francs, så blef ingen annan bestämmelse derom gifven, än att priset
blef lika för de svenska som de utländska francs-styckena. Mot de
beslut Fullmäktige i afseende på dessa pris fattat, hafva sedermera
icke några anmärkningar blifvit af Riksdagen framställda. Den enda
anmärkning jag i denna väg sett, är af 1868 års Statsrevisorer, Indika
förklarade sig anse, att det vore lämpligt om in- och utvexlingspri-
set på _ caroliner skulle kunna ställas lika. Riksdagen fastade sig
likväl icke vid denna anmärkning, utan det stadgande, som förut
fanns i Banko-reglementet, blef kvarstående. Då nu förhållandet är,
att Riksdagen icke uttalat någon mening i saken, utan tvärtom vid
flera tillfällen gifvit tillkänna sin åsigt vara, att Bankostyrelsen borde
afse endast Bankens, men icke något Statens ändamål, hvilket visar
sig särskildt i afseende på den föreslagna och beslutade successiva
indragningen af de stora kreditiv, som förut varit beviljade manu¬
faktur-diskonten och jernkontoret, så har jag uppfattat saken på det
sätt, att det har varit Riksdagens mening, att Banko-fullmäktige en¬
dast borde afse Bankens nytta på det hela.
Det är på grund häraf jag ansett, att, då Banken icke kan hålla
samma in- och utvexlingspris eller en alltför liten skilnad dem emel¬
lan, utan att möjligen göra en förlust, man bort bibehålla den skil¬
nad, som förut funnits, hvarigenom någon förlust icke kan uppstå.
Emellertid kan jag icke annat än finna, att det vore mycket väl, om
Riksdagen ville uttala sin mening i frågan, och att i ett blifvande
banko-reglemente kunde införas ett stadgande, hvarefter Fullmäktige
i Banken hade sig att rätta.
Hvad nu angår spridningen al' caroliner, så fanns det, när dessa
först började utgifvas, enligt min uppfattning, egentligen två skäl
härför: det ena var att vinna ett internationelt mynt, som man skulle
kunna begagna i främmande länder, och det andra var att bereda
en väg för den tillämnade myntreformen. Det första af dessa ända¬
mål har, efter hvad jag tror, på sista tiden vunnits genom caroli-
nerna: de lära hafva varit ganska mycket använda af resande och
när man velat emottaga dem i främmande länder, har det naturligt¬
vis varit en vinst för de resande att begagna dessa i stället för kre¬
ditiv, cirkulärvexlar och annat sådant. Deremot torde det möjligen
kunna sättas i fråga, huruvida det är af så särdeles stor vigt eller
Den 1 Mars.
233
huruvida det är så eftersträfvansvärdt, att ett mynt, som icke har
något fixt värde, skall mycket allmänt spridas i rörelsen. Om man
äfven borttager skilnaden mellan in- och utvexlingspriset, så qvar¬
stå!’ likväl den omständigheten, att så länge guldet icke är mynt i
landet, utan att betrakta såsom hvarje annan handelsvara, kommer
det alltid att undergå den förändring i värdet, som är beroende på
det värde guldet har i verldsmarknaden, och då kan det väl sättas i
fråga, huruvida man bör eftersträfva, att ett sådant mynt mera all¬
mänt skall finnas hos menige man, eller huruvida det är någon syn¬
nerligen stor fördel att begagna sig af ett mynt, som icke har nå¬
got säkert värde, i synnerhet så länge man har sedlar, vid hvilka
man är van och hvilka äro mera beqväma.
Den föregående talaren har yttrat sig om myntreformen; ehuru
det icke hör hit att nu utlåta sig derom, vill jag likväl förklara, att
om man vill förbereda denna reform genom carolinernas spridning,
så är jag för min del alldeles icke viss, att man vinner något i detta
hänseende derigenom. Jag tror nemligen, att vid den tid, då denna
reform af båda statsmakterna befinnes vara klok och ändamålsenlig,
och de således finna sig böra antaga densamma, faller det af sig
sjelft, synnerligen om de mindre sedlarne på samma gång indragas,
att också guldmyntet, som då får ett stabelt värde, kommer ut i rö¬
relsen, utan att man förut behöfver vänja allmänheten dervid. Nå¬
got sådant hafva vi sett inträffa en gång förut, nemligen då skillings-
sedlarne blefvo indragna, då hade man silfvermynt förut, som hade
sitt bestämda värde, men man kunde icke till något större belopp
sprida ut det, så länge sedlarne funnos ute i rörelsen; och en ganska
stark opposition uppstod mot att borttaga sedlarne såsom skiljemynt,
men sedan detta skett erhöll silfver myntet en stor spridning. På
samma sätt tror jag också, att det kommer att gå med guldmyntet.
Jag slutar med att upprepa den önskan jag redan förut uttalat,
att det vore väl om Riksdagen ville gifva tillkänna sin åsigt i denna
fråga, så att Banko-fullmäktige måtte hafva något rättesnöre för sina
åtgärder.
Herr vice Talmannen: Af de förvaltningsåtgärder, som Banko-
Utskottet i förevarande memorial omförmält, har den som angår be¬
stämmandet af in- och utvexlingsprisen på caroliner varit af den
förste talaren underkastad granskning, en granskning som visserligen
anställts med den honom vanliga humanitet, men som likväl ledt
honom till ett ogillande omdöme. Ehuru en annan ledamot af Bank¬
styrelsen redan yttrat sig, skulle jag likväl anse mig fela i den upp¬
märksamhet jag är skyldig Kammaren, om anmärkningarne lemnades
utan svaromål från min sida, och jag utber mig derföre, att, såsom
tillägg till hvad den siste talaren yttrat, få bemöta anmärkningarne
med några få ord.
Den förste talaren ansåg, lika med öfriga reservanter i Utskottet,
att icke någon prisskilnad bort ega rum vid in- och utvexling af caro¬
liner, eller att skilnaden åtminstone icke bort sättas högre än två
öre. Det torde medgifvas, att så länge carolinen icke utgör något
faststäldt kurserande mynt, den i sjelfva verket icke spelar någon
234
Den 1 Mars.
annan role i den allmänna penningerörelsen, än fordom dukaten. Den
förste ärade talaren yttrade den mening, att man motverkat caro-
linernas spridning, derigenom att skilnaden emellan in- och utvexlings-
priset blifvit satt så hög. Det torde derföre vara af intresse att
göra en jemförelse med de pris, som förr varit åsätta dukaten. Kam¬
maren torde hafva i friskt minne, att under eu längre tid skilnaden
mellan in- och utvexlingspriset på sistnämnda mynt varit 10 öre,
men att det på sednaste tiden var ända till 15 öre. Grenom ett beslut
af den 18 Maj 1864 bestämdes nemligen utvexlingspriset å dukater
till R:dr 8,50, under det att invexlingspriset bibehölls oförändradt vid
R:dr 8,35. Skilnaden motsvarar således 1,79 procent af invexlings¬
priset. Då sedermera caroliner utlemnades i allmänna rörelsen, be¬
stämdes invexlingspriset derå till R:dr 7,15 och utvexlingspriset till
R:dr 7,20- Skilnaden, 5 öre, utgör endast T7^ procent af utvexlings¬
priset.
Det är anmärkningsvärd!,, att, ehuru således skilnaden i in och
utvexlingspris på dukater varit tre gånger så stor som på carolinerna,
spridningen eller utvexlingen af dukater varit större än den sednast
varit på caroliner. Banko-fullmäktiges berättelsejtill 1865 års Riksdag
utvisar nemligen, att under åren 1862—1864 från banken utgått i me¬
deltal 23,741 dukater årligen, hvaremot år 1870 utvexlats endast 12,791
caroliner. Om nu genom en nedsättning åt prisskilnaden till 2 öre
den svenska allmänheten skulle kunna lifvas till större sympatier
för sistnämnda guldmynt, så skulle det visserligen för mig vara en
fägnad, helst jag var en af dem bland Fullmäktige, som röstade för
en sådan nedsättning; men det synes icke vara synnerligen uppmun¬
trande af den erfarenhet man erhållit vid jemförelse mellan, å ena
sidan, in- och utvexlingspris en på dukater och caroliner och, å andra
sidan, den olika spridning dessa begge slags guldmynt vunnit.
Utskottet har, vid omförmälandet af Banko-fullmäktiges beslut i
frågan, tillika meddelat, att en af Fullmäktige reserverat sig mot
beslutet i det hänseendet, att han ansåg, det skilnaden mellan in-
och utvexlingspriset icke hade bort bestämmas högre än till 2 öre.
På grund af samma dags protokoll kunde Utskottet lika sannings¬
enligt hafva uppgifvit, att tre af Banko-fullmäktige röstat för denna
lägre prisskilnad. Jag befinner mig i det hänseendet icke på samma
ståndpunkt som den nästföregående talaren, emedan jag tror att ge¬
nom denna ringare prisskilnad någon förlust för banken icke skulle
äfventyras. Att åter hafva låtit all prisskilnad bortfalla, torde väl
medgifvas skola hafva varit ett alltför raskt steg af Fullmäktige utan
Riksdagens särskilda bemyndigande, emedan det otvifvelaktigt skulle
hafva åsamkat Banken förlust.
Jag vill för närvarande inskränka mig till dessa erinringar och
till att för öfrigt tillkännagifva, det jag icke har någon anledning
motsätta mig, att en förklaring, sådan som den siste talaren ifråga¬
satt, af Riksdagen meddelas, då det är otvifvelaktigt, att en sådan
skulle gifva mera stöd åt Banko-fullmäktiges åtgöranden i denna sak.
Herr von Ehrenheim: I likhet med den förste talaren ber jag
att få förklara, att det icke är min afsigt att här uttala något klander
Den 1 Mars.
235
mot Banko-fullmäktige, då jag, i anledning af hvad några bland dem
här yttrat, vill säga några ord i frågan.
De af Banko-fullmäktige, som här yttrat sig, hafva sökt ådaga¬
lägga, att det varit saknaden af något bestämdt uttalande från Riks¬
dagens sida, som föranledt den bestämmelse i afseende på skilnaden
mellan in- och utvexlingspriset på caroliner, mot hvilken de ledamöter
af Banko-Utskottet, som tillhöra Första Kammaren, reserverat sig
såsom i deras tanke mindre lämplig. Denna fråga skulle ej hafva
den betydelse, som den för närvarande verkligen har, så vida ej me-
ningarne om lämpligheten af att införa ett nytt myntsystem, gran-
dadt på guld, vore så allmänna. Det är vid sådant förhållande, efter
min uppfattning, af icke ringa vigt att den stora allmänheten vänjer
sig vid att begagna det mynt, som är föreslaget att utgöra grunden
för hela det nya systemet, men en sådan allmännare spridning är
likväl, enligt min tanke, alldeles omöjlig, när skilnaden mellan in- och
utvexlingspriset är så stor, som den för närvarande är. Till följd
häraf vill nemligen ej staten emottaga carolinerna j sina offentliga
kassor till det pris, hvartill banken utvexlar dem, hvilken omständig¬
het egentligen är den, som bestämmer myntets brukbarhet i den all¬
männa rörelsen. Jag tror derföre, att, om man blott kunde förena
sig om att bestämma en sådan skilnad, som vore tillräcklig för att
förmå staten att emottaga carolinerna i allmänna uppbörden, så vore
det eftersträfvade målet uppnådt, och att det sedan ej vore skäl att
tvista, om denna skilnad borde sättas ett eller annat öre högre.
Jag kan icke tro, att Riksdagen har någon annan utväg att för
Banko-fullmäktige uttala sina åsigter rörande denna fråga, än att nu
upptaga densamma till allmännare öfverläggning. Den frihet, som
jag önskar för Fullmäktige i alla bankförvaltningens grenar, hindrar
mig deremot att tillstyrka, att i banko-reglementet skall inflyta någon
bestämd föreskrift, om huru stor skilnaden mellan in- och utvexlings¬
priset bör vara, eller med ett ord att den icke skalle af Fullmäktige
fritt få bestämmas. Jag föreställer mig nemligen, att ju större frihet
man i detta som i andra fall kan lemna Banko-fullmäktige, desto
större säkerhet har man ock, att banken blir val förvaltad.
Det har blifvit sagd!, att det ej skall lyckas att få ut carolinerna
i rörelsen, så länge de ej med nödvändighet tvingas ut deri genom
indragning af de mindre sedlarne. Jag tror likväl, att man alldeles
icke behöfver vidtaga någon sådan åtgärd för att förskaffa dem den
önskade allmännare spridningen; guldmyntet är nemligen i sig sjelft
ett så angenämt och beqvämt omsättningsmedel, att, om man blott
undanröjde den ifrågavarande skilnaden mellan in- och utvexlings¬
priset, allmänheten lätt nog skulle öfvervinna den obenägenhet, den
alltid hyser mot att använda ett nytt mynt. Af den omständigheten
att silfret ej allmännare kommit i rörelsen, kan man deremot alldeles
ej draga den slutsats, att det skulle ske på samma sätt med guldet,
ty silfret har ju i förhållande till värdet många gånger större votum
än guldet och är således ojemförligt mycket obeqvämare. Ehuru jag
icke anser, att banken bör låna sig åt något särskildt för banken
främmande statsändamål, och ännu mindre att den bör särskildt upp¬
muntra den ena eller andra industrien, så håller jag dock före, att
236
Den 1 Mars.
myntreformen är en sak, som ligger Riksbanken så nära., att det ej
skulle kunna anses främmande för dess ändamål, om den underkastade
sig någon mindre uppoffring för att förbereda denna reforms genom¬
förande.
För min del anser jag det således icke såsom någon anledning
till klander mot Banko-fullmäktige, att de bestämt skilnaden mellan
earolinernas in- och utvexlingspris så högt, att dessa till följd häraf
ej kommit ut i den allmänna rörelsen, men jag föreställer mig att,
om inom Riksdagen den åsigten allmännare uttalades, att denna skil¬
nad bör sättas så lågt, som här nyss blifvit föreslaget, så skulle, detta
äfven kunna verka till ett Banko-fullmäktiges beslut i denna syftning,
och det är alldeles otvifvelaktigt att utan ett sådant beslut komma
carolinerna ej i rörelsen, förr än myntreformen kommit till stånd och
allmänheten ej längre har något val. Myntreformen skulle emellertid
i betydlig mån underlättas, och de olägenheter som äro derifrån
oskiljaktiga minskas, om allmänheten redan på förhand hunne vänja
sig vid guldmyntet.
Herr Wallenberg: Det är i dag åter en af dessa märkvärdiga
dagar, då nationalrepresentationen icke är annat än en bankbolags¬
stämma. Det är verkligen skada, att icke hela bolaget är samladt
på ett rum, så att alla de olika åsigter, som finnas i dessa frågor,
kunde Öppet uttala sig och komma under ompröfning. Då emeller¬
tid så icke är, får man väl inom en trängre krets söka behandla
dessa vigtiga ämnen.
Under diskussionen här hafva några märkliga yttranden fallit,
hvilka torde förtjena att upptagas till besvarande. Herr vice Tal¬
mannen har behagat yttra, “att carolinerna ej spela någon annan rol
än fordom dukaterna", och såsom stöd för detta sitt yttrande anfört,
att “större poster förr blifvit uttagna i dukater, än som sedermera
blifvit uttagna i caroliner11, och vidare att “skilnaden mellan duka-
ternas in- och utvexlingspris var 15 öre och således mycket större
än hvad det nu är för carolinerna". Jag ber att få fullständiga
dessa uppgifter med några, som jag är i tillfälle att lemna.
Det var lemnadt fritt för Banko-fullmäktige att bestämma skil¬
naden mellan in- och utvexlingspriset på dukaterna, och de satte
denna .så högt, att den, om ej mitt minne sviker, en gång uppgick
ända till 40 öre. Det är nu uppenbart, att bestämmandet af en så
stor skilnad måste hafva till följd, att antingen ingen invexling eller
ock ingen utvexling kan ega rum. Detta föranledde Riksdagen att
besluta och i några års bankoreglemente intaga ett förbud för Full¬
mäktige att sätta skilnaden mellan utvexling^- och invexlingspriset
högre än till 10 öre. Under något sednare år förändrade sig emellertid
opinionens vindar, och denna bestämmelse blåstes bort. Då sattes
skilnaden af Fullmäktige till 15 öre, såsom Herr vice Talmannen upp-
gifvit, och jag kan tillägga att den en gång stegrades ända till 25
öre. Detta har jag velat anföra såsom ett bevis på det sätt, hvarpå
den gifna handlingsfriheten blifvit af Fullmäktige begagnad.
Hvad åter den stora utvexlingen af dukater beträffar,. som blif¬
vit påpekad såsom motiv för påståendet, att det gamla guldmyntet
Den 1 Mars.
237
skulle hafva haft en vidsträcktare spridning än det nya, så ber jag
att få nämna, att de stora utvexlingarne föranleddes deraf, att det
en gång inträffade, att Riksbankens styrelse under någon längre tid
förbisåg noteringen i de utländska tidningarne, och att till följd häraf
dukaterna kommo att stå betydligt högre i pris utomlands än Riks¬
bankens utvexlingspris, hvarföre jag tick ordres från utlandet att
uttaga en högst betydlig post, eller allt som kunde fås och som sedan
utfördes.
Detta förhållande kan dock ej jemföras med utvexlingen af caro-
liner, ty priset på dessa sednare har varit satt så högt, att det ej
kunnat löna sig att utföra dem för att nedsmältas, hvilket jag aldrig
ogillat. Jag har nämnt detta, blott på det att man må inse, att de
af Herr vice Talmannen anställda jemförelser sakna giltighet.
Vid tal om priset på caroliner, så är det bekant att detta i
början sattes till 7 R:dr 20 öre. Mången med mig tyckte detta vara
högt, men när man ingick i närmare undersökning af saken, så fann
man att denna bestämmelse ej saknade goda skäl för sig.. En aktad
bankirfirma här på platsen har experimenterat med att införa.guld
för att låta mynta detsamma till caroliner, och det har utfallit så,
att efter 18 R:drs ä vista kurs per pund sterling hafva carolinerna
kostat 7 R:dr 20 öre.
Om Riksbanken, som införskrifver i större partier, skulle kunna
erhålla guld till något bättre pris, så hafva vi dock fakta för ögo¬
nen, som visa, att Bankofullmäktige vid införskrifvandet af ädla me¬
taller betalt dessa mycket dyrt. Jag tror derföre, att det icke är
oklokt att grunda utvexling spriset för caroliner på den förutsättning,
att ä vista kursen på pund sterling i medeltal kan beräknas till 18
R:dr R:mt. Om man deremot ställer så till, att Riksbanken härigenom
kan göra förluster, så blir det ett förfärligt allarm, och allmänheten
börjar måhända att tro att Riksbanken är i fara. Derföre är det
bättre att bestämma priset på carolinerna så högt, att Banken blir
skyddad mot möjligheten af förlust.
Frågan om carolinernas pris är emellertid icke af någon så syn¬
nerlig vigt, utan det är skilnaden emellan in- och utvexlingspriset,
som här är hufvudsak. Flere talare hafva yttrat sig för att denna
måtte nedsättas, ja till och med att ut- och invexlingsprisen skulle sättas
lika. Jag anser icke, att in- och utvexlingsprisen böra sättas lika,
men deremot att skilnaden gerna kan nedsättas till ett öre. Om man
derjemte stadgar, att carolinerna skola mottagas i kronouppbörden till
Riksbankens utvexlingspris, så är det klart, att innehafvarne af detta
mynt derigenom på ett ändamålsenligt sätt skyddas mot någon nämn¬
värd förlust.
Hvad nu beträffar den med bestämmandet af en så liten pris-
skilnad förenade faran för Riksbanken, så kan jag anföra ett erfa-
renhetsrön. De enskilda bankerna beslöto, nästan genast vid caro¬
linernas första utgifvande, att mottaga dem i liqvid till Riksbankens
utvexlingspris, och det har utfallit så, att allmänheten har in- och ut¬
vexla! ungefär lika mycket, och hela den förlust, som genom den
oförmodade nedsättningen drabbade Stockholms enskilda bank besteg
sig icke till mer än 131 R:dr, eller mindre än man ofta förlorar på
238
Den 1 Mars.
en enda pundvexel. Om blott föreställningen om att carolinen har
ett fixt värde hinner stadga sig, så vänjer allmänheten sig nog snart
vid detta mynt.
Vidare har en aktad talare sagt, att den “ifrågavarande mynt¬
reformen kommer när den kommer11, och att man ingenting behöfver
göra, utan att allt går af sig sjelft. Jag är deremot öfvertygad om,
att ingen reform kan verkställas, utan att ändamålsenliga förberedel¬
ser blifvit träffade, och såsom sådana anser jag de åtgärder, hvilka
sätta allmänheten i tillfälle att med egna ögon få se det mynt, som
man ämnar införa, och detta kan ske, om man genom ändamålsen¬
liga åtgärder förskaffar earolinerna en allmännare spridning. Nu får
man deremot i stället höra, att earolinerna ej äro något mynt, eller
att de äro ett sådant “utan något säkert värde, och att det derföre
vore önskligt att de aldrig hade blifvit införda11. Om man också ej
kan gå ifrån sina fördomar, så måste man väl dock erkänna, att
earolinerna äro ett mynt, som har ett vida säkrare värde i allmän¬
hetens händer än någon banksedel, utgifven af hvilken institution
som helst. Den ärade talaren, som yttrade sig på detta sätt, afsåg
utan tvifvel det relativa värdet i förhållande till silfver, men detta
är ju tydligen beroende af prisskilnaden vid in- och utvexling.
Man bör ej söka att beteckna guldmyntet såsom något osäkert för
att derigenom motarbeta myntreformen, den är i sanning en alltför
vigtig fråga för att nu längre kunna förbises eller af Riksdagen be¬
handlas med likgiltighet.
Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten på, att vi hafva
för litet mynt i allmänna rörelsen, och att, genom införandet af ett
myntsystem grundadt på guld, blifver spridningen af mynt vida lät¬
tare. För att en hvar må kunna inse och fatta det högst otillfreds¬
ställande uti grunden för vår finansiela ställning, tillåter jag mig
fästa uppmärksamheten på, att Riksbankens metalliska kassa, på hvil¬
ken nu hela landets kredit hvilar, var före år 1844 bestämd till två
millioner R:dr specie eller åtta millioner R:dr R:mt, men sattes då
till tio millioner R:dr R:mt, hvartill lades en föreskrift att den inne¬
liggande qvantiteten ädla metaller ej må i värde understiga It) millioner
R:dr. Nåväl, då numera den allmänna rörelsen, industri, handel ochnärin-
gar sedan den tiden blifvit minst tiodubblade, på samma gångsomkredit-
väsendet vunnit ökad utsträckning, skola vi då aldrig inse, att i samma
mån som vi gå framåt i dessa hänseenden, ökas äfven faran af att för
den allmänna rörelsens behof nästan uteslutande hafva banksedlar
utgifna på Riksbankens kredit, eller skola vi fortfarande tro, att vi
alltid kunna vara trygga här i landet med en så obetydlig grundplåt
af ädel metall i Riksbanken? Detta är att ställa konen på sin spets,
och detta förhållande anser jag ovilkorligen tarfva en revision, så
vida man icke vill gå in på, att de enskilda bankerna skola åläggas
invexla sina sedlar med klingande mynt. Eljest finnes ingen annan
utväg, än att den i Riksbankens vård satta grundplåten genom lag be¬
stämmes till betydligt högre belopp. Det är ur denna synpunkt be¬
traktad!, som, då det icke kan förnekas, att guldmyntet till följd af
sin mindre tyngd är lättare att sprida i rörelsen än silfret, jag yrkar,
att den förra metallen måtte läggas till grund för ett nytt mynt¬
Den 1 Mars.
239
system; och en förändring derutinnan behöfva vi, ty om det ock för
en tid kan gå för sig att låta allting stå på sin spets, så bär det sig
dock icke i längden.
Oaktadt jag är fullt öfvertygad om befogenheten af de af mig
framställda anmärkningarne, så kan jag dock icke bestrida, att Banko¬
fullmäktige varit fullt berättigade enligt reglementet att vidtaga den
ifrågavarande åtgärden, och jag vill ej heller bestrida, att de ju icke
ega rättighet att äfven fortfarande oupphörligt förändra prisbestäm¬
melserna för guldmyntet. Att de komma att göra detta, är äfven
ganska sannolikt, ty det är allmänt kändt, att Bankofullmäktiges
pluralitet är emot myntreformen, emedan de deri se en minskning i
banksedlarnes spridning.
Medan jag nu har ordet, och då vi äfven hafva rätt att kasta
en blick öfver bankförvaltningen i dess helhet, och då jag icke kan
instämma i Herr Stockenströms yttrande, att bankstyrelsen bör afse
bankens och ej Statens nytta, så ber jag att få till Herrar Banko-
fullmäktige framställa en fråga. Jag ber nemligen att få upplysning
om, hvad orsaken kunde vara dertill, att silfver ej införskrefs sist¬
lidet år förr än den 22 Juli, och när så skedde, hvarföre icke Full¬
mäktige, som hade en tillräcklig metallisk kassa, lemnade en limiterad
order för att icke utsätta Banken för en så betydlig förlust, som nu
inträffat? När kriget hade utbrutit, och då Riksbanken hade så be¬
tydliga fordringar i utlandet som motsvarade Nio millioner R:dr,
hvarföre begagnade icke Fullmäktige då tillfället att indraga en del
af dessa? Nu inträffade i stället att, genom kursens höjande af Riks¬
banken den 22 Juli och fortsatta höga noterande under första hälften
af Augusti månad, Riksbanken hindrades att indraga dessa fordrin¬
gar, hvilket borde hafva ansetts önskvärdt. Sådana Riksbankens
tillgångar äro dock i Bankoreglementet 5 §, Litt. f, rubricerade såsom
tillhörande den metalliska kassan; det heter nemligen der: “Det silf¬
ver och guld, som blifvit hos kända och i säkra handelshus eller
bankinrättningar å utrikes ort för Bankens räkning nedsatt.41 Således
borde de väl anses vara der till finnandes, och att under för freden i
Europa så hotande utsigter som i början af Juli ingen åtgärd blifvit
vidtagen för att införskaffa det för Bankens räkning i ett krigförande
land nedsatta silfver, kan ej annat än förefalla mig förunderligt.
Jag inskränker mig för närvarande till dessa erinringar.
Herr Nordström: Då det nu är fråga om, icke att förneka
Bankofullmäktige full décharge för deras förvaltning under året
1870, utan endast om, huruvida goda skäl finnas för de af Fullmäk¬
tige vidtagna, men af minoriteten i Banko-Utskottet ogillade förän¬
dringar i ut- och invexlingsprisen å caroliner samt de utländska
myntsorter, som i Riksbanken emottagas, ber jag att få begagna
ordet till att uttrycka äfven min åsigt af saken.
Då carolinerna, innefattande tio francs i guld efter den franska
myntfoten, först hos oss infördes med konventionel eller frivillig
kurs, och det således blef nödigt att bestämma beräkningsgrunden
för deras värde i förhållande till landets laga mynt i silfver, blef
denna grund icke bestämd genom någon lag, utan öfverlemnades åt
240
Den 1 Mars.
Bankofullmäktige att bestämma. Att desse dervid skulle fästa af¬
seende på skiftningarne i vexelkursen för francs vid den tiden, äfven¬
som på prisen å de två metallerna, guld och silfver, isynnerhet på
den stora marknadsplatsen för dessa varor, eller London, vid samma
tider, var naturligt. Priset vid utvexling af caroliner i Riksbanken
bestämdes då till 7,20 och vid invexling till 7,15. Huruvida detta
var den sjelfgifna produkten af nämnda beräkningar, kan väl ej vid
detta tillfälle med säkerhet kontrolleras, men bör väl så antagas.
Sedan dess har emellertid, eller under de sednaste åren, en mera
stadig nedsättning i prisen å meranämnda metaller egt rum och vi¬
sat sig äfven i vexelkursen. Det är redan länge nog sedan man såg
en franc på vexelbörserna noterad till 72 öre, utan deremot till 71,
stundom med något bråktal deröfver, oftare derunder; och det blef
häraf en med sunda principer för en cirkulationsbanks rörelse och
förvaltning öfverensstämmande följd, att Fullmäktige, beaktande dessa
nya företeelser, skulle finna nödigt att rätta carolinernas nyssnämnda
ut- och invexlingspriser derefter. Enligt hvad den högt aktade för¬
ste talaren i ämnet här upplyste, stod priset på silfver i förhållande
till guld i Juli månad förlidna år, uttryckt i svenskt mynt, ungefär
på 7,9; det vill säga, att silfver i förhållande till guld både stigit i
värde, sannolikt i sin mån äfven i följd af den större efterfrågan
denna metall erhöll, då Tyskland rustade sig för kriget och sold och
andra utbetalningar skulle komma att ske i klingande mynt efter
tysk myntfot, som är silfver, men att vid sådant förhållande bibe¬
hålla de gamla ut- och invexlingsprisen för carolinen oförändrade,
hade icke varit att väl se rörelsens och Bankens intressen till godo.
Dessa ut- och invexlingspris blefvo derför, måhända något för sent,
nedsatta till respektive 7,15 och 7,10. De hade kunnat, efter mitt
omdöme, med skäl nedsättas ännu något lägre; men i alla fall borde
det vara klart, att när en carolin vid nämnda förhållande represen¬
terade endast 7,9 i silfver eller, med andra ord, när 7,9 i silfver var
tillräckligt att köpa en carolin, eller 10 francs i guld, det icke hade
varit väl beräknadt, att vidare i lösen eller utsäljningspris för en
sådan fordra 7,20, eller vid invexling gifva för densamma 7,15.
Yore vårt myntsystem grundadt på en dubbel standard af guld
och silfver, vore det visserligen klokast att, såsom i Frankrike, be¬
stämma emellan dessa två metaller ett fixt förhållande; men då så
ej är, och det guldmynt, som kallas carolin, åtminstone tills vidare
hos oss endast är ett konventionsmynt, måste väl Riksbankens för¬
valtare, likasom hvar och en enskild för sin del, vara befogade att
efter vexlande förhållanden bestämma priset derå efter hvad den för
tiden verkligen är värd. Man skulle eljest äfven komma i kollision
med vexelkurserna på utländska francs och utsätta sig sålunda för
ny villervalla.
Men, säger man, såsom vi ock under diskussionen här förnum¬
mit, då man synes kunna förutse, att guldmynt i stället för silfver
snart torde komma att hos oss såsom legal standard införas, och
det alltså vore af vigt att caroliner redan på förhand blefve inom
landet spridda och försatta i omlopp, borde förändringar i deras pris
helst
Den 1 Mara.
241
helst undvikas och priset hållas så stadigt som möjligt, emedan sprid¬
ningen skulle af dessa prisförändringar motarbetas. Härvid förbiser
man dock, att man då komme i strid med de allmänna, städse verk¬
samma lagarne för priset, och, hvad mera är, man skulle just ge¬
nom oföränderligheten i carolinernas höga pris verksamt motarbeta
deras spridning, ty att betala carolinen med 7,20, eller?, 15, då silfret
står i det pris att 7,9 eller 7,lo borde vara full valuta derför, kan
ej gerna locka till inköp af caroliner, eller bidraga till deras sprid¬
ning. Hvad åter angår anmärkningen, att skilnaden emellan ut- och
invexlingprisen vid sednast beslutade nedsättning blifvit satt för
högt, och att en önskvärd spridning af carolinerna skulle främjats,
om ingen skilnad å de två prisen blifvit satt, eller åtminstone ej
högre än till två öre, så är visserligen skilnaden nu emellan 7,15
och 7,10 ej högre än tillförene emellan 7,20 och 7,15, och då detta
nu fått passera utan anmärkning under några år, kan den nu gjorda
anmärkningen efter min åsigt ej annat än förlora i kraft; men icke
desto mindre må det erkännas, att i sig sjelf denna skilnad saknar
tillräckligt motiv, emedan myntstycket, carolinen, då det från den
enskildes hand går in i banken, hvarken är sämre eller bättre i värde,
än då det derifrån utgifves, så vida prisnedsättning ej under tiden
mellankommit, och att en olikhet emellan ut- och invexlingsprisen
icke desto mindre blifvit bestämd och godkänd, torde derför ega sin
förklaring deruti, att Riksbankens förvaltare funnit nödigt värna
banken mot förluster för de händelser, att prisnedsättning tid efter
annan kunde för ut- och invexling befinnas nödig, — en omständig¬
het, hvilken väl icke förfcjenar att härvid alldeles förbises. Emeller¬
tid tror jag för min del att, ehuru det företräde guldmynt i cirkula¬
tionen egen framför silfver förnämligast har sin grund deruti, att
det förra i högre mån, än det sednare, gör det möjligt att i mindre
volym och mindre vigt transportera större värdebelopp, äfven an¬
vändande af guldmynt i cirkulationen dock af samma skäl blir ringa,
som nu begagnande af silfvermynt, nemligen den långvariga vanan
vid banksedlar, hvilka i nämnda hänseende äro ännu beqyämare, ehuru
i alla händelser jemförelsevis mindre säkra. Det är tiden, som här,
likasom i så många andra afseenden, skall omskapa vanorna. — Emot
den föreslagna déchargen har jag redan sagt mig äfven för min del
icke hafva något att invända.
Herr Rydqvist: Ehuru jag är hufvudsakligen förekommen af
den siste ärade talaren, utbeder jag mig dock att få yttra några ord
i denna fråga, helst den icke lärer leda till annat resultat än utta¬
landet af en opinionsyttring, samt torde vara att betrakta såsom en
förpostfäktning i den stora striden om myntreformen.
Hufvudsaken skulle här vara den, huruvida Bankofulimäktige
handlat riktigt och komma att handla riktigt hädanefter, om de be¬
stämma eu särskild invexlings- och en särskild utvexlingskurs för ca¬
roliner, eller om de icke snarare bort göra priset stabelt för att
befordra spridningen af carolinerna, eller med andra ord underlätta
den i sednaste åren bär ifrågasatta myntreformen.
Riksd. Prof,. 1871. 1 Afd. 1 Band.
16
242
Den 1 Mars.
En värd talare har yttrat, att antagande af gnid såsom stan¬
dard för vårt myntsystem skulle ega starka sympatier, och att det
derföre vore skäl att göra hvad man kunde för att förbereda det¬
samma. Hvad mig beträffar, får jag bekänna, det jag icke tror, att
dessa starka sympatier i verkligheten förefinnas, äfvensom att jag
för min del hyser mycken betänklighet mot godkännandet af den
föreslagna myntreformen. Hufvudmotivet för densamma är nemligen
förespeglingen, att ett internationelt, ett verldsmynt i guld med sä¬
kerhet innan kort kunde antagas komma till stånd. Men många^i
den finansiela vetenskapsgrenen framstående män uttala likväl så¬
som sin öfvertygelse, att frågan huruvida man skall kunna få ett
internationelt mynt, ett mynt, som gäller för hela verlden,^ hör till
illusionerna. Jag åberopar i detta hänseende guvernören för^ Fran¬
ska banken, hvilken år 1868 (märken väl, mine Herrar! 1868 eller
året näst efter den stora myntkonferensens sammanvaro _i Paris)
yttrade, att ett internationelt mynt vore en lika stor illusion, som
den eviga verldsfreden och ett universel! språk. Jag delar samma
åsigt. För att icke tala om att de flesta och största samt folkrika¬
ste länder i Europa hafva silfver till standard, så är det numera åt¬
minstone otroligt att. äfven om vi antoge guld till standard, hela
den öfriga verlden skulle vilja godkänna det nuvarande franska
eller franc-systemet. Men det är ju detta system, som man vill att
vi skola omfatta; vårt hittills varande vill man utbyta mot franc¬
systemet. När nu frågan är, att göra allt hvad man kan för att
förbereda allmänheten på att bortkasta den lagliga värdemätare vi
hittills haft, så kommer man åter in på hufvudfrågan eller den huru¬
vida, innan guld blir enhändt såsom lagligt betalningsmedel, Riks¬
banken skall göra större eller mindre uppoffringar för att hålla detta
mynt i rörelsen. Jag tror att man bör betänka sig mycket härpå,,
intilldess ett verkligt behof af sådana åtgärder visar sig. Jag har
af Revisorernes berättelse för de sednaste tio åren funnit att Riks¬
banken sedan år 1864 icke införskrifvit guld förr än år 1869, eller
året näst efter det då caroliner började slås, men att de af detta
guld slagna caroliner kostade banken nära 7 R:dr 17 öre stycket.
När nu Bankofullmäktige nedsatt utvexlingspriset å caroliner från
7 R:dr 20 öre till 7 R:dr 15 öre, så förlorar banken redan nu när¬
mare 2 öre på hvarje utvexlad carolin.
Att det skall vara någon skilnad emellanåt- och invexlmgs-
priset har till och med Herr "Wallenberg medgifvit,.. men huruvida
denna skilnad skall vara så stor som 5 öre, derom tillåter jag mig
ej att yttra mig, emedan jag saknar speciel kännedom i ämnet; men
just derföre att jag tror, att en opinionsyttring från Kammarens sida
i denna fråga icke kan grunda sig på sakkännedom, anser jag att eu
sådan opinionsyttring icke bör ega rum. _
Jag vill i öfrig! blott tillägga, att om man jemtör förhållandet
för några år sedan emellan utvexlingen af dukater och caroliner nu,
och dervid finner, att dukaten var dubbelt så begärlig som carolinen,
detta, enligt mitt förmenande, icke härrör från annat, än att duka¬
ten var känd här i landet man och man emellan, och äfven hade ett
godt anseende i utlandet. Detta torde hvar och en. som rest utrikes
Den 1 Mars.
243
och användt dukater, känna till. Men att en så obetydlig utvexling
af carolin er egt rum, att efter mer än 2 år eller intill början åt
December 1870 blott 42,714 stycken, motsvarande 307,540 R:dr 80
öre, voro utelöpande, detta härrör ej från skilnaden mellan in- och
utvexlingspriset, utan beror derpå, att den, som vill resa utrikes, får
utvexlingspriset må nu vara 7,20 eller 7,15 — sin å vista vexel
för ungefär samma pris. Hvad åter förhållandet inom landet beträf¬
far, sä utbeder jag mig få fråga, hvem som har så beskaffade liqvi-
der, att han kan lemna i Jemn summa 7 R:dr 20 öre eller 7 R:dr 15
öre. Häraf inses lätteligen omöjligheten att, under hvilka omstän¬
digheter som helst, få carolinerna i någon nämnvärd grad spridda
bland allmänheten, sa länge deras mottagande beror af fri vilja.
Hela franc-systemet står ej i något förhållande till vårt hittills va¬
rande mynt, och detta gör, att man icke kan med fördel använda
detsamma utan tvång från lagstiftande maktens sida, då man måste
underkasta sig det.
.lag inskränker mig till hvad jag nu yttrat och vill endast
hafva uttryckt den åsigt, att någon större uppoffring från Riksban¬
kens sida i den syftning jag antydt icke torde böra komma i
fråga.
Friherre Skogman: Banko-reglementet har sedan längre tid
innehållit föreskrift att guldmynt skulle i banken emottagas efter
det pris Fullmäktige, med ledning af priset å guld på utrikes orter,
tia efter annan bestämma, en föreskrift, som äfven tinnes i sednaste
Banko-reglemente, endast med den förändring, att orden “med led¬
ung, af priset å guld å utrikes orter“ blifvit uteslutna. Ändringen
består således deri att den norm, efter hvilken bestämmelsen skall
ske, icke namnes, men då icke någon annan norm derför kan tänkas,
bör den anses till kraft och verkan qvarstå. I en annan § står att
Bankofullmäktige hafva att utlemna guldmynt till det pris,' som skä¬
ligen kan bestämmas. Det är således klart att Bankofullmäktige
icke äro berättigade att, vare sig principielt eller faktiskt, införa en
dubbel värdemätare och någon egentlig anmärkning i detta hänse-
ende har icke heller blifvit riktad emot dem, då man medgifvit, att
de eg a rättighet och i viss mån äfven skyldighet att rätta priset å
guldmynt _ efter deras föränderliga värde. Äfven har i Banko-regle¬
mentet blifvit antydt, att en skilnad bör förefinnas emellan in- och
utvexlingspriset. Om nu, såsom en talare anmärkt, denna skilnad
under förflutna tider någon gång hållits otillbörligt stor, tror jag
icke att detta nu behöfver framhållas, emedan det skett under' er
sedan länge förfluten tid af personer, af hvilka icke någon enda fin¬
nes qvar inom Riksbankens styrelse, samt under helt olika förhål¬
landen än de nu förevarande. Förr än guldmynts-systemet blifver
antaget torde utgifvandet af caroliner dessutom knappast leda till
något resultat, äfven^ af det skäl att det är synnerligen svårt att in¬
passa det nya myntet i det gamla, hvad räknevärdena beträffar. Två sätt
finnas att gå tillväga vid bestämmande af skilnad mellan in- och.
utvexlingspriset. Det ena är att skilnaden mellan in- och utvex¬
lingspriset bestämmes något högre, hvarigenom man vinner den för¬
241
Den 1 Mars.
delen att mindre ofta blifva nödsakad att jemka å dessa pris till
följd af vexlingarne emellan guld- och silfver-priset i utlandet. Det
andra sättet är att skilnaden i prisen sättes mindre, hvarigenom
åter lätt kan inträffa att det desto oftare måste förändras. Jag an¬
ser dock att dessa förändringar, när icke fråga är om allt för stora
belopp, mindre betyda, emedan guldmyntets innehafvare. lika väl
kan vinna vid en höjning i priset som tappa på en sänkning i det¬
samma, hvarföre jag för beredande af spridning åt guldmyntet an¬
ser verksammare att prisskilnaden minskas, än att med en stor skil¬
nad emellan in- och utvexlingspris dessa lång tid hållas oförändrade.
Någon förlust af nämnvärdt belopp tror jag icke heller derigenom
kan tillskyndas Banken.
En talare har redan antydt att jag inom bankstyrelsen röstat
för nedsättning i skilnaden emellan in- och utvexlingspriset, och då
ingen anmärkning mot en sådan åsigt blifvit här uttalad, torde jag
iekebehöfva uppträda till eget försvar.
En ärad talare har nyss berättat huruledes vid ett tillfälle ett
utländskt handelshus begagnat sig af Bankofullmäktiges underlåten¬
het att sätta utvexlingspriset å duk åter i öfverensstämmelse med
priset å guld i utlandet till att emot lågt pris uttaga duka ter och
sålunda bereda sig en god vinst. Det är ock ganska förklarligt med
den ytterst ringa rörelse med guldmynt, som tillförene förekommit, att man
då icke fäste sig så mycket vid det, men jagbeder få förklara, att detta är
ett förhållande, som Bankofullmäktige numera med den största upp¬
märksamhet följa. Vid tillämpningen kan man dock blifva tve¬
hågsen om grunden, hvarefter priset å guldmynt skall beräknas utur
prisförhållandet emellan de begge metallerna. Visserligen synes det
vara och är äfven rättast, att endast utgå från nämnda prisförhållande,
uttryckt hufvudsakligast genom silfverpriset i London, men man har
svårt att alldeles åsidosätta inverkan af här noterade vexelkurs å
guldvalutor, företrädesvis sterling, hvilken kurs stundom kan gifva
ett ganska olika värde emot det på förutnämda sätt härledda. Denna
sistnämnda kurs är nemligen beroende äfven af härvarande kurs å
Hainburger banko, hvilken är underkastad betydliga omvexlingar.
Då nemligen en stor del af de å härvarande hörser utbjudna vexlar
å sterling användas till liqvider i Hamburg, är det naturligt att pri¬
set å sådana vexlar skall rätta sig både efter priset å Hamburger
banko här och efter priset på sterling i Hamburg. Men vid den tid¬
punkt då caroliner började myntas — den fvongl. Förordningen om
dylikas myntande är af den 31 Juli 1868 — hade landet ett par år
lidit af missväxt, som föranledt en stor import af spanmålsvaror, och
till följd deraf stark efterfrågan på vexlar, af hvilka tillgången, un¬
der missgynnande konjunktur för våra skeppningsvaror, var ganska
knapp. Kurserna blefvo följaktligen höga, och pundet sterling note¬
rades, då Bankofullmäktige i September 1868 skulle bestämma in-
vexlingspriset å caroliner, till 18 riksdaler 10 öre eller 18 riksdaler
15 öre, i stället för att detsamma efter värdeförhållandet emellan
guld och silfver vid denna tid knappt gälde högre än 18 riksdaler.
Det var under sådana omständigheter nästan nödvändigt att icke
följa detta prisförhållande, efter hvilket priset å en carolin skulle
Den 1 Mars.
245
bestämts till 7 R,:dr 12 öre, utan måste man sätta detta pris något
högre och i närmare öfverensstämmelse med vexelkursen. Om man
nu tänker sig det förhållande, som inträffade emot slutet af sist¬
lidna år, då betydliga partier kort sterling omsattes till en kurs af
17,90,17,92 och 17,95 och endast undantagsvis betalades med 18 Rall',
så var det naturligt att, då dessutom prisförhållandet i utlandet nå¬
got mer ställt sig till silfrets fördel, Bankofullmäktige måste vidtaga
någon förändring. Det är också tydligt att saken betraktas olika af
två olika partier, nemligen af dem, som innehafva caroliner, och dem,
som vilja förskaffa sig sådana. De förra göra vid en prisned-
sättning förlust, som dock skulle kunna förebyggas derigenom, att
en viss preskriptionstid blefve bestämd innan det lägre invexlings-
priset inträdde; men då man ej kan vara förvissad om att vid invexlings-
tiden andra förhållanden inträdt, som verkat någon förändring, an¬
såg man sig icke gerna kunna vidtaga en sådan åtgärd. Hvad åter
angår de andra, de som vilja köpa caroliner, och när de komma till
bankluckan erhålla det svar att priset å caroliner är 7 R:dr 20 öre,
så måste de finna detta besynnerligt och deras ord komma att falla
ungefär så här: “då kursen på London var 18,10 till 18,15 höllo Her-
rarne detta pris, såsom också var ganska naturligt, men nu då kur¬
sen fallit under, synes det oss i sanning oförklarligt att ändock
samma pris gäller för caroliner “ Håller man priset för högt, får
man icke sälja sin vara och följden af ett för högt utvexlingspris
blir att inga guldmynt uttagas från banken; den af för högt invex-
lingspris att guldmyntet kommer att strömma in till banken och der
qvarblifva, hvarigenom resultatet blifver alldeles motsatsen mot det
man åsyftat vinna, eller guldmynts spridande i allmänna rörelsen.
Slutligen ber jag att få hänvisa till ett yttrande af en före¬
gående talare, att en ändring förr eller sednare måste ske och att
det är bättre företaga en sådan nu, innan någon betydligare sprid¬
ning af caroliner skett, än längre fram, dä utan tvifvel olägenheterna
af en ändring blifva större.
Jag har sagt att spridningen af guldmynt, särskildt af caroliner,
inom Sverige icke är synnerligen stor. Bankofullmäktiges till Banko-
Utskottet aflåtna berättelse utvisar, att från det caroliner först
kommo i rörelsen och till och med 1870 års utgång 45,824 caroliner
blifvit från banken utvexlade och att 4,242 sådana blifvit af banken
åter invexlade. Återstå således som äro ute i allmänna rörelsen, i
rundt tal taget, 41,000 caroliner. Hvar finnas nu dessa caroliner.
Ett icke obetydligt antal har blifvit uttaget af guldsmeder och af
dem användts i deras yrke; äro således nedsmälta. En annan del
har gått till titlandet och det torde dröja nog länge innan de åter
inkomma, hvadan man icke torde behöfva mycket tänka på den för¬
lust. som möjligen kan drabba innehafvarne af dessa. Det skulle
således vara innehafvarne af det jemförelsevis ringa antal caroliner,
hvilka i landet qvarstadnat, som skulle göra förlust på eu prisför¬
ändring.
Ehvad åtgärder som komma att vidtagas, och äfven om, såsom
föreslaget blifvit, skilnaden emellan in- och utvexlingspriset (hvilken
skilnad jag anser utgöra ett verkligt hinder) nedsättes, kunna dock
246
Den 1 Mars.
earolinerna icke få någon synnerlig spridning, förr än de upphöra
att, såsom nu, gälla, vare sig R:dr 7,1 o, 7,15 eller 7,20, och komma
att i stället heta tio francs, det vill säga när det föreslagna njm
myntsystemet blifvit antaget för att inom längre eller kortare tid
träda i verkställighet. För arbetsklassen blifva alltid fem- och tio¬
riksdalers sedlarne vida beqvämare än carolinen, enär de icke så
lätt tappas bort, falla ned i springor på golfvet eller på hvarje¬
handa andra sätt förkomma.
Såsom jag redan nämnt, har icke någon anmärkning blifvit rik¬
tad mot mig i denna sak och det kan derföre synas som skulle det
varit öfverflödigt att nämna något, men då mina åsigter i ämnet huf¬
vudsakligen öfverensstämma med mina medfullmäktiges, om än nå¬
gon skiljaktighet förefunnits uti deras uttryckande i siffror, har jag
icke velat underlåta att uttala mina tankar.
Jag måste slutligen till besvarande upptaga en anmärkning, som
af en föregående talare blifvit riktad emot Bankofullmäktige i an¬
ledning af de förhållanden, som inträffade straxt efter begynnelsen
af det nu tilländagående stora kriget, hvars oförmodade utbrott åstad¬
kom stora skakningar i en hel mängd penningeförhållanden. Kam¬
maren torde påminna sig huru oviss man i början var om den om¬
fattning detta krig skulle få och huru Europas stormakter med af¬
seende derå skulle gruppera sig, och naturligt var att. Bankofull¬
mäktige skulle vara betänkta på att söka till att i möjligen största
mån skyndsamt bereda banken en fullt tryggad ställning. I alla
händelser hade ändock under sommaren eu betydlig indragning af
metaller måst ske, då den metalliska kassan här på platsen nedgått
så mycket att man knappt kunnat hålla det fastställda minimum af
tio millioner; sedan kriget utbrutit och i ovisshet om den gång det
kunde komma att taga, var det nödvändigt att påskynda den till-
ämnade åtgärden. Det har blifvit sagdt, att då Riksbankens behåll¬
ningar i utlandet uppgingo till 9 millioner Riksdaler, silfver kunnat
indragas från Hamburg utan hinder för vexeldragningen på samma
ort. Dervid bör dock anmärkas, att af det nämnda beloppet en ej
obetydlig del bestod af oremitterade icke förfallna vexlar, Indika
för ögonblicket ej kunde för ändamålet användas, utan endast i den mån
de förföllo till betalning. Dessutom kunde man taga för alldeles ai-
gjordt, att den redan inträdda starka efterfrågan på vexlar på Ham¬
burg skulle någon tid fortfara. Såsom redan är nämndt, ske en stor
del af våra liqvider i denna stad medelst vexlar å sterling, men dy¬
lika kunde nu knappast användas. Utan att vilja besvära Kamma¬
ren med en hop sifferuppgifter, tillåter jag mig dock nämna, att kur¬
sen å sterling derstädes, som vid medlet af Juli var 13 mark 7g
schilling, den 21 hade fallit till 13 mark 4 schilling, utvisande ett
fall af 3| schilling Hamburger banko eller omkring 28 öre. . Man kan
då lätteligen föreställa sig i hvilken ställning de befunno sig, hvilka
påräknat att köpa sterling för remitterande dit. Det var under så¬
dana förhållanden af största vigt att hålla tillgångar^ i Hamburg
vid tillräckligt belopp för att möta den starka påkänningen, och för
anskaffande af silfver måste man vända sig till London. Priset å
silfver derstädes, som förut hållit sig till 601 steg nu till 60g pence,
Dea 1 Mars.
247
och man ansåg sig böra passa på och icke invänta en ytterligare
prisstegring, hvarföre man å telegrafisk väg genast gjorde den er¬
forderliga reqvisitionen. Orsaken hvarföre icke Fullmäktige vid re-
qvisitionen fogade ett limiteradt pris, var det att skyndsamhet var
af nöden, att telegramvexlingen till följd af krigets utbrott var myc¬
ket hindrad och fördröjd, samt att de af en limitering föranledda
underhandlingar lätt kunde hafva åstadkommit ett ansenligt dröjs¬
mål. Å det telegram, som i ämnet afgick straxt efter det Fullmäk¬
tige på en torsdagsförmiddag fattade sitt beslut, erhölls svar först
på söndagsaftonen. Emellertid hade flera penningeinrättningar sett
sig nödsakade vidtaga samma åtgärd som Riksbanken, hvilket för¬
anledde den hastiga och oförmodade prisstegringen å silfver till 61|
pence. Jag kan således icke anse att Bankofullmäktige i denna fråga
tillvägagått annorlunda än som vid dåvarande förhållanden var rik¬
tigt, ja rent af nödvändigt. Ett hälft år sednare, då man haft till¬
fälle se huru händelserna gestaltat sig. bedömer man vanligen eu
åtgärd annorlunda, än när den vidtages.
Jag har sagt att bankens tillgångar i utlandet starkt medtogos.
En siffra torde härvid vara tillräcklig att nämna. Den 14 Juni 1870.
innan kriget utbröt, hade banken hos ett hus i Hamburg, hvars so¬
liditet icke lemnar något öfrigt att önska, ett belopp af öfver 1,400,000
mark. Den 11 Augusti hade behållningen nedgått till 83,000 mark,
således en skilnad af en och en tredjedels million. Med behållnin¬
gar hos Riksbankens öfriga hus i Hamburg var förhållandet unge¬
fär likartadt, och vågar jag tro det dessa uppgifter skola utgöra ett
tillfredsställande svar på den med anledning af kursens höjande
gjorda anmärkningen. Jag hyser dessutom den öfvertygelsen, att
kursens hållande vid den punkt, der den före kriget stod, icke skulle
gagnat utan snarare skadat det stora antalet smärre remittenter,
enär ett sådant vidhållande skulle hafva flyttat Riksbankens till¬
gångar uti händerna på andra penningeinrättningar och enskilda
spekulanter, hvilka sedermera skulle låtit betala sig efter en ännu
högre kurs.
Hvad sjelfva den föredragna punkten angår, har jag naturligt¬
vis intet yrkande att framställa, utan endast att underkasta mig det
beslut, Kammaren kan komma att fatta.
Herr Ekman: En föregående talare har sagt, att Fullmäktige
handlat mycket rätt deri, att de togo förhållandena i betraktande och
nedsatte priset å carolinen. Jag gillar fullkomligt denna åsigt, och
det vore en fullkomlig missuppfattning af mitt förra yttrande, om
deri lagts någon annan mening än denna. Den åsigt, jag velat ut¬
tala, har varit, att Fullmäktige bort taga steget något längre ut och,
i stället för att bestämma invexlingspriset å carolinen till 7,10 och
utvexlingspriset till 7,15, behålla det förra men bestämma det sed¬
nare till 7,12. Den kurs, som gälde i Juli månad nästlidne år, var
en så hastigt öfvergående notering, att den ingalunda kunde läggas
till grund för bestämmandet af värdet å carolinen, och det pris,
hvari silfret då stod, återgick redan i Augusti så mycket, att det i
sistnämnda månad stod under hvad det var näst före höjningen.
De.'; 1 Mars.
248
Deremot synes man med allt skäl kunna bestämma priset efter de
förhållanden, som egt rum under en längre följd af år. En talare
har anmärkt, att det icke vore så väsendtligt, om man bestämde
priset å carolinen något högre eller lägre, endast skilnaden mellan
in- och utvexlingspriset icke blef större än 2 öre. Jag medgifver
detta, men endast inom mycket trånga gränser och anser t. ex. icke
att man skulle kunna bestämma prisen till resp. 7,13 och 7,15,
under förhoppning att carolinen då skulle få emottagas i allmän
uppbörd till utvexlingspris. Efter min tanke kan icke något annat
pris vara det rätta än det, som öfverensstämmer så nära som möj¬
ligt med guldets och silfrets förhållande till hvarandra, och detta är
icke svårt att finna, om man betraktar förhållandena under sednaste
2 å 3 år. Sätter man priset för högt, så kunna förhållanden inträffa,
som gifva Fullmäktige anledning att nedsätta det. Man kan icke på
förhand säga, hvilka dessa förhållanden kunna blifva, men det kan
t. ex. hända, att för vår mellanhandel med grannländerna carolinen
skulle med fördel kunna användas i stället för att vårt nuvarande
mynt lemnar en ständig förlust på mellanhandeln. Det vore då
mycket bättre att nu genast bestämma det pris, som kommer när¬
mast sanna förhållandet, och jag ser intet skäl att frångå den åsigt,
som af reservanten inom Fullmäktige blifvit uttalad. En annan ta¬
lare har yttrat att ett pris af R:dr 7,12 icke väl lämpade sig för
liqvider, då man hade sedlar på 5 och 10 B/.dr att röra sig med och
att denna omständighet komme att motverka myntets spridning. Jag
beklagar, att han deri har allt för rätt, men jag hoppas dock, att
man så småningom skall finna, att carolinen är ett så beqvämt
mynt i andra hänseenden, att man skall finna sin fördel vid att an¬
vända det.
Friherre von Schwerin: Ämnet har under diskussionen blif¬
vit så uttänjdt af såväl öfriga reservanter inom Utskottet som af
andra ledamöter i Kammaren, att jag vill yttra endast några få ord.
Frågan om carolinen står i nära sammanhang med en annan fråga,
nemligen om spridande af mera klingande mynt i rörelsen, och vid
ett annat memorial, som Banko-Utskottet snart kommer att afgifva, få
vi tillfälle att vidlyftigt yttra oss om fördelarne och olägenheterna
af att öka det klingande myntet. Jag tillhör deras antal, som anse,
att vårt penningeväsende bör baseras på säkrare fot genom klin¬
gande mynts användande i rörelsen än då det, såsom för närvarande
hos oss, nästan uteslutande är grundadt på papperspenningar och
obetydligt silfver. Jag tror, att man gör carolinen mera acceptabel
derigenom, att man icke sätter skilnaden mellan dess in- och utvex-
iingspris högre än 2 öre, och anser mycket önskvärdt, att carolinen
måtte spridas i rörelsen för att bilda en öfvergång till ett nytt mynt¬
system grundadt på guld. En föregående talare bär yttrat, att det
vore en illusion att tänka sig, att samma slags mynt skulle komma
att användas öfver hela affärsverlden, men, mine Herrar, jag tror
dock, att så kommer att inträffa och stöder mig derpå, att man för
20 år sedan äfven ansåg det vara en illusion, att man skulle få ett.
gemensamt mynt för hela Tyskland, hvilket dock numera är ett fak¬
Den 1 Mars.
249
tum och har haft ett högst välgörande inflytande på samfärdseln
derstädes. En annan talare har ansett, att reservanterna velat ge¬
nom den af dem uttalade åsigt framställa en allvarsam anmärkning
mot Fullmäktige, men detta har ingalunda varit meningen, ty Banko-
Utskottet har haft all möjlig anledning att värdera det nit och den
omsorg, hvarmed Fullmäktige fullgjort sitt uppdrag, och reservanterna
hafva endast önskat, att Riksdagen måtte uttala sin mening i denna
fråga för att tjena Fullmäktige till ledning för deras åtgöranden.
Friherre Nordenfalk: Om man i likhet med en föregående
talare önskar, att Bankoreglementet skall innehålla bestämmelser om
allt möjligt, synes mig diskussionen angående déckarge åt Fullmäk¬
tige vara temligen öfverflödig, men jag tror dock icke, att i detta
fall ett reglemente kan vara så skrifvet, att icke olika meningar
kunna uppstå om dess tolkning, och att Fullmäktige just önska att
få veta Riksdagens åsigt. Diskussionen har redan rört sig så myc¬
ket omkring den sednare af de två åtgärder åt Banko-fullmäktige,
som Utskottet i förevarande betänkande framlagt till Riksdagens
bedömande, att jag icke vill uppehålla mig vid densamma vidare än,
att jag anhåller få nämna, att jag delar reservanternas åsigt, att
man bör bestämma den minsta möjliga skilnad mellan in- och ut-
vexlingspriset å caroliner. Jag har egentligen velat fästa mig vid
den förra punkten i betänkandet, der fråga är om den af Fullmäk¬
tige i Jali månad förlidet år vidtagna åtgärd att till förstärkning af
den metalliska valutan från London indraga silfver till värde af
omkring 60,000 Pund Sterling, oaktadt silfverpriset der då utgjorde
611 pence per uns standard silfver. Sednast församlade Revisorer,
bland.Indika äfven jag befann mig, funno icke detta Fullmäktiges
förfaringssätt fullt välbetänkt, emedan det visat sig, att kostnaden
för silfret blef mycket dryg, och hafva fästat uppmärksamheten
derpå, att, ehuru enligt Bankoreglementets föreskrift alltid ett visst
minimiförråd af guld och silfver borde finnas i Banken, Fullmäktige
dock.med afseende å det höga pris, som för tillfället gällde för silf¬
ver, icke bort begagna sin rättighet att med silfver förstärka den
metalliska valutan utan i stället bort indraga den erforderliga me¬
tallförstärkningen uti guld. Fullmäktige hafva med anledning häraf
afgifvit det svar, bland annat, att anledning saknats att indraga
guld, emedan Banken vid ifrågavarande tid deraf redan innehade i
myntad och omyntad form icke mindre än 143,000 caroliner, men,
då Bankoreglementet numera undergått den förändring, att den förut
stadgade inskränkningen, att Bankens guldförråd icke finge öfver¬
stiga en tiondedel af silfverförrådet, bortfallit, synes tvifvel kunna
uppstå, huruvida Fullmäktiges förfarande vant klokt, och jag tror
derföre, att Riksdagen borde öfver detta af Revisorerne påpekade
förhållande uttala sin mening, på det att Fullmäktige måtte få veta
densamma till ledning för tolkning af reglementets stadgande i ifrå¬
gavarande afseende. Då ett lämpligt tillfälle för uttalande af en
sådan mening erbjuder sig nu, om denna diskussion ännu kommer
att en stund fortgå, hoppas jag, att derunder den af mig nu berörda
250
Den 1 Mars.
fråga "jemväl måtte blifva föremål för Kammarens uppmärksamhet
och öfverläggning.
Herr Wsern: i)å under denna diskussion Regeringens ställ¬
ning till frågan blifvit berörd med anledning af myntkomitéens hem¬
ställan till Kongl. Maj:t att carolinen måtte mottagas i allmänna
uppbörden, anser jag mig böra upplysa huru Regeringen sett saken
och angifva anledningen, hvarföre denna begäran ännu icke villfarits.
Regeringen remitterade frågan till Statskontoret, som påpekade de
olägenheter, hvilka skulle uppstå till följd af förändringar i caroli-
nens pris, ty vare sig att det pris hvartill carolinen skulle i uppbörd
mottagas, blifvit bestämdt för eu viss tid eller ock tills vidare, skulle
i båda fallen en af Fullmäktige, under den tid uppbörden fortgick,
gjord förändring i det pris, hvartill carolinen i banken utvexlades,
åstadkomma missförhållanden, hvilka man måste söka förebygga eller
åtminstone på förhand reglera, såsom t. ex. i hvad mån och huru
länge uppbördsmannen skulle få lemna redovisning efter det ena eller
andra priset. Ledsamma förhållanden skulle ganska lätt kunna uppstå
och man skulle vid hvarje prisnedsättning riskera, att antingen en
uppbördsman lede orätt, om Kronan vid redovisning vägrade att mot¬
taga carolinen till det högre pris, hvartill han i uppbörden mottagit
den, eller ock, om man förebyggde detta, att Kronan skulle kunna
göra eu högst betydande förlust, om nemligen carolinen fortfarande
blefve i uppbörd mottagen för ett högre värde än det hvartill den åt
banken utlemnades. 'Det är i främsta rummet dessa.förhållanden, som
hindrat Regeringen att genomföra reformen och gifvit henne anled¬
ning att dröja med fattandet af sitt beslut, men dessutom hafva Rege¬
ringens betänkligheter ökats deraf, att, ifall hon förordnade, att caro¬
linen skall i uppbörden mottagas, Regeringen derigenom skulle gifva
åt densamma en sanktion, som jag anser, att den icke bör erhålla
förr än den fått ett någorlunda stadigt pris. Jag .anser det derföre
vara särdeles önskligt, att ett pris sättes å carolinen, som har all
möjlig utsigt att förblifva stadigt, och att dervid skilnaden göres så
liten som möjligt mellan in- och utvexlingspriset. En värd talare har
här yttrat, att myntreformen icke vore önsklig, emedan ett inter-
nationelt mynt vore en illusion, men jag skiljer mig häri högst be¬
tydligt från samma aktade talare och tror, att myntreformen för oss
varit en nationel fråga, långt innan sträfvandena för ett internationell
myntsystem börjat i andra länder. Man har nemligen under lång¬
tid hört bittra klagomål öfver den förlust, som uppstår deraf, att vårt
mynt innehåller större silfverhalt än våra grannländers, ty man be-
liöfver icke vara mycket bevandrad i finansfrågor, för att veta, att
ett sämre mynt alltid uttränger ett bättre. Redan vid 1856—1858
årens riksdag väcktes motion om att förvandla vår gamla svenska
specie till likhet med Ilamburger-thalern och klagomålen öfver de för¬
luster, som vårt nuvarande myntsystem åstadkommer, hafva seder¬
mera ingalunda förminskats. Vidare har myntreformen en ganska
stor anledning uti förhållandet mellan guld och silfver, hvithet blifvit
helt och hållet förändradt genom de upptäckter, som för ett tjugotal
år sedan gjorts af stora guldgrufvor, till följd hvaraf guldet spridt
Den 1 Mars.
251
sig mycket i den allmänna rörelsen, under det att fordom förrådet
deraf var relativt mindre betydligt. Man måste äfven taga i betrak¬
tande de stora fördelar, som användandet af guld såsom myntenhet
egen framför silfver i det afseende, att präglingskostnaden för guld¬
mynt ställer sig mycket lägre än den utgör för silfver, samt äfven i
flera andra hänseenden, såsom hvar och en, som läst myntkomitéens
sakrika betänkande, väl har sig bekant. Om vi se på förhållandena
inom de flesta öfriga bildade nationer, med indika vi stå i närmare
handelsförbindelser, skola vi finna, att de funnit fördelar vid att an¬
vända guldet såsom värdemätare, och jag anser det vara ett i högsta
måtto behjertansvärdt mål, att äfven vi söka med det första tillegna
oss fördelarne af denna reform. För att bereda en öfvergång till
detta myntsystem anser jag, att man bör så mycket som möjligt
sprida earolinerna, men detta kan, såsom jag redan nämnt, icke ske
utan att man söker gifva dem ett stadigt värde och gör skilnaden
mellan deras in- och utvexlingspris sä obetydlig som möjligt. Eu
talare har sagt, att han trodde, att det var vexlingarne i ghldets
pris, som föranledt vexlingarne i carolinens värde, och detta är sannt.
men med den skilnad att det är kursen, som haft detta inflytande,
ty under sednare år har förhållandet mellan.guldets och silfrets me¬
tallvärden varit temligen jeinnt och stadigt eller omkring 604 ä 60j
pence för uns.. Jag tror, att man bör. såvidt vexelförhållandena med¬
gifva, närma sig det värde, som carolinen egen på den stora engel¬
ska marknaden.
För min del tror jag, att det pris vi hafva på earolinerna ännu
är mycket för högt och väl kan nedsättas till 7 R:dr 12 öre. Men
det tillkommer icke mig att i detta hänseende väcka något förslag.
Högst angeläget är dock, att earolinerna få ett stadigt värde.
Hvad åter angår skilnaden emellan in- och utvexlingspris et, så
är det icke fråga om, att banken skall göra någon större eller mindre
uppoffring för hvad den ärade talaren behagade kalla ett hugskott.
Jag för min del begär icke, att banken skall göra några uppoffringar
alls, utan endast att banken må hafva så mycken välvilja för mynt-
reformen, att den ej spekulerar på att af carolinernas in- och utvex¬
ling draga någon vinst.
En talare har här påstått, att carolinen skulle kosta Riksbanken
7,1679, och jag vill deruti icke motsäga honom, då jag icke eger till¬
gång till .de upplysningar, som erfordras, för att häröfver anställa
en beräkning; men jag säger att den slutsats, han häraf drager, icke
är bevisad, förr än han kan uppgifva hvad det kostar att taga in
silfver och mynta det, ty frågan b lefver här: huru ställer det sig för
banken, antingen guld eller silfver intages för myntning? Utan tvifvel
blifva kostnaderna för silfvermyntet proportionsvis mycket högre än
för guldmyntet, till följd bland annat af den högre fraktkostnad
silfret till följd af sin större tyngd betingar. Äfven vid eu skilnad
af 2 öre mellan in- och utvexlingspriset måste en vinst för banken
uppkomma; och anser jag derföre högeligen önskligt om Fullmäktige
ville bestämma sig för en nedsättning i nu gällande prisskilnad.
Jag anser, att denna Kammare icke kan ega så fullkomlig sak¬
kännedom i denna fråga, att den bör inlåta sig på att bestämma om
252
De-i 1 Mars.
prisskilnaden skall utgöra 1, 2 eller 3 öre. Men om Kammaren delar
den af mig uttalade åsigt, att tanken ej bör söka erhålla någon vinst
på in- och utvexlingen af caroliner, så tror jag, att Fullmäktige kunna
ganska betydligt minska skilnaden mellan in- och utvexlingspriset.
Och önskligt vore om denna kunde bestämmas så ringa som möjligt,
eller med Riksdagens begifvande till ingenting. Jag inskränker mig
derföre till en anhållan, att Fullmäktige ej måtte sträfva efter att
göra en vinst på carolinernas in- och utvexling, utan lemna dem till
det pris, som låter sig utan förlust göra.
Jag ber vidare att få nämna några ord i anledning af det utaf
en bland herrar Fullmäktige här fällda yttrande, att spridningen af
carolinerna icke skulle kunna erhålla någon större utsträckning, så
länge allmänheten egde tillgång på de beqväma 5 och 10 Riksdalers
sedlarne. Jag kan icke annat än erkänna sanningen häraf, om man
ser på storleken af de belopp, som kunna blifva utspridda i rörelsen,
men om jag afser det första stora stadiet för myntreformen, nem¬
ligen att allmänheten får göra bekantskap med carolinen, så erfordras
icke dertill synnerligt stora belopp, utan fastmer att carolinerna blifva
så allmänt spridda, att en hvar får göra bekantskap med deras utseende
och värde. Derför tror jag, att det är af stor vigt, att Riksbanken
på allt sätt söker befrämja detta ändamål, och dertill måste natur¬
ligtvis bidraga, att carolinen, om ock till jemförelsevis ringa belopp
emot silfret, dock blir spridd ibland allmänheten.
Men frågan har äfven en ekonomisk synpunkt. Jag har icke be¬
gärt. att Fullmäktige skola göra några uppoffringar, utan endast att
priset på carolinerna skall bestämmas till hvad man, med afseende
på guldets och silfrets inbördes pris, kan anse stabelt; och jag tror
icke, att derigenom för banken skulle kunna uppkomma några vä-
sendtliga kostnader. Dessa må för öfrigt blifva hvilka som helst,
blott det stora ändamålet vinnes. ty ingenting kan vara dyrare än
åtgärder som vidtagas utan resultat. Blifva ej carolinerna spridda
bland allmänheten, så äro ju alla kostnader, som man på dem ned¬
lagt, totalt bortkastade. Jag hoppas, att herrar Fullmäktige benäget
skola taga dessa omständigheter i betraktande.
Herr Wallenberg: Under loppet af denna diskussion hafva
åtskilliga yttranden fallit, som jag anser mig icke kunna lemna all¬
deles obesvarade. En talare förmenade, att jag skulle hafva beklagat,
att utvexlingspriset på carolinerna blifvit af Bankofullmäktige först
satt till 7 R:dr 20 öre. Men det är ej detta jag beklagat, utan sjelfva
den onödiga prisförändringen. Jag ber nu att få påpeka, hvarföre
carolinerna, om man söker att nedpressa priset på dem, skola komma
att ur allmänna rörelsen försvinna, hvarigenom man således hindrar
uppnåendet af det mål att få dem i allmänhetens händer, till hvilket
vi sträfva.
Hvarje mynt bar ett prägelvärde och ett metallvärde, hvilket är
mindre. På silfvermynt är skilnaden mellan dessa värden, i följd
af dyrare transport och präglingskostnad, större än på guldhiynt,
eller sju och en half per mille — så vida nemligen icke någon tertius
interveniens är god nog att betala denna kostnad eller någon del
Den l Man.
253
deraf. På guldmynt deremot utgör denna skilnad icke mera än två
per mille; och jag hoppas att den skall kunna nedsättas till en per
mille. Men söker man att kunna nedpressa denna skilnad ännu
mera, så att metallvärdet hlifver alldeles lika med prägelvärdet, blifver
följden den, att myntet kommer att användas i stället för plants.
Här är vidare en annan omständighet, som bör tagas i betrak¬
tande, nemligen att vi, isynnerhet i vissa provinser, såsom Skåne,
Blekinge, Calmar län, Westergötland och Wermland, hafva en ganska
betydlig mängd utländskt mynt, som cirkulerar, nemligen norska och
danska specier och smärre myntsorter samt preussiska thalrar, emel¬
lan hvilkas prägelvärde och metallvärde skilnaden utgör, för norskt
och danskt mynt en och för preussiska thalern två procent. Då det
nu är ett axiom; att ett sämre mynt alltid ur rörelsen uttränger ett
bättre, så blifver naturligtvis följden, om vi nedpressa priset på ca-
rolinerna, att dessa försvinna ur allmänna rörelsen, och vi få åtnöja
oss med det dåliga utländska myntet, hvilket, såsom jag nyss nämnde,
har ett vida större prägelvärde än metallvärde.
Så länge det ej visat sig, att enskilda personer kunna med fördel
spekulera på att införa guld för att låta mynta till caroliner, torde
det vara temligen likgiltigt, om dessa i uppbörden emottagas till ett
eller annat öres högre kurs; ty då både uppbördsverket och banken
ju äro statens verk, och då det ej är fråga om att i uppbörd emot¬
taga caroliner till högre pris, än Riksbanken redan vid utvexlingen
af dem erhållit, så vore detta endast att gifva med den ena handen
och taga med den andra, och således icke förlustbringande för det
allmänna.
Den ifver som nu yppats att nedpressa priset på carolinerna
förefaller besynnerlig, i synnerhet som jag ej tror prisnedsättningen
länge kan hålla sig, ty vid minsta fluktuation komma carolinerna att
blifva till det nedsatta priset så begärliga, att Fullmäktige måste åter
höja priset.
Till bevis på, att det går an att sätta skilnaden emellan in- och
utvexlingspriset lägre, hvilket jag anser vara hufvudsaken, ber jag-
få nämna, att Stockholms enskilda bank iofvat, att af Post- och
Telegraf- samt Jern vägs-styrelserna emottaga de caroliner, som till
nämnda verk inflyta, mot ett pris af 7 R:dr 12 öre, till hvilket pris
dessa styrelser också annonserat, att de i liqvid emottaga caroliner.
Nu har emellertid denna öfverenskommelse icke till någon nämnvärd
grad ökat inströmningen af caroliner, oaktadt de sålunda vid jern-
vägen, posten och telegrafen emottagas till två öres högre kurs än
Riksbankens invexlingspris. Häraf synes alltså, att prisskilnadens
nedsättande till tre öre icke skulle hafva vållat någon olägenhet för
Riksbanken, men jag vidhåller, att denna skilnad bör nedsättas till
ett öre.
En af Bankofullmäktige har yttrat, att man skulle hafva kunnat
förebygga några förluster för innehafvarne utaf caroliner, i fall Full¬
mäktige bestämt någon preskriptionstid, efter hvilken prisförändrin¬
gen skulle inträda. Då jag förra gången hade ordet, var jag lycklig
nog att kunna uppgifva, att den förlust på kursnedsättningen, som
anses kunna röra mig personligen, uppgick till 131 R:dr, och således
Den I Mars.
ej yarit af den betydenhet, att deri kan sökas motivet för mitt upp¬
trädande i denna fråga. Men att utsätta någon preskriptionstid, efter
hvilken en ny prisnedsättning skulle vidtaga, vore alldeles olämpligt,
ty det skulle öka farhågorna för caroliner, Indika man kanske skulle
lyckas beteckna såsom aftysta.
.Deremot skulle jag gerna se, att Fullmäktige, när de en annan
gång göra någon förändring i afseende på priset å carolinerna, måtte
genast justera protokollet och kungöra beslutet och ej uppskjuta
med protokollsjusteringen i åtta dagar, hvarigenom följden alltid bäf¬
ver, att beslutet transpirera!* till några, som skynda att begagna sig
häraf. Man har i bref delgifvit mig, att den sista prisnedsättningen
å caroliner var känd i Göteborg, innan annonsen stod att läsa i
Posttidningen.
För att få anledning bibehålla stora massor småsedlar i rörelsen
skyller man på, att de som arbeta för daglön eller beting heldre vilja
hafva banksedlar än mynt; ja, vanans makt är visserligen stor, dock
icke så stor som man föreställer sig. Jag vet exempel på att arbe¬
tare ganska snart vänja sig vid klingande mynt och sedan föredraga
detta framför banksedlar. Här i staden finnes nemligen ett par be¬
tydande etablissement^*, som aldrig utbetala pappersettor, utan i
stället använda silfver, och arbetarne äro dermed belåtne. Man skyl¬
ler härpå, då man icke har något bättre skäl, när man söker bibehålla
denna stora banksedelcirkulation nedåt, som jag anser synnerligen
farlig, när pröfningens tid kommer.
Det är verkligen förunderligt att se denna ifver att nedpressa
priset på carolinerna, på samma gång som man bemödar sig om att
hålla priset högt på Hamburger banko. På min fråga hvarföre kur¬
sen å denna myntsort i sistlidne Juni månad af Riksbanken höjdes,
fick jag till svar, att det då varit en så skarp åtgång, att Fullmäk¬
tige befarade, att mellanhandlare skulle komma i förväg och upp¬
köpa Riksbankens vexeltillgång, hvilket skulle haft till följd, att kur¬
sen stegrats ännu mycket högre. Detta är verkligen en ganska ursäkt¬
lig åskådning, då man ser saken med oroliga blickar åt alla håll;
men om man ville se saken ur den rätta synpunkten, nemligen att
en så stor institution som Riksbanken borde gagna allmänna rörel¬
sen, så tror jag att man skulle se saken med helt andra ögon. Jag
vill nemligen fästa uppmärksamheten derpå, att i somras, när kriget
befarades, innan det ännu var förklarad^ men då det redan likasom
kändes i luften att det ej kunde undvikas, skrefvo de tyska han¬
delshusen till alla dem, som här hade skulder att betacka, att de ej
längre kunde stå till tjenst med kredit. Tillgången på penningar
var här ganska stor, så att vederbörande gäldenärer mycket lätt
kunde förvandla dessa utländska skulder till inhemska. Då vidtog.
Riksbanken eu prisstegring i Hamburger banko och fick många väl¬
villiga efterföljare; och Fullmäktige kunna berömma sig af att de
fäste vida mera afseende vid Riksbankens utländska gäldenärers be¬
qvämlighet än vid de inhemska affärsmännens fördel, ty Riksbanken
höjde icke allenast kursen, utan den förlängde den förut varande
tiso för korta vexlar från 15 till 30 dagar, hvilket ledde derhän, att
de flesta, i stället för att köpa så dyra vexlar. omsatte sina skulder
Den 1 Mars.
255
och hjeplte sig fram sä godt de kunde. Nu vågar jag fråga om det
ej varit bättre för vår kredit och vårt anseende, om Riksbanken hade
underlättat betalningen af dessa skulder med korta vexlar, i stället
för att motverka en sådan åtgärd. Detta vågar jag påstå är börsens
uppfattning af Bankofullmäktiges åtgärder uti ifrågavarande fall. i
en mellanmening ber jag få inpassa, att den institution, i hvars sty¬
relse jag har äran att deltaga, vid ifrågavarande tidpunkt icke hade
några utländska skulder och hvarken var vexelköpare eller säljare,
samt att således inga “korsade planer11 ligga till grund för mina här
öppet uttalade åsigter; men jag tror att det är åt vigt att antyda,
att Riksbanken har annat ändamål än sig sjelf, och Fullmäktige an¬
dra pligter än att företrädesvis skydda Riksbankens utländska kor¬
respondenter. Hela intrycket af Fullmäktiges förfaringssätt i denna
kursstegring gör för en hvar tydligt att Fullmäktige hysa större öm¬
het för Riksbankens gäldenärer i utlandet än för Svenska handeln
och industrien. Riksbanken hade den 30 Juni 1870 att fordra i ut¬
landet 9,016,759 R:dr och saknade således ej fonder, på Indika kunde
trasseras vexlar.
Vill man veta huru Riksbankens silfverinköp skötas, sa finner
man i Revisorernes berättelse att införskrifvet silfver kostade år 1870
17öre per Specie, men år 1869 omkring hälften eller 8f öre per
Specie. Hvilketdera som helst förefaller mig orimligt dyrt och be¬
visar, att Riksbanken betalar för högt de vexlar den köper, ty om
ej så vore, så hemställer jag hvad anledningen kan vara dertill, att
år efter år ingen enskild person, utan blott Riksbanken, införskrif-
ver silfver? Det måste ligga något konstladt uti systemet, ty vi hafva
under sednare åren fått rika skördar, hvilka skänkt oss millioner tun¬
nor spanmål utöfver vårt eget behof, men ändå är det ingen, som
införskrifver silfver, och hvarföre? Jo, ty alla vexlar betalas af Riks¬
banken med så hög kurs, att det ej blefve någon fördel för enskilde
fordringsegare att draga in ädla metaller. Derföre stå också de adla.
metaller, som af Riksbanken införskrifvas, så orimligt dyrt, att pris-
skilnaden emellan speciel! och Hamburgerbanko är mer än 4 procent.
I 13 § af Fullmäktiges berättelse heter det: “Det tillfälle, som
nu erbjudit sig att från Danmark erhålla omyntadt silfver, torde, med
afseende å den jemförelsevis obetydliga transportkostnaden, komma
att leda dertill, att dylikt kostar banken mindre än tillförene, äfven
under de lyckligaste förhållanden, varit händelsen." Ja, om det skall
jemföras med det resultat, till hvilket införskrifningar af silfver redan
ledt, så tror jag för visso, att Riksbanken, ehuru jag icke hört om¬
talas att i Danmark finnas några silfvergrufvor, kan i Köpenhamn
få silfver billigare. Men i fall det ej är fråga om annat än komma
till lindrigare införskrifningspris än t. ex. 17 öre per Specie, då kan
säkerligen detta ernås, utan att Fullmäktige gå längre än till Sluss¬
plan, Stortorget, Riddarhustorget eller Lilla Nygatan.
Uti alla bankfrågor är det svårt att framkalla ett lugnt bedö¬
mande, ty ännu råder uti allt hvad som angår Riksbanken en sådan
ömtålighet, att man, så snart något mindre vanligt inträffar eller nå¬
gon erinran mot styrelsesättet göres, genast befarar att Riksbankens
välfärd står på spel. Detta är beklagligt, men det ändras nog med
256
Den 1 Mars.
tiden. Emellertid tillåter jag mig, med anledning af Riksbankens
sätt att behandla atfärsverlden och med anledning af den ringa af¬
kastning dess bankrörelse lemnat, förklara, att jag för min del be¬
dömer bankverksamheten sålunda: att den är häst om banken gagnar
allmänna rörelsen och ger god inkomst; dernäst ställer jag, om ban¬
ken gagnar allmänna rörelsen utan att lemna god inkomst; samt i
tredje och sista rummet, om banken lemnar god inkomst utan att
gagna allmänna rörelsen. Men Riksbanken har lyckats komma der¬
hän, att den hvarken lemnar god inkomst eller efter förmåga gagnar
allmänna rörelsen.
Detta oaktadt ämnar jag ej framställa något yrkande utan bi¬
träder gerna den decharge, som Utskottet tillstyrkt, men jag har icke
kunnat undertrycka de slutsatser jag här uttalat, ty de grunda sig
på af Revisorer och Utskott framlagda sakförhållanden.
Friherre af Ugglas: Då det var på min uppmaning, som Ordföran¬
den i Myntkomitéen, innan betänkandet afgafs, gjorde framställning
till Kongl. Maj:t om carolinens emottagande i uppbörden, så anhål¬
ler jag att nu få yttra några ord i anledning af denna fråga.
Orsaken till denna önskan om carolinens emottagande i uppbör¬
den var helt enkelt den, att sedan carolinen blifvit svenskt mynt
och jag hyste förhoppning, att inom en icke aflägsen framtid en mvnt-
reform med detta mynt till grund skulle kunna komma till stånd,
jag ansåg det vara gagneligt, om carolinen kunde blifva något meja
känd ibland allmänheten. Man har sagt, att man bör vänta med ett
sådant stadgande till dess att carolinen fått ett så stadigt pris, som
möjligt. Men i så fall skulle man ju uppskjuta dermed, ända till dess
myntreformen hunnit genomföras, ty förr erhåller carolinen icke nå¬
got stadigt pris. Då det är klart att carolinen i Kronans uppbörd
skulle mottagas efter Riksbankens invexlingspris, kan jag icke finna
hvad frågan om in- och utvexlingspriset har med denna sak att göra.
Hade Kongl. Maj:t bestämt, att carolinen skulle i uppbörden emotta-
gas till bankens dåvarande utvexlingspris, 7 R:dr 20, öre, så hade
detta mycket väl gått för sig utan någon förlust för Kronan, tyher-
rarne hafva ju alla sig bekant, att de flesta enskilda banker sam¬
tidigt med carolinernas utsläppande i rörelsen tillkännagåfvo, att de
emottogo dem till bankens utvexlingspris; och detta pris stod oför-
ändradt qvar till slutet af år 1870. Jag hade föreställt mig, att hela
denna angelägenhet mycket lätt skulle kunna så ordnas, att Kongl.
Maj:t t. ex. i December månad hvarje år, efter öfverenskommelse
med Bankofullmäktige, bestämde det pris, hvartill carolinerna under
det påföljande året komma att i uppbörden emottagas. Det är sannt,
att, om Riksbanken under årets lopp vidtog någon förändring i detta
pris, så skulle en förlust kunnat drabba Kronan. Men denna torde
dock icke kunna blifva af någon särdeles känbar beskaffenhet, då vi
sett, att carolinernas pris så länge hållit sig stadigt, och jag dess¬
utom är öfvertygad, att Regeringen skulle kunna ordna saken så med
Fullmäktige, att icke någon förändring inträffade på olämplig tid.
Ett annat skäl hvarföre jag skulle önska, att Kong!. Maj:t så
förfarit
Den 1 Mars.
257
förfarit är, att, såsom Herrarne hafva sig bekant, åtskilliga förval¬
tande verk utan något sådant bemyndigande tillkännagifvit, att de i
sin uppbörd emottaga carolinen; och jag tror icke, att jag misstager
mig, då jag säger, att Jernvägs-, Post- och Telegrafstyrelserna emot¬
taga den till bankens utvexlingspris. Om det är rätt, att tre så be¬
tydande verks kassor, på grund af styrelsernas eget föranstaltande,
få emottaga carolinen, så tror jag det vore skäl att detta utsträcktes
äfven till öfriga uppbördsverk.
Men mitt kufvudsakliga skäl är, att jag anser det vara särdeles
nyttigt, om detta mynt, hvithet jag hoppas snart skall blifva landets
mynt, kunde blifva något mera kändt, och innan det emottages i
uppbörden fruktar jag att det ej vinner någon egentlig spridning.
Och vågar jag till stöd för min åsigt anföra ett yttrande, som Che¬
fen för Finansdepartementet här fällt, att om vi icke laga så, att all¬
mänheten får någon nytta af carolinerna, så äro alla kostnader, vi
på detta mynt nedlagt, förlorade. Det är just för att få carolinerna
spridda i rörelsen, som jag tror, att man bör tillmötesgå den allmänt
uttalade önskan att de må i allmänna uppbörden emottagas.
Herr Waern: Det kan ej förvåna mig, att den siste talaren har
med mig olika åsigter i ett eller annat fall; men deremot förvånar
det mig så mycket mera, att han talat om önskvärdheten att åtgär¬
derna i detta afseende skyndsammare hade vidtagits, som frågan
länge varit hvilande å hans egen föredragning.
Sedan den kommit under min handläggning, fästade jag mig ge¬
nast vid det efter min uppfattning af existerande förhållanden alltför
höga priset på carolinerna och kommunicerade mig derom först med
herrar komiterade för myntväsendets ordnande, hvilka enhälligt ut¬
talade såsom sin åsigt, att priset å carolinerna borde nedsättas, och
derefter med de bland Bankofullmäktige, hvilkas mening jag fick till¬
fälle att inhemta, och de instämde med herrar komiterade samt lof-
vade söka åstadkomma en förändring, hvilket ock skett, ehuru efter
min åsigt ännu icke tillräckligt. Jag hemställer, om vid sådant för¬
hållande mot den nuvarande Regeringen med fog kan riktas före¬
bråelser för att den dragit ut på tiden med detta ärende?
Sedan såväl de, som grundligast undersökt frågan, Myntkomitéen,
som ock flere af Fullmäktige uttalat den åsigt, att carolinens pris
vore för högt, kunde jag ej anse skäl att det allmänna ådroge sig
förlust, genom att mottaga ett mynt till ett högre pris, än detsamma
vid förvandlingen komme att betinga sig. En talare har ansett skil-
naden mellan in- och utvexlingspriset ej hafva någon inverkan, i
hvad staten anginge. Så torde dock ej vara förhållandet, ty när
Staten skall hos banken invexla de caroliner, som den emottaga i
uppbörden, och dervid erhåller ett lägre pris än det värde, som de
fått representera vid denna uppbörd, uppstår naturligtvis en förlust
för staten.
Ofverläggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan
bifölls.
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 1 Band.
17
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Ut¬
skottets den 22 och 25 sistlidne Februari bordlagda Utlåtande N:o
7, i fråga om bankovinsten.
lista punkten.
Friherre Raab, Carl: Af den mängd reservanter inom Utskottet,
som motsatt sig detta Betänkande, kan man finna att åsigterna i
förevarande fråga vid denna, likasom vid föregående riksdag, äro
delade. De skäl, som ligga till grund för reservanternas mening
från föregående riksdag, äro för väl kända, för att ett åter¬
upprepande deraf skulle tjena till något, då de begge partier, som
förfäkta den ena eller andra åsigten, i alla händelser komma att stå
orubbliga gent emot hvarandra. Här har under den föregående dis¬
kussionen påpekats, att Riksbanken ej till alla delar uppfyllt sitt
ändamål, hvilket man kunde finna af den ringa bankovinsten. Denna
har nemligen sjunkit med åtskilliga 100,000 R:dr, och deraf har man
dragit den slutsats, att banken ej uppfyllt sitt ändamål. Men om vi
taga i betraktande, huru man här riksdag efter riksdag förminskat
lånefonderna och undandragit banken en mängd penningar, kunna
vi lätt förstå, att orsaken till det öfverklagade förhållandet är att
söka i dessa omständigheter. För min del skulle jag helst önskat,
att detta ärendes behandling blifvit uppskjuten, till dess frågorna om
förändring i 72 § Regerings-formen och om invexling af en-riksdalers
sedlar förevarit, men då jag ej kan hafva någon förhoppning, att en
sådan åsigt skall vinna godkännande, inskränker jag mig till att
yrka bifall till reservanternas förslag, eller att 25 procent af 1870
års bankovinst må reserveras för bankens egna behof.
Herr Rydqvist: Då frågan om bankovinstens användande sista
Riksdagen förevar till diskuterande i Hammaren, hade jag tillfälle
att utförligt angifva skälen för den åsigt jag i detta ämne hyser;
min öfvertygelse har ej sedan dess undergått någon förändring, men
jag vill ej upptaga Kammarens tid med att upprepa hvad jag då
yttrade, utan inskränker mig att, i likhet med nästföregående talare,
anhålla om proposition på bifall till den vid betänkandet fogade re¬
servation. Jag vill endast tillägga, att jag anser en sådan åtgärd
nu vara så mycket mer af behofvet påkallad, som det vill synas, att
1870 års bankovinst, för så vidt den redan kunnat beräknas, med
nära 300,000 R:dr understiger motsvarande vinst för 1869. Året har
således ej varit fördelaktigt för banken. Den kan således anses
vara mer än vanligt i behof att för egna ändamål få behålla åtmin¬
stone någon del af sin behållna vinst. Det kan ej vara lämpligt att
år från år, såsom skett alltsedan nya representations-förändringens
införande, fråntaga banken hela denna vinst. Jag anhåller om bi¬
fall till reservationen.
Herr Frisk: En värd ledamot på Stockholms-bänken liknade
Riksdagen i förevarande hänseende vid en bolagsstämma. Ja, jag
anser Riksdagen i förhållande till banken intaga eu sådan ställning.
Den 1 Mars.
259
Men jag frågar, om något bankbolag skulle förfara så som Utskottet
föreslagit Riksdagen, eller att det disponerade hela den intjenade
vinsten? Det torde knappt vara att förmoda, det icke ett dylikt bo¬
lag skulle sätta sin styrelse i tillfälle att möta möjligen inträffande
förluster; och då man bör komma ihåg, att äfven en bank med den
bästa styrelse kan drabbas af förluster, anser jag det vara högst
orätt af Riksdagen att, såsom nu föreslagits, till Riksgäldskontor^
öfverlemna dessa 1,351,000 R:dr, eller hela 1870 års vinst.
Dessutom ber jag Herrarne ihågkomma, att det är kändt, huru¬
som bankens förtjenst detta år varit mindre än tillförene, samt att
det är sannolikt och troligt, att när nuvarande oktrojer för de en¬
skilda bankerna i landet tilländagå, ej några nya sådana banker
blifva oktrojerade; och vid ett sådant förhållande skall Riksbanken,
för att komma i stånd att uppfylla sina utvidgade förbindelser, be¬
höfva större kapitaler för sin rörelse.
På dessa skäl förenar jag mig med reservanterne i den mening,
att en fjerdedel af 1870 års bankovinst bör reserveras för bankens
egna behof.
Herr Wallenberg: Till svar å den siste talarens förfrågan ber
jag få anmärka, att det ej är något så ovanligt, att äldre bankbolag,
då deras oktrojer äro slut eller nya bolag bildats, utdela reserv¬
fonden och börja om igen. Detta är händelsen med andra banker,
hvilket bevisar, att det ej alltid behöfver antagas såsom princip, att
man hvarje år ovilkorligen skall af vinsten reservera vissa procent,
aldraminst är denna princip hållbar, då man vill tillämpa den på en
institution sådan som nationalbanken, hvilken har större fonder i
förhållande till sin rörelse än någon annan bank i landet, och hvars
styrelse genom ett tillvägagående, sådant som talaren önskat, säker¬
ligen skulle komma derhän, att den knappast skulle kunna utfinna
något annat sätt att placera bankens fonder än att köpa obligatio¬
ner och klippa kuponger.
Men om det är en allmän åsigt, att man ovilkorligen skall re¬
servera af vinsten, skulle äfven jag kunna biträda en sådan åsigt;
och emedan de, som företrädesvis vilja anses representera det skatt¬
dragande folket, heldre vilja öka skatterna än taga de tillgångar
Riksdagen har till sitt förfogande, så kan jag, för min del, ej finna
något som hindrar mig, från den ståndpunkt jag och denna Kammare
intagit, att låta denna åsigt göra sig gällande; ty vi skulle otvifvel¬
aktigt derigenom komma närmare den tidpunkt, då benägenheten
blefve större att ingå på en ändring af 72 § Regeringsformen, eme¬
dan Banken slutligen skulle blifva så rik, att man kunde kasta
å sido dessa tvifvelsmål om nödvändigheten af detta privilegium, som
i sjelfva verket ej är något att tacka för. Jag tror emellertid, att
de, som vilja förstärka bankens fonder, böra anse sig tillfredsställde
med det moderata förslag, som Banko-Utskottet framlagt. Ty Ut¬
skottet hade väl kunnat, i betraktande af att det finnes öfver 3 mil¬
lioner riksdaler outdelade vinster, tillstyrka Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, der det äskas en och en half million riksdaler för statens all¬
männa behof, men så har ej skett, utan Utskottet har gått en medel¬
260
Den 1 Mars.
väg. Jag inskränker mig till en anhållan om proposition på bifall
till Utskottets förslag.
Friherre von Schwerin: Mig synas de siffror, Banko-Utskottet
anfört till stöd för sitt förslag vara talande nog. Då man vet, att
banken dessutom bär 13 millioner obegagnad sedelutgifningsrätt, och
att dess tillgångar på diskontfonden för närvarande äro så rikliga,
att de ej kunna utlånas, samt att äfven bankens fonder i öfrigt icke
för närvarande äro mycket anlitade, vet jag icke hvartill banken
skulle använda de medel, man nu ifrågasätter att för densamma
reservera.
I anledning af en föregående talares anmärkning angående ring¬
heten af de medel, som skulle vara för bankens behof reserverade,
får jag fästa hans uppmärksamhet på, att af vinstmedlen från före¬
gående åren finnes, såsom af Utskotts-betänkandet inhemtas, ett öfver¬
skott af cirka 900,000 It:dr. Jag upprepar det — då banken ej kan
använda sina redan befintliga fonder, vore reserverandet af ytterli¬
gare medel för densamma otjenligt. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Herr Widén: Om det är Riksbankens ändamål att oaflåtligen
förse den allmänna rörelsen med mynt, och denna bank är ställd
under Riksdagens vård, bör det vara Riksdagens sträfvan att tillse,
det detta.mål uppfylles. Då det vidare tagen i betraktande, att rörel¬
sen ar från år ökas i landet, och att således större tillgång på rörelse¬
medel blir nödvändig, följer deraf, att äfven Riksbankens fonder böra
ökas, på det att den må komma i tillfälle att tillhandahålla allmän¬
heten större belopp af cirkulationsmedel.
Det är sagdt, att, om bankens vinstmedel reserverades, densamma
ej skulle kunna få sina medel utlånade och således ej göra dem vinst¬
gifvande, hvithet redan till en del vore förhållandet. Detta kan väl
antagas bero endast på en tillfällig omständighet. Det är möjligt,
att sådana föreskrifter finnas i banko-reglementet, att de göra för¬
valtningen tung och besvärlig, men det är väl ock ett annat hinder,
som stöter härtill, till följd hvaraf banken ej kan få sina pengar an¬
vända i allmänna rörelsen, och detta torde bland andra vara den
mängd enskilda banker, som finnas i riket och gå de lånesökande
till hända, så att Riksbankens fonder till följd deraf ej behöfva an¬
litas. Men dessa enskilda banker ha möjligen en kort varaktighet.
Deras oktrojer gå snart till ända, och fråga torde då vara, om icke
något medel borde utfinnas att söka göra dessa banker umbärliga, all¬
denstund de synas tillkomna i strid mot Riksbankens ändamål och
verka ofördelaktigt på dess rörelse. Och för den händelse detta mål
— de enskilda bankernas inskränkning eller upphörande — skulle
kunna vinnas, och Riksbanken således ensam åtaga sig den uppgift,
som nu är på landets särskilda bankinstitutioner fördelad, är det ju nöd¬
vändigt, att Riksdagen söker så öka Riksbankens fonder, att denna
mäktar öfvertaga äfven den lånerörelse, som nu af de enskilda ban¬
kerna bedrifves. Och för vinnande af ett dylikt mål får man ej fästa
så mycket afseende dervid, om Banken emellertid skulle göra en eller
Den 1 Mars.
261
annan förlust, under det att den ökar sina fonder; man måste alltid
vara beredd på någon uppoffring för uppnåendet af ett stort mål.
Med hänsyn härtill instämmer jag i reservanternes förslag, att 25
procent böra afsättas af vinsten till förstärkande af hankens fonder,
på det att Riksbanken må blifva i tillfälle att, så vidt ske kan, små¬
ningom aflösa de enskilda bankerna, när deras oktrojer gå till ända.
Herr Ekman, Johan Jacob: Om under den föregående riks¬
dagen, då statsverket hade behof af bankovinsten och banken ej be-
höfde densamma för sina ändamål, det ej var mycket att yttra i
denna fråga, så är det i år ännu mindre, då banken har svårt att
använda sin vinst och statsverkets behof är obestridligt. Ej ens
allmänna diskonten, som annars plägar kasta tystna blickar på banko¬
vinsten, har nu låtit höra af sig, och dess fond har ett öfverskott af
mellan 8 och 900,000 Riksdaler. Jag instämmer på dessa skäl i
Banko-Utskottets förslag.
Med anledning af en talares yttrande, att vinsten år 1870 var
mindre än under föregående år, och att häri funnes ett ytterligare
skäl, att en del af sistlidet års vinst skulle för bankens egna ända¬
mål reserveras, ber jag få erinra, att just med afseende å att vinsten
ej uppgått till det belopp, som Regeringen i sin proposition angående
statsverkets tillstånd och behof antagit, eller 1,500,000 R:dr, synes
det vara ytterligare skäl att till statsverket afstå hela vinsten. Or¬
saken hvarföre denna blifvit mindre än vanligt är den, att sista Riks¬
dagen beslöt, att erläggande af förskottsräntan å från handels- och
näringsdiskontfonden utlånade medel skulle upphöra, och det är klart,
att det år rubbningen inträdde, bankens inkomster skrrlle minskas.
Förhållandet måste emellertid i år rätta sig.
Herr Waern: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande,
som fälldes rörande skilnaden mellan det belopp, till kvilket Rege¬
ringen beräknat 1870 års bankovinst och det, hvartill densamma i
verkligheten uppgått. Orsaken är den, som den siste talaren nämnde,
eller att räntan å lån från diskontfonden, i stället för att i förskott,
debiteras, numera icke tages upp i räkenskapen förr än lånet med
ränta blifvit betaldt. Hetta förfaringssätt föranleder naturligtvis, att
vinsten blir ögonskenligen mindre. Om Riksbanken, i likhet med
andra banker, uppdebiterade sina räntor till den 31 December, hade
denna skilnad blifvit obetydlig, och bankens vinst hade visat sig
vara större. Jemte det jag påpekar att förhållandet är sådant, vill
jag ytterligare tillägga, att på detta sätt äro ock dessa räntor en
för banken reserverad andel af vinsten. De förfalla småningom, men
kunna ej komma att användas för något statsverkets behof förr än
under år 1873. Således utgöra de en vinst, intjenad under år 1870,
hvilken kommer att innestå i banken och tillhöra sistnämnda års
vinst, fastän bankens bokföring är så ordnad, att det ej visar sig.
Jag har endast velat nämna detta, och anhåller om bifall till Ut¬
skottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, samt Herr Grefven och
262
Den 1 Mars.
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrhats dels bifall till
Utskottets hemställan i den förevarande punkten, och dels att Kam¬
maren måtte besluta, att af 1870 års bankovinst 75 procent skola
anvisas åt statens allmänna behof och de återstående 25 procent re¬
serveras för bankens egna ändamål; framställde Herr Grefven och
Talmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid svarades
talrika ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Herr Frisk begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller lista punkten i Banko-Utskottets utlåtande
N:o 7, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, beslutar Kammaren, att af 1870 års bankovinst 75
procent skola anvisas åt statens allmänna behof och de återstående
25 procent reserveras för bankens egna ändamål.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—78;
Nej—7.
2:dra punkten.
Bifölls.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 25 sistlidne Februari bordlagda utlåtande N:o 13 a,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens fjerde huf-
vudtitel.
Upplästes ett af Friherre Silfverschiöld ingifvet memorial af föl¬
jande lydelse:
Härmed får jag vördsamt anhålla om 14 dagars ledighet från
Riksdagens förhandlingar räknadt från den 3 Mars.
Denna anhållan bifölls.
Grefve von Plåten hade inlemnat ett memorial, som nu upplästes
och lydde sålunda:
Een 1 Mars.
263
Om tillstånd att från riksdagsgöromålen vara frånvarande, under
en tid af fjorton dagar, räknade från och med den 1 Mars, får jag
härmed vördsamt anhålla.
Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda utlåtan¬
den och memorial, nemligen:
N:o 19, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och
andra vattenaftappniugsföretag med derå dylika föremål;
N:o 20, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i af¬
seende på de statsbidrag, som under denna riksdag beviljas för väg-
anläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt
sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;
N:o 21, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 1870 års riksdag;
äfvensom från Andra Kammaren ankomna protokollsutdrag:
N:o 99, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 9, i fråga om anställande vid statens
Ieruvägar af personer, som innehafva annan ordinarie tjenst, och
N:o 100, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o _ 10, i fråga om förenkling och afskaf¬
fande af militära och civila uniformer.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Grefve Hamilton, Henning: På det att Kammaren ej i brist
på ärenden, som blifvit två gånger bordlagda, måtte sakna ärenden
till föredragning i det första plenum under nästkommande vecka, an¬
håller jag, att de ärenden, som nu blifvit bordlagda första gången,
måtte uppföras främst på föredragningslistan till nästa plenum.
Till denna hemställan lemnade Kammaren bifall.
Kammaren åtskiljdes kl. j 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.