Onsdagen den 1 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 22 nästlidne Februari.
§ 2.
Till Kammaren hade inkommit de protokoll, som den 25 nästlidne
Februari hållits hos de valmän, hvilka, enligt 68 § Riksdagsordningen, blif¬
va utsedde att välja Riksdagens Justitieombudsman och hans efterträ¬
dare. Dessa protokoll hade följande lydelse:
År 1871 den 25 Februari sammanträdde Kamrarnes Valman för att
utse Riksdagens Justitieombudsman, och befunnos, efter valsedlarnes
öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:
Förutvarande Justitie-om budsmannen, Herr Advokatfiskal Nils August
Fröman..............................46 röster.
Herr Revisionssekreteraren Claes Albert Lindhagen....... 2
till följd hvaraf Advokatfiskal Fröman blifvit till Riksdagens Justitie¬
ombudsman utsedd.
Som ofvan.
A. Cederström. Charles Diclcson.
P. Lithner. M. S. T. Tamm.
År 1871 den 25 Februari sammanträdde Kamrarnes Valmän för att
utse den man, som skall efterträda Riksdagens Justitieombudsman, i fall
han, innan nästa lagtima Riksdag anställt nytt val af Justitieombuds¬
man, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den tid Justitie¬
ombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga förfall derifrån
hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande, rösterna hafva utfal¬
lit sålunda:
Herr Revisionssekreteraren Claes Albert Lindhagen.......48 röster,
till följd hvaraf Revisionssekreteraren Lindhagen blifvit till Riksdagens
Justitieombudsmans suppleant utsedd.
Som ofvan.
A. Cederström. Charles ftickson.
P. Litlmer, M. S. T. Tamm.
Underrättelse om de sålunda försiggångna valen borde meddelas
Riksdagens Kansli-Deputerade, hvilka skulle anmodas att uppsätta förslag
Riksd. Prof. 1871. 2 Afd. 1 Band. 24
370
Den 1 Mars.
till såväl förordnanden föj de valde som underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anmälan om valresultatet.
§ 3.
Herr Statsrådet Bergström, som, på sätt protokollet för den 25
Februari visar, förklarat sig vilja denna dag besvara det till bemälde
Herr Statsråd, såsom chef för Kongl. Civildepartementet, enligt Kamma¬
rens nämnda dag fattade beslut framställda spörjsmål, begärde nu i så¬
dant afseende ordet; och yttrade: Herr Talman! Det spörjsmål, som
Kammaren efter omröstning tillåtit Herr Ehrenborg att till mig i egen¬
skap af chef för Civil-departementet framställa och hvilket spörjsmål så¬
ledes den tillfälliga majoriteten i viss mån gjort till sitt eget, lyder som
följer: . .
“Efter hvilka grunder har Kongl. Maj:ts regering, vid profning åt
underdåniga besvär öfver kommuners beslut om sjelfbeskattning för un¬
derstöd till eller deltagande i särskilda förslag, funnit de öfverklagade
besluten hafva afsett eller icke afsett ändamål, hänförliga till kommuner¬
nas egna behof och gemensamma hushållningsangelägenheter ?“
Redan då jag vid Kammarens sammanträde sistlidne Lördag förkla¬
rade mig villig att söka besvara ifrågavarande spörjsmål, antydde jag, att
ett svar derå företedde icke obetydliga svårigheter. Jag höll nemligen
och håller före, att interpellationen saknar det bestämda innehåll, som,
enligt 21 § af den för Kammaren gällande arbetsordning, en interpella¬
tion förutsättes böra ega. Till en så beskaffad, snart sagdt, authentisk
förklaring af åberopade §:s rätta förstånd anser jag mig desto heldre
befogad, som jag vid 1867 års riksdag var ledamot af det Kammarens till¬
fälliga Utskott, som hade sig uppdraget att utarbeta förslag till arbets¬
ordning för Kammaren, och af detta Utskott utvaldes till föredragande
för ärendet. Om än jag således hyser i min tanke väl grundade tvifvels¬
mål om lämpligheten att ett spörjsmål af beskaffenhet, som det föreva¬
rande, framställes i tydlig afsigt att från vederbörande departementschef
framkalla förklaring af en lag, han har att tillämpa, eu förklaring, hvil¬
ken interpellanten förut förgäfves försökt att i annan ordning tillväga¬
bringa, har jag likväl, med afseende å den stora och vigtiga grundsats,
hvarom upplysning sökes, icke ett ögonblick tvekat att, så godt jag för¬
mår, lemna det begärda svaret. Min beredvillighet att i förevarande fall
gå Kammarens önskan till mötes, må vara Kammaren ett vittnesbörd om
det sätt, hvarpå jag uppfattar den ställning, hvilken jag i egenskap af
Konungens rådgifvare i ett konstitutionelt land bör intaga till representa¬
tionen i allmänhet och särskildt till den Kammare, hvaraf jag är ledamot;
men får ej åberopas såsom ett prmcedensfall för framtiden, i händelse
spörjsmål af lika obestämdt eller ännu obestämdare innehåll framställas
till Konungens rådgifvare rörande obetydliga ämnen. Rättigheten att in¬
terpellera är af stor betydelse och vigt i det konstitutionela statslifvet.
Denna rättighet tillkom representationen i och med införandet af det nya
representationsskicket såsom något, det der folie af sig sjelft, ja, om jag
får så uttrycka mig, såsom en adpertinens till detta; och det var vid
1867 års riksdag endast fråga om att utstaka sättet och ordningen för
Den 1 Mars.
371
denna rättighets utöfning. Men just derföre att samma rätt är så vigtig,
så betydelsefull, bör den af representanten med urskiljning och måtta
begagnas samt tillämpning deraf icke uti oträngda mål ifrågasättas. Att
denna Kammare äfven behjertar vigten deraf, bevisas dels af Kammarens
åtgärd att bordlägga frågan, huruvida spörjsmålet finge framställas eller
icke, och dels deraf, att beslutet om tillåtelse dertill föregicks af votering.
Detta har jag velat yttra, utan all afsigt att dymedelst klandra majorite¬
tens beslut.
Då jag nu efter dessa allmänna inledande betraktelser står i begrepp
att inlåta mig på besvarande af sjelfva spörjsmålet, torde det tillåtas
mig erinra om. det af Kammaren kända förhållande, att den tid, under
hvilken jag haft tillfälle att lagskipningsvis tillämpa kommunallagar nes
bestämmelser såväl i allmänhet som hvad särskildt angår förevarande
fråga, är ganska kort. Ja! denna tid är så kort, att för mitt minne stå
klart icke allenast de särskilda mål af förevarande beskaffenhet, hvilka
utgjort föremål för min handläggning, utan ock de deri förekomna om¬
ständigheter, som grundlagt besluten. Det lämpligaste sättet att besvara
spörjsmålet skulle derföre tvifvelsutan vara att redogöra för species facti
i hvarje särskildt mål och för Kongl. Maj:ts deri fattade beslut. Mot ett
sådant tillvägagående lägger dock grundlagens bud ett bestämdt hinder
och jag måste derföre inlåta mig på den vida svårare uppgiften att be¬
svara spörjsmålet i dess allmänlighet utan indragande i svaret af speciela
mål; och förväntar jag mig samma grundlagslydnad af hvarje efterföl¬
jande talare, som, för den händelse vidare öfverläggning i frågan efter
interpellationer^ besvarande kan uppstå, finner lämpligt att yttra sig.
Vid mitt tillträde af chefskapet för Civil-departementet förefann jag i
hithörande ämnen en fullt utbildad praxis, hvilken för hvar och en, som
sysslat med samma ämnen, är välbekant och hvaremot Konstitutions¬
utskottet vid sex förutgående riksdagar icke haft något att anmärka.
För att redogöra för samma praxis tilltror jag mig kunna, utan kränk¬
ning af grundlagens bud, med ledning af registret till en allmänt bekant
samling af prejudikater i kommunala mål, omförmäla, hurusom kommu¬
nalstämma förklarats ega befogenhet:
att besluta aktieteckning i en för kommunen vigtig jernvägs-
anläggning;
att besluta, det kommunen skall deltaga i kostnaderna för jernvägs-
undersökning;
att å kommunens vägnar ikläda sig de förbindelser, som för privat
telegrafstations inrättande af vederbörande fordras;
att besluta om sockenbibliotheks inrättande, ordnande och förvalt¬
ning; och
att besluta inlösen på kommunens bekostnad af jord, som erfordras
för anläggning af jernväg.
Vidare hafva stadsfullmäktige ansetts berättigade, att fatta för stadens
samtlige skattskyldige innevånare lagligen bindande beslut om stadens
deltagande i aktieteckning för jernvägsanläggning, som pröfvas vara för
staden gagnelig. Deremot hafva stadsfullmäktige enligt äldre beslut,
hvilka dock icke finnas i åberopade prejudikatsamling intagna, förklarats
oberättigade att besluta upptagande af lån för understödjande af enskildt
372
Den 1 Mars.
industriföretag, eller inköp af badhus att upplåtas till badgästers begag¬
nande.
För en hvar, som inser vigten deraf, att kontinuitet i lagskipning och
lagtillämpning, vare sig inom det rent judiciela eller administrativa om¬
rådet, bevaras, ligger det i öppen dag, hvilka obeskrifiiga svårigheter skulle
uppstått, derest jag, med underkännande af omförmälda praxis, försökt
göra en motsatt gällande. Lyckligtvis undgick jag dessa svårigheter, då
den praxis, jag vid mitt eftertagande af civilportföljen förefann, icke stridde
mot min rättsuppfattning.
Hittills har jag genom hänvisning till befintlig kasuistik sökt lemna
besked i det ämne spörjsmålet afser; men jag måste nu försöka att upp¬
ställa de allmänna ledande grundsatser, hvilka jag hittills följt, och fram¬
deles ämnar följa vid pröfning af mål af beskaffenhet, som interpellanten
afser. Då hans rättsuppfattning, temligen otvetydigt uttalad i de skriftliga
motiv, hvilka han förutskickat såsom inledning till sj elfva spörjsmålet,
är skiljaktig från min, torde det icke finnas olämpligt att för konstaterande
af denna skiljaktighet underkasta samma motiv eu kritik, hvilken jag
dock icke skall göra vidlyftig. I början af motiveringen yttrar inter¬
pellanten, att “kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter“, hvar¬
om enligt gällande lag stads- och landskommuner ega öfverlägga och be¬
sluta, böra, “hvad beskattningsärendena angår, enligt § 57 mom. 2 Regerings¬
formen, afse menigheternas egna behof--. Af denna sammanställning synes
mig framgå en sådan rättsuppfattning hos interpellanten, att han anser
de i kommunalförfattningarne meddelade bestämmelser om kommunal-
myndigheternas befogenhet att besluta i frågor rörande kommunens ge¬
mensamma hushållningsangelägenheter hafva blifvit inskränkta och begrän¬
sade genom stadgandet i § 57 mom. 2 af Regeringsformen. Åberopade para¬
graf, hvars första moment bekräftar Svenska folkets urgamla rätt att genom
Riksdagen allena sig sjelf beskatta, innehåller i 2 mom. följande stad¬
gande: “Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta,
bestämmes genom kommunallagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas.11 Inskränkningen och begränsningen skulle enligt inter-
pellantens förmenande vara åstadkommen genom orden “för egna behof
sig beskatta/4 För min del måste jag bestrida, att grundlagsstiftaren haft
för afsigt att genom införande i Regeringsformen af åberopade stadgande
göra någon ändring i kommunallagarnes bestämmelser, eller lemna något
bidrag till deras tolkning. Frågan gällde endast att, enär kommunalför¬
fattningen, hvilken redan på grund af äldre lagar än Regeringsformen före-
fanns utbildad och organiserad, ämnades att utgöra, så att saga, under¬
laget och grundvalen för den nya politiska ordning, grundlagsstiftarne af-
sågo att skapa, åt samma kommunalförfattningar bereda större stadga och
fasthet, derigenom att de, hvilka förut endast ankommit på Konungens
lagstiftningsrätt, förklarades skola stiftas af Konungen och Riksdagen
gemensamt. Till bevis på riktigheten af denna min mening torde jag
endast behöfva åberopa det inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 5 Januari
1863 af då varande Justitie-statsministern till protokollet afgifna yttrande,
innefattande motiv till det förslag till ny Rikdags-ordning och ändringar i
Regeringsformen, som sedermera vid då pågående riksdag för representa¬
tionen framlades. I åberopade yttrande förekommer följande motivering
Den 1 Mars.
373
för ändring af 57 § Regeringsformen: “Då den nya representationsformen
är afsedd att i vissa delar stödja sig på kommunalförfattningarne, kunna
icke dessa lämpligen längre hänföras till den ekonomiska lagstiftningens
område, och ett tillägg är derföre gjordt vid Regeringsformens 57 §, enligt
hvilket kommunalförfattningarne skola stiftas al Konung och Riksdag ge-
mensamt.“ Deraf framgår, att lagstiftaren med det gjorda tillägget till
57 § Regeringsformen endast afsåg att stadga för framtiden gemensam
lagstiftning af Konung och Riksdag rörande kommunernas författning.
Att dervid företrädesvis och uteslutande framhölls den sida af kommunal¬
författningen, som afser kommunernas sjelfbeskattningsrätt, kom sig helt
naturligt af den plats, man i Regeringsformen inrymde åt det nya stad¬
gandet, nemligen i 57 §, hvarest handlades om Svenska folkets rätt att
sig sjelft beskatta. Kommunalförfattningen och statsförfattningen förete
visserligen liera andra relationer af likhet; och man kunde, om det nya
stadgandet lått eu annan plats, än det fick, valt en annan derefter lämpad
relation. Ehuru jag således anser det nytillkomna stadgandet i 57 § 2
mom. Regeringsformen icke hafva gjort någon ändring i kommunalförfatt¬
ningarne, vill jag med det nu anförda icke hafva sagt, att det, i strid
med samma stadgande, skulle stå en kommun fritt att beskatta sig för
tillfredsställande af en annan kommuns behof. Hittills har icke heller,
så vidt jag har mig bekant, förekommit något fall af slik frikostighet mot
en främmande kommun; än mindre har något dylikt fall dragits under
Kongl. Maj:ts pröfning. Skulle, emot hvad man rimligtvis egen förmoda,
något sådant inträffa, kommer jag i egenskap af Konungens rådgifvare att
tillstyrka ogillande af ett dylikt kommunalbeslut.
Vidare yttrar interpellanten i motiveringen, att, beträffande frågan
om hvad till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter rätteligen
borde hänföras, inom kommunerna förekommit motsatta meningar, i det man
å ena sidan (och till denna synes interpellanten vilja sluta sig) velat in¬
skränka dessa angelägenheter till sådana, som folie inom den för undervis¬
ning, fattigvård och sjukvård m. m. uti hvarje kommun nödvändiga ekonomi,
men deremot å andra sidan utvidgat begreppet af gemensamma angelägen¬
heter. Att frågor om undervisningen blifvit dragna till kommunalange¬
lägenheter bevisar bättre än något annat, att äfven de tydligaste och
klaraste lagar kunna blifva orätt uppfattade och förstådda; ty om i något,
så derutinnan, är kommunallagarne tydliga att de bestämdt skilja emellan
den borgerliga kommunen och den kyrkliga församlingen, till hvilken sed-
nares befogenhet ordnandet af skol- och undervisningsväsendet och be¬
stämmande af de derför erforderliga utskylder äro hänvisade. Hvarje i
dessa frågor på kommunalstämma eller allmän rådstuga eller af stads¬
fullmäktige fattadt beslut är derföre obehörigt och bör enligt min åsigt
undanrödjas, såsom ock liera gånger skett.
Från kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter synes der¬
emot interpellanten vilja utesluta frågor om förbättrande och utvidgande
af kommunikationer med hvad dertill hörer, således hela vägväsendet. Det
förefaller mig till och med, som om kärnpunkten i hela spörjsmålet vore
just den, huruvida kommunerna må ega att beskattningsvis medverka till
och befrämja tillkomsten af nya vägar eller icke. Fastän interpellanten
tyckes luta åt det sednare alternativet, vågar jag dock vara af en motsatt
374
Den 1 Mars.
åsigt och antaga, att just utveckling och befrämjande af lättade kommu¬
nikationer falla inom kommunalmyndigheternas befogenhet. Visserligen
uttalas sådant icke uttryckligen i 1 § af förordningarne om kommunal¬
styrelse å landet och i stad; men dexi omförmälas icke heller, såsom till
gemensamma hushållningsangelägenheter hörande, fattigvård och sjukvård
med flera ärenden, hvilka interpellanten utan tvekan hänför till nämnda
angelägenheter. En analogi till stöd för min åsigt hemtar jag ytterligare
derifrån, att i 2 § af förordningen om landsting, länets gemensamma an¬
gelägenheter bestämmas, såsom de der afse, bland annat, anstalter för
kommunikationsväsendets befordrande. Så vidt landtkommunikationen an¬
går, kan dess befordrande ske antingen genom anläggning af vanliga
landsvägar eller ock genom byggande af jernvägar. Väl äro kostnaderna
för byggande af en jernväg ojemförligt högre än för anläggning af en van¬
lig landsväg; men också medför den förra ojemförligt flera fördelar än
den sednare. Kan det derföre, enligt hvad jag håller före, icke förnekas,
att kommunen lagligen är berättigad och befogad att medverka till an¬
läggning af landsväg och jemväl för detta ändamål beskatta sig, hvarpå
snart sagdt dagligen förekomma exempel, så synes man mig icke med an¬
språk på följdriktighet kunna frånkänna kommunen enahanda berättigande
och befogenhet i fråga om anläggning af jernväg. Och kommunerna i
vårt land göra också sjelfva anspråk å sådan befogenhet. Mångfaldiga
kunna de former vara, under hvilka en kommun kan lemna bidrag för
åstadkommande af eu jernvägsanläggning. De vanligaste i verkligheten
förekommande förmer äro följande tvänne. Den ena, att kommunen till¬
släpper ej blott den mark, som till utmål för jernvägen erfordras, utan
äfven, någon gång, de syllar, som för byggande af den inom kommunen
fallande del af jernvägen åtgå. Den andra formen är, att kommunen
omedelbart tecknar sig för delaktighet i det aktiebolag, som bildas för
utförande af ett jern vägsföretag. Vid första påseendet skulle det kunna
förefalla så, som om sistnämnda form karakteriserade deltagande i ett in¬
dustriel företag utan afseende å det intresse, kommunen kan hysa för
åstadkommande af lättade kommunikationer. Men så är icke i verklig-
ligheten förhållandet; och den kommun, som genom tecknande af aktier
i en jernväg, hvilken är af vigt och betydelse för kommunen, förvarar åt
sig utsigten och möjligheten att, i den mån trafiken å jernvägen hinner
utveckla sig, erhålla utdelning af bolagets behållna vinst till godtgörande
af tecknade aktiebeloppet, handlar i sjelfva verket klokare och omtänk¬
sammare, än den kommun, som, utan att betinga sig några förmåner, ome¬
delbart lemnar bidrag till jernvägen, hvilken i sådan händelse icke hrin¬
gar kommunen andra fördelar än dem, som kunna härflyta af lättare
kommunikationer i allmänhet. Bidrag, lemnacle under sådana förhållanden,
kunna icke annorlunda anses än som “fonds perdus“.
Om jag för min del sålunda anser det vara med kommunallagarnes
anda och mening öfverensstämmande, att kommunen icke kan anses obe¬
rättigad att medverka till utförande af ett jernvägsföretag, följer deraf
icke, att jag tillerkänner kommunen enahanda och samma befogenhet i af¬
seende å hvilket jernvägsföretag som helst. Tvärtom tror jag mig böra
noga särskilja emellan de fall, der kommunen måste anses ega slik be¬
fogenhet, och dem, der densamma icke tillkommer kommunen. Bestäm¬
Den 1 Mars.
375
mande för mig i detta afseende är frågan, huruvida jernvägen såsom kom-
munikationsanstalt i och för sig har betydelse för kommunen eller icke.
I sednare händelse kan jag icke annat än betrakta kommunens deltagande
i företaget såsom ett försök, att för vinstens skull indraga kommunen i ett
för densamma alldeles främmande industrielt företag; och dertill anser
jag kommunen icke vara berättigad. Hvarest det åter kan visas, att en
jernväg främjar kommunens intresse af lättade kommunikationer, der an¬
ser jag ock kommunen befogad att beskatta sig sjelf för åstadkommande
af bidrag i ena eller andra formen i och för jernvägens byggande. Härvid
kan det dock, enligt min mening, icke anses afgörande, huruvida jern¬
vägen är ämnad att på en mindre eller större sträcka genomlöpa kom¬
munens område, eller endast snudda vid detsamma. Ja! jag anser till och
med en jernväg, hvilken icke ens tangerar kommunens område, ändock
kunna vara för kommunen önsklig, gagnelig, ja rent af behöflig. Äro för¬
hållandena sådana, tilltror jag mig icke att frånkänna en kommun be¬
hörighet att i beskattningsväg åstadkomma bidrag till utförande af en
slik jernväg, åtminstone icke så vidt densamma löper genom det härad,
hvarinom kommunen är belägen. Ty, liksom jag icke kan antaga, att de
särskilda kommunerna i ett härad icke skulle ega att intressera sig för
en vanlig häradsväg, så kan jag icke heller, när fråga uppstår att bygga
eu jernväg genom häradet, frånkänna häradets särskilda kommuner rättig¬
het att medverka dertill genom lemnande af bidrag.
Tillämpning af dessa grundsatser kan ifrågakomma, så väl när frågor
af förevarande beskaffenhet utan besvär underställas Kongl. Maj:ts pröf¬
ning, som ock när klagan öfver kommunalmyndigheternas beslut i samma
frågor hos Kongl. Maj:t fullföljas. Underställning af besluten bör nem¬
ligen ske så ofta de gå ut på upptagande af lån, ställda på längre åter-
betalningstid än två år, hvad angår primärkommunerna, och fem år, hvad
angår länskommunen, äfvensom när den sednare pålägger afgifter, hvilka
erfordra uttaxering för längre tid än fem år. Ingen lärer förbise vigten
deraf, att, ehvad slika frågor genom besvär eller underställning dragas
under Kongl. Maj:ts pröfning, enahanda grundsatser följas och tillämpas.
Det förefaller mig dock, som interpellanten åt spörjsmålet gifvit en alltför
inskränkt omfattning, enär han uteslutande önskat besked om de grunder
som gjorts gällande vid pröfning af underdåniga besvär. Sådant oaktadt
har jag ansett mig höra redogöra för de af mig antagna ledande grund¬
satser i deras allmänlighet.
För att nu genom ett exempel, som icke i verkligheten förekommit,
individualisera hvad jag i allmänhet anfört, vill jag antaga, att frågan
uppstår om en jernväg med staden Umeå till ändpunkt. För mig är det
då ögonskenlig!, att denna jernväg, endast betraktad såsom en kommuni-
kationsanstalt, är för Umeå kommun af den vigt och betydelse, att kom¬
munen icke lagligen kan betagas befogenheten och förmånen att få genom
bidrag i en eller annan form medverka till jernvägens anläggning. Skulle
det deremot falla Umeå kommun in att teckna sig för delaktighet i ett
aktiebolag, hvars ändamål och uppgift vore att bygga och trafikera en
jernväg någonstädes i Skåne, skulle jag icke ett ögonblick tveka att till¬
styrka ogillande af ett sådant beslut, hvilket uppenbarligen åsyftade kom¬
munens delaktighet i ett företag, som för nämnda kommun icke egde an¬
376
Deri 1 Mars.
nan betydelse än den af ett industriel företag. Sådana företag måste
nemligen, såsom jag redan förut yttrat, anses vara för det kommunala lif—
vet alldeles främmande. Denna i allmänhet riktiga grundsats torde dock
äfven kunna tåla modifikation och derföre icke böra i sin stelhet upprätt¬
hållas. Jag kan nemligen tänka mig det fall, att en kommun för att be¬
reda den fattigare delen af sin befolkning tillfälle till förut saknad arbets¬
förtjenst och således för realiserande af ett kommunalt ändamål intresserar
sig i ett industriel företag. Omständigheterna, i nu angifna fall kunna
då vara sådana, att ett kommunalbeslut i omförmälda syftning bör anses
befogad! och giltigt.
Om jag ville söka att i en allmän sats sammanfatta hvad jag i det
föregående yttrat, skulle jag uttrycka denna sats sålunda: En kommun är,
enligt min åsigt, i allmänhet befogad och berättigad att i laga ordning
beskatta sina medlemmar i och för realiserande af de förnuftiga ändamål,
hvilka måste erkännas vara för kommunens utveckling nödiga och nyttiga
och i öfrigt icke stå i strid med, eller äro främmande för, kommunens ge¬
nom lag utstakade verksamhet. Satsen finner, hvad angår beloppet af
hushållningen, sin naturliga begränsning deri, att kommunen icke får för
tillfredsställande af stundens intressen glömma framtidens kraf och genom
att anticipera på denna ålägga sig större bördor, än den skäligen kan an¬
ses förmå bära. Då är det regeringsmaktens pligt att i kraft af den ku¬
ratel, den eger utöfva öfver kommunalförfattningarnes behöriga tillämp¬
ning, skrida in och hindra kommunen att förstöra sig sjelf och sitt fram¬
tida oberoende. Men i öfrigt bör regeringen taga sig väl till vara för att
godtyckligt ingripa i kommunens lif och inskränka dess sjelfbestämnings-
rätt. Framför allt håller jag derpå, att en kommun i allmänhet är bättre
än någon annan, vore det än regeringen, i tillfälle att bedöma hvad som
är af behof och till gagn för kommunen.
Från den i och för sig riktiga satsen, att en kommun endast för
sina egna behof eger beskatta sig sjelf, kan jag dock tänka mig ett un¬
dantag, hvars inträffande i verkligheten Gud i sin nåd afvände från vårt
land. Tänkom oss, att en eröfringslysten fiende med stor härsmakt in¬
fallit i vårt land; att han besatt flera af rikets landskap: att han intagit
eller inspärrat vår hufvudstad; att regeringens säte måst förläggas från
hufvudstaden till annan ort i riket; att Riksdagen icke kunde samman¬
komma för beviljande af medel till krigets kraftfulla förande; att vår till¬
varo såsom nation vore hotad; att, för att nyttja skaldens ord,
"Vårt folk, en sårad kämpe lik,
Som re’n af döden känner kölden,
Stod, fäktande på knä, båld skölden".
Tänkom oss vidare, att särskilda kommuner med fosterländsk hängifvenhet
voterade bidrag i en eller annan form till det betryckta fäderneslandets
räddning. Om jag under sådana förhållanden vore min Konungs rådgif¬
vare, skulle jag icke ett ögonblick tveka att tillstyrka gillande af sådana
kommunalbeslut. Jag skulle vidare genom pressen, hvars röst tränger till
samhällets doldaste vrår, ropa till dessa kommuner: “Rätt så, I svenske
män! Genom att handla så som I gören, återgifven I åt Edra efterkom¬
mande de stora föredömen, I ärft af Eldra förtäder.“
Den 1 Mars.
377
Vidare anförde:
Herr Friherre Åkerhielm: Herr Talman, Mine Herrar! När en
interpellation med Kammarens begifvande blifvit framställd och från stats-
rådsbänken besvarad, torde måhända någre anse saken härmed utagerad
och all vidare diskussion derom öfverflödig. Då jag icke dess mindre
tillåtit mig att i denna fråga begära ordet, så må jag förklara, att jag
gjort det, emedan jag icke funnit vår arbetsordnings föreskrifter lägga nå¬
got hinder deremot, hvadan jag föreställer mig, att Herr Talmannen icke
ogillar mitt uppträdande. Jag förmodar äfven, att Kammaren icke skall
misstycka, att jag efter en interpellation fortsätter en debatt, enär vid ett
dylikt tillfälle från sistlidne riksdag ett prejudikat finnes, då nemligen,
sedan Herr Ordförandens i Stats-ötskottet interpellation af Finansministern
blifvit besvarad, en diskussion i ämnet utspann sig, i hvilken tvänne Ko¬
nungens rådgifvare och flere af Kammarens ledamöter deltogo, och då vi¬
dare den ärade representanten från Christianstad var eu af dessa ledamö¬
ter, dristar jag äfven antaga att, under nuvarande förhållanden, på mi¬
nisterbänken _ ingen motvilja finnes emot att, så fullständigt som möjligt, få
den nu föreliggande frågan från olika sidor belyst.
Det förefaller mig, som om af det af Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet afgifna svaromål — och i synnerhet af inledningen till
detsamma — mer eller mindre tydligt framgår, att interpellationsrätten
icke blott för Kamrarne är af stor vigt, utan att densamma äfven bör
gifva Statsrådets Herrar ledamöter ett välkommet tillfälle att inför repre¬
sentationen framlägga den uppfattning af lagarnes stadganden och grund¬
lagens bud, hvilken inför thronen gör sig gällande. Skulle från stats-
rådsbänken en interpellation icke på detta sätt upptagas, så återstode för
den representant, som hyste en annan åsigt än regeringen, och som ej
ville medgifva, att en en gång införd praxis för ett lagbuds tillämpning
alltid är den absolut rätta, ingen annan utväg än att, för att ernå rät¬
telse, begagna den tunga och grymma apparat, som Konstitutions-Utskottet
i thy fall erbjuder, och hvilken jag för min del anser föga lämplig för
det nu afsedda ändamålets vinnande. Här är också nu icke, såsom Herr
Civilministern syntes mig antaga, fråga om en lagförklaring, utan frågan
gäller, efter mitt omdöme, fastmera huru Herr Statsrådet uppfattar
Svenska folkets urgamla rätt att sig sjelft beskatta, sådan denna i 57 §
af Regeringsformen finnes betryggad, hvadan ock föremålet för den nu
framställda interpellationen väl icke torde böra falla tillsammans med de
‘‘obetydliga saker*, angående hvilka Herr Statsrådet förväntade sig att
Kammaren framdeles skulle iakttaga en större varsamhet vid beviljandet
af spörjsmåls framställande. Det af Herr Statsrådet omnämnda votum,
hvarigenom Kammaren vid nästlidne sammanträde medgifvit spörjsmålets
framställande, kan visserligen tydas derhän, som om Kammaren vore föga
intresserad utaf att få denna fråga nöjaktigt utredd, men samma votum
kan äfven bevisa, att 21 § i vår arbetsordning för närvarande icke är så
redigerad, som omständigheterna synas kräfva, att den för framtiden bör
blifva det. Enligt nämnda paragraf är det nemligen nu ej möjligt för
den mening, som önskar framgång åt en framställd interpellation, att på
förhand genom en diskussion närmare belysa motiven för spörjsmålets
framställande.
378
Den l Mars.
Då Herr Statsrådet nämnde, att lian i afseende å kommunallagarnes
tillämpning vid sitt inträde i rådet funnit en utbildad praxis, som af de
sex sista Riksdagarnes Konstitutions-Utskott blifvit lernnad oanmärkt, så,
föreställer jag mig, att lian omnämnt detta såsom ett bevis på huru svårt
det är, både å ena sidan för eu af Ivonu ogens rådgifvare, och å andra
sidan för ett Konstitutions-Utskott att utan ett, lindrigast sagdt, otidigt
begagnande af 106 och 107 §§ Regeringsformen kunna bryta med en så¬
dan praxis, den må nu vara nära nog huru orimlig och oriktig som helst.
Just derföre torde det ock vara af vigt att, då nu en interpellation blif¬
vit framställd och till besvarande från ministerbänken upptagen, en öfver¬
läggning med anledning deraf måtte uppstå, för att dels få frågan från
olika sidor belyst, dels ock lemna Herr Chefen för Civildepartementet
tillfälle att inhemta de åsigter, som i detta ämne numera utvecklat . sig
inom olika delar af landet, och i dag redan äro eller i morgon kunna blifva
förherrskande inom Kammaren.
Då här, såsom jag redan sagt, enligt min tanke är fråga om en
grundlagstollming, och jag af Kammaren erhållit det förtroendet att vara
ledamot af Konstitutions-Utskottet, anser jag äfven Kammaren hafva rätt
att af mig fordra en förklaring öfver huru jag uppfattar den nu omtvi¬
stade 57 § Regeringsformen, och jag har äfven sökt att, efter bästa för¬
måga, bilda mig ett omdöme härom. Denna § har numera tvänne mo¬
ment. I det första förbehålles af ålder svenska folkets sjelf beskattnings¬
rätt åt Riksdagen allena, det sednare åter, som först tillkommit samtidigt
med den nya Riksdagsordningen och efter det de nya kommunallagarne
börjat träda i verket, afser att, i viss män och med vissa inskränk¬
ningar, öfverlemna åt de trängre representationerna, landstingen och
kommunalstämmorna, en rätt att i beskattningsfrågor för egna behof låta
majoriteten binda minoriteten. Det sednare nya momentet medgifver och
lagbinder alltså en menighetsrepresentationernas inskränktare beskattnings¬
rätt, som dock ingenstädes får komma i strid med den i det förra äldre
momentet stadgade allmänna rätten, det är Riksdagens. Det förefaller
mig emellertid, som om nu här mindre vore fråga om första momentet
af denna §, men deremot sfi mycket mer om dess sednare del, som talar
om, huruledes särskilda kommuner må -för egna behof11 sig beskatta, och
sannerligen dessa ord “för egna behof-; de stå här, liksom hvarje bokstaf
i Grundlagen, som ju skall enligt bokstafven tolkas, icke förgäfves, ty de
innehålla en garanti för minoriteten, hvilken, derest majoriteten fattade
ett beslut, som ginge utom den inskränktare representationens kompetens,
då i Konungens höga tolkning af grundlagens bud skall finna skydd och
rättvisa. Skulle nu eu kommun, på sätt Herr Statsrådet antydt, ega rät¬
tighet att befatta sig med icke blott sådana frågor, som beröra dess eget
område utan äfven med dem, som stå utom detsamma, som röra ej längre
kommunens ändamål utan statens, som kunna och böra blifva före¬
mål för Riksdagens pröfning, såsom större väganläggningar, allmänna kom¬
munikationer och rent industriel företag, så synes mig åtminstone detta
stå i tydlig strid med första momentet af denna §, hvaruti uttryckligen
åt Riksdagen förbehålles svenska folkets beskattningsrätt. Jag kan alltså
för min del icke föreställa mig annat, än att, om en kommun fattat be¬
slut om beskattning för industriela företag, hvilka beröra förhållanden
Den 1 Mars.
379
och afse fördelar inom en större och vidsträcktare krets än kommunens,
denna kommun öfverskridit sin befogenhet, enär i sådana fall det tillkom¬
mer landstinget eller Riksdagen att pröfva och fatta beslut. Derföre, och
särskild! med hänsyn till den sträfvan som nu genomgår svenska folket,
att söka^ erhålla eu lämpligare och jemnare röstberäkningsgrund i kom¬
munala frågor än den som för närvarande följes, anser jag det vara an¬
geläget att kommunaliagarnes tolkning och kommunalinstitutionernas ut¬
veckling hädanefter icke må grundas allenast på några års, i min tanke
farlig, praxis, ty då skall med skäl å ena sidan upprepas och åter upp¬
repas, huru den på fyrken stödda majoriteten, såsom måhända hittills skett,
förtrycker minoriteten, samt å den andra sidan åter om per capita¬
omröstningens infördes, sådana särskilda fall framhållas, då hela den jord-
egande delen af kommunens medlemmar icke osannolikt kunde komma att
öfverröstas af dem som lefva för dagen. Det synes mig alltså, som
om denna fråga berör särdeles brännbara ämnen i samhällsutvecklingen,
och derföre val kan vara värd att tagas i öfvervägande. Jag är således
mycket tacksam mot Herr Statsrådet, för det han — om än icke utan
tvekan •— behagat upptaga spörjsmålet till besvarande.
Jag kan ej afsluta detta mitt anförande, utan att dessförinnan fästa
mig vid de värma och fosterländska ord, hvarmed Herr Statsrådet afslöt
sitt föredrag. Äfven jag önskar och hoppas att, om någonsin — det dock
Gud förbjuda — sådana faror, som dem hvarom Herr Statsrådet i en
mörk och dyster skildring talade, komma att hota vårt älskade land, vi
då skola göra alla möjliga uppoffringar för detta lands frälsning; men jag
hemställer derjemte till Kammarens lugna bedömande, huruvida det är
troligt, att, under sådana förhållanden, derest, som Herr Statsrådet nämnde,
Riksdagen vore splittrad, våra härar slagne och vår hufvudstad af fiender
inspärrad, fråga ens kunde uppstå om, att Konungens rådgifvare, under
det måhända någre af dem ännu i en småstad sökte sammanhålla Riks¬
styrelsen, skulle ° ega rådrum nog för att till pröfning upptaga och spilla
en dyrbar tid på sådana ärenden som en kommunalstämmas öfverklagade
beslut i det ena eller andra fallet. För min del tror jag ej detta
vara verkställbar^ ej heller behöflig! ens, tv under så olyckliga förhållan¬
den är det ej mera fråga om den vidsträcktare eller inskränktare kom¬
munen, nej, då får det ej finnas någon minoritet, då framträder individen,
medborgaren, då måste en och hvar utan förebehåll och utan undantag,
på fosterlandets altare nedlägga den yttersta skärfvel! och offra den sista
blodsdroppen.
På grund af hvad jag nu haft, äran yttra skulle jag, likasom repre¬
sentanten för Christianstad vid sistlidne riksdag, vara hugad att föreslå
Kammaren en motiverad dagordning, det enligt min tanke enda rätta sätt
att afsluta en öfver en interpellation uppkommen debatt. Men, liksom
denne Kammarens framstående ledamot förklarade sig rygga tillbaka för
att införa en nyhet, gör jag det af lätt begripliga skäl än mera, och vill
således nu endast såsom min åsigt angifva, att vi lämpligen kunde afsluta
denna öfverläggning med den enkla förklaring, att Kammaren anser 57 §
Regeringsformen innebära tillräcklig garanti mot missbruk af den kom¬
munala sjelf beskattningsrätten.
380
Den 1 Mars.
Herr Grefve Sparre: Den siste ärade talaren har börjat sitt an¬
förande med en förklaring af anledningen till sitt uppträdande i denna
fråga; och då han dervid, bland annat, uttalat sin åsigt vara, att den
ringa majoritet, som visade sig vid voteringen angående tillåtelse eller icke
till framställande af den nu besvarade interpellationen, icke hade sin
grund i bristande intresse, utan — ja, jag vet icke rätt hvari — vill jag
för min del såsom inledning till mitt yttrande i saken tillkännagifva, att
jag, som tillhörde minoriteten, röstade nej, emedan jag fann interpellationen
obehöflig, olämplig, och jag skulle nästan vilja säga absurd. Det gifves
redan så många utvägar att kritisera beslut, som myndigheter och bland
andra Kongl. Maj:t i Stats-Rådet fatta, genom pressen, den allmänna diskus¬
sionen och, hvad särskild! besluten i Stats-Rådet angår, genom Konstitutions¬
utskottet, att det sätt att kritisera eller granska dessa beslut, som skulle
åvägabringas medelst en interpellation, måste vara i alla afseenden för¬
kastligt; och enär vid det tillfälle, då frågan om detta spörjsmål först
förekom, till följd af arbetsordningens föreskrift icke var medgifvet att
yttra sig om dess beskaffenhet samt jag i allmänhet icke är bland dem,
som begagna reservationsrätten, emedan jag gerna söker att under ämnets
behandling redogöra för mina tankar, kan jag icke undgå att nu förklara,
det jag anser den utväg till skärskådande af regeringens handlingssätt,
som interpellationen afser att såsom en nyhet införa i vårt representativa
lif, vara i högsta måtto vådlig. Regeringsformen innehåller, på sätt Herr
Statsrådet och Chefen för Civildepartementet jemväl antydt, uttryckligen
och oförtydbart föreskrift derom, att beslut rörande enskilda frågor icke
få dragas under Riksdagens pröfning. Men jag frågar eder, mine Herrar,
om icke grundlagen öfverträdes äfvenså, derigenom att man i någon fråga,
som ådragit sig en viss uppmärksamhet, söker att under den förklädda
formen af en interpellation göra sig till godo sin egenskap af representant,
för att tvinga regeringen att yttra sig angående de grundsatser, som ledt
densamma vid beslutets fattande, och sålunda tilltvinga sig tillåtelse att
likasom ställa regeringen till ansvar för sitt beslut just i en enskild fråga,
ty om något annat handlar uppenbarligen icke Herr Ehrenborgs inter¬
pellation. Men hvarje myndighets och följaktligen äfven regeringens be¬
slut skall, enligt Sveriges lag, grundas på skäl, och dessa utgöra således
den laggiltiga och rätta förklaringsgrunden för beslutet. De kunna pröfvas
till sin art och sin hållbarhet genom allmänna diskussionen och genom
pressen, men ytterst farligt till sina följder skulle utan allt tvifvel vara
tillkomsten af ett prejudikat, som medgåfve att begagna det här tilltänkta
sättet att ingå i bedömande af sådana regeringens i laglig ordning fattade
beslut, dem man icke tror sig kunna med erforderlig effekt åtkomma an¬
norlunda. Också är jag Herr Civilministern särskild! tacksam för sitt
öppna tillkännagifvande, att han visserligen ville med beredvillighet gå
en af Kammaren uttryckt önskan till mötes, men att han på samma gång
dock reserverade sig mot den åsigten, att det steg han stod i begrepp att
taga skulle kunna tolkas såsom något prejudikat. Den betydliga minoritet
af 79 röster mot 83, som inom Kammaren ogillade interpellationen, torde
också härleda sig från samma uppfattning af en dylik fara, och det är
just detta förhållande jag velat framhålla mot den siste talaren, ty det¬
samma är verkligen här det vigtigaste. Då han sålunda yttrade, att in-
Den 1 Mars.
381
terpellationsrätten enligt hans förmenande lände Kongl. Majrts regering
till mycken nytta, då den erbjöde regeringen ett osökt tillfälle att för¬
klara sina åtgärder, får, enligt min öfvertygelse, detta yttrande icke fattas
så, som. skulle representationen vara på något sätt berättigad att på
denna väg ställa regeringen till ansvar eller, rörande dess beslut i någon
viss fråga, affordra den förklaring beträffande laggrunderna derför.
Densamme värde talaren förmenade vidare, att en under sex år ut¬
bildad praxis gifvit eu viss häfd åt den tolkning af kommunallagarne,
hval om häi vore fråga, och att just afseendet å denna j^raxis hindrat
Konstitutions-Utskottet att derom göra någon anmälan. Jag hoppas, att
så icke är förhållandet. Det må vara möjligt, att inom sagda Utskott
kan finnas någon annan ledamot, hvilken tolkar 57 § Regeringsformen på
samma sätt som han, men hindret förmodar jag dock ligga i sakens na-
tur och icke i sex års praxis, ty jag läser nämnda paragraf på helt annat
sätt än han.. Det är för öfrigt, mine herrar, icke riktigt att här tala om
sex års praxis i iraga om tillämpning af kommunallagarne, Indika visser¬
ligen icke länge varit i verksamhet, men för Indika grundvalen funnits
till långt förut, utan det är en femtioårig praxis, som kan åberopas till
stöd för kommunernas rätt att sig beskatta i och för det ändamål, som
nu åsyftas. Eller hafva vi icke, under den tid, som förflutit, sedan vårt
nuvarande statsskick danades, från år 1809 sett, hurusom kommuner i
mängd med högst betydliga egna uppoffringar vidtagit omfattande åtgärder
till kommunikationsväsendets befrämjande. Hafva vi icke sett, att städerna
i vårt land i mån af sitt läge åtagit sig icke ringa utgifter för anord¬
nandet af hamnar, af torgplatser, af vägar in. in.; och om dessa hamnar
och vägar för samfärdselns befordrande till lands och vatten, dessa torg¬
platser till handelns gagn, om dessa och dylika inrättningar varit ett kom¬
munalt behof, kan jag icke föreställa mig annat, än att äfven anläggandet af
jernvägar måste anses vare ett lika gemensamt behof för kommunen. Eller
för hvilkens räkning är det väl, som en kommun förskaffar sig en jernväg
eller annan kommunikationsled? Skulle det vara för någon annans be-
hof? Eller är.det icke för kommunens eget behof? För min del förmår
jag omöjligen fatta, huru man åt dessa ord: “för egna behof, kan gifva
en sa beskaffad tolkning, att dermed icke skulle afses hvarje sådant än¬
damål, hvars uppfyllande ett kommunalsamhälle såsom sådant anser vara
för sig behöflig!. Herr Civilministern har äfven mycket riktigt sagt, att
orden: “egna behof“ här stå såsom motsats till främmande, det vill sä^a
hvarje annan kommuns behof. Jag ville verkligen so, huru vi skulle stå
oss här i Sverige, om dessa kommuner, hvilka sedan år 1809 vidkänts
ganska ofta rätt enorma utgifter för kommunikationsväsendets tidsenliga
utveckling, skulle sägas hafva gjort det icke för egna behof utan — för
hvilkens behof? Derpå blir den ärade talaren svaret skyldig. Han säger
blott, att med uttrycket “egna behof11 icke kunde menas väganläggningar
och industriela företag. Ja, deruti ligger olyckan i hela hans argumen¬
tation., att han sammanblandat begreppen väganläggningar samt industri¬
ela företag och gjort dem med hvarandra synonyma. Nu låter det vis¬
serligen tänka sig, att en väganläggning är så kostsam, att den icke kan
af kommunen bringas till stånd annorlunda än genom aktieteckning för
ändamålet, men icke gör detta sätt att åstadkomma nödiga medel saken
382
Den 1 Mars.
ovilkorligen till ett industriföretag. Det enkla sakförhållandet är, att
kostnads beloppet måste anskaffas genom frivilliga bidrag, så vida förslaget
skall kunna genomföras, och det kan väl, såsom Herr Civilministern äfven
anmärkt, icke begäras, att menniskor skola, .som man säger, kasta sina
penningar i sjön eller bortskänka de bidrag de lemna, utan de söka na¬
turligtvis att i en framtid, då vägen blifvit upparbetad, draga någon nytta
af sina kapital. Denna omständighet förhindrar således icke, att anlägg¬
ningen är och blir en väganläggning och icke något industriföretag. Vid
dem är vinsten hufvudsaken och i dylikt fall — när fråga är om eu
bryggerianläggning eller något annat likartadt företag, — bär Herr Civil¬
ministern redan tillkännagifvit, att Kongl. Maj:t eget- rätt att upphäfva
ett sådant beslut. Men (ten ärade talaren går i utvecklingen af sin me¬
ning ännu längre och säger, att kommunalstämmas beslut om “väganlägg-
ningar, som han räknar till industriföretagfalla under Riksdagens pröf¬
ning och Riksdagen skulle således, enligt hans förmenande, ega att i dessa
afseenden beskatta svenska folket. Nej, Riksdagen kan lika litet som
kommunen beskatta svenska folket för dessa ändamål, ty i afseende å
dem eger Riksdagen icke bättre rätt än kommunen bär. I fråga om ett
industriföretag bär Riksdagen om möjligt ännu mindre skäl än kommu¬
nen att votera penningar. Jag måste således på det bestämdaste reser¬
vera mig mot en sådan tolkning af det anförda grundlagsbudet, som vill
inrymma åt Riksdagen en dylik befogenhet.
Väl anser den ärade talaren, att, om en väganläggning rörer icke
blott kommunen utan länet och staten, skulle staten och länet kunna be¬
sluta bidrag dertill. Men jag frågar eder, mine herrar, huru skulle eu
kommun kunna anlägga eu jernväg, som icke sammanhänger med ett
större jernvägsnät, och är det icke just den aldra största förmån att den
nya vägen träffar eu jernbana af stor utsträckning. Att bygga vägen
ensam och afskild från andra vägar, skulle väsendtligen tillintetgöra nyt¬
tan för eu kommun af hela anläggningen. I\Tu kan kommunen icke med
effekt och verkan åstadkomma eu jernväg utan att ställa den i förbin¬
delse med andra vägar, och derföre måste densamma, om den skall göra
verkligt gagn, gå utom kommunens område. Det är just denna omstän¬
dighet — att eu jernväg, afslutad inom egna gränser, icke länder till an¬
sedd fördel, utan måste utsträckas längre, hvarigenom åter för anläggnin¬
gen i sin helhet erfordras ett så stort kapital, att det icke kan åstad¬
kommas annorlunda än genom liera kommuners medverkan — det är
detta, som gör det till en nödvändighet att genom aktieteckning anskaffa
medel. Och om, mine herrar, synnerligast i vår tid, då snabba och
lätta kommunikationer äro åt yttersta vigt och, jag ville nästan säga, intet
ämne, utom frågan om vårt sjelfbestånd, ståir högre, emedan det utgör
ett vilkor derför ■— man skulle förhindra kommunerna att med samlade
krafter verka för dessa ändamål, vet jag i sanning icke, hvartill hela vår
beprisade sjelfstyrelse skulle tjena. Ty under en sådan tidpunkt af indu¬
striel och kommersiel utveckling som den nuvarande, är möjligheten att
åstadkomma goda och beqväma förbindelser med den öfriga verlden ovil¬
korligen eu angelägenhet af den aldra största vigt för en kommun och
sjelfva grundvilkor för dess uppblomstring. Herr Civilministern har
också redan så klart ådagalagt, att en jernväg icke är något annat än en
Den 1 Mars.
383
väg, som är bättre, fullständigare, gagneligare än öfriga medel för sam¬
färdseln, att möjligheten af en annan uppfattning endast kan härleda sig
från ett förbiseende af hvad han yttrat. Men just derföre att en sådan
väg är dyrbarare, att dess anläggning fordrar större uppoffringar, hisnar
man och säger, att det icke kan anses utgöra föremål för kommunens
omvårdnad att skaffa sig dessa kommunikationer lika väl som- andra, ty
jag ville just se, om någon skulle våga neka en kommun att underkasta
sig uppoffringar för underhållet af eu vanlig landsväg eller för en hamn¬
anläggning.
Men om eu kommunalstyrelse alltså är berättigad att låta för kom¬
munens räkning anlägga någon annan väg, på det att kommunen icke
skall hållas isolerad från den öfriga menskligheten, torde icke heller
kunna ifrågasättas kommunens rätt att i samma afsigt skaffa sig de
bättre kommunikationer, som jernvägarné erbjuda.
Yi hafva, mine herrar, helt nyligen — det är icke mer än G å 8
år sedan — förvärfvat oss sjelfstyrelsens förmåner; och redan börjar man
att bäfva tillbaka för dem, derföre att de visa sig medföra nödvändighe¬
ten af uppoffringar. Hafva vi icke tillräckligt förtroende till oss sjelfva
och till kommunens eget sunda omdöme, till hvilket Herr Civilministern
dock förklarade, att han för sin del hyste tillit, hafva vi icke detta i så¬
dant mått, att vi anse oss kunna öfverlåta åt dem att bedöma, hvad de¬
ras eget behof krafvel-, utan vilja vi, att regeringen skall vara den, som
bestämmer, om eu kommun skall anse eu föreslagen kommunikationsled
vara för sig behöflig eller icke, då hade vi i sanning aldrig bort förvärfva
oss denna sjelfstyrelse, hvars betydelse och värde vi visa oss sä föga i
stånd att uppskatta. Kommunallagarne äro för öfrigt fullt klara och
tydliga i det tall, hvarom här är fråga, då de bestämma, i Jivilka hän¬
seenden besvär må anföras öfver kommunalstämmas beslut, men dervid
icke antyda något i den syftning, som interpellerandet vidrört.
Vidare liar den värde talaren sagt, att det vore så mycket angeläg¬
nare att nu inskränka kommunernas rätt i detta fall, som vi snart torde
komma till åtskilliga brännbara ämnen i afseende å den kommunala röst¬
rätten. Men den frågan liör ej hit och om detta sätt att tolka lagar kan
man åtminstone säga, att det är af en ytterst vågsam natur. 1 händelse
representationen skulle finna anledning att besluta någon förändring i de
grunder för utöfning af rösträtt i kommunala angelägenheter, som äro i
lag bestämda, så är detta eu sak, hvarvid man får finna sig, men till
dess ett sådant beslut blifvit fattadt, tillämpar Kongl. Maj:ts regering den
lag, som finnes, samt beslutar derefter; och ve öfver regeringen, om den
skulle, derföre att en brännbar fråga finnes, tveka att efterfölja lagen,
sådan den är! Om lagtillämpningen inom Konungens konselj vore sådan,
skulle jag på det högsta beklaga förhållandet, ty då kunde man verk¬
ligen såga, att vi icke hade någon rätt. Jag nämnde, att det vore far¬
ligt att inblanda sådana frågor i en lagfråga, och den ärade talaren har
ock, då han gjorde sig skyldig till detta fel, slagit sig med egna vapen
och visade derigenom, att han sjelf icke var mäktig att skilja en politisk
fråga från en lagskipningsfråga. Jag har icke heller velat förbigå detta
förhållande, enär det utgör det eklatantaste bevis på vådan af sådana mått
och steg, som denna interpellation velat häfda åt framtiden, och emedan
384
I )en 1 Mars.
eljest en annan gång måhända icke skulle komma att felas dem, som vore
sinnade att träda i samma fotspår.
Hvad ändtligen vidkommer den fråga, som den ärade talaren i sin
replik till Herr Civilministern framkastat derom, att om, i händelse krig
uppstode och en fiende trängde in i landet, det hände, att en kommun
underkastades uppoffringar, i sådant fall Konungens råd icke vore i till¬
fälle att pröfva beslutet, ber jag få erinra derom, att en gång skulle väl
med Guds hjelp blifva fred igen, och Kong! Maj:ts regering vore då oför¬
hindrad att upptaga detsamma till pröfning.
Innan jag slutar, kan jag icke underlåta att ännu en gång fästa upp¬
märksamheten å vådan af ett sådant tolkningssätt som den ärade inter-
pellanten och den siste talaren sökt göra gällande, en tolkning, stridande
icke mot 6 utan emot 50 års praxis inom vårt eget land och stridande
derjemte mot praxis i andra länder. Åt allmänna tidningarne se vi så¬
lunda, hurusom i vårt grannland staden Trondhjem nyligen beslutit att
lemna bidrag till en ny jernväg, hvilken icke blott är ansedd att genomgå
Norge, utan äfven att fortsättas inom vårt land. Detta är följaktligen,
för att begagna den sista talarens föreställnings- och uttryckssätt, ett så¬
dant företag, som rör icke en kommun, utan staten, och icke en stat blott
utan jemväl andra stater. Skulle vi nu i närvarande ögonblick, då man
öfverallt i hela verlden med feberaktig ifver sträfvar efter tidsenliga kom¬
munikationer, h vil kas utomordentliga vigt för vår egen utveckling, vi äf¬
ven lärt oss alltmera att djupt känna och erkänna, skulle just i ett så¬
dant ögonblick vi försöka att lägga hinder i vägen för våra kommuners
fria verksamhet i sådan riktning, under det att vårt naboland vinnlägger
sig derom med ifver ocli just genom den af mig nyss omnämnda jern-
vägsanläggningen drager till sig handeln ifrån oss, vore detta i sanning
ett sorgligt minne från 1871 års riksdag, och jag skulle med vemod inskrifva
det på denna riksdags minnesblad. Jag har vid sådant förhållande an¬
sett af största vigt att inom representationen röster höjas mot en så far¬
lig, så för landet menlig tolkning af det anförda grundlagsbudet, hvilket,
rätt tillämpad^ enligt min öfvertygelse, ingalunda gör någon inskränkning
i den kommunala sjelfbestämningsrätt, som vi tillvunnit oss och under 6
§,r — jag vågar tro det — med heder häfdat. Jag antager alltså att
om, på sätt den siste talaren ifrågasatt, vi här skola besluta någon moti¬
verad dagordning, den bör innehålla, att vi funnit Herr Civilministerns
förklaring med anledning af interpellationen i alla afseenden tillfreds¬
ställande.
Herr Hi ert a: En diskussion i ett sådant ämne som det ifråga¬
varande skulle kanhända äfven nu hafva ledt till att trötta församlingen,
såvida vi ej haft fördelen af den särdeles underhållande framställning,
som den siste talaren gifvit oss, och jag skulle således hafva tvekat att
ytterligare öka tiden med att, begära ordet, om jag icke, olika mot honom,
ansåge tillfället lämpligt att leda till någon öfverenskommelse om rätta
tydningen och tillämpningen af den representationen medgifna interpella-
tionsrätten. Grefve Sparre har menat att en sådan diskussion, som den
närvarande, vore — jag vet icke om jag riktigt uppfattade hans yttrande —
olaglig
Den l Mars.
385
olaglig på grund af grundlagens föreskrift att enskilda mål icke må
dragas under Riksdagens pröfning. I detta afseende torde icke be-
hotva svaras annat, än att med ordet “pröfning1* måste menas, att något
mål verkligen tages under pröfning, hvilket förutsätter att något beslut
sedan skall till följd åt denna pröfning fattas; men då intetdera här sker,
så bortfaller den adle Gret vens anmärkning, äfven om detta icke skett genom
llerr Civilministerns liberalitet att besvara den framställda frågan _ en
liberalitet, för hvilken jag tror att Kammaren i sin helhet håller’ honom
rakning. Jag återkommer till Grefve Sparres tolkning af betydelsen utaf
den minoritet, som röstade emot denna interpellation, såsom i hans tanke
absolut bevisande att denna minoritet skulle hafva ansett interpellationen
Olaglig. Jag tror deremot att nämnda minoritet endast ansåg interpella-
tionen öfverflödig, icke olaglig. För min enskilda del anser jag den dock
hvarken olaglig, eller öfverflödig, och skall bedja att få förklara motiverna
, ] denna mening, dem jag hemta! från Konstitutions-Utskottets, af kvil-
ket jag denna riksdag har äran vara ledamot, öfverläggningar just
om dylika, sä till sägandes, granlagenhetsfrågor som den, hvilken nu här
forekomm.it. känder nemligen inom Konstitutions-Utskottet, när der
ommer i fråga att granska det sätt, hvarpå en eller annan föredragande
tolkat en lag, att möjligen hela Utskottet kan finna den gjorda tolkningen
Oliklig, men att densamma likväl egen stöd i en temligen långvarig pre-
cedens från föregående riksdagar, då eu likadan tolkning blifvit lernnad
utan anmärkning. Hur skall Utskottet då göra? Det finner t. ex. att en
departementschef, i allt öfrig! med oväld, skicklighet, nit och drift sökt
att uppfylla sina åligganden, men i ett särskild! fall haft en med Ut¬
skottets Olika och icke till rikets sannskyldiga nytta ledande åsigt om tolk-
mngen af eu lag; hvartill skulle då en anmärkning af Utskottet, enligt
r sådant, särskild! fall leda? Jo till en proposition, som
åt Herrar talman skulle framställas, huruvida Kammaren anser den eller
den chefen för ett departement höra i följd af en sådan anmärkning hos
Kongl. Maj:t anmälas till entledigande. Men ligger det något smult för¬
nuft i att framställa eu anmärkning, som antingen vore blott ett tomt
skuggspel eller ock skulle leda till eu verklig orättvisa? För min del tror
jag det icke, , men deremot tror jag att interpellationsrätten fyller en lucka
i hvad -Regeringsformen uti 106 och 107 §§ icke kunnat stadga, i det den
nemligen ger tillfälle att, utan att man behöfver nämna något särskilt
mål vid namn och underkasta det en egentlig pröfning, bringa tillämp¬
ningen åt en lag under diskussion och derigenom lemna departements¬
chefen, som härvid är närvarande, en ledning för att bedöma hur Riks¬
dagen anser denna lag böra tillämpas. En dylik afsigt torde väl äfven
såsom jag bär föreställt mig, varit egentliga anledningen till Herr Ehren-
borgs interpellation.
For att nu komma till sjelfva saken, så vill jag först fästa uppmärk¬
sam ieten derå, att den gamla föreskriften i 57 § Regeringsformen om
svenska folkets urgamla rätt att genom Riksdagen sig sjelf beskatta måste
afse just en garanti for eganderätten och emot befogenheten för någon
ai™an an Klksdagen att kunna göra intrång i denna rätt. Men då egarule-
ratten ar en af de heligaste rättigheter, så skulle den icke alls kunna,
Riksri. Prat. 1S71. 2 A/d. 1 Band. 97
386
Den 1 Mars.
vidröras, om för samhällets ändamål vore nödvändigt att det skall
finnas någon högsta makt, som egde att för det allmännas räkning göra
det intrång i densamma, hvilket kallas beskattning; och denna befogenhet
har genom grundlagen, som representerar uttrycket af hela folkets vilja
och medgifvande, blifvit lemnad åt majoriteten inom Riksdagen, äfven för¬
de fall, att minoritetens rätt derigenom skulle få, sitta emellan. . Majori¬
tetens beslut måste i följd häraf blifva en maktutöfning, mot hvilken nå¬
gon appell icke kan göras. Detta har man äfven alltid ansett för den
allmänna regeln, här uttryckt genom stadgandet att Svenska folkets ur¬
gamla rätt att sig beskatta utöfvas allenast af Riksdagen, och om ett un¬
dantag sedermera tillkommit, så bör det väl aldrig kunna tolkas extensivt.
När det nu vidare i samma paragraf heter att de af Konungen och Riks¬
dagen gemensamt stiftade kommunallagarne bestämma huruledes särskilda
menigheter må för egna behof sig sjelf beskatta, så ligger i det allmännas
intresse att till skydd för den enskilda eganderätten gifva dessa ord “egna be¬
hof" eu så liten utsträckning som möjligt. Utan att ingå i alla de äm¬
nen, som skulle kunna anses höra under dessa egna behof, vill jag endast
hålla mig till hvad som här utgjort närmaste föremålet för interpellatio-
nen, nemligen väganläggningar. I afseende på dessa vågar jag vara af
olika åsigt mot både Herr Civilministern och Grefve Sparre, hvilkas me¬
ning nog ändock torde blifva af Kammaren tillräckligt uppskattad. När
jag talar om väganläggningar, så måste jag taga i betraktande att dessa
äro ett onus, som af gammalt inom kommunen åligger hvarje jordegare,
och om hvilket således kommunen i sin helhet icke beslutar. Men om
nu kommunen skulle besluta om de vanliga väganläggningarne, så . till¬
hörde dessa kommunens egna behof, under det att tecknandet af aktier i
eu jernväg, som endast har sin ena ändpunkt eller eu sin station i kom¬
munen, är ett industriel! företag, emedan nemligen företagets framgång
beror på huruvida inkomster och utgifter gå ihop, till följd af den större
eller mindre förmågan att upptaga frakter; och vi hafva här mer. än en
o-ång varit i tillfälle att höra huruledes mycket olika meningar finnas i
fråga om huru sådana företag kunna bära sig. Att dessa jernvägar, der¬
före att man åker fortare å dem, skulle tillhöra området af hvad som
bör utgöra föremålet för innevånarnes inom kommunen gemensamma om¬
sorg eller kommunens sjelfstyrelse, såsom Grefve Sparre yttrade sig, vill
jag visserligen icke bestrida, och jag sätter för min del högt värde på
kommunernas rättighet att i dylika fall bestämma öfver sig sjelfva, men
huruvida denna dyrbara rättighet skall bero å en hur långt som helst
utsträckt tillämpning af beskattningsrätten, vill jag lemna osagd!. Det
finnes eu annan del af denna rättighet som skulle kunna utvecklas, nem¬
ligen att det kunde blifva kommunen medgifvet att sjelf tillsätta sin läns¬
man eller välja ordförande i skolrådet o. s. v. I detta afseende har man
dock hittills sökt hålla kommunerna i ett omyndighetstillstånd, som icke
alltför mycket gynnar sjelfstyrelseidéen.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens ticl utan slutar nu med den
förklaringen, att jag anser det här gjorda spörjsmålet om tolkningen af
hvad som tillhör kommunens egna behof, icke hafva varit onödigt, och
att det tvärtom, med den deraf föranledda diskussionen, skall för fram¬
Den 1 Mars.
387
tiden leda till något mera varsamhet än de hittills rådande precedens-
fallen hos regeringen visat.
Herr Carlén: Herr Civilministern motiverade väsendtligen sin åt¬
gärd att ingå i svaromål å denna interpellation dermed, att Kammarens
majoritet genom att villfara Herr Ehrenborgs önskan att få framställa
spörjsmålet gjort detsamma till sitt eget. Då jag tillhörde denna majo¬
ritet, ber jag att för egen del fa protestera mot ett sådant antagande.
Jag finner nemligen icke, att man ovilkorligen behöfver anses gilla en
interpellations syftning och innehåll, derföre att man medgifver dess be¬
handling. Hvarje interpellation innefattar begäran om någon upplys¬
ning och sadant är förhållandet älven med denna, Men bland den
majoritet, som här understödde densamma, funnos säkerligen flere som
sjelfva icke behöfde den upplysning, som niterpellationen afsåg att
åstadkomma, fastän de icke ville förvägra interpellanten möjligheten att
vinna den. För min del egde jag redan förut all den insigt i förhållan¬
det, likasom hvar och en, som det velat, lätteligen kunnat förskaffa sig
samma, ur den prejudikatsamling, söm Herr Civilministern åberopade!
Visserligen ansåg jag, att interpellationen i formelt hänseende var, om icke
olaglig, dock ganska nära derintill; men jag föreställer mig, att i denna
Kammare man icke bör så strängt hålla på formen, att man förbiser den
anaa. som genom denna vill finna ett uttryck. Den diskussion, som nu
egt rum, torde ock hafva bekräftat riktigheten af min åsigt, att interpel¬
lationer hvad man än kan hafva att med skäl anmärka mot framställ¬
ningssättet, . i sjelfva verket ingalunda afsett att åvägabringa någon be¬
gränsning till Riksdagens förmån i den granskningsrätt af kommunala be¬
slut, som Kongl. Maj:t ensam eger att oqvald utöfva, icke ens att fram¬
kalla någon lagtolkning, utan allenast att vinna någon kännedom om ut¬
vecklingen af de grundvalar, på livilka lagstiftningen bär hvilar; och om
sådana anser jag det för min del lända till mycket gagn att Regeringen
och Representationen beredas tillfälle att samspråka. Detta var orsaken
hvarför jag gaf mitt understöd åt interpellantens önskan.
I öfrigt anhåller jag få nämna, att, i händelse Kammaren skulle vilja
besluta en motiverad dagordning, jag icke har något emot att den affat¬
ta® i enlighet med Grefve Sparres förslag, att Kammaren funnit Herr Civil¬
ministerns förklaring tillfredsställande, men dessförinnan skulle jag likväl
vilja hafva för mig klart Herr Statsrådets mening i ett och annat fall.
_ Såsom mig synes, framgår af Herr Civilministerns yttrande, att han
gifvit den lilla kommunen samma rätt som den stora eller landstinget att
besluta angående kommunikationsväsendet. Till en sådan likställighet i af-
seende på befogenheten torde emellertid våra kommunalförfattningar icke
gifva tillräcklig, anledning. Sjelfva uttryckssättet visar i detta hänseende
eu betydlig skiljaktighet. I afseende å de mindre kommunerna bestämmes
sålunda, att de skola ega att fritt vårda sina “gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheterMed hänsyn åter till landstinget, finner jag
icke i författningen samma begränsning af dess sjelf bestämnings- och sjelf-
beskattningsrätt till ordnings- och husliållsmål, som blifvit stadgad för de
förra, Det tyckes, som skulle lagstiftningen hafva velat gifva landstinget
större befogenhet, ty sedan landstingsförordningen såsom föremål derför
Den 1 Mars.
38 8
omnämnt de “allmänna liushållmngsangelägenlietermr, tillägger författnin¬
gen särskildt och uttryckligen — livad som sålunda icke torde kunna an¬
ses inbegripet i dessa angelägenheter — anstalter, som afse kommunika¬
tionsväsendets befordrande. Jag kan också icke finna annat, än att det
vore ganska illa, om inom den lilla kommunen, allenast derföre att eu
kommunikationsled kommit till stånd utmed dess gräns, majoriteten skulle
tillåtas att förtrycka minoritetens åsigter. Jemväl ur synpunkten deraf
att skyldigheten att anlägga och underhålla vägar nu åligger, icke hvarje
medlem af kommunen, utan särskildt jordbruket, visar sig en så beskaf¬
fad tolkning vara mindre riktig, enär den skulle innebära en öfverflytt¬
ning af skattskyldigheten i detta fall på kommunens öfriga innevånare,
som meningen väl icke kan vara att genom en omväg åstadkomma. För
min del har jag visserligen ingenting att invända emot ett sådant resul¬
tat i framtiden, emedan jag önskar att de särskilda bördorna må små¬
ningom aflyftas från jordbruket så mycket som möjligt, men jag betvifla!',
att målet bör på detta sätt befrämjas. Såsom bevis derå, att stor orätt¬
visa kan uppkomma, om man ovilkorligen tillerkänner den lilla kommunens
majoritet rätt i förevarande hänseende, tillåter jag mig nämna ett exem¬
pel. Det kan finnas en kommun, hvilken egentligen idkar jordbruk _ och
redan eger tillräckliga utvägar att afsätta sina produkter, men att inom
kommunen komme att anläggas ett jernförädlingsverk, som behöfde till¬
gång till malm att förarbeta. Skulle det väl vara billigt om idkaren af
denna fabrikation, om han i förening med andra personer lyckades att
bilda majoritet å kommunalstämman, kunde tvinga kommunens öfriga med¬
lemmar att underkasta sig betydliga uppoffringar endast derföre, att en
jernvägsförbindelse skulle på trefnaden af hans industri utöfva ett verk¬
samt inflytande, under det att kommunen i sin helhet icke förmådde att
deraf hemta ett gagn, svarande mot kostnaden. Jag tror icke heller, att
man behöfver draga sådana slutsatser af Herr Civilministerns uttryck
derom, att han skulle tillstyrka Rongl. Maj:ts stadfästelse af majoritets
beslut om sådana jernvägar i allmänhet, som beröra kommunen. För min
del tror jag nemligen, att Regeringen hädanefter som hittills vid hvarje
särkildt tillfälle hör hafva sig öppet och äfven begagna rättigheten att
pröfva, huruvida den ifrågasatta jernvägen verkligen kan anses utgöra en
kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet, och jag bär ännu ej
kunnat finna, att den tillämpning af kommunallagarne, som hittills egt
rum, varit annat än tillfredsställande.
Herr Ehrenborg: I ett för vår tid mycket ömmande ämne väckte
jag en motion, och stödde på många prejudikat min förhoppning att
den skulle af Kammaren till behandling upptagas. Men jag bedrog mig.
Kammaren blef från och med den dagen strängare i formen än någon¬
sin tillförene. Det var nedslående ej blott för min person, som fick vits¬
ord om att väl vilja kringgå, men icke kunna tyda grundlagen utan äfven
och förnämligast med afseende på sjelfva saken som blef undanskjuten.
Jag sökte då en annan utväg att få ämnet å bane, nemligen genom fram¬
ställande af ett spörj smål till Konungens rådgifvare, ett sätt hvarvid jag
så mycket mindre hyste någon betänklighet, som jag utan någon ens den
ringaste lust att göra anmärkning allför väl visste att icke den nuvarande
Den 1 Mars.
389
Regeringen vid tydningen af ordet “gemensamma hushållningsangelägen-
heter“ gått längre än dess föregångare. Spörjsmålet mötte ett lika ovän-
tadt som starkt motstånd. För första gången, tror jag, behöfdes votering,
innan man beviljade begäran om dess aflemnande, och jag var nära att
blifva den förste som fått nej å en sådan framställning. Ännu i dag har
här, till och med från ministerbänken, talats om spörsmål i “oträngdt
måi“, hvarjemte den ärade, om vårt kommunikationsväsende så högt för-
tjente representanten, landshöfdingen grefve Sparre, har sagt att spörjs¬
målet var obehörigt, olämpligt, ja “nästan absurd t”, och han har gått så
långt, att han förklarat detsamma “uppenbarligen icke handla om annat
än en enskild fråga'1 i hvilken jag skulle velat “tilltvinga mig tillåtelse
att likasom ställa Regeringen till ansvar för dess beslut", en beskyllning som
jag icke upptager, utan endast påpekar, såsom utvisande att den ärade
talarens fyrfaldiga gånger omtalade 30-åriga parlamentariska erfarenhet
ännu måtte vara en liten smula för kort. Efter dessa antecedentia är
det icke underligt om den så illa medfarne motionären och interpellauten
tvekat att ännu en gång taga till ordet i denna sak. Men det händer
ibland att den ömtålighet, som i eu fråga visar sig, och det motstånd, den
framkallar, ådagalägga att densamma, oaktadt de brister hvarmed fram¬
ställningen kan hafva varit behäftad, dock varit ett ord i sinom tid; och
da jag anser detta gälla jemväl om den nu förevarande, så hemtar jag
deraf mod att ännu något anföra.
I fråga om hvad nu får och bör sägas, sedan Herr Civilministern af-
gifvit sitt svar, har jag, med min korta parlamentariska erfarenhet, detta
icke fullt klart för mig. Någon replik eller några invändningar, som
skulle kunna anses för ny interpellation, lära ej vara på sin plats. Men
hvad jag tror mig hafva rättighet till är att dels söka gifva några skäl
för flen bestridda befogenheten af spörjsmålet och dels kortligen uttala
mig om hvad af det lemnade svaret vi kunna göra oss till godo.
\id anförandet af skäl för befogenheten af min fråga, vill jag taga
såsom utgångspunkt just det slag af ärenden, som här blifvit mest vidrördt,
nemligen jernvägsfrågor. \ i veta att i många fall beslut blifvit inom
kommunen fattade om understödjande af jernvägsanläggningar, dels i den
form att kommunen upplåtit den mark som erfordrats för en genom dess
område framgående jernväg, och dels sålunda att kommunen befrämjat
företaget genom att ingå såsom delegare i jernvägsbolftget. Vid båda
dessa sätt för understöd har jag, enär lagen saknar all närmare bestäm¬
melse, sökt för mig uppgöra någon grund för tillämpningen af uttrycket
“kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter Jag har sökt upp¬
ställa en efter lagens anda och kommunens betydelse naturlig, ehuru icke
lagstadgad begränsning genom att betrakta saken ur två särskilda syn¬
punkter, nemligen dels efter föremålens lokala omfattning, och dels efter
deras art,
Från den förra synpunkten har jag funnit höra till kommunens ge¬
mensamma hushållningsangelägenheter frågor om understödjande af sådana
föremål,, som falla inom kommunens territorium, och således skulle, med
tillämpning på jernvägsfrågorna, väl upplåtandet af mark åt en genom kom¬
munens område gående jernväg fälla inom ifrågavarande begränsning, men
deremot kommunens ingående såsom intressent i ett bolag för jernväg af
390
Den 1 Mars.
större utsträckning falla utom densamma. Från den sednare synpunkten
åter liar jag funnit hit höra alla föremål som finnas och erfordras inom
hvarje kommun, såsom t. ex. sjukvård, fattigvård, och flera dylika. (Jag
begagnar tillfället att i parenthes tacka Herr Civilministern för den erinran
lian gjorde om undervisningsväsendet, som jag alltförväl vet. tillhörer icke
Herr Civilministern och kommunalstämman, utan Herr Ecklesiastikministern
och kyrkostämman, men som dock drabbar samma kommunalmedlemmar,
och således i sak detsamma.) Till sådana efter arten hvarje kommun till¬
hörande föremål tvekar jag icke att hänföra äfven kommunikationer, såsom
allestädes behöfiiga; och jag kan icke heller gorå någon väsendtlig skilnad
mellan jernvägar och andra vägar. Om jag sålunda uteslutande tager
hänsigt till denna sednare synpunkt, så skulle visserligen kommunens in¬
gående såsom delägare i en jernväg, om ock af den största utsträckning,
kunna anses för en dess gemensamma hushållningsangelägenhet; men da
jag till dm måste afse den förra synpunkten, eller föremålets omfattning,
så har för mig blifvit klart, att ett dylikt intressentskap borde genom
lagen vara stäldt. utom ifrågavarande begränsning. Emellertid hafva icke
desto mindre beslut inom kommuner fattats och fastställts just om kom¬
munens ingående såsom aktieägare i jern vägsanläggning, sträckande sig
vida utöfver kommunens territorium. Jag ar långt ifrån att vilja påstå,
att detta strider emot lagens bokstaf; ty nog kan det med skäl kallas
eu hushållningsangelägenhet. Men betänkom dock följderna och konse-
qvenserna deraf! Kommunen skall här såsom intresserad blifva beroende
af den vinst eller förlust som uppkommer på ett till andra orter sig
sträckande bolagsföretag, den skall årligen betala tillskott eller uppbära
utdelning, sända ombud till bolagsstämmor å den måhända ganska aflägsna
del der jernvägen har sin styrelse; med ett ord, den har inkastat sig i en
verksamhet, alltför vidt omfattande för att öfverensstämma med kommu¬
nens betydelse. Och lcan den, derföre att dessa företag anses afse dess
husliållsbehof, sålunda öfverskrida den naturliga begränsningen för kommun-
ärendenas omfattning, hvarföre skulle den då icke äfven i afseende på
deras art kunna utsträcka hushållningsärendena och dit hänföra frågor
om anslag till hvarje föremål, som kan hafva den aldra afiägsnaste hän¬
syftning å kommunalmedlemmarnes hushållning såsom arbetstagare eller
konsumenter? Äfven ett handelsetablissement, eu qvarnanläggning, ett
bryggeri, eller hvad det vara må i den vägen, uppfyller ett i hvarje kom¬
mun förevarande husliållsbehof, och kan, såsom fallande inom kommunen,
med ännu mera skäl räknas till gemensamma hushållsärenden an jern-
vägarne, helst, såsom af den siste talaren erinrats, lagarne för den mindre
kommunen icke särskildt upptaga kommunikationsfrågorna såsom sådana.
Följden blir naturligtvis, att i dylika beskattningsfrågor, liksom nu för
jernvägsanläggningarne, eu majoritet, som icke blott delar det intresse af
en kommunalbeskattning, hvilken kommer alla medlemmarne till godo, utan
som, i egenskap af industri-idkande eller företagets anläggare, är särskildt»
intresserad, skall, med den öfvervägande rösträtt den inom kommunen kan
ega, tvinga minoriteten att för ändamålet tillskjuta medel; ett missbruk
hvaremot man icke har tillräckligt korrektiv i föreskriften om myndig¬
heternas medgifvande för upptagande af lån eller beslut om längre tids
taxeringar, enär en majoritet kan, utan behof af sådant medgifvande, be¬
Den 1 Mars.
391
sluta uttaxeringar för kortare tid än fem år. Det ‘synes mig sålunda vara
obestridligt, och är äfven obestridd att denna konseqvens talar för att
kommunernas ingående såsom delegare i jernvägsföretag måste anses vara
ett något väl långt tage tsteg, äfven om man icke skulle vilja erkänna, att ett
dylikt deltagande i och för sig sjelft ligger utom gränsen för kommunens
gemensamma hushållningsangelägenheter. Då så är och då lagens bokstaf
icke kan anses lägga hinder hvarken för det ena eller ändra, samt då en
lagförändring eller lagförklaring är så aflägsen, att den icke skall kunna
vinna tillämpning på minst 1V2 år; är det då, mine Herrar! när i våra
dagar eu oaflåtlig verksamhet i landets alla delar egen rum för att samla
deltagare i jernvägsanläggningar, samt naturligtvis de, som verka för dessa,
kunna lättare åtstadkomma ett behöfligt kapital, om de ega att tvinga en
motvillig och ointresserad minoritet, än om de på den naturliga och efter
min uppfattning riktiga vägen med sig förena endast den villiga och af
föremålet intresserade majoriteten; år det då -- jag hemställer det till en
hvar ibland eder — underligt, om här uti representantkammaren en röst
höjer sig för att dels påpeka den just i dessa tider bekymmersamma
saken och dels, med den största respekt för principiel stränghet i formen,
framställa, icke en anmärkning, utan en trängande fråga, sålunda motive¬
rad och uttryckt, att, som vi befara att, utan begränsning af vare sig
ärenden eller rösträtt, konseqvenserna af hvad som sker blifva för oss
outhärdliga, så behöfva vi från Kongl. Maj:ts regering en förklaring an¬
gående det förflutna, hvilken, om den blir tillfredsställande, skall lugna
oss, men hvilken deremot i annat fall skall öfvertyga oss om nödvändig¬
heten af en snar lagförändring; och derföre vända vi oss till Kongl.
Maj:ts regering med en ödmjuk begäran: säg oss efter hvilka grunder —
eftersom någon begränsning icke är i lagen gifven — I hafven fattat
Edra beslut? Är denna fråga obehörig och olämplig, är den ett missbruk
af interpellationsrätten eller en absurditet, såsom man säger? Jag lian
icke vidgå det.
Hvad beträffar Herr Civilministerns svar, så anser jag det icke till¬
höra mig att derom uttala något omdöme; men jag har genom dess inne¬
håll stärkts i förvissningen, om att hvarken Kammarens medgifvande af
spörjsmålets framställande eller det afgifna svaret skall medföra de vådor,
som den förste ärade reservanten i lördags förespeglade. Särskilt kar
jag lagt märke till Herr Civilministerns förklaranden, att egentligen indu-
striela företag icke vore kommunens sak, att' kommunen icke eger rätt att
beskatta sig sjelf för att tillfredsställa andra kommuner, att eu aflägsen
jernväg icke tillhör kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter,
samt att kommunen icke eger rätt anticipera på framtiden för tillfreds¬
ställandet af ögonblickets behof. Jag hembär min tacksamhet till Herr
Civilministern äfvensom till dem, som understödt spörjsmålets befogenhet;
och till de många motståndarne, hvilka uppgå till den höga siffran af'
79, uttalar jag den förhoppning, att flera af dem, genom följderna af
hvad uu passerat, skola komma till samma erfarenhet, som jag under en
50-årig lefnad i flera fall och sednast vid motionens tidiga begrafning
vunnit, nemligen att det icke alltid är lyckligast att få sin egen vilja
fram.
392
Den 1 Mars.
Herr Asker: Det är med en viss tvekan jag anhållit om ordet i
denna fråga, dels derföre att öfverläggningen, i min tanke, redan alltför
länge fortgått, och dels derföre att diskussionen i detta ämne icke gerna
kan leda till något egentligt resultat; men då jag var en. bland reservan¬
terna mot beslutet, hvarigenom Kammaren biföll att spörjsmålet finge
framställas, och 21 § i Kammarens arbetsordning lade hinder i vägen för
att då angifva skälen, hvarföre jag ansåg mig icke kunna understödja
interpellationen, så vill jag nu i största korthet redogöra, hvarföre jag för
min del icke kunnat instämma med interpellanten. Man skulle till stöd för en
sådan åsigt kunna åberopa åtskilliga grundlagsparagrafer, men jag vill in¬
skränka mig till att framhålla blott en enda, nemligen 90 § Regeringsformen :
•‘Under Riksdagens, dess Kamrars eller Utskotts öfverläggningar och pröfning
må icke uti något annat fall, eller på något annat sätt, än grundlagarne
bokstafligen föreskrifva, komma frågor om regerings- och domaremakternas
beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden, eller verkställigheten af någon lag, författning- eller inrätt-
ning“. Jag vill visserligen icke göra gällande den mening, att den ärade
interpellantens framställning alldeles bestämdt strider mot denna 90 §,
men jag vågar likväl påstå, att den innefattar ett sätt att kringgå samma
paragraf, och jag vill med anledning deraf erinra om ett gammalt ord¬
språk: “Det är blott första steget, som kostar“; har man tagit det, så
tar man snart det andra. Jag befarar, att man på detta sätt så små¬
ningom rubbar de hörnstenar, som uppbära grundvalarne till vår konsti-
tutionela byggnad, och jag önskar derföre lifligt att dylika spörjsmål icke
måtte hädanefter framställas.
Under den diskussion, som nu egt rum, har man sagt: “låtom oss
icke så strängt fasthålla vid formen, utan låtom oss fast heldre med en
■frisinnad tolkning af grundlagens ord ställa så till, att den representant,
hvilken önskar erhålla en upplysning, måtte kunna dervid begagna sig af
den utväg, interpellationsrätten erbjuder11. Jag anser likväl, att en sådan
uppfattning icke är välbetänkt. Hvarje tolkning, som afviker från grund-
lagarnes ordalydelse, är enligt mitt omdöme ett vådligt afsteg, som leder,
icke till en hållbar och betryggande, utan till en osäker och vacklande
uppfattning af våra samfundsförhållanden.
Den talare, som hade ordet näst efter herr Statsrådet och Chefen
för Civil-departementet, yttrade sig för behöfiigheten att omredigera 21 §
i Kammarens arbetsordning. Jag delar denna åsigt. Den här förda
diskussionen har, i min tanke, ganska klart ådagalagt, huru nyttigt och
gagneligt det skulle hafva varit, om en diskussion fått ega rum, innan
Kammaren fattade sitt beslut, huruvida spörjsmålet finge framställas.
Interpellationen hade då kunnat regleras inom en fullkomligt grundlags¬
enlig begränsning; och jag tror att det i allmänhet skulle lända till nytta,
om det stode Kammaren öppet att taga i öfvervägande, huruvida ett spörjs¬
mål är så affättadt, att grundlagen icke hindrar dess framställande.
Det må jemväl tillåtas mig anmärka att, om det medgifves en leda¬
mot af Kammaren att framställa spörjsmål, så beskaffade som detta, så
har hvarje annan ledamot samma rätt, och jag hemställer, hvart skulle
det taga vägen, om litet hvar började interpellera i frågor, hvartill an¬
ledning kunde hemtas från beslut, som Kong!. Maj:t meddelat än i ett.
Den 1 Mars.
393
än i ett annat ärende. Den tid, som är tillmätt för Riksdagens arbete,
skulle icke på långt när räcka till, om en sådan praxis gjorde sig gäl¬
lande.
Den talare, jag förut antydt, yttrade äfven, såvidt jag rätt uppfat¬
tade hans ord, att en fråga om anslag, hvilken varit föremål för Riksda¬
gens pröfning men icke vunnit Riksdagens bifall, skulle derefter ej kunna
af kommunen upptagas till behandling. Om detta verkligen var den ärade
talarens åsigt, så vill jag nämna, att jag icke obetingadt kan godkänna
ett så beskaffadt förklarande. En af Riksdagen behandlad fråga kan vara
af den beskaffenhet, att den har ett stort inflytande på en kommuns fram¬
tida utveckling, och jag hyser icke det ringaste tvifvelsmål om kommunens
behörighet att upptaga eu sådan fråga till pröfning och afgörande, äfven
om densamma derförinnan blifvit af Riksdagen utslagen. Man har under
diskussionen yttrat stridiga äsigter angående betydelsen af kommunernas
pröfnings- och beslutanderätt. Denna rätt, som tillhört svenska folket i
århundraden, har under de sednaste tiderna blifvit ännu mera befästad
genom kommunallagarne; om man nu skulle försöka att åstadkomma ut¬
färdande af en omyndighetsresolution. hvarigenom svenska folkets pröfnings-
och beslutanderätt i någon mån inskränktes, befarar jag, att man snart
finge höra helt andra rop inom våra landamären och spörsmål af helt
annan kraft och betydelse framställas än det, hvilket i dag sysselsatt
denna Kammare.
Man må icke sammanblanda frågan om kommunens pröfnings- och
beslutanderätt med frågan om rösträtten. Låtom oss ändra den sednare,
så att densamma blir, så vidt ske kan, rättvis och betryggande, men vak¬
torn oss från någon slags inkräktning på folkets rätt att, inom lagens
gränser, fritt besluta i kommunala angelägenheter. Denna rätt har en
högre betydelse för våra sociala förhållanden än man i allmänhet med-
gifver och bör derföre i sin grund och till sina verkningar bevaras i gäl¬
lande kraft.
Herr Sjöberg: Då nu ifrågavarande spörsmål framställdes af Herr
Ehrenborg, tog jag mig friheten att begära frågan om detsammas behand¬
ling på bordet, emedan jag ansåg det vara af vigt, att Kammarens leda¬
möter lemnades tillfälle att, innan ärendet afgjordes, om spörjsmålets in¬
nehåll taga en närmare kännedom, än den blott ytliga uppfattning af
detsamma, Kammaren kunde hafva erhållit vid spörjsmålets uppläsande.
Då ärendet sedermera förekom till afgörande, det vill säga, då beslut
fattades, huruvida spörjsmålet finge framställas eller icke, hörde jag till
antalet af dem, hvilka röstade nej, såsom äfven kan inhemtas af den re¬
servation till protokollet, jag tillika med många andra ledamöter i Kam¬
maren mot beslutet nedlagt. Jag kan icke neka — jag säger det upp¬
riktigt — att jag helst skulle hafva sett, att Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet funnit sig föranlåten att icke besvara detta spörjsmål.
Efter min uppfattning är detta otvifvelaktigt ett precidensfall; — men
jag är Herr Statsrådet tacksam, för det han, då han ingick i besvarande
af spörjsmålet, uttryckligen tillkännagaf, att detta icke finge anses såsom
ett precidensfall från regeringens sida.
394
Den 1 Mars.
Kammarens ledamöter torde erinra sig, att interpellationsrätten här
■vid våra riksdagar eller speciel i denna Andra Kammare, — ty uti
Första Kammarens arbetsordning finues icke någon sådan rättighet den¬
nes medlemmar uttryckligen förbehållen, — tillkommit, icke på grund af nå¬
got derom framstäldt anspråk från representationens sida, utan såsom en
skänk från regeringen i följd af ett förklarande af dåvarande Justitie-
statsministern, hvilket föranledde det särskilda Utskott, hvilket hade sig
uppdraget att utarbeta arbetsordningen för denna Kammare, att deri
intaga ett stadgande, hvarigenom afsågs, å ena sidan, att tillmötesgå de
billiga anspråk, som i Kammaren kunde göras på ett, att jag så må säga,
modererad t begagnande af interpellationsrätten och, å andra sidan, ett
tillkännagifvande, att regeringen från sin ståndpunkt ville medgifva en
sådan rättighet. Här har under den diskussion, som uppstått efter det
Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet hade ordet, förekom¬
mit åtskillig lagtolkning. Jag kan åtminstone icke finna annat, än att
hvarje anförande i ämnet med undantag af den talares, som sednast hade
ordet, innefattat dels mer eller mindre vidlyftiga anvisningar, huru det
ifrågasatta stadgandet i kommunallagen borde tolkas, och dels jemförelse
mellan detta stadgande och den paragraf i Regeringsformen, som under
diskussionen flere gånger åberopats. Om nu denna lagtolkning ledt till
någon utredning af hithörande förhållanden, lemnar jag derhän, ehuru
sådant vore att önska, särdeles om Chefen för Civil-departementet deraf
hemtat någon nytta för framtiden, hvilket jag dock på det högsta be-
tviflar. Och jag kan icke underlåta att uttrycka den mening, att, i hän¬
delse Kammaren framdeles skulle bevilja framställandet af dylika spörs¬
mål som det ifrågavarande, sådant vore ett obehörigt begagnande af
interpellationsrätten; och då jag vidare anser, att denna rätt är för dyr¬
bar att missbrukas, har jag trött mig böra afgifva en protest emot en
sådan uppfattning af densamma, som i förevarande fall gjort sig gällande.
Jag vill icke längre upptaga tiden, utan slutar med att uttala den lifliga
förhoppning, att det måtte vara både första och sista gången, då en så¬
dan fråga, som den nu afhandlade, varit å bane.
§ 4.
Vid nu förnyad föredragning bordlädes för andra gången Stats¬
utskottets utlåtande N:o 13.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets memorial N:o 6, angå¬
ende verkställd granskning af Riksbankens tillstånd och förvaltning.
§ 6.
Förekom till afgörande Banko-Utskottets utlåtande N:o 7, i fråga
om bankovinsten.
Den i Mars.
395
Vid punkten 1 anförde \
Herr Carl Isak Bengtsson: Visserligen anser jag, att en del af
bankovinsten bör anvisas till Riksgälds-koiitoret för statens allmänna behof,
men då jag derjemte tror, att den ringa del deraf, som reservanterna
ansett böra reserveras för bankens egna ändamål, icke skulle synnerligen
underlätta uppgörandet af statsregleringen, men deremot ganska mycket
bidraga till bankens konsolidering, så yrkar jag bifall till det af reser-
vanterne framställda förslag.
Herr Lyttkens: Jag anser mig icke behöfva här närmare angifva
de skäl och motiv, som föranledt Banko-Utskottets ledamöter från denna
Kammare att reservera sig mot Utskottets beslut, ty dessa skäl äro de¬
samma som vid föregående riksdagar blifvit så ofta upprepade. Dessa
skäl förringas icke heller, enligt min åsigt, deraf att bankovinsten är i
år mindre än den vanligtvis brukar; och jag inskränker mig till att an¬
hålla, det Herr Talmannen ville framställa proposition å Herr Witts för¬
slag att af 1870 års bankovinst 75 procent måtte anvisas åt statens all¬
männa behof och de återstående 25 procent reserveras för bankens egna
ändamål.
Herr Hans Larsson: Jag har i min i ämnet väckta motion före¬
slagit, att endast en tredjedel af bankovinsten årligen måtte till Riks¬
bankens konsolidering fä användas. Detta har jag gjort, visst icke eme¬
dan jag anser en tredjedel af bankovinsten för ändamålet vara tillräck¬
lig, då jag helst skulle se att den i sin helhet förbehölles banken, utan
emedan jag trodde att min motion lättare skulle vinna framgång, om jag
framställde mitt yrkande i den form jag gjort. Då jag emellertid nu
finner, att Banko-Utskottet afstyrkt min motion, inskränker jag mig till
att yrka bifall till det af reservanterne framlagda förslaget och anhåller,
att Herr Talmannen behagade å detta mitt yrkande framställa pro¬
position.
Herr Hseggström: Vid genomläsande af nu förevarande betän¬
kande väcktes min synnerliga förvåning, då jag af detsamma inherntade
det beaktansvärda förhållande med bankovinsten, att densamma under år
1870 nedgått med icke mindre än cirka 18 procent af hvad den utgjorde
år 1869: och det förundrade mig, att icke Banko-Utskottet redogjort för
orsakerna till denna bankovinstens betydliga minskning. Det är visserli¬
gen bekant, att, till följd af sistlidne Riksdags beslut, räntan å de lån,
som ur handels- och näringsdiskontfonden beviljas, numera icke förskotts¬
vis erläggas, utan först då lånen inbetalas, men ehuru detta i någon mån
torde inverka på bankovinstens belopp, kan det icke utgöra, den egent¬
liga orsaken till vinstmedlens betydliga minskning, då beslutet endast
verkat under de sednare månaderna af året 1870. Om man slår upp
Banko-Utskottets utlåtande N:o 1 vid denna riksdag, sidan 32, finner man,
att medelräntan å de under år 1870 utgångna lån varit öfver 5 procent,
och då är det svårt att fatta anledningen till att bankovinsten nedgått
396
Den 1 Mars.
så mycket, som det skett. Det vore derföre önskligt, om någon af de
Herrar ledamöter i Kammaren, hvilka med bankens angelägenheter när¬
mast hafva att skaffa, ville lemna upplysningar i detta hänseende.
Beträffande frågan om bankovinstens användande är jag i denna del
af enahanda tanke som i fjol och föregående år och får på grund deraf
yrka, att Kammaren med - afslag å Utskottets hemställan måtte bifalla
hvad reservanterne i ämnet föreslagit.
Herr Lyttkens: Jag torde få upplysa den ärade talare, som sist
hade ordet, att bankovinstens minskning till eu del uppkommit derige¬
nom, att, då räntan å omsättningslånen numera först erlägges, när lånen
inbetalas, ränta å en del sådana under nästlidet år beviljade lån icke in¬
flyter förrän under innevarande år. Om man emellertid tager i betrak¬
tande, att bankens grundfond uppgår till 25,000,000 R:dr, då måste hvar
och en erkänna, att den afkomst staten har af detta stora kapital är be¬
tydligt mindre än man kunde påräkna. Enligt min tanke härleder sig
denna så ringa vinst man skördar af Riksbanken deraf, att allmänheten
ofta, med förbigående af Riksbanken, vid sina affärer anlitar andra bank-
inrättningar; ja! att till och med åtskilliga förvaltande verk vid sina
penningetransaktioner, såsom vid inköp af postremissvexlar med mera dy¬
likt, heldre vända sig till andra inrättningar än till Riksbanken. Då jag
icke kan inse orsaken till detta de förvaltande verkens beteende, helst
man ju kan pretendera, att, då dessa verk röra sig med folkets pennin¬
gar, de äfven skola låta den vinst, som af dessa penningar kan uppstå,
heldre tillfalla en statens inrättning, såsom Riksbanken, än att dermed
rikta enskilde, så tager jag mig friheten uttrycka den önskan, att någon
åt Herrar Bankofullmäktige behagade lemna upplysning om anledningarne
till berörda missgynnande förhållanden, om skälet möjligen kan ligga i eu
felaktig organisation af Riksbanken, göromålens tröga gång eller något
dylikt, som vållar, att allmänhetens förtroende till banken minskats.
Herr C. A. Jönsson: Det är med eu viss tveksamhet, som jag be¬
gärt ordet i denna fråga, då jag finner, att Utskottet afslagit min i äm¬
net väckta motion, att en tredjedel af Riksbankens under år 1870 upp¬
lupna vinst skall förbehållas åt Riksbanken. Då nu emellertid så skett, att
min mening icke vunnit framgång, får jag förena mig med dem, hvilka
emot Utskottets beslut reserverat sig och yrkat, att eu fjerdedel af banko-
vinsten måtte för uppgifna ändamålet användas. Jag anhåller således
om bifall till det af af nämnde reservanter framlagda förslag.
Herr Uhr: Jag kali icke annat än äfven nu framhålla, hvad jag
vid flera tillfällen förut yttrat, nemligen att det vore önskvärdt, att
Riksdagen eu gång för alla bestämde, att Riksbanken måtte få behålla
någon viss andel af sin vinst, på det vi kunde få slippa att år ut och
år in diskutera detta så mycket afhandlade ämne. Nu Hafva de, som
reserverat sig emot Utskottets beslut, föreslagit, att eu fjerdedel af 1870
års bankovinst måtte bibehållas för bankens egna ändamål, och som jag
anser detta förslag lämpligt, förenar jag mig uti hvad reservanterne så¬
lunda hemställt, under uttryckande tillika, af den önskan, att ett beslut
Den 1 Mars.
397
i enlighet dermed måtte fattas, gällande ej allenast i fråga om använ¬
dandet af 1870 års bankovinst, utan äfven allt framgent, och således
den grundsats fastställas, att 25 procent af vinstmedlen för bankens räk¬
ning hvarje år afsättes.
Herr Jonas Jonasson: Utskottet har såsom skäl för sin hemstäl¬
lan, att hela den år 1870 upplupna bankovinsten måtte till statens all¬
männa behof användas, anfört, att utgifterna för dylika behof synas på¬
kalla, att de tillgångar, staten redan eger, för detta ändamål främst tagas
i anspråk. Ilet skulle vara särdeles önskvärd t, om Utskotten ville taga
för princip att utgå från eu sådan motivering vid afgörande af sådana
anslagsfrågor, som icke äro förmånliga för det allmänna. Hvad åter det
ärende angår, som nu föreligger till afgörande, tror jag. att det belopp af
bankovinsten, reservanterne föreslagit böra förbehållas Riksbanken, alltför
litet inverkar på det stora hela vid statsregleringens uppgörande, för att
man af den orsak, att detta belopp erfordrades för statens allmänna be¬
hof, skulle taga sig anledning att utslå berörda förslag. För min del
yrkar jag, att hvad reservanterne hemställt måtte af Kammaren god¬
kännas.
Herr Carl I tvär sson: Jag har begärt ordet egentligen med an¬
ledning deraf att en talare i sitt anförande ställde en slags uppmaning
till bankofullmäktige att redogöra för orsakerna, hvarför bankovinsten
under år 1870 icke uppgått till samma belopp som under år 1869. Det
kunde väl kanske tillhöra bankofullmäktige att derom lemna upplysning;
men jag tror, att orsakerna till berörda förhållande med bankovinsten
ligga så nära till hands, att desamma för en hvar, som med någorlunda
öppna ögon ser sig ikring, lätt kunna upptäckas. Jag vill det oaktadt, i
följd af samme talares uppmaning, i största korthet angifva hvad som
hufvudsakligast vållat bankovinstens minskning. Främsta och förnämsta
orsaken är naturligtvis den, att under goda år, såsom det nästföregående,
låneanstalterna anlitas mindre än eljest under mindre goda år, och är
det ju klart, att under sådana förhållanden inkomsterna blifva mindre
för dem som idka lånerörelse; så äfven för Riksbanken. Den andra or¬
saken till anmärkta förhållandet torde vara, att i Riksbankens omedelbara
närhet finnas en mängd enskilda låneinrättningar, och att åtminstone de
af allmänheten, som i samma inrättningar äro delegare, vid sina penninge-
transaktioner begagna sig af samma inrättningar och ej af Riksbanken, ty
den enskilde ser vanligen mera på sin egen fördel än på det allmännas.
Detta hvad angår bankovinstens minskning. Hvad åter beträffar en annan
talares till bankofullmäktige framställda fråga om anledningen, hvarför de
förvaltande verken icke vid sina penningeangelägenheter vända sig till
Riksbanken utan till enskilda bankinrättningar, så kan jag derom icke
lemna annan upplysning än att från Riksbankens sida icke möter något
hinder för embetsverken att dit förlägga sina penningetransaktioner; och
får jag hänvisa den ärade talaren att för vinnande af närmare upplys¬
ningar i detta hänseende vända sig till de förvaltande verken sjelfva.
Hvad slutligen vidkommer bankovinstens användande, får jag till¬
kännagifva, det jag delar deras åsigt, som yrkat att 25 procent af samma
398
Den 1 Mars.
vinst böra reserveras för Bankens egna behof. I)å man medgifver, att Banken
får utgifva 30,000,000 R:dr i sedlar utöfver den metalliska valutan, före¬
ställer jag mig såsom särdeles lämpligt, om Bankens reservfond kunde
ökas så, att deri jemte grundfonden komme att uppgå till sistnämnda be¬
lopp: och för vinnande af detta ändamål är ju bästa utvägen att spara
något af bankovinsten hvarje år. Alla framställningar i denna riktning
hafva dock år från år eu längre tid visat sig fruktlösa, och jag befarar,
att den åsigt jag i likhet med flere andre ledamöter i Kammaren i äm¬
net uttryckt icke heller nu har utsigt att vinna Riksdagens bifall. Jag
har det oaktadt velat uttala mig i ämnet, emedan jag anser, att, då man
eu gång kommit till en bestämd öfvertygelse i eu sak, man bör hålla fast
dervid och, oaktadt det motstånd man kan få röna, fortfarande kämpa
för densamma, i den förhoppning att man slutligen skall uppnå det mål
man tänkt sig såsom det rätta.
Herr Ola Månsson: Såsom det synes af föreliggande betänkande,
så har halfva antalet af Utskottets ledamöter haft den lyckan och turen
att diktera Utskottets beslut att hela bankovinsten skulle utgå till statens
allmänna behof, under det att den andra hälften af ledamöterne måst åt-
nöjas med att reservera sig mot detta beslut. Bland desse sednare är
äfven jag; och då det, enligt min öfvertygelse, vore nyttigt, om Banken
finge behålla nu föreslagna 25 procent af vinstmedlen, och någon svårig¬
het vid statsregleringen härigenom helt visst icke uppkomme, så yrkar
jag att berörda 25 procent måtte reserveras för Bankens egna ändamål.
Herr Dufva: Då här blifvit framställd en uttrycklig uppmaning
till bankofullmäktige att redogöra för anledningen till den stora skilnaden
i vinstmedlens belopp år 1869 och år 1870, vill jag icke underlåta att,
så vidt ske kan, efterkomma denna maning. Skilnaden härrör af åtskilliga
ganska giltiga orsaker, såsom dels sistlidne Riksdags beslut att räntan å
en del lån, der densamma förut afdragits då lånet utgått, skulle erläggas
först när lånet inbetaltes; dels att under år 1870 större belopp blifvit
förda inom linien och således från tillgå,ngarne afföraa än under 1869;
dels att under år 1870, till följd af den goda penningetillgången, en
lägre räntefot varit gällande; samt dels slutligen att de goda tiderna och
den ymniga penningetillgången verkat derhän, att eu betydlig del af
Bankens medel icke kunnat utlånas. Bästa beviset _ på ställningen i detta
afseende är att lånen från allmänna diskontfonden icke blott genast efter
beviljandet utbetalts, utan att här vid diskontkontoret ett växande be¬
lopp lemnats obegagnadt, så att för närvarande omkring tre fjerdedels
million af nämnda fond icke äro utlånta. Allt detta har naturligtvis bi¬
dragit till att bankovinsten blifvit mindre än föregående år.
En talare har efterfrågat orsaken hvarför åtskilliga förvaltande verk
icke vända sig till Riksbanken vid deras transaktioner, särdeles vid inköp
af postremissvexlar. Jag kan icke så noga redogöra derför, och vill erinra
att det ibland kan vara lättare att fråga än svara. Men då i samman¬
hang dermed blifvit frågadt om förhållandet förorsakades af ett trögt
maskineri inom Riksbanken, anser jag mig kunna försäkra att något så¬
dant hinder icke förefinnes. Jag vet visserligen, att Riksbanken icke an¬
Den 1 Mars.
399
litas i sådana fall, der den borde anlitas; och orsaken härtill är tilläf¬
ventyrs icke alldeles okänd. Här torde dock1 vara nog att erinra om det
allmänt kända förhållande, att styrelsen för Riksbanken icke har lika fria
händer för åtgärder, som afse att draga till sig affärer, som andra bank¬
styrelser.
Herr Törnfelt: Utskottet synes mig i förevarande fäll vilja till¬
styrka Riksdagen att hushålla på samma sätt som en daglönare. Dennes
familj ökas, men hans inkomster förblifva desamma som förut; och rikets
folkmängd förökas äfvenledes, men Bankens kapitaltillgång vill man icke
förstärka, ehuru alla affärsgrenar allt mer och mer utvidgas och erfordra
penningar. Men det ligger i penningeintressets fina smak att genom se-
delutgifvande privatbanker skära guld med täljknifvar, och sedan man
skurit den ena fickan full med guld, skall man nog stoppa jordegendo-
marne i den andra. Och hurudant skall det allmänna tillståndet i lan¬
det blifva sedan? Om Riksbanken icke har tillfälle att låna ut sina pen¬
ningar och sålunda icke får någon synnerlig vinst, så är detta lätt af¬
hjelpa genom att inskränka privatbankernas verksamhet, och nödvändig¬
heten häraf torde vara uppenbar.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag med den modifikation deri,
att det måtte en gång för alla bestämmas, att 25 procent af vinstmedlen
reserveras för Bankens egna ändamål.
Öfverläggningen var slutad. Efter det att propositionen på bifall till
Utskottets hemställan besvarats med nej, gafs dernäst proposition på bifall
till det förslag, som innehölls i den vid utlåtandet fogade reservationen.
A denna sednare proposition svarades med öfvervägande ja, och hade alltså
Kammaren, ined utslag å Utskottets hemställan, beslutit, att af 1870 års
bankovinst 75 procent skola anvisas åt statens allmänna behof och de
återstående 25 procent reserveras för Bankens egna ändamål.
Hemställandet i 2: är a punkten.
Bifölls.
§ 7.
Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 3 (i samlingen N:o 12) i fråga om kronobrefbäringen.
Herr Johan Jönsson: Jag har icke begärt ordet för att söka
utverka Kammarens bifall till min motion, men jag vill ändock — på
samma gång jag bifaller Utskottets hemställan — påpeka vigten och de
störa fördelarne af det förslag jag framställt, och jag önskar att Rege¬
ringen täcktes för nästa Riksdag framlägga proposition i detta ämne.
Min förhoppning, att legostadgan måtte ändras i det af mig angifna syftet,
anser jag vara desto mera välgrundad, som Utskottet sjelft förklarat att
det anser en sådan förändring vara önskvärd.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
400
Den 1 Mars.
Likaledes bifölls samma Utskotts utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o
13) i anledning af väckt motion om ändring i nu gällande legostadga.
§8.
Anmäldes inkomna ärenden:
Lag-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 1,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till författ¬
ning angående vissa förändrade föreskrifter i afseende å beräkning af tid
för klagan mot Hofrätts utslag i brottmål;
Stats-Utskottets utlåtanden och memorial:
N:o 19, angående föreslagna, statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra vat-
tenaftappningsföretag m. fl. dylika föremål;
N:o 20, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de statsbidrag, som under denna riksdag beviljas för väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag; och
N:o 21, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 187Ö års riksdag;
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 5 (i samlingen N:o 14), rörande Herr L. J. Hiertas motion N:o
149, om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ut¬
arbetande af ny taxa för passageraretrafiken å statens jernvägar;
N:o 6 (i samlingen N:o 15), i anledning af väckt motion om med¬
gifvande af lånerätt i Manufakturdiskonten åt fabriker för artificiela
gödningsämnen;
N:o 7 (i samlingen N:o 16), angående undersökning af Sveriges ku¬
ster i och för deras befästande; och
N:o 8 (i samlingen N:o 17), med anledning af väckta motioner om
vissa förändrade bestämmelser i Kongl. Förordningen den 7 December
1868, angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vin,
Öl, kaffe eller andra icke spirituösa drycker.
Kammaren beslöt, att alla de i denna paragraf omförmälda ärenden,
som nu för första gången bordlädes, skulle, i ändamål af ytterligare bord¬
läggning, sättas främst till föredragning i nästa sammanträde.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr J. G. Brolin från den 7 Mars under 14 dagar, och
Herr Lönnberg från den 8 Mars under 8 dagar.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 1 e. in.
In fidem
H. Husberg.