Den 11 Maj, {. m.
457
Thorsdagcn den 1! Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets memorial N:is 77, 78, 82 och 83, samt
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1.
§ 2.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets memorial N:o 7, i anledning af Kam-
rarnes dels olika beslut, dels återremiss i vissa delar af betänkandet om
vilkoren för bränvinstillverkning och försäljning.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos; och blef, såsom en följd af det angående punkten 2 sålunda
fattade beslut, det förslag till lydelse godkändt-, som Utskottet uppställt
för bränvinstillverkningsförfattningens 2:dra §.
Då härefter punkten 3 skulle föredragas, anförde
Herr Öar lön: Jag anhåller att få fästa Kammarens uppmärksam¬
het uppå, att punkterna 3 och 4 i detta memorial beröra samma stad¬
gande eller § 16 i författningsförslaget, samt att de hemställanden, som i
båda förekomma, stå i så omedelbart sammanhang med hvarandra, att det
torde blifva nödvändigt, att de behandlas gemensamt. Jag tillåter mig
fördenskull föreslå, att med tredje punkten den fjerde jemväl må före¬
dragas till afgörande.
Kammaren biföll Herr Garléns förslag; och blef alltså, jemte punk¬
ten 3, äfven punkten 4 nu föredragen och uppläst; hvarefter yttrade:
Herr Carlén: Samtlige Herrar ne hafva sig nogsamt bekant, att vi
här i denna riksdagens sena timma hafva mycket ondt om tid, och ingen
torde hafva detta mera än det högtärade Bevillnings-Utskottet, på hvilket
nu med ens sammanstörtat så många vigtiga ärenden. Det är således
ingalunda att undra på, om Utskottet icke hunnit så bearbeta redaktionen
af de stadganden, om hvilka nu är fråga, att ej anmärkningar kunna gö¬
ras och verkligen äfven blifvit gjorda. Det är med ledning af dessa jag
458
Den 11 ilaj, f. m.
uppsatt ett nytt redakt ionsförslag, och jag hoppas, att Herrarne skola
godkänna detsamma så mycket heldre, som flere af Bevillnings-Utskottets
ledamöter välvilligt gått mig tillhanda och funnit förslaget lämpligt.
Afsigt en med återremiss var, att orden: “egande Kronan härför pant¬
rätt", skulle utbytas mot ett uttryck, som vore mera exakt och bindande
inför lag. Detta har Bevillnings-Utskottet tagit ad notam och begagnat
samma ord, hvilka förut finnas använda i § 10 och Riksdagen således
godkänt.
Det andra syftet med återförvisningen var, att i paragrafen skulle
införas föreskrift om skyldighet för innehafvaren af på nederlag vid brän¬
neri liggande obeskattadt bränvin att försäkra detsamma mot eldfara till
sådant belopp, att Kronans säkerhet för skatten derigenom blefve be¬
tryggad. Äfven detta föreläggande har Utskottet bemödat sig att efter¬
komma, ehuru i afseende å stiliseringen af momentet förekommer, att
Utskottet infört bestämmelser, hvilka fråntaga varuegaren dispositions¬
rätten äfven öfver den brandstodsersättning, som öfverstiger skattens värde,
hvilket naturligtvis ej kan åsyftas.
Paragrafen, sådan jag tänkt mig den, skulle komma att lyda i sin
helhet, som följer:
§ 16.
“Inträffar minskning vare sig genom leckage, afdunstning eller olycks¬
händelse i det å nederlag vid bränneri upplagda bränvinets kannetal eller
styrka, skall ändock den i § 11 stadgade afgift erläggas för allt det brän¬
vin, som, enligt journalen, blifvit å nederlaget upplagdt; dock att, der
minskningen, utan egarens vållande, genom olyckshändelse uppkommit,
Kougl. Maj:t må kunna medgifva skälig lindring i afgiften.
Å nederlag befintligt bränvin utgör underpant för afgiftens behöriga
erläggande.
Till ytterligare säkerhet för afgiftens utbekommande skall det brän¬
vin, som vid tillverkningens upphörande finnes qvar å nederlaget, vara
mot eldskada försäkradt; och åligger i ty fall tillverkaren att, då tillverk¬
ningen upphör, visa det sådan försäkring skett för minst tre nästföljande
månader till ett värde ej understigande afgiftens belopp, samt att till
tillsyningsmannen aflemna försäkringshandlingarne, jemte behörigt bevis
att kronan eger rätt till så stor del af försäkringssumman, som för af¬
giftens gäldande erfordras; börande, derest försäkringstiden tilländagå!'
före den 1 nästföljande Oktober, försäkringen förnyas. Underlåter till¬
verkaren att fullgöra hvad sålunda föreskrifvet är, skall tillverknings-
afgiften vara genast till gäldande förfallen.“
Jag anhåller vördsamt om proposition å detta förslag.
Herr Rylander: Mot Utskottets hemställan under punkten B an¬
gående skyldighet att mot eldfara till statens säkerhet försäkra å neder¬
lag vid bränneri upplagdt bränvin, har jag mig reserverat ej derföre, att
jag icke anser sådan brandförsäkring böra ega rum, utan emot sjelfva den
princip, som i detta stadgande funnit sitt uttryck och ligger till grund
derför.
Den 11 Maj, f. m.
459
Hela detta nya förslag utgår nemligen från den förutsättningen, att
icke mera bränvin skulle draga skatt till kronan, än som i landet kon¬
sumeras. Jag ville derföre hafva paragrafen så redigerad, att den väl
innehölle föreskrift derom, att bränvinstillverkaren vore pligtig att brand¬
försäkra den på nederlag liggande varan, kronan till säkerhet, men der¬
jemte bestämde, att, om brandolycka inträffade och tillverkaren befunnes
icke vara dertill vållande, Kongl. Maj:t skulle hafva bemyndigande att
till honom återställa så stor del af brandförsäkringens belopp, som sva¬
rade mot förlusten. Detta har varit anledningen till min reservation.
Jag vill emellertid icke göra något särskildt yrkande i sådan syftning, så
vida jag för min särskilda mening icke finner understöd af Kammarens
ledamöter, utan jag har tillsvidare åtminstone endast önskat att få uttala
en åsigt, hvilken jag för min del anser vara riktig, och underställer den
Kammarens bedömande.
Friherre Fock: Då Herr Carlén haft godheten att visa mig det
förslag till ändring i Utskottets förevarande hemställanden, som han nu
uppläst, och jag för min del finner detsamma både mera exakt och i alla
afseenden bättre än Utskottets redaktionsförslag uttrycka dess tanke, in¬
skränker jag mig att tillstyrka bifall till nämnda af Herr Carlén fram¬
ställda förslag.
Hvad åter beträffar Herr Rylanders yttrande, sä och då något yr¬
kande icke är gjordt, vill jag icke derom yttra mig.
Herr Carlén: Jag anhåller om ursäkt, att jag ännu en gång be¬
svärar Herrarne, men jag finner mig nödgad dertill, emedan jag glömde
att fästa uppmärksamheten ä en sakförändring, som förekommer i mitt
förslag, jemfördt med Bevillnings-Utskottets och med de vid återremissen ut¬
talade åsigter.
Enligt dessa skulle nemligen äfven bränneriredskapen stå i säkerhet
för tillverkningsafgiftens erläggande. Herrarne torde dock finna, att ett
dylikt stadgande först och främst är obehöfligt, ty det är gifvet, att brän-
vinet, när det utkommer från nederlaget, har ett mycket högre värde än
skatten utgör. Vidare är stadgandet overkställbart i många fall, ty red¬
skapen kan ju tillhöra eu annan person än den, som är innehafvare af
bränvinet, och kan dessutom till annat ställe öfverfiyttas när som helst.
Slutligen är det ett temligen orimligt stadgande, att en annans gods skall
sättas i pant för skatten å eu vara, hvarmed denne har ingenting att
skaffa. Jag har derföre helt och hållet uteslutit detta stadgande ur mitt
förslag.
Herr Kalls tenius: Jag får tillkännagifva, att jag instämmer med
Herr Carlén i afseende å förra delen af hans redaktionsförslag, men der¬
emot yrkar jag rent afslag å den sednare delen, som handlar om skyldig¬
het att brandförsäkra bränvin på nederlag. Jag anser nemligen ett dy¬
likt stadgande vara obilligt. Det är i allmänhet förhållandet, att brand-
stodsföreningarne inom länen icke medgifva försäkring af sprit, och till¬
verkaren skulle alltså nödgas med sin ansökan vända sig till andra för¬
säkringsbolag, samt i sådant fall, eftersom jag tror att inga andra finnas,
460
Den 11 Maj, f. m.
som försäkra sprit, till “Skandia" eller “Svea". Dessa bolag betinga sig
redan nu ett jemförelsevis ganska högt pris för assurans af sådan vara,
och blefve försäkringen obligatorisk, fruktar jag, att afgiften komme att
så stegras, att tillverkaren svårligen kunde i längden dermed uthärda.
När härtill kommer, att brandförsäkring af bräuvinet icke anses behöflig
under den tid bränningen pågår, då risken för eldfara likväl är störst,
kan jag för min del icke inse, hvarföre det skall vara mera nödvändigt,
att sedermera, när tillverkningen upphört och obestridligt eldfaran min¬
skats, försäkring deraf skall ega ruin; åtminstone bör den icke, enligt
min förmening, vara obligatorisk. I afseende å sednare delen af Herr
Carléns förslag är mitt yrkande således rent afslag.
Herr Lyttkens: För min del kan jag icke finna annat, än att
allt skäl är förhanden att godkänna Herr Carléns redaktionsförslag. Hvad
särskildt beträffar den siste talarens invändning emot antagandet af detta
förslags sednare del, hvilken gick ut på, att bränvinstillverkarne skulle
blifva tvungna att försäkra sig vara i sådana bolag, som “Skandia" och
“Svea", Indika för assurans af sprit fordrade dryga premier, är jag i till¬
fälle att upplysa, att jag under flera år anlitat det förstnämnda bolaget
just för samma ändamål, men att jag ingalunda funnit vilkoren der för
brandförsäkring af bränvin så höga, att man icke kan “uthärda" dem,
såsom den värde talaren yttrade.
För öfrigt är det ju först, när bränvinet kommer på nederlag, som
brandförsäkring efter förslaget skulle ifrågakomma. Dessutom är det al¬
drig föreskrifvet, att nederlagskällaren skall vara belägen tätt invid brän-
neriet. Den anmärkning Herr Kallstenius framställt, synes mig alltså
vara ohållbar och böra förfalla.
I allt fäll torde sjelfva den princip, på hvilken förslaget hvilar, vara
så riktig och så klar, att hvar och en lätt kan tänka sig, hvarföre jag
yrkar, att sådan säkerhet för afgiftens utbekommande skall kronan be¬
redas, som stadgandet innehåller.
Jag anhåller således om bifall till Herr Carléns förslag.
Herr Ola Månsson: För min del kan jag icke fullt gilla det
redaktionsförslag, som Herr Carlén nu framställt och jag vill lemna skäl
för min åsigt.
Jag ber då att få erinra derom, att genom föregående lagstiftning i
fråga om vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin blifvit be¬
stämdt, att för allt bränvin, som tillverkas för export, skall, så snart vi-
sadt är, att det blifvit försåldt till utlandet, exportören ega att återbe¬
komma tillverkningsafgiften under namn af drawback. Detta medgifvande
har skett i sedlighetens intresse, emedan man ansett, att landet icke lede
någon skada af tillverkningens öfvermått, då varan fördes ut och icke
förtärdes här. Nu torde man böra medgifva, att, ur denna synpunkt
sedt, effekten blir densamma, om bränvinet brinner upp. Det blir ju äf¬
ven i detta fall lika litet tillgängligt för konsumtionen inom landet och
jag frågar, om icke sedligheten äfven då skyddas för bränvinets förstö¬
rande inverkan å befolkningen och sålunda befrämjas, förutsatt att olyckshän¬
delser inträffa icke genom afsigtlig påtändning utan genom våda. Under
Don 11 Maj, f. in.
461
sådan förutsättning synes mig också egaren af tillverkade och obeskattade
bränvinet icke böra åläggas dryga assuranskostnader för skyddande af
Kronans rätt till utbekommande af skatt, äfven om eldfara någon gång
kan inträffa, ty tillverkaren af det obeskattade bränvinet blefve väl den
som förlusten egentligen komme att drabba, och statens förlust, efter hvad
jag haft äran anföra, lika bär med exporteradt bränvin.
Utan att sjelf göra något bestämdt yrkande omfattar jag det förslag,
som kan synas lämpligast på förevarande fråga.
Herr Urin t zensköld: Då jag nyss anhöll om ordet, var det egent¬
ligen för att påpeka den förändring i paragrafen, som Herr Carléns re-
daktionsförslag innehåller i så måtto, att bränneriredskapen, enligt det¬
samma, icke längre skulle vara underpant för tillverkningsafgifters erläg¬
gande; och då Herr Carlén nu sjelf fästat uppmärksamheten uppå samt
framhållit nödvändigheten af denna ändring, instämmer jag med honom
och yrkar bifall till hans förslag.
Herr Johan Jönsson: För min del får jag förena mig med Herr
Kallstenius uti det af honom framställda yrkande. Jag kan icke finna,
hvarföre vi skulle stifta en sådan lag, genom hvilken industriidkare:! blefve
satt under förmynderskap, om jag så får säga, eftersom han icke finge
råda öfver sin vara utan tvingas att assurera den, antingen detta vore
till hans fördel eller icke. Man invänder häremot, att stadgandet är nöd¬
vändigt, på det att staten må hafva säkerhet att få sin rätt. Men jag
frågar: är detta nu föreslagna stadgande i afseende på billigheten jemför¬
lig^ med det i bränvinslagstiftningen redan befintliga, hvilket bestämmer
att för allt bränvin, som forslas utom landet, staten icke allenast efter¬
skänker skatten, utan lemnar tre procents rabatt derutöfver. Likaså kunna
utländska spritvaror införas och ligga på nederlag i fem år, utan att för
dem under denna tid tullafgift erlägges till staten. Icke heller finnes här
stadgad någon skyldighet till assurans af varupartiet, hvilken man nu vill
pålägga bränviasproducenten till Kronans säkerhet, med eller mot hans
vilja. Jag föreställer mig för öfrigt, att hvar och en, som innehar brän¬
vin på nederlag, nog är ändå så rädd om sitt deri nedlagda kapital, att
han sjelfmant låter försäkra detsamma, om han anser det behöfiigt.
Jag får derföre, instämmande med Herr Kallstenius, yrka afslag å
Utskottets hemställan i tredje punkten af detta memorial.
Herr Almquist: Den första ärade talaren har haft den välviljan
att meddela äfven mig det förslag till redaktion af ifrågavarande stad¬
gande, som han nyss uppläst och efter den kännedom jag sålunda an¬
gående detsamma varit i tillfälle att inhemta, må jag säga, att jag för
min del tror, att det förslag Herr Carlén afgifvit är logiskt och bättre
samt bör gifva mindre anledning till förvecklingar än möjligen det för¬
slag Utskottet här framlagt, hvarföre jag instämmer i hans förslag, hvarå
han förut fästat ledamöternas af Bevillnings-Utskottet uppmärksamhet.
Hvad åter beträffar Herr Kallstenii och den siste talarens yttrande
derom, att fullgörandet af förpligtelse!', att assurera bränvinet skulle för
bränvinstillverkaren medföra svårigheter, emedan det vore förenadt med
462
Den 11 Maj. f. m.
alltför stora kostnader, tror jag, att detta påstående redan blifvit bemött
af eu talare, som ådagalade, att detsamma i sjelfva verket siiknar grund.
Inom Bevillnings-Utskottet upplystes äfven, att brandstodsföreningarne i en
del län meddela försäkring af bränvin och om i något län detta icke
skulle vara förhållandet, saknas icke tillfälle att erhålla assurans hos an¬
dra bolag. Jag hörde ock uppgilvas, att i ‘‘Skandia" premien för försäk¬
ring af sprit vore jemförelsevis så obetydlig, att den icke på något sätt
borde anses tryckande för bränvinstillverkaren och detta så mycket min¬
dre, som assuransen i de flesta fall icke lärer komma att ske allenast för
kronans räkning, till säkerhet för skatten, utan derjemte till betryggande
af producentens egen tillhörighet. Jag föreställer mig således, att den
farhåga i antydd syftning, som eu talare på Södermanlandsbänken för¬
klarade sig hysa, icke torde hafva någon egentlig betydelse.
Jag anhåller derjemte att få fästa uppmärksamheten uppå, att Ut¬
skottet i sitt första förslag till redaktion af paragrafen icke gjort hem¬
ställan om assurans egentligen derföre, att Utskottet för sin de! fann, att
bränvin på nederlag borde betraktas lika med införda varor, för hvilka å
nederlag någon sådan skyldighet ej är stadgad. Då emellertid förslaget
i detta hänseende återremitterades af båda Kamrarne i bestämdt angifvet
syfte, att assurans borde ega rum, ansåg Utskottet på sådan grund och
då onekligen säkerheten för Kronan derigenom blefve bättre betryggad,
sig böra förorda försäkring af den på nederlag liggande spritvaran och
för min del tror jag äfven, att ett dylikt stadgande har skäl för sig utan
att medföra de olägenheter, som man här befarat.
En talare på Westgötabänken har yttrat, att man borde i detta för¬
slag inlägga eu åsigt derom, att, i fall bränvinet vore assureradt, som det
befanns, och det träffades af brandskada utan bränneriegarens förvållande,
det vore billigt, att lian befriades från skattens utgörande, Mig synes
dock, att denna mening icke är grundad på något egentligt skäl. Ty om
bränvinet assureras till ett belopp, motsvarande dess värde med skatte¬
beloppet deri inberäknadt, är det ju gifvet, att, derest detta bränvin brin¬
ner upp, bränneriegaren derigenom skulle tillskyndas en ganska betydlig
fördel, så vidt han skulle hafva att påräkna befrielse från skattens er¬
läggande för det sålunda genom vådeld förlorade bränvinet, då han lik¬
väl i sådant fall icke med stöd af rättvisa bör erhålla mer än bränvinets
värde med afdrag af skatten. Vinsten för honom vore således uppenbar
genom en brandskada under ifrågasatta förhållande och utan att jag vill
taga någon större hänsyn till den frestelse, som genom ett uttalande i
enlighet med den värde talarens mening, möjligen skulle väckas till lif, att
se varan i brand - hvilket jag icke förutsätter — anser jag ett stad¬
gande i dylik syftning rent af olämpligt.
Jag tager mig alltså friheten anhålla om bifall till båda punkterna i
öfverensstämmelse med Herr Carléns förslag.
Herr Herrman 8 chmidt: Jag hade verkligen knappt föreställt mig,
att någon röst här skulle höjas emot Utskottets förslag eller den sednast af
Herr Carlén deruti föreslagna förändring, som tyckes mig leda till det
önskade resultatet, utan att något men derigenom tillskyndas bränvinstill¬
verkaren. Hvad särskild! beträffar stadgandet om assurans, lära väl de
463
Den 3 1 Maj. f. m.
fleste producenter af denna vara i allt fall icke uraktlåta att försäkra sitt
lager och således skulle genom bestämmelsen härom ingen ny, ökad ut¬
gift läggas å denna produktion. Tyj'ag betviflar, att någon omtänksam
man finnes, som, heldre än att utgifva den ringa premiekostnaden af J
eller | öre per kanna, skulle vilja riskera förlust i händelse af eldsvåda.
Genom den stadgade förmånsrätten till assuransbeloppet är ock statens
intresse tillgodosed t, utan att någon panträtt i bränvinsredskapen erfor¬
dras, och det ändamål jag afsett vunnet. Jag anhåller fördenskull om
proposition å Herr Carléns förslag.
friherre Fock: Jag har blott velat fästa de Herrars uppmärksam¬
het, hvilka yrkat afslag å Utskottets framställning i denna del, deruppå,
att denna föreskrift om assurans tillkommit på grund af Kammarens i
sådan syftning beslutade återremiss. Då nu Utskottet föreslagit ett så
billigt stadgande, som här föreligger och enligt hvithet assurans ifråga¬
komma1 först då tillverkningen upphör och äfven då kan ske för kortare
perioder i sender, skulle det förundra mig om Kammaren ville frångå
sin en gång uttalade åsigt, då Kammaren finner, att Utskottets förslag är
affattadt i full enlighet dermed. Jag vidhåller mitt yrkande.
Ölverläggningen var slutad. Med afslag å Utskottets hemställanden,
i hvad desamma skilja sig från nedanintagna beslut, förklarade Kamma¬
ren, att den i förevarande tvänne punkter till förnyad handläggning an¬
mälda 16 § i författningsförslaget skulle erhålla följande lydelse:
Ҥ 16.
Inträffar minskning vare sig genom leckage, afdunstning eller olycks¬
händelse i det å nederlag vid bränneri upplagda bränvinets kannetal el¬
ler styrka, skall ändock den i § 11 stadgade afgift erläggas för allt det
bränvin, som enligt journalen blifvit å nederlaget upplagdt; dock att, der
minskningen, utan egarens vållande, genom olyckshändelse uppkommit,
Kongl. Maj:t må kunna medgifva skälig lindring i afgiften.
A nederlag befintligt bränvin utgör underpant för afgiftens behöriga
erläggande.
Till ytterligare säkerhet för afgiftens utbekommande skall det brän¬
vin, som vid tillverkningens upphörande finnes qvar å nederlaget, vara
mot eldskada försäkradt; och åligger i ty fall tillverkaren att, då tillverk¬
ningen upphör, visa det sådan försäkring skett för minst tre nästföljande
månader till ett värde ej understigande afgiftens belopp, samt att till
tillsyningsmannen aflemna försäkringshandlingarne jemte behörigt bevis
att Kronan eger rätt till så stor del af försäkringssumman, som för af¬
giftens gäldande erfordras; börande, derest försäkringstiden tilländagår
före den lista nästföljande Oktober, försäkringen förnyas. Underlåter till¬
verkaren att fullgöra hvad sålunda föreskrifvet är, skall tillverkningsafgif-
ten vara genast till gäldande förfallen."
Punkten 5.
Lades till handlingarne.
464
Den 11 Maj, f. m.
Punkten 6,
Bifölls, i sammanhang hvarmed godkändes den af Utskottet före¬
slagna lydelse för § 19 i den blifvande författningen.
Punkten 7.
Bifölls, och blef, såsom en följd af detta beslut, författningens 39 §
godkänd, sådan den af Utskottet föreslagits.
Punkterna 8—10.
Lades till handlingar^.
§ 3.
Till afgörande företogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, i an¬
ledning af ännu oafgjorda motioner angående allmänna bevillningen.
Vid Utskottets hemställan i punkten 1 yttrade:
Herr Anders Fredrik Pettersson: På de skäl Bevillnings-Ut-
skottet vid sistlidne riksdag anfört rörande detta ämne och jag i min
motion åberopat, anhåller jag om afslag å Utskottets förevarande hemstäl¬
lan och bifall till mitt förslag.
Herr Ehrenborg: Jag kas för min de! icke annat än beklaga, att
vid en riksdag, som beviljat så högst betydliga anslag till mera eller min¬
dre nödvändiga ändamål, Bevillnings-Utskottet funnit skäl att frångå det
på goda grunder fotade förslag, som af Utskottet vid sistlidne riksdag
framlades i samma ämne. Visserligen kan det nu vara något mera mot¬
bjudande än förr att höja denna bevillning, sedan de enskilda bankerna
i allmänhet icke längre hemta samma fördel af sin rörelse som tillförene
kommit dem till del. Obestridligt är likväl, att om en så pass hög be¬
villning å sedelemissionen hade för några år sedan beslutats, det aldrig skulle
ifrågakomma att återtaga ett sådant beslut; och då behofvet af ökade
statsinkomster nu är större än någonsin, synes mig sent vara bättre än
aldrig. Vid alla tillfällen, då frågan om 72 § Regeringsformen varit å
bane och man visat med goda skäl, att en förändring i dess lydelse vore
af behofvet påkallad, har man med lika goda skäl å andra sidan ådaga¬
lagt, att reformen, för att med full trygghet kunna åvägabringas, borde börja
med eu annan ända; och för min del finner jag en sådan uppslagsända
för oss i denna punkt. Förra årets Bevillnings-Utskott yttrar, bland an¬
nat, till stöd för sitt förslag om förhöjning af bevillningen för enskild
banks sedelutgifningsrätt från 2 till 5 R:dr af högsta utelöpande sedel¬
belopp, att “den nuvarande bevillningen å sedelemissionen, utgörande en¬
dast en femtedels procent af den räntefria kredit, som bankerna genom
denna åtnjuta, måste anses alltför låg och följaktligen böra vidkännas en
förhöjning
465
Den 11 Maj, f. ro.
förhöjning hvilken så väl billigheten som statsverkets behof påkalla. Den
omständighet att detta de enskilda bankernas privilegium otvifvelaktigt
måste anses derjemte gorå ett intrång i Riksbankens förmåga att begagna
sm sedelutgifnmgsratt, bär Utskottet äfven funnit vara eu vigtig anled-
nmg att tillstyrka “en ökad bevillning-. Härtill kommer, jemte andra skäl,
att, såsom vi veta, för de enskilda bankerna sedelstocken på blott 10 år
** i.'11 Wf ** Wto 26,000,000 B*, under det St den»tant
tidigt för Riksbanken nedgått med enahanda belopp.
Utgången var i fjor den, att i Andra Kammaren Utskottets förslag
amogs med 94 ja mot 7L nej, men föll i gemensam votering med 181 ja
emot 112 nej Under närvarande förhållanden, då en manande anledning
torde vara forhanden att taga reda på allt, som kan lända till förkofran
åt soatens finanser, hoppas jag, att ett något gyusammare resultat må
kunna vmnas.
Om man ser till, hurudant förhållandet är i detta hänseende i andra
länder finner man, att t. ex. i Norge, England och Nordamerikas Förenta
stater statsverket . har en ofantligt större inkomst af den enskilda rörelsen.
Jag ull icke besvara med några sifferuppgifter. Jag tillåter mig endast
hänvisa dem, som vill taga del af dem, till Första Kammarens protokoll
för sistlidne riksdag första bandet, sid. 133, der de förekomma i ett an¬
förande af Herr Rydqvist. Formen för beskattningen är olika i olika län-
der. I Norge bär staten förbehållit sig att få ingå såsom aktieägare. Å
andra stallen har beskattningen ungefärligen samma form som bär. I
ordamenkas Förenta stater bar statskassan från denna skattetitel haft
en ständigt vaxande inkomst. Hos oss deremot bar, fastän de enskilda
bankernas sedelstock oupphörligt tilltagit, beskattningen å sedelemissionen,
mai kun digt nog, vant till siffran nästan densamma eller snarare något i
nedgående. °
•n r! anförda skål får jag yrka, att Kammaren, med afslag å Re-
villnings-Utskottets liemstäUan i denna punkt, ville besluta i enlighet med
Uskottets vid sistlidne riksdag afgifna förslag, hvilket de tvänne motio-
narerne har förnyat.
Med Hell’ Ehrenborg instämde Herr Magnus Jonsson.
,,fllTHperr pIa.nS L.arsson: J«S har icke mycket att tillägga till hvad
Jr1, ler ^son i sm reservation anfört, utan vill endast anmärka, att
då de enskilda bankerna i allmänhet lemna 8 procent, så borde Bevill-
mngs-LUkoHe^adra minst i år, då man måste beskatta både likt och
uT for att fylla statens behof, hafva utslagit motionen, som just
rf . ait bei'«la okade inkomster. Och då man derjemte betänker,
L essa b1ai?lr. lemr ,en„ sä betydlig vinst, torde man medgifva, att
delegarne också hora i förhållande dertill bidraga till statens behof. Jag
yrkar derföre att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets hemställan"
Diraila mm motion.
flen Hffiggström: Såsom synes af förevarande betänkande har
jag reserverat mig emot Utskottets beslut. I likhet med en annan re-
Riksd. Prof. 1871. 2 A/d. 4 Band.
30
4G6 Den 11 Maj, f. m.
servant, Herr Pehr Eriksson, kar jag förvånats öfver att Utskottet i år
kommit till ett motsatt resultat emot i fjor, oaktadt behofvet af inkomster
nu är större än förut. De enskilda bankerna synas mig höra framför de
flesta andra beskattningsföremål åläggas eu högre bevillning, och då mo-
tionärerne velat böja denna från 2 Emir till 5 Kali-, så utgör detta ändock
icke mera än en half procent på utelöpande sedelstocken, hvilket desto
mindre kan anses vara för högt då man vet att i andra länder, t. ex. England,
sedelutgifningsrätten är beskattad ända till eu procent och för de lägsta
valörerna långt derutöfver. Man påstod i fjor, då eu likartad fråga var
före, att sedelutgifningsrätten icke medförde någon synnerlig fördel för
privatbankerna, och man ansåg derföre att de icke borde skatta så be¬
tydligt för denna rätt, men nog tyckas dessa banker sjelfva anse denna
rätt ganska fördelaktig, eftersom de begagna sig af densamma i så stor
utsträckning. Man kan nemligen se detta af de enskilda bankernas qvar-
talsuppgifter för den Bl Mars 1871, som visa att deras utelöpande sedlar
och postremissvexlar under ett enda qvartal stigit med omkring 4,500,000
R:dr, och under ett år med 7,500,000 R:dr. Dessa siffror visa att sedel¬
utgifningsrätten måste vara af stor fördel för dessa banker, som eljest
icke skulle i sådan grad begagna sig af densamma, och då jag, som sagd!,
icke vet något mera lämpligt sätt att bereda ökade inkomster för staten
än att höja den ifrågavarande bevillningen, yrkar jag bifall till motio-
närernes förslag.
Herr Carl Hvars son: Jag kan icke förena mig med dem som
yrka bifall till motionärernes förslag i ämnet, ty jag tror det icke vara
lämpligt att redan nu fatta ett definitivt beslut i frågan. Jag anser nem¬
ligen att Utskottet hade bort lemna förslaget oafgjord!, tilldess det visat
sig huru hög bevillningen enligt tredje artikeln i allmänhet borde be¬
stämmas, och då det, för att hålla frågan öppen, icke finnes annan ut¬
väg än att återremittera den föredragna punkten, så anhåller jag vördsamt
att Kammaren måtte fatta ett sådant beslut. Man säger visserligen att
Riksdagen är oförhindrad att sedermera fatta hvilket beslut som helst i
denna sak, äfven om det nu föredragna utlåtandet godkännes, men då
Kammaren icke har vidare motionsrätt i frågan, så måste det troligtvis
förblifva vid det en gång fattade beslutet, derest Bevillnings-Utskottet icke
föreslår eu annan siffra, och man bär då betagit sig eu rättighet, som
man sedermera kunde önska att hafva qvar.
Ett annat och vigtigt skäl för återremiss vill jag också anföra, ba¬
som Herrarne veta, så skall det inom kort i gemensam votering afgöras,
huruvida Riksbankens sedlar å eu R:dr skola indragas, och om Riksdagen
beslutar att så skall ske, sa blir deraf följden att privatbankerna komma
att erhålla ännu större vinst, enär deras sedlar å 5 R:dr komme att an¬
vändas vida mera än nu, och det vore i så fall ännu större skäl att bi¬
falla motionärernes förslag.
Sålunda anser jag mig under nuvarande omständigheter hora hvarken
af- eller tillstyrka förslaget, utan yrkar återremiss med anhållan att Ut¬
skottet måtte, efter det statsverkets behof blifvit kändt samt frågan om
en-riksdalerssedlarnes indragning afgjord, i sammanhang med det betan-
0(>n 11 Maj, f. m. 437
kande, som kommer att afgifvas angående allmänna bevillningen, taga
förevarande förslag i förnyad t bepröfrände.
.. Hefr.,Pellr ^riksson: Då jag ansett att Utskottet i år haft ännu
stolle skäl än i fjor att bifalla förevarande förslag, har jag icke kunnat
biträda det af Utskottet fattade beslutet. Jag anser nemligen att, då
statsverkets behof äro större nu än förut, man bör framför allt anlita de
inkomstkällor, som rättvisligen böra bidraga till de allmänna behofvens
fyllande.
Ekn af Deri Carl Hvars,son framställda yrkandet om återremiss anser
jag mig icke böla biträda, ty då Första Kammaren påtagligen kommer
att genast bifalla Utskottets förslag, kan eu återremiss icke medföra an¬
nan påföljd,^ än att Utskottet anmodar denna Kammare att fatta beslut
1 frågan. Under yrkande om bifall till motionärernes förslag, anhåller
jag derföre att Kammaren måtte nu fatta ett definitivt beslut i ämnet.
, Den Alm q u ist: Man har klandrat Utskottets föreliggande hem¬
ställan derföre att Utskottet icke nu, sedan Riksdagen beviljat högst be¬
tydliga anslag, och alla tillgängliga inkomstkällor derföre behöfde anlitas,
gillat motionärernes förslag, ehuru detta, enligt hvad man påstått,
skulle anvisa eu beskattningstitel, som leranade ett särdeles lämpligt fält
för erhållande af ökade inkomster. Man har äfven förvånat sig öfver att,
ca Utskottet i fjor tillstyrkte ett dylikt förslag, Utskottet i år ändock
aistyikt detsamma, ehuru statsverkets behof nu vore vida större. Jag
ännei mig. till följd häraf föranlåten att nämna, det Utskottet ingalunda
förbisett nödvändigheten att. anlita alla lämpliga inkomstkällor, men Ut¬
skottet bär dock ansett sig icke kunna understödja detta förslag just der¬
före att, .ciå samma fråga vid liera föregående riksdagar varit före, den
städse blifvit af Riksdagen afslagen. Men kärförutan finnes det ett ytter¬
ligare och vigtigt skal, som föranledt mig att biträda Utskottets beslut
och som äfven vid eu föregående riksdag, då samma fråga var före, gaf
mig anledning att reservera mig emot Utskottets tillstyrkande förslag;
och detta skäl är det, att den bevillning, som är pålagd de enskilda ban¬
kerna för sedelutgifningsrätten, drabbar dem alls icke i mån af deras in¬
komst^ som dock måste vara deri enda riktiga beskattningsgrunden. Jag
vill, till belysande åt denna uppgift, angifva några få siffror ur en tabell
öfver de enskilda bankernas ställning, ty deraf framgår huru ofantlig
skilnaclen är emellan de olika bankernas vinst i förhållande till deras
grundfond och utelöpande sedelstock. Sålunda visar det sig af denna
tabell att eu bank, som lemnade. eu utdelning af endast åtta tiondedel
procent af grundfonden, erlade i bevillning för sedelutgifningsrätten 21
procent af hela behållningen, hvaremot eu annan bank, som lemnade 26
procent i utdelning, för sedelutgifningsrätten icke erlade högre bevillning
än eu procent åt behållningen. Dessa siffror angifva ytterligheterna, men
deremellan ligga en mängd exempel, som alla visa, att den behållna vin¬
stens belopp ingalunda beror på utelöpande sedelstockens storlek. Under
sådana förhållanden synes det mig vara riktigt att Utskottet icke velat
tillstyrka en högre bevillning för sedelutgifningsrätten. Om man anser
att privatbankerna, derföre att de äro vinstgifvande, böra i högre mån bi¬
468
Den 11 Maj, f. nu
draga till statsverkets behof, så må man välja en annan beskattnings-
grund än den nu ifrågavarande. Inom aflägsna orter, der penningecirku-
lationen i allmänhet är ringa och depositionerna i bankerna äro obetydliga,
måste dessa nästan uteslutande röra sig med sina egna sedlar och, ehuru
sålunda en ganska betydande sedelstock kan vara ute i rörelsen, blir dessa
bankers vinst likväl icke betydlig.
Man må icke heller förbise att Kong! Maj:t i den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit att behöfliga tillgångar
skulle beredas genom fördubbling af bevillningen enligt andra och tredje
artiklarne, och om detta förslag vinner Riksdagens bifall, komma de en¬
skilda bankerna att ganska känbart träffas deråt. Äfven må man er¬
inra sig att den sednare tiden ingalunda varit fördelaktig för dessa pen-
ningeanstalter. Man ser nemligen huruledes depositionerna stiga för hvarje
månad, hvaremot de lånesökandes antal allt mer och mer förminskas, till
följd hvaraf äfven inkomsterna måste blifva mindre.
Jag har ansett mig böra nämna detta för att söka visa att Utskottets
hemställan är befogad, och jag anhåller äfven att densamma måtte af
Kammaren bifallas.
Herr Forss beck: Jag hade trott att animosi teten emot de enskilda
bankerna skulle hafva gifvit med sig, dels emedan det visat sig att de öf¬
ver hufvud lemna en ringa vinst, och dels emedan det torde vara obestrid¬
ligt att vi numera icke kunna göra oss oberoende af dessa banker. Om
man gör deras ställning svår, så måste de indraga betydliga belopp ur
den allmänna rörelsen, som derigenom ovilkorligen måste blifva tryckt.
Jag önskar lifligt att Riksbanken må blifva den enda sedelutgifvande bank
i landet, men så länge man icke vill förstärka dess fond, måste dessa en¬
skilda banker fortfara.
Vill man träffa den rätta beskattningsgrunden i fråga om privata
banker, så må man icke taga hänsyn till den utelöpande sedelstockens
belopp, ty detta är icke vilkoret för vinstens storlek, utan man skall se
till huru stora inkomsterna äro. emedan dessa just utgöra den beskatt¬
ningsbara förmögenheten. Innan man gör detta kan man icke uppfinna
någon beskattningsgrund som är rättvis, utan eu del af bankerna, ehuru
de hafva en lägre inkomst, få skatta vida mera än andra, som lemna eu
långt större vinst. Då man dessutom, såsom den siste talaren anmärkte,
har anledning att tro, det bevillningen efter såväl andra som tredje ar¬
tikeln kommer att höjas, så skall detta för de enskilda bankerna blifva
så känbart, att motionärernes syfte redan deraf blifver vunnet.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Hmggström: Jag begärde ordet för att få förändra mitt
förra yrkande och i stället instämma i det som Herr Carl Ifvarsson fram¬
ställt. Det är nemligen tydligt att, om Kamrarne vid den stundande
gemensamma voteringen besluta, att Riksbankens enriksdalerssedlar skola
indragas, så komma privatbankernas sedlar att få eu vida större sprid¬
ning och inom aflägsna orter att till en stor del undantränga Riksban¬
kens. Detta blefve sålunda ett ännu starkare skäl för att bifalla motio¬
närernes förslag, och det är derföre af vigt att Kammaren genom en
Den 11 Maj, f. m.
469
återremiss af denna punkt bereder sig tillfälle att, sedan frågan om en-
riksdalerssedlarne blifvit slutligen afgjord, pröfva huru hög bevillning å
sedelutgifmngsrätten må bestämmas.
Herr Jöns Rundbäck: Då jag ber att få förena mig i eu före¬
gående talares yrkande om återremiss af denna punkt, vill jag också an-
gnva ett bland de skäl, som föranleda mig härtill.
Jag kan icke annat än på det högsta förundra mig öfver den in¬
konseqvens Utskottet gör sig skyldigt till, då Utskottet ena dagen fram-
lagger ett betänkande, hvari Utskottet förordar stämpelafgift för vexlar,
dä clessa företes inför domstol, men en annan dag motsätter sig en väl-
grundad framställning om förhöjning i bevillningen för privatbankernas
sedelutgifningsrätt. Då derjemte enskilda skuldebref, när de företes inför
domstol, skola beläggas med stämpelpapper, anser jag, att dessa penninge-
anstalter hora erlägga bevillning till motsvarande belopp för sina sedlar
Det synes nemligen vara billigt att den, som lånar ut medel, bör vid-
kannas samma afgift som en låntagare, ty, såsom man vet, får denne i
allmänhet sjelf vidkännas inteckningskostnaderna.
.. Herr Carl Wikström: Det är med anledning af det här fram¬
ställda yrkandet om återremiss, som jag begärt ordet. Redan vid öfver-
rnggumg i likartad fråga under förra riksdagen visades tydligt att eu af-
gitt a maximum åt privatbankernas på en gång under året i rörelsen ut¬
släppta sedlar är den mest godtyckliga beskattning man på dessa ban¬
ka kan lagga och i dag har en talare på Norrlands-bänken äfven
ådagalagt detsamma. Vill man detta oaktadt gå ännu längre i tillämp¬
ningen af en sådan beskattningsgrund än hittills skett, så votera då skat¬
ten genast; finner man åter, såsom jag det gör, motionärernes förslag
orimligt, så låtom oss straxt bifalla Utskottets hemställan; men att, i af¬
vaktan på utgången af voteringen om ett fortsatt utgifvande af Riksban¬
kens sedlar om en riksdalers valör — hvilken fråga med den förevarande
lcke r“oaste gemenskap — remittera ärendet åter till Utskottet, det
ar fullkomligt gagnlöst och kan endast verka till onödigt försenande af
nksdagsarbetet.
Jag hemställer derföre att Kammaren måtte nu fatta definitivt be¬
slut i frågan, och kommer för egen del att rösta för bifall till Utskottets
förslag.
.. ^,eTI Sven Andreasson: De skäl, som här blifvit anförda till
si.od för yrkandet om återremiss, anser jag vara ganska giltiga, och jag
vill derföre för min del instämma i samma yrkande.
Hell Carl Ifvarsson: Jag vill icke till besvarande upptaga allt
hvad som från motsidan blifvit invändt, sedan jag förra gången hade or-
det, men jag anser mig än en gång böra erinra, att det för närvarande
ar omöjligt att angifva den siffra, till hvilken bevillningen rätteligen bör
bestämmas. Man har sagt, att eu återremiss icke skulle lända till någon
fördel; men då, såsom jag förut anmärkt, man ännu icke känner, huru
stola utgifter staten kommer att vidkännas, och man alltså icke heller
470
Den 11 Maj, f. m.
kan veta huru stora bekofven blifva, så måste det vara af vigt att hafva
fria händer i denna fråga, till dess man fått detta bestämdt. Likaledes
är det af vigt att först afvakta Riksdagens beslut i fråga om indragnin¬
gen af enriksdalerssedlarne, ty beslutet derom har ett ganska stort infly¬
tande på denna sak. Kunde man få det föredragna betänkandet ånyo
bordlagdt, så skulle jag icke sätta mig deremot, emedan man af eu sådan
åtgärd finge samma fördel som af eu återremiss, men då grundlagen icke
medgifver detta, kan jag icke annat än vidhålla mitt förra yrkande. _
Om Utskottet närmare eftersinna!- hvem som bör bidraga, till de
ökade skatterna, så tror jag Utskottet skall finna att de enskilda ban¬
kerna ingalunda böra befrias. Man bär visserligen sagt, att den ifråga¬
varande beskattningsgruuden är oriktig, derföre att det icke är den verk¬
liga inkomsten som beskattas. Jag vill visserligen icke påstå, att denna
grund är den lämpligaste, men likväl vågar jag bestrida att den är all¬
deles oriktig; och detta tror jag mig äfven kunna bevisa. Då nemligen
enligt andra artikeln bevillning påföres inkomst af kapital och arbete, så
utgår deremot enligt tredje artikeln bevillningen för privilegier och rättig¬
heter, hvilka man ansett böra särskildt beskattas, utan afseende a den
inkomst de kunna lemna. Och då bevillning för sedelutgifningsrätten pa-
föres enligt tredje artikeln, torde man icke hafva fullt skäl att nu tala'
om att beskattningsgruuden är oriktig. Man har många riksdagar sökt
att finna eu annan grund, men alltid stadnat vid den nu gällande, och
jag tviflan derföre på att man nu skall lyckas lösa frågan på ett bättre
sätt. Det synes mig icke heller vara så alldeles olämpligt att beskatta
de enskilda bankerna efter högsta beloppet på eu gång utelöpande sedlar,
ty detta medför den fördelen, att dessa banker icke en tid af året ut¬
släppa en hel massa sedlar för att sedermera, när de funne sådant för¬
delaktigt, plötsligt indraga dem ur den allmänna rörelsen.
Jag skall icke längre uppehålla Kammarens tid, utan vill endast
upprepa mitt yrkande om återremiss.
Herr J. F. Geijer: Man har bär anmärkt, att Utskottet gjort sig
skyldigt till inkonseqvens, då Utskottet afstyrkt dessa motioner, men der¬
emot förut under riksdagen föreslagit stämpelafgift för vexlar och andra
af enskilde personer utgifna fordringsbevis. Denna anmärkning torde
dock icke förtjena afseende, då privatbankerna för deras sedelutgifnings-
rätt redan, enligt förut gällande stadgande!), erlägga eu bevillning af två
per radie, under det att stämpelafgiften för intecknade skuldsedlar endast
utgör en half per radie.
Herr Ålmquist: Bland de skäl, som Herr Carl Ifvarsson anfört
till stöd för sitt yrkande om återremiss, lade han särskild vigt vid att,
om Riksdagen nu bifölle den föreliggande punkten, så skulle Utskottet,
om det sedermera funne skäligt att understödja Kongl. Maj:ts proposition
om förhöjning i den ordinarie bevillningen, likväl vara förhindradt att
föreslå förhöjning i bevillningen för privatbankernas sedelutgifning. Jag
kan dock icke inse att detta påstående är riktigt, och Utskottet bar äfven
i sin motivering på förhand bemött en dylik uppfattning af saken, då
Utskottet säger, att i händelse en ökad bevillning i allmänhet skulle
471
Den 11 Maj, f. m.
komma att erfordras, Riksdagens beslut angående denna punkt — det
må utfalla huru som helst — dock icke kan föranleda hinder att, vid
behandlingen af procent- och sifferbeloppen i Bevillningsstadgan, taga i
öfvervägande, huruvida jemväl enskilda banker böra för sin sedelutgifning
drabbas af den ökade bevillningen. Jag finner det vara alldeles tydligt
att ett beslut öfver denna punkt, hvilket beslut icke innefattar annat än
ett svar på enskilda motioner, icke kan lägga hinder i vägen vare sig för
Utskottet att föreslå eller för Riksdagen att besluta angående eu förhöj¬
ning af bevillningen i allmänhet, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Såsom skäl för återremiss har vidare anförts, att det vore nödvän¬
digt att afvakta Riksdagens definitiva beslut angående indragning af Riks¬
bankens enriksdalerssedlar, emedan detta beslut skulle hafva ett stort
inflytande på denna frågas utgång. Jag kan dock icke inse något egent¬
ligt sammanhang mellan dessa begge frågor; och särskild! vill jag an¬
märka, att, om Riksdagen beslöte att nämnda sedlar skulle indragas, och
man såsom en deraf betingad följd ville i betydlig grad inskränka privat¬
bankernas sedelutgifningsrätt, så kan fråga om en sådan inskränkning
icke upptagas af Bevillnings-Utskottet, ty detta Utskott har icke att be¬
handla andra ämnen än bevillnings- och beskattningsfrågor.
Jag är således af den tanken, att giltig anledning till återremiss icke
förefinnes; likväl skulle jag icke motsätta mig ett dylikt yrkande, så vida
Riksdagen icke nu kommit så nära sitt slut, då hvarje gagnlös tidsutdrägt
bör, om möjligt är, undanrödjas, hvarföre, då jag i allt fäll är öfvertygad
om att en återremiss icke skall lända till ringaste fördel, jag tager mig
friheten återupprepa mitt förut framställda yrkande om bifall till Utskot¬
tets hemställan i denna punkt.
Herr Jöns Rundbäck: Jag har begärt ordet för att gendrifva
ett yttrande af en talare på Wermlands-bänken, hvilken, jemte det han
nämnde, att den ifrågavarande bevillningen utgår med 2 per mille, tillika
påstod, att stämpelafgiften för intecknade skuldsedlar skulle utgöra endast
en half per mille. Ben första uppgiften var nog riktig, men den sednare
deremot alldeles oriktig, ty, såsom bekant, beläggas skuldsedlar, då de i
och för inteckning företes hos domstol, med stämpladt papper till en
fjerdedels procent, d. v. s. 21 per mille.
Herr Edström: De skål, som Herr Almquist anfört till stöd för
Utskottets hemställan, ega enligt min åsigt en så öfvertygande giltighet,
att jag ber att få till alla delar med honom instämma.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag är för min del höjd för att
återremittera denna punkt till Utskottet, ty jag anser det vara oriktigt
att genom att nu fatta ett definitivt beslut utskära Utskottet möjligheten
att sedermera, vid behandlingen af det s. k. Finansbetänkandet, kunna i
sammanhang med ett förslag om förhöjd bevillning i allmänhet, äfven
föreslå eu ökad bevillning för privatbankernas sedelutgifningsrätt. I sam¬
manhang härmed vill jag också nämna, det jag anser att dessa banker
utan olägenhet tåla vid en högre bevillning för nämnda rättighet, hvadan
Den 11 Maj, f. m.
4 72
jag också, derest icke yrkandet om återremiss kan tillvinna sig pluralitet,
kommer att rösta för bifall till motionärernes förslag.
Herr Hte gg st rom: Man har ordat åtskilligt om att det vore orik¬
tigt att förhöja den ifrågavarande bevillningen och såsom skäl derför an¬
fört, att beskattningen icke grundade sig på bankernas inkomst, hvilket
skulle vara den enda riktiga grunden. Men jag vill anmärka deremot,
att det är fullkomligt riktigt att beskatta en monopol, som bereder inne-
hafvaren deraf eu fördel, och såsom ett monopol måste ju sedelutgifnings-
rätten ovilkorligen anses. Dessutom vill jag erinra om, att, då Utskottet
afgaf förevarande betänkande, var förslaget om indragning af Riksbankens
enriksdalerssedlar ännu icke framlagdt af Banko-Utskottet, och detta gjorde,
att man inom Bevillnings-Utskottet icke fastade tillräckligt afseende å
nämnda förslag och det inflytande detsamma onekligen har på förevarande
fråga. Såsom jag redan, då jag sist hade ordet, anmärkt, anser jag det
vara nyttigt att vinna något uppskof för denna frågas afgörande, och jag
anser äfven att man icke, derföre att Riksdagen nu stundar till sitt slut,
bör motsätta sig ett sådant beslut, hvadan jag också vidhåller mitt sed¬
nast framställda yrkande.
Herr T örn felt: En högt ärad talare på Norrlands-bänken yttrade,
att Utskottet hade förfarit rätt, då det afslagit motionärernes förslag på
den grund att samma fråga, som varit väckt vid föregående riksdagar,
städse blifvit afslagen. Detta skäl kali jag för min del icke godkänna,
utan anser jag snarare att det visar att Utskottet låtit sig ledas af för¬
dom. Äfven om frågan hade varit väckt från verldens begynnelse, och
äfven om de enskilda bankerna i alla tider skulle hafva varit så gynnade
och omhuldade som i detta ögonblick, så skulle jag deraf likväl icke känt
mig förhindrad att nu pröfva hvilken nytta dessa banker medföra för
det allmänna. Ingen lärer kunna påstå, att dessa penningeanstalter drifva
en produktiv näring; deras rörelse är snarare att förlikna med ett pro¬
centeri, ett spel —• att jag så må uttrycka mig — och de undandraga
från staten större delen af den vinst, som skulle kunna erhållas af Riks¬
banken. Om denna bank ensam finge ombesörja hela penningerörelsen i
landet, så komme också hela folket att njuta fördelen af den vinst, som
denna rörelse inbringar; men den vinst, som de enskilda bankerna genom
sina procent skrapa åt sig, sticka Herrar intressenter i sina egna fickor.
På detta sätt skall det uppkomma en penningearistokrati i landet, hvilken
aristokrati — som är vida odrägligare än bördsaristokratien — man se¬
dermera icke så lätt skall kunna undanskudda sig.
Jag för min del yrkar, att Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan i denna punkt, måtte bifalla motionärernes förslag.
Ofverläggningen var slutad. Enligt derunder gjorda yrkanden gåfvos
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag å
samma hemställan samt antagande i stället af det förslag som motionären
framställt och dels slutligen på punktens återförvisande. Då Herr Tal¬
mannen förklarade ja öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan
473
Den 11 Maj, f. m.
begärdes votering; och sedan yrkandet på återförvisning antagits till
kontraproposition, anställdes omröstning öfver följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i första punk¬
ten af dess betänkande N:o 8,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återförvisad.
Omröstningen utföll med 74 ja mot 90 nej, hvadan denna punkt
blifvit till Utskottet återförvisad.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 9, i an¬
ledning af väckt motion om upphörande af den för viner, arrack, konjak
och rhum beviljade nederlagsrätt in. m.
§ 5-
_ Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, angående tu.ll-
bevillningen.
Punkten 1.
Mom. a.
Bifölls.
Mom. h och c.
I anledning af Utskottets hemställanden i dessa begge moment, Indika
i ett sammanhang föredrogos, yttrade
Friherre 1 ock: Då jag icke kunnat biträda Utskottets hemställan¬
den i förevarande tvänne moment, utan i stället instämt uti en af Ut¬
skottets ordförande afgifven reservation, vill jag i korthet redogöra för de
skäl, som löranledt mig dertill. Såsom Herrarne alla känna, var införsel
af bränvin alldeles förbjuden före år 1858, men deremot tilläts import af
konjak, arrak och rhum mot bestämda tullafgifter. Denna olikhet vid be¬
handlingen af bränvin mot andra starka spritdrycker hade emellertid till
naturlig följd, att förbudet lätt och ofta eluderades, i det under namn af
konjak, arrak och rhum infördes vanligt bränvin, uppblandadt med åt¬
474
Deri 11 Maj, f. in.
skilliga tillsatser, hvarigenom det vid tullbehandlingen svårligen kunde
skiljas från någon af förenämnda varor.
Det var väsendtligen med anledning häraf, som år 1858 förbudet
mot införsel af bränvin upphäfdes, men å detta såväl som å de öfriga
distillerade spritdryckerna sattes en införselstull, hvilken med 50 öre öf-
versteg den i landet bestämda bränvinstillverkningsafgiften. Med denna höga
tullsats afsågs emellertid icke egentligen något skydd för den inhemska till¬
verkningen, utan ett skydd mot införsel af en vara, som i mer än till¬
räcklig mängd kunde inom landet tillverkas, derest icke svårare missväxt
inträffade, i hvilket fall införseln blef möjlig. Den höga tullsatsen skulle
dessutom föranleda, att egentligen endast dyrbarare spritvaror blefvo in¬
förda, i följd hvaraf den härigenom upphemtade statsinkomsten äfven
borde komma att förnämligast drabba de förmögnare samhällsklasserna,
som ville förbruka ifrågavarande varor.
Sedermera afslöts handelstraktaten med Frankrike, hvarigenom för
bränvin af vissa slag, införda från nämnda land, bestämdes eu lägre tull-
afgift eller en surtaxe af 15 öre per kanna, d. v. s. att för franskt brän¬
vin af nämnde slag skulle erläggas en tull, som med 15 öre öfverst^? den
härstädes bestämda tillverkningsafgiften. Jag bör kanske erinra om
att denna sednare afgift från början var bestämd till 50 öre per kanna,
hvadan den allmänna införselstullen då utgjorde 1 R:dr. Vid en sednare
riksdag höjdes tillverkningsafgiften med 10 öre till 60 öre per kanna och
tullen med samma belopp, så att den uppgick till 1 Rall' 10 öre; och
när Riksdagen år 1867 bestämde tillverkningsagiften till det hittills gäl¬
lande beloppet, 70 öre per kanna, så höjdes tullafgiften äfven med ytter¬
ligare 10 öre, och utgjorde sålunda 1 R:dr 20 öre, såsom den för när¬
varande är. Under tiden bibehölls surtaxen för franskt bränvin af vin-
drufvor alldeles oförändrad, så att tullafgiften för detsamma steg från 75
till 85 öre.
Nu har Utskottet, hvad ifrågavarande franska bränvin angår, följt
samma grundsats som hittills, i följd hvaraf tullsatsen å detsamma enligt
Utskottets förslag skulle blifva 95 öre; men i fråga om öfriga slag af
bränvin och sprit har Utskottet, utan vidare omständigheter, knappat af
5 öre per kanna, i det att Utskottet föreslagit att tullsatsen derå borde
bestämmas till endast 1 R:dr 25 öre i stället för 1 R:dr BO öre, som den
enligt den hittills följda grundsatsen borde blifva. Det saknas, synes mig,
konseqvens i detta förslag; och då man såsom skäl för detsamma åbe¬
ropar de stora lättnader, som genom Riksdagens nyss fattade beslut rörande
förändringar i tillverkningslagen beredts den inhemska bränvinstillverknin-
gen, tillåter jag mig erinra, att man förut flera gånger beviljat högst vä-
sendtliga sådana lättnader, utan att man derföre gått ifrån grundsatsen
om ett oförändradt förhållande mellan tillverkningsafgiften och tull¬
satsen.
Om här vore fråga om en egentlig skyddstull för den inhemska till¬
verkningen, så skulle jag icke stå på den ståndpunkt, jag nu intager;
men derom är, enligt mitt förmenande, icke frågan, utan meningen är
endast att erhålla ett fullt betryggande skydd mot eu öfverflödig införsel
af utländskt gröfre bränvin med deraf följande i sedligt hänseende be¬
tänklig nedsättning i priset å detsamma, och att på samma gång bereda
Den 11 Maj, f. n>.
475
statsverket en icke så obetydligt större inkomst genom ökad tull å de
dyrbarare och. finare spritvarorna. Dessa 5 öre per kanna, som frågan
gäller, representera nemligen under vanliga förhållanden en ökad tull¬
inkomst af ungefär 40,000 R:dr, hvilka i närvarande tidpunkt ingalunda
äro att förbise, hvarföre jag vågar hemställa, att Kammaren måtte, med
afslag å Utskottets hemställan i dessa moment, besluta i fullkomlig öfver¬
ensstämmelse med den af Friherre af Ugglas afgifna reservationen.
Vidare anfördes ej. Med afslag å Utskottets hemställanden i dessa
moment antog Kammaren, enligt Friherre Focks yrkande, de tullsatser för
bränvin och sprit äfvensom för {ether och {ether spirituös^ eller så kal¬
lade Hoffmans droppar, som blifvit föreslagna i den af Friherre af Ugglas
afgifna, vid betänkandet (sid. 21 och 22) fogade reservation.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos.
Punkten 4.
Herr Snäf: Då icke någon annan ledamot begärt ordet anhåller
jag att med några ord få fästa Kammarens uppmärksamhet på föreva¬
rande fråga. Ehuru Bevillnings-Utskottet vid flera tillfällen åberopat be-
hofvet af ökade inkomster för att betacka de ökade statsutgifterna, så
bar Utskottet likväl i denna punkt framställt ett förslag, som afser att
ur tulltaxan alldeles utstryka en inkomsttitel. Samma försök gjordes vid
1868 års riksdag, men underkändes då af båda Kamrarne. Ds skäl, som
Utskottet då uppgaf för borttagande af denna tullsats, har Utskottet äfven
nu återupptagit och jag föreställer mig, att Kammaren icke har större
anledning nu än då att godkänna desamma. Dessa skäl bestå hufvud¬
sakligen uti kostnaden och besväret att upptaga tullbeloppet för de ar¬
tiklar och skeppsinventarier, som uppräknas i Utskottets betänkande,
hvilka, då desamma merendels användas till utredning af fartyg, ytterligare
medföra besväret att till de skeppsredare, som infört dessa materialier,
restituera den för desamma erlagda införselstullen. Dessa skäl nnsågos
emellertid icke af 1868 års riksdag vara af den vigt och betydenhet att
de kunde motväga de skäl, som talade för bibehållande af införselstullen
å ifrågavarande artiklar. Utskottet tiar vidare anfört svårigheten att
kontrollera rättmätigheten af skeppsredares anspråk på restitution af er¬
lagda tullafgifter. I detta afseende finnas dock bestämda föreskrifter gifna,
och ingenting hindrar Tullstyrelsen att meddela ytterligare bestämmelser,
i händelse sådana skulle blifva erforderliga. Genom den lättnad, som
Riksdagen sålunda tillerkänt skeppsredare derigenom att de återfå tullen
å artiklar, som införas under namn af “materialier och skeppsförnöden-
heter,“ synas mig redarnes billiga anspråk vara tillräckligt tillgodosedda,
men man får härvid icke förglömma, att bland skeppsinventarierna finnes
en artikel, som i stor mängd förbrukas äfven af andre än skeppsredare,
nemligen “tågvirke, nyttp hvilken artikel för närvarande är belagd med
en införselstull af endast 3 öre. Af den ringa inkomst staten har på
476
Den 11 Jlaj, f. m.
denna artikel synes det likväl som skulle tullafgiften dock tjena till att
befrämja uppkomsten och fortgången af eu inhemsk närings som antagligen
icke obetydligt skulle blifva lidande, i fall denna ringa afgift borttoges
och utländsk tillverkning derefter komme att införas till fyllande af det
behof af tågvirke, som finnes i landet utöfver skeppsrederiernas. Då
denna fråga för 3 år sedan vid riksdagen förevar, anfördes af eu och
annan talare, att tillverkarne af tågvirke inom landet sjelfva förklarat att
de icke vore i behof af det skydd, som denna tull kunde anses innebära.
I detta afseende ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att äfven om
en eller annan större fabrikant finnes, som kan undvara detta skydd, så
finnas dock många smärre idkare af repslageri, hvilkas existens icke
är så betryggad som de större fabrikanternes, men hvilka Kammaren väl
ändock icke skulle vilja utplåna från svenska näringsidkares antal.
Vid 1868 års rikdag vann åsigten att tullen å artikeln “tågvirke“
borde bibehållas, understöd af eu utaf Konungens rådgifvare och som
Kammaren då godkände de skäl, som anfördes för utslag å Bevillnings¬
utskottets förslag om tullens borttagande å här ifrågavarande artiklar,
tillåter jag mig yrka, att Kammaren äfven nu måtte afslå Bevillnings¬
utskottets i samma syfte gjorda hemställan och bibehålla hvad som för
närvarande i detta afseende finnes uti tulltaxan stadgadt.
Herrar Granlund och Englander instämde.
Herr Ålmquist: Med anledning af den föregående talarens an¬
förande anhåller jag att få nämna några ord. Då han yttrade sin för¬
undran öfver att Bevillnings-Utskottet nu, då alla möjliga medel att få
ökade statsinkomster böra användas, föreslagit eu åtgärd, hvarigenom eu
minskning i statsinkomsterna skulle åstadkommas, får jag äran nämna att,
enligt de upplysningar, som blifvit Utskottet meddelade af chefen för
Tullstyrelsen, utgör den inkomst, som statsverket af ifrågavarande tull-
afgifter kan beräkna, sedan restitutionerna fråndragits, endast några hun¬
dradetal riksdaler, hvilken behållning är så ytterst ringa, att den knap¬
past förtjena!' tagas i betraktande i jemförelse med besväret och kostnaden
för afgifternas uppbärande och redovisning, och just med anledning häraf
har Utskottet sagt, att tullinkomsten af ifrågavarande artiklar i följd af
den medgifna restitutionen så betydligt förminskas, att den kunde sägas
uppbäras endast för att återbäras. Men oaktadt behållningen är så ringa,
medför uppbörden åtskilliga besvärligheter i afseende å bokföring och be¬
viljandet af restitutionsresolutioner in. in. Under sådana förhållanden har
Utskottet ansett sig oförhindradt att nu framlägga samma förslag, som
vid 1868 års riksdag af Utskottet framställdes, och jag anhåller få fästa
uppmärksamheten på att detta förslag, som då bifölls af Första Kam¬
maren, men afslogs af Andra Kammaren, vid gemensam votering i Kam-
rarne föll med endast 5 rösters pluralitet. Äfven i detta förhållande har
Utskottet funnit ett skäl att nu åter framlägga samma förslag. Jag tror
att den farhåga, talaren hyste derför, att den inhemska fabrikationen af
tågvirke skulle blifva lidande, i händelse tullen å denna artikel borttoges,
icke är af någon betydenhet, ty den qvantitet tågvirke, som bär i landet
tillverkas för fartygs behof, är högst obetydlig. Jag känner att ätmin-
477
Den 11 Maj, f. rn.
stone i Norrland, der skeppsbyggeriet bedrifves i stor skala, hemta skepps¬
redarno allt tågvirke från Ryssland och det tågvirke, som tillverkas inom
landet, förbrukas till andra ändamål och möjligen kanske också för mindre
fartyg, så att någon tädan med utlandet i denna fabrikation icke kan
komma i fråga. Jag tror att många skäl tala för bifall till Utskottets
förslag och får jag, för min del, anhålla att Herr Talmannen derå beha¬
gade framställa proposition.
Herr Wijk: I allmänhet har uti tulltaxan den princip gjort sig gäl¬
lande, att redskap icke skola draga någon tull, och hvad fartyg beträffar,
så kunna de betraktas såsom redskap i stor skala för en för vårt land
naturlig näring, som pa sednare tider gjort ganska glädjande framsteg.
Tullagstiftningen bär äfven i viss mån godkänt denna uppfattning, då den
medgifvit restitution af erlagda införselsafgifter för de materiaiier, som
bevisligen blifvit använda till utredning af vid svenskt varf nybyggda eller
reparerade fartyg, men principen bär icke konseqvent blifvit genomförd,
enär fartyg fortfarande måste betala tull för de förnödenheter, hvarmed
de nödgas förse sig i svensk hamn, då reparation ej ifrågakommer. De
inkomster, som staten skördar af ifrågavarande tullafgifter, stå dessutom
icke i förhållande till omkostnaderna för desammas uppbärande, ty, enligt
Kommerse-kollegii sednaste berättelse, belöpte sig tullinkomsterna af nu
till tullfrihet föreslagna skeppsinventarier till 21 å 22,000 R:dr, hvaraf,
sedan restitution er blifvit utbetalde, såsom nettoinkomst återstod endast
2,900 R:dr, enligt hvad Bevillnings-Utskottets föreliggande betänkande upp¬
lyser. En annan olägenhet, som vidlåder dessa tullafgifter, består deruti,
att skeppsredare för att erhålla restitution måste afgifva de mest detal¬
jerade uppgifter och då enhvar söker att så mycket som möjligt begagna
sig åt tillåtelsen till restitution för alla materiaiier ocli skeppsförnöden-
heter, hvarå sådan är medgifven, så torde tillåtelsen att erhålla restitution
för mången innebära eu frestelse att uppgifva sig hafva infört mera än
han verkligen gjort och således i moraliskt afseende kunna medföra men¬
liga följder. På grund af hvad jag nu haft äran anföra yrkar jag bifall
till Utskottets förslag.
Herr Forssbeck: Jag anhåller att för Kammaren få förklara att
jag inom Bevillnings-Utskottet icke delat majoritetens åsigt i förevarande
fråga, ehuru jag icke reserverat mig emot beslutet. Jag anser nemligen
orätt att man i jernets land tullfritt skall få införa hvad vi sjelfva kunna
producera och jag fruktar att, om vi borttaga de nuvarande tullafgifterna
på skeppsinventarier, en öfverimport kommer att ega rum, hvilken skall
tryckande inverka på våra inhemska näringar. Vi känna alla väl att vi
inom alla näringsgrenar behöfva skydd mot det utländska trycket och jag
yrkar på grund häraf afslag å Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Med Herr Forssbeck förenade sig Herr Törnfelt.
Herr Snäf: Ehuru jag påräknar, att Kammaren vidblifver sina för
3 år sedan i denna fråga uttalade åsigter, vill jag, utan att dock ingå i
några sifferdetaljer, hvilka jag i detta afseende icke tillmäter särdeles stor
478
lien 11 Maj, f. ni.
vigt, blott tillägga några ord. Då man sagt att frågan icke skulle vara
af någon betydelse, emedan statens inkomster af ifrågavarande tullafgifter
äro så ringa, beder jag likväl få framhålla huru mycket vigtigare den
principen är, att stadga och fasthet finnes i tullagstiftningen. Under den
sednare tiden har man börjat återupplifva företagsamheten och bereda
många arbetstillfällen, som förut saknats; det torde då icke vara skäl att
nu återinträda på eu väg, som en tid icke sällan beträddes, då Riksdagen
genom täta ändringar i tullagstiftningen ständigt hotade att öfverkorsa
den enskilda företagsamhetens beräkningar.
Vid 1868 års riksdag föreslog Bevillnings-Utskottet att flera artiklar
skulle befrias från tull. Vid denna riksdag har Utskottet inskränkt sig till
skeppsinventarier. Jag fruktar att, om Kammaren nu bifaller Utskottets
förslag, Utskottet skall en annan riksdag åberopa och stödja sig vid Kam¬
marens goda vilja att göra ändringar på ett område, der det torde vara
bäst att bibehålla stadga. Jag yrkar fortfarande utslag å Utskottets
hemställan.
Herr Gummlius: Jag kan icke dela den sednaste talarens fruktan
för framtiden. Om Bevillnings-Utskottet vid en kommande riksdag blir
sammansatt något så när i samma riktning som nu, hvilket man har all
anledning antaga, så beköfver man minsann icke frukta, att Utskottet
skall gå för långt i att föreslå borttagande af tullar. Här har nu Ut¬
skottet icke ifrågasatt borttagandet af annan tullafgift än denna enda
ifrågavarande, men deremot föreslagit tillökning i tullen på eu hel mängd
andra artiklar, hvilket sakförhållande bör lugna den lör frihandel för¬
skräckte ; och, då jag dessutom finner dels af Utskottet, dels af ett par
föregående talare fulleligen ådagalagdt, att uppbörden af ifrågavarande
tullafgifter endast bereder staten besvär, utan att staten af desamma har
någon nämnvärd inkomst, hvaremot eu vigtig inhemsk näring, skepps-
byggeriet, deraf har trakasseri och intrång, så finner jag häruti tillräck¬
ligt skäl att yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr (frånlund: Med anledning af föregående talares uppgifter,
att ifrågavarande tullafgifter icke skulle förskaffa staten några betydliga
inkomster, utan endast medföra kostnader och besvär, så tillåter jag mig
fråga om dessa utgifter föranleda någon särskild uppbörd eller någon sär¬
skild tjcnstemannaJcorps. Jag tror icke detta, ty dessa liksom andra tull¬
uppbörder skola väl uppbäras af tulltjenstemännen och då kunna de väl
icke medföra särskilda kostnader och besvär.
Eu annan talare yttrade, att skeppsbyggarne i Norrland införde allt
sitt behöfliga tågvirke från Ryssland; det ligger ju deruti ett bevis att ifråga¬
varande tullafgifter icke torde blifva så obetydliga — och kändt är att
vi inom landet erhålla eu särdeles god vara. Jag finner i detta förhål¬
lande ett ytterligare skäl, som talar för afslag till Utskottets förslag; och
får jag alltså instämma med Herr Skaf.
Herr Dala lider: Jag vill blott gifva tillkänna att jag till alla de¬
lar instämmer med Herr Wijk och på de skäl, han anfört, yrkar bifall
till Utskottets hemställan i förevarande punkt. Jag vill härtill endast
Den 11 Maj, f. m.
479
lägga den anmärkningen, att det icke är, såsom den siste ärade talaren
tycktes förmoda, blott tullverkets tjensteman, som kafva besvär ock olä¬
genhet af ifrågavarande tullafgifter, utan att besväret jemväl drabbar alla
dem, som sysselsätta sig med skeppsbyggeri och skeppsrederi. Dessa få,
väl igen afgiften genom restitution, men efter mycket besvär och trassel,
och allt detta besvär eger rum endast för att bereda staten en inkomst
af ett par tusen riksdaler om året. Då man dessutom från den näringens
sida, som mest skulle kunna förmodas komma att lida af de ifrågava¬
rande tullafgifternas borttagande, hört att näringen icke behöfver det skydd,
som skulle ligga i tullen, så hemställer jag om icke Utskottets förslag har
alla skäl för sig. Jag yrkar således att det måtte bifallas.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit gjorda,
gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan
och dels på afslag å berörda hemställan samt alltså bibehållande af de
för ifrågavarande artiklar nu gällande tullbestämmelser. Då den förra
af dessa propositioner ansågs besvarad med öfvervägande ja, begärdes vo¬
tering, hvilken företogs enligt en så lydande omröstnings-proposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i fjerde punk¬
ten af dess betänkande N:o 10,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be-
slutit att för här ifrågavarande artiklar nu gällande tullbestämmelser
skola bibehållas oförändrade.
Röstsedlarne visade 88 ja mot 58 nej, i följd hvaraf punkten bi¬
fallits.
Punkten 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Herr Åppeltofft: Jag ber att med några ord få bemöta de skäl,
Utskottet anfört för afstyrkande af min motion. Utskottet säger, att, om
det än må medgifvas att statsbehofven kräfva beredande af ökade inkom¬
ster, så måste dock härvid tillses att icke sådana utvägar tillgripas, att
de mindre bemedlade komma att jemförelsevis hårdast drabbas af skatte-
tillökningarne. Detta är en riktig princip, som äfven jag godkänner, men
tillfällen gifvas, då man ur synpunkten af de mindre bemedlades väl måste
frångå en sådan princip. Då lagstiftningen i så betydlig grad höjde skat¬
ten å bränvin och således fördyrade denna vara, hviika drabbade hufvud¬
sakligen denna förhöjning? Jo, de mindre bemedlade klasserna, men jag
tror att detta i moraliskt, fysiskt och ekonomiskt hänseende var för dem
480
Den 11 Maj, f. m.
en välgerning. Då var det fråga om den manliga delen af befolkningen,
nu är det den qvinliga, hvars helsa i betydlig grad undergräfves genom
den ökade konsumtionen af kafle. Vilja Herrarne hafva bekräftelse på
detta mitt yttrande, så torde Herrarne genomläsa Sundhets-kollegii års¬
berättelse, der Herrarne af provincialläkarnes rapporter finna, att kaffe¬
förbrukningen inom de mindre bemedlade klasserna på ett betänkligt sätt
tilltagit och alla läkare äro ense om att många sjukdomar, som förut voro
okända inom denna klass, äro eu följd af omättligt förtärande af kaffe.
Under sådana förhållanden tror jag att staten har moralisk skyldighet att
söka förebygga ett sådant missbruk af en vara, som icke är någon nöd¬
vändighetsartikel, och detta kan icke ske utan att fördyra densamma.
Huru mycket förbrukningen af kafle under de sednare åren stigit visar sig
deraf, att år 1860 importerades 15,420,088 skålpund, men i medeltal af
de 8 sista åren 17,662,072 skålpund, således under de 3 sista åren 2,000,000
skålpund mera.
Hvad sockret beträffar, vill jag fästa uppmärksamheten på ett tryckfel
i Utskottets betänkande, då Utskottet säger att jag föreslagit eu för¬
höjning af 10 öre för skålpundet, hvilket, såsom af min motion synes,
skall vara ett öre per skålpund. Socker är eu artikel, som minst för¬
brukas af den obemedlade klassen, hvaremot de förmögnare klasserna för¬
bruka eu stor mängd socker, enär numera knappast någon rätt kan til¬
lagas utan att dertill användes socker. Oaktadt våra egna sockerbruk har
sockerimporten på sednare åren ganska betydligt tillväxt. År 1860 im¬
porterades 39,504,964 skålpund, hvaremot nu per medium införes 42,961,124
skålpund. Eu så obetydlig tullsats, som 1 öre på hvarje skålpund, torde
icke blifva mycket kännbar, då den hufvudsakligen drabbar de förmögnare
1 landet.
Mjöl är visst en nödvändighetsvara, men för de högst betydliga qvan-
titeter deraf, som årligen importeras, betala vi icke obetydlig skatt till ut¬
landet, under det våra egna qvarnverk på långt när icke hafva full syssel¬
sättning. Om Utskottet hade visat att det utländska mjölet såldes billigare
än vår egen tillverkning, skulle jag hafva gifvit Utskottet rätt, men dä 14
lispund ryskt rågmjöl kosta 16 R:dr 38 öre,
så kosta 14 lispund råg.....................R:dr 15: —
2 kappar tull............................ ,. — 94.
7 skålpund afdamning....................... „ — 36.
summa R:dr 16: 30,
hvaraf visar sig, att det importerade mjölet är dyrare än vårt eget, oaktadt
detta sednare är vida bättre. Hvad angår det siktade mjölet, så kostar
det utländska hvetemjölet 3 R:dr per lispund, under det vårt eget kostar
2 R:dr 50 öre, och då man af en tunna hvete erhåller 10 lispund, så blir
det utländska mjölet 5 R:dr dyrare, plus svart mjöl och kli, än vårt eget,
Utskottet säger vidare att en sådan tullförhöjning, som jag ifrågasatt,
ur synpunkten af statskassans egen fördel icke skulle vara tillrådlig. Jag
tror dock att staten genom den af mig föreslagna tuilförhöjniugen skulle
erhålla vinst, äfven om införseln minskas, och jag tror mig kunna visa detta
genom följande beräkning. År 1867 höjdes tullen å kaffe. Importen under
de tre då sist förflutna åren utgjorde i medeltal 16,417,649 skålpund. De
tre
481
Den 11 Maj, f. m.
tre derpå följande åren 17,622,072 skålpund. Om nu tullen höjes till det
af mig föreslagna belopp, och man antager att 2,600,000 skålpund mindre
införas, så skulle tullen ändå uppgå till 3,300,000 R:dr, och då den nu per
medium utgör 2,119,448 R:dr, så blefve vinsten öfver en million, hvartill
man kan lägga besparingen för landet af eu utgift för 2,600,000 skål¬
pund kaffe.
Jag vill emellertid, då jag finner att de af mig föreslagna tuliförhöj-
ningarne anses för höga, i så måtto förändra mitt yrkande, att jag nu
hemställer, att införselstullen måtte förhöjas å kaffe med 5 öre per skål¬
pund och å socker med 1 öre per skålpund, samt att införselstull må åsättas
sammanmalet rågmjöl med 10 öre per centner, siktadt hvetemjöl med 75 öre
per centner och siktadt rågmjöl med 50 öre per centner. Äfven med denna
nedsättning tror jag, att statsverket genom de ifrågavarande tullsatserna skulle
erhålla eu årlig inkomst af 1,240,000 R:dr, och när vi beviljat så stora
anslag, torde det icke vara skäl att bortkasta eu så betydlig inkomst, isyn¬
nerhet som skatten. icke drabbar de mindre bemedlade klasserna. Jag-
yrkar derföre bifall till min motion, med den förändring jag nu framställt.
Ilerr Hte gg ström: Jag beklagar att jag icke varit i tillfälle höra
motionärens anförande, men då jag förmodar att han yttrat sig i enlighet
med de åsigter, som finnas uttryckta i hans motion, tillåter jag mig att
med några ord bemöta densamma. Han yttrar der i början af motiveringen,
att han anser det vara representantens pligt att so till, det statens ound¬
gängliga behof blifva tillgodosedda utan de skattdragandes allt för stora
betungande, men, det oaktadt, vill motionären sjelf icke obetydligt betunga
de skattdragande genom att på dem lägga ökade skatter, uppgående efter
hans egen beräkning till två och en half millioner linie årligen, medelst
tullförhöjning å kaffe, socker och tobak samt eu sådan oundgänglig för-
nödenhetsvara som mjöl. I slutet af motionen säger motionären, att det
synes som om det borde vara eu ren nationalvinst att belägga mjöl med
införselstull, helst detta icke i ringaste män kornme att fördyra varan. Det
är en splitter ny sats, och jag begriper icke, sannolikt icke heller någon
annan utom motionären, hur den kan stå tillsammans med motionärens
nyss anförda yttrande, genom hvilket han erkänner att hvarje skatt tynger
och trycker, ehuru den, uttagen genom förhöjda tullar, synes honom ej
höra blifva allt för mycket betungande för konsumenten. Härtill kommer,
såsom Herrarne nyss hörde, att motionären sjelf erkände Utskottets motiv:
att vid ökade inkomsters beredande borde tillses att de mindre bemedlade
icke komme att jemförelsevis hårdast drabbas af skattetillökningarne,
vara fullkomligt riktigt och obestridligt. I afseende ä den indirekta be¬
skattningen säger motionären, att den är af all beskattning minst betungande,
enär det står hvar och en fritt, som dertill icke eger råd, att i mer och
mindre grad undandraga sig den. Om så vore; då torde denna beskatt-
ningsgrund vara en åt de sämsta att bygga på, då samtidigt med att staten
har ett oafvisligt behof af ökade inkomster, en hvar, som så finner för
godt, helt enkelt kan undandraga sig skatten eller tungan genom att minska
förbrukningen af en eller annan artikel, som blifvit för statens behof åsatt
högre tull. Vidare yttrar motionären i afseende å kaffe, å hvilken artikel
han föreslagit en liten nätt tullförhöjning med 10 öre per skålpund, att
Riksd. Prof. 1871. 2 Åfd. 4 Band. SI
482
Den 11 Miij. m.
förbrukningen af denna vara val under sednare tiden stigit till eu oerhörd
grad, men att, då vi hafva många goda inhemska surrogater derför, så
torde man genom varans fördyrande snarare bereda de obemedlade eu
behållning än en förökad utgift; men om man belägger kafle med en så
oerhörd tullsats, som motionären föreslagit, så är det ju alldeles klart, att
importen och förbrukningen af varan betydligt kommer att minskas, och
äfven om en behållning derigenom skulle uppkomma för de mindre be¬
medlade, så vinnes icke hufvudsyftet med den förhöjda tullen. Hvart tager
då den ökade statsinkomsten vägen? Motionären torde länge blifva svaret
skyldig. Åtskilligt annat skulle vara att anföra mot motionärens förslag;
men då jag icke längre vill upptaga Kammarens tid, och Utskottet väl
motiverat utslag å motionärens förslag, inskränker jag mig till att yrka
bifall till Utskottets hemställan
Herr Ola Lasson: Då man först kastade ögat på ifrågavarande
motion och fann att motionären genom sitt förslag trodde sig kunna skaffa
staten en årlig inkomst af 2,500,000 R:dr, blef man ganska glad, ty vi
behöfva utan tvifvel mycket penningar både för beredande af medel till
krigsmateriel för land- och sjöförsvaret och för jernvägarne samt många
andra ändamål; men då man fann att denna inkomst skulle beredas genom
en tullförhöjning å förnödenhetsartiklar, hvilken företrädesvis skulle drabba
de mindre bemedlade i samhället, så kunde man icke annat än förvånas
öfver motionen. Motionären har yttrat att det skulle vala statens skyldig¬
het att tillse, det Svenska folket icke äter eller dricker för mycket. Gud hjelpe
oss, säger jag, om staten skulle utöfva kontroll öfver att man icke dricker
en kopp kaffe för mycket. Jag skulle visst kunna yttra åtskilligt i an¬
ledning af motionärens förslag, men här kan vara taladt nog i saken,
hvarföre jag inskränker mig att yrka afslag å motionen och bifall till
Utskottets förslag.
Herr Sven Brolin: Det är väl sannt, att staten behöfver mycket
penningar i följd af de stora anslag, som vid denna riksdag blifvit be¬
viljade, men jag anser det icke vara lämpligt, att vi, för att åstadkomma
dessa medel, med en förhöjd tull belägga sådana förnödenhetsartiklar
som kaffe, socker och mjöl och derigenom lägga en tung skatt på den
fattigare befolkningen. Jag är rädd att detta blir en smygande beskatt¬
ning” hvarföre jag icke kan gilla motionärens förslag, utan yrkar bifall
till Utskottets hemställan.
Herr Appeltofft: Då föregående talare hafva yttrat, att statens in¬
komster icke skulle komma att ökas, i fall den af mig föreslagna tull¬
förhöjningen skulle åsättas, emedan införseln derigenom skulle minskas, så
ber jag få erinra, att jag under mitt föregående anförande visade att, om
tullen å kaffe höjes till det af mig föreslagna beloppet, och om man antager
att 2,600,000 skålpund mindre införas, så skulle tullen ändå uppgå till
3,300,000 Rall-, och då den nu per medium utgör 2,119,448 R:dr, så
blefve vinsten öfver 1,000,000 R:dr, hvilket torde vara en rätt ansenlig
tillökning. Den siste talaren yttrade, att jag genom min motion skulle
tillstyrkt, att staten skulle hafva uppsigt öfver att svenska folket icke
Den 11 Maj, f. m.
483
åter eller dricker för mycket. Detta var ett misstag af honom, tv lag
yttrade endast, att det är statens skyldighet att tillse att icke folket genom
ett omättligt bruk af eu sådan dryck som kaffe förstörde sin helsa, och att
det borde vara så mycket mera angeläget för staten att göra detta, som
den derigenom kuncie förskaffa sig en icke obetydlig inkomst
Herr Torn fe It: Jag anser att motionären gjort orätt, då han sam¬
manblandat sådana ofverflodsvaror som kaffe och socker med en sådan
oundgänglig nödvändighetsartikel som mjöl. Nog kan man undvara kaffe
men ingalunda mjöl. I min ungdom drack man icke kaffe, men var dock
a lika duktig i fysiskt afseende som nu. Kaffe och socker tynga mest
pa handelsvågen, och äfven i sanitärt hänseende visar dessa artiklars
omatthga bruk sin skadliga verkan. Jag yrkar derföre bifall till motionen
i afseende ä tullforhojnmgen ä kaffe och socker, men deremot bifall till
Utskottets hemställan i fråga om införselstullen å hvetemjöl och rågmjöl.
Herr H i er ta: Vi veta alla, att den siste ärade talaren är en af
.eilaa ^™lniai’es äldsta ledamöter, men han måste vara mycket äldre än
vi föreställt oss, eftersom han sade att i hans ungdom kaffe icke brukades
åt allmänheten. Jag tror, att han häruti misstagit sig, ty redan i hans
barndom ansågs kaffe vara en nödvändig och äfven en temiigen helsosam
dryck hvars begagnande numera så tilltagit, att en tillökning i tullafgiften
icke bor ske för att motverka dess begagnande af de fattigare klasserna.
Undersökningar af kaffets kemiska beståndsdelar hafva visat, att det utför
eu verklig nödhjelp för dem, som hafva ondt om annan kraftigare föda, eme-
dan det bär den egenskapen att uppehålla lifskrafterna, genom en långsam-
e för dem, som icke hafva råd att dagligen förtära kött.
Vid föregående riksdagar har man tillräckligt diskuterat frågan om förhöjd
tuff a kafle, och då den nuvarande tullen utgör 35 procent af inköps¬
priset, så tror jag att detta är.det högsta man kan pålägga varan, så
vida man vill undvika smuggling i stor skala, som ganska lätt kan verk¬
ställas, då kaffet införes i säckar. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets
förslag.
ni ^eiv örnfel t: I afseende på den siste talarens yttrande om min
ålder och bruket af kaffe i min ungdom, så vill jag erinra, att vi torde
näfva tillbringat vår barndom i olika sferer, så att vår erfarenhet icke är
densamma. Jag tillbringade min barndom på landsbygden ibland all¬
mogen och der kan jag försäkra talaren att kaffe icke brukades, men
huru det tillgick i städerna och inom de finare klasserna vill lag lemna
derhän. J °
Öfverläggningen var slutad. Punkten bifölls.
Punkten 7.
Heir H i er t a: De här i sjunde punkten uppräknade artiklarne till-
höra till största delen den klass af varor, som mycket ingår i den allmänna
matlagningen, hvarföre jag skulle önska att flertalet af dessa artiklar icke
484
Den ! 1 Maj, f. ni.
blefve underkastade någon tullförhöjning, under det jag dock, beträffande
åtskilliga andra af dem, icke vill motsätta _ mig en sådan, såsom t. ex.
dacllar° kaviar, muskott, kardemummor, nejlikor in. fl. De bestå åt de
öfriga artiklarne utgöra kryddor och frukter, som, i den mån de ei hållas
billigt, också begagnas af” den större allmänheten, emedan de sätta eu
bättre och helsosammare smak äfven på ett stort antal tarfligt rätter.
I England har ock på sednare tider handelsministern allt mer och mer
försökt förminska tullafgifterua just på sådana artiklar som dessa, dervid
utgående från den synpunkten, att man bör söka så mycket som möjligt sätta
den störa allmänheten i tillfälle att deltaga oi den oskyldiga njutningen,
som bidrager till det dagliga välbefinnandet. Åtskillig^ af dcssiy cli aga nu
hos oss i tull ett belopp, ofta med mer än 100 procent öfverstigande de¬
ras inköpsvärde. Så t. ex. är förhållandet med apelsiner. Dessa hafva
på produktionsorten så obetydligt värde, att det ofta händer att man i
London kan få köpa två apelsiner för eu penny. För de frukter af denna
art, som komma från Sicilien, utgöres den största kostnaden åt utgifterna
för kistor och frakt; sjelfva frukten kostar obetydligt på stället. Då \i
emellertid redan nu hafva eu tull af 6 öre per skålpund å denna frukt,
måste jag anse eu förhöjning derå oklok, emedan den ovilkorligen maste
betydligt försvåra införandet af frukten. Nu är dertill att märka, att det
mycket ofta händer, att då apelsinerna upptagas i tullen, så befinnas de
till en stor del skämda, till följd af en längre resa, och den förlust som
derigenom uppkommer måste egaren söka godtgöra genom att sätta så
mycket högre pris på de friska apelsinerna. Visserligen kan det sägas,
att denna frukt är eu öfverflödsvara; men den obemedlade bär samma
njutning deraf som den rike; och då den skulle kunna fås för billigt pris
och synnerligen på de årstider, då det icke finnes några andra frukter,
så anser jag häri ligga et.t tillräckligt skäl för afslag å den ifrågasätta tull¬
förhöjningen å denna vara. Med citron är förhållandet ungefär detsamma.
Den ingår såsom en nödvändighetsvara i nästan hvarje hushåll. Korinter
äro en ”frukt från Grekland och trakterna deromkring, ett mera underord-
nadt slag af russin, som på produktionsorten erhålles för utomordentligt
godt pris och utgör eu förträfflig krydda å soppor, äfven laifligaie så¬
dan;!, och jemväl för åtskilliga andra rätter, som begagnas af de fattigare
klasserna. ' I England införas ofantliga qvantiteter af denna vara. Med
kapris är förhållandet till en viss grad detsamma, men den höga tull den
drager, nemligen 25 öre per skålpund, eller 150 procent af dess värde,
gör att den här i landet icke kan så mycket begagnas. Sviskon är ett
mindre, medelmåttigare slags plommon och begagnas mycket af den fattige
dels till kötträtter och dels i soppor. Med russin är förhållandet det¬
samma; vi veta litet hvar hur rent af nästan hvarje menniska begagnar
sig af denna goda frukt, som dertill utgör eu ganska nödvändig ingrediens
i matlagningen. Den höga tullen på dessa varor förorsakar att icke allenast
den vanliga sorten af dem, utan äfven de bättre sådana införas mindre
än eljest skulle vara fallet, och jag är öfvertygad om, att en tullförhöjning
å dem icke skulle förorsaka någon betydlig tillökning i statsinkomster,
utan snarare tvärtom. Så komma vi slutligen till thé, en dryck, som i
sjelfva verket erkännes vara i medicinskt afseende nyttigare än kaffe, som
jag derföre icke tror vara någon ohelsosam vara; men jag anser thé vala
485
Den 11 Maj, f. m.
helsosammare. Thé drager likväl eu tull nära dubbelt så stor som den,
hvarmed kaffet är belagdt; af hvad orsak vet jag icke. Ett skålpund thé
och ett skålpund kaffe kunna likväl ungefär i effekt motsvara hvarandra.
I England sätter man så stort värde på thé för dess helsosamma inflytande,
att regeringen afskaffa^ tull på denna vara.
Da nu frägan om tull å dessa artiklar icke blott gäller summan utan
äfven principen, så skulle det hafva varit för mig och äfven för Andra
Kammarens öfriga ledamöter tillfredsställande, om vi fått tillfälle att se
Herr Chefen för k inans-departementet närvarande; tv det kan naturligtvis
icke vara likgiltigt för representationen att höra hvad denne chef tänker
i dylika frågor. Men både nu och vid föregående tillfällen tyckes man
vilja handlöst öfverlemna national-ekonomiska frågor åt representationens
eget afgörande. . Jag . ber slutligen få fästa uppmärksamheten på, att det
icke kan vara skäl för Andra Kammaren att för den högst obetydliga för¬
höjning i statsinkomsterna, som möjligen skulle kunna uppstå på dessa ar¬
tiklar, fördyra dem och derigenom gorå dem otillgängliga för en stor del
åt folket, hvars fördelar det dock bör ligga i vårt intresse att bevara.
•lag anhåller, att de artiklar jag särskild! nämnt, och hviska jag tager
mig friheten ånyo upprepa, nemligen dadlar, kaviar, lagerblad och'lager¬
bär, mandel, muskott och muskottblomma, nejlikor, nötter, peppar, alla
slag. och persikokärnor måtte åsättas de af Utskottet föreslagna förhöjda
tullsatserna, men deremot de öfriga vid den nuvarande tullen bibehållas.
Friherre Fock: Jag erkänner villigt, att, då jag från andra afdel-
ningen af Bevillnings-Utskottet först såg förslaget om ökade tullsatser,
detsamma på mig icke gjorde ett angenämt intryck. Men då jag hade
last Srats-Otskottets betänkande!! samt af besluten och de gemensamma
omröstningarne kände de behof af medel, som förefinnas, då förändrades
min åsigt helt och hållet, och jag instämde utan tvekan i Afdelningens för¬
slag. Det är visserligen sannt, såsom den föregående talaren nämnde, att
dessa artiklar i allmänhet aro kryddor, och att de användas i stort i mat¬
lagningen för att göra maten smakligare och bättre samt helsosammare
till och med,, ehuru deras egenskap i det sednare afseendet lärer vara
mindre oomtvistad; men dock torde ej kunna påstås, att dessa ämnen i
allmänhet äro några egentliga nödvändighetsvaror. Samme talare framhöll
äiveii, att den nu föreslagna förhöjningen i tullen skulle förminska impor¬
ten af de varor, hvarom nu är fråga. Jag tvifla!1 derpå, ty dessa varor
användas i allmänhet under sådana förhållanden, att man icke så särdeles
ser på kostnaden af ett eller annat öre. Han har t. ex. nämnt apelsiner.
Ja, bär är föreslaget en förhöjning af tre öre per skålpund, hvilket väl
ej torde i allmänhet göra mera än ett hälft öre på hvarje apelsin. Han
har äfven talat om citroner och den stora skala, i hvilken denna frukt
användes. . Detta är visserligen sannt; men jag (ror, att denna stora an¬
vändning icke kommer att förminskas genom den nu ifrågasatta tullför-
höjniirgen.. Äfven har. han anfört korinter, å hvilka Utskottet föreslagit
en förhöjning i tullen från 9 till 10 öre per skålpundet. Att denna för¬
höjning kan inverka på importen af denna vara, det betviflar jag. Efter
den siste talarens förslag skulle man bifalla Utskottets hemställan blott i
några punkter, såsom t. ex., om jag fattade rätt, i fråga om peppar. Den
486
Den 11 Maj, f. m.
föreslagna förhöjningen å denna krydda är beräknad att uppgå till endast
omkring 3,600 R:dr. Enahanda är förhållandet med några af de andra
artiklarne, hvilkas tullsatser han hemställt måtte bibehållas, och genom
denna åtgärd vore sålunda allt för ringa vunnet. Vidkommande thé, så
frågade han om orsaken, hvarföre tullen på denna vara är högre än på
kaffe; orsaken härtill lärer väl vara, att den förra varan är betydligt dy¬
rare än den sednare samt äfven i sin användning drygare.
Förhöjningen på nu ifrågavarande artiklar anses komma att medföra
en tillökning i statsinkomst af omkring 140,000 Il:dr — en summa som
icke är alldeles att förbise. Det är också med afseende härpå, som Ut¬
skottet utan reservation föreslagit denna förhöjning, och hvarföre jag hem¬
ställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr H i er ta: Jag tager mig friheten först anmärka, att den siste
talaren uppfattat mitt yttrande så, som skulle det hufvudsakligen och nä¬
stan uteslutande angått kryddor. Så är likväl icke förhållandet, ty de
flesta af de ifrågavarande artiklarne äro frukter och hafva en helt annan be¬
tydelse än kryddor. Hvad en af kryddorna beträffar, nemligen pepparn,
har jag icke motsatt mig den föreslagna förhöjningen derå. Men de an¬
dra förhöjningarne blifva så obetydliga, att jag tror de ganska väl kunna
undvaras; och då Friherre Fock säger, att det skulle gifva en ökad in¬
komst, jag tror han nämnde 140,000 Rall-, så ber jag att få antecknadt,
det jag mycket misstror denna förmodan, samt att jag är af den mening,
att den beräknade tillökningen kanske icke skall uppgå till hälften. Hvad
nu min hemställan angår, så anser jag den hafva mycket skäl för sig, och
blefve jag också ensam om min mening, så tror jag att det till en annan
gång vore nyttigt att den blifvit antecknad.
Efter denna öfverläggning bifölls punkten.
Punkten 8.
Herr Almquist: Vid derå föregående riksdagar, då motioner afgif-
vits med yrkande om förhöjning af införselstullen å tobak samt accis eller
skatt på denna vara, hafva de alltid blifvit afvisade med den förklaring,
dels att några kända skattebehof icke påkallade åtgärden från representa¬
tionens sida, dels att man icke kunde sätta högre tull på tobak än som
var stadgad i Norge, emedan, om införselstullen i Sverige betydligt öfver-
steg den, som vore bestämd i Norge, så skulle den olagliga införseln af
tobak öfver gränsen befrämjas och till följd deraf statens inkomster ge¬
nom den högre tullen å denna vara väsendtligt nedgå. Vid behandlingen
af nu ifrågavarande del af Herr Appeltoftts motion har Utskottet ansett
att, då behof nu äro kända, som påkalla ytterligare skattebidrag, man
borde tillse, huruvida tullen å oarbetad tobak möjligen icke kunde höjas.
Sedan man blifvit ense härom, tog man kännedom om förhållandena i
Norge och fann då, att införselstullen å tobak der blifvit förhöjd med 1
skilling norskt, och på grund häraf ansåg man sig äfven kunna föreslå
någon förhöjning i svenska tulltaxan. Förut, då införselstullen i Norge
var 25,64 öre svenskt per skålpund och tullen här var 26 öre, utgjorde
Den 11 Maj, f. m.
487
skilnaden 0,36 öre, eller omkring 'A öre, hvarmed berörda tullsats hos oss
öfversteg den, som var gällande i Norge. Nu har Norska Stortinget höjt
tullen till 28,49 öre per svenskt skålpund, och det är af sådan anledning
Bevillnings-Utskottet trott sig kunna föreslå en förhöjning i tullen af 2
öre, eller från 26 till 2S öre per skålpund. Men derigenom inträder ett
motsatt förhållande emot hvad förut egt rum, eller det att den svenska
tullsatsen blir 0,49 öre lägre än den norska. Vid sådant förhållande, och
då vi för det närvarande måste söka efter hvarje utväg att samla tillhopa
så betydliga statsbidrag som möjligt, utan att folket deraf allt för känn¬
bart betungas eller tryckes, så har det synts mig som man bort kunna
höja tullen på tobak från 26 till 29 öre per skålpund, hvarigenom för¬
hållandet visserligen blefve något förändradt i afseende på tullsatserna
mellan Sverige och Norge emot hvad hittills varit fallet, men likväl icke
mer än att skilnaden inskränker sig till 0,15 eller föga mer än V, öre per
skålpund utöfver nuvarande förhållandet, — en tillökning som antagligen
icke kommer att bidraga till befrämjande af den olofiiga införseln öfver
Norge, utöfver hvad eljest kan blifva händelsen. Då emellertid nya in¬
komster behöfvas för fyllandet af statens behof, då någon ökad svårighet
genom den olagliga införseln icke är att befara, och då vi vinna en till¬
ökning i statsinkomsterna af omkring 58,000 K:dr genom denna förhöj¬
ning i införselstullen utöfver hvad Utskottet föreslagit, såvidt tobaksimpor-
ten bibehåller sig vid ungefär enahanda omfång som det, hvartill den¬
samma under sednare tider uppgått, så tager jag mig friheten anhålla,
det Herr Talmannen behagade göra proposition derå, att, med afslag å
Utskottets framställning, tullen på tobak, oarbetad, blad och stjelk, måtte
höjas från 26 till 29 öre per skålpund.
Herr Wijk: Då jag vid närvarande tillfälle går att yrka förhöjning
i en tullafgift, ber jag att genast få tillkännagifva, att jag, äfven från min
ståndpunkt såsom frihandlare, anser denna förhöjning vara fullt berätti¬
gad. Det ligger i frihandelsprincipens natur att anse tullsatserna såsom
medel att skaffa staten inkomster, icke såsom skydd för en eller annan
näring. Bland de artiklar, som i främsta rummet då böra belastas med
tull, anser jag vara de, hvilka, på samma gång de äro föremål för stark
konsumtion, dock icke utgöra ett oafvisligt behof för lifvets uppehälle.
Tobaken anses öfverallt vara bland de artiklar, som först böra drabbas af
så hög tull som möjligt. Då vid föregående riksdagar fråga uppstått om
dels förhöjning i tullen å tobak, dels accis derå, har jag, vid alla tillfällen
jag haft ordet, yttrat mig deremot. Orsaken har varit, att jag då icke sett
något oafvisligt behof af ökade skatter och derföre icke velat pålägga nya
afgifter. Vidare har jag haft det skälet mot förhöjning i tobakstullen, att
en sådan förhöjning endast borde ske i förening med Norge, enär en för¬
höjning endast från vår sida skulle öka smugglingen öfver gränsen. Hvad
accisen beträffar, har jag förut, likasom jag fortfarande gör det, hyst den
åsigt, att af sätt att upptaga beskattning detta är det sämsta, och att vi
derigenom endast blefve lyckliggjorda med eu undantagslag till den vi re¬
dan måste bära i bränvinslagstiftningen. Hvad närvarande fall beträffar,
hafva de motiv, som förut ledt mitt handlingssätt, helt och hållet försvun¬
nit. Å ena sidan äro vi tvungna att söka nya inkomstkällor för att skaffa
488
Den 11 Maj, f. m.
medel att fylla statsverkets ökade behof för försvarsverkets ordnande; å
andra sidan har hindret hvad Norge beträffar blifvit undanröjdt, sedan
Norska Storthinget förhöjt införselstullen med 2 öre. Jag skulle således
förena mig med Utskottet i dess förslag, om jag icke funne, att man
kunde taga ett steg längre i detta fall. Herr Almquist har nyss före¬
slagit tullens förhöjning till 29 öre per skålpund, och jag finner ingen
fara vid att bifalla ett sådant yrkande. Saken reducerade sig i detta hän¬
seende dertill, att premien åt smugglarne från Norge, hvilken för när¬
varande består i 0,36 öre per skålpundet, då skulle blifva 0,51 öre, eller
'As öre mera än förut, — en förhöjning som jag omöjligen kan tro
i någon mån kommer att öka smugglingen. Med uttalande af dessa åsig-
ter anhåller jag att få yrka bifall till Herr Almquists reservation.
Herr Per Eriksson i Wik: Jag anser det högst orättvist att
tobabsstjelkar skola draga samma tull söm bladen, då vi likväl veta att
tullen å stjelkarne uppgår till omkring 200 procent af värdet, under det
tullen å bladen endast uppgår till 50 procent af deras värde. Vid sådant
förhållande anser jag det vore ännu orättvisare, om man höjde tullen på
stjelkarne. Jag yrkar afslag å punkten.
Herr Nils Larson: Jag vill blott nämna några högst få ord
med anledning af Herrar Almquists och Wijks yrkanden. De hafva anfört
att om tullsatserna å oarbetad tobak höjdes från 26 till 29 öre per skål¬
pund, så blefve dock skilnaden emellan denna tullsats och den som nu
gäller i Norge så obetydlig, att den icke kunde medföra någon fara af
ökad smuggling öfver gränsen af denna vara från Norge till Sverige. Ja!
deri hafva dessa Herrar fullkomligt rätt! Skilnaden i tullsatserna vore
alltför obetydlig att uppmuntra till en dylik smuggling. Men jag ber att
få påminna derom, att det finns en laglig införsel af tobak från Norge
till Sverige, den nemligen som bestämmes i mellanrikslagen, som säger
att hvar och en, som reser öfver gränsen från Norge till Sverige, har
rättighet att, utan att derför erlägga tull, medföra 25 skålpund tobak.
Hvarje öre, som Sveriges tull höjes, innebär en uppmuntran till flitigt
begagnande af denna lofiiga rätt att föra tobak från Norge till Sverige,
och jag tror mig kunna försäkra eder, mine Herrar! att icke så obetyd¬
liga qvantiteter tobak på denna väg komma in till Sverige. Jag för min
del tror att man toge saken alltför lätt, om man höjde tullen ytterligare
utöfver hvad Utskottet föreslagit. Man kan visserligen tycka, att tål va¬
ran det ena öret, så tål den nog det andra också; och det är för faran
att gå för långt i detta hänseende, som jag tagit mig friheten varna. Jag
hemställer om bifall till Utskottets förslag. Jag skulle visserligen helst
sett, att ingen förhöjning alls kommit i fråga, men måste nöja mig med
mitt nyss gjorda yrkande, då jag icke tilltrodde mig att med hopp om
framgång kunna påyrka ett beslut i öfverensstämmelse med min en¬
skilda tanke.
Grefve Sparre: Då jag, likasom den siste talaren, bor i eu gräns¬
trakt mot Norge, så bör jag tillkännagifva att, såvidt jag vet, aldrig några
stora qvantiteter hitföras öfver gränsen. Jag tror att vi, som i går läto
Den 11 Maj, f. m.
489
millionerna rulla så oförskräckt, den eDa efter den andra, också behöfva
söka alla möjliga utvägar för att skaffa staten inkomster; och i det af-
secndet få vi icke kasta bort denna summa af öfver 50,000 R:dr, som
visserligen är liten i förhållande till de närvarande stora behofven, men
dock något. Hvad angår den ifrågasatta skilnaden å tull emellan blad och
stjelk, så är det naturligt att icke en sådan kan göras, då den icke
eger rum i Norge. Jag instämmer på det lifiigaste i Herr Almquists
reservation.
Herr Gumselius: Vid remissen af Herr Appeltoffts ifrågavarande
motion tillät jag mig en vördsam helsning till Utskottet med begäran, att
det måtte taga i öfvervägande huruvida, icke det vore skäl att göra skil¬
nad i tullsatserna å blad och å stjelk. Af de uppgifter jag sett öfver in¬
förseln af tobaksblad och stjelk finner jag, att under loppet af åren
1865—1869 i allmänhet införts i medeltal Ij millioner skålpund stjelk
mot 4-j millioner skålpund blad om året, hvaraf visar sig att den vida
öfvervägande mängden tobak ingår i form af blad, kvilka användas mesta¬
dels till cigarrer, under det stjelkarne hufvudsakligen användas för att
icke göra alltför dåligt det snus, hvilket, snart sagdt såsom en nödvändig¬
hetsvara, går till den stora massan af folket. När dertill lägges att stjel¬
karne stå mycket lågt i inköpspris i förhållande till bladen och till den
redan gällande tullsatsen, så är detta ett ytterligare skäl mot eu tullför¬
höjning på stjelk, hvilken varan icke kan tåla och som förnämligast skulle
drabba de fattiga, de som begagna det simplare snuset. Jag önskar så¬
ledes på sin högsta höjd bibehållandet af den nuvarande tullen på stjelk,
men bär deremot ingenting att invända emot förhöjning i tullen å blad
till 29 öre per skålpund.
Herr Hseggström: Jag har visserligen reserverat mig emot Utskot¬
tets förslag, men då jag icke ser någon utsigt att få det förändradt i den
riktning jag önskar, får jag nu emellertid förena mig med detsamma.
Deremot motsätter jag mig på det bestämdaste den af Herr Almquist före¬
slagna förhöjningen i tull å tobak från 26 till 29 öre per skålpund, huf-
sakligen derföre att vår införselstull då blefve högre än Norges, hvilket
skulle medföra de olägenheter, som redan af Herr Nils Larson blifvit
påpekade. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Ryländer: Det har icke varit utan mycken ledsnad Utskottet
gått in på den nu föreslagna förhöjningen, åtminstone har så förhållandet
varit med mig. Utskottet har icke heller förbisett alla de svårigheter,
som skulle uppstå, och vi hafva noga kännt till huru mycket som på
laglig väg införes från Norge. Skulle vi nu ytterligare höja tullen, så
tror jag att det icke kan föranleda till annat än minskad statsinkomst,
emedan tobaken naturligtvis kommer att gå i så mycket större qvantiteter
den af mellanrikslagen anvisade vägen från Norge, hvilket Herr Nils
Larson också påpekat. Det är i detta fall en fullt utvecklad industri
att fara fram och tillbaka öfver gränsen för afyttring af tobak m. in., eu
industri hvaraf flera personer hemta hela sitt uppehälle. Dessutom kan
det icke nekas, att denna vara lemnar staten goda inkomster, samt att
490
Deri 11 Maj, f. m.
den äfven i ganska stora qvantiteter konsumeras af de arbetande klas¬
serna. Vid sådant förhållande tror jag Utskottet haft fullt skäl att icke
gå längre än det gjort; — jag tror nästan det varit bäst att icke någon
förhöjning skett alls. Jag yrkar emellertid bifall till Utskottets förslag.
Friherre Gripenstedt: Det kan icke vara skäl att vid detta till¬
fälle särdeles fördjupa sig i en utveckling angående beskaffenheten af de
olika. slagen af skatter, och deribland i främsta rummet angående kon-
sumtionsskatternas större eller mindre lämplighet och nödvändighet. Man
behöfver emellertid i detta hänseende blott anmärka, att, åtminstone mig
veterligen, det icke finnes något civiliseradt land i verlden, der ej denna
skatteform i mer eller mindre betydlig grad anlitas, och att äfven våra
egna förnämsta inkomstkällor hemtas från konsumtionsskatter, nemligen
från bränvins- och tullafgifterna. Redan deruti torde ligga ett temligen
afgörande bevis på att detta slag af beskattning förtjenar ett synnerligen
stort afseende, och att den egentliga faran af dess användande består deri,
att man illa väljer föremålen för densamma. Väljas dessa föremål deremot
väl, d. v. s. bland sådana artiklar hvilkas fördyrande genom tull eller accis
icke medför någon orättvisa eller något kännbart lidande för den fattigare och
större befolkningen, så anser jag detta sätt, nemligen att taga konsum-
tionsskatt å dylika artiklar, vara den utväg, hvarigenom man lättast och,
såsom jag vågar påstå, äfven rättvisast kan vinna en behöflig statsinkomst.
Det nu begagnade ordet “rättvisast “ torde emellertid behöfva en förkla¬
ring, hvartill jag ber att få använda ett ögonblick.
Enär de flesta andra inkomster, såsom t. ex. den direkta beskatt¬
ningen, bero på kalkyler — man antager nemligen att den eller den eger
så och så mycket eller har sä och så stor årlig inkomst, på grund hvaraf
han beskattas — så är man straxt inne på ett mycket villosamt fält, der
det oftast är omöjligt att fullt träffa sanningen. Det står icke till att
vid dessa beräkningar undvika misstag och felaktigheter, hvilka blifva så
mycket större då det är fråga om personer, hvilka, mindre samvetsgranna
i sina uppgifter, ändock söka att, så vidt ske kan, undandraga sig beskatt¬
ning. Så är deremot icke förhållandet med konsumtionsskatterna. Om
någon förbrukar eu viss qvantitet af de förnödenheter, som blifvit valda
till föremål för konsumtionsafgifter, så är det denna qvantitet som blir
beskattad — hvarken mer eller mindre. Således redan häri, att man
träffas af en till siffran fullkomligt riktig beskattning, ligger ett stort före¬
träde; och om då äfven valet af föremål för detta slags beskattning sker
med urskilning och billighetskänsla, så tror jag att man med skäl kan anse
den vara mera “rättvis11 än de flesta andra. Och i afseende på det om-
förmälda, valet af artiklar, soin lämpligast kunna beläggas med konsum¬
tionsafgifter, hafva vi också, enligt min öfvertygelse, handlat ganska rik¬
tigt, då vi slutligen temligen allmänt synas hafva kommit till den åsigt,
att spirituösa med alla dess underafdelningnr i detta fall äro de som i
främsta rummet höra väljas, och att dernäst i ordningen kommer just
tobaken. Denna artikel har alla de härför erforderliga egenskaperna;
den är för mycket voluminös för att kunna lurendrejas i någon större
skala; den förbrukas i stora qvantiteter, så att inkomsten deraf blir be¬
tydlig; och ej heller lärer det val kunna påstås, att förbrukningen af denna
Den il Maj, f. m. 491
vara är en nödvändighet, utan beror denna beskattning således ytterst
på hvars och ens fria vilja.
Det enda som återhållit lagstiftningen från att — i ännu högre mått
än hittills skett — begagna denna artikel som föremål för konsumtionsskatt
har, såsom redan är nämndt, varit den omständigheten att vi måste i
fråga om tullsatsen å densamma stå på jemnlik fot med Norge, alldenstund
en högre införselstull' hos oss å denna vara skulle föranleda dertill att
man i gränsorterna dels på olaglig, men ännu mer på fullt laglig väg,
försåge sig med sina behof deraf från Norge, hvarigenom detta land skulle
draga vinst, under det Sverige åter gånge förlustigt af motsvarande del af
sin statsinkomst. Detta skäl har nu emellertid uppenbarligen bortfallit,
enär det ju blifvit utredt att hela skilnaden i tullen emellan hvad nu är
förhållandet, då ingen dylik förflyttning af importen försports, och hvad
som skulle komma att ega rum, belöper sig endast till ett femtondedel
öre per skålpund. Jag förstår icke huru man då kan föreställa sig, eller
påstå såsom den siste talaren gjorde, att det skulle blifva en god för¬
tjenst att föra tobak från Norge till Sverige, derföre att tullsatsen i det
förstnämnda landet vore i en så ringa män lägre än hos oss. Man må
dock besinna att man behöfde transportera 15 skålpund tobak öfver grän¬
sen för att förtjena ett öre, och häri kan jag väl icke tro ligger någon
synnerlig lockelse. Man måste val således medgifva, att i detta hänseende
ingenting är att befara och att, då det gäller ett belopp af nära 60,000
R:dr, som statskassan skulle vinna genom ett öres ytterligare förhöjning
af tullen, synes det mig, att man icke bör lemna tillfället obegagnadt att
bereda staten denna under närvarande förhållanden så väl behöfliga till¬
ökning i dess inkomster. Jag får således tillstyrka bifall till Herr Alm-
quists reservation, hvaremot jag på det bestämdaste måste motsätta mig
det af Herr Gumselius framställda förslag, att man skulle återgå till olika
rubriker och tullsatser för blad och stjelk af tobak. För dem som
hafva kännedom om dessa förhållanden sedan längre tid tillbaka, torde
det vara bekant, att dessa särskilda slag af tobak förr drogo olika tull-
satser, men att detta i stor skala föranledde till uppenbara oriktigheter i
afseende på tullbehandlingen. Sådant låter sig också lätt förklaras, dels
deraf att det icke alltid är så lätt att bestämma hvad som bör hänföras
till blad eller stjelk, men ännu mer genom en sådan inpackning i fasta-
gerna — hvarpå ej sällan förekom exempel — att blad omgafs af
stjelk, så att derigenom fastaget antogs innehålla blott stjelk och såsom
sådant angafs till förtullning, fastän det hufvudsakligen var fyldt af blad.
Att en mängd missbruk i detta fall den tiden egde rum framgick alldeles
tydligt af tulljournalernas sifferuppgifter, då enligt dessa införseln af
tobaksstjelk uppgick till så stora qvantiteter i förhållande till blad, att
oriktigheten deraf i sjelfva verket var uppenbar. Man öfvergaf derföre
också redan vid 1856 års riksdag detta system, och jag tillräkiiar mig
sjelf deruti någon förtjenst genom framställandet af det ändringsförslag,
som då godkändes af såväl Kongl. Maj:t som Rikets Ständer och som allt
sedan dess varit gällande.
Då jag således anser det vara allt utom val betänkt att återgå till
den förra mindre lämpliga lagstiftningen i detta hänseende, får jag till-
492
Den 11 Maj, f. m.
styrka bibehållandet af gemensam rubrik för tobaksblad och stjelk samt
att tullafgiften derå måtte sättas till 29 öre.
Herr Gumselius: Att förhöjning i tullen å tobaksblad utan skada
kan ega rum, derom torde ingen meningsskiljaktighet råda, och det borde
ej heller vara meningsskiljaktighet derom, att någon förhöjning i den re¬
dan orimligt höga tullen å stjelk icke skäligen må ifrågasättas. Deremot
vore det ej underligt, om tvekan rådde beträffande det ekonomiska resul¬
tatet af olika tullsatser för stjelk och blad. Då emellertid, såsom jag re¬
dan haft äran anföra, äfven vid nu gällande lika tull stjelk och blad an¬
tecknas hvardera för sig, och då det visar sig, att i medeltal 4 'A millioner
skålpund blad införas om året, skulle förhållandet gestalta sig så, att vi
med en rimligare tullberäkning af fortfarande 26 öre för stjelk och 29 öre
för blad finge en ökad statsinkomst af 130,000 R:dr, under det denna
tillökning enligt Utskottets förslag, med 28 öres tull för både stjelk och
blad, skulle uppgå till endast omkring 116,000 R:dr.
Herr Tjernlund instämde med Herr Gumselius.
Herr Nils Larson: Det är visserligen sämst, såsom en talare från
Stockholms-bänken erinrat, att äfven om tullsatsen på tobak bestämdes
till 29 öre, så blefve skilnaden emellan denna tullsats och den som nu gäller
i Norge ganska obetydlig. Jag skall icke fästa mig vid det lilla misstag,
som talaren gjort, då ban säde att skilnaden endast utgör ’/i5 öre, under
det den i sjelfva verket är litet öfver 'A öre. Men i allt fall, denna skil¬
nad är icke så betydlig, att den i och för sig sjelf kan särdeles menligt
inverka på de förhållanden jag velat påpeka. Men jag vill nämna ett
annat förhållande, som man äfven bör taga i betraktande, nemligen att
det är stora sträckor af vårt land mot norska gränsen, der städer icke
finnas och ej heller någon större ordnad handel. Der bor likväl mycket
folk, som har närmare till de norska städerna för att förse sig med sina
behof. Är det nu så, att tullen på vissa artiklar är lika på båda sidor,
så är det gifvet, att de, som bo närmare gränsen, skola göra sina uppköp
i Norge och således, i afseende på tobak samt med begagnande af den rät¬
tighet mellanrikslagen gifver dem, undvika den besvärliga utvägen att fylla
sina behof i de långt aflägsna svenska städerna. Det är denna omständig¬
het jag hufvudsakligen fästat mig vid, fastän jag förra gången, då jag hade
ordet, ville fatta mig så kort som möjligt och derföre icke nämnde något derom.
Öfverläggningen var slutad. Derunder gjorda yrkanden upptogos och
propositioner framställdes först och främst på bifall till Utskottets hem¬
ställan i oförändradt skick, dernäst på bifall till det förslag, som blifvit
framstäldt i Herr Almquists vid betänkandet fogade reservation, vidare på
bifall till Herr Gumselii förslag och slutligen på utslag å Utskottets hem¬
ställan samt bibehållande följaktligen af de tullsatser, som för ifråga¬
varande artiklar nu gälla. Herr Talmannen fann Herr Almquists förslag
hafva de flestes mening för sig. Votering blef emellertid begärd; i följd
hvaraf och sedan bifall till Utskottets hemställan antagits till kontrapro¬
position, följande voteringsproposition blef uppsatt, justerad och anslagen:
Den ] 1 Maj, e. m.
493
Den, som på det sätt bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i
8:de punkten af dess betänkande N:o 10, att tullafgiften för “tobak, oar¬
betad, blad och stjelk44 förhöjes med 3 öre, från 26 till 29 öre för
skålpund,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets hemställan i oförändradt skick af Kamma¬
ren bifallen.
Voteringen utföll med SO ja mot 72 nej, och hade Kammaren alltså
beslutit i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Punkterna 9 och 10.
Biföllos.
Och förklarade Kammaren slutligen, att bestämmelserna i den vid
betänkandet fogade tarif för införselstullen borde ändras i de delar, der
sådant påkallades af de nu fattade besluten.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. in., men sammankommo åter
KL 7 e. in.
Förhandlingarne leddes under detta aftonsammanträde af Herr vice
Talmannen.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag rörande de under förmiddagen fattade
besluten.
§ 7.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 11, i anledning af
väckta motioner om särskild beskattning af tobak.
Herr K e y: Vid föreliggande betänkande äro fogade tvänne reserva¬
tioner, den ena utaf General-tulldirektören Bennich, den andra af Profes¬
sor Arrhenius, begge gående ut derpå, att Riksdagen borde uti skrifvelse
till Kong! Maj:t. anhålla om utarbetande af ett förslag till nästa Riksdag angå¬
ende införande af accis å tobak. Jag tror att dessa reservationer förtjena att
utaf Kammaren behjertas, och jag anser att Kammaren skulle göra orätt
uti att obetingadt bifalla det afslag å motionerna, som Utskottet tillstyrkt.
Såsom skäl för detta sitt afstyrkande har Bevillnings-Utskottet uppgifvit,
494
Den 11 Maj, e. m.
att det till fyllande af statsverkets behof föreslagit förhöjning af bränvins-
tillverkningsskatten, eu vidsträcktare tillämpning af stämpelpappersbevill-
ningen och eu ökad tullbevillning, och det har uttryckt den förhoppning,
att eu sfi beskaffad accis, som den motionärerne föreslagit, icke skall
behöfvas. Vi veta emellertid, att Utskottets förslag angående stämpel-
pappersbevillningen redan blifvit af Kammaren afslaget, Reservanterna
hafva derjemte påpekat nödvändigheten af att bereda utvägar för medels
anskaffande, icke blott för dagen, till vårt försvars ordnande; de summor,
som vi beslutat skola utgå detta och följande år, äro ganska betydliga,
och Riksdagen har dessutom redan beviljat anslag, som skola utgå 1873
och 1874, förutom alla utgifter för den nya arméorganisationen, när man
slutligen blir ense om densamma. Man kan verkligen med skäl göra sig
den frågan: hvarifrån skola vi taga penningar till allt detta? Icke kan
man t. ex. slå in på en sådan väg som att lägga tull på sill och salt,
ty dessa äro nödvändighetsvaror, hvilka man icke bör fördyra för den
fattigare befolkningen. Deremot erbjuder sig just i tobaken ett medel,
förbrukadt af den stora massan af folket utan att vara ett lefnadsbehof,
och hvilket många andra länder, såsom Förenta Staterna, samt vidare
Ryssland, Preussen, Portugal, Frankrike och Österrike in. fl., alltså nära
nog hela den civiliserade verlden, nödgats tillgripa för att fylla de myc¬
ket ökade statsbehofven, nemligen beskattning å tobak. Vi hafva i dag
beviljat 3 öres förhöjning på tullen för oarbetad tobak, blad och stjelk, då
bör man väl äfven kunna lägga en afgift på arbetad tobak, cigarrer, tugg¬
tobak och snus?
För min tanke är det vidrigt att höja tullen på nödvändighetsartik¬
lar, och vi kunna icke heller ensamt tänka på en förhöjning af den di¬
rekta beviilningen i proportion af de nya utgiftsbehofven; detta skulle
kännas allt för tryckande. Det återstår oss således icke annat, än att,
såsom äfven reservanterne framhållit, förr eller sednare tillgripa den sagda
utvägen; omständigheterna tvinga oss dertill med oemotståndlig makt. För
hvarje riksdag har man satt sig deremot, men vi måste ovilkorligen, jag
upprepar det, förr eller sednare allvarligt taga i tu med denna sak. Då
här icke blifvit framstäldt något positivt förslag, utan då reservanterne
endast förordat en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och en sådan skrifvelse med
anhållan om ett förslag i uppgifvet syfte icke ålägger Riksdagen någon för¬
bindelse att nödvändigt antaga det blifvande förslaget, äfven om den finner
detsamma oändamålseuligt, så anser jag det icke innebära någonting våd¬
ligt att aflåta en sådan skrifvelse. Jag får alltså, på grund af hvad jag
här haft äran anföra, hemställa, huruvida icke Herr Arrhenii förslag skulle
kunna blifva Kammarens beslut, nemligen: “att Riksdagen måtte i under¬
dånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
Riksdagens pröfning framlägga förslag till införande af accis å tobak*1.
Som man ser, hafva många af Utskottets ledamöter häruti instämt.
Herr Almquist: Herr vice Talman! Mine Herrar! Jag har in¬
stämt uti den reservation, som Herr Arrhenius till betänkandet afgifvit,
på de skäl som äro i reservationen anförda, hvilka jemväl till hufvud¬
saklig del öfverensstämma med de af den siste ärade talaren uppgifna,
nemligen att då vi vid denna riksdag beslutit väsendtligt höjda utgifter
Den 11 Maj, e. m.
495
för statsverkets räkning och särskilt förhöjning på de bidrag, som tarf-
vas för ett fullständigt ordnande utaf landets försvar, samt då de flesta
skattetitlar redan äro uti vidsträcktare grad anlitade, så torde det vara
skäl att taga i noggrant öfvervägande huruvida den nu ifrågavarande
icke, utan känbara olägenheter, skulle kunna lemna någon del af de
ökade bidrag, livilka för den närmaste framtiden torde komma att erfor¬
dras utöfver hvad som hittills blifvit beviljadt och vid denna riksdag yt¬
terligare kan komma att beviljas. Det skrifvelseförslag, som här är frarn-
stäldt, afser hufvudsakligast att anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
draga försorg om utarbetande af ett förslag till bestämmande, under hvilka
vilkor och på hvad sätt en accis på tobak utan alltför stora olägenheter
i tillämpningen skulle kunna införas. Den afdelning af Bevillnings¬
utskottet, som haft nu förevarande fråga under behandling, har ansett,
att det skulle vara förenadt med allt för stora svårigheter och olägen¬
heter att uti vidsträcktare grad tillämpa accisen på tobak, och jag tror
att det hufvudsakligen är derföre som Bevillnings-Utskottet afstyrkt detta
förslag, äfvensom. på grund deraf att Utskottet föreslagit andra skatte¬
förhöjningar, hvarigenom det ansett sig icke för närvarande behöfva till¬
gripa denna utväg. Utskottet har likväl icke sagt, att icke denna skatte-
titel möjligen skulle behöfva komma att anlitas längre fram. För att emel¬
lertid få utredt, huruvida en beskattning, som den ifrågavarande, skulle
kunna hos oss utan alltför stora svårigheter tillämpas, har det synts önsk-
ligt, att regeringen måtte vid eii kommande riksdag framlägga förslag i
ämnet och sålunda sjelf taga frågan om hand. På grund af dessa skäl
och hvad som af den siste talaren i öfrigt anfördes, ber jag att få förena
mig med honom uti anhållan om proposition på afslag ä Utskottets hem¬
ställan och bifall till Herr Arrhenii reservation, uti hvilken flere af Be-
viilnings-Utskottets ledamöter instämt.
Herr Ola Lasson: Herr Talman! Mine Herrar: Jag är af allde¬
les motsatt åsigt till den förste talaren såväl som till den som nu hade
ordet från Norrlandsbänken. Jag kan icke inse. att det skulle vara ett
välbetänkt steg från Riksdagens sida, att gå in till Kongl. Maj:t med en
skrifvelse, med begäran att till Riksdagen inkomma med förslag till accis
a tobak och snus. Jag anser tvärtom, att det skulle vara det vådligaste
steg man kunde taga, att först beklaga sig öfver våra stora utgifter och
höga skatter och så gå in till regeringen med begäran om ett förslag, som
ytterligare skulle lägga en tunga på den förut redan tillräckligt af skatter
nedtryckta befolkningen. Detta kan jag icke gå in på ; det vore verkligen
det Bistå steg man borde taga, att lägga accis på tobak. För öfrigt kan
jag icke riktigt fatta huru stämplingen skulle gå till. Skulle en rökare
hafva stämpel på pannan eller på cigarren? Jag föreställer mig att det
skulle vara lika besvärligt på bådadera sätten! I de länder, der man har
accis å tobak, äro stadgade ganska höga böter för öfverträdelser mot
nedslagen. I Amerika bär man sålunda böter från 300 dollars för de
minsta förbrytelser deremot, men de gå upp till 5,000 dollars och fäst-
ningsstraö dessutom. Vid tanken på detta och andra mångartade olägen¬
heter, som en accis på tobak skulle medföra hos oss, kan jag icke annat
än på det bestämdaste yrka bifall till Utskottets förslag.
40G
Den 11 Maj, e. m.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag kan ej annat än beklaga det re¬
sultat, hvartill Utskottet kommit, alldenstund Utskottets auktoritet, om
dess yttrande utfallit annorlunda, säkerligen skulle utgjort ett godt stöd
för främjande af den i min tanke af statens behof högt påkallade åtgärd,
som motionärerne afsett. Emellertid hoppas jag, att Riksdagen ej skall
låta vid detta resultat bero, helst som Utskottet helt summariskt, endast
genom antydande i allmänna ordalag, af vissa med tobaksaccis förenade
olägenheter, motiverat sitt afstyrkande. Mig synes, att man ej härpå kan
grunda en förkastelsedom, hvilken tvärtom skulle förutsätta en så omfat¬
tande undersökning, att jag tvifiar på, att Utskottet är i stånd att åstad¬
komma den; — ej derföre att jag underskattar de ärade Utskottsledamö-
ternes sakkunskap eller förmåga i öfrigt, men jag betvifiar, att Utskottet,
upptaget af många andra vigtiga ärenden, kan förfoga öfver nog tid för
så vidlyftiga detaljutredningar rörande clen praktiska verkställigheten af
ifrågavarande förslag. Jag håller sålunda före, att man bör hos Kongl.
Maj:t begära eu undersökning af frågan. Om nu, såsom jag hört yttras
af flere, hela resultatet deraf skulle blifva ett tydligt påvisande af snart
sagdt omöjligheten att införa den föreslagna beskattningen, så är icke
heller det resultatet värdelöst. Ty dermed vore frågan begrafven och
Riksdagen befriad från förslag, som eljest ofelbart skola med växande
styrka återkomma och onödigtvis lägga beslag på en tid, hvilken Kamrar
och Utskott kunna och behöfva bättre använda. Tobaksbeskattningens
motståndare böra åtminstone ej motsätta sig en sådan utredning, som ju
enligt deras förmodan skall gifva dem fullständigt rätt, men hvilken de ej
förmå åstadkomma nog klar och bindande, för att öfvertyga oss och eu
gång för alla afklippa frågan. Då det af Herrar reservanter afgifna slcrif-
velseförslag kali synas nog bindande och genom ettdera af dem Riksdagen
skulle på förhand förklara sig för sjelfva principen, ehuru just den tarf¬
va1 utredning, vill jag föreslå att Riksdagen anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda huruvida accis å tobak lämpligen må införas, samt
till Riksdagens pröfning framlägga det förslag, som af en sådan utred¬
ning kan föranledas — hvarå jag hos Herr Talmannen anhåller om pro¬
position.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Man kan visserligen betrakta to¬
baken såsom en öfverflödsartikel, ty den är icke nödvändig för lifvets
uppehälle, men bruket derutaf är temligen allmänt och tobaken är nästan
den enda öfverflödsartikel, hvartill den fattiga befolkningen har tillgång.
Redan ur denna synpunkt betraktadt är det olämpligt att belägga tobaken
med skatt. I regeln brukar nemligen den fattige mera tobak än den rike;
den förre skulle alltså på detta sätt mera bidraga till statens inkomster
än den mera förmögne. I fordna tider hafva vi haft skatt på öfverfiöds-
artiklar, men då skedde beskattningen i en viss proportion efter förmögen-
heten; den var alltså icke lika för hvar och eu, utan den som hade bättre
tillgång skattade mera, derföre att han begagnade tobak, fickur, bränvin
o. s. v. Skatten drabbade då alltså den förmögne, hvaremot, som sagdt,
den nu skulle träffa de fattigare klasserna. För öfrigt vet man, huru
svårt det är att blifva qvitt dessa indirekta skatter, sedan man väl en
497
Den 11 Maj, e. m.
gång fått dem; det är derföre mycket lämpligare att höja bevillningen. Vi
böra åtminstone val betänka oss, och det mer än en gång, innan vi skapa
en ny skattetitel, helst då dermed äro så många olägenheter förenade med
kontroll och dylikt, som här skulle blifva förhållandet. Jag yrkar bifall
till Utskottets förslag.
Herr Hseggström: Jag har för min del någorlunda i minnet hvad
som för några dagar tillbaka passerade, då Bevillnings-Utskottet inkom
med sitt förslag om förhöjning i stämpelafgiften. Utskottet blef då från
många håll ganska häftigt anfallet; nu deremot, någi'a dagar derefter,
tyckes man finna det alldeles i sin ordning och en ganska lätt sak att
lägga skatt på cigarrer och snus. Då hade man så ofantligt många an¬
märkningar att göra mot Utskottet; nu är man missbelåten med att Ut¬
skottet ej utarbetat ett förslag i den syftning man dä ogillade. Detta
kan åtminstone icke kallas för att vara konseqvent. Accisen är det aldra
förkastligaste beskattangssätt man gerna kan tänka sig. I Frankrike
har den visserligen funnits ganska länge, men man har likväl ofta försökt
att få bort den, ehuru detta, till följd af de oerhörda statsutgifterna och
nödvändigheten att anskaffa penningar till dessas bestridande, ännu icke
lyckats. I Nordamerikas Förenta stater finnes den också, men detta
lands exempel tror jag icke för oss innebära i detta afseende någon upp¬
maning till efterföljd. Tvärtom, de trakasserier och det stora obehag
accisen der medfört borde för oss utgöra de kraftigaste skäl att icke bär
i landet införa eu dylik skatt. Såsom exempel härpå vill jag uppläsa ett
stadgande i den angående tobaksskatten der i landet gällande lagen. Det
lyder sålunda: “Hvar och en som försäljer eller bortgifver eller köper
ellei emottager tomma, stämplade lådor, påsar, käril, omslag eller konvolut
af hvad slag det vara må, eller den stämplade delen deraf, skall för
hvarje sådan förbrytelse på bevis fällas till 100 dollars böter samt ej
mindre än 20 dygns och ej utöfver ett års fängelse. Och hvarje fabri¬
kant eller annan person, som lägger tobak eller snus i dylika lådor, påsar,
käril, omslag eller konvolut, tomma eller till en del tomma, skall, öfver-
bevisad om sådan förbrytelse, dömas till ej mindre än 100 och ej mera
än 500 dollars böter samt minst 1 års och högst 3 års fängelse11. Man
hai fäst sig vid att Bevillnings-Utskottet i allmänna ordalag bemött mo¬
tionerna utan att framlägga några närmare, mera detaljerade skäl för sin
hemställan. -Vid 1867, 1869 och 1870 års riksdagar väckta inotioner af
enahanda syftning blefvo af då varande Bevillnings-Utskett afstyrka,
hufvudsakligen derföre att skatten i sin praktiska tillämpning vore före¬
nad med allt för många olägenheter och svårigheter för att kunna föror¬
das, innan eu noggrann utredning föregått, huruvida den nya beskatt¬
ningen verkligen vore åt behofvet påkallad och i tillämpningen möjlig att
genomföra. _ Att ökade inkomster för statsverket nu äro af nöden, detta har
Utskottet ej förnekat, men af de underrättelser Utskottet inhemtat angående
to baksbeskattningen i de främmande länder, der eu dylik konsumtionsskatt
förefinnes, har Utskottet kommit till den öfvertygelsen, att denna beskatt¬
ning skall, till följd af de invecklade kontroller, fiskalisationer och stränga
ansvarspåföljder för öfverträdelse!', hvarmed den, om ändamålet med dess
R/ksd. Prof. 18/1. 2 Åfd. 4 Rund. q<>
498
i eu 11 Maj, e. m.
införande — ökade statsinkomster — skall uppnås, måste vara förenad,
för vårt folk framstå såsom synnerligen motbjudande och tyngande. Ett
bevis har jag redan lemnat genom de af mig nyss upplästa stadgande^
i Nordamerikanska lagstiftningen. Behållningen af skatten torde ock, till
följd af de med uppbörden och kontrollen förenade kostnaderna, komma
att blifva vida mindre än hvad mången kanske föreställer sig. 1 Frank¬
rike uppgår kontrollkostnaden till nära 40 procent af hela skattebeloppet.
År det nu skäl att gifva ut så mycket för att få en inkomst åt staten?
Månne vi väl böra af denna orsak stifta eu undantagslag, som i sig sjelf
både är orimlig och ovilkorligen skall framkalla en mängd öfverträdelser,
till hvilkas bestraffande återstoden af skatten sannolikt torde till största
delen åtgå?
Jag inskränker mig på nu anförda skäl yrka bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Forssbeck: Jag erkänner att det är mycket vågadt att
framkomma med en motion i ett ämne, som på det närmaste berör
många Kammarens ledamöters enskilda intressen, ty jag är öfvertygad att
nio tiondedelar af Eder, mine Herrar, äro tobaksätare. Jag skulle der¬
före icke hafva vågat framkomma med förslaget, helst som jag vid förra
riksdagen vann så ringa framgång åt min då väckta motion; men jag trodde
att alla tillgångar, som kunde uppletas, borde tagas i anspråk för statens
behof och jag ansåg tobaken vara ett beskattbart föremål. Jag visste redan
förut att Utskottet var fiendtligt stämdt mot sjelfva saken, men jag kunde
det oaktadt icke afhålla mig ifrån att, i hvad på mig berodde, söka att
på lämpligt sätt bereda staten eu icke obetydlig inkomst. Vi hafva nu
visserligen lyckats nära nog genom ett tärningskast att få eu högre be¬
skattning på bränvinstillverkningen, hvarigenom en del af statsbehefven
blifvit fyllda, men ännu återstår ganska mycket i den vägen att göra, och
jag fruktar verkligen att vi ännu icke hafva riktigt klart för oss hvar¬
ifrån alla dessa penningar skola tagas. Här har blifvit sagdt, att den
fattige skulle drabbas särdeles häråt af denna beskattning, feå är dock
icke fallet, det behöfver åtminstone icke vara det, ty vi kunna ju. sätta
så låg accis på den tobak, som konsumeras af den fattigare befolkningen,
att den för dem blir nästan alldeles icke kännbar. Tobaken odlas dess¬
utom i en stor del af Sverige och, der detta är fallet, kan någon skatt
icke komma i fråga. Eu arbetare, som sjelf vill odla sitt Kila tobaks¬
land, kan göra det utan att derför betala skatt. Här har 'blifvit sagdt
åt eu talare på Norrlands-bänken, att kontrollkostnaderna skulle blifva så
ofantligt stora, uppgå, såsom i Frankrike, till nära 40 procent. Detta
är, jag vågar säga det, nära nog ett gyckel. Om kontrollörerne afiönas
hvardera med ett par tusen riksdaler om året, så blir hela kontrollkost¬
naden ej synnerligt stor, kanhända icke 20 å 30,000 R:dr och den af-
bränningen må väl icke kunna kallas för betydlig. All lyx bör beskattas,
just derföre att den är ett öfverflöd, och finnes det väl någon större och
för kropp och själ mindre vinstgifvande njutning an denna tobak, .hvilken
nära nog försvinner i rymden. Bruket deraf är en ovana, ett oskick och
må gerna beskattas. Utskottet har emellertid afslagit min motion, och
jag vill ingalunda påstå att jag är vuxen att genomdrifva en dylik be-
Ben 11 Maj, e. m.
499
skattning. Jag anser mig icke kafva framlagt fullt bevisande skäl för
densamma; jag tror mig icke ens kunna säga huru beskattningen bör ske
Jag vill derföre instämma i den reservation en af Utskottets ledamöter
tran borsta Kammaren afgifvit, om hemställan till regeringen, att hon
må söka avagabrmga ett förslag till införande af accis å tobak, som kan
nnas for oss fullt antagligt. Blifva vi icke nöjda dermed, så afslå vi
detsamma och fylla statens behof från andra håll. Vi få då se till huru
vida icke någon annan utväg står att finna; kanske vi då blifva tvungna
att nöja tullen på kafle, socker o. s. v.
förslag! anhålIer att fä fÖrena mig 1 det af Herr Arrhenius framställda
br-rgkPen repres,enfcailt frän Westerbotten, som upp-
tiadde till försvar för Utskottet, tycktes vilja förebrå den förste talaren,
att han frångått den mening lian i frågan förut hyst. Af betänkandet
linner man dock, att samma förändring inträdt uti sjelfva General-tull-
direktorens åsigt». Han motsatte sig i fjor i Första Kammaren tobaks¬
skatten, men i ar ar han inom Utskottet reservant till försvar för den¬
samma. Hetta vittnar om att saken är god, eftersom tänkande och er-
farne man om densamma kunnat ändra sin öfvertygelse För dess be
dömande^ måste hufvudsakligen trenne omständigheter tagas i öfvervä-
gande: för det forsta huruvida staten nu och för framtiden har behof
af okade inkomster; för det andra, huruvida skatten är stridande mot
den störa, den fattiga befolkningens verkliga va! och intresse, och för det
tredje, huruvida svårigheterna vid sakens utförande kunna öfvervinnas
Hvad hehofvet beträffa!-, så tror jag att derpå icke behöfver spillas
många ord; ciet förefinnes både nu och utan tvifvel äfven i framtiden
Hvad folkets intresse i frågan beträffar, så liar man bär ofta hört
upprepas den satsen, att konsumtion sskatt er ej böra införas, derföre att de
företrädesvis tråka den fattige, utan att om skattetillökning är af nöden den
allmänna bevillningen bör höjas. Jag medgifver. i likhet med hvad en
talare på förmiddagen yttrat i tullfrågan, att detta är eu god regel; men
- såsom samme talare ock anförde - ingen regel utan undantag. Hem
vide dock sträcka undantagen till förnödenhet sartiklar, något som ia« för
mm del icke vill gå in på. Men här är icke fråga om eu förnödenhets-
vaia, hvarken om mjöl, sill salt, socker, kaffe, eller något dylikt, icke ens
om ett osedligt vederqvickelsemedel, utan om eu sak, som endast är en
stimning ett ofverretnmgsmedel, som alltid lemna! efter sig motsvarande
svaghet. Ingen kan påstå att konsumtionen af tobak lemna! någon nä¬
ring, utan fastmera har eu motsatt verkan. Tobaken är så. beskaffad
ata, ju mera jag begagnar af densamma, ju mera behöfver lag och iu
mera minskas mina naturliga lifskraft». Jag har sjelf någon erfarenhet
femSitii c ’ °ch “i USS attmnuiagen med “ig skulle efter upphunnet
femtiotal se sig med mera tillfredsställelse i spegeln och bättre tåla vid
e™w-cnf daghu°™ h£n ej' gen,om P0.)kokynne grundlagt eu tobaksvana,
som blifvit eu alltmer försvagande makt. Jag går till och med så långt
att _ Ja§ anser sjelfva bränvmet, ehuru rusgifvande och ojemförligt mycket
mer genom missbruk olycksbnugande, dock i och för sig sjelft icke så
absolut onyttigt och skadligt; ty det deruti ingående alkohol innehåller
500
in.
Den 11 Maj, e.
dock något närande, hvilket deremot icke är händelsen med tobaken, som
otvetydigt är att hänföra till skadliga öfverflodsartiklar. Vid sådant för¬
hållande kan jag icke finna annat än att ifrågavarande beskattning är
helt och hållet på sin plats och alldeles icke stridande mot den fattiges
intresse. Ty hvad blir väl följden af dess införande? Jo, först och
främst kommer den icke att företrädesvis tynga den fattige, ty en grade¬
rad skala måste alltid åsättas, och skatten blir då desto mindre, ju sämre
tobaken är. De förmögnare skola naturligtvis icke låta afhålla sig från
att röka, snusa och tugga, derföre att nöjet blir dem dyrare än förut.
De konsumera fortfarande lika mycket, fastän de få betala mera,_ och
detta är ju någonting som icke kan skada. För de fattiga blir följden,
att de som förut förbrukat för ett större värde om året måste minska
förbrukningen. Månne de val derföre fara illa, hafva de icke lika myc¬
ken njutning af eu något mindre qvantitet af den beskattade varan, som
af en större af den obeskattade! Jo, utan tvifvel, ty ju mindre af denna
stimulus man begagnar, dess bättre blir effekten; och ju mer man be¬
gagnar, dess större blir käuslolösheten derför. Detta hvad beträffar njut¬
ningen, och oberäknadt den sanitära vinsten af det måttligare bruket.
Det° är derföre, efter mitt förmenande, en filantropisk förvillelse, då man
af ömhet för befolkningen motsätter sig denna konsumtionsskatt. Gerna
skulle jag deremot se om man genom en tobaksskatt, som inbragte mil¬
lioner, kunde blifva i tillfälle att borttaga den personliga skyddsafgiften, som
verkligen är en skatt företrädesvis på den fattige.
Sättet huru saken skall utföras, derpå tänker jag icke inlåta mig,
men att beskattningen i praxis är möjlig, derpå hatva vi bevis af erfa¬
renheten i andra länder. I Frankrike har den inbringat staten öfver
trettio millioner francs. Något annat förslag än en anhållan till Kong!
Maj:t om utredning, lärer emellertid nu icke kunna framställas. Skulle
då,' emot all förmodan, regeringen vid eu sådan utredning finna saken
outförbar, så vore dock dermed, såsom af eu föregående talare erinrats,
alltid den fördel vunnen, att omöjligheten af beskattningen blifvit be¬
visad.
Jag hade tänkt att yrka bifall till Herr Arrhenn reservation, men
då jag funnit Ilerr Hedins nu framställda förslag hafva företräde, så in¬
stämmer jag i det af honom gjorda yrkande.
Herr Jöns Rundbäck: Såsom en icke ovigtig^ upplysning i nu
föreliggande fråga ber jag få erinra om hvad sednaste Tullkomitéen i sitt
så mycket berömda betänkande yttrat i afseende å artikeln snus.
Efter en föregående utredning säga nemligen komiterade, att, ehuru
artikeln snus har fördelen af en skyddstull från 50 till 100 procent och
derföre borde kunna betydligt nedsättas; så, enär likväl få artiklar lämpa
sig för att åsättas,s. k. finanstullsats, när statens behof sådant krafvel-,
ville komiterade icke vidtaga någon rubbning i då gällande tullsatser för
artikeln snus.
Som Herrarne finna, lämpar sig alltså denna artikel mera än andra
att beskattas; men att höja tullen derå vore endast att gifva Herrar
snusfabrikanter ett ännu större premium än det de nu hafva, hvilket en¬
ligt en låg beräkning kan uppskattas till 1 million R:dr.
501
Den 11 Maj, e. m.
År tidpunkten derföre inne att på denna väg söka få högre stats¬
inkomster, så anser jag det kunna ske derigenom, att artikeln arbe¬
tad tobak ålägges accis, hvilken endast å artikeln snus, helt säkert, efter
de grunder motionären föreslagit, skulle inbringa mellan 1 och 2 millioner
R:dr. \'i böra nemligen veta, att, i följd af den höga tull, som artikeln
snus drager, kan deraf ej importeras mera än ett mindre qvantum af
dyrare snussorter, hvarföre ock tullinkomsten härför utgör endast mellan
5 å 6 tusen R:dr, under det inom landet tillverkas och konsumeras sä¬
kert 5 å 6 millioner skålpund. Erlades för detta snus en accis, mot¬
svarande skilnaden mellan tullen å oarbetad tobak och snus, så skulle helt
säkert den förut af mig beräknade statsinkomst kunna erhållas.
Af dessa skäl yrkar jag bifall till Herr Arrhenii reservation.
Herr Edström: I frågans nuvarande skick anser jag mig icke
kunna bedöma, huruvida accis på tobak bör beslutas eller ej. I den vill¬
rådighet, hvaruti jag sålunda befinner mig, ber jag få ansluta mig till
hvad åt en talare på Stockholms-bänken i detta ämne redan blifvit an¬
förd t.
Grefve Sparre: Jag är hufvudsakligen förekommen af åtskilliga ta¬
lare före mig, och jag behöfver sålunda knappast säga * mera än att jag
instämmer i deras mening som önska, att eu skrifvelse afiåtes till Kongl.
Maj:t angående införande ar accis å tobak. Jag har visserligen här hört
sägas att tobak skulle vara eu nödvändighetsvara, men är det så, så vet
jag ej hvilken vara som ej kan rubriceras såsom nödvändig. Jag är af
samma mening som den näst siste talaren, att icke något föremål så väl
lämpar sig för en särskild beskattning som just tobak. Kan man på nå¬
got sätt genom en förhöjning af skatten minska förbrukningen af denna
vara, så vore det verkligen väl. Eu talare från Norrland yttrade, att det
skulle vara oegentligt, om denna Kammare bestämde sig för införandet af
accis på tobak, nästan på samma gång som Kammaren afslagit Bevillnings¬
utskottets förslag om skuldsedlars beläggande med stämpelafgift, emedan
sådant skulle lägga band på den allmänna rörelsen och hämma dess ut¬
veckling. Men jag lår fästa hans uppmärksamhet derpå, att det nu är
fråga om att lägga skatt på konsumtionen, och han lärer väl ej vilja be¬
främja denna konsumtion. Alan har äfven talat om, att omkostnaderna
för kontrollen å denna accis skulle uppgå till 40 å 50 procent af skattens
belopp. Ja, detta är nu en sak som framtiden får utvisa. Om Riksdagen
nu afiåter en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, så förmodar jag, att
Kongl. Maj:t skall taga frågan i noggrant öfvervägande, och jag ser ej,
hvarföre man skulle vilja motsätta sig en sådan begäran.
Jag tillstyrker bifall till Herr Bennichs reservation.
Herr Sjöberg: Den nu föreliggande frågan är visserligen icke ny,
ty den har väl allt sedan det nya representationsskickets införande vid
hvarje riksdag varit föremål för ompröfning. Emellertid har hon under
den sålunda förflutna tiden ej hunnit något närmare sin lösning, enär
representationen lyckligtvis ännu icke funnit godt att inträda på en väg,
som efter min uppfattning är alldeles förkastlig. Detta ämne synes mig
502
Den 11 Maj, e. m.
kunna betraktas hufvudsakligen ur tvänne synpunkter, och dervid först
ur billighetens. Man torde då med fog kunna ifrågasätta, om tillräckliga
grunder må kunna uppställas för att på en vara lägga en sådan särskild
förbrukningsskatt, hvilken otvifvelaktigt till sin största utsträckning och
tyngd skulle komma att isynnerhet drabba den fattigare befolkningen. Ser
jag saken från denna synpunkt, så måste jag instämma med dem, som
yrka bifall till Utskottets förslag; och, äfven under den förutsättning, att
den föreslagna särskilda beskattningen af tobak skulle, derest den inför¬
des, bereda eu säker utsigt till ökade statsinkomster, skulle jag för min
del ensamt ur den nyssnämnda billighetssynpunkten förkasta detta förslag»
om införande af eu sådan accis.
Den andra synpunkten, hvilken med nästan lika rätt torde böra komma
under öfvervägande, är möjlighetens; och jag vänder mig dervid i främsta
rummet till Herr Key, hvilken omnämnde, att i åtskilliga främmande län¬
der denna beskattningsprocedur visat sig vara ganska lätt och verkställbar.
Jag ber dock att få fästa hans och Herrarnes i allmänhet uppmärksam¬
het derpå, att det måste vara en väsendtlig skilnad i detta afseende mel¬
lan vårt land och sådana länder, der tobaksfabrikationen är ett regale
eller monopol, som staten förbehållit sig, och hvithet man, till exempel i
Frankrike, genom eu hundraårig vana underkastar sig tillika med alla de
olägenheter, som af ett sådant system måste följa. Man har också der
så mycket lättare kunnat finna sig i dessa olägenheter, som den Franska
staten, trots de omkostnader af mångahanda slag, hvilka systemets utfö¬
rande kräfver, har i detta monopol eu högst betydlig inkomst. Men då
måste äfven staten, som sagdt, uppträda såsom den enda tillverkaren och
försäljaren af tobak, och endast på detta sätt kan staten utöfva eu verklig
kontroll på beskattningen, eller genom näringens bedrifvande i denna form
vara förvissad om, att den påräknade inkomsten verkligen inflyter. Tron
I verkligen, mine Herrar, att svenska staten skulle vilja uppträda såsom
uteslutande tillverkare och försäljare af denna vara inom landet, och är
det väl möjligt för staten att för sådant ändamål inlösa alla de to¬
baksfabrikör som nu finnas, och efter hvilka grunder skulle väl en så¬
dan inlösen kunna försiggå? Vill deremot ej staten sjelf utöfva denna
fabrikation såsom ett regale, så kan statens kontroll öfver denna tillverk¬
ning hufvudsakligen tillgå på två sätt. Det ena sättet är, att man ställer
hvarje särskild fabrik under ett fullständigt cernerings- eller bevaknings-
system, hvartill ej, såsom Herr Forssbeck trodde sig kunna antaga, det
skulle kunna vara tillräckligt att hafva en kontrollör för hvarje fabrik,
utan otvifvelaktigt erfordrades tio eller tolf sådana. Enligt statistiska upp¬
gifter funnos år 1869 i Sverige 118 tobaksfabrikör, af hvilka 102 voro i
gång. Utom de sedentär eller ständiga kontrollörer, som skulle behöfvas
för dessa fabriker, erfordras äfven åtskilliga ambulatoriska, eller sådane,
hvilka, hvar och eu inom ett visst distrikt, hade att resa omkring för att
tillse, det den seden tära kontrollen ordentligen handhades. Dessa sednare
skulle då vara af flera särskilda grader, så att den ena vore kontrollant
på den andra, ända upp till chefen för Finans-departementet, hvilken väl
i högsta hand skulle hafva vården om och inseendet öfver denna beskatt¬
ning. Vill man åter icke hafva detta instängnings- eller bevakningssystem,
så kan man gå tillväga på samma sätt som t. ex. uti Ryssland, hvarest
503
Den 11 Maj, e. m.
man stämplar all slags förarbetad tobak, både cigarrer, rök- och tugg¬
tobak. Detta kan naturligtvis blott gå till på det sättet, att varan stämplas
vid fabriken; men endast derigenom anser man sig dock icke kunna åstad¬
komma en något så när tillförlitlig kontroll, utan polisen måste äfven
störta ned på försäljningsställena för att efterspana, om ej annan tobak
säljes än den som är vederbörligen stämplad, och, detta oaktadt, lära un-
derslefven vara otaliga. Det kan dock, såsom lätt inses, ej blifva fråga
om att sätta stämpel på hvarje cigarr, utan flera sådana inläggas till ett
visst antal af till exempel 10, 20 och så vidare uti stämplade paketer.
Men detta sätt att gå tillväga skulle leda derhän, att köparen finge för¬
saka det tillfälle, soin vi sätta så mycket värde på, att före köpet få se
varan och af hennes färg och utseende i öfrigt bedöma hennes beskaffen¬
het. Genom den omständigheten, att man i sådant fall ovilkorligen måste
köpa ett visst minimiantal af cigarrer, ökas äfven tyngden af denna be¬
skattning för den fattige, hvilken, såsom klart är, har svårare att köpa
10 cigarrer än en enda sådan. Detta är äfven ett ytterligen skäl för
mig att motsätta mig det förslag, som innefattas uti Herr Bennieks vid
Utskottets utlåtande fogade reservation, likasom hvarje annat förslag, som
har till syftemål att införa den ifrågavarande förbrukningsskatten.
Herr Forssbeck talade åtskilligt om odling och kultur af tobak, och
syntes vilja trösta tobaksodlarne dermed, att denna odling ej skulle komma
att beskattas. Jag kan ej begripa, att derest en accis sättes på en för¬
arbetad vara, denna accis ej skulle komma att drabba sjelfva växten eller
råämnet, hvaraf denna vara tillverkades. Inom vissa Tyska stater be¬
skattas sjelfva denna råvara på det sätt, att man antager, att en viss
jordrymd afkasta!' en viss qvantitet tobak, och på den grunden beskattar
man råvaran eller den jord, der den odlas. Man bar i vårt land ej några
bestämda statistiska uppgifter om arealen af den jord, som användes till
tobaksodling, men antagligt är, att denna jordrymd är jemförelsevis gan¬
ska liten, hvadan man ock ej på denna väg kan hemta ökade statsin¬
komster af något betydligare belopp.
Herr Ehrenborg åberopade äfven ett yttrande, som Herr Forssbeck
haft för att bemöta Herr Sven Nilssons i Österslöf uttalade åsigt, att man
ej för häråt bör beskatta de fattigare klasserna, samt förmenade att någon
sådan fara ej förefunnes, enär denna beskattning skulle komma att ske
efter en graderad skala, så att t. ex. de sämsta cigarrerne äfven åsattes den
lägsta beskattningen. Nu frågar jag dock: huru många kontroller ocli
hvilka apparater erfordras val ej för att sätta i verket eu sådan gradering
af olika sorters tobak? Naturligtvis fordras härtill sakkunnige män och
fina rökare, hvilka hafva gjort till sitt lits uppgift att profva cigarrer, ungefär
på enahanda sätt som det finnes personer, hvilka uteslutande sysselsätta
sig med att profva de franska röda vinerna. Antages nu ett sådant sy¬
stem, så blir följden deraf en ytterligare och ännu mera invecklad kon¬
troll, hvilken komme att menligt inverka på beloppet af de inkomster,
hvilka staten på denna väg sökte att erhålla. Herr Ehrenborg nämnde
äfven något om den stora skada som, enligt hans förmenande, bruket af
tobak ur sanitär synpunkt skulle utöfva. Det torde dock vara obestrid¬
ligt, att man i denna, likasom i andra frågor, bor skilja mellan bruk och
missbruk. Huruvida tobak, der den måttligt brukas, länder till skada
504
Den 11 Maj, e. m.
eller ej, vågar jag antaga icke vara fullkomligt utredt. Jag är visserligen
ej sakkunnig att bedöma detta, och jag håller före, att icke heller Herr
Ehrenborg i detta ämne kan åberopa tillräcklig sakkunskap. Men jag
har i fråga härom samtalat med åtskilliga utmärkta läkare, och en och
annan bland dem har till och med förklarat, att ett måttligt bruk af
tobak kan under vissa förhållanden vara helsosamt eller åtminstone oskad¬
ligt. Hvad nu vidkommer den jemförelse mellan det skadliga uti konsu¬
merandet af tobak och bränvin, hvarom Herr Ehrenborg äfven ordat, så
är det förvånande att finna, att man i den nu förevarande frågan skall
vilja till stöd för sin mening uppställa en sådan jemförelse. Om jag icke
missförstod hans yttrande i denna del, så skulle man, med hänseende der¬
till, att, enligt hans åsigt, bruket af tobak vore skadligare än bruket af
bränvin, vara mera sträng vid beskattningen af den förra.
Jag skall ej längre taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag
tror mig hafva angifvit några synpunkter, från hvilken denna fråga så i
ett som i annat afseende lämpligen torde böra betraktas. Men jag har
ock vid mer än ett föregående tillfälle sökt framhålla vigten af att rege¬
ringen icke må besväras med framställningar från Riksdagens sida, livilka
icke äro på goda skäl grundade, samt, så att säga, innebära sin egen
dom. Hvad särskildt angår den under denna öfverläggning äfven uttalade
önskan att redan till nästkommande riksdag få mottaga ett fullständigt
förslag i ämnet från Kongl. Maj:t, så föreställer jag mig, att sådant ligger
utom möjlighetens gräns.
Beträffande slutligen Herr Keys framställning i början af hans sed-
naste yttrande, så afsåg densamma, så framt jag eljest rätt fattat hans
mening, att det förslag till en särskild beskattning af tobak, hvilket Riks¬
dagen borde af Kongl. Maj:t begära, icke nödvändigt skulle förutsättas
vara sådant, att detsamma efter all sannolikhet kunde af Riksdagen an¬
tagas, utan Herr Key syntes mig gifva en antydan om, att egentliga me¬
ningen med den föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t skulle vara, att
Regeringen, på grund deraf, skulle framkomma med ett förslag, hvilket
sedan af Riksdagen kunde afslås. Lämpligheten af en dylik, under sådan
förutsättning vidtagen åtgärd från Riksdagens sida vill jag dock lemna
derhän.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr H ier ta: Hen föregående talaren har redan framhållit så vig¬
tiga argument mot Herr Bennichs förslag, att de, åtminstone i min tanke,
bort vara tillräckliga att öfvertyga om olämpligheten af den accis, hvarom
nu är fråga. Jag ber härjemte få nämna, att då det är fråga om att
tillämpa en ny beskattningsprincip, så bör det ej heller förvåna, om nå¬
gon söker framdraga ytterligare bevisning i sak. Det är derföre jag från
sjelfva Utskottsbetänkande! ber att få hemta några skäl för Utskottets
förslag. Utskottet yttrar bland annat: “de vid 1867, 1869 och 1870
årens riksdagar framställda motioner i enahanda syftning blefvo af Riks¬
dagen afslagna, sedan Bevillnings-Utskottet afstyrkt desamma, hufvudsak¬
ligen af de skål, att en sådan skatt å tobak, antingen den lades å till¬
verkningen eller försäljningen, i sin praktiska tillämpning skulle vara för¬
enad med alltför många olägenheter och svårigheter för att kunna för¬
Den 11 Maj, e. m.
505
ordas, innan en noggrann utredning föregått, huruvida en ny beskattning
verkligen vore af behofvet påkallad, och om i sådant fall den föreslagna
å tobak borde anses kunna utgöras med mindre tunga för nationen än
hvarje annan.“ Då sålunda trenne föregående Riksdagar sammanstäm¬
mande uttalat sig mot en sådan accis, har Utskottet äfven nu afstyrkt de
ifrågavarande motionerna samt ansett, att en sådan skatt borde undvikas,
så framt ej nöden vore allt för stor och icke någon annan utväg till be-
hofvens fyllande kunde utfinnas. Vänder man nu bladet i betänkandet,
och ser på de reservationer, som der finnas, så har hvarken Herr Bennich
eller Herr Arrhenius, ej heller de som förenat sig med dessa reservanter,
framställt någon tanke eller något sken till vederläggning af de hufvud¬
skål, som Utskottet framställt för sitt afstyrkande af motionerna. Mig
synes, att i denna omständighet ligger något, som är väl förtjent att taga
vara på, samt att sålunda endast den yttersta nöd bör berättiga oss att
tillgripa ett beskattningssätt, som redan tre föregående Riksdagar för¬
klarat vara förenadt med allt för många olägenheter. Men jag ber der¬
jemte^ att få fästa Herrarnes uppmärksamhet på några andra förhållanden.
Det finnes knappast något annat land, som har en så stor statsskuld,
hvarå ränta skall betalas, och som sålunda är i så stort behof att upp¬
söka alla möjliga källor till inkomsternas ökande som England. Bland
de föremål för särskild beskattning, som man der funderat på, är äfven
tobak. . Man har dock ej tilltrott sig att belägga den med accis, utan
hållit sig vid att förhöja tullen å denna vara. Ser man på förhållandet
i Danmark, som för några år sedan var i största behof af statsinkomster,
så tror jag älven att det då sattes i fråga att lägga en särskild accis på
tobak; men man fann sedermera bäst att denna tanke ej kom att sättas
i verket. Äfven i vårt land har man eu gång haft prof på accissystemet,
och det var under tiden från början af Gustaf IV Adolfs regering intill
år 1812. Man känner, hvilket hat och missnöje till följd häraf uppstodo
i landet, hvarföre ock denna beskattningsgrund afskafiädes år 1812, om
jag minnes rätt, och sedan dess har under nära 60 års tid det ej af nå¬
gon enda Riksdag blifvit satt i fråga att ånyo införa någon accis. Jag
upprepar, att, så långt tillbaka jag minnes och efter hvad jag funnit ge¬
nom att studera Riksdagarnes historia under de sista 60 åren, ej någon
enda Riksdag före den nuvarande återkommit till en financiel utväg, som
tre föregående Riksdagar redan förkastat.
I afseende å hvad som yttrats om lämpligheten och möjligheten af
denna skatts införande, så ber jag att få underställa Herrarnes eget om¬
döme, om någon tror, att ej denna accis, utom det i allmänhet för¬
hatliga spioneri, hvartill den gifver anledning, äfven skall tillskapa en
särskild accispolis, hvars medlemmar ungefär komma att motsvara hvad
som inom ett annat område kallas “griphumrar,- och hvilka äro, såsom
hvar man vet, de minst älskvärda och mest förhatliga af alla tjensteman.
För öfrigt hemställer jag om dessa tjensteman i verkligheten skola kunna
uträtta särdeles mycket för att förekomma försnillning, hvilken ju alltid
kan verkställas på liera olika sätt, såsom derigenom att arbetaren under
sjelfva arbetet inom fabriken kan smuggla undan tobak i sina fickor, och
hvilket ej alltid kan kontrolleras. Jag kan ej neka till, att, då nu fråga
ar om eu skrifvelses aflåtande i ett ämne, som berör fiskaliska principer,
506
Den 11 Maj, e. ra.
det skulle vara mig och. som jag förmodar, äfven Kammarens öfriga leda¬
möter särdeles kärt, om Herr Finansministern behagade meddela Kam¬
maren sin tanke i ämnet.
Jag afstyrker förslaget om en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t i
denna sak, samt tillstyrker bifall till Utskottets betänkande.
Herr Uhr: Den siste talaren påstod, såvidt jag uppfattat hans yt¬
trande rätt, att denna fråga nu för första gången under det nya repre-
sentationsskicket kommit på tal. Jag får härvid erinra, att redan under
1859—1860 års riksdag, då jag var ledamot af Bevillnings-Utskottet, man
derstädes i en hastig vändning beslöt sig för att lägga eu särskild skatt
på tobak, och isynnerhet på den mest onödiga formen af tobak, nemligen
cigarrer. Sedan nu detta blifvit beslutadt, så utsågs en komité inom
Utskottet, hvilken skulle komma fram med ett förslag om sättet för denna
skatts utgående. Detta blef den värsta frågan, och den kunde verkligen
ej på något tillfredsställande sätt lösas; ty, hvad helst än denna komité
föreslog, så afslogs det dock inom alla fyra stånden. Emellertid har, äf¬
ven efter den nyssnämnda riksdagen, det knappt funnits någon riksdag,
då ej denna fråga ånyo utgjort föremål för Riksdagens pröfning, men
lika säkert har ock varit, att vid ingen af alla dessa riksdagar något för¬
slag framkommit, som tillvunnit sig Riksdagens bifall. Huru vill man väl
då begära, att Kongl. Maj:t skall finna rätta sättet att lösa frågan? Af
de tre förslag till skrifvelse jag nu hört omtalas, kan jag ej godkänna
något enda. För min del tycker jag det är omöjligt att hos oss med
någon utsigt till framgång tillämpa den ifrågasatta beskattningsprincipen,
och jag tror äfven att största delen af denna Kammares ledamöter delar
denna min åsigt. Hvarföre skola vi då nödvändigt fråga Kongl. Maj:t,
om inte också Han tycker detsamma? För öfrigt är jag öfvertygad derom,
att, derest Kongl. Maj:t anser det vara nödigt att angående denna truga
göra en utredning, så föranstaltar Han nog, vår bön förutan, om att en
sådan utredning kommer till stånd.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Key: Jar har egentligen begärt ordet för att besvara några
invändningar mot mitt förra yttrande af tvänne ärade talare på Stockholms¬
bänken. Den ene af dem, Herr Hjerta, åberopade såsom hufvudsaldigt
skäl för sitt afstyrkande af det väckta skrifvelseförslaget, att redan Henne
föregående riksdagar afslagit hvarje framställning om att belägga tobak
med accis. Det förvånar mig att höra detta argument i synnerhet från
denne talares mun, då det just varit hans uppgift att i det förflutna
omfatta och föra framåt just sådana framtidsfrågor, Indika gång efter
annan fallit, men hvilka slutligen, i samma mån opinionen och det all¬
männa medvetandet hunnit att fatta och tillegna sig dem, gått igenom
och blifvit lag. Såsom ett exempel i detta afseende må jag endast erinra
om innehållet af Lag-Utskottets på vår föredragningslista nu stående ut¬
låtande N:o 26, berörande ett ämne, hvarom Herr Hierta vid liera på
hvarandra följande riksdagar väckt motioner, och hvilka allesammans af
Riksdagen blifvit afslagna, men den tanke, som ligger till grund för dessa
hans motioner, är ej derföre mindre riktig och sann.
507
L'en 11 Maj, e. in.
En annan talare på Stockholms-bänkeu yttrade, att vi lyckligtvis ej
hittills på allvar försökt att beträda denna väg att införa serskild för-
brukningsskatt på tobak. Jag ber att få erinra honom om att vi redan
hafva accis på tillverkning och försäljning af bränvin, och det en ganska
allvarsam accis ändå. Likaså linnes äfven accis på hvitbetssocker; hvarföre
vore det mera olyckligt på tobak?
Samme ärade talare yttrade sig vidt och bredt om alla de olägen¬
heter och allt det förhatliga, som är förenadt med kontrollen öfver hvarje
sådan beskattning under formen af ett regale; men hvarföre just regale?
jag får härvid erinra, att uti Amerikas Förenta stater finnes accis på
tobak; men fabrikationen af denna vara derstädes är icke derföre något
regale, och den acciskontroll, som republikanare underkasta sig, torde äfven
vi tåla vid.
Vidare yttrade samme talare, att jag hade påstått, att, derest vi till
nästa riksdag begärde från Kongl. Magt ett förslag om införande af
accis å tobak, det ju alltid stode oss fritt att sedan få nöjet afslå det¬
samma. Då den ärade talaren fann en dylik förutsättning särdeles be¬
synnerlig och ensidig, så får jag upplysa honom om, i fall han ej hörde
det, att jag äfven sade, att det stode Riksdagen fritt att antaga ett så¬
dant förslag. Man kan väl ej gerna påstå att Riksdagen, när den skrifver
till Kongl. Maj:t, skall på förhand bestämma sig för bifall af ett emot-
sedt Kongl. förslag, hvilket som helst?
Man har äfven talat om, att isynnerhet de fattigare klasserna skulle
drabba^ af denna förbrukningsskatt. Nej, mine Herrar, den fattigare be¬
folkningen drabbas isynnerhet af den ökade tullbeskattningen på tobaks-
stjelk, hvarom vi i förmiddags fattade beslut. Det är nemligen just de
sämsta sorterna af tobak, som mest konsumeras af de fattigare klasserna,
ty jemförelsevis röka arbetarne mera sällan cigarrer, utan denna njutning
är förbehållen de mera bemedlade, och dessa kunna nog tåla vid en accis.
Jag tror äfven, att vi förr eller sednare måste slå in på den vägen be¬
träffande både tobak och Öl för att bereda statsverket större inkomster.
Herr Sven Nilsson i Österslöf har för sin del förordat den direkta
beskattningen, såsom framför all annan prisvärd; det land der detta sy¬
stem står i sin högsta blomma är— Turkiet, men jag tror ej att i något
annat land skattebördorna äro så störa som der, under det att denna
mönsterstats finansiela ställning är allt annat än tillfredsställande.
Man säger, att den indirekta beskattningen “stjäl penningar i smyg
ur folkets fickor. “ Nej, mine Herrar, så böra vi ej uttrycka oss. Den
indirekta beskattningen är ett sätt att fördela skatterna till lättnad för
enhvar, och är en frivillig afgift, som man kan undandraga sig om man
vill eller betala i många små poster när man vill. Denna delningsprincip
har äfven blifvit tillämpad i afseende på kommunalutskyldernas erläggande,
hvilket numera kan ske på flera terminer af året. Detta stadgande har
ju tillkommit, emedan man ansett det lättare för de skattskyldige. All¬
deles på samma satt är det med den konsumtionsskatt, hvarom nu är
fråga.
Vill man åter icke pålägga någon indirekt skatt, må man då vara
konseqvent; bort då icke blott med alla acciser, utan äfven med alla
tullar, med allt hvad som hittills utgjort våra förnämsta inkomster. Men
508
Den 11 Maj, e. m.
förgäfves skall man försöka att taga ut lika mycket på direkt väg — låt
vara att den direkta beskattningen medför större hushållning med statens
medel — följden af densamma blir stillestånd i statens utveckling, af¬
brott och afstadnande i enskild företagsamhet, i allmän handlingskraft.
Detta kan räcka några år, en längre eller kortare tidsperiod, men ett
lefuadsfriskt folks utveckling hämmas ej sä lätt, den bryter ånyo sina
skrankor, och då återstår ej annat än att omigen öfvergå till indirekt
beskattning. Mine Herrar, inom ett tiotal af år hafva vi accis på tobak.
Grefve Sparre: Det visar sig verkligen, att tobaken har ganska
många vänner i denna Kammare, och för min egen del må jag bekänna,
att äfven jag är rökare. Jag tillstår ock, att, derest jag såge någon möj¬
lighet att på annat sätt få den närmaste tidens behof fyllda, skulle äfven
jag bidraga till att vi sluppe undan från den nu ifrågasatta beskattningen.
Men då jag hyser den farhågan, att vi ej nu hafva någon annan utväg,
än att för behofvens fyllande bestämma oss för denna accis, så kan jag
ej motsätta mig det yrkande, som innehålles i Herr Bennick’s reservation.
Det är redan erinradt åt en föregående talare, att den nu föreslagna
accisen icke är någon ny princip hos oss, ty den tinnes redan på bränvin
och hvitbetssocker och då en talare på Stockholmsbänken frågade, huru
det skulle blifva möjligt att kontrollera tobaksfabrikerna, så må jag fråga
huru är det väl möjligt att utöfva kontroll öfver 200 stycken bränvins-
brännerier? Jag tror, att detta hittills gått ganska kitt för sig, och så
torde det väl äfven kunna blifva i afseende å kontrollen öfver tobakstill-
verkningen. En talare har emellertid sökt visa, att detta vore omöjligt;
men jag skulle hafva varit honom tacksam, om han velat spara denna be¬
visning till dess vi fått se Ivongl. Maj:ts förslag i ämnet. Det torde nem¬
ligen vara litet kinkigt att på förhand bestämma, om en sådan kontroll
är möjlig eller ej; och med ail aktning för den ärade talarens insigter, så
tror jag att hans argumentation stötte på hvad man kallar de obotfärdiges
förhinder, hvarföre jag ock anser, att vi ej böra misströsta utan invänta
sakkunniges yttrande i denna fråga. Om nu desse säga, att en sådan
kontroll är omöjlig, så vill jag tro det.; men ej tror jag på sakens omöjlig¬
het endast derföre att den nyssnämnde talaren ej kunnat uppfinna några
medel för att sätta en sådan kontroll i gång. Det kan ju finnas män med
större uppfinningsförmåga än han. Samme talare nämnde vidare, att det
ej vore grannlaga af oss att besvära regeringen med utredande af så svåra
frågor som denna. Jag tror att regeringen haft svårare saker än så att
sysselsätta sig med, och att hon ej skall illa upptaga en sådan begäran
om utredning. Jag har anledning att hoppas detta, då jag finner att
general-tulldirektören, som hittills motsatt sig accis på tobak, numera ej
blott anser det vara möjligt att införa en sådan accis, utan äfven önskar
“att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Riksdagens pröfning fram¬
lägga fullständigt förslag till införande af en sådan accis-1. Jag föreställer
mig att han är kompetent att bedöma denna sak.
Den ärade talaren på Stockholmsbänken yttrade vidare, att äfven han
för sin del ogillade missbruket af tobak, men ansåg derjemte att man
härvidlag bör göra skilnad på bruk och missbruk. Ja, frågan är just om
man verkligen kan göra en sådan skilnad, ty för min del tror jag nästan
Den 11 Maj. e. m.
509
att hvarje bruk af denna vara är ett missbruk, och detta säger jag fastän
jag sjelf både snusar och röker. Men när man velat påstå att tobak
äfven är en*-nödvändighetsvara, så må jag erkänna, att jag ej hyser någon
barmhertighet för dem, som, genom begäret att tillfredsställa denna lystnad
efter tobak, råka i nöd för sitt dagliga uppehälle. Den ärade Stockholms-
representanten hyste äfven en viss tvekan, huruvida ej, enligt vissa läkares
vitsord, tobaken ibland kunde vara helsosam. Men jag undrar om ej
dessa läkare äfven voro rökare, ty i sådana fall har jag hört att de
pläga tillstyrka bruket af tobak såsom helsosamt.
Skämt åsido! Då vi nu behöfva penningar och mycket pennin¬
gar för framtiden, då tobak är en artikel, som framför allt är be¬
skattningsbar, då accis inom vårt land icke är något nytt, utan redan
blifvit tillämpad på flera artiklar, då deri tobak, som inom landet plan¬
teras, för närvarande är alldeles fri från. skatt, samt då slutligen per¬
soner, för hvilkas insigter i tull- och näringsförhållanden jag hyser det
största förtroende, icke anse saken vara omöjlig, så måste jag för min del
biträda deras mening, som anse att, innan vi på lösa ord förkasta saken
såsom outförbar, vi böra göra en hemställan till Kong!. Maj:t i detta
ämne.
Herr Forssbeck: Sedan jag begärde ordet hafva så stora förmågor
nppträdt för att afstyrka bifall till min motion, att jag torde få svårt
att i en hast bemöta alla deras invändningar. Vidkommande hvad tobaks-
accisen i de länder, der den tillämpas, inbringar, så vill jag minnas, att i
Frankrike uppgår den till 250,000,000 francs, och det är ju en ganska
vacker årlig inkomst för den franska staten. En annan talare på Stock¬
holmsbänken bad oss akta oss för de "griphumrar-g som nödvändigt körnare
att uppstå i och Bred införande af den ifrågavarande accisen. För min
del vet jag ej, om vi hafva stort skäl att taga oss i akt för dylika odjur,
ty de finnas ju redan och komma äfven att, oaktadt all vår varsamhet,
framdeles finnas. Det är nemligen klart, att tobaksarbetarne ej kunna
undansnilla tobak, då de ej få lemna arbetslokalen, utan att man dess¬
förinnan förvissat sig om att ej någon stöld eller snatteri föröfvats. På
samma sätt går man äfven tillväga med guld- och silfverarbetare, hvilka
noggrant undersökas innan de släppas ut ur arbetsrummet. Allt detta
är ju för öfrigt endast ett högst nödvändigt försigtighetsmått å fabrikan¬
tens sida. Man har äfven invända att kontrollen öfver tillverkningen
skulle blifva särdeles svår. och att det ej skulle förslå ajt hafva endast
en kontrollör för hvarje tobaksfabrik. Jag kan dock ej finna annat än
att en kontrollör vore tillräcklig för hvarje fabrik, då ju mycket val en
person kan hinna stämpla tobaken och lägga in den i särskilda paket, ty
allt detta är en mycket enkel procedur. Då man äfven förmenat, att det skulle
blifva svårt att vid inköp skilja mellan t. ex. sådana cigarrer som kosta
5 R:clr och de som kosta 10 R:dr hundradet, så får jag säga, att detta
visst icke är någon svårighet, ty fabrikören bar ju på förhand låtit stämpla
den förra sorten efter 5 R:drs och den sednare efter 10 R:drs pris för
hundradet. Det kan sålunda ej komma i fråga att något underslef här¬
vidlag kan begås.
En ärad talare på Stockholmsbänken nämnde, att Herr Arrhenii
510
Den 11 Maj, c. m.
förslag skulle gå derpå ut att vi lios regeringen borde anhålla, att till
nästkommande riksdag få ett fullständigt förslag i ämnet. Om man
dock läser Herr Arrhenii reservation rätt, så skall man fänta, att han ej
bestämt någon viss tid för Kongl. Maj:t att till Riksdagens pröfning fram¬
lägga förslag till införande af accis på tobak, utan att han lemnar detta
till Kongl Maj:ts eget afgörande. Jag är ock öfvertygad derom, att rege¬
ringen ej skulle illa upptaga en sådan framställning från Riksdagens sida,
likasom jag ock är förvissad om, att, derest en sådan accis ej snart kom¬
mer till stånd, utan att vi i stället nödgas höja den direkta bevillningen,
vi helt säkert inom kort skola ångra oss att vi ej nu bifallit det ifråga¬
satta skrifvelseförslaget.
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Arrhenii reservation.
Herr Liss Olof Larsson: Det blir ganska ledsamma dagar de få,
soja nu återstå af vår sammanvaro; ty på dem skola vi nu i riksdagens
sista timme finna på utvägar att skaffa penningar för alla de anslag, som
vi under loppet af 3 å 4 månader beviljat. Bevillnings-Utskottet har
framkommit med åtskilliga förslag i denna väg, men de hafva alla blifvit
slopade det ena efter det andra. Men någon gång skola vi dock, såsom
man säger, stadna i stöpet och nödgas bestämma oss för någon utväg,
om det skall blifva möjligt att reglera inkomsterna så att de motsvara
utgifterna. Emot förslaget att genom accis på tobak bereda staten någon
inkomst, har såväl Utskottet, som flere talare under denna diskussion
uppställt många svårigheter och sagt, att det vore omöjligt att beskatta
tobak. Jag skulle visserligen till dessa förmenta omöjligheter äfven kunna
tillägga några flera sådana. Men det oaktadt tror jag dock att ej tillräckligt
öfvertygande skäl finnas för att motsätta sig en skrifvelses aflåtande i
ämnet till Kongl. Maj:t. Det kan ju väl vara möjligt att det dock finnes
något lämpligt sätt, hvarigenom man kan lägga en särskild förbruknings-
skatt på denna vara. och, för att få denna fråga på ett tillfredsställande
sätt utredd, anser jag det vara ensidigt att eu skrifvelse afiäts till Kongl.
Maj:t för att få saken fullt utredd af sakkunnige personer. Man kan vis¬
serligen afslå förslaget om afiåtandet af eu sådan skrifvelse, om man tycker
att det är ett nöje att så här prata bort några timmar på tobak hvarje
riksdag, ty säkert är, att om frågan nu faller, så kommer den åter vid
nästa och följande riksdagar, ända till dess något göres för att få frågan
utredd; men för den som icke finner ett nöje deruti, tror jag klokheten
bjuder, att sölgi få ett snart slut på densamma. Beslutar man sig för att
nu hos regeringen anhålla om en utredning i ämnet, så är det klart, att,
derest denna utredning visar att något lämpligt sätt att beskatta tobak
icke förefinnes, så aflåta- icke heller regeringen någon annan proposition i
frågan, än den utredning som skett, och i sådant fall torde den då få
anses förfallen, åtminstone för några år, hvarigenom några Riksdagar kunde
slippa spilla tid på densamma.
Man har äfven här, såsom det ofta brukas, sökt göra sig till målsman
för den fattigare klassens bästa genom att säga, att det vore att begå en
grymhet emot de fattige om accis på tobak komme till stånd, emedan man
derigenom tvingade dem att undvara denna vara, Men hvilken blir val
följden om tobaken fördyras så att den fattige måste afstå från dess
Den 11 Maj, e. ra.
511
begagnande? Jo, ingen annan än den, att de penningar, som nu användas
till inköp af tobak, i stället komme att besparas för bättre ändamål, ty
man kan val' icke säga, att de medel han använder för denna vara, äro
väl använda. Jag tror dessutom att den allmänhet, som har råd att låta
flera millioner R:dr gå upp i rök, den kan också gerna låta staten få
något med af denna rökelse i form af accis.
För min del vill jag dock, icke bifalla någotdera af de båda reser-
vanternes förslag, hvarken Herr Bennichs eller Herr Arrhenii, emedan de
nog bestämdt yrka ett förslag i ämnet. Deremot instämmer jag i det af
Herr Hedin nu framlagda förslag, hvilket, såvidt jag kunnat fatta, ej afser
en bestämdt uttalad önskan från Riksdagens sida, att Regeringen skulle
framlägga ett förslag i ämnet, utan lemnar Regeringen frihet att, om efter
verkställd utredning detta beskattningssystem visar sig vara olämpligt,
endast gifva Riksdagen tillkänna, huru denna utredning utfallit. Hvad
man då vunnit vore endast att man genom en sådan utredning af ämnet
kunde hafva hopp om att för någon längre tid slippa höra talas om sär¬
skild beskattning af tobak och då detta, enligt mitt förmenande, icke vore
så litet vunnet, så utgör äfven det för mig ett skäl att, såsom jag redan
nämnt, yrka bifall till Herr Hedins förslag.
Herr Sahlström instämde.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Motionären i denna fråga började
sitt anförande på ett sätt, som ingaf mig den tanken, att han ansåg det
skola fordras ett ganska stort mod för att framkomma med motion i detta
ämne, emedan han trodde att tobaken skulle hafva många vänner inom
Kammaren. För egen del får jag förklara, att jag både röker och snusar,
och detta sednare till och med utan att behöfva nysa för hvarje gång
man ger mig en pris. Men ej kan jag derföre ondgöras öfver att denna
fråga nu framkommit. Det är ingenting hvarken ovanligt eller förargligt
deri. Det kan visserligen icke vara synnerligen farligt, att på ett sådant
gebiet som detta väcka förslag om ökade skatter, hvilka isynnerhet blifva
betungande för den lägre befolkningen. Men då en talare sade, att denna
accis årligen skulle inbringa flera millioner i statskassan, så må jag undra,
hvilka som skulle släppa till dessa millioner. Om jag, såsom jag redan
nämnt, begagnar tobak, så är det naturligtvis mycket litet i förhållande
till de qvantiteter, som i min hemort af mina kommittenter och öfrigt
arbetsfolk konsumeras. Jag vill visserligen icke påstå, att tobak är en
nödvändighetsvara; men, om man skulle inskränka sig till endast sådant,
som vore nödvändighetsvaror, så undrar jag verkligen, huru många dagar,
om ens någon, hvar och eu af eder, mine Herrar, varit inskränkt till
blotta nödvändighetsvaror. Jag tror att hvar och en af oss, till och med
den talare, som nyss hade ordet, hvarje dag begagnar äfven hvarjehanda
lyxartiklar och ej blott nödvändighetsvaror. I fordna tider, då det fanns
endast jägare och fiskare, som gingo klädda i djurhudar och begagnade
sig af stenvapen, då kunde man tala om skilnad mellan lyx- och nöd¬
vändighetsartiklar. Men tiderna hafva sedan dess blifvit mycket förän¬
drade, och nu kan man verkligen påstå, att sjeifva lyxen är en nödvän¬
dighetsvara. Då nu tobak är den enda lyxartikel, som den fattige arbe-
512
Den 11 Maj, e. in.
tåren består sig, så är det hvarken rätt eller välbetänkt af oss att genom
en .särskild beskattning på denna vara lägga hinder i vägen för arbetaren
att få njuta så litet i detta usla lif.
Här hafva så många talare förut klandrat detta försök att i tid och
otid besvära Kongl. Maj:t med skrivelser, att jag ej borde vidare uppe¬
hålla mig vid denna sak. Men nog finner jag det vara besynnerligt, om
man nu skulle besluta sig för att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
utan att i ringaste mån tillkännagifva, i hvilken rigtning Riksdagen ön¬
skade en framställning från Kongl. Maj:ts sida.
Den ärade talaren från Wenersborg önskade, att vi ej skulle anse
det vara omöjligt att lägga accis på tobak förrän sakkunnige män härom
yttrat sig. Men för min del tror jag, att det vore att fordra alltför myc¬
ket af Kongl. Maj:t, om vi skulle begära att han skall utreda allt, som
vi icke så noga förstå. Dessutom är det icke Riksdagens skyldighet och
pligt att ständigt uppsöka nya föremål för beskattning. Jag tror att vi,
för att begagna ett uttryck af en talare på Stockholms-bänken, ej böra
göra oss sjelfva till några “gripkumrar“, som snoka efter nya skattetitlar,
utan heldre höja den allmänna bevillningen. Detta anser jag vara rent
spel, men ej böra vi genom indirekta skatter likasom i smyg locka pen¬
ningar ur folkets fickor.
Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande.
Herr Hyla lider: Då jag inom Utskottet deltagit i behandlingen
af detta ärende, samt medverkat till det beslut, hvartill Utskottet här
kommit, har jag ansett mig pligtig att nu anföra de skäl, hvilka hufvud¬
sakligen bestämt min mening. I detta hänseende torde likväl knappast
vara för mig behörigt något mera än att hänvisa till de upplysningar
om, huru olika beskattningsväsendet med hänsyn till artikeln tobak är
ordnadt i olika länder, och de svårigheter vid accissystemets tillämpning, som
möta i fråga om möjligheten för kronan att utöfva eu fullt säker och till¬
förlitlig kontroll öfver skattens behöriga utgörande. Och då vidare i be¬
traktande tages, att man genom denna accis, hvilken innebure en synner¬
lig lockelse till smuggling eller försök att undandraga sig dess erläggande,
skulle på ett ganska betänkligt sätt demoralisera befolkningen och sålunda
åstadkomma en långt större skada, än hela den tvifvelaktiga inkomsten af
detta beskattningssätt är värd, synes mig uti allt detta ligga tillräckligt
manande anledningar till ett afslag å motionärens förslag.
Att besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse i ämnet anser jag olämp¬
ligt och' oriktigt, helst jag är förvissad att, om Kongl. Maj:t skulle finna
möjligt och utförbart att höja statsinkomsterna genom accis å tobak, Kongl.
Maj:t icke lärer underlåta att sjelfmant derom utarbeta förslag och under¬
ställa detsamma Riksdagens pröfning.
Af alla dessa skäl finner jag mig föranlåten att yrka bifall till be¬
tänkandet,
Herr Statsrådet Wsern: Jag hade icke tänkt yttra mig i detta
ämne, då ingenting annat blifvit ifrågasatt än en utredning, och jag an¬
ser att, om representationen önskar en sådan, regeringen, utan allt af¬
seende å hvad dess tänkesätt med hänsyn till tillämpningen än må vara,
Den 11 Maj, e. m.
513
bör möta representationens önskningar. Men då jag blifvit direkt inter¬
pellerad om mina åsigter i detta fall, vill jag lika litet dölja dem eller
undandraga mig att öppet gifva dem till känna.
Såsom af åtskillige talare under denna debatt blifvit erinradt, har
förslag om accis å tobak flera gånger vai*it inom riksförsamlingen å bane,
och såsom riksdagsman har jag naturligtvis, i likhet med andra riksdags¬
män, sökt att äfven i min ringa mån göra för mig klart förhållandet med
denna beskattningsform. Jag har derföre, då jag erfarit, att frågan varit
föremål för dåvarande Nordtyska Förbundets riksdag, och att åtskilliga
broschyrer i ämnet der utkommit, skaffat mig dem och äfven på annat
sätt bemödat mig att förvärfva kunskap, huru saken var ordnad i andra
länder samt med hvilken olika effekt.
Man inhemtar af dessa uppgifter — hvad äfven här blifvit nämndt —
att det finnes tvenne olika sätt att beskatta tobak.
Det första är att göra tobaken till ett monopol, till ett regale, så
att kronan ensamt egen att tillverka och försälja tobak. Den andra for¬
men för beskattningen är accisen, som af någon talare också blifvit för¬
ordad, och det tredje sättet är slutligen tull å varan. Endast detta sist¬
nämnda sätt har hittills varit hos oss begagnadt, och vi hafva beskattat
den i rå eller förädlad form införda tobaken så mycket, att denna skatte-
titel bidrager till statens inkomster med omkring en och en half million
R:dr om året, hvilket belopp hädanefter skulle komma att ökas med
150,000 R:dr, i händelse Första Kammaren biträder Andra Kammarens
beslut om tullafgiftens bestämmande till 29 i stället för nuvarande 26 öre
per skålpund.
Hvad nu vidkommer de olika beskattningssättens företräden inbördes
och hvar för sig, är jag för min del öfvertygad derom, att regalet eller
monopolet är alldeles olämpligt. Det strider till den grad mot värt före¬
ställningssätt och våra vanor, att dess införande hos oss svårligen kan på
allvar ifrågakomma. Yi äro vana att få plantera på vår jord hvad vi
behaga och att drifva hvilken loflig industri som helst. I vår historia
har ock tobaken varit en gång i fråga såsom monopol. Herrarne känna,
att i 63 § Regeringsformen finnes denna bestämmelse: “Ej heller må Ko¬
nungen statens inkomster förpakta eller till vinning för sig och kronan
eller enskilda personer eller korporationer några monopolier fastställa. “
Den historiska anledningen till detta stadgande i grundlagen är den, att
konung Gustaf III år 1786 starkt funderade på att göra tobaken
till ett regale, såsom han förut gjort med bränvinet, samt att han för
sådant ändamål — efter hvad många uppgifter från denna tid och sär-
skildt Adlerbeths och Fersens anteckningar gifva vid handen — med ett
tyskt handelshus redan på förhand uppgjort kontrakt om leverans af rå
tobak, som det skulle tillföra honom, emedan han förutsatte, att han
skulle genomdrifva sin plan. Den dåvarande oppositionen uppträdde
emellertid med häftighet mot detta förslag, och en Rådman Falkman i
Borgareståndet skref en motion, hvilken är ett bland de intressantare
aktstyckena från denna riksdag, och hvaruti han påyrkade frihet för närin¬
gar och handel samt hemställde, att Riksdagen måtte anhålla att inga
monopoier eller privilegia exclusiva måtte beviljas. Detta blef äfven
liiktd. Prat. 1871. 2 Afd. 4 Band. 33
514
Den 11 Maj, e. m.
Riksdagens beslut, och Konungen nödgades till följd deraf att med en
betydligare penningeuppotfring köpa sig fri från kontraktet med det tyska
handelshuset. Jag tror icke, att svenska folket önskar att se någon in¬
dustrigren stängd för allmänhetens företagsamhet och ensamt förbehållen
kronan såsom dess tillhörighet. Detta sätt att beskatta tobak torde vi
således kunna med ens förkasta.
Hvad accisen beträffar, är det klart, att detta beskattningssätt skall
erbjuda stor svårighet för en vara, som är föremål dels för inhemsk od¬
ling, dels för inhemsk fabrikation af utländsk råvara, och dels slutligen
äfven för en högst betydlig import. Det måste blifva svårt att hålla
hvarje fabrik så strängt tillstängd under arbetstiden, att man kan vara
förvissad, att ingen del af den ytterst fördelbara varan smyges ut. Och
dock torde ingen annan praktisk utväg finnas, än att hvarje fabrik cer-
nerades och noggrant öfvervakades hvar och en, som kom dit eller gick
derifrån. Tv om staten skulle för skattens utgörande här förfära på
samma sätt "som med det bränvin, som uppstår vid produktion af eu in¬
hemsk råvara, och således hålla tillsyn öfver hvad som tillverkades, möta
betänkligheter. Beräkningen skulle i detta fäll ske antingen på det sätt,
att man på förhand bestämde, huru mycket af färdigt fabrikat kunde er¬
hållas för hvarje qvantitet af råämnet, hvilket svårligen torde låta sig
verkställa, eller ock genom att utöfva kontroll öfver allt hvad som till¬
verkades. Men då här icke, såsom vid bränvinsproduktionen, är fråga
om en eller två pannor vid hvarje fabrik, utan om små spinnstolar, hvilka
kunna ofantligt ökas i mängd, inses lätt, att äfven i detta fall det måste
blifva svårt att utöfva en tillfredsställande kontroll öfver skattens behöriga
utgörande. Det andra sättet vore att hålla så skarp uppsigt öfver för¬
säljningen, att ingenting af fabrikatet kunde utgå till komsumtion af all¬
mänheten, som icke vore stämpladt. Denna metod begagnas i Ryssland,
men jag vill minnas, att vår dervarande minister, Björnstjerna, meddelat,
att man der i landet icke längre är synnerligen belåten med detta så kal¬
lade bandoler-system. Hvad särskilt beträffar den lilla försäljningen, som
utöfvas af dessa små pojkar, hvilka springa omkring på söndagarne och
sälja cigarrer, skulle under nämnda förutsättning denna industri icke
kunna finnas utan stämpling af hvarje cigarr. Jag vill visserligen icke
säga, att detta är absolut omöjligt, eller att svårigheten i detta fäll är
oöfvervinnerlig, men säkert är, att den biefve ganska stor, och att man,
för att, om också blott närmelsevis, vinna ändamålet, skulle blifva tvun¬
gen att väl mycket ingripa uti den näringsfrihet, den frihet till förvärf,
hvilken numera finnes i landet och som bör med omsorg hägnas.
Vidare skulle ett sådant system göra nödvändigt att vid tullbehand¬
lingen af tobak gå lika strängt till väga. Om inhemska cigarrer skola
stämplas, måste utländska cigarrer äfven åsättas stämpel. Man skulle så¬
lunda vid hvarje tullstation få en särskild kontroll å varan i detalj, och
det vore att frukta, att ganska mycket af densamma biefve så illa åt¬
gånget, att det skulle förfaras.
Slutligen skulle väl ock -— såsom äfven under diskussionen framhållits —
billighetskänsla» göra gällande den fordran, att accisen icke borde vara
lika för all tobak, enär denna varierar så mycket i värde, utan sättas
lägre för den billigare och sämre samt högre för den bättre och dyrare
515
Den 11 Maj, e. m.
Tarau; — h vilket äfven torde vara förenad! med ganska stora vansklig¬
heter. Af de uppgifter jag erhållit från Nordtyska Förbundsriksdagen och
den kännedom jag om dem tagit, har jag alltså kommit till det resultat,
att det skulle vara ganska svårt att göra en god accislag.
Då återstår endast det tredje sättet, som vi hittills användt, eller
tullen. Detta anser jag äfven för min del vara det bästa. Man har tyckts
under debatten förutsätta, att det icke vore lämpligt att endast höja tull¬
satserna å denna artikel för att vinna ökad statsinkomst, utan att en viss
del borde uttagas genom tull, och att accisen skulle tillkomma såsom en
surtaxe å varan. Man torde då böra göra sig- den frågan, om det icke
vore möjligt att taga ut lika mycket genom tull som genom tull och accis
tillsammans. Dertill måste man svara nej, så till vida som tobak äfven
odlas inom landet och den inhemska varan ginge fri från tull. Men då
frågas å andra sidan: hvilket är bättre, att man nöjer sig med beskatt¬
ning genom tull å den utländska tobaken, eller att man dermed förenar
accisens olägenheter. Jag vet visserligen icke med bestämdhet, huru mycket
tobak odlas inom landet, men om qvantiteten icke är desto större, kan
jag icke neka till. att jag för mm del anser det vara fördelaktigare för
oss att höja tullen än att pålägga tull och accis. I allt fäll lärer den in¬
hemska tobaksodlingen icke hafva den utsträckning, att genom dess fri¬
tagande från beskattning skulle i inkomstbudgeten uppkomma för staten
någon skilnad af nämnvärd beskaffenhet.
I sammanhang med denna jemförelse mellan tull och accis för att äf¬
ven beskatta inhemsk odling, vill jag nämna, att i de länder, der man
lågt an på eu riktigt skarp tull å denna vara, såsom i England, der den
är ofantligt mycket högre än här, har man ansett sig böra förbjuda all
inhemsk tobaksodling. Speciel känner jag, att detta är fallet i Irland,
hvartill orsaken egentligen varit den, att det fanns en tid, då tobak i
detta land odlades i större mängd, emedan, till följd af det gynnsamma
klimatet, plantan trifdes särdeles väl och lemnade ett råämne af finare
beskaffenhet än den i Sverige skulle kunna åstadkommas. Jag har dock,
som nämndt är, icke utreclt denna fråga sä mycket, att jag med full viss¬
het kan yttra, huru förhållandena skulle arta sig. men då jag blifvit till¬
frågad om min åsigt, må jag säga och upprepa, att det, enligt min före¬
ställning, icke vore värdi för oss att taga accis blott för att komma åt
den inhemska tobaken, utan bättre och fördelaktigare att höja tullen å
varan så mycket som möjligt.
I fråga åter om denna möjlighet, är det klart, att vi befinna oss i nå¬
got beroende af våra grannar, men jag ber att genast få fästa uppmärk¬
samheten uppå, att vi icke ställa oss utom detta beroende derigenom, att
vj taga dels tull och dels accis, tv flen tobak, som inlurendrejas, blir san¬
nerligen icke stämplad, och accisen utgör således eu ren avance på smugg¬
lingen och en lika stor frestelse dertill som förhöjning i tull till motsva¬
rande belopp. Jag tror derföre icke, att man bär skäl af denna orsak att
vilja pålägga accis för att kunna fasthålla en lägre tullsats.
Hvad åter vidkommer de faktiska omständigheter, som inverka på
tullinkomsten af tobak, må erinras, att vi i detta hänseende hafva olika
förhållanden med våra grannar. Vi hafva grannar, hvilka väl icke hålla
så hög tull å denna förbrukningsartikel, men der genom tillägg af accis
516
Den 11 Maj, e. in.
beskattningen å varan dock är högre, såsom i Ryssland, hvithet icke kan
täfla med oss. Yi hafva Nordtyskland, som ligger längre bort från oss
och der, efter hvad jag vill minnas, tullafgiften är lägre, men hvarifrån,
detta oaktadt, icke lärer vara någon vådligare smuggling. Vidare hafva
vi Danmark, som också har lägre tull, och derifrån är faran större, samt
framför allt Norge, med hvilket existerar ett särskild! förhållande.
Enligt mellanrikslagen af år 1825 utgör tullen å de varor, som land-
vägen införas från detta rike, endast hälften af det belopp, som vår tull¬
taxa eljest bestämmer, och från Norge hit eger af tobak rum eu betydlig
import. Detta inses derutaf, att de tull-lindringar, som ensamt artikeln to¬
bak på denna grund vid införseln från Norge hos oss åtnjutit, uppgå till
något öfver 47,000 R:dr. Orsaken till importen är den, att i Norge bru¬
kas ganska litet snus, men deremot mycket tuggtobak. Följaktligen blif¬
va af den tobak, som dit importeras, egentligen endast bladen använd¬
bara. Den norske fabrikanten får således mycket stjelk öfver, som han
icke kan göra sig till godo, och ehuru han erlagt full tull till norska sta¬
ten, skickar han likväl det öfverblifna till Sverige samt betalar för det¬
samma half tull. lian utgifver alltså för detta parti eu och en half gång
tull, men finner ändock sin fördel vid eu billig försäljning, emedan han
bedrifver importen i en högst betydlig skala. Jag bär derföre såsom riks¬
dagsman försökt att verka till undanrödjande af detta abnorma förhållande
och föreslagit åtskilliga förändringar i mellanrikslagen, hvaribland särskildt
den, att tobak skulle undantagas från all rätt till tull-lindring och bära
full tull.
I afseende åter å den förhöjning i tullen å clenna vara. som förr eller
sednare torde hos oss ifrågakomma, vore det önskligt, om beslutet härom
kunde ske i samband med enahanda åtgärd från våra grannars sida. Mig
förefaller det ock, som skulle tiden icke vara olämplig för ett sträfvande
i sådan riktning, då de hafva samma anledning som vi att för försvars-
väsendets förstärkande förskaffa sig ökade statsinkomster, samt härvid före¬
kommer att icke blott i Sverige utan i hela verlden man anser tobak vara
en artikel, som, om den kan beskattas, dertill lämpar sig synnerligen väl.
Jag skall icke längre uppehålla Herrarnes tid, sedan jag nu redogjort
för min åsigt. Jag vill blott tillägga en försäkran derom, att, i händelse
Riksdagen beslutar eu anhållan hos Kongl. Maj:t om en utredning, jag
skall bemöda mig att så samvetsgrant som möjligt åstadkomma en sådan,
samt att hvarken i detta eller något annat fall min enskilda öfvertygelse
eller min möjliga förkärlek för eu frågas lösning i någon viss riktning
skall hindra, att åt ärendet från min sida egnas eu strängt opartisk och
samvetsgrann behandling.
Herr H ier ta: Efter den utförliga och intressanta framställning,
som Herr Statsrådet och Chefen för Finans-departementet här afgifva och
för hvilken jag ber att få aflägga min tacksamhet, eftersom jag råkat vara
anledningen att uppkalla honom, skulle jag icke hafva vidare besvärat
Kammaren, om jtig ej funnit nödvändigt att besvara ett inkast af eu ta¬
lare midt emot, hvilken nemligen påstått, att jag begått eu inkonseqvens,
då jag såsom en nyhet talat om accis här i landet, enär en sådan beskatt-
ningsform redan förut skulle finnas, t. ex. för hvitbetssocker och bränvin.
Den 11 Maj, e. in.
517
Jag anhåller dock att få fästa uppmärksamheten uppå den högst väsendt-
liga skilnad, som eger rum med hänsyn till dessa artiklar, och den, hvar¬
om nu är fråga, att den skulle stämplas färdig, att vid produktionen af
så väl hvitbetssocker som bränvin en fullkomlig kontroll öfver hvad som
ingår i produktionen är möjlig och lätt verkställbar, hvilken deremot mö¬
ter stor vansklighet att utöfva öfver den färdiga varan. Jag tror det icke
vara behöfligt att utbreda mig deröfver, då hvarje ledamot af Kammaren
lärer förstå detta ändå. Om man åter skulle omfatta den ärade motio¬
närens förslag och således stadga olika slags accis för olika sorters snus
och cigarrer, hvilken skulle väl, mine Herrar, blifva följden? Naturligtvis
ingen annan än den, att hvarje tobaksfabrikant åsatte sina varor lägsta
möjliga pris för att få en så liten accis som möjligt. Men detta kunde
icke hindra honom att sedermera taga så mycket han ville i betalning i
butiken. Ingen accistjensteman i verlden skulle derföre kunna gå till
mamsellen, som förestår försäljningen, och säga till henne: ••Ni får icke
hålla edra varor så dyra. Ni måste sätta ned priset med en tredjedel
eller en fjerdedel, emedan kronan icke erhållit accis för mera." Huru
skulle något sådant vara möjligt. Och hvilken säkerhet finnes väl å an¬
dra sidan, att hvarje cigarr, som der afyttras, verkligen blifvit stämplad.
För att hålla uppsigt deröfver, lärer ingen annan praktisk utväg gifvas,
än att accistjensteman skulle finnas icke blott vid de särskilda fabrikerna,
utan i hvarje butik, hvilket vore mycket intressant för den, som hade
handeln der.
Motionären har emellertid sagt, att det icke skulle vara svårt att
öfvervaka tillverkningen af detta fabrikat samt skattens behöriga utgörande.
Och han har sökt ett skäl deri, att fabrikanten skulle vara pligtig att
undersöka sina arbetare in på bara kroppen. Men jag hemställer, om de
så kallade '‘gnphumrarne* skulle komma och företaga sig en dylik under¬
sökning -‘på bara kroppen", huru angenämt detta vore i något afseende.
Man stöter således, hvart man vänder sig, på sådana olidligheter,
hvilka äfven blifvit påpekade af den siste talaren, att, särdeles sedan jag
hört Herr Chefens för Finans-departementet egen mening om förslaget,
jag icke tror man behöfver ifrågasätta, att ett något större antal här skall
anse lämpligt att en skrifvelse i antydd syftning aflåtes till Kongl. Maj:t.
Herr Hedin: Herr Talman! En helt annan slutsats än den siste
ärade talaren har jag kommit till vid åhörande af det anförande af Herr
Statsrådet och Chefen för Finans-departementet, som en oväntad tillämp¬
ning af interpellationsrätten beredt oss den äran och det nöjet att få
lyssna till. Herr Finansministerns anförande har nemligen, såvidt jag kan
förstå, endast ytterligare bekräftat, hvad redan blifvit påstådt, eller omöj¬
ligheten att på stående fot utreda denna fråga. Några lätta antydningar
af de sätt att gå till väga, som man kan vid första anblicken tänka sig,
eller en hastig skizzering af de olägenheter, som möjligen kunna vara för¬
bundna med den ifrågavarande beskattningen, löser icke ett så invecldadt
ämne; — jag kan ej annat fatta, än att Herr Finansministern sjelf med-
gifvit detta, då lian utlofvade den noggrannaste pröfning af ärendet,
derest Riksdagen derom komme att göra eu hemställan till Kongl. Maj:t.
Det bekräftas också af de märkliga misstag, som här i diskussionen be¬
518
Den 11 Maj, e. m.
gåtts af personer, hvilka pretendent att deras försäkringar om omöjlig¬
heten skulle gälla såsom utredning nog.
Om Riksdagen ej nu besluter en anhållan hos Kong! Maj:t om frå¬
gans fullständiga utredning, hvad blir då den lätt beräkneliga följden af
detta sätt att undanskjuta frågan? Att hon kommer igen, riksdag efter
riksdag, tills hon blifvit noggrant undersökt. Under tre föregående riks¬
dagar sedan representationsreformen har hon förevarit; i stället för ett
par motioner, såsom denna gång, skola vi nästa gång få ett hälft dussin;
Bevillnings-Utskottet skall, om än med samma resultat som nu, få egna
en god del af sin arbetstid åt ett förslag, som nog ej kommer att sakna
försvarare i Utskottet, och Kamrarne skola ej expediera ärendet i ett
aftonplenum. Till slut skall man ändock finna sig nödgad att tillgripa
clen utväg, som nu är föreslagen. Hvarföre ej så gerna göra det nu, då
det i intet fall Tenn medföra någon olägenhet, och då, äfven om vi, som
yrka tobaksaccis, få orätt genom eu sakkunnig utredning, sjelfva detta
negativa resultat blir gagneligt. Jag anhåller fortfarande om bifall till
mitt förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter att hafva framställt propositioner
på de yrkanden, som blifvit gjorda, förklarade Herr vice Taimannen sig
hafva funnit ja öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan. Vote¬
ring blef emellertid begärd, och sedan det yrkande Herr Hedin framställt,
antagits till kontraproposition, skedde omröstning enligt denna voterings¬
proposition :
Den som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i dess betän¬
kande N:o IT.
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan, be-
slutit, det Riksdagen skall i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Magt täcktes låta utreda, huruvida accis å tobak lämpligen må införas,
samt till Riksdagens pröfning framlägga det förslag, som af en sådan ut¬
redning kan föranledas.
Vid röstsedlarnes sammanräknande funnos 90 ja och 66 nej, hvadan
Utskottets hemställan bifallits.
§ 8.
Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 11 (i samlingen N:o 27), i fråga om befrielse för sjömän att till sjö¬
manshus erlägga så kallad hyresafgift.
Herr Kjellberg: Ehuru jag fullkomligt instämmer i Utskottets
hemställan, att den ifrågavarande motionen icke måtte bifallas, finner
jag mig dock, i egenskap af mångårig ledamot i direktionen för det sjö¬
519
Den 11 Maj, e. m.
manshus i riket, till hvilket det största beloppet af hyresafgifter erlägges,
skyldig att till granskning upptaga åtskilliga af de motiver, som motionären
anfört till stöd för sitt förslag.
Motionären uppgifver, bland annat, att “af sjöfolk på landsbygden
höres eu allmän klagan öfver hyresafgifternas erläggande till sjömans¬
husen, derifrån de i så ringa mån komma i åtnjutande af understöd, när
sådant behöfs och påkallas, ty hufvudsakligast tillgodoses städer »las be¬
höfvande sjöfolk-1, och erinrar tillika derom, att ändamålet med sjömans¬
husens inrättande icke varit det, att de skola vara "fattigvårdsinrättnin-
gar för städerna."
I främsta rummet vågar jag bestrida, att den af motionären åbero¬
pade allmänna klagan förefinnes, då hvarken vid Stockholms eller Göte¬
borgs sjömanshus en sådan klagan någonsin försports, oaktadt de hyres¬
afgifter, som till båda dessa sjömanshus erläggas, kunna antagas motsvara
minst två tredjedelar af totalbeloppet af dessa afgifter vid rikets samtliga
sjömanshus. Jag kan derjemte tillägga, att jag under eu snart 25-årig
verksamhet såsom skeppsredare aldrig försport ens eu antydan derom, att
den ringa afgiften med ovilja blifvit erlagd, en naturlig följd af den kän¬
nedom sjöfolket haft derom, att denna afgift för dem utgjort, så att saga,
en sparpenning, som vid framtida behof kommit dem ofta mångdubbelt
till godo.
Hvad åter beträffar motionärens påstående, att “hufvudsakligast stä¬
dernas behöfvande sjöfolk tillgodoses-, får jag dels åberopa de uppgifter,
som i afseende å från Stockholms sjömanshus utgående pensioner inne¬
fattas i Utskottets utlåtande, dels beträffande förhållandena vid Göte¬
borgs sjömanshus upplysa, att under de sednast förflutna fem åren till
på landsbygden boende sjömän samt sådanes enkor och barn i pensioner
tillsammans utbetalts 50,365 R:dr eller i medeltal årligen 10,073 R:dr,
under det att hela hyresafgiften under samma period vid sistnämnda sjö¬
manshus i medeltal utgjort 6,247 R:dr årligen.
Hvarken 1748 års kofferdireglemente ej heller det af Kongl. Maj:t
sednast utfärdade nådiga reglemente för sjömanshusen i riket af den 4
Mars 1870 innefattar någon bestämmelse, som häntyder derpå, att hyres¬
afgiften är ämnad att bilda fattigkassor till understöd lör städernas
fattige sjömän, och utgör således icke, såsom motionären synes antyda, eu
beskattning af landsbygdens arbetare till fördel för städernas. Såsom
motiv för påläggande af hyresafgiften anför 6 art. 1 § af förstnämnda
reglemente uttryckligen, att det skett för att -de kofferdisjömän, som an¬
tingen under och uti tjenst på svenska kofferdifartyg lidit någon skada
till helsa och lemmar, eller ock uti förbemälda tjenst tillbragt deras år,
och för ålderdoms samt för bräckligheters skuld icke vidare tjenst kunna
göra, måge uppå deras återstående lefnadstid njuta ett visst årligt under¬
håll-. Det är ju här alldeles icke i fråga, att af det i Stockholm da in¬
rättade sjömanshuset göra eu fattigvårdsanstalt, särskilt för Stockholms
stad, utan tvärtom uttalas det tydligt, att sjömanshuset är tillkommet för
att understödja sjöfolk i allmänhet, hvilka tjenstgjort på svenska kofferdi¬
fartyg. I samma afsigt öfverläts ock sedermera rättighet att uppbära
hyresafgift åt de sjömanshus, som efter hand tillkommo i rikets öfriga
städer.
520
Den 11 Maj, e. m.
20 § af nu gällande reglemente stadgar också, att “sjöman i torftiga
omständigheter, som erlagt hyresafgift och under utöfvandet af sin tjenst
blifvit till någon lem skadad, eller ådragit sig sådan sjuklighet, eller iråkat
den ålderdomsbräcldighet, att han till sjötjenst ej vidare kan användas,
är berättigad att vid det sjömanshus, der han är inskrifven, för sin åter¬
stående lifstid erhålla ett efter hans nödtorft lämpadt årligt understöd.14
Till följd häraf och då enligt 13 och 14 §§ vid sjömanshusen inskrif-
vas icke blott de sjömän, som äro kyrkoskrifne inom stapelstaden, der sjö¬
manshus finnes, utan äfven de som äro kyrkoskrifne i de öfriga städer
och den landsort, som tillhör stapelstadens tullkammaredistrikt, är det
uppenbart, att sjömanshusen åtminstone icke ega någon legal karakter af
lokala barmhertighetsanstalter för de städer, der de äro inrättade. Om
en direktion för ett sjömanshus, det oaktadt, skulle verka i eu sådan rikt¬
ning, kan det följaktligen med bestämdhet sägas, att den öfverskridit sin
befogenhet; reglementet bär ock uti de revisioner af sjömanshusens för¬
valtning, som årligen ega rum, sökt en garanti mot dylika missbruk.
I svar å motionärens yttrande, att “till följd af de betydande utgif¬
ter, som till sjömanshusen erläggas, det ena stadssamhället efter det an¬
dra insett fördelarne att inrätta sjömanshus, så att snart eger hvarje sjö-
och stapelstad ett sådant", får jag hänvisa motionären till det nu gäl¬
lande reglementet, som i 1 § stadgar, att “sjömanshus skall finnas i hvarje
stapelstad “, och att alltså sådant numera icke är beroende af det ena
eller andra samhällets godtycke.
Då det skulle leda till alltför mycken vidlyftighet att nu ingå i gransk¬
ning af åtskilliga andra af motionären i dess motivering förekommande
uppgifter, får jag slutligen endast förklara, att antagandet af motionen
för visso skulle lända till skada för sjöfolket och således till motsatsen
af hvad motionären i sin välvilja för denna samhällsklass åsyftat.
I sjöfolkets intresse får jag således yrka utslag å motionen och bifall
till Utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utlåtandet bifölls.
§ 9.
Sedan Första Kammaren genom protokollsutdrag N:o 125 gifvit An¬
dra Kammaren del af de beslut, hvartill Första Kammaren kommit vid
behandlingen af dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1, rörande ändring
i förordningen den 7 December 1866, angående vilkoren för försäljning
till förtäring på stället af vin, Öl, kafle in. in.; samt Andra Kammarens
Tredje Tillfälliga Utskott, som fått detta ärende för vidare utredning till
sig öfverlemnadt, under N:o 12 (i samlingen N:o 28) afgifvit utlåtande ej
mindre i denna fråga, än jemväl med anledning af den återremiss, som
Utskottet erhållit å dess utlåtande N:o 8, deri Utskottet sig yttrat öfver
tvänne till dess åtgärd hänskjutna, af Herrar Lars Ersson och P. Eng-
man i enahanda ämne afgifna motioner; så företogs nu till afgörande
detta ärende.
Den 11 Maj, e. m.
521
1 afseende å föredragningssättet yttrade
Herr Sjöberg: Jag anser det svårligen kunna undvikas, att den
af Första Kammaren beslutade hemställan till Kongl. Maj:t angående för¬
ändring i vissa delar af nu gällande lagstiftning uti förevarande ämne
föredrages punkt för punkt, då den nu upplästa klämmen — om jag så
må kalla Utskottets nyss föredragna tillstyrkande — endast innehåller,
att “Andra Kammaren måtte biträda Första Kammarens redan i ämnet
fattade beslut, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om en om¬
arbetning af förordningen den 7 December 1866 i den syftning Riks¬
dagen antyda. Men för så vidt som denna Kammare icke, i likhet med
Första Kammaren, antagit ett sådant förslag, som innefattas under punk¬
terna 1—9 af förevarande utlåtande, skulle det blifva svårt att säga, om
Andra Kammaren i allo biträdt det slut, hvartill Första Kammaren så¬
lunda kommit.
Tillfälliga Utskottets föreliggande utlåtande har, såsom Kammaren
torde finna, fått en något besynnerlig uppställning, och det lärer derföre
vara nödvändigt, för att erhålla full visshet, att båda Kamrarne fattat
enahanda beslut — om detta eljest blifver fallet — att hvarje särskild
punkt af Första Kammarens skrifvelseförslag från och med den första till
och med den nionde, föredrages hvar för sig samt i samma ordning af
Kammaren pröfvas och afgöres. Jag hemställer derföre, att Kammaren
måtte godkänna detta sätt lör ärendets föredragning och behandling.
Kammaren biföll det förslag angående sättet för ärendets föredrag¬
ning, som Herr Sjöberg framställt, och företogs alltså nu först till pröf¬
ning de beslut, hvilka Första Kammaren fattat öfver de särskilda punk¬
terna i dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1, och för hvilka beslut
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott lemnat redogörelse i motsvarande
punkter af dess förevarande utlåtande.
Förekom alltså nu:
Punkten 1.
Herr Gustafson:
Herr Granlund: Jag kan lör min del icke gilla denna punkt, så¬
dan den är af Utskottet föreslagen. Under det man på landet lägger i
kommunalstämmans hand att, efter inhemtande af kommunalnämndens
yttrande, pröfva och besluta rörande ansökningar om rätt till ifrågava¬
rande försäljning, så har man i städerna fråntagit dervarande kommunal¬
styrelse all befattning med dylika ansökningar och uppdragit beslutande¬
rätten deröfver uteslutande åt magistraten. Jag frågar då, om det icke
är lika nödvändigt att uti berörda afseende höra så väl städernas som
landsbygdens kommunalstyrelse? Månne icke dessa försäljningsställen,
hvarom här är frågan, kunna vara lika olycksbringande i staden som på
landet, och månne icke derföre pröfningsrätten angående meddelande af
tillstånd till anläggande af förevarande försäljningsställen alltid bör till¬
522
Den 11 Maj, e. m.
komma kommunalstyrelse så väl i stad som på landet? Jag skulle der¬
före vilja föreslå, att uti Utskottets förslag näst efter orden “i stad hos
magistraten*1 tillägges “som deröfver infordrar stadsfullmäktiges eller, der
sådana ej finnas, allmänna rådstugans yttrande".
Som Utskottet likväl på sista sidan af betänkandet ganska riktigt
anmärkt att, om denna Kammare skulle stadna i olika beslut med Första
Kammaren, frågan troligtvis skulle för denna riksdag förfalla, så vill jag
icke göra något bestämdt yrkande, utan endast hafva till protokollet an-
tecknadt, det jag anser att kommunalstyrelse, så val i stad som på lan¬
det, bör böras om ansökningar att utöfva ifrågavarande försäljning.
Herr Engman: Jag vill fästa Herrarnes uppmärksamhet på, att
det icke är något lagförslag, som vi här diskutera, utan att bär endast
är fråga om att, på sätt Utskottet jemväl antydt, angifva en viss syft¬
ning, i hvilken man vill att Kong! Förordningen den 7 December 1S66
skall omarbetas; och jag tror att, om den föreslagna underdåniga skrif-
velsen till Kong! Maj:t aflåtes, Kong! Maj:t nog skall taga i öfvervägande
de ändringar i nämnda förordning, som kunna anses nödvändiga. Jag fin¬
ner det icke vara lämpligt att nu i riksdagens tolfte timme _ gorå ändrin¬
gar i hvad Första Kammaren redan i ämnet beslutat, enär jag är öfver-
tygad, att vi derigenom under denna riksdag icke ernå något resultat i
frågan. Jag får derföre yr ka bifall till den nu föredragna punkten, under
tillkännagifvande att jag kommer att framställa enahanda yrkande vid
alla öfriga punkter i betänkandet.
Herr Carl Ifvarsson: I rak motsats mot den siste ärade talaren
kommer jag att rösta för afslag å såväl denna som alla de efterföljande
punkterna i detta betänkande. Jag anser att, då det icke ar mer än 5
år sedan den författning utkom, hvari man nu vill gorå ändringar, vi
ännu icke kunnat rätt bedöma verkningarne af denna författning eller
hvad gagn och skada den medfört. Jag kan icke i princip gilla dessa
sträfvanden att, genast efter det vi uti ett ämne erhållit eu författning,
söka i samma fråga åvägabringa nya föreskrifter, hvarigenom vi komma
att laborera än med ett och än med ett annat stadgande utan att _ hinna
bedöma halten af hvart och ett utaf dem. Jag tror således, att vi ännu
böra något se tiden an, innan vi besluta oss för förändringar rörande
denna del af lagstiftningen, hvarföre jag, såsom nämndt, yrkar afslag å
Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Sven Andreasson: Jag får erkänna, att jag blef förvånad
öfver den siste ärade talarens anförande i ämuet, synnerligast derföre att
han icke, förrän nu, yppat sin mening, oaktadt frågan under denna riks¬
dag flera gånger förut till behandling förevarit, nemligen dels då de i äm¬
net väckta motionerna till Utskottet remitterades, dels då ärendet återremit¬
terades till Utskottet, samt då Första Kammarens beslut af denna Kam¬
mare till dess Tillfälliga Utskott öfverlemnades.
Vi ansågo visserligen inom Utskottet, såsom äfven af betänkandets
motivering framgår, att någon förändring vore behöflig uti det skrifvelse-
förslag, som Första Kammaren beslutat, men för att ärendet icke måtte
Den 11 Maj, e. m. 523
förfalla, och på det man måtte vinna något resultat vid denna riksdag,
som nu lider mot slutet, funno vi lämpligast att i allo biträda Första
Kammarens mening. Jag tror, för min del, att förslaget icke är så
olämpligt, och jag skulle gerna se, att den föreslagna skrifvelsen aflåtes.
I likhet med Herr Engman tror jag det icke här vara nödigt att fästa sig
så noga vid punktens stilisering, enär här blott är fråga om att helt en¬
kelt uttala hvad man önskar, och kan Kongl. Maj:t sedermera taga dessa
önskningar i öfvervägande samt uti författningen göra de ändringar, som
kunna anses nödvändiga. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Samuel Jonsson: Jag har begärt ordet endast för att in¬
stämma uti hvad Herr Gustafson i ämnet uttalat. Enligt här föreslagna
stadgande skulle, för vinnande af ifrågavarande försäljningsrätt, först an¬
sökning göras hos kommunalstämman, hvilken naturligtvis då måste för
ett dylikt ärende utlysas. Sedermera måste protokollsutdrag atlåtas till
kommunalnämnden för att infordra dess yttrande, hvarefter kommunal¬
stämman slutligen besluter. Således tre särskilda instanser, som måste
genomgås, om man vill förvärfva något sä enkelt som rätt att försälja
Öl, kafle m. m. Man måste beklaga, om sådant skulle blifva lag. Jag
önskar, i likhet med Herr Gustafson, att förevarande ansökning må göras
hos kommunalstämmans ordförande, som deröfver infordrar kommunal¬
nämndens yttrande, och får jag således yrka bifall till hvad Herr Gustaf¬
son i ämnet föreslagit.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Här är fråga om utöfvande afen
rätt, som icke bör på något sätt begränsas eller inskränkas, ty mall bör
icke vara nödsakad att begära tillstånd för att få försälja Öl, porter, kaffe
m. fi. ämnen, som äro alldeles oskadliga, och om hvilka man icke kan
säga, såsom nyss om tobaken, att de kunna missbrukas. Jag vill icke
lägga en sådan makt, som här är i fråga, uti kommunalstämmans hand,
utan förenar mig i allo med Herr Carl ItVarsson, och yrkar utslag å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Per Nilsson i Ivulhult: I likhet med den nästföregående ta¬
laren anser jag nu föreslagna stadgande obehöfligt och icke till något
gagnande, enär de förut gällande bestämmelserna i denna fråga äro fullt
tillräckliga; och då desamma för öfrigt icke mer än i 5 eller 6 år varit
i gällande kraft, hafva vi ju icke kunnat till fullo inhemta, hurudana
frukter af dessa bestämmelser kunnat skördas. Om vi nu, såsom här före¬
slagits, skulle stadga att, för vinnande af ifrågavarande försäljningsrätt,
ansökning skulle göras hos kommunalstämma, som deröfver skall infordrå
kommunalnämnds utlåtande, så innefattar detta ett så vidlyftigt reglemen-
terande uti en obetydlig sak, att det går för långt och alldeles icke är
behöfiigt. Jag yrkar afslag> å Utskottets framställning.
Herr Lass Olof Larsson: Jag för min del yrkar bifall till såväl
denna som öfriga punkter i betänkandet. Det hai här blifvit yttradt, att
författningen är så ny, att man ännu icke bör i densamma vidtaga någon
förändring. Jag tror åter. med den erfarenhet jag har, att af författnin¬
524
Den 11 Maj, e. m.
gen redan framgått sådana resultat, att, äfven om den ännu. kortare tid
än fallet är varit i tillämpning, jag icke skulle draga i betänkande att
genast vara med om en förändring uti densamma. Jag har hört från
Skåne-bänken, att det måtte vara ett särdeles lyckligt förhållande i Skåne
med dessa s. k. ölstugor, men hvad mig beträffar, så har jag en helt an¬
nan erfarenhet af huru ölstugor vanligen skötas. Om man nöjde sig med
att uti desamma försälja blott hvad man har rättighet till, då skulle in¬
gen anmärkning kunna göras, men vi veta alla, att åtskilligt annat der
försäljes inblandadt uti kaffet och ölet etc., och det är mången gång svårt,
ja nästan omöjligt att, med nu gällande stadgande!!, kunna å ett dylikt
missbruk utöfva någon kontroll. Jag anser eu förändring i författningen
vara af nöden och yrkar, såsom jag redan nämnt, att Utskottets förslag
måtte bifallas.
Grefve Sparre: Jag är åt alldeles samma tanke som den siste ta¬
laren. Jag tror att de fem år, som vi haft erfarenhet af ifrågavarande
författning, hafva gifv it tillräckligt stöd för de yrkanden, som nu icke för
första gången försports, om nödvändigheten af att ändra densamma.
Man har här sagt, att för konsumtionen af de ämnen: kaffe, Öl, por¬
ter m. m., hvarom här är fråga, icke borde läggas några hinder, utan att
utskänkningen deraf herde vara fri. Jag vill icke neka, att dessa varor,
obemängda, gerna kunna konsumeras i huru stora qvantiteter och på hvilka
ställen som helst, men vi veta alla hvad man å dessa ölstugor blandar
uti nämnda drycker och hvilka osedlighet^' och oordningar, som vid dy¬
lika utskänkningsställen ofta pläga inträffa. Jag hör att talaren från Da-
larne har samma erfarenhet i fråga om författningens tillämpning som jag,
och äfven en person från det län jag tillhör har framhållit nödvändighe¬
ten af en förändring i berörda förhållanden. Något korrektiv mot dessa
upprepade oordningar och det skoj, som bedrifves vid dessa utskänknings¬
ställen, måste stadgas, och jag kan för min del i detta afseende icke finna
något lämpligare, än att de, som hafva ordningens handhafvande inom
kommunen sig uppdraget, äfven lä lemna sitt yttrande i fråga om ansök¬
ningar att utöfva ifrågavarande försäljningsrätt. Jag tror likväl, i likhet
med den förste talaren, att det är obehöfligt att sammankalla kommunal¬
stämman för hvarje sådan fråga, enär det kan vara alldeles tillräckligt,
att kommunalnämnden deröfver afgifver yttrande, eller att man tillväga-
går såsom det nu förfares enligt författningens föreskrift uti 1 § 3 mo¬
mentet i fråga om rättighet att utskänka vin, nemligen att ansökning gö-
res hös kommunalnämnd eller magistrat, hvilka insända sitt yttrande till
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, som meddelar sitt beslut om ansöknin¬
gen bifalles eller icke. Detta förfaringssätt synes mig vara det enklaste
och rättaste, och jag föreslår derföre, att för erhållande af rättighet att till¬
handahålla Öl, dricka, porter, kokadt kaffe, thé och chokolad stadgas hvad
i fråga om rättighet till utsägning af vin finnes föreskrifvet.
Herr Kol mod in: Jag får för min del tillkännagifva, att jag, oak¬
tadt alla de skäl hvarmed de båda sista talarne sökt styrka sin mening,
icke kan annat än med Herr Carl Ifvarsson instämma deruti, att den nu
gällande lagen är allt för ny, för att man redan med säkerhet skall kunna
Den 11 Maj, e. m.
525
bedöma dess verkningar, samt att följaktligen ingen ändring af densamma
ännu bör ifrågakomma. I den ort, jag tillhör, bär jag dessutom ej kun¬
nat varsna alla dessa oordningar och all denna osedlighet, man förmenat
härflyta från de så kallade ölstugorna. Dessutom bär den siste ärade ta¬
laren uttryckligen förklarat, att försäljning af Öl och dricka icke i och
för sig innebär någon fara för den allmänna ordningen, eu åsigt i hvil¬
ken jag till alla delar vill gifva honom rätt, utan att oordningarne här-
flyta från de ‘-tillsatser0, med hvilka man vid försäljningen på ett be¬
tänkligt sätt förstärker de nyssnämnda dryckerna. Jag frågar då: blir
förhållandet bättre, derigenom att kommunalnämnden meddelar tillstånd
att utöfva deri ifrågavarande försäljningen? Kunna ej de skadliga till-
blandningarne ske lika väl efter införandet af ett dylikt stadgande som
förut? Kommunalnämndens rätt att tillse, det inga oordningar må å
dessa försäljningsställen bedrifvas, är i nu gällande lag uttryckligen stad¬
gad. Deremot synes det. föreliggande förslaget innefatta bestämmelser,
hvilka äro högst besynnerliga, såsom då det förbjuder folk att utan kom¬
munalnämnds samtycke tillhandahålla allmänheten friskt vatten vid mark¬
nader. Den föreslagna § 6 stadgar nemligen, att den, som vid markna¬
der medelst kringbärande eller från bord vill försälja icke spirituösa dryc¬
ker, måste skaffa sig tillstånd dertill af kommunalnämnden.
Jag hör protester från flera håll mot min tydning af den tilltänkta
författningen, men de hjelpa till ingenting; ty jag måste fortfarande räkna
vatten till icke spirituösa drycker.
Kan man på fullt allvar sätta i fråga att hos Kongl. Maj:t anhålla
en„.s^ beskaffad lagstiftning? För min del skattar jag friheten alltför
högt, för att vilja underkasta de oskyldigaste handlingar en småaktig re¬
glementering eller göra deras utöfvande beroende af offentliga eller kom¬
munala myndigheters tillstånd.
Jag yrkar alltså afslag å den nu föredragna punkten och skall, efter
hand de föredragas, yrka detsamma med afseende på alla de öfriga.
Herr Edström: Efter hvad diskussionen gifvit vid handen, måtte
den nu gällande författningen i afseende å tillämpning och efterlefnad vi¬
sat sig högst olika i olika orter. Min erfarenhet är, att den ganska ofta
kringgås, och att derigenom stora olägenheter och missförhållanden upp¬
komma; och detta gifver mig anledning att i allo understödja Utskottets
förslag. Om blott sådana drycker, som i författningen omförmälas, nem¬
ligen Öl, kafle, porter in. m., å de s. k. ölstugorna försåldes, då skulle icke
deraf någon skada vållas, men faran uppkommer deraf, såsom redan om¬
nämnts, att man uti dessa oskyldiga drycker ofta blandar in andra ämnen
såsom bränvin och andra spirituösa fluida. Hvad den siste talaren an¬
förde om att man genom konseqvenserna af den nu föreslagna författnin¬
gen skulle kunna till och med förhindra personer att från ett bord till¬
handahålla vatten, anser jag blott såsom ett försök att förlöjliga förslaget,
hvilket försök icke tarfvar någon vederläggning. Min uppfattning är, att
förslaget är väl förtjent att af Kammaren bifallas.
Herr Grill: Det lärer icke lida något tvifvel, att på måuga or¬
ter inom riket stora missbruk vid försäljning af icke spirituösa drycker
526
Den 11 Maj, e. m.
inrotat sig, och att således ett sådant förslag, som Utskottet här fram¬
lagt, torde kunna anses vara af behofvet påkalladt. Jag anser att, om
man åt kommunalstyrelsen gifver ett sådant uppdrag, som här föreslagits,_
denna styrelse skall hafva i sin makt att förhindra vidare missbruk af
ifrågavarande försäljningsrätt; ty icke lärer kommunalstyrelsen meddela
tillstånd till försäljningen åt någon sådan person, som, vare sig derföre att
han en gång förut gjort sig skyldig till missbruk af den honom gifna
tillåtelsen eller på annat sätt, kan misstänkas att vid försäljningen icke
följa gifna föreskrifter. Deri ligger således ett ganska skarpt korrektiv,
ty om en person vet, att, om han missbrukar den honom medgifna för¬
säljningsrätten, han löper den risken att icke allenast blifva åt med
nämnda rättighet, utan'äfven att han för framtiden icke kan återfå den¬
samma, så lärer han nog akta sig att öfverträda författningen.
I afseende på de yrkanden om ändring uti hvad Första Kammaren
beslutat, som här afgifvits, vill jag fästa uppmärksamhet på, att då ären¬
det förra gången förevar till behandling inom denna Kammare, förspordes
icke något dylikt ändringsförslag, utan frågan återremitterades till Utskot¬
tet endast till följd af ett begånget formfel. Skulle nu någon ändring
uti livad Första Kammaren antagit af denna Kammare beslutas, så skulle
först Medkammaren underrättas om det skiljaktiga beslutet, derpå frågan
återremitteras till hvardera Kammarens Tillfälliga Utskott, som hade att
afgifva sammanjemkningsförslag, hvarefter Kamrarne ånyo skulle besluta.
Allt detta skulle så draga ut på tiden, att något resultat i frågan icke
vore vid denna riksdag att förvänta. Hvad jag nu anfört har äfven in¬
verkat på Utskottet, så att detsamma icke ansett sig höra föreslå någon
förändring i Första Kammarens beslut.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Gustafson: Herr Carl Ifvarsson har, såsom skäl för sitt af¬
styrkande af den nu föredragna punkten, anfört, att den författning, som
blifvit föreslagen att ändras, tillämpats endast i fem år, och att man icke
alltför ofta bör ändra lagarne. I likhet med honom sätter jag stort värde
på stabilitet i lagstiftningen, men deraf följer ingalunda, att jag önskar
bibehålla en lag, som redan under de första åren af sin tillvaro visat sig
vara olämplig och åstadkomma stora olägenheter inom olika delar af lan¬
det. Att förhållandet varit sådant med den författning, som nu är i
fråga, hafva vi lätt höra af representanter från dera delar af landet: från
Dalarne, från Elfsborgs län, från Nerike klagar man _ öfver denna författ¬
ning. och jag instämmer i deras klagan, tv äfven i Småland har denna
författning medfört stora olägenheter. Det måtte vara ett mycket godt
och lyckligt land, Gotland, eftersom denna författning der medfört så
goda resultat. Kunna icke, frågade den högt ärade Gotlandsrepresen-
tanten, ihällningar ske lika bra, derest tillstånd erhållits till inrättande
af en ölstuga, som om denna uppkommit till följd endast af eu anmälan.
Jo visserligen, men man bör val kunna hoppas, att derest kommunal¬
stämmas tillstånd erfordras för utöfvande af en sådan näring, detta till¬
stånd icke skall lemnas till personer, som gjort sig kända för oordentlighet
och af hvilka man har att befara “ihällningar". Herr Kolmodins tal om
527
Den 11 Maj, e. m.
vattnet lemnar jag åt sitt värde; detta skäl var för svagt för att jag
skulle behöfva vederlägga det.
Då jag antager att Kongl. Maj:t skall redigera den nya författnin¬
gen så, att några oformligheter i densamma icke förekomma, afstår jag
från mitt förra yrkande och anhåller om bifall till denna punkt sådan den
biifvit af Utskottet föreslagen.
Grefve Sparre: Det är ett eget förhållande att, för det oordningar
på en eller annan ort tilläfventyrs icke inträffat, man vill förneka att så¬
dana på andra ställen kunna ega rum. Här hafva nu flere talare upp-
trädt och omnämnt, att ifrågavarande försäljningsrätt inom deras hem¬
trakter missbrukats och ändå säger man: nej det är icke förhållandet.
Eu talare från Gotland yttrade, att, sedan kommunalnämnden gifvit
sitt samtycke till försäljningsrättens utöfvande, denna myndighet icke
skulle kunna vidtaga några åtgärder för att hämma det oskick, som
möjligen vid försäljningsställena kunde ega rum. Jo! kommunalnämnden
kan då återtaga den meddelade tillåtelsen; men sådana kraftrnesurer
äro ej så lätta att åstadkomma och lämpligast är utan tvifvel om kom¬
munalnämnden, med kännedom om de personer, som önska utöfva denna
näring, berättigas att yttra sig deröfver, då tillstånd till försäljningsrättens
utöfvande icke kommer att meddelas åt andra personer än sådana, till
hvilka nämnden kunde hysa det förtroende, att författningen af dem icke
öfverträddes. Jag anser derföre Utskottets förslag vara ganska fördel¬
aktigt.
Herr Edström: Då jag nu för andra gången uti denna fråga ta¬
ger Kammarens uppmärksamhet i anspråk, her jag blott att få anföra nå¬
got, som jag under mitt sista yttrande glömde att säga. Jag anser nem¬
ligen, hvad beträffar den ärade talarens på Hallandsbänken yttrande, att
författningens tillvaro varit alltför kort för att vi skola kunna bedöma
om ändringar deri påkallas, att författningens ålder är mer än tillräcklig
för att bevisa att deri förekommande stadganden tarfva rättelse. Kom¬
munalstyrelsen är mer än någon annan myndighet skicklig att bedöma
qvalifikationerna hos de personer, som vilja utöfva förevarande försälj¬
ningsrätt; och jag fäster den största vigt vid, att de förändringar, som
göras i nu gällande författning, gå i den riktning Utskottet föreslagit.
Mina åsigter i detta afseende bestämmas af de förhållanden, som visat sig
radande inom den ort jag tillhör; och jag påstår, att en lag bör ändras,
så snart den, såsom fallet är med ifrågavarande författning, visat sig för¬
kastlig, och att man dervid icke bör fästa något afseende vid, om den
uppnått en viss ålder eller icke.
Herr Ehrenborg instämde i hvad Herr Edström anfört.
Herr Carl Ifvarsson: Det är eget nog, att, så snart något miss¬
förhållande uppstår, skulden alltid tillskrifves lagstiftningen i stället för,
såsom rättast vore, dem som skola handhafva lagen; så är förhållandet
jemväl här. Om vederbörande, nemligen Konungens Befallningshafvande,
528
Dt n 11 Maj, e. m
kronobetjening m. in., iakttogo sina skyldigheter i fråga om upprätthål¬
lande af föreskrifterna uti ifrågavarande författning, tror jag, att de myc¬
ket väl skulle kunna stäfja det ofog, hvaröfver man här klagar; och jag
skall be att till bevis för detta mitt påstående få uppläsa följande stad¬
gande uti 2 § af Kongl. Förordningen den 7 December 1866: ‘-Beträdes
någon, hvilken idkar sådan försäljning, som i denna förordning afses, med
oloflig försäljning af bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa
drycker, dömes, utom till ansvar härför enligt lag, sin försäljningsrätt efter
denna förordning förlustig. •• Då jag tyckt mig förnimma, att de missbruk
af författningen, som man här omtalat, skulle bestå deruti, att man i de
drycker, som till försäljning äro tillåtna, inblandar otillåtna spirituösa
drycker, så tror jag, att om det af mig upplästa stadgandet behörigen
tillämpas, man deri har tillräckligt skydd mot nämnda missbruk. Vidare
stadgas i 3 § af nämnda författning: -Visa sig oordningar å försäljnings¬
stället eller bedrifves derstädes osedlighet, och sådant, oaktadt skedd erin¬
ran från kommunalnämnd, länsman eller magistrat, fortfar, så att rörel¬
sens innehafvare anses icke vara lämplig att densamma vidare förestå, då
eger kommunalnämnd eller magistrat att förbjuda rörelsens fortsatta be¬
drifvande. Beslutet härom gånge genast i verkställighet, men skall sed¬
nast inom åtta dagar underställas Wår Befallniagshafvandes pröfning1-.
Jag undrar om icke genom detta stadgande vederbörande myndigheter
hafva tillräcklig makt att förhindra oordningar och ofog vid ifrågavarande
försäljningsställen. Vilja dessa myndigheter icke fullgöra hvad dem ålig¬
ger, så hjelper det ingalunda att lagstifta eller vidtaga några förändringar
i lagen. Jag hyser således den uppfattning, att om missbruk uppkommit
af nu gällande föreskrifter, så beror detta icke på lagen sjelf utan på
dess handhafvare, och till dem räknar jag, jemte kommunalnämnden,
Konungens Befallningshafvande, kronofogdar, länsmän m. fl.
Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets hemställan.
Herr Johan Erik Eriksson: Jag får tillkännagifva, att jag fun¬
nit ifrågavarande författning medföra många olägenheter. Uti dessa s. k.
ölstugor samlar sig ofta ganska mycket folk för att under sysslolöshet till¬
bringa tiden med att förtära de drycker, som der utskänkas, och hvilka
drycker ej alltid äro fria från tillsatser af spirituösa drycker. Derigenom
gå många dagsverken förlorade och en del af befolkningen vänjer sig
småningom vid lättja och sysslolöshet. Det minsta man kan göra för att
i någon mån söka stäfja det ofog och de olägenheter, som dessa ölstugor
medföra, är väl att öfverlemna saken åt kommunalnämnds och kommunal¬
styrelses bedömande, om person, hvilken önskar försälja Öl m. m., är så
beskaffad, att han till samhällets gagn handhafver denna handtering och
icke endast ser på egen vinst, som så gerna är händelsen med dem som
omkänderhafva krogrörelse. Visserligen är det lättare för en kommun att
förekomma missbruk af ifrågavarande handtering, om kommunen på för¬
band får bestämma hvem som skall försälja Öl in. in., än om den, som
polis, skall vaka häröfver, när en hvar eger rätt att idka rörelsen, blott
han anmäler sin önskan för länsman eller kommunalnämnd. Jag bifaller
Utskottets betänkande.
Herr
529
Den 11 Maj, e. in.
Herr Edström: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång tager till
ordet, men jag har blifvit uppkallad af ett yttrande utaf den ärade tala¬
ren på Hallandsbäuken, för hvars omdöme jag hyser den största aktning,
men hvilkens mening i detta fall jag icke kan-' dela. Af hans yttrande
tyckes framgå, att man först skall låta oordningar passera och sedan vid¬
taga åtgärder för att hämma dem. Det är lätt att säga, att Konungens
Befallningshafvande och kronobetjening böra göra sin skyldighet, men jag
underställer det praktiska förståndets domslut, om icke ofantliga svårig¬
heter förefinnas att med nuvarande stadgande!! kunna förhindra och stäfja
det ofog, som bedrifves vid ölstugorna. Uppdrager man åt kommunal-
styreisen att, innan denna försäljningsrätt får utöfvas, pröfva den sökan¬
des lämplighet, så tror jag att många af de öfverklagade olägenheterna skola
förebyggas.
Jag^ vidhåller mitt förra yrkande och hänför mig i öfrigt till Herr
Grefve Sparres första yttrande i ämnet.
Herr Sven Nilsson i Osterslöf: Jag går så långt, att jag vågar
påstå, att, om missbruk vid försäljningen å de så kallade ölstugorna in¬
träffa, sådant är kommunens egen skuld; ty dessa missbruk kunde icke
ega rum, såvida blott kommunens tongifvande ledamöter ville gorå ett
bemödande att sjelfve tillse ordningen på dylika ställen. På sådana stäl¬
len sker försäljningen öppet, hvilket underlättar upptäckten och beilrandet
af lagöfverträdelser. Annorlunda är förhållandet med lönkrögeriet, som
sker i smyg och icke är så lätt att upptäcka. Jag ber Herrarne för öfrigt
taga i betraktande hvad här är fråga om. Jo! att lägga hinder i vägen
för en af de mest oskyldiga näringar man kan tänka sig. Jag frågar
blott: skall det bero på kommunalstyrelsens samtycke att få försälja°en
kopp kaffe? Det förvånar mig, att man kan vilja införa sådana stadganden
som här äro föreslagna. Det öfverensstämmer icke med vår tids riktning
att på detta sätt vilja införa näringstvång, synnerligast då, såsom bär,
fråga är om den obetydligaste och oskadligaste af näringar. Jag yrkar
fortfarande afslag å Utskottets hemställan.
Herr Sjöberg: Jag skall icke upptaga Herrarnes tid genom något
längre anförande, enär jag ansluter mig hufvudsakligen till hvad Herrar
Carl Ifvarsson och Sven Nilsson i Österslöf uti ämnet anfört.
Jag har icke kunnat undgå att förvåna mig öfver, att. då man har
en lag, som snarare kan kallas för sträng än för mild, man det oaktadt
söker deri göra sådana ändringar, hvarigenom lagen skulle blifva ännu
tyngre och hårdare. Att det förslag, som här är å bane, står i uppen¬
bar strid med de fria näringsgrundsatser, som åtminstone under de tio
sednaste åren gjort sig gällande, torde vara öfverflödigt att bevisa; och
ehuru jag visst icke vill antaga, att Kongl. Maj:t, i händelse den föreslagna
skrifvelsen afla tes, kommer att utfärda en förordning i det syfte och med
de inskränkningar Utskottet föreslagit, tror jag likväl, att det icke kan
Riksd. Prof. 1871. 2 A/d. 4 Band.
34
rn.
530 Den 11 Maj. e.
vara Kammaren värdigt att hos Kongl. Maj:t göra en sådan framställning,
som här är i fråga.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herrar Hierta och Printzensköld instämde med Herr Sjöberg.
Herr Eng man: Jag ber blott att få säga några ord med anled¬
ning af Herr Sven Nilssons sednaste yttrande, att det skulle tillkomma de
tongifvande i eu kommun att gifva akt på om ifrågavarande författning
efterlefves. Jag vill då fråga, huru detta aktgifvande skulle kunna ega
rum på sådana ställen, der t. ex. marknad hålles och hvarest, som vi veta,
eu mängd personer drifva den industrien att försälja Öl, kaffe, dricka m. in.,
till två tredjedelar uppblandad? med spritvaror? För att hålla reda på
detta ofog, skulle man nödgas uppbåda ett helt regemente, men icke tror
jag att ofoget kan hindras, vare sig af de tongifvande eller kommunal¬
nämnden. Här är icke fråga om att taga bort ifrågavarande försäljnings¬
rätt, utan endast att sätta kommunalstyrelsen i stånd att kunna bättre,
än med nuvarande stadgande!! är möjligt, ingripa i fråga om de öfver-
klagade missbrukens hämmande.
Herr Lyttkens: Jag kan försäkra, att om ordföranden i eu kom¬
munalnämnd vill hålla ordning och skick inom den kommun han tillhör,
så kan han det äfven med nu gällande stadganden. Jag har den erfaren¬
het af huru det tillgår i min hemtrakt, att så snart oordningar och miss¬
bruk uppkomma vid någon ölstuga, så blir densamma genast af kommunal¬
nämnden indragen, och beslutet derom underställes Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande. Om kommunalnämnden med kraft och allvar fullföljer
denna sin rättighet på alla ställen, så komma visserligen dessa ölstugor
fortfarande att existera, men de blifva icke längre några lönkrogar, ty
innehafvarne af ölstugorna veta att, i händelse de missbruka sin försälj¬
ningsrätt, de genast mista densamma. Yi skola således lägga skulden för
de ordningar, som vid ölstugorna ega rum, icke på Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande eller kronobetjeningen, utan till stor del på kommunal¬
nämnden, som i sådant fall icke använder den makt, man lagt i nämn¬
dens händer. Jag yrkar att Utskottets förslag i denna punkt måtte af
Kammaren afslås.
Herr Nils Nilsson från Blekinge län: Jag vill blott tillkänna¬
gifva, att inom den kommun, jag tillhör, finnas många sådana försäljnings¬
ställen, hvarom här är fråga, men att der icke försports några af de oord¬
ningar och osedligheter, som man här påstått skulle vara en följd af dessa
ölkrogar. Jag kan i följd deraf icke finna, att någon förändring i nu
gällande stadgande rörande ifrågavarande försäljningsställen är af nöden,
hvarföre jag för min del yrkar afslag å Utskottets betänkande.
Herr Grill: Jag vill endast anmärka, i fråga om den ärade tala¬
rens på Stockholms-bänken yttrande, att oordningar icke förekomma på
landsbygden i följd af ifrågavarande försäljningsrätt, att detta hans yt¬
trande blott visar, det han icke känner till förhållandena på landet, eller
531
Den 11 Maj, e. m.
vet huru det tillgår vid ölstugorna derstädes. Att oordningar derstädes
ega rum är faktiskt, men att med nuvarande stadganden kunna före¬
komma dem är så svårt, att en förändring i lagstiftningen i föh’d deraf
är särdeles nödvändig. "
Ln talare pa Hallandsbänken yttrade, att om kommunalnämnden
blott begagnade den myndighet, som densamma nu har, så skulle oordnin-
garne kunna förebyggas. Säkert är emellertid, att, äfven om ett af ifråga¬
varande försäljningsställen skulle af kommunalnämnden och Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande indragas, så kommer otvifvelaktigt genast ett dylikt
försäljningsställe att upprättas strax! invid det. nyss indragna.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Olof Fredrik Pettersson; Jag vill endast tillkännagifva,
att jag i allo instämmer med Herr Sven Nilsson. I den ort, jag repre¬
senterar, halva aldrig vid ölstugorna uppstått några sådana oordningar och
missbruk, som man här omtalat. Jag tror således, att en förändring af
den författning här är i fråga icke är behöflig, aldrahelst som, i händelse
ofog vid ölstugorna bedrifves, kommunalnämnden egen makt att med nu
gällande stadganden sådant bestraffa. Jag yrkar att Utskottets framställ¬
ning må lemnas utan afseende.
^rrn^ ^er8: Ja8 vill endast säga några ord med anledning af
Hen Onus påstående, det jag skulle hafva yttrat, att några oordningar
icke skulle hafva förelupit på landsbygden vid dervarande så kallade öl¬
stugor. Jag har aldrig yttrat ett enda ord om den saken, så mycket
mindre som jag ingalunda vill bestrida, utan tvärtom är öfvertygad om,
att, äfven om författningen ändras på sätt nu föreslagits, oordningar i
berörda afseende komma att ega rum. Jag antydde helt enkelt, att de
nuvarande föreskrifterna i ämnet, under den förutsättning naturligtvis att
de af vederbörande iakttagas eller varda tillämpade, äro tillräckligt stränga
aU i möjligaste måtto hämma ofoget, och att jag, i följd deraf, ansåg
någon förändring af desamma icke vara af nöden.
Almquist: De många motsatta yttranden, som vi under denna
diskussion hört, i fråga om behöfligheten af en förändring uti ifrågavarande
föi fattning, härröra otvifvelaktigt från de olika förhållanden, som ega rum
' .jii c^ar våld land. I de sydliga provinserna, der landet är upp-
odladt och befolkningen tätt sammanbor, har kommunalnämnden ganska
lätt att vid alla tillfällen närvara och öfvervaka ordningens upprätthål¬
lande. I våra nordliga trakter deremot, der kommunerna kunna hafva ett
område af flere qvadracmil med en mycket glest boende befolkning, kan
en sådan öfvervakande verksamhet icke så noggrant af kommunalnämnden
utöfvas, och i följd deraf hafva så beklagliga missbruk och oordningar
understundom uppkommit vid de försäljningsställen, som bär äro i fråga,
att jag för min del anser särdeles önskvärd!, om en förändring uti nu
gällande författning kunde komma till stånd. Härvid skulle jag dock
heldre se, att den pröfningsrätt, som man, enligt Utskottets förslag, vill
uppdraga åt kommunalstämman, tillerkändes kommunalnämnden såsom
den dertill mest lämpliga myndigheten.
Den 11 Maj, e. ra.
Herr Edström: Med anledning af siste talarens yttrande ber jag
att få anmärka, hurusom, efter min uppfattning, det icke är rätt lämp¬
ligt, att pröfningsrätten i förevarande hänseende öfverlemnas endast åt
kommunalnämnden. Jag fäster eu särdeles stor vigt vid att kommunal¬
stämman får i sista hand pröfva den persons lämplighet, som skall förestå
ett sådant försäljningställe, som här är i fråga, hvarföre jag anhåller att
Utskottets förslag äfven i denna del må af Kammaren godkännas.
Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen upptog de gjorda
yrkandena och framställde propositioner dels på bifall till Utskottets hem¬
ställan, dels på afslag å samma hemställan, dels och slutligen: på bifall
till Herr Grefve Sparres förslag. Den förstnämnda propositionen förkla¬
rades vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes och blef
yrkandet på afslag antaget till kontraproposition. Till följd deraf erhöll
den nu uppsatta voteringspropositionen följande lydelse:
Den som bifaller det förslag, livilket finnes intaget i första punkten
af Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 28,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är förevarande förslag af Kammaren afslaget.
Omröstningen utföll med 56 ja mot 65 nej; hvadan Kammaren för¬
klarat sig icke kunna biträda det beslut, som Första Kammaren i afse¬
ende å denna punkt fattat.
Punkten 2.
Herr Carl Ifvarsson: I konseqvens med Kammarens nyss fattade
beslut i afseende å första punkten yrkar jag afslag jemväl å denna punkt
och hemställer om det icke vore skäl att på eu gång afslå alla punkterna
utan att föredraga hvar och en särskildt.
Då Herr vice Talmannen, i anledning af Herr Carl Ifvarssons yr¬
kande hemställde, huruvida Kammaren ville medgifva, att alla återstående
punkterna finge till afgörande företagas i ett sammanhag, begärde Herr
Grefve Sparre ordet och förklarade, det han önskade att föredragningen
måtte fortsättas punktvis, emedan han ville yttra sig särskildt rörande
sjette punkten. Till följd häraf och sedan Herr Lars Ersson förklarat
det han förenade sig med Herr Grefve Sparre, gafs nu proposition på
andra punkten, som afslogs.
Punkten 3.
Herr Carl Ifvarsson: Jag yrkar afslag jemväl å förevarande
punkt.
Vidare anfördes ej. Punkten afslogs.
Den 11 Maj, e. it.
533
Punkten 4.
Herr Carl Ifvarsson: Jag yrkar att jemväl denna punkt måtte
afslås.
Herr Liss Olof Lars sou: Ehuru det icke lärer till någonting tjena
sedan voteringen om första punkten fick en sådan utgång, anser jag mig
dock böra yrka bifall till förevarande punkt. Det är besynnerligt att
höra, det utslag yrkas å denna punkt från samma håll, der det förut
yttrats, att kommunalnämnden nog kan befordra den till laga ansvar, som
t är en orsak till oordningar, blott nämnden vill fullgöra sin skyldighet; ty
Indika medel har kommunalnämnden att använda, om man nu afslår den
punkt, som just afser att ge den ett sådant medel?
Herr Carl Ifvarsson: Jag anser, att momenten i detta betän¬
kande stå i det förhållande till hvarandra, att man icke kan bifalla det
ena, då man afslagit det andra, emedan det annars blir oordning i sjelfva
förslaget, hvarföre jag yrkar att jemväl förevarande punkt måtte afslås.
Ofverläggningen var slutad. Jemväl denna punkt afslogs.
Punkten 5.
Blef likaledes utslagen.
Punkten 6.
Herr Lars Ersson: Då första punkten föredrogs, begärde jag icke
ordet, men förevarande Öde punkt har ett så nära sammanhang med den
bestå, att jag här vill tillåta mig yttra några ord. I lista § af Kongl.
Förordningen den 7 December 1866 angående vilkoren för försäljning till
förtäring på stället af vin, Öl, kaffe, m. m., stadgas, att hvarje välfrejdad
svensk medborgare har rätt att endast efter anmälan hos vederbörande
myndighet på uppgifvet ställe mot betalning hålla allmänheten till hända
icke spirituösa drycker med undantag af vin, men i 10 § 2 mom. af
samma förordning stadgas, att förordningen icke har tillämpning på
gästgifvare och ej heller på dem, som utomhus, vare sig medelst kring-
bärande eller från bord, eller eljest i mindre omfattning idka försäljning
af icke spirituösa drycker utom vin. Jag har icke något emot 1 §, men
just för att få ändring i 10 § 2 mom. har jag väckt motion, ty de per¬
soner, som på grund af sistnämnda stadgande hafva rätt att draga från
den ena marknaden till den andra med kaffe och Öl och andra icke spiri¬
tuösa drycker, utöfva det oförsyntaste lönkrögeri. Jag har derföre önskat,
att denna paragraf måtte ändras i den syftning, att jemväl sådana kring¬
dragande försäljare åläggas att anmäla sig hos kommunalstyrelsen, hvilket
väl icke måtte vara för mycket begärd t. Jag hade visserligen, i likhet
med Utskottet, önskat att tillstånd till försäljning utomhus, vare sig me¬
delst kringbärande eller från bord eller eljest af icke spirituösa drycker
utom vin, icke blifvit uppställd såsom vilkor för försäljning endast vid
534
Den 11 Maj, e. m.
marknad, torgdag eller vapenöfningsmöte, utan jemväl utsträckts till liqvida-
tionsmöten, auktioner och andra dermed jemförliga tillfällen, då folksam¬
lingar förekomma, men då, såsom Utskottet jemväl yttrat, ärendet uti den
eller de punkter, hvari Utskottet föresloge någon skiljaktighet från Första
Kammarens redan i ämnet fattade beslut, utan tvifvel skulle leda till hela
frågans undanskjutande för denna riksdag, och Utskottet på grund häraf
icke velat föreslå någon ändring i Första Kammarens beslut, så får jag-
förena mig med Utskottet och hemställer att Kammaren ville bifalla hvad
i sjette punkten blifvit föreslaget.
Grefve Sparre: Den näringsfrihet, som åberopades, då fråga var
om ölkrogarne, måtte man väl nu icke vilja åberopa, då det är fråga om
hela svärmar af kaffe- och ölförsäljare, som draga omkring på marknader
och ofta, såsom en föregående talare yttrat, bedrifva ett oförsynt lön-
krögeri. Det kan väl icke anses vara för mycket begärdt, att sådana okända
personer åläggas anmäla sig hos kommunalstyrelseu, så att, till förekom¬
mande af oordningar, någon slags uppsigt öfver dem kan utöfvas. Jag
har från mitt län den erfarenhet, att vid åtskilliga marknader måste en
betydlig vaktpersonal ofta med stor kostnad från långt håll reqvireras för
att upprätthålla ordningen och afvärja de oordningar, som blifva eu följd
deraf, att kaffeförsäljare, som jemväl i smyg utskänka bränvin, i stora
svärmar ankomma till marknadsplatserna. Jag hemställer derföre, att
Kammaren ville förena sig uti Första Kammarens beslut i förevarande
punkt.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Om här vore fråga om endast eu
anmälan, så skulle jag icke hafva något emot förslaget, men såvidt jag
kan. läsa riktigt innantill, står här tydligt att såsom vilkor för försälj¬
ningen erfordras tillstånd af kommunalnämnden, och detta måtte val vara
något mera än en blott, anmälan. Förslaget innehåller vidare att tillstån¬
det skall meddelas af kommunalnämnden i orten, men jag finner det icke
vara bestämdt uttryckt hvilken ort som menas, antingen der försäljaren
bor, eller der försäljningen sker, hvilket kan vara två olika ställen. 1
sista momentet stadgas, att tillståndsbeviset skall vid försäljningsstället
medhafvas och detta tyckes innebära att det meddelats i orten, der för¬
säljaren har sitt hemvist, ty annars hade väl icke behöft stadgas att han
skulle medhafva beviset till försäljningsstället. Vidare stadgas i samma
moment, att beviset skall företes på anfordran af ledamot af kommunal¬
nämnden i orten, och här måtte väl menas marknadsorten. Om stadgandet
äfven kan vara välment, så finner jag det dock så otydligt redigeradt, att
icke något kan vinnas med dess antagande, och på grund af dels denna
förslagets otydlighet och dels Kammarens beslut i afseende å de föregående
punkterna yrkar jag att denna punkt måtte afslås.
Herr Eng man: Efter utgången af förra voteringen torde det icke
löna mödan att uppträda till försvar för förslaget i förevarande punkt,
men jag tillåter mig dock hemställa om bifall till detsamma. Då, såsom
allmänt är bekant, lönkrögeri ganska ofta bedrifves på marknader af
kringresande kaffe- och ölförsäljare, så bör väl kommunalstyrelsen i orten
Den 11 Maj, e. m.
535
hafva rättighet att, när så behöfs, stänga dylika krognästen. Försäljarne
draga nu omkring med Konungens Befallningshafvandes tillstånd att be¬
söka marknader och idka lönkrögeri midt för näsan på kommunalstyrel¬
sen. Om kommunalstyrelsen stänger försäljningen, så öppnas den snart
på grund af Konungens Befallningshafvandes tillstånd, och jag hemställer
derföre att förslaget i denna punkt måtte godkännas, då jag antager
att kommunalnämnden något mera ifrar för ordning och sedlighet än
lönkrögare, som endast hafva det målet för sig att förtjena penningar, och
icke alls äro nogräknade om hvilka medel för detta ändamåls vinnande
användas.
Grefve Sparre: I anledning af Herr Sven Nilssons anmärkning att
förslaget skulle vara otydligt, vill jag endast läsa upp detsamma, så torde
Herrarne finna att det icke i något afseende kan sägas vara oklart. För¬
slaget lyder sålunda: “att, såsom vilkor för försäljning af ifrågavarande
beskaffenhet å landet vid marknad, kungjord allmän torgdag, eller vapen-
öfningsmöte, erfordras tillstånd af kommunalnämnden i orten eller af den
person kommunalnämnden må hafva utsett att ansökning i nämnda hän¬
seende mottaga och deröfver besluta;
att beviljadt tillstånd utfärdas skriftligen utan lösen; samt att till-
ståndsbeviset skall vid försäljningstillfallet medhafvas och genast företes på
anfordran af kronobetjent eller ledamot af kommunalnämnden i orten".
Det må vara Herr Sven Nilsson förbehållet att i detta stadgande finna
någon oklarhet, men hvar och en annan måtte väl begripa, att med "orten"
menas orten der försäljningsstället är beläget.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag medgifver att meningen väl
icke kan vara någon annan än den Herr Grefve Sparre uppgifvit, men
åtminstone sista momentet torde väl hvar och en finna otydligt, ty hvad
menas egentligen med stadgandet att tillståndsbeviset skall vid försäljnings-
tillfället medhafvas och företes för ledamot af kommunalnämnden i orten?
Det är ju samma kommunalnämnd, som skall hafva utfärdat beviset, och
då den icke bör få antagas vara okunnig om sitt eget handlingssätt i
frågor, som många här anse vara af så stor vigt, kan ett föreläggande
för annan person att upplysa ledamöterna om hvad de gjort icke anses
som nödvändigt i en lag, hvilken alltid bör vara tydlig och bestämd.
Grefve Sparre: Jo, meningen är naturligtvis att, sedan försäljaren
uttagit tillståndsbevis hos kommunalnämnden i den ort, der försäljnings¬
stället är beläget, han skall medhafva beviset till detta ställe för att på
anfordran af kronobetjent eller händelsevis närvarande ledamot af kom¬
munalnämnden kunna uppvisa detsamma. Kommunalnämnden sitter na¬
turligtvis icke på marknadsplatsen, utan försäljaren måste förut hafva ut¬
tagit beviset hos nämnden. Detta torde vara alldeles tydligt och klart,
men när man icke vill begripa ett stadgande, är det icke svårt att finna
det otydligt.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag vet väl, att kommunalnämnden
icke sitter på marknadsplatsen, ty der bör den väl vara på benen lika väl
536
Den 11 Maj, e. m.
som den bör veta indika tillståndsbevis den utfärdat, men oaktadt den
siste talarens förklaring kan jag icke finna annat, än att stadgandet är
högst otydligt, hvarföre jag fortfarande yrkar att detsamma måtte afslås.
Herr Lyttkens: Jag för min del kan icke finna, att ifrågavarande
stadgande är så otydligt, som Herr Sven Nilsson förmenat, och då jag
anser att detsamma är det enda antagliga uti hela förslaget, yrkar jag
att det måtte bifallas.
Öfverlägguingen var slutad. Propositioner gåfvos dels på bifall och
dels på afslag till Utskottets hemställan, och fann härvid Herr vice Tal¬
mannen ja vara öfvervägande för den förra propositionen. Votering be¬
gärdes och blef en så lydande proposition då uppsatt, justerad och an¬
slagen :
Den som bifaller det förslag, som finnes intaget i sjette punkten af
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 28,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är det ifrågavarande förslaget afslaget.
Röstsedlarne visade vid sammanräkning 67 ja och 27 nej. Denna
punkt hade alltså blifvit af Kammaren bifallen.
PunTden 7.
Herr Carl Hvar sson: Då det i denna punkt åberopade stad¬
gandet redan blifvit afslaget, yrkar jag att jemväl denna punkt måtte afslås.
Herr Grill: Då föregående punkten blifvit antagen, ser jag icke nå¬
got hinder att antaga denna punkt i eu förändrad form, hvarföre jag an¬
håller, att Kammaren ville på det sätt bifalla punkten, att Kammaren för
sin del antager ett så lydande stadgande:
“Att om oordningar förekomma vid försäljning utomhus på landet,
må, derest de fortfara, oaktadt skedd erinran från tjenstgörande krono¬
betjent, denne förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra
försäljningens fortsättande vid tillfället-; och får jag anhålla om propo¬
sition å detta yrkande.
Herr Carl Ifvarsson: Det torde vara svårt att så här på stående
fot afgöra huruvida det af Herr Grill framställda förslaget kan vara lämp¬
ligt eller icke, då man, efter att endast hafva hört det uppläsas, utan att
hafva haft tillfälle att på förhand om detsamma taga kännedom, icke kan
ingå i närmare bedömande deraf, hvarföre jag, då en återremiss nu icke
torde tjena till något, anser det vara klokast att genast afstå detsamma.
Herr Sjöberg: Förevarande betänkande är så uppstå!dt, att man
har något svårt att vid föredragningen af detsamma följa Utskottets tan¬
Den 11 Maj, e. in.
537
kegång; men om jag icke misstager mig, så har hvad Herr Grill vid den
nu sist föredragna punkten föreslagit redan af Kammaren ogillats vid be¬
handlingen af den fjerde punkten i betänkandet; och det torde således vara
konseqvent att äfven afslå Herr Grills nu gjorda yrkande. Det förslag,
Herr Grill framställde, föreföll mig, för så vidt detsamma af mig rätt
uppfattades, i sjeifva verket vara samma stadgande, som förekommer un¬
der fjerde punkten, med den skilnad likväl; att då sistnämnda stadgande
handlar om försäljning inomhus, så afser det af Herr Grill nu förordade
stadgandet försäljning utomhus; och då, såsom nämndt är, Kammaren af-
slagit fjerde punkten, torde det icke heller vara skäl att bifalla Herr
Grills nu gjorda framställning.
Herr Grill: Herr Sjöberg nämnde i slutet af sitt anförande, att
den skilnad förefinnes emellan mitt nu framställda förslag och det, som
i betänkandet förekommer under fjerde punkten, att det sistnämnda afser
försäljning inomhus, men mitt deremot försäljning utomhus, men det oak¬
tadt ansåg han konseqvensen fordra att äfven mitt yrkande afslogs. Jag
tillåter mig dock erinra, att det uti föregående punkt intagna stadgande,
hvilket Kammaren bifallit, knappt har något värde, om man icke antager
mitt nu framställda förslag, ty' ett sådant stadgande, hvarigenom krono-
betjeningen skulle hafva rätt att förbjuda och förhindra oloflig försäljning
utomhus, är den enda kraftiga hållhake för hämmande af det missbruk,
som, enligt hvad föregående talare förmält, ofta eger rum vid marknader
å landet. Jag yrkar således fortfarande bifall till mitt förslag.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den sjunde punkten lyder så, som
vi nyss hört, eller att "det vid § 3 mom. 4 föreslagna stadgandet jemväl
må omfatta försäljning utomhus på landet11. Men som vi veta, hafva vi
vid fjerde punkten, der detta moment förekommer, icke föreslagit något
stadgande alls. I följd deraf skulle vi, derest vi bifölle Utskottets hem-
slällan i denna punkt och sedan ginge tillbaka till punkten 4, der icke
finna något stadgande alls att i detta afseende tillämpa. Jag kan der¬
före icke finna, att vi hafva annat ate göra än afslå punkten, det jag
fördenskull yrkar.
Herr Engman: Jag tror för min del icke, att Herr Sven Nilsson
är så enfaldig, som han vill låta påskina. Det i fjerde punkten omför-
mälda stadgandet kan ju inryckas i denna punkt, i stället för att man
här nu endast åberopat detsamma. Jag förenar mig derföre i det af
Herr Grill framställda yrkandet.
Grefve Sparre: Jal det förhåller sig verkligen såsom Herr Grill
sagt, att utan en sådan rätt för kronobetjeningen, som här är ifrågasatt,
föga är vunnet med det stadgande vi nyss beslutat; och jag ser ingenting,
som hindrar, att vi kunna godkänna förslaget i denna punkt, oberoende
af det beslut som fattats i afseende å fjerde punkten. Der gällde det
försäljningsställen å landet, här är det fråga om försäljningen utomhus
vid marknader och dylikt. Derföre föreslog äfven Herr Grill, att "om
oordningar förekomma vid försäljning utomhus på landet, må, derest de
538
Den 11 Maj, e. m.
fortfara, oaktadt skedd erinran från tjenstgörande kronobetjent, denne
förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra försäljningens
fortsättande för tillfället". Detta går ju väl an att besluta; och jag in¬
stämmer derföre med Herr Grill.
Herr Edström: Man behöfver, efter mitt förmenande, ingalunda,
såsom eu föregående talare gjort, fästa sig vid, huruvida den redan afgjorda
4:de punkten blifvit bifallen eller afslagen. Jag vill till och med alldeles
ignorera, att den hnnes i betänkandet. För min del kan jag icke annat
än på det varmaste understödja Herr Grills förslag och instämmer derföre
med honom i begäran om proposition på det stadgande, att “om oordnin¬
gar förekomma vid försäljning utomhus å landet, må, derest de fortfara" etc.
Herr Olof Fredrik Pettersson: Här lärer väl icke vara fråga
om att gå baklänges utan rätt fram, och då bör man väl nu fatta sitt
beslut oberoende af beslutet i 4:de punkten.
Herr Magnus Jonsson: Mig synes det enklaste vara att utesluta
det i klämmen till denna punkt förekommande ordet “jemväl", hvarefter
man allt för väl kan antaga Utskottets förslag och sålunda på försälj¬
ningen utomhus tillämpa den föreslagna bestämmelsen i § 8 mom. 4.
Herr Sjöberg: Jag anhåller, att Herr Grills förslag måtte uppläsas,
så att Kammaren måtte få reda på hvad det innehåller, innan beslut
skall fattas deröfver. Jag kunde åtminstone icke uppfatta dess ordalydelse
af en föregående talares försök att citera detsamma.
Herr Fldström: Jag ber att få förklara, det jag lånat ordalydelsen
i mitt förslag ordagrant ifrån hvad som förekommer under 4:de punkten
af betänkandet.
Herr Grill: Det låter som om mitt förra, förslag skulle vara något
otydligt; och det kan väl hända, derföre att det i 4:de punkten fram¬
ställda förslaget afser försäljning inomhus. Jag skall derföre bedja att få
förändra mitt förslag derhän, att “om oordningar förekomma vid försälj¬
ning utomhus på landet, må, derest de fortfara, oaktadt skedd erinran
från tjenstgörande kronobetjent, denne förbjuda och, om förhållandet
sådant påkallar, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället".
Herr Carl Ifvarsson: Jag är rädd för att det står i strid med
grundlagen, om, sedan man redan förkastat ett förslag, man nu åter skulle
taga upp det och godkänna detsamma.
Jag hemställer huruvida Herr vice Talmannen anser lämpligt att
framställa proposition på någonting sådant, åtminstone måste jag för min
del reservera mig deremot.
Herr Gumselius: Den betänkligheten delar jag icke. Mig synes, att
hvad som i 4:de punkten föreslagits beträffande försäljningen inomhus
m.
539
Den 11 ilaj, e.
allt för val kan, på sätt Herr Grill föreslagit, med nödig ändring, tillämpas
på försäljningen utomhus, och jag yrkar fördenskull bifall till detta hans
förslag. Om icke alls någon sådan bestämmelse göres, blir i sanning det
beslut, som fattats i 6:te punkten, någonting “hvarken hackadt eller
malet“.
Herr Edström: Jag ber endast att få förklara, det jag helt och
hållet ansluter mig till Herr Grills mening.
Friherre af Schmidt: Man får lof att revidera litet i författningen
af den 7 December 1866, för att få reda på hvad Utskottet i sjelfva
verket önskar. Då jag nu ser, att der i 10 § 2 mom. står, att denna för¬
ordning icke gäller sådana, som utomhus tillhandahålla kaffe och andra
dylika drycker, och att kronobetjeningeu sålunda för det närvarande icke
eger rätt att afvisa sådana försäljare, i fäll de skulle blifva orsak till
oordningar, bär jag trott mig finna, att det är Herr Grills önskan, att
Riksdagen måtte anhålla, det en föreskrift i författningen inrymmes derom,
att oordningar äfven vid dylika lösa, ambulatoriska försäljningsställen må
kunna förhindras derigenom, att kronobetjeningen medgifves rätt att aflysa
försäljningen. ,
Ehuru Kammaren nu afslagit 4:de punkten i betänkandet, finnes det
dock, mig veterligen, intet hinder för att Kammaren kan bifalla den nu
föredragna punkten, hvilket är högeligen önskvärdt, då förordningen der¬
igenom erhåller en skärpa, som på många ställen visst icke är obehöflig.
Jag yrkar fördenskull bifall till Ilerr Grills förslag.
öfverläggningen var slutad. Med bifall till det af Herr Grill gjorda
yrkande fattade Kammaren, för sin del, följande beslut:
“att om oordningar förekomma vid försäljning utomhus på landet, må,
derest de fortfara, oaktadt skedd erinran från tjenstgörande kronobetjent,
denne förbjuda och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra försäljnin¬
gens fortsättande vid tillfället11.
Punkten 8.
Bifölls.
Punkten 9.
Herr Printzensköld: Då Kammaren redan, genom att afslå de
fem första punkterna i betänkandet, uttalat den åsigt, att man icke bör
vidtaga några strängare åtgärder för att förhindra denna i sig sjelf erkändt
dåliga handtering, hemställer jag, att i konseqvens härmed Kammaren
äfven måtte afslå denna punkt, som innehåller strängare ansvarsbestäm¬
melser för öfverträdelser af den i ämnet gällande författningen.
Vidare anfördes ej. Punkten afslogs.
540
Den 11 Maj, e. in.
Punkten 10.
Herr Sjöberg: Ifrågavarande punkt torde böra läggas till hand-
lingarne, ty det som utgör sjelfva slutpunkten af hela utlåtandet linnes
på nästa sida deraf. I sjelfva verket är väl den sednare punkten af
ungefär enahanda innehåll med den nu upplästa 10:de punkten, enär båda
punkterna afse eu skrifvelse till Kongl. Maj:t; men den förra, eller den å
nästa sida förekommande, innefattar dock Utskottets till Andra Kammaren
afgifna tillstyrkande i ämnet, då deremot den nu föredragna 10:de punkten
innehåller hvad Första Kammarens Tillfälliga Utskott ansett sig höra hos
samma Kammare hemställa i fråga om eu skrifvelses aflåtande.
Herr Grill: Jag vet icke, hvad Herr Sjöberg hade för mening med
hvad lian nyss yttrade. Då vi i. vissa delar fattat beslut, som öfverens¬
stämma med Första Kammarens, ser jag intet hinder för oss att ingå till
Kongl. Maj:t med’ begäran om ändring i förordningen i den syftning
Riksdagen antydt, hvarföre jag för min del yrkar bifall till punkten.
Herr Gustafson: Det är alldeles riktigt som Herr Sjöberg anfört,
att ett af de i denna punkt förekommande moment bör läggas till hand-
lingarne, ty de äro af ungefär enahanda innehåll; det nu föredragna mo¬
mentet är Första Kammarens beslut; i det nästa har Utskottet upprepat
detsamma för denna Kammares räkning. Herr Grills påstående, att Herr
Sjöberg genom sitt yrkande åsyftat att förhindra en skrifvelses aflåtande
till Kongl. Maj:t i den del af denna fråga, dex-i Kamrarne stadnat i lika
beslut, måste vara beroende på en missuppfattning. Jag finner icke skäl
att motsätta mig Herr Sjöbergs yrkande, till hvilket jag derföre yrkar
bifall.
Herr Sjöberg: Det är för olyckligt, att Herr Grill nu för andra
gången på en kort stund skall hafva missförstått mig. Min mening är
ingalunda att söka förhindra aflåtandet af en skrifvelse i ämnet. Om
Herr Grill behagar jemföra hvad som förekommer å de båda sista sidorna
af betänkandet, skall han utan tvifvel finna, att på hvardera sidan står
att läsa en hemställan, som i hufvudsak är af ett och samma innehåll.
Det är endast i förmelt hänseende jag velat anmärka, att den sednare af
dessa hemställanden står för Andra Kammarens räkning.
Min mening har ju icke kunnat vara — jag upprepar det —• att
vilja motsätta mig en skrifvelse i de delar, der Andra Kammarens beslut
öfverensstämmer med Första Kammarens; utan jag har trott mig endast
böra framhålla det efter min uppfattning formelt riktiga uti att lägga den
nu ifrågavarande 10:de punkten till handlingarne, för att derefter öfvergå
till den af denna Kammares Tillfälliga Utskott gjorda hemställan i hvad
den afser en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Grefve Sparre: Det är otvifvelaktigt fullkomligt riktigt hvad Herr
Sjöberg yttrade; och orsaken dertill, att samma sak nu två gånger före¬
kommer till afgörande, är att söka i Kammarens beslut att gå igenom be¬
tänkandet punkt för punkt. Emellertid är det nu fullkomligt likgiltigt,
Deri 11 Maj, e. ni.
541
om Kammaren bifaller denna punkt och låter Utskottets framställning å
sid. 7 förfalla eller ock förfar tvärtom. Resultatet blir precist detsamma.
Herr Carl Ifvarsson: Jag undrar just, om det icke vore bäst att
med ett par ords förändring i den föredragna punkten antaga densamma
och afslå den nästa. Jag föreställer mig, att man kunde lämpligen säga,
att “Riksdagen anhåller om eu omarbetning af förordningen i den syft¬
ning, Andra Kammaren beslutat1-. Det tror jag för min del blefve det
rättaste.
Herr Gustafson: Då Herr Carl Ifvarsson föreslagit, att vi vid
detta moment skola besluta rörande slutklämmens innehåll, samt något
hinder härför icke förefinnes, enär vi då i stället kunna afslå nästa mo¬
ment, anhåller jag, att, då denna Kammare icke helt och hållet godkänt
Första Kammarens beslut, slutklämmen måtte få följande lydelse: att An¬
dra Kammaren endast i så måtto kunnat biträda Första Kammarens re¬
dan i ämnet fattade beslut, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla
om en omarbetning af § 10 mom. 2 i Kongl. Förordningen den 7 Decem¬
ber 1866 i den syftning, Riksdagen antydt.
Grefve Sparre: Nej! vi måste väl fatta ett bestämdt beslut. Den
skrifvelse, som skall aflåta^, kan icke komma att innefatta annat, än hvad
Riksdagen, d. v. s. båda Kamrarne, beslutat, och kan sålunda icke blifva
eu begäran om omarbetning af förordningen endast i den syftning Andra
Kammaren önskar.
Blott de punkter, deri båda Kamrarne äro ense, kunna ingå i skrif-
velsen. Derföre kan, efter min uppfattning, Kammaren utan någon risk
bifalla denna punkt, då den följande naturligtvis förfaller, eller ock göra
tvärtom.
Herr Gustafson: Jag ber få fästa Grefve Sparres uppmärksamhet
derpå, att mitt framställda förslag innehåller begäran om en omarbetning
af Förordningen den 7 December 1866 i den syftning Riksdagen antydt;
jag har således åberopat icke endast denna Kammares beslut.
Herr U h r: Efter mitt förmenande böra vi bifalla denna punkt, men
icke den nästa, emedan der står, att Andra Kammaren skall biträda Första
Kammarens beslut; och det är endast i ett par punkter sådant skett. I
den nu föredragna punkten står det, att Riksdagen begär “en omarbet¬
ning af Förordningen den 7 December 1866 i den syftning Riksdagen an-
tydt“; och denna syftning gäller endast de två punkter, der Kamrarne äro
ense. Derföre anser jag för min del, att Kammaren bör bifalla denna
punkt och afslå den nästa.
Herr Carl Ifvarsson: Jag medger, att Herr Gustafsons förslag-
torde vara det lämpligaste; och man kan ju derföre antaga det. Hvilken
mening man här än må hysa, så måste väl beslutet på ett formenligt
sätt expedieras; och då anser jag Herr Gustafsons förslag åtminstone vara
542 Den 11 Maj, e. m.
formenligare än Utskottets, som förorsakat allt detta trassel. Jag yrkar
derföre bifall till det förra.
Grefve Sparre: Vi hafva ju bifallit de förändringar, som föreslagits
i punkterna 7 och 8; och jag betviflar, att Herr Gustafsons förslag till
formulering då är lämpligt.
Öfverläggningen var slutad, och på framställd proposition blef det af
Herr Gustafson framställda förslaget antaget, eller att Kammaren, till följd
af hvad här ofvan beslutits, förklarade sig endast i så inåtto kunna bi¬
träda Första Kammarens i ämnet fattade beslut, att Riksdagen borde hos
Kongl. Maja anhålla om en omarbetning af 10 § 2 mom. i Kongl. För¬
ordningen den 7 December 1866 i den syftning Riksdagen antydt.
Det angående punkten 10 sålunda fattade beslutet skulle gälla såsom
beslut jemväl öfver den förra af de hemställanden, som Tillfälliga Ut¬
skottet afgifvit å sid. 7 af dess förevarande utlåtande, och förklarades
alltså berörda hemställan hafva förfallit.
Utskottets slutliga hemställan (rörande Herrar Lars Erssons och P.
Engmans motioner) blef nu föredragen, och yttrade dervid
Herr Carl Ifvarsson: Det går väl icke an att antaga detta för¬
slag nu, då det icke är mycket af hvad Utskottet föreslagit, som blifvit
bifallet. Jag anser derföre Utskottets hemställan här icke kunna föran¬
leda till annan åtgärd än hvad Kammaren redan beslutat.
Vidare anfördes ej. Kammaren förklarade ifrågavarande motioner
icke till någon annan eller vidare åtgärd föranleda, än som vore öfverens¬
stämmande med Kammarens här ofvan antecknade beslut; och skulle, då
Första Kammarens beslut alltså icke blifvit i oförändradt skick af Andra
Kammaren antaget, ärendet, jemlik! 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, till
Första Kammaren återlemnas.
Slutligen begärde Herr Edström ordet och yttrade: Jag anhåller
att i protokollet få förvarad min reservation emot de beslut, som blifvit
fattade i afseende å punkterna 2, 3, 4 och 5.
§ io.
Föredrogs och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelse N:o 52, angående de i 63 § Regeringsformen före-
skrifna kreditivsummor.
§ IL
Föredrogos och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens under¬
dåniga skrifvelser:
543
Den 11 Maj, e m.
no 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
åt en författning angående sparbanker; och
N:o 51, angående upphäfvande af 2 Kap. 5 och G 88 Giftermåls-
balken.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 13 b, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens fjerde
hufvudtitel (fortsättning); och
N:o 81, i-anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, angående Sala
silfververks ränteersättningsfond; samt
Särskilda Utskottets memorial:
N:o 5, i anledning af Andra Kammarens återremiss i fråga utgörande
föremål för Särskilda Utskottets utlåtande N:o 3; och
Af:o. 6, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Särskilda Utskottets ut¬
låtanden N:is 3 och 4.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle sättas främst bland dem
som förekomma i morgondagens sammanträde.
§ 13.
Herr vice Talmannen meddelade, att, enligt ingifvet läkarebetyg, vore
Herr Lithner af sjukdom hindrad att lemna sina rum.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 12 på natten.
In fidem
H. Husberg.