126
Den 18 Februari.
Lördagen deri 18 Februari 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades fem protokollsutdrag för den 15 samt protokollen för
den 4 och 8 dennes.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 11 och 15 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af 7 kap.
2 § Giftermålsbalken.
Herr Beckman: Lag-Utskottet har motiverat sitt afstyrkande
af den ifrågavarande motionen, det vill säga den begärda lagförkla¬
ringen, dels med ett redan gifvet utslag å en föregående Riksdags
begäran i detta hänseende, dels ock förnämligast med åberopande
såsom en gifven sak, att den åsigt vore allmänt gällande, att man¬
tals skrifningen är bestämmande i.fråga om, hvarest en person har
sitt “bo och rätta hemvist". Äfven en annan ledamot af Lag¬
utskottet, utom jag, nemligen Grefve Sparre, har emellertid reser¬
verat sig mot Utskottets motivering, det vill säga han har icke hel¬
ler kunnat anse såsom alldeles gifvet, att med afseende på föreva¬
rande fråga mantalsskrifningsorten är detsamma som hemvistorten.
Han har reserverat sig mot denna motivering, derföre att han, så¬
som det synts mig, i detta hänseende icke kunnat anse något annat
bestämmande än lagens uttryckliga ord. För min del anser jag, att
i detta fall kyr ko skrifningen framför mantalsskrifningen bör i fråga
om lysning vara det, som bestämmer en persons hemvist, och jag
vet, att denna åsigt delas af åtskilliga andra, äfvensom att den til¬
lämpas i praktiken.
Om man nu ser på de författningar, som innehålla föreskrifter
om lysning, så finner man, att Giftermålsbalken i det ifrågavarande
kapitlet säger, att lysning skall ske “i den församling, der bruden
tages“, och att likaså Kyrkolagen i 15 kap. 18 § stadgar, att
presten skall “af predikstolen lysa tre Söndagar å slag i de a för¬
samling, der bruden lages“. Sedermera har Kongl. Maj:t i Förordnin¬
gen den 21 November 1794 förklarat dessa ord så, att lysningen bör
D ’n 5 8 Februari.
127
ske “i den församling, der bruden sitt rätta hemvist liar och verkli¬
gen är boende". Detta kar af åtminstone en kyrkolagsförfättare,
nemligen Rabenius, blifvit så uppfattadt, som om lysningen borde
ske i den församling, der bruden barn sitt “ecklesiastika hemvist".
Han säger nemligen i sin kyrkolagfarenhet sid. 261: “I den försam¬
ling, der bruden har sitt ecklesiastika hemvist, aflemna! sitt prest-
bevis och nyttjar sina salighetsmedel, det vill säga der hon är kyrko-
och skattskrifven, och derifrån hon tages, sker lysningens offentliga
afkunnande11.
Då nu författningarnes föreskrifter rörande detta ämne är o så
sväfvande, så synes det mig ej utan sin vigt, att den häraf upp¬
kommande ovissheten vid tillämpningen blefve undanröjd genom ett
bestämdare stadgande. Det är för pimsten af största vigt att i dy¬
lika fall hafva eu bestämd regel att följa, då det för honom är före¬
nad! med ganska stort ansvar, om han lyser på annat ställe, än han
rätteligen bort. Förutnämnda Kongl. Förordning af 1794 säger nem¬
ligen, att “prest, som lyser i annan församling, än der bruden har
sitt rätta hemvist och är boende, miste embete!", och samma ansvar
stadgar äfven nu gällande kriminallags i Strafflagens 25 kap. 4 §
för prest, som viger utan laga lysning.
.hen det är icke ens om denna risk för presten, som jag i främ¬
sta rummet vill erinra, såsom påkallande en bestämdare förklaring
af det ifrågavarande lagrummet. Presten har nemligen alltid till¬
fälle att i t vistiga fall vända sig till domkapitlet, och detta kan då
efter bästa förstånd gifva en förklaring för det särskilda fallet, hvad
som skall anses såsom brudens rätta hemvist. Att såsom sådant
mången gång måste anses eu församling, der bruden icke är mantals-
skrifven, det torde hvar och en veta, som hav någon erfarenhet om
hithörande förhållanden. Det är nemligen tydligt, att en person med
familj, som har en giftasvuxen dotter, kan utflytta ur den församling,
der han varit boende, s trast efter mantalsskrivningens förrättande;
han kan då ej blifva mantalsskrifven på det nya stället förrän föl¬
jande höst, och om han under tiden vill gifta bort sin dotter, hvar
skall det då lysas? Utskottet anser, att detta bör ske, der mantals¬
skrifning sist egt rum — det vill i detta fall säga — på det förra
stället, hvarest man dock icke torde kunna säga, att bruden dåinera
“har sitt rätta hemvist och är boende11, aldraminst om, såsom sig
bort, kyrk o skrifning genast egt rum i den församling, dit hon för en
längre tid sedan inflyttat. För min del tror jag, att i sådan hän¬
delse lysningen måste afknnnas på det senare stället, så vida bru¬
den der är kyrkoskrifven, det vill säga så vida flyttningsbevis blif¬
vit uttaget och af presten i inflyttningsorten antecknadt. Under¬
stundom kan det ock inträffa, att en person bor på två ställen
större delen af året på det ena och mindre delen på det andra och
är både kyrko- och mantalsskrifven på det ställe, der han bor’kor¬
tare tid, men begär lysning under sin vistelse på det andra stället,
och likaledes att en person är under hela året boende, der han hvar¬
ken är mantals- eller skattskrifven, nemligen om han innehar fast
egendom, eller idkar rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrik-
ter, i hvilket fall flan sjelf eger att bestämma, hvarest han vill mantals-
128
Den 18 Februari.
skrifvas. När sådana förhållanden kunna inträffa, synes det mig,
som det vore vida bättre, i fall kyrkoskrifningsorten vore uttryck¬
ligen bestämd såsom den, der lysningen skall afkunnas. En sådan
har, så vidt jag vet, vunnit fullständig tillämpning ifråga om alla för¬
samlingar, som icke äro territoriela, ty om bruden i ecklesiastikt
hänseende tillhör en sådan, så plägar der lysas, såsom ständigt sker
här i Stockholm i Hofförsamlingen, Tyska och Finska församlingarne
o. s. v.
För min del har jag icke yrkat återremiss af betänkandet, derföre
att jag befarat att från Lag-Utskottet få en förklaring, som jag ej
skulle kunna gilla, och man skulle äfven måhända fortfarande kunna
hjelpa sig med den praxis, som förefinnes, om ej äfven derpå läge
stor vigt, att kontrahenterna sjelfva, som vilja ingå äktenskap, kunna
med säkerhet känna, hvarest lysningen skall ega rum för att vara
giltig. Vidare, om någon vill anföra klander mot äktenskap, böra
lagens ord icke vara så otydliga, att han kan taga miste om den ort,
hvarest klandret bör ske, och till följd häraf gå förlustig möjligheten
att anföra jäf mot äktenskapet i rättan tid. Jag tror derföre, att en
lagförklaring i ifrågavarande hänseende vore nödig, och ehuru jag
icke yrkat återremiss i min reservation, så hemställer jag likväl, huru¬
vida "Kammaren ej skulle finna en sådan nödig. Framför-allt är jag
likväl angelägen derom att, i fall man icke anser en lagförklaring
vara af behofvet påkallad, man dock ej måtte gifva något slags
sanktion åt Utskottets motiver i den del, som rör frågan om mantals-
skrifningen såsom bestämmande lysningsorten. Jag tror ej, att det
vore nyttigt, om Riksdagens bifall till betänkandet finge tolkas såsom
godkännande äfven af Utskottets motivering i sistnämnda hänseende.
På grund af hvad jag nu anfört får jag yrka återremiss af Lag-
Utskottets föredragna utlåtande.
Grefve Wachtmeister, Hans: Det har af den föregående ta¬
laren, som jemväl inom Utskottet varit reservant i ämnet, blifvit an¬
märkt, att såväl allmänna lagens stadgande, att lysning, skall ske i
den församling, der bruden tagen, som äfven den förklaring, som härå
blifvit gifven i Kongl. Förordningen den 21 November 1794, att lys¬
ning bör ske i den församling, der bruden har sitt rätta hemvist och är
boende, skulle hafva gifvit anledning till olika tolkning. Jag erkänner
gerna, att den ärade talaren vida bättre än jag kan hafva varit i
tillfälle att bedöma om så verkligen är förhållandet, men jag är lik¬
väl af olika tanke med honom och vill anföra ett jskäl, på grund
hvaraf det för mig är alldeles klart, att något misstag i detta hän¬
seende icke bör kunna ega rum. Kongl. Förordningen 1794 gifver
den förklaring, att allmänna lagens ord “der bruden tages“, afse den
ort, der bruden hav sitt rätta hemvist och är boende, och detta är, såsom
Lag-Utskottets motiver äfven antyda, mantalsskrifningsorten. Detta
framgår tydligen af 3 § mantalsskrifnings-förordningen, som säger,
att “enhvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist11. Om, såsom
mig synes, härigenom är alldeles tydligt bestämt, att man bör man¬
tals skrifvas
Den 18 Februari.
129
talsskrifvas, der man har sitt bo och hemvist, och om enligt uttryck¬
lig föreskrift lysning skall ega rum, der bruden har sitt rätta bo och
hemvist, följer väl deraf, att lysning bör ske i den ort, der bruden
är mantalsskrifven.
En helt annan sak blir det, om man anser lämpligare, att lys¬
ning verkställes på någon annan ort än mantalsskrifningsorten, såsom
der bruden är kyrkoskrifven, d. v. s. inlemnat sitt prestbetyg. En
sådan mening kan jag likväl icke dela. Jag tror lagens mening vara
den, att lysningen bör ske på den ort, der bruden är känd och detta
är hon utan tvifvel å mantalsskrifningsorten. Det mindre ofta före¬
kommande fall, att mantals- och kyrkoskrifningsorterna skilja sig
från hvarandra, inträffar väl vanligast, då bruden flyttar ut ur eu
församling och derifrån uttagit sitt prestbetyg, utan att hon hunnit
blifva mantalsskrifven å inflyttningsorten. I detta fal] synes det
likväl lämpligare, att lysningen sker i utflyttningsorten f =-- mantals¬
skrifningsorten), der bruden och alla de förhållanden, som röra henne,
bättre äro kända, än i inflyttningsorten (= kyrkoskrifningsorten), der
bruden blott vistats en högst kort tid.
Skulle jag förorda en lagförklaring, skulle den således gå i den
syftning, att derigenom blefve tydligare sagd!, att mantalsskrifnings-
orten är i detta fall den bestämmande, men såsom jag redan nämnt,
anser jag en sådan förklaring obehöflig, hvarföre och då jag å andra
sidan finner en förändring af lagen på det sätt, att lysningen skulle
ske i kyrkoskrifningsorten, alldeles icke vara lämplig, jag för min de!
anhåller om bifall till Lag-Utskottets utlåtande.
Herr Nordström: Det är verkligen öfverraskande att nu få
höra, det en lag i ett så vigtigt samhällsärende som det förevarande,
ehuru den hittills under omkring 140 år blifvit snart sagd!: hvarje
Söndag tillämpad, nu skall befinnas vara så oklar och tvetydig, att
eu autentisk förklaring deraf vore af behofvet påkallad. 1 sjelfva
lagboken, (Giftermåls-balken 7 Kap. § 2) stadgas, att lysning till
äktenskap skall ske “i den församling, der bruden tages", och Kong].
Förordningen den 21 November 1794 ger deröfver, i sammanhang
med en annan bestämmelse för annat ändamål, den förklaring, att
lysning bör ske i den församling, ”der bruden hav sitt rätta hemvist och
är boende'7. Härmed öfverensstämmer äfven stadgandet i Rättegångs¬
balken 10 Kap. 1 § om rätter domstol i.tvistemål som rörer svaran¬
dens person, eller att denne skall i sådana fall instämmas till den
domstol, “derunder hem eller hon sitt bo och hemvist häfver", och att
barn, medan de hemma hos föräldrar eller andra laga målsmän äro,
lyda under samma rätt som fadren eller målsmannen. Frågan blir
då, hvar skall en persons rätta Tiemvist sökas, eller, med hänsigt till
förevarande fråga, hvarest skall bruden anses hafva sitt rätta bo och
hemvist? Svaret derpå gifver icke vår allmänna civillag, af skäl som
bär kunna förbigås. Svaret står deremot att finna uti den admini¬
strativa förordning, som ordnar de vigtiga förrättningar, hvilka kallas
mantalsskrifning ar, och uppställer reglorna, efter hvilka orten bestäm¬
mes, der en hvar skall mantalsskrifvas, och som en hvar skall inan-
Riksd. Proc 1871. 1 AfJ. 1 Bard. ' 9
130
Den 18 Februari.
talskrifvas der, hvarest han enligt förordningen bör anses hatva sitt
rätta bo och hemvist, så följer ock deraf, att der en person, man
eller qvinna, är mantalsskrifven, der har ock han eller hon sitt rätta
hemvist. Det är från den församling, der bruden sålunda har sitt
hemvist, som hon “tages“, och i denna församling skall det för henne
till äktenskap lysas. Efter mitt omdöme är således lagen härutinnan
tydlig och behöfver ej någon förklaring; hvarför jag ock för min del
tillstyrker bifall till Utskottets betänkande, som går ut på afslag på
motionen.
Herr Hasselnöt: Till hvad de båda sista talarne anfört ber
jag att få lägga några ord.
Motionären har föreslagit, att lysning skulle ske i den försam¬
ling, der bruden är kyrkoskrifven. _ Derpå kunde Lag-Utskottet så
mycket mindre ingå. som Kong!. Maj:t vägrat bifall till det af Rikets
Ständer vid 1850—1851 årens riksdag beslutade enahanda författnings-
förslag, och det på det goda skäl, att husförhörslängderna icke alltid
lemna säker upplysning om brudens rätta hemvist och bostad. Åter¬
står således att tillse, huruvida de i 7 Kap. 2 § Griftermåls-balken,
begagnade ord, att lysning skall ske i den församling, 11 der bruden tages“
bör utbytas mot orden: i den församling, “der bruden är mantah-
shrifven“. I detta hänseende förekommer då, att allmänna lagen i 10
Kap. 1 § Rättegångs-balken angående forum domicilii stadgar: “Vill
man till annan kära, ehvad det är för gäld, eller i annat tvistemål,
som dess person rörer; läte då stämma honom till den rätt, derunder
han sitt bo och hemvist häfver". 1 enlighet härmed är jemväl kon¬
kurslagens stadgande om forum, der man skall försättas i konkurs
affattadt. Då hemställes, huruvida det kan vara lämpligt att i all¬
männa lagen införa ett stadgande, som icke öfvérensstämmer med de
ofvan anförda lagrummen. Lag-Utskottet åtminstone bär ansett det
vara lämpligt, att lagen stode i full harmoni med sig sjelf på alla
dessa ställen; på lagskipning en må det sedan bero att förklara, hvar
en person har sitt rätta bo och hemvist; och lärer den mening hos
domare allmänt sig utbildat, att man anses vara boende, der man ar
skattskrifven, och någon förklaring af ifrågavarande ord synes mig
således icke behöflig. På dessa och förut anförda skäl anhåller jag-
om bifall till Lag-Utskottets utlåtande.
Herr Beckman: Jag anhåller att få återtaga mitt yrkande om
återremiss, och nöjer mig med att hafva till protokollet uttalat, att
ehuru jag anser en lagförklaring behöflig, jag likväl icke kan för min
del instämma i den lagförklaring, som Lag-Utskottet i sin motivering
afgifvit.
Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 15 dennes bordlagda
Den 18 Febrnari.
1S1
utlåtande N:o 10, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Första Hufvudtitel.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 15 dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 11, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel; och
N:o 12, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets den 15 dennes bordlagda be¬
tänkande N:o 1, i anledning af väckta motioner om dels ändring i
vissa delar, dels allmän revision af Kongl. Förordningen den 20 Juli
1861 angående mantals- och skattskrifningars förrättande.
Herr von Koch: JDet är icke min mening att motsätta mig den
underdåniga skrifvelsen, enär jag tror ifrågavarande Kongl. Förord¬
ning ganska väl kräfva omarbetning; men i anledning af Utskottets
motiveiing af betänkandet, särskildt i den del som afhandlar Grefve
Mörners förslag, vill jag taga mig friheten till protokollet förklara,
det jag önskar att, vid den revision, som kommer att ega rum, de
yttranden, som afgåfvos i Första Kammaren under en föregående riks¬
dag, nemligen den 1 April 1868, vid handläggningen af en dylik, eller
en i samma syftning som Grefve Mörners afgifven, motion, äfven
måtte tagas i betraktande.
Öfverläggningen förklarades slutad och betänkandet bifölls.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afträdande af ett till Warbergs f. d. fästning hörande jordområde;
N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om efter¬
gift till Hemmansegaren N. P. Jonssons i Hössjö konkursmassa af
bränvinstillverkningsskatt; och
N:o 15, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel.
Herr vice Talmannen: I ändamål att påskynda ärendenas
gång får jag hemställa, att Stats-Utskottets i dag för första gången
132
Den 21 Februari,
bordlagda Utlåtanden måtte sättas främst på föredragningslistan till
nästa plenum.
Denna hemställan bifölls.
Herr G-eijer, Kristoffer Wilhelm: Jag tager mig härmedfri-
heten att anhålla om ledighet från riks dagsgöromålen under 3 veckor,
räknade från den 21 uti innevarande månad.
Härtill lemnade Kammaren sitt bifall.
Kammaren åtskiljdes kl. 1 12 f. m
In fidem
0, Brakel.
Tisdagen den 21 Februari 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades tre protokollsutdrag för den 18 och protokollet för
den 11 dennes.
Herr (trefven och Talmannen hemställde, huruvida Kammaren,
i enlighet med hvad Talmännen vid hållet talmanssammanträde öfver-
enskommit att hos Kamrarne föreslå, behagade besluta att nästa
Lördag den 25 dennes företaga val af tjugufyra valmän jemte sex
suppleanter för utseende af Riksdagens Justitieombudsman och hans
efterträdare.
Svarades ja.