145
Ilen 18 Mars, f. in.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag öfver de i §§:na 3 och 5 här ofvan
omförmälda beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. half 12 e. in.
In fidem
11. Husberg.
Lördagen den 18 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Herr Statsrådet Berg, som hos Herr Talmannen låtit anmäla, det
lian, på Kongl. Maj:ts befallning, hade att till Kammaren öfverlemna åt¬
skilliga Kong!. Maj:ts nådiga propositioner, framträdde nu och aöemnade
dessa propositioner, nemligen:
l:o) angående Postverkets utgifts-stater för år 1872;
2:o) angående upplåtande af mark från Carlbergs och Haga kungs¬
gårdar till utvidgande af Nya kyrkogården utanför Stockholm;
3:o) angående försäljning af en Göteborgs hospital tillhörig qvarnlä-
genhet i Forss ström af lille härad och Elfsborgs län;
4:o) med förslag till förordning angående fattigvården; och
5:o) angående understöd af allmänna fatFgvårdsmedel åt arbetsföre
svenske medborgare, hvilka i nödställd belägenhet aflemnas å svensk gränsort.
Herr Ullmannen förklarade, vid emottagande! af dessa nådiga propo¬
sitioner, att Kammaren skulle åt desamma egna grundlagsenlig behandling.
§ 2.
Justerades protokollen för den 9 och 11 innevarande månad, äfven¬
som de protokollsutdrag för den 15 dennes, hvilka förut icke blifvit till
justering upplästa.
Riksd. Putt, 1871. 2 Afd. 2 Band.
10
146
Den 18 Mars, f. m.
§ 3.
Nedanintagna trenne protokoll upplästes:
År 1871 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes valmän, för att,
jemlikt 71 och 73 §§ Riksdagsordningen, utse Riksdagens Fullmäktige uti
Riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos, efter valförrättnin-
garnes slut, hafva blifvit utsedde till
Ordförande:
Herr Fåhrceus, Olof Immanuel, f. d. Statsråd.......med 46 röster;
Öfrige Fullmäktige:
Friherre Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten på Kongl. Maj:ts Flottas
indragningsstat.......................med 48 röster,
Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, Kapten . „ 48 „
Herr Lindroth, C. A., Grosshandlande............ „ 48 „
„ Ifvarsson, Carl, i Wärestorp, Hemmansegare..... „ 48 „
„ Dufwa, Alfred Wilhelm, vice Häradshöfding . . . . 43 „
„ von Stockenström, Carl Reinhold Rolhem, Bruksegare .. 24 „
den sistnämnde efter lottning med Friherre af Ugglas, Gustaf, f. d.
Statsråd, som. jern väl erhållit 24 röster.
Suppleanter:
Herr Levertin, C. O., Grosshandlande............med 47 röster,
„ Rosenberg, G. M., Grosshandlande........... „ 47 „
„ Svanberg, C. Th., Spegelfabrikör............ „ 24 „
sedan dels en valsedel förklarats ogiltig, dels lottning anställts emellan
dem, som erhållit 47 röster, för bestämmande af den ordning, i hvilken
de skulle såsom suppleanter inträda.
Fr. Piper. Eric af Klint.
John Ericson. Ivar Lyttkens.
År 1§7-1 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes valmän, för att,
jemlikt 71 och 73 §§ Riksdags-ordningen, utse Riksdagens Fullmäktige uti
Riksgälds-kontoret, jemte suppleanter för dem; och befunnos, efter val-
förrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till
Ordförande:
Grefve Hamilton, Henning, f. d. Statsråd..........med 48 röster.
Öfrige Fullmäktige:
Herr Hierta, Carl Gustaf, Kapten............. . med 48 röster,
Friherre Fock, Alfred Henne Edvard, Expeditionssekreterare „ 48
Den 18 Mars, f. m.
147
Herr Warburg, Samuel, Grosshandlande...........
„ Berger, Anders Alexander, Bruksegare........ „
„ Holmgren, Hjalmar, Professor............. n
n Kinmanson, Carl Leonard, Kammarrättsråd..... „
den sistnämnde efter lottning med Herr von Ehrenheim,
f. d. Statsråd, som jemväl erhållit 24 röster.
48 röster,
48
48
24
Pehr
vt
Jacob,
Suppleanter:
Herr Klingenstjerna, Eric Gustaf, Öfverstelöjtnant .... med 48 röster,
„ Gripensvärd, Jacob Olof, Auditör........... „ 48 „
„ Rootli, Gustaf, Grosshandlande............. „ 48 „
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Fr. Piper. Eric af Klint.
John Ericson. Ivar Lyttlcens.
År 1871 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes valmän, för att utse
tre styrelseledamöter jemte tre ‘ suppleanter vid hvardera af lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, efter valförrättningar nes
slut, hafva blifvit utsedde:
Yid lånekontoret i Göteborg.
Styrelseledamöter:
Herr Mörner, Carl Otto Stellan, Öfverstelöjtnant
„ Gren, J. Olof, Grosshandlande.......
,, Arvidson, Christian, Grosshandlande ....
sedan en valsedel förklarats ogiltig.
Suppleanter:
Herr Delbanco, Edvard, Fabriksidkare............med 46 röster,
„ Åwall, Joh. Ad., Handlande.............. „ 45 ,.
„ Lewgren, And. Wilh.,.................... 45 „
sedan dels två valsedlar förklarats ogiltiga, dels lottning anställts
emellan dem, som erhållit 45 röster, för bestämmande af den ordning, i
hvilken de skulle såsom suppleanter ingå.
Vid lånekontoret i Malmö.
Styrelseledamöter :
Friherre Bennet, Wilhelm, f. d. Öfverste . . .
Herr Bager, Johan Petter, Handlande.....
„ Kiellander, Ludvig, Ryttmästare.....
sedan en valsedel förklarats ogiltig.
med 47 röster,
. 47 „
med 47 röster,
» 47 „
44 „
148
J)en 18 Mars, f., m.
Suppleanter:
Herr Hedman, Gabriel, Handlande .............. med 46 röster,
„ Prick, Rudolf, Rådman ................... 44 „
„ Persson, Anders, i Burlöf, f. d. Riksdagsfullmäktig . ,, 42
sedan en valsedel förklarats ogiltig.
Vid lånekontoret i Wisby.
Styrelseledamöter:
Herr Cramér, Rudolf, Konsul......
„ Bergman, Carl Johan, Lektor . .
„ Kolmodin Gustaf, Landtbrukare .
sedan två sedlar förklarats ogiltiga
Suppleanter:
Herr Söderberg, Daniel, Theol. Doktor............med 46 röster,
„ Stenberg, Carl, Konsul................ . „ 44 „
„ Kolmodin, C. J., Handlande.............. „ 42 „
sedan en sedel förklarats ogiltig.
Fr. Piper. Eric af Klint.
John Ericson. Tvär Lyttkens.
Dessa protokoll lades till handlingarne; och skulle Riksdagens Kansli¬
deputerade om de sålunda försiggångna valen i vanlig ordning underrättas
samt anmodas att låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag till så
väl förordnanden för de valde, som ock till de underdåniga skrivelser,
hvarigenom de nu skedda valen af Fullmäktige i Riksbanken och Riks-
gälds-kontoret komme att hos Kongl. Maj:t anmälas.
§ 4.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 9, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till författning an¬
gående förändradt stämningssätt i vissa fall, dels ock enskild motion i
samma ämne.
-4 ■; ■ >' ■ •dlf;i
Utskottets första hemställan (sid. 3 i utlåtandet):
Bifölls.
Utskottets förslag till förordning angående förändradt stämningssätt i
vissa fall (sidd. 4 och 5):
Sedan § 1 i detta förslag blifvit uppläst begärdes ordet af
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr
Talman! mine Herrar! Jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att,
med 46 röster,
„ 46 „
,, 46 ..
Den 18 Mars, f. m.
149
då den nu upplästa delen af Utskottets hemställan innefattar icke blott
den första paragrafen af ifrågavarande lagförslag utan äfven ingressen till
Riksdagens beslut, man skulle genom ett enkelt bifall härtill väl godkänna
nämnda, med det Kongl. förslaget i denna del lika lydande paragraf, men
på samma gång förklara, att Kongl. Maj:ts proposition icke kan i sin hel¬
het oförändrad antagas, och sålunda fatta ett beslut, som rörer äfven den
andra paragrafen. Jag hemställer derföre, huruvida icke Kammaren först
bör fatta beslut endast angående den första paragrafen, samt ingressen
sedermera erhålla den lydelse, som blir en följd af Kammarens beslut
rörande den andra paragrafen.
Vidare anförde
Herr C ar lön: Då den af Hans Excellens Herr Justitie-statsmini-
stern framställda anmärkning afser ingressen och icke den första para¬
grafen af ifrågavarande lagförslag, om hvilken paragraf Kammaren nu
torde kunna fatta beslut, hemställer jag att frågan om ingressens lydelse
måtte uppskjutas till dess äfven den andra paragrafen blifvit afgjord, då
vi kunna formulera densamma i enlighet med det beslut. Kammaren fattat
rörande begge paragraferna.
Med anledning af hvad sålunda angående föredragningssättet blifvit
anfördt, visade Herr Talmannen, att författningsförslagets lista §, sådan
densamma åt Utskottet uppställts, icke vore afvikande från Kongl. Maj:ts
proposition; att deremot i 2:dra §:n en afvikelse blifvit föreslagen; och att
följaktligen, enär af den lydelse, som Kammaren kunde komma att gifva
åt sistnämnde 2:dra §, blefve beroende, huruvida ingressen till Utskottets
hemställan borde bibehållas oförändrad eller icke, Herr Talmannen funne
de särskilda författningsparagraferna, hvar för sig, böra först komma un¬
der föredragning, och ingressens lydelse derefter blifva föremål för beslut.
I enlighet med denna åsigt, som af Kammaren godkändes, gaf Herr Tal¬
mannen proposition på bifall till nu föredragna 1 §; och blef denna pro¬
position med ja besvarad.
Rörande § 2 eif samma förslag yttrade:
Herr Bovin: Med 2 § i det Kongl förslaget till författning an¬
gående förändradt stämningssätt i vissa fall afses att erhålla ett stadgande
om sättet att delgifva en person stämning i det fall, att han är veterligen
ur riket faren, utan att upplysning kunnat vinnas, hvar han uppehåller
sig. I afseende härå föreslår Kongl. Maj:t, att stämningen skall kungöras
i allmänna tidningarne, men såsom vilkor för begagnandet .af detta stäm¬
ningssätt bestämmer det Kongl. förslaget: l:o att den ur riket farne icke
hos domaren eller domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende,
uppgifvit viss person, som eger att för honom emottaga stämning, 2:o) att
anvisning å sådant ombud icke kunnat på annat sätt erhållas, och 3:o)
att omständigheter förekomma, de der utmärka att han håller sig undan
eller att han har för afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande
ort. Lag-Utskottet har bibehållit dessa vilkor med undantag af det andra
150
Den 18 Mars, f. ni.
vilkoret eller det, som i den Kongl. propositionen innefattas i orden “eller
anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas", hvilka ord Utskottet i
sitt förslag uteslutit. Såsom skäl för borttagandet af detta vilkor har
Utskottet icke anfört annat, än att de öfriga bestämmelserna synts Ut¬
skottet innebära tillräckliga garantier till betryggande åt svarandens rätt.
Jag kan för min del icke biträda denna åsigt, utan anser att denna be¬
stämmelse bör qvarstå. Genom borttagandet af detta vilkor skulle man
utsträcka rättigheten att delgifva en person stämning medelst densammas
kungörande i tidningar^; äfven till det fall då den, som skall stämmas,
veterligen ställt ombud för sig, ehuru han före sin afresa till utrikes ort
icke hos domstolen eller domaren i hemorten gjort anmälan derom. Ut¬
skottet har, såvidt jag kan fatta, icke tillgodosett en svarande parts rätt
i detta fall. Jag kan således icke finna annat än att ett uteslutande af
ofvan anförda ord innebär eu försämring i det Kongl. förslaget, som uppen¬
barligen skall leda derhän, att Kongl. Majrt torde finna sig förhindrad att
fastställa den af Utskottet föreslagna lagförändringen, i händelse densamma
vutine Riksdagens bifall.
Med åberopande af de skäl, jag i min reservation vidare andragit, yrkar
jag alltså, att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets hemställan rö¬
rande denna paragraf, bifalla Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt skick,
synnerligast som Första Kammaren redan lemnat sitt bifall till det Kongl.
förslaget.
Herr Carlén: I motsats till den näst föregående talaren anser jag
att Utskottet haft goda skäl för den förändring i 2 § af det Kongl. för¬
slaget, hvarom Utskottet hemställt. För rättigheten att stämma en person,
som veterligen är ur riket faren, utan att upplysning kunnat vinnas hvar
han sig uppehåller, medelst stämningens kungörande i allmänna tidnin¬
garne, stadgar det Kongl. förslaget, bland andra, det vilkor att den person,
som lemnat riket, icke hos domaren eller domstolen i den ort, der han
sednast var i riket boende, uppgifva viss person, som eger att för honom
emottaga stämning Detta _ vilkor har Utskottet i sitt förslag bibehållit.
Men det Kongl. förslaget innehåller derjemte den föreskrift, att ifråga-
komna stämningssätt icke får begagnas, förr än man efterforskat huruvida
den, som rest utrikes, icke heller ställt för sig annat ombud, som han icke
hos auktoriteterna anmält, heller att åtminstone anvisning å sådant ombud
icke kunnat erhållas. Det torde blifva ganska svårt för eu kärandepart
att förskaffa sig besked härom, och äfven om han, då målet förekommer
vid domstol, kan visa sig hafva anställt efterforskningar i detta afseende,
utan att han ändock erhållit upplysning om sådant ombud, bör man be¬
sinna att ingen då finnes, som kan bevaka svarandens rätt. Domaren
kan icke i sakens då befintliga skick ex nobili officio företaga eu under¬
sökning, huruvida efterforskningarne i frågan om svaranden ställt ombud för
sig eller icke varit tillbörligen sorgfalliga, och svaranden, som är från¬
varande, ken ej framställa invändning mot kärandens åtgärder härutinnan.
Domstolen dömer i saken, men då svaranden återkommer, kan det befin¬
nas, att ombud verkligen funnits och att anvisning derå kunnat erhållas,
om blott käranden användt något större möda vid sina efterforskningar;
och domen blir då till intet.
Den 13 Mars, f. in.
151
Dessutom torde lagstadgandet med den af Utskottet föreslagna för¬
ändring bidraga till befordrandet af god ordning och reda, derigenom att
de, som resa utrikes eller såsom emigranter alldeles öfvergifva fädernes¬
landet, vandes att hos domaren eller domstolen i hemorten uppgifva, hvil¬
ken person de bemyndigat att i deras ställe emottaga stämningar; och
detta mål vinnes genom ett bifall till Utskottets förslag.
Då emellertid det Kongl. förslaget redan blifvit, på sätt den fö¬
regående talaren anmärkt, i oförändradt skick af Första Kammaren an¬
taget, och då det är svårt att få den ifrågavarande, af behofvet påkallade
lagförbättringen till stånd, såvida man icke låter jemka med sig, vill icke
heller jag göra annat yrkande än på bifall till den Kongl. propositionen,
utan förändring i densamma, synnerligast som Herr Justitie-statsministern
i sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrat, att ifrågavarande lagförslag
endast vore att betrakta såsom en provisionel lag så till vida, som inom
en icke aflägsen framtid förslag till ordnande af stämningsförfarandet i sin
helhet genom en ny lag torde komma att till Riksdagens antagande fram¬
läggas. Skulle det då befinnas, att ofvanberörda bestämmelse bör bort¬
tagas, är det lätt att då göra detta, och man har äfven den under tiden
vunna erfarenhet att lägga till grund för sitt beslut. Det är förnämligast
detta sista förhållande som gör, att jag anser, att man, för att vinna nå- ,
got, äfven bör bifalla Kong!. Maj:ts ifrågavarande proposition oförändrad.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr Tal¬
man! mine Herrar! Ehuru möjligen öfverflödigt i och för sjelfva sakens
utgång, anser jag dock mig böra bemöta några af de emot det Kongl.
förslaget framställda anmärkningar. Villigt erkännande den göda afsigt,
Lag-Utskottet haft, att genom den ifrågasatta ändringen i denna paragraf
af den Kongl. propositionen åstadkomma god ordning och reda genom före¬
skriften att den, som reser utrikes, ovilkorligen skall, der han vill be¬
trygga sig mot äfventyret af stämnings delgifvande medelst kungörelse i
tidningarne, hos domstolen eller domaren anmäla ombud för sig, ber jag
likväl att få fästa uppmärksamheten derå, att berörda anordning är alldeles
ny, och då en sådan anordning vidtages, bör man ställa så till, att man
icke dermed sårar andra häfdvunna rättsförhållanden och sedvänjor. Jag
tror, att det allmänna rättsmedvetandet skulle känna sig föga tilltredsstäldt,
om man genom att borttaga ifrågavarande bestämmelse ur det Kongl. för¬
slaget skulle utsträcka rättigheten att genom kungörelse i tidningarne
stämma en person, som rest utomlands, äfven till det fall, då kändt är
att denne i hemorten har ombud för sig, ehuru han underlåtit att derom
göra anmälan hos domstolen, och ber jag att i detta hänseende särskildt
få erinra t. ex. om köpmän, hvilka låta sina affärer handhafvas genom
prokurister. 1 afseende på den anmärkta svårigheten att vid domstol
bevisa, att anvisning å en utomlands varande persons ombud i hemorten
icke kunnat erhållas, så föreställer jag mig, att denna svårighet ej är
större än den, som uppstår vid försök att styrka, att upplysning icke
kunnat vinnas, hvar den uppehåller sig, som skall stämmas. I båda dessa
fall kan man icke komma till absolut visshet, utan kärandeparten söker
upplysningen och anvisningen der den sannolikast bör kunna erhållas, och
152
Den 18 Mars, t', m.
när lian deruti icke lyckas, tager lian om detta förhållande ett intyg,’
hvilket sedermera torde få gälla såsom tillräckligt bevis i detta fall.
Jag anser på dessa grunder det Kong!, förslaget hafva bättre skäl
för sig, än det af Utskottet framlagda.
Herr Grefve Sparre: För min del har jag icke bidragit till Ut¬
skottets beslut om förslaget till ifrågavarande paragrafs lydelse och, om
jag än skulle kunna hafva något att anmärka emot stiliseringen af denna
paragraf i det Kong! förslaget, så anser jag likväl, vid det förhållande att
Första Kammaren redan bifallit Kongl. Maj:ts nådiga proposition i oför-
ändradt skick, det icke vara skäl att allt för mycket tumma på inne¬
hållet af det Kongl. förslaget, då man är belåten med sjelfva saken. Jag
yrkar bifall till den Kongl. propositionen oförändrad.
Herr Ribb ilig: Herr Talman! mine Herrar! Jag ber endast att få
tillkännagifva, att jag instämmer i den reservation, Herr Bovin afgifvit,
och tillstyrker. bifall till Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt skick.
Jag gör dock icke detta med det tillägg, att då Första Kammaren redan
lemuat sitt bifall till det Kongl. förslaget, så, ehuru det icke är så utan
att anmärkningar kunna deremot göras, man ändock för att vinna en
önskad lagförbättring bör finna sig vid och bifalla förslaget, utan jag
bifaller det Kongl. förslaget oförändradt, derföre, att jag anser det vara
bättre, än det af Urskottets majoritet framlagda förslag. Det är temligen
vanligt, att en affärsman, då han reser utrikes, sätter ett ombud i sitt
ställe, men att för domstol uppgifva ombudet gör han troligen sällan, så¬
vida han icke ligger i process med någon och således under sin bortovaro
kan vänta stämning. Om ifrågavarande lagparagraf antagos med den af
Utskottet föreslagna förändring, så ligger deri alltså icke någon fördel,
utan en person, som reser utrikes, betages derigenom en rättighet, som
han eljest eger, eller denna rättsutöfning försvåras åtminstone, då det, så¬
som redan anmärkt blifvit, icke är brukligt att för domstolen uppgifva
hvilket ombud man i hemorten ställt för sig. Hvad beträffar den af Ut¬
skottet antydda svårighet att bevisa, att man ej kunnat anträffa ombudet,
så är denna svårighet, enligt mitt förmenande, mera imaginär än verklig.
Att bevisa eu icke-tillvaro förefaller äfven mig ej allenast svårt, det är
rentut s‘ågdt omöjligt, men hvad man kan bevisa, det är att man vidtagit
åtgärder för att finna eu person, men icke lyckats. Om nu också en an¬
nan, som bär bättre förmåga att söka, kunnat träffa honom, så bevisar
detta dock ej att jag, derföre att min förmåga i detta afseende är mindre,
likväl icke gjort hvad jag kunnat för att träffa personen, och dermed sy¬
nes äfven lagens föreskrift i detta afseende vara till fullo iakttagen.
.....d;*g tager mig friheten att yrka bifall till den Kongl. propositionen
oförändrad, ty den är bättre än Utskottets förslag.
Öfverläggniugen förklarades slutad. På framställd proposition blek
i enlighet med hvad under öfverläggningen yrkats, Utskottets förslag af-
slaget samt motsvarande paragrafen i den nådiga propositionen utan för¬
ändring åt Kammaren antagen.
Härefter föredrogs ingressen till lagförslaget och Idel’ densamma i öf-
Den 18 Mars, f. m.
153
rigt godkänd, dock med iakttagande af den förändring i ordalydelsen, som
påkallades af Kammarens nyss omförmälda beslut rörande förslagets 2 §.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10, i anledning
af Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen om antagande af en
författning angående förändrad lydelse af 10 Kap. 1 § Rättegångsbalken.
§ ö.
Föredrogs Banko-Utskottets betänkande och förslag N:o 8, angående
fjerde artikeln i Bankoreglementet.
Punkten 1.
Bifölls
Punkten 2.
Herr Tranchell:
Herr A g a r d h: Det synes mig, som om den af den sednaste talaren
mot Utskottets motivering nedlagda protest ej må tillmätas synnerligt stor
giltighet. Utskottet har i allmänhet redogjort, hvarföre det anser att
många inskränkningar, som hittills funnits i bankoreglementet, numera
böra ur detsamma borttagas. Dessa Utskottets allmänna motiv torde väl äf¬
ven kunna tillämpas på nu föredragna punkt. Hvad sjelfva saken be¬
träffar, så. är det väl temligen naturligt, att, då, såsom ofta händer, den
ena landsorten har god tillgång på pengar och en annan lider brist på
rörelsekapital, detta förhållande lätteligen bör kunna arrangeras på ett
sätt, som länder både Riksbanken och allmänna rörelsen till fördel. Jag
tror följaktligen att räntans bibehållande vid lika belopp vid samtliga di¬
skont- och lånekontoren icke är någon nödvändighet och anser, att man
äfven i detta afseende bör kunna lemna Bankofullmäktige en frihet, som
af dem säkerligen icke skall, begagnas på ett för bankens fördel menligt
sätt.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Tranchell:
Herr Gfum tellus: Den ärade representanten från Lund nämnde,
att, om man t, ex. hade ondt om pengar i Skåne, men deremot vid samma
tid god tillgång deraf i Stockholm, det vore naturligt att Riksbanken
skulle hålla högre ränta vid skånska kontoret, än vid sitt hufvudkontor.
Mig förefaller saken icke alldeles så. Ur Riksbankens synpunkt borde
det då vara angenämt att i Skåne söka afflöde för den öfverfiodiga pen-
ningetillgången i hufvudstaden; och för Skåne, dess landtbruk, handel och
näringar vore, synes mig, godt och helsosamt att sålunda genom Riksda¬
gens 'bemedling få den under penningbrist uppjagade räntan nedsatt. Möj¬
154
Den 18 Mars, f. m.
ligen skulle detta inverka i någon mån menligt på enskilda bankers in-
tägter der nere i Skåne, men helt visst skulle det ej skada lånerörelsen i
allmänhet.
Jag anhåller att få motsätta mig borttagandet af den sista meningen
ur § 51 mom. 1 i Bankoreglementet.
Herr Lytt k ens: Den tankegång, som genomgår Banko-Utskottets
förevarande betänkande, är att genom borttagande ur bankoreglementet
och förvaltningssättet af onödiga hinder och inskränkningar underlätta
för Riksbanken möjligheten att röra sig i friare former och sålunda, på
samma gång banken uppfyller sin första bestämmelse att upprätthålla
stadga i penningeväsendet, kunna bättre bestå i täflan med de enskilda
bankerna samt derigenom, efter hvad man tillika eftersträfva!', småningom
uttränga och ersätta dessa penningeinstitutioner eller åtminstone vissa af
deras rättigheter. De föreskrifter i bankoreglemente^ om hvilkas förän¬
dring Utskottet här gjort framställning, och särskildt den, om hvilken nu
närmast är fråga, hafva ock tillkommit på en tid, då ingen konkurrens
med andra bankinrättningar här i landet fanns eller var för Riksbanken
att befara. Tiderna hafva, som vi veta, i detta hänseende väsendtligen
förändrats och det är vid sådant förhållande lätt att inse, att de grun¬
der för Riksbankens förvaltning, hvilka förut må hafva varit lämpliga,
icke kunna förblifva i orubbadt skick och att, om denna institution fort¬
farande lemnas så klafbunden ■— om jag så må uttrycka mig — som
den nu är, den måste alltmera förlora i styrka och verksamhetsförmåga
samt derigenom lätt öfverflyglas af de enskilda bankerna. För Riksban¬
ken, på hvilken landets hela penningeväsende, såsom nu, ytterst hvilar,
är denna omständighet af den aldra största vigt. Och då det just är
med behörig hänsyn härtill det förslag tillkommit, sam, af Utskottet här
framlagdt till Riksdagens pröfning, nu skall af Kammaren afgöras,
hoppas jag, att detsamma må af Kammaren behjertas, på det att Riks¬
banken, fullständigare än hittills skett, må kunna medföra den nytta för
landet, som den med sitt stora kapital verkligen är mäktig att åstad¬
komma.
Jag tillåter mig således yrka, att Utskottets hemställan i nu före¬
dragna punkt må bifallas
Herr Rundgren: Sedan genom Banko-Utskottets förslag uppmärk¬
samheten blifvit fästad å sednare afdelningen af det ifrågavarande mo¬
mentet, kan man endast förundra sig, att detta tillägg fått så länge
qvarstå orubbadt. Så vidt jag kan finna, borttager man genom bifall
till Utskottets hemställan endast en motsägelse mellan första delen af
nämnda moment i § 51 af bankoreglementet och den sista. Förklaras
först, att “räntan vid diskontering och utlåning från handels- och nä-
ringsdiskontfonden bestämmes af Fullmäktige och skall rätta sig efter så
väl penningeställningen som betalningstiden och de säkerheter, hvilka er¬
bjudas", blifver detta stadgande i sjelfva verket upphäfdt, om man säger
straxt derefter, att dervid dock skall iakttagas, “att räntan hålles lika
vid samtliga diskont- och lånekontoren." Det är ju en omöjlighet i
sjelfva verket för Bankofullmäktige att “rätta sig efter penningeställnin-
Den 18 Mars, f. m.
155
gen“, hvilken kan vara olika på olika orter, och på samma gång hålla
“lika11 hög ränta vid alla lånekontor. Ur synpunkten således, att den
motsägelse, som tvifvelsutan ligger i anmärkta stadgandet, sådant det nu
lyder, må borttagas ur paragrafen, anser jag, lika med Banko-Utskottet,
nödvändigt, att sednare delen af momentet utgår, hvarföre jag tillstyrker
godkännande af Utskottets förslag.
Herr Lindström: Jag kan ej undgå att erkänna, att åtskilligt af
hvad representanten från Landskrona anfört med afseende å Banko-
Utskottets betänkande i dess nu föredragna del varit sådant, att jag
finner mig kunna med honom instämma. Detta är förhållandet särskildt
med hvad han yttrat, då han strängt nagelfarit med Utskottets motivering.
Deremot är jag icke i tillfälle att instämma med honom i den slutsats,
hvartill han kommit och som innefattas i yrkandet, att Utskottets förslag
borde underkännas.
Jag kan för min del så mycket heldre biträda hvad Utskottet här
hemställt, som jag vid flera, riksdagar, ehuru förgäfves, sökt inom Banko-
Utskottet sträfva för framgång åt den åsigt, Utskottet nu uttalat, fastän
jag i dessa mina bemödanden rönt motstånd icke minst, om jag ej miss¬
tager mig, från den värde representanten från Lund. Det torde icke
vara obekant, att man strängt höll på den nuvarande lydelsen af banko¬
reglementet likasom på flera andra på en tid, då man äflades att genom
reglementariska föreskrifter ju mera desto bättre binda händerna på
Bankofullmäktige. Detta har man nu funnit icke längre vara godt och
nyttigt. För min del tror jag det ej heller. Att större frihet bör lem-
nas Fullmäktige vid förvaltningen af Riksbankens angelägenheter, är äf¬
ven sagdt af den siste talaren, hvilken påmint om det bristande samman¬
hang eller, rättare uttryckt, den motsägelse, hvari den sista afdelningen
af det ifrågavarande momentet, sådant det nu lyder, befinner sig gent
emot den första, och som gör omöjligt för Bankofullmäktige att vid
diskontering och utlåning från handels- och näringsdiskontfonden “råtta11
räntefoten “efter penningeställningen“, då nemligen här föreskrifves, att
detta endast får ske “under vilkor att räntan hålles lika vid samtliga
diskont- och lånekontoren.“ Då nu räntan i allmänhet beror af tillgång
och efterfrågan på penningar och således måste vara olika på olika orter,
är följden af förbehållet faktiskt den, att Fullmäktige icke kunna efter¬
komma paragrafens föreskrift, att räntan skall “rätta sig efter penninge-
ställningén“ inom de särskilda diskontkontorens olika områden, så vida
icke bestämmelsen, att räntgn skall vid dem alla hållas lika, borttages
ur momentet. Häremot har representanten från Landskrona erinrat, att,
då meningen af en dylik förändring af momentets redaktion bland annat
vore att underlätta ^diskontering, den verkan, man åsyftar att ernå af
denna nya föreskrift, skulle paralyseras derigenom, att, då å ena stället
funnes god tillgång på penningar, under det att å ett annat tillgången
vore mindre god, öfverflödet skulle flytta sig öfver till den plats, der
knapphet råder. För min del tror jag icke, att, äfven om detta skulle
inträffa, någon våda dermed vore förknippad och att i de flesta fall re-
diskoutering icke torde kunna ske utan uppoffringar, hvilka ofta kunna
vara så höga, att vinsten å affären blifver ringa.
156
Den 18 Mars, f. m.
Jag föreställer mig för öfrig!, att till stöd för den förändring af
ifrågavarande stadgandet, som Banko-Utskottet här föreslagit, något mera
kraftigt skäl icke behöfver andragas än det, den siste ärade talaren an¬
fört, då han framhållit den motsägelse, som förefinnes mellan momentets
förra och sednare del, och hvarigenom båda upphäfva hvarandra. Jag
anhåller således om bifall till Utskottets förslag.
Herr Leijer: En talare bakom mig har gjort en antydan derom,
att, enligt den jemförelsetablå öfver Riksbankens verksamhet såsom låne¬
anstalt nu och för eu tid af trettio år tillbaka, som Banko-Utskottet här
uppställt, skilnaden mellan åren 1839 och 1869 i detta hänseende icke
visat sig vara synnerligen stor, och deri har han otvifvelaktigt rätt.
Vidare har lian påpekat, att af Riksbankens till lånerörelsen anvisade
fonder under flera år större delar tidtals icke kunnat användas samt att
Bankens sedelutgifningsrätt börjar med hvarje år allt mindre att till fullo
tagas i anspråk, utan att detta kan anses betingadt af nödig hänsyn till
Bankens förmåga att inlösa sina sedlar ; och äfven deri har han rätt.
Men den värde talaren synes icke hafva velat finna eller medgifva — hvad
jag för min del dock anser vara af Banko-Utskottet tydligen ådagalagd! —
att egentliga orsaken till detta för Riksbanken menliga förhållande är att
söka i de hämmande band, som af gammal häfd fått qvarstå i banko¬
reglementet och hvilka Utskottet fördenskull föreslår Riksdagen att undan¬
rödja. Till de inskränkningar, hvilka sålunda hindra Riksbanken att på
bästa sätt göra sina fonder fruktbärande och på samma gång vara all¬
männa rörelsen till verkligt gagn, hör äfven det förbehåll, hvilket nu fin¬
nes intaget i sednare afdelningen af förevarande moment. Lika med Banko-
Utskottet _ kan jag således icke inse annat, än att detta förbehåll bör ute¬
slutas. Är man ense om riktigheten af en sådan åtgärd, ur principal
synpunkt betraktad, återstår i sådant fall förnämligast att tillse, om det
kan vara med någon våda förenadt att vidtaga den lättnad i förvaltnings-
sättet, som här åsyftas. Denna fara skulle då, såvidt. jag rätt uppfattat
talarens mening, till sin möjlighet bero derpå, att den större bestämmelse¬
frihet, hvilken sålunda lomme att medgifvas, kunde missbrukas af Styrel¬
sen (ifver något af Riksbankens lånekontor, i händelse brist på penningar
i någon ort uppstode. Men jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
uppå, att den föreslagna förändringen icke afser att på något sätt utvidga
befogenheten i autydt hänseende för diskont- och lånekontor s-styrelser na,
utan endast tor Riksbankens Fullmäktige, och i detta förhållande anser
jag för min del ligga tillräcklig garanti, att don makt, som, genom för¬
ändringen åt anmärkta stadgandet, skulle åt Riksbanken inrymmas, icke
skall missbrukas. Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag i
denna del
Herr Grefve Pos se: Jag trodde det. verkligen vara eu allmänt er¬
känd sats, att vid diskontering räntefoten bör afpassas efter det penninge-
behoi, som gör sig gällande inom den ort, der diskonteringen sker, så att
jag i sanning kände mig öfverraskad, då jag nyss hörde eu utmärkt skick¬
lig affärsman göra invändningar mot det förslag, som Banko-Utskottet just
i sådan syftning här framställt Man har ofta hört klandras det sätt,
Den 18 Mars, f. m
157
hvarpå Riksbanken förvaltas, och jag tror, att detta klander icke sällan
haft fiir sig grundade skäl. Man har äfven och med fog anmärkt, att
Riksbankens förtjenst å sin rörelse varit ganska ringa. Men dervid bör
man dock rättvisligen ej förbise, hvad som är den egentliga anledningen
till dessa missförhållanden, eller den, att Riksbanken i sin verksamhet
hittills varit alltför mycket bunden genom ett minutiöst reglemente, hvil-
ket icke lomnar denna bankförvaltning samma frihet att röra sig, som är
inrymd åt de enskilda bankerna. Då man nu synes hafva uppfattat denna
olägenhet och vill afhjelpa den, skulle det vara ganska beklagligt, om
Banko-Utskottets välbetänkta förslag i sådan riktning' komme att röna
motstånd i Kammaren. Af dessa skäl och på grund af dem Herr Rund¬
gren i öfrigt anfört tillstyrker jag derföre, att Utskottets hemställan i
denna punkt må godkännas.
Man skall icke tro, att det är något privatbanksintresse, som här ut¬
talar sig genom mig, ty förhållandet är ju uppenbart, att, om Riksbanken,
till följd af nu gällande föreskrift, i eu eller annan ort håller högre ränta
än der befintlig enskild bankinrättning, denna åtgärd måste lända den sed¬
nare till fördel, så till vida att äfven den kan i dylikt fall hålla räntan
hög, då den, till följd af penningetillgången i orten, borde vara låg. Inom
den provins, jag tillhör, har man icke heller saknat tillfälle att i detta
hänseende inhemta någon erfarenhet. För öfrigt måste det ofta vara gan¬
ska svårt för Bankofullmäktige att iakttaga det nu stadgade vilkoret, att
räntan skall hållas lika vid samtliga diskont- och lånekontoren, då, till
följd af penuingeställningen, inom den enskilda diskonteringen olika ränte¬
satser äro gällande. Jag vet icke heller någon norm, enligt hvilken detta
förhållande är möjligt att på förhand reglera, utan anser jag ändamåls¬
enligast och rättast vara, att fullmäktige lemnas frihet att vid hvarje di¬
skont- och lånekontor bestämma utlåningsräntan efter ortens penninge-
förhållanden för ögonblicket. Jag förnyar min anhållan om bifall.
Herr Lyttkens: Jag begär ordet egentligen för att bemöta ett
yttrande, som fälldes af en värd talare på Landskrona-bäuken såsom ett
ytterligare stod för den farhåga han uttalade om vådan att, på sätt Ut¬
skottet här föreslagit, utesluta det förbehåll, som nu förekommer i slutet
af ifrågavarande moment. Detsamma har dock sedermera blifvit veder¬
lagd! af Herr Leijer, som erinrade, att det icke vore diskont- och låne-
kontors-styrelserna, utan Bankofullmäktige sjelfva, hvilka genom bifall till
Utskottets hemställan skulle erhålla frihet att, i mån af penningeställnin-
gen, bestämma utlåningsräntan vid de olika lånekontoren.
Efter jag har ordet, vill jag emellertid begagna tillfället att justera
en annan åsigt, som den ärade Landskrona-representanten i sammanhang
med nyss angifna yttrande anförde derom, att, i händelse det anmärkta
vilkoret borttoges, penningar skulle söka sig väg dit, der brist funnes. I
sådant fäll blef dock jemn vigten återställd mellan tillgång och efterfrågan
och följaktligen vunnes ju äfven just hvad Banko-Utskottet åsyftat med sitt
förslag, eller att penningar icke skola, såsom nu sker, komma att ligga
obegagnade .i bankens kassa. Icke annat jag kan finna, är ett sådant
förfarande öfverensstämmande med grunderna för en sund bankrörelse, och
jag förstår icke hvad han kan hafva att invända deremot. Icke heller
158
Den 18 Mars, f. m.
kan jag se någon fara i uteslutandet af detta förbehåll. Så pass mycket
förtroende bör man väl hysa till de förtroendemän, livilka för hvarje riks¬
dag väljas för att i egenskap af Fullmäktige förvalta Riksbankens angelä¬
genheter, att de i utöfniugen af detta granlaga uppdrag endast antagas
afse industriens och omsättningens behof samt Riksbankens ändamål och
sanna intresse. Jag vidhåller således mitt yrkande.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: För min del anser jag, att
den industriel rörelsen inom landets alla näringar är bäst betjenad med
att få behålla en så mycket som möjligt oföränderlig räntefot, emedan
täta förändringar i detta hänseende icke kunna undgå att utöfva eu men¬
lig inflytelse på hela den arbetsverksamhet som beror af en alltid till¬
räcklig jemn och säker tillgång på förlag, för sitt lugna och ostörda be¬
drifvande. Att upprätthålla stadgar i landets penningeväsende, icke blott
med hänsende till myntvärdets orubblighet, utan ock, så vidt det är möj¬
ligt, genom att söka förekomma alltför täta och starka vexlingar i priset
å förlagskapital, anser jag derföre vara Riksbankens vigtigaste åliggande,
men, hvilket icke torde kunna behörigen fullgöras, sä vida Riksbanken
icke söker att bibehålla enhet i räntefoten öfver allt i landet derigenom,
att vid diskontering och utlåning så väl ifrån allmänna diskontfonden som
ifrån handels- och näringsdiskontfonden räntan för samma utlåningssätt
hålles lika vid samtliga diskont- och lånekontoren. Fördenskull har
jag äfven för min del alltid tillstyrkt, att den del af det ifrågavarande
momentet, om hvars uteslutande Banko-Utskottet nu väckt förslag, skulle
qvarstå i reglementet; hvartill jag föreställer mig så mycket större skäl
vara för handen, som, då genom den nuvarande fortfarande bibehållna lydelsen
af § 47 landet, med hänsyn till diskontrörelsens bedrifvande, är indeladt
i afstängda särskilda distrikt af ganska betydligt omfång, då hvart och
ett bland dem omfattar flera provinser, det, enligt mitt förmenande, vore
besynnerligt, om man för en sådan stor del af landet, ino i hvars vid¬
sträckta område säkerligen på från hvarandra vidt aflägsna platser lika
stor olikhet i penningeförhållandena kan finnas, som emellan de olika låne-
distrikteu, skulle bestämma utlåningsräntan olika emot hvad denna ränta
utgör i en annan af. de stora delar, hvaruti riket för diskontrörelsens be¬
drifvande godtyckligt har blifvit fördeladt, utan att samtidigt medgifva
låntagare rättighet och frihet, att med sina ansökningar om lån vända
sig till hvilket af Riksbankens diskont- och lånekontor, som de behaga,
och der de för bästa priset kunna skaffa sig det förlag som de behöfva.
Om t. ex. för provinserna Skåne och Blekinge lånekontoret i Malmö be¬
stämt utlåningsräntan billigare, än hvartill denna ränta samtidigt blifvit
af diskontkontoret i Stockholm fastställd för dess diskontområde, vore det
i min tanke obilligt, om en låntagare, som bodde utanför de begge nyss¬
nämnda provinserna, men någonstädes i dess närhet, i sydligaste delen
af det stora Stockholms-distriktet, skulle tvingas att betala en högre ränta
vid det aflägsna hufvudkontoret än han behöfde göra, om han icke vore
utestängd från det billigare penningepriset vid det närbelägna provins¬
kontoret. Om derföre åt Bankofullmäktige skall lemnas den bestämmelse¬
frihet i afseende å räntefoten, hvilken icke nu är dem medgifven, bör en
lånesökande, hvar som helst i landet han än må vara boende, på samma
Den 18 Mars, f. ni.
159
gång blifva berättigad att söka lån i Riksbankens fonder på hvilken plats
som helst, der banken har utlåningskontor etableradt. Så länge en dylik
rättighet icke blifvit åt lånesökanden inrymd, tror jag för min del, att
den ensidiga förändring af stadgandet, som Banko-Utskottet tillstyrkt,
skall lända allmänheten mera till olägenhet än till vinst. Då emellertid
alla förändringar i bankoreglementet numera gå i eu riktning, som afser
att borttaga alla föreskrifter, hvilka anses i mer eller mindre mån hindra
Riksbankens Fullmäktige i den fria användningen af Riksbankens fonder,
vill jag ej förneka att ju icke konseqvensen kan fordra äfven den för¬
ändring, som nu är i fråga, men vill då blott uttala den förhoppning,
att Bankofullmäktige i allt fall må komma att vid alla diskont- och låne¬
kontor hålla räntan lika.
Jag vill derföre icke heller nu yrka hvarken bifall till eller afslag å
betänkandet i denna del.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
Punkten 3.
Bifölls.
Punkten å.
Herr Wijk: Då Utskottets motivering för afslag å den här omför-
mälda delen af min motion icke synes mig vara i sin bevisning så bin¬
dande, att densamma icke snarare kunde betraktas såsom stöd för min
framställning och således äfven leda till ett motsatt resultat emot det,
hvartill Utskotte; sålunda kommit, ber jag att få i korthet redogöra för
de skäl, som legat till grund för mitt yrkande. Från den allmänna re¬
geln i _ bankoreglementet att öfverlemna åt Riksbankens Fullmäktige att,
med afseende å penningeställningen, bestämma den ränta, som bör be¬
räknas å de af Riksbanken beviljade kreditiv, har i § 51 mom. 3 af
reglementet gjorts undantag gällande för kreditiven till Riksgälds-kontörel,
Manufakturdiskonten och Jernkontoret samt till sparbanker och så kallade
folkbanker, hvilka samtliga kreditiv, enligt nu varande reglementes lydelse,
böra utgå med ränta af fyra procent pro anno.
Hvad först beträffar kreditivet till Riksgälds-kontoret, synes det tem-
ligen likgiltigt, huru räntefoten vid detsamma bestämmes, då Riksgälds-kon¬
toret, likasom Riksbanken, är ett Riksdagens verk, och hvad som i detta
fall blir en förlust för det ena länder det andra till vinst samt tvärtom.
Hvad åter angår kreditiven till sparbanker och så kallade folkbanker, kan
måhända skäl förefinnas för den låga ränta, som reglementet föreskrifter.
Båda dessa slag af bankinrättningar hafva nemligen i större eller mindre
grad välgörenhet till ändamål. De åsyfta med sin verksamhet icke så
mycket enskild vinst, som fastmer att tillgodose de mindre bemedlade
folkklassernas fördel och att vara dem till gagn genom att emottaga och
förkofra deras små besparingar. Vidare och då dessa anstalter för be¬
stridande af sina förvaltningskostnader i allmänhet icke hafva någon an¬
nan tillgång än den räntevinst, som tillskyndas dem genom skilnaden
160
Den 18 Mars, i m.
mellan utlånings- och upplåningsräntan, kan för dem bibehållandet al eu
lägre kreditivränta förklaras derutaf, att den fördel, som deraf för dem
uppkommer, är behöflig för att uppfylla deras vackra ändamål.
Något sådant motiv lärer deremot icke kunna anföras med hänsyn
till de kreditiv, som äro medgifna Manufakturdiskonten och Jernkontoret.
Båda dessa kreditiv användas för utlåning till vissa industriidkare i landet,
och jag kan ej inse, hvarföre dessa skola komma i åtnjutande af för sig
nödiga medel på billigare vilkor än andra låntagare, erbjudande lika god
säkerhet. För Manufakturdiskonten kan för beräkning af en lägre kreditiv¬
ränta tillförene hafva funnits något skäl deri, att allt från den tid, då
dess kreditiv utgjorde 2,250,000 R:dr, vid detsamma varit fästadt det vil¬
kor, att denna diskont årligen skulle såsom bidrag till Teknologiska insti¬
tutet utbetala till Riksgälds-kontoret ett belopp af 21,000 R:dr, motsva¬
rande den ungefärliga skilnaden i ränta mellan de fyra procent, hvartill
kredit!vet bekommits och de fem procent, hvartill medlen af Manufaktur¬
diskonten åter utlemnats. Emellertid har Riksdagen förlidet år besluta,
att utgörandet af detta bidrag från Manufakturdiskonten för fram¬
tiden skall upphöra. Sistlidne riksdag väcktes nemligen af en motio¬
när i Första Kammaren förslag derom, att, då den vinst Manufaktur¬
diskonten hade af kreditivets begagnande, så länge detsamma utgjorde
2,250,000 R:dr, väsendtligen minskats genom kreditivets succesiva ned¬
sättning till 1,500,000 R:dr, Manufakturdiskonten måtte befrias från
denna utgift; och på Stats-Utskottets tillstyrkande af denna fram¬
ställning beslöto Riksdagens båda Kamrar att till förslaget lemna sitt
bifall. De skäl, som från början må hafva förefuunits för ett medgifvande
till Manufakturdiskontens förmån af eu lägre kreditivränta torde således
icke längre ega rum.
Hvad beträffar Jernkontorets kreditiv, har allt ifrån den tid, då det¬
samma först utgick från Riksbanken, med dess åtnjutande varit förbun¬
det det vilkor, att räntevinsten, eller skilnaden mellan kreditivräntan och
utlåningsräntan, icke Unge sammanblandas med Jernkontorets enskilda låne¬
fond, utan reserveras till ändamål, som med näringens framgång och för¬
kofran, genom anställande af rön och försök in. in., hafva gemenskap.
Älven detta vilkor har numera, till följd af sistlidne Rikdags beslut, upp¬
hört att vara gällande och det skäl för eu längre kreditivränta, som för¬
ut kunnat liemtas derifrån, har således jemväl förfallit.
Under sådana förhållanden kali jag för min del icke finna, hvarföre
dessa båda kreditiv skola från Riksbanken åtnjutas till lägre ränta, än
öfrige enskilde kreditivtagare måste underkasta sig och som blifvit ber
stämd föi det stora belopp, som är anslaget till utlåning från allmänna
diskontfonden.
Någon farhåga, att, genom kreditivräutans bestämmande till fem pro¬
cent, räntan för lån från Manufakturdiskonten i sin ordning skulle ytter¬
ligare höjas, kan jag icke anse vara för handen, då den ökade utgift, som
Manufakturdiskonten derigenom skulle tillskyndas, icke komme att uppgå
till mer än 12,500 R:dr å hela kreditivet, under förutsättning af dess
nedsättning till här föreslaget belopp, hvaremot Manufakturdiskonten sist-
lidue år befriades från den utbetalning af 21,000 R:dr årligen, hvilken
hittills ålegat densamma och jag redan omförmält, samt Manufakturdiskon¬
ten
Den 18 Mars, f. m.
161
ten följaktligen i allt fall skulle komma att befinna sig i bättre ställning
än förut.
Efter hvad jag sålunda anfört, synes mig alla skäl tala för, att de
båda kreditiven i fråga med afseende å räntefoten ställas i paritet med
andra kreditiv, hvadan jag vördsamt anhåller, att Kammaren, med an¬
slag å Banko-Utskottets hemställan i denna punkt, måtte bifalla min
motion, i hvad densamma afser räntan å kreditiven till Manufakturdiskon¬
ten och till Jernkontoret.
Herr Wedberg: Likasom allting här i verlden och således äfven
alla paragrafer i Bankoreglementet kunna ses från tvänne sidor, är för¬
hållandet äfven med det stadgande i samma reglemente, hvarom nu är
fråga. För min del har jag vid dess bedömande utgått från den syn¬
punkt, som finnes antydd i en föregående punkt, der det talas om att
vid utlåning från handels- och näringsdiskontfonden räntan skall rätta
sig efter penningeställningen samt äfven med hänsyn till att Manufaktur¬
diskontens kreditiv är beviljadt till, som det heter, “Manufakturernas och
Fabrikernas understöd11. Skulle, på sätt motionären föreslagit, räntan å ma¬
nufakturdiskontens kreditiv hos Riksbanken höjas från fyra till fem pro¬
cent, tillåter jag mig, i olikhet med honom, antaga att Manufakturdiskon¬
ten i sin ordning skulle nödgas jemväl höja räntan för sina låntagare
med samma belopp, så att den proportion mellan inlånings- och utlånings-
räntan, som nu är bestämd, komme att bibehållas. Då dertill kommer,
att räntan å lån från denna fond afdrages i förskott, i strid med hvad
numera eger rum vid diskontering och utlåning från handels- och nä-
ringsdiskontfonden, skulle således räntan hos Manufakturdiskonten komma
att ställa sig högre och lånen der blifva dyrare. Skulle åter utlånings-
räntan bibehållas vid sitt nuvarande belopp, föreställer jag mig, att Ma¬
nufakturdiskonten, heldre än att blottställa sig för möjligheten af förlust
på begagnande af sin kreditivrätt, helt och hållet afstår ifrån att använda
något af kreditivet. Derigenom måste åter inträffa, att Manufakturdiskon¬
ten förlorar de säkra låntagarne, hvilka i dylikt fall, enligt min öfverty¬
gelse, icke komme att vända sig till Riksbanken utan till de enskilda ban¬
kerna. De öfriga, för hvilka det icke gör något att betala högre ränta,
äro de, hvilka erbjuda mindre trygghet för återbetalningen och hvilka
Manufakturdiskonten saklöst kan undvara, då de endast blottställa diskon¬
ten för möjligheten af förlust.
Motionären har, såsom skäl för den af honom här påyrkade ränte¬
ri rhöjningen, i sin motion framhållit, att Manufakturdiskonten genom be¬
slut vid sistlidne riksdag blifvit befriad från vidare utbetalande af det be¬
lopp, stort 21,000 R:dr, som det förut ålegat Manufakturdiskonten att såsom
bidrag till Teknologiska Institutet årligen aflemna till Riksgälds-konioret.
Detta är visserligen en sanning, likasom att orsaken till detta Riksdagens
beslut är att söka uti den omständigheten, att Manufakturdiskontens
vinstmedel numera visat sig otillräckliga att bestrida denna utgift dels i
följd deraf, att kreditivets belopp successivt minskats och dels äfven,
emedan Manufakturdiskonten under ett och annat år, då den industriela
verksamheten varit betryckt och legat nere, mött svårighet att oafbrutet
Riksd. Prof. 1871. 2 Afd. 2 Band. 11
162
Den 18 Mars, f. m.
under hela året använda sina medel till utlåningar. Men om ock det så¬
lunda icke kan förnekas, att Manufakturdiskontens utgifter minskats med
nyssnämnda belopp, är denna diskont dermed likväl ej frigjord från an¬
dra förbindelser, bvilka likaledes och derförutom varit densamma ålagda
såsom eu följd af kreditivets åtnjutande. Sålunda är Manufakturdiskon¬
ten ännu förbunden att för ullmagasinsbyggnaden i Norrköping, hvilken
nu för tiden till största delen disponeras för statens ändamål bekosta
onera och reparationer samt i öfrigt betacka skilnaden mellan inkomster
och utgifter. Vidare har Manufakturdiskonten fått på sig anvisad skyl¬
digheten att, då den s. k. hallstämplingen och derefter ullkontoret i Norr¬
köping upphörde, pensionera vederbörande tjensteman. Derjemte har för
tillfälliga ändamål, såsom vid expositionerna i Stockholm och Paris 1866
och 1868, Kongl. Maj:t till kostnadernas bestridande anslagit medel till
ganska betydliga belopp från denna fond. Slutligen må tilläggas, att från
samma fond äfven utgå reseanslag, som årligen tilldelas bemedlade yrkes¬
män för att bereda dem tillfälle att i främmande länder utbilda sin skick¬
lighet. Manufakturdiskonten är alltså fortfarande bunden vid rätt betyd¬
liga utgifter, om den äfven blifvit befriad från anslaget till Teknologiska
institutet, och den bevisning den ärade motionären ensamt från sistnämda
omständighet velat åstadkomma till förmån för sitt yrkande, torde såle¬
des icke vara fullt tillfredsställande, emedan den är ofullständig. Då här¬
till kommer, att Riksbankens fonder lemna tillräcklig tillgång till med¬
delande af detta kreditiv utan någon som helst olägenhet för bankens
verksamhet, helst det är ett kändt förhållande, att dess för lånerörelsen
anvisade medel under flera, år till större delen varit tidtals oanvända,
kan jag icke inse, hvarföre Riksbanken skulle genom att höja kreditivrän-
tan skjuta ifrån sig en så säker låntagare, som Manufakturdiskonten är.
Den fond, öfver hvilken Manufakturdiskonten disponerar, utgår, såsom
Herrarne veta, till s. k. förlagslån åt de väsendtligaste af våra fabriks¬
näringar, och dessa lån, hvika utlemnas mot årliga afbetalningar, hafva
gjort betydlig nytta. Såsom ett bevis på behofvet och gagnet af det bi¬
stånd Manufakturdiskonten sålunda lemnar industrien, ber jag att få er¬
inra om det förslag angående medgifvande af lånerätt i Manufakturdiskon¬
ten åt fabriker för tillverkning af artificiel gödningsämnen, som för
några dagar sedan här behandlades och, ehuru tillstyrkt af Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 8, afslogs under antydan, att den ifrågasatta låne-
rätten skulle utan Riksdagens mellankomst kunna vinnas genom direkt
framställning till Kongl. Maj:t. Det förefaller mig verkligen, som skulle
motionären med sitt förslag icke sfi mycket hafva åsyftat en förhöjning
af räntan, som icke fast mera att på denna väg få bort hela kreditivet,
då, såsom jag nyss visat, Manufakturdiskonten, i händelse kreditivräntan
förhöjes ytterligare, icke kan med någon fördel begagna sig af sin kre-
ditivrätt.
Hvad Jernkontorets kreditiv beträffar, har motionären såväl i sin mo¬
tion som i sitt anförande i dag omnämnt, att räntevinsten eller skilna¬
den mellan den ränta, hvartill kreditivet åtnjötes och den ränta, hvartill
medlen af Jernkontoret utlånades, skulle anses såsom tillgång för Jern¬
kontorets fullmäktige till ändamål, som hafva gemenskap med näringens
utveckling genom anställande af “rön och försök in. m.“ och han har
Den 18 Mars, f. ni.
163
derefter i motionen särskild! yttrat, att, “om ett bidrag till jernkontoret,
för ofvannämnda onekligen vigtiga ändamål, skulle behöfvas, synes väl
riktigast vara, att ett sådant då direkte på riksstaten anvisas och icke på
en omväg genom Riksbanken. “ Men jag frågar den ärade motionären och
Kammarens öfriga ledamöter, om de verkligen anse möjligt att få ett di¬
rekt anslag till detta ändamål. För min del tror jag det åtminstone
icke. I öfrigt hoppas jag, att, sedan nu en ledamot, hvilken äfven repre¬
senterar industrien, begärt ordet, af honom skola till stöd för den me¬
ning, jag uttalat, anföras starkare skäl än jag förmått framställa, och jag
slutar derföre med yrkande om bifall till Utskottets hemställan i anledning
af motionärens förslag.
Herr Sääf: Jag har begärt ordet för att genmäla motionärens in¬
vändningar mot Utskottets förslag, men, när detta redan till stor del är
gjordt af den föregående talaren, skulle jag kunna låta bero vid hvad
han sagt. Jag ber dock att i korthet få äfven för min del säga några ord.
När motionen funnit ett stöd i Utskottets motivering, så beklagar jag
att denna verkligen är alltför knapp och nästan ingen; men jag vill här¬
vid göra endast en anmärkning, att det nemligen insmugit sig ett påtag¬
ligt fel, när det i slutet af motiveringen heter att “vissa bland skälen till
denna undan tagsförmån bortfallit1'. Man skulle deraf kunna sluta, att
motionären haft flera skäl för sitt gjorda yrkande om räntans höjande,
men i motionen anföres endast ett skäl, nemligen att genom beslut vid
sistlidne riksdag Manufakturdiskonten blifvit befriad från åliggandet att till
Riksgälds-kontoret årligen såsom bidrag för Teknologiska institutet utbe¬
tala ett belopp af 21,000 R:dr. Ser man efter hvilket sammanhang detta
kan hafva med räntan, så finner man ingenstädes något sådant. Sistlidne
Riksdags Stats-Utskott säger nemligen angående denna sak. att Utskottet
tillstyrker den nämnda befrielsen på grund deraf, att flera för denna di¬
skont fremmande utgifter blifvit densamma pålagda samt att, då kreditivet
blifvit med en half million nedsatt, det icke vore sannolikt att diskontens
lånerörelse skulle kunna betacka de stora utgifter som för öfrigt vore
densamma ålagda. Det var på grund häraf Utskottet tillstyrkte och Riks¬
dagen beslöt meranämnde befrielse, men den ställdes alls icke i något
sammanhang med den ränta som för kreditivet betalades till Riksbanken.
Således måste motionärens motiv för förslaget anses helt och hållet
förfalla.
Med afseende på sjelfva saken ber jag få erinra, att för detta kre¬
ditiv betalades för fem år sedan endast 3 procent till Riksbanken, och
då tog diskonten sjelf 4 procent vid medlens utlånande; när Riksdagen
sedan beslöt kreditivräntans höjande till 4 procent, bestämde Kongl. Maj:t
att utlåningsräntan i Manufakturdiskonten skulle böjas till 5 procent.
I analogi dermed är det ganska antagligt, att, om Riksdagen nu skulle
sätta den förra räntan till 5 procent, Kongl. Maj:t skulle bestämma den
sednare till 8 procent. Detta vill motionären icke antaga för möjligt;,
men det är ju något som Riksdagen icke kan hafva någon mening om.
Skulle man emellertid hafva någon mening derom, så vore det den, att
Manufakturdiskonten skulle uti uppsättandet af utlåningsräntan söka be¬
reda någon ersättning för alla de anvisningar, som på densamma äro
164
Den 18 Mars, f. m.
gjorda; och blefve detta förhållandet, så skulle hela afsigten med det be¬
viljade kreditivet förfelas, den att tjena till fabriksnäringarnes förkofran.
Redan förut har man sett att, när lånemedel kunnat fås för samma ränta
i privatbanker som i Manufakturdiskonten, den sednare blifvit mindre an¬
litad, och att förhållandet skulle blifva detsamma i ännu starkare propor¬
tion om diskonträntan ytterligare höjdes, kan man taga för alldeles gifvet.
Således skulle man både förfela ändamålet med kreditivets beviljande och
äfven sannolikt bringa saken derhän att medlen finge ligga ofruktbara,
om räntan höjdes, och ber jag derföre få tillstyrka bifall till Utskottets
hemställan om afslag å motionen i hvad densamma angår räntan.
Herr Friherre Ta mm: I början af sitt anförande yttrade motionä¬
ren att han ansåg räntans bestämmande böra med full frihet lemnas åt
Fullmäktige. Det förundrade mig då att han strax derefter yrkade kre-
ditivräntans bestämmande till 5 procent. Detta gör att jag, som eljest
önskat förena mig med honom, nu måste yrka bifall till Utskottets hem¬
ställan, ty vill man höja räntan från 4 till 5 procent, så vore det lika
lämpligt att på en gång indraga hela kreditivet, hvilket dock strider mot
den af Riksdagen redan inslagna vägen att endast småningom nedsätta
dess belopp.
Motionären har sagt att Jernkontorets förbindelse att använda sin
räntevinst till ändamål som med näringens framgång och förkofran, genom
anställande af rön och försök m. m., hafva gemenskap, numera upphört;
men det torde väl vara temligen bekant att Jernkontoret använder icke
endast denna vinst utan långt större summor till jernindustriens förkofran,
och således ligger i nämnda omständighet intet skäl att höja räntan. Just
detta, att Jernkontoret har sitt kreditiv på billiga vilkor beviljadt synes
mig medföra mera fördel för staten, som derigenom med ringa kostnad
kan bidraga till jernindustriens upphjelpande.
Såsom jag redan förut nämnt och på de skäl jag ytterligare anfört
yrkar jag derföre bifall till Utskottets hemställan.
Herr Agardh: Jag är i allmänhet icke mån att uppträda såsom
försvarare för Utskottets motivering och tankegång, men när man påbör¬
da!’ Utskottet felaktigheter som det icke låtit komma sig till last, så an¬
ser jag det vara en skyldighet att afvisa detta. Så har en min ärade
konfrater från Utskottet sagt, att då i betänkandet förekomma orden “att
vissa bland skälen numera bortfallit", detta skulle vara felaktigt i så
måtto, att det endast är ett skäl som kan sägas vara bortfallet; jag
tillåter mig deremot erinra att Utskottet här talar om båda kreditiven,
Manufakturdiskontens och Jernkontorets, och för hvardera har åtminstone
ett skäl bortfallit, så att Utskottet verkligen haft anledning att tala om
skäl i pluralis. Hvad motionären anfört mot Utskottet ber jag äfven få
bemöta. Han har sjelf i motionen uttalat såsom en grundsats, att en
oftare. ifrågakommande förändring i räntefoten för dessa kreditiv skulle
leda till svårigheter i anseende dertill att lånen i allmänhet utlemnas på
längre tid; och jag tror att denna grundsats är fullkomligt riktig. Men
är grundsatsen riktig, så torde det icke nu vara skäl för Riksdagen att
Den 18 Mars, f. m.
165
ändra räntefoten. År 1866 förändrades den sednast för Manufaktur¬
diskontens kreditiv, räntan höjdes nemligen från 3 till 4 procent; kan
det då vara skäl att nu åter göra ändring i densamma, när Riksdag efter
Riksdag uttalat den åsigt, att kreditivet skall småningom indragas och
torde inom loppet al 5 år komma att helt och hållet försvinna? År det
väl lämpligt att under dessa återstående år åter göra ändringar uti den
förut fastställda räntefoten? Icke har Riksbanken någon synnerlig fördel
af att räntan höjes så som motionären föreslagit; men inom Manufaktur¬
diskonten skulle 'följden, efter hvad jag hört af en tjensteman som sär-
skildt fäste min uppmärksamhet på denna sak, blifva den, att de, som
förut ansett sig hafva fördel af att låna i densamma, hädanefter sannolikt
skulle afstå från all belåning derstädes. Således skulle man då snarare
kunna på en gång indraga Manufakturdiskontens hela kreditiv, än göra
en sådan ändring i räntesatsen. Det är på dessa skäl, och hufvudsakli¬
gen det att kreditiven så snart komma att alldeles upphöra, som man
inom Utskottet ansåg någon höjning af räntan icke böra ske; och på
grund af samma skäl anhåller jag om bifall till Utskottets utlåtande, lik¬
väl med den förändring att paragrafens i bankoreglementet nummer, som
genom tryckfel är upptaget till 53, måtte rättas till 51.
Herr Wijk: Jag ber få bemöta några mot mig gjorda invändnin¬
gar. Friherre Tamm, med hvilken representanten från Lund härutinnan
förenade sig, påstod att det skulle ligga någon inkonseqvens mellan mitt
yrkande och premisserna i min motion så till vida, att jag skulle å ena
sidan önska att åt Fullmäktige lemnades rätt att med afseende å pen-
ningeställningen bestämma kreditivräntan, och å andra sidan bär yrka
räntans fixerande till 5 procent. Skälen härtill har jag dock i motionen
angifvit och utvecklat, och Herr Agardh omnämnde dem sjelf, att nem¬
ligen undantag borde göras för dessa kreditiv, från kvilka lån å längre
tid utgifvas och för hvilka derföre ändringar i räntan icke ofta borde
ifrågakomma, utan att endast Riksdagen för hvarje år skulle bestämma
dess storlek. Att ändring nu kunde ske efter 5 års mellanrum, torde
icke med skäl kunna sägas vara alltför våldsamt, synnerligast som hä¬
danefter någon höjning lika litet som sänkning torde vidare komma
i fråga.
Hvad den ärade representanten från Norrköping förespeglade, att
Manufakturdiskonten skulle blifva tvungen att höja utlåningsräntan från
5 till 6 procent, fruktar jag icke skola inträffa, enär en sådan höjning
icke lärer komma till stånd, utan Kongl. Maj:ts medgifvande, och sedan
denna diskont nu blifvit befriad från en allt hittills utgående beskattning
å 21,000 R:dr, finnes icke längre samma skäl som förr att hålla utlånings¬
räntan högre än kreditivräntan.
Jag anhåller fortfarande om bifall till min motion.
Herr Sjöberg: Den ärade motionär, som gjort till en afsina upp¬
gifter att så småningom få indragna de kreditiv, som nu äro, om också
till minskade belopp, beviljade åt Manufakturdiskonten och Jernkontoret,
har, vid denna, likasom vid förra riksdagen, föreslagit nedsättning i dessa
kreditiv. Jag har hvad särskild! Manufakturdiskonten beträffar, endast
166
Den 18 Mars, f. m.
vid ett tillfälle motsatt mig en sådan nedsättning, nemligen vid 1869 års
riksdag, i anseende till de då rådande mindre gynnsamma ekonomiska för¬
hållandena, men vid alla öfriga tillfällen har jag funnit densamma befo¬
gad och derföre icke heller under någon af de öfriga riksdagarne yttrat
något deremot, lika litet som jag nu ämnar bestrida den föreslagna
nedsättningen, när frågan derom i nästa punkt af Utskottets utlåtande kom¬
mer att behandlas. Men jag kan icke undertrycka den uppfattning af
motionärens förslag och motiveringen derför, att det varit vida lämpligare
att på en gång föreslå_ kreditivets fulla indragning än att, genom att vilja
sätta räntan på kreditivet till lika belopp med den nuvarande räntan å
lån från Manufakturdiskonten, söka, om jag så får uttrycka mig, på en
sidoväg omöjliggöra all vidare utlåning från denna fond. Jag har för icke
länge sedan yttrat, att manufakturdiskonten kunde anses vara under ut¬
redning. Det är klart, att, till följd af dels den nedsättning af krediti¬
vet, som riksdag efter riksdag blifvit gjord, och dels af räntans höjande å
diskontlånen till fem procent, hvilken förhöjning vidtog den 1 Juli 1866,
denna låneanstalt icke kan erbjuda samma fördelar som tillförene; och
någon ytterligare höjning af denna ränta lärer väl icke kunna ifrågasät¬
tas. Att diskonten snart sagdt icke utan yttersta svårighet skulle kunna
reda sig, derest utlåningsräntan och kreditivräntan bestämdes till ena¬
handa belopp, ligger derföre i öppen dag. Om det nu också må
vara en sanning, att Manufakturdiskonten icke vidare kan uppfylla sitt
ändamål -- och jag erkänner detta — så hemställer jag likväl, huruvida,
och då denna inrättning efter all sannolikhet kommer att inom en jem¬
förelsevis kort tid upphöra, kan vara skäl att nu besluta den af motio¬
nären föreslagna åtgärd. Den vinst, denna diskont lemnat, har af Kongl.
Maj:t blifvit till icke ringa belopp tagen i anspråk för ändamål, som, om
också icke stående i närmare samband med diskontens egen uppgift,
likväl varit af den vigt, att de kunnat betraktas såsom fullt giltiga.
Diskonten har nemligen med högst betydliga summor bidragit till expo¬
sitioner, såväl å utländska orter, som här i Stockholm år 1866; och upp¬
står vidare någon vinst af den numera obetydliga lånerörelsen, så anta-
ger jag att det för Kongl. Maj:t blir särdeles kärt att kunna använda
den för Sveriges deltagande i den allmänna utställning, som är afsedd att
årligen hållas i London från och med detta år räknadt. Jag kan icke
finna annat än att vinstmedlens användande för ett dylikt ändamål är
fullt berättigad!, enär detta senare kan sägas i viss mån röra svenska
statens ära och värdighet; och när i öfrig! det synes mig alldeles otvif¬
velaktigt, att Riksbanken icke kan lida ringaste olägenhet af att endast
erhålla fyra procent å de medel, hvilka densamma försträcker Manu¬
fakturdiskonten, så mycket_ mer som jag flera gånger här hört sägas, att
banken icke kan få alla sina kapital disponerade; så kan jag icke finna,
hvarför man nu skulle vilja omöjliggöra all utlåning ifrån Manufaktur¬
diskonten och derigenom så att säga strypta densamma. Derföre anhåller
jag om bifall till Utskottets utlåtande, dock med iakttagande af den utaf
Herr Agardh gjorda anmärkning.
Herr Ehrenborg:
Den 18 Mars, f. m.
167
Efter denna öfverläggning blef Utskottets hemställan af Kammaren
bifallen, dock under erinran, att den ändring, hvarom bär vore fråga,
och hvilken Utskottet i sin hemställan hänfört till 53 § 3 mom. i gäl¬
lande bankoreglemente, rätteligen afsåge 51 § 3 mom. i samma regle¬
mente.
Punkten 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Herr Grill: Jag kommer att motsätta mig förslaget att indraga
150.000 R-dr å beloppet af Jernkontorets kreditiv. Utskottet bär icke
anfört några egna motiv för en sådan indragning, utan endast påpekat
de skäl, som vid de tre sistförfiutna riksdagarne framställts tor dä be¬
slutade åtgärder i afseende på ifrågavarande kreditiv. Dessa skäl vill
jag icke upptaga till besvarande, emedan Utskottet sjelf tyckes gjort det,
dels genom en ändring i reglementet, hvilken redan är antagen, dels ge¬
nom en, som längre fram i betänkandet är föreslagen. . I den redan god¬
kända tredje punkten har Utskottet nemligen borttagit all inskränkning
af enskildes skuldebelopp till Handels- och Näringsdiskontfonden, och i
den ännu icke föredragna åttonde punkten har Utskottet föreslagit, att
inskränkningen till 100,000 R:dr af kreditiv åt bolag borttages. 1 be¬
traktande häraf synes det mig oriktigt, att Utskottet velat ensamt in¬
skränka Jernkontorets kreditiv och nedsätta detsamma från 000,000 it
450.000 R:dr. Man skulle kunna fästa sig vid att detta kreditiv vant
beviljadt mot lägre ränta, men sedan Kammaren i dag fattat sitt beslut
att bibehålla denna oförändrad, så är derom ingenting vidare att saga
och den bör icke hafva något inflytande på kreditivets storlek. or -
skottets förslag att någon särskild säkerhet icke behofver för kreditivet
ställas är jag Utskottet tacksam, men beklagar att denna tacksamhet för¬
minskats genom den föreslagna nedsättningen i kreditivbeloppet. Det ar
en känd sak, att detta kreditiv hittills aldrig någonsin medfört någon
förlust för banken vare sig genom konkurser, lagsökningar eller dylikt.
Det har äfven i sjelfva verket lemnat banken lika hög ränta som den
haft på hela sitt öfriga rörelsekapital. Dessutom är detta kreditiv för
banken särdeles beqvämt att sköta, emedan banken för detta störa be¬
lopp endast har med en persona moralis att göra, nemligen med Jern-
kontoret, under det att, om kreditivet eller någon del derå or rarn-
tiden indroges, motsvarande belopp komme att fördelas på nere kre ltiv-
tagare och banken få att göra med t. ex. sextio bruksegare för en fordran
af 10,000 R:dr hos hvarje eller med tretio för 20,000 hos hvarje, hvilket
naturligtvis skulle förorsaka banken vida mer besvär, oafsedt att risken
att göra förlust blefve vida större. Denna kreditivtagarens soliditet sy¬
nes ock af Utskottet vara erkänd, när det velat borttaga bankens rättig¬
het att för detta kreditiv fordra särskild säkerhet.
Efter de af mig förut nämnda uppbäfda inskränknmgarne, åt hvilka
en redan är af Kammaren bifallen och den andra i sammanhang dermed
168
Den 18 Mars, f. m.
sannolikt kommer att bifallas, kunde man visserligen icke behöfva sär¬
skilt påyrka att detta kreditiv bibehölles vid sitt förra belopp, utan
helt enkelt öfverlemna åt bankodiskontstyrelsen att öfver beloppets stor¬
lek bestämma; men å andra sidan kan man väl vänta sig, att denna sty¬
relse icke utan understöd från Riksdagen skulle vilja på eu band lemna
så stort kreditiv, och for att gifva styrelsen ett sådant understöd yrkar
jag derföre alslag å den af Utskottet föreslagna nedsättningen åt kredi-
tivbeloppet och bifall till detsammas bibehållande vid samma summa som
förr, eller 600,000 R:dr.
r .,Haerr Lytt kens: Orsaken hvarföre Utskottet förordat nedsättning
a ifrågavarande kreditiv är den, att ett undantagsförhållande härvidlag
eger rum, nemligen det att räntan för kreditivet är bestämd till endast
4 procent Just derföre är det skäl att nedsätta kreditivet tills det en
gång må kunna alldeles indragas, på det att både storleken af och rän¬
tan å de belopp Jernkontor sedermera kan önska upptaga, vare sig så¬
som lån eller kreditiv, må bestämmas på grund af den säkerhet Jern¬
kontor kan lemna och penningetillgången i banken.
På grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets hemställan i nu före¬
dragna punkt.
Herr Östman: För många år sedan hade man i Riksbanken en
fond, kallad Fastighetslånefonden, som någon tid bestod af 70,000 R-dr
men som sedan förminskades till 60,000 R:dr. Denna fond öfverfiyttades
slutligen till Hypoteksbanken, emedan man ansåg det icke vara b,nnkmes-
sigt att hafva penningar utestående på långa återbetalningstider. Samti¬
digt^ dermed beslöts äfven att kreditivet till Manufakturfonden skulle suc-
£essiYft. mdragas och slutligen alldeles upphöra. Hvad Banko-Utskottet
bär rareslagit ar i fullkomlig konseqvens med de beslut, som i denna
fråga biifvit fattade af föregående riksdagar, och att nu fatta ett beslut
som vore motsatt emot Utskottets förslag, innebure ju eu återgång från
den redan längesedan beträdda vägen och medförde en rubbning i den
grundsats, som vid flera föregående riksdagar tillämpats.
. Lå giund af dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förevarande
Herr Granlund: Vid flera af de föregående riksdagarne har man
allt mer och mer dragit in på de nu ifrågavarande förlagskapital, som
vant anvisade för jernindustrien äfvensom för andra näringsgrenar. Jag
tror likväl att erfarenheten under de sednare åren visat, att jernhandte-
som anåra industriel yrkesgrenar icke varit så blomstrande,
att dessa forlagsmedel kunnat utan skada för dess industriidkare förmin-
skas, och hvad särskilt beträffar jernindustrien, så bär denna på sed¬
nare tider haft att kämpa med ganska många svårigheter och icke lem-
nat någon synnerlig förtjenst. Enligt min uppfattning är det derföre
icke välbetänkt att förminska nu ifrågavarande kassakreditiv, ty det
skulle inverka menligt på jernindustrien •— på jernhandteringen, som väl
utgor en. af landets hufvudnäringar och skulle väl icke förorsaka banken
någon vinst, då tillräckliga medel finnas att disponera, som väl icke åt¬
Den 18 Mars, f. m.
169
minstone för det närvarande på annat lämpligare och för det allmännare
nyttigare sätt torde kunna placeras.
Då man sett, huru flera nya näringsgrenar sökt att blifva delaktiga
af Manufakturdiskontfondens lånemedel bevisas häraf, att äfven detta be¬
lopp hade bort bibehållas för näringsgrenarnes behof och icke allt mera
minskas.
Jag förenar mig uti det af Herr Grill gjorda yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan
i oförändradt skick.
Punkterna 7 och 8.
Biföllos.
Punkten 9.
Härvid yttrade:
Herr H. Scb midt: Med stor ledsnad och mot all förväntan har
jag inhemtat, att Banko-Utskottet afstyrkt bifall till min ifrågavarande
motion, och ehuru det måhända finnes föga utsigt att vinna framgång
för densamma, kan jag ändock icke underlåta att yttra några ord, för
att fästa Kammarens uppmärksamhet på hvad jag med motionen åsyftat.
Ehuru jag .ingalunda vill tillmäta mitt förslag någon riksvigtig be¬
tydelse, vill jag dock erinra om att genom den af mig föreslagna för¬
ändringen i 63 § Bankoreglementet vunnes en stor förenkling i lånesät-
tet, och denna förenkling skulle icke endast lända till gagn för bankens
styrelse, utan ock åstadkomma en stor besparing för den lånesökande
allmänheten; och icke heller kunde, om mitt förslag ant.oges, någon risk
för bankens säkerhet derigenom uppstå.
Enligt detsamma skulle lånetiden utsträckas till tre år, hvarigenom
vunnes en lämplig öfvergång till borttagande af den hittills allmänt bruk¬
liga respitmånaden, och icke heller behöfdes nytt omsättningsreversal vid
hvarje afbetalning, utan skuldsedeln skulle från början ställas på tre år
med bestämda af betalningsterminer, så att samma revers komme att gälla
tills hela lånet vore inbetaldt.
Utskottet har såsom hufvudsakligt skäl för motionens afstyrkande an¬
fört, att ett vid 1868 års riksdag väckt likartadt förslag blifvit åt dåva¬
rande Banko-Utskott afstyrkt, emedan man då ansåg det vara för stor
risk för borgesmännen att ikläda sig ansvar för tre år och således vara
bundna under hela denna tid, då de deremot, enligt gamla sättet, kunde,
om de funne att gäldenärens ekonomiska ställning försämrades, afsåga sig
sin löftesförbindelse, då lånet efter sex månader omsattes. Men detta
skäl är, efter min åsigt, ingalunda af den vigt, att man derföre bör afslå
min motion, synnerligast som de fördelar, hvilka, enligt mitt förslag, skulle
vinnas, äro af långt större betydelse i afseende på förenklingen i låne-
sättet och den större säkerhet för Banken, som uppkomme derigenom att
samme löftesmän, på grund af hvilkas borgen lånet blifvit beviljadt, komme
170
Den 18 Mars, f. ro.
att stå i ansvar för detsamma, ända till dess det infriades. Och skulle
det någon gång inträffa att löftesmännen, till följd af gäldenärens försäm¬
rade ställning, önskade blifva befriade från deras borgen, så mötte derför
icke något absolut hinder, enär de då egde att derom göra anmälan hos
bankstyrelsen, som, jemlikt derom uti skuldebrefvet gjordt förbehåll, vore
berättigad att, oaktadt lånet icke vore förfallet, uppsäga detsamma till
betalning inom viss kort tid. På sådant sätt formuleras nemligen rever¬
serna för lån hos åtskilliga penningeanstalter, och jag har här till hands
ett sådant för lån från Lunds sparbank, hvilket jag anhåller att få upp¬
läsa. Det lyder sålunda:
“Af direktionen öfver.....har jag till låns bekommit......
som jag förbinder mig att till samma direktion eller order med ränta ef¬
ter sex för hundradet om året återbetala på det sätt, att en sjettedel af
kapitalet jemte räntan halfårsvis erlägges, första gången den . . nästkom¬
mande .....och sedermera hvarje sexmånadsdag derefter, vid påföljd
för underlåtenhet deraf, att hela kapitalet eljest må anses genast till be¬
talning förfallet, om långifvaren så äskar; hvarjemte förbehålles å ömse
sidor rättighet att, utan hinder af hvad här ofvan är bestämdt i afseende
å återbetalningssättet, kapitalet på en gång återfordra och inbetala efter
två månaders förut skedd uppsägelse......“
Jag hade förut icke kännedom om att vid 1868 års riksdag af en
representant från en helt annan ort af riket, nemligen af Herr Jöns Olsson
i Nordanå, väcktes ett förslag, likartadt med det jag nu framställt, men
detta visar att man äfven annorstädes i landet ansett den förändring, jag
åsyftat, vara önskvärd. Att berörda förslag icke lyckades tillvinna sig då¬
varande Banko-Utskotts bifall, borde väl icke hindrat Utskottet från att
fästa mera uppmärksamhet på min motion; och om Utskottet det gjort,
så är jag öfvertygad att det skulle kommit till ett annat resultat.
Följer man den principen att, då en motion vid någon föregående
riksdag blifvit afslagen, på grund af denna omständighet afstyrka en vid
en sednare riksdag väckt likartad motion, fruktar jag att många riksvig-
tiga förslag, som nu föreligga, icke skulle erhålla en önskvärd och lycklig
lösning.
Jag vill icke förneka att mitt förslag möjligen är behäftadt med bri¬
ster, men då detsamma åsyftar en god sak, och dessa brister lätteligen
kunnat vid frågans behandling afhjelpas af Utskottets sakkunnige leda¬
möter, borde desse väl icke hafva underlåtit detta, dervid de ock kunnat
rådgjort med Bankstyrelsens ännu mera erfar ne medlemmar.
Sedan 1868 har mycken erfarenhet vunnits äfven å denna väg, och
bankstyrelserna hafva nog insett ej mindre det onödiga besvär, som vållas
af den föråldrade föreskriften om att nya omsättningsreversaler skola hvar
sjette månad anskaffas, än ock den besparing som genom ifrågavarande
reform bereddes den lånesökande; och jag är öfvertygad om att denna
förändring, om den antages, skall blifva ganska välkommen för bank¬
styrelserna.
I sednare delen af sitt utlåtande anför Utskottet, såsom ytterligare
skäl för afslag, att Banken ingalunda vunne tillräcklig trygghet derigenom
att nytt vederhäftighetsbevis vid hvarje omsättning aflemnades, särdeles
med afseende derpå, att bedrägerier med dylika bevis lätteligen kunde be¬
Den 18 Mars, f. ra.
171
gås och vore svåra att upptäcka; men detta skäl torde icke förtjena syn¬
nerligt afseende, då man kominer ihåg, hurusom jag föreslagit den ändring
i 63 § 7 mom. banko-reglementet, att, derest lånesökanden och löftes-
männen äro för vederbörande bankstyrelse okände, “lånereversalet skall,
för att kunna godkännas, vara försedt med intyg af vederbörande domare,
kronofogde eller annan sådan embets- och tjensteman, eller af styrelsen
känd enskild person, som antagligen bör om sökandens och hans löftes¬
mäns ekonomiska ställning ega noggrann kännedom, att sökanden och
löftesmännen äro, hvar för sig, fullt vederkäftige ej allena för beloppet i
fråga, än ock för deras öfriga förbindelser till banken eller lånekontoret;
börande betyget innefatta ej mindre beloppet af samma förbindelser, sär-
skildt för lån och särskildt för borgen i enlighet med vederbörandes upp¬
gift, än ock att såväl sökanden som löftesmännen varit bos intygsutgifva-
ren samtidigt tillstädes samt erkänt förbindelsen och sina namn under
densamma, och huruvida namnteckningarne äro egenhändiga, eller verk¬
ställts af annan person, om hvilken intyget då bör innehålla uppgift."
Skulle detta mitt ändringsförslag af Riksdagen godkännas, så anser
jag till och med att inga nya vederhäftighetsbevis vid låneomsättningarne
skulle erfordras, och jag vill derföre icke synnerligen fasthålla vid hvad
jag derom i motionen föreslagit; ty om nämnda 7:de moment kommer att
innehålla dessa strängare bestämmelser i afseende å de vederhäftighets¬
bevis, som skulle företes då lånet af bankstyrelsen beviljas, torde Bankens
säkerhet blifva mera betryggad än om ifrågavarande paragraf bibehålies
oförändrad, synnerligen som de vederhäftighetsbevis, hvilka vid låneomsätt¬
ningarne nu företes, icke äro särdeles pålitliga,
Jag tror mig således hafva visat, att hvad Utskottet mot mitt förslag
anfört icke är synnerligen befogadt, utan anhåller jag derföre vördsam¬
mast, att min af Utskottet så knapphändigt behandlade motion måtte för
ett noggrannare bedömande dit återremitteras.
Herr Agardh: Det torde, vid bedömande af motionärens förslag,
vara nödvändigt att erinra sig beskaffenheten af den lånerörelse, som här är
i fråga, och att lånekontoren, och framför allt diskontkontoret här i Stock¬
holm, hafva mycket vidsträckta distrikt för sin lånerörelse. Det är tillika
en känd sak, att många af dem, som låna ur denna fond, hafva svårt att
kommunicera sig med den styrelse, som har till åliggande att pröfva låne-
ansökningarne. Jag tror att, om man fäster behörigt afseende vid detta,
man skall inse, att det är af vigt att icke företaga flera förändringar i
bankoreglementets bestämmelser om denna rörelse, än som äro alldeles
nödvändiga. Då nemligen många af låntagarne icke äro i tillfälle att
sjelfve korrespondera med bankstyrelsen och största delen af de andra väl
icke skulle få kännedom om de gjorda förändringarne, förrän de genom
återbekommande! af deras oriktiga lånedokumenter derom fått kännedom,
så torde det redan häraf blifva tydligt, att stadgandena angående denna
fond icke utan tvingande skäl böra ändras..
Den ärade motionären har visserligen sagt, att hans förslag skulle
leda till förenkling i lånesättet, men jag vågar tvärtom påstå att detta,
enligt hans förslag, skulle blifva vida mera inkrångladt, än om paragrafen
får qvarstå oförändrad.
172
Deri 18 Mars. f. ro.
Jag vill visserligen medgifva att Utskottets motivering för afslag å
motionen måhända är något knapphändig, men jag vågar försäkra att
man lätteligen kan finna flera skäl; ja! om man närmare granskar motio¬
nens innehåll, så skall man finna att der föreslås flera föreskrifter, som
äro rent af omöjliga att antaga, och jag yrkar derföre bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Herr Jöns Rundbäck: Till hvad den förste talaren yttrat ber jag
att få tillägga, det jag anser Utskottet hafva mycket knapphändigt be¬
handlat ifrågavarande motion. Utskottet har nemligen i motiveringen till
denna punkt talat endast om sådana lån, som utlemnas mot borgen, men alls
icke tänkt på sådana som beviljas mot annan säkerhet såsom t. ex. stats¬
obligationer. Om en låntagare vid sitt reversal fogat dylika eller andra
värdepapper, om hvilka bankstyrelsen vet att de i och för sig utgöra full¬
god säkerhet, och dessa värdepapper finnas bilagda reversen till dess lånet
blifvit inbetaldt, så synes det mig vara alldeles onödigt att nya omsätt-
ningsreverser gång efter annan utgifvas; och det är dels på detta skål,
och dels på grund af hvad motionären, i min tanke, ganska riktigt an¬
märkt derom att genom hans förslag skulle åstadkommas en förenkling i
lånesättet, utan att bankens säkerhet i ringaste mån äfventyrades, som
jag förenar mig i hans yrkande att förevarande punkt måtte till Utskot¬
tet återremitteras.
Herr Agardh: Efter som det synes vara nödvändigt att redogöra
för hvad som hindrar att motionärens förslag kan antagas, så vill jag upp¬
gifva åtminstone ett par sådana orsaker.
I första momentet af hans förslag säges det att utlåningen från fon¬
den skall ske hvarje fjortonde dag, och i fjerde momentet, att lånen skola
utgå i vissa belopp; enligt hvad som för närvarande finnes bestämdt, kan
utlåning deremot ske när som helst och i till beloppet obestämda summor;
och då torde det vara klart, att någon förenkling i lånesättet icke åstad¬
kommes på det sätt motionären föreslagit.
Vidare heter det i tredje momentet: “lånetiden må kunna utsträckas
ända till tre år, med rätt för gäldenären att halfårsvis afbetala---“.
Det skulle sålunda bero på gäldenärens goda vilja att verkställa afbetal-
ningar; jag deremot föreställer mig att sådant icke hör vara öfverlemnadt
åt hans godtfinnande, utan måste vara hans ovilkorliga skyldighet.
Man skulle på detta sätt kunna punkt för punkt gå igenom motio¬
närens förslag och vid hvarje särskildt moment påpeka skäl, som göra
detsamma alldeles oantagligt; men hvad jag redan sagt torde vara till¬
räckligt, och jag upprepar derföre mitt yrkande om bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Lyttkens: Jag är till hufvudsakliga delar förekommen af
Herr Agardh och vill endast tillägga att motionen är stiliserad på ett
sådant sätt, att den icke kan bifallas, äfven om det mål hvartill motio¬
nären sträfva!- verkligen vore godt. Jag kan dock icke finna att genom
detta förslag skulle vinnas någon annan fördel, än den, att reversalet icke
behöfde omskrifvas, men deremot skulle, enligt förslaget, lånevilkoren för¬
Den 18 Mars, f. m.
173
sämras i stället för att förbättras, i det att en högre procent, än nu är
händelsen, komme att afdragas på förhand.
Herr H. Schmidt: Med anledning af de anmärkningar, HerrAgardh
framställt, vill jag endast erinra om hvad jag nyss nämnde, att, i fall några
oegentligheter i afseende å ordalydelsen i mitt förslag förefunnits, Utskot¬
tet då haft rätt att göra de redaktionsförändringar, som kunna hafva
varit behöfliga. Derföre att jag i tredje momentet sagt “rätt för gälde-
nären att afbetala —“ må det väl icke kunna anses såsom om jag hade
velat öfverlemna till dennas godtfinnande att verkställa afbetalningarne.
Ett sådant stadgande vore en orimlighet, och hvar och en må väl inse,
att en långifvare icke utlemna!’ en försträckning, utan att det skuldebref
han dervid erhåller är så stiliseradt att hans rätt är betryggad. Det
formulär till lånereversal, som jag nyss hade äran att uppläsa, synes mig
innehålla för lånegifvaren fullt betryggande bestämmelser, och man kunde
ju vid Riksbanken och lånekontoren begagna sig af dylika.
Jag vidhåller mitt yrkande att denna punkt måtte till Utskottet
återremitteras.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll hvad Utskottet i denna
punkt hemställt.
Pimhten 10.
Herr Ola Månsson: Den hemställan Utskottet i förevarande punkt
framställt har jag desto mindre kunnat biträda, som jag ännu har i nog¬
samt minne den utgång denna fråga rönte inom denna Kammare vid för¬
liden riksdag. Herrarne komma väl alla ihåg, hurusom Första Kammaren
i fjol biföll ett likartadt förslag, men att denna Kammare med eu majori¬
tet af 125 röster mot 48 beslöt att detta moment af 63 § i reglementet
skulle bibehållas oförändradt, och vid den gemensamma votering, som sedan
egde rum, hade anloppet emot detta moment icke bättre framgång. Det
torde derföre vara skäl att se till, om förhållandena förändrats sedan i
fjol, och om det derföre vore anledning att nu fatta beslut i annan rikt¬
ning. Jag har icke kunnat finna den ringaste anledning till ett motsatt
beslut, och icke heller har Utskottet anfört eller ens antydt någon sådan.
Jag tror att hvad som redan förra året inträffat, snarare är anledning
till att vidhålla det beslut vi då fattade, ty vi hafva under denna vinter
såsom jag ock i reservationen anfört, sett att postförbindelsen icke sällan
varit afbruten och på åtskilliga orter icke kunnat på veckotal återställas
i obehindradt skick. Det torde under sådana förhållanden vara svårt, ja,
omöjligt för låntagaren att kunna precis på dagen efter de sex månader¬
nas utgång verkställa afbetalningen, och det vore sannerligen hårdt, om
han af sådan orsak ovilkorligen blefve lagsökt på hela lånet.
Man må dessutom icke förgäta hvad en representant från Norrland
påpekade vid förra riksdagen, nemligen att de låntagare, som bo aflägset
inom nämnda del af riket, hafva icke mindre än 100 mil till diskont¬
kontoret här i Stockholm, till följd hvaraf inträffar att dessa låntagare,
som icke kunna bekomma lånet förr än 14 dagar efter sedan det utfallit
174
Den 18 Mars, f. m.
och som måste med posten insända afbetalningarne 14 dagar före förfallo-
dagen, derest denna icke skall försummas, sålunda i sjelfva verket finge
endast 5 månaders omsättningstid, ifall detta förslag antoges.
Ett ytterligare skäl för utslag å denna hemställan förefinnes i den
omständigheten, som Herrar Bankofullmäktige nogsamt känna, att det för
närvarande är öfverflöd på penningar i Riksbanken, hvadan det, om af¬
betalningarne ovilkorligen skulle verkställas hvar sjette månad., blefve ovisst
om penni ngarne kunde snart ånyo utlånas.
Det vore, efter mitt förmenande, alltså olämpligt att utesluta ifråga¬
varande moment ur 63 § i bankoreglementet, och jag yrkar derföre att
Kammaren måtte, med afslag å Utskottets hemställan, bifalla mitt i re¬
servationen gjorda förslag att nämnda paragraf må bibehållas oförändrad.
Herr Petter Andersson: Den så kallade respitmånaden, eller
den tid, under hvilken bankstyrelsen icke är skyldig att lagsöka den lån¬
tagare, som icke verkställt afbetalningar å förfallodagen, kan visserligen
för den mera bemedlade, hvilkens tillgångar medgifva honom att utan
svårighet å bestämd dag fullgöra sina förbindelser, vara af mindre bety¬
delse, men med den kännedom jag derom eger kan jag försäkra, att denna
anståndstid ofta är af största nytta för den mindre lyckligt lottade, hvil¬
ken understundom kan hafva svårt att iakttaga en bestämd betalnings¬
termin. Särs kild t vill jag erinra om att jordbrukaren, äfven om han t. ex.
i utstående gröda eger tillgång, som kunde räcka till att fullgöra honom
åliggande betalningsskyldighet, ofta till följd af yttre omständigheter, dem
han icke kan förekomma, är förhindrad att till den tid som erfordras för¬
vandla denna tillgång i penningar och han blir sålunda urståndsatt att
på bestämd dag honorera sin skuld. Det vore i sanning hårdt, om han
då skulle för en dylik försummelse riskera lagsökning; och det vissa är
att, om förevarande förslag af Riksdagen bifalles, lagsökningarnes antal
kommer att i eu högst betydlig grad tillväxa. Jag anser således att man
både kan och bör förunna de lånebehöfvande den förmånen, att hädan¬
efter som hittills icke riskera blifva lagsökte om ej omsättning eller slut¬
betalning åt ett lån, skulle å förfallodagen punktligt kunna fullgöras; och
det är desto mindre skäl ur paragrafen borttaga ifrågavarande moment,
som Banken icke i följd af dess qvarstående det ringaste förlorar, helst
låntagare äro pligtige att från förfallodagen erlägga högre ränta till och
med den dag då penningarne blifva i Banken insatte. Jag föreställer mig
att genom föreslagen regementsförändring banken skulle snarare förlora
än vinna, ty den lånebehöfvande skulle derefter vida oftare än nu vända
sig till de enskilda bankerna, som lemna respitmånad, hvadan Riksbankens
lånerörelse komme att förminskas; många flera skäl skulle kunna anföras
för afslag å Banko-Utskottets hemställan, men då jag anser de äro till¬
räckligt kända af de fleste Kammarens ledamöter, vill jag ej uppehålla
tiden dermed, utan får jag på grund af i korthet anförda skäl, yrka afslag på
af Utskottet föreslagen förändring, samt att den ifrågavarande paragrafen
i bankoreglementet måtte bibehållas oförändrad, hvarpå jag vördsamt an¬
håller om Herr Talmannens proposition.
Herr Kj ellman: Det är kanske öfverflödigt att orda vidare om
denna sak, men jag kan dock icke underlåta att nämna, att det förefaller
Den 18 Mars, f. m.
175
mig besynnerligt att Utskottet kunnat framlägga detta förslag till bort¬
tagande af sjette momentet i 63 § bankoreglementet, ty jag kan icke inse
att någon egentlig fördel för banken derigenom beredes. Då, såsom en
ledamot af Banko-Utskottet nyss yttrade, diskontkontoret här i Stock¬
holm har eu så vidsträckt lånerörelse, att många svårigheter i afseende å
korresponderingen med bankstyrelsen ständigt uppstå, vore det illa, om
man nu spände bågen så strängt, att man indroge hela lånet, i fall en
afbetalning icke verkställdes just på sjelfva förfallodagen, och man skulle
genom att bifalla Utskottets förevarande hemställan bringa olyckor öfver
många menniskor. Den lånebehöfvande allmänheten får redan förut häråt
vidkännas följderna af att räntan släpptes fri; författningen derom har
bragt många personer till fattigstafven, och om detta förslag nu antoges,
skulle ännu flera ruineras.
Då man ser att hypoteksbankerna kunna lemna en respittid af ända
till tre månader, är det svårt att förstå, hvarför Riksbanken icke skulle
kunna lemna en månads anstånd. Jag yrkar derföre att Kammaren, med
afslag å Utskottets hemställan, måtte besluta, att ifrågavarande paragraf
skall bibehållas oförändrad.
Herr Gustaf Jonsson: Då jag, vid den reservation jag enligt
anteckning å betänkandet nedlagt emot Utskottets förslag i denna punkt,
icke anfört några skäl till stöd för den mening, jag i frågan hyser, så
har detta skett i den förhoppning, att den majoritet i Kammaren, som
vid sistförfluten riksdag uttalade sig emot borttagandet af den så kallade
respitmånaden, icke sedan dess ändrat åsigt. Jag inskränker mig derföre
till att endast yrka afslag å Utskottets hemställan, samt att ifrågavarande
moment i bankoreglementet må i oförändradt skick bibehållas.
Herr Olof Fredrik Pettersson: Jag kan icke föreställa mig, att de
af Utskottet anförda skäl kunna vara tillräckliga för bifall till det för¬
slag Utskottet framlagt rörande ifrågavarande punkt. Genom bibehål¬
landet af respitmånaden vållas ju ingen förlust för banken, utan tvärtom
en inkomst genom den under respitmånaden inflytande öfverräntan. Här
har talats om att genom respitmånadens borttagande skulle vinnas större
ordning och reda i aflärslifvet. För min del hyser jag en helt annan
åsigt, i det jag tror att den af Utskottet föreslagna åtgärden kommer att
leda till oordning och oreda och en strypning i allmänna rörelsen. Jag
kan således icke annat än på grund af hvad jag nu anfört, samt
med åberopande af de skäl jag vid förra riksdagen i ämnet uttalade, yrka
afslag till Utskottets hemställan och bifall till Herr Ola Månssons re¬
servation.
Herr Carl Isak Bengtsson: Då icke någon af Kammarens leda¬
möter ännu yrkat bifall till hvad Utskottet i detta ämne föreslagit, torde
jag icke behöfva yttra mig vidare, än att jag förklarar, det jag instäm¬
mer i hvad föregående talare uti denna fråga hemställt.
Herr Jonas Jonasson: Jag kan sannerligen icke förstå, hvilka
olägenheter uppkomma genom den så kallade respitmånaden, som Utskottet
276
Den 18 Mars. f. m.
O
nu vill borttaga, Åtminstone kan jag icke finna dessa genom de af Ut¬
skottet nu anförda motiverna. Visserligen säger Utskottet, att, till följd
af respitmånadens inverkan, brist på noggrannhet och punktlighet i liqvi-
der nästan blifvit en vana, men jag anser för min del detta påstående
icke kunna lämpas hit, ty om det är tillåtet, att skulden betalas på 7:de
månaden efter lånets beviljande, så måtte det väl icke vara mindre ordent¬
ligt att fullgöra sin betalningsskyldighet på den sjunde än under den
sjette månaden. Någon skada genom respitmånadens bibehållande kan
heller icke vållas riksbanken, enär banken tvärtom genom nu gällande
stadgande derom vinner en procent å de utlånade medlen under respit-
månaden, eller det belopp, hvarmed straffräntan öfverstiger den procent
som betalas, då lånet liqvideras utan att respitmånad behöfver ifråga¬
komma. För jordbrukare lem nar äfven respitmånaden en ojemförligt stor
nytta, i det dessa, de må vara fattiga eller rika, alltid äro beroende af
eu del omständigheter, som vålla att de ibland icke äro i tillfälle att på
bestämd tid afbörda sig sina förbindelser. Så t. ex. måste de, i händelse
de äro aflägset boende, göra resor både när de skola söka ett lån och
äfven när de skola skaffa penningar till lånets betalande, hvarigenom den
tid, å hvilken de af lånet kunna draga nytta, betydligt inskränkes. Då således
respitmånadens bibehållande är till fördel såväl för banken som för lån¬
tagare samt det är en representants pligt, att, såvidt i hans förmåga står,
söka verka för det allmänna bästa, får jag yrka att Kammaren, med af-
slag å Utskottets hemställan, behagade besluta att nuvarande stadgande i
6 mom. af ÖB § i Banko-reglementet måtte oförändradt få qvarstå.
Herr Hmggström: Ehuru jag villigt medgifver att det i banko¬
reglementet förekommande stadgandet om den så kallade respitmånaden
är ingenting mindre än bankmässigt, så måste jag likväl, så länge icke
något diskontkontor finnes i Norrland, motsätta mig förslaget om samma
stadgandes borttagande. Följden deraf skulle nemligen blifva, att många
utaf Norrlands innevånare skulle, vid erhållande af lån ur bankodiskon¬
ten, få åtnjuta en betalningstid af endast 5'A månad, då flertalet af lan¬
dets öfriga innevånare i sådant afseende åtnjuta en tid af 6 månader.
Detta förhållande, hvithet skulle vara obilligt för Norrländingarne, är jag
i tillfälle att bevisa. Den ordinarie posten behöfver, åtminstone under
senhösten och vintern, då kommunikationerna till sjös äro afbrutna, om¬
kring 11 å 12 dygn för att framkomma till Haparanda, och dertill kan
åtgå stundom äfven en längre tid. Posten norrut afsändes från Hernö-
sand på bestämd tid, antingen paketposten från Stockholm anländt eller
icke, hvadan i sednare fallet posten får ligga öfver i Hernösand några
dagar och dess framkomst till Haparanda ytterligare fördröjes. Häraf
framgår, att en i trakten af Haparanda bosatt lånesökande, om man från
den tid af 6 månader, hvarpå ett honom beviljadt diskontlån är utstäldt,
afräknar den tid, som åtgår för penningarnes sändande fram och tillbaka,
får af de upplånade medlen begagna sig endast under 5'A å 5‘A månad,
hvilket ofördelaktiga förhållande, såsom jag redan nämnt, icke eger rum i
det öfriga Sverige, emedan, utom den snabba kommunikationen å jernväg,
der på flera håll finnas särskilda diskontkontor, såsom i Malmö, Göte¬
borg och på Gotland.
Utskottet
Den 18 Mars, f. m.
177
Utskottet anför att, till följd af ifrågavande stadgande i bankoregle¬
mentet, brist på punktlighet och noggranhet i liqvider nästan blifvit en
vana. Jag kan icke se, att sådant behöfver blifva följden af nämnda
stadgande, ty i bankoreglementet finnes ju föreskrifvet, att bankens sty¬
relse, i händelse sådant pröfvas nödigt, genast efter förfallodagen eger ge¬
nom lagsökning göra Diskontkontorets rätt gällande. Häraf visar sig tyd¬
ligt och klart, att Bankstyrelsen kan, till följd af de stadganden som re¬
dan finnas, straxt efter det ett lån till betalning förfallit, lagsöka eu för¬
sumlig gäldenär. Skulle nu, såsom föreslaget blifvit, respitmånaden bort¬
tagas, vore det bra hårdt för i Norrland bosatte ordentlige låntagare, om
de, med den korta betalningstid som sålunda komme dem till del, skulle,
i händelse de för en eller annan omständighet, exempelvis postens för¬
dröjande, icke på dagen kunde fullgöra sina förbindelser, utsättas för obe¬
haget att blifva lagsökte, hvaraf följden blefve att deras kredit rubbades.
De låntagare som af eu eller annan orsak blifvit lagsökte af Banko¬
diskonten, äro sedan för längre tid utestängde från låns erhållande derstä¬
des. Jag hemställer, att Utskottets framställning måtte afslås och att 6
mom. 63 § bankoreglementet måtte få i oförändradt skick qvarstå.
Herr Johan Jönsson: Herr Talman! mine Herrar! Jag kan icke
instämma i det förslag, Banko-Utskottet här framlagt, att man skulle
borttaga ifrågavarande moment af 63 § i bankoreglementet. Skall man
icke förunna den mindre bemedlade industriidkaren och jordbrukaren den
lilla förmån att vid inbetalande af lån till allmänna diskontfonden få åt¬
njuta respitmånad? Reservanten Ola Månsson har ju i sin reservation
tydligen anfört, att det kan gifvas sådana förhållanden, då det är af stor
vigt för en låntagare att hafva denna respitmånad, och hafva vi icke lag¬
sökningar nog, utan att vi skulle genom bifall till Banko-Utskottets för¬
slag söka åvägabringa flera sådana? Om eu låntagare af en eller annan
orsak skulle å förfallodagen uteblifva med liqvid och då genast blifva lag-
sökt för hela lånet, så inverkar ju detta menligt på hela hans kredit.
Hvar och en, som haft med allmänna uppbörden att skaffa, vet alltför väl,
att icke alla äro i tillfälle att å föreskrifven tid fullgöra sina förbindel¬
ser, men få de försumlige blott någon tid på sig, så erhålles oftast full¬
ständig liqvid, utan att lagliga åtgärder för medlens indrifning behöfva
tillgripas. Så är äfven förhållandet med inbetalande af lån till Banko¬
diskonten, och då banken genom respitmånadens bibehållande icke lider
någon förlust, så kan jag icke annat än yrka att Utskottets betänkande
måtte afslås, samt att ifrågavarande § må få oförändrad i bankoregle¬
mentet qvarstå.
Herr Petter Pettersson: Banko-Utskottet har ansett, att 6 mom.
i 63 § bankoreglementet skulle vara öfverflödigt och föreslagit detsammas
borttagande. För min del kan jag icke dela en sådan åsigt, ty å ena si¬
dan utgör detta stadgande om den så kallade respitmånaden en lindring
för låntagaren, och å andra sidan har bankens styrelse äfven nu enligt
gällande stadganden rättighet att genast efter förfallodagen anställa lag¬
sökning, när bankens säkerhet sådant erfordrar. Under sådana förhål-
Riksd. Prat. 1871. 2 Åfd. 2 Baud. 12
178
Den 18 Mars, f. m.
landeri, och då icke något skäl framhållits, som visat, att Riksbanken ge¬
nom respitmånaden lider någon skada eller förlust, så kan jag icke inse
någon nödvändighet vara för handen att nu borttaga omnämnda moment
i bankoreglementet. På de skäl jag sålunda anfört får jag yrka afslag å
Utskottets betänkande i denna de!.
Herr Gumse Hus: Jag kan icke dela de åsigter, som här uttalats
af åtskillige talare, synnerligast från Smålandsbänken, att låntagare i
Riksbankens diskontkontor skulle vara mycket att beklaga, om man nu
i fråga om lånens betalningstid skulle borttaga den extra sjunde månaden,
och folk således i allmänhet åläggas att inlösa sina förbindelser å
den tid, som i förskrifningarne blifvit utfäst. När det här särskildt ta¬
lats om fattiga låntagare, manar mig den erfarenhet jag om sådan kan
hafva att säga några ord. Såsom ledamot i styrelsen för en folkbank har
jag ofta varit i tillfälle att behandla lånehandlingar af verkligt fattige
personer, hvilket framgår af det sakförhållande, att folkbanken årligen ut-
lemnar mer än ett tusental lån å belopp, som understiga 50 R:dr. I
nämnda styrelse hafva vi från förstone ansett nödigt att söka vänja dessa
låntagare vid stor ordentlighet, och det har varit oss en synnerlig
glädje att se, att dessa fattiga personer visat större punktlighet vid sina
liqvider, än som i allmänhet iakttages af dem, hvilka låna i Bankodi¬
skonten.
Af en talare på Norrlands-bänken har blifvit anfördt, att borttagan¬
det af den så kallade respitmånaden skulle vara en stor orättvisa mot
Norrland, emedan låntagare derstädes derigenom skulle få åtnjuta en be¬
talningstid af endast 5| månader, då det öfriga Sverige i sådant afseende
tillgodonjöte 6 månader. Ja! detta är en orättvisa, som är betingad af
Norrlands läge och som i alla händelser kommer att qvarstå, ty äfven
om betalningstiden å diskontlån fastställdes till sju månader, finge ju
Norrländingen endast deraf åtnjuta månader. Bättre är utan tvifvel,
redigare och riktigare, att, om så anses nyttigt och nödigt, låta alla di¬
skontkunder, eller kanske undantagsvis de norrländska, få gifva förbindel¬
ser å 7 eller 8 månader i stället för 6, än att låta dem skrifva 6 men
dröja i 7 eller 8 månader med betalningen. Då jag sålunda lägger stor
vigt på, att alla låntagare, särdeles de som låna ur Bankodiskonten, må
hållas till ordentlighet och punktlighet i fråga om lånens inbetalande, får
jag, på grund af hvad jag nu anfört, påyrka, att Utskottets förslag måtte
af Kammaren godkännas.
Herr Agardh: Det förefaller mig, som om de ledamöter i Kamma¬
ren, hvilka ifra emot borttagande af nu förevarande moment i banko¬
reglementet, icke riktigt läst detsamma. Der står nemligen icke, att en
låntagare eger åtnjuta denna så mycket omtalade respitmånad, utan der
står att bankens styrelse eger rättighet att genast efter förfallodagen ut¬
söka ett lån, om den så finner för godt, samt skyldighet att lagsöka om
betalning eller omsättning af ett lån uteblifver under en månad efter för¬
fallodagen. Således talas der om en rättighet och en skyldighet för han¬
kens styrelse, men icke om någon rättighet för låntagaren. Om nu detta
moment skulle ur bankoreglementet utgå, är det då dermed sagdt att i af-
Den 18 Mars, f. m.
179
seende å låntagare någon förändring körnare att ske, och är det väl skäl
att antaga, att bankens styrelse derför skulle börja att, mer än hittills va¬
rit fallet, förfara strängt emot låntagare? Jag tror det icke. Icke talas
det i många andra penningeinrättningars reglementen eller lånereversal
om någon respitmånad vid omsättningar och inbetalningar af lån, men
icke bär man derföre exempel på, att dessa inrättningar mer eller onö¬
digtvis trakassera låntagare derstädes; hvarföre skulle man då antaga, att
Riksbankens styrelse skulle förfara på sådant sätt emot låntagare i ban¬
ken? Skälet hvarföre Utskottet nu föreslagit, att ifrågavarande stadgande
bör ur bankoreglementet utgå, är att samma stadgande, så länge det qvar¬
stå!', gifver likasom eu fingervisning åt allmänheten på oordentlighet i af¬
färer; det är så att säga likasom ett af Rikets Bank meddeladt patent
på att vara försumlig i uppfyllande af ingångna låneförbindelser. Afsig-
ten med borttagandet af ifrågavarande stadgande är således att ernå
större ordning och reda i lånetransaktioner och att småningon vänja all¬
mänheten vid större punktlighet med liqviderande af de upptagna lånen.
Genom en sådan punktlighet skulle äfven vinnas den fördel, att bankens
styrelse med bestämdhet visste, när de utbulta medlen åter skulle blifva för
banken tillgängliga, hvilket kunde inverka förmånligt äfven för allmänhe¬
ten vid beviljandet af nya lån, enär Bankstyrelsen vid sådant förhållande
med säkerhet kände, hvilka medel vid hvarje tidpunkt kunde vara till
utlåning disponible.
Då jag således är af den öfvertygelse, att alla skulle vinna och in¬
gen förlora på att omförmälda moment ur bankoreglementet utginge, yr¬
kar jag bifall till hvad Utskottet i sådant afseende föreslagit.
Herr P. Gunnars son: Då denna fråga vid sistförflutna riksdag före¬
var till behandling, uttalade jag icke den åsigt jag i ämnet hyser. Då
jag emellertid anser ett sådant uttalande nu vara min skyldighet, har jag
begärt ordet för att tillkännagifva, det jag förenar mig med de talare,
som yrkat afslag å Banko-Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Jöns Pehr sson: Jag vore frestad till att tro, att de Herrar,
som talat för bifall till Utskottets förslag, äro boende i stad och icke
känna till förhållandena på landet. Man kan icke jemföra diskontfonden
med en folkbank, hvilken sistnämnda bär sina operationer blott på en
ringa omkrets omkring den stad, der den är belägen. De som bo uti
städer hafva nemligen ett lätt tillfälle att skaffa sig medel till inbetalande
af sina lån och genast derefter utfå nya,' hvilket deremot icke är förhål¬
landet på landet, åtminstone icke i glest befolkade och fattiga bygder,
Om man skulle borttaga ifrågavarande stadgande ur Bankoreglementet,
tror jag, i motsats mot hvad representanten från Lund antydt, att banko¬
styrelsen, om å ett låns förfallodag liqvid icke sker, genast måste låta
anställa lagsökning hvad beträffar lånen från Allmänna diskontfonden.
Man måste medgifva, hvad här blifvit anfördt, att hvarje låntagare bör
vara beredd att å den utsatta tiden betala sin skuld, men man bör der¬
vid komma ihåg att de, hvilka låna, ofta tillhöra den mindre bemedlade1
och på landet boende befolkningen, samt att, dä för dem oförutsedda
hinder att på dagen fullgöra sina förbindelser kunna uppkomma, bibo-
180
Den 18 Mars, f. m
hållandet af ifrågavarande stadgande är af högsta vigt. Jag befarar att,
i händelse nämnda stadgande borttoges, man derigenom skulle på Riks¬
bankens bekostnad tillgodose privatbankerna, hvilka alltmer och mer börja
lemna respittid med der upptagna låns inbetalande, och till hvilka bank¬
inrättningar lånesökande sålunda komme att företrädesvis vända sig. Om
man skulle godkänna Utskottets resonnement att till följd af förenämnda
stadgande brist på punktlighet och noggranhet i liqviden blir en vana, så
skulle en liten orsak i sanning hafva en ganska stor verkan, då man
tager i betraktande, att den, i förhållande till hela landets penninge-
omsättning, ringa summa, som från Riksbankens diskont- och lånekontor
utlånas, skulle, genom det sätt hvarpå dithörande medel utlånas och in¬
betalas, kunna utöfva inflytande på hela landets affärsverksamhet i
öfrigt.
Jag anser att ifrågavarande moment i bankoreglementet länder till
mycken nytta för låntagare, samt tror att det för närvarande icke är råd-
ligt att borttaga detsamma, hvarföre jag yrkar att Kammaren måtte afslå
Utskottets framställning och bifalla Herr Ola Månssons reservation.
Herr Carl Wikström: Afsigten med Utskottets hemställan att
borttaga ifrågavarande moment i bankoreglementet är af Herr Agardh så
fullständigt ådagalagd, att jag blott behöfde med honom förena mig, men
jag vill, till hvad han yttrat, göra en hemställan till dem, som i ämnet
hysa en motsatt mening, huruvida det icke vore att göra dem orätt,
hvilka äro ordentliga i sina liqvider, om man medgaf dem, som äro mindre
punktliga i sina affärer, ett dröjsmål med inbetalandet af de utaf dem
upptågna lån. Det är ju alldeles klart att i samma män man tillåter
borttagandet af tillgångarne och ur diskontfonden — och det göra de,
som vilja att de utlånta medlen skola utestå öfver förfallodagen — så
minskas tillfällen till erhållande af lån för ordentliga lånesökande; eu om¬
ständighet som synes mig förtjent af uppmärksamhet.
Vidare har man anfört, att denna så kallade respitinånad skulle vara
angelägen, derföre att, i fall man blefve mankerad på väntade penningar
eller genom annan tillfällig omständighet, den man ej kunnat afvärja, ur-
ståndsattes att på dagen fullgöra sina förbindelser, det skulle vara hårdt
om man af sådan anledning skulle genast blifva lagsökt. Jag ber då att
få erinra derom, att det icke är undantagsvis som man begagnar sig af
respitmånaden, utan ätt ett sådant begagnande nästan synes vara i regel
bestämdt. Man har vidare sagt, att den påföljd som drabbade en lån¬
tagare, derest lagsökning för förfallen, uteblifven liqvid påbjödes, vore
särdeles hård, derföre att en sådan låntagare derigenom för lång tid för¬
lorat sin lånerätt i diskonten. Ja, det vore ingen nöd, om man betedde
sig till den grad vårdslöst, ty då reglerades förhållandena sannolikt lät¬
tare, — ja af sig sjelfva. Men man går ingalunda så till väga, utan man
tiger med sin oförmåga eller obenägenhet att betala på förfallodagen och
låter långifvaren vänta jemnt och rätt så länge, som man kan fördröja
liqviden, utan att öfverskrida den gräns, då man blir underkastad lag¬
sökning med dess vidare påföljd.
Då jag således, på grund af hvad jag anfört, anser ifrågavarande mo¬
Den 18 Mars, f. in.
181
ment utöfva ett ganska förderfligt inflytande, får jag yrka bifall till hvad
Utskottet nu föreslagit.
Herr Hi er ta: Jag begärde ordet med anledning af hvad en talare
midt emot anförde, emedan det skäl han åberopade mot bifall till Ut¬
skottets hemställan, nemligen att det skulle i landsorterna medföra svå¬
righeter att anskaffa nödigt kapital till omsättningarne, syntes mig mindre
tillfredsställande. Jag får nemligen fästa uppmärksamheten derpå, att
det endast är sista gången afbetalning göres som kapital behöfver an¬
skaffas. Vid de föregående omsättningarne erfordras allenast att anskaffa
nya lånedokumenter; och det bör väl icke vara så svårt att rangera så,
att man kan inlemna dessa å utsatt tid. Mig synes det vara bättre att,
såsom en annan talare yttrat, ställa omsättningarne på sju månader än
att bibehålla en absolut respitmånad. Den ärade ledamoten från Werm-
land har ganska rätt karakteriserat det nuvarande förhållandet, då han
erinrade att följden blir, att de ordentliga få lida för de oordentliga, om
det nu inrotade missbruket eller ovanan får fortfara.
Herr Friherre Koskull: Jag måste lyckönska den siste talaren till
den ringa erfarenhet han synes ega om diskontlån, då han säger, att det
icke fordras penningar för att omsätta dem. Det är dock naturligt, att
sådana behöfvas dertill, emedan man måste betala en femtedel af lånet
för hvarje gång. Egentligen ville jag likväl säga, att man måste hålla
Banko-Utskottet räkning för dess sträfvande att åstadkomma punktlighet
i affärer, hvilket är någonting högst lofvärdt. Likasom i fjor hyser jag
dock betänkligheter vid att bifalla det ifrågavarande förslaget, med afse¬
ende på den inrotade vana, den häfd det nuvarande systemet gifvit åt
det förfaringssätt, som hittills följts och som särskildt synes mig röra all¬
mogen. Att underhålla denna vana bidraga ock hypothekslånen i de
särskilda länen. Vid dessa lån finnes nemligen, såsom Herrarne torde
veta, äfven respittid, i det att lagsökning derför icke anställes förr än
tre månader efter förfallodagen. Deremot får låntagaren i stället betala
någon straffränta. I betraktande af beskaffenheten utaf kommunikatio¬
nerna inom riket och särskildt i de orter, hvilka ligga norr om Stock¬
holm, får jag förklara, att jag, med afseende fästadt å dessa aflägsnare
provinser, der låntagaren icke kommer i åtnjutande af sitt lån förrän en
månad sedan det utfallit, men måste vara betänkt på att betala det en
månad, innan den sjette månaden utlöper, af undseende, säger jag, för
låntagare i dessa orter, men ingalunda för Småländingarne, kommer att
rösta för afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Fredrilcson instämde med Friherre Koskull.
Herr Haeggström: Representanten från Lund har här utvecklat, att
Bankofullmäktige för närvarande hafva icke blott rättighet utan äfven skyldighet
att indrifva lånen genast efter förfallodagen, hvilken åsigt jag äfven delar och
vid mitt förra anförande äfven uttalat. Frågan blir då hvem det är, som med¬
delat detta patent på oordentlighet, denna fingervisning till oordning, som
några talare hafva kallat respitmånaden. Ifrågavarande paragraf kan väl
182
Den 18 Mars, f. m.
icke få skulden härför, utan ifrågavarande talares beskyllningar måtte
vara riktade mot Bankofullmäktige, som icke begagnat sig af sin rätt och
skyldighet att genast utsöka lånen af försumlige gäldenärer. En talare
på Wermlandsbänken har sagt, att oordentlighet (begagnandet af respit-
månaden) vid lånens inbetalning för det närvarande vore regel och att
ordentlighet hörde till undantagen. Det förefaller underligt, att han
kunnat erhålla upplysning härom, då man vet att Bankodiskontens tjenste¬
man enligt gällande reglemente äro förbjudne att lemna några upplys¬
ningar om enskilda personers affärsställning till Bankodiskonten. Hans
uppgifter synas derföre vara gripna i luften; och den betydelse man kan
fästa vid dem synes derföre icke vara synnerligt stor. Jag vidhåller mitt
förra yrkande.
Herr Ake Andersson: Sedan jag begärde ordet, är jag förekom¬
men af Herr Hseggström och kan derföre afstå ifrån att besvara en före¬
gående talare. Jag yrkar således blott att paragrafen bibehålies oför¬
ändrad.
Herr Jöns Pehrsson: I anledning af hvad eu talare på Stockholms¬
bänken yttrade, vill jag endast erinra, att det till omsättningarne af ifråga¬
varande slags lån icke är nog med att blott anskaffa nya ^handlingar,
utan att man äfven hvarje gång måste inbetala minst en femtedel af lånet.
Han begick sålunda ett misstag, då han förklarade omsättningarne kunna
gå för sig endast med papper. Jag vill väl icke tro, att den ärade ta¬
laren är ibland dem, som medelst vexlar gorå slika omsättningar. Eljest
lärer det väl dock finnas eu stor del affärsmän, som någon gång om¬
sätta sina affärer med nya vexlar.
I Manufakturdiskonten finnes eu ganska lång respittid> men de, som
få lån der, tala minsann icke om att taga bort densamma.
Jag kan icke heller förstå, hvartill den föieslagna förändringen skall
tjena, då ju Bankstyrelseu nu har full frihet att genast lagsöka, om be¬
talning uteblifver öfver förfallodagen.
Herr H i er ta: Jag är skyldig att afbedja ett förbiseende, en di¬
straktion jag begick vid mitt förra yttrande, i det jag nemligen dervid
glömde att nämna, det en femtedel af lånet borde insättas vid hvarje om¬
sättning. Som jag sjelf i tre år varit ledamot af Bankodiskontverkets
styrelse hoppas jag, att man icke måtte tro mig vara okunnig härom.
Herr Sääf: Jag anser mig såsom ledamot af Banko-Utskottet skyl¬
dig uppträda för att med några ord understödja dem, som förordat bifall
till Utskottets förslag. Jag kan icke föreställa mig annat, än att den
mening, som motsätter sig detta förslag, hvilar på en missuppfattning af
följderna utaf förslagets antagande. Detta visar sig ock i den vid betän¬
kandet fogade reservationen,, der det beter, att följden skulle blifva den,
att “Styrelserna tvingades att ovilkorligen genast efter det förfallodagen
tilländagå^ hemsöka gäldenären med lagsökning.11 Detta är likväl en all¬
deles felaktig uppfattning af följden utaf det ifrågavarande momentets bort¬
tagande ur reglementet. Det har här redan blifvit visadt, hvad paragrafen
Den 18 Mars, f. in.
183
verkligen innehåller, att alldeles intet medgifvande der blifvit gjordt
för låninnehafvaren att dröja med betalningen en månad öfver föriallo-
tiden, utan att föreskrift der lemnats Fullmäktige att icke dröja med lag¬
sökning -längre än en månad efter nämnda tid och. tillika att, om
bankens säkerhet sådant fordrar, genast anställa lagsökning. Det är na¬
turligt, att, äfven om man borttager detta moment, det. måste blifva
Fullmäktiges omsorg, lika väl hädanefter som hittills, att tillse, det ban¬
kens säkerhet iakttages, och att det icke inträffar längre dröjsmål med
betalningen framdeles än nu, ty, såsom nämndt är, respitmånaden är icke
i reglementet medgifven. Allt detta talet om att den fattige låntagaren
skulle komma att behandlas mera hårdhändt hädanefter kan derföre icke
hemta något stöd i det förslag till ändring, som här föreligger. Utskottet
har vid framläggandet af detta förslag endast fullfölja den grundsats, som
i allmänhet gjort sig1 gällande, att man nemligen bör utur reglementet
borttaga allt som onödigtvis binder händerna på Fullmäktige med afse¬
ende å administrationen och som för öfrigt endast står der fullkomligt
öfverflödigt. Vi hafva nyss besluta borttagande af flera sådana öfver-
flödiga stadganden i 52, 60, 61 och 62 §§; och det som nu är i truga,
6 mom. i 63 §, är lika öfverflödigt som dessa nyss uteslutna bestäm-
in ©Is 61*
De skäl, som för öfrigt hafva ledt Utskottet till detta förslag, hafva
redan blifvit af andra talare angifna. Fn ledamot, som deltager i led¬
ningen af en folkbank, har omnämnt, huru man der bemödat sig om att
vänja låntagarne vid noggranhet och punktlighet i fullgörandet af ingångna
förbindelser. Banko-Utskottet inser nogsamt, att det ifrågavarande stad¬
gandet, såsom det nu allmänneligen uppfattas, utgör ett svårt hinder för
att dylika bemödanden kunna komma till heders, något som vi dock
alla ju erkänna såsom högst önskvärdt. Ur denna synpunkt är det, som
Banko-Utskottet har afgifvit sitt förslag, och det bär dervid trött,- att det
icke vore en institution sådan som Riksbanken värdigt att^ ibland sina
reglementariska föreskrifter ega ett stadgande, som så missleder den
allmänna uppfattningen i fråga om den ordentlighet och punktlighet, som
alltid böra iakttagas i gifna och ömsesidiga förbindelsers uppfyllande.
Inom Utskottet egde man visserligen kännedom om den ringa fram¬
gång enahanda förslag förlidet år rönte i Andra Kammaren, men plura¬
li teten ansåg förslaget hafva goda skäl för sig, och icke mer än en leda¬
mot från denna Kammare motsatte sig detsamma. Då jag med Utskottet
delar den förhoppning, att Kammaren nu, ett år sednare, kommit till en
rätt uppfattning om hvad det ifrågavarande stadgandet egentligen inne¬
håller, och då jag anser borttagandet af detsamma önskvärdt, på. de skal
jag förut uppgifvit, samt icke ledande till någon förändring för flarn-
tiden i det sätt, hvarpå lagsökniiigarne för utehhfna inbetalningar an¬
ställas, anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Alm qu i st: Af flere talare har det redan blifvit framhållet
och upplyst, att det stadgande i bankoreglementet, som bär är i fråga,
icke innehåller annat, än att Bankofullmäktige ega att verkställa lagsök¬
ning genast efter iörfallodagen, om sådant för hankens säkerhet prolvas
nödigt, men äro shjldige att göra det, om betalning utebliiver under en
184
Den 18 Mars, f. m.
Blånad eftei fdrfallodagen. Det är således uteslutande på bankens styrelse
det beror, om lagsökningen skall ske omedelbart efter förfallotidens ut¬
gång eller först en månad derefter. Man säger nu, att detta sednare öf-
vergått till praxis; och häraf framgår, att Bankstyrelsen visat konsidera¬
tion for låntagare i detta fall. Jag tror till och med, att det gått så
långt, att den allmänna regeln är, att lagsökning icke anställes förr än
utgången af den månad, under hvilken den, enligt reglementet, kan
fördröjas. Sålunda har hos den stora mängden af låntagare alstrats den
uppfattning att de äro berättigade att dröja med betalningen en månad
öfver fdrfallodagen, eller åtminstone att det icke är så farligt, om betal-
mngen utebhfver en eller annan dag. Mig synes emellertid, att då eu
sådan uppfattning nästan öfvergått till vana, och då diskontverket har en
så synnerligen stor och vidsträckt lånerörelse i alla landsorter, man icke
bör utan särskilda giltiga skäl på en gång införa eu förändring. Om
Bankstyrelsen finner nödigt, kan den ju genom egna åtgärder så smånin¬
gom öfvergå till det strängare förfaringssätt reglementet medgifver. Men
att nu borttaga detta stadgande, hvaraf otvifvelaktigt följden blefve en
hastig öfvergång till dessa strängare åtgärder, anser jag icke stå i öfver¬
ensstämmelse med hvad en viss försigtighet bjuder. Någon olikhet före¬
finnes i detta hänseende emellan Riksbanken och enskilda bankerna Riks-
banken fordrar i allmänhet, jag tror till och med alltid, att låntagarens
och loftesmännens vederhäftighet skall vara styrkt medelst offieielt intyg
Detta praktiseras deremot icke af enskilda banken i den ort jag tillhör
och, efter hvad jag tror mig veta, fordra icke heller andra enskilda ban-
„1 uveuerhäftighetsbetyg, utan de pröfva i allmänhet personernas
säkerhet på grund af den kännedom de enskildt kunna ega derom. Denna
skyldighet för låntagare i Riksbanken har emellertid till följd, att det for¬
dras en större tidsutdrägt att komplettera lånehandlingarne och tillika
större kostnader, än fallet är vid enskilda bankerna. Det kan till exem-
pel hända, att när en lånesökande kommer till Konungens Befaliningshaf-
vande och begär vederhäftighetsbetyg för vissa personer, denna myndighet
af ett eller annat skäl icke kan lemna ett sådant betyg, utan handlingarne
måste återtagas, och sökanden nödgas höra sig om efter andra personer,
hvilkas vederhäftighet kan intygas. Sålunda kan det stundom inträffa,
fullkomligt ofrivilligt å låntagarens sida, att han blir urståndsatt att inom
bestämd tid anskaffa sådana handlingar, som erfordras för omsättningen
al hans lån. Det har i öfrigt redan blifvit påpekadt, att svårigheter i
andra fall inom vissa mera aflägsna orter lätt kunna uppstå, som föran¬
leda att äfven den mest ordentlige kan komma att sednare än som veder¬
bör inbetala sitt lån. Det är af dessa skäl, och med åberopande af hvad
vice Ordföranden i Banko-Utskottet nyss vid behandlingen af en annan
fråga yttrade, nemligen att förändringar i reglementet icke böra vidtagas
utan giltiga skäl, som jag anser, att, då banken icke förlorar något genom
det nuvarande stadgandet och den åtgärd, som med förslaget åsyftas,
nemligen att åstadkomma en större ordentlighet i låneangelägenheter, kan
på annat sätt vinnas, men deremot genom borttagande af stadgandet ökade
svårigheter och kostnader för de lånesökande föranledas — berörda stad¬
gande utan olägenhet kan i reglementet qvarstå. Dock ber jag att få
Den 18 Mars, f. ni.
185
tillika uttala den önskan, att Bankstyrelsen ville begagna sig af den rätt
och makt, som i sådant hänseende är den förlänad, till befrämjande af en
större ordentlighet och punktlighet i affärer. För min del kommer jag
sålunda att rösta för afslag å Utskottets hemställan.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Det synes vara alldeles tydligt och
klart, att, om ifrågavarande paragraf skall utgå, Bankofullmäktige, hvilka
måste strängt efterlefva reglementet, i följd deraf äfven nödgas att anställa
lagsökning omedelbart efter den sjette månadens utgång. I annat fall
fullgöra de icke sin skyldighet. Det har väl blifvit sagdt, att Fullmäktige
icke torde komma att blifva så stränga. Men om så vore, skulle de ju
icke heller efterlefva reglementets föreskrifter. För öfrigt lärer väl ingen,
som verkligen kan betala, underlåta det och i stället hafva penningarne
liggande hemma ofruktbara, utan den lärer nog insända dem till banken.
Jag kan då icke finna, att banken lider det aldra ringaste deraf att den
ifrågavarande paragrafen står qvar; och derföre kommer jag för min del
att rösta för paragrafens bibehållande i reglementet.
Herr Carl Wikström: Jag skall blott yttra några få ord. Ehuru
jag väl icke befarar, att någon, med hvilken jag har den äran att i denna
Kammare vara bekant, ens misstänker mig för att gripa de uppgifter, jag
anser nödigt meddela, ur luften, ber jag att få, i anledning af den be¬
skyllning derför som nyss riktades mot mig af eu talare på Norrlands¬
bänken, erinra, att mitt förra yttrande var, att man kunde i diskontverket
få reda på, huru ordentligt lånen inbetalas. Jag menade dervid icke, att
denna upplysning skulle gälla huruledes i sådant hänseende hvarje särskild
låntagare stod till boks. Men en sådan upplysning, som den jag nämnde,
kan erhållas när som helst; och Banko-Utskottet har utan tvifvel äfven
på det af mig anvisade stället förskaffat sig kännedom om förhållandena
härvidlag, då de kunnat säga, att oordentlighet vid lånens inbetalande
öfvergått till ett allmänt missbruk. Jag hoppas, att den värde ledamoten
skall vara nöjd med denna förklaring, och vill icke vidare upptaga tiden.
Herr Uhr: De, som äro angelägna att få bort den ifrågavarande
paragrafen ur reglementet, beskylla dem, som vilja hafva den qvar, att de
icke hafva reda på innehållet af densamma. Jag tror dock, att de, som
vilja hafva bort den, icke hafva riktigt reda på innehållet. Denna para¬
graf ålägger Fullmäktige att genast lagsöka. Den lärer sålunda den låne-
sökande ordentlighet, Ty om han dröjer med inbetalningen utöfver sju
månader, så vet han att han genast har en lagsökning på halsen. Skulle
paragrafen tagas bort, kunde det fördröjas eu, två, tre månader med lag¬
sökningen, ty då funnes ju icke vidare stadgadt någon bestämd tid för
lagsökningen. För min del yrkar jag derföre, att paragrafen må få stå qvar.
Herr Törnfelt: Emedan jag har mig bekant, att låntagare i min
hemort mycket värdera förmånen af den respittid, denna paragraf med-
gifver, får jag förklara, det jag kommer att rösta för paragrafens bibe¬
hållande.
186
Den 18 Mars, f. m.
Öfverläggningen var slutad. Enligt derunder förekomna yrkanden
gåfvos propositioner dels å bifall till Utskottets förslag och dels å utslag
derå samt bibehållande af hithörande reglementsstadgande oförändradt.
Då ja förklarades öfvervägande för den förra meningen, begärdes votering,
med anledning hvaraf följande proposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemställt i tionde punkten af
dess betänkande N:o 8,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej; har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be¬
sluta, att 6 mom. i 68 § af gällande bankoreglemente skall oförändradt
bibehållas.
Omröstningen utföll med 58 ja mot 106 nej, och hade alltså Kam¬
maren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutit, att 6 mom. i 63 §
af gällande bankoreglemente skulle oförändradt bibehållas.
§ 7.
Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 2, angå¬
ende allmänna bevillningen, blef
Utskottets anmälan (öfverst å sid. 3).
Lagd till handlingarne.
Öfver första punkten af Utskottets förslag yttrade
Herr Wedberg: Jag har begärt ordet för att yrka afslag å detta
Utskottsbetänkande, emedan efter min åsigt den föreslagna förändringen,
åtminstone för så vidt den rörer kanalbolag, skulle föranleda till mycket
trassel och många svårigheter i tillämpningen, ty om man strängt skulle
följa den, så måste ju ett sådant bolag särskildt beskattas vid hvarje
sluss, som ju är eu slags station och jag vet knappast huru sådant ens
skall låta sig gorå.
Det har förut ofta anmärkts, att Bevillningsförordningen är otydlig
samt gifver anledning till olika uppfattningar af vederbörande taxerings¬
man, och jag kan icke finna skäl uti att på detta sätt ytterligare föröka
dessa svårigheter, synnerligast som vinsten för vederbörande kommuner
sannolikt knappast skulle komma att ersätta kontrollen eller kostnaden
derför.
Hvad de flesta kanalbolag beträffar, så förhåller det sig vanligen så,
att den ort, som utgör slutpunkten, och der styrelsen har sitt säte, äfven
är den som bekostat kanalanläggningen, icke med afseende på att derå
erhålla någon penningevinst, utan för att erhålla förbättrad kommunika¬
tion, och mig förefaller det orättvist att, under sådana förhållanden, or¬
tens trafikinkomst kan komma att beskattas på annat håll. Jag känner
Den 18 Mars, f. m,
187
särskild! ett dylikt bolag, der aktieegarne under de första 10 åren icke
haft någon utdelning och ingen gång öfver 2 å 3 procent å nedlagda
penningar. Jag anhåller om proposition på afslag å betänkandet.
Friherre KosTtull förenade sig med Herr Wedberg.
Herr J. Geijer: Det förslag Utskottet här framställt afser ej någon
förändring af nu gällande bevillningsstadga, utan blott en förklaring eller
ett förtydligande af densamma. Nu gällande stadga innehåller: “Bevill¬
ning för inkomst af kapital eller arbete påföres
“bankbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom hufvud-
kontor, afdelnings- eller kommissionskontor;
annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen å en eller flera
orter drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bo¬
laget har sin styrelse".
Ett förslag i samma syfte var vid förliden riksdag väckt, men afslogs
då af Bevillnings-Utskottet på den grund, att stadgan redan i väsendtlig
män medgifver det af motionärerna gjorda yrkandet, och att hvarje kom¬
mun, inom hvilken bolag drifver någon mera betydande rörelse, har full
rätt att söka göra gällande sina anspråk på kommunalafgifter för den
andel af bolagets behållna vinst, som inom densamma erhållits, men att
en ändring enligt motionärernas förslag skulle inverka störande på den
lätthet i tillämpningen och den säkerhet för ett riktigt utgörande af be-
villningen för bolags inkomst till staten, som förordningens nuvarande
stadgande!! förläna. Det är sålunda obestridligt, att lagstiftande makten
i vårt land erkänt orättvisan deraf, att bevillningen för en i flera kommu¬
ner drifven rörelse blott blir inom en af dem påförd för rörelsens hela
afkomst. Under diskussionen om denna fråga i Andra Kammaren under
förra riksdagen anfördes åtskilliga exempel derpå, att lagskipande makten
hade en annan mening om denna paragrafs tolkning än Bevillnings¬
utskottet, ity att de taxeringskomitéens beslut, som tolkade stadgan så
som Bevillnings-Utskottet, vanligen af Kammarrätten och Kongl. Maj:t
ogillades. Ett förslag till förändrad lydelse antogs derföre af Andra Kam¬
maren. Jag har här i min hand ett bevis på att ett sådant ej är obe-
höfligt. Warnums församling, der en af de två ändpunkterna för Chri-
stinehamn—Sjöändans jernväg är belägen, hade nemligen taxerat jern-
vägsbolaget för dess rörelse äfven inom denna kommun, men Kammar¬
rätten och sedan Kongl. Maj:t hafva genom detta utslag förklarat, att bo¬
laget skall taxeras der styrelsen har sitt säte. Antingen skall man derföre
taga bort andra momentet i nionde paragrafen eller ock förtydliga det,
ty dess nuvarande lydelse ger blott anledning till tvister. Meningen är
nu blott att uppflytta jernvägs- och kanalbolag inom samma kategori som
bankbolag, i fråga om hvilka man ej heller utan strid kunnat genomdrifva
taxering särskild! för afdelnings- och kommissionskontor. Att statens rätt
och säkerhet skulle kunna lida intrång, eller att bolagen antingen skulle
icke vilja eller icke kunna lemna särskilda uppgifter för hvarje station är
svårt att inse, ty man får väl i båda fallen antaga, att bolagets styrelse
är hederligt folk, och att de verificera sina utdrag ur räkenskaperna, som
ligga till grund för uppgiften. Hvad „ svårigheten att lemna dessa upp¬
188
Den 18 Mars, f. m.
gifter angår, så måtte väl hvarje bolag känna sina bruttoinkomster vid
hvarje station och de speciela omkostnaderna vid hvarje station. De
generela omkostnader, som ej drabba någon station särskild^ kunna för¬
delas på dem i proportion af bruttoinkomsten vid hvardera, och angående
afkomsten af varor, som passera transito mellan tvänne ändpunkter, t. ex.
mellan Falun^ och Gefle, är val rättast att dela den mellan dessa begge.
Min motion innefattade en antydan om detta sätt, men Utskottet ansåg
en sådan speciel bestämmelse ej hafva sin plats här i bevillningsstadgan.
Ingen lärer väl bestrida orättvisan deraf, att t. ex. Falu—Gefle jernvägs-
bolag beskattas för hela sin rörelse i staden Gefle, och man må oj undra,
om de flera kommuner, inom hvilka detta bolag drifver sin rörelse utan
att lemna några bidrag till kommunernas skolor eller fattigvård, fullt
inse denna orättvisa och derföre ständigt återkomma med motioner om
stadgans förtydligande till öfverensstämmelse med lagstiftarens mening.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Asker: Herr Talman! Mine Herrar! Bevillnings-Utskottet
har föreslagit, att bevillning för inkomst skulle påföras bank-, jernvägs-
och kanal bolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig vid hufvud-, afdel-
nings- eller kommissionskontor eller vid större och mindre stationer.
Meningen med detta ändringsförslag lärer väl få anses vara, att
Utskottet^ velat göra gällande en jemnare fördelad beskattning och der¬
igenom förekomma framtida tvister. Jag betviflar likväl att Utskottet
lyckats i någondera. Förslagets antaglighet måste bero af förhållanden,
som visa sig i fråga om tillämpningen. Om jag då t. ex. vill göra mig
reda för huru dessa beskattningsgrundsatser skulle utfalla med hänseende
till kanalerna. i riket och särskilt Nya Trollhätte kanal, så torde det
måhända förtjena uppmärksamhet, att denna kanalled genomlöper icke
mindre än tio socknar, men att för trafiken å hela limen endast finnas
fyra uppbördskontor. Vid fördelning af inkomsterna dem emellan före¬
ter sig det egna förhållande, att, inom vissa distrikt, anläggnings- och
underhållskostnaden varit så betydlig, att de aldrig kunna gifva någon
behållning, i följd hvaraf det nära nog är omöjligt att beräkna hvad
rätteligen bör påföras och fördelas mellan de särskilda distrikten eller
uppbördskontor^ Skulle nu, såsom Utskottets förslag lyder, endast de
kommuner, der uppbördskontor finnas, hafva någon fördel af det nya
beskattningssättet, är antagligt att öfriga kommuner skulle anse sig i sina
derifrån härledda anspråk förnärmade, och om direktionen af en eller
annan anledning flyttade uppbördskontor!! från ett till annat distrikt af
kanalleden, skulle sannolikt älven en sådan åtgärd betraktas såsom ett
ingrepp i kommunernas förmenta rätt och föranleda hvarjehanda tvister,
hvilkas antal komme att tillväxa i förhållande till den föreslagna para¬
grafens obestämda innehåll.
Hvad så är sagdt med hänsyn till den af Utskottet ifrågasatta be¬
skattningen af kanalleder gäller äfven beträffande jernvägarne. Fn ärad
talare på Wermlandsbänken, som tyckes vara särskild! intresserad för att
få den nya beskattningsmetoden tillämpad för Gefle—Dala jernväg, har
sökt visa befogenheten af ett sådant anspråk från kommunernas sida.
Följden af hans bevisningspåstående utfaller emellertid så, att jernvägs-
Den 18 Mars, f. in.
189
stationerna i allmänhet skulle tillskyndas oberättigade fördelar, medan huf-
vudstationen allena finge uppbära bördan af de olägenheter, som af den
stora trafiken framkallas. Det ligger i sakens natur att alla de produk¬
ter, som åstadkommas vid jernvägslinien, sedermera från ofvanliggande
verk och inrättningar framföras till skeppningsorten Gefle. Der behöfvas
och måste anlitas betydliga arbetskrafter för de tunga produkternas trans¬
porterande från jernvägen till fartygen, som årligen äro sysselsatta med
lossning och lastning. I ändamål att derpå förtjena sitt uppehälle är an¬
talet af i staden bosatte arbetare ganska stort och hundratals tillströmma
årligen för att söka arbetsförtjent. Men dessa förhållanden utöfva, såsom
en hvar lätt finner, ett icke obetydligt inflytande på de kommunala upp-
offringarne för fattigvård, sjukvård, ordningsanstalter o. s. v. Skulle nu
kommunerna på jernvägslinien med hufvudstationen dela frukterna af be¬
hållningen på jernvägstrafiken, borde de väl äfven deltaga, efter vissa be¬
stämda grunder, i de ganska betydliga uppoffringar, som hufvudstationen
af nyss antydda orsaker måste vidkännas. Efter hvilka grunder och till
hvilket belopp? Derom finnes icke ett ord sagdt i Utskottets betänkande.
Men säkert skulle i dessa och andra frågar, som af en dylik beskattnings-
grund vore att befara, framkallas så många och så svårlösta tvister, att
man genom bemödandet att åstadkomma ett bättre, tvärtom hade lyckats
tillvägabringa oreda och förvirring i denna del af beskattningsväsendet.
Jag kan således icke föreställa mig, att Kammaren skall finnas benägen
att godkänna betänkandet.
Herr Friherre Fock: De ständigt återkommande förslagen om för¬
ändring af Bevillningsförordningen i detta afseende synes ådagalägga, att
en förändring verkligen är af behofvet påkallad. Att eu förändring, sådan
Utskottet föreslagit och hvarigenom Utskottet gått en del af motionärer¬
nas önskningar till mötes, skulle möta svårigheter, derom tviflade icke
Utskottet. Jag insåg detta icke minst och har äfven vid en föregående
riksdag uttalat mina farhågor i detta afseende. Men om man vill en billig
och rättvis förändring, så bör man icke rygga tillbaka för de svårigheter,
som möjligen kunna möta vid dess genomförande. Tvänne föregående
talare hafva tillräckligt förtydligat Utskottets mening, hvarför jag ber få
instämma med dem i detta afseende och vill nu endast yttra mig om
några andra invändningar, som blifvit framställda mot Utskottets förslag.
Den första talaren yttrade sig egentligen mot Utskottets förslag i af¬
seende på kanalbolagen, men slutade med att yrka utslag å förslaget i dess
helhet. Det hade varit skäl att han motiverat sitt yrkande äfven med
afseende å jern vägsbolagen. Såsom hufvudskål mot förslaget, att bevill-
ningen skulle påföras kanalbolagen vid hvarje sluss, anförde talaren den
besvärliga bokföring, som skulle blifva nödvändig för att kunna redogöra
för inkomsterna på detta sätt. Jag tillåter mig härvid erinra, att det icke
är kanalbolaget utan ångbåtsbolagen, som hafva inkomsterna vid hvarje
sluss. Kanalbolaget har sina inkomster på ett färre antal stationer, hvari¬
genom den af talaren antydda svårigheten i afseende å räkenskapsföringen
icke blir så betydlig. Det är obestridligt, att förändringen skulle medföra
de jemförelsevis största svårigheterna för kanalbolagen, men älven om nå¬
190
Den 18 Mars, f. m.
gon oegentlighet skulle uppstå vid tillämpningen af Utskottets förslag, så
påstår jag dock att den nuvarande orättvisan är större.
Vidare har blifvit yttradt, att Utskottets förslag skulle vara egnadt
snarare att framkalla än att förekomma fastigheter. Det torde vara
väl bekant, att det nuvarande stadgandet i icke ringa grad orsakat tvister,
och det finnes väl icke något stadgande, som kan förebygga sådana.
Eu föregående talare anmärkte, att bolagens styrelser kunde eludera
det föreslagna stadgandet genom att flytta stationerna eller uppbörds-
kontoren. Utgår man från den synpunkten, att styrelsernas uppgift skulle
vara att eludera stadgande!! och författningar, så torde visst många svå¬
righeter möta, men jag hade föreställt mig att det skulle vara en fördel
för styrelserna att få en ledning för sitt sätt att gå tillväga och jag tror,
för min del, att de skola ställa sig stadgandet till efterrättelse.
_ Uet är väl sannt, såsom en talare anmärkte, att ett samhälle, der
en jernväg med stor trafik har sin slutstation, får vidkännas flera olä¬
genheter och kostnader, såsom för polis och ökad fattigvård, men jag har
aldrig hört att någon ort, som fått en ökad rörelse, vare sig genom jern-
vägar eller kanaler, ansett detta för eu olägenhet eller velat mista den
ökade rörelsen för att slippa de besvärligheter, den möjligen medfört.
Jag är öfvertygad att vid sidan af olägenheterna stå fördelar, som fullt ut
motsvara dem.
Såsom jag nämnde, hafva tvänne föregående talare plockat alla öfriga
argumenter ifrån mig och jag har derföre nu icke något annat att göra
än att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Almquist: Den föregående talaren har så fullständigt utredt *
frågan att jag icke har något egentligt att tillägga hvad han anfört, men
då jag erhållit ordet, ber jag få fästa uppmärksamheten på de' svårigheter
som ligga i det nära förhållandet mellan kommunalbeskattningen och be-
villningen till staten, ty kommunalförfattningarne äro i detta afseende'
beroende af bevillningsstadgan. Utskottets förslag har härledt sig derifrån
att Utskottet ansett det vara obilligt, att den kommun, der en jernvägs
eller kanalbolags hufvudkontor vore beläget, ensam skulle tillgodonjuta
fördelen af den kommunalskatt bolaget erlade, hvilken ej endast borde
komma jernvägs- eller kanalbolagets ändpunkter utan äfven de mellan¬
liggande stationerna tillgodo. Jag skall be att få upptaga några yttran¬
den, som under diskussionen här blifvit fällda, och hvilka den sista ärade
talaren icke berörde. Den talare, som först hade ordet i frågan, yttrade,
om jag ej misstager mig, att kanalbolag finnas, som icke hade någon be¬
hållning på verksamheten i sin helhet och att svårigheter deraf skulle
uppstå, då behållning ändock på eu del stationer kunde ega rum, hvari¬
genom bevillning skulle kunna på en del ställen komma att påföras, fastän
sådan icke borde ifrågakomma för bolaget på grund af dess verksamhet i
sin allmänlighet. Till bemötande deraf får jag nämna att Utskottet tänkt
sig, att bokslutet skulle verkställas vid hufvudkontoret, samt att slutredo¬
visningen tydligt skulle ådagalägga, hvilka inkomster och kostnader, samt
behållning i sin helhet, som belöpte sig på så väl bolagets hela verksam¬
het som på hvarje dess station, så att det icke skulle möta någon svå¬
Den 18 Mars, f. m
191
righet i det antydda hänseendet och ej heller att proportionerligt fördela
den behållna vinsten, då sådan uppstode, på de särskilda stationerna.
Det är väl sannt, såsom en föregående talare nämnde, att kanalbolag
finnas, som icke hafva uppbördskontor i alla de kommuner, der stationer
finnas, och att man i följd deraf icke kunde se huru stor behållning, som
borde komma hvar kommun tillgodo, men Utskottet har trott att före¬
skrifterna i 27 § skulle göra det nödigt för bolagen att så reglera sin
bokföring, att detta förhållande tydligt kunde ådagaläggas.
Samma ärade talare anmärkte äfven, att Utskottets förslag, långt
ifrån att förekomma tvistigheter, snarare skulle framkalla sådana. Det
är väl möjligt, att afvoghet och tvister kunde uppstå kommunerna emellan,
men om bolaget aflemnar fullständig redovisning för hvarje år, upptagande
nettobehållningen för hvarje station, och bevillningen derefter fördelas, så
har den missnöjda kommunen rätt till klagomål, hvilkas befogenhet veder¬
börande myndigheter hafva att pröfva i vanlig ordning, och det synes mig
att möjligen uppkommande tvistigheter emellan kommunerna icke böra
blifva af någon betydenhet och alls icke föranleda till tvister enskilda
personer emellan.
Utskottet hyste visserligen i början någon tvekan huruvida stadgandet
borde utsträckas äfven till kanalbolagen, men sedan upplysning vunnits,
att dessa bolag förde sina räkenskaper så noga, att någon svårighet icke
kunde uppstå att fördela inkomsterna på de olika stationerna, hyste Ut¬
skottet icke någon betänklighet vid att för kanalbolagen stadga detsamma
som för jernvägsbolagen.
Den ärade representanten för Gefle nämnde, att det vore förenadt
med all billighet, att staden Gefle erhölle den bevillning, som erlades af
Gefle—Dalabolaget, enär den stora trafiken och stadens egenskap af ut¬
skeppningsort för Norrlands trävaruhandel orsakade, att en mängd löst folk
strömmade till staden och tillskyndade den stora kostnader och besvär.
Jag vill visst icke bestrida detta förhållande, men nekas kan väl ej heller,
att äfven vid stationerna, der virket upplägges och omlastas, en mängd
arbetare samlas, som kunna falla kommunerna till last, och det torde der¬
före vara billigt att äfven dessa kommuner få någon fördel af den kom¬
munalskatt jernvägsbolaget erlägger.
Jag tror, att Utskottets förslag har all billighet och rättvisa för sig,
och jag kan icke tro att det borde framkalla slitningar och förvecklingar
emellan olika intressen.
På grund häraf och de skäl, som af föregående talare blifvit fram¬
ställda, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Anders Andersson från Göteborgs län: Jag kan icke annat än
på det lifiigaste förorda den af Utskottet föreslagna förändringen, såsom
ledande till en länge efterlängtad rättvisare förenkling af dessa bolags in-
komstbevillning. Jag yrka’- bifall till Utskottets förslag.
Herr Jan Andersson: Jag begärde egentligen ordet i anledning
af några yttranden, fällda af landshöfding Asker; men då en annan lands¬
höfding, nemligen Herr Almquist, till besvarande upptagit dessa yttranden,
har jag för min del föga att säga. Herr Asker har talat om den mängd
192
Den 18 Mars, f. m.
fattiga, som funnes i Gefle; men jag hemställer till den värde talaren,
huruvida icke de kommuner på landet, der trävaror produceras och
sedan afsändas till Gefle, icke blifva långt mer betungade af fattiga ar¬
betare, som under detta hårda arbete med brädlastning fått sin helsa och
sina kroppskrafter brutna, och huruvida dessa kommuner således icke
äro berättigade till andel för den de), af jernvägsbolagets vinst, som inom
samma kommuner uppkommit. Jag vill i detta hänseende nämna Korsnäs
sågverk med 2,000 arbetare; och jemväl andra kommuner, t. ex. Domn-
arfvet, ^ som visserligen icke har såg, men lastageplats vid sjön Runn,
sysselsätta eu stor mängd arbetare för bolagets räkning, hvilka en gång
kunna falla kommunen till last, oaktadt densamma af bolaget icke uppbär
några kommunalutskylder -för den betydliga inkomst dessa, ehuru indirekt,
bereda bolaget. Jag hemställer således om det kan anses vara rättvist, att
endast den kommun der jernvägsstationen finnes skall draga fördel af
jernvägen. Jag yrkar bifall till betänkandet.
Herr Falk: Åtskilliga talare här hafva yttrat farhåga att denna
förändring skulle föranleda orättvisor samt tvister kommunerna emellan.
Jag för min del tror dock att det af Utskottet framställda förslaget skall
med någon förändring komma att visa sig fördelaktigt i tillämpningen ocli
det. bör icke möta någon svårighet att upptaxera inkomsten på hvarje
station med ledning af stationens räkenskaper. I insen val, mine Herrar!
hvilken obillighet det ligger i den nuvarande taxeringen, åtminstone hvad
jernvägsbolagen beträffar. Huru förhållandena med afseende på kanal¬
bolagen gestalta, sig, har jag icke reda på. Men vidkommande jern¬
vägsbolagen, så ligger det eu uppenbar obillighet i att taxera hela dess
årsinkomst för trafiken på en hel linie på en enda station. Så är t. ex.
förhållandet med Gefle- Dala jernvägsbolag, som erlägger hela sin bevill¬
ning i Gefle, oaktadt af detta bolags inkomst eu stor del uppsamlas på
de öfriga stationerna. Representanten från Gefle har sagt, att staden
Gefle skulle göra en ansenlig förlust i händelse den nu föreslagna för¬
ändringen blefve lag, äfvensom att en mängd andra olägenheter deraf
skulle följa. Hvad förlusten beträffar, så inskränker den sig dertill, att
staden Gefle får afstå till andra kommuner en del af den bevillning, jern-
vägsbolaget nu odeladt betalar till Gefle, och hvad det sednare vidkommer,
så ber jag endast få erinra den ärade representanten derom, att olägen¬
heterna val ändock icke äro större än att de motsvaras af de inkomster,
som Gefle stad skulle erhålla om bevillningen fördelades efter Utskottets
förslag; ty jag tror att i sådant fall Gefle stad, om jag rätt minnes, finge
uppbära ej mindre än 54 procent af hela den bolaget åsätta bevillningen;
således skulle i det närmaste hälften af bevillningen å hela inkomsten å
Gefle—Dala-jernvägen komma att belöpa sig på Gefle i alla fall. Jag tror
emellertid att den af Utskottet föreslagna fördelningen mellan hufvudsta-
tionen och de andra stationerna skulle lättare hafva gått för sig om till
27 § gjorts det tillägg, som Herr Hsegermark föreslagit, nemligen att in¬
komsten för transitovaror mellan tvänne stationer fördelades lika mellan
dessa stationer, hvarigenom försvunne den olägenheten, att varuafsändarne
finge betala, å ena sidan, när varorna afsändas från hufvudstationen och,
å den
Den 18 Mars, f. m.
193
å den andra, när de kommo dit. Så vet jag förhållandet vara med varor
som skickas från Korsnäs, Carlsfors och Kopparbergs-Hoforss sågverk, en
del af dessa bolag betala sina afgifter till Gefie och en annan del vid
Korsnäs station. Det skulle kunna hända att jernvägsdirektionen i Gefie
sade: ni få betala alltsammans i Gefie. Dessa olägenheter skulle, såsom
sagdt, hafva blifvit afhjelpta, om det redaktionsförslag, hvarom Herr Haeger-
mark i sin motion hemställt, blifvit tillagdt i paragrafen 27. Jag för min
del yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan, med tillägg af Herr
Hsegermarks nu af mig antydda redaktionsförslag.
Herr Forsbeck: Att det i lagen stadgade nära sambandet mel¬
lan beskattningen och bevillningen till staten störande inverkar på lagstif¬
tarens arbete i detta fall och ofta nödgar honom att stadna i en viss tve¬
hågsenhet behöfver jag icke påpeka. Hvad nu förevarande fråga beträffar,
så torde det vara eder bekant, mine Herrar! att det icke gäller något
egentligt ingrepp i bevillningsförordningen, utan endast kommunens ange¬
lägenheter. För att nu försöka att åstadkomma en jemkning af bevill¬
ningen kommunerna emellan har Bevillnings-Utskottet upptagit alla de i
ämnet väckta motioner och behandlat dem så noga som möjligt. Blefve
den nu föreslagna förändringen af paragrafen antagen, skulle derföre icke
någon kränkning af statens rätt ega rum, ty, såsom jag sagt, förändrin¬
gen rörer endast bevillningens fördelning kommunerna emellan, det sätt
hvarunder skatterna skola utgå. Fn mängd tvister hafva uppkommit i
och för fördelningen af dessa bevillningsbidrag, och en stark påtryckning
om förändring i frågan har på sednare tider gjort sig gällande. Ehuru
jag icke reserverat mig mot Utskottets hemställan, — som dock innebär
ett steg framåt — får jag bekänna, att jag tror den föreslagna förändrin¬
gen blifva ganska svår att tillämpa i afseende på kanalbolag. Om vi sär-
skildt gå till Göta kanal, så veta vi att alla ångbåtar, då de inpassera
vid Mem, betala transitoafgift för hela vägen ända till Sjötorp, och under
hela denna väg kunna de lasta af och på huru mycket de behaga, utan
att vederbörande kommuner gerna kunna beräkna den inkomst ångbåtarne
upphemta på mellanliggande stationer. Hvad seglande fartyg deremot be¬
träffar, torde förhållandet i detta afseende gestalta sig något till förän¬
dringens fördel, ty jag tror att de klarera in och ut på hvarje station.
I afseende på kanalbolag har jag derför hyst åtskillig tvekan. Vidkom¬
mande åter jern vägsbolag, är det en ovedersäglig sanning, att, om vi vända
oss till Getie—Dala jernvägen, så tager Gefie station hela inkomsten för
trafiken der och att följaktligen bevillningen för denna inkomst utgår i
nämnde stad. Deremot fruktar jag att denna olägenhet icke, såsom Herr
Falk trott, afhjelpes genom den af Utskottet föreslagna fördelningen af
bevillningen. Utskottet gifver nemligen följande lydelse åt vederbörligt
moment: “Bank-, jernvägs- och kanalbolag, der bolagets rörelse drifves,
vare sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större
eller mindre Stationer”. Om nu, såsom densamma ärade talaren äfven
nämnt, det skulle falla Gefie—Dala bolag in att låta all uppbörd ske i
Gefie, äfven om det lastas i Storvik eller Falun, så blir det naturligtvis
Gefie hufvudstation, som kommer att draga vinst af alltsammans. Det
Iiiksd. Prot. 1871. 2 A/d. 2 Band. 13
194
Den 18 Mars, f. m.
skulle derföre måhända vara bäst att begära återremiss i det syfte Herr
Falk antydde; genom ett dylikt stadgande skulle nemligen inkomsten, som
uppkommer genom transito trafiken mellan tv änne stationer, komma att
delas till hälften på hvardera stationen och med detsamma alla tviste¬
ämnen vara undanröjda. I Första Kammaren är saken väl icke afgjord,
men man har väl hört glunkas man och man emellan att den ämnar be¬
gära återremiss af förslaget till följd af åtskilliga skrupler mot detsamma;
och vågar jag för min del anhålla att denna Kammare behagade fatta ett
dylikt beslut.
Herr Asker: Herr Talman, mine Herrar! Fn ärad talare i mitt
närmaste granskap har sökt visa huru lätt och ledigt det skulle gå för
sig att, med tillämpning af Utskottets förslag, hvarje hufvudstation eller
uppbördskontor finge “reglera" sin inkomst och sin uppbörd samt derpå
grunda eu uträkning af hvad som kunde belöpa på hvarje större eller
mindre station. Detta låter lätt säga sig, men är icke lika lätt att verk¬
ställa. . Eu sådan reglering blifver ytterst beroende af konsten att grup¬
pera siffror och måste leda till godtycklighet i beskattningsväg. Samme
ärade talare yttrade, att Bevillnings-Utskottet hyst mycken tvekan, att
utsträcka den nya grundsatsen längre än till jernvägarne. För min del
tror jag att Utskottet med sin tvekan icke bort stadna der: åsigten om
nu stadgade föreskrifters lämplighet hade då blifvit hel och tillfreds¬
ställande.
En annan ärad talare, som ifrar för kommunerna i Kopparbergs län,
liar meddelat den lugnande upplysning, att äfven om Utskottets förslag
bifölles, skulle största andelen af trafikbehållningeu tillfalla hufvudstatio-
nen Gefle: han bär till och med uträknat denna behållning till 54 procent
af det hela. Det är mig omöjligt att utgrunda huru han kommit till
detta resultat, ty någon ledning för omdömet i detta fall förefinnes icke i
Utskottets förslag eller motiven dertill. Men deremot skulle vara in¬
tressant att erfara huru beskattningsaffären komme att utfalla för den i
Kopparbergs län belägna station, der flera sågverk blifvit anlagda för ett
grundkapital af åtskilliga millioner Rall'. När man vill beskatta jernvägs-
trafiken bör en, enligt mitt omdöme, vigtig omständighet icke förbises
eller förgätas: det gagn de vid jernvägen och i dess granskap belägna
kommuner i många fall upphemta af detta kommunikationsmedel, som
egen en naturlig förmåga att framkalla hvarjehanda anläggningar och in¬
dustriföretag. Men alla dessa verk och inrättningar beskattas särskildt
inom de kommuner, der de äro belägna, så att äfven i detta hänseende
jernvägen tillskyndar dem nya och väsendtliga fördelar. Det vill således
synas mig som de nu ifrågasatta anspråken hvarken äro med rättvisa
eller billighet förenliga. Då emellertid samme ärade talare, hvars anfö¬
rande jag nu bemöter, yrkat bifall till Utskottets förslag, med den af mo¬
tionären föreslagna förändring, torde äfven detta yrkande få åberopas så¬
som bevis huru osäker och vacklande frågans betydelse 'visar sig för
uppfattningen. Af denna anledning och då eu fullstäudig utredning
af alla de förhållanden, som på sakens afgörande inverka, enligt mitt
omdöme, erfordras innan Kammaren kan fatta ett afgörande beslut, så
Den 18 Mars, f. m.
195
tillåter jag mig hemställa att frågan må till Bevillnings-Utskottet åter¬
remitteras.
Herr Helander: Jag är visserligen lifligt öfvertygad om att be-
villningsförordningen i vissa delar tarfvar betydliga reparationer, men jag
inser icke att till dessa nödvändiga förändringar kan hänföras det stad¬
gande, som Bevillnings-Utskottet här föreslagit. Att icke statens rätt ge¬
nom det föreslagna tillägget på något vis beröres, är redan af föregående
talare anmärkt. Det är således endast fråga om kommunernas inbördes
förmånsrätt, och denna torde väl egentligen lämpligast bestämmas genom
att ifrågavarande stadgande införes i kommunalförfattningarne. Att emel¬
lertid kommunernas rätt äfven vunnit afseende i bevillningsstadgan, då
ändring ifrågakom för bevillnings påförande enskilda bankinrättningars
särskilda afdelningskontor, utgör väl ett prejudikat för nu ifrågakomna
förändring i afseende å kanal- och jernvägsbolag m. fl., men förändringen
hade dock vida mera skäl för sig i fråga om de förra, och kunde vida
lättare tillämpas. Nu ifrågakomna stadgande anser jag deremot skulle
vålla ganska stor svårighet i afseende å tillämpningen.
Jag vill emellertid icke längre upptaga Kammarens tid med ordande
härom.
Mot den förste talaren, som anförde de betänkligheter, som han an¬
såg möta för ifrågavarande föreskrifters tillämpande i afseende å kanal-
bolag, har från Stockholmsbänken blifvit anmärkt, att då han endast ta¬
lat om de svårigheter, som mötte i afseende å kanalbolag, borde han
hafva inskränkt sitt yrkande till dessa och icke deri inbegripit äfven jern¬
vägsbolag. Jag ber att få komplettera den ärade talarens anförande ge¬
nom att uttala mina betänkligheter äfven med afseende å jernvägsbolag.
Jag vill visserligen icke försvara det förfaringssättet att uppbära all
inkomst å en jernvägslinie på ett enda ställe eller vid en hufvudstation,
fy Jag fror att, i fall sådant kunde förekommas, det skulle vara synner¬
ligen bra, men jag tror icke det är så särdeles rättvist att för bevillnings
påförande fördela inkomsten på ett större eller mindre antal stationer, ty
det är i sjelfva verket icke stationerna, som gifva inkomsten, utan jern-
vägen i sin helhet. Skulle nu i enlighet med förslaget inkomsten förde¬
las på kommunerna, så blefve det ju endast de kommuner, inom hvilka
stationerna äro belägna, som af denna åtgärd skördade någon fördel, då
deremot de kommuner, genom hvilkas områden jernvägen går fram, men
der inga stationer finnas, icke skulle få någon fördel i detta hänseende,
ett förhållande, som äfven synes mig beaktansvärdt.
På grund af dessa betänkligheter och andra omständigheter, hvilka
jag icke vill uppehålla Kammaren med att närmare angifva, men hvilka
jag hoppas Bevillnings-Utskottet i händelse af återremiss kommer att taga
i öfvervägande, förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr Falk: Jag har endast begärt ordet för att med några ord
bemöta den siste talarens anmärkningar.
Jag vill då först nämna, att det icke är meningen att dela trafik¬
inkomsterna på vederbörande kommuner, derför att jernvägen löper ge¬
nom deras områden, utan derför att stationerna äro belägna inom dem,
196
Den 18 Mars, f. m.
och att en hop arbetare der äro behöfliga, hvilkas familjer ofta falla fat-
tigvårdema till last samt förorsaka kommunerna många olägenheter och
bekymmer. Det vore väl då rättvist att jernvägen, som vållar dessa ut¬
gifter, lemnar kommunen något skattebidrag. Men som det nu är, få
de öfriga kommunerna intet sådant bidrag af t. ex. Gefle - Dala jernväg,
ty Gefle stad tager alltsammans!
Samme ärade talare har sagt att stora industriela anläggningar upp¬
stå långs med jernvägarne och att genom deras beskattande kommu¬
nerna skulle erhålla stora fördelar. Det är visserligen sannt attjäådana
företag komma till stånd på eu del ställen vid jernvägarne, men det fin¬
nes andra ställen deremot der icke sådant inträffar.
Det är med påpekande af dessa omständigheter, som jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till Utskottets föreliggande betänkande, med det
tillägg jag förut begärt.
Herr Gummlius: Jag ber att få förena mig med dem, som yrkat
återremiss, då jag nemligen föreställer mig, att Bevillnings-Utskottet i sam¬
manhang med ett förnyadt ompröfvande af frågan torde Komma att se
densamma ur åtskilliga nya synpunkter, bland hvilka jag må nämna några.
Då man här drifver den satsen, att hvarje kommun, som genomskära af
jernväg eller kanal, bör, i följd af bevillningens ifrågasatta fördelande, af
sådant jernvägs- eller kanalbolag åtnjuta kommunalutskyld, så torde följd¬
riktigheten fordra, att jemväl statens jern vägar, station för station, i de
särskilda kommunerna upptaxeras och påföras bevillning.
Jag föreställer mig också, att Utskottet bör fästa afseende på den
omständigheten, att en del stationer kunna gå med förlust. På det viset
skulle ett bolag kunna komma att drabbas af en oskäligen hög bevillning,
då det icke lärer undgå att till fullo beskattas för hvarje vinstgifvande
stations behållna inkomst, utan utsigt till afskrifning för andra stationers
underbalans.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på ännu ett förhållande.
Samme motionär från Wermland, hvars framställda förslag i ämnet blifvit
af Bevillnings-Utskottet i hufvudsak tillstyrkt, och hvilken här lifligt för¬
svarat Utskottets hemställan, har jemte åtskilliga andra personer ingått
till Kongl. Maj:t med koncessionsansökning för Fakt - Krossekärr jernvägs-
bolag och dervid, bland andra äskade vilkor, anhållit om frihet från all
bevillning för bolaget. Att han då icke i sin motion eller i denna dags
öfverläggning velat göra undantag för åtminstone detta bolag eller för
sådana, som för framtiden kunna komma i samma ställning som ifråga¬
varande jernvägsbolag synes hoppas att vinna, det förundrar mig på det
högsta. Äfven åt denna sida af frågan torde Bevillnings-Utskottet finna
anledning vända sin blick.
Jag hemstället om återremiss till Bevillnings-Utskottet.
Herr Almquist: Herr Talman! Mine Herrar! Jag ber att med
några ord få bemöta ett yttrande af den siste talaren. Han sade, att
då Utskottet ansett lämpligt att uti föreliggande betänkande föreslå ett
stadgande om att enskilda jernvägsbolag skulle till bevillnings utgörande
Den 18 Mars, f. m.
197
taxeras så, att trafikinkomsten vid hvarje station särskilt uppskattades
och bevillning derför påfördes i den kommun, der den samma vore belägen,
konseqvensen fordrade att äfven statens jernvägar på enahanda sätt upp¬
taxerades till bevillnings erläggande.
Ja — åtgärden kunde möjligen hafva en viss billighet för sig om
man endast afsåge kommunens intressen, men den förefaller mindre lämp¬
lig, sedd från statsintressets synpunkt. Ty att påföra staten bevillning
för den rörelse, som den sjelf drifver på egna jernvägar, med egen mate¬
riel och för egen räkning, anser jag verkligen vara att, som ordspråket
säger, “ taga med ena handen och gifva med den andra. En dylik åtgärd
förefaller dessutom så mycket olämpligare, som uti Bevillningsförordnin-
gens 2 § tydligen stadgas undantag med afseende å bevillnings erläg¬
gande för staten tillhörig fast egendom, och samma princip väl också bör
vara gällande beträffande bevillning af inkomst utaf rörelse som för sta¬
tens räkning drifves.
Jag föreställer mig i öfrigt — och mitt yttrande afser just fram¬
hållandet deraf att denna framställning, som hufvudsakligen torde här¬
flutit från önskan att tillgodose kommunernas intressen, icke i dpss nu¬
varande form lärer kunna af Utskottet till behandling upptagas, då den
utgör en alldeles ny fråga, som, för att kunna till pröfning upptagas,
måste genom motion i vanlig ordning framläggas.
Jag ber vidare att få nämna några ord i afseende på ett yttrande
af den ärade talare, som har sin plats här närmast framför mig. Han
sade sig anse den föreslagna åtgärden med afseende å jernvägs- och
kanalbolagens taxering vara af så mycket mindre betydenhet för kommu¬
nerna, som dessa genom de industriela anläggningar, som vanligen upp¬
stå längs med jernvägslinierna och kanalerna, beredas ökade inkomster
genom den kommunalskatt, som på grund af åsatt bevillning påföras, så¬
dana anläggningar, hvilken förmån jemförelsevis dock måste anses ringa
emot de fördelar, som de lättade kommunikationerna böra bereda de kom¬
muner, der de förekomma, genom ökade arbetstillfällen och en lifvad in¬
dustriel verksamhet i allmänhet. Jag vill endast härvid erinra, att
frågan nu gäller sjelfva den industri, som kallas jernvägs- och kanal¬
anläggningar, men alldeles icke de industriela företag, som tilläfventyrs
kunna genom dessa lättade kommunikationer uppkomma. De industriela
anläggningar, som den värde talaren fastade uppmärksamheten på, böra
derför, enligt min tanke, ej lemnas något inflytande vid afgörandet af
föreliggande ärende.
Då återremiss blifvit yrkad, så vill jag — ehuru jag i mitt före¬
gående yttrande i frågan yrkade bifall till Utskottets nu föredragna be¬
tänkande — likväl icke motsätta mig den yrkade återförvisningen, om
Kammaren finner den nödig. Jag är fullt förvissad att all den utred¬
ning, som är möjlig, och, all den uppmärksamhet, som kan egnas frågan,
också skola inom Utskottet användas vid dess förnyade behandling.
Herr Altin: Då jag, i egenskap af suppleant, deltog i ärendets
behandling i Bevillnings-Utskottet, hyste jag verkligen tvekan i fråga om
ändamålsenligheten af detta förslag i hela dess vidd, enär jag väl fann
förslaget vara tillämpligt beträffande jernvägsbolag, men deremot ansåg
198
Deri 18 Mars, f. ra.
störa, om icke oöfvervinneliga svårigheter möta för utsträckningen af detta
förslag äfven till kanalbolag. Vid sådant förhållande, och i betraktande
af de skäl, som nu under öfverläggningen äfvenledes framställts mot Ut¬
skottets förslag i denna del, anser jag mig böra instämma uti det redan
gjorda yrkandet om återremitterande af denna punkt till Utskottet. Men
jag anser icke, att Utskottet, i händelse återremiss beslutes, kan taga i
öfvervägande den af en talare väckta fråga om, att äfven statens jern-
vägar skulle upptaxeras och betala bevillning i de kommuner, der hvarje
station är belägen. Jag är redan i afseende derå förekommen af Herr
Almqvist, som efter min uppfattning angifvit tilräckliga skäl mot en så¬
dan mening. Jag vill blott tillägga, att det synes mig vara temligen
långsökt, att i förevarande fall betrakta staten såsom ett jernvägsbolag,
och att sålunda på staten tillämpa hvad uti den föreslagna paragrafen
talas om “enskilda bolag". I alla händelser måste frågan derom anses
som en ny fråga, hvilken endast i form af motion kan komma under
ompröfvande.
Herr J. Gei jer: En talare från Örebro yttrade för en stund sedan,
att jag jemte andra personer skulle hafva undertecknat en till Kongl.
Maj:t ställd ansökan om koncession för Falu Krossekärr jernvägsbolag,
och bland andra vilkor betingat bolaget frihet från bevillning.
Jag får i anledning häraf bekänna, att jag icke punkt för punkt har
genomläst den ifrågavarande koncessions-ansökningen, som jag verkligen
har underskrifvit. Men att utaf de personer, som haft i uppdrag att
uppsätta ansökningen, någon så minst sagdt besynnerlig anhållan som den
om framtida frihet från utgörande af kronoutskylderna blifvit i den¬
samma intagen, det tror jag icke förr än jag får se det med egna ögon.
Öfverläggningen var slutad. Punkten blef till Utskottet återför¬
visad.
Punkten 2.
Friherre Fock: Då första punkten blifvit återremitterad till Bevill-
nings-Utskottet, får jag anhålla, att samma åtgärd vidtages med denna
punkt af betänkandet.
Herr Almquist: Då första punkten af betänkandet blifvit åter¬
remitterad och denna punkt står i nära sammanhang med den förra, så
anhåller jag om proposition på återremiss till Bevillnings-Utskottet äfven
af denna punkt.
Vidare anfördes ej. Punkten återförvisades.
Kammarens ledamöter åtskiljdes nu klockan %8 e. m., men sam¬
manträdde åter
Den 18 Marg, e. m.
199
Kl. 6 e. m.
§ 8.
Vid den fortsatta behandlingen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 2, angående allmänna bevillningen, förekom nu närmast till afgö¬
rande :
Punkten 3.
Härvid yttrade:
' Herr R ylan der: Herr Talman! Mine Herrar! Jag hyser en åsigt,
som är skiljaktig från Utskottets och jag ber att få nämna mina skäl
dertill. Utskottet säger, att 1869 års Riksdag afslog en dylik motion på
den grund, att det med densamma afsedda syftemål mötte binder i 57 §
af Förordningen angående kommunalstyrelse å landet, men det erkänner
emellertid sedan, att motionären till undanrödjande af detta binder väckt
särskild motion om ändring af denna paragraf i kommunallagen; hvarför
jag hemställer, att Bevillnings-Utskottet måtte sammanträda med Lag¬
utskottet för att i förening med detta kunna företaga frågan till be¬
handling. .
Jag anser det nemligen icke med rätt och billighet förenligt att helt
och hållet undertrycka motionen, synnerligen som den har mycket, som
talar för sig.
Denna min åsigt blef emellertid inom Utskottet icke den gällande,
ty vid voteringen voro 10 röster för afslag och 9 för bifall. Jag har
derför anmält min reservation och vill nu hos Kammaren anhålla att
frågan måtte till Utskottet återförvisas för att behandlas på det sätt jag
föreslagit.
Herr Ehrenborg: Jag har tänkt ungefär detsamma som den näst¬
föregående talaren, nemligen, att, då Utskottet stödt sitt afstyrkande
hufvudsakligen blott på den omständigheten att ett ännu gällande kommu¬
nallagstadgande utgör hinder för förslagets följdriktiga genomförande så
väl i stad som på landet, men då motionären vid denna riksdag väckt
en motion, som afser undanrödjande af detta hinder och som är beroende
af denna Riksdags beslut och ännu under Lag-Utskottets behandling; så
synes det vara skäl att denna punkt, liksom de båda nästföregående,
återremitteras till Utskottet, hvarpå jag anhåller om proposition.
Herr Akc Andersson: Herr Talman! mine Herrar! Den som ar¬
betar för en rättvis sak, hyser alltid den förhoppning, att den förr
eller senare skall kunna genomföras. Jag har, hvad denna fråga an¬
går, lefvat i detta hopp under tvänne föregående riksdagar, vid hvilka
jag väckte en lika beskaffad motion som den nu föreliggande. För¬
200
Den 18 Mars, e. m.
sta gången, vid 1868 års riksdag, tillstyrkte Bevillnings-Utskottet denna
mm anhållan, men Kammaren afslog densamma, hufvudsakligen på
det skäl, att jag liksom Bevillnings-Utskottet förbisett den omstän¬
digheten, att piesten kan uppbära tionden och andra inkomster äf-
ven utom pastoratet. Vid 1809 års riksdag förnyade jag min fram¬
ställning och inskränkte mig då till de inkomster, som presten eger att
uppbära blott inom pastoratet; men eget nog afslog då samma Bevillnings¬
utskott min anhållan och det på ganska svaga skäl. Det enda Utskot¬
tet anförde, såsom egentligt skäl, var nemligen det, att 57 § i kommunal¬
förordningen lade hinder i vägen för sådant tillägg till bevillningsförord-
ningen, som jag föreslagit. För att undanrödja detta hinder har jag nu
äfven genom en annan motion, hvilken är till Lag-Utskottet remitterad,
anhållit om ett tillägg till 57 § i Kong!. Förordningen om kommunalsty¬
relsen på landet i föreliggande hänseende, under hopp att genom sam¬
mansatt Lag- och Bevillnings-Utskott få frågan löst. Att frågan är rätt¬
vis, kan väl ingen bestrida, och dess befogenhet har heller icke blifvit i
hufvudsaken bestridd hvarken af Utskottet eller af Kammaren. Men man
har framställt en och annan liten svårighet, utom den som 57 § skulle
bereda, men dessa svårigheter anser jag så enkla, att de mycket lätt
kunna öfvervmnas, blott den goda viljan får göra sig gällande. Jag ser
nemligen i Utskottets Betänkande först det skäl upprepadt, hvilket Ut¬
skottet vid 1869 års riksdag framdrog såsom skäl för afslag, men deref¬
ter heter det: “visserligen förmäler sig motionären nu hafva för undan¬
rödjande af detta binder i särskild motion föreslagit ändring af denna 8
i kommunal]agen“. Ja detta har jag också gjort för att på en gång,
såsom jag tänkt mig, möjligen vinna rättelse i detta missförhållande,
“men“, säger Utskottet vidare, “då likväl densamma ännu qvarstår orub¬
bad, synes icke något skäl förefinnas att i Bevillningsförordningen intaga
den föreslagna särskilda föreskriften angående prests påförande af bevill-
ning“ o. s. v. Ja, att denna § qvarstår är visserligen sannt, men just
derför böra ock, såsom reservanten med rätta påpekat, Bevillnings- och
Lag-Utskottet sammanträda för att fä saken afgjord. För öfrig! voro
såsom nämndt är, endast 10 inom Utskottet mot, då 9 voro för bifall till
min motion; så att alltså den förseglade sedeln fällde utslaget. Imellertid
är jag de ledamöter tack skyldig, hvilka understödde mitt förslag.
Jag yrkar i likhet med den första talaren återremiss å Betänkandet,
på det man genom sammansatt Lag- och Bevillnings-Utskott må få frå¬
gan löst; och jag anhåller hos herr Talmannen om proposition å detta
mitt yrkande.
Herr Almquist: Herr Talman! mine Herrar! Alla talare före mig
hafva yrkat den ifrågavarande punktens återförvisande till Bevillnings-
Utskottet hufvudsakligast på grund deraf, att motionären afgifvit en sär¬
skild motion om förändring af 57 § i kommunalförfattningen, — och i
afsigt att Bevillnings- och Lag-Utskottet tillsammans skulle behandla den
nu förevarande frågan såsom stående i nära sammanhang med omförmäl-
da 57 §. Det kan naturligtvis icke vara utan skäl att återremittera frå-
gan, om den är af den beskaffenhet, att man, utan att rubba grunden
for bevillmngen i allmänhet, kan vidtaga den förändring motionären afser,
.Den 18 Mars, e. m.
201
men jag befarar att just eu ganska kännbar rubbning deraf skulle blifva
en följd.
Det är ganska sannt, att Bevillnings-Utskottet här hänvisat till sitt
vid 1869 års riksdag afgifna betänkande i ämnet, uti hvilket det såsom
hufvudsakligt skäl för sitt afslag anförde sambandet mellan de båda för-
fattningarne, bevillningsförordningen och kommunallagen; men jag finner
också andra förhållanden föranleda svårigheter att lemna bifall till denna
framställning. Om densamma bifalles, så att den prest, som har lönein¬
komster från tvänne särskilda socknar, upptages till bevillning för hvar¬
dera, — då vore nemligen den vägen beträdd, att hvar och en borde er¬
lägga bevillning uti den kommun, der han förvärfva!' sina inkomster, och
då skulle många andra tjensteman på samma grund påföras bevillning
uti olika kommuner. Jag ber att få påpeka, att detta skulle blifva fallet
med t. ex. våra domare, våra landtmätare, våra läkare. Huru är nem¬
ligen förhållandet med våra domare? Hvarutaf utgöras deras inkomster?
Jo, utaf den expeditionslösen de erhålla för hvarje särskild! utslag; de
uppbära följaktligen sina inkomster från olika orter, och borde sålunda
■— om den ifrågavarande principen skulle göra sig gällande ■— äfven å
dessa olika orter påföras bevillning. I afseende på landtmätare framstår
saken ännu mera bjert. De hafva ingen ordinarie lön — utom första
och andre landtmätarne — men de hafva ganska goda inkomster; dessa
förvärfva de genom tjensteförrättning i olika orter efter förordnande, och
det kan bestämdt uträknas, huru stora inkomster de uppbära från hvarje
kommun. Det skulle då vara lika stort skäl att påföra dem bevillning i
de olika socknar, der de hafva förordnande. Af öfrige tjenstemän å lan¬
det hafva läkare ingen stor lön, men de erhålla sockenarvode efter man¬
tal uti flera olika socknar, der de tjenstgöra.
Skulle man således gilla motionens syfte i afseende å presterskapet,
så förefaller det mig som. om ganska många andra tjenstemän borde på
likartad! sätt beskattas. Likaledes borde man, med tillämpning af denna
åsigt, bifallit Herr Hsegermarcks motion, som förut i dag behandlats, och
i hvilken yrkas, att enskilda handlande eller näringsidkare skulle påföras
särskild bevillning å hvarje ort, der de utöfva handel, yrke eller näring.
Att tillämpa allt detta skulle emellertid vara förenadt med ytterst stora
svårigheter, ty om taxeringen skulle förrättas på olika orter för olika in¬
komster, skulle man stöta på svåra hinder vid desammas kontrollering.
Det är derför, enligt min åsigt, en ganska riktig bestämmelse i bevillnings-
stadgan, att en skattskyldig påföres bevillning endast der han är mantals-
skrifven, utom hvad bevillning af honom tillhörig fast egendom beträffar.
Jag har dessutom redan i Bevillnings-Utskottet framhållit ett förhål¬
lande med presterskapets aflöning, som jag anser icke böra förbises vid be¬
dömande af denna fråga Det lärer nemligen icke kunna förnekas, att en
stor del, om ej aldra största delen af presterskapets aflöning utgöres af
den så kallade tertialen, eller deD delen af kronotionde, som från äldre ti¬
der öfverlåtits åt församlingarne till presterskapets aflöning. Berörda an¬
del af de ifrågavarande lönerna, hvilken derför är af kronotiondenatur,
måste sålunda anses såsom ett kronans bidrag till presterskapets aflöning.
Skulle under sådant förhållande hvarje församling tillerkännas rättighet
202
Den 18 Mars, e. m.
till kommunalbidrag för den delen af presterskapets aflöning, hvilken på
detta sätt utgår, anser jag att kommunerna med lika skäl skulle kunna
framställa .anspråk derpå, att öfriga tjensteman, till livilka kronotionde är
såsom andel af lönen anvisad, skola till den församling, från hvilken dylik
kronotionde till dem utgår, för densamma erlägga kommunalafgifter, till
belopp motsvarande kronotionde^ värde i förhållande till församlingens
bevillningssumma i sin helhet och deraf beroende fyrktal. Detta skulle
emellertid vara förenadt med så stora svårigheter och vålla en sådan rubb¬
ning i våra nuvarande bevillnings- och beskattningsgrunder, att det vore
en betänklig, ja en farlig väg att beträda. Utaf här anförda skäl har jag
i Utskottet afstyrkt förslaget och yrkar äfven nu afslag derå och bifall
till Utskottets hemställan.
Herr Helander: Då nästföregående talare redan fullständigt ut¬
tryckt hvad jag ämnat anföra, så inskränker jag mig till att yrka bifall
till Utskottets betänkande.
Herr Jöns Rundbäck: Herr Talman! Mine Herrar! Som man
lätt finner, har motionären icke för afsigt hvarken att föröka prestens
skatter eller minska statens inkomster, utan han har endast velat, att
kyrkoherden skall påföras bevillning utaf de olika kommuner, hvarifrån
han tager sin lön, på det han må i förhållande till denna bidraga till
hvardera af de särskilda kommunernas utgifter.
Men huru skulle förhållandena gestalta sig, om detta blefve lag? Jo,
så att. presten t. ex. alltid skulle komma att lemna sitt bidrag till utgif¬
terna i sin församlings annex, der han dock aldrig finge åtnjuta några
kommunala rättigheter. Men den församling åter, i hvilken han bor, skulle
nödgas försörja hans fattighjon; och vill presten begagna skölp, så har
han rätt dertill i den församling han bor, men icke uti annexet. Med
ett ord, den kommun, som endast skulle erhålla en del utaf prestens kom-
munalutskylder, skulle få alla skyldigheter, hvaremot annexet skulle erhålla
ständiga inkomster utan att ega deremot svarande skyldigheter. Kan man
jemka förhållandena så, att rättigheter och skyldigheter gå upp mot hvar¬
andra uti hvar och en af de olika kommunerna, så att t. ex. inga af pre¬
stens tjenstehjon komme att falla blott den ena kommunens fattigvård till
last, o. d, så anser jag förslaget vara ganska godt, och jag skulle i så¬
dant fall gerna biträda detsamma. Men kunna icke båda församlingarnes
skyldigheter komma att motsvara deras rättigheter, så kan jag icke rösta
för återremiss; och om en'sådan skulle blifva Kammarens beslut, hoppas jag
Kammaren dock icke ger sitt bifall till motionen.
Herr Peter Andersson: Jag får för min del säga, att jag anser
Utskottet. i denna fråga hafva kommit till ett ganska förnuftigt resultat.
De skäl, jag skulle velat nämna för denna min åsigt, äro emellertid redan
af dem som talat för bifall till Utskottets hemställan och synnerligen den
siste talaren fullständigt anförda. Jag vill blott tillägga, att jag känner
en församling, hvilken af presten uppbär cirka 200 R:dr i kommunalut-
skylder, men denna församling skulle sannerligen gerna efterskänka detta
Den 18 Mars, e. m.
203
bidrag till kommunen, om den blefve qvitt de fattige, hvilka i och för
prestens skull nu påbörda? densamma.
Det är troligen icke obekant, att å prestgårdarne erfordras en större
del tjenstepersonal, å bostället oftast en mängd dagsverkstorpare, som, då
dessa blifva gamla och icke orka fullgöra sina skyldigheter, måste afträda
torpen, å hvilka de icke kunnat göra. några besparingar, utan för sin
framtida bergning måste taga fattigvårdens omtanka i anspråk. Jag hem¬
ställer, om det i så fall är rättvist att denna kommun skall, oaktadt skyl¬
digheten att försörja dessa och öfriga fattiga, som nedlagt sitt arbete å prest-
gården, betagas rättigheten till den kommunalskatt, som presten åligger
till fattigvården utgifva. Jag är åtminstone icke af den meningen, i följd
hvaraf jag yrkar bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Rylander: En talare från Norrlandsbänken har sagt, att
man likaså väl borde tillämpa ifrågavarande förhållande på såväl domare
som landtmätare och läkare, derför att de på olika orter uppbära arfvode.
Detta kan emellertid icke vara tillämpligt här. Ty presten är hänvisad
till en kommun, under det de andra få sina inkomster både här och der
på skilda orter. Hvad åter angår rättvisan utaf en förändring, sådan som
den föreslagna, så skulle man såsom stöd derför kunna anföra mångfal¬
diga exempel. Jag känner sålunda en kommun, der landtförsamlingen
förut varit moderförsamling, hvilken håller prestgård och der presten fått
bo till för några år sedan, då lian flyttade in till staden. Denna bidra¬
ger emellertid endast med 3—400 R:dr till hans aflöning, under det
landtförsamlingen lemnar 3,000 R:dr. Och dock betalar presten ingenting
till socknen utom kommunalutskylderna för sj elfva prestgården. Det vore
väl nu rättvist, att han finge betala i förhållande till sina inkomster.
Jag fortfar med mitt yrkande om återremiss, i hopp att Utskottet
må kunna vidtaga några allvarsamma åtgärder i denna vigtiga fråga.
Herr C. A. Jönsson: Jag instämde med motionären, då han väckte
denna motion, och jag gör det äfven nu. Det är derföre som jag be¬
gärt ordet. Flera bland mina kommittenter hafva önskat, att jag skulle
väcka förslag i ämnet, men jag gjorde det ej, då jag ansåg Herr Äke
Anderssons motion i allo tillfredsställande. Motionen har nu, med tillhjelp
af den förseglade sedeln, blifvit af Utskottet afstyrkt, men det finnes dock
ofantligt många skäl som kunde anföras för bifall till henne. Jag är,
hvad den beträfiar, i det hufvudsakligaste förekommen af Herr Rylander
och instämmer i allo i hvad han i frågan yttrat. Såsom exempel på det
orättvisa i det nuvarande stadgandet vill jag endast nämna, att det i när¬
heten af min hemort finnes ett pastorat, bestående af tvänne församlingar,
en lands- och en staclsförsamling. Den förra är mycket större än den
sednare och lemnar således största delen af pastors inkomster, men han
bor i stadsförsamlingen. Landsförsamlingen har följaktligen af sin kyrko¬
herde inga bidrag till bestridande af sina utgifter, men är deremot skyldig
att underhålla de personer, som från kyrkoherdebostället möjligen kunna
falla fattigvården till last. Hvad beträffar den af en talare på Norrlands¬
bänken, Herr Landshöfdingen Almqvist, framställda anmärkningen, vill jag
erinra att motionären ej begärt ändring i stadgandet om bevillningens
204
Den 18 Mars, e. m.
påförande för andra tjensteman än prester, och anmärkningen kan således
ej ega någon tillämplighet på motionärens förslag.
Jag önskar för min del, att punkten må blifva återremitterad till
Utskottet, för att i sammanhang med det af motionären väckta förslaget
om ändring åt 57 § i Kong! Förordningen om Kommunalstyrelse på lan¬
det behandlas af sammansatt Lag- och Bevillnings-Utskott. Skulle Ut¬
skottet finna lämpligt att bestämma eu viss gräns, då pastors skyldighet
att äfven i annexförsamlingen erlägga bevillning skulle inträda, d. v. s.
föreslå att han af annexförsamlingen måste åtnjuta en viss inkomst t. ex.
300 eller 400 R:dr för att der kunna påföras bevillning, så har jag der¬
emot ingenting att invända.
Herr Ake Andersson: Man må resonnera i denna sak huru som
helst, så vill jag dock fråga, om det icke är orättvist, att den ena kom¬
munen . skall, om också på indirekt väg, betala skatt till den andra. Det
finnes i Skåne pastorat, der presten har fyra gånger så stor inkomst i
tionde och andra na turaprestationer af annexförsamlingen som af moder¬
församlingen.. Han betalar således, genom härför påfördt fyrktal, kom¬
munalskatt till den sednare församlingen, men ej till den förra, och mo¬
derförsamlingen gör således eu vinst på annexförsamlingens bekostnad.
Fn representant på Norrlands-bänken har af motionen dragit den konse-
qvensen, att åtskilliga andra tjensteman, såsom t. ex. domare, landtmätare,
läkare, borde beskattas på samma sätt, påföras bevillning i alla de kom¬
muner, hvarifrån de drogo sina inkomster. Jag har dock för min del
aldrig tänkt på något sådant och således ej heller föreslagit det, ty jag
insåg ganska väl att en fördelning, tillämpad på dessa tjensteman, skulle
leda till många och svåra trakasserier. För öfrigt tror jag att, om ett
sådant förslag någonsin skulle blifva väckt, det då kan vara tids nog att
söka visa det orimliga deri; nu deremot hafva vi, som jag tror, ej med
den saken att göra. En annan talare här bakom mig har påstått, att
då pastor genom de tjenare, torpare o. s. v., hvilka finnas vid bostället,
kan komma att förorsaka tunga för fattigvården i moderförsamlingen,
det också är rätt och billigt, att denna erhåller de kommunalutskylder,
det åligger honom att erlägga. Jag vågar dock hemställa, om det icke
är mera att befara, det arrendatorn eller brukaren af prestens egendom
i annexförsamlingen skall öka sin kommuns utgifter för fattigvården,
än att kyrkoherden på bostället i moderförsamlingen skall åstadkomma
sådant för sin kommun.
Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
Herr Eli ren borg: Då jag hört en ärad representant från Wester-
Norrland söka visa de svårlösta konseqvenser, som skulle uppstå genom
bifall till motionen, och för sådant ändamål” ställa domare och landt¬
mätare, läkare och handlande uti samma kategori som presterna, så ber
jag att få erinra, att emellan dessa samhällsklasser å ena sidan och pre-
sterskapet å den andra finnes den väsendtliga skilnaden, att de först¬
nämnde dels äro statens tjenstemän och dels enskilde industriidkare, men
de sednare. deremot kommunernas tjenstemän, och att, ehuru visserligen
äfven de förre hemta sina inkomster från olika håll, det dock är alldeles
Den 18 Mars, e. m.
205
omöjligt att afgöra med huru stor del den ena eller andra kommunen
dertill bidrager, synnerligen hvad handlande och industriidkare angår, un¬
der det att deremot presterna i allmänhet hafva ett gifvet och lätt be-
räkneligt lönebelopp af hvarje kommun, hvars tjenstemän de äro. Jag
tror ej heller, att det kan nekas, att, om t. ex., hvilket icke så sällan är
händelsen, en liten stad med några hundrade innevånare: och en stor
landsförsamling med flera tusen äro förenade till ett pastorat, och pastor,
hvilket vanligen är fallet, är bosatt i staden, det är oegentligt och obil¬
ligt att samtliga hans kommunalutskylder skola komma stadsförsamlingen
till godo. Att det kan vara svårt att på ett fullt tillfredsställande sätt
lösa frågan, vill jag ej neka, men jag tror dock den vara af sådan vigt,
att den förtjenar ett allvarligt bemödande om utredning och anser der¬
före att eu återremiss af motionen har göda skäl för sig.
Herr Rundgren: Frågan rörer egentligen icke presternas rättig¬
heter, och jag kan således anses tala alldeles opartiskt i denna sak. Det
är nemligen klart att lör presten kan det i det hela taget göra alldeles
detsamma, om han skattar endast till en enda kommun, eller skattebeloppet
fördelas på tvänne eller flera kommuner. Men det förefaller mig, som
hade de representanter, hvilka förordat motionen, sammanblandat tvänne
olika förhållanden, bevillningen till staten och skatten till kommunen.
Lagstiftningen har visserligen gjort sig skyldig till samma fel, men den
väg man bör gå, för att vinna det mål hvartill man vill komma, är, efter
hvad jag föreställer mig, icke den att ytterligare sammanbinda de tvänne
skatterna, utan den att i afseende på de kommunala skatterna söka finna
en sådan utväg, hvarigenom de i större eller mindre mån blifva oberoende
af bevillningen. Detta mål befordras ingalunda genom den nu framlagda
motionen. Hvad man vid genomgåendet af den ifrågavarande paragrafen
i Bevillningsförordningen har att fråga sig sjelf, det är ingalunda, såsom
motionären, och de med honom lika tänkande ansett, ' är bevillningsför¬
ordningen, sådan hon nu är, af den beskaffenhet att hon föranleder till
vissa orättvisor kommunerna emellan?11; utan den fråga man har att göra
sig, då det gäller bevillningen till staten och ej någon utgift till kommu¬
nen, är den: “är det för staten enklast, indrägtigast och beqvämast att
bevillningen utaf eu persons inkomst utgår på ett ställe eller flera ställen?11
Den frågan lärer väl icke kunna besvaras på mer än ett sätt, och det
är, att i afseende på kontroll, reda och enkelhet måste det för staten
vara fördelaktigast, att hon icke fördelas mellan flera kommuner, utan ut-
göres endast i den kommun, der personen är mantalsskrifven. Detta är
också den grundtanke, som genomgår Bevillningsförordningens alla be¬
stämmelser i fråga om utgifter till staten. Ur denna synpunkt synes det
mig således, att motionären icke haft rätt, då han talat om sin rättvisa
sak; ty det kan ej vara fråga om någon orättvisa mot kommunerna, då
det gäller en utgift till staten. Hvad motionären och de med honom lika
tänkande yttrat i afseende på orättvisa, gäller deremot om kommunal¬
skatten, hvilken är beroende utaf bevillningen till staten. Då vi nu hafva
särskilda förordningar rörande de kommunala angelägenheterna, så synes det
mig att det af honom åsyftade ändamålet är att vinna icke genom ändring
uti Bevillningsförordningen utan genom ändring uti kommunalförordningarne
206
Den 18 Mars, e. m.
Mig förekommer det som skulle motionen snarare innebära ett aflägsnande
från än ett närmande till det mål, hvartill man utan tvifvel måste förr eller
sednare komma, att söka bilda sig eu egen grund för utgörandet af den
kommunala beskattningen, oberoende utaf beviilningen till staten. Först
då man kommit derhän, kan man klart yttra sig öfver såväl den ena sa¬
ken som den andra, utan att, såsom bär skett, sammanblanda dem båda.
Ty ingen lärer väl kunna förneka, att denna motion ej både framkommit
såvida icke den kommunala beskattningen varit beroende på beviilningen
till staten. Är det då icke bättre att i stället arbeta på, att den förra
må så mycket som möjligt befrias från beroendet af den sednare? Då
jag för min del icke vill bidraga till en ytterligare sammanblandning af
förhållanden, hvilka böra . skiljas från hvarandra, så kan jag icke annat
än instämma uti Utskottets förslag att icke godkänna motionen.
Herr J. Gfeijer: Jag vill blott yttra mig med afseende på det for¬
mela i denna fråga. Motionären har väckt tvänne förslag i samma
syfte, det ena om ändring i Bevillningsförordningen, det andra om
förändring af § 57 i Kong! Förordningen om kommunalstyrelse å landet.
Mig har det synts vara enklast, att den förra motionen hade behandlats
af Sammansatt Lag- och Bevillnings-Utskott; men vid votering inom Ut¬
skottet har den motsatta åsigten med 10 röster mot 9, genom den för¬
seglade sedeln, vunnit segern. Jag yrkar af detta skäl återremiss af punk¬
ten. Jag tror visserligen icke, att motionären i sak vinner framgång,
men jag anser att \i böra fatta detta beslut, på det att han icke må
klaga öfver att motionen i formelt afseende blifvit oriktigt behandlad.
Herr Johan Jönsson: Jag förenar mig med de talare, hvilka
yrkat återremiss af punkten. Såsom exempel på det obilliga i det nu¬
varande förhållande^ vill jag nämna, att i den kommun jag tillhör betalas,
enligt af Kongl. Maj:t fastställd lönekonvention, årligen till kyrkoherden
3,000 R:dr. Församlingen är annexförsamling, moderförsamlingen, som
endast betalar 1,500 R:dr, får, derföre att pastor der har sin bostad,
tillgodonjuta kommunalutskylderna ej endast för dessa 1,500 R:dr, utan
äfven för de 3,000 annexförsamlingen betalar. Billighet och rättvisa fordra,
synes det mig, att pastor påföres bevillning inom hvarje kommun för
den lön har der åtnjuter, helst som moderförsamlingen i alla fall alltid
har den stora fördelen att hafva honom nära till hands.
Här har blifvit sagdt, att kyrkoherden ej finge kommunala rättigheter,
motsvarande de skyldigheter hvilka. han 'måste utgöra, om annexförsam¬
lingen erhölle kommunalskatten för den inkomst, hon drager från henne.
Jag ber dock att få erinra, att han är sjelfskrifven ordförande i annex¬
församlingens kyrko- och skolråd, och om jag icke missminner mig har
fattigvårdskomitéen i sitt betänkande föreslagit, att han må ega rätt att
deltaga i fattigvårdsstyrelsens öfverläggningar och beslut. Jag yrkar af-
slag å Utskottets hemställan och anhåller, att motionen må till Utskottet
återremitteras.
Herr Per Ericsson: Jag har inom Utskottet ej kunnat bidraga till
det fattade beslutet, emedan jag ansett det för ganska orättvist, att om
Den 18 Mars, e. m.
207
en prest uppbär lön af liera församlingar, större från den ena än från
den andra, så skall lian likväl erlägga utskylder endast till den församling
der han bor. Förslaget är ej heller nytt; det har vid ett par föregående
riksdagar blifvit framstäldt. Att få frågan löst är emellertid ej lätt, ty
om man väcker motion derom, som kominer till Bevillnings-Utskottet, så
säger Bevillnings-Utskottet, att bevillningsstadgan är bra och att det är
kommunalförfattningen som bör ändras och remitteras motionen till Lag¬
utskottet, så får man det svaret, att felet ligger i bevillningsstadgan ej°i
kommunalförordningen och att det således är den förra förordningen, ej
den sednare, som bör rättas, och på det sättet kan ingen förändring gö¬
ras. Jag yrkar återremiss.
Herr Hieggström: Jag har begärt ordet egentligen endast i anled¬
ning af ett yttrande af en af representanterna från Norrköping, hvilken
påstod att det, för att få rättelse i ett i kommunalt afseende menligt för¬
hållande, vore att börja i orätt äuda, om man sökte att få ändring i det
stadgande i Bevillningsförordningen, som vore orsaken till detta förhållande,
och att man borde vänta till dess Bevillningsförordningen blifvit ändrad,
så att den icke stode i något samband med kommunalförordningen. Det
är dock klart, att då kommunalskatten bestämmes efter bevillningeri till
staten, så måste det också för hvarje kommun vara af vigt att se till, att
den bevillning, som bör åsättas, också blir åsatt. Skulle sambandet emellan
kommunallagen och Bevillningsförordningen upphäfvas, så fruktar jag, att
statens inkomster skulle på ett betänkligt sätt krympa ihop.
Jag instämmer med de talare, hvilka yrkat återremiss.
Herr Almquist: Det är med anledning af några föregående talares
yttranden, som jag tagit mig friheten att ännu eu gång begära ordet. En
ledamot af Bevillnings-Utskottet har yttrat, att den förändring motionären
föreslagit åsyftade, att kommunerna skulle hvar och en erhålla andel i de
kommunalskatter deras prester erlade, lämpad efter den inkomst dessa
uppbure från hvarje af de olika församlingar, som till deras aflöning bi¬
draga och särskild! angifvit ett fall, der städs- och landsförsamling voro för¬
enade, der prestera bosatt i staden, från landsförsamlingen hemtade största
delen af sina inkomster, utan att skatta någonting till henne. Härvid må
det dock tillåtas mig att anmärka, att för bostället bevillning alltid er¬
lägges inom den kommun, inom hvars område det är beläget, och den
landsförsamling han åsyftade blef således ej heller i saknad af alla kom¬
munala bidrag af sin pastor, efter dessa äro till en viss grad af bevill-
ningen beroende. Det har af åtskillige talare blifvit sagdt, att den motion
som nu föreligger icke bort gifva anledning till ett yttrande, som jag, då
jag sednast både ordet, fällde, nemligen att om motionen bifölles, så skulle
konseqvensen fordra, att äfven åtskillige andra tjensteman, med hvilka för¬
hållandet är nära jemförlig^ med presterna, då äfven de hemta sina in¬
komster från flera olika kommuner, skulle påföras bevillning inom alla
dessa kommuner, hvaraf följden åter skulle blifva, att bevillningsstadgan
på ett ganska betänkligt sätt blefve rubbad. Härom vore nu icke fråga,
har man sagt; motion hade ej härom blifvit väckt, och det förhållande,
som blifvit påpekad t, behöfde derföre ej nu framhållas, då ovisst vore’
208
Den 18 Mara, e. m.
huruvida detsamma någonsin kunde uppstå. Mig synes dock otvifvelak¬
tigt, att om en reglering skall göras och full rättvisa åstadkommas, så
måste man tillse, att förhållandet blifver så ordnadt, att hvarje tjensteman
får till kommunen erlägga skatt för det belopp, som derifrån till honom
i lön eller arfvode utgår, och således betala bevillning ej endast inom den
kommun, der han är boende, utan äfven inom alla de kommuner, hvar¬
ifrån han hemtar sina inkomster, allt efter den andel deraf, som han på hvarje
särskildt ställe åtnjutit. Förhållandena, sådana de nu äro, synas mig dock
förmedla hvarandra ganska väl. I de flesta pastorat, som bestå af flera
socknar, finnas både komminister och pastej*, båda två hafva inkomster
från hvardera af socknarne och komma således att i viss grad motväga
hvarandra, ehuru, då pastorn väl alltid uppbär större löneinkomster än kom-
nistern, detta föranleder något större fördelar för den församling der han
är bosatt. Men se vi åter på andra tjenstemän, såsom militärer, landt-
statstjenstemän med flera, som hafva dels ordinarie lön, dels sportler, från
olika håll, så finna vi lätt, att då en eller annan sådan tjensteman torde
-< vara i de flesta församlingar boende, förhållandena derigenom i det an¬
tydda hänseendet till en viss grad jemnas. Skall ändring ske i afseende
på bevillningens påförande, hvad presterna beträffar, så torde man, enligt
min -öfvertygelse, jemväl snart vilja åstadkomma ändring äfven i afseende
på öfriga tjenstemän och näringsidkare, hvilka äro bosatte inom en kom
mun, men uppbära inkomst inom en eller flera andra, hvilket skulle till
ganska väsendtlig gi*ad rubba den säkra grund, som nu är antagen för
bei*äknande af de inkomster, hvarå bevillning skall till staten erläggas.
Vidtages den förändring, som nu är föreslagen, torde vida större ändrin¬
gar i bevillningsstadgan snart påyrkas, hvilket efter min tanke kunde vara
förenadt med ganska stora betänkligheter. Då här blifvit yrkadt återre-
miss, på det att motionen måtte kunna behandlas i sammanhang med
samma motionärs till Lag-Utskottet remittei*ade motion om ändring af
§ 57 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet, vill jag vis¬
serligen icke motsätta mig ett sådant beslut, men jag yrkar dock på an¬
förda skäl fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklai*ats slutad, framställde Herr Talmannen,
enligt hvad derunder yrkats, propositioner, såväl å bifall till Utskottets
hemställan som å punktens återförvisande. Den sednare meningen fann
Herr Talmannen besvarad med öfvervägande ja, men då votering äskades,
uppsattes följande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i tredje punk¬
ten af dess Betänkande N:o 2,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återför¬
visad.
Omröstningen utföll med 75 ja mot 70 nej, hvadan Utskottets hem¬
ställan bifallits.
Punkterna
Den 18 Mars, e. m. 209
Punkterna 4—6.
Biföllos.
Punkten 7.
Herr Granlund: Herr Talman! mine Herrar! Då jag väckte den
motion, Bevillnings-Utskottet i sitt nu föreliggande betänkande ansett sig
böra afstyrka, var det min fulla öfvertygelse, att mitt förslag om öfver¬
flyttande på landstingen af pröfningskomitéernas åligganden är praktiskt
utförbart. Jag bibehåller ännu denna öfvertygelse. Dessutom tror jag,
att många af denna Kammares ärade ledamöter, som tillika äro ledamöter
af landsting, kunna vistorda det af mig i min motion afgifna förhållande.
I de flesta län sammanträda pröfningskomitéerna några dagar sedan lands¬
tinget afslutat sina göromål. En ganska stor del af landstingsmännen, som
tillika äro ledamöter i pröfningskomitéen, nödgas då, jemte öfrige leda¬
möter af pröfningskomitéen, göra en onödig resa till denna komités sam¬
manträde. Detta förorsakar statsverket ej obetydliga kostnader, som kunde
besparas, uppgående i somliga län ända till 1,400 R:dr och i andra till
1,200 eller 1,300 R:dr, och i samtliga länen till omkring 20,000 å 25,000
R:dr. Dertill komma de personliga uppoffringar som genom särskilda resor
till pröfningskomitéerna förorsakas 600 å 700 ledamöter; ty då hvarje af
rikets, 24 län skall hafva en af 20 å 30 ledamöter bestående pröfnings¬
komité, uppgå de minst till detta antal. I händelse min motion vinner
Riksdagens bifall, skulle ofvannämnda kostnader och personliga uppoffringar
kunna undvikas. _ Utskottet har, enligt min tanke, alltför knapphändigt
affärdat min motion och förklarat, att den af mig åsyftade förändring icke
alls kan anses lämplig, men såsom skäl för sin hemställan att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, anför Utskottet inga
andra motiver, än att landstingets ledamöter naturligen utses med hänsyn
till helt andra egenskaper och insigter, än dem som bevillningsstadgan
velat söka hos de till pröfningskomitéerna valbara. För min del kan jag
icke inse hvilka egenskaper, som mera böra tillerkännas ledamöter i
pröfningskomité än i landsting. Kongl. Förordningen om landsting stadgar
för valbarhet till landstingsman, att den, som dertill kommer i fråga, skall
hafva uppnått 25 års ålder, vara. inom länet boende och ega rösträtt
inom valdistriktet; och för valbarhet till ledamot i taxeringskomité fordras
samma rösträtt. Men icke ens någon viss ålder föreskrifves. Således
förutsätta vilkoren för valbarhet till landstingsman mera den mognade
mannens lämplighet till detta kall. Beträffande de mera speciela egen¬
skaper och insigter, som Utskottet påstår erfordras för pröfning af taxerings-
åtgärder, så kunna dessa finnas lika väl hos den ene som hos den andre
personen, och lika väl om han är landstingsman som ledamot i pröfnings¬
komité.
Då landstingen i de bestå län hafva ganska litet att göra, så är jag
nästan öfvertygad derom, att deras arbetstid icke skulle, i följd af detta
nya åliggande, komma att förlängas med mera än en dag, helst jag i min
motion föreslagit, att frågor rörande taxeringen och deröfver inkomna
Riksd. Prof. lull. 2 Åfd. 2 Band. 14
210
Den 18 Mars, e. m.
klagomål skulle först utredas och behandlas af ett vid landstingets början
valdt utskott. Det förefaller mig besynnerligt, att man påstår det en lands¬
tingsman, hvilken jag förutsätter hafva fått lika stort förtroende inom sin
kommun som en ledamot i taxeringskomité, icke skulle vara i tillfälle att
lika väl känna länets olika förhållanden i olika delar, de särskilda fastig¬
hetsvärdena, näring och rörelse in. m. Man kan icke antaga, att en per¬
son från den ena delen af länet skulle, derföre att han är ledamot i
taxeringskomité, för sin aflägsna kommun vara mera kompetent att bedöma
förhållandena i de andra delarne af länet, än om han vore landstingsman
och icke taxeringsman. Jag tror för min del icke, att så är förhållandet.
Det vore särdeles eget, om man icke skulle till samma personer, som fått
förtroendet att bestämma om länets angelägenheter i ekonomiskt och flera
andra hänseenden, hvarigenom länets landstingsskatt bestämmes, kunna
öfverlemna uppdraget att bestämma grunderna, hvarefter beskattningen
skall ske. Då pröfningskomité egentligen åligger att pröfva de öfver taxe-
ringsåtgärderna inkomna besvär, skulle dessa göromål i allmänhet kunna
undangöras på en dag. Jag har erfarenhet deraf både såsom landstings¬
man och ledamot i pröfningskomité.
Då, såsom det nu synes, det icke är skäl att med något hopp om
framgång påyrka bifall till min motion, inskränker jag mig till att yrka
återremiss i den syftning, att, om icke Utskottet vid ny behandling kan
förorda densamma, den ändring i Bevillningsstadgans Öl § föreskrifves:
att i hvarje län årets pröfningskomité sammanträder i länets residens¬
stad eller, der landsting hålles under September månad, dagen eller dagar-
ne näst före länets landsting.
Härigenom vinnes till någon del det af mig åsyftade ändamålet, nemligen
att de landstingsmän, som tillika äro ledamöter af pröfningskomitéen, då
icke nödgas göra en eljest behöflig hem- och återresa, hvarigenom statens
utgifter och de personliga uppofiringarne till någon del minskas. Jag an¬
håller om återremiss i den af mig nyss antydda syftningen.
Herr Almquist: Motionärerne i denna fråga hafva hufvudsakligen
stödt sin framställning på tvänne förhållanden, då de yrka att pröfnings-
komitéernas göromål måtte öfverflyttas på landstingen, nemligen dels att
det nu stadgade sättet för pröfningskomitéernas utseende vore föga öfver¬
ensstämmande med Svenska folkets beskattningsrätt, och dels att en icke
obetydlig besparing i statsutgifterna skulle genom den af motionärerne
föreslagna åtgärden erhållas.
Hvad det förra beträffar, så kan jag för min del icke inse, huru man
kan tyda Bevillningsstadgans föreskrifter om pröfningskomitéernas utseende
derhän, att dessa stadgande!! skulle rubba grunden för Svenska folkets
rätt att sig sjelf! beskatta. Jag anser, att vi hafva ett så fullkomligt och
väl ordnadt beskattningsväsende genom de tredubbla beskattningskomitéerna,
att vi icke gerna kunna önska oss större säkerhet i detta afseende. Först
utses ledamöterne i bevillningsberedningen inom de särskilda kommunerna,
der ledamöterne således känna till kommunens medlemmars förhållanden i
afseende på jordbruk, näring och rörelse, inkomst af kapital eller arbete
m. m. Derefter väljas på allmän kommunalstämma ledamöterna i taxerings-
komitéen och dervid tages hänsyn till att, såvidt möjligt är, såväl faslig-
Den 18 Mars, e. in.
211
hetsegare som näringsidkare och löntagare inväljas i komitéen. Slutligen
bildas pröfningskomitéen på det sätt, att de särskilda taxeringskomitéerna
utaf sina egna medlemmar föreslå ett visst antal till ledamöter i pröfnings¬
komitéen och bland de sålunda föreslagna utser Konungens Befallningshafvande
pröfningskomitéens ledamöter. Således är hvar och en, som af Konungens
Befallningshafvande anmodas att taga plats i pröfningskomitéen, redan af
taxeringskomitéen dertill utsedd och ansedd såsom mest lämplig att pröfva
inkommande besvär. Jag kan icke tänka mig ett säkrare och bättre sätt
att ordna beskattningen till trygghet för det skattdragande folket än
detta. Derjemte synes mig en väl uttänkt anordning för bevakande i viss
män af statens rätt ligga i bestämmelsen, att Konungens Befallningshaf¬
vande väljer pröfningskomitéens ledamöter bland de af taxeringskomitéen
dertill föreslagna personer. Jag kan ej inse, huru man skulle erhålla
mera säkerhet för eu rättvis beskattning genom det af motionärerne före¬
slagna sättet; ty landstingsmannen kunna visserligen vara ledamöter såväl i
bevillningsberedning som taxeringskomité, men så är icke alltid fallet,
utan beror af särskilda händelser. Landstinget består af personer med
stort anseende och allmänt förtroende, men deraf följer icke, att de äro
lämpliga för eller välbekanta med pröfningskomitéens göromål. Då der¬
emot i pröfningskomitéen insättas personer tagna från de särskilda taxe¬
ringskomitéerna i alla delar af länet, ligger deruti en garanti att dessa
personer skola på bästa möjliga sätt pröfva besvär öfver och utreda grun¬
derna till taxeringskomitéernas beskattningsåtgärder.
Jag kan således icke tänka mig större trygghet genom landstingens
öfvertagande af pröfningskomitéernas åligganden, utan snarare motsatsen.
Beträffande statsverkets utgifter för pröfningskomitéernas arbeten, så er¬
känner jag villigt, att någon besparing kan erhållas genom det af motio¬
närerna föreslagna sättet; men det är påtagligt att, om landstinget skulle
erhålla detta för landstingsinstitutionen främmande uppdrag, landstings-
männen kunna med skäl fordra särskild ersättning för de förökade göro-
målen och uppoffringen af tid. 1 öfrigt äro statsverkets utgifter till leda¬
möterna i pröfningskomitéerna icke de största, ty dessa ledamöter åtnjuta
intet arfvode utan blott ersättning för rese- och traktamentskostnader;
men deremot äro utgifterna till andra personer i och för särskilda uppdrag
och åtgöranden beträffande taxeringsgöromålen rätt betydliga, och dessa
omkostnader förblifva desamma under hvilka omständigheter som helst,
i följd hvaraf den hufvudsakliga besparingen säkerligen skulle blifva ganska
obetydlig.
Hvad angår påståendet att landstingen, i följd af den inskränkta
rättighet de ega att fatta beslut, hafva obetydligt med göromål, så får jag-
nämna, att, om äfven förhållandet i några län är sådant, landstingen i
andra län dock äro år från år så öfverhopade med göromål, att till de¬
sammas behandling och bringande till slut åtgår hela den arbetstid af
åtta dagar lagen högst tillåter. I det län, hvars styrelse är mig anför¬
trodd, har landstinget särdeles mycket att göra. Dessutom synes det mig
icke vara lämpligt att öfverflytta pröfningskomitéernas åligganden på lands¬
tingen. Antalet af pröfningskomitéens ledamöter är i Bevillningsstadgan
bestämdt till 20, högst BO personer. Detta antal är, enligt min tanke,
212
Den 18 Mars, e. in.
fullt tillräckligt för hvarje län; ty det torde icke kunna bestridas, att det
är särdeles vanskligt för en komité med sådant uppdrag som det ifråga¬
varande att utgöras af ett alltför stort antal ledamöter. Deremot räkna
landstingen sina ledamöter till ett antal af 50, 60, 70 och måhända äfven
ända till 100 personer. Åtminstone finnes det landsting med flera än 80
medlemmar. Eu sådan komité för beskattningen vore allt för stor och
skulle föranleda till lika mycken osäkerhet i göromålens behöriga hand¬
läggning och pröfning, som stor tidsutdrägt. Motionären har visserligen
föreslagit, att landstinget skulle inom sig tillsätta eu delegation eller ett
utskott för att bereda beskattningsfrågorna, men detta sätt torde icke
heller vara ändamålsenligt, ty då vore det blott ett utskott af landstinget och
icke hela landstinget som behandlade de göromål, livilka nu tillhöra pröf-
ningskomitéerna. För min del tror jag det vara lika litet lämpligt att
öfverflytta pröfningskomitéens åligganden på landstinget in corpore som
på en delegation af detsamma.
Beträffande det af en motionär alternativt framställda förslag att
öfverlemna åt landstingen att utse ledamöterne i pröfningskomitéen, finner
jag icke någon fördel dermed förenad, ty kommunerna och de skattdragande
på de särskilda orterna i länet böra, enligt min tanke, kunna bättre välja
ledamöterne i nämnda komité, än landstinget kan göra det för hela länet,
såvida icke landstingen utse dessa ledamöter inom sig sjelfva, hvilket
sednare dock sannolikt icke skulle ske på bästa sätt eller till allmän be¬
låtenhet.
Då jag biträdt Utskottets mening och är fullt öfvertygad derom, att större
trygghet och säkerhet för en rättvis beskattning icke skulle vinnas genom
öfverflyttning på landstingen af pröfningskomitéernas åligganden, kan jag
icke lemna min röst till bifall af motionärernes förslag.
En af motionärerne har påyrkat ärendets återremitterande till Ut¬
skottet i den syftning att, om icke Utskottet vid förnyad behandling af
motionen ansåge sig kunna förorda densamma, den ändring i bevillnings-
stadgan måtte göras, att tiden för pröfningskomitéens sammanträde be¬
stämmes till dagen eller dagarne näst före landstingets början. Den tanke,
som härvid föresväfvat motionären, kan väl synas riktig, men att i en
författning inrymma en sådan bestämmelse synes mig föga lämpligt, fy
många omständigheter kunna medverka dertill, att den i lag bestämda da¬
gen för pröfningskomitéens sammanträde icke är tjenlig, vare sig för ord¬
föranden eller de vid komitéen anställde tjenstemän eller ledamöterne
sjelfva. •
Dessutom är det särdeles svårt att beräkna, huru lång tid erfordras
för göromålens handläggning. Här har blifvit uppgifvet, att pröfnings-
komitéens arbete i de flesta fall räcker blott en dag. Jag ber dock att
få nämna, att i vissa län taga göromålen eu tid af 2, 3 och 4 dagar
Det är således svårt att på förhand bestämma arbetstidens längd; den
beror af besvärens antal, kronoombudets anmärkningar m. m. Om det
alltså icke är, enligt min tanke, lämpligt att i en författning intaga en
föreskrift om tiden för pröfningskomitéens sammanträde, är jag likväl å
andra sidan fullt öfvertygad derom, att pröfningskomitéens ordförande,
landshöfdingen, skall, så snart han förnummit läusboarnes önskan med
Den 18 Mars, e. ra.
213
afseende på tiden för pröfningskomitéens sammanträde, gå denna önskan
till mötes så långt sig göra låter.
Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande i denna punkt.
Herr Östman förenade sig med Herr Almquist.
Herr H segg ström: Jag har till en stor del redan blifvit förekommen
af den siste talaren, hvadan jag ock anser mig ej särdeles vidlyftigt behöfva
genmäla hvad den ene af motionärerne i ämnet nyss anfört. Endast några
få anmärkningar ber jag att få framställa. Skulle man, såsom motionä¬
rerne föreslagit, öfverflytta pröfningskomitéernas göromål på landstiiigen, så
skulle verkligen det besynnerliga förhållandet inträffa, att, åtminstone inom
de tvänne nordligaste länen af vårt land, Norrbottens och Vesterbottens
län, flere af landstingets ledamöter komme att deltaga i en mängd göro¬
mål, hvarmed de hittills varit fullkomligt obekanta. Inom dessa båda
läns landsting finnas nemligen representanter äfven från Lappmarkerna,
hvilka icke utgöra någon bevillning, och bvilkas landstingsman följakt¬
ligen icke hafva någon kännedom om taxeringsförrättningarne. Att
nu desse, det oaktadt, skulle deltaga i taxerings- och uppskattningsgöro-
målen vore väl ganska oegentligt. Motionären yttrade visserligen, att det
ej torde vara svårt för de landstingsmän, hvilka bo i det ena hörnet af
länet, att hafva reda på, fastighetsvärdena i det andra; men detta på¬
stående håller åtminstone icke streck inom de norrländska länen, h vil¬
kas landstingsområden hafva 30—40 mils utsträckning i längd. År det
väl vid sådant förhållande lämpligt, att de landstingsmän, som bo i den
nordligaste delen af länet, skola vara med om att bedöma fastighetsvärdena
för den sydligaste delen? Om dessutom den nu föreslagna förändringen
vidtoges, så vet jag knappast, huru det skulle blifva möjligt för lands¬
tinget att inom den föreskrift^ tiden, 6 dagar, hinna afsluta sina arbeten.
Man kan häremot visserligen invända, att landstingen ega begära ytterli¬
gare tvänne dagars förlängning för sin sammanvaro, hvilket äfven ofta in¬
träffar; men om hädanefter landstingen, såsom föreslaget är, utom öfriga
göromål äfven skulle komma att sysselsätta sig med de nuvarande pröf¬
ningskomitéernas arbeten, så fruktar jag i sanning, att antingen allt detta
arbete blefve slarf och hastverk, eller att en del af landstingets egentliga
göromål måste undanskjutas och åsidosättas, eller ock slutligen blefve det
nödvändigt att förändra landstingslagen i afseende å den tid landstinget
har rättighet att vara tillsammans.
På grund af de skäl jag nu anfört, yrkar jag för min del bifall till
Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Bäckström instämde i detta anförande.
Herr Forssbeck: Då jag inom Utskottet deltagit i detta ärendes
behandling, torde jag få anmäla, att jag icke varit ense med Utskottets
majoritet vid beslutets fattande. Jag ansåg nemligen, att det vore ganska
lämpligt, om en delegation af landstinget äfven komme att behandla dessa
pröfningskomitéens nuvarande göromål. Utom den besparing, som derige¬
nom för statsverket uppkomme, och hvilken för hela landet visserligen
214
Den 18 Mars, e. ro.
icke komme att utgöra mer än omkring 25,000 R:dr årligen, anser jag
ock, att landstingen skulle hafva ganska god tid att äfven sysselsätta sig
med dessa göromål. Då landstingsinstitutionen tillkom, var meningen, att
folket genom densamma skalle vänjas vid att utöfva sin sjelfbeskatt-
ningsrätt; men man liar verkligen tilldelat landstingen ett så knappt
verksamhetsområde, att de, snart sagd!, blott ega att befatta sig
med kommunens enskilda angelägenheter. Åtminstone inom den provins
jag tillhör, är dess verksamhet ganska inskränkt, de motioner, som inom
detsamma väckas, äro icke särdeles många, och i allmänhet hinner lands¬
tinget att inom tre å fyra dagar afsluta sina arbeten. Det vore ju då
icke olämpligt, om de finge egna den tid de hade öfrig åt dessa pröfnings-
komitéernas arbeten. Man säger visserligen, att många af dem, som nu
deltaga i pröfningskomité, förut varit ledamöter af taxeringskomité, och
att det vore en fördel att ledamöterna af den förstnämnda komi-
téen valdes af landshöfdingeembetet; men jag tror, att de personer, som
mera direkt väljas af folket, äfven kunna vara fullt ut så qvalificerade,
som behöfves för detta uppdrag. Det är visserligen sannt, att det ej bland
de af taxeringskomitéernas 60 80 ledamöter föreslagna torde blifva svårt
för Konungens Befallningshafvande att utse 20 ledamöter i pröfnings-
komitéen, hvilka befinnas villige att ingå på höga vederbörandes åsigter
angående högre taxering. Derföre tror jag det vore en särdeles stor för¬
del vunnen, om i dess ställe en delegation af landstinget finge omhänder¬
taga detta bestyr. Hvad som verkligen kunde tala emot denna reform
är, att åtminstone ett och annat landsting blott utgöres af 17 —18 leda¬
möter, under det att, som bekant, pröfningskomitéen bör bestå af minst
20; men detta förhållande vore väl icke alldeles omöjligt att få ändradt.
Det har äfven blifvit nämndt, att landstingens tid vore alltför knappt
tilltagen, för att de äfven skulle kunna medhinna att sysselsätta sig med
pröfningskomitéens arbeten. Detta vågar jag helt och hållet bestrida, åt¬
minstone hvad de södra landskapen beträffar, hvarest landstingens tid
verkligen är mer än tillräcklig; och då jag sjelf suttit som ledamot af
Östergötlands landsting, kan jag intyga, att detta landsting stundom un¬
der hela dagar haft nästan ingenting att göra.
Som jag imellertid tror mig veta, att Första Kammaren redan bifallit
Utskottets förslag, och att följaktligen under denna riksdag icke något vi¬
dare kan i denna sak åtgöras, så har jag endast till protokollet velat an¬
teckna, att jag i allo instämmer i motionärernas förslag.
Herr Granlund: I anledning af en föregående värd talares yttrande
ber jag få nämna, att jag alls icke, såsom han förmenat, sammanblandat
utgifterna för uppbördsprovision med omkostnaderna för pröfningskomité-
ledamöternes resekostnader, enär, såsom man vet, det är en stor skilnad
mellan dessa två saker. Uppbördsprovisionen uppgår nemligen till 70,000
R:dr, och reseomkostnaclerna för pröfningskomitcerna till cirka 25,000 R:dr
årligen. Af uppbördsprovision skulle väl ock igenom antagandet af mitt
förslag betydlig besparing kunna göras. Man har vidare sagt, att då vi
nu hafva bevillningsberedningar, så vore den af mig föreslagna förändrin¬
gen obehöflig. Jag tror tvärtom, att just genom dessa bevillningsbered¬
ningar, hvilka på grund af särskild kännedom om de lokala förhållandena
uppsatt sina förslag, man kan vara öfvertygad derom, att klagomålen öf-
Den 18 Mars, e. m.
215
ver eller yrkandena på förändringar uti taxeringskomitéernas åtgärder
skola, åtminstone i landsorten, blifva ålit mindre och mindre. Jag tror
dessutom, att det är sällsynt, att pröfningskomitéen vidtager någon för¬
ändring i det som af bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna
gemensamt blifvit föreslaget. Man har äfven förmodat, att större förtro¬
ende skulle hysas till de personer, som blifvit valde till taxeringsman,
derför att desse satt sig in i förhållandena; men för den som känner till,
huru dessa val tillgå, torde giltigheten af detta skäl till en del bortfalla.
Taxeringsmännen väljas nemligen på kommunalstämmor, som ofta äro gan¬
ska fåtaligt besökta, under det att deremot ledamöter af landsting inom
landskommunerna väljas inför Häradsrätt genom elektorer, hvilka på kom¬
munalstämma dertill blifvit valde. I städerna väljas landstingsmän af stads¬
fullmäktige, hvadan man bör temligen säkert kunna antaga dem vara lika
qvalificerade som taxeringsledamöter, till hvilkas antal de ock oftast höra.
Då det vidare anmärkts, att landstinget icke torde medhinna någon vidare
tillökning i göromål, så får jag erinra om, hvad som för öfrig! är nogsamt
bekant för hvar och en, som sjelf varit ledamot i landsting, nemligen att
vid en stor mängd af inom detsamma väckta motioner intet afseende fä¬
stes, derför att de anses innefatta ämnen, som ligga utom landstingets
befogenhet. En följd häraf är ock, att landstingens göromål allt mer och
mer förminskas, så att de ofta nog hafva ganska litet att göra. Ytterli¬
gare har man mot mitt förslag anmärkt, att enligt detsamma, alldeles för
många ledamöter skulle komma att handlägga pröfningskomitéens nuva¬
rande göromål, enär landstingets ledamöter stundom uppgå ända till 100
(Hetta lärer väl dock ej vara händelsen i flera län). Jag får härvid åbe¬
ropa hvad jag förut nämnt, att min afsigt varit, att endast en delegation
af landstinget till en början skulle vidtaga förberedningen af de göromål,
som nu åligga pröfningskomitéen, och att först derefter denna delegations
förslag skulle till afgörande föreläggas landstinget in pleno, och då skadar
det ju icke att de beslutandes antal är stort, Slutligen har en .talare på
Norrlandsbänken anmärkt, att mitt förslag icke vore tillämpligt på de
säregna förhållandena i Lappmarkerna; men icke bör väl Sveriges lag¬
stiftning grunda sig på de egendomliga förhållandena inom de aflägsna
Lappmarkerna ?
Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss af den föredragna punkten.
Herr Geijer Till hvad Herr Almquist redan anfört i detta ämne
har jag föga att tillägga. Jag ber endast få fästa uppmärksamheten derå,
att jag hört verkligen befogade klagomål framställas deröfver, att depute¬
rade för markegångssättningen numera utses af landstingen, då de dere¬
mot förut valdes af kommunernas löngifvare och löntagare jemte Konun¬
gens Befallningshafvande. Jag tror derföre, att det nu icke är skål. att
än vidare utsträcka landstingens verksamhet, hvarföre jag ock yrkar bifall
till Utskottets förslag.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: För min del skulle jag helst vilja
tillstyrka bifall till motionärernas förslag, att pröfningskomitéernas ålig¬
ganden måtte öfvertiyttas på landstingen, hvilket jag anser mycket val
kunna realiseras. Genom antagandet af detsamma skulle en årlig bespa-
216
Den 18 Mars, e, m.
ring af 24,000 å2o,000 R;dr i stätens utgifter uppkomma; och dessutom äro
landstingen vida lämpligare att reda dessa beskattningsfrågor än pröfnings-
omiteerna, just derföre att antalet ledamöter i den förra institutionen är
större an i den sednare. Herr Almquists skäl att landstingets ledamöter
vore alltför många for att sysselsätta sig med dylika frågor anser jag så¬
lunda bevisa raka motsatsen mot hvad han åsyftade; ty det är klart, att
1t ett../.s ,ackt 1™ det måste vara nästan omöjligt för det ringa antalet
åt profnmgskomiteens ledamöter att i hvarje särskilt fall kunna noggrant
bedöma de klagomål som till dem inkomma. Vore deremot ledamöternas
antal två- eller redubbelt mot hvad nu är förhållandet i pröfningskomi-
teerna och om dessa personer vore från olika delar af länet, såsom oftast
ar händelsen vid landstingen, anser jag äfven, att de skulle, bättre än nu,
vara i tillfälle att lemna erforderliga upplysningar i många hithörande för¬
hållanden. En talare har antydt att, derest förslaget antoges, det besyn¬
nerliga förhållande skulle komma att inträffa, att personer från Lappmar-
kerna hvarest mgen bevillning utgöres, skulle komma att sysselsätta sig
med ioi dem främmande göromål. Men detta är ju ett undantagsförhål-
lande, hvarvid ej synnerligt afseende torde höra fästas. För öfrigt tror
jag att desse personer skulle gauska opartiskt komma att bedöma dessa
beskattningsfrågor, emedan just de hvarken skulle hafva skada eller nytta
al det ena eller andra beslutet i detta fall. Något oöfverstigligt hinder
oi reformens genomförande bör väl ej hvarken bevillningsförordningen
eller forordningen om landsting lägga i vägen, ty dessa, liksom an-
dia lagar och författningar, kunna ju förändras i detta såväl som andra
tall, och nar så anses nödigt. Den siste talaren har som skäl mot för¬
slaget anfört att stort missnöje skulle råda deröfver, att deputerade för
markegångssattnmgen utses åt landstinget. För min del får jag säga,
att jag ej hort några dylika klagomål, och jag tror för öfrigt, att allmän¬
heten skulle blifva an mindre belåten, om desse deputerade utvaldes af
Konungens Befallningshafvande.
, ,. jag sålunda anser, att landstingen, hvars ledamöter äro valde
af folket och således åtnjuta dess förtroende, äfven äro mest lämpliga att
öfvertaga profmngskomiteernas nuvarande åligganden, skulle jag, som jag
redan yttrat helst vilja bifalla motionärens förslag, så vidt de afse att
profmngskomiteernas åligganden måtte öfvertagas af landstingen, men då
den ena motionaren Herr Granlund redan yrkat återremiss af denna punkt,
s' vi jag oiena mig i detta hans yrkande, fastän ej i samma syfte
som han, uta.n på det Utskottet må komma i tillfälle framlägga förslag i
den mening jag nu antydt. 6 8
Herr Anders Persson från Malmöhus län: Då man här framhål¬
lit hvarjehanda exempel för att närmare belysa denna fråga, så ber äfven
jag tå anföra ett sådant. Det synes mig nemligen, som det sätt, hvarpå
profningskomiteerna disponera öfver statens medel, på ett tydligt sätt
åskådhggores i den nästföljande punkten af detta betänkande. Skulle vi
val deråt vilja hemta ett skäl att fortfarande låta Konungens Befallnings-
a vande utse dessa pröfningskomitéer ? Jag tror verkligen, att, om man
bestämde sig för att, såsom föreslaget blifvit, låta landstingen utse leda¬
möter i profnmgskomitéerna, en större hushållning med de till nämnda
Den 18 Mars, e. m.
217
komitéers förfoganden ställda medel skulle komma att iakttagas — lika¬
väl som att härtill fullt lämplige personer tvifvelsutan skulle blifva utsedda;
— hvarföre jag ock instämmer med dem som yrkat återremiss af denna
punkt.
Herr Falk: Denna fråga har af en talare från Norrlands-bänken blif¬
va så väl utredd, att jag endast har föga att tillägga. Jag ber derföre
att blott få yttra några ord angående förslaget att val af ledamöter i lä¬
nens pröfningskomité hädanefter skulle öfverflyttas på landstingen. Jag
för min del anser, att den ifrågavarande förändringen komme att till sina
följder visa sig mera skadlig än nyttig. Såsom sjelf ledamot i Stora Kop¬
parbergs läns landsting skulle jag nemligen råka uti den största förlägen¬
het, om jag skulle nödgas deltaga i val af ledamöter i länets pröfnings¬
komité, emedan jag naturligtvis icke kan känna hvilka personer som i de
aflägsnare delarne af länet vore lämpliga till ett dylikt uppdrag. Till
följd häraf skulle jag icke hafva någon annan utväg än att rätta mitt
val efter de upplysningar jag möjligen kunde få af landstingsmännen från
dessa aflägsna taxeringsdistrikt, och under sådant förhållande kunde dessa
val blifva temligen ensidiga. Jag kan ej heller finna, att svenska folkets
urgamla rätt att sig sjelf beskatta blifvit för nära trädd genom nuva¬
rande stadgande; ty då de skattskyldige sjelfva ega att välja ledamöter i
taxeringskomitéerna, och dessa sedan inom sig utse fyra personer hvar¬
dera, samt Konungens Befallningshafvande slutligen bland dessa sist¬
nämnda har att utvälja ledamöter i prömingskomitéen, så och då man
med skäl bör kunna förutsätta, att Konungens Befallningshafvande bättre
än en enskild landstingsman känner förhållandena i länets alla delar, torde
väl ingen med fog kunna bestrida, att ju detta sätt att gå till väga är
på samma gång det förnuftigaste och mest betryggande för allas rätt,
hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Hseggströnr: Den ene af motionärerne yttrade, då han an¬
dra gången hade ordet i denna fråga, att klagomålen öfver taxeringkomi-
téernas åtgärder skulle blifva mindre, om pröfningskomitéens göromål öfver-
flyttades på landstinget. Jag kan icke begripa detta, ty klagomålen hafva
väl uppstått förut och äro således alldeles oberoende af pröfningskomi¬
téens åtgärder. Vidare sade samme talare, att allmänhetens intresse vid
val af elektorer för utseende af landstingsman är större än vid val af
taxeringsledamöter. För min del har jag hemtat en motsatt erfarenhet
från dessa val, ty, om någonsin, är det just för de direkta valen, som in¬
tresset är varmt och lifligt, då detsamma deremot slappas vid de indi¬
rekta eller medelbara valen. Samma erfarenhet visar sig äfven, då det
är fråga om att utse elektorer för val af riksdagsmän, vid hvilka tillfäl¬
len kommunalstämmorna äro ganska fåtaligt besökta. En talare på skån¬
ska bänken uppgaf, att man kunde vara försäkrad om, att landstingen,
hvilka äro valda af folket, bäst skulle sköta pröfningskomitéens nuvarande
åligganden. Men jag frågar, om icke taxeringskomitéen i ännu mer egent¬
lig mening är vald af folket, då densamma genom direkta val utses på
kommunalstämma, under det att deremot landstingets ledamöter tillsättas
genom indirekta val och medelst elektorer Härtill kommer äfven, att 47
218
Den 18 Mars, e. m.
§ Bevillningsstadgan föreskrifver, att till ledamöter i taxeringskomité skola
utväljas kalfva antalet jordbrukare och andra hälften näringsidkare och
löntagare. Något sådant finnes icke stadgadt i afseende å landstingsmän-
nen, utan dessa få innehafva hvilken samhällsställning som helst och lands¬
tinget kan följaktligen bestå af antingen idel jordbrukare, idel näringsid¬
kare eller idel löntagare. Då nu fråga är, om hvad som i förevarande
fall är det bästa, kan jag för min del ej annat finna, än att folkets rätt
att sig sjelft beskatta bäst tillgodoses genom Utskottets förslag, till hvii-
ket jag fortfarande yrkar bifall.
Herr Granlund: Med anledning af ett yttrande af den sednaste
talaren ber jag endast få upplysa, att jag aldrig påstått, aft klagomålen
öfver bevillningsberedningens och taxeringskomitéens åtgärder skulle aftaga,
derest pröfningskomitéens göromål öfverflyttades på landstinget. Jag sade
endast, att dessa klagomål fortfarande blifva till antalet allt mindre och
mindre, just till följd deraf att vi erhållit bevillnings beredningar, hvilka,
jemte taxeringskomitéerna, undangöra på förhand det mesta arbetet för
pröfningskomitéen, som sällan finner anledning att i de förres förslag vid¬
taga någon förändring, då dessa förslag grunda sig på sakkännedom i så
väl ena som andra hänseendet inom de särskilta kommunerna.
Herr Grefve Sparre: Jag har blott några få ord att tillägga till
hvad i detta ämne redan blifvit yttradt. Då en talare från Norrland an¬
märkt, att de medelbara valen i allmänhet omfattas med mindre intresse
än de omedelbara, så får jag fästa uppmärksamheten derå, att, derest
pröfningskomitéens ledamöter skulle utses af landstinget, detta blefve ett
icke blott medelbart utan dubbelt medelbart val, enär först kommunal¬
stämmorna utse de elektorer, som skola välja landstingsmän, och sedan
desse sistnämnda komme att utse ledamöter i pröfningskomitéen. Dessutom
är det uppenbart, att ledamöter af landstingen, åt hvilka man nu vill
öfverlemna detta uppdrag, omöjligen i lika hög grad som taxeringskomi¬
téerna äro i stånd att för detta bestyr utse personer med erforderlig
kännedom om lokala förhållanden. I eu pröfningskomité böra ej lämp¬
ligen sitta andra personer än just sådana, hvilka, genom att dessförinnan
hafva varit ledamöter i taxeringskomitéer, förvärfvat kännedom i de frå¬
gor som dervid förekomma. Till ledamöter af landstinget åter utses de
personer, som besitta de för landstingets göromål lämpliga egenskaper,
men det är icke alltid gifvet, att de, som inväljas i landstinget, förut
deltagit i bevillningsberedningarnes och taxeringskomitéernas arbeten, till
följd hvaraf de som äro landstingsmän icke alltid äro lämplige att be¬
fatta sig med pröfningskomitéens arbeten. Härtill kommer äfven att, då
landstingsledamöternas antal i vissa län uppgår till 70 å 80, det icke torde
blifva så lätt för dessa att på ett tillfredsställande sätt verkställa val af
pröfningskomité, isynnerhet i de län som hafva en utsträckning af 30—40
mil i längd, och personer i ena ändan af länet icke äro för dem hvilka
bo i den andra ändan bekanta. Då det måste ligga i det allmännas in¬
tresse, att pröfningskomitéerna må så väl som möjligt uppfylla sitt gran-
laga uppdrag att utöfva folkets sjelf beskattningsrätt; då denna rätt icke
blifver förnärmad derigenom att Konungens Befallningshafvande eger utse
Den 18 Mars, e. in.
219
ledamöter i pröfningskomité bland de af taxeringskomitéerna dertill före-
slagne personer; samt då det är nödvändigt, att ledamöter af pröfnings¬
komité fortfarande må vara lika qvalificerade för sitt maktpåliggande upp¬
drag som hittills, så måste jag för min del yrka bifall till Utskottets hem¬
ställan i den föredragna punkten.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de olika menin-
garne och derå framställda propositioner blef Utskottets hemställan af
Kammaren bifallen.
Pimsten 8,
Herr Engman: Jag är Utskottet tacksam för den uppmärksamhet
det behagat fästa vid min motion och den utredning det vidtagit, ehuru
det resultat hvartill Utskottet i denna, punkt kommit icke är detsamma
som jag i min motion hade föreslagit. Jag hade nemligen, såsom i be¬
tänkandet nämnes, velat, att den uti 76 § bevillningsstadgan till tre pro¬
cent utgående utgift måtte bestämmas till högst en och en half procent,
men Utskottet har här i stället föreslagit en graderad skala olika i de
stora och små länen, börjande med tre procent för de första 75,000 R:dr
och slutande med en half procent af allt hvad bevillningssumman öfver-
stiger 200,000 R:dr. Denna skala torde komma att medföra ännu alltför
stora procentbelopp på flera ställen, såsom hvar och en af den betänkan¬
det bifogade tabellen lätt kan finna, större nemligen än ändamålet kräf-
ver. Då Utskottet haft eu summa af 73,000 Rall' att taga utaf, synes
mig med stora skäl som det bort kunna föreslå högre besparing för stats¬
verket årligen än 12,666 R:dr 60 öre och summan ändå varit stor nog
för de dermed afsedda ändamålen. Men då emellertid frågan ännu icke
förekommit i Första Kammaren, så vill jag, för att icke möjligen bidraga till en
allt för stor olikhet i Kamrarnes beslut utan möjligen till och med
kunna vinna öfverensstämmelse, frångå mitt i motionen gjorda yrkande
om lika procentbelopp eller egentlig ytterligare nedsättning och i stället
anhålla om bifall till Utskottets förslag, blott med den ändringen _ att de
mot slutet förekommande orden -‘en half procent af allt hvad bevillnings¬
summan öfverstiger 200,000 R:dr“ utbytas mot “ej någon procent af allt
hvad etc.“, hvarpå jag vördsamt anhåller om proposition, ty om detta mitt
yrkande bifalles, besparas ytterligare omkring 1,600 R:dr R:mt för stats¬
verket.
Herr Friherre Fock: Jag ber få göra en liten erinran vid det för¬
slag motionären nu gjort i fråga om ändring af slutmeningen i Utskottets
utlåtande. Det var verkligen ifrågasatt inom Utskottet att afskära ali
procentberäkning, när bevillningssumman öfverstege 200,000 R:dr, men det
fanns ett skäl att icke göra det och hvilket Riksdagen förut godkänt,
nemligen när 1867 års Riksdag, i fråga om den då beviljade vapenskatten,
bestämde, att de pröfningskomitéerna genom dess upptagande förorsakade
ytterligare besvär och kostnader skulle ersättas just genom en half pro¬
cent af allt hvad bevillningssumman öfverstege 200,000 R:dr. Frågan är
220
Den 18 Mars, e. m.
i sig sjelf föga betydande, men för konseqvensens skull yrkar jag bifall
till Utskottets förslag oförändradt.
Vidare anfördes ej. Utsskottets hemställan bifölls i oförändradt skick.
Punkterna 9—11.
Biföllos.
Utskottets slutliga anmälan (sist å sidan 13).
Lades till handlingar^.
§ 9.
Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning af Riksda¬
gens år 1870 församlade revisorers berättelse angående verkställd gransk¬
ning af de under Kongl. Kommers-kollegii förvaltning ställda fonder och
medel.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Punkten 3.
Herr Sjöberg: Jag har icke begärt ordet för att framställa något
yrkande med anledning af denna Stats-Utskottets hemställan, utan endast
för att i största korthet göra en erinran och fästa Kammarens uppmärk¬
samhet å ett särkildt förhållande, som här eger rum och torde böra be¬
aktas.
Utskottet har såsom hufvudsakligt motiv för sin framställning anfört,
att, genom bifall till densamma, ej mindre Kongl. Maj:t än Riksdagen
kunde komma i tillfälle att erhålla kännedom, huru hvarje stad, som er¬
håller tolagsersättning, fullgör de dermed förenade åligganden. Detta syfte¬
mål med förslaget står emellertid otvifvelaktigt i temligen uppenbar strid
med det förklarande, Rikets Ständer vid 1850—1851 årens riksdag af-
gåfvo, då de, i anledning af vid samma riksdag väckta enskilda motioner,
uttryckligen tillkännagåfvo, att “tolagsmedlen blifvit städerna från äldre
tider anslagna för bestridande af förefallande kommunala behof11, och att
följaktligen dessa medels förvaltning icke vore underkastad någon gransk¬
ning af Rikets Ständers revisorer — och med samma skäl naturligtvis icke
heller af Riksdagen. Nu lider det visserligen icke något tvifvel, att, om
Riksdagen finner för godt att besluta en sådan åtgärd, som Stats-Utskottet
föreslagit, den må kunna i vissa hänseenden vara af något intresse, men
jag vågar antaga, att densamma icke kan hafva — hvad som dock här borde
åsyftas — ett statistiskt intresse, i egentlig mening, enär en sådan redo¬
görelse för tolagsersättuingsmedlens användande väl icke kan sägas tillhöra
Den 18 Mars, e. m. 221
landets officiela statistik, utan snarare måste betraktas såsom en utväxt
å densamma.
Den erinran, jag önskat framställa, åsyftar dock egentligen en på¬
minnelse derom, att, till följd af ett temligen färskt regeringsbeslut af den
2 Mars nästlidna år, det numera åligger Kommers-kollegium att i sin år¬
ligen afgifvande berättelse om inrikes handeln och sjöfarten införa full¬
ständig redogörelse beträffande trafiken med fartyg och varor i de sär¬
skilda hamnarne äfvensom uppbörden af bamnafgifter. I följd af denna
föreskrift blir således Riksdagen och hvar och en för öfrigt, som intres¬
serar sig för någon kännedom i detta afseende, satt i tillfälle att bedöma
hvad som i egentlig mening tillflyter hvarje särskild kommun såsom in¬
komst af dess inrikes handel och sjöfart; — och vid sådant förhållande
synes det ändamål, som skulle vinnas genom den nu föreslagna åtgärden,
vara öfverflödigt att söka åstadkomma på denna väg. Noga räknadt,
skulle väl ock den nya föreskriften i fråga leda dertill, att kommunerna
i allmänhet borde tillhållas att redogöra för användandet af vissa andra,
dem anslagna medel. Sålunda skulle både lands- och stadskommunerna
redovisa, huru de disponera sina anparter af t. ex. bränvinsmedlen. Den
föreskrift, som Stats-Utskottet nu åsyftar, synes äfven icke vara förenlig
med de grundsatser, som under nära nog ett tiotal af år gjort sig gällande,
och hvilka afse att medgifva kommunerna, likasom de enskilde, en temli¬
gen obegränsad frihet att röra sig inom sina olika verksamhetsområden
utan något onödigt kontrollerande och administrerande från allmänna
myndigheters sida.
För öfrigt må jag bekänna, att den verkliga och innersta tanken uti
detta förslag synes mig något oklar, och om jag än kan gissa mig till den,
vill jag dock icke formligen uttala min föreställning derom; men jag har
icke kunnat underlåta att påpeka, att detsamma, efter min uppfattning,
står i uppenbar strid så väl med de principer, som under en längre tid
varit tillämpade i fråga om den myndighet, som utöfvas från det offent¬
ligas sida, som äfven med det tydliga och bestämda uttalande angående
beskaffenheten af ifrågavarande tolagsmedel, som, på sätt jag nyss erinrat,
vid 1851 års riksdag egde rum.
Sedan jag nu tagit mig friheten att yttra detta, återkommer jag till
det tillkännagifvande, hvarmed jag inledde detta korta anförande, eller att
jag icke har något yrkande att afgifva, och att jag således anser mig icke
böra begära afslag å Utskottets framställning i denna punkt.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
Punkten 4.
Herr Friherre Åker hjelm: Den fråga, som afhandlas i den nu
föredragna fjerde punkten af Stats-Utskottets utlåtande N:o 23, rörer in¬
genting mindre än den behandling, som kommit till del den upprepade
gånger väckta och ännu hvilande, men ingalunda nedlagda, frågan om in¬
dragning af ett embetsverk, angående hvars behöflighet åsigterna möjligen
kunna vara delade, ehuru måhända de småningom blifvit alltmera stad¬
gade derom, att detsamma bör upphöra. Då statsrevisorerne vid deras
222
Den 18 Mars, e. ra.
sednaste sammanvaro ansett sig kunna och böra taga frågan härom i
öfvervägande, och då jag deltagit i revisorernes arbete, kan det måhända
icke synas olämpligt att något mera i detalj belysa förhållandet.
Till en början ber jag att få förutskicka det erkännande, att, sedan
den inom Andra Kammaren i ämnet väckta motion, på sätt i nu före¬
dragna utlåtande omförmäles, blifvit af Stats-Utskottet i ett föregående be¬
tänkande särskildt behandlad och deruti förordad att för närvarande icke
föranleda till någon åtgärd, samt sedan Kamrarne gillat denna hemställan,
Utskottet nu, med hänsyn till revisorernes framställning i denna del, svår¬
ligen kunnat komma till annat resultat, än ifrågavarande fjerde punkt af
detta utlåtande närmare utvisar. Icke förty torde det dock kunna vara
skäl att i någon mån se till, huru med frågan sig förhåller och huru den
tillkommit.
För att emellertid- icke gå allt för långt tillbaka i tiden, vill jag en¬
dast återföra i minnet, hurusom vid 1867 års riksdag väcktes en motion,
hvilken hade till följd eu underdånig skrifvelse till Kong! Maj:t, deruti
hemställdes, det Kong! Maj:t ville besluta, att, intilldess frågan om Kom-
mers-kollegii indragning eller dess förändrade organisation kunde varda
slutligen afgjord, embeten och tjenster inom nämnda embetsverlc måtte
endast på förordnande och tills vidare tillsättas". Denna underdåniga
framställning från Riksdagens sida föranledde till Kong!. Majris nådiga be¬
slut af den 4 Juni 1868, deri Kong! Maj:t förklarar sig “framdeles vilja
taga i nådigt öfvervägande, huruvida en sådan anordning kunde ske, att
de till Kommers-kollegium hörande mål och ärenden skulle, utan uppoff¬
ring af deras ändamålsenliga handhafvande, kunna på annat, till bespa¬
ring i statsutgifterna ledande, sätt pröfvas och af göras \ Detta Kong!.
Maj:ts nådiga uttalande, algifvet, såsom jag nämnde, för tre år sedan, har
synts mig tillräckligt mana revisorerne att taga kännedom om, i hvilken
ställning frågan för det närvarande kunde befinna sig, samt tillse, huru¬
vida densamma i någon mån nalkats sin lösning. Man har dervid icke
kunnat finna, att ärendet sedan nämnda tid ytterligare fortskridit, och re¬
visorerne hafva derföre ansett sig böra göra den uppställning, som sed¬
naste revisionsberättelse innehåller, öfver de till Kong! Kollegiets behand¬
ling hörande göromål, på sådant sätt fördelade, att derigenom ådagalades
möjligheten att öfverlåta dem åt andra embetsverk, hvilka redan förut
hafva mer eller mindre likartade åligganden sig ombetrodda. Man har
visserligen sagt, att någon vinst för statsverket icke skulle uppkomma ge¬
nom Kommers-kollegii indragning såsom särskildt kollegialt embetsverk,
enär den öfverflyttning till andra förvaltningsgrenar af de till Kollegii
verksamhet hörande göromål, som derigenom nödvändiggjordes, icke skulle
kunna ega rum utan eu, torde hända, lika stor kostnad för det allmänna.
Jag anhåller dock att få försöka ådagalägga det i min tanke oriktiga i
ett sådant antagande.
Lönestaten för den i och för Kommers-kollegii förvaltning erforder¬
liga tjenstemannapersonal har för närvarande följande utseende:
En President............................R:dr 9,000.
2 Kommerseråd k R:dr 5,000 .................. „ 10,000.
2 d:o å ., 4,500 .................. „ 9,000.
Transport Rall' 28,000
Den 18 Mars, e. m.
223
Transport R:dr 28,000.
2 Sekreterare å 8,500 R:dr ................... „ 7,000.
En Registrator och Arkivarie, lön 2,200 R:dr, arfvode 400 R:dr „ 2,600.
2 Notarier å 2,200 R:dr..................... „ 4,400.
5 Kanslister å 1,000 R:dr.................... „ 5,000.
En Advokatfiskal.......................... „ 4,200.
En Kanslist i advokatfiskals-kontoret.............. „ 1,800.
2 Kamererare å 3,500 R:dr................... „ 7,000.
En Kontrollör i manufakturdiskonten.............. „ 3,500.
En Registrator i d:o, lön 2,200 R:dr, arfvode 400 R:dr ... ,. 2,600.
Bokhållare i d:o......................... „ 2,200.
En Kammarförvandt i kammarkontoret............. „ 2,200.
4 Kammarskrifvare å 1,000 R:dr..............• • „ 4,000.
Summa R:dr 74,000.
Härtill kommer:
En Föreståndare för grufvekarte-kontoret........... R:dr 900.
och således uppgå endast lönerna till 74,900 R:dr om året.
I enlighet med den arbetsfördelning, revisorerne angifvit, skulle der¬
emot för samma ändamål erfordras följande tillökning i arbetskrafter inom
andra embetsverk, nemligen:
Inom Statistiska centralbyrån:
En Sekreterare............................R:dr 4,000.
En Aktuarie..............................,..2,500.
R:dr 6,500.
Inom Utrikes-departementets konsulat-afdelning:
En andre Sekreterare........................R: dr 1,800
En d:o d:o ........................ 1,200.
R:dr 3,000.
Inom Civildepartementet en särskild bergs- och patentbyrå med:
En Chef...............................R:dr 4,500.
En Protokollssekreterare...... „ 3,500.
En Kanslist ,............................ » 1,800.
2 Kopister å 1,000 Rall'..................... „ 2,000.
— K:dr 11,800.
För tekniska skolorna:
En Inspektör............................R:dr 4,500. »
Ett Biträde............................. „ 1,000.
Ralr 5,500.
Och om, vid manufakturdiskontens öfverförande till Riksbanken, hela dess
löneanslag fortfarande beräknas utgå med tillsammans R:dr 13,800, så
kommer jag då till en årsafgift af 40,600 R:dr emot den kostnad af 74,900
R:dr, som Kommers-kollegii förvaltning för närvarande tager i anspråk, och
till en årlig besparing således af 34,300 R:dr, hvilken torde vara för stats¬
verket ganska afsevärd. Om jag nu härtill lägger, att den åsigt, som
inom revisionen gjort sig gällande om ändamålsenligheten af Kommers-
kollegii indragning och möjligheten af en öfverflyttning af goromålen på
andra embetsverk redan för fyra riksdagar sedan, vunnit understöd af
framstående riksdagsmän, hvilkas utmärkta egenskaper sedermera tillvunnit
224
Deri 18 Mars, e. ra.
dem det högsta bevis på Konungens nådiga förtroende, synes det mig, att
revisorerne haft ökad anledning att upptaga frågan och ånyo väcka den
till lif.
Jag ber om ursäkt, att, ehuru jag nu icke ser på statsråds-bänken
närvarande de ledamöter af Första och af Andra Kammaren, hvilka jag
företrädesvis åsyftar, jag ändock tillåter mig att till stöd för den mening,
statsrevisionen uttalat, åberopa, huru sålunda representanten för Göteborg,
Herr G. F. Wsern, vid 1867 års riksdag i Första Kammaren yttrade: “Jag
anser det också vara en erkänd sak, att en reorganisation af Kommers¬
kollegium är nödvändig, och att Kollegium numera icke uppfyller det ända¬
mål, som afsågs vid detsammas bildande", samt, sedan han derefter ge¬
nomgått de göromål, hvilka enligt instruktionen åligga Kollegium, slutade
med den förklaring, att "ej något annat af Kollega åligganden än förvalt¬
ningen af manufakturdiskontfonden torde vara af någon större vigt".
Från Christianstads-bänken yttrade sig i denna Kammare samma år
Herr Per Axel Bergström, hvilken dervid uppträdde i egenskap af ord¬
förande i det Tillfälliga Utskott, som hade att behandla frågan om för¬
ändrad organisation af förvaltningsverken i allmänhet: “Under dessa för¬
arbeten har hos mig stadgats den öfvertygelse, hvilken jag, till den kraft
och verkan sådant kan hafva, här vill uttala, nemligen att bland alla de
centrala förvaltningsverken Kommers-kollegium företrädesvis bör indragas
och de samma Kollegium tillhörande göromål på annat sätt ordnas". Jag
hoppas, att detta yttrande numera skall hafva långt större “kraft och
verkan", än Kammaren och möjligen den ärade ledamoten sjelf då tänkte
sig. Efter det han vidare framhållit att aflåtandet af en underdånig skrif¬
velse i föreslagen syftning “vore en ganska oskyldig åtgärd", framställde
visserligen den ärade representanten från Ghristianstad en betänklighet
mot bifall till Stats-Utskottets hemställan, den nemligen att en under¬
dånig skrifvelse i ämnet redan vore vid någon föregående riksdag aflåten
till Kongl. Maj :t, men, fortfor talaren, “möjligen liar denna skrifvelse rå¬
kat i glömska". Jag befinner mig - - jag tillstår det — uti detta hän¬
seende nu i alldeles samma ställning till frågan, som den han då intog.
Jag frågar mig nemligen, huruvida icke, då en “föregående" underdånig
framställning kunnat “råka i glömska" år 1867, det icke äfven vore likaså
möjligt, att en underdånig skrifvelse, aflåten år 1867, hvilken år 1868
föranledde ett Kongl. Maj:ts uttalande, då sedan dess ingenting vidare i
ärendet försports, kan hafva “råkat i glömska" år 1871; — och vid så¬
dant förhållande har det förefallit mig vara lika befogadt som naturligt,
att frågan åter blifvit väckt. Jag erkänner gerna, att för närvarande
svårighet torde möta för Riksdagen att i saken komma till annat resultat
än att se tiden an. Men jag fogar mig deri så mycket heldre, som jag
hyser den fasta förhoppning, att de ledamöter af Första och Andra Kam¬
maren, hvilkas uttalanden i ämnet jag nyss citerat, skola, sedan de inträdt
i Konungens Råd, bibehålla samma åsigter samt äfven veta att göra dem
gällande, och att vi sålunda kunna med förtröstan emotse en lycklig och
snar lösning af en önskningsfråga, som flera Riksdagar haft på dagordnin¬
gen. I värsta fall torde nog redan nästa riksdag en utväg till frågans
lösning finnas, genom att helt enkelt här åter väcka den troget återkom¬
mande
Den 18 Mars, e. in.
225
mande motionen om Kommersekollegii indragning, hvilken måhända nog
skulle i denna Kammare då vinna ett så kraftigt understöd i rösturnan,
att något vidare undanskjutande af frågan blefve omöjligt.
Jag skall emellertid icke framställa något yrkande; det kunde der¬
före vara nog med det redan sagda. Jag kan dock icke underlåta att
slutligen fästa uppmärksamheten på ett yttrande af Kommersekollegium,
hvilket, ehuru det endast återfinnes i en mellanmening, man torde nödgas
erkänna vara ratt egendomligt. I Kollega aflåtna underdåniga svar å re-
visorernes framställning förekomma i afseende på denna nu förevarande
punkt följande ord, dem jag ber att få för Kammaren uppläsa: “— men
då Eders Kong!. Maj:t icke funnit godt att särskild! anbefalla Kollegium
att deröfver yttra sig, har Kollegium, utan att tillåta sig något omdöme,
huruvida den sålunda väckta frågan må ligga, inom området af Riksda¬
gens revisorers af statsverket, enligt instruktion, uppdragna befattning, icke
heller trott sig böra ens antydningsvis afgifva de erinringar11 o. s. v. Då
således Kollegium här, så vidt jag kan förstå, vill “antydningsvis" hafva
förmenat, att revisorerne icke skulle hafva egt befogenhet att göra den
framställning, som är i fråga, har jag derför desto heldre trott mig plig¬
tig att för Kammaren framlägga någon utredning af förhållandet, på
samma gång jag hoppas, att, huru än Kommersekollegii göromål, sedan dess
ursprungliga uppdrag upphört, snart sagd! sammanletats från olika håll,
vi dock ännu icke må hafva kommit derhän, att ett gammalt Rikskolle-
gium skall behöfva belastas med åliggande att inför Konungen afgifva ut¬
låtande om och omdömen öfver, huruvida Riksdagens delegationer efter¬
lefva sina instruktioner eller öfverskrida sin befogenhet. Härom tager jag
för alldeles afgjordt, att Riksdagen sjelf förbehåller sig sin pröfningsrätt.
Herr Sjöberg: Jag skall anhålla att få börja, der den näst före¬
gående talaren slutade, nemligen i fråga om det sätt, hvarpå Kommerse¬
kollegium i sitt underdåniga utlåtande till Kongl. Maj:t i anledning af
sednast församlade revisorers berättelse, angående verkställd granskning
af de under Kollega förvaltning ställda fonder och medel, erkänt sig
hafva tagit kännedom om den framställning, med hvilken revisorerne
afslutat sagda berättelse och hvarom här är fråga. Hvad Kollegium så¬
som sådant icke kunde tillåta sig uttala — och jag hoppas, att det ut¬
talande, som i antydda hänseende egt rum från Kollega sida, är så sub-
missivt som det gerna kan vara, då Kollegium, utan att tillåta sig något
omdöme, huruvida den väckta frågan läge inom området af den reviso¬
rerne, enligt instruktion, tillhörande befattning, icke heller trott sig böra
ens antydningsvis angifva de erinringar, berörda framställning skäligen
skulle kunna föranleda, vid det förhållande nemligen, att Kongl. Maj:t
icke anbefallt Kollegium att derom afgifva något yttrande — hvad, sä¬
ger jag, Kollegium såsom sådant, möjligen icke borde tillåta sig, kan en
enskild riksdagsman tillåta sig, och det är just af en sådan rätt, jag nu
ämnar mig begagna. Det synes mig tydligt och klart, att Riksdagens
revisorer, enligt sin instruktion, redan hafva ett tillräckligt vidsträckt, om¬
fattande och innehållsrikt fält för sin verksamhet, utan att de behöfva
utsträcka sin grauskningsrätt till områden, hvilka ligga utom den be-
Riksd. ProU 1871. 2 Afd. 2 Band. 15
226
Den 18 Mars, e. in.
stämdt angifna gränsen för deras befattning. Ty hvad än må hafva blif¬
va förut yttradt i denna sak, står det dock fast, att här är fråga om en
åtgärd, som rörer rikets styrelse och förvaltning, samt att revisorerne i afse¬
ende derå uttalat ett omdöme, hvartill åtminstone jag för min del anser,
att revisorerne saknat all befogenhet — åsyftande jag härmed naturligt¬
vis icke de grunder, på hvilka framställningen hvilar, utan uttalandet i
och för sig. Skulle man nemligen antaga, att revisorerne hafva en så¬
dan granskningsrätt, som de här tillvälla!; sig, torde ej finnas något, som
hindrar, att revisorerne kunna utlåta sig snart sagdt om hvilket ämne
som helst, som kan blifva föremål för mensklig kunskap. Finna sålunda
revisorerne, att, efter deras uppfattning, grundlagar^ i en eller annan
del icke äro sådana, de böra vara, framställa de förslag till ändring der¬
uti. Är vidare något till civillagen hörande att anmärka, kunna de un¬
der samma förutsättning äfven dermed taga befattning. Sådant låter
ganska väl tänka sig. Man berör t. ex. under den granskning, som till¬
kommer revisorerne, af lånedokumenter och sådant borgenssystemet;
man finner de principer, på hvilka kreditlagstiftningen i denna del hvilar,
vara olämpliga och skadliga; — man anser, att någon förändring bör
ega rum i denna lagstiftning och genast uppställa revisorerne nya grun¬
der derför. Likaså låter det tänka sig, att revisorerne i frågor, som
fälla inom kriminal- och kyrkolagstiftningens områden, kunna med samma
rätt uttala sig, utan att anse sig derigenom hafva öfverträdt sin befogen¬
het. Men jag vill icke längre uppehålla mig vid alla de orimliga konse-
qvenser, hvartill en dylik tolkning af revisorernes maktfullkomlighet
måste otvetydigt leda.
Jag skall endast i korthet fästa mig vid det särskilda förslag, angå¬
ende öfverflyttning till andra embetsverk af de till Kommersekollegii verk¬
samhet hörande göromål, hvarom revisorerne gjort framställning och som
nu är i fråga.
Jag må bekänna, att jag för min del icke kan finna annat, än att
detta förslag är, lindrigast sagdt, något besynnerligt. Att öfverflytta
göromål, hvilka äro af en alldeles särskild art samt i följd deraf hafva
en bestämd och gifven karakter, till embetsverk, för hvilka behandlingen
af sådana ärenden måste vara främmande — såsom till Jernvägstrafik-
styrelsen, Styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, Ofverintendents-
embetet, Generaltullstyrelsen, Sundhetskollegium, Landtbruksakademien,
städernas kommunalstyrelser och vederbörande landshöfdingeembeten med
flera — är i sjelfva verket en orimlighet, hvilken, så vidt jag vet, icke
heller blifvit annorstädes försökt. Jag ber härvid få anmärka, att jag
ingalunda uppträder såsom advokat för Kommersekollegii bibehållande.
Såge jag härvid endast på min enskilda fördel, borde jag önska att detta
embetsverk upphörde ju förr dess heldre, Men detta har nu blifvit ett
tal och med något tal skall man sysselsätta sig. En lång tid var det
landshöfdingarne, som skulle bort. Derefter eller snarare samtidigt bief
det, såsom Herrarne torde erinra sig, biskoparnes tid att aldrig få ro.
Riksdag efter riksdag talade man om deras umbärlighet och nödvän¬
digheten att upphäfva deras befattningar. Så kommo kronofogdarne i
sin tur på dagordningen. Sednast vid denna riksdag har man väckt för¬
slag om indragning af dessa tjenster. För närvarande är det dock före¬
Den 18 Mars, e. m.
227
trädesvis Kommersekollegium, som i berörda afseende kommit på tal, och
detta kan åtminstone vara nyttigt så till vida, som de öfrige derigenom
fått eller kunna få någon hvila. Nu kan man möjligen antaga, — med
hänsyn till den ombytlighet i tänkesätt, hvarpå våra Riksdagar klimat
flera bevis •— att Kommersekollegium äfven skall förunnas en sådan ro,
men för min del önskar jag icke detta. Äfven jag är af den åsigt, hvil¬
ken jag tillförene också haft tillfälle att här uttala, att detta Kollegium,
likasom hvarje annat med detsamma jemförligt kollegialt embetsverk, kan
upphöra. Men jag tror, att förhållandena för närvarande icke äro så¬
dana, att det bör ske ännu. Det torde tillåtas mig att härvid fästa
Kammarens uppmärksamhet å det utlåtande, som afgafs vid 1868 års
riksdag af det Särskilda Utskott, som då tillsattes för behandling af frå¬
gan om åtgärders vidtagande till besparing i utgifterna för den civila
administrationen samt med förslag till grunder för ett sådant ändamåls
vinnande. I detta betänkande behandlas frågan om det relativa företrä¬
det af det kollegiala och det departemental förvaltningssättet, och Sär¬
skilda Utskottet kom till den åsigt, att de gamla rikskollegierna borde
upphöra, såsom inom administrationen fristående embetsverk, och en full¬
ständig departementalstyrelse i stället införas. Dervid gjordes likväl af
Utskottet den väsendtliga erinran, att hvad som i främsta rummet erfor¬
drades inom området för denna reform vore, att Kongl. Maj:t befriades
från de så kallade administrativa besvärsmål; och, innan detta skett,
ansåg Utskottet, det vara för tidigt att öfvergå till den departementala
behandlingen. Ännu har, så vidt jag känner, någon åtgärd i sådan syft¬
ning icke blifvit af Kongl. Maj:t vidtagen, för så vidt som Kongl. Maj:t
sedan dess icke från sig skiljt en enda grupp af de mål, som nu af
Kongl. Maj:t i Statsrådet afgöras och göra detsamma till en verklig dom¬
stol. Detta är i min tanke ett abnormt förhållande, som, äfven från an¬
dra synpunkter betraktadt, bör upphöra. Dermed är ock rätta gången
af reformen angifven. Så tänkte jag då, och jag anser äfven nu, att
man i främsta rummet bör frigöra Statsrådet från dessa besvärsmål,
hvilka alldeles otillbörligen tynga på regeringens tid och arbetskrafter.
Först sedermera kan det, enligt min öfvertygelse, med utsigt till verkligt
gagn, blifva fråga om den koncentration af förvaltningen, som åstadkom¬
mes genom en ombildning af de centrala embetsverken till byråer inom
de särskilda departementen, och hvilken numera kan sägas vara af be-
hofvet påkallad. Ty eu af de omständigheter, som mest tala för en
dylik ombildning af våra administrativa förvaltningsformer, är den, att
den föreslagna förändringen afser att, så mycket ske kan, koncentrera
kraften, insigterna och upplysningen just hos regeringen och göra den¬
samma så stark, som den under nuvarande representativa förhållanden
bör och behöfver vara. Men innan någon reform föregått med hänsyn
till den administrativa domsrätten i syfte att flytta pröfningen af dithö¬
rande tvistemål utom regeringen, tror jag, som sagdt är, icke, att den
kollegiala förvaltningen lämpligen kan upphöra.
Hvad särskild! beträffar formen för öfverflyttningen af Kommerse-
kollegii göromål på andra embetsverk, som den förre talaren äfven i
korthet vidrörde, synes det mig vara gifvet, att det väsendtligaste af de
ärenden, hvilka det tillkommer Kollegium att handlägga, måste öfvertagas
228
Den 18 Mars, e. m.
af Civildepartementet, under förutsättning att detta departement vid
den tid, då öfverflyttningen sker, kar samma verksamhetsområde som nu,
eller, med andra ord, så vida man icke finner för godt att inrätta ett
nytt statsdepartement, på hvilket största och hufvudsakligaste delen af
Kollegiets åligganden skulle öfverlåtas. Alltnog — dit, eller till Civil¬
departementet, anser jag, att behandlingen af dessa göromål måste öfver-
föras. För att ådagalägga detta, vill jag nu endast fästa uppmärksam¬
heten på en klass af ärenden, som vid första påseendet synes med största
lätthet kunna öfverlemnas till ett annat departement eller konsuls-
ärendena. Mig har det städse förefallit såsom gifvet och klart, att när
Kommerskollegium må komma att upphöra såsom kollegialt embetsverk, dessa
ärenden böra hänskjutas till någon byråförvaltning inom Civildeparte¬
mentet. Detta har sin grund deruti, att eu sådan särskild förvaltning-
för norska ärenden af denna art finnes för Norges del i det Norska
departementet för det inre uti vissa fall och hos norska regeringen i sin
helhet för andra. Skulle nu dessa mål, såsom revisorerne synas hafva
antagit, komma att för Sverige sortera ensamt under Utrikes-departementet,
der desamma, så vidt de röra bada rikena gemensamt, äfven skola slut¬
ligen handläggas, förefaller det mig, att dessa mål, hvad Norge beträffar,
skulle få eu mångsidigare utredning, än hvad de för Sveriges del kunde
erhålla i Utrikes-departementet, som dock måste i viss mån betraktas såsom
ett unionelt embetsverk, samt i följd deraf Norges intressen gent emot
Sveriges i slika fall kunna med större styrka framhållas och bevakas.
Hvad jag nu i sjelfva saken yttrat, innefattar emellertid blott några an¬
tydningar om den riktning, i hvilken reformen, enligt mitt förmenande,
bör gå. I allt fall torde skiljaktigheter i åsigter emellan mig och den
sednaste statsrevisionens ärade ordförande icke vara synnerligen stor i
verkligheten. Den reform, hvilken han synes så lifligt omfatta, finner
äfven jag önskvärd. Lika litet, som han, finner jag den vara omöjlig att
genomföra. Men jag anser att densamma bör föregås af en annan reform:
att den först derefter inträder i sitt rätta skede, och att den endast i så¬
dan ordning kan blifva fruktbärande.
Friherre Åkerhjelm: Jag vill blott yttra några ord med anled¬
ning af den siste talarens uttalanden emot revisorerne. Mig veterligen
äro dessa revisorer den enda delegation af Riksdagen, som kan vara i
tillfälle att taga kännedom om ett förvaltande verks göromål och åliggan¬
den och, i detta fall särskildt, att närmare granska Kommersekollegii
diarier, och utan en sådan granskning föreställer jag mig, att det vore
omöjligt att inför Riksdagen framlägga en, i hvad den rör detta verk,
fullständig revisionsberättelse. Jag vet icke hvarföre man skall afhålla
statsrevisorerne från denna granskning, helst om från densamma sedan
kan heintas stöd för åsigter som redan flera gånger ledt till en underdånig
skrifvelse, och möjligen kunna eu dag föranleda Kongl, Maj:t att fatta ett
afgörande beslut i en af Riksdag och Regering länge uppmärksammad
fråga; tvärtom synes mig sådant falla under revisorernes befogenhet. Icke
heller tror jag att, då Kongl. Maj:ts tillmötesgående blifvit så tydligt ut-
taladt som i statsrådsprotokollet af den 4 Juni 1868, grannlagenheten
mot konungamakten på detta sätt trades för nära. Detta säger jag med
Den 13 Mars, e. m.
229
afseende på hvad den ärade talaren påpekade, att om sådant i allmänhet
tillätes, som hvad rev.isorerne här vågat göra, skulle möjligen framtida
revisorer komma att befatta sig med snart sagd! hvad slags frågor som
helst, med grundlagsfrågor, bankfrågor, lagtolkningar, o. s. v. Jag ber
härutinnan endast att få fästa hans uppmärksamhet på, att i fråga om
statsmedel och dessas användande jag och mina kamrater, likasom alla
föregående revisorer, ansett oss befogade att göra framställningar och ut¬
redningar; och det lärer väl icke kunna bestridas, att ju en fråga, som
innebär en sannolik besparing för staten af omkring 34,000 R:dr årligen,
angår statsmedel. I alla sådana fall, der statens medel äro i fråga, icke
blott kunna utan äfven böra Riksdagens revisorer, så vidt jag förstår, söka
undangöra det förarbete som är behöfiigt till ledning för det Utskott,
hvilket vid riksdagen bär att sysselsätta sig med utredning öfver huru
hela rikets penninge- och medels-förvaltning skall ordnas. Således tror
jag icke, att den slutsats, hvartill den ärade talaren kom angående stats-
revisorernes befogenhet, var berättigad.
Jag ber vidare att få nämna, att i den bouppteckning, om jag så
får säga, öfver Kommersekollegii göromål, som revisionsberättelsen inne¬
håller, revisorerne icke hafva satt i fråga, att sådana embetsverk som Jern-
vägstrafikstyrelsen, Styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, Öfverin-
tendentsembetet, General-tullstyrelsen, Sundhetskollegium, Landtbruks-
akademieu in. fl. skulle åtaga sig några Kollegii embetsgöromål, utan re¬
visorerne hafva dervid endast framställt den åsigten, att Kong! Maj:t lika
väl direkt från dessa embetsverk skulle kunna infordra de utlåtanden, ur
hviika nu, såsom den ärade talaren torde bättre än någon annan hafva
sig bekant, resumeras hvad som i Kollegii underdåniga utlåtanden inne-
hålles; en omväg som kan synas mången temligen öfverflödig.
Med afseende på den vid konsulsfrågors behandling af talaren fram¬
hållna stora fördelen för Norge att fortfarande hafva en mellanlänk i ett
departement för det inre, under det att vi bär, om Kommersekollegium
indrages, skulle få endast en byrå för handels- och konsulatärenden, ly¬
dande under Utrikes-departementet, är jag af alldeles olika åsigt med
den ärade talaren. Jag tror det skulle vara en särdeles stor fördel för
Sverige att endast hafva denna byrå, der ärendena direkt kunde beredas
och behandlas utan att behöfva betungas med särskilt embetsverk som
måste höras i dessa ärenden, en omväg hvaraf jag icke kan förstå gagnet.
Man skulle också kunna säga, att Kollegiets nuvarande tjensteman
torde komma på indragningsstat, och således skulle besparingen för stats¬
verket icke genast blifva särdeles stor. Men för det första äro åtskillige
af dessa tjensteman af Kongl. Maja, tillsatte endast på förordnande +—
och, såsom frågan nu står, torde väl knappast någon tjenst inom verket
hädanefter annorlunda tillsättas; vidare är presidenten pensionsmässig, så vidt
jag vet; och hvad Kollegiets öfrige tjensteman beträffar, så tror jag att
ej få bland dessa lämpligen skulle kunna öfverföras till de nya tjenster
och den byrå jag tänkt mig erforderliga för att öfvertaga kollegiets be¬
styr, och slutligen torde några af ålder och meriter vara berättigade till
att vänta befordran till andra och högre platser inom administrationen,
der deras insigter och förmåga skulle komma staten till gagn och nytta.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan ber endast få
230
Den 18 Mars, e. in.
än en gång framhålla, att om jag icke motsätter mig Utskottets utlåtande,
så sker det derför, att jag hyser fullt förtroende till de tvänne män, som
nu sitta i Konungens Råd, och livilka, innan de i Statsrådet inträdde,
från representantplatsen, på sätt jag, då jag förra gången hade ordet, an¬
förde, uttalat säkerligen väl stadgade åsigter i frågan, dem jag hoppas
att de ännu vidhålla, och hvilka jag är öfvertygad om att de ega kraft
och förmåga att äfven genomdrifva.
Hans Excellens Utrikes-statsministern Herr Grefve Wachtmeister:
Jag har begärt ordet endast med anledning af Friherre Åkerhjelms yt¬
trande om konsulatärendena, hvaraf tycktes framgå, att han önskade, att
den del åt dessa ärenden, som nu behandlas af Kommersekollegium, skulle
öfverflyttas till Utrikes-departementéts handels- och konsulatafdelning.
Jag kan fatta mig kort, enär jag fullkomligt instämmer med hvad Herr
Sjöberg i detta hänseende yttrat; jag vill endast tillägga, att departemen¬
tets konsulatafdelning behandlar och skall behandla sådana konsulatären¬
den, som äro för båda rikena gemensamma, hvaremot Kollegiet blott skö¬
ter Sveriges ärenden. Skulle under Utrikes-departementet inrättas en så¬
dan byrå, som friherre Åkerhjelm tycktes åsyfta, så skulle denna endast
handlägga svenska ärenden och således äfven afiönas endast af Sverige,
hvilket dock vore ganska olämpligt när departementet för öfrigt afiönas
af båda rikena gemensamt och handlägger de för båda gemensamma
angelägenheter, således är ett för begge rikena gemensamt embetsverk.
Då nu motsvarande, det vill säga rent norska ärenden i Norge handläggas
af Norska departementet för det inre, så synes all analogi tala för att
de rent svenska ärendena, som nu handhafvas af Kommers-kollegium, i
händelse af dettas indragning, blifva förlagda under Civildepartementet.
Herr Olof Fredrik Pettersson: Då jag har väckt motion om
Kommersekollegii indragning, så anser jag mig här böra yttra några ord,
då Utskottet på grund af en föregående skrifvelse till Kongl. Maj:t i
ämnet lyckligt och väl affiirdat motionen utan att bifalla ringaste del
deraf. Måhända förslaget var till någon del bristfälligt, jag vill icke be¬
strida möjligheten deraf; det hör nu egentligen icke hit. Emellertid låter
man nu här påskina, att man gerna kunde undvara detta Kollegium.
Hvarföre motsätter man sig då dess indragning? Jag vågar icke tro, att
andemeningen är så, som yttrandena gifva vid handen, tv då skulle man
ju icke så motsätta sig saken.
Här torde nu emellertid för denna gång icke kunna göras annat än
godkänna hvad Utskottet' framställt, men jag instämmer i Friherre Åker¬
hjelms önskan, att frågan snart måtte slutligen nå sin lösning.
Öfverläggningen var slutad. Punkten lades till handlingarne.
§ 10.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets memorial:
N:o 24, angående medgifvande för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
att godtgöra beloppet af några vid eldsvåda förkomna premieobligationer;
Den 18 Mars, e. m.
231
och N:o 25, angående erbjuden slutliqvid för lånet till aftappning af
vattendränkta trakten Slöjdan i Wermlands län.
§ Il-
Till afgörande företogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om afskrifning ur Kronans
jordebok och räkenskaper af Böle bys skattelaxfiske.
Härvid yttrade
Herr Almqvist: Utskottet bar bär föreslagit eu inskränkning uti
Kongl. Maj:ts nådiga förslag i denna fråga. Kongl. Maj:t hemställer nem¬
ligen, på grund af förutgången utredning, att Riksdagen måtte medgifva,
det Böle bys skattelaxfiske finge ur Kronans jordebok och räkenskaper
för alltid afskrifvas, under det att Utskottet tillstyrker bifall härtill en¬
dast på det sätt, att den fisket åsätta ränta finge, från och med näst¬
kommande år och så länge fiskerättigheten icke utöfvas, i Kronans rä¬
kenskaper afkortas. Nu är förhållandet med denna sak följande. Fisket
har ursprungligen varit ett kronofiske på särskild plats i Ume eif, och
Kronan hade icke någon vidare rätt till fiske, emedan Kronan icke egde
någon strand, utan endast den plats i sjelfva forssen, der fisket varit an-
lagdt. hTu hade under tidernas lopp kungsådran tagit en annan riktning
på sidan om det ställe der fisket var beläget, samt derunder utskurit
marken på Ytterhiske bys område och förorsakat uppdämningar å andra
ställen genom ditförd äfja och lös jord. Hå fann man nödigt att göra
något för att hindra ytterligare utskärningar och elfvens vidare upp¬
grundning. Jag ber få nämna såsom ett föregående, att redan 1851 in¬
köptes detta fiske mot skatteränta af Böle by i Westerbotten, och denna
by fick således samma rätt som Kongl. Maj:t förut haft till fisket; den
årliga räntan skulle utgöra 1 tunna 15 skålpund salt lax, motsvarande
54 R:dr 9 öre rmt enligt, ränteförvandlingsuträkningen. När nu vattnet
tog en annan riktning och vållade skada dels genom utskärningar och
dels genom uppdämningar, så fann man, såsom nämndt, nödigt att hindra
vidare skada. Ytterhiske byamän, som voro mest intresserade häraf, för¬
enade sig då om beslut att söka inlösa fisket och åstadkomma eu upp¬
rensning af sjelfva elfven, hvilken måste ske å samma ställe der det forna
fisket var beläget, samt ingingo till Kongl. Maj:t med anhållan om stats¬
bidrag, hvilket af Kongl. Maj:t i November 1868 beviljades med 10,000
R:dr. Det första dessa byamän hade att göra, var att inlösa fisket som
tillhörde den midtöfver liggande byn, — och det inlöstes med öfver 3,000
R:dr, hvarjemte de äfven måste åtaga sig att svara för den årliga fiskeri-
räntan med 54 R:dr 9 öre. Sedan började arbetet med det nya aflop-
pets upptagande, som afsåg strömfårans inledande i dess forna riktning-
till förekommande af vidare skada på den motsatta stranden och upp-
dämningarnes fortgående. Detta arbete var förenadt med stora och be¬
tydliga uppoffringar, med anledning hvaraf Ytterhiske bymän ånyo ingingo
till Kongl. Maj:t med anhållan att blifva befriade från fiskeräntan, syn¬
nerligast som fisket icke vidare kunde utöfvas. Kongl. Maj:t fann denna
232
Pen 18 Mars, e. m.
begäran billig och afgaf proposition till Riksdagen om räntans afskrifvande.
Då säger Utskottet, att räntan bör tillsvidare i Kronans räkenskaper af-
kortas, men att stranclegarne skulle vara skyldige att utgifva den så snart
fisket åter upptoges. Jag ber i detta hänseende få fästa uppmärksam¬
heten å stadgandet uti 9 § af Kongl. Förordningen den 29 Juni 1852
angående fiskerierna, hvari säges att “Kronans rätt på grund af häfd till
enskilda fisken i vissa vattendrag ej må sträckas till andra lägenheter än
dem, der sådana fisken af ålder varit och ännu innehafvas — — — —
Det var Kronans rätt till fisket i denna eif, som å nämnde byamän
öfverfiyttades, och dessa kunna således icke lägga fisket å något annat
ställe än der det förut fanns. Nu är en kanal upptagen, hvilken utgör
utloppet för Ume eif, och denna går just öfver det ställe der fisket förut
var beläget; således kan fisket icke heller läggas på samma ställe, utan
att denna kanal åter skulle stängas, och hela ändamålet med det gjorda
arbetet förfelas. Följaktligen linnes intet skäl att antaga, det nämnda
fiske åter skall komma att ega rum. Men det kan tilläfventyrs sägas,
och det antydes äfven af Utskottet, att vederbörande straudegare möjligen
kunna göra sig skadeslöse, om de medelst begagnande af sådan fiskeredskap,
genom hvars utsättande någon uppdämning eller förändring af strömmens
riktning icke förorsakas, eller ock annorledes, i mer eller mindre mån
draga fördel af den fiskerättighet, som åtföljt det förra kronolaxfisket i
elfven. I detta hänseende ber jag få nämna, att Ytterhiske bys vattenrätt
slutar strax ofvanom der fisket var beläget, och således kan denna by
icke fä något gagn af det förbättrade fiske, som kan komma att ega rum
ofvanför det forna fiskestället eller med anledning af det fordna krono¬
fiske ts upphörande. Det synes mig derföre, som desse straudegare, hvilka
bekostat kanalen och inlöst fisket samt nu stå i ansvar för fiskeräntan,
aldrig kunna få samma fiske upprättad t, och ej heller genom någon annan
fiskeinrättning kunna få ersättning för det förlorade forna kronofiske^
Af sådan anledning är det som jag vågar hemställa, att Kammaren med
afslag å Utskottets hemställan ville bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet.
Jag ber dessutom fä nämna, att jag icke rätt fattar hvad Utskottet
i sin framställning menar dermed, att fiskeräntan må tills vidare afkortas.
Häraf vill det synas, som meningen vore att fiskeräntan skall årligen
först uppdebiteras och sedan åter afkortas; ty afkortning eger rum endast
sedan uppdebitering först försiggått. Således skulle här användas en sådan
omväg, att Kronans uppbördsman först skulle uppdebitera räntan, sedan
ingå till Konungens Befallningshafvande, förmodar jag, med hemställan
huruvida den skall indrifvas eller icke, och Konungens Befallningshafvande
derpå bevilja afkortning så länge fisket ännu icke vore ånyo upptaget.
En sådan afkortning eger väl Konungens Befallningshafvande i allmänhet
rätt att meddela, men skall dock underställa densamma Kammarrättens
pröfning, och således skulle nu äfven här en sådan pröfning förekomma,
så vidt jag kan förstå.
Jag anser således, att, om Utskottets hemställan skulle bifallas, be¬
slutet, utom att det vore alltför hårdt för stranclegarne, äfven skulle för¬
orsaka alltför långa omvägar vid utförandet. Troligen har det varit Ut¬
skottets mening att denna ränta, likasom för ödeshemman brukas, skulle
Den J8 Mars, e. in.
233
afskrifva^, med vilkor att åter uppdebiteras om fisket framdeles ånyo upp-
toges, och sådan borde, efter min tanke, Utskottets framställning varit
för att kunna bifallas.
Emellertid hemställer jag, på de skäl jag nu anfört, att Kammaren,
med afslag å Utskottets framställning, bifaller Kong!. Maj:ts nådiga förslag';
hvarå jag vågar anhålla om proposition.
Herr Grefve Pos se: Det förefaller mig såsom all billighet och rätt¬
visa här vore tillfredsställd, när, enligt Utskottets förslag, räntan helt och
hållet försvinner, så länge fisket icke kan utöfvas. Skulle deremot ett
sådant förhållande inträffa, att fisket framdeles kunde utöfvas, så har jag
ganska svårt att finna någon anledning hvarföre bymännen äfven då skulle
vara befriade från räntans utgörande. Jag tror således att här är fullt
skäl att bifalla Stats-Utskottets hemställan i frågan.
I afseende på de af föregående talare nämnda omvägarne med upp-
debitering och afkortning vågar jag påstå, att sådana icke behöfva ega
rum, utan så länge fisket icke utöfvas, ligger det i sakens natur att af-
kortningen är helt enkelt lik betydande med befrielse från räntans utgö¬
rande, men om fisket åter upptages, måste sådant föregås af anmälan hos
vederbörande myndighet, som då har att förordna om derefter skeende
uppbörd af motsvarande ränta.
Herr Kallstenius: Jag hade icke observerat, att Stats-Utskottets
ärade Herr ordförande före mig anhållit om ordet, i hvilket fäll jag skulle
ansett öfverflödigt att begära detsamma, men då jag nu blifvit uppropad,
ber jag att få i ämnet yttra några ord.
Det torde förefalla eu hvar temligen tydligt, att det icke är någon
lätt sak att sitta här i Stockholm och med säkerhet bedöma förhållanden
med strömmar och fisken i Norrland, isynnerhet då man, såsom jag, aldrig
besökt denna del af landet. Såsom af utlåtandet synes, har Utskottet
gjort hvad det kunnat för att skaffa sig erforderliga upplysningar rörande
ifrågavarande skatte-laxfiske, i det Utskottet för sådant ändamål vändt
sig till fiskeri-intendenten. Denne man, hvilken borde ega kanske den
bästa kännedomen i sådana saker som den förevarande, har det oaktadt
icke kunnat lemna ett definitivt svar, huru det förhåller sig med ifråga¬
varande fiske, om detsamma kan åter anläggas eller icke, utan han har
sagt, att, för att afgifva ett bestämdt yttrande härom, det vore af nöden
att göra en besigtning på platsen. Då fiskeri-intendenten bar varit så
försigtig i sitt uttalande, bör det icke förundra någon, att Stats-Utskottet
ansett sig icke kunna så absolut bifalla Kongl. Maj:ts nu i frågan fram¬
lagda proposition. Jag för min del försäkrar, att jag icke har klart för
mig, huruvida icke strömmens riktning ännu en gång kan förändra sig,
och vederbörande strandägare derigenom åter i en framtid kunna komma
i tillfälle att draga nytta af fisket vid Böle laxfiske. Å andra sidan vore
det dock obilligt om, derföre att ett fiske förut funnits å platsen, egarne
till detsamma skulle, oaktadt fisket blifvit utrifvet och icke vidare lemnade
någon afkastning, fortfarande nödgas för detsamma betala skatt. Om man
fager dessa båda sidor af saken i öfvervägande, tror jag man måste med¬
gifva, att det är rättast och försigtigast att i frågan besluta, på sätt Stats-
234
Den 18 Mars, e. ni.
Utskottet föreslagit, hvarigenom såväl Kronans rätt som Böle byamäns
skäliga begäran, såvidt möjligt är, tillgodoses. Jag delar dock den åsigten,
som här uttalats, att det i Utskottets förslag förekommande uttrycket
“afkortas* är mindre lämpligt, hvarföre jag gerna medgifver, att detsamma,
såsom bär föreslagits, må utbytas mot ordet “afföras“; och yrkar jag, att
Utskottets hemställan, efter vidtagande af nämnda lilla förändring, må af
Kammaren godkännas.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Härefter började föredragningen, af Stats-Utskottets utlåtande N:o
27, i anledning af Riksdagens år 1870 församlade revisorers berättelse
angående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna medel be¬
stående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning.
Punkten 1.
Hans Excellens Utrikes-statsministern Herr Grefve Wachtmeister:
Stats-Utskottet har visserligen i den nyss upplästa punkten af förevarande
betänkande hemställt, att Riksdagen måtte vid den afgifna förklaringen i
ämnet låta bero, men då Utskottet tillika uttalat, att icke tillräckliga
upplysningar i sakförhållandena meddelats, ber jag att nu få uppläsa en
i Utrikes-departementet upprättad redogörelse för dessa sakförhållanden:
Stockholms stads 5 procents-obligationer af den 30 September 1858
blefvo, enligt deras ordalydelse, efter 10 år uppsägbara äfven åinnehafva-
rens sida. Vid tiden för ifrågavarande obligationsköp var detta förhållande
dels nära förestående och dels hade det redan inträdt, när de sista köpen
egde rum. Någon kapitalrabatt kunde icke af köparen, som behöfde köpa,
betingas å sådana obligationer, ehuru den, som af eu eller annan anledning
var tvungen att sälja, å fondbörs verkligen fått, enligt officiel mäklare¬
attest, vidkännas en förlust af en half procent år 1868 och ännu i Fe¬
bruari år 1869 i procent. För att komma i åtnjutande af denna utaf
Herrar revisorer, såsom icke obetydlig betecknade kapitalrabatt af högst
tillfällig natur, hade uppdrag måst lemnas åt någon att för konsulsfon-
dens räkning öfvervälta de sällsynta tillfällen, när å fond-börserna ifråga¬
varande, till följd af deras uppsägbarhet, särdeles efterfrågade obligationer
utbjödos, hvarvid dock varit att befara, att de med detta uppdrag och
auktionsförrättningen förenade kostnader skulle slukat nästan hela det
belopp, hvarmed de inropade obligationerna möjligen understigit pari.
Detta sätt, att medelst obligationsköp tillgodogöra konsulsfondens be¬
sparingar, har tillkommit af följande anledning: 7 § af Rongl. Maj:ts in¬
struktion för chefen för kameral-afdelningen af den 27 April 1858 har
följande lydelse: “till lättnad vid liqvider å främmande orter eger chefen
“för kameralafdelningen, att med statsministerns autorisation öppna
“räkning med välkända bankirer i Stockholm eller utlandet, äfvensom att
“genom dem låta utbetala traktamenten, arfvoden eller ersättningar till
Den 18 Mars, e m.
235
“de å mera aflägsna orter anställde diplomatiska eller konsular-embets-
“män och tjensteman.1-
Vid sitt tillträde till sin nu innehafvande tjenst fann — år 1862 —
nuvarande chefen för kameral-afdelningen, att hans företrädare, med
stöd af nyss citerade paragraf, hade med ett bankirhus i Stockholm en
löpande räkning, hvars saldo till departementets favör alltid utvisade
från år 1859 ett betydligt belopp af minst 34,000 R:dr R:mt, hvarå godt-
gjordes endast 3 procent ränta. För att förskaffa konsulsfonden en högre
afkastning af dess besparingar, afslutades denna räkning, och de medel,
som kunde beräknas icke beköfvas till konsulsfondens utgifters bestridande,
placerades uti obligationer, helst uppsägbara på kort tid. Utaf dessas
under åren 1863—1869 afkastade räntemedel, 11,614 R:dr 19 öre, har,
alldenstund obligationerna icke lupit med mindre än 5 procent ränta,
således en ökad tillgång af öfver 4,600 R:dr blifvit beredd till bestridande
af konsulsfondens utgifter.
Kammaren behagade häraf finna, att chefen för Utrikesdepartemen¬
tets kameralafdelning vid ifrågavarande obligationsköp endast halt för af¬
sigt att vinna ökade tillgångar, hvilken afsigt också lyckats, i det att den
derigenom uppkomna vinsten, såsom jag redan nämnt, uppgått till 4,600
R:dr, hvaremot den besparing, som skulle uppstått, derest obligationerna
inköpts efter en kurs af 99'/2 eller, låt vara äfven eu gång, af 99% pro¬
cent, hade blifvit högst obetydlig och, såsom jag visat, i hög grad pro¬
blematisk.
Herr Hedin: Herr Talman! Innan jag öfvergår till något yttrande
om den nu föredragna punkten i Utskottets betänkande, men icke utan
anledning af densamma, ber jag få framställa ett par allmänna anmärk¬
ningar.
Bland de många visa, politiska bestämmelser och inrättningar, förhvilka
vi hafva 1809 års grundlagsstiftare att tacka, intager, enligt min åsigt, stats¬
revisionen ett bland de vigtigaste rummen, såsom en bland de förnämsta af
våra konstitutionela garantier. Det har dock icke gått med ens eller utan
svårigheter, att i detta fall mer än i andra, såsom ordstäfvet lyder, “göra
kartan till en sanning--, men numera tror jag det böra erkännas, att man
i statsrevisionens berättelse har ett utmärkt material för bedömande af
statsförvaltningens gång och eu särdeles god ledning, i fråga om sättet
att afhjelpa dess brister. Nu återstår, att man rätt tillgodogör sig detta
värdefulla material; och det har i detta afseende för mig och för många
varit en tillfredsställelse att se, det Stats-Utskottet, såsom 12 § i före¬
liggande utlåtande utvisar, har upptagit ett af revisorerne framlagdt för¬
slag, som bör föranleda, om det vinner framgång, att revisionsberättelserna
omfattas med större intresse än hittills. Emellertid, och under afvaktan
af den antydda reformen, synes mig önskvärd!, att Riksdagen måtte egna
någon större uppmärksamhet, än vanligen varit händelsen, åt revisorernes
framställningar, och detta, utom för sakernas, äfven för de personers skull,
som med skicklighet och nit utfört sitt maktpåliggande och mödosamma
värf, och hvilka man väl torde vara åtminstone så pass mycken erkänsla
skyldig. Detta påkallas af enkel billighet och rättvisa, när man ser huru
revisorernes framställningar af vissa vederbörande bemötas, när man ser,
236
Den 18 Mars, e. m.
att de blott föranleda eu sådan så kallad förklaring, som t. ex. den från
Utrikes-departementet nu afgifna, om hvilken man lindrigast kan säga,
att den ingenting alls förklarar, nemligen af hvad som behöfde och borde
förklaras, eller att de bemötas med ett sådant svar som det af Jernvägs-
styrelsen afgifna, om hvilket jag icke kan undertrycka min förundran, att
det icke icke redan ådragit sig Kongl. Maj:ts ogillande uppmärksamhet.
I den förevarande punkten af Utskottets utlåtande hänvisas vi till
eu paragraf i revisionsberättelsen, hvari anmärkning göres mot ett för
konsulsfondens räkning verkstäldt obligationsköp. Dervid har i första
rummet ådragit sig min uppmärksamhet, att en sådan åtgärd som den
nämnda, har kunnat vidtagas af chefen för Utrikes-departernentets kameral-
afdelning. Jag har sökt att förvärfva mig visshet, om lian dertill varit
fullt befogad, men kan icke neka, att ännu några tvifvelsmål derom hos
mig förefinnas, och det har förundrat mig att icke finna något rörande
denna sidan af saken yttradt, vare sig af statsrevisorerna eller åtminstone
åt Stats-Utskottet. I)et heter i § 1 af den af Kongl. Maj:t för chefen
för kameralafdelningeu utfärdade instruktion, att han eger att på eget
ansvar förvalta de för Utrikes-departementets behof anslagna medel. För
att förstå vidden af detta uppdrag har jag dermed jcmfört 10 § i samma
instruktion, deri det heter, att lian är för räkenskapernas förande och
kassaförvaltningen ansvarig. Detta synes mig innebära en tydlig begräns¬
ning af det evasiva uttrycket i förstnämnda §, och derföre kan jag icke
undertrycka mina tvifvelsmål, om chefen för Utrikes-departementets kameral-
afdelning haft befogenhet att vidtaga en sådan förvaltningsåtgärd som
detta obligationsköp. Detta är den ena sidan af saken. Den andra är,
att enligt instruktionens § 10 det åligger chefen för kameral-afdelningen,
att, när eu anmärkning t. ex. af statsrevisorerne göres med anledning af
Utrikes-departementets räkenskaper, då med den äskade förklaringen skynd¬
samligen inkomma. Vi se nu, att i stället för eu sådan förklaring har
kommit ett intyg från Utrikes-statsministern, ett intyg som icke inne¬
håller någon som helst utredning af det anmärkta förhållandet eller något
spår till skäl och bevis emot den af revisorerne afgifna anmärkningen,
utan endast ett påstående af Utrikesministern, att anmärkningen saknat
fog. Visserligen hafva vi nyss fått höra en förklaring, men den har kom¬
mit något sent. Efter åhörande af den flygtiga uppläsningen deraf är
jag ej i stånd att fullt bedöma den, men så mycket står i alla fall fast
— ty derom har jag å ort och ställe som vederbör förvissat mig — att
ännu om hösten 1868 Stockholms vattenlednings 5-procents-obligätioner af
1858 kunde erhållas till ett pris under pari; att sålunda herr Utrikes¬
ministerns intyg icke är korrekt, och att revisorernes anmärkning var be¬
fogad. För att i korthet sammanfatta det sagda: att obligationer inköpts
för statsmedel till högre pris, än för dem behöfde erläggas, är ett faktum,
hvilket ej af några försäkringar kan omintetgöras; då detta förhållande
af revisorerne anmärktes, framkallade det icke en förklaring från den,
som var skyldig att förklara sig, utan en försäkran eller ett påstående
från annan person. Det är icke något sådant som afses med statsrevi¬
sionen och föreskrifterna, om de förklaringar som böra å revisorernes an¬
märkningar afgifvas. Mig synes, att Stats-Utskottet näppeligen borde
hafva kommit till det resultatet att vid den afgifna förklaringen låta bero
Den 18 Alars, e. m.
237
men för min del vill jag dock icke, i strid med Stats-Utskottet, göra nå¬
got annat yrkande.
Herr Dufwa: I)ä den siste talaren framställt ett slags anmärkning
emot Stats-Utskottet, derföre att Utskottet icke, i anledning af revisorernes
ifrågavarande anmärkning, yttrat sig angående chefens för (Jtrikes-departe-
mentets kameralafdelning befogenhet att vidtaga dylika åtgärder som de
omtalade obligationsköpen, så tillåter jag mig nämna, att jag å den afdel¬
ning åt Utskottet, der detta ärende först behandlades, fastade uppmärk¬
samheten på denna sidan af saken, som, enligt min åsigt, utgjorde hvad
som först borde undersökas. Jag möttes dervid emellertid med den in¬
vändningen, att, då revisorerne icke hade egnat någon uppmärksamhet åt
denna del af saken, det icke heller vore lämpligt att Utskottet upptoge
densamma; och i anledning häraf ansåg jag mig icke böra fasthålla vid
min nyssnämnda åsigt. Men nu tiar denna särskilda fråga blifvit bestämdt
upptagen under diskussionen och jemväl vidrörts af Hans Excellens Herr
Utrikes-statsministern, då han omnämnde hvad som skulle berättiga chefen
för kameralafdelningen att, på sätt som skett, använda konsulsfondens bespa¬
ringar till inköp af obligationer. Såvidt den skriftliga uppsats, som Hans
Excellens nyss föredrog, icke i detta afseende innehöll något, som undgick mig,
är härvid att erinra, att chefen för kameralafdelningen, enligt den för honom
utfärdade instruktion, väl skulle vara berättigad att hos in- eller ut¬
ländska bankirer insätta de medel, som erfordrades för traktamenten och
andra löpande utgifter, men att häraf alls icke följer rättighet att så¬
lunda disponera öfver alla innehafvande medel, än mindre att förvandla
dem i värdepapper. Men då någon skada för det allmänna icke i före¬
varande tall uppstått, är det icke min afsigt att påyrka någon anmärk¬
ning härom; dock vill jag påminna, att det icke är vanligt, att räken¬
skapsförare och kassörer hafva rättighet att allena bestämma om, huru
de medel, de hafva om händer, skola användas, och att om sådant denna
gång lemnat till och med vinst, det en annan gång kan medföra känbar
förlust. Såsom svar på den anmärkning clen föregående talaren gjorde
derom, att Utskottet icke yttrat sig öfver denna speciela del af frågan;
må jag derjemte erinra, att då saken redan var genom obligationernas
inlösande till nominalvärdet på nöjaktigt sätt arrangerad, Utskottets hem¬
ställan till Riksdagen icke gerna kunde blifva vidsträcktare, än sådan den
nu föreligger. Men det framstår i alla fall såsom någonting ganska an¬
märkningsvärd t, att den tjensteman, som det ansågs åligga att afgifva
förklaring, i stället för att göra detta, endast åberopat ett intyg af eu
annan person — låt vara också hans chef — att denne pröfvat anmärk¬
ningen. Detta är ett, minst sagdt, eget sätt att förklara sig. Och då
denne diet i sitt intyg förklarar, att lian “på gjord anhållan af“ sin un¬
derlydande ---etc., så vill det synas, som han sjelf velat frånsåga sig
allt intresse att söka utreda de af Revisorerne anmärkta förhållandena,
utan endast på clen uuderlydandes anhållan funnit sig böra göra någon¬
ting derför. Det förefaller mig derjemte såsom om “förhållandet med
obligationsköpen11 bort kunna bekantgöras lika val imör revisorerne som
inför chefen för Utrikes-departementet; och så som saken i revisions¬
berättelsen och förklaringen framstår kan man icke tro annat, än att ve-
238 Den 18 Mara, e. m.
derbörande icke velat underkasta frågan en allmännare och närmare
granskning.
Genom de upplysningar man hittills fått är det emellertid icke styrkt,
att, såsom det åberopade intyget innehåller, ifrågavarande obligationer ej
kunnat erhållas under pari kurs; det är tvärtom nu erkänd t af Hans
Excellens Herr Utrikes-statsministern, att de kurmat fås för lägre pris
än al pari, och det åberopade intyget är alltså i sjelfva verket vederlagdt.
Det kunde också, då allmänna priset på obligationerna var lägre, endast
under den förutsättning vara sannt, att man vid obligationsköpen gjort
till sin uppgift att erhålla vissa bestämda nummer af den ifrågavarande
obligationssorten och för sådana obligationer naturligtvis måst betala det
pris, som innehafvaren funnit för godt att betinga; hvaremot om, såsom
jag vill antaga, det uti förevarande fall icke varit fråga om några sådana
särskilda förhållanden, utan man endast velat inköpa obligationer af
ifrågavarande slag, det icke förefinnes det ringaste tvifvel om, att de
verkligen kunnat erhållas under parikurs.
Jag tror att hvad som nu förefallit skall medföra den goda påföljd
att, om en annan gång en anmärkning skulle framställas af revisorerne
mot Utrikes-departementets räkenskaper, densamma kommer att. bemötas
på annat sätt, än nu varit fallet; och det är i förhoppning om att så
kommer att ske, som jag yrkar bifall till Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Hans Excellens Herr Grefve Wachtmeister: Ehuru inköpet af
ifrågavarande obligationer verkställts redan innan jag tillträdde chefs¬
platsen för Utrikes-clepartementet, är jag likväl i tillfälle att derom lemna
några upplysningar.
Att uti Utrikes-departementet för konsulstatens räkning tillförene
varit innestående medel till högre belopp, än som erfordrades till löpande
utgifterna, förskrifver sig från den tid, då anslag till denna stat, eller så¬
som den då kallades konsulsfonden, icke såsom nu af Riksdag och Stor-
thing årligen voterades, utan utgick, hvad Sveriges anpart beträffade, från
handels- och sjöfartsfonden och voterades af norska Storthinget för tre
år i sender. Detta anslag Diet’ visserligen redan 1867 bestämdt till visst
belopp, nemligen 40,000 R:dr Hamb. Banko eller 160,000 R:dr R:mt från
Sverige och 30,000 Ii:dr Hamb. Banko eller 120,000 R:dr R:mt från
Norge, men på den tiden, då konsulsväsendet skulle omordnas, anslogs
dertill en större summa än då för ögonblicket behöfdes. Detta härledde
sig deraf, dels att man ansåg olämpligt att så ofta förändra beloppet af
det bidrag, som för ändamålet utgick från handels- och sjöfartsfonden,
samt dels att då norska Storthinget sammanträdde endast hvart tredje
år och det var omöjligt att för en så. lång tidsperiod på förhand beräkna
de utgifter, som möjligen kunde behöfvas, man måste redan från början
anslå en summa, som med visshet kunde antagas skulle blifva tillräcklig.
Emellertid, då nya konsulstjenster icke kunde så hastigt inrättas, utan
förberedande undersökningar derförinnan måste verkställas, blef följden
den, att under de första åren anslaget icke åtgick till aflönande af då¬
varande konsuler och agenter, utan en besparing derå uppkom, som an¬
sågs böra göras mera fruktbärande, än om den skulle insättas i något
Den 18 Mars, e. m.
239
bankirhus; och att cheien för Utrikes-departementets kameralafdelning
dervid tillvägagick på nu anmärkta sättet, kan jag, med afseende å då¬
varande förhållanden icke finna vara på något sätt obefogad! utan tvärtom
ganska förtjenstfull t. Nu deremot äro förhållandena förändrade, derigenom
att anslagen till konsulsstaten årligen voteras af Riksdag och Storthing,
och derföre har Kongl. Maj:t på min underdåniga hemställan numera be¬
slutat. att af den befintliga besparingen vid 1870 års slut ett belopp af
70.000 R:dr skulle återbäras, i det att 40,000 R:dr återlemnas till det
svenska statsverket och 30,000 R:dr till det norska, till följd hvaraf å
konsulsfonden numera icke finnas större tillgångar, än som äro behöfiiga
för löpande utgifter.
Något inköp af obligationer för denna fonds räkning kan således
icke vidare ifrågakomma; i afseende å hvad af de siste talarne blifvit
anmärkt rörande de under 1868 uppköpta kan jag blott upprepa
hvad jag förut sagt, det jag anser, att chefen för kameralafdelningen i
anmärkta hänseendet icke förfarit på något sätt oriktigt.
Herr Friherre Akerhielm: Iierr Talman! mine Herrar! Jag har
begärt ordet närmast med anledning af de yttranden, som nyss afgåfvos
af två talare på Stockholmsbänken. Jag är dem båda, såväl den af dem
som först hade ordet, som den hvilken såsom ledamot i Stats-Utskottets
inkomstafdelning så att säga genomarbetat statsrevisorernes berättelse,
särdeles mycken tack skyldig för den uppmärksamhet och det arbete, de
egnat samma berättelse.
Efter detta erkännande ber jag att få till besvarande upptaga eu
del af deras anföranden. De hafva framhållit såsom en uraktlåtenhet af
revisorerne, att desse icke påpekat, huru chefen för utrikes-departemen¬
tets kameralafdelning kunnat vara i tillfälle att använda konsulsfondens
medel till inköp af obligationer. Hans Excellens Utrikes-statsministern
har redan lemnat en utredning i denna del af frågan, och jag ber en¬
dast att till hvad han yttrat få göra ett tillägg. Under de sednaste stats-
revisorerne hafva revisorerne inhemtat, att den i konsulsfondens räken¬
skaper upptagna behållningen i obligationer varit i ständig tillväxt, och
vid sista statsrevisionen visade det sig af 1869 års räkenskaper för nämnda
fond, af hvilka revisorerne ansågo sig jemväl böra taga kännedom, att be¬
hållningen äfven år 1869 icke obetydligt ökats, enär den då uppgick till
65.000 R:dr, men att den summa, hvarmed behållningen det sista året
vuxit, eller 24,600 R:dr, icke användts till fortsatt inköp af obligationer
utan var deponerad i Riksbanken, ehuru bland obligationerna bokförd.
Den anmärkning revisorerne i följd häraf ansågo sig böra framställa, fick
under sådant förhållande den stilisering, som af revisionsberättelsen sy¬
nes, att revisorerne — till den kraft och verkan det vid Stats-Utskottets
uppgörande af budgeten hafva kunde — fästade Riksdagens uppmärksam¬
het på att å konsulsfonden samlades behållningar å anslag, hvilka syntes
öfverstiga behofvet. Revisorerne ansågo sig nemligen icke böra särskildt fästa
sig vid det förhållande, att obligationer under föregående år blilvit för de
innestående medlen inköpta, emedan man nu, såsom vid de föregående
revisioner, hvilka möjligen bort anmärka förhållandet, hyste den upp¬
fattning, att det vore större fördel för det allmänna, om dessa medel voro
240
Den IS Mars, e. m.
räntebärande, än om de voro skrinlagda i ett kassaskåp, och emedan re-
visorerne vid föregående revisioner uttalat den önskan, att kassaförval¬
tare icke må låta under händer hafvande medel innestå räntfelösa. Genom
den framställning revisorne emellertid gjorde, hafva vi nu uppnått det
bästa resultat vi — så vidt jag inser — hafva kunnat önska, ty genom
beslut den 25 November nästiidet år har Kongl. Maj:t stadgat, att hela
den å konsulsfonden då befintliga behållning, omkring 70,000 It:dr, skulle
till de svenska och norska statsverken återbäras, i förhållande till hvart-
dera rikets bidrag till konsulsstatens utgifter, genom hvilket beslut sven¬
ska statsverket återfick 40,000 R:dr. Då jag således, såsom närnndt, an¬
ser, att målet med revisorernes framställning nu är vunnet på ett sätt, som
icke lemnar något öfrigt att önska, och hvarigenom jemväl ett belopp
statsmedel blifvit tillgängligt, så betydligt att dermed, om jag så får ut¬
trycka mig, kostnaderna för revisionaförrättningen kunna mer än väl be¬
täckas, hoppas jag, att de båda ärade representanterne från Stockholm be¬
hagade anse, att någon beklaglig efterlåtenhet från revisorernes sida i det
anmärkta hänseendet näppeligen har egt ruin. Jag yrkar bifall till Ståts-
Utskottets hemställan.
Herr Rundgren: Jag har begärt ordet med anledning af det in¬
tryck jag erhöll af de anföranden, som nyss afgåfvos af ett par talare på
Stockholms-bänken. Det föreföll mig nemligen, som om desse Herrar gjort
till en uppgift för sig att framställa anmärkningar emot det nu ifråga¬
varande statsdepartementet; och då antagligen, förutom mig, äfven flere
af Kammarens ledamöter erfarit samma intryck, anser jag, att det från
Kammarens sida icke vore rätt värdigt att låta ett sådant intryck utan
all reservation qvarstå.
Den anmärkning revisorerna här gjort är ju i sjelfva verket af gan¬
ska obetydlig vigt, ty de säga blott, att det ådragit sig deras uppmärk¬
samhet att ifrågavarande obligationer, enligt anteckning i räkenskapen,
blifvit al pari inköpta. Det ligger någonting särskilt i den' der mellan-
meningen “enligt anteckning i räkenskapen“, hvilket tyckes antyda det
revisorerne å sin sida ansett, att det icke gått så alldeles rätt till, då
dessa obligationer blifvit inköpta för så högt pris. Denna anmärkning
drabbar ju egentligen chefen för kameral-afdelningen. Denne var det ju
således, som måste känna sig manad att söka rentvå sig från den slags
beskyllning, som anmärkningen tyckes innebära, och det var alltså i sjelfva
verket han som borde framställa eu anhållan om att få visa, det obliga¬
tionerna verkligen blifvit inköpta efter pari kurs; och till hvem skulle
han då vända sig, om icke till sin främste förman? När då denne tyd¬
ligt förklarat, att chefen för kameral-afdelningen ådagalagt, att obligatio¬
nerna blifvit al pari inköpta, och ,att de icke kunnat erhållas för lägre
pris, månne man icke då skulle kunna låta det stadna vid hvad Utskot¬
tet hemställt och utan att söka göra så stor affär af densamma. Jag
tror nemligen, att man egentligen icke gagnar det allmänna, då man läg¬
ger vigt på saker, som i sjelfva verket sakna egentlig betydelse.
Herr Hedin: Herr Talman! Det skulle otvifvelaktigt i detta ögon¬
blick
Den 18 Mars, e. m.
241
blick fått förblifva, enligt den siste talarens önskan, vid hvad Stats-Ut-
skottet föreslagit, derest han ej funnit lämpligt att taga till ordet.
Hvad först angår hans anmärkning, att jag och andra, som nyss
haft ordet, dervid ej gått tillväga på det sätt som bör iakttagas, för att
gagna det allmänna, heder jag att åt den enskilde representanten sjelf,
som ej kan af någon annan låta sig sina pligter föreskrifvas, få i främsta
rummet förbehålla omdömet härom. Misstager han sig, så fälles domen
deröfver å vederbörligt håll; men jag kan ej finna det lämpligt, att den
ene representanten söker gifva den andre förhållningsordres.
Hvad beträffar talarens uttydning af ett förment hemligt syfte i den
nu ifrågavarande paragrafen i revisorernes berättelse, så är det en exeges,
som möjligen på vissa håll kan passa vid bibeltolkningen, men icke här.
Dock härom är ej nödigt att jag yttrar mig, då jag förmodar att reviso¬
rernes ordförande ej lemnar något dylikt obesvaradi.
o
Friherre Akerhjelm: Hei’r Talman! mine Herrar! Jag hade icke
tänkt upptaga Kammarens tid med något vidare yttrande i denna i sig
sjelf icke särdeles betydande fråga, men då jag blifvit direkt uppkallad
af den siste talaren och indirekt af talaren på östgöta-bänken, anhåller
jag att få säga ännu några ord.
Såsom anfördt blifvit, hafva revisorerne påpekat, att, enligt konsuls-
fondens obligationsräkning, under revisionsåret blifvit, på sätt konsuls-
fondens hufvudbok sjelf vitsordar, al pari inköpta en del Stockholms stads
5-procentobligationer af den 30 September 1858, hvilket inköp ådrog sig
revisorernes uppmärksamhet, emedan, enligt hvad allmänt troddes, och
man och man emellan antyddes, dessa och likartade obligationer, vid den
tiden de inköptes, vanligen stodo att erhålla till kurs under pari. Under
sådana förhållanden torde det väl hafva varit revisorernes oafvisliga pligt
och skyldighet att, på sätt ock skett, i revisionsberättelsen intaga hvad
sålunda förekommit, på det saken måtte komma till deras principalers,
Riksdagens ledamöters, kännedom, samt på det förklaring öfver förhållan¬
det måtte från Chefen för Utrikes-departementets kameralafdelning inkomma.
Nu hafva vi visserligen erhållit en sådan förklaring, men att densamma
skulle stödja sig på ett sådant intyg, som det förevarande, det hade jag
icke väntat mig. Jag hade helst sett, att jag under de granlaga förhål¬
landen, hvari min forna tjenstgöring ställer mig, sluppit ingå i något tal
om just den punkt, hvarom ifrågavarande anmärkning rör sig, men då
jag dertill så att säga blifvit drifven af en föregående talare, måste jag
göra det. Jag får då tillkännagifva, att, efter min uppfattning, det intyg,
på hvilket en nöjaktig förklaring borde hafva hvilat, skulle hafva vant
afgifvet icke af Herr Chefen för Utrikes-departementet, hvilken i detta
fall — huru förtjent af vördnad och aktning han än må vara — dervid
icke är rätte mannen, utan af Stockholms börs, eller någon af Stockholms
köpmän, bankirer eller mäklare, med ett ord af sakkunnig person, samt
att detsamma borde hafva innehållit i klara, oförtydbara ord, att sådana
obligationer, som de förevarande, vid tiden då obligationsköpet i fråga
egde rum, icke kunde erhållas till pris under pari. Jag beklagar att
just jag måst säga detta, men. såsom nämndt, har jag dertill blifvit nödd
och tvungen.
Riksd. Prat. 1871. 2 Afd. 2 Bind,
16
242
Den 18 Mars, e. m.
Herr Dufwa: Gerna instämmer jag med representanten på Norr-
köpings-bänken deruti, att förevarande fråga icke är af den vigt, att hon
kräfver en långvarig öfverläggning, men då samme representant, det oak¬
tadt, funnit sig föranlåten att söka nya tvistepunkter, så måste ju detta
leda till förlängning i diskussionen.
Hvad representanten från Norrköping behagade yttra har redan blif¬
va i flera delar bemött af de talare, som före mig haft ordet; jag vill
derföre inskränka mig till att fästa uppmärksamheten på, hvarthän det
skulle leda, om samma grundsats, som den ärade Norrköpingsrepresentan-
ten funnit lämplig i afseende å Utrikes-departementet, skulle följas af
hvarje myndighet eller tjensteman, mot hvilken revisorerne framställt en
anmärkning. Om desse, i stället för att afgifva förklaring,, skulle fram¬
lägga intyg, som på begäran erhållits af andra personer, och dessa intyg
lika innehållslösa som det här ifrågavarande, d. v. s. endast uttryckande
en subjektiv åsigt, så skulle ju de, hvilka det tillkommer att bedöma sa¬
ken, sakna all ledning för sitt omdöme. Då emellertid anmärkningarne
skola, med ledning till eu del af förklaringarne, bedömas af representa¬
tionen, huru kan man inom denna vilja åtnöjas med att den förklarings-
skyldige endast åberopar ett dylikt intyg, som icke lernnar hvarken upp¬
lysning i sak eller ledning för sjelfständigt bedömande af förhållandet.
Ett sådant sätt att afgifva förklaring har likväl blifvit förordadt af
den representant jag nyss antydt. Emot en sådan uppfattning af skyl¬
digheten att förklara sig öfver revisorernes anmärkningar anser jag att
protest bör göras, och denna pligt har jag härmed velat fullgöra,
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Hans Excellens Herr Grefve Wachtmeister: Herr Talman!-Mine
Herrar! Jag ber att blott få nämna, att ifrågavarande verifikationer,
hvilka icke utan svårighet kunnat erhållas, numera ifrån Afrika hit an¬
kommit och finnas i Utrikes-departementets Expedition förvarade, i följd
hvaraf den af Utskottet derom uttalade förutsättningen blifvit en verklighet.
Herr Hedin: Trots Herr Utrikesministerns meddelande torde dock
ej den högst egendomliga förklaring, som Chefen för Utrikes-departemen¬
tets kameralafdelning afgifvit, böra lemnas utan vidare uppmärksamhet.
Der säges, att “intyget ifrån vederbörande lokalmyndighet i Marocco blif¬
vit mer än en gång, ehuru hittills utan påföljd, ifrån de förenade rikenas
konsularagent i Tanger infordradt“; hvarefter förklaranden anmärker, “att,
om detta intyg skulle i Marocco utfärdas på landets språk, Mefve det
konsularagentens åliggande att bestyrka intygets innehåll, hvadan veder¬
börande härstädes ändock slutligen nödgades att anse nämnde agents in¬
tyg om inbetalningen såsom fullgiltig!, då icke i detta fall, såsom vid re¬
dogörelserna för Schelde- och Sundska tullarnes afbetalningssummor kunde
ske, vederbörande lokalmyndigheters qvitten, affattade å allmänt kända
språk, kunde såsom verifikationer begagnas Det är dels derföre att
denna förklaring skulle kunna för den, som tager den efter orden, vara i
Den 18 Mars, e. m.
243
visst afseende vilseledande, och dels af ett annat skäl, som jag ber att
några ögonblick få taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Af hvad
jag nu uppläst inhemtas, att man flera gånger, men utan påföljd, infor¬
drat upplysning rörande Sveriges bidrag till den ifrågavarande fyren. Detta
föranleder helt naturligt tvänne erinringar: den första är den, att det är
ett kändt och vedertaget bruk, särdeles då man handlar å annans vägnar,
att endast mot qvitto aflemna penningar, hvarigenom sådana förnyade på¬
minnelser utan påföljd, som förklaringen omtalar, alldeles undvikas; den
andra är den, att då man flera gånger begärt, men icke fått det ifråga¬
varande intyget, så synes det som om den skicklighet och det nit, som
representerat oss å den nordafrikanska kusten, icke vore så synnerligen
framstående. Förklaranden antydde vidare, att ett qvitto, utfärdadt på
landets språk, skulle lända härvarande vederbörande till ringa hugnad.
“Landets språk"? Ja, i Marocco talas många språk, men allmännast ara¬
biskan, som är, att så säga, landets officiela språk, derest man eljest kan
tala om någonting officielt i ett land, om hvars befolkning en berömd
landsman, som bättre än de flesta kände förhållandena, har sagt, att den
i oförnuftigt barbari öfverträflar alla andra länders. Jag vågar tro, att
ett intyg på arabiska språket ej skulle, för språkets skull, blifva så all¬
deles värdelöst. Men clå den konvention, på grund hvaraf vi bidraga till
underhållet af ifrågavarande fyr, är affattad i staden Tanger på både
arabiska och franska språken, så synes det som skulle tilläfventyrs ej all¬
deles oöfverstigliga hinder möta, att få det äskade intyget affattadt på,
hvad förklaranden kallar, ett allmänt kändt språk.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på ännu en sak i denna
egendomliga förklaring, som förefaller mig synnerligen öfverraskande, ja,
som till och med, såsom jag antydt, kan vara förvillande. Förklaringen
uppgifver nemligen, att det är en helt annan sak med inbetalningen af
våra andelar i aflösningen af Schelde- och Sundska tullarne, i det de “ve¬
derbörande lokalmyndigheter % som uppbära dessa summor, lemna qvitton
å allmänt kända språk. Skulle det således verkligen vara en dansk lokal-
myndighet, som qvittera!’ de bortåt tvåhundratusen riksdaler, som vi årli¬
gen betala till danska staten för Öresundstullens upphörande ? Sunda för¬
nuftet tycks dock säga — och så förhåller det sig äfven •— att det är en
dansk, icke lokal-, utan centralmyndighet, nemligen finansministeriet i Kjö-
benhavn, och jag förmodar att förhållandet är likartadt, äfven hvad Schelde-
tullen angår.
Jag har ansett mig böra göra dessa erinringar, derför att häraf torde
framgå, huruledes äfven de upplysningar, som i denna fråga från Utrikes¬
departementet lemnats, äro af en åtminstone mycket egendomlig art.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Pimsten 3.
Bifölls.
Punkten 4.
Lades till handlingar^.
244
Den 18 Mars, e. m.
Punkten 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Friherre Åker hjelm: Herr Talman! Mine Herrar! Jag finner, att
den del af Stats-Utskottets förevarande utlåtande, hvilken nu till behand¬
ling föreligger, är åtföljd af en reservation, som är afgifven af flertalet
af de Utskottets ledamöter, som tillhöra denna Kammare. Jag har begärt
ordet för att tillkännagifva, det jag kommer att rösta för afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till det af reservanterne framlagda förslaget.
Utskottet säger i sitt betänkande, i likhet med reservanterne, att det fun¬
nit revisorernes framställning i fråga om Kongl. Sjöförvaltningens räken¬
skaper välgrundad. Just detta uttryck “välgrundad11 synes särdeles väl
motivera det af reservanterne afgifna förslaget, men deremot icke stå till¬
sammans med det slut, hvartill Utskottet kommit, att de anmärkta fel¬
aktigheterna icke för närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
I sammanhang med denna fråga skall jag bedja att få erinra om, att
Kongl. Förvaltningens af sjöärendena vidlyftiga svar på revisorernes ifråga¬
varande anmärkningar, enligt det datum det bär, synes vara afgifvet den
7 Januari detta år. Instruktionen för Riksdagens revisorer af statsverket
föreskrifver emellertid, att två månader efter revisionsarbetets afslutande
den 15 Oktober, d. v. s. den 15 December, skola svaren å de gjorda an-
märkningarne af vederbörande embetsverk och myndigheter vara afgifna,
för att dessa svar skola i sammanhang med revisionsberättelsen kunna,
innan riksdagens öppnande, till trycket befordras. Detta i afsigt, att re¬
visionsberättelsen med åtföljande förklaringar skulle vid riksdagens början
vara för dess ledamöter tillgänglig, i synnerhet då Kongl. Maj:ts proposi¬
tion om statsverkets tillstånd och behof till Riksdagen inkom. Följden af
Sjöförvaltningens dröjsmål att aflemna dess förklaring har emellertid varit
den, att revisionsberättelsen så sent till Riksdagen inkommit, att Kongl.
Maj:ts förenämnda proposition då redan till behandling förevarit. Jag
har velat nämna detta i förbigående, såsom redan i sig bevisande, att
Kongl. Sjöförvaltningen torde haft ganska mycken möda att sammanfatta
sitt svar på revisorernes anmärkningar.
Nämnda svar anser jag emellertid icke tillfredsställande och kan jag
icke, i följd af detsamma, frångå den öfvertygelse jag hyser om behofvet
att till Kong! Maj:t aflåta en sådan skrifvelse, som reservanterne före¬
slagit. Kong! Förvaltningens svar innehåller nemligen i flere afseenden
åtskilliga misstag och oriktigheter. Det kan synas hårdt, att jag använ¬
der dessa uttryck, men jag lånar dem från det skrifsätt Kongl. Förvalt¬
ningen i sin förklaring användt om revisorernes framställning, och jag
vänder dem nu tillbaka mot Förvaltningen.
I sin förklaring å anm. § 4, mom. 6, säger Förvaltningen rörande
anslaget till spanmåls uppköp och bagerikostnader, att revisorernes an¬
märkning grundar sig “på ett misstag, ty 1868 års hufvudbok visar å
denna titel en ingående behållning af R:dr 53,436: 48 och en utgående
Den 18 Mars, e. in
245
behållning af R:dr 28,016: 19, och följaktligen har behållningen å detta
anslag icke, såsom revisorerne uppgifva, blifvit öfverfördt till titeln “In-
flutne medel till uppköp af spanmål“. Nu är emellertid förhållandet, att
till den omnämnda behållningen den 1 Januari 1868 af. . . 53,436: 48.
bör läggas under året dels anslag 30,000, dels uppbörd
47,704: 96, = 77,704: 96.
då man får summan....................... 131,141: 44.
Afdrages nu härifrån den nämnda behållningen vid 1868
årsslut, Rall1 28,016: 49, samt årets utgift, R:dr 26,457: 48, = 54,473: 67,
så återstå 76,667: 77.
och dessa penningar, hvilka Revisorerne djerfvas kalla “behållningen1',
hafva, enligt Förvaltningens hufvudbok, blifvit omförda till “Influtne me¬
del till uppköp af spanmål.11
Om för oriktigheten af Förvaltningens svar göres mera vittne behof,
så torde Bil. N:o 4 till Kong! Maj:ts proposition 1870 sid. 6 och 7 få
ega vitsord och deri upplyses Riksdagen, att ifrågavarande fond bland
annat uppkommit “dels genom behållningarne å anslaget till spanmåls-
upphancttings- och bagerikostnader, som dermed blifvit sammanförde.“
Men jag vill icke vid denna sena timma vidare upptaga tiden med
att genomgå alla de af revisorerne emot Kongl. Sjöförvaltningens räken¬
skaper framställda anmärkningar. Då samma räkenskaper vid sista Riks¬
dagen erkändes vara så förda, att de föranledde en lång diskussion mel¬
lan Ordföranden i Stats-Utskottet med flera å ena, och Cheferne för
Finans- och Sjöförsvars-departementen samt Chefen för Sjöförvaltningen
å andra sidan, och under hvilken diskussion fälldes ett par yttranden jag
här antecknat, nemligen af Grefve Posse: att han tackade Statsråden för
löftet att ställa räkenskaperna på redig fot och af Chefen för Sjöförvalt¬
ningen: att han "upprepade®, det räkenskaperna “icke voro i ett till¬
fredsställande skick", och då sednaste revisorer, till följd just af denna
diskussion, egnat sagda räkenskaper en genomgående granskning, hvaraf
de många af Stats-Utskottet såsom välgrundade erkända och af Sjöför¬
valtningen visst icke förklarade anmärkningarne följt, synes det vid så¬
dant förhållande ingalunda vara öfverflödigt, att Riksdagen nu å sin sida
gör en framställning till Kongl. Magt i syfte, att för framtiden erhålla
fullständig rättelse i det anmärkta hänseendet. Jag anhåller om propo¬
sition på afslag å Utskottets förslag och bifall till reservanternas hem¬
ställan.
Herr Ad ler sparre: Eftersom diskussion blifvit väckt, anhåller jag
att också få yttra några ord och vill dervid till en början nämna, att
det synes mig vara fullkomligt likgiltigt, om Kammaren antager Utskot¬
tets eller reservanternes förslag.
Det är icke min mening att här uppträda till försvar för det bok¬
föringssystem, som sedan flera år tillbaka varit tillämpad! inom Förvalt¬
ningen af sjöärendena, och icke i något hänseende är jag partisk för
hela institutionen. Detta- har jag tydligt och klart uttalat uti det af mig
afgifna officiela utlåtande angående detta embetsverks omreglering. Re-
visorernes anmärkningar äro ej heller riktade emot någon min embets-
246
Den J5 Mars, e. m.
åtgärd, ty år 1868 tillhörde jag ej Förvaltningen af sjöärendena. Jag
bör således kunna fördomsfritt yttra mig i denna fråga.
Hvad först beträffar den föregående talarens anmärkning om att
Förvaltningen så sent afgifvit sin förklaring, så är denna anmärkning nog
riktig, om man skall döma efter det datum, som på förklaringen finnes
tecknadt, men om den ärade talaren med samma anmärkning ville antyda,
att Förvaltningen på något sätt försummat sig, eller att den haft något
utomordentligt arbete för att få förklaringen färdig, så vill jag upplysa,
att han i begge fallen misstager sig. Dröjsmålet vållades nemligen endast
och allenast deraf, att Kamereraren hos Förvaltningen, hvilken detta arbete
i första hand ålåg, var fullt upptagen med att utarbeta en mängd be¬
räkningar och förslag, dem Chefen för Sjöförsvars-departementet infordrat,
så att han ej kunde förr än mot slutet af året börja med förkla¬
ringens uppsättande. Förvaltningen, som för sin del äfven hade ange¬
lägna arbeten, som ej borde undanskjutas, anhöll hos Kong!. Maj:t om
anstånd med förklaringens aflåtande utöfver den tid, som gällande för¬
fattning bestämmer; och denna anhållan blef af Kongl. Makt äfven
bifallen.
Vidare tillåter jag mig säga, att lika obestridligt som det är, att åt¬
skilliga bland de af revisorerne framställda anmärkningar varit befogade,
såsom Förvaltningen ock i sin förklaring medgifvit, lika visst är det äf¬
ven, att åtskilliga andra deras anmärkningar emot Förvaltningens räken-
skapsföring icke varit fullt berättigade. Jag vill visserligen icke fram¬
ställa något klander eller någon förebråelse mot revisorerne, ty jag fin¬
ner ganska väl — jag har sjelf varit statsrevisor — att de på den korta
tid, de äro samlade, icke kunna få kännedom om alla Kongl. bref, som
till Förvaltningens efterrättelse blifvit utfärdade. Jag inser nog att här
är hvarken tid eller rum att försöka utreda dessa vidlyftiga och inveck¬
lade räkenskapsförhållanden, men då jag icke vill framkasta ett påstå¬
ende, utan att äfven framlägga något bevis för riktigheten deraf, utber jag
mig Kammarens öfverseende, då jag anför ett par exempel för att be¬
styrka hvad jag sagt.
Revisorerne hafva anmärkt, att Förvaltningen, som under loppet af
revisionsåret anvisat 5,440 R:dr såsom stipendier åt i utländsk tjenst an¬
ställde officerare, förfarit oriktigt, då Förvaltningen, oaktadt anslaget på
riksstaten till dylika stipendier lemnade betydliga öfverskott, likväl an¬
visat nämnda summa från bésparingarne. Förvaltningen har dock i detta
fall icke förfarit annorlunda än den bort göra, cl. v. s. Förvaltningen har
ställt sig Kongl. Maj:ts klara och -tydliga föreskrift till efterrättelse. Det
finnes nemligen ett Kongl. bref, som föreskrifver, att till stipendier åt
officerare, hvilka äro anställde i engelsk örlogstjenst, skola användas me¬
del af officerarnes besparade tjenstgöringspenningar och följaktligen måste
tagas af besparingarne; och ett annat Kongl. bref stadgar, att stipendier
åt officerare, som äro anställde i annan makts tjenst ä,n den engelska,
skola anvisas från det å riksstaten uppförda anslaget till stipendier. De
tre stipendier, som Förvaltningen under revisionsåret anvisat, hafva alla
lemnats åt officerare, anställde i engelsk tjenst, och Förvaltningen var
vid sådant förhållande icke berättigad att taga dessa medel annorstädes
än från besparingarne.
Den 18 Mars, e. m.
247
Likaså hafva Förvaltningens under revisionsåret vidtagna åtgärder i
afseende å sjökar tefonden och lifräddningsväsendet varit grundade på
Kong!, bref. Jag vill icke trötta Kammaren med att anföra flera exem¬
pel, ehuru åtskilliga sådana kunde framhållas; och jag kan icke heller,
så att säga, på rak arm genomgå allt, hvartill jag af revisorernes an¬
märkningar kunde finna anledning, ty dertill erfordras andra materialer,
än som här kunna stå mig till buds.
Hvad jag nu anfört vill jag, såsom redan är sagdt, endast åberopa
för att visa att, om än åtskilliga anmärkningar varit befogade, så hafva
dock en del andra icke varit det.
Till sist ber jag få nämna, att det kanske hade varit rättast, om
äfven den af Förvaltningen afgifna förklaringen hade blifvit intagen uti
Utskottets betänkande, så att hvar och en må kunnat pröfva förklaringen
såväl som anklagelsen.
Herr Dufwa: Då jag deltagit i den reservation, som af de flesta
ledamöterna från denna Kammare afgifvits mot det förslag, hvilket Ut¬
skottets pluralitet beträffande denna punkt framställt, ber jag att få fästa
uppmärksamheten på de förhållanden, som motivera skilnaden emellan
Utskottets och reservanternes hemställanden, och att dessutom få beröra
några omständigheter, hvilka, efter hvad jag tror, böra tjena till stöd
för reservanternes mening.
Utskottet har ansett, att då upplyst blifvit, att ett nytt formulär
för Sjö förvaltningens räkenskaper vore under utarbetande, och clå det
vore anledning hoppas, att detsamma snart skall komma att meddelas,
Riksdagen borde låta härvid bero, hvaremot reservanterne hemställt, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om åtgärders vid¬
tagande till vinnande af rättelse för framtiden i de af revisorerne an¬
märkta förhållanden. Vill man veta, hvarpå skilnaden emellan dessa
båda förslag ytterst beror, så ber jag att få hänvisa till början af revi¬
sorernes berättelse, der revisorerne hafva påmint om, att det ifrågava¬
rande embetsverkets räkenskaper flera gånger förut varit föremål för an¬
märkningar, utan att, det oaktadt, rättelse vunnits, hvarjemte revisorerne
i sammanhang dermed fästat uppmärksamheten på, att det icke syntes
vara de för närvarande gällande föreskrifterna för räkenskapernas upp¬
rättande, man borde i främsta rummet tillskrifva orsaken till de anmärkta
felaktigheterna deri, utan den omständigheten att dessa föreskrifter icke
blifvit följda. Då denna sak behandlades på Utskottets afdelning, ansåg
afdelningen såsom sin skyldighet att granska, huruvida en sådan uppfatt¬
ning vore den riktiga. Det inhemtades då, att Kongl. Maj:t år 1850
fastställt formulär för Sjöförvaltningens räkenskaper, och att 1846 års
räkenskaper blifvit i enlighet med detsamma upprättade, för att tjena
till formulär för Förvaltningens räkenskaper. Dessa räkenskaper jemte
1868 års hufvudbok infordrades följaktligen af afdelningen, som härefter
anställde en noggran jemförelse emellan dem, för att utröna, om formu¬
läret och de dervid fogade så kallade underrättelserna gifvit anledning
till det felaktiga sätt, hvarpå räkenskaperna blifvit förda. Afdelningen
kom härvid till den öfvertygelse, att det icke vore formuläret och sålunda
icke de gällande föreskrifterna, hos hvilka felet låg, utan att det berodde
248
Den 18 Mars, e. m.
på afvikelser från dessa föreskrifter, och från gällande bestämmelser an¬
gående det sätt, hvarpå de särskilda arterna af anslag skola bokföras.
Detta är orsaken, hvarför reservanterne icke ansett tillfyllestgörande att
allenast afbida upprättandet af ett nytt formulär. Ty om ingen vidare
åtgärd vidtages, kan det ju lika lätt inträffa med det nya formuläret,
som hittills med det gamla, att detsamma vid uppgörandet af räkenska¬
perna lägges åsido; och då är föga vunnet genom att enda stifta på detta
nya formulär.
Då chefen för Förvaltningen, hvilken nyss hade ordet, beklagade, att
icke Förvaltningens förklaring öfver reviscrernes anmärkningar jemväl
blifvit i utlåtandet intagen, må det tillåtas mig nämna, att man icke
trodde sig göra Förvaltningen.någon otjenst genom denna underlåtenhet.
Men detta beklagande leder ock dertill, att jag, som gillat redaktionen af
betänkandet, anser mig nödsakad att ingå i granskning af hvad Förvalt¬
ningen i berörda förklaring anfört. Jag bör då först erinra, att den pa¬
ragraf i betänkandet, hvarom nu är fråga, icke afhandlar alla revisorer-
nes anmärkningar emot Förvaltningen och att således, om det kunnat in¬
träffa, — och jag vet, att det verkligen har inträffat — att misstag blif¬
vit begångna af revisorerne i något fall, sådant dock icke rörer de punk¬
ter, som här äro föremål för vår öfverläggning. Vidare ber jag att få
taga fasta på det yttrande af den föregående talaren, att Förvaltningens
utlåtande blifvit fördröjdt, derföre att man nödgats afvakta yttrande i äm¬
net från chefen för räkenskapsafdelningen. Detta synes mig gifva eu be¬
kräftelse åt hvad man trott sig kunna antaga, nemligen att Förvaltningens
utlåtande är helt och hållet bygdt på hvad räkenskapsafdelningen anfört;
och det befästar mig i min åsigt, att goda grunder finnas derför, att här
behöfver göras något mera än att blott upprätta ett nytt formulär, nem¬
ligen tillse att detsamma äfven efterlefves och att gällande bestämmelser
af vederbörande räkenskapsförare iakttagas. Den första tvistepunkten
emellan revisorerne och Förvaltningen rörer bokföringen af hvad reviso¬
rerne kalla behållningar. Såsom bekant, skola alla besparingar på de all¬
männa anslagen ingå till den allmänna besparingsfonden för hufvudtiteln,
hvilken står till Kongl. Maj:ts disposition för hufvudtitelns allmänna än¬
damål. Revisorerne hafva nu anmärkt, att bokföringen skett på det sätt,
att sedan behållningar å anslag det ena året utbalanserats under ett konto,
de påföljande år inbalanserats under ett annat konto, hvilket icke plägar
vara vanligt vid en ordentlig bokföring. Härpå svarar Förvaltningen, att
behållningarne måste öfverföras till besparingsfonden, derföre att bespa-
ringarne å samma anslag skola föras dit. Men besparingar å anslag äro
något helt annat än hvad som af anslagen kan vara oafvändt vid årets
slut, ty i detta sistnämnda ingå äfven behållningar, som skola användas
till det för anslaget bestämda ändamål. Nu hafva emellertid i Förvalt¬
ningens räkenskaper äfven dessa behållningar, som för sina särskilda än¬
damål skola af Förvaltningen användas, genom detta bokföringssätt blifvit
inkastade på den allmänna besparingsfonden, som står ensamt under
Kongl. Maj:ts disposition, hvarigenom händt, att Förvaltningen tagit sig
disposition öfver medel, som den sjelf räknat till denna fond. Sedan För¬
valtningen sålunda på nämnda fond sammanfört behållningar, öfver hvilka
Förvaltningen kunde och borde disponera med besparingar, öfver hvilka
Den 18 Mars, e. in.
249
endast Kongl. Maj:t hade dispositionsrätt, försvaras i förklaringen ett dy¬
likt förfarande dermed, att sistnämnda slag af medel “icke11 borde “sam¬
manblandas med medel, hvaröfver Kongl. Maj:t icke egde samma dispo¬
sitionsrätt. “ Vidare åberopar Förvaltningen i dess utlåtande i denna punkt,
sid. 429, att Kongl. Ma.j:t genom bref den 17 April 1860 förklarat, att
åtskilliga uppräknade anslag, bland indika jag nu särskild! nämner an¬
slaget till “spanmålsupphandlings- och bagerikostnader “ vore “af beskaffen¬
het att böra såsom reservationsanslag behandlas,“ men att Kongl. Maj:t
derigenom icke frånhändt sig dispositionsrätten till de å dem uppkommande
besparingar. Då likväl Kongl. Maj:t sålunda föreskrifvit Förvaltningen
att behandla just ifrågavarande anslag såsom reservationsanslag, lider det
väl ej tvifvel att denna föreskrift, att de nämnda anslagen “böra såsom
reservationsanslag behandlas, “ borde åtminstone vid räkenskapsföringen
efteriefvas, hvaraf ovilkorligen följer, att besparingarne å dem icke skola
ingå till allmänna besparingsfonden, utan balanseras på hvarje anslagkonto.
Det anmärkta bokföringssättet står således i strid icke blott med gällande
bestämmelser om olika anslags behandling, utan det strider äfven mot den
uppfattning, Förvaltningen på detta ställe i dess utlåtande visat sig hafva
af det åberopade Kongl. brefvet den 17 April 1860. Men Förvaltningen
synes kunna uppfatta detta bref på två fullkomligt olika sätt. Å sid. 429
i revisionsberättelsen säger väl, såsom nämndt är, Förvaltningen, att Kongl.
Maj:t i detta bref förordnat, att de uppgifna anslagen och deribland det
till “spanmålsupphandlings- och bagerikostnader*1 skola såsom reservations¬
anslag behandlas, men på sid. 431, der det gäller att besvara en annan
anmärkning, hvaruti Revisorerne, just med åberopande af Kongl. brefvet
den 17 April 1860, fästat sig vid att anslaget till spanmålsupphandlings-
och bagerikostnader icke blifvit i räkenskaperna såsom reservationsanslag
behandladt, der heter det, att de af revisorerne åberopade Kongl. brefven
den 17 April 1860 och den 31 Augusti 1866 synas ej vara af reviso¬
rerne fullt riktigt tolkade; och sedan det härefter talats om åtskilligt
annat af hvad brefvet den 17 April 1860 skall innehålla, fortsätter För¬
valtningen: “häraf synes, att nyssberörda nådiga bref endast innehåller
föreskrift om huru — — — men icke — — — att anslagen borde —
— — såsom reservationsanslag behandlas.“ Såvidt jag förstår, har dock
Förvaltningen två sidor förut i dess utlåtande sjelf åberopat, att det
omnämnda Kong!, brefvet af år 1860 innehåller befallning, att, bland
andra, detta ifrågavarande anslag skulle såsom reservationsanslag; be¬
handlas. Jag hemställer hvad förtroende man kan sätta till förmågan
och viljan att tillämpa gifna föreskrifter hos den, som i samma förklaring
till bemötande af en anmärkningspunkt åberopar ett Kongl. bref i ett
syfte, men strax! derefter påstår att brefvet icke innehåller hvad han nyss
förut sjelf åberopat.
Revisorerne hafva vidare anmärkt rörande anslaget “för tillskott i de
till båtsmansindelningen i Blekinge län anslagna räntor11, att oaktadt det¬
samma är förslagsanslag, behållningen derå öfverförts till allmänna be¬
sparingarne, hvilket är fullkomligt orätt, emedan, om behållningar uppstå
å anslag af sådan natur, de skola till Riksgälds-kontoret öfverlemnas, lika¬
som, i händelse de befinnas otillräckliga, fyllnad erhållas derifrån. På
denna anmärkning svarar Förvaltningen: “Förvaltningen vill ej bestrida,
250
Den 18 Mars, e. m.
att denna kan ur rent formel synpunkt vara befogad", men anser någon
olägenhet ef det anmärkta förfaringssättet icke kunna uppstå. Men hvad
är bokföring annat än en rent formel behandling af saken? Icke är det
dervid fråga om användande af anslagen, utan endast om en formenlig
anteckning om deras användande. Och om en sådan formenlig anteckning
är både nyttig och nödvändig, måste väl ock en felaktig räkenskapsföring
vara till olägenhet, ja rent af skadlig. Så ock när ett anslag bokföres på
ett sätt, som står i uppenbar strid mot anslagets art och beskaffenhet,
måste detta leda till förvillelse och oreda i räkenskaperna, likasom ock
när man affär behållningar till konti, dit de uppenbart icke höra, detta
alltid måste berättiga till ganska graverande anmärkningar emot bok¬
föringen.
Det är äfven ett annat fall, der det synes hafva varit omöjligt för
räkenskapsförare att skilja emellan anslagens olika art, nemligen i af¬
seende å stipendieanslaget för sjöofficerare. Å detta, som hörer till de
allmänna anslagen, skulle besparingen hafva öfverförts till de allmänna
besparingarne. Likväl är detsamma i detta hänseende uti Förvaltningens
böcker behandladt såsom reservationsanslag, hvaremot, när utbetalningar
derå ifrågakommit, dessa anvisats på allmänna besparingarne.
Jag vill ej taga tiden i anspråk med att vidare genomgå Förvaltnin¬
gens förklaring, då Herrarne af det redan anförda torde kunna sluta till
dess halt. Endast det vill jag tillägga, att då det i de räkenskapsformu-
läret bifogade underrättelserna heter, att Förvaltningen eger att vidtaga
“de smärre förändringar och jemkningar hvilka vid tillämpningen af for¬
muläret anses hehöfliga och med hufvudprincipens bibehållande anses kunna
åstadkommas", så åberopas detta af Förvaltningen till stöd för den mest
uppenbara öfverträdelse af hvad i underrättelserna stadgas. Jag hem¬
ställer, om det t. ex. kan vara rimligt att tolka underrättelserna på det
sätt, att, när en bestämd föreskrift deruti finnes, att anordningarne till
stationerna skola ske i en summa för alla stationens behof, det förfares
på ett alldeles motsatt sätt, under åberopande till stöd derför af ofvan-
berörda medgifvande att med hufvudprincipens bibehållande vidtaga smärre
förändringar och jemkningar i formuläret. Ett sådant förfaringssätt synes
för mig stå i rak strid med gifna föreskrifter och torde icke vara att
hänföra under rubriken “mindre förändringar" deruti.
Jag skall nu icke längre uppehålla mig vid dessa detaljer, då hvad
jag anfört torde vara tillräckligt att visa, det öfverträdelser af gifna före¬
skrifter egt rum och att en fullständig förvirring råder i Förvaltningens
räkenskaper. Jag tror sålunda att reservanterne’ haft fulla skäl för sin
åsigt, att det icke är nog med att ett nytt formulär fastställes för dessa
räkenskaper, utan att särskilda åtgärder måste vidtagas, för att de i
sådant hänseende gifna föreskrifter äfven må blifva åtlydda, hvarföre jag
hoppas, att Kammaren måtte bifalla reservanternes hemställan.
Herr Jan Andersson förenade sig med Herr Dufwa.
Herr Adlersparre: Jag her om ursäkt att jag än en gång tar till
ordet, men jag vill endast återupprepa hvad jag förut yttrat, nemligen,
att Förvaltningen i sin förklaring erkänt, att räkenskapsföringen i åtskil¬
Den 18 Mars, e. m.
251
liga delar vore behäftad med formela fel. Om denna Förvaltningens för¬
klaring icke blifvit affattad i den lydelse, eller med de uttryck, att den
kunnat falla den siste talaren i smaken, så borde han dock kunna ursäkta
att icke hvar och eu skrifver efter hans sätt att föra pennan.
Jag erkänner, som sagdt är, att formela oriktigheter blifvit begångna, men
jag protesterar mot alla orättvisa beskyllningar och öfverdrifter. Om, så¬
som den föregående talaren yttrat, en “fullständig förvirring“ skulle råda
i räkenskaperna, hade det icke varit möjligt att vid sistlidne riksdag med¬
dela de upplysningar, som då erfordrades, och än mindre att lemna den
utredning, som åtföljer Kong!. Maj:ts proposition till denna Riksdag och
att hafva kommit till de summor, som nu på goda grunder anses fullt
riktiga. Bokföringssättet kan väl vara inveckladt, men att kalla räken-
skapsföringen för en “fullständig förvirring“ är en beskyllning som icke
öfverensstänuner med rätta förhållandet.
För öfrigt hyser jag all aktning för talarens stora förmåga att sub¬
trahera, multiplicera och kritisera andras utlåtanden; men när han, i strid
emot Förvaltningens förklaring, säger, att revisorerne icke framställt en
enda anmärkning, som icke är fullt välgrundad, så måste jag bestrida
hans ord. Jag framdrog ett exempel såsom bevis, nemligen att Förvalt¬
ningen haft rätt uti att å allmänna besparingarne anvisa tre stipendier
åt officerare i engelsk örlogstjenst och att donna anvisning, trots revisorernes
anmärkning varit fullt riktig, enligt af Kong!. Maj:t meddelad nådig före¬
skrift.
För mig synes det vara fullkomligt likgiltigt antingen Kammaren bi¬
faller Utskottets hemställan eller reservanternes. Jag och andra med mig
göra vårt bästa för att få ordning och enkelhet i räkenskaperna och
dermed ämna vi fortfara, oberoende af alla yttre förhållanden.
Herr Kallstenius: Då den föregående talaren icke bestrida att ju
revisorernes anmärkningar i de flesta delar äro riktiga, och det exempel
han anfört på motsatsen dessutom icke rör nu förevarande punkt, så är
det obehörigt att vidare, än som redan skeft, framhålla anmärkningarnes
befogenhet, men jag anser det vara ganska vigtigt, att Riksdagen också
uppehåller de revisorernes anmärkningar, som den finner fullt grundade.
Herrarne känna nogsamt, utan att jag behöfver påpeka det, hvad en revi
sion vill säga och att särdeles statsrevisionen hvarken är ett angenämt
eller så litet mödosamt uppdrag och just derföre anser jag det vara Riks¬
dagens pligt att upptaga revisorernes anmärkningar, emedan eljest kunde
inträffa att desse ansåge det icke löna sig att noggrant verkställa den
dem åliggande granskningen. När, såsom nu är fallet, revisorer^ an¬
märkt verkliga felaktigheter, skulle det vara orätt handladt af Kammaren
att icke med anledning deraf besluta någon åtgärd.
Inom Utskottet voro alla dess 24 ledamöter ense om, att revisorernes
anmärkningar mot Kongl. Förvaltningens af sjöärendena räkenskaper voro
riktiga, men i fråga om hvilken åtgärd, som med anledning deraf borde
vidtagas, yppade sig skiljaktiga åsigter.
Jag, för min del, kan icke begripa huru Utskottets majoritet, efter
de premisser, som af Utskottet blifvit anförda, kunnat hemställa, att de
anmärkta felaktigheterna icke måtte till Riksdagens åtgärd föranleda.
252
Den 18 Mars, e. m.
Reservanterne deremot hafva, efter det de, liksom Utskottets öfrige leda¬
möter, funnit revisorernes framställning i ifrågavarande §§ välgrundade,
hemställt, att Riksdagen måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
sådana åtgärder, att för framtiden fullständig rättelse måtte ernås i de
af Revisorer™ anmärkta förhållanden, hvilka, enligt reservanternes åsigt,
hade sin grund icke blott i beskaffenheten af det nu gällande räkenskaps-
formuläret, utan äfven, och isynnerhet, uti en alltför fri och i många hän¬
seenden felaktig tillämpning af detsamma. Utskottets pluralitet har der¬
emot såsom skäl för sin hemställan anfört, att Utskottet erhållit känne¬
dom om att ett nytt formulär för Förvaltningens räkenskaper vore under
utarbetning i Kongl. Finans-departementet. Men om nu Förvaltningen,
sedan den erhållit det nya formuläret, visar sig hafva hvarken håg eller
vilja att för framtiden afhjelpa de anmärkta felaktigheterna, hvad har
då vunnits med revisorernes framställning? Den nuvarande oredan i rä¬
kenskaperna liar till stor del sin grund deruti, att det nu gällande for¬
muläret icke blifvit riktigt följdt, och det torde derföre vara skäl att an¬
hålla, att Kongl. Maj:t ville tillse att det gällande formuläret, det må
nu vara det gamla eller ett nytt, för framtiden följes.
Jag skulle nog vara i tillfälle att framhålla några anmärkningar rö¬
rande bokföringssättet, men dels har detta redan blifvit af eu föregående
talare gjordt, och dels hafva de anmärkningar, som framställs, icke blifvit
motsagda. Jag vill derför endast återupprepa, att jag anser att Kammaren
skulle handla orätt mot revisorerne, om Kammaren icke bifölle reservan¬
ternes hemställan, hvarom jag får anhålla.
Herr Hörnfeldt förenade sig i detta anförande.
Herr Dnfwa: Det är beklagligt, att man ibland icke kan framställa
anmärkningar, om än aldrig så befogade, utan att uppväcka oangenäma
känslor på vissa håll. Sådant får jag underkasta mig, men det kan icke
hindra mig att säga ut min mening, tvärtom, jag finner mig af det ytt¬
rande. den föregående talaren afgifvit, endast manad att ytterligare beröra
ämnet och gifva skäl för min mening.
Han talade om att revisorernes anmärkning rörande anvisningen å
allmänna besparingar ne af stipendier skulle varit oriktig, derföre att Kongl.
Maj:t meddelat föreskrift om utbetalningen på detta sätt, men revisorerne
hafva icke framställt anmärkning emot Kongl. Maj:ts anordningar, utan
emot Förvaltningens räkenskaper, och i afseende på dessa måtte det vara
anmärkningsvärdt, att medan ett allmänt anslag bokföres såsom reserva¬
tionsanslag, så att anslagets konto visar behållning vida större än årsan-
slaget, utgifter derifrån afföras på allmänna besparingarne, och det an¬
märkningsvärda för Förvaltningens räkning lärer ej minskas deraf, att me¬
dan Förvaltningen åberopar att Kongl. Maj:t anordnar utgifter till ansla¬
gets ändamål å allmänna besparingarne, Förvaltningen på samma gång, i
strid med riksstatens innehåll, talar om att anslaget skulle vara af natur
att såsom reservationsanslag behandlas, i hvilket fall anordning ej kunde
ske ifrån allmänna besparingarne. Detta tyckes väl visa, att Förvaltnin¬
gen icke bar riktig reda på, huru anslagen skola behandlas och bokföras.
Att jag skulle, såsom Herr Chefen för Förvaltningen behagade yttra, fordrat
Den 18 Mars, e. m.
253
att Förvaltningens förklaring skulle varit afiattad i en viss stil, som jag
kunnat gilla, det tror jag icke framgått af mina yttranden. Men att
jag icke kan gilla, att man på ett ställe i förklaringen åberopar samma
Kongl. Maj:ts bref i ett syfte och på annat ställe i alldeles motsatt syfte
jemte mera dylikt i förklaringen, derför torde jag ej sakna giltiga skäl.
Talaren upptog mycket illa mitt yttrande, att i Sjöförvaltningens rä¬
kenskaper skulle råda fullständig förvirring. Om detta är för mycket
sagdt skall jag villigt taga mitt yttrande tillbaka, men ännu är jag icke
öfvertygad om att hafva misstagit mig. Tvärtom är jag i tillfälle an¬
föra ytterligare stöd för den mening jag uttalat. Inför både afdelningen
och Utskottet upplyste vederbörande tjensteman i Riksboksluts-kontoret
att, medan andra hufvudböcker från förvaltande myndigheter kunde di¬
rekt begagnas för rikshufvudbokens uppgörande, så var detta icke möjligt
med Sjöförvaltningens hufvudbok, utan måste den i Boksluts-kontoret
helt och hållet omarbetas för att bringa den reda i räkenskaperna, som
erfordrades för att derefter uppgöra rikshufvudboken. Dennaj förklaring,
som icke afgafs i mera smickrande ordalag, än jag begagnat, är känd af
Utskottets medlemmar, och diskussionen torde tillräckligt hafva upplyst
hvad den innebär.
Finner man efter detta, att jag verkligen sagt för mycket, då jag
talat om en fullständig förvirring i Förvaltningens räkenskaper, så ger jag
vika, men betviflar att omdömet så utfaller.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservanternes hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Med af slag å Utskottets hemställan be¬
slöt Kammaren, det skulle Riksdagen i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att för framtiden full¬
ständig rättelse må ernås i de under denna § omförmälda, af revisorerne
anmärkta förhållanden.
Punkten 7.
Bifölls.
Med föredragningen af återstående punkterna i detta Utlåtande skulle,
enligt Kammarens derom nu fattade beslut, anstå till nästa sammanträde.
I §3-
Föredrogs och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse till Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, angående Riksgälds-konto-
rets förvaltning under den tid som förflutit sedan början af 1870 års
riksdag.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes så väl de här ofvan under § 1 upptagna
Kongl. propositioner, som äfven följande ärenden, nemligen:
Konstitutions-Utskottets utlåtande JSbo 4, i anledning af väckt motion
254
Den 18 Mars, e. m.
om grundlagsändring, åsyftande att upphäfva Konungens rätt att utan
Riksdagens medgifvande förklara krig;
Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
eftergift af den Riksarkivet genom testamente af' Sekreteraren i Kongl.
Krigshofrätten, Grefve C. E. L. V. Posse tillagda rätt till en del af hans
qvarlåtenskap;
N:o 31, i anledning af väckt motion angående understöd till Arren-
datorn af Motala kungsfiske och mjölqvarn, Johan Regnell Johansson;
N:o 32, i anledning af väckt motion om medgifvande äf ersättnings-
fri tångtägt utanför krön oplanteringen Gamla Espet i Christianstads län;
N:o Bo, i anledning af väckt motion angående eftergift af den Råd¬
mannen L. O. Peterson m. fi. åliggande skyldighet att erlägga ränta å ett
kronan tilldömdt ersättningsbelopp;
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
afsöndring af jord från mönsterskrifvarebostället Gösslunda knektegården
vid Westgöta-Dals regemente, till skolhusplan och planteringsland för
Gösslunda församlings folkskola;
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, i fråga om
skattefrihet för kapellpredikantsbostället i Malå församling af Wester-
bottens län;
N:o 36, i anledning af väckt motion om eftergift af den rätt kronan
kan ega till qvarlåtenskapen efter afiidna Emma Ulrika Welin;
N:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
befrielse för Timmermannen Anders Johnsson från hononi ådömd ersätt¬
ningsskyldighet för skadad proviant; och
N:o 38, i anledning af väckt motion om beviljande af anslag eller
lån för inlösen af erforderlig mark till anläggning af den del utaf Frövi—
Ludvika jernväg, som genomlöper Lindes landsförsamling;
Banko- Utskottets mem orial:
N:o 10, angående afskrifning å värdet af äldre koppar skiljemynt samt
å Riksbankens skuld för oinlösta skillingssedlar; och
N:o 11, angående artiklarne 7—10 i Bankoreglementet;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af 30 Kap. 10 §
Rättegångsbalken;
X:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 5 Kap. 2 § Ut-
sökningsbalken och 3 Kap. 35 § Konkurslagen;
N:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten
att hembjuda frälseskattehemman åt ränteegaren;
N:o 14, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den genom
Den 18 Mars, e. m.
255
Kong!, förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i ränte-
aftal;
N:o 15, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. förord¬
ningen den 14 April 1866, angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof; och
N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 2 Kap. 5 och 6 §§
Giftermåls balken.
Kammaren beslöt, att alla dessa, nu första gången bordlagda ärenden
skulle sättas främst till föredragning i nästa sammannträde, för att, om
så äskades, då kunna andra gången bordläggas.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromåien beviljades:
Friherre Ericson............
|
från den 20 Mars under
|
8 dagar
|
Herr Ljunggren.............
|
J9
|
„ 20
|
95
|
59
|
8
|
99
|
„ Per Nilsson fr. Christianstads län
|
|
„ 22
|
5 9
|
99
|
14
|
n
|
„ Ola Andersson..........
|
|
„ 25
|
|
•n
|
14
|
99
|
„ C. A Jönsson...........
|
|
„ 26
|
99
|
99
|
14
|
99
|
„ Johan Erik Johansson .....
|
|
„ 26
|
|
99
|
14
|
99
|
„ S. Norén.............
|
59
|
„ 27
|
99
|
99
|
14
|
»
|
§ 16-
Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som här ofvan under
§§ 3—8 finnas antecknade.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4ll e. m.
in fidem
IL Rusberg.