Den 10 Maj, f. m.
373
Onsdagen den iO Maj.
KL 11 f. in.
§ 1-
Justerades protokollet för den 3 och protokollsutdrag för den 9 i
denua månad.
§ 2.
Föredrogs Banko-Utskottets memorial N:o 15, med förslag till vote¬
ringsproposition, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Banko-
Utskottets hemställan i memorialet N:o 13, om afskaffande af sedlar å En
riksdalers valör.
Voteringspropositionen godkändes.
§ 3.
Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda Lag-Utskottets utlåtande N:o
26 och Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande b:o 2.
§ 4-
Förekom till slutligt afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 76, i
anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående bidrag af
statsmedel till aflöning af lärare vid folkskolor och småskolor, dels åt¬
skilliga i samma ämne väckta motioner.
Vid Utskottets hemställan under mom. a) anförde
Herr Statsrådet Wennerberg: Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende bidrag af statsmedel till aflöning åt lärare vid folkskolor och småskolor,
föranledd hufvudsakligen af de många framställningar, som under förra
årens riksdagar af enskilda motionärer synnerligen inom denna Kammare
blifvit gjorda, har af Stats-Utskottet blifvit behandlad på ett sätt, hvilket
jag måste erkänna såsom i allmänhet högst tillfredsställande. Såsom det
redan torde vara bekant, har också Första Kammaren bifallit Utskottets
utlåtande, och detta oförändradt, ehuru jag icke kan neka till, att några
modifikationer uti detsamma hade varit önskliga.
Så anser jag mindre välbetänkt, att uti punkten a) bestämmelsen
“ordinarie", som förekommer uti den nådiga propositionen, af Utskot¬
tet blifvit borttagen. Då det emellertid redan finnes en förordning, som
374
Den 10 Maj, f. in.
förpligta! vederbörande myndighet att tillse, det folkskolorna icke ställas
utan ordinarie lärare, så hoppas jag, att den nu påpekade omständigheten
icke skall medföra några synnerligen stora olägenheter.
Uti punkten b) visar sig äfven eu skiljaktighet från Kongl. Maj:ts
förslag, i det Utskottet föreslår, att löneförhöjning till 500 R:dr skall in¬
träda för ordinarie lärare först efter tio års oförvitlig tjenstgöring i sådan
egenskap. Denna föreskrift kan leda till mindre goda resultat uti försam¬
lingar, som äro mera måna om sina kassors förkofran än om skolväsendets
befrämjande. Genom att icke låta eu lärare blifva så gammal i tjensten
som 10 år, kunna de nemligen omöjliggöra den åsyftade löneförhöjningen.
Men å andra sidan hoppas jag, att det intresse för folkskoleväsendet, som
i allmänhet förefinnes, skall göra församlingarne angelägna att äfven med
ökad uppoffring söka behålla sådana lärare qvar, som visat sig vara för¬
träffliga i tjensten. Någon synnerlig fara kan således, enligt min tanke,
icke gerna uppstå genom antagande af Utskottets förslag äfven härutinnan.
Det uti punkten c) stadgade vilkor för erhållande af 250 R:drs löne¬
bidrag af statsmedel, anser jag alldeles för strängt. Två månaders ökad
undervisningsskyldighet är verkligen för mycket begärdt för eu så liten
löneförhöjning som 100 R:dr, i synnerhet om man jemför den lön, folk-
skoleläraren på så sätt skulle få för 10 månader med den, han förut haft
för 8. Den ökade undervisningsskyldigheten kommer dessutom ganska
olägligt, icke då lärarens krafter äro uti tilltagande utan tvärtom, då hans
arbetsförmåga efter mångårigt arbete är i aftagande. Jag vill dock hop¬
pas, att den billighet i anspråk, som kommuneft bör visa mot en aktad
och skicklig skollärare, skall i de flesta fall ställa detta till rätta.
Uti punkten d) föreslår Utskottet ett annat belopp, än Kongl. Maj:t
äskat, såsom lönebidrag för lärare och lärarinnor vid småskolor. Uti
Kongl. Maj:ts proposition bestämmes detta till 50 R:dr, hvilken summa af
flera motionärer blifvit angifven såsom behöflig. Kongl. Maj:t ansåg sig
också för närvarande böra stadna dervid, ehuru den i allmänhet var att
anse såsom nog knapp. Emellertid har Utskottet sjelfmant ökat den till
75 R:dr, och derigenom betydligt lättat den ändamålsenliga fördelningen
af detta anslag.
Hvad uti följande punkt e) föreslås är i full öfverensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i den Kongl. propositionen.
Mot innehållet uti punkterna f) och g) säger det sig sjelf!, att jag
icke kan hafva något att anmärka. Härigenom lemnas åt Kongl. Maj:t
friare händer och större summor att för ändamålet disponera öfver; och
jag tror att, genom antagande af hvad Utskottet föreslagit, ett ganska
väsendtligt steg tages till folkskoleväsendets förbättring. Jag vågar till
och med påstå, att denna åtgärd, om den rätt utföres och vidmakthålles,
skall blifva ett fundament, på hvilket vi både hastigt och tryggt skola
kunna höja vår folkskola och ernå resultat, hvilka såväl med afseende på
förut vunna, som ock i jemförelse med främmande länders, skola befinnas
tillfredsställande.
Oaktadt jag skulle finna det af stort intresse att stadna qvar och
öfvervara diskussionen i detta ämne, nödgas jag dock, för den vigtiga
fråga, som nu är under handläggning i Första Kammaren, att aflägsna
mig, med fullt förtroende öfverlemnande utgången af denna för den all¬
Den 10 Maj, f. m. 375
manna folkbildningen maktpåliggande angelägenhet åt denna Kammares
behjertande.
Herr Jöns Pehrsson: Det förslag till skollärares löneförbättring,
som framkom vid förliden riksdag, blef icke bifallet, emedan deri före-
fanns en bestämmelse, som gjorde det möjligt att ensidigt använda de till
löneförhöjning åt folkskolelärare anslagna medel, så att den som bäst
deraf gjort sig förtjent, ganska lätt kunde derom gå miste. Det förslag,
som deremot nu föreligger, har jag funnit innehålla sådana bestämmelser,
som lemna trygghet i detta afseende, och jag har derföre icke ämnat att
yrka afslag å detsamma. Ehuru jag således icke vill motsätta mig för¬
slagets antagande, men likväl i princip icke kan gilla det, så anhåller jag
att i protokollet få antecknad min särskilda mening.
Jag tror för min del, att den väg, man inträdt på och som alla
anse skola leda till förökadt intresse för folkupplysningens sak, på många
ställen å landet dock skall verka raka motsatsen. Men det är ett försök
och det skulle glädja mig, om jag i mina farhågor icke blef sannspådd.
En del stift gå miste om större eller mindre del af de förmåner i
afseende å bidrag till folkskolorna, som de nu hafva. Wexiö stift kom¬
mer i detta fall att lida mest. Vill man kanske påstå att detta stift
gjort för litet för folkskolorna! Ja — i det fallet har jag en sorglig
erfarenhet från den kommun, der jag bor. Det lyckades icke att der få
ytterligare en folkskola, emedan kyrkoherden och några församlingsbor
motsatte sig det derom väckta förslaget. Men har intresset varit litet
förut, så blir det ännu mindre om församlingarne mistade en del af de
bidrag, de nu erhålla. De komma naturligtvis icke då att anstränga sig
särdeles mycket för att befrämja folkskoleväsendet.
Jag får härvid erinra om, att jag vid frågans behandling förra riks¬
dagen yrkade införandet af ett stadgande, som ålade kommunerna att
hålla det behöfiiga antalet folkskolor. Detta yrkande vann icke under¬
stöd af det skäl, att det skulle blifva svårt att få ett maximum och ett
minimum i detta hänseende. Men jag tror fortfarande, att detta förslag
skulle verka fördelaktigt. I Wexiö stift finnes 88 folkskoledistrikt, som
genom detta Utskottets förslag skulle förlora en del af det statsunderstöd
de nu uppbära. Jag tror verkligen icke att de församlingar, inom hvilka
dessa skolor förefinnas, genom denna åtgärd blifva mera intresserade för
folkskoleväsendets utveckling än de nu äro, utan jag är benägen antaga
motsatsen.
Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet genomgick
punkt för punkt hela betänkandet och det torde i anledning deraf äfven
tillåtas mig att vidröra en annan del af betänkandet, än den föredragna
första punkten.
Hvad då beträffar punkten d), så stadgas, att då lönen för lärare
eller lärarinna vid en småskola uppgår till 150 R:dr, så lemnar staten
deraf 75 R:dr. Häraf följer således, att församlingen enligt punktens
ordalydelse nödvändigt måste bidraga med 75 Rall-. Men då enligt punk¬
ten a) församlingen i fråga om folkskolor skall tillskjuta hälften af lära¬
rens eller lärarinnans lön, så anser jag konseqvensen fordra, att i fråga
om småskolorna icke stadgas den bestämda summan af 75 R:dr, utan att
376
Den 10 Maj, f. m.
punkten bör ändras så, att i likhet med föreskriften i punkten a) för¬
samlingen ålägges att till aflönande af lärare eller lärarinna vid små¬
skolor bidraga med hälften, hvilket jag skulle önska att Kammaren
beslutar.
Herr Anders Johansson: Ehuru jag anser att folkskoleinedlens
indragning till statsverket kommer att på ett högst betänkligt sätt hämma
folkskoleväsendets utveckling inom församlingar med större folkmängd, så
vill jag likväl icke vidare tala om mina farhågor härutinnan, sedan jag
funnit, att min motion i ämnet icke lyckats tillvinna sig något bifall inom
Utskottet. Jag vill endast anmärka, att uti flera församlingar finnes-
jemte ordinarie folkskolelärare!! jemväl en eller flera examinerade extra
lärare, Indika icke erhålla så stor lön, som af Utskottet blifvit föreslagen
att uppställas såsom vilkor för erhållande af högre statsbidrag än som
för lärare i småskolor erhålles. Dessa examinerade extra lärare gorå
folkskolan alldeles samma tjenst som den ordinarie läraren, men då det
beror på församlingarnes eget godtycke att både antaga och afsåga sig
dessa extra lärare, så befarar jag, att åtskilliga församlingar till stor
skada för folkundervisningen afskeda dem, om icke högre statsbidrag er-
hål^8 till deras aflönande, än som kommer att utgå till lärare och lära¬
rinnor vid småskolor. Jag anser för min del att statsbidrag till aflönande
af examinerade extra lärare bör erhållas i samma proportion som bidrag
till aflönande af examinerade ordinarie lärare och yrkar derföre att de af
Utskottet föreslagna lönevilkor för erhållande af statsbidrag till aflö¬
nande af folkskolelärare måtte utgå och således punkten få följande
lydelse:
att til) aflönande af hvarje examinerad vid folkskola antagen lärare
eller lärarinna, som meddelar undervisning i skolan minst 8 månader af året,
skoldistriktet må ega att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, mot¬
svarande hälften af den lön, läraren eller lärarinnan, förutom husrum,
vedbrand och kofoder, åtnjuter, hvilket bidrag dock icke må öfverstiga.
250 Ihdr. 6
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Herr Talman! mine Herrar! Det
nu föreliggande förslaget, såväl som alla andra sådana, kan visserligen
klandras, men jag tror, att om man vill lemna enskilda intressen å sido,
så skall man finna detta förslag sådant, att man med skäl kan vara be¬
låten dermed. Jag är emellertid af motsatt tanke till de tvänne sista
talarne och öfvertygad, att om förslaget antages, det skall — rätt tilläm-
padt . bringa vårt folkskoleväsende, som är en af våra dyrbaraste in¬
stitutioner, i den ställning, hvartill vi i vårt land så länge sträfvat, nem¬
ligen: bildningens höjande i relativt högre grad än fallet hittills varit,
hvarigenom fosterlandet i framtiden skall komma att skörda goda frukter.
De tvänne föregående talarne hafva mycket beklagat sig öfver, att
inom deras orter stora förluster skulle komma att uppstå, i fall förslaget
kommer att upphöjas till lag. Detta är en möjlighet, som jag icke vill
bestrida, men som i min tanke icke innebär någon orättvisa, om den
skulle komma att inträffa. Betraktar man skolväsendets tillstånd inom
377
Den 10 Maj, f. m.
de ärade talarnes hemorter, så finner man enligt den officiela statistiken
för år 1868, att i den församling, som den förste talaren tillhör och der
folkmängden består af 2,205 personer, blott linnés eu flyttbar folkskola
och tvänne småskolor samt omkring 110 barn i skolåldern fördelade till
hvardera af dessa skolor. . Inom hela kontraktet, som den ärade talaren
representerar, finnas omkring 46,000 menniskor, men ej mera än 1 fast
och 25 flyttbara folkskolor samt 27 småskolor med nära 7,000 barn i
skolåldern, som, fördeladt på alla dessa 53 skolor, gör cirka 130 på
hvardera. Samma förhållande eget- rum på don ort, den siste talaren
representerar. . I hans egen kommun finnes en folkmängd af 3,730 per¬
soner, men ej mer än en flyttbar och trenne småskolor med omkring
560 lärjungar och således 140 barn på hvarje skola. Uti hela hans
kontrakt finnes icke mer än 3 fasta, IG flyttbara och 29 småskolor. Folk¬
mängden är 29,426 personer, hvaraf omkring 4,400 skolbarn, hvilket an-
tal, föideladt på dessa 48 skolor, gör nära 100 på hvarje. Under sådana
förhållanden är det ej underligt, att i sådana kommuner, hvilka ej skött
sitt skolväsende bättre, än som det vill synas hafva skett i de uppräk¬
nade kommunerna, der hvar och en lärare åligger undervisningsskyldighet
för 100 å 140 barn, de medel, som hittills blifvit ställda till deras dispo¬
sition i och för folkskoleväsendets befrämjande, ej blifvit väl använda.
Annorlunda skall förhållandet blifva om staten understödjer skoldistrikten
i förhållande till antalet skolor och ej, såsom hittills skett, efter folkmäng¬
den, en beräkningsgrund, som vållat, att medlen i många fäll blifvit an¬
vända till helt andra ändamål än till folkskolan. Mig synes således detta
förslag bereda full rättvisa äfven åt dessa sednare församlingar, ty genom
detsamma skall sannolikt deras skolväsende snart komma på bättre fotter
än för närvarande, då de äfven komma i tillfälle fn andel af den summa,
som afses. att befrämja folkskoleväsendet. Jag helsar således det före-
liggande Stats-Utskottets förslag med uppriktig glädje, och yrkar på det
varmaste bifall trll detsamma i sin helhet.
Herr Engman: I motsats till en föregående talare på Smålands-
banken ber jag att få uttrycka min tacksamhet mot såväl Herr Stats¬
rådet och Chefen för Ecklesiastik-departernentet som Utskottet, för den
glädjande företeelsen, att ett förslag, som i så hög grad befrämjar folk-
skoleväsendets utveckling, nu ligger på Kammarens bord. Jag anser detta
föislag.i piincipieit hänseende fullkomligt riktigt och förvånar mig högli¬
gen öfver att, sedan förslaget redan blifvit oförändradt bifallet af Första
Kammaren, eu representant inom denna Kammare kan vilja framställa
anmärkningar .mot detsamma. Egennytta torde vara motivet derför från
dem, som tillhöra stora församlingar och hafva stor inkomst genom skydds-
afgiften, men måhända gorå litet för sitt skolväsende. Om detta förslag
antages, så tvingas dessa församlingar att inrätta långt flera skolor, och
de stackars folkskolelärarne få en liten välbehöflig lönetillökning, som in¬
gen bör missunna dem. Bättre kunna Yi ej gerna använda våra pennin¬
gar än att bibringa våra barn undervisning, och här är just allmogens
barn i fråga, och tror jag derföre det vara en stor skamfläck för Andra
Kammaren att ej bifalla detta förslag. Af min innersta öfvertygelse yr¬
378
Den 10 Maj, f. m.
kar jag bifall till Utskottets förslag och tror att om Kammaren så be¬
slutar, så skall den göra sig förtjent af efterkommandes välsignelser.
Herr Per Bcnjaminsson instämde med Herr Engman.
Herr (Jarl Hvars son: Det är oss alla bekant, att man under en
lång följd af år vid riksdagarne sökt ordna folkskoleväsendet på ett bättre
och lämpligare sätt än det nuvarande. Allmänt har klagats å ena sidan
öfver det besvär, som för kommunerna är förenadt med att få sig till¬
delade understöd åt folkskolorna af de medel, som staten afsett att be¬
gagnas till folkskoleväsendets befrämjande, och å andra sidan öfver den
omständigheten, att dessa bidrag icke blifvit rätt använda af de kommu¬
ner, som åtnjuta sådana.
I båda dessa afseenden tror jag, att anspråken på rättelse äro full¬
komligt berättigade. I det förra behölver jag icke ingå i någon vidlyftig
pröfning, ty det torde vara alla bekant hvilken mängd af ansökningar om
erhållande af dylika bidrag, som från församlingarne till Kongl. Maj:t
ingå, och man lätt kan föreställa sig hvilket besvär det är att pröfva alla
dessa ansökningar och att utdela medel särskilt till hvar och en af denna
mängd af skolor. 1 sednare afseendet ligga för oss sådana fakta, att man
icke heller derom kan tveka. Man har vill mycket väl reda på, att många
församlingar, som fordrat och erhållit bidrag till ganska betydliga belopp,
icke användt medlen uteslutande till dermed afsedt ändamål. Andamalet
med dessa bidrag är naturligtvis att befrämja folkskoleväsendets utveck¬
ling, men ingalunda att lemna understöd till bestridande af andra kom¬
munens utgifter eller att af församlingen skrinläggas.
Under sådana omständigheter förundrar det mig icke alls att man
söker komma till något bättre, men det förundrar mig desto mera att
man bittintills icke lyckats i detta sträfvande. Naturligtvis är det till en
del enskilda intressen, som äro orsaken dertill. Att uppgöra förslag, med
hvilka alla äro tillfredsställda, är ganska svårt. Jag hoppas dock, att det
nu föreliggande, oaktadt icke på långt när alla äro dermed tillfredsställda,
och ehuru jag tillstår, att jag för min del skulle vilja hafva åtskilliga för¬
bättringar deri införda, skall vinna framgång i denna Kammare, sedan
detsamma oförändradt antagits af Första Kammaren och Statsrådet Weu-
nerberg icke yrkat alslag derpå, utan tvärtom på det varmaste yrkat bi¬
fall till förslaget, oaktadt detsamma delvis _ afviker från Kongl. Maj:ts
proposition. Utom det stöd för antagande åt förslaget, som ligger uti före¬
gående Riksdagars beslut i hithörande anslagsfrågor, har Utskottet således
äfven att åberopa bifall från statsrådsbänken.
Jag hoppas äfven, att man icke skall alltför mycket upptaga tiden
med diskussionen om detta förslag. 1 anledning af hvad en föregående
talare anmärkt om att statsbidrag till aflönande af examinerade extra
lärare borde utgå i samma proportion som bidrag till aflönande af exa¬
minerade ordinarie folkskolelärare, men att förslaget lägger hinder i vägen
derför, så får jag säga, att det är fullkomligt oriktigt att påstå, det förslaget
innebär sådant hinder. Bästa beviset här på är att Chefen för Ecklesiastik¬
departementet just anmärkte, att Utskottet utstrukit ordet “ordinarie11
i punkten, sådan den lyder i den Kongl. propositionen, en åtgärd, som
Den 10 Maj, f. in.
379
lian säde sig icke kunna fullkomligt gilla, emedan derigenom extra lärare
blefvo likställda i afseende å statsbidrag till adöningen med ordinarie
folkskolelärare, hvilket Herr Statsrådet befarade skulle medföra den följden,
att inånga folkskolor ställas utan ordinarie lärare. Den af nämnde talare'
framställda anmärkning var således helt och hållet ogrundad. Orsaken
till den af Utskottet föreslagna förändringen i denna del var den, att det
ansågs obilligt att, der eu skollärarebefattning i följd af dödsfall eller
flyttning skulle någon tid förestås af en extra lärare, skoldistriktet derföre
skulle gå miste om statsbidraget. Förordningen medför emellertid ena¬
handa rätt då det är fråga om extra lärares användande i folkskolan äfven
vid andra tillfällen.
Då clet endast är första punkten, som är föredragen, vill jag icke
ingå på någon af de öfriga delarne af förslaget, utan inskränker mig att
yrka bifall till denna föredragna punkt, med uttalande på samma gång af
min önskan och förhoppning att förslaget i dess helhet må blifva af
denna Kammare bifallet.
Herr Jöns Andersson förenade sig i detta anförande.
Herr Jöns Rundbäck: Det är allom bekant med hvilket arbete
och besvär clet var förenad r. innan man en gång tick Sveriges folkskolor
till stånd. _ Ändtligen kom 1842 års folkskolestadga. Men folkskolan var
ännu en tid derefter i sin barndom och hade många hinder att bekämpa
samt var ej heller öfverallt sedd med de vänligaste blickar. Emellertid,
för att underlätta församlingarnes bemödanden att ordna sitt folkskole¬
väsende, beslöt Kongl. Maj:t och Riksdagen att till församlingarne öfver¬
lemna hälften af den personliga skyddsafgiften, men icke för att användas
för annat än skolan och för aflöning af lärare. Nu inträffade dock det
förhållande, att många folkrika församlingar och många sådana, som icke
ville ordna sitt folkskoleväsende, tingo del af afgiften, men använde den till
helt andra ändamål än det för hvilket statsmakterna anvisat den. Följden
blef att på många ställen folkskolan förföll eller åtminstone lefde ett
tynande lif. Så uppstod på .850-talet, till följd af det föga gagn folkskolan
syntes medföra, frågan om skolans vara eller icke vara och som man för att
sjelf undvika obehag kastade hela ansvaret på lärarne, så såg det ut som
reaktionen hade segren i sin hand; men ändamålet, folkupplysningen, en
gång erkänclt såsom någonting stort och godt kunde icke mera nedtryckas.
För att få reda på hvaruti felet egentligen låg, beslutade derföre Riksda¬
gen att tillsätta folkskoleinspektörer, Indika såsom sakkunnige män borde
kunna upplysa om bristerna och föreslå botemedel. Vid första påseende
funno dessa inspektörer, att anledningen till folkskolans ringa verkan låg
minst hos lärarne utan oftast hos församlingarne och skolstyrelserna
samt uti bristande tillgång till medel för skolans underhåll och utveckling.
Dessa upplysningar medförde helsosamma verkningar; ty utom de mått
och steg, som vidtogos för att höja skolan i pedagogiskt hänseende, sökte
man äfven införa en mera ändamålsenlig anordning i afseende å skollokaler,
skoldistrikter o. s. v. Dessa mått och steg i och för sig goda voro dock
långt ifrån tillräckliga; ty ännu behöfdes en grundligare skollärarebildning
och framför allt, att skollärarnes ekonomiska existens förbättrades. Detta
380
Den 10 Maj, f. m.
föranledde dels till utfärdande af en ny stadga för landets folkskolelärare-
seminarier, dels vid 1863 års riksdag till beviljandet af rätt stora direkta
anslag för folkskolans behof. Sedan detta skett började skolan att höja
sig och på samma gång blef den folket kär, och det började snart förstå,
att dess sak och skolans sak var detsamma. Glädjande är det att få
vittna om denna företeelse och de anledningar, som härtill medverkat; men
Rom byggdes icke på eu dag och icke heller eu stor byggnad som Sveriges
folkskola. Ännu återstår mycket att göra, men fortsätta vi i den rätta
riktningen, skall icke det goda, som folkupplysningen åsyftar, ute¬
blifva och vi fortgå, så är det min fästa öfvertygelse, i den rätta riktnin¬
gen, om vi bifalla hvad Utskottet i detta sitt utlåtande föreslagit; ty der¬
igenom kommer man ifrån allt trassel, alla onödiga omvägar och till det
direkta understödssättet, hvilken så är min tro och förhoppning, skall di¬
rekt verka till skolans fromma och församlingarnes belåtenhet. Genom
detta sätt skall man nemligen uppmuntra alla, som sträfva för skolans väl,
på samma gång man tvingar de liknöjda till verksamhet. Man ställer så
till, om detta förslag som jag hoppas antages, att snålheten ej längre få
bedraga visheten, eller med andra ord, att de kommuner, som kanske
lätt mest, men gjort minst för folkupplysningen,_ icke längre få ockra på
statens godhet. Alla skäl tala således för att vi bifalla föislaget.
Då emellertid ett par föregående talare funnit betänkligheter vid att
biträda förslaget, emedan det, såsom de förmena, skulle blifva menligt för¬
vissa kommuner, särskildt de, hvaruti de värda taiarne bo; så bedei jag
få bemöta dessa talare genom att meddela några uppgifter ur de från
Ecklesiastik-departementet till Stats-Utskottet lemnade statistiska tabeller,
som i detta fall framför annat visa hvad de värda taiarne torde behöfva
veta för att få eu annan åsigt.
Jag börjar med den kommun, hvarifrån representanten, som talade frän
Jönköpings län, är hemma, nemligen Hjelmseryds socken. Tabellen visar,
att denna församling med en folkmängd al 3,730 personer endast egei 1
folkskola och 3 småskolor, men icke förthy uppbär af staten dels skydds¬
afgift 435 Kali- 69 öre, dels bidrag till småskolor 167 R:dr eller tillsam¬
mans 602 R:dr 69 öre. Denna kommun kommer med rätta att förlora
enligt Kongl. Maj:ts förslag 252 R:dr 69 öre, enligt Utskottets 127 Rall-,
för så vida kommunen ej vill bättre ordna sitt skolväsende.
Hallaryds socken, Herr Jöns Pehrssons hemland, har 2,205 innevånare,
1 folk- och 2 småskolor, skyddsafgiften 276 Rall- 69 öre, bidrag till små¬
skolor 67 Rall-, skulle förlora, enligt Kongl. Maj:ts förslag 68 R:dr 69 öre,
men kan enligt Utskottets erhålla 32 R:dr mera än nu.
Ett framför andra anmärkningsvärd t exempel är Öfver-Lulea fÖi samling.
Den har eu ytvidd af nära 25 qvadratmil, således nästan så stor som ett
af de mindre södra länen. Folkmängden är 7,084 och skolornas antal 5,
hvaraf 1 folk- och 4 småskolor. Denna kommun uppbär i skyddsafgift
1,018 Rall- 40 öre, utbetalar således ingenting till skolorna sjelf, utan har
öfverskott. Om slika anordningar äro rätta och riktiga öfverlåter jag till
Herrarne att bedöma, men mig synas de vara kinkiga att besvara.
Som eu motsats till förestående ber jag få nämna Styrsö församling
i Göteborgs läns skärgård. Denna socken, bestående af flera vidt skiljda
Öar, bebos af 1,764 personer, mest fattiga fiskarefamiljer. Der finnas dock
381
Den 10 Maj, f. m.
3 folkskolor och 2 småskolor, ehuru församlingen ej uppbär i .statsbidrag mera
än 308 R:dr 57 öre och dertill afiönar sina lärare väl. Denna församling
vinner, och det med rätta efter som den ordnat sitt skolväsende, enligt
Utskottets förslag 550 R:dr och i samma riktning pekar det för alla de kom¬
muner, hvilka befrämjat eller vilja befrämja folkundervisningen. Jag beder
derföre hvar och eu på det hjertligaste att man nu bifaller Utskottets förslag.
Herr Hörnfeldt: Jag har begärt ordet hufvudsakligen med anled¬
ning utaf en talares yttrande, hvilken sjelf är motionär i frågan, att han
tyckte sig hafva funnit, att Utskottet icke fästat vederbörligt afseende på
hans motion. Såväl hans motion som de tvänne andra hafva dock blifvit
inom Utskottet så behandlade, att någon grund för ett sådant påstående
icke kan finnas. Skulle man bifalla den talarens framställning, så tror
jag verkligen att både han sjelf och många skulle blifva med det beslutet
mindre belåtna. Jag har här en tabell, som jag sjelf upprättat och som
visar, att just det stift han sjelf tillhör skulle, enligt Kongl. Maj:ts förslag,
komma i åtnjutande af 9,000 Budi- utöfver hvad det nu af staten erhåller
till sina folkskolor och enligt Utskottets 11,000 R:dr. Går man ut från
den åsigten, att ju större bidrag staten lemnar folkskolorna, desto bättre
är det, kommer man således till den öfvertygelsen, att Utskottets förslag
är vida bättre än hans. Jag tror dessutom, att hans förslag är overkställ-
bart, åtminstone inom vissa delar af landet, emedan, fastän församlingarne
skulle få bibehålla skyddsafgiften, bidraget från staten, som ju enligt hans
yrkande skulle blifva mindre än både efter Kongl. Maj:ts och Utskottets
förslag, skulle bestämmas efter folknumerären och ett visst antal skolor
således måste upprättas inom eu kommun. Och detta låter sig väl icke
gerna göra, åtminstone inom norra Sverige och förmodligen äfven på många
andra ställen. Såsom bevis härpå vill jag anföra förhållandet med arealen
och folkmängden i några socknar af Hernösands stift.
Anundsjö med en areal af 2(5 qvadratmil har 3,333 innevånare, Nord-
maling med d:ood:o af 10 d:o d:o 5,758 d:o, Bjurholm med d:o d:o 10 d:o
d:o 2,686 d:o, Åsele med d:o d:o 18 d:o d:o 2,400 d:o, Wilhelmina med
clio d:o 66 d:o d:o 2,970 d:o, Sorsele d:o d:o 50 d:o d:o 1,577 d:o, Deger-
fors d:o eko 16 d:o d:o 3,860 d:o, Burträsk d:o d:o 19 d:o d:o 6,310 eko,
Öfver-Kalix d:o d:o 32 d:o d:o 3,281 d:o, Jockmock d:o d:o 141 d:o d:o
2,028 d:o, Gellivare d:o d:o 149 d:o d:o 2,622 d:o, Juckasjärvi d:o d:o
104 d:o d:o 1,772 d:o, Enontekis d:o d:o 49 d:o d:o 1,325 d:o. I Jemt-
lands södra kontrakt, bestående af 11 socknar, hafva 10 socknar hvardera
en yta af från 8 till 30 qvadratmil. Jag frågar då, huruvida det kan
vara lämpligt att föreskrifva ett visst antal skolor i förhållande till folk¬
mängden i socknen. I så vidsträckta församlingar som dessa måste sko¬
lorna i förhållande till befolkningen alltid vara flera än i de mera befol¬
kade delarne af riket. För dylika kommuner är Utskottets förslag verk¬
ligen det förmånligaste de kunna önska. Efter afdelningens förslag, der
statsbidraget beräknades endast till 200 R:dr, skulle visserligen sex stift
komma att vinna och sex att förlora, men enligt Utskottets, då stats¬
bidraget der blifvit bestämdt till 250 R:dr, så vida folkskolelärarne tjenst¬
hjon i tio år och under antagande att åtminstone två tredjedelar af dem
hafva tjenstgjort eller komma att tjenstgöra så lång tid, skulle intet enda
382
Den 10 Maj, f. m.
stift gorå någon förlust, men väl skulle detta blifva händelsen enligt mo¬
tionärens förslag. Jag tror således, att, om man vill framgång åt sjelfva
saken, folkskoleväsendets ordnande, det är största skäl att bifalla Utskot¬
tets hemställan.
Herr Tjemlund förenade sig i detta yttrande.
Herr H. Schmidt: Jag vill endast med några få ord gifva till¬
känna min mening i saken. Det är med ett verkligen stort nöje jag lem-
nar mitt bifall till Utskottets förslag, icke allenast i förevarande punkt,
utan till förslaget i dess helhet; och jag är öfvertygad att hela svenska
folket skall finna sig fullt belåtet med förändringen. Jag hoppas, att Kam¬
marens ledamöter skola med mig instämma och, äfven de, lemna sitt bi¬
fall till Utskottets hemställan.
Herr Anders Johansson: Med anledning af en föregående ta¬
lares yttrande vill jag endast tillägga, att statsbidragen till folkskoleväsen¬
det inom den kommun jag tillhör aldrig öfverstiga 416 R:dr om året. Jag
har ansett mig skyldig att lemna denna upplysning.
Grefve Po sse: Mot Stats-Utskottets framställning har man här icke
gjort något yrkande af beskaffenhet, att jag anser mig böra gå in i sjelfva
saken. Några specialuppgifter hafva dock blifvit lemnade utaf en repre¬
sentant från Småland, livilka möjligen kunna anses innebära någonting af¬
skräckande, och jag vill derföre närmare belysa dem. Förhållandet är, att
inom Sunnerbo härad finnes icke mera än eu fast folkskola och, för en
befolkning af 46,000 menniskor, icke flera än 25 flyttbara skolor med exa¬
minerade lärare, i öfrig! endast småskolor, men äfven dessa till ganska be¬
gränsad! antal. Det är således en fullkomlig sanning, att, såsom Herr
Jöns Pehrssön yttrade, folkskoleväsendet i hans ort är mycket illa ordnadt.
Orsaken till detta förhållande, hvad beträffar den kommun der han är
bosatt, är, enligt hvad han här uppgifvit, pastors liknöjdhet för folkets
upplysning. Huruvida han har rätt i detta påstående, lemnar jag derhän
— den anklagade är icke här och kali således ej försvara sig — men jag
anser mig dock böra erinra, att, om detta också skulle vara förhållandet
inom en socken i häradet, det dock ej kan gälla om häradets alla tjugo
pastorater. Bifalles nu Kongl. Maj:ts förslag, så skulle häradets kommu¬
ner sammanlagdt förlora något öfver 700 Kali' af det statsbidrag de nu
för sina skolor erhålla; bifalles deremot Stats-Utskottets förslag, så blir
förlusten för dem nästan ingen, så att de få nära nog lika mycket af
staten som förut. Jag vill styrka detta med ett exempel. Uti en socken
inom nämnda härad med 2,205 personers folkmängd finnas icke flera än
en flyttbar skola och tvänne småskolor. Det statsbidrag denna kommun
nu åtnjuter uppgår för de tre skolorna, sammanräknad!, till 368 R:dr 69
öre. Efter Kongl. Maj:ts förslag skulle det utgöra 300 R:dr, enligt Ut¬
skottets — bidraget till hvar och en af de tvänne småskolorna beräknadt
till 75 R:dr — 350 R:dr. Hela förlusten för denna församling — och
det är i den Herr Jöns Pehrssön bor — skulle således, om Utskottets för¬
slag bifalles, blifva 18 R:dr, och den summan tror jag verkligen icke ens
383
Den 10 Maj, f. m.
för den fattiga befolkningen i den kommunen vara af någon betydenhet.
Ett annat förhållande eger visserligen rum med en annan socken i hära¬
det, Hjelmseryds. Folkmängden der uppgår till 2,370 personer, församlingen
har en riyttbar skola och trenue småskolor, hvilka i understöd af stats¬
medel nu uppbära 602 Rall- 69 öre, ett belopp, som, i förhållande till
hvad andra skoldistrikter åtnjuta, är särdeles stort. Förlusten för den
kommunen skulle visserligen, enligt Utskottets förslag, blifva vida större
än för den förstnämnda — statsbidraget skulle nemligen ej komma att
uPP§å bill mera än 425 R:dr — men detta är en förlust, som kommunen
får skylla sig sjelf för, då hon har sitt folkskoleväsende i så särdeles då¬
ligt skick, och det kan ju afhjelpas genom att förbättra detsamma.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Den siste ärade talaren, ordföranden i Stats-
Utskottei, påstod, att i det häradet jag tillhör icke finnas fasta, utan en¬
dast ambulatoriska folkskolor. Om så är förhållandet, är detta dock icke
befolkningens fel, utan lagstiftningens och skolinspektörernes; men, om jag
icke allt för mycket misstager mig, har han i det fallet dömt som den
blinde om färgen. Med all sin stora erfarenhet vet lian kanhända ej huru
svårt det är att hafva ett tillräckligt antal fasta folkskolor i vidsträckta
och glest befolkade trakter, der det på många ställen, såsom t. ex. i den
församling, der jag är bosatt, skulle blifva 1 ’ å 2 mils väg till skolhuset,
i fall skolan vore fäst; den enda utvägen att afhjelpa behofvet är att
jemte den fasta skolan hafva eu ambulatorisk. Jag representerar här i
Kammaren icke endast eu enda kommun, utan 13 å 14 sådana, och det
må då förlåtas mig. att jag vågat göra några anmärkningar mot ett för¬
slag, som, om det blifver lag, mångenstädes skall besanna det gamla ord¬
språket, att den som något häfver, lian skall få mera, och den som häfver
intet, från honom skall ock varda taget livad lian häfver. Fem af landets
rikaste stift skola komma att förtjena på förändringen och sju af de ma¬
graste att förlora. Jag nämner detta, för att visa följderna af förändrin¬
gen för landet i allmänhet, icke derföre att min kommun på densamma
skulle komma att göra någon förlust, tv detta är ej händelsen — hon
skulle hvarken vinna eller förlora derpå. Hvad angår mina motståndares
argumenter, så får jag säga, att de hos mig åstadkommit en motsatt ver¬
kan mot hvad med dem åsyftats; de hafva mera än någonting annat gif-
vit styrka åt mina åsigter. Vill man ändamålet, så måste man ock vilja
medlet, och det hade derföre varit nyttigt, om i Utskottets förslag hade
funnits eu föreskrift derom, att inom hvarje kommun behöfiigt antal sko¬
lor skall der inrättas, ty utan den föreskriften är den goda tanken i för¬
slaget, enligt min mening, mycket förspilkl.
Herr Carl Isak Bengtsson: Hvad Sunnerbo härad beträffar,
får jag, i likhet med den nästföregående talaren, säga, att det är alldeles
omöjligt att der hafva fasta folkskolor’. Försök att inrätta sådana hafva
ej saknats, men de hafva nästan alla misslyckats. Folkskoleväsendet har
i alla fall ej kostat mindre för det, såsom exempel hvarpå jag kan anföra,
att der finnas församlingar, som fått bygga och underhålla ända till åtta
skolhus, hvarföre jag hyser samma tanke som de öfriga Smålands-repre-
384
Den 10 Maj, f. m.
sentanterne, som yttrat sig i denna fråga, ehuru man måste erkänna, att
för ■ de rikare provinserna Utskottets förslag innebär stora fördelar och
måhända i en framtid för hela fäderneslandet.
Herr G urna; lins: Om jag skulle taga hänsyn till sådana skäl, som
af ett par representanter på Smålandsbänken blifvit mot Utskottets för¬
slag anförda, så borde äfven jag opponera mig deremot, ty dessa här till¬
gängliga tabeller visa, att medan deras hemsocknar skulle göra helt obe¬
tydliga, af dem framhållna och betonade förluster på förändringen, så gör
min hembygd derpå jemförelsevis dryga förluster, uppgående för Örebro
pastorat till ej mindre än 732 Rall-, deraf på Örebro stad komma 427 Il:dr.
Men jag gillar icke ett sådant sätt att se och behandla stora fosterländ¬
ska frågor, utan vill jag med min röst biträda förslaget, då jag är öfver-
tygad att folkundervisningen derigenom skall föras framåt; och hoppas
jag, att förslaget, så enkelt, redigt, rättvist och godt, måtte vinna äfven
denna Kammares bifall, i likhet med hvad redan förut vant händelsen i
Första Kammaren.
Herr Granlund: Såsom tillhörande folkskolekomitéeu i det län,
inom hvars område jag är bosatt, anser jag mig berättigad att tillbaka¬
visa den förebråelsen, att presterna i den provins, hvartill detta län hör,
skulle motarbeta folkskolans utveckling och hindra uppkomsten af nya
folkskolor. Jag tror icke att så är förhållandet; något tecken dertill har
jag åtminstone ej kunnat upptäcka. Att folkskolorna i Småland ej äro
vanvårdade, detta tror jag en hvar, som känner till förhållandena der,
äfven skall medgifva, och såsom exempel härpå vill jag anföra att det i
min hembygd finnes eu församling, till arealen ej större än It mil i
längd och 1 mil i bredd, som har sex skolhus samt fem ordinarie lärare
utom småskolelärare. De socknar, som visat likgiltighet för sitt folkskole¬
väsende och i folkskoleafgiften endast sett eu inkomst, som de nu mista,
de skola, jag medger det, komma att förlora på förändringen, men för att
återtaga förlusten behöfva de ju endast inrätta sina skolor på ett bättre
sätt och lägga sig mera vinning om sitt folkskoleväsende. Antaga de en folk¬
skolelärare till, så återfå de hvad de förlorat, och att få flera skolor, det
måtte väl icke vara eu förlust, utan eu vinst af ett högre värde, och detta
nya stadgande skall ovilkorligen i de hittills liknöjda kommunerna fram¬
tvinga och väcka ett större intresse för folkskoleväsendet. Att småskole-
lärarne skulle vara för högt afiöuade med 150 R:dr om året och att 100
R:dr skulle vara alldeles tillräckligt, det kan jag sannerligen icke förstå.
Jag tror icke, att det hvarken i Småland eller annorstädes är möjligt för
eu småskolelärare att för det priset underhålla sig och familj. Kan detta
belopp 150 R:dr anses för högt för skyldigheten att undervisa 8 å 10
månader om året?
Då folkskolan, såvidt jag kan finna, alldeles icke kommer att förlora,
utan tvärtom vinna på ett bifall till denna punkt, så vill jag för min del
påyrka antagandet af densamma.
Herr Jan Andersson: Jag beklagar verkligen att det linnés så
kallade vänner af folkupplysningen, som vilja motsätta sig detta förslag.
För
385
Den 10 Maj, f. m.
1* ör ruin del anser jag mig Första Kammaren mycken tack skyldig för
det beslut den i denna fråga fattat och tror att det är oss värdigt att
följa dess exempel. Ingen, som önskar folkskolan en bättre framtid, som
vill framgång åt henne, lärer väl vilja neka folkskolelärarne den bättre
betalning för deras arbete, som skulle blifva en följd af ett bifall till detta
betänkande. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Med Herr Jan Andersson förenade sig Herr Englander.
Herr Per Nilsson i Espö: Det här föreliggande förslaget är, i min
tanke, det enklaste och rättvisaste af alla de förslag rörande folkskolevä¬
sendets ordnande, som t.il^behandling vid riksdagen förevarit. Första Kam¬
maren bär redan bifallit detsamma, och det skulle verkligen so be¬
synnerligt ut, om denna Kammare ej skulle göra på samma sätt. De vil¬
kor, som här äro föreslagna, innebära en kraftig uppmaning till de för¬
samlingar, som hittills försummat sina skolor, att sätta dem i ett bättre
skick; och detta är en sak, som hvarje fosterlandsvän utan tvifvel måste
på det varmaste önska. Jag kan således för min del ej annat än på det
högsta förorda antagandet af den nu förevarande punkten.
I detta anförande instämde Herr 'liengt Bengtsson.
Herr Hjelm: Det tyckes nästan som skulle det vara vådligt att
yttra sig i annan riktning än för bifall till Utskottets förslag, men det
oaktadt måste jag våga försöket. Här har blifvit sagdt, att hufvudsak¬
ligen de församlingar, hvilka försummat sitt folkskoleväsende, skulle komma
att förlora genom den åt Utskottet föreslagna förändring i grunderna för
erhållandet af statsbidragen och det är detta som hufvudsakligen föranledt
mig att begära ordet. Jag anhåller till en början att få upplysa, att så icke är
förhållandet, åtminstone inom den ort jag tillhör. Den kommun jag bor uti är
till folkmängd den största pa landet inom hela riket, den bär ock den största
inkomsten åt toikskoleafgiften, men uppoffrar derjemte omkring 6,000 R:dr,
klockarelönen inberäknad, till sina egentliga folkskolor, af hvilka en del hafva
oexaminerade lärare, samt till sina 57 småskolor ungefär 7,000 Ihdr. Blifver
Utskottets förslag lag, så kommer donna församling att förlora ganska be¬
tydligt och folkskoleväsendet derstädes äfvenledes, ty, beklagligt nog, kan
den icke, med sina manga öfriga betungande utgifter, åtaga sig 'vidare
uppoffringar för sitt skolväsende. Jag har nu liar i Kammaren sett en
tabell, som upptager att densamma skulle få eu vinst af cirka 200 R:dr,
om det Kong!, förslaget går igenom, men denna uppgift är icke öfverens¬
stämmande med sanningen, tv dels omfattar den eu tid. då afkortningarne
voro särdeles störa till följd af hungersnöd, och så tinnes det fem eller
sex skolor, besätta med oexaminerade lärare, som der icke äro upptagne.
Förhållandet är, vågar jag tro, nästan enahanda i alla de 1,201 försam¬
lingar, hvilka enligt Kong!. Maj:ts förslag skulle komma att få vidkännas
eu minskning i det statsunderstöd de för sina folkskolor nu erhålla. För¬
sta Kammaren har emellertid redan bifallit detta betänkande och utgången
af öfverläggniugen i denna Kammare torde ej heller vara tvifvelaktig. Jag
vill derföre ej framställa något yrkande om afslag, utan ber endast att få
Riksd. Prat. H71. 2 Åfd. 4 Band.
25
38G
Den 10 Maj, f. m.
till protokollet antecknad min reservation mot det blifvande beslutet. Så¬
väl Kongl. Maj:ts proposition som ännu mera Utskottets förslag upptager
relativt större statsbidrag till de examinerade lärarnes aflöning än till
sinåskolelärarnes. Följden häraf blir naturligtvis den att de församlingar,
hvilka äro mera bemedlade, skola söka inrätta så många folkskolor som
möjligt, för att derigenom komma i åtnjutande af det större bidraget.
De' oexaminerade lärarne vid dessa skolor — och deras antal uppgår till mel¬
lan 500 och 600 — som samvetsgrant uppfyllt sin pligt och till föräldrars,
inspektörers och skolrådens belåtenhet, komma att afskedas och ersättas
med examinerade folkskolelärare. De komma att helt hastigt befinna sig
på bar backe, sedan de kanhända i många år egnat sin tid och sina
krafter åt ett arbete, å ena sidan så ansträngande och å den andra så
litet renderande. Hvad vinst folkundervisningen häraf kommer att draga
torde ej heller vara så lätt att på förhand beräkna. Våra folkskolor hafva
dessutom redan blifvit underkastade så många experimenter, att det ej
kan vara ur vägen att för eu liten tid låta dorn hvila, isynnerhet då re¬
sultatet torde vara så ovisst som det hvarom nu är fråga. Jag är, som
jag redan nämnt, för min del öfvertygad att de bestämmelser Utskottet
bär föreslagit ej skola leda till folkundervisningens fromma och kan der¬
före ej förorda dem till antagande, ehuru jag å andra sidan ej vill göra
något' bestämdt yrkande, då jag känner det beslut, som äfven i denna
Kammare kommer att fattas. Det kan icke dröja länge förrän hela vår
nu lappade folkskolelag kommer att omarbetas, och till denna tid har äf¬
ven denna förändring kunnat anstå. De som nu så ifrigt arbeta på den¬
samma tillhöra väl de 959 församlingarne, som komma att vinna derpå
men de 1,201 som förlora tyckas här vara svagt representerade. Jag be-'
färar äfven att i eu framtid det nu tillstyrkta understödet för folkskolan
i en hastig vändning, då statsregleringen icke vill gå ihop, kan genom en.
samfäld votering komma att indragas. Jag tror vi hafva varnande exem¬
pel från denna riksdag; och att folkskolans lärare, sedan de arbetat, i 10
år 8 månader hvarje år, skola få derefter två månaders förlängd tjenst¬
göring, om lönetillägget skall vinnas, blifver — äfven med förbiseende
af lärarne — till stort men för skolans gagnande verksamhet, emedan
läraren, som bar ett strängt, själsförslappande arbete, blifver alltför
mycket ansträngd och äfven kroppsligt försvagad, för att kunna bestrida
undervisningen med kraft. Dessutom blifver bestämmelsen eu materiel,
fördel för kommunerna, men icke för läraren.
Herr Ola Månsson: Äfven om åtskilliga representanter från denna
Kammare skulle finna, att det i deras valdistrikter finnes en eller annan
församling, som genom detta nya ordnande af folkskoleväsendet ej skulle
få behålla hela den inkomst de nu hafva af folkskoleafgilteu, så tror jag
dock att de göra rättast uti att låta sina betänkligheter i detta afseende
fara. Den ekonomiska fördelen måste bär gifva vika för ett högre, ett
större mål, folkskolans upphjelpande; man bör bär mindre se på om en
eller annan församlings utgifter till eu början skulle något litet stiga.
Undervisning är dock livad svenska folket mest behöfver; upplysningen är
det som än eu gång skall göra detta folk starkt och mäktigt bland kultur¬
folken. Men i det afseendet återstår ännu så ofantligt mycket att göra.
Ben 10 Maj, f. m. 3g7
ärrnu hafva vi ej på långt när kommit dit vi böra komma. Vi äro väl
stadda på vägen i den rätta riktningen och fastän den nuvarande genera-
tmnen icke hinner fullborda sitt stora mål, skola dock, jag hoppas det
våra efterkommande i eu snar framtid fullborda detsamma. Jag kan der¬
före ej annat än på det lifiigaste och varmaste önska bifall till Utskottets
förslag.
.. Herr Liss Olof Larsson: Då jag vid nu pågående riksdag sjelf
vackt motion i detta ämne, anser jag mig äfven böra yttra några ord an¬
gående det förslag Utskottet afgifvit. Innan jag gör det, vill jag dock
pa det att man icke må tro, att hvad jag kommer att säga har sin grund
i egennyttan, tillkännagifva att den kommun, jag tillhör, ej är bland dem
hvilka skulle komma att genom förslaget blifva lidande i'ekonomiskt af¬
seende, utan tvärtom. Då jag icke är i allo belåten med förslaget är
det således icke af den orsaken, att min kommun kommer att förlora5 på
förändringen. 1
i ^.a®,^ai ailseft nödigt att förutskicka detta, då diskussionen tagit
den vändning, att när någon uppträder och ej obetingadt godkänner Ut¬
skottets. förslag, straxt uppletar man den kommun han tillhör, för att
med stöd af förhållandet der, beträffande skolan, visa, att det endast är
egna intressen man förfäktar.
Inom Utskottet har jag visserligen ej reserverat mig mot betänkandet,
utan instämt deri och jag kommer äfven nu att yrka bifall dertill, men
jag ber dock att få tillkännagifva, att jag icke tillhör deras antal, hvilka
aio sa förtjusta i detsamma, som åtskilliga talare bär synts vara; jag tror ej
att, då detta förslag blifvit lag, dä skall all rättfärdighet blifvit uppfylld
da snäll ingen orättvisa, intet misstag finnas att rätta. Tvärtom, ingen-
försvunnit, de skola qvarstå, ehuru i annan form än
hittills. Jag bär emot såväl Kong! Maj:ts proposition, som Utskottets
förslag hufvudsakligen den anmärkningen att göra, att de båda gå ut på
att göia folkundervisningen så dyr som möjligt. Begge hafva de det
gemensamt, att de ej fästa något afseende vid, huruvida en lika god un¬
dervisning kan med mindre kostnader åstadkommas, utan endast dervid
huruvida kommunerna kunna på sina folkskolor uppoffra ett visst belopp!
statsbidraget blir således i sjelfva verket beroende ej af det behof af
understöd, som förefinnes, ej af det nit, den omtanke kommunen visar för
sitt skolväsende, utan endast af den omständigheten att kommunens till-
gångai medgifva henne att på sin folkundervisning använda en stor pen-
ningsumma. Enligt min tanke borde dock förhållandet vara alldeles mot¬
satsen. . Kan en fattig församling, som måste hushålla med sina tillgångar
med mindre kostnader vinna ett lika godt, ja till och med bättre resultat
Rom eu rikare församling med större kostnader, så torde den förra vara
lika mycket berättigad till statens hjelp som den sednare. Staten säger
dock; “JSej, du får ej så mycket, som den andra, derföre att du ej sjelf
har. förmåga att betala lika högt, och derföre att du i anseende till din
fattigdom måste hushålla klokare.- Mig förefaller det således, som just
de fattigare kommunerna skulle komma att blifva lidande på förändringen
och detta for att gynna de mera bemedlade och folkrikare församlingarne
Ku förutsätter man i förslaget endast de synliga, de bokförda kostnaderna
388
Don 10 Maj, f. in.
man tager endast dem i beräkning, men, såsom en talare från Is onämd
omnämnt, finnes det, i synnerhet i denna del åt landet, fdrsamlingai med
ganska stor areal, liv lika just till följd af denna sin vidsträckthet måste
vidkännas stora utgifter för sitt folkskoleväsende, utgifter, hvilka dock ej
blifva synliga på papperet, oaktadt de torde många gånger öfverstiga de
der upptagna. Men detta är omkostnader, som äio främmande för de
tätt befolkade orterna och der vanligtvis den största förmögenheten finnes.
Under sådana förhållanden torde man med skäl kunna fråga, hvarföre
jag, som jag redan nämnt, yrkat bifall till förslaget. Jag har gjort detta
just derföre att jag ansett det för det bästa man för det närvarande
kunde få. Att envist vidhålla eu annan mening skulle icke hafva någon
annan påföljd än att möjligen blifva påtvingad ett förslag, som vore
sämre och ännu mindre gynnsamt än detta. Detta har varit anledningen,
hvarföre jag ej reserverat mig mot betänkandet och nu kommer att rösta
för detsamma.
Så länge man skall, för ett land af sa olika lieskaften het och sa
skilj da lokala förhållanden som vårt. hafva eu och samma allmänt gällande
föreskrift, torde detta förslag vara det bästa, som kan vinna bifall. Min
åsigt ar visserligen icke den, att hvad som i afseende på folkskolan är
lämpligt för den ena delen af landet äfven är det för den andra, tvärtom
tror jag att hvad som i det afseende är fullt ändamålsenligt för Skåne,
ej är det för Norrland o. s. v., men den meningen torde ej delas af mån¬
ga här i Kammaren, och ett förslag i den syftningen torde derföre hafva
föga utsigt till framgång. Utskottets förslag är, som sagdt, det enda, som
kan påräkna bifall, och för att förekomma ett värre, förenar jag mig der¬
före med dem, hvilka yrkat bifall till detsamma.
Herr Uhr: Den nästföregående talaren har förklarad, att han ville
biträda Utskottets förslag i denna punkt, men förklaringen gafs dock un¬
der stor jemmer. Jag för min del jemrar mig icke alls, jag tror att föl¬
slaget är godt och derföre vill iag bifalla det. En af mina länskamrater
har sagt, att äfven lian ville biträda det. oaktadt hans församling derpå
skulle komma att förlora. Jag vill följa hans exempel, fastän mina för-
samlingsboar icke, såsom lians, äro rikt folk, och yrkar således bifall till
punkten.
Herr Magni: Oaktadt ingen af representanterna från den fattiga
provinsen Småland yrkat afslag på Utskottets förslag, sa tyckes man dock
icke ens vilja tillåta dem upplysa, att, om förslaget antages, detsamma i
tillämpningen komma att drabba denna provins orättvist, ett påstående,
som man anser obefogadt.
Då jag är fullt öfvertygad att detta påstående ar fullt be fogad t, an¬
håller jag att för denna min öfvertygelse få framlägga några bevis.
Den kommun jag tillhör bär eu folkmängd af ungefär 3,o00^personei,
har tre examinerade folkskolelärare och tre småskolelärarinnor, i ill dessas
aflönande erhåller kommunen nu årligen:
Statsbidrag, ungefär....... 400 Rall'.
Folkskoleafgift, „ ....... 420_____,,_
Summa 820 Skår.
Den H> Maj, !'. m.
389
Under förutsättning att skolan är ordnad på samma sätt som nu, ock utan
att församlingen tvingas till ytterligare uppoffringar, erhålles enligt Kongl.
Maj:ts proposition 350 R:dr. Således en förlust af 470 R:dr. Enligt Utskottets
förslag blefve förlusten 50 R:dr mindre. Af antagandet af så många lärare har
blifvit en naturlig följd inköp af materiel och byggandet af skolhus, hvilkas
antal nu utgör sex stycken. Att uppoffriugarne för dessa ändamål varit
ganska kännbara, lärer en hvar inse, äfvensom att, äfven med det största
nit för skolans utveckling, församlingen hyst betänkligheter vid att i så
hög grad, som skett, öka sina redan förut alltför stora utskylder. Genom
ett humant sätt att gå till väga och genom framhållandet af tillförlitlig¬
heten af att allt framgent få behålla såväl folkskoleafgiften, som stats¬
bidraget för skolans räkning har det lyckats pastor att ordna skolan på
det sätt jag nämnt. Jag kan i förbigående säga, att Hörsamligen mer än
eu gång yttrat sill misstanke om att, genom en hastig nyck af representa¬
tionen, sedan hon eu gång åtagit sig utskylderna, förlora understödet.
Det synes nu, som skulle denna misstanke ifrån eu blott förmodan
blifva förvandlad till verklighet. Hvad lyftning eu sådan åtgärd kan gifva
åt folkbildningen och hvad inflytande densamma kan komma att utöfva
på förtroendet till Riksdagen, derom kan eu hvar döma. Min öfvertygelse
är att, hvad verkan den än må hafva, icke kommer den att hos folket
lifva hågen att göra uppoffringar för folkskolan.
Då jag förmodar att bland de 12(3 församlingar i Wexiö stift, som
genom lörslagets antagande komma att förlora, många finnes, som
hafva sitt skolväsende på ett tillfredsställande sätt ordnadt, och att
den förlust, som drabbar Wexiö stift, hvilket i allmänhet är fattigt, der¬
igenom att antalet af förlorande församlingar med 88 stycken öfverskjuter
antalet af vinnande, säkerligen kommer eu rikare provins till godo, så
frågas, om medvetandet att hafva straffat eu eller annan pligtförgäten
församling kan motväga» af det rättmätiga missnöje, som i många andra
församlingar genom antagandet af detta förslag skall uppstå.
Att skolan i den kommun jag tillhör är på den ståndpunkt att skol¬
inspektören derom gi f vi t ett godt intyg, detta torde, till min glädje, min
högt ärade granne, Herr Lektor Rundbäck, kunna intyga. Jag hoppas
således att icke blifva ansedd som fiende till eu sann folkupplysning; in¬
gen lian högre än jag önska eu sådan, och jag är stolt öfver att kunna
säga att församlingen visat sin tro med sina gerningar.
Jag har tänkt mig, att rätta måttstocken, hvarefter- bidragen borde
meddelas, vore folkmängden, jemföra med deri grad af upplysning skolan
bibringar, och att om skolläraren och församlingen ömsesidigt uppfyllde
sina pligter, ett förhållande hvartill eu sann upplysning bör verka, så
skulle man säkrare komma till målet. Ty medlet vore då det ömsesidiga
förtroendet, ej tvånget, och det ar på förtroendets väg som lönebeloppet
bäst regleras.
Genom beträdandet af den väg, som genom förslaget är utstakad,
tror jag deremot att man kommer till ett mål, som man icke önskar.
Det är icke för att motsätta mig den mening, hvilken i denna Kam¬
mare tyckes vara pluralitetens, som jag begärt ordet, utan fastmera i den
öfvertygelsen att äfven den, som tillhör minoriteten, liar rätt att yttra
sina tankar.
390
Den 10 Maj, f'. m.
Leder det föreliggande förslaget till det stora målet, en sann upp¬
lysning, då önskar jag det framgång, och då kan eu fattig provins glädja
sig i medvetandet att, jemte att sjelf hafva besörjt omkostnaderna derför
hemma hos sig, äfven hafva bidragit till desamma i en rikare. Af detta
skäl gör jag ej heller något yrkande, hvarken om bifall eller afslag af
punkten.
Herr Törnfelt: Det förefaller mig besynnerligt att det finnes re¬
presentanter, som kunna jemra sig öfver, att deras församlingar genom
förändringen möjligen skulle blifva lidande på en obetydlig summa. Här
är det ju endast fråga om utgiften för folkets upplysning, således en stor
nationel sak. Hvad betyder väl då eu liten minskning i inkomsterna för
några få kommuner? §aken vinner ju ändå derpå, och den är just folk¬
undervisningen, något som val må kallas för ett commune bonum. Och
det är just detta som åsyftas. Kongl. Maj:t ville i fjol höja skollärarnes
små vilkor; Riksdagen gick ej in derpå, och detta väckte, efter hvad jag
erfarit, ond blod i landet. Nu har Första Kammaren, hvars intresse för
folkskolan helt naturligt måste vara mindre än denna Kammares, patrio¬
tiskt bifallit detta förslag. Jag bönfaller och besvär denna Kammare, att
den måtte göra sammaledes och icke längre trotsa opinionen.
Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande.
Herr Äke Andersson: Såsom motionär i denna fråga vid en före¬
gående riksdag, har jag med nöje läst detta betänkande, och det gläder
mig att det icke rönt större motstånd under diskussionen i denna Kam¬
mare utan i stället af de aldra flesta talare blifvit med värma förordat.
Jag kan således för min del ej annat än hembära Utskottet min tack¬
samhet för det arbete, som på förslaget såväl vid föregående som denna
riksdag blifvit nedlagdt, och för det resultat, hvartill detta arbete ledt.
Dernäst vill jag betyga Första Kammaren min tacksamhet derföre att
den bifallit förslaget, äfvensom chefen för Ecklesiastik-departementet, som
härtill har medverkat och jag hoppas att denna Kammare skall visa att
dess intresse för denna vigtiga fråga ej är mindre än Medkammarens.
Ofverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets förslag i
oföre ndradt skick.
Mom, b.
Bifölls.
Mom. c.
Herr Witt: Det har redan blifvit från Statsrådsbänken påpekad t,
hurusom föreskriften i detta moment kan innebära en obillighet. För¬
hållandet är för närvarande, att den lärare som tjenstgör tio månader af
året, eger rätt att för de tvänne månadernas extra tjenstgöring uppbära
fyra tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, uppgående till ett
värde af 60 R:dr. Antag nu, att han under loppet af tio år har tjenst-
Den 10 Maj, f. m.
391
gjort efter 460 R:clr om året, en aflöning hvartill han varit fullt berät¬
tigad, så skulle han egentligen, efter förslaget i de tvänne föregående
punkterna, efter dessa års tjenstgöring uppbära en löneförhöjning af 100
E:dr; men förhöjningen blifver i sjelfva verket ej 100 R:dr, utan endast
40 R:dr. Den församling, som förut haft att för de tvänne månadernas
öfverläsning betala 60 R:dr, vinner den lindring, att hon får sjelf i stället
för 60 R:dr endast betala 50, eller en nedsättning uti afgiften af 10R:dr.
Jag tror att, enligt den föreskrift som är lemnad uti denna punkt, den
löneförhöjning Kougl. Maj:t velat bereda folkskolelärarne efter fem års
tjenstgöring, men som enligt Utskottets förslag tillfaller dem först efter
tio år, är mera skenbar än verklig. Jag vill emellertid icke göra något
yrkande, för att icke derigenom åstadkomma någon splittring i denna vig¬
tiga fråga, hvilken, jag vill hoppas det, skall i dess helhet blifva af Kam¬
maren bifallen, utan har endast velat lå den nu framställda anmärknin¬
gen i protokollet antecknad.
Herr Carl Hvar sson: Oaktadt det nu icke är föreskrifvet, att
staten skall bidraga till folkskolelärarnes aflöning för den tid undervis¬
ningen pågår utöfver åtta månader — ändamålet med den nyss beslutade
förhöjningen i statsbidraget torde väl äfven till en del vara att undervis¬
ning i folkskolan skall meddelas längre tid på året än hittills skett. — så
ligger väl häri icke något bevis på att staten äfven hädanefter skall för¬
fara på samma sätt. De församlingar, som redan höjt lönen för sina skol¬
lärare emot tillökning i undervisningstiden, skulle då också komma i en
sämre ställning än de som icke höjt lönen; och det vore väl icke hvarken
rätt eller billigt. Ej heller vore det billigt att der lönen redan uppgår
till 460 R:dr men kommer att höjas till 500 R:dr, församlingen dessutom
skulle betala 4 tunnor spannmål. Ändamålet med stadgandena i de tvänne
föregående punkterna skulle då motverkas; i stället för reda och klarhet
i förhållandena skulle motsatsen inträda. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Momentet bifölls.
Mom. d.
Herr Abraham Rundbäck: För min del kan jag ej godkänna
denna punkt i dess nuvarande skick, utan nödgas föreslå dels ett par
ändringar deri och dels ett tillägg dertill. Först och främst måste jag
anmärka såsom ett fel i denna punkt, att en minimilön af 150
R:dr blifvit fastställd för lärare eller lärarinna vid småskola. Detta
är enligt min åsigt ett fel dels derföre att staten icke bör lägga sig
reglementerande uti löneaftalen mellan kommunen och småskolans lä¬
rare, och dels derföre att minimilönen här blifvit satt högre än hvad en
god lärare för närvarande mången gång kostar kommunen. I Wexiö
stift är åtminstone förhållandet det, att de flesta småskolelärarne hafva
mindre lön än 150 R:dr, vanligen blott omkring 100 R:dr. Detta må
väl synas litet, men summan anses der emellertid tillräckligt stor för att
kommunerna aldrig behöfva vara i förlägenhet att för denna lön få flera
392
Den 10 Maj, f. m.
kompetenta sökande till hvarje småskoleläraretjenst. Detta förefaller också
ingalunda underligt för den som känner förhållandena på landsbygden i
dessa trakter. Eu ung lärare eller lärarinna får nemligen i den enskildes
tjenst sällan iller än 25—35 K:dr i lön för året. Får åter den unga
lärarinnan 100 Rall* för 8 månader så har hon vanligen omkring 70 Ridt*
i behåll, sedan hon betalt sitt vivre, hvilket hon vanligen för högst ringa
pris »får antingen i sitt hem eller hos någon person i skolans grannskap.
Vidare har jag att anmärka mot denna punkt, att statsbidraget all¬
tid skall utgå med 75 R:dr till eu småskola. För min del finner jag det
vida lämpligare och öfverensstämmande med förslaget i första punkten,
om bidraget blefve bestämdt till hälften af småskolans kostnad, dock att
härvid alltid ett maximum fastställdes för statsbidraget hvarutöfver detta
icke finge stiga, och hvilket maximum ju kunde fastställas till 75 R:dr.
Vidare har jag att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som
jag förmodar Utskottet icke haft reda på, enär jag är öfvertygad derom,
att Utskottet, ifall det haft kännedom derom, skulle gifvit detta moment
eu annan redaktion. Det finnes nemligen rundt omkring i landet s. k.
extra ordinarie folkskolor, hvilka liksom de ordinarie förestås af exami¬
nerade lärare och i hvilka undervisningen drifves till lika omfång och
efter lika method som i de ordinarie folkskolorna. Skilnaden dem emel¬
lan är blott den, att läraren i den extra ordinarie folkskolan afiönas efter
fritt aftal mellan honom och församlingen samt tillsättes blott på förord¬
nande, under det ordinarie läraren afiönas och tillsattes enligt lag. Som
jag nämnt, finnas en mängd dylika extra ordinarie folkskolor inrättade vid
sidan af den eller de ordinarie inom kommunerna. Hittills hafva dessa
skolor fått understöd af staten till eu tredjedel af sin beräknade kostnad
liksom småskolorna. Men enligt Utskottets förslag skulle de hädanefter
blifva mycket sämre lottade än småskolorna. Ty då dessa nu blifvit före¬
slagna att få 75 R:dr eller hälften af lärarens antagna lön, skulle den
extra ordinarie folkskolan icke få mer än samma belopp, oaktadt denna
skola, som förestås af examinerad lärare, måste kosta betydligt mera än
eu småskola. Hittills har medelkostnaden för eu sådan extra ordinarie
folkskola antagits till 300 R:dr eller dubbelt mot hvad en småskolas kost¬
nad här blifvit beräknad att utgöra. Således skulle den extra ordinarie
folkskolan hädanefter icke få mer än en fjerdedel af sin kostnad såsom
statsbidrag, under det öfriga skolor få hälften. Följden häraf fruktar jag
blir den, att dessa skolor, som det mångenstädes kostat mycken möda att
få inrättade, skola indragas, då statsbidraget till dem nedsättes och folk-
skoleafgiften tages ifrån församlingarne.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag föreslå följande
lydelse åt detta moment nemligen: “att såsom bidrag för aflönande af lä¬
rare eller lärarinna vid småskola äfvensom af biträdande oexaminerad
lärare eller lärarinna vid folkskola, skoldistriktet må, under vilkor att
läraren eller lärarinnan är med undervisningen sysselsatt minst 8 månader
årligen, erhålla ett statsanslag, motsvarande lärarens eller lärarinnans
halfva lön, dock icke till högre belopp än 75 R:dr. För vid folkskola
biträdande examinerad lärare eller lärarinna må dock anslaget, utan att
öfverskjuta halfva lönen, kunna höjas till 150 R:dr.“
Den 10 Maj, f. in.
393
Och anhåller jag vördsamt om proposition å detta af mig formulerade
förslag till redaktion af denna punkt.
Herr Kjellman instämde i detta yttrande.
Herr Gustaf Jonsson: Med anledning af den föregående talarena
yttrande derom, att han tviflade på att benägenhet funnes hos församlin¬
gar att höja småskolelärarens årliga lön till ett belopp af 150 R:dr, så
ber jag att få försäkra honom, att inom den ort, hvarest jag bor, hafva
dessa lärare och lärarinnor 250 R:dr i årlig lön. Då sålunda denna be¬
redvillighet att höja deras lön är större på andra orter än inom Wexiö
stift, så anser jag att man nu ej bör vidtaga någon redaktionsförändring
i den af Utskottet föreslagna ordalydelsen af detta moment, ty derigenom
komme måhända hela beslutet att upprifvas. Det kan nemligen finnas an¬
ledning att befara, att folkskoleinspektören, med den makt, som enligt näst¬
följande moment honom tillkommer, skulle söka göra ett ingrepp i för¬
samlingens dispositionsrätt öfver det statsanslag, som bör de särskilda
skoldistrikten tillkomma, till följd hvaraf mången skola, som gjort sig för¬
tjent af ett dylikt statsbidrag, kunde komma att gå miste derom. På
grund häraf anser jag att ingen förändring bör göras i Utskottets förslag,
utan yrkar jag bifall till detsamma sådant det i utlåtandet är formuleradt.
Herr Lyttkens: Att i eu så vigtig fråga som denna många olika
åsigter kunna finnas är ej att undra på. Hvad som deremot förefaller
mig besynnerligt är, att man söker framställa en sådan tanke som den,
att eu person, som arbetar i tolkskolans tjenst och för barnaundervisningeu,
bör kunna lefva för mindre än 150 lt:dr om året, eller, som eu talare
uttryckte sig, för en årlig lön af 100 R:dr, det vill säga 27 öre om da¬
gen. ^ Detta tycker jag vara bra mycket begärd t till och med al en små-
skolelärare, i synnerhet som det ej finnes föreskrifvet att hans tjenst¬
göring skall räcka hund 8 månader om året, men väl att den minda år¬
liga tjenstetiden skall vara 8 månader, till följd hvaraf eu kommun kan
ålägga honom 9 å 10 månaders tjenstgöring. Om man dessutom bär
något anspråk på att småskoielärarne och lärarinnorna skola uppfylla sitt
vigtiga kall, så bör man äfven aflöna dem så att de ej för sitt nödtorftiga
lifsuppehälle» skull nödgas på andra håll skaffa sig biförtjenster och der¬
igenom försumma och åsidosätta sina göromål i skolan. Vi se, att uti de
flesta län landstingen hafva ombesörjt inrättande af så kallade småskog-
lärareseminarier, indika vanligen besökas al fattiga personer, som skuld¬
sätta sig för att derstädes kunna uppehålla sig; och likväl tyckes man
nu vilja gifva sådana lärare endast omkring 60 å 70 It:dr i årlig lön,
såsom talaren från Wexiö ansåg vara lämpligt. Det måtte sannerligen
vara ganska billigt att lefva i Småland, men så billigt både jag trott det
vara omöjligt till och med för en småskolelärare att existera på. Beträf¬
fande samme talares förslag om detta mellanting mellan extra och ordi¬
narie skolor, så skulle detta verkligen blifva ett nytt slags undervisnings¬
anstalter, Indika äfven komma att gorå anspråk på statens understöd.
Men att detta mellanting ej skulle bereda oss särdeles stor nytta, är dock
säkert, Följden af dessa skolors införande blifver att en del kommuner
394
Den 10 Maj, f. m.
kommer att kringgå författningen. Utskottet deremot söker gifva oss
ordinarie skolor med ordinarie lärare och dermed torde vi ock kunna
låta oss nöja; hvadan jag ock yrkar bifall till Utskottets hemställan i
detta moment.
Herr Ola Andersson: Den ärade representanten från Wexiö, som
utan tvifvel har mycken erfarenhet i skolfrågor, har nu framställt ett
förslag, som jag ej kan gilla och mot hvilket jag ber att få uttala några
betänkligheter. Bland annat anser han, att statsbidrag' borde tillkomma
extra examinerade folkskolelärare, Indika ej ega att uppbära 400 Rall'
eller den minsta årliga lönen. Jag hemställer, om icke detta skulle leda
derhän, att många församlingar skulle begagna sig af denna utväg för att,
i stället för ordinarie, hålla sig extra lärare för att sålunda på ett billigt
sätt ordna folkskoleväsendet. Men följden af denna anordning skulle blifva
nära nog densamma, som för flera af de obefordrade presterna i Skåne,
om Indika man brukar säga, att derå ej få bröd förr än de ej kunna äta
det, det vill säga skollärarne skulle måhända först på gamla dagar få
uppbära deri lön, som dem rättvisligen bör tillkomma. Vidare föreslår
samme talare, att de församlingar, som vilja aflöna sina småskolelärare
med mindre än 150 K:dr om året, skulle af statsmedel erhålla halfva detta
belopp. Jag tror nog, att församlingar finnas, Indika aflöna sina små¬
skolelärare så lågt som ända till 100 å 75 R:dr om året, men i sådant fall
pågår undervisningen blott under eu kort tid af året. Jag undrar om
detta kali lända till fromma för folkskoleväsendet. För min del tror jag,
att man ej för 100 R:dr i lön kan erhålla eu duglig småskolelärare, möj¬
ligen eu skollärarinna. Jag tror, att, med de nya förvärfskälior och de
ökade utsigter för utkomst i olika riktningar, som nu finnas, det ej skall
blifva lockande för unga och för detta kall passande män att gå in på
skoliärarebanan, om man vill på det sättet gå tillväga, och jag undrar
huru vår skollärarekorps efter eu del år och under sådana förhållanden
skulle komma att se ut.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Abraham Rundbäck: Man bar bär uppträd t mot det på¬
ståendet. att småskolelärarne i Småland till en del kunna erhållas för
billigare aflöning än 150 R:dr för år. Detta påstående är dock grundadt
på bestämda fakta, Indika jag endast konstaterat, Herrarne må sålunda
hafva Indika åsigter som helst om ändamålsenligheten af eu så ringa af¬
löning, men uppgiften kan jag ej taga tillbaka. Vidare anmärkte den
siste talaren såsom ett kraftigt argument emot mitt förslag, att, om man
understödde sådana extra ordinarie skolor vid sidan af de ordinarie, så
skulle man derigenom uppmuntra uppkomsten af dylika lösa skolor och
möjligtvis förvandla de gamla ordinarie, der de finnas, till extraordinarie,
utom eu som måste vara ordinarie. Detta kali visserligen vara en far¬
håga, som möjligen i framtiden kan befinnas vara grundad, men jag talar
nu om de faktiska förhållanden, som för närvarande ega rum. Vi hafva
nemligen nu en mängd sådana extraordinarie folkskolor, som hittills varit
berättigade till understöd i likhet med småskolor, hvilka erhålla stats¬
bidrag till en tredjedel af lönebeloppet för läraren. De extra ordinarie
395
Den 10 Maj, f. m.
folkskolorna kafva sålunda hittills af en beräknad medelkostnad af 300
Ikdr erhållit 100 R:dr i statsbidrag. Nu höjer man åter statsbidraget till
småskolan från eu tredjedel till hälften af lönen, men minskar deremot
anslaget till de extra ordinarie folkskolorna från eu tredjedel till en fjer¬
dedel. . Jag föreställer mig att Utskottet icke haft tillräckligt reda på
dessa förhållanden, ty eljest skulle det nog hafva stiliserat detta moment på
annat satt. Jag klandrar derför ej Utskottet, utan har blott velat
lemna de upplysningar, som kunna leda till en bättre redaktion af denna
punkt. Genom mitt förslag komma vi för öfrigt icke, såsom Herr Lyttkens
menade, in på något nytt system i afseende å folkskoleväsendet, utan me¬
ningen med detsamma är endast att söka bevara de extra ordinarie folk¬
skolor, som redan finnas.
Jag yrkar fortfarande bifall till den af mig föreslagna redaktions-
förändring af det förevarande momentet.
Herr Mitt: Jag kan icke dela de åsigter, som blifvit uttalade af
den sednaste talaren, eller instämma i det yrkande, som af honom blifvit
framstäldt. Jag åberopar för denna min åsigt hufvudsakligen samma skäl
som redan af Herrar Lyttkens och Ola Andersson blifvit anförda. Om
Herr Rundbäcks förslag antoges, skulle det otvifvelaktigt leda derhän att
att alla fasta skolor, som öfverskjuta antalet af eu, skulle blifva ersätt-
ningsskolor, i Indika lärarelönerna komma att nedsättas från 400 R:dr till
300 R:dr. Man har erfarenhet af sådant förut, t. ex. inom Kyrkhults för¬
samling i Blekinge, hvarest det funnits många fasta skolor, men försam¬
lingen förvandlade dem till ersiittningsskolor och minskade lärarens af¬
löning. folkskoleinspektören anmälde förhållandet inför domkapitlet och
yrkade att fasta skolornas antal skulle blifva lika stort som förut. Dom¬
kapitlet gillade denna mening, men dess utslag öfverklagades hos Kongl.
Maj:t, hvilken förklarade att församlingen ej kunde åläggas att hålla mer
än eu fast skola. Vid sistlidne riksdag framställde den förste talaren en
motion i det syfte, att församlingen skulle åläggas underhålla ett så stort
antal folkskolelärare som motsvarade församlingens behof. Denna hans
motion ogillades dock af Riksdagen. Nu tyckes han deremot väcka ett
förslag, som går ut på raka motsatsen af hans förslag från i fjol
i detta ämne. Jag kan ej förklara detta omslag i tänkesätt hos denne
talare.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick.
Herr Abraham Rundbäck: De beskyllningar, som den siste ärade
talaren framkastade mot mig för ett, såsom han påstod, högst besynnerligt
och märkvärdigt omslag i mina åsigter angående denna fråga, kan jag för
ingen del godkänna. -Jag yrkade visserligen ganska riktigt vid sistlidne
riksdag, att församlingarne skulle åläggas hålla folkskolor till det antal, som
motsvarade församlingarnas behof. Denna min motion tillstyrktes af Ut¬
skottet, men a)slogs af denna Kammare. Jag nämnde dock ej i denna
motion, om dessa skolor borde vara ordinarie eller extra ordinarie, utan
blott att det borde finnas folkskolor till erforderligt antal inom hvarje
församling. Och då man nu inom Wexiö stift på det högsta ansträngt
sig för att genom dessa extra ordinarie skolor afhjelpa behofvet, och då
I)en 10 Maj, I. m.
39 G
detta har lyckats, så vore det i sanning ganska underligt, om Riksdagen
skulle kassera eu sådan åtgärd och församlingarne straffas för detta nit
om folkskolans bästa.
Herr Sven Nilsson i Osterslöf: Man har ansett nödigt och i un¬
dervisningens intresse att bestämma eu minimilön för första klassens folk¬
skolor, och jag tror äfven att det är lika nödvändigt, att så göra för
småskolelärare. Jag anser nemligen att man ej bör pruta ned lönen till
det lägsta möjliga belopp, ty i sådant fall kommer äfven undervisningen
att blifva derefter. Har man deremot eu småskolelärare, som förvärfvat
sig de egenskaper som göra honom duglig för detta kall, så är visserligen
icke eu lön af 150 R:dr för år för mycket; han förtjenar verkligen och
gör skäl för denna summa. 1 min hemort betala vi 200 R:dr om år till
hvarje sådan lärare, och hvarken läraren eller vi tycka att lönen är för
stor tilltagen. Jag skulle anse det bra oriktigt att nedsätta denna minimi¬
lön, ty, så vidt jag rätt uppfattat Herr Abraham Rundbäcks förslag, så
åsyftar detsamma att endast bereda understöd åt oexaminerade lärare,
hvaremot de examinerade ej skulle komma i åtnjutande af någon del
deraf.
.lag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick.
Herr Sallist rom: Jag skulle blott vilja anmärka, hurusom stora
olikheter i detta afseende på olika trakter förekomma. I min hemort
kunna vi visserligen äfven erhålla en lärarinna vid en småskola för mindre
lön än 150 R:dr för år, men i sådant fall måste vi äfven nöja oss med
eu sådan som är ganska inskränkt, både med afseende å förstånd och
kunskaper. Jag är derföre ganska tacksam mot den ärade talaren från
Wexiö, som gaf oss hänvisning på dugliga lärarinnor för billigt pris, och
för min del skall jag med största nöje gå in på att aflöna en sådan med
150 R:dr om året. Samme talare yttrade sig äfven om ett visst slags lä¬
rare, som skulle vara ett mellanting mellan ordinarie och extra ordinarie.
Äfven inom min hemort finnas sådane vikarierande folkskolelärare, som
väl torde vara ett sådant der mellanting. För min de! vill jag ej hafva
mina barn i en sådan skola, och jag har äfven hos presterskap^ gjort
framställning om ändring i detta missförhållande, men jag bär fått det
svar, att man ej kan köra bort dessa extra lärare, då det icke linnes bättre
att tillgå. Olägenheterna få derföre fortgå till löga fromma för under¬
visningen. Jag vill för min del förklara att, efter de åsigter och den er¬
farenhet jag har om folkskoleväsendet, jag anser Utskottets förslag i det
föreliggande momentet vara det ändamålsenligaste hvarföre jag ock till
detsamma yrkar bifall.
Öfverläggningen var slutad. På framställd proposition bifölls Utskot¬
tets hemställan.
Mom. c.
Herr Forss beck: Jag ämnar icke göra något yrkande i denna
fråga. Jag vill blott hembära Utskottet min tacksamhet för det sätt, hvarpå det
397
I)en 10 Maj, f. m.
sökt lösa de invecklade förhållanden, som nu ofta uppkörande för folk¬
skolan och de särskilda skoldistrikten i och för utbekommande af de stats¬
anslag, som blifvit dem tillerkända. Skulle jag dock tillåta mig eu liten
anmärkning mot det föreliggande momentet, så vore det att jag anser föl¬
jande ord i detsamma öfverdödiga, nemligen: “och af folkskoleinspektören
vitsordadt.hörhållandet är nemligen så, att man ofta, åtminstone i min
hembygd, har ända till 10 å 12 mils väg för att träffa folkskoleinspek¬
tören, hvilken dessutom sjelf ofta är stadd på inspektionsresor, och jag
vet verkligen ej huru det alltid skall gå till att påträffa honom och er¬
hålla hans vitsord. Han hinner dessutom icke att under' årets lopp verk¬
ställa alla inspektioner, som tillkomma honom, och, för att möjliggöra detta
inom den vanliga skoltiden af 8 månader, tror jag sannerligen att han
skulle nödgas resa med eu kurirs hastighet. Jag hemställer sålunda till
den myndighet, som slutligen kommer att redigera detta förslag, huruvida
ej detta bestyr borde öfverflyttas från folkskoleinspektören och i stället
läggas på kommunalstämman eller någon annan passande myndighet. Så¬
som jag redan nämnt, framställer jag dock ej något bestämdt yrkande i
denna sak, utan har endast till protokollet velat anteckna denna min
åsigt.
Herr Abraham Rundbäck: Jag instämmer i den föregående ta¬
larens yttrande, dels på de skäl han sjelf angifvit, dels ock på grund deraf
att folkskoleinspektören ofta ej har andra uppgifter till ledning för sitt
vitsord, ån just de som meddelas honom af skolrådet, som skall kontrol-
\eras- Dessutom kan det hända, att han under året ej besökt alla de
församlingar, hvilkas skolor han skall inspektera, och, om föröfrigt folk¬
skoleinspektören nyss tillträde sin befattning, så kan han ej gerna under
det första året gifva ett dylikt vitsord. Jag tror derföre, att det icke
är lämpligt att antaga detta moment i oförändradt skick, utan yrkar jag
att de af den siste talaren omnämnda orden: “och af folkskoleinspektören
vitsordadt- måtte ur momentet utgå. Och anhåller jag vördsamt om pro¬
position å detta yrkande.
Herr Per Nilsson i Espö: För min del anser jag, att i denna
likasom ock i många andra frågor det är nödvändigt för staten att hafva
kontroll och ordning, så att ej på något sätt undansnillning af de lemnade
statsbidragen må ega rum. Jag finner det derföre äfven vara bäst, att
Utskottets förslag måtte i oförändradt skick bifallas, hvilket jag ock
yrkar.
Efter denna öfverläggning blef momentet bifallet.
Mom. f och g
Biföllos.
§ 5-
Föredrogs Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets betänkande
Nr:o 1, angående förhöjd afgift för stämpling af spelkort samt om ersätt¬
398 Den 10 Maj, f. tw.
ning af statsmedel till en del barmhertighetsinrättningar, hvilka af samma
afgift åtnjuta andelar, m. m.
Mom. a.
Herr Lyttkens: Då Kammaren redan höjt en del afgifter på åt¬
skilliga saker, såsom ordnar och titlar, och hvilka förhöjningar kunna sä¬
gas vara en beskattning på fåfängan, så synes mig äfven, att man nu ej
bör rygga tillbaka för att gå på samma sätt tillväga vid den nu föredragna
punkten, hvarföre jag ock yrkar, att stämpelafgiften måtte bestämmas till
1 R:dr för hvarje kortlek. Skälen för detta mitt yrkande torde vara
allom bekant och behöfva ej upprepas.
Herr Jöns Rundbäck: Utan att vilja bestrida riktigheten af
den föregående talarens påstående, tror jag dock ej, att man genom hans
förslag skulle vinna det ändamål som afse» eller en tillökning i statens in¬
komster. Jag tror nemligen, att, om stämpelafgiften förhöjdes till 1 R:dr
för hvarje kortlek, följden deraf skulle blifva helt enkelt den, att de, som
begagna kort, mera sällan än nu skulle köpa sig nya sådana. Jag anser
det derföre vara bäst att vi stadna vid hvad Utskottet i detta afseende
föreslagit.
Herr Hi er t a: Utan att vilja bestrida riktigheten af Utskottets re-
sonnement i detta ämne, då det yttrar: -‘att enär den föreslagna förhöj¬
ningen i kortstämplingsafgiften utgör skatt å förbrukningen af en artikel,
som på intet sätt kan hänföras till nödvändighetsvaror, och denna skatt
företrädesvis, om ej uteslutande, drabbar dem, som förmå bära större
skattebördor, har Utskottet ansett densamma nu, då ökade statsbehof på¬
fordra beredande af ökade tillgångar, kunna och böra anlitas för att i sin
mån bidraga till fyllande af dessa behof;" så undrar jag dock mycket
om icke Utskottet i någon män misstagit sig angående den förmodade
effekten af denna förhöjning, då det tyckes anse, att den hittills erhållna
inkomsten af denna afgift skulle genom det nu föreliggande förslaget blifva
fördubblad. Såsom man vet har denna stämpelafgift redan flera gånger
blifvit förhöjd, och det lärer icke kunna bestridas af dem som observerat
effekten af dessa förhöjningar, att på inånga ställen, hvarest man förut
begagnat endast nya kort, man numera äfven börjat nyttja gamla sådana.
Skulle nu åter denna afgift, enligt Utskottets förslag, förhöjas till dubbla
beloppet, så är det mer än troligt att hädanefter sparsamheten vid använ¬
dande af nya kort blir vida mer utbredd än nu, hvarförutom måhända
blott eu obetydlig förhöjning i statens inkomster genom eu sådan åtgärd
torde erhållas; och hvilken tillökning ingalunda torde komma att motsvara
Utskottets förväntan. Jag tror mig vara opartisk i denna fråga, emedan
jag aldrig spelar kort, men jag har sett huru dessa förhållanden numera
äro inom större föreningar, klubbar och stora sällskap, inom hvilka man
hittills endast begagnat nya kort, men numera äfven nöjer sig med gamla.
Jag skulle derföre, derest man nu, i likhet med Utskottet och de tvänne
siste talarne, anser att eu förhöjning af denna afgift kan ske, vilja före¬
slå, att denna förhöjning åtminstone icke bestämmes till dubbla beloppet
Den 10 Maj, i. m.
399
af den nuvarande stämpelafgiften, utan att densamma från 37| öre endast
höjes till 50 öre för hvarje kortlek. Det vore nemligen sannolikt, att för¬
bi' ukarne af kort ej skulle fästa så mycket afseende vid denna fastän icke
så obetydliga förhöjning, hvaremot, då man nu vanligen spelar med tvänne
lekar, denna afgift enligt Utskottets förslag blefve 1 R:dr 50 öre för
hvarje spel och detta är icke så obetydligt för den som antingen såsom
tidsfördrif eller såsom ett slags förvärf dagligen begagnar kort.
Jag tager mig således friheten föreslå det amendement af förevarande
raoment, att stämpelafgiften för hvarje kortlek förhöjes från 37J öre till 50
öre; och anhåller jag vördsamt om proposition på detta yrkande.
Herr 1 örn tel t: Deri föregående ärade talaren uttryckte den för¬
modan, att följden af eu förhöjning i kortstämpelafgiften skulle blifva den,
att allmänheten blefve mera sparsam i begagnandet af nya kort. Ja!
denna förmodan är ganska sannolik; men jag tror, att det vore eu stor
välgerning för samhället att höja kortstämpelafgiften så högt som möjligt;
ty ju mindre priset å kort är, desto mera slösar man med nya kort, och
det lindriga priset har det förderfliga inflytande på landets ungdom, att
lusten att med kortspel fördrifva tiden griper omkring sig i samma män,
som lättheten att förskaffa sig spelkort blir större. Om deremot stämpel¬
afgiften förhöjes. och priset å kort i följd deraf stegras, så skulle lusten
för kortspel allt mera aftaga, och man kunde då hoppas att få slippa se
dessa gamla, smutsiga kortlekar, som vedhuggare nu plåga taga med sig i
skogen för att emellanåt på en vedkubbe trumfa litet grand. Jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.
Herr Magnus Jonsson: Då jag sjelf aldrig sysselsätter mig med
kortspel, torde jag kunna fullkomligt opartiskt yttra mina åsigter i denna
fråga. 1 likhet med den siste ärade talaren anser äfven jag att det skulle
medföra högst skadliga följder, om Riksdagen komme att sätta kortstäm¬
pelafgiften alltför lågt eller lägre, än hvad Utskottet föreslagit. Det torde
nemligen icke kunna bestridas, att ju lägre priset å spelkort är cell ju
tillgängligare dessa i följd deraf blifva för den större allmänheten, desto
mera griper lusten för kortspel omkring sig hos barn och ungdom äfven
på landsbygden. Jag skulle derföre önska, att kortstämpelafgiften bestäm¬
des till högsta möjliga belopp, på det att det höga priset å kort skulle
så småningom stälja begäret för detta i moraliskt afseende så förderfliga
tidsfördrif och återföra landets ungdom till mera ädla och oskyldiga lekar
och nöjen. Jag yrkar alltså bifall till Utskottets förslag.
Herr Hjerta: Jag vill på intet sätt bestrida de moraliska grunder,
som af de sednaste talarne blifvit framhållna för eu större förhöjning å
denna afgift än den af mig föreslagna. Jag åberopar för mitt förslag en¬
dast de financiela skäl, som jag nyss tagit mig friheten framställa. Då
det för öfrigt synes, som om Kammaren heldre skulle vilja gå in på Ut¬
skottets förslag, så är jag nöjd med att till protokollet hafva nedlagt
dessa ord, såsom ett framtida minne för hvad som möjligen kan komma
att inträffa såsom eu effekt af den nu beslutade förhöjningen.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
400
Monn. b—cl.
Biföllos.
Deri 30 Maj, f. m.
§ t1-
Till slutligt afgörande företogs Särskilda Utskottets utlåtande N:o 3,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
landtftirsvarets ordnande samt i anledning åt de inom Riksdagens båda
Kamrar i samma ämne väckta motioner.
Härvid blefvo Utskottets hemställande!! i Punkterna 1—4
Bifallna.
Punkten 5.
Herr Mankell: Min reservation emot Utskottets beslut i punkterna
•5, 12 och 15 samt min anmälan, att jag icke deltagit i beslutet om 6:te
punkten, gälla i första rummet det ridande artilleriet, hvars behöflighet
jag för min del icke kan inse. Då jag nu går ritt utveckla skälen för
min från Utskottets åsigt afvikande mening, ber jag att till eu början få
anmärka, att jag i allmänhet finner det vara mindre välbetänkt åt ett
Riksdagens Utskott att föreslå åtgärder, som otvifvelaktigt skola leda till
större utgifter, än dem, Kongl. Maj:t ansett erforderliga och hvilka utgif¬
ter synas mig vara nog dryga ändå. Vidare anser jag. det vara mindre
riktigt, att Riksdagen göres till skiljedomare i rent tekniska och taktiska
frågor, som redan inom vapnet erhållit sin lösning just på det sätt Kongl.
Maj:ts förslag angifver. Utskottets omständliga och intressanta motivering
bevisar icke, enligt mitt förmenande, hvad den bör bevisa, nemligen nöd¬
vändigheten af ett ridande artilleri, utan fastheldre, såvida jag varit i
stånd att draga en riktig slutsats af Utskottets framställning, att vårt
fältartilleri i allmänhet är allt för tungt, äfvensom behofvet af att gorå
detsamma lättare både i afseende på draghästarnes belastning och materie-
len. En reform i denna riktning är således påkallad. Utan att nu vilja
ingå i tekniska detaljer, ber jag dock att få omnämna, att det behöfliga
lättandet af artilleriet kan, enligt min tanke, utan svårighet åvägabringas
på det sätt, att man låter en del af de artillerister, som, enligt den nu¬
varande organisationen, rida på draghästarne och således minska deras drag¬
kraft, i stället åka på förställare!!, hvilket förhållande eger rum vid flera
utländska artillerier. Vidare derigenom att man lättar lavettaget. Genom
en sådan anordning skulle det åkande artilleriet, enligt mitt förmenande,
blifva särdeles lämpligt för vårt land med dess brutna och äfven i de de¬
lar, som äro mera slättland, genomskurna terräng, der det äfven sannolikt
högst sällan skulle komma i fråga att använda artilleriet i sammanhang
med vårt svaga reservkavalleri. Äfven under vanliga marscher är man
nödsakad att låta servisen stiga af; och i mycket bruten terräng måste
den i alla händelser göra det, för att hjelpa till med kanonernas fram¬
dragande;
Dm 10 Maj, f. m.
401
•dragande; men detta oaktadt eger det åkande artilleriet den fördel, att
man i kritiska ögonblick, då större snabbhet erfordras, kan låta hela'ser¬
visen sitta upp, hvarigenom artilleriet kali hastigare framkomma. Såsom
yt enigare skal för hvad jag nu haft äran anföra, ber jag att ur det af
lierr Chefen tor Landtförsvars-departementet den 31 December 1868 af¬
sina underdåniga memorial få uppläsa följande:
“De ridande batteriernas företräde framför de åkande består dels i
den större rörlighet, som följer af draghästarnes mindre belastning och
de^s i den förmåga att hastigt tillryggalägga längre våglängder, som af eu
större tillgång på reservhästar är eu naturlig följd.
Da emellertid det ridande artilleriets rörlighet på sjelfva slagfältet
kan anses ersatt af den, som det åkande artilleriet, hvars manöverhastig-
het visat sig fullt tillfredsställande, är i stånd att utveckla, och då an¬
vändandet åt hastigare marschtakter under längre tid förutsätter det sällan
^kommande fallet att öfriga trupper skulle utgöras af endast kavalleri,
sä torde vid organisationen något afseende vid de för ridande artilleriet
.anförda företräden så mycket mindre böra fästas, som detsamma tiller i
anspråk ett större antal hästar samt deraf följande större uppsättnfngs-
och underhållskostnad, än det åkande ' 1
Vidare ber jag att få tillägga, att på sednaste tiden i följd af taktikens
utveckling den åsigt alltmera gjort sig gällande inom arméens båda öfriga
hufvudyapen, kavalleriet och infanteriet, att hvart dera vapnet bör vara
likartad t ocn bestå af blott ett enda slag. Man önskar sålunda blott ett
slag åt infanteri och detta är det som är godt samt till all sorts tjenst¬
göring^ och i all sorts terräng kan användas; och man gör endast till
namnet skilnad emellan jägare, linietrupper och grenadier. Samma för¬
hållande eger ruin inom kavalleriet, hvilket anses hörn vara snabbt, vill
bendet och lätt, men icke fördeladt i olika slag, ehuru man visserligen
.äfven der bibehållit de gamla benämningarne dragoner, husarer, lancierer
och så vidare, men icke gjort någon väsendtlig skilnad i afseende på deras
beväpning och tyngd. Jag anser att denna enhet äfven bör finnas inom
artilleriet hvilket bör vara af ett enda slag, som kan användas öfverallt
oi r a a visserligen anser man sig ännu nödsakad att hafva
„ kalibrar; men, som man känner, utgör enhets-kanonen sedan länge ett
önskemål inom vapnet. Detta sträfvande efter enhet böra äfven vi vid
organisering af fältartilleriet söka att följa; och då vårt nuvarande åkande
artilleri, enligt mm tanke, är det lämpligaste slag af detta vapen, enär
det ar det enda, som är användbart vid alla taktiska tillfällen och i hvarje
terräng der artilleriet^ i allmänhet bör kunna användas, anser jag, att
iierr Chefen för Landtförsvars-departementet i sitt förslag om organisationen
af värt fältartilleri låtit sig ledas af en sann och riktig grundtanke, som
flor förverkliga^ och detta så mycket mera, som det ridande artilleriet
ar vida dyrare, än det åkande.
Jag får således först i afseende på denna punkt yrka afslag på Ut¬
skottets hemställan och bifall till Kong], Maj:ts förslag, att af fältartilleriets
trettio batterier två måtte organiseras såsom fotartilleri, men de öfriga
såsom åkande artilleri. Derjemte tillåter jag mig redan nu fästa upp¬
märksamheten derå att, i händelse Kammaren bifaller Kong!. Maj:ts för-
Riksd. Prof. IX~1. 2 A fri. 4 Hand. °
402
Den 10 Maj, f. in.
slag, förändringar i 6, 12 och 15 punkterna i betänkandet blifva åt
nöden.
Grefve Po sse: Jag vill visserligen icke inlåta mig på bedömandet
af frågan, huruvida med anledning åt den sednare tidens utveckling i af¬
seende på materiel och krigföringssätt det åkande artilleriet må anses mera
ändamålsenligt än det ridande. Jag tillstår Öppet, att jag härtill icke eger
tillräcklig sakkunskap. På samma gång jag erkänner min oförmåga att
bedöma, hvilketdera af dessa slag inom artillerivapnet må ega företräde
framför det andra, måste jag förklara att hvad Herr Mankell i detta af¬
seende nu i denna fråga uttalat icke gifver någon ledning åt mitt omdöme.
Jag har nyss bort honom yttra, att det åkande artilleriet är, enligt hans
tanke, det mest lämpliga, men då han i sammanhang dermed gifvit till¬
känna, att man numera blifvit alltmer och mer ense om lämpligheten af
blott (it slag af artilleri, och jag tillfälligtvis eger kännedom derom, att
Preussen, som i detta afseende måste till följd åt den erfarenhet, som
under det sednaste kriget vunnits, anses såsom en mönsterstat, i sjelfva
verket organiserat sitt fältartilleri i två slag, både åkande och ridande, så
vet jag icke, hvil ket värde Herr Mankells åsigter i denna fråga må kunna
tillmätas; åtminstone har mitt förtroende till Herr Mankells omdöme
härutinnan försvagats.
Jag nämnde att jag icke tilltror mig ega förmåga att bedöma det
tekniska i denna fråga. Ett förstår jag dock, och det är, att vi ännu
icke lyckats att på ett tillfredsställande sätt ordna vårt försvar i dess
helhet och att vi under sådana förhållanden icke böra inskränka våra
åtgöranden till att reducera det dugliga vi nu ega. Ett sådant sätt att
tillvägagå, om det verkligen skulle biträdas, kan väl knappast blifva till
fromma för vårt försvarsväsende. Hen med förhållandena bekante måste
erkänna, att Wendes artilleriregemente är ordnadt på ett utmärkt sätt
och åtnjuter inom den provins, der det är förlagdt, ett odeladt förtroende
och stor aktning. Jag skulle för min del på det högsta beklaga, om Riks¬
dagen nu utan vidare beröfvade det ridande artilleriet dess framstående
ställning inom arméen och detta så mycket Ulligare som skäl till en sådan
åtgärd fullkomligt saknas. Jag kommer för min dol icke att lemna min
röst dertill och tillåter mig för närvarande blott att yrka bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt.
Friherre Ericson: Jag har, på sätt af min reservation vid denna
punkt synes, varit af eu från Utskottets åsigt om fältbatteriernas organisa¬
tion afvikande mening, och jag ber nu att (å framlägga några skäl för
denna min skiljaktiga mening. Den första anmärkning, jag har att göra
mot Utskottets förslag, består deruti, att jag icke kan gilla, att Riksdagen
inlåter sig på bedömandet af eu så rent teknisk och taktisk fråga som den
nu föreliggande. Detta är ungefär detsamma som om Riksdagen skulle taga
befattning med att skrifva ett exercisreglemente, ehuru ett sådant icke bör
utfärdas af någon annan än Kong! Maj:t. Om det äfven är nödvändigt
att, för erhållande af anslag till den åt Kongl. Maj:t föreslagna organisa¬
tionen af fältartilleriet, Kongl. Maj:ts afsigter beträffande kanonernas
servering och anspänning underställts Riksdagens pröfning, så är det
403
Den 10 Maj, i. m.
dock, enligt mitt förmenande, i högsta grad olämpligt, att Riksdagen i eu
sådan fråga tager initiativet, och jag anser dessutom, att Utskottets åtgärd
i denna punkt innebär ett så starkt misstroendevotum mot krigsstyrelsen,
aff jao> ehuru JaS för ölrigt icke är någon vän åt de principer, som för
närvarande gjort sig inom krigsstyrelsen gällande, icke derom har velat
vara med. Bland de skal, jag haft för att icke ansluta mig till Utskottets
förslag, är det, att jag icke anser det vara ändamålsenligt att organisera
växt fältaitiller! på det sätt, att vi förlägga det ridande artilleriet på en
enda punkt i landet. Jag tror tvärtom det vara riktigare, att vi i öfver¬
ensstämmelse med det sätt, hvarpå man i utländska arméer och sådana,
} de^a afseende, visat sig vara de mest framstående, organiserat ar-
tillei ict. föi dela de ridande batterierna på de särskilda regementena. Så
är förhållandet i andra arméer, och jag ber att få lemna några uppgifter
härom.. I den Preussiska arméen är o artilleriregementena fördelade på 3
fotdi visioner och 1 ridande division, så att hvarje regemente har sig till¬
delade lo batterier, nemligen 12 lbtbatterier och 3 ridande batterier. I
krig okas dessutom det ridande artilleriet med 1 batteri vid hvarje rege¬
mente. Det Sachsiska fältartilleriet är ä fredsfot ordnadt så, att hvarje
regemente har 4 fotdivisioner, och 1 mindre ridande, sä att af It! batterier
äro J ridande artilleri. I Iiessiska arméen komma på hvarje division 5
lotbatterier och 1 ridande batteri. Häraf synes alltså, att i de arméer
som sednast med mesta fördelen deltagit i krig, och hvilkas förträffliga
ai fiken ansetts vara eu af hufvudorsakerna till deras oerhörda framgångar,
äfvensom i liera andra arméer den princip gjort sig gällande, att man
boi begagna ridande artilleri, men fördela detsamma på de särskilda rege-
mentena. Deraf uppstår äfven den fördelen, att dessa olika sätt att an¬
spänna och servera artilleriet icke, såsom eljest lätt kan hända, gifva an-
iedrnng Bil den föreställningen att bär är fråga om olika vapen, som fordra
olika ofhcerskorpser med olika utbildning, hvilken skall leda till söndring i
det nödvändig:!, sambandet inom vårt fåtaliga artilleri. Dä de ridande
batterierna äro fördelade på alla regementen, så kommer derigenom äfven
regementschefen .i tillfälle att år efter år organisera än det ena och än
i , ailcha batteriet såsom ridande, så att icke samma batteri ständigt bi¬
behålies antingen såsom fotbatteri eller såsom ridande batteri. Denna
—ng medför den fördelen att, om det behöfves att i krig öka det
ridande artilleriet, detta utan någon svårighet kan ske derigenom, att
manskapet är förut öfvadt och för uppsättningen således egentligen blott
erfordras att anskaffa tillräckligt anspann.
Vidare ber jag att få anmärka emot Utskottets förslag, att. då Ut¬
skottet forordat ridande artilleri framför åkande artilleri, Utskottet likväl
icke tagit steget fullt ut i den föreslagna riktningen. Vårt nuvarande
ridande ai silleri motsvarar icke fullkomligt tidens fordringar, och skilna-
uen mellan värt ridande artilleri och vart åkande är icke synnerligen stor.
Bada slagen hafva nemligen samma anspann och samma kanoner. Vid
t. ex. de 6-pundiga batterierna inom det ridande artilleriet äro kano-
neina anspäuda med 6 hästar, hvaraf alla tre vensterhästarne och högra
forhästen ridas, vidare aka två man på förställaren. Det åkande artilleriet,
åt samma slag, har tre man åkande och alla hästarne beridna. Herrarne
finna häraf, att skilnaden i belastning på anspannet icke är så synner-
404
Den 10 Maj, i', in.
ligen stor _ det är nemligen blott tvänne ryttare och en åkande mera,
hvarmed det åkande artilleriet belastar sina 6 hästar, mot hvad det ri¬
dande gör. No är det visserligen ett faktum, att tyngden vid no åkande
batterierna är synnerligen illa placerad derigenom, att alla draghästarne
äro beridna; men detta förhållande kan icke betinga så stor skilnad i
manöverhastighet, som vart ridande artilleri a exercisfältet \is.it i jemfö¬
relse med vart åkande artilleri. Don större snabbhet, som utmärkt vårt
ridande artilleri framför vårt åkande, torde nemligen ega sm förklaring
icke blott i skilnaden i tyngd, utan äfven och förnämligast i den ambitiösa
och vackra militäriska anda, som företrädesvis gör sig gällande inom deli¬
ciös artilleriregemente, och som gör att man der tager ut ända till sista
grandet af kraft och förmåga hos både menmskor och djur. lvu sådan
der öfveransträngning kan visserligen gifva nöjaktigt resultat på ett exercis¬
fält, och under eu ticl af 14 dagar, men i längden blir det dock ogorhgt.
utan måste man på lättare sätt utrusta det ridande ai tiller i, af hvilket
man i fält skall kunna få de tjeuster, som man afflotta vapen bär rätt
att fordra, om det skall uppfylla sin bestämmelse. Vid de Preussiska och
Nord tyska artillerierna äro alla högerhästarne ooeridna och . ingen man
åker, hvarjemte materielen är betydligt lättare än hos oss.
Slutligen förstår jag icke riktigt Utskottets uppgifter eller kan gilla
det sätt. hvarpå utlåtandet blifvit uppstäldt. Jag far nemligen fästa upp¬
märksamhet derpå, att det med säkerhet skall inträffa, att, om Riksdagen
gillar Utskottets förslag i den förmodan, att kostnaden tor fältartilieriets
organisering icke blir större än hvad Utskottet beräknat, Riksdagen i detta
afseende finner sig bedragen. Kostnaderna blifva betydligt sinne in hvad
Utskottet för artilleriets organisering på fredsfot antagit. Hvarifrån Ut¬
skottet, fått de 90 man till Wendes artilleriregemente, vet jag sannerligen
icke. Deremot är det visst, att eu tillökning af 144 man i stamartille-
risternas antal är behöflig för den föreslagna förändringen af 6 batterier
från åkande till ridande. Likaså torde nödvändigheten att lemna höger¬
hästarne oberidna och att låta, de åkande karlarne sitta upp nödvändigt
förorsaka större utgifter än bär är beräknad t för anskaffning af flera
hästar för servisen. .
Då jag således gillar den princip, att en del al vart fältartilleri or-
ganiseras såsom ridande, och att de ridande, batteiierna föi delas på, alla,
regementena, men icke tror. att Riksdagen kan eller bni taga initiativ i
denna taktiska fråga, så yrkar jag utslag på Utskottets hemställan i denna
punkt och för närvarande bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Jag både vis-
serlicen åmun t <itt föreslå nflåtnndet nf eu undeidånig skuf\else till Kongl.
Mai:t med anhållan om afl Kongl. Maj:t måtte taga i nådigt öfvervägande,
om' icke vi hafva behof af någon del artilleri, orgamseradt som ridande;
men då. Forsta Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, så skulle, om
Andra Kammaren med afslag å Utskottets hemställan bifaller Ivongl. Maj:ts
proposition, denna skrifvelse måhända sedan kunna blifva ett försök till
sammanjemkning från Utskottets sida af de olika meningaine.
Herr Key: Det är icke längesedan Särskilda Utskottets majoritet
såväl på detta, rum som i Kammaren bredvid fick uppbära förebråelser
för att det velat göra allt för litet till förs vars väsendets bästa. I dag aro
Dun 10 Maj, 1'. in
405
rolerna ombytta, ty nu får detta Utskott tvärtom höra, att det gjort för
mycket. Jag kan väl förstå, att man vill söka utveckla och stärka hvad
man anser vara till sin grund godt, och jag kan äfven förstå huru me-
ningarne i sådant fall kunna vara delade, men hvad som deremot förvånar
mig är, att man kan vilja slopa eller försämra det enda erkändt tidsenliga
man har, just det, hvari man föregått andra länder, hvilka det ena efter
det andra inslagit på den af oss beträdda vägen, och ännu mer förvånar
det mig, att ett förslag i deri riktningen kan understödjas och befordras
just af chefen för Landtförsvars-departementet.
Såsom sjelf icke fackman kan jag, synnerligast rörande specialvapnen,
icke så mycket stödja mig vid mitt eget omdöme, men jag har talat vid
liera kunniga artilleri-officerare, hvilka alla sagt det vara ett rent tillbaka-
gående att vilja göra vårt artilleri mindre rörligt, då, man på alla andra
håll och af alla krafter sträfvar att göra alldeles tvärtom. I Krigsveten-
skaps-akademiens handlingar har jag äfven funnit en ganska belysande
artikel i detta hänseende, och som jag förmodar att densamma för alla,
hvilka i likhet med mig icke äro fackmän, skall vara af intresse att höra
och dessutom bidraga att stadga eu eller annans åsigt er i frågan, så till-
låter jag mig att för Herrarne uppläsa ett utdrag af densamma.
Efter att hafva redogjort för det större eller mindre hästantalet vid
vårt fältartilleri och framhållit att det är detta, som karakteriserar skil-
naden i anordning af ridande eller åkande artilleri, säger författaren:
“Om ett ridande och ett åkande batteri befinna sig i oskadad t skick
och fråga endast är om rörelsehastigheten under någon kortare tid, så li¬
der det intet tvifvel, att skiljaktigheten i detta hänseende är temligen
ringa, ehuru jemlörelsen äfven dä måste utfalla till ridande artilleriets
fördel, om man nemligen tager i betraktande, att vid ett åkande batteris
kanoner alla sex draghästarne vid de lättare och sju af åtta vid de tyngre
äro beridna, och att tre man fika på hvarje förställare, under det att vid
ett ridande batteri endast fyra af spännets sex hästar vid de lättare och
fem af åtta vid de tyngre äro belastade med ryttare, och blott två man
åka på hvarje förställare. Skulle det deremot vara fråga om långa mar¬
scher under liera dagar, tages rörelsehastiglieten mindre i anspråk, men
så mycket mer uthålligheten, och då är också ridande artilleriets öfver¬
lägsenhet påtaglig, til! följd deraf, att hela spännet vid hvarje kanon kan
ombytas efter tillryggaläggande! af t. ex. hvarje half dagsmarsch. Häraf
följer också, att ridande artilleriet bär fullkomligt lika stor förmåga att
marschera som rytteri, såvida nemligen detta skall vid eller till och med
dagen efter framkomsten till målet vara i stånd till aktivt uppträdande,
hvilket för detta vapen till så stor del beror på i hvad tillstånd kastanie
äro, då deremot artilleriets hästar icke hafva något inflytande på vapnets
verkan. Det är derföre hufvudsakligen på landsvägarne. d. v. s. i förmåga
att marschera, i uthållighet, som ridande artilleriet är det åkande så be¬
tydligt öfverlägset, hvilket också är af eu ofantlig vigt, då det derigenom
bäfver möjligt för kavalleriet att alltid kunna påräkna artilleri till sitt
bistånd. Det är emellertid icke tillräckligt, att artilleriet eger förmåga
att kunna komma till slagtaltet, det är lika angeläget för detsamma att
kunna komma derifrån, vare sig framåt eller bakåt, d. v. s. det får, efter
lidna förluster af folk och hästar, icke vara urståndsatt att vidare röra
Den 10 Maj, f. m.
40fi
sig, kanske både hastigt och länge; och äfven härutinnan gestaltar sig
jemförelse).! till ridande artilleriets fördel. Efter förlusten af några hästar
vid hvarje kanon reduceras ett åkande batteri till fotbatteri, och dess för¬
måga att röra sig inskränkes till skridt, eu gifven följd deraf, att man¬
skapet måste gå; ty äfven om man antager lika stor afgång på manskap
som på hästar, så hafva åkande batteriets vid hvarje kanon återstående
draghästar ett allt för drygt arbete med att under bördan af de nödvän¬
digtvis ridande kuskarne släpa fram sina kanoner, i synnerhet om terrän¬
gen är i aldra ringaste mån oländig, för att någon deras ytterligare be¬
lastning med ridande och åkande servismanskap skulle, utan i största nöd¬
fall, kunna komma i fråga. Deremot bibehåller ett ridande batteri ännu
sin rörlighet, äfven om det skulle gjort så stor förlust af folk och hästar,
att ett åkande batteri under liknande omständigheteter tvungits stadna på
landsvägen eller i någon ställning af brist på fortskaffningsmedel: då först
är nemligen ett ridande batteri reduceradt till åkande och kan således,
tack vare det ursprungligen större hästantalet och deri deraf följande större
uthålligheten, fortfarande fullgöra sin vigtiga tjenst, ofta just när den häst
“En af hufvudorsakerna till uppkomsten af ridande artilleri var just,
att man insåg nyttan och nödvändigheten af att förläna kavalleriet mera
kraft och sjelfständighet vid dess uppträdande, och följden blef rytteriets
ändamålsenliga, förening med ridande artilleri, som, utrustadt med förmåga
att trotsa och öfvervinna de hinder, som natur eller fiende lägga i dess
väg, är i stånd att följa rytteriet under snart sagdt alla förhållanden.
Scharnhorsts yttrande, -att rytteri aldrig skall lemnas utan ridande artil¬
leri0, torde nu mera än någonsin förut ega tillämplighet, om vederbörligt
afseende fästes på det ytterligare behof af artilleriets medverkan, som på
sednare tider gjort sig gällande för rytteriet med anledning åt fotfolkets
nuvarande höga ståndpunkt. Ingen, som uppmärksamt genomläst Däcker®
“Rytteriets och ridande artilleriets stridssätt", kan tro åkande artilleri vara
utrustadt med sådana egenskaper, att det utan olägenhet, alltid och under
alla förhållanden, kan ersätta ridande artilleri. Huru skulle t. ex. vara
möjligt att endast med åkande artilleri fullborda en seger eller betacka
ett återtåg? Det är just sådana tillfällen, som ådagalägga otillräckligheten
af endast åkande artilleri, hvilket efter eu ringa förlust af hästar förlorar
sin tjenstbarhet som rimligt fältartilleri, på samman gång de framställa i
sin rätta dager företrädena hos och nödvändigheten af ett ridande artil¬
leri, hvars tjenstbarhet kan hålla jemna steg med de fordringar, man rim¬
ligtvis kan uppställa på fli t artilleri, hvdket, såsom reserv-artilleri sparadt
för utomordentliga tillfällen, vid sitt uppträdande skall vara i stånd att
lemna utomordentliga resultat.-'
Samme författare omtalar litet längre fram — och detta ber jag sär¬
skilt med afseende på siste talarens yttrande få framhålla -- att i Nord¬
tyskland, nutidens förnämsta militärstat, bär man ansett det ridande ar¬
tilleriet vara alldeles nödvändigt.
Hvad särskildt det preussiska ridande artilleriet beträffar, har man
för mig uppgifvit, att under marschen endast vensterhästarne ridas och
högerhästarne gå lediga, hvarigenom dessa sednare bibehållas friska och
Den 10 Maj, f. m.
407
färdiga att ridas i stället för de förra, om dessa tröttnat eller blifvit
brutna, och derigenom har det äfven händt att, under sista kriget med
Frankrike, det preussiska ridande artilleriet kommit till slagfältet nästan mera
uthviladt och rörligt än kavalleriet, hvars alla hästar ridits under marschen.
Vi minnas också huru mycket det preussiska artilleriet bidrog till segern.
Under sådana förhållanden och erfarenheter från andra länder vilja
vi i stället slopa det enda ridande artilleri vi ega, nemligen Wendes. I
stället att gå framåt och vidare utveckla det dugliga vi ega, så vill man
i detta gå tillbaka, under det man framhärdar i det odugliga vi ega och
motsätter sig att afskaffa det. Man vill bibehålla indelningsverket, men
förstöra det ridande artilleriet!
Jag vill ingalunda förklena vårt öfriga artilleri, men det måste jag
säga, att, om vi se på krigshistorien, hvad oss särskild! beträffar, så skola
vi finna, att just Wendes artilleri varit det, som, framför vårt öfriga ar¬
tilleri, bidragit till den lyckliga utgången af de sednaste strider, i hvilka
vi deltagit, såsom vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Jag behöfver
endast nämna namnet Cardell, så vet hvar och en hvilka ärofulla minnen
för vårt ridande artilleri som dermed äro förknippade.
Således tror jag, att Kammaren här gör bäst i att bifalla hvad Sär¬
skilda Utskottet hemställt. Sker detta och blir det för öfrigt Riksdagens
och Konungens sammanstämmande beslut, så är jag öfvertygad att vi,
hvad åtminstone detta vapen beträffar, kunna ega hopp att det skall
ställas på höjden, af de fordringar, som nutiden egen på detsamma.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Den siste värde talaren har un¬
dangjort mycket af hvad jag ämnade, så att jag nu kali göra mitt för¬
svar för Utskottets hemställan ganska kort.
Mot Friherre Ericson, som yrkade tvärt afslag derföre att han ville
hafva artilleriet fördeladt på alla de särskilda infanteriregementena, be¬
höfver jag endast erinra, att om han läst Utskottets förslag, hvilket orda¬
grant innehåller, att af artilleriets fältbatterier, trettio till antalet, sex
skola organiseras såsom ridande och två såsom fotartilleri, men de öf¬
riga såsom åkande artilleri, så hade han icke kommit fram med detta yt¬
trande, tv hår står ju ingenting taladt om att artilleriet skall fördelas på
endast några vissa regementen.
Beträffande en annan talare, som motsatte sig Utskottets förslag så¬
som omotiverad!, sä beklagar jag endast om icke han kommit att förstå
motiveringen, hvilken jag tror varit fullt klar och tydlig samt jemväl be¬
visande för andra personer inom Kammaren. Han ansåg ridande artil¬
leriet obehöflig!, och för min del borde jag väl sätta tro till hans omdöme,
såsom varande en gammal militärs; men jag tror att äfven gamla militärer
kunna misstaga sig, till och med i frågor, som specielt beröra facket.
Herr Key har nyss visat, att ett ridande batteri kan komma fram mycket
fortare och verka mycket mera än ett åkande, och hastigheten är här¬
vidlag naturligtvis eu bland de förnämsta egenskaperna, ty kommer ett
vapen för sent i striden, så kan detta hafva en för hela landet olycks-
bringande betydelse. Sparsamhet i detta fall skulle således vara ganska
illa motiverad.
Samme talare nämnde, att man kunde organisera åkande artilleri så,
408
Den 10 Maj, f. in.
att det blefve lika bra som ridande, och han sade till och med att vårt
åkande artilleri vore mycket bra, i hvilket hänseende jag dock förut hört
raka motsatsen påstås af andra sakkunnige personer. Han föreslog sär-
skildt att artilleristerna skulle åka baklänges, men jag tror att om vi före-
toge oss att reducera vårt ridande artilleri till åkande, så blefve detta
detsamma som att låta hela vårt artilleri “åka baklänges. “ l detta fall
vill jag derföre vara konservativ.
Herr Key omnämnde vårt ridande artilleris utmärkta verksamhet
under föregående krig; och att det icke sedan dess har försämrats i rör¬
lighet och hastighet har jag särskildt stora anledningar att förmoda. Jag
vill med afseende härpå tala om eu liten händelse på Ljungby hed strax
efter Krimkrigets slut. Der voro samlade en mängd utländske notabili¬
teter och högre militärbefälhafvare, bland livilka jag särskildt kommer ihåg
fursten af Timra och Taxis samt franske öfversten Brincourt, som följt
med Hans Maj:t Konungen dit ned. Der kommenderades: ••vändning,
bröst af" och under det hela regementet var i fullt traf, och inom mindre
tid än en minut var der full eld öfver hela luden. Då skickade de
utländske herrarno fram sina adjutanter och läte komplimentera rege¬
mentet såsom det raskaste i Europa. Att artilleristernc sedan, när de
kommo hem, syntes hafva vuxit några tum af stolthet, kan man icke för¬
tänka dem; och denna lilla episod har i sin män sporrat dem till fort¬
satt ansträngning att hålla uppe regementets anseende. Men låt dem nu
för all del icke åka baklänges, bäste Herr Kapten!
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid för denna gång, utan
inskränker mig att yrka bifall till Utskottets förslag, som jag äfven hoppas
att Kammaren i sin helhet utan tvekan skall godkänna.
Friherre Gr i pen.sted t: Eu talare, som här bekämpat Utskottets
förslag och yrkat, att vårt artilleri hädanefter skulle inskränkas till en¬
dast åkande, har såsom skäl för sin mening anfört, dels att det vore
synnerligen oformligt om Riksdagen i en fråga sådan som denna toge
initiativ och ville framställa annat förslag än krigsstyrelsen, dels att, rö¬
rande sjelfva saken, det åkande artilleriet blir billigare än det ridande på
samma gång det är lika tjenstbar!. Jag medgifver att det första af de
anförda skälen eget ganska stor vigt, tv det kan icke bestridas att i så¬
dana frågor alla förslag rätteligen böra utgå från regeringen, enär Riks¬
dagen väl icke kan anses synnerligen kompetent att framställa nya förslag
i dylika ämnen. Men jag lår å andra sidan för min del säga, att jag
icke kan uppfatta regeringens eller Krigsministerns framställning såsom
jag bär bort den tolkas, nemligen att den skulle helt och hållet gå ut
på att motsätta sig bibehållandet af något ridande artilleri. Jag före¬
ställer mig att Herr Krigsministerns mening egentligen varit, att tillse,
att, då reorganisationen af vårt försvarsväsende i allt fall tog så särdeles
störa uppoffringar i anspråk, man borde försöka om det icke vore möjligt
att på ett eller annat ställe begagna sådana utvägar som rätt väl, om
också icke i den aldra högsta grad af fullkomlighet, uppfyllde ändamålet,
för att derigenom vinna eu ekonomisk besparing. Om jag nu icke miss¬
tager mig i denna uppfattning, så följer af densamma, att jag icke heller
kan anse, att, om Riksdagen å sin sida erbjuder krigsstyrelsen ett vapen.
409
Och 10 Maj, f, in.
som \äl icke kan bestridas ega vissa företräden framfor det, som af denna
styrelse biff vit föreslaget, ett sådant erbjudande skulle vara ovälkommet,
fastän styrelsen icke velat sjelf påyrka en sådan uppoffring enär det visat
sig, att äfven det andra vapnet kunde försvarligt uppfylla sin bestäm¬
melse. Jag bär sjelf i mina yngre år varit anställd vid artillerivapnet,
och tror _ mig derföre kunna med någorlunda sakkunskap bedöma förhål¬
landena inom detsamma: och då jag tillhörde det åkande artilleriet, torde
jag val icke heller gerna kunna anses vara partisk för det ridande.
Men jag kan likväl ej förneka att det åkande artilleriet, fastän i all-
mänket utmärkt godt, dock måste vara det ridande i vissa afseenden under¬
lägset. Det ligger i sjelfva sakens natur och är äfven, så vill i Utskottets
betänkande som i andra till ämnet hörande handlingar ganska tydligt
ådagalagd t, att det ridande artilleriet liar förmågan af större hastighet,
och uthållighet, äfvensom att det, på grund af möjligheten att lättare få
de genom ansträngning' eller under sjelfva bataljen förlorade kastanie er¬
satta med friska, vida längre kau hållas i stridbart skick än vare sig
åkande eller fotartilleriet.
Ensamt denna fördel, obeniknadt åtskilliga andra mindre väsendtliga,
är, efter nnn åsigt, sä vigtig, att jag, lika med Utskottet, anser det vara
giltiga snål att till eu viss del bibehålla det ridande artilleriet såsom be¬
ståndsdel al vårt försvarsvasende, och jag tror att de medel, som härtill
anslas, icke äro illa använda. Den här förut gjorda anmärkningen, att det
åkande artilleriet är temligen tungt och att det i förhållande till andra
utländska artillerier framställer sig såsom mindre rörligt till följd af den
stolle belastningen å hästarne, bär man sökt bemöta dermed, att detta
kan afhjelpas, icke genom att öka hästarnes antal ocli sålunda förvandla
detta artilleri till ridande, utan genom att “lätta lavettaget", såsom den värde
talaren sade. Detta yttrande innefattar likväl ett misstag, eller bör kanske
tillskrifvas ett olyckligt val åt uttryck, ty jag föreställer mig att den talare
som använde detsamma, väl vet att lavettagets tyngd ej kan godtyckligt
minskas utan alltid måste stå i ett visst förhållande till presens vigt och
kabbel, i följd hvaraf det egentligare uttrycket också skulle hafva varit
att man borde reducera grof leken eller pundigtal! af vapnet. Men gör
man detta, sa reducerar man derigenom äfven ganska mycket effekten, ty
denna beror framför allt, numera då massiva projektiler mindre be¬
gagnas än förr — högst betydligt derpå att kalibern är tillräckligt stor
för att göra spränggranaten verksam.
Såsom skäl mot Utskottets förslag bär man äfven anfört, att det vore
nyttigt om jemväl inom artillerivapnet enhet och likhet infördes, likasom
ulan i allmänhet inom arméen trodde sig finna eu tendens att reducera
alla olika delar af de särskilda vapnen till ett och samma slag. En sådan
tendens tror jag likväl för min del alldeles icke existerar, utan kanske i
viss män motsatsen, och om det inom artilleriet skulle vara önskligt att
någon större enhet komme till stånd, så skulle detta väl egentligen vara
för att samma ammunition alltid skulle vara användbar för hela vapnet,
eller med andra ord, att kalibern skulle vara eu och densamma. Men
häiom har jag nyss yttrat mig, och detta är för öfrigt någonting helt
annat än Pott för alla batterier, som hafva samma pundigtal, använda
olika anspann och servis: och att blott för den s. k. likhetens skull afsåga
410
ni.
Den 10 Maj. i'.
sig det ridande artilleriet, som dock har företrädet af den större rörlig¬
heten och uthålligheten, vore val att uppoffra en verklig fördel på alltför
svaga skäl. För mig är det nemligen eu afgörande omständighet, att. vi
redan ega ett ridande artilleri. Vore det åter fråga om att nu från bör¬
jan organisera det behöfiiga artilleriet, skulle jag kanske vara mera tvek¬
sam att förorda dess delning i ridande och åkande, men då vi, såsom
sagdt, redan hafva båda slagen, och det ridande dessutom är särdeles ut¬
märkt, så får jag säga att det här äfven mig mycket emot att vilja för¬
sämra detta sednares egenskaper genom att reducera det till åkande.
På dessa skäl, och derest jag icke från krigsstyrelsen, åt hvilken jag
gerna vill lemna sista ordet i denna fråga, finner någon bestämd obe¬
nägenhet att mottaga detta erbjudande från riksdagen, att nemligen med
bibehållande af samma antal batterier, som krigsstyrelsen begärt, låta eu
del af dessa förblifva ridande, skulle jag anse det vara välbetänkt att bi¬
falla Särskilda Utskottets nu förevarande förslag, hvilket jag i sådant fall
äfven vill för min del tillstyrka.
Herr Statsrådet Abelin: Vid denna punkt företer sig det icke så
särdeles vanliga förhållandet, att Utskottet föreslagit Riksdagen att bevilja
större anslag än Kongl. Maj:t äskat. Då, såsom vi alla veta, åtskilliga
vigtiga behof för försvaret ännu stå ouppfyllda, leder ett sådant Utskottets
åtgörande lätt till den föreställningen, att Kongl. Maj:ts .förslag om ett
vigtigt, vapens organisation icke innebär tillräckliga garantier för vapnets
uppfyllande af sitt ändamål, eller att de förändrade bestämmelser, som
Utskottet förutsätter, skulle vara af någon väsendtligen öfvervägande vigt.
Huruvida det ena eller andra är förhållandet, kan sägas redan ... vara
genom föregående uttalanden belyst och torde vidare framgå af de tå oxd
jag vill hafva äran yttra. ..... ,
Utskottet har uti motiveringen för sitt förslag anfört åtskilligt. till
stöd för det ridande artilleriets företräde framför det åkande. Denna motive¬
ring bär synts för mig enskildt öfverflödig, då jag nemligen aldrig bestrida
ej heller velat bestrida, att ett sådant företräde i verkligheten eger rum,
men då under förutsättning likväl, att detta ridande artilleri uppfyller de
fordringar man ställer på ett sådant och icke blott till namnet är ridande;
men vill man åstadkomma detta, återstår, på sätt jag går att visa, mycket
att göra utöfver hvad Utskottet ifrågasatt. Utskottet har nemligen hållit
före att det vore tillfyllest om hvarje ridande batteri pa fredsfot egde .26
hästar: men nu fordrar likväl ett ridande 2" 58 batteri vid mobilisering
161 hästar, hvaraf omkring 60 ridhästar. Det af Utskottet föreslagna an¬
talet utgör alltså endast eu sjettedel af det erforderliga. Återstå sålunda
fem sjettedelar, som skola anskaffas vid sjelfva uppbrottet, och hvilku då
tvifvelsutan till största delen komma att bestå af oridna hästar, hvilka
icke kunna motsvara de fordringar Utskottet uppställer på ett ridande
artilleris servishästar, eller att de skola vara val kända och på förhand
inöfvade för vissa bestämda platser. Vill man derföre med allvar befrämja
saken, så synes mig att man åtminstone borde uppsätta så inånga hästar
på fredsfot, att de motsvarade löshästarnes antal vid kanonerna, liv il ket
för hvarje ridande batteri utgör omkring 4o.
Den 10 Maj, f. m.
411
Utskottet har vidare föreslagit en tillökning af det ridande artilleriets
ersonai, uppgående till 15 man per batteri. Men enligt den för ett ridande
batteri uppgjorda mobiliseringsplan, skall stamartilleristernas antal vara 27
man flera vid ett sådant batteri än vid ett åkande, och nummerstyrkan
vid de 6 batterierna borde alltså ökas med 162 man utöfver det i Kong!.
Majits förslag upptagna antal. Dessa tillökningar af manskap och hästar
utöfver den plan Kongl. Maj:t framställt skulle, enligt vanlig beräknings¬
grund, åstadkomma en ökad, årlig underhållskostnad af 100,210 R:dr 62
öre, och är det med denna utgift för ögonen, som jag i likhet med 1865
års landtförsvarskomité, hvilken, såsom Kammaren torde hafva sig bekant,
var sammansatt af den tidens mest framstående militärer, ansett att, så
länge ännu våra tillgångar icke medgifva oss att fylla de vigtigaste behof-
ven för vårt försvar, en dylik organisation ock kunde anstå.
Mig har det dessutom förefallit, som skulle Utskottet mera hafva afsett
Wendes artilleriregementes bibehållande såsom ridande, än sjelfva saken,
då nemligen Utskottet, trots allt föregående ordande om det ridande ar¬
tilleriets öfverlägsenhet, i slutet af sin motivering yttrar att det kanske
icke vore skäl under nuvarande förhållanden uppsätta ett ridande artilleri
såvida icke ett sådant redan förut funnes. Men Utskottet har härvid
förbisett det myckna som ännu återstår, för att, äfven med det förslag
Utskottet gjort,, få detta Wendes artilleriregemente att motsvara hvad man
väntar af ett ridande artilleri.
Under diskussionen har här yttrats, att det vore skada att reducera
detta regemente, som nu vore så väl och på ett så utmärkt sätt ordnadt
samt inom sin ort åtnjöte ett högt och odeladt förtroende. Härvid ber
jag få fästa uppmärksamheten derpå att jag, långt ifrån att vilja reducera
regementet, föreslagit en högst väsendtlig tillökning af detsamma, och gör jag
mig till eu kär pligt att vitsorda, att regementet förtjenar de fördelaktiga om¬
dömen, som kommit det till del; men jag skulle orätt bedöma den officerskorps,
som har sig ledningen af detta regemente om händer, om jag trodde att den
derigenom att åtskilliga äf omständigheterna påkallade förändringar i planen
för regementets exercis och mobilisering vidtoges, skulle bringas till att
uraktlåta sin pligt att vaka öfver bibehållandet af samma goda anda som
förut inom regementet varit rådande. Jag skulle äfven mycket bedraga
mig om icke, derest underbefälets och truppens undervisning, hvilken nu
är på ett synnerligen förtjenstfullt sätt ordnad, fortfarande såsom hittills
handhafves, förtroendet inom orten för regementet blefve lika stort, vare
sig regementet bär namn af ridande eller af åkande artilleri; och de stora
minnen, som vid detsamma äro fastade, har ingen, aldraminst jag, velat
beröfva det.
En talare har yttrat att han rådgjort med flera fackmän och in-
hemtat deras åsigter i ämnet, samt att de alla varit ense om olämpligheten
af den föreslagna förändringen. Jag ber eder vara öfvertygade, mine
Herrar, att äfven jag hört eu fackman, innan jag inför Kongl. Maj:t
framställt förslag i eu så vigtig fråga som denna, men denne fackman,
som, till skilnad från de af talaren åberopade, är Kongl. Maj:t ansvarig
för vapnets tjenstbarhet, står utom partierna och öfver lidelserna, och är
i öfrigt genom sin erfarenhet och sina insigter bäst i tillfälle att fördoms¬
fritt och rätt bedöma frågan.
Då nu emellertid Utskottets förslag, ehuru det enligt mitt förmenande
icke erbjuder några garantier för att de sex batterierna skola kunna så¬
som ridande mobiliseras, likväl i sig innebär en värderik förstärkning af
artillerivapnet, så kan jag icke annat än med tacksamhet se om Riksdagen
bifaller anslagets ökande under förutsättning likväl, att sådant icke in¬
verkar menligt på Riksdagens beslut i fråga om ännu vigtigare anslag.
Jag vill likväl icke dölja min tanke, att det vore fördelaktigare om dervid
icke fastades det vilkor, att tillökningen skulle tillkomma endast Wendes
regemente, och jag må icke heller neka, att jag skulle finna lämpligare
om Kong!. Maj:t finge bestämma öfver anslagets disposition, än att Riks¬
dagen beslutar öfver ett visst regementes organisation, särdeles då detta
sker på ett sätt, som icke motsvarar ändamålet.
Herr Törnfe It: Utan att vara fackman inom det militäriska om¬
rådet tror jag dock att litet hvar bör kunna inse, att en bataljon måste
intaga eu helt annan formering för att kunna mottaga eu anfall af ar¬
tilleri, än utaf kavalleri. Mot ridande artilleri kan bataljonen lätt miss¬
taga sig om hvad vapen den har emot sig, hvilket dock icke gerna kan
inträffa i fråga om ett åkande batteri; ty kommer der ett ridande bat¬
teri rusande, så kan man misstaga sig huruvida det icke möjligen är eu
kavalleritrupp. Jag har i detta hänseende i lifligt minne huru vår ut¬
märkte Cardell vann lysande framgångar just genom att maskera sitt ar¬
tilleri så, att fienden trodde det vara kavalleri och sålunda, då den be¬
redde sig att mottaga anfall från detta sednare vapen, stod alldeles blott¬
ställd när Cardell i en hastig manöver demaskerade sitt artilleri och lät
detta helt oförmodadt spela. Derföre tror jag det vara af stor vigt att
hafva icke så obetydligt med ridande artilleri, samt yrkar på denna grund
bifall till Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen M an n er skall t z: Det är ett anmärknings-
värdt förhållande, att de båda fackmän från denna Kammare, hvilka va¬
rit medledamöter inom Utskottet, och der mycket sällan instämt uti Herr
Krigsministerns eller regeringens förslag till arméens förstärkande, nu göra
det, nästan endast i denna del, der detta förslag innefattar ett försva¬
gande af styrkan uti den förutvarande organisationen. Det har icke af
dessa ledamöter blifvit förnekadt, och af Herr Krigsministern har det nyss
blifvit uttryckligen erkändt, att ett ridande artilleri verkligen är ett star¬
kare vapen än ett åkande; och om blott detta lramhålles, så är klart att,
i fall man nu vill, såsom man bör, åstadkomma ett mera starkt och till¬
förlitligt försvar, än det som förut finnes, då måste man, med hänseende
till den föreslagna tillökningen, snarare gifva det hirra vapnet företrädet
framför det sednare, i stället för att tillintetgöra det goda, som man
deraf nu eger, så vida nemligen icke andra skäl än rent militäriska fin¬
nas, som tala emot ett sådant förfaringssätt. Det skäl för det ridande
artilleriets indragning, som Herr Krigsministern i sådant hänseende anfört,
är den besparing i kostnad, som göres genom underhållet af ett åkande
i stället för ett ridande artilleribatteri, och detta måste erkännas vanvett
ganska giltigt skäl från regeringens synpunkt, när den finner sig nödsakad
att komma fram till representationen och begära anslag till högst betyd¬
Den 10 Maj. f. ju.
41c
ligt ökade belopp för andra vigtiga försvarsändamål. Men om representa¬
tionen får insigt om att det ena vapenslaget är bestämdt bättre och star¬
kare än det andra, så vet jag icke hvarföre representationen, om den el¬
jest anser sig böra skaffa medel för att förstärka vårt försvar i de olika
riktningar, der det är behöffigt, icke skulle kunna och böra jemväl till
det förras bibehållande och iordningställande bevilja erforderligt anslag.
Det linnés eu särskild här ännu icke tillräckligt framhållen anledning,
derå jag måste fästa uppmärksamheten, hvarföre man bör anse det ridande
artilleriet bättre och starkare än det åkande, nemligen att det förra, utom
det att det är mindre tungt att föra fram än det sednare, alltid både
under marsch och strid har eu stark reserv af hästar med sig, så att om
under pågående fältslag eu eller annan häst vid kanonanspannet dödas
eller såras, denna genast kan ersättas med en af de jemte kanonen förda
och nära på stället befintliga reservhästarne. Eu sådan reserv skulle möj¬
ligen särskild!; kunna anordnas; men då såsom ett vigtig^ moment för
att dermed någon fördel skall kunna vinnas, måste anses att tillräcklig
öfning förut finnes, så att det mans’ m betjena!' kanonerna, är vand t
bröstselar och draglinor försedda reservhästarne, hvarigenom det blir möj¬
ligt att när som helst skyndsamt bringa kanonen i eu ny position eller
fora den ur striden, om så behöfves, så igenfinues häri eu af de orsaker,
hvarföre det är af stor nytta att underhålla ett ridande artilleri, som re¬
dan under freden är organiserad!; och exerceradt så att dess kanoner med
stor hastighet kunna föras både till och från striden, utan att behöfva
blifva lemnade efter, i fall eu eller annan häst stupar. De sednaste krigs¬
händelserna hafva tydligen ådagalagt vigten häraf, då de visat huru för
de stridande makterna, synnerligast å ena sidan, en massa kanoner efter
hvarje fältslag gingo förlorade, hvilket utan tvifvel kom sig just deraf, att,
då hästarne blefvo nedskjutna, antingen ingen reserv fanns, eller af brist
på öfning icke kunde användas, så att det icke var möjligt att föra pjeserna
ur elden. Derjemte medför denna alltid tillgängliga reserv den störa för¬
delen, att man äfven under marscher kan byta om och sätta in eu frisk
häst i stället för en uttröttad eller sadelbruten, hvilket jemte den mindre
tyngd, som det ridande artilleriets spannhästar Lar att draga eller bära,
sammanlagdt gör detta artillerislag i hög grad rörligt och på samma gång
uthålligt, och jag kan således icke fatta hur man skulle kunna bestrida,
att det icke ligger eu väsendtligt ökad styrka i att hafva ridande i stället
för åkande artilleri att använda åtminstone vid de icke få krigstillfällen,
då stor hastighet i rörelserna erfordras. Vill man derföre göra någon
förändring, så bör man snarare tvärtom göra åkande artilleri till ridande
än förvandla det sednare till det förra. Det linnes dock naturligtvis en
gräns för uppoffringarne i sådant hänseende, och det är just denna gräns,
som ytterst förblir flen bestämmande härvidlag; men att helt och hållet
afsåga sig fördelen af ett rörligt lätt fältartilleri, det tror jag skulle vara
mycket oklokt.
Jag tror, med afseende på en annan sida af saken, att det visserligen
vore strängt riktigare handladt af representationen att icke på förhand be¬
stämma, hvilket eller Indika artilleriregementen, som skulle hafva ridande
batterier, och att dessa skulle tillhöra just samma regemente, som nu har
att i hast byta ut eu häst, som
fäller i
anspannet, mot eu af de med
414
Den 10 Maj, f. m.
sådana batterier, emedan det borde tillhöra krigsstyrelsen att härom före¬
skrifva; men det torde äfven böra tagas i betraktande, att den provins,
der detta regemente nu är förlagdt, både med afseende på tillgången å
hästar och med afseende på egenskaperna hos det unga manskap, som der
kan anvärfvas, är andra provinser öfverlägsen. Detta är en erfarenhet,
som jag under min tjenstetid vid ifrågavarande regemente gjorde, att nem¬
ligen ynglingarne från Skåne voro de, som värfvades ifrån andra provinser,
mycket öfverlägsna i förmågan att förvärfva den skicklighet i ridning, som för
ridande artillerister naturligtvis måste erfordras. Dessutom äro terräng¬
förhållandena sådana, att både ridande artilleri och kavalleri samt begge
vapnen i förening med mera fördel kunna användas i sydliga delen af
landet än i den nordligare.
Om ännu en annan sak, som här blifvit vidrörd, får jag slutligen saga,
att det visserligen kan synas vara likgiltigt om ett artilleriregemente, som
af alla erkännes nu befinna sig i ett utmärkt godt skick, fortfar att vara
eller kallas ridande eller förvandlas till åkande ; men att ett regemente,
som under den förra egenskapen eller benämningen har utmärkt sig på
krigets fält och derigenom fått många ärofulla minnen vid sig fastade,
och sedan äfven under freden en lång följd af år har deltagit i täflings-
strider om duglighet och tjenstbarhet på det militära området, och der¬
under eftersträfva! att utgöra ett, i afseende på hastigheten i sina rörelser,
fullgod! lätt fältartilleri, dock icke kan vara alldeles likgiltigt för sina
mångåriga väl bevarade traditioner, får man & andra sidan icke heller
förbise. Jag tror derföre, att det för mänga af befälet inom Wendes ar¬
tilleriregemente skulle verka mycket nedslående, om detta regementes ri¬
dande batterier förvandlades till åkande artilleri, oaktadt detta visserligen
hvarken borde eller skulle hindra dem ifrån att äfven inom det nya va¬
penslaget för framtiden liksom tillförene offra sina mödor och ansträng¬
ningar i fosterlandets tjenst. Således, när detta regemente har att stödja
sig både på ärofulla minnen och på eu lång verksamhet såsom ridande
artilleri, så tror jag det icke vara skäl, att för eu jemförelsevis ringa bespa¬
rings skull förändra detsamma, synnerligast när man icke genom omorga¬
nisationen befrämjar något i sig mera godt och nyttigt för fosterlandet
än det som man förut egen Den regeln måste val ock i alla händelser
erkännas riktig och derföre böra bibehållas och strängt tillämpas, att om
man icke kan täfla med fienden uti antalet och storleken af stridskrafterna,
så bör man väl bemöda sig att hafva specialvapnen åtminstone jemngoda
med, men om möjligt öfverträffande dem, af hvilka man anfalles. Och
inom vårt land torde man företrädesvis genom talrikt och fullt dugligt både
kavalleri och artilleri kunna göra fienden ett verksamt motstånd, emedan
det måste vara svårare för den som anfaller att föra en massa kanoner
och hästar öfver hafvet, än för oss att hålla dem i tillräckligt antal här
hemma i vårt eget land.
Ilerr Man k eib Jag skall bedja att i största korthet med några
ord få besvara de inkast, som blifvit gjorda emot den mening, jag i frå¬
gan omfattar.
Jag vänder mig först emot Grefve Posse. Han körde upp med det
vanliga batteriet, Preussen, och anförde denna stats exempel under det
in.
415
Den 10 Maj, f.
nyligen slutade Tysk-Franska kriget. Jag frågar då, hvad bevisar Preus¬
sens exempel i denna fråga? Jag tror, icke särdeles mycket. Ej var det
för att Preussarne hade ridande artilleri, som de segrade. Fransmännen
hade ju äfven dylikt artilleri i lika stor proportion som Preussarne. Or¬
saken till Preussarnes seger låg otvifvelaktigt deri, att deras artilleri var
mycket kraftigare än det Franska, och hade eu afgjord öfverlägsenhet
öfver detsamma. Preussens exempel bevisar således ingenting, hvarken
för eller mot ridande artilleri.
Hvad beträffar den bär anmärkta omständigheten, att åtskilliga ut¬
ländska arméer försett sig med ridande artilleri, så härrör detta af eu
annan orsak, än blott detta artilleris lätthet, nemligen af den terräng,
der artilleriet skall operera, och hvilken terräng i dessa länder särdeles
lämpar sig för användande af kavalleri och ridande artilleri. Hos oss
deremot, der terrängen i allmänhet är mera oländig och backig, eger ett
motsatt förhållande ruin, hvarföre äfven det åkande artilleriet är för oss
lämpligast och bäst.
Nämnde talare androg såsom ett skäl för användande af ridande ar¬
tilleri, att Wendes artilleri-regemente skulle ega ett särdeles stort för¬
troende i den provins, der det är förlagdt. Men hvad bevisar eu sådan
omständighet, att regementet tillvunnit sig förtroende af provinsens inne¬
vånare, Indika icke äro fackmän, utan till största delen jordbrukare, och
som ingalunda förstå att bedöma om ett vapen är dugligt eller icke? Jag
kan icke finna att uti detta talarens påstående ligger någon bevisning för
hans åsigt,
Eu talare på Calmar-bänken behagade genast framkasta den beskyll¬
ning emot sina motståndare, att man ville slopa det enda dugliga man
har. Nej, mine Herrar, det vill man inte; man vill deremot bringa hela
artilleriet i så godt skick som möjligt, och göra detsamma lika lätt, som
V\ endes artilleri-regemente, och detta är icke att gå tillbaka, utan att gå
framåt och rätta sig efter den utveckling af artillerivapnet, som finnes i
öfriga länder. Samme talare uppläste en artikel ur Krigsvetenskaps-
Akademiens tidskrift. Ja, der fanns verkligen en författare, som hyste
denna uppfattning; men det finnes många andra fackmän, som hylla en
alldeles motsatt åsigt. Äfven jag har hört mig för hos artilleriofficerare,
och jag har funnit stämningen ibland dem i allmänhet vara emot ridande
artilleri och för det åkande, och jag tror derjemte, att det är denna all¬
männa stämning inom vapnet, som gifvit anledning till hvad Herr Krigs¬
ministern i frågan föreslagit.
Man har här talat om Wendes artilleri-regementes rika lagrar och
vackra bedrifter, och att man icke borde göra sig af med ett så präktigt
regemente. Jag kan dock försäkra, att de öfriga artilleri-regementena
hafva fullt ut lika stora lagrar och vackra meriter att uppvisa, som någon¬
sin Wendes regemente, och detta så mycket naturligare, som sistnämnda
regemente är yngst, uppsatt först i slutet af förra århundradet, under
det de båda andra artilleri-regementena deltagit i alla våra krig, sedan
artilleri började begagnas. Man har äfven påpekat de kända förhållanden
under 1813, då uti slaget vid Leipzig det ridande artilleriet skulle hafva
spelat en så stor och vacker röle och på ett afgörande sätt ingripit i
striden. Jag vill dock dervid erinra om den omständigheten, att det
416
Den 10 Maj, f. m.
svenska reserv-artilleriet uti detta slag visserligen bestod af 2 sexpundiga
ridande batterier, men derjemte äfven åt ett tolfpundig! åkande batteri,
och att detta sistnämnda batteri i det afgörande ögonblicket hann fram
lika fort, och uträttade lika mycket, som de ridande batterierna. Detta
tyckes bevisa, att, när behofvet så kräfver, det åkande artilleriet kan ut¬
veckla lika stor snabbhet, som det ridande.
Min ärade vän på Christianstads-bäukeu behagade finna löjligt, att
jag om artillerister begagnade uttrycket "åka baklänges". Jag kan dock
försäkra honom, att inom utländska arméer åka. lika inånga artillerister
baklänges på fordonet, som de, hvilka på detsamma sitta rätt fram; och
hufvudsaken är väl icke huru artilleristerna äro placerade på fordonet,
utan att de alla komma fram i rätt tid. Det är ju samma förhållande
med passagerare i eu jernvägskupé, af hvilka eu del åka baklänges och
en del framlänges, men det oaktadt alla lika fort framkomma till målet.
Det är öfver hufvud taget ett ganska kinkig toch obehagligt åliggande
att försvara krigsstyreIsens en gång tydligt uttalade åsigt, när man seder¬
mera icke är rätt säker, om samma styrelse fortfarande vidblifver nämnda
åsigt, och icke vet, huruvida de yttranden, Korn fällas af den, som repre¬
senterar densamma, nemligen Krigsministern, äro riktade för eller mot
den mening, man omfattar. Detta hindrar mig likväl icke att vidblifva
min i detta ämne fattade åsigt, att vi böra hafva ett artilleri, så godt,
att det kan användas vid alla tillfällen, i alla trakter, der dess använ¬
dande kraf res; och dermed åsyftar jag ett lätt åkande artilleri. Jag tror.
att denna min åsigt delas af ett icke ringa antal artillerister, och detta
får trösta mig för det motstånd, jag från annat håll får röna.
Såsom ett ytterligare skäl att yrka utslag å Utskottets hemställan,
ber jag slutligen att få erinra om Herr Krigsministerns uttalande, att de
ifrågasatta 45,000 R:dr ingalunda räcka till för att försätta Wendes ar¬
tilleri-regemente i ett skick, motsvarande de bästa utländska ridande ar¬
tillerier, utan att dertill skulle behöfvas en summa af minst 100,000 R:dr
årligen, hvilken summa skulle komma att framdeles trycka på den ordi¬
narie budgeten.
På de skäl jag nu i korthet anfört och då så många andra stora ut¬
gifter redan äro beviljade för vårt försvarsväseude, vidblifver jag den åsigt,
jag förut i frågan uttalat.
Herr Statsrådet A b e 1 i n: Med anledning af den siste talarens yttrande,
vill jag hafva äran erinra, att jag redan i mitt underdåniga memorial af
den 31 December 1808, på sätt äfven det Utskott, af hvilket talaren va¬
rit medlem, angifvit, har erkänt det ridande artilleriets företräde framför
det åkande, men jag har ock yttrat, såsom äfven af nämnda memorial
framgår, att jag af ekonomiska skäl icke velat hemställa hos Kongl. Maj:t
om införande af ridande artilleri, så länge ännu många andra vigtigare
behof stodo ouppfyllda och kräfde anslag.
Jag anförde nyss, att jag med tacksamhet skulle se, om det ifråga¬
varande anslaget komme artillerivapnet i sin helhet till godo, och jag vid¬
håller, under den då uttalade förutsättningen, önskvärdheten deraf, — hvaraf
allt torde framgå, att mina eu gång i frågan uttalade åsigter qvarstå
oförändrade.
Grefve
417
Den 10 Maj, f. ro.
Grefve Posse: Då jag nyss hade ordet, tog jag mig friheten säga
att jag _ icke obetingadt kunde fästa mig vid Herr Mankells auktoritet i
denna fråga, och sedan dess har jag fått ytterligare anledning att fort¬
fara i denna min uppfattning. Herr Mankell ber oss vara öfvertygade
om, att det åkande artilleriet är det bästa och mycket bättre iin det ri¬
dande. Detta har emellertid redan blifvit vederlagdt af eu annan fack¬
man, nemligen Herr Krigsministern, som oförbehållsamt sagt oss, att ri¬
dande artilleri har företräde framför åkande, och att det endast har va¬
rit ekonomiska skäl, som nödgat honom att afstå från att hos Kongl.
Maj:t hemställa om anskaffande af ridande artilleri. Kammaren har såle¬
des, vid valet emellan dessa begge olika vapen, att emot hvarandra våga
Herr Krigsministerns och Herr Mankells omdöme i frågan. Hvad mig
beträffar ansluter jag mig utan tvekan till Herr Krigsministerns uppfatt¬
ning. Jag har således icke varit inskränkt till att, lör försvarande af
min åsigt, såsom Herr Mankell uttryckte sig, köra upp med det vanliga
batteriet Preussen, utan jag har äfven ett nytt batteri att emot honom
föra i slaglinien, och det är Herr Krigsministerns nyss uttade öfverty¬
gelse om det ridande artilleriets företräde.
Ehuru jag är fullt ense med Herr Krigsministern beträffande det ri¬
dande artilleriets företräden, eller rättare just derför att jag så är, kan
jag icke instämma med honom i förslaget att, under nuvarande förhållan¬
den, då någon ny organisationsplan för arméen i dess helhet icke blifvit
genomförd, verkställa en reduktion af ett regemente, som alla säga i dess
nuvarande skick vara utmärkt. Om man nu skulle förvandla det ridande
artilleriet till åkande, såsom bär föreslagits, så skulle man af ekonomiska
skäl göra ett godt artilleri till ett sämre, och en sådan åtgärd lärer väl
icke af någon och aldra minst af Krigsministern kunna försvaras. Skulle
emot all förmodan Kammarens beslut utfalla i denna riktning, blefve det
visserligen i konseqvens med hvad som eger rum med de kanoner som
blifvit anskaffade för flottan, Indika, på sätt för några dagar sedan ut¬
reddes, äro åt sämsta art; det vore konseqvent, säger jag, att nu ställa
så till att vårt landtartilleri jemväl blir af sämsta art. Huruvida ett så¬
dant beslut är gagneligt, det lenmar jag derhän.
Herr Ivrigs-ministern anmärkte, att man här ville fästa anslaget vid
•ett visst regemente. Denna anmärkning eger sin fidla tillämplighet, då
yi komma till behandlingen af ett efterföljande moment i betänkandet, men
icke då fråga är om nu föredragna punkt.
Jag hyser fortfarande samma åsigt i frågan, som jag förut uttalat,
och yrkar bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Herr Johan Erik Johansson: Som Herrarne torde inhemta utaf
utlåtandet, har jag icke deltagit i Utskottets beslut rörande denna punkt,
och jag bär derföre trott mig böra tillkännagifva min åsigt i frågan. Jag
får erkänna, att jag i förevarande ärende icke har den erfarenhet och de
kunskaper, jag skulle hafva önskat, men då s£i många talare, och deri¬
bland Herr Chefen för Landtförsvars-departementet, hafva omnämt det ri¬
dande artilleriets företräden framför det åkande, och då kostnaderna, som
Riksd. /Vo/. 1871. 2 A/d. 4 Band. 27
418
Den JO Maj, f. ra.
för förändringen föreslagits, icke heller äro så synnerligen stora, så för¬
enar jag mig med dem, som yrkat bifall till Utskottets hemställan.
Herr Manke 11: Grefve Posse har efter vanligheten icke hört eller
också icke velat uppfatta hvad jag yttrat. Han påstod nemligen att jag
skulle hafva sagt, att det åkande artilleriet är bättre än det ridande. Så
yttrade jag mig emellertid icke, utan jag ansåg blott att det åkande ar¬
tilleriet är för våra förhållanden det lämpligaste och fullt motsvarande de
behof i artilieriväg vi kunna hafva.
Hvad åter Herr Krigsministerns anförande angår och hans uppgift,
att han blott af ekonomiska skäl afhållits från att begära anslag till ri¬
dande. artilleri, så skall jag bo att ännu eu gång få uppläsa några ord
ur hans underdåniga memorial af den 31 December 1868, nemligen följande:
“Då emellertid det ridande artilleriets rörlighet på sjelfva slagfältet
kan anses ersatt af de», som det åkande artilleriet, hvars manöverhastig¬
het visat sig fullt tillfredsställande, är i stånd att utveckla, och då an¬
vändandet af hastigare marschtakter under längre tid förutsätter det säl¬
lan förekommande fallet att öfriga trupper skulle utgöras af endast ka¬
valleri, så torde vid organisationen något afseende å de för ridande artil¬
leriet anförda företräden sfi mycket mindre böra fästas, som detsamma
tager i anspråk ett större antal hästar samt deraf följande större upp¬
sättnings- och underhållskostnad än det åkande".
Häraf torde tydligen framgå, att det förnämligast var taktiska
skäl, men ingalunda (eller åtminstone blott i andra rummet) ekonomiska
skal, som föranledde Herr Krigsministern att då afstå från det ridande
artilleriet.
Herr Åstrand: Så vidt jag kunnat rätt uppfatta diskussionen och
med afseende på det sätt hvarpå densamma blifvit förd, har icke någon
meningsskiljaktighet egt rum derom, att icke det ridande artilleriet, om
det sä utrustas, att det fullt motsvarar de fordringar man ställer på ett
dylikt artilleri, har företräde framför åkande artilleri. Tvisten tyckes
egentligen afse, huruvida våra tillgångar medgifva oss att, i fråga om ar¬
tilleriets ändamålsenliga utredning, organisera sex ridande fältbatterier.
Då icke här någon talare framlagt slående bevis för att Wendes artilleri¬
regemente är i det skick, att det kan anses fullt motsvara begreppet af
ridande artilleri, och således skilnaden emellan detta regemente och åkande
artilleri är långt mindre än man föreställer sig: synes mig, ined hän¬
syn till den verkliga skilnaden emellan åkande och ridande artilleri, att
en omorganisation af Wendes artilleriregemente skulle i sjelfva verket
komma att ega rum i större utsträckning, om man bifölle Utskottets för¬
slag, än om man antoge hvad Kongl. Maj:t i frågan föreslagit, i följd
hvaraf jag för min del anser Utskottets hemställan icke vara fullt lämp¬
lig. Jag har ännu en anledning att tvifla på det riktiga i att bifalla
Utskottets förslag af den anledning att, så vidt jag uppfattade Herr
Krigsministerns yttrande, den af Utskottet i femtonde punkten af före¬
liggande utlåtande föreslagna ökade anslagssumman icke blefve tillräcklig
för att till fullo uppsätta de sex ridande batterier, hvarom i denna punkt
talas. Om så är, att, äfven om vi beviljade denna ökade anslagssumma,
Den 10 Maj, f. m.
419
vi blott på papperet, men icke i verkligheten, skulle erhålla dessa sex
lidande batterier, sa tror jag, att Riksdagen beginge ett stort misstag, om
den anvisade medel, hvilka icke vore för det med dem afsedda ändamålet
tillräckliga, och man sålunda måste stadna på halfva vägen. För {ifrigt
kan jag för min del icke finna, att det skulle vara rätt att med den
störa tillökning, som, äfven i afseende ä artillerivapnet, blifvit ifrågasatt,
fortfarande bibehålla ridande artilleri blott vid Wendes regemente, utan
skola, vi nödvändigt hafva dylikt artilleri, så anser jag vara lämpligare att,
på sätt Herr Mankell framhållit, tvä ridande batterier finnas vid hvart
och ett af våra artilleriregementen. Då genom eu sådan åtgärd manska¬
pet vid samtliga .batterier kunde i tur inöfvas till ridande artilleri, skulle
man alltid, i händelse af behof och om sådant befunnes fördelaktigt,
kunna vid arméens mobilisering förvandla det åkande artilleriet till ri¬
dande. Man bär bär såsom skäl för .att alla de ridande batterierna borde
tillhöra Wendes artilleriregemente framdragit, att detta regemente vore
förlagdt inom den trakt, nemligen Skånes slättbygder, som vore lämpligast
för ett dylikt artilleris operationer. Jag kan icke finna, att detta utgör
något giltigt skäl för lämpligheten af nämnda åtgärd, ty om ett krig
skulle utbryta, kan man lätt tänka sig att regementet icke fortfarande
får qvarligga inom Skånes gränser, utan att, lika väl som jag föreställer
mig att Svea och Göta artilleriregementen då kunna kommenderas till
Skåne, Wendes artilleriregemente dä kan förläggas till Wermland, Ilel-
singland eller andra trakter, som icke lämpa sig för ridande artilleri.
På dessa skäl och då vi redan anvisat så stora summor för vårt
försvarsvåsende, så tror jag, att vi icke böra belasta oss med den nya
anslagssumma, som bär är i fråga och hvilken för närvarande kan anses
öfverflödig; och då jag för öfrigt icke tror att det kan kallas att gå bak¬
länges att göra Wendes artilleri-regemente åkande i stället för som det
nu kallas ridande, hvilket det dock i sjelfva verket icke är, får jag för
min. del yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till hvad Kongl.
Maj:t i ämnet föreslagit.
Herr b\en Nilsson i Österslöf: Man måste värdera den grann¬
lagenhet, som Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet
visat, då han af sparsamhetsskäl icke velat begära det ökade anslag, som
uppsättande af ridande artilleri krafvel-. Man bör ju hålla honom räk¬
ning för detta, och äfven derföre att han, ifall Riksdagen skulle finna sig
beredvillig att göra en större uppoffring för ett dylikt artilleri, än han
ansett sig böra begära,, vill emottaga ett sådant erbjudande. Jag tror, att
ställningen emellan Riksdagen och Herr Krigsministern i detta afseende
är så god, som den kan och bör vara.
Jag bär begärt ordet i anledning af Herr Krigsministerns yttrande,
att det nu icke skulle finnas mer än eu sjettedel af det antal hästar,
som erfordras för att mobilisera artilleriet. Det skulle förvåna mig, om
icke detta yttrande vore grundad t på ett misstag. Jag kan icke tro, att,
om man vill mobilisera Wendes artilleriregemente, man skulle behöfva
köpa fem gånger till så många hästar, som nu finnas vid regementet,
helst som jag flera gånger sett dess batterier i rörelse och icke kan för¬
stå hvartill ett så betydligt större hästantal än det nuvarande skulle an-
420
Utn 10 Maj, f. ro.
våndas eller ens placeras. Nämnda yttrande måste således bero på ett
misstag, och jag kan icke finna annat, än att, då Utskottet, vid beräkning af
de för ifrågavarande ändamål åt sedda kostnader, följt den norm och deri
beräkningsgrund, som Herr Krigsministern halt till grund för sina beräk¬
ningar, vi med trygghet kunna antaga, att den af Utskottet uppgifna
summan är fullt tillräcklig.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Jug inser till fullo det särdeles vågade uti att
yttra sig i denna fråga efter den sakkunnige ledamot i Särskilda Utskot¬
tet, hvilken sist hade ordet, men jag har att åberopa en annan auktori¬
tet, som icke gäller så litet, nemligen Herr Statsrådet och Chefen för
Landtförsvars-departementet. Mot denna auktoritet har den näst för e—
gående talaren uppträdt och förmenat, att det icke skulle erfordras sa
stort antal hästar för det ridande artilleriet, som bemälde Herr Statsråd
beräknade. Jag tror mig hafva hört riktigt, då jag tyckte Herr Krigs¬
ministern uppgifva, att ett batteri, för att vara beridet, skulle behöiva
160 hästar. Det är således lätt att finna, huru stort hästantal skulle er¬
fordras vid eu skeende mobilisering af Weudes artilleriregemente såsom
ridande artilleri. Jag vågar antaga, att, i valet mellan de uppgiftei som
den förfar ne Utskottsledainoten lemnat, och dem som Herr Krigsministern
meddelat, allmänna meningen i denna Kammare skall stalla sig pa den
sidan, som tror, att Herr Krigsministern gifvit de bästa skälen. Så tror
åtminstone jag, och då nu Herr Krigsministerns yttande vidare gifver oss
anledning till det antagande, att Wendes artilleriregemente, förj att orga¬
niseras såsom ridande artilleri, skulle, utöfver hvad Ivongl. Maj:t uti sm
nu ifrågavarande nådiga proposition beräknat, kräfva eu förhöjd årlig
statsutgift af omkring 100,000 Hull’, sa vill jag hemställa, om det v.u
kan vara denna Kammares mening att redan nu på förhand bestämma
sig för eu dylik anslagsförhöjniug, hvarom vi dessutom blifva i tillfälle att
yttra oss, då öfverläggningen hinner till Döde punkten af detta betän¬
kande. Men äfven om eu'sådan beredvillighet hos denna Riksdag skulle
vara att påräkna, och alltså deri ifrågavarande anslagsförhöjningen för år
1872 skulle komma att beviljas, hvar finnes vill visshet om, att nästa
Riksdag tänker på samma sätt, när det gäller att bevilja ett sådant an¬
slag för år 1878? För min del vågar jag nästan tvifla på den saken.
Men det är egentligen icke den ekonomiska olikheten emellan Kongl.
Maj:ts och Utskottets förslag, hvilken jag velat framhålla, likasom jag an¬
ser mig i saknad åt fackkunskap icke böra vidröra de militära ellei tak¬
tiska skälen i allmänhet; men hvad jag deremot funnit besynnerligt och
nu ville till Kammarens särskilda begrundande anmärka, är den Utskot¬
tets taktik, enligt hvilken, i strid med Kongl. Maj:ts förslag, bär göres eu
framställning, som dock ytterst måste grunda sig pa militära eller taktiska
insigter, dem jag icke kan tillerkänna detta Utskott såsom sådant betrak-
tadt eller i dess helhet. Vådan af att vidare gå den väg, som Utskottet
här beträdt torde ligga för öppen (lag. Denna gång har Utskottet satt
sig ned att döma om det relativa värdet emellan åkande och ridande ar¬
tilleri, men en annan gång kan det ju hända, att Utskottet tager sig före
att med åtminstone samma befogenhet afgöra om kanonernas slag och be-
Den 10 Maj, e. m.
421
skattfrihet, olika gevärsmodellers företräden m. m. sådant, som bör af
fackmän, men icke af ett Riksdagens Utskott bedömas. Häraf ser man
emellertid, hvarthän konseqvenserna af Utskottets åtgörande kunna leda,
och ehuru jag icke har det aldra ringaste emot att bevilja det ökade an¬
slag, som förekommer i 15:de punkten, under vilkor att sammafanslag stäl¬
les till Kongl. Maj:ts fria förfogande, så kan jag, hvad denna del af Ut¬
skottets förslag beträffar, icke annat än yrka afslag å densamma och bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner gåtvos såväl på
bifall till Utskottets förslag som på afslag derå samt antagande i stället
af det förslag som Kongl. Magt i sin nådiga proposition låtit framlägga.
Ja förklarades öfvervägande för bifall till Utskottets förslag, men då vo¬
tering begärdes, blef en så lydande omröstningsproposition uppsatt, ju¬
sterad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt i femte punk¬
ten af dess utlåtande N:o 3,
röstar ja:
Hen det ej vill,
röstar nej;
\ inner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifal¬
lit hvad Kongl. Maj:t i afseende på fältbatteriernas organisation föreslagit,
och alltså beslutit, att af batterierna, trettio till antalet, två skola orga¬
niseras såsom fotartilleri, men de öfriga såsom åkande artilleri.
Omröstningen utföll med 52 ja mot 91 nej, i följd hvaraf Kammaren
beslutit enligt nej-propositionen.
§ -
Justerades protokollsutdrag rörande här ofvan antecknade beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. £ 4 e. in., men sammanträdde åter
Kl. 7 e. in.
§ 8.
Fortsattes behandlingen af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 3, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen* angående
landtförsvarets ordnande samt i anledning af de inom Riksdagens båda
Kamrar i samma ämne väckta motioner; och yttrade vid den nu i ord¬
ningen förekommande
Punkten 6.
Friherre Ericson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på det
tryckfel, som i Utskottets betänkande här förekommer, i det att straxt
422
Den 10 Maj, e. m
före klämmen står: “Utskottet hemställer alltså, att Riksdagen må till¬
styrka". Detta “tillstyrka" skall naturligtvis vara: “besluta", hvartill
detsamma vid Kammarens beslut torde ändras, i likhet med hvad som
redan skett i Första Kammaren.
Tillika får jag yrka, att, i följd af Kammarens beslut i öde punkten,
Kammaren måtte afslå den tillökning af 318 artillerister vid Vendes
artilleri, som Utskottet föreslagit i sammanhang med några batteriers
förändrande från åkande till ridande, och i stället bifalla Kongl. Maj:ts
framställning om eu tillökning af endast 228 artillerister vid detta artilleri¬
regemente.
Herr Man hell: Ehuru jag af fullt hjerta instämt i Riksdagens be¬
slut att öka artilleriets materiel, kanonerna, till den af Kongl. Maj:t före¬
slagna styrka, har jag för min del icke kunnat anse det blifva eu ound¬
viklig följd deraf, att artilleristernas stam äfven måste ökas, åtminstone
icke till den betydliga grad som Kongl. Maj:t föreslagit. Det är klart,
att, om jag såga saken endast från militärisk synpunkt, om jag vore leda¬
mot af eu militärkommission, der man icke behöfde fästa afseende vid
kostnaderna utan endast skulle se på den militäriska nyttan, jag icke
kunde undgå att medgifva, det artilleriet blefve starkare, ju större dess
stam vore, ja att det till ocli med vore aldra bäst, om de fem å sex tusen
man, som vi vid ett krig behöfva, helt och hållet utgjordes åt stamtrupp
och icke ens till någon del af beväring. Men då jag såsom representant
äfven måste taga i betraktande de stora kostnader, som för förslagets
genomförande knifvas, måste jag göra mig den frågan, om landets tillgån¬
gar verkligen äro så stora, att de medgifva gäldandet af de ökade årliga
kostnader, som blifva en följd af artilleristammens ökande i den grad,
som här föreslagits. Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet på,
att genom att öka artilleristammen, såsom här i denna punkt föreslagits,
det icke blir nog med det extra anslaget af 178,000 R:dr för år 1872,
utan inom några år få vi deiföre vidkännas en årlig kostnad af 472,000
R:dr. Lägger man denna summa till det anslag, som erfordras i följd al
ingeniörtruppernas ökande, eller 260,000 R:dr, komma de ordinarie ansla¬
gen till dessa poster att ökas med 700,000 å 800,000 R:dr årligen.
Det är emellertid klart, att om jag också icke kan anse hela denna
föreslagna tillökning i artilleriets stam nödvändig, vill jag dock för min
del gerna bevilja hvad soin kan vara oundgängligen nödvändigt med utse¬
ende på det ökade antalet af artilleriets beväring och kanoner. Men då
blir frågan, om hvad som verkligen är nödvändigt. Någon ledning vid
besvarandet deraf finner man i Chefens för Landtförsvarsdepartementet
memorial den 31 December 1868, hvilket delgafs 1869 års Riksdag. Ehuru
artilleriet *på den största krigsfoten då antogs böra blifva 216 pjeser, för¬
utom 72 reservkanoner, ifrågasattes likväl icke större tillökning i stammen
än 150 personer befäl, hvarförutom någon tillökning i hästantalet före¬
slogs. Jag skall bedja att få läsa upp en strof ur detta memorial, hvar¬
est Chefen för Landtförsvars-departementet på sid. 177 säger: “'att upp¬
sätta och underhålla en så stor styrka, som den större krigsfoten skulle
taga i anspråk, torde dock, i anseende till dermed förenade betydligt för¬
ökade kostnader, icke böra nu ifrågasättas, och kan ej heller, med afse-
Den 10 Maj, e. nu 423
ende å vissa för oss egendomliga förhållanden, anses vara oeftergiflig!; nöd¬
vändigt, ty om ock omständigheter skulle föranleda mobilisering af den
för större krigsfoten antagna infanteristyrka, så skulle denna styrka, äfven
med det för mindre krigsfoten bestämda antal kanoner, vara. efter beräk¬
ning af 2 kanoner för 1000 man, till en början någorlunda tillräckligt
utrustad med artilleri och ändå ega någon liten tillgång till reservartilleri.
Det är nemligen att antaga, att mobilisering af större krigsfoten en¬
dast kan ifrågakomma vid försvaret af vårt eget land, och att den fiende,
yi då skulle hafva att bekämpa, måste vara jemförelsevis svag i artilleri,
i anseende till svårigheten att hit öfverföra det stora antal hästar och den
stora materiel, som eu betydligare artilleristyrka fordrar. Under sådana
förhållanden hör någon tid kunna påräknas för artilleriets kompletterande
till det antal, som en fullt rustad större krigsfot krafvel-." Till denna
Chefens för Landtförsvars-departementet åskådning dd ansluter jag mig nu.
Emellertid hav Ciiefen för Landtförsvars-departementet nu, med anta¬
gande af en mindre krigsfot än då, nemligen allenast 180 kanoner i stäl¬
let för 216 och ett reservartilleri af blott 54 pjeser i stället för 72, det
oaktadt ifrågasatt eu tillökning i artilleriets befäl af 800 personer mer än
då; och detta jemväl oaktadt beväringens öfningar år 1869 föreslogos till
allenast 60 dygn emot 90 nu. För min del anser jag, att när beväringens
öfningar ökas så mycket, som i det till denna Riksdag afgifna förslaget till
ny beväringslag blifvit ifrågasatt, artilleriets stam icke kan behöfva ökas
så, som man föreslagit, åtminstone icke hvad truppen beträffar. För min
del håller jag före, att innan man ökar den garnisonerade truppen, hvars
liggande i kaserner hela året om alltid är förenadt med större eller min¬
dre olägenheter, man hör afvakta resultatet af beväringens ökade öfningar
och törst se hvad som derigenom vinnes, och om icke en sådan förökning
af stammen, som nu föreslagits, derigenom kan anses mindre behöflig.
Äfven ur eu annan synpunkt måste man anse den nuvarande stam¬
truppen tillräcklig. Det har nemligen blifvit upplyst, att denna stam är
tillräcklig att bestrida hela betjeningen vid de ISO kanoner, som först
komma i elden, och ändock lemna:- ett icke ringa antal stamsoldater öfrig;:
för parkerna ocl: reservartilleriet.
Emellertid vill jag gerna medgifva, att nation tillökning af artilleriets
stam må ega rum; och denna tillökning skulle då ifrågakomma i afseende
å befälet och de ständiga hästarne. Detta kan jag så mycket heldre med¬
gifva, som jag i min motion föreslagit 114 dygns vapenöfning^- för bevä-
ringen. Då densamma nu icke skulle komma att öfvas mera än 82 a 90
dygn, torde någon motsvarande tillökning i stammen vara behöflig.
Emellertid är det icke möjligt att i sådana detaljfrågor som denna
på stående fot uppgöra en bestämd plan, efter hvilken tillökningen skulle
ske. Men någon hållpunkt dervid kan man dock finna i den förhöjda
anslagssumma, som i 15:de punkten blifvit af Utskottet tillstyrkt för 1872,
nemligen 178,000 R:dr. Om denna summa ställes till Kong]. Maj:ts dispo¬
sition, så att lian får fritt förfoga deröfver för artilleriets utveckling, och
man tillsvidare låter dervid bero, till dess man hinner se. Indika resultater
vinnas genom beväringens ökade öfningar, tror jag, att ivongl. Maj:t skall
blifva i stånd att dermed åstadkomma den tillökning af stammen, som
för ögonblicket må vara erforderlig. Om Kammaren skulle gilla detta
424 Don It) Maj, e. m.
eller ett dylikt förslag, behöfver ingen annan åtgärd vidtagas, än att Kam¬
maren för det närvarande afslår 6:to punkten men beviljar de 178,000
R:dr, som Utskottet föreslagit till artilleriets förökande.
Jag tror mig för detta yrkande äfven kunna anföra ett annat skäl.
Af Utskottets motivering i 15:de punkten framgår nemligen, att det för
år 1872 begärda anslaget afser kostnaderna för den tillökning, som för
Vendes artilleri skulle ega rum, nemligen af fyra batterier. Dessa fyra
batterier skulle förläggas i Carlskrona; men då frågan härom behandlades
inom Utskottet, förekommo derstädes åtskilliga anmärkningar mot antag¬
ligheten af detta förslag. Till en början uppgafs, att den kasern, som
vore afsedd att inrymma nämnda styrka, icke skulle blifva ledig 1872,
knappast 1873 en gång. Afgången är nemligen vid Marinregementet, som
för närvarande begagnar kasernen, icke större än eu sjettedel åt hela
styrkan, eller 133 man, om året; och do artillerister, Indika betjena dessa
fyra batterier och som skulle i kasernen inrymmas, äro 350 man. Häraf
trodde man sig kunna sluta, att Kong!. Maj:t icke skulle kunna genast
anvärfva den styrka, som behöfdes för dessa fyra batterier vid Vendes
artilleri.
Dertill kom, att, såsom reservationerna vid punkten 16 angifva, många
röster inom Utskottet höjde sig emot planen att förlägga någon del af
artilleriet alis i Carlskrona.
Och vidare tillkommer den omständigheten, att, sedan det begärda,
anslaget till en kasern för Svea artilleriregemente afslagits, den tillökning
i detta regemente som i förevarande sjette punkt blifvit föreslagen, icke
kan verkställas, åtminstone icke förr än frågan om dess inrymmande
blifvit på annat sätt löst. Under sådana förhållanden vill det synas mig,
som, äfven om Kammaren skulle bifalla sjette punkten i hela dess ut¬
sträckning, den derigenom beslutade tillökningen i artilleriets stam ändock
icke för "det närvarande låter sig verkställas.
Om jag nu lägger detta till hvad jag förut yttrat, tror jag mig ega
skäl att ifrågasätta, huruvida Kammaren verkligen kan vilja gilla denna
punkt.
Jag vill dock, derest jag icke lyckas vinna något understöd, icke
framställa något bestämdt yrkande, men önskar att få till protokollet an¬
tecknad min åsigt i ämnet/ för att vid en kommande riksdag kunna åbe¬
ropa den, om nöden då skulle blifva stor, om man då skulle tycka sig
hafva bortkastat alltför mycket penningar, och om eu förändrad plan för
artilleristammens förökande då skulle ifrågasättas.
Vinner jag intet understöd, vill jag, såsom nämndt är, icke fram¬
föda något yrkande. Men skulle detta lyckas mig, kommer jag att yrka
afslag å punkten.
Friherre Ericson: Jag borde väl besvara Herr Mankells yttrande
och taga Utskottets betänkande i försvar; men det har sig något svårt
att svara Herr Mankell, då han icke framställt något yrkande eller sagt-,
huru stor nedsättning lian önskade i hvad Utskottet föreslagit. Det bör
sålunda icke synas underligt, att jag finner det svårt att disputera med
honom och gifva honom motskäl, då han icke bjudit skäl för sin mening.
Jag vill likväl söka så godt jag kan svara honom.
Den 10 Maj, e. ni.
425
Att det hehöfves ökad befälspersonal vid artilleriet och ett ökadt an¬
tal kanoner, bestrider icke Herr Mankell. Det är egentligen tillökningen
i stamartilleristernas antal han motsätter sig. Men jag tyckte mig finna,
att han ställde sig på en något oriktig basis beträffande behöfligheten eller
icke-behöfligheten af ökadt stamartilleri, då han flera gånger yttrade, att
vi borde afvakta resultatet af beväringens ökade öfningar, och att vi först
derefter kunde se huru stor tillökning i stamartilleriet vi verkligen behöfde.
Detta resonnement vore utan tvifvel riktigt, derest Kongl. Maj:ts förslag
till ny värnepligtslag gått igenom. Men så är, såsom Herr Mankell alltför
väl vet, icke händelsen, utan vi stå ännu qvar vid det gamla stadgandet
om endast tvänne års beväringsöfningar med fjorton dagar hvartdera året;
och det — derom torde vi vara ense — kan icke vara tillräckligt att bilda
dugliga artillerister, utan vi måste derföre hafva eu stam af sådana. Det
är vid infanteriet, det kan gå an att ersätta stammen med en mindre
öfvad beväring, men vid specialvapnen torde sådant icke duga.
Derefter öfvergick talaren till de fyra batterierna, som äro ämnade
att förläggas i Carlskrona. Detta hörer väl icke egentligen hit: men det
kan vara lika godt nu som sedan att tala om denna punkt. Den ärade
talaren sade, att kasernen i Carlskrona icke vore tillräcklig för dessa fyra
batterier, och att den af Kongl. Maj:t föreslagna plan för artilleriets om¬
organisation följaktligen ej ginge ihop.
Jag kommer icke fullt ihåg de siffror som inom Utskottet uppgåfvos
i detta hänseende; men hvad beträffar marinregementet, som är inhyst i
den ifrågavarande kasernen i Carlskrona, kommer detsamma icke vidare
att rekryteras, och under loppet af detta år åtgår en sjettedel deraf och
1872 jemväl en sjettedel, så att vid 1872 års slut minst en tredjedel af
dessa 600 man hafva afgått och 200 platser sålunda då blifva lediga i
kasernen. Säkerligen komma än flera platser att då blifva tillgängliga,
emedan afgången sannolikt blir större än jag nämnde. Utskottet fann
sålunda alla betänkligheter häfda.
Det är nemligen icke 1872 den ifrågavarande organisationen skall
vara färdig, utan Kongl. Msj:ts förslag afser en successiv utveckling af
artilleriet, allt efter som tillgänglig plats kan beredas. Då jag sålunda icke
kan finna något skäl för den värde talarens mening, måste jag bestrida
densamma.
Ett yrkande framställde han; och det var, att Kammaren skulle afstå
den föredragna punkten och ändock bevilja det för artilleriet begärda an¬
slaget för fir 1872. Hvad dermed vinnes, kan jag icke förstå. Behöfves
detta anslag, lärer man väl bevilja detsamma; och beviljar man de be¬
gärda penningarne, lärer man väl ock besluta huru de skola användas.
För min del yrkar jag att Kammaren måtte bifalla Utskottets hem¬
ställan, med den förändring jag nyss föreslog.
Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Jag kom först då Herr
Mankell hunnit till slutet af sitt anförande, och begärde derföre ordet en¬
dast med anledning af sista delen deraf, eller hvad som angick kasernen
i Carlskrona.
Det är visserligen sanct, att om afgången från marinregementet skulle
ske endast i mån som soldaterna uttjent sin kapitulationstid, en tid af fem
4-26
Den 10 Maj, e. in.
år skulle erfordras till regementets upplösning. Men å andra sidan bär
jag mig bekant, att, sedan ryktet om regementets stundande upplösning
blifvit utsprida det visat sig eu stor benägenhet hos manskapet att taga
afsked, som det heter, “för framtida val". Under vanliga förhållanden
kunde sådant ske endast undantagsvis och mot skyldighet att sätta en
man i stället. Men chefen för regementet har nu gjort förfrågan, om det
kunde beviljas utan denna skyldighet att sätta en man i stället; och derpå
har han erhållit till svar, att han borde skjuta upp med sådana afskeds
beviljande, till dess man finge se, om Kong!. Maj:ts förslag bifalles eller
icke. Om nu detta förslag antoges, är det sålunda att förmoda, det af¬
gången kommer att blifva ganska rask. I fjor gjorde till och med en
kompanichef förslag, att, om så önskades, han kunde hafva sitt kompani
tomt före 1870 års utgång. Svaret på denna hans framställning blef dock
nekande, emedan frågan då ännu icke var afgjord.
Jag hyser således ingen fruktan för, att icke dessa fyra batterierna
skola få tillräckligt utrymme i Carlskrona, så mycket mindre som den
ifrågavarande kasernen har åtskilliga rum som ej för närvarande användas
till logementer, men som kunna dertill begagnas. Dessutom finnes det i
Carlskrona eu annan kasern, som förr var för kronoarbetskorpsen afsedd.
Den användes nu för beväringen vid dess möten, men kan, med undantag
af den korta tid under hvilken dessa möten pågå, äfven disponeras för¬
andra behof och antagligen äfven, om så behöfves, till inhysande af de
nya batterierna, allt efter som de uppsättas.
Herr Man hell: Med anledning af Friherre Ericsons yttrande, det
jag icke skulle hafva uppgifvit, huru stor tillökning af artilleriets nuva¬
rande stam jag ville medgifva, ber jag att få erinra, att jag i detta afse¬
ende fäste mig vid den anslagssiffra, som af Kongl. Maj:t för nästa år
äskats, nemligen 178,000 Ii:dr, men att jag icke ville gå in på en förhöj¬
ning för följande år.
Vidare yttrade han, att jag icke skulle hafva ställt mig på riktig stånd¬
punkt, då jag ansåg, att vi borde afvakta resultatet af beväringsöfningarnes
förlängning, innan vi definitivt bestämde en tillökning i artilleriets stam
Han medgaf dock, att denna ståndpunkt vore riktig, om beväringslagen
gått igenom. Jag ber att i anledning deraf få erinra, att, äfven om be¬
väringslagen icke nu gått igenom, det dock är antagligt, att så kommer
att ske vid nästa riksdag. Skulle lian åter vilja antaga, att den nu före¬
slagna tillökningen i stammen är tillräcklig med afseende å beväringens
nuvarande öfningstid af allenast BO dagar, så förstår jag sannerligen icke
hvad han menar, tv, efter min uppfattning, är 800 mans tillökning då all¬
deles för litet.
Öfverläggningen var slutad. Jemte förklarande att det å 10:de si¬
dans 3:dje rad förekommande ordet “tillstyrka- borde rättas till “besluta11,
biföll Kammaren Utskottets hemställan i (ifrigt, endast med den ändring
att artilleristerna vid Vendes artilleriregemente skulle, jemlikt Kongl. Maj:ts
nådiga proposition, till antalet ökas med allenast 228 i stället för 318,
såsom Utskottet föreslagit.
Punkterna 7—11.
Biföllos.
Deri 10 Maj, e. m.
427
Punkten 12.
Friherre Ericson: I konseqvens med Kammarens beslut i 5:tepunk¬
ten får jag föreslå en förändring i hvad Utskottet här tillstyrkt. Jag skulle
väl, i likhet med Utskottets majoritet, hafva önskat, att antalet af stän¬
diga hästar vid artilleriet blifvit något större än nu föreslagits, men Ut¬
skottet har dock ansett sig böra följa Kong! Maj:ts proposition och en¬
dast göra en tillökning derutöfver för de ridande batterierna. Då nu
emellertid Kammaren afslagit den föreslagna organisationen af ridande
artilleri, får jag i sammanhang dermed föreslå en sådan förändring i denna
punkt, att Kammaren måtte besluta, -att hvarje åkande batteri må erhålla
20 och hvarje fotbatteri 10 hästar, hvarigenom antalet af artilleriets nu¬
varande egna hästar kommer att ökas med 208“, hvarom jag hos Herr
Talmannen anhåller om proposition.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag kan icke neka till, att
konseqvensen af Kammarens förut fattade beslut synes fordra, att man i
afseende å denna punkt beslutar, på sätt Friherre Ericson föreslagit. Men
detta kommer att leda till en nedsättning i antalet af de hästar, Vendes
artilleri förut haft att disponera öfver; och som detta antal icke öfver-
stiger hvad som förr vid öfuingarne väl behöfts, anser jag att en sådan
nedsättning komme att medföra en minskning i regementets tjenstbarhet.
Jag tror derföre, att det hade varit bäst att icke säga huru mycket häst¬
antalet bör ökas för hvarje batteri, utan allenast bestämma, att hästarnes
hela antal vid artilleriet borde ökas med 244, och detta fördelas emellan
samtliga de åkande batterierna, så att antalet hästar blir lika för hvarje
batteri, hvarigenom tjenstbarhet^! inom förutnämnda regemente åtminstone
icke kommer att minskas, såsom eljest blefve händelsen.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan med den
af föregående beslut påkallade förändring, att hvarje åkande batteri skulle
erhålla 20 och hvarje fotbatteri 10 hästar, hvarigenom antalet af artille¬
riets nuvarande egna hästar kommer att ökas med 208.
Punkterna 13 och 14.
Biföllos.
Punkten lä.
Friherre Ericson; Här är fråga om kostnaderna för artilleriets
organisation, och som Kammaren icke bifallit hvad Utskottet i afseende
derå föreslagit, anhåller jag, att denna punkt måtte till Utskottet åter¬
remitteras.
423
Den 10 Maj, e. m.
Herr Man kel 1: Det synes mig, i motsats mot hvad den siste tala¬
ren yttrade, vara en naturlig följd af det beslut, Kammaren under för¬
middagen fattade i afseende å det ridande artilleriet, att icke den summa,
som är afsedd för organisationen af detta ridande artilleri, må beviljas;
och den utgör omkring 45,000 R:dr.
Jag får derföre yrka, att Kammaren endast måtte bevilja de 178,849
R:dr 36 öre, som Kongl. Maj:t begärt för artilleriets organisation, men
icke det öfriga.
Grefve Posse: Om jag icke allt för mycket missminner mig, så ut-
lofvades under förmiddagens diskussion en besparing i rundt tal af 100,000
R:dr, såvida Riksdagen beslutar, att icke något ridande artilleri skall uti
vår försvarsorganisation ingå. Nu visar sig emellertid besparingen uppgå
endast till omkring 44,000 R:dr, och jag anser det derföre vådligt att kär
på stående fot subtrahera, utan yrkar återremiss å punkten till Utskottet,
på det den behöfliga utredningen derstädes måtte verkställas.
Herr Statsrådet Abelin: Herr Talman, mine Herrar! Jag vet icke,
huruvida, på sätt eu talare angifvit, någon utlofvat en besparing på det
nu ifrågavarande anslaget af 100,000 R:dr, men i fall detta antagande kan
bero på missuppfattning af mitt yttrande i frågan under förmiddagens
diskussion, så vill jog upprepa hvad jag då sade, nemligen att, i händelse
ifrågavarande 6 batterier af Veudes artilleriregemente skulle så organiseras,
att de kunde mobiliseras såsom ridande, denna anordning, genom det ökade
antalet manskap och hästar, komrne att kräfva en ytterligare årlig utgift
utöfver hvad i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes af omkring 100,000 R:dr.
Att en besparing till ifrågasatt belopp på de redan äskade anslagssum¬
morna skulle uppstå, genom att man afstode från att organisera en del af
Vendes artilleriregemente, på sätt Utskottet föreslagit, har jag deremot
icke yttrat.
Ofverläggningen var slutad. På framställd proposition blef denna
punkt till Utskottets förnyade handläggning återförvisad.
Punkten 16.
Herr M a n k e 11: Som jag reserverat mig emot denna punkt, an¬
håller jag att i korthet få angifva skälen dertill.
Enligt min åsigt är vårt artilleri för närvarande ingalunda lämpligt
fördeladt i afseende på förläggningsorter. Hela den dyrbara fältartilleri-
materiel, som skall rycka ut i första linien, ligger i öppna platser vid ri¬
kets utkanter.
Den stora olägenhet eller, rättare sagdt, fara, som häraf kan uppstå,
är så tydlig, att,Jag blott behöfver påpeka den, för att hvem som helst
skall inse den. Ofverrumplas Sverige, äfven blott af en mindre styrka,
från öster, söder eller vester, så riskera vi att genast mista en stor del
af artilleriet. Det har verkligen länge förvånat mig, att krigsstyrelsen
icke varit betänkt på att undanrödja eller åtminstone minska denna fara.
Enligt min öfvertygelse borde i de kustorter, der vårt artilleri nu är
Len 10 Maj. e. m.
429
förlagdt, icke finnas mera sådant än som är oundgändligen behörigt för
mobilisering af närmaste arméafdelning. Lämpligast vore väl att lä<*ga
hufvudstyrkan i rikets fasta orter; och som vi i det inre af landet icke
hafva mer än eu sådan, nemligen Carlsborg, så anser jag att fältartilleriet
och dess materiel till hufvudsaklig del bör dit förläggas".
Kongl. Maj:t har äfven delvis föreslagit detta i fråga om tvänne nya
batterier, med hvilka Göta artilleri skall tillökas. Deremot föreslår Kongl.
Maj:t. att alla de fyra batterier, med Indika Vendes artilleri skall förökas,
skola förläggas i Carlskrona. Nu är visserligen sann t, att Carlskrona anses
vara eller åtminstone afses att blifva eu fästning; men denna fästning bal¬
ett så ofördelaktigt läge som förläggningsort för artilleri, att det är° lära
vard t, det de batterier, som der skola förläggas, aldrig kunna komma fält¬
arméen till banda. Riktar fienden sitt anfall mot Carlskrona, så är tro¬
ligt, att lian gör en hastig landstigning, emedan man från landsidan med
lätthet kan bombardera fästningen. De fyra batterier, som Kongl. Maj:t
vill derstädes förlägga, äro i och med detsamma instängda.
hvar, som tager kartan i hand, ser äfven tydligen, att Carlskrona
ligger vid en del af kusten, som skjuter långt ut i Östersjön, och eu så¬
dan punkt kan väl i och för sig sjelf ej vara särdeles lämplig. Deremot
måste jag anse Carlsborg lika tjenlig såsom förläggningsort för de fyra
batterierna vid Vendes artilleri, som krigsstyrelsen ansett fästningen vara
det för de tvänne vid Göta artilleri.
Emellertid tillåter jag mig icke göra något ändringsförslag i detta
hänseende, emedan jag icke nu kan förutse huru detta skulle komma att
inverka på ^ organisationen i öfrigt, utan jag inskränker mig till att yrka
rent åt slag å punkten, härvid likvisst afgifvande den förklaringen, att jag
visst icke vill neka de nya batterierna stall och ridhus, men att jag icke
anser Carlskrona vara rätta platsen dertill.
Herr fetatsradet Friherre Leijonhufvud: Herr Talman! Mine
Herrar! Den förre talaren anser det orätt att förlägga det artilleri, som
skall gå först i elden, på öppna platser nära rikets gränser. lian vill
förlägga hela detta vapen midt inne i landet, Om det vore fråga om
1 esc) veu tiller), hade han utan tvifvel rätt, men bär är fråga om det ar¬
tilleri, som tillhör arméens första linie och som således genast bör stöta
till sin vederbörliga armé-korps. Det konuner att vid första order om
mobilisering sättas på fältfot och omedelbarligen förenas med den aktiva
arméen. Att det dervid skulle vara så långsamt i sina rörelser, att det
lät sig innestängas al en landstigen fiende, har ingen sannolikhet och vore
i hög gi-ad nedsättande för dess duglighet. Men något sådant är ej att
befara, ty äfven om dess egna hästar äro otillräckliga till batteriernas
fidla anspänning, så kan alltid ett tillräckligt antal påräknas i Carlskrona
för kanonernas och de öfriga vagnarnes transporterande utom området
för den landstigna fienden. Deremot anser jag det rätt, att på sådana
ställen, der större truppsammandragningar kunna komma i fråga, arméen
tillhandagå,lies tillräcklig materiel. Man har på sednare tider utgått från
denna . åsigt, och att uraktlåtenhet härutinnan kan medföra sorgliga följ¬
der, visar det sista fransk-tyska kriget, då franska krigsbefälet nödgades
skicka manskap från den ena till den andra ändan af landet för att
430
Den 10 Maj, e. in.
hemta ammunition och vapen. Det är således nödvändigt, att på de
platser, der truppsammandragning kan anses komma att ega ruin, finnas
detachementer af olika vapen, först och främst artilleri och kavalleri.
För närvarande finnes i södra Sverige icke annat artilleri än Wendes
regemente, och det är väl då mera skäl att låta det stadna qvar derstä¬
des, än att draga det upp till Carlsborg, dit meningen i alla fäll är att
förlägga två batterier af Göta artilleriregemente, utom reservartilleriet.
Men just det artilleri, som skall gå först i elden, bör icke ligga så aflägset,
utan vara tillstädes i den trakt, der det sannolikt kommer att användas.
Herr Man hell: Af hvad Herr Chefen för Sjöförsvars-departemen-
tet nu yttrat, har jag icke blifvit öfvertygad om, att mina farhågor äro
oberättigade. Han har icke bestridt mitt påstående, att förläggande af
artilleri uti öppna platser innebär stor fara. Några timmar äro icke till¬
räckliga att forsla undan artilleri, då man saknar behöflig! antal hästar.
Dessutom lär icke fienden säga till, när han kommer. Det är ej
agdt, att krig numera börjar med krigsförklaring, såsom i äldre tider.
Fienden slår till i det ögonblick, då han finner det för honom mest
passande.
Det finnes en annan omständighet, som jag glömde att anföra förra
gången, men hvilken talar mot förläggande utaf artilleri i Carlskrona. Der
är nemligen mycket ondt om dricksvatten, som man nödgas hemta från
Lyckeby-å. Artilleriets hästar behöfva mycket vatten och det blir ett svårt,
dagligt arbete att anskaffa detsamma. I händelse af inneslutning för¬
svåras vattenanskaffningen ytterligare. Äfven denna omständighet talar
emot Utskottets förslag.
Friherre Ericson: Inom Utskottet var jag af motsatt tanke till
Herr Mankön, af skäl som redan blifvit framställda af Herr Statsrådet
och Chefen för Sjöförsvars-departementet. Äfven de, till hvilka jag hörde,
som ansågo Herr Mankell hafva rätt deruti att man bör undvika förlägga
dyrbarare etablissement^' vid kusterna, ansågo dock tidpunkten för ge¬
nomförandet af eu sådan reform nu vara särdeles illa vald, till följd af
de stora utgifter på fjerde hufvudtiteln som i alla fall nu förestå. Skulle
ifrågavarande fyra batterier förläggas på annan ort än Carlskrona, skulle
ytterligare kostnader uppstå i och för kasernbyggnad. Då dylik byggnad
icke för batterierna behöfvas i Carlskrona, och då Utskottets majoritet icke
ansåg vådorna af Carlskronas läge vara så stora som Herr Mankell på¬
stod, så tillstyrkte Utskottet bifall till Kongl. Maj:ts proposition om an¬
slag till stall- och ridhus i Carlskrona.
Hvad slutligen vidkommer vattenbristen i Carlskrona, så nämnde icke
Herr Mankell ett ord derom inom Utskottet. Finnes der vatten för men-
nisltor, så finnes det nog äfven för hästar.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Palander: Jag hade icke ämnat att begära ordet i denna
fråga, enär man skulle kunna tillskrifva lokalintresse hvad jag deri yttrar.
Jag kan dock omöjligen tiga, då jag från Stockholms-bänken hör sådana
orimligheter uttalas, som att ifrågavarande fyra batterier, om de förläggas
Den 10 Maj, e. in.
431
i Carlskrona, skulle kunna helt hastigt tagas vid en fiendtlig landstigning,
och att Carlskrona icke skulle kunna prestera dricksvatten för dessa
batteriers hästar. Herr Mankell erkände sjelf, att fienden icke kommer
att gå direkt in på redden, utan landstiger på något ställe utanför Carls-
kronas rayon, från livilket ställe lian sedan marscherar på staden. Tala¬
ren, som så val vill synas känna lokalen, vet naturligtvis, att de befäst¬
ningar,. so in redan finnas, kunna göra motstånd åtminstone så länge, att
artilleriet hinner åka undan, i tall detta befinues vara dess uppgift, och
att, då de befästningar, till hvilka medel äro anslagna, hinna att fullbor¬
das, detta ännu mycket säkrare blir händelsen.
Ln fiende, som vill hindra de fyra batterierna att undslippa från
Carlskrona, måste derföre landstiga från någon ankarplats utom dess be-
tästningsområde, och sådan trättas icke på mindre afstånd än några mil.
Vidare torde det icke vara samme talare obekant, att eu landstigning af
trupper icke går för sig på några timmar eller eris på en dag, utan att
derför erfordras såväl gynnsamt väder som tillräcklig tid, och under sådana
förhållanden hemställer jag, huruvida man icke skulle kunna hinna att,
till och med utan hästar, släpa undan fyra batterier fältartilleri, äfven
förutsatt att jernvägskommunikationen icke fullbordats.
Herr Mankell talade om vattenbristen i Carlskrona. Ja — förr fanns
den verkligen. Men nu har Carlskrona förmedelst vattenledning tillgång
till hela Lyckebyå, och fyra batteriers hästar äro väl ändock ej så törstiga,
att de förmå dricka ut det vattendraget.
Jag ber om ursäkt, i fall jag gör den värde talaren orätt, men jag
tror nästan att han, då frågan gäller Carlskrona, är i någon män för¬
blindad.
Herr Sven Jv ilsson i Österslöf: Jag hade icke — efter den ut¬
gång femte punkten af betänkandet i förmiddags fick — ämnat vidare
deltaga i diskussionen rörande artilleriets organisation. Men då jag vid
denna punkt reserverat mig, anser jag mig också böra angifva skälen
dertill.
Herr Mankell har redan framställt en del deraf. I anledning af
hvad han yttrade om omöjligheten att i hast kunna flytta artilleriet från
Carlskrona, vill jag fästa uppmärksamheten på, att det icke blott är
sjelfva batterierna, utan en mängd dyrbara anläggningar, t. ex. verkstä¬
der, stallar, ridhus, förråd m. in., som till följd af platsens läge blifva
utsatta . för fara att tagas af fienden. Men dessa byggnader och förråd
kunna icke fiyttas undan i hast.
Men jag vet ej hvad man skall göra med så mycket artilleri på ett
ställe, då man skall vara betänkt pri att när som helst i hast flytta un¬
dan det. De Herrar, som försvara Carlskrona-befästningarne, tyckas icke
heller vara så öfvertygade om ändamålsenligheten af denna depot för
fältartilleri i Carlskrona. Jag föranledes att tro detta derför, att de utgå
från möjligheten att hastigt åka undan för fienden med batterierna.
Den siste talaren har gjort en för mig alldeles ny upptäckt, den
nemligen att Lyckeby-å räcker ända in i Carlskrona. Han menar natur¬
ligtvis dermed, att denna å genom vattenledning förser staden med vatten.
432
Den 10 Maj, c. m.
Men om vattenledningen afskäres, så får Carlskrona icke stort annat ån
salt vatten ur Östersjön.
Man har kallat den summa af 05,000 R:dr, som erfordras lör att
uppföra ifrågavarande stall och ridhus, för eu obetydlighet. Ja — den
är det i jemförelse med alla de millioner, vi röra oss med, men slå vi
ihop alla dessa summor i en klump, så blir det ingen obetydlighet.
Det är dessutom icke nödvändigt att vid denna riksdag besluta i
denna fråga, ty den kasern, som de ifrågasatta nya batterierna skulle an¬
vända, innehafves för närvarande af marinregementet, hvilket visserligen
enligt Utskottets förslag skall indragas så fort ske kan, men det lär icke
kunna ske på några år, emedan manskapet ej kan afskedas förr än det
uttjent sin kapitulation.
Jag yrkar således afslag å punkten.
Herr Man hell: Representanten från Carlskrona bär nu liksom vid
många föregående tillfällen missförstått eller åtminstone låtsat att miss¬
förstå mitt yttrande.
Jag sade icke, att ifrågavarande batterier genast skulle tagas åt fien¬
den, utan att de skulle kunna inneslutas, och detta påstår jag fortfarande.
Det behöfs blott eu obetydlig landstigningstrupp för att förstöra den nya
jernvägen, som kommer att anläggas mellan Wexiö och Carlskrona. Lyc¬
kas fienden häri, och sådant tyckes icke böra stöta på några stora hin¬
der, så äro batterierna med detsamma instängda i Carlskrona. Det är
denna fara jag förutser och icke vill bidraga till att framkalla. Det är
således icke för att undvika eu för tillfället och i jemförelse med de
millioner, som denna Riksdag förut voterat i och för försvaret, ganska
obetydlig utgift, utan åt rent strategiska skäl, som jag motsätter mig
Regeringens och Utskottets förslag att göra Carlskrona till depot för
fältartilleri.
IJerr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Herr Sven Nilsson fruk¬
tade, att man vid förläggande af dessa fyra batterier i Carlskrona skulle
vara tvungen att bygga och inrätta verkstäder och dylikt. Denna hans
fruktan är dock öfverflödig. Dylika inrättningar äro nödvändiga vid
regementenas hufvudstationer, men icke vid depöt-platserna; så hafva ingå
verkstäder varit anlagda i Carlskrona, der två batterier af \\endes artil¬
leri länge legat. Ej heller på Christen, der två fästningskompanier af
Göta artilleri ligga. Hvad som deremot vid en depot behöfs är förråds¬
hus. Men sådana kunna beredas i Carlskrona uti redan befintliga loka¬
ler, då man deremot måste bygga sådana vid Carlsborg, om ifrågavarande
batterier förläggas dit.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag kan väl förstå Herr
Mankells mening, då lian säger att Carlskrona icke är lämpligt som för¬
läggningsort för fyra batterier artilleri, ty detta står i öfverensstämmelse
med den åsigt, som han förut har uttalat derom, att vi icke böra för¬
söka möta eu anfallande fiende vid kusten, utan låta vår armé draga sig
tillbaka till det inre af landet, Men låtom oss då nu bestämma, antingen
vi
433
Den 10 Maj, e. m.
vi vilja erkänna detta Herr Mankells försvarssystem vara riktigt eller icke
ock i förra fallet flytta ifrågavarande artilleri-etablissement till Carlsborg
och i det sednare förlägga det till Carlskrona, men att nu vilja besluta,
att icke ridhus och stall skola få uppföras, hvarken på det ena stället
eller på det andra, synes mig alldeles oförklarligt, då vi redan beslutat
att artilleriet skall förstärkas, och lemnat medel både till förökad materiel
och ett ökadt antal befäl och manskap. Hvad gagnar allt detta till, om
vi icke få hästar till kanonerna? Hvartill tjena!- att inköpa hästar, om
vi icke på samma gång skaffa oss stall att ställa dem i? Hvartill man¬
skap, om det icke sättes i tillfälle att lära sig rida? Allt detta står i
det närmaste sammanhang. Beslutar man ett, måste man besluta äfven
det andra.
Herr Åstrand: Jag kan icke rätt fatta de skäl, Herr Mankell an¬
fört till stöd för sitt påstående, att Carlskrona icke är rätta förläggnings¬
orten för en del af Wendes artilleriregemente, utan att lämpligaste platsen
för ifrågavarande 4 batterier vore Carlsborg, dit också tvänne ifrågasatta
nya batterier af Göta artilleriregemente äro bestämda att förläggas.
Mig tyckes naturligast och bäst, att detta vapen fördelas så öfver
landet, att, i händelse af fiendtligt anfall, vi snabbast kunna använda
dem der faran är för handen. Förläggas nu ifrågavarande batterier vid
Carlsborg, sä är det gifvet att tid och möda förspillas nå att försöka få
kanonerna ner till Carlskrona, i händelse af ett försök till fiendtlig land¬
stigning derstädes i trakten. Det kan val ej anses klokt kandladt, att på
det sättet förlägga ett så väsendtligt vapen så långt som möjligt från en
blifvande anfallspunkt, endast af fruktan att materielen skall tagas af eu
landstigen fiende. Hvad nu speciel angår de skäl, som Herr Mankell
andraga till försvar för sin åsigt, så får jag att börja med förklara att
jag icke kan godkänna hvad han yttrade om att man numera icke be¬
gagnar krigsförklaringar. Visserligen hafva vi erfarit mycket nytt af de
sista årens krig, men så långt har det väl icke gått, att grannar öfver¬
falla hvarandra utan föregående krigsförklaring. Skulle det emellertid gå
ända derhän, och ett sådant krigföringssätt tillämpas på oss, så tror jag,
att landstigningen, hvar helst den sker på våra kuster, fordrar tid och
att vårt åkande artilleri då får godt rådrum att draga sig tillbaka, om
detta skulle blifva en nödvändighet. Detta skulle dessutom stå i full
öfverensstämmelse med den strategi Herr Mankell i sin motion om landt-
försvarets ordnande lärt oss. Hvad han der yttrat om infanteriet
och kavalleriet, gäller väl också artilleriet.
Herr Sven Nilsson befarade, att om också sjelfva kanonerna lyckades
komma undan fienden, sä skulle ändå de dyrbara verkstäderna m. m. af
honom kunna tagas. Men då Carlskrona redan är befästad!, och vi vid
denna riksdag till samma befästningar anvisat än ytterligare stora sum¬
mor, bör man väl kunna hoppas, att om man kan försvara det ena, man
också kan försvara det andra.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Mankell: Den siste talaren sade sig icke kunna fatta förde-
larne af att lägga fältartilleriet på något passande ställe midt i landet,
Sikel. Prof.. 1871. 2 Afd. 4 Band. 28
434
Den 10 Maj, e. m.
framför att förlägga (let i mindre afdeluingar vid kusterna. Jag får då
fästa talarens uppmärksamhet på. att det vid en mobilisering är lättare
att föra artilleri från ett centralt beläget ställe af landet till den del af
gränsen, der det behöfs, än att föra det från en utkant af riket till eu
annan utkant, som kanhända ligger åt alldeles motsatt håll. Det är lät¬
tare att från en cirkels medelpunkt komma till periterien än från eu viss
utgångspunkt på periferien till en punkt, som ligger på motsatta sidan
af densamma. Detta bör ej vara svårt att medgifva. HH US
Samme talare har, liksom många före honom, behagat upprepa åt¬
skilligt, som jag likvisst derå gånger vederlagt. Häri nämnde, bland annat,
att min strategi skulle gå ut på ständigt återtåg, hvarigenom segern slut¬
ligen skulle vinnas. Detta är fullkomligt misstag. Jag har sagt, att, om
man icke ser sig god att med någorlunda visshet om seger leverera batalj
med en landstigen fiende genast vid rikets gräns, utan snarare befarar, att.
genom ett sådant steg blifva tillintetgjord, hvarefter allt försvar är omöj¬
ligt, så är bättre om man retirerar och undviker eu afgörande batalj, till
dess arméen blifvit förstärkt och vunnit sådan fasthet, att man med hopp
om framgång kunde upptaga striden. Denna lag, att den svagare viker
för den starkare till dess fördelaktigare förhållanden medgifva honom att
strida, liar existerat i alla krig från verldens begynnelse; och om den¬
samma icke funnits till, skulle alla arméer hafva stått stilla, hvilket inga¬
lunda varit fallet. Men derföre att den svagare alltid finner det fördel¬
aktigt att draga sig tillbaka för att få förstärkningar, uppkomma återtåg,
hvilka för öfrigt aldrig äro frivilliga, utan af tvingande omständigheter
föranledda. _ „ . ,, , , „
Detta är icke något påhitt af mig, utan en åsigt, som uttalats åt
alla militärförfattare. " Och häri ligger äfven upphofvet till det så kallade
centralförsvaret, hvilket länge varit bestämmande vid uppgörande åt grun¬
derna för Sveriges försvar samt äfven gifvit anledning till fästningen Carls-
borgs förläggande inne i landet och icke vid dess gräns.
" Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande att punkten måtte af Kam¬
maren blifva afslagen.
Herr Johan Erik Johansson: Då jag deltagit i Särskilda Ut¬
skottets arbeten anser jag mig i korthet böra anföra de skal, som iöi-
anledde Utskottet att tillstyrka anslag till stall och ridhus i Carlskrona,
Det första skälet var den omständigheten, att det finns tillräckligt med
kasernbyggnader i Carlskrona, så att de fyra batteriernas manskap kan
inrymmas i redan befintliga byggnader. Visserligen behöfs att bygga stall
och ridhus, men det är ändå en stor fördel att redan hafva kasern, som
deremot, om batterierna läggas på annan ort. med stor kostnad måste
uppföras. . n iq
Det andra skälet var att Utskottet, långt ifrån att. hysa farhågor
för instängning vid en möjligen blifvande landstigning, tvärtom ansåg det
för eu stor vinst att hafva artilleri i Carlskrona.
Då under diskussionen ingenting förekommit, som kunnat rubba gil¬
tigheten af dessa skäl, så yrkar jag bifall till Utskottets förslag i denna
punkt.
435
Den 10 Maj, e. m.
V,if,l|Uf"lfnSäfgrge!1-,-,,SOm T /örldarades slutad, hade yrkats dels
saJ 1}•• ^tsll0^ets hemställan och dels afslag å densamma. Propositionen
pa det torra yrkandet förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, men
eu votering begärdes, skedde omröstning enligt en så lydande proposition:
Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet hemställt i sextonde
punkten af dess utlåtande N:o 3,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
\ innei nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.
Röstsedlarne visade 84 ja och 70 nej, hvadan punkten bifallits.
Punkterna 17 och 18.
Biföllos.
Punkten 19.
Mom. a) och b).
Biföllos.
Mom. c).
kriherre Ericson: Jag är af Särskilda Utskottets ledamöter inom
4 Öl sta Kammaren anmodad att lemna denna Kammare upplysning om det
beslut, som derstädes tattats angående mom. c) af denna punkt. Det
Ijdei. att det befäl och underbefäl med vederlikar vid marinregementet,
hvilka vid regementets indragning icke blifva behötiiga, eller till andra
regementen eller korpser transporterade, eller till andra allmänna befatt¬
ningar förflyttade, må vid sina, dem genom fullmakt tillförsäkrade, af-
löningsförmäner, och tjenstebefattningar bibehållas såsom en för Kongl.
Maj:t disponibel befälskader, intill dess full pensionsålder är uppnådd,
efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring i likhet med dem af
deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension.“
På samma gång jag har äran tillkännagifva detta, inlägger jag min
protest mot ett sådant beslut. Ty om ett regemente icke är till allmänt
gagn, „ måste det naturligtvis indragas, men det allmänna måste då också
godtgöra personalen för det intrång i dess rättigheter, som för ett stats¬
ändamål måst vidtagas.
Då i och för en jernväg eller kanal det behöfs jord, så exproprieras
den, med eller mot egarens vilja, men denna jord betalas äfven, så att
egaren icke gör förlust på expropriationen. Så äfven här. Regementet
maste såsom öfverflödigt indragas, men så att personalen icke blir ekono¬
miskt lidande. Detta kan endast ske genom att den får behålla sina ge¬
nom fullmakt tillförsäkrade aflöningsförmåner, på sätt Utskottet föreslår
i mom. c). Så har alltid tillgått, då något regemente indragits. Några
43i',
Deri 10 Maj, e. in.
undantag hafva visserligen egt ruin inom flottans stater och korpser, men
jag vill icke derföre påstå, att det är något efterföljansvärdt exempel.
Jag anser det således billigt och rättvist att befäl och underbefäl,
på sätt Utskottet föreslår, fortfarande uppbära samtliga afiöningsförmåner,
men erhålla rättighet att på egen begäran blifva till indragningsstaten
öfverflyttade med bibehållande såsom pension af fasta lönen d. v. s. två
tredjedelar af nuvarande löneförmånerna, hvilkas återstående tredjedel ut-
göres af tjenstgöringspenningar.
Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: För min del kan jag icke
finna annat än att det sätt, på hvilket Utskottet vill behandla befäl och
underbefäl vid marinregementets förestående indragning, icke är fullt rätt¬
vist ocli öfverensstämmande med hvad förut varit brukligt vid dylika till¬
fällen. Dä lifbeväringen indrogs, medgafs subalternoffieerarne vid rege¬
mentet rättighet att avancera till kaptensgraden och till dermed förenade
högre löneförmåner. Så tror jag det äfven tillgått vid den sednare för¬
ändringen inom flottan; och för längre tid tillbaka erhöllo officerarne
vid det så kallade Konungens eget värfvade regemente rättighet att efter
eget fritt val antingen ingå vid hvilket annat regemente, de behagade
eller ock behålla sina löner, såvidt här menas utan tjenstgöringsskyldighet.
Jag anser det derföre icke fullt rättvist, om icke subalternoffieerarne vid
det regemente, som här är i fråga att indragas, erhålla samma förmån
som förut blifvit andra tillerkänd eller att kunna avancera till högre
tjenstegrad och högre lön, så vida de icke erhålla anställning vid annat
regemente
Herr Sjöberg: Det sätt, hvarpå Utskottets förslag i nu förevarande
moment är affattadt, var till eu början för mig mindre begripligt, och
jag ämnade med anledning deraf göra eu framställning till Utskottets
Herrar ledamöter i denna Kammare för att få förklaring öfver råtta, me¬
ningen. Denna förklaring är dock numera icke nödig, sedan jag i det
af Friherre Ericson upplästa förslag till formulering af momentet, hvilket
förslag af Första Kammaren blifvit antaget, fått en tillfredsställande an¬
tydan af hvad detta moment efter min uppfattning bör innehålla.
Jag ber att få ytterligare uppläsa Första Kammarens beslut i enlighet
med det utdrag af protokollet, som redan kommit denna Kammare till¬
handa. Det lyder i sin helhet sålunda:
“att det befäl och underbefäl med vederlikar vid marinregementet,
hvilka vid regementets indragning icke blifva behöfiiga, eller till andra
regementen eller korpser transporterade eller till andra allmänna befatt¬
ningar förflyttade, må vid sina, dem genom fullmakt tillförsäkrade, af¬
iöningsförmåner och tjenstebefattningar bibehållas, såsom en för Kongl.
Maj:t disponibel befälskader, intill dess full pensionsålder är uppnådd,
efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring i likhet med dem af
deras vederlikar, som erhållit afsked med fyllnadspension. “
Det torde vara tydligt och klart, att, enligt Utskottets, förslag, den
förmån, som här är i fråga, får en mycket större utsträckning, än efter
det förslag, som af Första Kammaren antagits och hvilket sednare så-
Den 10 Maj, e. m.
437
ledes, ur det allmännas synpunkt betraktadt, är fördelaktigare att antaga
än det förra.
Jag hemställer på sådan grund om bifall till det förslag, hvilket
f örsta Kammaren redan omfattat och som äfven öfverensstämmer med
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag kan icke hafva samma upp¬
fattning som den siste talaren om fördelen af Första Kammarens tillägg
till denna punkt. När Utskottet föreslår, att officerare skola få stå qvar
vid sina befattningar till dess de begära att blifva öfverfiyttade på all¬
männa indragningsstaten, så följer deraf ovilkorligen, att om de icke be¬
gära detta, sä stå de qvar; följden måste blifva precist densamma. Jag
kan derföre icke inse, att Första Kammarens förslag kan leda till någon¬
ting annat, än just det, som Utskottet föreslagit. Befälet vid marin¬
regementet bär, enligt Utskottets förslag, rättighet att blifva qvar vid sina
befattningar och åtnjuta sina löner och om dessa officerare vilja stå qvar
till dess de blifva pensionsmessiga, så hafva de rättighet till pension lik¬
som alla andra, vilja de det icke, så kunna de öfvertiyttas på indragnings¬
staten. Jag finner alltså icke någon förbättring uti Första Kammarens
förslag, utan jag anhåller om bifall till hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit.
Öfverläggningen var slutad och blef äfven detta moment af Kam¬
maren bifallet.
Punkterna 20— 22.
Biföllos.
Punkten 23.
Herr Statsrådet Abelin: Herr Talman! mine Herrar! Då jag icke
kan fatta, hvarföre den trupp, som utgöres af pontonierbataljonen och
fåitsignalkompaniet, skulle vara i saknad af den presterliga omvårdnad,
som man varit angelägen att gifva andra trupper, vill jag påkalla Kam¬
marens välvilliga uppmärksamhet för denna fråga. Utskottet har utgått
från den förutsättning, att en pastor vid denna trupp skulle kunna nöja
sig med ett mindre arfvode, i enlighet med hvad hittills varit förhållandet,
och grundar denna sin förutsättning på det antagandet, att en pastors
göromål icke skulle vara af den vidsträcktare beskaffenhet att någon sär¬
skild fast anställning kunde behöfvas. Förhållandet är emellertid det, att
pastor vid en garnisonerad trupp har sig ålagda samma tjenstegöromål
som kyrkoherde i en mindre landsförsamling, nemligen kyrkliga förrätt¬
ningar, predikande, anställande af nattvardsgång, hållande af förhör, un¬
dervisning af icke konfirmerade, förande af kyrkoböcker, med ett ord alla
presterliga göromål, som förekomma i församlingarne, hvarjemte han är
skyldig att vara tillgänglig, snart sagdt hvarje dag, i anseende till före¬
kommande förhör och inskrifning vid rekryters antagande och afskedades
förseende med attester m. m. Utskottet anför vidare såsom ett skäl' för
438
Deri 10 Maj, e. nr.
tjenstens obehöflighet den omständigheten, att dessa trupper i fält icke
bilda en tillsammans opererande korps; men vid kavalleriet och artilleriet,
liksom vid ingeniörtrupperna sker ock vid mobilisering eu fördelning af
de särskilda korpserna på arméens olika divisioner, men detta oaktadt har
man ansett nödigt att tilldela hvarje korps af dessa vapenslag särskild
pastor. Det är nemligen icke endast under krig, som hans tjenst erfor¬
dras, utan hufvudsakligast under freden, det normala tillståndet, och då
vid sådana mindre truppafdelningar, som t. ex. lifgardet till häst på 400
man, en pastor blifvit anställd på stat, och man icke funnit hans befatt¬
ning derstädes öfverflödig, så är han väl så mycket mindre öfverflödig
vid dessa ingeniörtrupper, Indika tillsammans komma att utgöra 480 man.
På dessa skäl hemställer jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt.
Friherre Ericson: Herr Talman! mine Herrar! Detta är i det hela
taget en sak af ganska ringa betydenhet. Det må emellertid vara mig
tillåtet att i korthet redogöra för Försvars-Utskottets skäl för sitt beslut
i denna fråga. Kongl. Maj:t har föreslagit 1,000 R:dr såsom lön åt eu
regementspastor vid pontouierbataljouen och fältsignalkompaniet och Ut¬
skottet har endast tillstyrkt beviljande af 400 R:drs arfvode för upprätt¬
hållande af de presterliga göromålen. Utskottet har nemligen ansett, att
det i allmänhet vore alldeles öfverflödigt att i större garnisonsorter, såsom
Stockholm, för hvarje ny tillökning i trupper ovilkorligen anställa eu sär¬
skild pastor, utan det har ansett att det borde kunna ställas så till, att
samtliga här stationerade trupper tillhörde en gemensam garnisonsförsam¬
ling, hvars presterskap skulle upprätthålla den nödiga presterliga tjensten
för alla regementen. Såsom det nu är stäldt, äro ett högt betydligt an¬
tal prester anställda vid garnisonsregementena, så finnas t. ex. vid Svea
lifgarde eu regementspastor och två bataljonspredikanter, vid Lifgardet
till häst en regementspastor och eu sqvadronspredikant, vid Andra gardet
en regementspastor och två bataljonspredikanter, och vid Svea Artilleri¬
regemente en regementspastor och två bataljonspredikanter, förutom Skär¬
gårdsartilleriets prester på Skeppsholmen, eller tillsammans elfva presterliga
tjenstemän för högst 4,000 å 5,000 personer, deri inberäknade qvinno!
och barn, sålunda vida mera än som väl kan anses behöfligt. Dessutom
äro dessa, man må säga hvad man vill, bland de minst besvärliga försam¬
lingsbor, ty största delen äro icke gifta, hafva icke familj och böra så¬
lunda icke kunna förorsaka något särdeles stort besvär. Utskottet har der¬
före hyst den åsigt och den förhoppning, att i den närmaste framtiden
något annat arrangement skulle kunna vidtagas med de presterliga befatt-
ningarne inom garnisonsregementena, och det har derföre icke nu velat
skapa eu ny dylik tjenst, utan har med skäl ansett, att göromålen tills¬
vidare kunna uppehållas mot erläggande af ett arfvode å 400 It:dr, hvil¬
ken summa hittills varit deu vanliga. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Flen- Statsrådet Friherre Leijonliufvud:
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Om man anslår 400 R:dr eller,
såsom Kong!. Maj:t begärt, 1,000 Rall-, så är summan i intetdera fallet
439
Den 10 Maj, e. m.
afskräckande. Den egentliga frågan är den, huruvida man skall skapa en
ny ordinarie prestbefattning, ett nytt embete med så liten inkomst. Det
kan väl ändå icke vara meningen, att presten skall hafva sitt lifsuppehälle
på en så liten lön i Stockholm, utan lian måste val i allt fall skaffa sig
inkomster på andra håll. Om det alltså är meningen, att han skall hafva
andra sysslor, så anser jag att han kan mycket väl bestrida den ifråga¬
varande tjensten med ett arfvode. Antalet af prester i Stockholm är, en¬
ligt de upplysningar som blifvit Utskottet meddelade, temligen stort, så
att det icke möter några svårigheter att få de presterliga göromålen be¬
stridda medelst ett arfvode, utan att man derföre behöfver skapa en ny
regementspastorsbefattning; och jag anser då, att ett arfvode på 400 R:dr
bör kunna vara tillfyllestgörande. Jag yrkar bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Engrnan: Jag kommer att yrka bifall til! Utskottets förslag,
kf jag kar icke ansett, att hvad som under diskussionen blifvit anfördt
kunnat gifva anledning att ändra den åsigt jag förut omfattat. Om det i
ringaste mån skulle kunna bidraga till landets försvar, om en prest vid
pontonier-bataljonen finge 1,000 R:dr i stället för 400, så skulle jag icke
draga i betänkande att bevilja den högre summan, men jag tror icke
detta vara händelsen. Då vi nu här vid riksdagen beviljat så betydliga
summor, ja millioner, till försvarsväsendet, så är det icke värdt att kasta
bort penningar i onödan. Den ifrågavarande platsen kan lika väl som
hittills uppehållas genom ett arfvode å 400 R:dr, synnerligast då sådant
utan olägenhet kunnat uppehållas med 120 R:drs arfvode förut, hvarföre
jag yrkar bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Efter denna öfverläggning blef punkten bifallen.
Punkten 24.
Herr Sjöberg: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten på en
egenhet, som företer sig i afseende å det sätt, hvarpå Särskilda Utskottet
behandlat det ämne, hvarom denna del af Utlåtandet handlar. Uti den
nästföregående punkten var det fråga, bland annat, om ett obetydligt, af
Utskottet afstyrka anslag för aflönande af en regementspastor vid forti-
fikationsstaben och pontonierbataljonen. I denna punkt talas om hvad
Ivongl. Maj:t föreslagit rörande indragning vid nämnda korps af några
tjenster och sammanslagning af tvänne andra, eller auditörs- och rege-
mentsskrilvarebefattningarne, till en; men, utan att anföra några skäl,
har Utskottet förklarat sig hysa någon tvekan om lämpligheten af att
föreslå en dylik sammanslagning. För denna sin tvekan liar Utskottet,
som sagdt, icke anfört ens det ringaste skäl, och jag anhåller derföre, att
någon af Utskottets ledamöter måtte närmare utveckla och reda denna sak.
Det förefaller mig eget, att när Kongl. Maj:t föreslår en indragning, den
icke skulle beviljas; eu sådan åtgärd synes mig vara eu enkel organisa¬
tionsfråga. Och man får väl antaga, att då regeringen framkommer med
ett sådant förslag, den dertill skall hafva god grund. Men då Utskottet
ansett sig böra afstyrka detta förslag, torde icke vara för mycket begärdt,
440
JDcn 10 Maj, e. m.
att Utskottet anfört åtminstone något skäl för sin mening; och, just med
hänsyn till Utskottets nyss anmärkta yttrande i den föregående punkten,
finner jag en så mycket större anledning att begära en sådan förklaring.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Skälet, hvarför Utskottet afslagit
den begärda sammanslagningen af auditörs- och regementsskrifvareplat-
serna är det, att auditörsbefattningen är ett domareembete, och när eu
auditör blifvit tillsatt har eu chef ingen makt öfver honom. Annat är
förhållandet med regementsskrifvareplatsen; chefen kan inverka på dess
tillsättande, och om han är missnöjd med en regementsskrifvare, så kan
han möjligen slippa från honom. Detta har varit det hufvudsakliga skälet,
hvarför Utskottet ansett att dessa begge platser icke böra sammanslås, så
att de förenas hos en och samma person. Chefen skulle nemligen i så¬
dant fall ovilkorligen blifva tvungen att hafva en regementsskrifvare, utaf
hvilken han skulle kunna få mycken olägenhet, ty såsom auditör vore han
oafsättlig.
Herr Statsrådet Abelin: Herr Talman! mine Herrar! Jag vill blott
med anledning af hvad den siste talaren nämnde, upplysa derom, att re-
gementsskrifvaren, ehuru icke tillsatt af Kongl. Maj:t, dock icke kan af re¬
gementschefen godtyckligt skiljas från sin befattning. Han tillsättes nem¬
ligen af arméförvaltningen och kan icke utan laga skäl skiljas från sin
tjenst, Kongl. Maj:t har i öfrigt vid förslaget fästat ett vilkor: en komité
är nemligen nedsatt för att utarbeta ett nytt fältförvaltningsreglemente,
hvarigenom möjligen förändrade förhållanden skulle kunna uppstå. Kongl.
Maj:t har derföre, ehuru en sammanslagning är begärd, gjort detta med
sig förbehållen rätt att vidtaga de förändringar, hvilka härigenom möjligen
kunna komma att föranledas. Utskottet skulle således utan farhåga kun¬
nat bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Öfverläggningen var slutad. Punkten bifölls.
Punkterna 25—32.
Jemväl dessa punkter blefvo af Kammaren bifallna.
§ 9.
Föredrogs Särskilda Utskottets utlåtande N:o 4, angående reglering
af en del utgifter under Riks-statens Fjerde hufvudtitel.
Punkterna 1—8.
Biföllos.
Punkten 9.
Herr Statsrådet Abelin: Efter det myckna ordandet så inom som
utom Riksdagen om otillräckligheten af våra truppers öfning, om nödvän¬
441
Den 10 Maj, e. m.
digheten för vårt befäl, icke minst det högre, af en långt vidsträcktare
vana att röra sig under olika förhållanden, om vigten af dessa samfälda
öfningar, der de olika vapenslagen lära känna hvarandras stridssätt m. in.,
var det något oväntadt att finna det Utskottet föreslagit en inskränkning
uti det af Kongl. Maj:t äskade anslaget till indelta arméens och VVerm-
lands fältjägare-regementes vapenöfningar, särdeles som dessa trupper äro
de, hvilkas bristande öfning man mest öfverklaga!.
Det öfverraskande i denna Utskottets hemställan har icke minskats
derigenom att Utskottet, som icke funnit något att anmärka mot de upp¬
gjorda kalkylerna, och som icke heller kunnat finna de ordinarie öfnin-
garue för långt utsträckta eller öfverflödigt tilltagna, förklarat sig nog¬
samt inse vigten deraf, att dessa större truppsamlingar emellanåt ega rum;
ty då Utskottet såsom skäl för den ifrågasatta inskränkningen anfört, att
redan med det nuvarande öfningsauslaget besparingar kunnat göras, så
att öfningsläger kunnat tid efter annan, utan några för ändamålet sär¬
skilt erforderliga anslag, hållas, har Utskottet förbisett, att, oaktadt de
många anordningar till besparing, som vidtagits, under flere de sednaste
åren det likväl icke varit möjligt, i brist af medel, att åstadkomma något
öfningsläger. Under ett och annat år hafva inga besparingar kunnat vin¬
nas, och innevarande år tyckes eu brist i mötesanslaget af icke mindre
än 53,481 E:dr komma att uppstå. Detta årets möten skulle således
icke kunna till vanlig längd fortgå, än mindre någon större truppsamling
kunna åstadkommas, såvida icke besparingar från liera föregående år fun¬
nes att tillgå. Att bygga förutsättningen om möjligheten af öfningsläger
pa det antagandet att besparingar från föregående år alltid skulle före-
finnas, är således, som val synes, ganska vanskligt. Utskottet har vidare
nämnt att dessa öfningar, Indika utaf Kongl. Maj:t äro föreslagna att
hållas under hösten, skulle komma att blifva ej obetydligt dyrare än om
ae hållas i omedelbart sammanhang med regementsmötena, eller i öfver¬
ensstämmelse med den plan, som i mitt underdåniga memorial af den 31
December 1868 blifvit uppställd. Härvid ber jag först att få erinra att,
om de icke skulle hållas samtidigt med regementsmötena, utan efter och
i sammanhang med dem, så blefve besparingen icke nämnvärd, enär sam¬
mandragningen af trupperna inom deras respektive orter medför eu jem¬
förelsevis högst obetydlig kostnad, men deremot deras förflyttning till och
från det ställe, der öfningslågret skall hållas, liksom underhåll på stället, en
högst väsendtlig sådan. Att åter minska tiden för regementsmötena, lär väl in¬
gen vilja nu ifrågasätta, då nemligen, sedan stammens och beväringens möten
aro afsedda att på det nogaste med hvarandra sammanfalla, eu väl behöflig tid
för den vigtiga samöfningen mellan stam och beväring derigenom skulle gå
förlorad. Man skulle visserligen kunna åberopa att jag i det omnämnda
memorialet för samma ändamål föreslagit en sådan indragning af rege¬
mentsmötena; men eu dylik åtgärd, hvilken alltid måste anses såsom en
af besparingsskäl föreslagen eller vidtagen nödfallsåtgärd, är, till följd af
förändrade förhållanden, mindre berättigad nu än då; och torde dessutom
härvid vara att erinra, att jag i nämnda memorial ifrågasatte vida större
öfningar för stamtruppen än som nu blifvit föreslagna, i det att rege¬
mentena enligt detta skulle turvis inkommenderas till hufvudstaden för
44:2 Den 10 Haj, e. m.
att der under fyra månaders garnisonstjenstgöring genomgå mera omfat¬
tande öfningar och skolor.
Då nu emellertid anslaget för indelta arméens och Wermlands fält¬
jägare-regementes vapeuöfningar utgör 924,062 R:dr 8 öre, och medel¬
beloppet af kostnaderna för sednast hållna öfningsläger, i hvad på de in¬
delta trupperna vidkommer, uppgått till 232,010 R:dr, så skulle sålunda,
för att dylika öfningar jemte de vanliga mötena må kunna hållas, erfor¬
dras ett anslag af 1,156,072 R:dr 8 öre. Kongl. Maj:t har emellertid, med
stöd af eu noggrann i alla dess detaljer samvetsgrant utförd beräkning,
för detta ändamål endast äskat eu summa af 1,130,886 R:dr 98 öre,
hvadan, om Utskottets hemställan rörande anslagets nedsättning till
1,000,000 R:dr, vinner Riksdagens bifall, beloppet omöjligen kan, såsom
Kammaren nogsamt inser, för ändamålet blifva tillräckligt.
Med afseende emellertid derpå, att Riksdagen ogillat den af Kongl.
Maj:t föreslagna tillökningen i det indelta infanteriets numerär, hvar¬
igenom en mindre styrka, än den i nämnda kostnadsberäkning angifna,
kommer att öfvas, bör någon jemkning kunna ske uti det af Kongl. Maj:t
äskade beloppet, och synes mig att denna lämpligen bör bestämmas i en¬
lighet med ett af Grefve Henning Hamilton i sin reservation afgifvet för¬
slag, gående ut på anslagets bestämmande till 1,100,000 Rall'; i öfverens¬
stämmelse hvarmed jag hemställer att Kammaren ville latta beslut.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag hade verkligen trott att man
nu skulle slippa att höra talas om ökade bördor och kostnader för den
klass utaf landets jordbrukare, som redan förut är alldeles tillräckligt, ja
mer än tillräckligt, af sådana betungad. Man har ju både från minister-
bänken och från många andra håll i denna Kammare hört medgifvas att
så verkligen är förhållandet; och man erkänner till och med allmänt utan
förbehåll, att rust- och rotehållarne äro oskäligt betungade. Vid sådant
förhållande kan det icke vara annat än beklagligt att nu få höra att man
ytterligare vill lägga sten på börda, och åsamka dem ännu större utgifter
än de nu få vidkännas. Jag hade verkligen icke väntat detta, och jag
har derföre icke, ehuru jag ej kan hoppas att vinna någon ändring uti
Utskottets förslag, kunnat underlåta att höja min röst emot detsamma.
Det mest besynnerliga i hela förslaget är, att just den del åt landets
innebyggare, som redan nu får vidkännas den tyngsta bördan af indel¬
ningsverket, nemligen de, hvilka underhålla det indelta kavalleriet, skola
än ytterligare belastas med utgifter för detta indelningsverk genom att
utsträcka öfningstiden för dessa regementen, hvaremot ökade öfningar för
infanteriregementena af Utskottet ansetts öfverfiödiga. Utskottets skäl för
afstyrkande af öfningarnes förlängande för det indelta infanteriet äro för
mig fullkomligt giltiga, men jag tror att dessa skäl hafva lika stor tillämp¬
ning äfven hvad kavalleriet beträffar.
Jag får således för min del på det aldra strängaste motsätta mig all
vidare förhöjning i anslaget för den indelta arméens vapeuöfningar, så
länge denna armé ännu står på den fot, hvarpå den för närvarande be¬
finner sig, nemligen: då den till största delen underhålles af endast en
ringa del af landets undersåter, som tillhöra den jordbrukande klassen.
Jag tror icke heller att det är ändamålsenligt att kasta penningar på eu
armé, som icke, efter min uppfattning, kan blifva i krigsdugligt skick förr
443
Den 10 Maj, e. ra.
an den undergått en förändrad organisation, i den syftning denna
Kammare vid innevarande riksdag beslutat, hvilket otvifvelaktigt snart
måste vidtagas för landets betryggande. Till dess ett sådant förändradt
förhållande i detta afseende inträdt, tror jag verkligen att det är klokast,
samt med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att åtminstone icke
höja det ifrågavarande anslaget utöfver hvad det för närvarande är.
På de skäl jag nu i korthet anfört, föranlåtes jag yrka, att, med af¬
steg å Utskottets hemställan i förevarande punkt, det nu ifrågavarande
anslaget måtte vid sitt nu varande belopp, 924,062 R:dr 8 öre, oförändradt
bibehållas, hvarom jag hos Herr Talmannen anhåller om proposition.
Herr Ola Nilsson och Herr Johan Jönsson förenade sig i hvad Herr
Sven Kilsson anfört.
Friherre Ericson: Att vid alla arméer det behöfves öfning,
mera öfning och ännu mera öfning, derom torde icke vara tu tal, menin-
garne derom kunna ju icke vara delade. Frågan gäller således endast
huru mycket penningar vi för detta ändamål kunna uppoffra, och det är
från denna synpunkt, som Utskottet betraktat saken. Utskottet har måst
taga i öfvervägande å ena sidan behofvet af utsträckta öfningar, å den
andra möjligheten att, i förhållande till tillgångarne, afhjelpa detta behof.
Anslaget till indelta arméens vapenöfningar utgör för närvarande 924,062
Pall' 8 öre. Utskottet har föreslagit dess höjande till jemnt 1,000,000
Rall-. Enligt de af Chefen för Landtförsvars-departementet uppgjorda
beräkningarne, intagna i det af honom afgifna underdåniga memorialet af
den 29 December 1870, erfordras för ifrågavarande öfningar, inberäknadt
ökade sådana för kavalleriet, då den af Kongl. Maj:t föreslagna tillöknin¬
gen i infanteriets numerär, hvilken i den Kongl. propositionen om försvars¬
verkets ordnande äfven blifvit tagen i beräkning, blifvit af Riksdagen ut¬
slagen, en summa af 896,828 Ralr 58 öre. Med detta anslag skulle icke
endast kostnaderna för de indelta infanteri-regementenas möten, och för
den föreslagna utsträckningen åt kavalleriets öfningar kunna bestridas,
utan äfven tiden för befälsmötena kunna fördubblas och mera manskap
samt underbefäl deltaga i sqvadronsmötena. Till större truppsammandrag¬
ningar skulle således återstå, enligt Utskottets förslag, något öfver 100,000
R:dr. Utskottet har trott att denna summa skulle för ändamålet vara
tillräcklig, och dervid icke obetydligen stödt sig på Chefens för Landtför¬
svars-departementet underdåniga memorial den 31 December 1868. Chefen
för Landtförsvars-departementet har här föreslagit, att hvarje regemente
eller korps minst hvart sjette år skall deltaga i öfningsläger, och att för
dessa regementen och korpser regementsmötet för året skall inställas. I
motiveringen till detta förslag heter det bland annat: -Blifva regementenas
öfningar ordnade i enlighet med hvad här ofvan är vordet föreslaget, så torde
regementsmötet, förutom de år kommendering till hufvudstaden eger rum,
utan märkbar olägenhet för den enskilda utbildningen, kunna inställas
hvart 6:te de, då regementet i stället deltager i ofvanbemälda större
truppsamling eller öfningsläger.- Utskottet har cj gått så långt som Herr
Krigsministern här gjort, det har ej föreslagit regementsmötenas inställande
något enda år. Jag tror och vill söka visa att äfven med det af Ut¬
skottet tillstyrkta anslaget det skall gå för sig att hålla dessa öfnings¬
läger med det anslag, Utskottet föreslagit. I förbigående anser jag mig
444
Den 10 Maj, e. m.
dock, då jag citerat Krigsministerns yttrande 1868, böra påminna, att
Chefen för Landtförsvars-departementet då derjemte föreslog, att de in¬
delta regementena skulle, hvart och ett i sin tur, ligga i fyra månaders
garnison i hufvudstaden.
Denna tjenstgöring torde dock icke kunna bibringa dem någon så
synnerligt stor öfning, att icke denna enligt Utskottets förslag skulle blifva
ännu större. Kongl. Maj:ts proposition är, hvad öfningarnes utsträckning
angår, hufvudsakligen ställd på införande hos oss af så kallade höst¬
manövrer. Herr Chefen för Landtförsvars-departementet har nyss förklarat,
att han ansåg denna tid vara den lämpligaste och ej befarade något men¬
ligt inflytande deraf på soldaternas helsa. Bruket att om hösten manövrera
med större truppmassor är taget från länder med bättre klimat än vi ega;
dessa öfningar bedrifvas allvarsammast i Preussen och hafva der visat en
synnerligen god effekt på arméens krigsbildniug och underhållande i tjenst¬
bar! skick. Men hos oss är förhållandet ju helt annorlunda, hvad klimatet
beträffar. Jag tror icke att man i någon annan del af Sverige än den
sydligaste skulle kunna med fördel hålla manövrer, sedan skörden blifvit
inbergad; i medlersta Sverige är bergningen i allmänhet icke afslutad förr¬
än i början af Oktober eller slutet af September. Öfningarne skulle så¬
ledes ej kunna börja förr än i första hälften af Oktober, men hurudan
är då väderleken ? I allmänhet sådan, att ändamålet med öfningarne all¬
deles icke kunde anses vara uppnådt, och man skulle snart nog öfvergifva
försöket. Om således manövrernas företagande på hösten i största delen
af vårt land är opraktiskt, så återstår icke något annat än att, såsom
man hittills gjort, hålla dem på sommaren och ställa dem i förbindelse
med regementsmötena. Dessa pågå nu i tjugu dygn. Om man det år
då regementet, som är i tur att deltaga i öfningsläger, indroge 6 å 8
dagar af regementsmötet, så kunde regementet lika väl på de återstående
12 å 14 dagande samöfvas med sin beväring och de medel, som besparades
af de indragna 8 dagarne skulle, jemte de nu föreslagna 100,000 R:dr,
vara fullt tillräckliga att betacka utgifterna för årets öfningsläger, som
skulle följa efter regementsmötets slut. Min öfvertygelse är att dessa till¬
gångar skulle befinnas för ändamålet fullt tillräckliga.
Då jag således tror att Utskottet icke förbisett hvad som till arméens
öfning oundgängligen behöfves, men deremot iakttagit att icke onödigtvis
föreslå medel till större utsträckning än beliofvet krafvel’, och då vid
denna riksdag sä stora summor redan blifvit till landtförsvaret anslagna,
så kan jag icke finna det ligga någon våda uti att åtminstone försöka, om
icke denna million är tillräcklig för vapen öfningar så ordnade som 186S
föreslogs, med den utsträckning, som i följd af de större anslagen nu åt
dem kan blifva gifven.
Med anledning utaf Herr Chefens för Landtförsvars-departementet an¬
märkning mot Utskottets motivering, att besparingar ej under de sednare
åren uppkommit på anslaget till vapenöfningarne och att öfningslägren
således måst inställas, her jag få anmärka, att detta endast varit förhållan¬
det under de aldra sednaste åren, utaf Indika dock ett år, 1869, varit
mycket dyrt i följd af missväxt. Hvad orsaken till detta förhållandet i
öfrigt varit, är jag icke i tillfälle att bedöma, såsom saknande derför er¬
forderliga upplysningar. Dock anser jag mig böra erinra, att 1865 ett
Den 3 0 Maj, e. m.
445
större läger hölls på Axevalla och 1867 ett på Ladugårdsgärdet vid Stock¬
holm. Sedan dess hafva endast fyra år förflutit. 1869 var det, såsom jag-
redan nämnt, mycket dyr tid; 1868 inställdes på Kongl. Maj:ts befallning
regementsmötena och penningarne användes till andra ändamål. Då det har
visat sig att det, då särskilda förhållanden icke inträffat, gått för sig att
med det nuvarande anslaget till vapenöfningar, 924,000 R:dr, då och då hålla
öfningsläger, så tror jag icke att detta, med ett anslag af 1,000,000 R:dr,
skall för den närmaste framtiden vara omöjligt. Det kan åtminstone vara
skäl att försöka om icke detta kan gå för sig, såvida lägeröfningarne an¬
ordnas på ett ändamålsenligt sätt. ställda i samband med regements¬
mötena.
Jag yrkar på de skäl jag nu anfört bifall till Utskottets förslag.
Herr vice . Talmannen M an ner s kant:z: Jag måste för min del
påyrka bifall till Första Kammarens beslut, att anslaget skall bestämmas
till 1,100,000 R:dr. Jag gör detta af det skäl att, om det för oss finnes
någon lärdom att hemta från den sednare tidens tilldragelser, så är det
val i första rummet den, att äfven eu i Girigt val öfvad armé, men som
ej föres af fullt dugliga befälhafvare, icke med någon utsigt till framgång
kan skickas emot fienden, snart sagdt icke förmår "gorå stort bättre nytta
än om den alls icke funnes till. Utgången af kriget är då intet tvifvel
underkastad, när erfarne och skicklige ledare för större trupprörelsers ord¬
nande och utförande fattas; eu sådan här är redan på förhand gifven till
spillo om den måste gå en annan bär till mötes, hvars anförare, genom
öfning, i krig eller under fred, lärt sig den svåra konsten, att kunna föra
arméer eller armékorpser i striden.
Men ingen torde kunna påstå att det högre befälet inom den svenska
arméen bär fatt den öfning i nämnda afseende, som detsamma borde hafva
tillfälle förvärfva, och under sådant förhållande må vi anskaffa huru mycket
nya vapen och sätta upp huru stort antal nytt manskap som heldst, samt
öfva detta till någon del eller helt och hållet, eller vida mera än som hit¬
tills bär skett, så fattas oss ändå någonting i hög grad väsendtligt för att
gorå vår armé användbar, sa länge vi icke draga större truppmassor af de
olika vapenslagen tillsammans och ställa dem under anförare, hvilka under
kriget efterbildande manövrer få lära sig att föra dessa trupper emot
hvarandra, för att sedermera, då verkligt krig utbryter, kunna föra dem
mot fienden. Befälhafvare!^ förmåga att skickligt leda sina truppers
rörelser är någonting lika vigtig!. ja kanhända ännu vigtigare än öfning,
tapperhet och disciplin hos soldaten: men det är just under freden sådana
anförare skola utbildas, ty har kriget eu gång börjat, då är det i allmän¬
het för sent; de experimenter, som då göras, äro i sanning allt för dyrbara.
Hafva vi ej ett befäl, som under freden lärt sig kriget, då äro, jag
upprepar det, de uppoffringar, vi i öfrigt göra på vår armé, bortkastade, de
gagna till intet. Af huru stor vigt truppmanövrer i större skala äro för
utbildningen af ett lands krigsväsende, derpå hafva vi från de sednaste
krigen de mest slående bevis. Yi;hafva der sett, huru eu nation, som
under fyratio å femtio år icke sjelf fört något krig, dock kunnat utbilda
eu sådan fullständig stridsduglighet hos sin armé, att denna lyckats att
inom kort tid till stor del eller i grund förstöra tvänne andra mäktiga
446
Den 10 Maj, e. m.
folks arméer, som under många år eller nästan oupphörligen fört krig än
på det ena och än på andra hållet och hvaraf åtminstone den ena ända
till dess varit ansedd som den främsta i verlden. Resultatet biet emeller¬
tid sådant, det blef till stor del just till följd af de stora militäriska
manövrer det segrande Preussiska folkets regering under eu lång följd af
år låtit årligen i vidsträckt skala företagas. Jag har sjelf varit närvarande
vid en sådan höstmanöver i närheten af Berlin, under hvilken 30,000 man på
ena sidan manövrerade mot lika många på den andra, och såsom åskådare af
de skeustrider, som dervid fördes, lärde jag mig åtminstone inse huru nöd¬
vändiga de äro, både för att vänja de olika vapenslagen att i större massor
manövrera tillsammans, och för att utbilda ett dugligt befäl, ifrån de lägre
graderna upp till de aldra högsta. Jag hade då i nära tjugu år vant
svensk officer, men hade under denna tid aldrig haft tillfälle att här i
landet med någon annan trupp än den jag sjelf tillhörde deltaga i några
militäriska rörelser eller att se sådana med blandade vapenslag utföras.
Jag har härmed velat häntyda på hvilken ofantlig skilnad det är
emellan en armé, som i freden utbildats till ett verkligt organiskt helt, och
den, med hvilken detta icke är förhållandet. Öfning uti att leda större
truppmassor är hvad vårt befäl beköfver och måste erhålla, men denna
öfning kan ingalunda vinnas utan att tillfälle dertill beredes, och den
vinnes ej heller på eu gång, helt hastigt, utan krafvel' starka och ihärdiga
ansträngningar, efter planmessig ordning år efter år fullföljda. Hvad Kongl.
Maj:t för detta ändamål begärt är således i min tanke nödvändigt och
det minsta som erfordras. Jag är visserligen icke i tillfälle att i det af-
seendet uppgöra några närmare kalkyler, men att jag icke mycket åtmin¬
stone misstager mig, då jag påstår, att de 100,000 R:dr, som Utskottet
velat afpruta, äro för ändamålet väl behöfiiga, derom är jag fullt öfver¬
tyg :I(h
Jag kan således icke annat än på det varmaste förorda att man på
fullt allvar sätter landets försvar i det skick, att vi icke endast ega dug¬
liga soldater, utan äfven dugliga anförare, som, när det gäller, kunna med
berättigad förtröstan till egna kunskaper och egen förmåga föra våra trupper
mot fienden. Först då är försvaret så ordnadt som det bör vara. först då
kunna vi hysa hopp om seger, i annat fall äro alla uppoffringar förgäfves.
Jag yrkar anslagets förhöjande till 1,100,000 Rall-,
Öfverläggningen var slutad. Propositioner gåfvos dels på bifall till
Utskottets hemställan, dels på bifall till yrkandet om ifrågavarande anslags
bestämmande till 1,100,000 R:dr, dels ock slutligen på anslagets bibehål¬
lande vid dess nuvarande belopp. Herr Talmannen fann ja vara öfver¬
vägande för bifall till Utskottets förslag och hemställde, (lå härvid begär¬
des votering, huruvida Kammaren ville till kontraproposition antaga det
yrkande, som afsåg anslagets bestämmande till 1,100,000 R:dr. Denna
hemställan förklarade Herr Talmannen besvarad med öfvervägande ja, men
då jemväl härom begärdes votering, blef, för kontrapropositionens bestäm¬
mande, omröstning först anställd öfver följande proposition:
Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver 9:de punkten
i Särskilda Utskottets utlåtande N:o 4, antager deras mening, som yrka
Deri 10 Maj, e. m. 447
bifall till Utskottets förslag, men med anslagsbeloppets förhöjning till
1,100,000 R:dr, ' J 6
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej ;
Vinner nej, har till kontraproposition antagits afslag å Utskottets
hemställan samt det ifrågavarande anslagets bibehållande vid dess nuva¬
rande belopp eller 924,062 R:dr 8 öre.
I denna votering röstade 66 ledamöter ja och 83 nej; hvadan den
proposition, som nu uppsattes för hufvud voteringen, erhöll följande lydelse:
Den . som bifaller, i oförändradt skick, hvad Särskilda Utskottet hem¬
ställt i nionde punkten af dess utlåtande R:o 4,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
. Sinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be-
slutit, att det här ifrågavarande anslaget skall bibehållas vid dess nu¬
varande belopp eller 924,062 R:dr 8 öre.
Denna sednare omröstning utföll med 118 ja mot 36 nej, hvadan
punkten bifallits.
Punkterna 10—18.
Biföllos.
Punkten 19.
Herr Statsrådet Abel in: Om det än måste medgifvas, att de ifråga¬
varande barackerna varit än mer beköhiga. derest Kong]. Maj:ts förslag
till _ ny värnepligtslag blifvit antagen och öfningarne för beväringen följ¬
aktligen kommit att börja tidigare på våren, så följer dock ingalunda
deraf, att barackerna under nuvarande förhållanden skulle vara obehöf-
liga. Det är icke första gången denna fråga varit på tal inom denna
Kammare, och de skäl som förut blifvit anförda för nyttan, ja! nödvän¬
digheten af barackers åvägabringande å mötesplatserna qvarstå ännu med
oförminskad kraft. Dessa skäl kunna sammanföras i följande punkter.
Det är till en början af stor vigt för manskapets helsa att sådana barac¬
ker finnas. Det bör nemligen vara klart för hvar och en, att ensamt det
förhållandet att beväringsmanskapet, som, då förläggningen i tält inträffar
tidigare på våren, ingen gång under mötet torde hafva kläderna af sig,
häraf måste erfara ett allt annat än helsosamt inflytande på sin helsa.
Man tanke sig dervid huru manskapet under en kall och fuktig väderlek,
448
Den 10 Maj, e. m.
dä det ofta med af regn genomväta kläder återkommer från exercisen,
icke ens har eu torr bädd att lägga sig på, utan endast å den kalla
marken placerade, af vatten genomdränkta halmbäddar, och att i tälten
ej heller tinnes någon plats för att torka de klädespersedlar, medelst
hvilka manskapet under natten skulle skydda sig för kyla; och det bör
vara alldeles påtagligt, att allt detta måste verka menligt på truppens
helsa, synnerligast på en yngre trupp, såsom t. ex. törsta beväringsklas-
sen, som icke eger den ringaste vana att sköta sig i läger eller uthärda
lägerlifvets besvärligheter, och hvilken dessutom, under alla förhållanden,
kommer att till öfning sammandragas under den jemförelsevis oblidaste
årstiden.
Det andra skälet hvarföre jag anser, att vi ej längre böra dröja med
uppförandet af behöfliga baracker är, att en sådan åtgärd skulle medföra
eu både direkt och indirekt besparing. Den direkta besparingen består
deruti, att barackerna i längden blifva mindre dyra än tälten, ty dessa
sednare, som ega en ganska kort brukningstid, vanligen femton år, erfor¬
dra dessutom årligen ganska stora summor för sitt underhåll. Men den
indirekta och största besparingen, genom användande af baracker i stället
för tält, ligger deruti att eu bättre tillsyn och vård kunna egnas åt alla
slags persedlar, hvilket, särdeles med afseende å de dyrbara nya gevären,
hvilka omöjligen kunna tillbörligen vårdas, om de skola stå ute under så
kallade gevärsbaracker, eller förvaras i tält der det fuktar — medför eu
högst väsendtlig ekonomisk fördel.
Det tredje skälet för uppförande af baracker är, att man inom dem
bättre kan befrämja manskapets undervisning än i tält. Om nu, såsom
ofta inträffar, exercisen till följd af ruskigt väder måste inställas, så fin¬
nas ej några lokaler, inom hvilka man kan använda sådana stunder till
att bibringa manskapet någon undervisning, eller ock måste eu sådan
blifva ganska underhaltig, inom barackerna deremot skulle e] blott theo-
retiska öfningar, såsom läsning och skrifning, kunna ega rum, utan äfven
åtskilliga praktiska öfningar ganska väl låta sig verkställas.
Slutligen finnes ett fjerde skäl, som kanske ej bör lemnas utan af¬
seende. För den händelse det nemligen kommer i fråga att mobilisera
arméen, eller med tanken derpå draga den tillsamman till öfning under
en oblid årstid, så vore det eu högst väsendtlig fördel, om det på mötes¬
platserna funnes sådana fasta bostäder eller baracker, uti hvilka trup¬
perna utan men för helsan kunde inlogeras.
På dessa skäl får jag tillstyrka bifall till Kong!. Maj:ts proposition i
denna del, dock med hänsyn till Första Kammarens beslut i frågan, med
den förändring angående anslagets utgående, som finnes upptagen i Grefve
Henning Hamiltons reservation.
Friherre Ericson: Utskottet har icke underkänt vigten af ba¬
racker för manskapet på exercisfältet och de platser der trupper komma
att sammandragas, utan Utskottet bär tvärtom med mycket intresse om¬
fattat denna fråga och ansett, att baracker böra uppföras på mötes¬
platserna. För min del skulle jag tillika önska att för de medel, som
härtill framdeles beviljas, icke uppfördes större enstaka barackbyggnader,
utan
Din 10 Maj, e.
449
utan uppfördes och anlades ordentligas, k. barackläger, hvilket onekligen
eger stort företräde mot ett tältläger. Men den föreliggande punkten har
Utskottet ansett sig höra afstyrka af det skäl, att de förutsättningar, under
hvilka Kongl. Maj:t begärt detta anslag af 350,000 R:dr till baracker för
■beväringsmanskapet å mötesplatserna, numera ej inträffat. Denna förutsätt¬
ning bestod deruti, att Kongl. Maj:ts förslag till ny beväringslag skulle
gå igenom, i hvilket fall, såsom det heter, samlingen till första bevärirms-
motet måste ske tidigare på våren än hittills, hvarföre, ock under denna
förutsättning dessa baracker voro nödvändiga. Då nu emellertid det för¬
hållandet mträffat, att Riksdagen icke antagit den föreslagna bevärings-
lagen så har följaktligen Utskottet ej kunnat tillstyrka bifall till Kongl
Maj:ts förslag i denna punkt, hvilket helt och hållet baserar sig på an-
tagandet af förutnämnda beväringslag.
Beträffande ett annat förslag, som nu blifvit förordadt, nemligen att
använda denna anslagssumma till baracker för stamtruppen, så ber ia<*
endast få anmärka, att, då något sådant förslag ej af Kongl. Makt och
ej heller af någon representant inom Riksdagen blifvit framstäldt, hvadan
detsamma ej heller i vederbörligt Utskott undergått förberedande behand¬
la g’,Sif kan, så vidt jag förstår, Riksdagen ej nu rimligtvis inlåta sig på
något beslut angående denna sak. Hvad som deremot varit föremål för
Utskottets; och nu utgör föremål för Kamrarnes pröfning är, huruvida
baracker för beväringsmanskapet numera, sedan förslaget om ny bevä¬
ringslag fallit, aro lika oundgängligen af behofvet påkallade. Då iima så¬
dana trängande behof nu företinnas, anser jag ock, att Kongl. Makts
proposition i denna del för närvarande ej bör bifallas.
_Jag )i'kar följaktligen bifall till Utskottets förslag, dock ej derföre
atU Jag är någon särskild vän af det nuvarande systemet med tältläger
under ofnmgarne, tvärtom anser jag detta hafva stora och ohjelpliga olä¬
genheter, utan derföre, att jag anser att frågan för närvarande måste an¬
ses vara förfallen.
Herr Adlersparre: Jag vill endast anföra, att jag anser den före¬
varande frågan vara af så stor vigt, att, enligt min åsigt, utan baracker
ar den basta varnephgtslag till föga gagn. Herr Chefen för Landtför-
syars-departementet synes mig nu så klart och tydligt ådagalagt detta,
att för in in del vill jag blott yrka att Utskottets förslag i den förelig¬
gande punkten afslås, samt att Herr Grefve Hamiltons reservation bifalles-
och antmher jag vördsamt om proposition å detta mitt yrkande Nåuon
vidare motivering för donna min åsigt anser jag, åtminstone för närva-
rande, vara öfverflödig, utan har jag endast med dessa ord velat till pro¬
tokollet uttala mm mening i frågan. 1
Borr Man hell: utskottet har lika lifligt som chefen för Landt-
forsvars-departementet insett baracklägersystemets stora fördelar framför
tältlägers} stenget; och derom var inom detsamma icke mer än eu enda
tanke Det skulle äfven otvifvelaktigt hafva tillstyrkt antingen hela eller
en del af det nu begärda anslaget, såvida det icke vid närmare påseende
•funnit, att det for närvarande icke tjenade till någonting, hufvudsakligen
Rilscl. Prof. 1S7J. 2 Afd. 4 Band. 9g
450
Den 10 Maj, e. m.
af det skäl, att man ännu icke kunde veta huru stora dessa baracker
borde göras och till hvithet antal de borde uppföras. Dessutom' hade Ut¬
skottet sig icke bekant, huru många beväringsklasser derstädes skulle in¬
rymmas. Vore meningen, att dessa baracker blott skulle användas af den
närvarande stamtruppen jemte första klassens beväring, hvithet dock ej af
Kongl. Maj:t blifvit föreslaget, så skulle det väl på flera af de nuvarande
lägerplatserna låta sig göra att nu genast uppföra dem, utan att allt för
mycket behöfde inkräktas på exercisplatsens område. Om deremot två
klasser beväring skulle öfvas tillsammans med stammen, så är det möjligt,
att flera af våra nuvarande lägerplatser behöfde utvidgas eller förflyttas
till annat ställe af exercisfältet för att bereda utrymme för barackerna.
Detta skulle åtminstone bestämdt blifva fallet vid Wermlands regemente,
der jag har äran vara anställd.
Det är detta praktiska skäl, som har föranledt Utskottet att for när¬
varande afstyrka bifall till det begärda anslaget.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Då redan tvänne ledamöter
af det Särskilda Utskottet vitsordat nyttan och nödvändigheten att utbyta
de gamla tälten å mötesplatserna mot baracker, så förstår jag verkligen
icke hvarföre man nu skulle vil ja motsätta sig denna förändrade anordning.
Det är visserligen naturligt, att man härvidlag nu kan börja i mindre
skala och ej genast behöfva bevilja anslag till uppförande af så många
baracker, som af regeringen ifrågaställdes, sedan förslaget till ny värne-
pligtslag för närvarande har fallit, och skulle då, såsom eu talare hai sagt,
på några mötesplatser utrymme saknas för dylika baracker, så kunde man
ju låta anstå med deras uppförande derstädes och börja uppbygga dem
på sådana ställen, der lokalen är fullt lämplig. Men då man har rådrum
dertill, måste det vara bättre att för det af alla erkända nyttiga ända¬
målet’anslå en mindre summa årligen, än att sedan nödgas gifva ett större
anslag för att på eu gång kunna utföra detta arbete i större skala. Sjelf
kan lag vitsorda hvad jag erfarit, att beväringsynglingarne må vida bättre
i baracker än i tält, samt att tälten, ehuru kanske billigare vid anskaffan¬
det dock genom sin kortare varaktighet i längden blifva kostsammare än
barackerna. Under förutsättning jemväl att, enligt Krigsministerns för¬
slag beväringens öfningar skulle komma att börjas tidigare på våren an
nu är händelsen och då öfningstidens väl belmfliga utsträckning icke länge
torde kunna uppskjutas, så tror jag, att det kunde vara skäl att ju förr
dess heldre uppföra dylika sky dels väggar, på det att landets bevärings-
ynglingar — våra egna söner — under öfningstiden ej måtte fara allt för
illa och utsätta sig för förkylning och deraf föranledda sjukdomar.
Jag tillstyrker bifall till Grefve Hamiltons reservation.
Herr Statsrådet Abel in: Om, såsom man synes angelägen förklara,
man verkligen erkänner vigten af att hafva dessa baracker, så bör man
väl ock, synes det mig, någon gång göra början med deras uppförande;
och en vacker sådan 'skulle komma att ske, om Riksdagen lemnade sitt
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i detta afseende. Då man såsom skal för
sin vägran att bevilja anslaget anför, att åtskilliga anordningar måste vid¬
tagas °på mötesplatserna för dessa barackers ändamålsenliga uppförande,
Den 10 Maj, e. in. 45 ^
så viU jag erinra, att länsstyrelse!! ej lärer förbise hvad härutinnan be-
äotves, och att Riksdagen gjorde klokast att öfverlemna dessa bestyr åt
samma styrelse, hvilken, såsom varande bäst i tillfälle att bedöma förhål¬
landena, ej lärer underlåta att ordna detta på bästa sätt. Vidkommande
äter frågan om den truppstyrka, som barackerna äro afsedda att inhysa,
så vill jag upplysa, att detta anslag innefattar eu tillräcklig summa för
uppförande af baracker åt en klass af beväringen, hvarigenom alltså de
yngste och de tidigast på året exercerande värnepligtige kunde komma un¬
der tak. Detta ensamt anser jag innebära tillräcklig anledning för Riks-
dagen att ej afslå det nu begärda anslaget. Men härigenom blefve äfven
eu möjlighet för stamrekryterna att blifva inlogerade i dessa baracker,
hvarigenom, till fördel för det allmänna, persedelvården och undervisningen
äfven tor dem kunde bättre befrämjas. °
Då sålunda genom Riksdagens 'bifall till det nu begärda anslaget eu
endast skyldig omtanke för landets söner ådagalägges och stora fördelar i
otrigt^ vinnas, anhåller jag att Kammaren må behjerta Kong! Maj:ts fram¬
ställning 1 denna punkt.
Tj, ^frr ®v.®n Nilsson i Österslöf: Jag vill instämma med de begge
Utskottsledamöter, som redan yttrat sig i denna fråga, samt för öfrigt fästa
uppmärksamheten derpå, att vi ej hafva några outtömliga tillgångar, hvar¬
före vi ock noga må betänka oss, innan vi bevilja alla de anslagsfordrin-
gar, som bär oupphörligt komma i fråga. För min del anser jag, att
dessa baracker för närvarande ej äro så oundgängligt nödvändiga, att man
ej till ett annat år kan låta anstå med deras uppförande.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets förslag bifölls.
Punkten 20.
Bifölls.
Punkten 21.
Herr Statsrådet Abelin: Den ifrågasatta utvidgningen af gevärs-
och persedelförråden har sin stora både militära och ekonomiska vigt; och
jag kan ej bättre motivera alla de skäl, som ur ekonomisk synpunkt tala
för denna utvidgning, än genom att uppläsa ett af General-intendenten
atgitvet yttrande i ämnet, och hvilket lyder sålunda:
bristande utrymme i de å regementenas mötesfält be-
xintliga förrådsbyggnader, kan den derstädes förvarade, stam- och bevä-
ringsmanskap tillhörande, dyrbara materiel af alla slag icke på behörigt
satt efterses och vårdas, hvilken olägenhet kommer att än ytterligare ökas,
i man af nu pågående afsändningar af klädesbyxor till beväringsförråden;
hvarjemte utrymme, i dessa förrådsbyggnader helt och hållet saknas såväl
för de jemväl nu tillverkade, för beväringsmanskapet afsedda, nya kapot-
terna, hvilka derföre måste tillsvidare uppläggas uti arméens allmänna
452 Ilen 10 JIaj’ e- ni-
förråd i Stockholm och Göteborg, som ock för de under arbete varande
trossfordon, hvilka skulle på regementena utdelas.
Svårast och betänkligast framstå dessa förliållanden vid de tillfallen,
då efter slutade beväringsmöten, de af nämnda manskap begagnade tusen¬
tals persedlar af olika slag skola i regementsförråden åter intagas Något
annat sätt att dervid tillvägagå gifves icke, än att hopa persedlarne på
hvarandra, för att, sedan inlevereringen verkställts och de många Övriga
åligganden, som tillhöra regementskommissariens befattning vid bevärings-
manskapets uppbrott från lägret, blitvit afslutacle, eu eller annan olag der-
efter, med biträde af handtverkare och öfrige vederbörande, genomse denna
mångfald af persedlar, som då måste åter uttagas ur förrådet för under-
gående af besigtning samt derpå följande rengöring och iståndsättning,
innan de kunna antingen på nytt utlemuas till begagnande af den några
dagar derefter inryckande 2:dra beväringsklassen eller ock, efter slutade
modell, uppläggas till förvarande, sfi godt sådant sig göra låter. Inträffar
nu regnväder sista dagarne före beväringens uppbrott eller under besigt-
ningen° af persedlarne, som i allmänhet måste företagas under bär himmel,
kan den derigenom uppkommande skadan å materieleu, till följd af omöj¬
ligheten att i förrådet torka persedlarne, svårligen beräknas. Och kan det
derföre icke heller alltid undvikas, att icke till bära beväringsklassen ut-
lemnas kläder och remtygspersedlar, som ännu icke hunnit torka sedan de
varit begagnade af den lista beväringsklassen.
Att, under sådana ogynsamma omständigheter, de i dessa samma för¬
rådsbyggnader — såsom förhållandet är på de aldra bestå ställen för¬
varade dyrbara gevär skola mer eller mindre taga skada, är naturligi, och
kan i allmänhet, till följd af allt detta, någon egentlig och verklig per¬
sedelvård knappast ifrågakomma eller möjlighet förefinnas att mellan mö¬
tena kunna kontrollera förrådens innehåll.“
För att lemna tillfälle att ur militärisk synpunkt bedöma tragan,
torde det vara tillräckligt fästa uppmärksamheten derpå, att om en arme,
hvilken som helst, skall uppfylla sitt ändamål, det är af högsta vigt att
i hast kunna mobilisera densamma: men sådant kan ej ske utan att de
för kriget erforderliga vapen och persedlar af alla slag äro lämpligen föi-
delade i landsorterna. Persedelförrådeu äro dock för närvarande alldeles
otillräckliga för att emottaga de för sådant ändamål inom de särskilda
orterna erforderliga persedlar, hvarföre ock deri nu ifrågasätta utvidgnin¬
gen af förråden är åt högsta behof påkallad.
Af dessa skäl hemställer jag om bifall till Kong! Mapts proposition,
dock med anledning af Första Kammarens härom fattade beslut med den
fördelning af anslaget, som innefattas i Grefve Hamiltons reservation.
Friherre Ericson: Det är min skyldighet att äfven vid denna
punkt söka taga Utskottet i försvar. Utskottet har för gevärsförråder
föreslagit 25,000 Ihclr, Kongl. Maj:t deremot har för gevärs- och persede -
förråder begärt 150,000 R:dr. Kongl. Maj:ts förslag i denna del bär till¬
kommit dels under den förutsättning att förslaget till ny värnepngtslng
skulle gå igenom och att till följd deraf större persedelförråd blefve er¬
forderliga; dels ock under den förutsättning att förökning af stamtruppen
äfvensom uppsättandet af nya regementen och anordnandet af nja mötes-
Den 10 Maj, e. m. 453
platser, såsom följder af flen nya armé-organisationen, skulle vinna Riks¬
dagens bifall. Nu har emellertid allt detta förfallit, och Utskottet har
vid sådant förhållande blott att se till, hvilka anslag som numera äro
nödiga. Utskottet har dervid ej haft något annat material att tillgå till
ledning för sitt omdöme än en promemoria från Oktober 1870 af G ener al-
falttygmästaren, hvilken i sitt förslag upptagit en summa af 25,000 R:dr,
såsom erforderlig till utvidgning af gevärsförråden för år 1872. Hvad
åter angår persedelförråden har Utskottet ej haft något material att tillgå
för bedömande af,. huruvida någon utvidgning af dessa förråd är ound¬
gängligen nödvändig; och de upplysningar, som nu i detta afseende blifvit
lemnade åt Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet,
synas mig ej kunna föranleda till något beslut å Kammarens sida i eu
fråga, som helt och hållet är af Utskottet opröfvad. Vidkommande slutligen
reservationen, afgifven af Grefve Hamilton, för hvilken, äfvensom för de
Herrar, hvilka med honom förenat sig, jag hyser den största aktning, så
vet jag sannerligen ej, hvarifrån de hem tat denna siffra af 75,000 R:dr,
såsom det belopp, hvilket vore erforderligt' för meranämnda förråd. Denna
Slöra synes mig vara gripen ur luften, och hvilar ej på några bestämda
uppgifter från någon myndighet. Slutligen måste jag erkänna att jag
matte misstagit mig vid behandlingen af detta ämne inom Utskottet, ty
.^roclde jag att. de ärade reservanterne afsågo endast uppförande af
perärsförråder för sina 75,000 R:dr, men nu ser jag att de menat äfven
persedelförråd er.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag, som angifver det
belopp, som Kongl. Maja begärt och Utskottet under närvarande förhål¬
landen ansett vara behöHigt för det ifrågavarande ändamålet: gevärs-
förråäet.
Herr Sven Nilsson i Österslöf anhöll få antecknadt, att äfven han
yrkade bifall till Utskottets förslag. Härmed var öfverläggningen slutad
och Utskottets hemställan bifölls.
FunJden 22.
Friherre Ericson: I enlighet med det beslut, som Första Kamma¬
ren angående denna punkt redan fattat, har jag äran föreslå, att äfven denna
Kammare behagade Desluta att till Utskottets förslag i denna punkt foga
följande tillägg: “dock endast såvida de ej sedermera varda anställde i an¬
nan allmän tjenst, i hvilket fall pensionen skall minskas i förhållande till
de med nämnda tjenst förenade löneförmåner, derest dessa understiga
pensionsbeloppet, men helt och hållet indragas för den händelse att löne¬
förmånerna uppgå till berörda belopp. “
Vidare anfördes ej. Jemlikt detta yttrande bifölls punkten med
följande vid slutet fogade tillägg: “dock endast så vida de ej seder¬
mera varda anställde i annan allmän tjenst, i hvilket fall pensionen skall
minskas, i förhållande till de med nämnda tjenst förenade löneförmåner,
derest dessa understiga pensionsbeloppet, men helt och hållet indragas,
454 Den 10 Maj, e. in.
för den händelse att löneförmånerna uppgå till eller öfverstiga berörda
belopp11.
§ 10.
Herr Sjögrön, som med anledning af inträöadt svårare sjukdomsfall
inom hans familj, anhållit om 8 dagars ledighet från riksdagsgöromålen,
att beräknas från och med morgondagen, tick nu denna ansökning sig
beviljad.
§ 11.
Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:
N:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga
om öfverlåtande på Blidö församlings fattigvård af Kronans rätt till
qvarlåtenskapen efter atlidne arbetskarlen Petter Bengtsson i Köpman-
holm;
N:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtande åt Calmar landsförsamling under ständig besittningsrätt af en
jordrymd från landshöfdingebostället Skälby till skolhusplan och plan-
teringsland för en fast folkskola;
N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
eftergift till förmån för staden Halmstad af Kronans rätt till danaarf
efter enkan L. Sundell, född Grundberg;
N:o 28, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter Kloc¬
karen C. P. Bergstedts aflidna hustru Anna Maria Bergstedt, född Reis;
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
afträdande till Warbergs stad af ett till Warbergs f. d. fästning hörande
jordområde;
N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om eftergift
till hemmansegaren N. P. Jonssons i Hössjö konkursmassa af bränvins-
tillverkningsskatt;
N:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga om
afskrifning ur Kronans jordebok och räkenskaper af Böle bys skatte-
laxfiske;
N:o 32, i anledning af år 1870 verkställd revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868;
N:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
eftergift af den Riksarkivet genom testamente af Sekreteraren i Krigs-
hofrätten Grefve Carl Erik Ludvig W alter Posse tillagda rätt till en del
af hans qvarlåtenskap;
Den 10 Maj, e. m.
455
N:o 34, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition, angående af¬
söndring af jord från mönsterskrifvarebostället Gösslunda Knektegården
vid Westgöta-Dals regemente till skolhusplan och planteringsland för Göss¬
lunda församlings folkskola;
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga om
skattefrihet för kapeilpredikantsbostället i Malå församling af Wester-
bottens län;
N:o 36, i anledning af väckt motion om eftergift af den rätt Kronan
kan ega till qvarlåtenskapen efter afiidna Emma Ulrika Welin;
_N:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
befrielse för Timmermannen Anders Johnsson från honom ådömd ersätt¬
ningsskyldighet för skadad proviant;
N:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
försäljning af en Göteborgs hospital tillhörig qvarnlägenhet i Forss ström
af Ahle härad och Elfsborgs län;
N:o 39, angående ett å staden Stettins vägnar framstäldt förliknings-
anbud uti ett af samma stad mot Kong], Maj:t och Kronan instämdt
skuldfordringsmål;
N:o 40, angående förslagsanslaget till teknisk-ekonomisk beskrifning
öfver statens jernvägsbyggnader;
N:o 41, angående medgifvande att ett till vägförbättringsarbete i Chri-
stianstads län beviljadt statsbidrag får utgå, ehuru intressenterne i ar¬
betsföretaget, genom underlåtenhet att i rätt tid börja arbetet, förverkat
statsbidraget;
N:o 42, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Första
hufvudtitel;
N:o 43, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
hufvudtitel;
N:o 44, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Tredje
hufvudtitel;
N:o 47, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
hufvudtitel; och
N:o 48, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde
hufvudtitel.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets memorial:
N:o 77, med förslag till de stadganden angående Riksgälds-kontorets
skulder och fordringar, som böra införas i det nya reglementet för detta
verk;
456
Den 10 Maj, e. m.
N:o 78, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,,
angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu icke utbetalda
statsbidrag;
N:o 82, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut röran de Stats¬
utskottets utlåtande N:o 70, i anledning af väckt motion i afseende på
uppvärmnings- och luftvexlings-anstalterna i Första Kammarens sessions-
rum; och
N:o 83, i anledning af erhållna återremisser i vissa delar af utlåtan¬
det N:o 42, i fråga om statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar;
äfvensom
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1, i anled¬
ning af väckt förslag om antagande af ett svenskt myntsystem grundadt
På guld.
Kammaren beslöt att alla dessa ärenden, som nu första gången bord¬
lädes, skulle sättas främst till föredragning i nästa sammanträde.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som i detta efter-
middags-sammanträde blifvit af Kammaren fattade.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. lie. m.
In hdem
H. Husberg.