218
Den 22 Februari, f. w.
visserligen uti § 21 af Kammarens arbetsordning, att Kammaren skall,
utan föregående öfverläggning, besluta, huruvida ett spörsmål, sådant
som det nu i fråga varande, må få framställas eller icke; men i detta
stadgande förefinnes, efter min uppfattning, icke något hinder för bifall
till begäran om ett slikt ärendes bordläggning.
I Herr Sjöbergs begäran förenade sig flera af Kammarens ledamöter;
och blef den i enlighet dermed afgifna propositionen med ja besvarad
samt ärendet alltså hos Kammaren bordlagdt.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som innehållas i detta
protokolls 2 och 3 §§.
tf
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. % 3 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 22 Februari.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
I anledning af sjukdomsförfall för Sekreteraren fördes, på anmodan
af Herr Talmannen, protokollet i detta sammanträde af undertecknad,
notarie hos Kammaren.
§ 2.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
§ 3.
Herr Hanson anmälde, att Herr Hjelm under natten häftigt insjuk¬
nat och derföre ej kunde infinna sig i detta Kammarens sammanträde.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10, angående regle¬
ringen af utgifterna under Riks-statens första hufvudtitel;
Ordet begärdes af
Den 22 Februari, f. m.
219
Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman! mine Herrar! Ehuru det
icke torde vara särdeles stor utsigt för framgång af det af mig fram¬
ställda förslag rörande nedsättning i anslaget till Kongl. hofstallets ut¬
fodring med 15,000 R:dr och det således kan anses öfverflödigt att yttra
sig härom, har det dock blifvit sed att en motionär bör tala till för¬
svar för sitt förslag. Jag skulle ändock icke hafva nu begärt ordet, om
icke motiveringen af Utskottets utlåtande härutinnan innehölle en sats,
mot hvilken jag för min del vill protestera. Utskottet har såsom skäl för
afstyrkande af bifall till min motion anfört den omständighet att, sedan
mina vid flera föregående riksdagar väckta förslag om nedsättning af an¬
slag inom Första hufvudtiteln lemnats utan afseende, “några förändrade
förhållanden, som böra på bedömandet af denna fråga inverka, sedermera
icke tillkommitJag kan ej förstå, hurudana händelser Utskottet önskar
skulle hafva inträffat, som kunde innebära nog talande skäl för en ned¬
sättning af anslaget i fråga. Fn talare har vid remissen af den Kongl.
propositionen om statsverkets tillstånd och behof yttrat att man frågar
sig hvarföre — när eljest alla landets innebyggare behöfva underkasta
sig betydliga nya bördor för landets försvar — Konungen och det Kongl.
huset allena skola anses fritagna från denna medborgerliga pligt.
Detta är, enligt min tanke, ett nog talande skäl dertill att man bör tillse,
om icke äfven på denna hufvudtitel någon inkomst skulle kunna genom
besparing beredas i likhet med hvad man föreslagit rörande andra huf-
vudtitlar. Det är visserligen sannt att den summa, hvarmed jag yrkat
att ifrågavarande anslag måtte nedsättas, ej är betydlig, men lika oveder¬
sägligt är det dock att många bäckar små göra en stor å. Om man ej
börjar att spara på anslagen inom en titel, lärer någon besparing inom
de andra icke göras. Jag finner icke någon konseqvens i Utskottets ut¬
låtanden rörande dessa hufvudtitlar, som nu framlagts till Riksdagens
pröfning, då man till exempel vill neka eu fattig vaktmästare eu behöflig
löneförhöjning, under det man förklarar att någon nedsättning i de stora
* anslagen inom Första hufvudtiteln omöjligen kan ske. Frågan är blott
den, huruvida Riksdagen har rätt och befogenhet att nedsätta ett anslag
på denna titel. Eger Riksdagen denna rätt, kan det ej vara orätt, att
denna Kammare, denna folkvalda församling visar sig vara vald af folket
och tillser att alla möjliga nedsättningar göras. Jag förutser väl att, äfven
om mitt förslag vunne Andra Kammarens bifall, det likväl skulle falla
vid den gemensamma voteringen af båda Kamrarne, men genom bifall
till mitt. förslag skulle denna folkvalda församling gifva ett prof på sin
vilja att göra hvad rätt och billigt är, och jag är öfvertygad derom att
ingen förnekar billigheten i mitt förslag. Val hade jag kunnat inskränka
mitt förslag till en anhållan, att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta
en underdånig skrifvelse i ämnet, men äfven om det lyckats att drifva
fram ett^ sådant förslag i denna Kammare, hade förslaget ändock fallit i
Första Kammaren. Jag bär derföre tilltagit denna lilla summa och jag
tror att man ej träder konungamakten för nära genom att begära en
nedsättning i anslagen på denna hufvudtitel, då så stora behof för andra
ändamål finnas. Jag vill icke längre taga Kammarens tid i anspråk utan
220
Den 22 Februari, f. m.
hänför mig till en votering, — detta så mycket heldre som jag tror, att
Kammarens ledamöter ej så mycket förändrat sina åsigter i frågan se¬
dan nästlidna års riksdag. Jag inskränker mig alltså till att yrka afslag
å Stats-Utskottets utlåtande uti ifrågavarande punkt och bifall till min
motion i ämnet.
Vidare anfördes ej. Proposition afgafs såväl å bifall till Utskottets
förslag som på bifall till Herr Jöns Pehrssons yrkande; och fann Herr
Talmannen ja vara öfvervägande för den förra af dessa meningar. Då
votering härvid begärdes af Herr Jöns Pehrsson, antogs till densamma
följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess Utlåtande
N:o 10,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utlåtandet, med den inskränk¬
ning och det tillägg Herr Jöns Pehrssons motion innehåller.
Omröstningen utföll med 83 ja mot 65 nej, i följd hvaraf Kamma¬
ren bifallit Utskottets hemställan i oförändrad! skick.
Den vid Utlåtandet fogade tabell godkändes.
§ 5.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 11, angående regleringen åt
utgifterna under Riks-statens Andra hufvud titeln:
Hvad Utskottet hemställt under
PunMen 1.
Bifölls.
PunMen 2.
Härvid uppstod följande öfverläggning.
Herr Öar lön: Då Kongl. Maj:ts nådiga proposition om inrättande
inom Justitie-departementet af en lagbyrå, om hvilken jag vid remissen
hade tillfälle att yttra min mening, icke inom Stats-Utskottet tillvunnit sig
sympatier, tror jag mig ej behöfva nu fästa mig vid det Kongl. förslaget,
utan öfvergår till granskning af de olika förslag, som inom Utskottet
framkommit.
Hvad då först angår den af Grefve af Ugglas gjorda hemställan om
uppskof med hela ärendet, så är densamma, såvidt jag rätt fattat mo-
tiverna dertill, hufvudsakligen föranledd deraf, att Herr Fröman i sin
inom Första Kammaren väckta motion om inrättande af eu ständig lag-
Den ii Februari, f. m.
221
komité föreslagit, att denna komité skulle utarbeta icke blott delar af
allmänna lagen, utan äfven förslag till författningar, hörande till den
ekonomiska lagstiftningen. Efter hvad jag har mig bekant, har Herr Frö¬
man numera, vid denna frågas behandling i Första Kammaren, frånträdt
sitt förslag i afseende å den ekonomiska lagstiftningen, och den väsendtliga
grunden för Grefve af Ugglas' reservation torde dermed få anses förfallen.
Jag ber emellertid att få fästa Kammarens uppmärksamhet derå, att det
är synnerligen angeläget att ej uppskjuta denna fråga. Det är redan illa
nog, att den föreslagna lagberedningen eller lagkomitéen, eller hvad man
vill kalla . densamma, icke kan komma att börja sin verksamhet förr än
år 1872, i följd hvaraf någon frukt af dess verksamhet icke blifver synlig
förrän år 1873. Om frågan nu ej algöres, fä vi åtminstone ej före år
1874 vänta något resultat af beredningens arbete. Det är allmänt er-
kändt, att något måste göras, och göras med allvar för att afhjelpa lag¬
stiftningens brister; och då Regeringen tagit initiativet, vore det att illa mot¬
svara dess anspråk på tillmötesgående, om ej Riksdagen redan nu ställde
erforderliga medel till dess förfogande, för att så fort som möjligt sätta
lagarbetet i verket.
Beträffande Herr Jöns Rundbäcks förslag, så är jag öfvertygad derom,
att den värde reservanten vid närmare öfvervägande sjelf inser att hans
förslag är overkställbar!. Han föreslår nemligen, att eu lagberednings-
kommission måtte bildas genom en utbrytning åt Högsta Domstolens leda¬
möter. Jag vill dervid endast erinra, att Högsta Domstolen består af
embetsman, oafsättlig^ och med bestämda åligganden. I dessa åliggan¬
den ingår visserligen äfven granskning af lagförslag, men deremot hafva
icke Högsta Domstolens ledamöter någon skyldighet att utarbeta lagar, och
således kunna de icke mot sin vilja förflyttas till denna verksamhetssfer.
Dessutom inser nog den värde förslagsgitvaren sjelf, att man knappast kan
välja en sämre form för bildandet af en lagkomité, än den att göra leda¬
möterna deri oafsättlig:!, äfven om de eljest äro för arbetet lämpliga.
Dernäst anhåller jag att få yttra några ord om det förslag majori¬
teten inom Utskottet framställt. Jag Jemn ar allt rättvist erkännande åt
detta förslags syftemål, hvarvid jag fäster mig mindre vid det skrifna
ordet än den tanke, som vid frågans bedömande torde hafva föresväfvat
denna majoritet. Så vida min uppfattning deraf är riktig, synes majori¬
teten vara öfvertygad derom, att en snabbare lagstiftning skulle befordras
genom det af Utskottet framlagda förslag, än genom att öfverlemna
lagarbetet åt en komité. Jag föreställer mig att majoriteten af Ut¬
skottets ledamöter dervid tänkt, att, då vi redan ega så många förslag
till författningar i speciel, delar af allmänna lagen, dessa förslag först
borde undergå en fristående granskning och bringas till lag, innan man
tänker pa utarbetande af cd fullständig lagkodex. Jag föreställer mig
vidare, att majoriteten genom sitt förslag afsett att utöfva något mera
tryck på Regeringen och tvinga henne till ansträngd verksamhet, för att
sålunda desto förr få se frukterna af de för ändamålet anslagna medlen.
För min del tror jag dock, att Utskottets majoritet, om den ledts af dessa
motiver, förbisett flera vigtiga omständigheter. Den satsen, att det hela
hestår af sina delar, gäller väl äfven om en lagkodex. Vid utarbetande
222
Den 22 Februari, f. m.
af en viss del af en blifvande lag, måste man taga hänsyn till denna dels
sammanhang med lagen i dess helhet.
Om man säger, att det behöfves olika krafter och olika organer för
utarbetande af en hel lagkodex och för utarbetande af de speciela delarne,
så har man dermed också sagt, att för utarbetandet af ett helt erfordras
helt andra krafter än för utarbetandet af alla de delar, hvaraf det hela
består; och sådant lärer väl ingen kunna påstå. Har Utskottsmajoriteten
föreställt sig att eu lagkodex kan tillkomma endast på det sätt, att hela
lagen på eu gång framlägges till antagande, så strider detta alldeles emot
det sätt, hvarpå man i de senaste tiderna tillvägagått, och hvilket sätt
visat sig vara det enda möjliga, nemligen att först ur det hela utbryta
de mest omtvistade delarne och, sedan man om dem blifvit ense, utarbeta
de öfriga, och derefter genom en enkel sammanfogning erhålla den full¬
ständiga produkten. För öfrigt — äfven om den föreslagna lagbyrån eller
lagberedningen endast skulle för närvarande granska och bearbeta de
tvänne färdiga lagförslagen, nemligen om underrätternas å landet om ¬
organisation, ordnandet af lagfarts- och inteckningsväsendet och vatten¬
rätten, samt möjligen äfven det under utarbetning varande fjerde förslaget,
om ordnandet af utsökningsväsendet —- så ber jag att få anmärka, att dessa
förslag utgöra hvar för sig mera omfattande delar af de balkar, hvartill
de höra. Underdomstolarnes organisation omfattar eu så vigtig del af
Rättegångsbalken, att jag vågar påstå, att denna balka vidare utbildning
beror deraf. Deri ingår frågan hvilketdera slaget af domstolar, enmans-
domstolar eller kollegiala domstolar, är att föredraga. Beslutar man sig
för enmansdomstolarne, — eller sådana, der en enda lagfaren person och
eu af folket vald nämnd fungera — finner man lätt behofvet deråt, att
öfverrätterna bibehållas. Väljer man åter för underrätterna den kollegiala
domstolsformen, så -- under förutsättning att underdomstolarne erhålla
en mera utsträckt jurisdiktion, såsom kretsdomstolar, omfattande hvardera
ett län — kan deraf blifva en följd att Hof-Rätterna försvinna, enär de äro
organiserade på samma sätt, eller åtminstone att Högsta Domstolen för¬
vandlas till eu kassationsdomstol helt enkelt. I och med frågan om un¬
derdomstolarnes organisation afgöres alltså eu högst vigtig del af process¬
rätten. Genom antagande af eu fullständig ny lag angående lagfarts-
och intecknings väsendet, återstår högst obetydligt arbete för erhållande
af en ny Jordabalk. Beträffande vattenrätten, är det väl sannt att den¬
samma innefattar endast en mera speciel del af Byggningabalken, men
den torde dock vara den mest omtvistade och svårlösta af hela denna
balk; och efter denna frågas lösning torde för Byggningabalkens kodifie-
ring inga stora svårigheter möta.
En ny lag för utsökningsväsendet slutligen omfattar icke mindre än
hela Utsöknings-balken och lärer väl alltså få anses, äfven den, såsom en
omfattande del af allmänna lagen. Äfven om jag ställer mig på IJtskotts-
majoritetens ståndpunkt kan jag således ej förstå, huru majoriteten, —-
fastän den erkänner att “om frågan närmast gällde åstadkommande af
förslag till någon mera omfattande afdelning af den allmänna lagen, så¬
som ny civillag eller ny rättegångsordning, uppdraget borde anförtros åt
en institution, sådan som den under de tidigare decennierna af vårt nu¬
varande statsskick tillsatta lagkomité eller lagberedning,®-— huru majori¬
Den 22 Februari, f. m.
223
teten det oaktadt kommit till det slut att förkasta en sådan institution.
Jag kan nemligen ej föreställa mig att majoriteten inom Utskottet med sitt
förslag haft till syfte att man vid lagstiftningsarbetet skall gå ännu mera
småplocksvis tillväga, utan att äfven majoriteten vill att man skall bear¬
beta ämnena gruppvis, innan de för Riksdagen framläggas. Emellertid kan
majoritetens förslag ge anledning till missförstånd härutinnan; och för
min del skulle jag finna det särdeles olyckligt för lagstiftningen, derest
Riksdagen genom sitt beslut i denna fråga gåfve sanktion åt detta små-
plocks-system, som man ännu i denna stund synes hylla, enligt hvad in-
hemtas åt den Kongl. propositionen med förslag till författning angående
förändradt stänmingssätt i vissa fall, hvilken fråga redan sysselsätter Lag¬
utskottet och snart kommer att blifva föremål för Kammarens behand¬
ling. Fastän allt, som hör till stämningsväsendet, beliöfver omarbetas,
har likväl, på en inom Högsta Domstolen gjord anmärkning vid förelagets
granskning, att alla frågor, som höra till denna grupp, bort nu på engång
tagas i ompröfning, Justitie-statsministern, med erkännande deraf att den
allmänna lagen i afseende på detta ämne är ofullständig och tarfvar för¬
bättring, förklarat sig anse för närvarande ändamålsenligt, att man tills¬
vidare åtnöjde sig med att tillfredsställa de närmaste behofven och der¬
före endast föreslagit en partiel lagförändring. Jag vill icke nu klandra
detta, ehuru ett hela stämningsförfarandet omfattande förslag icke synes
så svårt att. med ledning af lagberedningens anvisningar, uppgöra, att man
ej kunnat framlägga ett sådant i sin helhet, utan jag vill endast erinra,
att, då man står i begrepp att anbringa stora och nya apparater för
åvägabringande af lagförbättringar, man bör tydligt tillkännagifva, det re¬
geringen icke längre bör fortgå på den gamla vägen. Och i allt fall tillå¬
ter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att, då man skrifver en aldrig
så liten ny lag eller gör eu ringa ändring i en gammal, man måste hafva
till oaflåtlig! syfte ej blott att söka göra arbetet med den för handen va¬
rande partiel frågan godt, utan äfven att tillse att den utarbetade delen
kan lämpligen inpassas i det stora systemet, i en lagkodex. Gör man icke
detta, blir det vid en kodifiering ett nytt arbete, åtminstone i afseende å
redaktion, och hvad det vill säga att redigera lagparagrafer, derpå kan
jag inom parenthes nämna ett exempel. Den man, som i detta århun¬
drade hos oss egt det mest berömda namn såsom lagstiftare, omtalade vid
ett tillfälle, att han under arbetet i lagberedningen, således sedan han om¬
kring JO år varit med om att skrifva lagar, måst omskrifva en paragraf
■ib gånger, innan han sjelf blef nöjd dermed. Detta exempel torde tjena
till bevis derpå, att, om man vid författandet af en äfven så liten’ lag
blott tänker på stundens behof, man i framtiden kan få det mest olidliga
arbete vid lagens kodifiering.
Jemte dessa anmärkningar ger Utskottets utlåtande anledning till en
annan, . som äfven förefaller mig betänklig. Der förekommer ett uttryck,
som möjligen kan nöjaktigt förklaras, men för hvilket jag hyser den far¬
håga,, , att regeringen • derutaf skall finna anledning att nedsätta special-
komitéer. Utskottet säger nemligen å pag. 6 i sitt utlåtande: “de plä¬
ter, som måste åligga regeringen i afseende på en institution, sådan som
den föreslagna lagbyrån, eller att vidtaga de personalombyten, som om¬
ständigheterna kunna göra erforderliga" etc. Med denna anmaning till
224
Den 22 Februari f. in.
regeringen, att vid lagarbetets anordnande vidtaga personalombyten, kan
naturligtvis ej afses, att framställa en uppmaning till regeringen att till
ledamot i komitéen taga än den ena, än den andra personen, utan menin¬
gen är väl den, att regeringen i och för speciela frågors lösning skulle
använda särskilda personer för de särskilda frågorna. Dermed är man ju
inne på det utdömda systemet af specialkomitéer. Möjligt är att Utskot¬
tets majoritet i sjelfva verket ej hyser denna mening, men bifalles försla¬
get utan ändring i motiveringen, torde det af mig antydda förhållande
uppkomma.
Enligt min tanke ligger emellertid den största svagheten i Utskottets
förslag derutinnan, att det såsom föremål för den blifvande lagbyråns el¬
ler komitéens arbete icke framhåller i främsta rummet åstadkommandet af
en fullständig lagkodex, utan framhåller såsom angelägnast de partiela
lagförbättringarne. Det Kongl. förslaget har härutinnan företräde. Det
nämner väl icke uttryckligen eu kodifiering af allmänna lagen såsom det
egentliga ändamålet med den föreslagna lagbyråns inrättande, men jag har
för min del trott mig kunna så tolka nämnda förslag; och jag hoppas,
att Riksdagen, då den anvisar tillräckliga medel för uppnåendet af detta
ändamål, icke må bifoga något uttalande, som motverkar detsamma.
Ehuru jag af de skäl, jag nu haft äran anföra, hyser stor betänklig¬
het att antaga majoritetens förslag med bibehållande af dess nuvarande
motivering, har jag dock ej något att invända mot det slut, i afseende å
anslagsbeloppet och dess disposition, till hvilket Utskottet kommit. Jag
skall hafva äran närmare motivera denna åsigt, sedan jag först yttrat nå¬
gra ord om det förslag herr Grefve Posse och åtskilliga andra ledamöter
i Utskottet framställt.
Detta förslag synes mig i allmänhet lyckligt lösa frågan. Jag har
endast några mindre anmärkningar deremot. Den första är, att, efter
min åsigt, antalet åt ledamöter i komitéen icke bör ovilkorligen bestämmas.
Visserligen anser äfven jag lämpligt för en sådan komités arbete, att den
normalt består af endast tre ledamöter; men det är möjligt att dessa tre
ledamöter, som förmodligen komma att utgöras af jurister ex professo,
behöfva för vissa frågor rådföra sig med personer, som ega speciela sak¬
kunskaper. Jag vill således föreslå, att orden “och bestående af trenne
ledamöter“ uti ifrågavarande förslag uteslutas. Vidare, och ehuru jag för
min de! äj- öfvertygad derom, att Justitie-statsministern i följd af sin ställ¬
ning aldrig skall behöfva sakna tillbörligt inflytande på komitéen, helst
sådant ju kan i den Kongl. instruktionen förbehållas honom, tror jag det
ej kunna skada att gifva en antydan derom, att lagberedningen ej är ab¬
solut oberoende af Justitie-statsministern. Eu sådan antydan skulle dess¬
utom hafva den fördel, att Kongl. Maj:t ej nödvändigt behöfde utfärda
särskild instruktion för komitéen. Den förändring i förslaget, jag härutin¬
nan önskar, skulle bestå deri, att till bestämmelsen om komitéledamöter-
nes åliggande att arbeta i enlighet med den instruktion Kongl. Maj:t kunde
komma att utfärda fogades den, att komitéen äfven skulle arbeta efter an¬
visning af Justitie-statsministern. Utfärdar icke Kongl. Maj:t någon in¬
struktion, har Justitie-statsministern då i allt tall sig förbehållet att an¬
visa komitéen göromålen och den riktning, hvari arbetet anses böra gå.
Vidare
Den 22 Februari, f. m.
225
"Vidare hemställer jag om den förändring i förslaget, att Riksdagen icke
bestämmer fördelningen af anslaget för komitéen. I förslaget är arfvodet
för hvarje af de tre ledamöterne antaget till sextusen riksdaler. Men ge¬
nom att sålunda fixera arfvodet för de ständiga ledamöterne, kan man be¬
taga Regeringen medel till aflönande af tillfälliga ledamöter och jag ser i
allt fall ingen nödvändighet att alla ledamöterne lika aflönas. Äfven i
förra lagkomitéen hafva arfvodena varit olika. Så t. ex. hade Richert
mycket större arfvode än hans kamrater. Äfven embetsman med likartade
tjenster hafva olika löner genom ålderstillägget. Äfven finner jag obe-
höfiigt att särskilt anslag anvisas för flyttningskostnader, enär dessa i
följd af våra underlättade kommunikationer numera icke torde blifva så
dyrbara som tillförene, samt härifrån kunde hemtas anledning att antaga
personer till ledamöter i komitéen för kortare tider, hvilket väl vore för
ändamålet föga gagneligt.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, blir alltså mitt yr¬
kande:
a) “att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nådiga förslag om in¬
rättande af en lagbyrå, måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes tillsätta eu lagkomité, under namn af “Nya lagberedningen
med åliggande att, i enlighet med den instruktion Kongl. Maj:t kan komma
att för densamma utfärda och efter anvisning af Jutitie-statsministern,
dels öfverse och bearbeta de af förra Lagkomitéen och Lagberedningen
författade förslag i de delar, som ännu icke blifvit till lag antagna, dels
ock utarbeta förslag till de mindre omfattande ändringar och tillägg i
någon eller några delar af allmänna lagen, som kunna under tiden ifråga¬
komma; och
b) att Riksdagen till bestridande af kostnaderna för Nya lagbered¬
ningen under år 1872 måtte på extra stat anvisa ett belopp af 20,000 R:dr.“
Jag anhåller om proposition på detta yrkande.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: För den,
som, lika med mig, varmt önskar en ändamålsenlig utveckling af vår lag¬
stiftning, kan det icke vara annat än glädjande att förnimma det intresse,
hvarmed denna angelägenhet blifvit af Stats-Utskottet omfattad, i det att
Utskottet, oaktadt de stora utgifter, som af vigtiga statsbehof kräfvas
vid detta riksmöte, tillstyrkt ett icke ringa anslagsbelopp för det ändamål,
hvarom här är fråga.
Utskottets förslag afviker väl i vissa hänseenden från det, som blifvit
af Kongl. Maj:t fiamlagdt för Riksdagen. Den väsencltligaste skilnaden
ligger dock deri, att Stats-Utskottet tillstyrkt anslagets uppförande på
extra stat och fastställande således egentligen blott för ett år eller år
1872. Men för så vidt Utskottet dermed velat uttrycka den tanken, att
den med anslaget åsyftade institutionen, ehuru behöflig för mera än ett
år, dock ej bör blifva permanent, har jag icke något att invända der¬
emot, utan delar Utskottets åsigt i detta fäll och vill derföre hos Kam¬
maren förorda antagandet af dess förslag.
Emellertid har en ledamot af Kammaren, hvilken före mig hade ordet,
ansett Stats-Utskottets förevarande hemställan icke böra godkännas, utan.
Utiad. Prof. 1871. 2 Afd. 1 Band. - 15
226
Den 22 Februari, f. m.
framställt ett särskildt förslag till beslut, enligt hvilket -vid anslaget skulle
fästas sådana vilkor, som betaga Kong! Maj:t möjligheten att upprätta
en lagbyrå i enlighet med de grunder, på kvilka Kongl. Maj:t byggt sitt
förslag, för att i stället bringa till stånd en från Kongl. Maj:ts Justitie¬
departement fristående ny lagberedning. Han har i detta hänseende full-
städigare redogjort för sin mening i ett anförande, som han afgaf vid
remissen af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof, och hans åsigt finnes äfven omfattad och försvarad i en reserva¬
tion, som, vidfogad förevarande betänkande, afgifvits af ett ganska stort
antal Utskottsledamöter tillhörande denna Kammare. Då, ingalunda af
begär att hålla fast vid en af mig yttrad mening, utan af uppriktig ön¬
skan att få det vigtiga ärende, som nu utgör föremål för öfverläggning,
ordnadt på bästa sätt, jag nödgas vidhålla den åsigt, jag uttalat inför
Kongl. Maj:t och hvilken sedermera blifvit för Riksdagen framlagd i nyss-
berörda proposition, finner, jag mig ock manad att till granskning upp¬
taga de skäl, på hvilka man förnämligast stödjer sitt antagande, att eu
fristående lagberedning har företräde framför en lagbyrå.
Det första skälet och på hvilket lägges den största vigt, är det, att
eu sådan lagberedning skulle erhålla en sjelfständighet, som, efter hvad
man förmenar, icke kan förväntas af ledamöterna i en inom ett stats¬
departement inrättad lagbyrå. Denna sjelfständighet har till sin beskaf¬
fenhet nu blifvit af minoriteten inom Stats-Utskottet sålunda bestämd,
att lagberedningen skulle vara “fullkomligt oberoende11 af Justitie-stats-
ministern och Kongl. Maj:t samt naturligtvis — jag förutsätter det —
äfven af Riksdagen. Med begäret att tillförsäkra den nya institutionen
ett “fullkomligt oberoende11 vid sina arbeten förbinder dock minoriteten i
Utskottet eu tanke, att Justitie-statsministern icke skulle komma att
sakna allt inflytande på den blifvande lagberedningens verksamhet och
för möjligheten häraf anvisar reservationen tvänne vägar. Den ena skulle
bestå deri, att Justitie-statsministern egde att utvälja de personer, “dem
han ville till ledamöter i komitéen föreslå11 och den andra innefattas i
Utskottets yttrande derom, att Justitie-statsministern borde såsom ord¬
förande inträda i den “granskningsnämnd, hvilken, i likhet med hvad
under gamla lagberedningens verksamhet egde rum och efter samma grun¬
der, som då följdes, lärer böra tillkallas för granskning af de förslag till
delar af allmänna lagen, som af komitéen komma att utarbetas.11
Hvad först vidkommer den förra vägen för inflytande, är det visser-
tigen klart, att, om Justitie-statsministern eger att, i händelse bered¬
ningens ledamöter befunnes arbeta i en riktning, som han icke gillar,
entlediga dem och inkalla nya, han derigenom kan utöfva ett ganska be¬
tydligt inflytande på lagberedningen samt dess arbete, och detta hans in¬
flytande är i sjelfva verket så stort, att jag för min del icke kan göra
för mig klart, hvad som egentligen skulle återstå af den “sjelfständighet11,
som man anser af vigt att tillförsäkra beredningens ledamöter. Om åter
det anmärkta uttrycket skall fattas med den begränsning, att Justitie-
statsministern icke borde vara berättigad att entlediga ledamöterna från
det uppdrag de en gång erhållit, utan den makt, som man härutinnan
vill åt honom medgifva, allenast skulle afse den första uppsättningen af
ledamöter i den nya lagberedningen, blir hans inflytande å lagarbetet
Den 22 Februari, f. m.
227
ganska litet; ock det blir alldeles intet för den Justitieminister, hvars
företrädare utsett ledamöterne och som sjelf är ur stånd att i större eller
mindre mån förändra lagberedningens sammansättning, huru mycket han
än kunde anse en sådan åtgärd för sakens framgång vara af nöden.
Hvad åter beträffar det sednare af Utskottet angifna medlet för
Justitie-statsministerns inverkan å lagarbetet, eller att han skulle såsom
ordförande i en granskningsnämnd deltaga i pröfning af de upprättade
lagförslagen, så medgifver jag, att i fordna tider ett sådant arbete för
Justitie-statsministern icke blott varit möjligt, utan jemväl faktiskt egt
rum. Men, mine herrar, förhållandena hafva sedan dess betydligt förändrats.
Numera återkommer riksdag hvarje år. Under de fyra månader denna
pågår är Justitie-statministern, i likhet med öfrige ledamöter af konseljen,
så upptagen med att följa riksdagens förhandlingar jemte regeringsären-
deua, att det för honom måste blifva alldeles omöjligt att då deltaga i
en granskningsnämnds på bestämda tider förekommande sammanträden.
Ungefärligen enahanda är förhållandet under tiden närmast före och efter
riksdagen. Under sommaren behöfva regeringens ledamöter turvis hemta
någon hvila från sitt ansträngande arbete. Den departementschef, som
då befinner sig i tjenstgöring, förestår vanligen, jemte sitt eget, äfven ett
annat departement och är således äfven då öfverhopad af göromål Jem¬
väl under hösten sammanträder statsrådsberedningen hvarje söcknedag
från klockan 11 till klockan 4 på dagen och Statsrådets ledamöter hafva
derjemte att bereda sina mål hemma. Tron I verkligen, mine herrar, att
under sådana omständigheter det blefve möjligt för Justitie-statsministern
att regelbundet bevista granskningsnämndeus sammanträden och deltaga
i .dess arbeten? Jag tror det ej. Men äfven under förutsättning, att jag
häruti misstoge mig, anser jag dock hela saken mindre lämplig under
nuvarande förhållanden. Justitie-statsministern är nemligen den, som har
att hos Kongl. Maj:t anmäla de förslag till ny eller förändring af gammal
lag, som han önskar att fa framlagda för Riksdagen. Sitter han i gransk-
ningsnämnden och tager del i dess arbete, sa kan, om han än vore i
besittning af huru stor duglighet som helst, till följd af de skiftande åsig-
ter, som, efter hvad erfarenheten gifver vid handen, ofta finnas beträffande
en och samma sak, det förhållande inträffa, att han, som, då olika åsig-
ter yppas, deltager i voteringarne med nämndens öfrige ledamöter, med
sm mening stadnar i minoriteten och följaktligen icke lyckas att få för¬
slaget så beskaffad!, att han vill anmäla det till Kongl. Majas god¬
kännande.
Den föregående talaren gick emellertid ett godt steg längre än Ut¬
skottet i att medgifva Justitie-statsministern inflytande på det ifråga¬
varande lagarbetet, då han förordade att sjelfva institutionen skulle stå
under dennes “ledning11. I sitt af mig redan åberopade fullständigare an¬
förande rörande detta ämne vid ett föregående tillfälle under riksdagen
yttrade lian nemligen ordagrannt, att “det ligger i sakens natur, att det
blir från honomJustitie-statsministern, “såsom regeringens representant,
den ledning utgår, som består i anvisandet af lagstiftningsämnen och af
de hufvudsakliga lagstiftningsgrunderna, utom det att det äfven är han,
som väljer ledamöterna.“ För min del är jag honom tack skyldig, att
han vill åt Justitie-statsministern öfverlåta denna ledning. Men i och
228
Den 22 Februari, f. m.
med ett sådant medgifvande har han ock väsendtligen inskränkt den sjelf¬
ständighet hos lagberedningen, för hvilken han ifrån Beredningen skulle,
efter hvad han här sjelf förklarar, icke få sjelfständigt och oberoende af
Justitie-statsministern bestämma ämnena eller de hufvudsakliga grunderna
för lagstiftningen. Den skulle således blifva sjelfständig endast i detal¬
jerna; och för denna sjelfständighet i detaljerna är han beredd att ut¬
sätta förslagen för det äfventyr, att de aldrig af Justitie-statsministem
accepteras.
Sjelfständighet är visserligen i och för sig eu värderik egenskap i
en menniskas karakter, och ensidigt är äfven, att en hvar med insigter
och erfarenhet utrustad person, med sjelfständighet uttalar sina åsigter,
då sådant påkallas. Men der den plats lian innehar icke åt honom in¬
rymmer sjelfva afgörandet af det ärende, som han skall handlägga, der
ligger det i sakens natur, att sjelfständigheten måste vara begränsad på
samma sätt, t. ex. som sekreteraren i ett Utskott, till hvilken befattning
man gemenligen söker att erhålla personel- med framstående duglighet,
måste begränsa sin sjelfständighet under Utskottets beslutanderätt. Då
nu hos oss, der lagstiftningsrätten tillkommer Kongl. Maj:t och Riksdagen,
lagförändringar måste åstadkommas antingen så, att Riksdagen utarbetar
lagförslag och öfverlemnar dem till Kongl. Maj:ts godkännande eller ock
Kongl. Maj:t drager försorg om förslagens upprättande samt framlägger
dem för Riksdagen; och det vidare torde böra erkännas, att mera om¬
fattande lagförslag hädanefter icke gerna kunna inom Riksdagen utarbetas,
synes det vara af synnerlig vigt, att tillfälle beredes Kongl. Maj:t att
kunna åstadkomma lagförslag af den beskaffenhet, att. Kongl. Maj:t vill
hemställa dem till Riksdagens godkännande. Den sjelfständighet, man
velat tillerkänna medlemmarne af en lagberedning, måste alltså, så vidt
jag kan finna, väsendtligen kringskäras, så framt ej å andra sidan inskränk¬
ning skall ske i den sjelfständighet, som i lagstiftningsfrågor bör tillkomma
Konung och Riksdag.
En af de största fördelar man ansåg sig berättigad att vänta af den
nya Riksdags-ordningen var tvifvelsutan den, att Konungens rådgifvare och
folkets representanter här skulle i förtrolighet och samdrägt mötas, ömse¬
vis lemna och mottaga upplysningar samt konseljens ledamöter sålunda
vinna en lefvande känsla och erfarenhet af de önskningar och behof, som
röra sig hos folket. Tillämpar jag nu denna sats på föreliggande fråga -
jag ber Eder härvid se bort från min person; om den är det här icke fråga
— torde det ligga i sakens natur, att icke hos någon snarare än hos re¬
geringens representant i dessa frågor bör kunna förväntas den uppfatt¬
ning af hvad inom lagstiftningens område kan vara behöfiigt att upp¬
märksamma samt det intresse för en lagförändring i tidsenlig riktning
och den förmåga att verka dertill, som gemensamt betinga reformens be¬
hörighet och möjligheten af dess framgång. Detta antagande öfverensstäm-
mer med andan i vår konstitution. Den tanke åter, som i det af mig
nyss omnämnda anförandet finnes framkastad, att, om Riksdagen hos
Kongl. Maj:t anmälde sin allvarliga önskan om utarbetande af något lag¬
förslag i ett visst syfte, men chefen för Justitie-departementet icke vore
derför benägen, han skulle, derest Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af
en lagbyrå nu komme att godkännas, kunna helt enkelt lägga Riksdagens
Den 22 Februari, f. m.
229
skrifvelse på “ hyllan “ eller — för att begagna de ord, hvarmed den värde
talaren på ett annat ställe i sitt anförande i annan form uttrycker samma
mening — genom sin öfverväldigande “makt inom byrån inblanda sig i detal¬
jerna, så att arbetet förvredes till något helt annat, än hvad ledamöterna i lag¬
byrån tänkt sig,- — denna tanke, siiger jag, hvilar icke på någon sund och
riktig uppfattning af våra konstitutionela förhållanden; den saknar äfven
stöd af erfarenhetens vittnesbörd under den sednaste tiden; men den har
deremot eu annan egenskap, den är egnad att utkasta ett misstroendets
frö på ett sätt, der misstroendet i det längsta borde vara bannlyst.
Lika blottadt på ett sannt konstitutionel grundlag anser jag det förme¬
nandet af den värde talaren vara, att Riksdagens lagstifta!: ^initiativ skulle
paralyseras genom en lagbyrå, men deremot erhålla ökadt lif genom en fri¬
stående lagberedning. Jag är med honom ense deri, att det första initia-
vet till reformer i lagstiftningen i allmänhet icke bör utgå från regerin¬
gen. Skulle regeringen framkomma med något större lagförändringsför-
slag. utan att, med den fria motionsrätt som hos oss eger rum, frågan
förut varit inom representationen väckt och med något intresse omfattad,
torde det kunna tagas för gifvet, att förslaget skulle fälla bos represen¬
tationen till föga fromma för regeringen. När åter inom Riksdagen blif-
vit framstäldt ett förslag till lagförändring, hvilket småningom för sig vun¬
nit en allt större terräng och sålunda det blifvit klart, att frågans lös¬
ning i gifven syftning är af det allmänna rättsmedvetandet påkallad, tror
jag — och häruti skiljer jag mig från den ärade talaren — tiden vara
inne, att regeringen tager saken om hand och söker bringa den till slut.
"Visserligen skall, då regeringen handlar efter denna grundsats, följden
blifva, att regeringen får från ett eller annat håll uppbära förebråelsen
att sakna kraft samt förmåga till initiativ och detta synnerligen af dem,
som hafva någon älsklingsidé, för hvars genomförande regeringen ej vill
gorå sig till verktyg. Icke förty är den af mig nu antydda vägen för visso
den sunda och normala utvecklingens väg. Deremot kan jag icke förstå
huru Riksdagens lagstiftningsinitiativ skulle genom en af Konungen tillsatt
lagberedning vinna i styrka. Det kan nemligen sä mycket mindre på för-
luuul beräknas, att lagberedningen skulle, att jag så må uttrycka mig, ar¬
beta Riksdagen i händerna, som allt organiskt saraband mellan Riksdagen
och lagberedningen skulle komma att saknas, ja till och med det sam¬
band, att någon riksdagsman vore ledamot af beredningen, hvarför ett binder
ligger redan deri att riksdagsmannen både sin tid under fyra månader af
året så upptagen, att lian. måste vara förhindrad att samtidigt behörigen
deltaga i beredningens arbeten.
Icke för att strida med den värde, af mig sedan gammalt val kände
och aktade ledamoten af denna Kammare, men för sakens fullständigare
belysning, finner jag mig pligtig att till bemötande upptaga ännu några
skäl, som han anfört till stöd för sin mening.
Han yttrar sålunda bland annat, att den föreslagna lagbyrån, enligt
hans förmenande skulle blifva ett nytt embetsverk; och för upprättande
af ett sådant förklarar han sig hysa en viss fruktan, en känsla som jag
med honom delar. Det torde dock ej vara obekant, att ett Justitie-departe-
ment finnes samt inom detta redan i verksamhet en särskild* byrå för lag¬
ärenden. Det är nu endast en förstärkning af denna lagbyrå, på det att
den må kunna kollegialt arbeta, som Kongl. Maj:t åsyftar med sitt för¬
230
Dea 22 Februari, f. m.
slag. Å andra sidan önskar den värde representanten inrättandet af en
lagberedning, fristående, oberoende, arbetande efter en af Kongl. Maj:t
gifven instruktion, med aflöning för dess ledamöter, k vilka'derjemte skulle
ega “offentligt ansvar11 och “offentlig auktoritet11. Hvad felas väl för den
sålunda konstruerade lagberedningen, i egenskapen att vara ett verkligt
embetsverk? För så vidt-jag kan förstå, ingenting; och som detta embets¬
verk icke förut finnes, är det ett nytt embetsverk, eller just det, som
skulle undvikas.
Vill man åter taga hänsyn till den större eller mindre antagligheten
af en fortbestående tillvaro för institutionen af det ena eller andra slaget,
ber jag att få erinra hurusom lagbyrån på den sednare tiden varit för¬
stärkt i och för utarbetande af förslag dels till sjölag, dels tills krigs¬
lagar, dels till lag angående den s. k. vattenrätten; och för hvarje gång
behofvet af ökade arbetskrafter upphört, har förstärkningen åter indragits,
i sistnämnda fall till och med innan förslaget blifvit granskadt i Högsta
Domstolen. Den ärade ledamoten talar deremot om eu “ständig11 lagbyrå,
och i sitt anförande omtalar han sjelf att, sedan 1734 års lag stiftades,
en lagkommission arbetat från 1741 till adertonde seklets slut, och att
sedermera i början af nittonde seklet en lagkomité anordnats, hvarefter,
endast med några års mellantid, lagarbetet gått ända till början af 1850-
talet. Vid sådant förhållande synes mig, att hvad å motsatta sidan blif¬
vit yttradt om lagbyråns karakter af embetsverk i stället och företrädes¬
vis passar in på den föreslagna lagberedningen, och att, om man af det
anförda skälet vill finna någon fara för inrättandet af en institution till
åstadkommande af goda lagförslag, denna fara ligger på lagberedningens
sida, men ingalunda drabbar lagbyrån.
Den värde talaren har ock framhållit, att sjelfva ordet Jagbyrå vore
egnadt att väcka ett visst misstroende. Så vidt jag kunnat finna, har dock
hos Riksdagen under senare tiden alltmera gjort sig gällande en tendens
att förvandla de fristående embetsverken till byråer inom statsdepartemen-
ten. Och om än man må hysa någon tvekan, huruvida eu sådan åsigt
kan vara riktig, då fråga är om embetsverk, Indika hafva rättighet att på
egen hand besluta och handla i de ärenden, som tillhöra deras åtgärd,
synes dock en dylik tveksamhet icke böra förefinnas i afseende å en in¬
stitution, hvilken icke kommer att hafva någon beslutanderätt, utan en¬
dast får till uppgift att utarbeta förslag, hvilkas godkännande tillkommer
andra än dem sjelfva. Också må jag bekänna, att, om jag tillstyrkt in¬
rättandet af eu fristående lagberedning, jag med skäl kunde hafva väntat
mig ett ogillande från Riksdagens sida, men då jag nu i stället föreslagit
en lagbyrå, i enlighet med den form för ärendenas behandling som Riks¬
dagen sjelf synts gifva företräde, förvånar det mig att finna ett motstånd
äfven deremot, och jag vet knappast, hvarest jag dertill skall söka den
egentliga grunden.
Mot det ifrågavarande Kongl. förslaget har i det ofta åberopade an¬
förandet äfven blifvit anmärkt olämpligheten af föreskriften derom, att
byråns ledamöter skulle föredraga de af dem utarbetade lagförslag inför
Högsta Domstolen. Jag kan här tala af egen erfarenhet, då jag åtskil¬
liga år varit föredragande hos Högsta Domstolen och det äfven i lagfrå¬
gor; och då jag i sanning kan säga, att detta varit den måhända ange¬
Den 22 Februari, f. m.
231
nämaste arbetstid jag genomlefva t, känner jag mig uppfordrad förklara,
att, om sanningens ljus fått fälla något mera på den temligen mörka skil¬
dringen af eu lagföredragning i Högsta Domstolen, täflan säkerligen skulle
hafva fått en helt annan färg; och skulle det vara sanning, hvad den
värde talaren yttrar derom, att det en gång händt, att föredragningen af
-ett lagförslag i Högsta Domstolen tagit längre tid än sjelfva författandet,
så torde detta förhållande endast bevisa, att något för kort tid blifvit an¬
vänd på författandet. För mig synes det skola blifva en oförsvarlig miss¬
hushållning med tid, arbete och dertill med penningar, om icke de perso¬
ner, hvilka till följd af sitt arbete med lagförslagens upprättande måste
antagas vara företrädesvis hemmastadda i deras grunder och alla detal¬
jer äfvensom i allt hvad rörer dithörande förhållanden i vårt lands och
i andra länders lagstiftning, finge användas vid den granskning af försla¬
gen i Högsta Domstolen, som af grundlagen är föreskrifven. Härtill kom¬
mer, att för närvarande icke torde i vårt land finnas några äldre, för lag¬
kunskap så utmärkta personer, att de af allmänna meningen kunna fram¬
hållas såsom sjelfskrifne ledamöter i eu lagberedning, utan föreställer jag
mig, att man måste härtill uppsöka unga förmågor, på samma sätt som
skedde då den gamla lagkomitéen bildades. Jag är för min del förvissad,
att dessa uuge män skulle anse det vara en stor afsaknad för sig och en
brist på tillfälle till utbildning, derest dem icke medgåfves att få vara
med om den — säge hvad man vill — kritiska granskning, som förslagen
i Högsta Domstolen underkastas. Skulle det särskilda förhållandet kunna
tänkas, att bland byråns ledamöter funnes en eller annan person, skick¬
lig att författa lagar, men saknande förmåga att tala för dem, må det
tillåtas mig erinra, att, i händelse Justitie-statsministern verkligen är den
administratör, som man säger, att han bör vara, det torde kunna antagas,
att han icke skickar just den ledamoten att föredraga i Högsta Domsto-
stolen, utan dertill utser en annan för ändamålet bättre qvalificerad.
Jag vill slutligen blott tillägga, att jag ingalunda förbiser den an¬
svarighet, som, derest vare sig Kongl. Maj:ts förslag eller det dermed nära
beslägtade, som Stats-Utskottet afgifvit, vinner bifall, kommer att hvila
på Justitie-statsministern för hvad som göres eller underlåtes i lagstift¬
ningsväg. Naturligtvis skulle det vara för honom vida lugnare att ställa
sig i skuggan af en af Riksdagen beslutad lagberedning, än att äfventyra
ledningen af eu lagbyrås arbeten, men mitt eget intresse för saken tillåter
mig icke att göra det, emedan jag ej anser en sådan anordning af lag¬
arbetet vara lämplig och gagnelig. Deremot föreställer jag mig fortfa¬
rande, att det vigtiga ändamålet bäst befrämjas genom en institution af
den beskaffenhet, som det Kongl. förslaget omförmäler, och ur denna syn¬
punkt kan jag icke annat än fasthålla vid detta förslag, hvars hufvud-
grunder Stats-Utskottet antagit. Skall något vinnas, måste äfven något
vågas. Jag öfverskattar härvid icke min kraft och förmåga, och jag kän för¬
säkra, att, om dessa icke finnas tillräckliga att föra verket fram, jag skall
vara den förste, sota önskar att arbetet måtte öfvergå i värdigare händer.
Herr Törnfelt: Jag är visserligen i det hufvudsakligaste förekom¬
men af den förste värde talaren, men ber ändock att i korthet få yttra
mina tankar. Enligt Kongl. propositionen skulle för uppgörande, gran-
232
Den 22 Februari, f. m.
silande och omarbetande af lagförslag inrättas en lagbyrå, som skulle
ställas under ledning af Herr Justitie-statsministern. En sådan byrå, om
den kommer till stånd, kunde naturligtvis, likasom den militäriska mar¬
schen, gå i eu viss dragning antingen åt höger eller åt venster, och detta
i många vexlande nyanser. För min del anser jag, att här redan blifvit
beredt tillräckligt tillfälle till dragningen åt höger, genom att åt rege¬
ringen uppdraga tillsättandet af ledamöter i denna lagbyrå. Skulle nu
den Kongl. regeringsmakten tillika få ställa dessa ledamöter under led¬
ning af en sådan “Custos morum“ som Herr Justitie-statsministern, så
tror jag att institutionen icke skulle vinna förtroende hos befolkningen i
landet, hvilken icke tycker om en sådan ledning. Derföre tror jag det
vara klokast, om man låter den ifrågavarande lagberedningsmarschen, att
jag så må säga, få gå rätt fram, utan någon ledning hvarken till höger
eller till venster, hvadan jag i detta afseende instämmer såväl med de
herrar ledamöter af denna Kammare, hvilka inom Utskottet reserverat
sig, som ock med den värde talare, hvilken under detta sammanträde
först yttrade sig i frågan.
Herr Lindström: Under intrycket, icke af den siste talarens
hälft allvarliga och hälft skämtsamma ord, utan af hvad de nästföre¬
gående högt ärade talarne anfört, känner jag mig något förlägen att
yttra mig i detta ämne, i hvilket jag måste bekänna mig vara föga be¬
vandrad. Men deremot är jag väl bevandrad i något annat, nemligen i
den erfarenhet, som säkerligen många ledamöter i denna Kammare, lika
med mig, ega, att det icke varit hvarken de äldre eller de nyare Riks-
dagarne gifvet att åstadkomma någon af de inånga lagreformer, som varit
af behofvet med hög röst önskade, och finner jag således helt naturligt
att, såsom den förste talaren yttrade, något nu måste göras, och göras
på fullt allvar. På grund af denna erfarenhet ansåg jag derföre äfven,
när Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition beredde oss en utväg att här¬
utinnan komma till ett länge önskadt mål, att ärendet icke kunde annat
än tillvinna sig allas sympatier. Detta har det äfven på det hela taget
gjort, om ock den i Kongl. Propositionen föreslagna formen icke blifvit
af alla gillad. Det var ock mot denna form, som Herr Carlén, mindre
nu än vid remissen af den nådiga Propositionen, riktade sina anmärk¬
ningar, och efter hvad jag då tyckte mig finna, voro dessa anmärkningar
i många afseenden väl grundade. Men en gammal regel lyder: “Audiatur
et altera pärs" — man bör äfven höra andra sidans mening. Vi hafva
nu i dag hört den motsatta sidans mening, också talangfullt framställd,
och för min del tvekar jag numera att obetingadt underskrifva alla de
anmärkningar, som den förut nämnde talaren framställt så väl nu som
vid remissen. Likväl återstå ännu några, hvilka icke blifvit af Herr Ju¬
stitie-statsministern så besvarade, att jag för min del tilltror mig kunna
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts af Stats-Utskottet modifierade förslag.
Men då jag icke kan deltaga i Utskottets tillstyrkande, så kan jag det
ännu mindre i den af flere ledamöter från denna Kammare Utlåtandet
bifogade reservation, icke ens med de af talaren på Stockholmsbänken
framställda modifikationer, utan förekommer det mig, som om denna fråga
förtjenade att på nytt tagas i betraktande af regeringen. Man skulle
Den 22 Februari, f. m.
233
derigenom visserligen förlora tid, men förlusten kunde dock icke gerna
belöpa sig till mer än högst ett år eller tiden till nästa riksdag; ty man
kan vara viss att frågan, som redan omfattas med så många sympatier,
icke kan falla, och att Herr Justitie-statsministern helt säkert icke skall
underlåta att göra allt hvad på honom ankommer, för att utan dröjsmål
bringa den till önskad lösning. Äfven den omständigheten, att den mo¬
tionär, som inom Första Kammaren har väckt förslag om lagberednings-
komitéen, redan, enligt förste talarens påstående, skulle vara färdig att
frånträda sitt förslag, ådagalägger ju ganska tydligt, enär denna mo¬
tionär utan tvifvel är en mycket lagfaren man, att icke allt ännu är
sagdt i denna fråga hvarken af honom eller af reservanterna. Detta
förslag går ut på att åt lagberednings-komitéen gifva en mer vidsträckt
och omfattande verksamhet, än som i Kongl. Maj:ts förslag afses för lag¬
byrån. Om en sådan mer omfattande verksamhet skall gifvas åt den
komité, som tillsättes, så synes mig, i likhet med Herr Garlén, att ett
antal af blott tre ledamöter i densamma är alltför inskränkt. Men jag
går ännu längre och påstår, att om detta antal är för inskränkt för att
lagbyrån eller lagberedningen skall kunna uppfylla alla de anspråk,
som å den ställas, så är det äfven så väl af reservanterna som af Herr
Carlén alltför litet tilltaget, att till Kongl. Maj:ts disposition ställa 20,000
Riksdaler, ty det är alldeles klart att, om komitéens arbete icke kan
utföras med mindre än fem ledamöter, dessa alla icke kunna blifva till¬
räckligt aflönade med denna summa. Jag skulle till och med vilja tro,
att äfven under den inskränkta form, som i Kongl. Maj:ts proposition är
föreslagen, man icke kunde medelst dessa 20,000 Riksdaler få apparaten
att verka såsom den borde. En annan reservant inom Stats-Utskottet
har framkommit med den idéen, att man skulle kunna bespara sig någon
särskild kostnad för den nya lagberedningskommissionen genom att bilda
den medelst en utbrytning eller adjungering af Högsta Domstolens leda¬
möter, dem han anser för närvarande icke hafva nog mycket att göra.
Jag tager för gifvet, att, innan häri gjort ett sådant förslag, han under¬
sökt eller låtit andra undersöka om det vore utförhart. För min del vet jag
icke, huruvida det så är, men jag kan tänka enig det såsom en möjlighet, och
då ledes jag så väl häraf som af hvad jag förut anfört till eu ocli sam¬
ma slutsats, att frågan ännu icke är så utredd, att man kan våga an¬
taga dessa Utskotts-reservanters förslag. Huruvida de lagreformer, som
högt påyrkas i vårt land, bäst och skyndsammast kunna vinnas genom
en lagberedning efter Herr Carléns mönster eller efter något annat, vågar
jag icke bedöma. Dock fruktar jag, att, om en beredning komme att till¬
sättas, lika den som år 1850 afträdde, skulle vi alltför länge få vänta
på någon frukt af' dess arbeten och tror dessutom att redan nu den
frukt bör kunna henitas af hvad föregående komitier och beredningar på
detta område uträttat, att, med god vilja, icke så litet bör kunna uträt¬
tas, om ock partiel^ för åstadkommande af sådana ändringar uti den
civila och ekonomiska lagstiftningen, som icke utan våda kunna längre
uppskjutas.
På grund af hvad jag sålunda anfört, slutar jag med att till Kam¬
maren hemställa, att den behagade, i enlighet med Grefve L. af Ugglas’
Utlåtandet vidfogade reservation, besluta: a) att Kongl. Maj:ts nådiga
234
Den 22 Februari, f. in.
förslag om inrättande af en lagbyrå för närvarande icke måtte af Riks¬
dagen bifallas; och b) att Riksdagen, vid anmälan af detta beslut, måtte
— med hänseende till angelägenheten ej mindre deraf, att de af förra
lagkomitéen och lagberedningen författade förslag i de delar, som ännu
icke blifvit till lag antagna, varda öfversedda och bearbetade, samt att
sakkunnige personer finnas att tillgå för utarbetande, enligt särskilda
nådiga uppdrag, af förslag till särskilda förordningar angående ändringar
och tillägg i någon eller några delar af allmänna lagen, än äfven deraf
att för uppgörandet af förslag till lagar och förordningar inom området
för den ekonomiska lagstiftningen arbetskrafter icke må saknas — i un¬
derdånighet anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes till näst sammanträdande
Riksdag framlägga förslag till fyllande af de behof, som i omförmälda
hänseenden förefinnas.
Iierr Grefve Sparre: Då jag anmälde mig, hufvudsakligen fijr att be¬
möta den förste talaren och detta nu redan så fullständigt skett af Herr Ju-
stitie-statsministern, med hvilken jag i detta afseende helt och hållet in¬
stämmer, så bär jag nu derutinnan intet att tillägga. Men jag kan icke
undgå att med anledning af den siste värde talarens uppträdande gorå
en jemförelse mellan den, om jag så får säga, hetsighet, hvarmed förste
talaren velat påskynda frågans lösning, och den, om jag så får säga trög¬
het, hvarmed den siste talaren ville uppskjuta densamma. Då den först¬
nämnde fann det vara för lång tid att vänta till 1872 med användandet
af de begärda 20,000 riksdalerna, så säger deremot den siste talaren, att vi
böra helt och hållet uppskjuta frågan till nästa riksdag, så att medlen icke
skulle komma att användas förr än år 1873. Om vi nu sätta hetsig¬
heten å den ena sidan mot trögheten å den andra, så skola vi sluta med
att antaga regeringens förslag, hvilket den siste talaren äfven erkände
vara högst förtjent af sympatier. Men, sade han, frågans outredda skick
gjorde för närvarande lämpligt att uppskjuta. Hvad menar han då med
detta outredda skick? Det torde väl åtminstone vara fullkomligt utredt,
att vi behöfva väsendtliga förändringar af våra lagar, och ett sådant ar¬
bete skall sannolikt erfordra bortåt en trettio års tid. Förste talaren har
i dag erinrat om 1766 års lagkomité, som utgjorde en rest från 1734,
samt vidare om den af år 1812, hvilken fortfor i ett par, tre decennier;
få vi nu en ny lagberedning, så kan sannolikt icke heller dess arbete af-
slutas på kortare tid, men huruvida vi under tiden vilja lägga allt annat
lagstiftningsarbete på eller under bordet lemnar jag derhän. Emellertid
hafva vi eu mängd utarbetade lagförslag, som skola undergå en slutlig
granskning för att till Riksdagen framläggas; och Herr Justitie-statsmi-
nistern har upplyst, att en revision af vårt lagverk är. nödvändig. Kunna
vi då icke hafva så mycket förtroende för Herr Statsministern, att vi
godkänna det sätt, hvarpå han vill genomföra detta arbete? Jag har hört
denna fras om frågans outredda skick så ofta anföras såsom skäl emot
föreslagna reformer, att1 jag icke väntat dess återupprepande, när det gäl¬
ler sättet för verkställande af den slutlige revisionen af redan ingifva
förslag. Derföre anser jag mig nu böra med några ord uppträda till
försvar för den af Utskottet uttalade åsigten, som inom Kammaren icke
tyckes vunnit synnerligt bifall. Utskottet säger på sjette sidan, att “om
Den 22 Februari, f. in.
235
frågan närmast gällde åstadkommande af förslag till någon mera omfat¬
tande afdelning af den allmänna lagen, såsom ny civillag eller ny rätte¬
gångsordning, uppdraget borde anförtros åt eu institution, sådan som den
under de tidigare decennierna af vårt nuvarande statsskick tillsatta lagkomité
eller lagberedning. Men något på lagstiftningen sä ingripande uppdrag
torde dock ej böra för den närmaste framtiden ifrågakomma, då dels be-
bofvet af vissa mindre omfattande lagförändringar, i afseende å hvilka
särskilda komitéer verkställt förarbeten, mer och mer erkännes påkalla
snar åtgärd, dels åtskilliga andra partiela lagförändringar ännu torde er¬
fordra en tidigare lösning, än som lärer kunna medgifva att desamma
sättas i sammanhang med utarbetandet af, exempelvis, en ny civillag. “
Detta skäl är för mig så fullkomligt talande, att jag icke kan annat än
instämma deruti. Förste talaren har visserligen sagt, att de lagförslag
som redan förefinnas, äro af deri omfattning, att de utgöra nästan den
väsendtligaste delen af en ny civillag. Detta är dock ingalunda fallet,
utan äro de endast en så obetydlig del af densamma, att de icke ens
kunna anses såsom förarbeten. Men för ett år finnes åtminstone fullt
upp att göra med att revidera dessa närmast förestående, af Herr Justitie-
statsministern föreslagna arbetena. Med ett riktigt fullständigande af vårt
lagverk måste vi dock låta anstå ännu några år, huru önskligt det än vore
att snart komma till slut dermed. De från 1812 års lagkomité ärfda
förslagen äro nu ett hälft sekel gamla, och under denna tid hafva lag¬
stiftningen och rättsvetenskapen tagit en så ofantlig utveckling, att dessa
förslag icke vidare kunna läggas till grund; nya brancher hafva dessutom
tillkommit, såsom handelsrätten, om hvilken i dessa förslag icke ett ord
finnes nämndt. Vi kunna således icke föreställa oss, att kodifierings-
arbetet skall kunna ske inom loppet af några få år.
Herr Justitie-statsministern har vidare yttrat några ord med anled¬
ning af en talares anmärkning om det oegentliga i att ställa detta arbete
under Herr Statsministerns ledning, enär de dermed sysselsatte borde
hafva mera sjelfständighet. Då jag såsom representant anser mig kunna
säga, hvad måhända grannlagenheteu förbjöd honom, i hans egenskap af
Konungens rådgifvare, att yttra, så vågar jag till hans anförande tillägga,
att om vi af Konungens rådgifvare fordra ifver, ansträngning o. s. v., så
böra vi icke afundsjuk! fråndraga dem all den makt, hvarförutan det för
dem är alldeles omöjligt att uträtta något till fäderneslandets fromma.
Det är tyvärr eu gammal tradition i vårt land, att representationen alltid
skall stå på sin vakt gent emot regeringen, likasom om denna eljest
skulle missbruka sin makt. Detta borde dock vara en öfvervunnen stånd¬
punkt, då representationen numera befinner sig i deri ställning, att eu
konselj icke i längden motstår dess åsigt er. Representationen har nu
tillräcklig makt att gorå sitt inflytande gällande; och om en Justitie¬
statsminister skulle vilja, såsom orden här fallit, "lägga under bordet"
reformer som landet önskade, nog finnes det utvägar att få sådant för¬
hållande afhjelpt. Men icke måtte det väl vara lämpligt att vid hans sida
sätta en apparat, för att använda den siste talarens uttryck, som kanske
skulle arbeta rent i motsatt riktning mot hans åsigter.
Beträffande siste talarens yttrande att 20,000 R:dr icke skulle vara
tillräckliga för att få lagberedningsapparaten att arbeta såsom den borde,
236
Ben 22 Februari, f. in.
tror jag vi göra klokast i att åt Herr Justitie-statsministern, som förklarat
sig med dessa 20,000 R:dr kunna åstadkomma arbetet, lemna afgörandet
här vid lag. Finner lian dessa medel otillräckliga för ändamålet, så må
han begära, mera, men jag har anledning tro, att när han anser arbetet
kunna göras för nämnda belopp, så går det äfven ; och således linnes
häruti intet skäl för representationen att säga: “det går icke, och der¬
före skola vi uppskjuta/4
Derföre, då vi ju alla önska tidsenliga reformer och det alltid är
vådligt att undanskjuta sådana, som äro i högsta måtto trängande; då
nu ett sätt af regeringen framställes för att tillfredsställa detta behof och
Konungens rådgifvare antaga den af Stats-Utskottet gjorda modifikatio¬
nen deri; då vi nu följaktligen hafva anledning hoppas, att ett steg skall
tagas till en länge önskad lösning af eu vigtig fråga; så kan jag för min
del icke annat än ställa mig på deras sida, hvilka yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Dufva: Då jag tillhör antalet af de ganska få bland Kamma¬
rens ledamöter inom Utskottet, hvilka instämt i det förslag till beslut,
som i betänkandet tinnes intaget, anser jag mig höra yttra mig öfver de
inkast, som deremot blifvit framställda. Jag har i detta fäll hufvudsak¬
ligen att hålla mig till den talare, som först hade ordet, men innan jag
öfvergår till besvarande af hans yttrande, ber jag att få påminna om de
omständigheter, som närmast föranledt uppkomsten af den fråga, hvilken
nu utgör föremål för pröfning. Under en temligen lång tid hafva åtskil¬
liga lagförbättringar blifvit af representationen angifna såsom behöfliga
och nödiga samt framställningar derom afiåtits till regeringen, i följd
deraf att representationen sjelf icke är i tillfälle att utarbeta lagför¬
slag. Hvilken utväg för ernående af nödiga lagförbättringar har man då
väft? Jo! man har begärt tillsättande af komitéer, en för hvarje särskild
lagstiftningsfråga. Dessa komitéer hafva blifvit tillsatta och arbetat länge
nog, men sedan deras ofta långvariga och vidlyftiga arbeten blifvit afslu-
tade har det ej sällan befunnits, att de af dem framlagda förslagen icke
kunnat genomföras till gällande lag, utan måst läggas å sido. På sådant sätt
har den ena vigtiga frågan efter den andra blifvit uppskjuten och undan¬
trängd, till föga båtnad för det allmänna. Under sådana omständigheter
har det förslag framlagts af regeringen, hvilket nu är under pröfning,
och hvilket förslag egentligen tyckes vara afsedt att afhjelpa eu brist som
jag tror förefinnes i organisationen af våra statsdepartement, enär desse
i deras nuvarande skick på långt när icke lemna rådkammarens ledamö¬
ter det biträde, som desse borde derifrån kunna påräkna, vare sig vid
utarbetande af nya lagförslag eller vid granskningen af redan utarbetade
förslag. Emellertid tyckes man vara ense om, att bristerna i vårt lag-
stiftningsväseude på något sätt måste afhjeipas, och under sådana förhål¬
landen synes det icke anstå Riksdagen att genom ett uppskofsbeslut rent
af skjuta undan frågan, utan något torde dervid böra göras, vare sig att
man nu vill antaga det af regeringen i ämnet framlagda förslaget, eller
oek anvisa någon annan utväg. Så uppfattades frågan inom Utskottet,
som dervid ansåg Kong! Maj:ts förslag kunna hufvudsakligen gillas, dock
med åtskilliga, ej oväsendtliga förändringar. Bland sådana var den för¬
Den 22 Februari, f. m.
237
nämsta att tillvaron af den föreslagna lagbyrån ansågs böra blifva en¬
dast tor den närmaste tiden och dess organisation jemväl lernnas utan
närmare bestämmelser, sä att regeringen icke blefve bunden vid visst än¬
tå.! ledamöter, visst afiöningssätt eller dylikt, utan städse skulle kunna
välja den form, som bäst främjade det åsyftade målet. Vid det förhål¬
lande, att vederbörande departementschef förklarat, det han åtnöjes med
hvad Utskottet i detta afseende föreslagit, torde ej vara skäl att vidare
a* ^listigheterna mellan regeringens förslag och hvad
Utskottet tillstyrkt. Men frågan om organisationen af den föreslagna in¬
stitutionen torde dock höra betraktas, särdeles ur den synpunkt, att den¬
samma skall tråda i stället för de förut omnämnda komitéerna, hvilka
man icke torde kunna frånkänna åtminstone den egenskapen, att de ar¬
betade sjelfständigt i förhållande till såväl regering som representation,
hlu bär a ena sidan föreslagits, att till hufvudsaklig del bibehålla den
iorm, hvarunder regeringen tillkännagifvit sig klarna och vilja verka för
ett raskare fortskridande af lagstiftningsarbetet, och å andra sidan, att
.Riksdagen skulle för vinnande af detta ändamål bestämma en annan form
eu form, som b lfvit benämnd: “nya lagberedningen-. Skilnaden mellan
sistnämnda förslag och det af regeringen framlagda synes, utom
bibehållandet af Jen, som man skulle tycka för ett raskare fortskridande
toga etterstrafvansvarda komitéformen, ligga deruti att de, som önska for¬
men af eu lagberedning, tyckas vilja i beslutet intvinga, att i den nya
institutionens verksamhet skall såsom hufvudsak ingå eu kodifiering af
lana lagar. I detta förslag' ligger, efter mm uppfattning, en ganska vä¬
sendtlig svaghet och da den arade talare, som först både ordet, just an-
fln^.8å,8T 651 J;,rist 1 Utskottets framställning, att detsamma icke fram-
hädn, behofvet af eu kodifiering, tillåter jag mig endast hemställa, om icke
just det ar styrkan i Utskottets förslag att det tagit hänsyn till de när¬
mast liggande och mest trängande behof ven och för dessas snara afhiel-
pande sökt anvisa det tjenligaste derför till buds stående medel, utan att,
vid skadandet öfver till andra mera fjerran liggande behof, låta förleda sig
att sammanblanda dessa ined dem, som närmast och främst borde af-
hjelpas. Det har af den förr nämnde talaren framställts emot Utskottets
oi slag den anmärkning, att deri skulle ligga eu motsägelse, enär Utskot¬
tet skulle velat hafva eu annan form för ordnandet och utarbetandet af
delare an för ordnandet af det hela. Det beror härvid på hvad man
menar med delarne och det hela samt huru och när man vill, att en
kodifiering af lagen skall ske. Anser man att vid eu kodifiering våra
lagar skola pa samma gång underkastas omarbetning, så att nya lagstift-
nmgspnnciper i sammanhang dermed skola föreslås och genomföras, då
bhfva visserligen lagforändnngarne delar af lagarbetet i "sin helhet och
lr c}dP nödvändigt att åt samma institution uppdraga hela arbetet,
sav al i fråga om forändrmgsförslagén, som kodifieringen i och för sig
Men for min de! tror jag det vore ganska olyckligt för lagförandringar-
nes genomförande, att sammanblanda dessa båda olika slags arbeten, enär
jag anser, att de nya lagstiftningsåtgärder, som man funnit af behofvet
påkallade, först hora hvar för sig utarbetas, granskas och godkännas samt
kodifieringen ej förrän detta skett verkställas. Kodifieringen utgör i och
for sig ett ganska vigtigt arbete, enär förmedelst densamma samtliga för¬
Dell 22 Februari, f. ra.
238
ändringar, som under mer än ett och ett tredjedels århundrade skett i
vår allmänna lag, skola sammanföras och ombildas till en konseqvent och
tidsenlig lagtext, och detta sammanförande sker så, att yår allmänna lag
en gång får utseende och skick af en helgjuten lagstiftning. I begreppet
af en kodifiering ingår deremot icke, att deri skall inblandas ett antal vigti-
o'arc lagförändringar, hvarigenom alltför lätt kan inträffa, att kodifierings-
arbetets antagande omintetgöres, eller åtminstone tid efter annan undanskju-
tes, enär hvarje sådan lagförändring är underkastad strider och motstånd,
hviska lätt verka hämmande för det helas antagande. Vi hafva ett slående
exempel härpå i den år 1811 nedsatta lagkomitéen, hvilken just derigenom,
att den, i sammanhang med kodifieringen, företog sig en fullständig om¬
arbetning af vår lag, vållade att vi ännu icke sedan 1734^ fått eu full¬
ständig lagkodex. Vi böra icke glömma den erfarenhet, vi sålunda genom
lagkomitéen vunnit, och genom att besluta en kodifiering. innan vi hafva
genomfört de allmänt såsom behöfliga erkända förändringarne i del vigtigare
lagbestämmelser, som deri skola ingå, orsaka ytterligare undanskjutande
både af de partiel lagförbättringarne och af' hvad vi alla eftersträfva,
såsom det yttersta målet, ett fullständigt ordnande af vårt lagväsende.
För att icke taga tiden för mycket i anspråk, vill jag till bemötande
af den förste talarens anförande i denna del inskränka mig till att åbe¬
ropa åtskilligt af hvad han sjelf i ämnet yttrade. Han sade nemligen, att
vi hafva ett förslag till unclerdomstolarnes omorganisation uppgjordt och
att, när en gång beslut blifvit fättadt huru dessa domstolar skola
omgestaltas, då kan en kodifiering af ny rättegångsbalk^ verkställas. Lika¬
ledes yttrade han, att, sedan en lag om ordnandet af den s. k. vatten¬
rätten blifvit gillad och antagen, en kodifiering af de författningar, som
tillhöra Byggningabcalken kan företagas. År det då icke alldeles klätt, att
om dessa lagförändringar och flera dylika först maste afgöras, innan
kodifiering lämpligen kan företagas, vi nu böra i främsta rummet rikta
våra bemödanden på lagförändringarnes genomförande och först derefter
på kodifieringen. Hetta synes åtminstone vara den naturliga oidningen.
Om man skulle sammanblanda dessa båda olika arter af lagstiftarearbetet
och gifva den föreslagna institutionen i uppdrag att i första band tänka
på en kodifiering och att sedan i ett sammanhang, såsom det folie sig,
syselsätta sig med de speciela föremålen för cess verksamhet, de särskilda
lagförslagen, hvad skulle följden blifva? Jo otvifvelaktigt den, att de
personer, som inkallades i den nya institutionen, och hvilka antagligen
icke kunna i samma ögonblick, de der inträda, vara fullt mogna för ett
så omfattande arbete, som en kodifiering af lagtexten, först måste taga.
sig tid att sätta sig in i sitt vigtiga värf och till en början genomgå
lagen i hela dess sammanhang, i följd hvaraf arbetet med utarbetandet
af de särskilda af behöfvet påkallade lagförändringarne blefve undan¬
skjutet. En dylik sammanblandning af särskilda föremål anses eljest icke
så särdeles förmånlig, och lärer ännu mindre kunna vara det, då fråga
är om ämnen af sådan vigt, som det förevarande. Att man åter,^ derest
lagstiftningsarbetet framskridit så långt, att de särskilda lagförändringarne
äro utarbetade och antagna, och således endast återstår en kodifiering åt
samtliga lagbestämmelser, kan och bör uppdraga arbetet dermed åt en
institution så organiserad som en lagkomité, det ligger i sakens natur, da
Den 22 Februari, f. m.
239
detta arbete är af den beskaffenhet, att det icke kan sättas i fråga, att
et skall verkställas med de krafter, som eljest stå till regeringens disposi¬
tion, samt da detsamma erfordrar en ganska betydlig tid och icke behöf-
ver eller bör på minsta sätt brådstörtas.
I afseende å Utskottets motivering har yttrats, att Utskottet skulle
alsett att regeringen måtte uppdraga uppgörandet af ett lagförslag åt
några personer, ett annat åt andra och att detta vore oriktigt. Det
yttrande af Utskottet, som föranledt denna anmärkning, lyder så: '‘De pligter,
som måste åligga regeringen i afseende på en institution sådan som den före¬
slagna lagbyrån, eller att vidtaga de personalombyten, som omständigheterna
kunna gorå erforderliga, äfvensom att utöfva behörig tillsyn öfver arbetets
fortskridande, satta regeringen i helt annan ställning till lagarbetets fort¬
gång, än som visat sig,vara fallet, så länge mera fristående komitéer an-
vandts. ' Jag ber att i detta afseende få återkomma till komitéerna
Jag utgår ifrån den förutsättning, att det kunnat inträffa, att personer,
n vilka olifvit kallade till ledamöter i en komité, af en eller annan an¬
ledning t. ex. ett annat uppdrag, befunnits mindre lämpliga att deltaga i
komitearbetet. Det har dock, detta oaktadt, städse berott på dem sjelfva
att sitta qvar såsom komitéledamöter, och regeringen har knappt nog an¬
setts hafva någon pligt att, sedan ledamöter en gång med full tro på
£eias lämplighet blifvit utsedda, verkställa någon personalförändring, i
följd af möjligen yppade andra förhållanden. I afseende åter å en sådan
institution, som den föreslagna lagbyrån, der personer skulle insättas,
vi ka vore i tillfälle att uteslutande egna sig åt det förelagda arbetet; der
detta skulle ske under ledning äf vederbörande departementschef; och denne
vara ansvarig för de förslag han på grund af byråns arbeten framlade:
åt en sådan institution måste följa en pligt för regeringen, att, om behof
åt personalombyten yppas, också vidtaga dessa. Det frågades af den
arade talare, som först både ordet, om det vore meningen, att sedan några
ledamöter utarbetat ett lagförslag, andra skulle tillsättas för utarbetande af
att annat. Jag kan derpå endast svara: att om de alla fortfarande visa sig
dugliga, ombyte ej lärer kunna ifrågasättas, men att, om motsatsen inträffade,
eller om för någon viss del af arbetet det ansåges af vigt att erhålla bi¬
träde åt någon i ämnet särskilt kunnig person, det då blir regeringens
pugt att tillse hvad som i arbetets intresse bäst kan göras och att göra
detta. o Regeringen kommer således i tillfälle att öfver den ifrågaställda
Jagbyran utoiva en helt annan tillsyn än förut öfver komitéerna. Allt detta
torde nog hora betänkas, innan man alldeles afslår regeringens framställ-
ning och kastar sig in på en form, genom hvars antagande lätt kan in¬
tratta, att vårt lagstiftningsväseudes ordnande uppskjutes till ett aflägset
i ^ kafva i * * * v^sat sig af Utskottets framställning, att
detta utgått från den synpunkt, att, då representationen, när den önskar
att något i lågtorandrmgsväg skall ske, i allmänhet måste vända sig till
regeringen, men i detta fall regeringen sjelf tillkännagifvit, att den är
vi lig företaga ett önskvärdt arbete, blott erforderliga medel ställas till
dess disposition, representationen handlar klokare och värdigare om den
gifver regeringen dessa medel, utan att på samma gång inlåta sig ' i
detaljerade och for arbetets fortgång hämmande föreskrifter om huru ar-
Deri 22 Februari, f. m.
240
betet skall verkställas. Representationen får då vida mera berättigade
anspråk på regeringen att något skall göras, än om den väl iemnar pen¬
ningar, men med föreskrift om att så och så många ledamöter skola till¬
sättas, så och så skall arbetet ordnas. . ,
Bär har under diskussionen ofta inblandats ett om, liv riket jag fruk¬
tar det är afsigt®! att använda såsom ett så kalladt slagord, för att fånga
anhängare för ena eller andra åsigten, jag menar det der ordet ‘-sjelfstan-
dio-het". Det vore särdeles ömkligt att man gjorde klart för sig hvad
som menas med denna sjelfständighet och huru den skall yttra, sig. Äf¬
ven de, som hysa en emot Utskottets afvikande mening, hafva ju åt rege¬
ringen velat tillerkänna det inflytande på institutionen, att dess ledamöter
skulle på Justitie-statsministerns förslag af regeringen nämnas och vid
sådant förhållande vill det synas som regeringen, genom den henne så¬
lunda förbehållna rättigheten, 110g kali, om hon vill, tillse att den åbero¬
pade sjelfständighet®! ej blir besvärlig. År det åter meningen, att genom
sjelfva deri nya institutionens form de en gång utnämnda ledamöterna
skola i afseende på sin verksamhet ställas sjelfständiga emot regeringen,
då bör man ihågkomma, att det är regeringen, som skall ikläda sig an¬
svaret icke blott derför att något uträttas, utan ock for de utarbetade
förslagen, Indika måste kunna af regeringen såsom dess förslag accep¬
teras, ifall eljest något skall på den föreslagna vägen blifva utrattadt.
Då representationen för livad som uträttas eller icke uträttas bär att
hålla sig till regeringen och icke till byra- eder Komitéiedainö terna, bor
den icke heller" söka att binda händerna på regeringen. Mig synes det
vara klart att representationen, som bär rätt och makt att emot regerin¬
gen göra gällande sina anspråk på genomförande af för det allmänna nyt¬
tiga åtgärder inom statsförvaltningen, i vidsträcktaste mening också stadse bor,
lån»t ifrån att vilja förlama regeringens makt att för dylika ändamål råda
öfver underlydande embetsmyndigheter, yrka på regeringens rätt och pligt
att tillhålla embetsverk och tjensteman att göra sin pligt. Huru skulle
det i sjelfva verket gä, om eu sådan sjelfständighet godkändes inom em-
betsförvaltningen, att de, Indika fingo sig uppdraget att l ångben syftning
utarbeta ett förslag, under åberopande af sin sjelfständighet, arbetade i
motsatt syftning? Och om embetsmännen på samma grund icke uträttade
hvad dem af regeringen eller andra förmän anbefalldes, utan något som
de sjelfva eller andra ville? Är eu sådan ordning inom förvaltningen i
allmänhet eftersträfvansvärd, skall den väl äfven galla inom krigsmakten,
och det kommer då att visa sig huru eu dylik method, att for sjeiistan-
dighetens skull sätta den underlydande till bestämmande öfver hvad som
skall uträttas, måste ytterst göra soldaten till den verklige befälhafvare!!.
Jag tror derföre, att innan man bestämmer sig i denna fråga, man bor
göra klart för sig, huruvida man verkligen vill hafva lagförbättringar i
deri riktning representationen angifvit såsom sin önskan, eller endast eu
lagkomité. För min del är jag bestämd i den uppfattning, att det vore
en stor inkonseqvens af representationen att icke framför allt önska att
ett lagförbättringsarbete, som visat sig allt mer och mer af behotvet på-
kalladt, må med allt möjligt nit och drift genomforas, och jag tror icke att
detta kan ske på annat sätt, äii att representationen bestämdt vidhåller
Den 22 Februari, f. m.
241
den satsen, att den har att hålla sig till regeringen för hvad som sker
och icke tror, att den, genom att söka göra den föreslagna institutionen
mer eller mindre oberoende af regeringen, skall kunna verka derhän, att
de. som erhålla uppdrag att i institutionen blifva ledamöter, bättre gorå
hvad dem åligger, än om åt regeringen, som för hvad som göres eller icke
goros skall ansvara, lemnas full rätt och pligt att öfvervaka deras verk¬
samhet.
1 å grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag hemställa, att
Kammaren behagade bifalla hvad Utskottet i ämnet föreslagit.
Herr C ar lön: Hans Excellens herr Justitiestatsminister!! har haft
uen artigheten att påminna om vår gamla bekantskap, men jag hade verk¬
ligen väntat, att han deraf skulle fått en helt annan uppfattning, än den
som utvisas af hans försök att åt ett uttryck i mitt anförande vid remis¬
sen af den Kong], propositionen gifva en tendentiös mening, som detsamma
icke innebar. Äfven i afseende å ett annat Hans Excellens’ yttrande
halhet var lika litet angenämt att höra, eller att jag ej skulle låtit san¬
ningens ljus belysa, förhållandena, tillåter jag mig inlägga protest. Jag
oer att få fästa hans uppmärksamhet på att. då jag sagt att föredragnin¬
gen åt lagärenden inför Högsta Domstolen för en eller annan kunnat före-
faUa betungande, jag icke sagt annat, än hvad Hans Excellens sjelf vet
samit vara, och jag är öfvertygad att Hans Excellens utan svårighet skall
kunna erinra sig. att han sjelf, lika väl som jag, känner till det särskilda
tall, som åt mig påpekades.
Jag öfvergår nu till de anmärkningar, som Herr Justitie-statsministern
framställt — icke emot hvad jag i dag yttrat, ty deri är nästan ingen-
tmg genmäld t — utan emot. mitt anförande vid remissen af den Iiongl.
propositionen. Han frågade först hvaruti komitéledamöternes sjelfständig¬
het skulle bestå, derest flen modifikation i utskotts-minoritetens förslag,
hvilken jag påyrkat, blefve antagen, och han förmenade att denna sjelf¬
ständighet hers lagbyråns ledamöter skulle blifva lika stor som medlem-
marnes af eu lagkomité, eftersom såväl de förre som de senare skulle
kunna af Justitie-statsministern entledigas, när han så behagade. Först
tillåten jag mig anmärka, att om förhållandet verkligen vore sådant, så
Kan jag icke första, hvarföre Hans Excellens så ifrigt motsätter sig eu
lagkomité. Men nu ligger det en, märklig skilnad härutinnan emellan en
lagkomité och eu lagbyrå i den omständigheten, att ledamöterna i en
03^1 å kunna ombytas, utan att någon fäster vigt dervid, dä deremot leda-
möterna i en komité icke gerna kunna skiljas från sin befattning utan på
göda skal, hvilka den allmänna opinionen och Riksdagen äro i tillfälle att
1 väsendtlig män kontrollera. Jag tror mig icke behöfva mera än att, till
bevis härå, erinra om den opinions-storm, som uppkom, då Richert 1822
eller 1828 skiljdes från sin befattning i lagkomitéen; den allmänna opinio¬
nen uttalade sig så kraftigt deremot, att man fann sig föranlåten att om¬
kring ett år senare återkalla honom.
Vidare har Hans Excellens, för att beteckna sjelfständigheten hos
dessa på våra lagar arbetande män, anställt eu jemförelse emellan dem
och sekieterarne vid Riksdagens Utskott. Men jag hemställer, huruvida
Riksd. Prål. 1871. 2 A/d. 1 Band. 16
242
Den 22 Februari, f. in.
det är i sill ordning att gifva de män, åt hvilka man öfverlemnar ett så
grannlaga arbete som att skrifva lagar, samma ställning till en minister
som en sekreterare till sitt Utskott.
Med anledning af ett yttrande uti motiveringen till det förslag, som
framställts af Utskottets minoritet, har hans Excellens vidlyftigt utvecklat,
huru omöjligt, i brist af tid, det vore för Justitie-statsministern att vara
ordförande i en granskningsnämd; men jag frågar, hvilketdera är mera
tidsödande, antingen att utarbeta lagen eller att granska densamma? Har
man icke tid att granska en lag, så medger väl tiden ännu mindre att
utarbeta densamma.
Äfven har lians Excellens funnit det besynnerligt, att inom represen¬
tationen försports ett så starkt motstånd mot ifrågavarande byråinstitution,
ehuru åsigterna för byråväsendet i allmänhet vore sa starkt utvecklade.
Det är, enligt min uppfattning, mycket sannt, att sådana åsigter gjort sig
gällande, och äfven jag delar dem i viss mån, men det är att märka, att
i ena fallet gällde det förvaltningen och i det andra lagstiftningen, tvänne
mycket skiljda saker. I det moderna samhället hör det till saken att,, så
vidt möjligt, lägga förvaltningen i regeringens och departements-chefens
hand, och sådant öfverensstämmer i allmänhet med förvaltningsåtgärdernas
egna omskiftande natur. Men i fråga om lagstiftningen framträda helt
andra förhållanden. En lag, som skrifves i dag, kan verka på lagar, som
20 å 30 år eller ännu längre tid härefter kunna ifrågakomma, och att
öfverlemna omsorgen om kontinuiteten åt de män, som, den ene efter den
andre, tillfälligtvis bekläder departementschefs-platseu, kan icke leda till
ett lyckligt mål eller att betrygga kontinuiteten.
Hans Excellens yttrade vidare, att det vore han, i egenskap åt chef
för Justitie-departementet, som skulle ej allena inför representationen svara
för sina egna lagstiftningsåtgärder, utan äfven att på honom hvilade nästan
hela ansvaret att lagstiftningen framfördes till ett godt resultat, och att
det deriöre vore han, som borde stå i spetsen för densamma. Donna åsigt
trodde jag likväl vara åtminstone teoretiskt vederlagd. Det är hans Ex¬
cellens icke obekant, att i Amerika eu utmärkt rättslära för 30 k 40 år
sedan dref den satsen att, på de åt hans Excellens nu anförda grunder,
en särskild lagstiftnings-minister vore behöflig, och att med anledning
häraf uppstod en vidlyftig kontrovers mellan jurister och statsrättslärde,
hvarvid berörda sats blef på det mest grundliga sätt vederlagd; och mig
veterligen har den iclce i något land blifvit praktiskt accepterad..
Vidare har Hans Excellens yttrat, att representationen af komité-
institutionen icke skulle hafva att vänta särdeles gagn, emedan det skulle
saknas allt samband emellan representationen och lagkomitéen; ^men der¬
emot skulle, enligt samma högt ärade talares åsigt, en lagbyrå uppfylla
alla anspråk, eftersom emellan representationen och Justitie-statsministern,
under hvilkens departement lagbyrån komme att höra, ett samband alltid
skulle förefinnas. Nu är dock händelsen den, att, såsom jag i mitt för¬
sta anförande starkt betonat, ett ännu vigtigare samband mellan lagför-
fattarne och representationen kan finnas än det af Hans Excellens om¬
nämnda, och att detta endast genom inrättande af en lagkomité torde
kunna uppkomma. För att förklara min mening närmare, vill jag fästa
uppmärksamheten på ett kändt faktum, att alla förändringar, eller åtmin¬
Den 22 Februari, f. m.
243
stone alla förbättringar i vår lag, som genomförts å senare tider, hafva
hemtats ur lagkomitéens och lagberedningens arbeten. Hade icke dessa
institutioner varit inrättade såsom de voro, utan i stället haft byrå-form
så skulle sannolikt många af de antydda lagförbättringarne aldrig kommit
till stånd, enar de lagförändringar som skett mestadels åstadkommits på
enskilda representanters och icke på regeringens initiativ, Lagkomitéens
och lagberedningens arbeten äro för den enskilde representanten, som vill
taga lagstntningen om hand, eu rik grufva att hemta ur, icke ensamt i
afseende a ämnet för lagförslagen, utan äfven i afseende å deras formu¬
lering, och många vigtiga lagar hafva sålunda af Riksdagen antagits utan
att regeringen behöft dermed taga annan befattning än att sanktionera
dem Derigenom att lagkomitéens och lagberedningens arbeten, liksom
alla komite-arbeten, blifva framlagda för allmänheten, kunna de deruti
uttalade asigter, äfven om de icke delas af Justitie-statsministern, bringas
fram såsom positiva lagförslag. Detta blir deremot icke händelsen med
de förslag, som utarbetas af en lagbyrå, ty ifall Justitie-statsministern
icke gillar dessa, så blifva de aldrig framställda; och hvarifrån skall då
den enskilde representanten hemta stoff till sina förslag.
Jag bär visserligen till besvarande antecknat några flera yttranden
Herr Justitie-statsministern, men då hvad jag nu yttrat hufvudsakligen inne-
lattar det, hvarom lian och jag hysa olika åsigter, vill jag icke längre
uppehålla mig härvid, utan vänder mig i stället till min ärade vän
Grefve Sparre, som med sin vanliga fyndighet framkastat anmärkningar
hetsighet i lagstiftningsväg och Herr Lindströms tröghet, för att
sjelf få intaga plats i midten. Jag tillåter mig då fästa den ädle Gref¬
ve118. uppmärksamhet på, att under de många år, vi kämpat tillsammans,
h?1 ICAe sällan varit nödsakad att söka städja hans omstörtningsifver
Mango gånger lian lian sjelf erkänt, att lian i afseende å lagstiftningen
gerna stode stilla; men när han någon gång nödgades taga ett steg framåt
sa har lian gjort det med eu så stor ansats, att åtminstone jag ej kunnat
lolja honom i de nya rymderna.
Hvad slutligen Herr Dutvas yttrande angår, så måste jag beklaga,
att lika litet som jag kunde rätt fatta Utskotts-majoritetens resonne-
ment, lika litet fattade jag hvad han nu egentligen afsåg. Han har hållit
ett utförligt tal om, att man icke må tänka sig lagstifningen kunna gå så
till våga, att en kodifiering af hela lagen verkställes, innan man har de spe¬
ciel^ lagarne fullständigt utarbetade. Det är ju äfven min åsigt, ty det
hr. a''deles klart, att man icke kan gorå det hela färdigt förr, än de sär¬
skilda delarne äro utarbetade. Kodifieringen är icke någonting annat än
en sammanförmg af de särskilda delarne till eu helgjuten lagkodex; och det
har val icke någon — allraminst jag — påstått kunna ske i annan ord-
,^n ^en hterr Dufva förordat. Herr Dufva har varnat för att begagna
den tomt omnämnda sjelfständigheten såsom ett slagord. Ja, svenska
språket eger ord, som kunna kallas så, men derföre förändras väl ej
saken; och så ringa sjelfständighet äfven hos eu lagbyrås ledamöter lärer
val ingen kunna förorda, att den ens på det aflägsnaste sätt kan jemföras
med den militära lydnaden. Man skifver icke lagar efter order — tacka
Gud man kan vånda sig efter order. Då jag är långt ifrån att föreställa
mig, att tankarne derom kunna vara skiljaktiga, synes mig, att jag, å min
241
Den 22 Februari, f. m.
sida, ej bort beskyllas för den orimligheten att vilja omkasta förhållandet,
såsom Herr Dufva förutsatt. . . ..
För den händelse att någon skulle fästa sig vid Herr Lindströms
förslag om uppskof, vill jag till sist fästa uppmärksamheten på, att det
icke finnes någonting outredd i denna sak. Man bär endast atu söka göra
sig redo för hvilken organisation för en lagstiftnings-institution må vara
den mest lämpliga. Man har att bestämma sig tor den ena ellei den andra
åsigten, antingen om lagstiftningen skall öfverlemnas, sä att saga, ensamt
åt Justitie-statsministern, eller om densamma bör uppdragas au en institu¬
tion, sålunda organiserad att den innebär garanti för konseqvens, på det
man måtte erhålla en lag, som hänger tillsammans från början till slut.
I olikhet med Herr Dufva, tror jag icke, att eu lagkomité skall behöfva
använda 30 å 40 år på arbetet, utan - då jag i motsats mot Grefve
Sparre anser, att vi icke från främmande länder behöfva hemta så särde¬
les många materialier till vår lag, enär vi torde kunna bygga på den
grund, som den gamla lagkomité^ och lagberedningen lågt — föreställer
jag mig att arbetet skall blifva färdigt inom eu vida kortare tid. Till
och med lagkonnteen, som hade framför sig ett alldeles obeaibetadt fälu,
behöfde icke så lång tid, som Herr Dufva angifvit. Lagkomitéen nedsattes
visserligen 1811, men dess egentliga arbete begynte för st 1815 eller 1816,
och 1832, således efter 16 år, var detsamma färdigt, utan att komitéen
hatt andra materialer dertill än vår gamla, förålurade lag, undei det
man nu liar att tillgå lagkomitéens och lagberedningens förarbetem ^håg¬
kommande dt; löften, som afgifvits åt den, som nu förvaltar Jusiitk-De¬
partementet, och på grund af den förhoppning vi alla hysa till hans
energi, är jag fullkomligt öfvertygad att, om ni, mme Herrar, nu fatta
ett nod t beslut, vi om 8 å 10 år skola hafva att glädja oss åt eu full¬
ständig och väl ordnad lagkodex.
Grefve Pos se: Meningarne äro i detta ämne särdeles skiljaktiga,
men likväl är man bär i Kammaren, såsom förhållandet jemväl var i
Utskottet, ense derom, att det är nödvändigt att skapa en apparat, som
har till uppdrag att verkställa de för ändring af våra lagar erforderliga
förberedande arbeten. Det inses nemligen af oss alla, att stora delar af
vårt lagverk äro ofullständiga och måste omarbetas. Skiljaktigheten i
åsigter förefinnes således endast i afseende a det sätt, hvarpå denna
apparat skall tilldanas. Jag ber att rörande ifrågavarande ämne till en
början få fästa Herrarnes uppmärksamhet på, att alla de alternauiva för¬
slagen gå ut pa beviljandet af ett extra anslag för ändamålet, och att
således, huru beslutet än utfaller, Kammaren alltid vid nästa riksdag
blifver' i tillfälle att ånyo uttala sig i ämnet, då Kammaren, såsom jag
hoppas, skall hafva bildat sig en fullständigare uppfattning af hvad som
i frågan kan vara bäst och nyttigast.
Vid frågans behandling i Stats-Utskottet uppfattade man till eu bör-
jan Kongl. °Maj:ts förslag om inrättande af en lagbyrå så, som dermed
af sågs eu apparat, visserligen ställd under Justitie-departemeptet, men
hvilken skulle hafva till uppgift att granska och utarbeta mindie lag¬
förslag, rörande icke blott nämnda departement, utan äfven de öfriga
statsdepartementen. Det befanns emellertid snart, då man närmare gran¬
Den 22 Februari, f. m.
245
skade Justitie-statsministerns anförande till statsråds-protokollet, att man
med^ den ifrågaställda lagbyrån afsåg äfven utarbetande af störa delar
af vårt lagverk, nemligen vår pressordning och civillag. Det var då som
en del ledamöter i Stats-Utskottet kastade blicken tillbaka på den äldre
lagberedningen och ifrågasatte, om man icke heldre skulle beträda den
gamla vägen än art försöka en alldeles ny. Erfarenheten har visat oss,
att, sedan lagberedningen slutade sin verksamhet, några synnerligt till¬
fredsställande resultat i afseende å utarbetande och stiftande af nya lagar
icke vunnits. Efter upphörandet åt lagberedningen liar man i stället an¬
litar särskilda komitéer för hvarje särskild! lagärende, och har för dessa
komitier vant. uppfördt ett bestämdt anslag å extra stat, hvilket anslag,
som fortfarit ända till nästföregående riksdag, nu upphört till följd af
Kougl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Det resultat, som i lagstiftningsväg
lemnats af våra komitéers arbeten, bär ännu blott i ringa grad framlagts
för representationen och der afgjorts, men under lagberedningsperioden
haf va vi erhållit en del lagar, hvilka blifvit bedömda på olika sätt, så¬
som t, ex. strafflagen, om hvilken man kan säga, att meningarne äro
delade, och konkurslagen jemte sjölagen, om hvilka man med lika mycket
fog kan saga,, att meningarne icke äro delade. Det har således visat sig,
att. sedan lagberedningen upphörde, arbetet med förbättrande; af våra
lagar kanske icke vant så tillfredsställande, som man skulle hafva ön¬
skat. och derföre ar det heller icke underligt, att flere ledamöter i Ut¬
skottet. hysa den uppfattning att, när eu ny apparat erfordras, det vore
vida bättre att gå tillbaka till något, som är pröfvadt och befunnet godt,
än att slå in på en ny väg och antaga något alldeles nytt och oförsökt,
såsom den föreslagna institutionen; och detta har väl vant innersta tan¬
ken hos minoriteten inom Utskottet, hvars reservationer finnas Utlåtan¬
det vidfogaue. Det här myckna talet om sjelfständigheten vill jag icke
inlåta mig på, ty sjelfständigheten lärer val icke blifva så synnerligt stor,
hejst om Kammaren antager den modifiering i förslaget, som af Herr
Carlén ifragasatts. Det är nemligen naturligt, att tjensteman, som till¬
sättas åt Justitie-statsministern och kunna af honom när som. helst af-
,sattas, icke ega någon särdeles sjelfständighet i sin ställning, antingen de
sitta, i eu lagbyrå eller i en lagberedning. Det är dock något, som här¬
vid icke får lenmas oanmärkt, att en lagberedning dock alltid är en in¬
stitution, som ingifver aktning.
Hans Excellens Herr J ustitie-statsministern har i sitt anförande
antyd t, att han fattat Ståts-Utskottets utlåtande i frågan såsom eu till¬
styrkan att inrätta eu lagbyrå. Jag her dock att få fasta hans upp¬
märksamhet. på, att Stats-Utskottet tvärtom synes omsorgsfullt undvikit
sådana uttryck, som skulle kunna tydas såsom ett godkännande af Kongl.
Mapts förslag, i det Utskottet endast sagt, att det på det sättet bifaller
sagda förslag, att det tillstyrker anvisande af ett extra statsanslag af
20,000 Riksdaler att användas for fullgörande af de uppdrag, som varit
afsedda uti Kongl. Majds ifrågavarande förslag.
Hans Excellens behagade i sitt anförande nämna, att ett bland mo-
tiverna, hvarför den föreslagna institutionen benämndes lagbyrå, var den
omständigheten,. att Riksdagen vid flera föregående riksmöten visat: stark
benägenhet för införandet af den förändring med våra underordnade em-
246
Den 22 Februari, f. m.
hets verk, att desamma skulle blifva byråer inom de särskilda departe-
mentena. Det var med stor tillfredsställelse, som jag hörde detta utta¬
lande af regeringens främste man, om att regeringen vill gå representa¬
tionens önskningar till mötes i fråga om inrättandet af ett byråsystem,
och jag anser att det skulle vara ett stort framsteg i vår konstitutionela
utveckling, om vi inom en icke alltför aflägsen framtid komma att tillämpa
detta system.
I afseende å de olika förslag, som här i ämnet framställts, anhåller,
jag att få yrka bifall till det af reservanterne framlagda, med den för¬
ändring deri som Herr Carlén föreslagit.
Herr Lindström: Den värde representanten från Wenersborg, som
nyss hade ordet, yttrade, att han icke skulle vägat uttala sin mening i
förevarande fråga, om han icke känt sig dertill skyldig i sin egenskap af
representant. Med ännu större skäl kan jag saga detsamma, då jag icke
på långt när kan i lagkunskap mäta mig med honom, men äfven det
oafsedt anser jag mig såsom representant hafva rättighet att yttra mig i
Indika frågor som helst, som kunna blifva föremål för denna Kammares
öfverläggning. Detta blott i förbigående. Hvad nu beträffar den af Herr
Grefve Sparre gjorda ändringen, att den talare, som i denna fråga först
hade ordet, skulle utmärkt sig genom en viss hetsighet, under det jag
deremot representerade trögheten, så har den förste talaren redan besva¬
rat den mot honom gjorda anmärkningen, och hvad mig sjelf angår, så
anhåller jag få upprepa, att jag endast anfört och såsom öfverensstäm¬
mande med mina egna åsigter omfattat den reservation, som en ärad
ledamot af Första Kammaren fogat vid Utskottets förslag, till hvilken jag
således remitterar beskyllningen.
I sjelfva saken vände sig clen ärade Grefven mot mitt yttrande, att
frågan skulle befinna sig i outredt skick, hvilket Grefven ansåg alldeles
icke vara förhållandet,. Jag får med anledning häraf förklara, att jag
med detta mitt yttrande icke velat säga, att ju icke frågan för honom
och möjligen äfven för åtskilliga andra personer kunde synas utredd,
men att de många anmärkningar, som blifvit gjorda mot Kongl. Maj:ts
proposition, de olika förslag, som blifvit framställda, tydligen visa, att
frågan icke är fullt utredd, och att till och med fackmännen icke hafva
klart för sig hvad ändamålsenligast bör göras. Så mycket otera måste
då frågan förefalla outredd för dem, som sakna den speciela juridiska
åsigten. Den ärade talaren på Stockholmsbänken fäste sig äfven vid
mitt yttrande om frågans outredda skick och frågade, hvad som skulle
vara att utreda? Intet svarade lian, under det han på samma gång
sökte att från sin ståndpunkt på bästa sätt utreda frågan. Allt detta
— alla dessa olika förslag, å ena sidan Kongl. Maj:ts så mycket för¬
kättrade proposition och å andra sidan Utskottets och reservanternas
förslag, synas mig ådagalägga, att frågan icke är fullt klar och att an¬
tagligen icke ett förmedlingsförslag kan bryta sig väg genom de olika
åsigterna. Derför har jag ansett det vara ganska välbetänkt att upp¬
skjuta frågans slutliga lösning, och att nu endast, på sätt Herr Grefve af
Ugglas föreslagit — och utan att yttra sig om huruvida en lagbyrå eller
lagberedning skulle ega bestämdt företräde — anhålla, att Kongl. Maj:t ville
Den 22 Februari, f. m.
247
till nästa Riksdag framlägga förslag till fyllande af de behof, som i det
ifrågavarande hänseendet förefinnas. Nu har Herr Grefve Sparre sagt,
att, när regeringen begärt ett bestämdt belopp och förklarat sig dermed
kunna åstadkomma den ifrågaställda lagbyrån, så borde representationen
genast bevilja samma belopp. Huru gerna jag skulle vilja gå regerin¬
gens önskan till mötes i detta afseende, behöfver jag icke försäkra, men
jag tror icke, att ett sådant bifall nu skulle vara välbetänkt, ty den
apparat, som skulle anskaffas för dessa 20,000 Riksdaler, komme säker¬
ligen icke att medföra det åsyftade resultatet, och sedan skulle vi blott
vid en kommande riksdag få erfara missbelåtenhet med hvad som blifvit
gjordt af alla dem, som mera fråga efter det qvantitativa än det qvalita-
tiva och hvilka skola saga: är detta allt, som vi fått för den summan?
Man skulle ställa så stora anspråk på den institutionen, att den med
sina ringa medel omöjligt skulle kunna uppfylla desamma. Jag har an¬
sett, att från början allt borde så ordnas, att icke ändamålet förfelades,
hvilket jag fruktar skulle blifva händelsen, om man antoge reservanternas
förslag eller Herr Carléns modifikation af detsamma.
Det har blifvit yttradt, att vi, om en lagberedning komme till stånd,
om tio år skulle hafva uppnått det stora målet, eu fullständig kodifiering
af våra lagar. Jag får bekänna, att mina förhoppningar icke sträcka sig
så långt. En god vilja är icke nog, det behöfs sådane män som Richert
med flere, för att på så kort tid utföra ett så vidlyftigt arbete. Hafva
vi väl sådana män nu för tiden ?
Jag har nu begärt ordet egentligen för att tillkännagifva, att jag,
sedan icke Herr Grefve af Ugglas’ förslag, utan Utskottets, vunnit Första
Kammarens bifall, återtager min anhållan om proposition på det först¬
nämnda. Då jag således tvingas att välja mellan de öfriga förslagen,
finner jag mig mest böjd för att omfatta Utskottets, hvilket, om ock med
någon begränsning, bifaller Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Törnfelt: Eu föregående talare påstod, att åtskilliga yttran¬
den, som under diskussionen här blifvit fällda, skulle vittna om gammal
afundsjuka .mot regeringen. I anledning deraf ber jag få förklara för
den högt ärade talaren,, att jag icke hyser någon, vare sig gammal eller
ny afundsjuka mot regeringen eller Hans Excellens Herr Justitie-stats-
ministern, utan att jag med mitt anförande endast velat påpeka, att, om
den ifrågavarande institutionen skulle, såsom Kong], Maj:t föreslagit, stå
under Justitie-statsministerns ledning, så skulle den.stora allmänheten kunna
tänka sig möjligheten af att regeringsmakten derigenom skulle på denna
lagbyrå utöfva någon tryckning eller ledning åt höger. På detta sätt
skulle misstroende väckas hos allmänheten, ty nationen önskar frihet i
lagstiftningen, på samma gång den vill, att regeringen skall hafva frihet i
lagarnes tillämpning.
Derföre har jag icke kunnat bifalla regeringens förslag, utan förenar
mig i reservanternas yrkande.
Herr Carl Ifvarsson: Jag befarar, att man fäst sig allt för
mycket vid formen för den ifrågaställda institutionen, då öfverläggningen
hufvudsakligen rört sig omkring frågan, huruvida den apparat, som skulle
248
Den 22 Februari, f. in.
ombesörja lagarbetet, borde vara konstruerad såsom en byrå eller en lag¬
beredning. På formen beror dock föga, blott apparaten arbetar bra och
lemnar goda resultat. Gör en lagbyrå detta, kan man ju vara nöjd med
en sådan, men med ingen institution kan man vara belåten, om dess verk¬
samhet är otillfredsställande. Endast endera af de ifrågaställda institu¬
tionerna kommer verkligen till stånd, så kan erfarenheten sedermera af¬
göra, om det kan vara lämpligt att bibehålla den antagna eller man skall
försöka med den andra. Vi böra således icke tvista allt för mycket om
formen. Orsaken hvarföre jag icke kunnat lemna företräde åt förslaget
om inrättandet af en lagbyrå med de åligganden Kong!. Maj:t föreslagit
och ställd under Justitie-statsministerns ledning, har varit den, att jag
tyckt mig finna, att denna byrå skulle blifva alltför öfverhopad åt göro¬
mål, då, enligt. Koiigl. Maj:ts förslag, det skulle åligga dess ledamöter att
både utarbeta lagförslag, granska och omarbeta sådana, samt i Högsta
Domstolen föredraga frågor om stiftande, upphäfvande, ändring eller för¬
klaring af lagar och författningar. Med den erfarenhet man nu har om
lagstiftningens långsamhet i nästan alla delar, der reformer äro af nöden,
så är det att befara, att denna långsamhet icke skulle afhjelpas genom en
lagbyrå, ställd under regeringens ledning, ty regeringens ledamöter äro så
öfverhopade af göromål, att de omöjligt kunna följa med och påskynda
alla nödiga reformer. Det industriel lifvets storartade utveckling i våra
dagar, den lifiiga samfärdseln i följd af de ökade och förbättrade kom¬
munikationsmedlen — allt detta kräfver många reformer i lagstiftningen, på
det denna icke må stanna för långt efter tiden. Derför bär ofta riks¬
dagen till regeringen a ilåtit skrivelser med begäran om nödiga reformer;
somliga ha visserligen föranledt åtgärder, men ringa resultat; andra skrif¬
velse!' åter har man alldeles icke hört af, sedan de blifvit aflåtna. Riks¬
dagen har således ofta nog tagit initiativet i frågor, men dervid har det
dock allt för ofta stannat. Man får dock ursäkta regeringen, ty hon är,
såsom jag förut nämnt, allt för öfverhopad af hvarjehanda arbete, äfven
angående småsaker af föga vigt. Vill man derföre undanrödja det hinder,
som nu ligger i vägen för önskvärd skyndsamhet i lagstiftningen, så måste
man från regeringsbestyren bortrensa åtskilligt, som utan fara derifrån
kan skiljas. Riksdagen har också insett detta och till Kongl. Maj:t afiåtit
en skrifvelse, åsyftande vissa domsärendens öfverflyttande från administra-
tioneu till domstolarne. Det är klart, att genom en sådan öfverflyttning
reformerna inom statsförvaltningen skulle i hög grad underlättas och re¬
geringen beredas tillfälle att med större skyndsamhet ej endast handlägga
ärendena inom förvaltningen utan ock egna sig åt sådana ärenden, som
tillhöra den ekonomiska lagstiftningen, för hvilken den ifrågaställda byrån
inom Justitie-departementet dessutom torde vara fullt lämplig.
I nu förevarande fråga skulle jag visst varit böjd för att omfatta
Utskottets förslag, om jag varit säker på att Justitie-statsministern bättre
än hittills skulle kunna egna sig åt de ärenden, som varit afsedda i Kongl.
Msgpts förslag om inrättande af lagbyrå, men då jag haft anledning att
betvifla detta, har jag biträdt det förslag, som flertalet af Utskottsleda-
möterna från denna Kammare framställt, och hvilket icke går ut på att
afklippa Justitie-statsministerns befattning med lagstiftningsärendena utan
endast att göra densamma mindre besvärlig. Dock finner jag nu den af
Den 22 Februari, f. m.
249
Herr Carlén framställda modifiering af reservanternas förslag förtjent af
bifall, och jag vill derföre ansluta mig till densamma. Jag ser ingen fara
för att det ifrågavarande anslaget uppföres i en summa, då det i alla fäll
blifver på extra stat, hvilket sednare deremot har sitt värde, på det ären¬
det må komma till ny öfverläggning nästa riksdag, åtminstone angående
formen.
Jag yrkar således bifall till Herr Carléns förslag.
Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag har
funnit, att det yttrande, jag nyss afgå!, blifvit i en eller annan del miss-
ty dt. Jag vill dock, i hvad som ej närmare rörer ämnet, nu icke upptaga
tiden med åstadkommande af rättelse häri, utan blott vid justeringen
tillse, att samma yttrande varder riktigt till protokollet uppfättadt.
Eu föregående talare har mot mig framkastat den anmärkningen, att
jag velat sätta ledamöterna i lagbyrån i samma ställning som sekreterarne
i Riksdagens Utskott. Hetta var dock icke min mening, ty jag nämnde
utskotts-sekreterarne endast för att förklara min uppfattning om nödvän¬
digheten af att göra eu viss inskränkning i sjelfständigheten hos de, vare
sig i lagbyrå eller lagberedning, arbetande ledamöterna, och jag gjorde icke
någon verklig jemförelse, hvartill jag sä mycket mindre kunde vara be¬
nägen, som jag för ledamöterna i lagbyrån föreslagit ett arvode af 8,000
Rall’, hvaraf torde vara klart, att min afsigt icke varit, att dessa personer
skulle erhålla en underordnad ställning. Jag håller dock visst icke på
att beloppet, 8,000 R:dr, skall fixeras, utan går gerna in på Utskottets
åsigt, att Kongl. Maj:t icke må vara bunden vid en viss aflöning utan ega
frihet att, med begränsning af utgifterna inom visst anslaget belopp, ordna
arbetena på det sätt, som kan finnas lämpligast.
Ridare har blifvit anmärkt, att Justitie-statsministern icke skulle vara
lämplig person att leda det förberedande lagstiftningsarbetet. Minoriteten
i Utskottet yttrar dock, hvad som enligt min tanke är fullkomligt riktigt,
nemligen att vid utarbetande af lagar och författningar, som tillhöra den
ekonomiska lagstiftningen, det är af vigt att vederbörande departements¬
chef, som derför skall bära ansvaret, äfven är i tillfälle att direkt leda
arbetena i den riktning, hvilken' han anser vara den rätta, helst det icke
bör kunna förutsattas, att han skulle till pröfning och antagande befordra
ett lagförslag, som han icke i allo gillat. Denna slutledning, som jag
ordagrannt anfört, är så oemotståndligen riktig, att jag sannerligen icke
förstår, hvarför detta säges ensamt om den ekonomiska lagstiftningen och
icke äfven tillämpas å den civila.
Hvad nu vidare beträffar den omtalade ledningen, så torde det vara
alldeles klart, att man gör sig skyldig till eu oriktig uppfattning, om man
tror, att jag med detta uttryck menat, att Justitie-statsministern skulle
likasom föra pennan för ledamöterna i lagbyrån. Men då det är denne
embetsman, som bär ansvaret för lagbyråns arbeten och som skall fram¬
lägga lagförslagen för Kongl. Maj:t och representationen, så är det uppen¬
bart, att lian, om det ej skall stanna vid blotta lagförslag, måste ha rätt
att leda arbetet i den riktning, han anser vara bäst, och föra detsamma
till den punkt, der framgång åt förslagen kan vara att vänta. Eu sådan
ledning lägger icke hinder i vägen för byråledamöterna att sjelfständigt
250
Den 22 Februari, f. m.
uttala sin mening. Sedan emellertid, att döma af bär fällda yttranden,
den så mycket omordade sjelfständigheten nu blifvit nedprutad, torde
skilnaden emellan en lagberedning och en lagbyrå i sjelfva verket icke
vara så synnerligen stor. Jag vill dock fästa uppmärksamheten derpå, att
en sådan institution som en lagberedning skulle förskaffa Justitie-stats-
ministern ett högeligen ökadt besvär, emedan alla hans meddelanden till
densamma måste ske skriftligen och han, för att kunna aflåta sådana
skriftliga meddelanden, måste på förhand göra sig så hemmastadd med
hvad lagförslagen böra innehålla, att han då lika så gerna kunde skrifva
dem sjelf. Detta anser jag för min del vara ett stort praktiskt hinder
för inrättande af en lagberedning stående utom Justitie-departementet.
Herr Rundgren: Frågan synes nu stå på den punkt, att det väl
egentligen gäller att välja mellan lagbyrå och lagberedning. För min
del har jag genom den diskussion, som i dag härstädes förts, blifvit öfver-
tygad om den förres företräde framför den sednare.
Det lärer icke vara obekant för någon, hurusom man under en lång
tid klagat öfver behofvet att tillsätta komitéer, under det att likväl för¬
hållandena oupphörligen framkallat och nödgat till dylika åtgärders vid¬
tagande. Det är nemligen tydligt, att sedan riksdagarne blifvit årliga och
då endast en mindre del af den för förhandlingarne bestämda tid kan
egnas åt lagstiftningsarbetet, kunna omöjligen från Riksdagen lagförslagen
komma i det mogna skick, som vore att önska; och då det derjemte är
allmänneligen kändt, att Herr J.ustite-statsministerns, likasom i allmänhet
öfrige Statsrådens, tid är särdeles mycket upptagen, kan man icke vänta,
att han skall hafva tid att egna den uppmärksamhet åt berörda förslag,
som sakens vigt kräfver. Det är nu, med betraktande af detta förhål¬
lande, som förslag om lagbyrå blifvit framstäldt. Hvad som af en talare,
hvilken företrädesvis kämpar för lagberedningen, blifvit anfördt såsom ett
kraftigt skäl för att ånyo beträda denna väg, skulle ligga deri, att den
förra lagberedningens förslag hafva utgjort en grufva, hvarur såväl rege¬
ring som representation hafva hemtat. Frågan är nu, huruvida man bred¬
vid den gamla dyrbara gr åfvan skall upptaga en ny; ty är det så, att
den förra lagberedningens arbeten äro att betrakta såsom en grufva, så
måste man väl också anse den nya beredningens blifvande verk af ena¬
handa beskaffenhet. Jag tror likväl för min del, att, sedan vi en gång
kommit i besittning af de dyrbara materialier, som ligga i den äldre lag¬
beredningens förslag, vi nu hafva behof af en institution, som icke bred¬
vid det gamla gräfver ett nytt schakt, utan i stället lägger dessa till
grund, och, jemförande dem som från representationen inkomma, söker att
arbeta om dessa till verkligen praktiska förslag. Detta skall nu ske der¬
igenom, att sedan från representationen förslag inkommit till regeringen,
denna eger till sitt'förfogande en särskild afdelning inom Justitie-departe¬
mentet, hvilken iiar uteslutande till uppgift att emottaga sådana förslag
äfvensom i öfrigt de anordningar, som från Justitie-statsministern
inkomma. Det ligger dessutom, såsom i statsråds-protokollet säges, pa
fördel deri, att derigenom från denna lagbyrå utgå män, hvilka föredraga
ärendena i Högsta Domstolen. Det är nemligen klart, att män, som sjelfve
utarbeta förslag till lagar, med mycket litet arbete kunna förbereda sig
Den 22 Februari, f. m.
251
till dessas föredragning inom Högsta Domstolen, under det att å andra
sidan, om en lag utarbetas af en, för att sedermera till föredragning lem-
nas åt en annan, som icke förut känner till förslaget, det skall för den
sednare fordras särdeles lång tid att sätta sig in uti detsamma, och man
således gå miste om att vinna, hvad man nu åsyftar, nemligen att for¬
tare komma till slut med vårt lagstiftningsarbete.
Hvad som dessutom föranledt mig att begära ordet är det yttrande
af en reservant, att genom hans och öfrige reservanternas förslag man
skulle motarbeta den långsamhet, som förefinnes både i fråga om lagars
framläggande och inom förvaltningen, till följd deraf att Statsråden vore
alltför öfverhopade af göromål. Enligt mitt förmenande skall dock icke
långsamheten motarbetas genom förevarande förslag, alldenstund det är
tydligt, att Justitie-statsministen måste hafva lättare att sätta sig in i
ett afslutadt förslag, som till honom afiemnas, om han inom lagbyrån
har satt sig in i grunderna derför, än om förslaget lemnats blott till lag¬
beredningen, och han får emottaga det såsom alldeles nytt. I alla dessa
förhållanden ser jag starka skäl, som tala för det af Utskottet fram¬
ställda förslaget. Och då Herr Justitie-statsministern förklarat sig vilja gå
in derpå samt alldeles detsamma vinnes som genom det af honom fram¬
ställda förslaget, så vill jag för min del rösta för detsammas antagande.
Herr H ier t a: Då diskussionen redan blifvit så lång, och dessutom
varit förd på ett särdeles upplysande sätt, skulle det vara att i hög grad
missbruka Kammarens tålamod, om man ville vidare fördjupa sig i detta
ämne i dess helhet. Det är också endast ett yttrande af Herr Justitie-
statsministern, som jag vill fästa mig vid, då jag nemligen af förut af-
gifna yttranden funnit mig böjd att sluta mig till Herr Carléns förslag.
Herr Justitie-statsministern har anmärkt svårigheten för honom att
sätta sig i samma beröring med en lagberedning som med ledamöterna i
en lagbyrå, då det vore fråga om att framställa förslag till representa¬
tionen. Jag ber med anledning häraf att få fästa uppmärksamhet på
ett yttrande som Hans Excellens hade, på en tanke den han framkastade
i ett föregående anförande, i hvilket jag helt och hållet instämmer, emedan
jag anser det vara den riktiga utgångspunkten för behandling af lag¬
förslag. Han sade, att reformen borde utgå nedifrån. Detta är väl också
det riktiga. Det är folkets känsla af de närvarande lagarnes inverkan
och af behofvet att i ett eller annat afseende få dem, förändrade, som
söker att blifva tillfredsställd genom reformer, och som gör anspråket på
sådana berättigad^ Men för att kunna genomföra denna åsigt, tror jag,
att eu lagberedning vore bättre än en lagbyrå, ty det finnes efter min
åsigt ett slags andlig och moralisk vexelverkan emellan eu sådan lag¬
beredning och representationen. Hvad är det, som vi hafva att klaga
öfver under våra nuvarande korta riksdagar? Jo, öfver svårigheten för
Riksdagen sjelf att kunna komma fram med några mer fullständiga grup¬
per af lagreformer. Detta behof kännes djupt inom hela nationen och
har äfven gifvit sig luft inom denna Kammare, så att någon apparat
måste åstadkommas för att fylla denna brist Äfven jag tror, att en lag¬
beredning med den sjelfständighet, som—“honny soit qui mal y pense*—,
bör utmärka densamma, kommer att utgöra en ledning, eller, såsom man
252
Den 22 Februari, f. m.
här äfven benämnt den, den grufva, från hvilken representationen kommer
att till det hufvndsaldigaste hemta sina åsigter, så vidt denna lagbered¬
ning nemligen uppfyller sitt kall; och att deremot den hänvisning, som
siste talaren gaf, att man verkligen har en tillräcklig grufva i den gamla
lagberedningens arbeten, icke är fullt tillfredsställande, emedan i fråga
om lagreformer, såsom allt annat, intet står stilla, utan hvarje tid har
sin omsorg. Detta är en omständighet, som förtjenar att tagas i betrak¬
tande vid valet emellan de eljest visserligen icke så omätligt skiljda sätten
att tillfredsställa behofvet härutinnan.
Friherre Koskull: Med anledning af Herr Lindströms förändring
af sitt förra yrkande - deri han anhöll om proposition å Grefve Ugglas’
reservation — hvilken ändring han gjorde emedan han icke funnit understöd
i Kammaren, ber jag att få för egen del upptaga Grefve Ugglas’ förslag.
Ty om det kommer i fråga, ätt, med ledning af den öfverläggning som
här iörts af Kammarens mest sakkunnige personer, votera mellan de al¬
ternativa förslagen om lagbyrå eller lagberedning, så vet jag icke på
hvilken sida jag skall lägga min röst. Såsom skäl vill jag äfven lägga
det motiv Herr Hierta anfört, nemligen att hvarje tid har sin omsorg,
anseende för min del, att denna, Riksdags omsorg är att bespara anslag
på öfriga håll för att använda dem på ett, der de äro oundgängligen
nödvändiga.
Herr Grefve Sparre: Jag skall alls icke ingå i svaromål på de mer
eller mindre spetsiga anfall, som blifvit gjorda; men jag ber, att då här
diskuteras, angående fördelarne af å ena sidan en lagberedning, stående
under Herr Justitie-statsministern, och å andra en lagbyrå under hans
ledning, få, likasom näst siste talaren, hemställa, hvaruti egentligen den
stora skilnaden dem emellan består. Äfven om man tager eu lagbered¬
ning, skall det bero af regeringen att afskeda den. Men, säger en repre¬
sentant på Stockholms-bänken, regeringen kan dock icke utan alltför
mycket uppseende upplösa densamma. Således menas, att de som komma
in i lagberedningen skola sitta qvar deri, och detta skulle vara fördelen
af denna institution. Nu har dock samma representant påstått, att oaf-
sättlige embetsman här icke äro på sin plats, hvilket ock skulle utgöra
hinder för Högsta Domstolens ledamöter att deri taga del, och har så¬
ledes derutinnan yttrat sig inkonseqvent. Men han har dock visat huru
nyttig lagberedningen skulle vara och citerat exempel. I sådant' afseende
ber jag att få anföra ett äldre exempel på, hvad nytta en sådan institu¬
tion medför. Före lagberedningen, mine Herrar! tillsattes en annan lag¬
beredning med uppdrag att utarbeta en jemförande tablå emellan ett
äldre och det då uppgjorda förslaget. Den bestod af tre personer, som
kommo i delo med hvarandra, så att de utarbetade hvar sina tre sär¬
skilda tablåer eller förslag. Är nu detta fördelen eller lyckan af en sjelf¬
ständig beredning, att regeringen icke skall kunna yttra ens så mycket
som att säga till dessa herrar: “Ni duga icke, farväl!“
Då man här så mycket anfört nyttan och välsignelsen af en lag¬
beredning, så har jag velat framhålla äfven de med densamma förenade
olägenheter. Jag upprepar således än en gång, hvad jag förut sagt, nem-
.Den 22 Februari, f. m.
253
ligen att när man fordrar af regeringen, att den skall framlägga lagför¬
slag, så måste man gifva densamma medel dertill. Eller kan man rim¬
ligen begära, att om ifrågavarande lagberedning framkommer med förslag,
som Herr Justitie-statsministern finner stridande mot sin öfvertygelse, han
i allt fall skall lägga fram dem? Är det så vi skola tillämpa det konstitu¬
tionel!. systemet och finna konseqvens hos regeringen? Vill man så
tillämpa detsamma, att man in i lagberedningen sätter sådane män, som
alls icke vilja :gå åt det af ministern antydda hållet, så blifva' det
samma förhållande som med de ofvannämnde tre ledamöterna och deras
tre tablåer.
Herr Carl Ifvarsson: Då en ledamot i Kammaren föreslagit att
uppskjuta ärendet, ber jag att få fästa uppmärksamhet på. att det är af
högsta vigt att så snart som möjligt något göres för att få reda i dessa
förhållanden. Hvad beslut än må fattas, anser jag det icke böra blifva
ett undanskjutande af frågan, emedan stora olägenheter kunna uppstå ge¬
nom att alltför lång tid uppskjuta densamma. Det kan väl gä några år
ännu att lappa på den gamla lagen, såsom hittills; men icke kan det gå
an länge. Det är således på tiden, att man griper sig an med något helt
systematiskt arbete; och ju förr man erhåller ett sådant, desto bättre. Så
länge man bygger på det gamla, är man dessutom icke säker på, att icke
verket måste kasseras, när ett nytt skall påbörjas, och att det således är
i det närmaste förspilld möda att så tilivägagå.
Jag anhåller derföre, att Kammaren icke måtte uppskjuta afgörandet
af denna fråga. Antingen Utskottets eller Herr Carléns förslag antages är
då för mig af mindre vigt, ehuru jag ej kan neka, att jag anser det se¬
nare höra föredragas.
Öfverläggningen förklarades slutad, och propositioner framställdes på
de yrkanden, som derunder gjorts, nemligen dels om bifall till Utskottets
förslag, dels om utslag derå samt antagande af Herr Carléns förslag, dels
slutligen om utslag å Utskottets hemställan och antagande af det utaf Herr
af Ugglas i hans vid utlåtandet fogade reservation framställda förslag. Till
propositionerna svarades med blandade ja och nej, hvadan herr Talman¬
nen förnyade propositionen på bifall till Utskottets hemställan, dervid lian
förklarade sig finna densamma vara med öfvervägande ja besvarad. Nu
begärdes votering. På hemställan huruvida Herr Carléns lörslag antoges
till kontraproposition, svarades likaledes med blandade ja och nej, och då
ja förklarades öfvervägande, begärdes votering äfven härom. För bestäm¬
mande af kontrapropositionen företogs alltså nu först omröstning, enligt
följande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver andra punk-
len i Stats-Utskottets utlåtande N:o 11 antager nedanstående af herr Car-
lén framställda förslag:
a) att Riksdagen, med afslag å Kong!. Maj:ts nådiga förslag om in¬
rättande af eu lagbyrå, måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes tillsätta eu lagkomité, under namn af l,Nya lagberedningen“,
med åliggande att, i enlighet med den instruktion Kongl. Maj:t kan komma
att för densamma utfärda och efter anvisning af Justitie-statsministern,
254
Den 22 Februari, f. m.
dels öfverse och bearbeta de af förra lagkomitéen och lagberedningen för¬
fattade förslag i de delar, som ännu icke blifvit till lag antagna, dels ock
utarbeta förslag till de mindre omfattande ändringar och tillägg i någon'
eller några delar af allmänna lagen, som kunna under tiden ifrågakom¬
ma; och
b) att Riksdagen till bestridande af kostnaderna för nya lagbered¬
ningen under 1872 måtte på extra stat anvisa ett belopp af 20,000 Riks¬
daler,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition antagit följande
förslag:
a) att Kongl. Maj:ts nådiga förslag om inrättande af en lagbyrå för när¬
varande icke måtte af Riksdagen bifallas; och
b) att Riksdagen, vid anmälan af detta beslut, måtte — med hänse¬
ende till angelägenheten ej mindre deraf, att de af förra lagkomitéen och
lagberedningen författade förslag i de delar, som ännu icke blifvit till lag
antagna, varda öfversedda och bearbetade, samt att sakkunnige personer
finnas att tillgå för utarbetande, enligt särskilda nådiga uppdrag, af för¬
slag till särskilda förordningar angående ändringar och tillägg i någon
eller några delar af allmänna lagen, än äfven deraf, att för uppgörandet
af förslag till lagar och förordningar inom området för den ekonomiska
lagstiftningen arbetskrafter icke må saknas — i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag framlägga för¬
slag till fyllande af de behof, som i omförmälda hänseenden förefinnas.
Då denna omröstning utföll med 102 ja mot 59 nej, erhöll den vo¬
teringsproposition, som derefter uppsattes för hufvud voteringen, följande
lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i andra punkten af
dess utlåtande N:o 11,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottes hemställan, be¬
slutat :
a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nådiga förslag om in¬
rättande af en lagbyrå, måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes tillsätta en lagkomité, under namn af “Nya lagberedningen*,
med åliggande att, i enlighet med den instruktion Kongl. Maj:t kan komma
att för densamma utfärda och efter anvisning af Justitie-statsministern,
dels öfverse och bearbeta de af förra lagkomitéen och lagberedningen för¬
fattade förslag i de delar, som ännu icke blifvit till lag antagna, dels ock
utarbeta förslag till de mindre omfattande ändringar och tillägg i någon
Den 22 Februari, f. m.
255
eller några delar af allmänna lagen, som kunna under tiden ifrågakom¬
ma; och
b) att Riksdagen till bestridande af kostnaderna för Nya lagbered¬
ningen under år 1872 måtte på extra stat anvisa ett belopp af 20,000
Riksdaler.
Denna sednare votering visade 80 ja mot 88 nej, i följd hvaraf Kam¬
maren beslutat enligt nej-propositionens innehåll.
Punkten 3.
Härvid anförde:
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr
Talman! Mine Herrar' Den fråga, som nu föreligger, kan visserligen an¬
ses vara af ringa betydenhet, men då det är af vigt, att rättvisa ve¬
derfares statens ringare tjenare lika väl som de högre uppsatte, vågar jag
af sådant skäl påkalla Kammarens uppmärksamhet för detta ärende.
De vaktmästare, som äro anställde inom statsdepartementen äro för¬
sele med löner, som endast motsvara de lägsta sådana, som uppbäras
af vaktmästare inom de under departementena sorterande embetsverk. De
förste vaktmästarne hafva nemligen 600 R:dr och i vissa fall tillfälle
till boställe; de ölrige endast 500 R:dr. I afseende å deras ekonomiska
ställning förekommer derjemte, att de, i olikhet med hvad eljest ofta eger
rum med dylika befattningar, fullkomligt sakna alla sportelinkomster, äf¬
vensom de aldrig kunna påräkna ferier vid tillfällen då sådana råda inom
flera andra statens verk, t. ex. under tiden vid jul och nyår. Dessutom
ar det klart att, på en så dyr ort som hufvudstaden, en vaktmästare
ingalunda kan berga sig med nämnda små inkomster, helst om han har
hustru och barn. Han ser sig tvungen att utom tjensten söka skaffa sig
inkomst; och då sådant enskild förvärf, såsom här är förhållandet, be¬
tydligt försvåras, derigenom att han långt fram på dagen är upptagen af
uppassning i och för tjensten, synes rättvisan kräfva, att den äskade
ringa löneförhöjningen varder beviljad.
Med dessa få ord öfverlemnar jag ärendet till Kammarens bepröf-
vande.
Herr Friherre Ericson: Kongl. Maj:t har här föreslagit en litan
löneförbättring för åtskillige af de personer, som stå på lägsta steget af
tjenstemannabanan. Om man beviljar denna löneförbättring åt tvänne
vaktmästare vid Justitiedepartementet, måste man naturligtvis göra det¬
samma vid de öfriga statsdepartementena, der enahanda förhöjning i
vaktmästarnes lönevilkor är begärd. Förhöjningen är föreslagen till 100
R:dr och utgör alltså för 20 vaktmästare tillsammans 2,000 R:dr, en obe¬
tydlighet i det hela. De personer, som skulle komma att åtnjuta denna
löneförbättring, må också, anses som obetydliga. Men hvad som icke är
obetydligt, det är — såsom Herr Justitie-statsministern nyss yttrade —
att statens ringare tjenare hafva rättvisa anspråk på att deras berättigade
behof skola beaktas och iakttagas, lika väl som de mera uppsattes for¬
dringar. Stats-Utskottet tyckes mig dessutom hafva alltför knapphändigt
256
Den 22 Februari, f. m.
affärclat ärendet, då det i betänkandet såsom skäl endast anför, att det
synes Utskottet, som löneförhöjningen icke vore behöflig och som följd
häraf hemställer, “att den af Kongl. Maj:t äskade löneförhöjning för be-
mälde två vaktmästare icke måtte af Riksdagen beviljas1-. Då Utskottet
sålunda icke anför några andra skäl, än att det så synes Utskottet, så kan
man icke heller gendrifva Utskottets "uppfattning, ty om tycke och smak
är, som herrarne veta, vanskligt att disputera. Kongl. Maj:t deremot fram¬
håller den omständigheten att 500 å 600 R:dr är för iiten lön för per¬
soner, som med hustru och barn lefva på eu dyr ort, sådan som Stock¬
holm, utan någon sportelinkomst eller tillfälle till annan förtjenst, icke
ens med tillgång till bostadsrum. Detta tyckes mig vara tillräckligt för
att visa nödvändigheten af löneförbättring i detta fäll.
Jag tillåter mig dock anföra ännu eif skäl, då jag ber att få på¬
minna om hvad Riksdagen ansett lämpligt tillägga vaktmästare i Riksda-
dagens egna verk, der Riksdagen så att säga är i sitt eget hus. Jag
menar Riksbanken och Riksgälds-koutoret. I Banken finnes eu öfvervakt-
mästare, som tillika är brandmästare. Han uppbär i lön 800 R:dr och
i arfvode 450 R:dr, jemte fria husrum och nödig vedbrand. Om denne
dock i egenskap af brandmästare icke anses kunna jemföras med vanliga
vaktmästare, så kunna vi se till huru den öfriga vaktbetjeningen i Ban¬
ken är aflönad. De äldre vaktmästarne — som sådana anses halfva an¬
talet — hafva hvardera 800 R:dr i lön och 75 R:dr tjenstgöring spennin¬
gar å arvodesstat; de yngre hafva 700 R:drs lön och SO Ruin tjenstgö-
ringspenningar.
Inom Riksgälds-kontoret har en vaktmästare i lön och arfvode till¬
samman 750; Denne kammardrängar hvardera 650 och 2:ne husdrängar,
af hvilka en bestrider göromål vid Riksdagens hus, hvardera 625 R:dr.
Jag känner icke, om dessa vaktbetjente dessutom hafva tillfälle till annan
förtjenst inom verket genom gratifikationer eller dylikt, men äfven om
icke så är förhållandet, äro dock de af mig nu angifna lönerna till vakt¬
betjeningen inom Riksdagens egna verk större, än de som åtnjutas af
vaktbetjeningen inom departementena, äfven om man lägger till de före¬
slagna förhöjningarne. Alla skäl tyckas mig derföre tala för bifall till
Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, hvilket jag påyrkar såsom varande
rättvist och billigt, på samma gång som jag påminner Kammaren om det
gamla ordspråket "‘sila mygg och svälja kameler1-. Låtom oss släppa myg¬
gan igenom men hjelpas åt att mota kamelerna.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag har begärt ordet, icke derför som
skulle jag hylla de"n af en föregående talare framställda, splitternya och
förvånansvärda teorien, att en representant skulle vara skyldig att yttra
sig öfver hvarje fråga, som kan förekomma i Kammaren; icke heller har
jag för vana att opponera mig mot Stats-Utskottets sparsamhetssträfvan-
deh; men bär föreligger ett undantagsfall.
Stats-Utskottet synes mig hafva i denna sak gått till väga med allt¬
för stor hårdhändthet. Nyss beviljade Kammaren ett af nämnda Utskott
förordadt hyresérsättningsanslag till en enda embetsman, till belopp af
3,500 R:dr. Ingen motsägelse afhördes. Om man nu sammanräknar de
för
Den 22 Februari, f. m. 357
för 20 vaktmästare begärda löneförhöjningar, uppgå de endast till 2 000
R:dr. Det är ett belopp, som jag tror ej skall trycka alltför hårdt på
budgeten. Vare detta sagdt som en biomständighet. Sjelfva det afgö¬
rande skälet, hvarför jag kommer att yrka bifall till denna del af Kongl.
Majits proposition, är att billighet och rättvisa fordra en sådan utgång
af frågan. Det lider intet tvifvel att, äfven med bibehållande af nuva¬
rande låga aflöningar åt vaktmästarne i statsdepartementen, ingen brist
på sökande skall uppstå. Men huruvida desse sökande besitta de egen¬
skaper, som böra finnas hos innehafvare af nämnda beställningar
blir en. annan fråga. Dessa egenskaper äro redlighet, den högsta grad af
ordentlighet, ett visst mått af bildning, och, så att säga, den bildade
mannens yttre skick. Stockholm är dessutom en dyr ort att lefva på,
och desse vaktmästare i statsdepartementens expeditioner äro så upp-
tagne,. att de ej, åtminstone annat än undantagsvis, hafva tillfälle till
biförtjenstei. När de lör sådant ändamål stundom få förfoga öfver nå^ra
timmar, måste de vanligen sätta annan man i stället.
Jag ber att fa med några exempel angifva huru man inom några
dels enskilda, dels stadens verk och inrättningar gått tillväga i denna
sak. I Stockholms sparbank åtnjuter en vaktmästare i lön 700 och i
arfvode 500, summa 1,200 R:dr jemte bostad; en annan har 650 i lön
och 100 i arfvode, summa 750 R:dr jemte bostad. Stockholms stad aflö-
nar en vaktmästare med 900 R:dr och en med 800 Rall-, hvarjemte båda
hafva fri bostad. Börsen aflöna!- en med 750 R:dr jemte bostadsrum och
sportler; en annan har 835 R:dr; en tredje 770 R:dr. Stockholms en¬
skilda bank i fall detta namn här ej låter för illa — afiönar en vakt¬
mästare med 1,650 R:dr, en med 1,250 R:dr och en med 900 R-dr
hvarjemte de samtligen hafva fria bostäder.
Af dessa siffror synes man kunna draga den slutsatsen, att man på
andra håll ansett vaktmästare behöfva större löner, än hvad staten hit¬
intills gifvit åt vaktbetjeningen i departementena, och det ehuru de per¬
soner, som de använda, säkerligen hafva tillfälle att genom annan verk¬
samhet förtjena kanske lika mycket som lönen, ja till och med mera.
Min tanke om saken är också, att man i fråga om alla tjenster bör for¬
dra lull verksamhet, men för full lön, och om Riksdagen nu beviljar de
äskade, små löneförbättringarne, som äro i fråga, kunde måhända en
jemnvigt mellan arbetet och lönen åstadkommas.
Af dessa skäl, och med åberopande af hvad Hans Excellens Herr
Justitie-statsministsrn anfört i ärendet, vågar jag anhålla, att Stats¬
utskottets ledamöter icke motsätta sig mitt yrkande om bifall till Kongl
Maj:ts proposition i denna punkt.
Herr Törn felt: Stats-Utskottet har tillstyrkt och Kammaren nyss
beviljat 45,000 R:dr åt Kongl. Maj:ts nådiga hästar. Om man nu enligt
Utskottet förslag skulle neka ett par vaktmästare, som icke hafva mera
än 500 R:drs lön, en tillökning deri af 100 R:dr, så vore detta, såsom
redan förut är sagdt, att sila mygg och svälja kameler. Jag yrkar bifall
till Kongl. Majits proposition i denna del.
Ri/csd. Prof. 1871. 2 yl/d. 1 Band.
17
258
Den 22 Februari, f. m.
Herr Sjöberg: Det är med synnerlig tillfredsställelse jag förnummit,
att alla de talare, som yttrat sig i denna fråga, uttryckt sitt bifall till
Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning, om de ock dermed icke gjort
annat än rättvisa åt statens mest obemärkta tjenare. Jag vågar sålunda
hoppas framgång åt förslaget, ehuru det kan vara ganska svårt att få
så obetydliga anslag som det, hvarom nu är fråga, beviljade, bvilket er¬
farenheten från gammalt ådagalagt, enär man sett att långvariga och heta
strider kunnat utkämpas om jemförelsevis små belopp i anslagsväg, då
deremot stora sådana, åtminstone under sista ståndsriksdagarne, vanligen
icke tagit mycken tid i anspråk, särdeles när de berört vissa stora intressen,
såsom t. ex. jernvägsanläggningar. Tvänne talare, som förut yttrat sig,
nemligen Friherre Ericson och Herr Hedin, hafva framhållit för Eder,
mine Herrar, huru Riksdagen omhuldar sina egna tjenare, eller med andra
ord, att Riksbankens och Riksgälds-kontorets vaktmästare befinna sig*i vida
bättre ställning i afseende på löneförmåner, än de vaktmästare, om hvilka
nu är fråga. Jag hörde icke, huruvida Friherre Ericson fastade uppmärk¬
samheten på det särskilda förhållande, som eger rum i afseende på Riks¬
gälds-kontorets vaktbetjening. Af denna äro en vaktmästare och tre s. k.
kammardrängar i åtnjutande af större löneförmåner än som bestås nu ifråga¬
varande vaktmästare, och äfven om Riksdagen beviljade den dem begärda
lönetillökningen, befinna sig de af Riksgälds-kontorets vaktbetjening, hvilka
tillika hafva förmånen af boställe, i en bättre ställning. Det vore under
nu anförda förhållanden nästan gränsande till futtighet — förlåten mig
detta uttryck, mine Herrar — att afslå eu af Kong], Maj:t gjord fram¬
ställning, som i det hela, eller derest samtlige de i statsverkspropositionen
omnämnde vaktmästare finge den äskade löneförhöjningen, icke komme att
leda till högre anslagsutgift än omkring 2,000 R:dr. Af denna orsak har
det också väckt min synnerliga förvåning att bland Utskottets ledamöter
det varit endast en från Första Kammaren, som funnit sig föranlåten att
taga de stackars vaktmästarnes parti, hvilket är så mycket mer anmärk¬
ningsvärd!, som man i allmänhet icke kunnat förebrå Första Kammarens
ledamöter att hafva gjort sig skyldige till någon öfverdrifven sparsamhets-
ifver. Jag förenar mig med dem, som anhållit om bifall till Kongl. Maj:ts
nu ifrågavarande framställning.
Herr Jöns Pehrsson: Mine Herrar! Vid ett föregående tillfälle i
dag har jag antydt den inkonseqvens, som finnes i detta lilla betänkande,
och det är äfven nu med anledning häraf, som jag ytterligare begärt
ordet, för att närmare förklara min mening. Jag menar nemligen den
inkonseqvens, som ligger deri, att, under det man icke kunnat komma
sig för med att ens göra ett försök till nedsättning, der det verkligen
gällt något, man här, då det rörer 2 eller 3 vaktmästare, funnit det till-
ständigt att afstyrka bifall till en så liten, som det tyckes, ganska be¬
fogad begäran. Jag vet visserligen, att såväl mina motståndare som mina
vänner skola säga, att jag fikar efter popularitet, då jag i hufvudsak
kommer att yrka bifall till den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.
Men det är dock en sak i berörda framställning, som jag icke kan god¬
känna. Jag vet nemligen ej hvarföre det skall vara så stor skilnad i
jönen mellan de båda vaktmästarne, då de likväl hafva enahanda göro-
Den 22 Februari, f. m.
259
mål. Jag kommer derföre att så till vida bifalla Kong!. Maj:ts framställ¬
ning, att jag Tillgifva 675 R:dr åt den ena vaktmästaren och 625 R:dr åt
den andra. Man skulle af Utskottets motiver kunna sluta dertill att
inom det ifrågavarande embetsverket det vore för många vaktmästare’och
att de till följd deraf, med de nuvarande lönerna, hade full ersättning
tor sitt arbete. Jag betviflar icke, att missbruk i detta fall kan esa.
rum, i synnerhet hvad beträffar embetsverken i Stockholm, men så länge
vaktmastarne äro på stat antagne, så är det endast en billig rättvisa
att gifva dem en liten löneförhöjning. Uppstår någon ledighet, så kunna
indragningar goras och således besparing derigenom åstadkommas. Jag
får derför anhålla hos Herr Talmannen, det Herr Talmannen behagade
framställa proposition derpå, att de respektive lönerna höjas till 675 och
625 II:dr. Denna fördelning finner jag vara mera rättvis, än att göra så
, sto skilnad i lönerna som 100 R:dr. Säge hvad man vill, så måste man
val anda sträfva efter likställighet, och detta är anledningen hvarföre iag
lormulerar mitt yrkande så. J ö
Herr Granlund: I Utskottets betänkande finnas icke angifna några
särdeles motiver för afslag å Kongl. Maj:ts framställning. Utskottet säger
endast, att de nu för dessa vaktmästare bestämda löner synas utföra fullt
tillräcklig godtgörelse för det arbete, som af dem fordras. Men°då Hans
Excellens Herr Justitie-statsministern upplyst, att deras arbete för närva¬
rande tager mycken tid i anspråk, hvarigenom de icke äro i tillfälle att
hafva några egentliga biförtjenster, så frågar jag: huru är det möjligt att
i Stockholm lefva på 500 å 600 Ruff äfven om man är blott vaktmästare’
ly äfven en sådan måste väl lefva. Det vore således orättvist att icke
bereda honom tillfälle till en nödtorftig utkomst. Det kan icke hafva
vant. siparsamhetsskäl, som dikterat Utskottets beslut att afstyrka eu löne¬
förhöjning åt tvänne vaktmästare till det sammanlagda ringa beloppet af
200 Ruff. Hade jag spårat, att samma anda af sparsamhet genomgått
ofriga delar af denna hufvudtitel äfvensom tredje hufvudtiteln, så skulle
jag icke hafva haft något att invända. Men då denna sparsamhet drabbar
tvänne personer med 500 å 600 R:drs årlig lön. så må det förlåtas mig,
om jag förenar mig med föregående talare. Särskilt har jag fäst mig
vid den punkt i föredragna hufvudtitel, deruti Fångvårdsstyrelsens bygg-
nads-mtendents lön med oafkortadt belopp 3,000 Ruff' är föreslagen att
utgå, oaktadt 1870 års Statsutskott yttrade, att denne tjenstemans
åligganden redan då så betydligt minskats, att man ansåg desamma
kunna och böra öfvertagas af Öfverintendents-embetet, hvadan indrag¬
ning af samma arfvode, 3,000 Ruff, då förordades.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Liss Olot Larsson: Sedan herrar vaktmästare här i Kam-
maren fått så värma förespråkare, och då till och med representanten
brun Sunneibo, hvilken just icke brukar vara fallen för löneförhöjningar
nu påyrkat löneförhöjning åt dem, lärer det väl vara fåfäng möda^tt
söka erhålla _ bifall till Stats-Utskottets afstyrkande förslag. Icke desto-
mindre tar jag mig friheten att framställa ett yrkande i denna riktning.
260
Deri 22 Februari, e. m.
De skal, som blifvit anförda för bifall till Kong! Maj:ts framställning,
äro, efter mitt förmenande, icke så alldeles öfvertygande. Man har vis¬
serligen sagt, att dessa vaktmästare icke hafva tillräcklig ersättning för
sina göromål, enär de skulle hafva mera arbete, än andra vaktmästare
vanligtvis hafva. Om förhållandet är så, att andra vaktmästare hafva
större aflöning än de förtjena i förhållande till sitt arbete, så tror jag
det vara i sin ordning att i deras löner föreslå nödig nedsättning eller
ock minska deras antal, för att derigenom bereda större ersättning åt
dem, som deraf äro förtjente; men något sådant sätt att gå till väga
hör man mycket sällan utaf. Man har äfven anfört ett annat skäl, nem-
ligan att då det finnes vaktmästare på andra ställen, som hafva, högre
aflöning än dem, hvarom nu är fråga, så är det också nödvändigt att
höja lönen för dessa sistnämnda. Detta är ett skäl, som mycket allmänt
begagnas, utan afseende derpå om göromålen äro så beskaffade att de
berättiga till löneförhöjning. Jag känner sjelf ej till huru förhållandet
kan vara med dessa vaktmästare, och det är ej heller egentligen för summans
skull, som jag yrkar bifall till Utskottets hemställan, utan det är mera för
principens skull. Jag för min del tror, att en aflöning till belopp af
minst 500 och högst 600 riksdaler måste vara en tillräcklig ersättning
för en vaktmästares arbete. Ty så vidt jag vet, erfordras för vakt¬
mästare icke någon synnerligen stor skolunderbyggnad, som de behöfva
påkosta sig, för att kunna bestrida dylika tjenster. Deremot veta vi,
hurusom våra folkskolelärare, livilka hafva att undergå en lång och för¬
beredande öfningskurs, innan de få tillträda sitt kall, hafva en årlig lön
af endast 400 riksdaler. Visserligen har Kongl. Maj:t föreslagit, att
desse lärare efter fem års tjenstgöring skola erhålla lika stor lön som
den lägsta, hvilken bestås nu i fråga varande vaktmästare. Men jag tror
att om man tager folkskolelärarnes ställning i betraktande och jemför
den med vaktmästarnes, så skall man icke hafva skäl att förorda förhöj¬
ning i de sistnämndes löner. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, upptogos de gjorda yrkan¬
dena och framställdes deraf föranledda propositioner.
Svaren å dessa propositioner utföllo så, att Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan i denna punkt, biföll Kongl. Maj:ts ifrågava¬
rande framställning i oförändradt skick.
Kammarens ledamöter åtskiljdes härefter klockan %3 e. m,, men
sammankommo åter
Kl. 6 e. m.
§ 6.
Innan behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 11 fortsattes,
lemnades, på begäran, ordet till:
Den 22 Februari, e. m.
261
Herr Grefve Sparre, hvilken anförde: Vid föredragningen af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i fråga om Justitie-departementet, uttryckte jag
den mening, att å detta departement och särskildt inom Justi tierevisions-
expeditionen indragning af åtskilliga tjenstebefattningar kunde ske. Jag
föreställde mig, att i anledning af ett sådant yttrande, afgifvet vid re¬
missen af propositionen, Stats-Utskottet möjligen skulle kunnat finna sig
befogad!; att derpå fästa något afseende; men, såsom af detta Utlåtande
synes, har jag deruti misstagit mig. Jag är dock fortfarande af den
mening, att ingen embets- eller tjensteman bör lemnas utan tillräcklig
sysselsättning, och jag anser denna mängd af tillsammans 32 kopister,
kanslister och protokollssekreterare i detta departement till och med vara
något, som skadligt verkar på sjelfva de ifrågavarande tjenstemännen,
derigenom att det orsakar, att de icke kunna få tillräckligt arbete, utan
måste gå sysslolösa. Jag vill likväl nu icke göra något yrkande om re¬
duktion af antalet, och är dertill ej heller berättigad, då den punkt i
Utskottets utlåtande, vid hvars föredragning jag hade haft rätt att fram¬
ställa ett sådant förslag, redan blifvit af Kammaren afgjord. Jag vågar
hysa den fasta, öfvertygelse!! att, särdeles då man inom ett annat de¬
partement funnit, att en institution med särskilda protokollssekreterare
och en massa .tjensteman vid expeditionen icke kan vara nödvändig, Herr
Justitie-statsministern skall, utan vidare framställning från representatio¬
nen, fästa det afseende vid den af mig uttryckta önskan, som den för-
tjenar. Jag anser, att det är just för att sätta regeringen i tillfälle att
göia dylika af behofvet påkallade indragningar, för att åt regeringens
åtgärder i detta afseende förläna mera kraft, som ett uttalande från
representationens sida kan vara lämpligt. Det är blott ur denna syn¬
punkt. som jag ansett mig nu böra upprepa hvad jag redan en gång
förut i ämnet yttrat.
Härefter fortsattes. föredragningen af Stats-Utskottets ofvanberörda
utlutande N:o 11, hvarvid i ordningen förekom:
Punkten 4.
Rörande Utskottets hemställan under
Mom. a.
anförde
Herr Liss Olof Larsson: Oaktadt Kammaren redan kommit i
farten med att bevilja löneförhöjningar, så måste jag dock motsätta mig
en del åt hvad Utskottet i denna punkt i sådant afseende tillstyrkt. Jag
göi detta, fastän jag i Utskottet bifallit den nu föredragna punkten.
Detta har skett endast genom förbiseende å min sida. I den af Utskot¬
tet godkända och förordade stat för Fångvårdsstyrelsen förekommer en
anmärkning derom, att en registrator och en notarie skulle hvardera
efter fem års tjenstgöring erhålla en lönetillökning af 500 R:dr och
262
Den 22 Februari, e. m.
efter tio års tjenstgöring ytterligare 500 Halt'. Ett sådant förslag kan
jag för min del icke bifalla, ty det förefaller mig som en sådan väg att
förskaffa tjenstemännen större inkomster, utan ökadt arbete eller avance¬
ment i tjensten, skulle vara högst farlig att beträda. Visserligen är det
nu endast fråga om två tjensteman; men det synes mig, att om Riks¬
dagen bilaller den åt dem begärda löneförhöjningen, det sedermera skall
hlifva svårt att på fullt giltiga skäl neka lika beskaffade framställningar
äfven i fråga om andra tjenstemän. På detta sätt kommer man slutli¬
gen derhän, att man måste bevilja ålderstillägg åt hvilken tjensteman
som helst. Man kan visserligen svara, att Riksdagen redan beträdt denna
bana, och att det nu finnes flera tjenster, der ett sådant ålderstillägg
eger rum; men detta skäl är för mig icke afgörande, ty jag kan icke
finna att, om Riksdagen förr af förbiseende bifallit dylika framställnin¬
gar, detta kan vara en giltig anledning till att än vidare fortgå på den
inslagna vägen.
Hvad Utskottets förslag i öfrigt beträffar, yrkar jag bifall till det¬
samma, och anhåller således, på de skäl jag nu haft äran anföra, att
Herr Talmannen ville till Kammaren framställa proposition på bifall till
Utskottets förslag, med uteslutande af de under rubriken: “Anmärkning11
förekommande orden: “För sistnämnde två tjenstemän, som icke få inne¬
hafva annan ordinarie tjenstebefattning, höjes lönen, sedan de tjenat i 5
år, med 500 R:dr och efter 10 års tjenstgöring med ytterligare 500 R:dr
för hvardera®.
Jag yrkar, att dessa ord må utgå ur den af Utskottet föreslagna
staten, hvilken jag för öfrigt för min del vill godkänna.
Herr Grefve Pos se: Jag har visserligen fått höra, att en del utaf
ledamöterna i Stats-Utskottet, hvilka bifallit detta beslut, sedermera fått
betänkligheter deremot, men jag tror likväl, att dessa betänkligheter upp¬
kommit derutaf, att de icke hafva haft klart för sig, att man redan en
gång förut biträdt detta system af löneförhöjning efter vissa års tjenste¬
tid. Vid sistlidne riksdag hafva nemligen båda Kamrarne antagit en löne-
sfat för tullverket, i hvilken stat ifrågavarande system är konseqvent ge-
nomfördt. Det är således icke någon nyhet, som det nu först är fråga
om att införa, utan saken rörer endast tillämpningen af en grundsats,
som Riksdagen redan godkänt i afseende på en vida större lönestat än
den nu förevarande. För min del tror jag också, att det är ganska väl
betänkt, detta system; det användes i andra - länder, såsom t. ex. i vårt
grannland Danmark, med stor fördel. Under de första åren af sin tjen¬
stetid lemnas tjenstemännen i en lägre lönegrad, med utsigt till att seder¬
mera, efter vissa års förlopp, erhålla ökade löneinkomster. Systemet til¬
lämpas i allmänhet på innehafvarne af sådana tjenster, för hvilkas full¬
görande speciela kunskaper erfordras, såsom t. ex. ombudsmän, och i de
lägre lönegraderna. Man vill derigenom afböja, att desse tjenstemän skola
söka sig avancement. Sedan de förvärfvat sig erforderlig skicklighet för
den tjenst de innehafva, vill man fästa dem på platsen genom att efter
vissa års förlopp gifva dem högre inkomster. Enligt ett sådant system
blir aflöningen de första åren mycket låg, men höjes sedermera. Denna
princip har Utskottet också i sitt förslag iakttagit, ty den för de båda
Den 22 Februari, e. m.
263
ifrågavarande tjenstemännen föreslagna aflöningen är under de första åren
ganska låg, och äfven i den högsta lönegraden är lönen ej större än som
rimligtvis kan fordras.
I Utskottets förslag har äfven en annan ganska vigtig princip blifvit
uttalad, den nemligen, att hvarje tjensteman bör vara så afiönad, att lian
icke behöfver söka att skaffa sig biförtjenster utom sin befattning. Som
herrarne nog torde känna, är det särskildt här i Stockholm mycket van¬
ligt, att de lägre tjenstemännen söka att på en och samma gång inne¬
hafva flera olika befattningar; och detta kommer sig helt naturligt deraf,
att hvarje särskild befattning för sig icke lemnar den inkomst, som är
nödvändig för deras nödtorftigaste lefnadsbehof. Att deras verksamhet
på detta sätt splittras kan naturligtvis icke vara någon fördel för de fen¬
ster de bestrida. Bättre är då att söka aflöna dem så, att de kunna egna
hela sin verksamhet, alla sina krafter åt en enda tjenst. En annan leda¬
mot här i Kammaren har i en annan fråga uttalat den åsigt, att tjenste-
mannen bör vara till fullo för sitt uppehälle afiönad, men att man på
samma gång bör af honom fordra så mycket arbete, som rimligtvis kan
af honom beg-äras. Denna grundsats har Utskottet äfven sökt att göra
gällande, då Utskottet föreslagit, att de ifrågavarande tjenstemännen icke
skola få innehafva annan ordinarie tjenstebefattning bredvid de fenster
de i Fångvårdsstyrelsen bekläda.
Jag tror för min del, att förslaget är mycket välbetänkt, och vill
på det varmaste tillstyrka bifall till Utskottets framställning.
Herr Liss Olof Larsson: Jag ber att få göra några erinringar
mot den siste ärade talarens yttrande. Han anförde nemligen, att Riks¬
dagen gillat grundsatsen om ålderstillägg för embetsmännen i fråga om en
vida större stat. än den nu ifrågavarande, nemligen tullstaten. Helt sä¬
kert har han sig dock bekant, att något sådant tillägg, ingående i den
ordinarie lönen, icke blifvit tjenstemännen vid nämnde stat beviljaclt. I
motiverna till den af Kongl. Maj:t till 1870 års riksdag afgifna proposition
med förslag till aflöningsstat in. m. för tullverket, heter det nemligen,
pag. 17, “--- i hufvudsaklig öfverensstämmelse med sistlidne Riksdags
framställningar samt General-tullstyrelsens nu afgifna yttrande, vill Kongl.
Maj:t —. — bifalla, att så kalladt ålderstillägg, der sådant förut till nå¬
gon del ingått i den ordinarie lönen, må från och med den nya statens
trädande i kraft i sin helhet räknas till tjenstgöringspenningarne“. Här¬
utaf synes, att det i denna proposition, som blef af Riksdagen bifallen,
icke var fråga om, att ålderstillägget skulle ingå i den ordinarie lönen,
hvilket dock i den nu föreliggande staten är föreslaget i afseende på tvänne
af de der uppgifne tjenstemännen. Tjenstemännen vid tullverket äro så¬
ledes icke berättigade att, då de afträda från tjensten, erhålla pension,
beräknad efter den ordinarie lön de under sin tjenstetid åtnjutit jemte
ålderstillägget, hvilket deremot skulle blifva förhållandet med registrator!!
och notarien i Fångvårdsstyrelsen, såvida Utskottets förslag angående dessa
tjenstemän af Riksdagen bifalles.
Herr Grefve Posse har vidare sagt, att enligt Utskottets förslag de
tvänne ifrågavarande tjenstemännen icke skulle få innehafva annan ordi¬
264
Den 22 Februari, e. m.
narie tjenstebefattning. Detta är sannt, men månne derigenom förekom-
mes, att de egna sin tid åt andra tjenster, låt Tara att dessa icke äro af
ordinarie beskaffenhet?
Herr Grefven bar slutligen yttrat, att förslaget utgjorde en början
till beträdande af systemet att genom tillökning i tjenstemännens löner
åstadkomma, att de uteslutande egnade sitt arbete åt en enda tjenstebe¬
fattning. Önskvärdheten af detta måls vinnande inser jag till fullo; men
jag tror icke, att man kommer derhän på det sätt Utskottet föreslagit,
nemligen, att höja lönen för en och annan tjensteman, utan först i sam¬
manhang med en reorganisation af våra embetsverk kan det vara tid att
tala om löneförhöjningar åt ernbets- och tjenstemännen.
Jag fortfar i mitt yrkande om, att ur den föreslagna staten måtte
utgå den under mitt första yttrande citerade anmärkningen.
Herr Jöns Pehr sson: Herr Talman! mine Herrar! Så vidt jag kan
förstå, har den talare, som först hade ordet i denna fråga, mycket rätt i
sina påståenden. Jag kan för min del icke begripa, hvarför det skulle
vara behöflig! eller nyttigt att endast för dessa tvänne tjensteman före¬
skrifva, att de icke skola få innehafva flera iin en ordinarie tjenst. Ett
sådant stadgande skulle, i min tanke, innebära ett straff för dem, då de
derigenom skulle blifva hindrade från att kunna skaffa sig så mycket ar¬
bete, som deras krafter medgåfve dem att sköta — jag tager nemligen
för alldeles gifvet, att tjenstgöringen i Fångvårdsstyrelsen icke kan lemna
dem full sysselsättning. — Hvarför skall man då bevilja det begärda löne¬
tillägget ? Det kan dessutom vara både nödigt och nyttigt, att dessa tjen¬
ster ej stanna allt för länge i samma personers händer, utan tid efter
annan besättas med yngre krafter. Äfven ur denna synpunkt kan det
således ej vara skäl att genom en lönetillökning söka qvarhålla de perso¬
ner, som eu gång fått ifrågavarande befattningar, dervid, ända till den
tid då de uppnått pensionsåldern. Huru man än ser saken, tror jag der¬
för att hela denna del af förslaget bör förkastas. Det kunde visserligen,
då man betraktar de af Utskottet i öfrigt föreslagna stora lönerna, ifråga¬
sättas, huruvida icke äfven dessa borde kunna något minskas; men någon¬
ting sådant tror jag ej är värdt att begära, då resultatet af en dylik fram¬
ställning väl kan anses på förhand gifvet. Att deremot förbjuda tvänne
af styrelsens tjensteman att innehafva annan befattning, anser jag för obil¬
ligt, på samma gång som jag ej kan gilla grundsatsen af s. k. ålderstillägg,
En talare har visserligen sagt, att Riksdagen redan beträdt den bana, Ut¬
skottet genom det här föreslagna ålderstillägget för sin del godkänt, men,
äfven om så skulle vara fallet, kan jag icke finna att deruti kan ligga
något giltigt skäl att ytterligare fortgå på densamma. Har ett fel eu
gång blifvit begånget, så tror jag för min del icke, att denna omständig¬
het kan rättfärdiga ytterligare fel i samma riktning.
Jag instämmer i det af herr Liss Olof Larsson framställda yrkandet.
Herr Grefve Po sse: Att den uppgift jag lemnat i afseende å tull¬
staten är riktig, derom torde Kammaren kunna göra sig förvissad, itall
hon behagar taga kännedom om handlingarne från sistlidne riksdag. I
Kongl. Maj:ts då afgifna nådiga proposition N:o 26, om aflöningsstat vid
Den 22 Februari, e. m.
265
tullverket, tinnes på åtskilliga sidor yrkande framstäldt om löneförhöj¬
ning åt verkets tjensteman efter vissa års tjenstetid. I Stats-Utskottets
memorial N:o 47, punkten 8, hemställer Utskottet “att det nu framlagda
förslaget till afiöningästat måtte af Riksdagen godkännas såsom normalstat
för tullverket, med rättighet för Kongl. Maj:t att tjenstgöringspenninge-
anslagens samfälda belopp för dermed afsedt ändamål disponera*1. Denna
Utskottets hemställan blef, om jag ej minnes alltför mycket orätt, af båda
Kamrarne godkänd. Det torde således medgifvas, att den uppgift jag i
detta afseende lemnat är fullkomligt riktig.
Att man här velat gifva frågan det utseende, som hade Utskottet
framställt något yrkande om löneförhöjning, har icke kunnat undgå att
väcka min förundran. Utaf betänkandet inhemtas tvärtom, att Utskottet
föreslagit indragning i det till styrelsen nu utgående anslaget, och att,
oaktadt det föreslagna lönetillägget för tvänne af styrelsens tjenstemän,
en minskning i statens utgifter för styrelsens aflöning uppstår. Att gifva
frågan form af en löneförhöjning är således att alldeles förvända den¬
samma. Utskottet har icke föreslagit någon tillökning i lönerna, utan
tvärtom tillstyrkt nedsättning i de lägsta tjenstegraderna. En argumen¬
tering, som går i eu sådan riktning, som den, hvilken här af ett par ta¬
lare blifvit beträdd, hoppas jag också att Kammaren icke skall fästa af¬
seende vid. Här är ej fråga om något annat, än att bedöma, huruvida
grundsatsen att ålderstillägg skall ega ruin bör fortfarande tillämpas nu
så väl som vid 1870 års riksdag.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Ake Andersson: Då jag ser på de af Utskottet för regi-
stratorn och ombudsmannen vid styrelsen föreslagna lönerna, synas de mig
visserligen icke vara för höga, så att ur den synpunkten betraktadt det
icke tyckes vara skäl att neka det åt dessa tjenstemän begärda ålderstil-
lägget; men ser jag saken från en annan synpunkt, nemligen den, huruvida
grundsatsen att åt tjenstemännen bevilja så beskaflade löneförhöjningar är
riktig, så måste jag instämma i den mening, den förste ärade talaren i
frågan uttalat. Jag anser i likhet med honom, att man derigenom skulle
beträda en ganska farlig väg. Det skulle då snart blifva fråga om dylika
löneförhöjningar åt alla möjliga tjenstemän. Vill man etablera denna
princip som regel, så bör detta åtminstone icke ske annat än i samman¬
hang med en grundlig reorganisation af embetsverken. En talare har
sagt, att man borde bevilja de nu ifrågavarande ålderstilläggen bland an¬
nat af det skäl, att de tvänne tjenstemännen icke skulle få innehafva an¬
nan . tjenst. Jag tror dock, att en löneförhöjning icke kan hindra dem
derifrån, såvida det embetsverk, hvaruti de befunne sig, sådant tillåter.
På de skäl jag nu haft äran anföra yrkar jag, i likhet med tvänne
af de föregående talarne, afslag å det af Utskottet föreslagna ålderstil-
lägget.
Efter slutad öfverläggning framställdes proposition såväl på Utskot¬
tets hemställan i oförändradt skick som på bifall till samma hemställan,
med den af Herr Liss Olof Larsson deri föreslagna inskränkning. Då ja
266
Den 22 Februari, e. m.
förklarades öfvervägande för den förra propositionen, begärdes votering,
hvartill uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i fjerde punkten mom.
a) af dess utlåtande N:o 11,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutit att bifalla Utskottets hemställan
med den inskränkning, att den för två af de hos Fångvårdsstyrelsen an¬
ställde tjensteman föreslagna löneförhöjning efter fem och tio års tjenst¬
göring icke medgifves.
Voteringen utföll med 71 ja mot 80 nej, och hade Kammaren alltså
fattat beslut i enlighet med nej-propositionens lydelse.
Mom. b) och c).
Biföllos.
Punkt en 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Härvid yttrade:
Herr Kallstenius: Då jag för min del icke kunnat biträda Ut¬
skottets förslag uti förevarande ämne, utan bifogat detsamma en reserva¬
tion, så anhåller jag att nu för Kammaren få i korthet redogöra för mo¬
tiven dertill.
Jag får då på förhand säga, att det hufvudsakliga skälet, som för-
anledt mig att fästa uppmärksamhet vid denna fråga, är — förutom dem
som i reservationen finnas antydda — det i bilagan till Kongl. Maj:ts nå¬
diga proposition i ämnet anförda, och hvilket jag anser vara utaf den aldra
största vigt, att man nemligen genom uppförande af ifrågavarande fän¬
gelse skulle söka att åstadkomma fångar nes moraliska förbättring, genom
att i fängelset bereda så pass stort utrymme, att fångarne skulle kunna
åtminstone om nätterna förvaras uti särskilda rum eller så kallade natt¬
celler, hvarigenom de äldre och mera förhärdade brottslingarne skulle
kunna afhållas från umgänge med de yngre och, så att säga, oskyldigare.
Detta mål är vigtigt och värdt all uppmärksamhet samt torde böra, för
så vidt det kan, utaf staten åstadkommas. Kan deremot detta ändamål
icke vinnas genom Kongl. Maj:ts förslag, så förfaller också ett af hufvud-
skälen för förslaget. Detta går visserligen ut på att uti det ifrågasatta
fängelset inom Nya varfvet vid Göteborg inrätta dylika celler; men dessa
skulle, enligt min mening, komma att blifva så beskaffade, att det med
dem afsedda syftet icke skulle komma att uppnås. Då nemligen väggarne
emellan cellerna skulle komma att bestå endast utaf bräder, visserligen
med mellanlägg af jernplåt, så förefaller det mig temligen klart, att ända¬
målet med cellernas uppförande, nemligen förhindrandet att fångarne må
Den 22 Februari, e. m.
267
nattetid kunna meddela sig med hvarandra och deras derigenom åsyftade
förbättring i moraliskt afseende, på sådant sätt icke kan vinnas. Fångar,
placerade i dylika celler, behöfva endast tala temligen lågt för att kunna
obehindradt höra hvarandra, då väggarne mellan rummen äro af en
så klen och tunn beskaffenhet. Jag har också försport, att denna om¬
ständighet, åtminstone under de senaste dagarne, icke undgått Fångvårds¬
styrelsens uppmärksamhet, och att styrelsen skulle vara betänkt på att i
stället för dessa brädväggar låta uppföra tunnare stenmurar af omkring
tio tums tjocklek. Om detta verkligen är förhållandet, så ligger deruti en
bekräftelse på, att min uppfattning om det föreliggande förslagets omogen¬
het är väsendtligen riktig, och att jag väl icke har så alldeles orätt, om
jag säger, att förslaget behöfver ytterligare granskas och öfverses, innan
det kommer till utförande, och att det således äfven af denna grund icke
är skäl att för närvarande bevilja det äskade anslaget.
Uti min reservation har jag sökt tydliggöra, hurusom de omständig¬
heter, under hvilka förslaget upprann, för närvarande icke kunna sägas
förefinnas. Tanken på en dylik byggnads uppförande uppstod först år
1869, då Fångvårdsstyrelsen uti underdånigt memorial af den 23 Septem¬
ber hos Kongl. Maj:t hemställde, huruvida icke den Kronan tillhörande
platsen Nya varfvet vid Göteborg kunde för fångvårdens räkning upp¬
låtas för uppförande af eu fängelselokal, afsedd för inrymmande af fån¬
gar af mankön, dömde till straffarbete för längre tid än två år. Orsaken
till denna framställning är lätt funnen. Styrelsen, som sett att antalet af
nämnde fångar under flera år å råd i en oroväckande grad tilltagit — så
att antalet af de i fängelserna i Carlskrona, Malmö och å Långholmen,
hvilka fängelser skola emottaga den kategori af fångar, hvarom nu är
fråga, eller de som äro dömde till straffarbete för mera än tvänne år
samt försvarslöse, förvarade fångar hade från år 1865, då de utgjorde
1,303 stycken, år 1869 vuxit till 2,179 — och som fruktade ytterligare
tillväxt under de kommande åren, fann sig i anledning häraf höra fästa
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på, huruvida icke i en snar framtid ytter¬
ligare behof af utrymme för förvarande af fångar, tillhörande nämnda
klass, borde beredas. Sedan dess hafva dock tvänne ganska väsendtliga om¬
ständigheter tillkommit, hvilka i någon mån förringa vigten utaf det ar¬
gument, som kan anses ligga uti det af styrelsen framhållna förhållandet.
Dels har, som vi alla veta, en större eldsvåda nyligen öfvergått fängelse-
byggnaden i Malmö, och behofvet att iståndsätta nämnda fängelse blir
naturligtvis oafvisligt. Jag tager för gifvet, att, då den byggnaden åter-
uppföres, man skall tillgodogöra sig den erfarenhet, man redan kan hafva
om nyttan utaf fångarnes särskiljande från hvarandra, och hoppas äfven
att man skall söka åstadkomma den för detta ändamåls vinnande behöf-
liga tillökning i utrymmet för fängelsebyggnaden i Malmö. Åtminstone
tror jag, att, då man finner att de nuvarande fängelselokalerna ej äro
tillräckligt rymliga för att motsvara behofvet, det är mera ekonomiskt att,
då en plan för iståndsättande af nämnda fängelse blir uppgjord, utvidga
detta i stället för att uppföra ett helt och hållet nytt. Kostnaden för
återuppbyggandet af detta fängelse måste alltid blifva mindre, än kost¬
naden för uppförandet af ett nytt på ett annat ställe; och äfven om detta
ej är förhållandet, så uppstår dock alltid besparing, derigenom att man
268
Den 22 Februari, e. in.
slipper ifrån utgifterna för den förvaltningsstat, det nya fängelset skulle
erfordra, en sak som väl förtjena!' att fästas afseende vid. Vidare har
antalet fångar under år 1870 högst betydligt nedgått, och antagligt är
att detsamma under de närmast följande skall ytterligare minskas. Klart
är nemligen, att orsaken till den enorma tillväxten i fångantalet under
åren 1865—1869 till stor del legat uti missgynnande skördeförhållanden
och den deraf framkallade tryckta ekonomiska ställningen i landet. Om
till följd al minskade skördar arbetsbrist uppstår, ligger det i sakens na¬
tur att brotten måste tilltaga; men lika naturligt är också, att goda skör¬
dar framkalla en minskning i brottslingarnes antal. Riktigheten af detta
antagande visar sig äfven, då man jemför antalet af straffarbetsfångar af
mankönet, dömde till straffarbete för längre tid än två år samt för för¬
svarslöshet dömde män, ej tillhörande kronoarbetskåren, under åren 1869
och 1870. Då nu äfven sistlidna året gifvit god äring, så har man grun¬
dad anledning antaga, det fångantalet under de närmaste åren skall ytter¬
ligare nedgå, i synnerhet om man ihågkommer, att för den förstnämnda
klassen af fångar verkan följer först flera år efter orsaken.
Jag har i min reservation såsom ett bland skälen för mitt yrkande
af afslag å Kongl. Maj:ts proposition, anfört den minskning i iängantalet
som under år 1870 egt rum, samt den förhoppning man af denna omstän¬
dighet, hvilken jag, såsom jag nyss nämnt, till stor del tillskrifver det
fördelaktiga skörderesultatet under det närmast föregående året. I min
beräkning af fångantalet under förlidet år har dock ett fel råkat att in¬
smyga sig, hvilket jag nu ber att få rätta. I reservationen uppgifves nem¬
ligen fångnummern för år 1869 till 2,179 samt för år 1870 till 1,877,
och hela minskningen under nästlidna år således till 302, i stället för 127,
hvilket är den riktiga siffran. Orsaken till denna felaktighet ligger dock
icke hos mig. Jag har nemligen hemta! denna uppgift utur de hos Kongl.
Fångvårdsstyrelsen förda fångjournalerna. Jag, som vid det tillfället icke
träffade den tjensteman, som bär hand om dem, kunde således icke annat
än anse den derur tagna uppgiften såsom tillförlitlig, men har dock seder¬
mera, efter det betänkandet redan blifvit tryckt, fått veta, att, efter bran¬
den i Malmö fängelse, blifvit till andra fängelser, hvilka icke äro afsedda
för förvaring af denna klass af fångar hvarom nu är fråga, förflyttade
icke mindre än 175 af de i nämnda fängelse förut inrymde. Dessa bok¬
föras sedermera icke hos styrelsen i nämnda straffrullor, och bör derför
denna siffra läggas till den af mig uppgifna, och antalet blir då 2,052 i
stället för 1,877. Men i allt fall öfverstiger detta antal endast med 12
nummer det som jag uppgifvit kunna inrymmas i de trenne straffarbets-
fängelserna i Carlskrona, Långholmen och Malmö, då det senare blir åter-
uppbygdt, och man finner då, att det misstag jag i min kalkyl ofrivilligt
begått icke så menligt inverkar på densamma, och att i allt fall hela
detta vid 1870 års utgång befintliga fångantal med 127 nummer under¬
stiger det högsta antalet af dylika fångar, som i samma fängelser blifvit
under år 1869 förvarade. Om jag ock måste medgifva, att den stora
massa fångar, som år 1869 inrymdes i dessa fängelser, måhända gjorde
att de blefvo öfverfyllda — det gick dock i allt fall lör sig att herbergera
denna mängd — så är dock minskningen under år 1870 för mig ett be¬
vis, att det icke är alldeles nödvändigt att uppföra ännu ett straffarbets-
269
Den 22 Februari, e. m.
fängelse, helst som man för den kostnad, som redan är nedlagd på Nya
varfvet för sådant ändamål, redan i närvarande stund der har utrymme
beredt för cirka 300 fångar. Jag tror också, att antalet af ifrågavarande
fångar efter 1870 års slut ytterligare minskats och nu är vida under den
siffra jag för sistnämnda år uppgifvit. Fängelserna å Långholmen, i Carls-
krona och Malmö, böra således enligt min mening vara tillräckliga till
dessa förbrytares förvarande, helst som det är obehöfligt att, som ännu
är händelsen, i dem inrymma frivillige och hvilka äfven ingått i ofvan-
nämnda siffra. Det förefaller mig dessutom besynnerligt, att, om behof
af utvidgade lokaler för denna sorts fångar verkligen förefinnes, man då
skall tillgripa just en sådan utväg som att lägga beslag på ett särdeles
stort och dyrbart etablissement, som hittills varit användt för helt annat
ändamål. Må vara, att det hädanefter icke kan vara behöfligt för det
hittills dermed afsedda ändamålet; säkert är dock att detta är omöjligt
att nu på förhand bestämma. Otvifvelaktigt är att vi snart, kanske re¬
dan vid nästa riksdag, måste besluta eu förändring i organisationen af vårt
sjöförsvar. Det är icke omöjligt, att ju ifrågavarande plats då kan komma
att behöfva användas till depot för en afdelning af vår flotta; och det
skulle, i mitt tycke, vara särdeles oklokt handladt, om man nu omöjlig¬
gjorde eller, medelst nedläggande af eu stor kostnad, åtminstone försvå¬
rade en dylik användning. Och äfven om en fiottdepöt i Göteborg ej
skulle beköfvas, någonting hvaröfver jag, såsom icke egande tillräckliga
insigter i detta afseende, icke kan yttra mig, så kan jag dock icke neka,
att det förefaller mig ur ekonomisk synpunkt oklokt, att, om man
behöfver en plats för uppförande af ett fängelse, man icke kan finna den
på något annat sätt än genom att dertill använda, en Kronans egendom
sådan som den ifrågavarande, hvilken, efter hvad jag tror, blifvit af den
för utredande af dess värde för några år tillbaka tillsatta komité upp¬
skattad till eu summa af icke mindre lin 1,500,000 R:dr, och som för
det nu afsedda ändamålet dessutom icke är så särdeles lämpligt belägen.
Behölves egendomen ej för vårt sjöförsvar, så kan den ju säljas; om man
också icke skulle kunna få den betald med 1,500,000 R:dr, så kunde man
ju vara belåten med ett mindre belopp, och vore till och med endast
en half million ett ingalunda föraktligt belopp. Lämpligare och långt
billigare plats för ett nytt fängelse kan nog finnas, föreställer jag mig, i
våra afiägsnare skogsbygder, utan att derför uppoffra en så dyrbar pos¬
session som denna. Det förefaller mig dessutom temligen besynnerligt,
att man är angelägen om att uti avenyerna till en af våra vackrare
och större städer placera ett fångpalats, så beläget att hvarje främling,
som kommer till vårt land, genast skall få ögonen fästade på den stora
byggnaden, så att hans första fråga kanske blir: “hvad är det der för en
storartad inrättning?" svar: “det är ett fängelse." Hans nästa fråga
blir kanhända: “hvar hafven I då edra industriela anläggningar, fabri¬
ker och dylikt?" Ja, en hvar af oss kan med skäl göra sig sjelf den
frågan, ty om ock dylika inrättningar finnas, så ligga de vanligen undan¬
gömda, och säkert är åtminstone, att de icke äro så belägna, att de falla
främlingen i ögonen.
På dessa och öfriga i min reservation åberopade grunder tillåter jag
mig, särdeles då jag icke kan inse att det för närvarande kan ligga den
270
Den 22 Februari, e. in.
ringaste fara uti att denna fängelsebyggnad tillsvidare uppskjutes, att yrka
det Kongl. Maj:ts proposition för det närvarande icke må af Kammaren
bifallas. Jag sade, att det för det närvarande icke kan ligga någon fara
uti att uppskjuta anslagets beviljande. Kongl. Maj:t bar nemligen icke
ifrågasatt, att byggnaden skulle i dess helhet blifva färdig förr än under
loppet af år 1873, då ju endast en del af det till dess uppförande äskade
belopp blitvit begärdt för nästkommande år, och återstoden är afsedd att
först under nästkommande riksdag begäras för att under år 1873 användas.
Man måste således antaga, att fångarne ej kunna inrymmas i det nya
fängelset förr än vid början af år 1874; och före denna tid skall utan
tvifvel fängelsebyggnaden i Malmö hinna att blifva helt och hållet färdig.
Skulle man då finna, att ytterligare ett arbetsfängelse är af behofvet pä-
kalladt, så har man under tiden haft tillfälle att hitta reda på en mindre
dyrbar plats än den nu ifrågasatta, eller ock kan man då, i fall detta ej
låtit sig göra, bestämma att hela anslaget skall under år 1873 utgå, en
utväg som ej möter det ringaste hinder, då det ej kan beviflas att man
kan hinna att under ett enda år bygga upp en summa af 110,000 11:dr.
Resultatet, som eftersträfvas, kan således vinnas, äfven om man gifver sig
någon besinningstid. Huru man än må se saken, kan jag således för min
del icke finna, att det kan vara skäl att vid denna riksdag, då vi hafva
större anledning än någonsin att hushålla med statens medel, och då vi
måste vara beredda på att, för försvaret af vårt land, få underkasta oss
stora uppoffringar, bevilja det nu ifrågavarande anslaget.
Jag yrkar bifall till min reservation, med den förändring att i kläm¬
men efter orden: “att Riksdagen11 inskjutas: “för närvarande11, hvarigenom
det förslag jag framställt kommer att erhålla följande lydelse: “att Riks¬
dagen för närvarande måtte afslå hvad Kongl. Maja för ofvanberörda än¬
damål äskat41.
Herr Lindström: Äfven med fara att råka lika illa ut som i för¬
middags, då jag förordade ett uppskofsförslag, vågar jag äfven nu på
eftermiddagen göra detsamma. Jag kallar nemligen den siste talarens yr¬
kande ett uppskofsförslag, ehuru detsamma till formen är ett afslag. I
likhet med honom antager äfven jag, att något måste göras, icke blott
för ett bättre anordnande af våra fängelselokaler, både de nuvarande och
dem som framdeles komma att upplåtas, utan ock för tillgodoseende af be¬
hofvet om en bättre vård af fångarne, än hittills varit förhållandet. Men
frågorna om och huru något i detta afseende bör åtgöras böra icke för-
vexlas. Om jag än måste medgifva, att den första af dessa frågor måste
jakande besvaras, kan jag dock ej i allo instämma deruti, att Kongl.
Maj:s föreliggande förslag erbjuder det bästa sättet att gå till väga för
denna frågas ändamålsenliga lösning. Jag fäster härvid icke den minsta
vigt vid det af den sednaste talaren påpekade förhållandet, som skulle
uppstå, derest Kongl. Maj:ts förslag i denna del bifölles, det nemligen
att det sätt, hvarpå ifrågavarande fängelsebyggnad komme att inredas, ej
skulle komma att motsvara det med densamma afsedda ändamålet, eller
fångarnes moraliska förbättring genom deras särskiljande i celler, ehuru
jag lika med honom tror, att, i följd af sjelfva byggnadens beskaffenhet,
som icke hindrar fångarne att korrespondera med hvarandra, ändamålet
Den 22 Februari, e. m.
271
med cellsystemets införande skulle komma att i väsendtlig mån paralyseras.
Jag fäster äfven mindre vigt vid den omständigheten att, så snart fän¬
gelset i Malmö ånyo blifver färdigt, detta, jemte de i Carlskrona och
på Långholmen, skall blifva tillräckligt för att lemna utrymme åt de straff¬
arbetsfångar om hvilka nu är fråga, äfvensom vid den förhoppning man,
på grund af de sednaste årens erfarenhet, trott sig kunna hysa derom,
att i fångarnes antal en fortfarande årlig minskning skall komma att ega
rum. Hvad jag deremot vid denna frågas afgörande fäster största afse¬
ende vid, det är, att man icke nu, för anordnande af ett fängelse å Nya
varfvet vid Göteborg, måtte nedlägga så stora kostnader på denna plats,
att man för framtiden omöjliggör dess användande för andra vigtigare
ändamål. Ty såvidt jag rätt läst Kongl. Maj:ts bref till Fångvårdsstyrelsen
af den 14 December 1869, omnämnes i detsamma endast ett provisoriskt
anordnande af ett straffarbetsfängelse å denna plats. Så länge saken stod
på denna punkt, liar jag ej haft något att deremot invända, enär man
ju, enligt samma Kongl. bref, egde förhoppning, om att detta dyrbara
etablissement fortfarande skulle, vare sig för flottans eller andra behof
vara disponibelt. Nu har dock saken genom det föreliggande förslaget
inträd t i ett nytt stadium, enär genom det stora anslagsbelopp, som nu
äskas för anordnande af ett fängelses fullständiga inredning å denna
plats, öfverlåtelsen af denna vigtiga station synes hota att från provisorisk
öfvergå till permanent. Det är en dylik åtgärd jag för min del på det
högsta måste afstyrka, emedan jag hyser den öfvertygelsen, att Staten för
erforderliga fängelsebyggnader ganska lätt och med mindre uppoffringar
kan finna tjenliga platser, utan att dertill nödgas välja eu sådan som den
nu ifrågasätta, hvilken, enligt hvad upplyst blifvit, är taxerad till ett
värde af en och en half million Riksdaler. Om ock denna summa är
något för högt tilltagen, vore det ju likväl en stor misshushållning att på
detta sätt för alltid gifva till spillo en så dyrbar plats. Tänker man sig
nu, att man framdeles en gång ville dit åter förlägga den Kongl. flottan —
och sådant har ju vid denna riksdag varit föremål för eu motion — eller
ock att använda detta etablissement för något annat Kronans behof eller
ock slutligen att mot en betydlig köpesumma afstå platsen för något in-
dustrielt ändamål, hvilket också varit ifrågasatt, så omöjliggöres ju verk¬
ställandet af hvarje sådan plan genom att på förhand nedlägga stora
kapital på för denna plats främmande ändamål. Icke lärer man väl vilja
inbilla sig, att Fångvårdsstyrelsen, derest den en gång derstädes fått fästa
sina bopålar, godvilligt skall utrymma platsen.
På grund af hvad jag nu anfört får jag, i likhet med den siste ta¬
laren, yrka afslag å Ivongl. Maj:ts proposition i denna punkt samt bifall
till den reservation i ämnet, hvilken finnes vid Utlåtandet bifogad.
Herr Appeltofft: Då vi sannolikt hafva att motse ganska be¬
tydliga förhöjningar å anslagen under Riks-statens fjerde hufvudtitel, torde
det vara allt skäl att i öfriga afseenden söka iakttaga all den sparsamhet
som kan vara möjlig; och då nu den ärade reservanten mot denna punkt,
såväl i sjelfva reservationen som ock i sitt nyss hållna muntliga anförande,
på ett, som mig synes, klart och öfvertygande sätt ådagalagt, att behofvet
af det ifrågasatta nya straffarbetsfängelset vid Göteborg icke är ound¬
272
Den 22 Februari, e. m.
gängligen nödvändigt, så kan jag för min del icke annat än förena mig
i nämnde reservants yrkande, att Riksdagen för närvarande måtte afslå
hvad Kongl. Maj:t för ofvanberörda ändamål äskat.
Herr Grefve Po sse: Man har bär gjort några få anmärkningar
mot förslaget, hvilka jag ber att i främsta rummet få bemöta, innan jag
upptager frågan i dess helhet. Man har nemligen sagt, att detta dyra
etablissement, Nya varfvet vid Göteborg, borde för statens räkning bibe¬
hållas till andra tider, då vi kunde, använda det för vårt sjöförsvar.
Mine herrar, det är år 1871 sotn man vågar saga. detta, oaktadt redan
1869 års statsrevision, som i denna del af 1870 års Riksdag lemnades
oanmärkt, ansett att detta etablissement borde dragas in, emedan man
trodde att, då vi hade så godt som ingen flotta, vi icke heller behöfde
tre stationer för densamma jemte underhåll af de dyrbara apparater, som
dermed äro nödvändigt förbundna. När man nu ifrågasatt att indraga
en af dessa tre stationer, hvilken för närvarande icke innesluter några
flottans tillhörigheter, så tycker man detta icke vara bra, utan vill att
den åtminstone tills vidare skall stå qvar, tom som den är, och afvakta
andra tider, då den möjligen kan komma att behöfvas för flottans räk¬
ning. Huruvida detta kan kallas en god hushållning, vill jag dock lemna
derhän. Jag tror tvärtom, att vi måste anstränga oss rätt mycket för
att skaffa erforderlig materiel till de båda andra stationerna i Cariskrona
och Stockholm, hvadan det ock torde komma att dröja ganska länge, in¬
nan någon flyttning kan ske till denna tredje station, som under tiden
står ledig. — Den andra anmärkningen är den, att detta etablissement
skulle, som man påstår, kunna säljas för en så hög köpeskilling som en och
en half million, ja, man och man emellan, hör man densamma till och med
uppgifvas till två millioner R:dr. Detta låter visserligen ganska bra, men
som man vet, erfordras vid hvarje köpehandling, förutom säljaren, äfven
en köpare, och här är man skyldig att uppgifva en sådan, hvilket må¬
hända icke torde blifva så lätt. Och äfven för den händelse att man i
en framtid skulle besluta sig för en dylik försäljning, hvilken för staten
skulle inbringa en stor köpeskilling, så kan jag ej inse annat, än att denna
utväg fortfarande kommer att stå oss öppen, äfven om vi, intilldess ett
antagligt köpeanbud göres, använda detta etablissement till andra för
staten nyttiga ändamål, i stället för att, som nu påyrkas, låta detsamma
stå tomt och obegagnadt. Det undföll Herr Kallstenius ett ord, som i
någon mån förklarar reservanternas åsigt i denna fråga. Han yttrade
nemligen, att, när en främling anlände till vårt land vid inloppet till
Göteborg, detta fängelse skulle blifva ett af de första föremål, som torde
fängsla hans uppmärksamhet, och häraf borde, enligt reservantens åsigt,
både skönhetssinnet och vår nationalkänsla taga en häftig anstöt, Att
han i denna sin uppfattning af saken vunnit understöd af. en represen¬
tant från Östergötland förundrar mig icke, men i allt fall är detta argu¬
ment af föga vigt och torde icke böra inverka på representationens beslut
i ämnet. Jag tror alltså, att, när det är en känd sak, att detta etablisse¬
ment för närvarande hvarken användes för flottans behof eller, i brist af
antagligt anbud, kan för annat ändamål försäljas, det vore klokt att
nu,
Den 22 Februari, e. m.
273
nu, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, för en obetydlig kostnad der¬
städes inrätta ett straffar betsfängelse.
Hvad åter beträffar Herr Kallstenii yttrande att man för en liten
bit af köpeskillingen för detta etablissement skulle kunna bygga ett fän¬
gelse på annat håll än just vid Göteborg, så står ju en dylik åtgärd allt
framgent öppen för staten, men fördelen af Kongl. Maj:ts proposition i
denna del framför Herr Kallstenii förslag ligger just deruti, att vi, så
länge vi till vår disposition innehafva detta etablissement, äfven skulle
komma att draga nytta af detsamma.
När man genom den nya strafflagens införande afskaffåde största
delen af de affliktiva straffen och förvandlade dem till straffarbetsfän-
gelse för gröfre brott, så var afsigten dermed icke att ytterligare straffa
dessa brottslingar, utan att om möjligt under strafftiden arbeta på deras
moraliska förbättring, så att de icke efter strafftidens slut skulle utstötas
ur fängelset sämre, vildare och för samhället farligare än då de insattes.
Redan före denna tid hade man insett vigten af att under ransaknings-
tiden hålla fångarne skilda från hvarandra, och man hade för detta än¬
damål nedlagt ofantliga kostnader på cellsystemet. Snart afstadnade dock
denna ifver och man tog fångarne från cellfängelserna och satte dem i sär¬
skilda gemensamhetsfängelser, d. v. s. de blefvo så kallade fästningsfån¬
gar. Åf Fångvårds-styrelsens skrifvelse af den 3 sistlidne Juli till Kongl.
Maj:t inhemtas, bland annat, att yngre, för första gången sakfällde per¬
soner stundom natt och dag få samvistas med äldre och för gröfre brott
dömde, samt att sålunda, allt efter som utrymmet medgåfve, från 40 till
och med 140 förbrytare förvaras i ett och samma rum, ehuru de dock,
när väderleken så medgaf, äfven fingo vistas ute i fria luften. Jag be-
höfver icke närmare utveckla den demoraliserande verkan detta nödvän¬
digt måste medföra på fångarne i allmänhet och på de yngre och minst
förhärdade bland dem i synnerhet. Nu har Fångvårds-styreisen velat, att
man från den stora massan af fångar, dömde till straffarbete för längre
tid än 2 år, skulle afskilja dels dem, som för första gången blifvit dömde
till straffarbetsfängelse, dels ock minderåriga brottslingar äfvensom andra
sådana, om kvilka man kunde - ega förhoppning att de under sin fängelse¬
tid skulle kunna i moraliskt hänseende förbättras i stället för att för¬
sämras, samt att för detta ändamål ett fängelse skulle anordnas inom
Nya varfvet vid Göteborg. Af samma skrifvelse finner man äfven, att
antalet af sådana mindre förhärdade brottslingar, hvilka från de öfriga
böra afskiljas, är ganska stort, det uppgår nemligen till 420. Men för
.att det åsyftade ändamålet skall ernås är det första vilkoret att dessa
icke få sitta i gemensamhetsfängelselse och der lära sig oseder. Jag fin¬
ner det alltså vara ganska välbetänkt af Fångvårds-styreisen att den före¬
slagit inredning af så kallade nattceller eller sofceller, hvarest fångarne
skulle få tillbringa natten. Man har visserligen anmärkt, att dessa icke
skulle blifva ändamålsenligt inrättade, enär de blott genom trävirke skil¬
des från hvarandra och sålunda icke hindrade fångarne från att kommu¬
nicera med hvarandra. Jag håller här i min hand en promemoria af
generaldirektören öfver rikets fängelser, hvaruti han säger, att anlednin¬
gen hvarför han föreslagit att dessa celler skulle uppföras af trävirke
Riksd. Pro t. 1871. 2 Afd. 1 Band. 18
274
Den 22 Februari, e. m.
vore deri, att i ansende till byggnadens knappa utrymme svårighet skulle
uppstå att bygga dem af sten; byggnadens bredd vore nemligen icke
dertill tillräckligt stor. Nu har man gjort ett sednare yrkande, det nem¬
ligen att genom en lämplig förändring af byggnadsförslaget det troligen
skulle blifva möjligt att bygga dessa celler af tegel i stället för af trä.
Dervid har man frågat: blir kostnaden derigenom större? samt svarat
att så icke bör blifva förhållandet, enär man bland fångarne har flera
murare att tillgå vid arbetets utförande, hvarjemte tegel icke kostar mera
än trä. Denna invändning tror jag alltså icke vara af någon vigt. Här¬
till kommer äfven, att den plats, som nu är föreslagen, är särdeles lämp¬
lig för en fängelsebyggnad, hvarom ock en hvar af herrarne, som det ön¬
skar, kan förvissa sig genom de kartor och ritningar, hvilka ligga här
framför mig.
Den ärade reservanten mot Utskottets hemställan i denna punkt har
vidare gjort en beräkning öfver fångarnes antal äfvensom öfver utrymmet
i de strafiärbetsfängelser vi redan ega, och på grund af denna beräkning
har han kommit till den slutsats, att hela den nu föreslagna anordningen
vore obehöflig, enär vi, såsom han förmenade, icke hafva flera fångar än
att plats för dem alla funnes i de fängelser vi redan uppfört. Detta är
ett antagande, hvilket jag tillåter mig att på det aldra bestämdaste be¬
strida. Till en början måste jag fästa Kammarens uppmärksamhet derå,
att sjelfva framställningssättet i reservationen verkligen är sådant att
man icke rätt vet, huruvida det stora utrymme, som reservanten antydde,
afser en omsorgsfull inpackning af fångarne i trånga rum eller en för¬
delning af dem i celler. Jag har verkligen icke kommit till full klarhet,
om hvad han i detta afseende menat, men jag tror dock att han menat
den förra åtgärden. Hvad sjelfva cellerna beträffar, så antager jag att
man är ense derom att, derest detta cellsystem konseqvent skall genom¬
föras, det är representationens oafvisliga pligt att lemna dertill erforder¬
liga medel, för att detsamma på ett förnuftigt sätt må kunna tillämpas,
ty eljest har det verkligen varit, icke en mensklig utan en omensklig åt¬
gärd man vidtagit genom afskaffandet af de affliktiva straffen, enär i detta
ögonblick det icke finnes ett enda cellfängelse för våra straffarbetsfångar.
När det nu nedbrunna fängelset i Malmö återuppbygges, komma 112
celler att derstädes inredas. Detta är allt hvad man i den vägen har att
motse för den närmaste framtiden, derest det nu föreliggande förslaget
förkastas.
Samme reservant har äfven uppgifvit, att fångarnes antal under år
1870 högst betydligt nedgått. Så är dock icke förhållandet. Till det i
reservationen för nämnda år uppgifna antal, eller 1,877, komma nemligen
äfven de i hans muntliga föredrag omnämnda 175 fångar, hvarigenom
summan uppgår till 2,052. Då nu motsvarande antal under år 1869
uppgick till 2,179, vädjar jag till hvem som helst af herrarne att bedöma,
huruvida detta utvisar en högst betydlig skilnad i nämnda antal. Men
om man nu till dessa ofvannämnda 2,052 fångar för år 1870 vill ytter¬
ligare taga med i samma beräkning de 100 fångar, hvilka dessutom, en¬
ligt generaldirektörens öfver fängelserna uppgift, förvaras i Malmö, Carls-
krona och på Långholmen, så försvinner i ännu högre grad denna så
kallade högst betydliga skilnad, enär då fångantalet för de båda åren
275
Den 22 Februari, e. m.
1869 och 1870 gestaltar sig ungefär lika. Nu är det visserligen sannt
att dessa sistnämnda 100 äro försvarslöse arbetsfångar, men då sådana
fångar ingå i sifferuppgifterna för båda åren, äro också båda beräknin¬
garna lika mönstergilda. I fråga om utrymmet i våra fängelser gör sig
Herr Kallstenius åter skyldig till ett litet förbiseende. I)et finnes nem¬
ligen ett Kongl. _ bref af den 27 September 1869 af det innehåll, att i
Malmö fängelse ej mer än 500 fångar få inrymmas, emedan det af sani¬
tär skäl ansetts omöjligt att derstädes inhysa flera. När nu Herr Kall¬
stenius velat i samma fängelse inrymma 740 fångar, så finner man, att
det för honom synts möjligt att der inrymma 240 fångar mer än Kongl.
Maj:t för sin de! ansett ligga inom samma möjlighets gräns. Detta må
nu vara hans enskilda öfvertygelse, men för min del hyser jag den tron,
att Kongl. Maj:ts beräkning i detta fall är den, vid hvilken vi helst böra
hålla oss. Jag tror sålunda att de skäl, på grund af hvilka den ärade
reservanten velat ådagalägga obehöliigheten af nu föreslagna anordning,
vid närmare granskning icke hålla stånd, ty äfven om jag icke tager i
betraktande nödvändigheten af cellsystemets konseqventa genomförande,
utan endast fäster mig vid långantalet, så har han icke nöjaktigt påvisat
möjligheten af att i våra nuvarande fängelser inrymma alla våra fångar.
För att visa herrarne huru stor skiljaktigheten i afseende på fångarnes
ålder och straffbarhet kan vara, her jag få nämna, att år 1869 bland
straffarbetsfångarnes antal funnos icke mindre än 96 personer under 20
års ålder, hvilka för första gången blifvit för brott dömde till öfver
2 års strafiarbetsfängelse, samt ej mindre än 396, hvilka icke uppnått
26 år.. Sedermera hade under år 1870 tillkommit ytterligare 185 sådane
brottslingar, men redan år 1869 uppgick antalet af de fångar, hvilka för
icke vanfrejdande brott förvarades inom gemensamhetsfängelser, till 465,
eller ungefär motsvarande det antal, som afses att öfverfiyttas till Nya
varfvet vid Göteborg. Slutligen ber jag få nämna, att då reservanten sä¬
ger, att redan vestra sidan af fängelsebyggnaden vore att betrakta som
återuppbygd, så bör detta så förstås, att generaldirektören låtit uppgöra
ritningar till densamma äfvensom kostnadsförslag. Någon vidare åtgärd i
detta afseende har icke blifvit vidtagen. För öfrigt torde icke omkostnaderna
för återuppbyggandet af fängelset i Malmö böra afskräcka oss från att bifalla
den nu begärda anslagssumman för ett ändamålsenligt anordnande af ett
straffarbetsiängelse inom Nya varfvet vid Göteborg, ty behofvet af detta
sednare är fullkomligt oberoende af frågan om en restauration af fängelset
i Malmö.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Forssbeck: Den förste talaren har så fullständigt utredt
hvad jag i detta ämne kunde hafva att säga, att jag nästan icke har
några vidare upplysningar att tillägga. I likhet med honom anser äfven
jag att det vore stor synd att förlägga ett straffärbetsfängelse invid den
stora stråkvägen till en bland Sveriges vackraste städer och i dess när¬
maste grannskap, ty nog finnas andra tjenliga platser för dylika byggnader
än just vid ett af de vackraste inloppen till vårt fosterlands långsträckta
kust. Hvad dessutom sjelfva den nu ifrågavarande fängelsebyggnaden an¬
går, så fruktar jag att den är bygd på så lös grund att, när de s. k.
276
Den 22 Februari, e. m.
nattcellerna skola byggas åt jern, de icke på något sätt skola komma att
uppfylla sin bestämmelse, enär byggnadens grund ej tål vid denna på¬
byggnad. Den siste talaren nämnde visserligen att fråga vore att bygga
dessa celler af sten, men, äfven om så vore, hemställer jag om det ej vore
nödigt att i sådant fall grunden ytterligare måste stödjas för att kunna
uppbära sådana fasta väggar.
Härtill kommer äfven att genom denna nya anordning kostnaden för
denna byggnad torde komma att uppgå till omkring 200,000 R:dr, eller
nästan dubbelt så mycket som Kongl. Maj:t för ändamålet äskat.
Dessutom fruktar jag nästan att det är ett kändt faktum att, ju liera
fängelser vi hafva, desto flera fångar få vi äfven; är det deremot trångt
om utrymmet för fångarne, så har det hittills gått ganska väl för sig att
bland dem bilda arbetskompanier, af hvilka Staten kali draga gagn i
stället för att använda statsinkomsterna till byggande af dylika celler.
Det är också en känd sak att landets ekonomiska ställning till stor del
inverkar på fångantalet. Jag minnes t, ex. mycket väl att under de goda
åren 1856—1858 fängelserna voro nästan tomma. Några år sednare, de
svåra missväxtsåren 1865—1868, då mången nära nog begick stöld endast
för att förskaffa sig föda och tak öfver hufvudet, under dessa år finna
vi deremot att fängelserna voro öfverfyllda. Härmed är dock icke sagdt,
att en god årsskörd genast skall visa sin verkan i ett minskadt fångantal,
ty många af de fångar, som insattes under de ofvannämnda dåliga åren,
hafva ännu icke tjent ut sin strafftid. Deremot är jag förvissad derom
att, derest de nuvarande goda konjunkturerna få fortfara, eu betydlig
minskning i fångantalet om ett eller annat år skall visa sig.
Slutligen må jag bekänna, att äfven mitt skönhetssinne skulle taga
anstöt vid att se en af våra vackraste städer utsmyckas med ett straff-
arbetsfängelse.
Jag instämmer följaktligen i Herr Kallstenii yttrande samt yrkar,
med afslag å Utskottets förslag, bifall till hans reservation med det af
honom nyss formulerade tillägg till densamma.
Herr Abraham Rundbäck: Om frågan blott gällde att bereda
större utrymme i fängelserna, så tror jag att den förste talarens skäl för af¬
styrkande af förslaget skulle ega giltighet, helst som jag förmodar, att det icke
är någon anledning att befara, att de arbetslokaler, som förut och hittills
blifvit upplåtna och använda till herbergerande af fångar, snart skola blifva
behöfliga för sitt ursprungliga ändamål, enär enskilda entreprenörer fortfa¬
rande visa sig benägna att gifva användning åt fångarnes arbetskrafter.
Men jag ber få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att här är fråga om
ett långt vigtigare ändamål, nemligen att söka förbättra och för samhället
återvinna en mängd olyckliga brottslingar, hvilka icke ännu genom inro¬
tade vanarter och vanfrejdande brott utan blott genom tillfällets och fre¬
stelsens makt gjort sig förtjenta af den borgerliga lagens straff. Just för
dessas förbättring anser jag den nu föreliggande frågan så behjertansvärd,
att man icke för att nå detta mål bör anse deu ifrågasatta ekonomiska
uppoffringen för stor. Man bör betänka, att en stor del af dem äro så¬
dana olyckliga, hvilka icke i ett kristligt hem fått någon uppfostran och
om hvilka hvarken kommunen eller samhället dragit försorg; utan huld och
277
Den 22 Februari, e. m.
skyld utkastade bland frestelserna hafva de sålunda snart blifvit inledda
på brottets bana, hvarföre det ock är mycken sannolikhet för att de ånyo
skulle kunna återföras till ett ordnadt lefnadssätt, om samhället dertill
gåfve dem tillfälle. Det är sålunda, enligt min föreställning, samhällets
pligt att försöka rädda dessa olycklige, på samma gång det ock öfverens-
stämmer med samhällets intresse att så göra, ty derigenom vinner sam¬
hället den dubbla nyttan, att dels slippa vidare underhålla dem som
gäster i fängelserna, dels ock i desamma återfå ärliga medborgare.
_ Mot detta förslag att till straffarbetsfängelse upplåta eu del af Nya
varfvet vid Göteborg har anmärkts, att denna plats möjligen framdeles
kan komma att behöfvas för flottans ändamål.
Härvid ber jag blott få fästa uppmärksamheten derpå, att Kongl.
Maj:t redan förklarat att, derest ett sådant behof kornme att uppstå,
ifrågavarande lägenhet då, efter ett års uppsägning, skall af Fångvårds¬
styrelsen återlemnas. Vidare har man sagt, att det skulle vara för vårt
land ytterst nedsättande, om en främlings öga genast skulle fästas vid en
sådan ^ byggnad och föranleda honom att fråga: hvartill användes detta
palats? då vi skulle svara: till straffarbetsfängelse. Härmed är dock
icke så farligt. Hans nästa fråga blef måhända: hvad afses med detta
fängelse? och då svaret lydde: fångarnes förbättring, så erhölle kanske
främlingen, särdeles om han vidare ville taga notis om Göteborgs utmärkta
undervisningsväsende, en vida bättre åsigt om våra sociala förhållanden,
än genom att taga kännedom blott om våra fabriker, der rikedomen
i vinningens intresse väl gifver arbetaren sysselsättning, men der kanske
intet göres för att förbättra den fallne. Det har äfven af en talare
blifvit sagdt, att vi nu böra uteslutande använda alla våra resurser för
landets försvar. Jag medgifver att för detta ändamål alla möjliga upp¬
offringar äro af nöden, men här tror jag dock man kan tillämpa den
gamla satsen: det är ärorikare att rädda en medborgare än att döda tio
fiender.
Jag förordar bifall till Utskottets förslag.
Herr Almquist: Herr Talman! mine Herrar! Då, vid behandlingen
åt Utskottets Utlåtande rörande det af Kongl. Maj:t äskade anslag till
ordnande inom Nya varfvet vid Göteborg af ett för fångar af mankön
afsedt straffarbetsfängelse, anmärkningar blifvit mot det Kongl. förslaget
framställda, hvilka anmärkningar gå ut på att visa, dels att ett nytt
fängelse vore obehöfligt icke blott för förvarande af det nuvarande antalet
straff-fångar utan äfven för framtida behof, enär fångarnes antal synes vara
i nedgående, dels ock att det ifrågasatta etablissementet för flottan vore
allt för dyrbart att användas till fångvården, samt att det saknade lämp¬
ligt läge, ber jag att få yttra några ord i anledning af dessa anmärk¬
ningar.
Den första anmärkningen har Herr Grefve Possc utförligt bemött.
Jag anhåller dock att få dertill göra ett tillägg. Reservanten vid Ut¬
skottets förslag i denna punkt yttrar, att tillräckligt utrymme för fångarnes
förvarande skulle kunna beredas genom återuppbyggandet af fängelse-
byggnadens i Malmö vestra sida, som nedbrunnit. Reservanten åberopar
till stöd derför den omständighet, att Kongl. Fångvårds-styrelsen i sitt
278
Den 22 februari, e. m.
den 27 September 1870 till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga memorial,
angående iståndsättande af fängelsebyggnadens jemväl nedbrunna södra
sida och uppbyggande, utom sjelfva fängelselokalen, af ett större arbets¬
hus och några mindre arbetsbyggnader, anmäler att, sedan dessa byggnads¬
arbeten fullbordats, fängelset kunde hysa 500 fångar; hvarförutom fängel¬
sets vestra, sida skulle, enligt sedermera upprättadt förslag till densammas
återuppbyggande, komma att innehålla 240 celler, i följd hvaraf hela
fängelset, enligt reservantens mening, skulle lemna utrymme för 740 fångar.
Det har dock ej varit Fångvårds-styrelsens afsigt att i Malmö fängelse
inrymma flera än 500 fångar, och enligt Kongl. Fångvårds-styrelsens utta¬
lade åsigt lärer ej heller på grund af sanitära förhållanden större antal
fångar der böra förvaras. Förslaget att inreda fängelsets vestra sida till
240 celler afser således endast att öka dessas antal från 112 till 352, i
följd hvaraf i Malmö endast 148 fångar skulle komma att förvaras i
gemensamhetsfängelse. Den ärade reservanten yttrar, att, då utrymme
redan finnes i fängelserna i Carlskrona för 400 och på Långholmen för
900 fångar samt kommer, enligt hans beräkning, att blifva i Malmö fän¬
gelse för 740 fångar, eller i alla dessa fängelser för tillsammans 2,040
fångar, det vid slutet af år 1870 befintliga fångantal, som reservanten
enligt sin i dag uppgjorda beräkning antagit till 2,052, med endast 12
nummer öfverstiger det som, efter Malmö fängelses iståndsättande, kan
rymmas i nämnda tre fängelser; men då fängelset i Malmö, efter hvad
jag haft äran uppgifva, är afsedt endast för 500 fångar, äfven om den
nedbrunna vestra flygeln af fängelsebyggnaden derstädes kommer att åter-
uppbyggas, så reduceras det beräknade utrymmet till plats endast för
1,800 fångar, hvarigenom, då nuvarande fångantal af dem, som efter stad¬
gade grunder skola i berörda fängelse förvaras, uppgår till 2,152, plats
saknas för 352 stycken. Reservanten yttrar äfven, att fångarnes antal
nedgått från 1869 års slut, då det utgjorde 2,179, till 2,052 vid slutet
af nästlidna år; men Grefve Posse har redan utredt, att verkliga antalet
fångar vid 1870 års slut uppgick till 2,152, eller det antal jag upptog
vid beräkningen af det nu erforderliga utrymmet i fängelserna. Hvad
i öfrigt den uppgifna nedsättningen i fångarnes antal beträffar, är jag nu
icke i tillfälle att upplysa, huru förhållandet i detta afseende under den
närmaste tiden varit med fångar af mankön, men jag anhåller att få
lemna en uppgift om förhållandet med båda könen gemensamt den 31
Januari hvarje år af här nedan uppräknade.
Antalet fångar uppgick
den 31 Januari 1866 till...................... 1,385,
„ 1867 „...................... 1,532,
„ 1868 ........................ 1,659
„ „ 1869 „...................... 1,946,
,. 1870 ........................ 2,255 och
„ 1871 ....................... 2,270.
Således är fångarnes antal innevarande år större än under något af
de näst föregående fem åren. Dessa siffror afse visserligen båda könen
tillsammans, men det är sannolikt, att, då de qvinliga fångarnes antal
ökats, de manliga fångarne äfven i samma proportion erhållit tillökning.
I följd häraf synes mig någon utsigt till minskning af ifrågavarande slag
Den 22 Februari, e. m.
279
af fångar under den närmaste tiden icke finnas; men äfven om någon
minskning i fångarnes antal framdeles skulle uppstå, så synes mig med
afseende på det sätt, hvarpå fångarne hittills förvarats, och det, hvarpå
de enligt nu gällande straffsystem böra förvaras, behofvet af ökadt ut¬
rymme för fångvården vara oafvisligt, på det cellsystemet, hvilket hittills
i brist af utrymme vid nu ifrågavarande fängelser icke kunnat tillämpas,
småningom må vinna den användning vår nuvarande strafflag afser.
Den siste talaren angaf så tydligt och varmhjertadt skälen för cellsyste¬
mets tillämpning i dess fulla utsträckning, — en åsigt, som jemväl ligger
till grund för Fång vårds-styrelsens hemställan till Kongl. Maj:t i föreva¬
rande afseende, — att jag icke behöfver vidlyftigt orda härom. Med
ifrågavarande förslag afses att erhålla ej blott ett behöflig! nytt straffarbets-
fängelse, utan äfven en korrektionsinrättning eller en förbättringsanstalt
för yngre, mindre brottsliga fångar. Jag anser att, äfven om fångarnes
antal ej ökats, behofvet ändock påkallar ett ökadt utrymme, synnerligast
med afseende å den princip man har för afsigt tillämpa vid fängelset å
Nya varfvet i Göteborg.
I afseende på lokalen för ifrågavarande straffarbetsfämgelse, har man
vidare yttrat, att Nya varfvet i Göteborg vore ett alltför dyrbart etablis¬
sement att användas för detta ändamål och egde ett olämpligt läge.
Hvad dyrbarheten beträffar, ber jag att få fästa Kammarens uppmärk¬
samhet derå, att just genom detta etablissements dyrbarhet eller, med
andra ord, derigenom att så många byggnader derstädes redan finnas,
detsamma kan med vida mindre kostnad apteras till ett straffarbetsfän-
gelse än om man uppförde ett sådant på en annan ort. Dessutom afses
ej på långt när allt utrymme vid Nya varfvet för ifrågavarande fång-
vårdsanstalt, utan endast en del, i följd hvaraf, om utrymme derstädes
framdeles behöfves för annat statens ändamål, sådant icke hindras deraf,
att en del af lokalen upplåtes till fängelse, hvarförutom bör anmärkas,
att, då den föreslagna kostnaden ej uppgår till högre belopp än 110,000
Riksdaler, men en nybyggnad för enahanda ändamål sannolikt skulle
kräfva en kostad af fem eller sexhundratusen Riksdaler, man, äfven om
man efter några års förlopp skulle behöfva Nya varfvet för annat ända¬
mål, än det nu afsedda, och fängelset således måste förläggas på annan
plats, skall genom den räntebesparing, som under tiden vunnits, derige¬
nom att den högre kostnaden besparts, hafva största delen af nu ifråga¬
varande summa ersatt. Jag tror alltså, att äfven ur ekonomisk syn¬
punkt giltiga skäl finnas för tillstyrkande af ifrågasatta anläggning, så
mycket mera som behofvet af ökadt utrymme för fångarnes förvarande
är trängande och detta behof ej kan skyndsammare tillgodoses än på nu
föreslagna sätt.
Anmärkningen mot nattcellernas åtskiljande medelst brädväggar
torde förfalla vid den redan meddelade upplysning att Fångvårds-styrelsen
är betänkt på att låta uppföra skiljoväggar af sten. En talare har vis¬
serligen erinrat, att detta möjligen skulle åstadkomma sättning och skada
på byggnaderna, såsom icke på förhand beräknade för uppbärandet af
denna tyngd, men jag förmodar, att vederbörande hafva för afsigt att
låta skiljoväggarne uppgå från grunden, och detta anser jag kunna utan
synnerlig kostnad verkställas, enär sten för anläggande af en tillräckligt
280
Den 22 Februari, e. m.
stark grund på strikt tinnes, äfvensom påtagligen dertill dugliga arbe¬
tare bland den i lokalen redan inrymda fångpersonal.
I (ifrigt är redan förut antydt, att arbetskostnaden för fängelsets
inredande på detta sätt sannolikt blir helt obetydlig, om ens något högre
än hvad nu beräknadt är.
Hvad slutligen angår anmärkningen om läget, eller att ett straff -
arbetstängelse på denna plats skulle göra ett för vårt land ofördelaktigt
intryck på de främlingar, som besöka Göteborg, så anser jag, i likhet
med den siste talaren, att en väl ordnad anstalt för fångars moraliska
förbättring icke bör innebära något afskräckande.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt.
Herr Carlén: Stats-Utskottets ärade ordförande har på ett så
klart och omfattande sätt utredt denna fråga och i mitt tycke bevisat
nödvändigheten af det här tillstyrkta anslagets beviljande, att litet åter¬
står för mig att tillägga. Jag kan derföre fatta mig kort och vill blott
uppehålla mig vid ett par små omständigheter.
Den värde reservanten har både skriftligen och nu senast under denna
öfverläggning fästat sig dervid, att nattcellerna uti ifrågavarande sträff-
arbetsfängelse äro beräknade att byggas med “brädväggar sig emellan11,
och han anser sig dermed hafva bevisat, att något verkligt eellfängelse-
system icke skulle kunna här åstadkommas. Lika med honom tror jag
visserligen, att en enkel brädvägg icke utestänger ljudet, men deremot vet
jag af erfarenhet, att en dubbel brädvägg, fylld med sågspån, förmår att
göra det. Jag har sjelf byggt ett sådant hus och derigenom vant. i till¬
fälle att öfvertyga mig om förhållandet. För öfrigt ber jag att för her-
rarns få något litet öppna domarekallets mysterier, helst jag tror mig
derigenom lemna ett godt bidrag till frågans bedömande. Det hände mig,
sedan den nya strafflagen blef gällande, att jag tick en fånge inför min
domstol, åtalad för ett brott, som kunde försonas med från två till fem
års straffarbete. Brottet var egentligen icke begånget under försvårande
omständigheter, men fången ställde sig under ransakningen såsom en för¬
härdad brottsling, och man kunde icke hos honom förmärka något spår
till ånger. Nu är förhållandet, att det är domarens skyldighet att taga
detta i betraktande såsom en försvårande omständighet eller åtminstone
föranledande dertill att straffet ej förmildras. Följden blef ock ganska
riktigt den, att han dömdes till tre års straffarbete i stället för två, hvar¬
med hans brott eljest kunde hafva blifvit inför lagen försonadt. Men do¬
men var icke väl afkunnad, förrän ett skimmer af belåtenhet spred sig
öfver hans ansigte, hvarjemte han bugade sig och tackade för straffet.
Fångvaktaren var tillika häradstjenare, och då han återkom, efter att
hafva utfört den dömde, frågade jag honom, om han tält med fången.
Han svarade: “Jag känner honom väl. Han är en mycket beskedlig karl
och han var nöjd med domen samt glad att hafva lurat domaren, ty hans
afsigt var att komma till ett gemensamhetsfängelse och icke till ett cell¬
fängelse, dit han skulle hafva förts för att aftjena sitt straff, i händelse
han icke skulle hafva blifvit dömd till mera än två års straffarbete." Jag
blef naturligtvis varnad af detta exempel. Sedermera inställdes inför mig
Den 22 Februari, e. m.
281
i Stockholms cellfängelse sistlidne höst en fånge, hvilken likaledes begått ett
brott, som kunde försonas med från två till sex års straffarbete. Denna per¬
son var endast 22 eller 23 år gammal — hade fört ett vagabondlif, och man
kunde, i anseende till hans ungdom, hafva någon förhoppning att, om han
icke kom till ett gemensamhetsfängelse, han skulle kunna räddas för sam¬
hället. Detta verkade så, att vi dömde honom till två års straffarbete.
Då jag afkunnat domen, frågade jag, som jag alltid brukar göra, om par-
terne voro nöjda. Såväl målsegaren som åklagaren voro det, men fången
tvekade. Slutligen frågade han: “Kunde jag icke få tre års straffarbete?“
Hvilka lärdomar kan man nu hemta härutaf? Jo, att för den förhärdade
brottslingen straffet icke utgör något egentligen afskräckande, såvida han
dömes till ett straff, som för honom till ett gemensamhetsfängelse, der
han kan hafva utsigt att träffa kamrater och få det i sitt tycke trefiigt
nog, men att det kännes honom svårt att fördraga, om det lyder å två
års straffarbete i cell.
De af mig nu antydda förhållanden gifva vidare en annan lärdom,
hvilken jag i utöfningen af mitt domarekall äfven sökt att använda; och
jag erkänner, att jag dervid måhända gjort mig skyldig till något förbise¬
ende af lagens bokstaf, ehuru icke af dess anda, då jag eller rättare
nämnden, så vidt möjligt är, aldrig dömer till mera än två års straff¬
arbete, just derföre att vi må vara någorlunda säkra om att icke för hela
lifvet förstöra fången och kasta honom tillbaka såsom ett plågoris i sam¬
hället.
Under sådana förhållanden hemställer jag till eder, mine herrar, om
icke någon åtgärd bör vidtagas, på det att domaren icke må sättas i den
hårda nödvändigheten att döma till ett straff, som, om den dömde icke
är utrustad med ovanligt goda moraliska anlag, som stålsätta honom mot
pestsmittan i gemensamhetsfängelset, sorgligt nog icke kan undgå att ut¬
öfva det mest menliga inflytande på hans sinnesriktning och återföra ho¬
nom till samhället förderivad till kropp och själ, eller ock att bryta på
visst sätt emot lagen och döma till minsta möjliga straff för att rädda
honom undan ohjelpligt förfall.
Ett annat skal, som synes mig böra förmå herrartfe att bevilja det
ifrågavarande anslaget, är, att, äfven om det vore en mölighet att bereda
utrymme för straffarbetsfångar i de fängelser, som finnas i förening med
det, som håller på att byggas i Malmö, detta utrymme i allt fall snart
torde blifva otillräckligt, i detta hänseende ber jag att få återföra her-
rarnes minne till en af Kongl. Maj:t vid denna riksdag afgifven proposi¬
tion angående förvandling af böter, hvilken afser, att sådana böter hädan¬
efter må kunna förvandlas till enkelt fängelse. Denna proposition är nu
till sina hufvudgrunder tillstyrkt af Lag-Utskottet. I denna Kammare
har alltid visat sig en benägenhet att helt och hållet afskaffa vatten- och
brödstraffet, och jag hoppas fördenskull, att, då detta ärende förekommer
till afgörande, det Kongl. förslaget skall vinna godkännande och sålunda
vatten- och brödstraffet ändtligen blifva helt och hållet utdömdt ur lag¬
stiftningen samt ersatt med enkelt fängelse. Men om denna tidsenliga
förändring i vår lag icke skall stadna vid en reform på papperet, utan
kunna i verkligheten tillämpas, måste tillgång beredas till passande loka¬
ler för ändamålet, då redan befintliga fångvårdsanstalter icke dertill lemna
282
Den 22 Februari, e. m.
utrymme; — och detta hinder för reformens genomförande kan nu un-
danrödjas derigenom, att Kammaren beviljar ett anslag, som sätter admi¬
nistrationen i tillfälle att emottaga dessa fångar.
På såväl dessa skäl och öfriga här uttalade, som i synnerhet hvad Stats¬
utskottets ärade ordförande anfört angående syftemålet med det nya straff¬
systemet, hvilket, såsom han riktigt yttrade, afser icke att förvandla straffet
till en moralisk pina för den dertill dömde, utan att återgifva honom för¬
bättrad åt samhället, anser jag för min de], att det vore i hög grad be-
klagansvärdi, om Kammaren genom att vägra det anslagsbelopp, som
Kongl. Maj:t begärt och Stats-Utskottet här tillstyrkt, skulle göra till en
omöjlighet för lagskipning^! att åstadkomma så goda resultater. Jag an¬
håller fördenskull, att betänkandet i dess nu föredragna del må god¬
kännas.
Herr A dier sparre: Det var oväntadt, åtminstone för mig, att
höra anmärkningar mot den af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärden att öf¬
verlåta skärgårdsartilleriets depot vid Nya varfvet i Göteborg till Fång¬
vårdsstyrelsen. Jag trodde icke, att man skulle klandra eu åtgärd, som
bland annat gagneligt komme att reducera personalen å, och derigenom
begränsa utgifterna för sjöförsvaret. Man har ju förut klandrat, att denna
personal icke blifvit reducerad samt med goda skäl ådalagt, att den är
större än både vapnets behof kräfver och våra tillgångar medgifva.
Man har nu äfven yttrat, att nämnda depot skulle vara förträfflig
och uti godt skick såsom etablissement. Ja visserligen sedd från en gods-
egares synpunkt är denna f. d. depot i ett utmärkt godt skick. Man fin¬
ner der många och präktiga hus med rymliga bostäder för tjensteman
och betjente, många väl hållna och vackra trädgårdar, äfven en liten
park, värdshus och badhus, och beteshage för hästar och kor. Allt detta
kan icke göra annat än ett godt intryck, när man ser det. Men från
yrkesmannens, från sjömannens och militärens synpunkt är dock Nya
varfvet långt ifrån att vara ett godt marinetablissement. Det är ett då¬
ligt sådant; der fattas snart sagdt allt hvad som erfordrades för att det
skulle kunna vara ett inkommande krigsfartyg till något gagn. Der finnes
ingen docka, ingen mastkran, icke ens en duglig styckekran, ingen meka¬
nisk verkstad med arbetsredskap att åstadkomma reparationer eller dylikt.
Icke heller hafva våra örlogsman, när de kommit in till Göteborg och
behöft undsättning, vare sig medelst reparationer, proviant eller stenkol,
i detta hänseende vändt sig till depöten, ty der har intet funnits att få,
utan de hafva uti den i kommersielt och industriel! hänseende blomstrande
staden tillfredsställt alla sina behof. Det är visserligen sannt, att etablis-
sementet skulle kunna göras dugligt, men dertill fordrades många hundra
tusen riksdaler, som mycket bättre på annat sätt kunde användas för
vårt försvarsväsende. Största olägenheten med Nya varfvet är dock, att
den förbilöpande elfven der vältrar in sina dybankar och derigenom grundar
upp hamnen, så att endast de mest grundgående fartyg kunna gå in.
Icke desto mindre har personalen vid detta etablissement kostat sjöför¬
svaret cirka 9,000 R:dr årligen, hvarjemte husens årsunderhåll gått till
cirka 6,000 R:dr. Det är mycket riktigt — hvad man här anfört — att etablis-
sementet blifvit värderadt till en och eu half million R:dr. Men hvarföre
Den 22 Februari, e. m.
283
nämnes icke äfven, att samtidigt tillstyrktes att detta för sjöförsvaret
obehöfliga eller öfverfiödiga etablissement måtte försäljas eller “på annat
sätt, som för Kronan kan finnas fördelaktigast, tillgodogöras". Detta var
1861 års sjöförsvarskomités utlåtande. Sedan dess bär man också försökt
att få köpare till etablissementet, men icke lyckats, emedan det är alltför
stort för någon privatman och dessutom icke försedt med vattenkraft för
att drifva fabriker. Det är således, såsom Stats-Utskottets ordförande
sade, icke nog med att vilja sälja, utan det fordras äfven att finna köpare.
När nu detta etablissement icke varit till gagn för sjöförsvaret, men kostar
sjöförsvaret betydliga penningar årligen, så kan man icke med skäl säga,
att det vore misshushållning, om man lemnade det till ett så gagnande
ändamål som det här i fråga varande. Man har sagt att det vore orätt
att för all framtid öfverlemna det, emedan det kunde komma att behöfvas
för sjöförsvaret. Det är icke för all framtid öfverlemnadt åt Fångvårds¬
styrelsen. Kongl. Maj:t har såsom vilkor för öfverlåtandet föreskrifvit,
att när helst sjöförsvaret åter skulle behöfva detta etablissement, skall
det återlemnas i samma skick hvari det mottogs. De äldre härvarande
herrar riksdagsmännen torde säkerligen, kunna bestyrka, att sedan lång
tid tillbaka fråga varit vid riksdagen om att flytta merbemälda etablisse¬
ment till Marstrand, emedan Nya varfvet icke ansetts vara lämplig plats
för detsamma, -Platsens olämplighet såsom ett marinetablissement borde
således icke vara någon nyhet. Nog af, fosterlandet skall hafva mycket
större gagn af denna plats, om den inrättas till cellfängelse och straff¬
koloni, än om den skulle fortfara att vara ett olämpligt och öfverflödigt
marinetablissement.
För öfrig! ber jag endast få tillägga, att jag yrkar bifall till Ut¬
skottets förevarande punkt.
Herr Lindström: Om en oafvislig nödvändighet fordrade ifråga¬
varande uppoffring, om det verkligen vore så, att den mensklighetskänsla,
till hvilken man här med så mycken värma vädjat, kräfde, att något
göres i den riktning, som här finnes angifven, skulle jag icke ett ögon¬
blick längre taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Men de talare,
som uppträdt emot reservantens mening, hafva mera fästat sig vid sådana
delar af frågan, på hvilka icke ligger någon synnerlig vigt, än vid dem,
som egentligen förtjena! att tagas i betraktande. Änskönt således Herr
Stats-XJtskotts-ordförandens föredrag här förefallit en värd talare på Stock¬
holmsbänken så klart och omfattande, att han icke funnit något deremot
att invända, kan jag, som icke delar samma åskådningssätt, icke lemna
hans anmärkningar obesvarade, utan ber med Kammarens tillstånd att få
besvara dem i samma ordning, som de förekommit.
Till en början påminner Herr Grefven derom, att 1869 års Stats¬
revisorer och derefter 1870 års Riksdag uttalat sig för angelägenheten att
flytta flottans station från Nya varfvet i Göteborg och på bättre sätt till¬
godose denna vigtiga plats. Hvilken anledningen dertill varit, känner en
hvar, som tagit del i nämnda riksdags-förhandlingar. Flyttningen skedde
väl egentligen af militära skäl och icke derföre att platsen borde af Fång¬
vårdsstyrelsen få öfvertagas. Omöjligt kan jag tro, att det skedde derföre
att platsen var i det .ömkliga skick som en talare på Stockholmsbänken
284
Den 22 Februari, e. m.
nu beskrifvit. Men skulle stationen verkligen vara i ett så “ömkligt11
tillstånd, hvems är felet? Och om det vore en uppenbar misshushållning
att icke konservera denna plats, som i en framtid kan blifva till större
nytta, torde det ock vara angeläget tillse, att, då nu är fråga att fastare
binda denna station för ett annat statsändamål, sådana åtgärder vidtagas,
att icke den tid, som kommer efter, kan få fog till lika berättigade klagomål.
Samma siste värde talare har, i likhet med den ädle Grefven, gjort
den frågan, hvar köpare finnes till denna dyrbara egendom, och anmärkt
att ett köp förutsätter icke blott säljare utan äfven köpare. Jag vänder
om satsen, och spörjer: hvar finnes säljaren till denna egendom, eller —
om detta icke är ovisst — har staten vid något tillfälle förklarat sig
vilja sälja den? Och har månne i sådant fall det varit fullt allvar med
de underhandlingar, som för ändamålet varit å bane. Utan närmare känne¬
dom om dessa underhandlingar tror jag dock, att de strandat på den
obenägenhet hos vederbörande, som vid detta tillfälle förspordes, och att
således icke brist på köpare förhindrat försäljningen. Jag ämnar icke
här afgöra, om det kan vara välbetänkt, att staten afhänder sig
denna egendom. Må vara, att detta icke vore välbetänkt, och må äfven
vara, att något bättre användningssätt, än här föreslagits, icke kan upp-
tänkas. Jag har lika litet som reservanten velat ifrågasätta, att icke den
anstalt för fångvården, som redan finnes på denna plats, skulle få der
bibehållas. Jag och reservanten hafva blott ansett, att, innan man fäster
kapitaler, som endast skulle blifva förelöpare till ännu större anslag fram¬
deles, man borde se till, hvad man gjorde. I sammanhang härmed fram¬
ställer sig för mig den tanken, huruvida icke, innan man besluter att till
Fångvårds-styrelsen definitivt öfverlemna den plats, om hvilken nu är fråga,
någon annan lämpligare kunde finnas att tillgå för ändamålet. Inte långt
derifrån är belägen en Kronan tillhörig egendom, som under sednare tid
blifvit utarrenderad för några hundrade riksdaler om året för att använ¬
das till badhus och restaurationsrörelse. Utan att närmare känna lokalen,
tror jag för min del, att den icke vore olämplig och skulle säkerligen
ställa sig för vederbörande Fångvårds-styrelse mycket billigare än den nu
föreslagna. Men om man också antager, att på ifrågavarande plats — Elfs¬
borgs fästning — enahanda anordningar icke skulle kunna åstadkommas
med mindre kostnader än här blifvit äskade, så hade man likväl derigenom
icke afhändt staten en egendom af ett sådant värde, som Nya varfvet har.
Samma ärade ledamot har mycket talat om cellsystemets företräden
och framhållit huru demoraliserande gemensamhetsfängelset vore. Flera
talare, som följt hans fotspår, hafva vädjat till mensklighetskänslan och
de förpligtelser den ålägger oss mot dessa stackars fångar, samhällets
olycksbarn. Detta är berömvärdt, och jag misskänner icke den filantro¬
piska syftningen, men kan å andra sidan icke finna att någonting här
yttrats, som föranledt till en sådan diskussionens högre lyftning, ty ingen
har här uppträdt såsom anhängare af gemensamhetsfängelset eller mot¬
ståndare till cellfängelsesystemets idé. Och om, såsom den ädle Grefven
säger, i landet icke skulle finnas någon anstalt, der här ifrågavarande
straff-fångar kunna insättas i cell, visar detta förhållande visserligen nöd¬
vändigheten att åvägabringa en så beskaffad inrättning, men bevisar icke,
att detta bör ske just på den här angifna platsen, Nya varfvet, och att
Den 22 Februari, e. m.
285
icke andra lika lämpliga kunna finnas att tillgå. I detta hänseende har
den ädle Grefven meddelat, att den nya fängelsebyggnad, som håller på
att uppföras i Malmö, är afsedd att innehålla sådana celler. Men om
ändock ett ytterligare fängelse med dylika celler icke kan undvikas; om
detta är nödvändigt för att åstadkomma dessa menskliga resultater, om
hvilka man talar, och för att undgå att inkasta dessa fångar i gemensam-
lietsfängelset, frågar jag än eu gång: är det nödvändigt att göra detta
experiment, som dock icke är något annat, äfven här, innan det först
fått visa hvad det duger till, och är det skäl att göra systemet gällande
på det mest olämpliga sätt, som gerna kan tänkas, hvilket dock skulle
blifva händelsen genom att åtskilja cellerna från hvarandra genom bräd¬
väggar med jernplåt^ emellan, likasom detta skulle utestänga ljudet och
utgöra ett verkligt hinder lör fångande att kommunicera sig med hvar¬
andra under natten. Denna brist i anordningen skulle nu afhjelpas ge¬
nom ett annat praktiskt sätt, som Herr Carlén rekommenderat och för¬
sökt, och som bestod i användandet af sågspån eller något dylikt. Men
icke äro vi här för att bestämma, hvilket byggnadssätt må vara det mest
lämpliga och meddela våra erfarenhetsrön på byggnadskonstens område.
Här är således icke .fråga om att inpacka dessa stackars fångar i trånga
celler. Ingen bär här bestridt nödvändigheten att skaffa dem rymligare
lokaler och att i öfrigt tillgodose dem på allt menskligt vis, men att göra
det pa detia sätt och göra det på den plats, som dertill blifvit nu före¬
slagen och hvilken regeringen sjelf förklarat sig hafva från början endast
afsett att provisoriskt inrymma fångar, anser jag icke vara förenligt med
en god hushållning.
Den ädle Grefven har vändt sig mot reservanten och sagt, att han
sökt vilseleda omdömet genom oriktiga sifferuppgifter. Jag lemnar åt ho¬
nom att sjelf besvara denna anmärkning, men jag påminner derom, att
reservanten sjelf, då han hade ordet, justerade dessa uppgifter och att
äfven efter denna siffeijustering det dock står qvar, att sedan 1869—
1870 en sjunkning i fångantalet egt rum af 127 stycken. Detta visar
redan ett nedgående, och om så lyckligt blefve att det komme att fort¬
fara,, torde det för närvarande icke vara så maktpåliggande att vidtaga
åtgärder af den omfattning, som här ifrågakommit, utan heldre se till,
om icke på annat sätt behofvet kan tillfredsställas. Finnas då icke i
landet några platser mera användbara för ändamålet än en med dyrbara
anläggningar försedd station? För min del tror jag, att sådana finnas.
Måhända vore det icke lämpligt att ytterligare tillbygga Malmö citadell
eller utvidga fängelserna vid Långholmen och Carlskrona. Jag förstår
icke att bedöma detta. Men det vet jag, att kaserneringssystemet icke
utesluter möjligheten att på de platser, der det finnes tillämpadt, bereda
ökadt utrymme genom att uppföra detacherade byggnader, såsom nu också
lärer vara meningen i Malmö. Vinsten blefve i alla händelser eu min¬
skad utgift för administrationens upprätthållande på dessa ställen. Vi
se ju här att fängelset å Nya varfvet skulle medföra en årlig kostnad
blott för förvaltning och bevakning af ej mindre än 41,825 R:dr.
I afseende å den anmärkning, som blifvit framställd af en talare på
Stockholms-bänken, att nemligen här snart nog kan komma i fråga nöd¬
vändigheten af ännu större utrymme för intagande af fångar, som kunde
286
Den 22 Februari, e. m.
komma att till cellfängelser förpassas till följd af en väntad förändring i
våra lagar, hvarigenom böter finge aftjena^ med fängelsestraff, så ber jag
att mot detta yttrande få erinra, att hvarken Nya varfvet eller andra
likartade fångvårdsanstalter äro ämnade att intaga sådana fångar. För
dem hafva vi läns cellfängelserna, som visserligen erbjuda godt utrymme. _
I afseende å en annan Stockholms-representants yttrande, att vid
Nya varfvets öfverlemnande till Fångvårds-styrelsen blifvit fästadt det vilkor,
att etablissementet skulle återlemnas, när helst sjövapnet kunde blifva
deraf i behof och då i samma skick som Fångvårds-styrelsen det emot-
tagit, tillåter jag mig anmärka, att detta visserligen kan låta sig säga och
att det kan försvaras, så länge det törst åsyftade provisoriska tillståndet
får vara sådant det är. Men i samma stund man gör detta provisoriska
tillstånd permanent, tror jag, att man binder sig så fast, att det fram¬
deles blir omöjligt att åstadkomma någon förändring, om man än så gerna
skulle vilja det.
Herr Kallstenius: Jag borde väl knappast börja mitt anförande
med att tillbakavisa den insinuationen af en talare, som för några tim¬
mar sedan både ordet, att jag skulle vara någon sorts ombudsman för
Göteborgs stad i denna fråga. Jag försäkrar att jag aldrig före denna
dag talat med någon göteborgare om detta Nya varf, och för öfrigt är
jag icke så sinnad att jag går andras ärenden, utan jag håller mig en¬
dast till sak.
Här har nu blifvit mycket sagdt både för och mot mitt förslag, och
anmärkningarne mot detsamma tror jag kunna hulvudsakligen reduceras
till tvänne. Så har Stats-Utskottets ordförande först, och en talare på
Norrlands-bänken sedan uppgifva, att de siffror, som i mitt förslag före¬
komma och af hvilka jag nyss gjort ändring i en, icke skulle^ vara rik¬
tiga. Men jag får siiga, att jag tagit dessa siffror från Kong!. Fångvårds¬
styrelsen, och hvar chefen för denna styrelse tagit dem rör icke mig,, ty
här tala vi nu endast om dem sådana de från samma styrelse blifvit
uppgiga. Skulle man härvidlag göra såsom talaren å Norrlands-bänken
och stapla upp en mängd siffror samt icke nöja sig med straffarbetsfån-
garne af mankön, utan äfven taga in qvinfolk, så kunde man nog få
stora kalkyler; och skulle man, såsom en talare å Stockholms-bänken
gjorde, ytterligare taga in fångar af en helt annan klass och sådana som
efter en framtida strafflag kunna komma att dömas, så blefve saken na¬
turligtvis ännu mera inkrånglad; men jag anser att endast hvad som
egentligen hör hit bör tagas med i beräkningen. Om sålunda de upp¬
gifter, som Fångvårds-styrelsen lemnat, äro de rätta, så böra vi äfven
ställa våra kalkyler å dessa. En annan anmärkning af måhända ännu
betänkligare art har blifvit gjord, nemligen att det i Malmö befintliga
cellfängelset icke, när det blir återupprättadt efter den i höstas timade
branden, skall kunna inrymma mer än 640 fångar. Nu säger dock Fång¬
vårds-styrelsen i sitt till Kongl. Maj:t den 27 sistlidne September ingifna
förslag först och främst, att genom dels iståndsättande af den södra sidan
och dels uppbyggande af ett särskildt arbetshus skulle 500 fångar kunna
å fängelset i Malmö inrymmas, deraf 112 finge celler; och dessa byggnaders
uppförande har Kongl. Maj:t redan beslutat, såsom ordföranden i Stats-
Den 22 1’ebruari, e. m.
287
Utskottet jemväl nämnde så att derom är icke tu tal. Men i samma
skntvelse hvari Fångvårds-styrelsen anmäler detta förslag, säger styrelsen
sig äfven vara, sinnad att framdeles inkomma med förslag om återupp¬
byggande af den vestra längan. Ett sådant förslag är ock redan upp¬
gjord t, ehuru ännu icke faststäldt, samt remitteradt till direktören för
Malm o fängelse, och deruti säges att utrymme sålunda -skall beredas
för ytterligare -40 cellfångar, och hela fängelset kommer följaktligen att
med de förut nämnda 500, lemna utrymme för inalles 740 fångar, deraf
, 1 c„elIer: Skulle nu Fångvårds-styrelsen, när den söker att erhålla
anslag för det eua eder andra ändamålet, icke skrifva hvad den tänker,
sa vore detta sannerligen högst betänkligt, och ett sådant sätt att gå
ill våga skulle innebära sin egen dom. Detta om de tvänne väsendtligaste
anmarknmgarne, som jag hittills uppfattat såsom gjorda mot mitt förslag
Det störa andamalet med allt detta, nemligen Nya varfvets förändrande
ti1 fängelse, bär jag förut sagt att jag icke underkänner. Det är äfven
riktigt, såsom Stats-Utskottets ordförande sade, att vi icke hafva ett enda
cellfängelse för det har afsedda ändamålet. Saken är således alldeles ny
och skall försökas, men ock^ endast försökas, och då frågar jag om det
icke ar en ganska vacker början, att genom iordningsställanae af ett redan
befanthgt fängelse kunna bereda ett cellantal af 352 stycken; ty ett för¬
sök bor ju allmänhet icke gå så brådstörtadt.
I det Kong!, förslaget angifvas åtskilliga siffror beträffande fångarne.
rno S«°6S bland de till gemensamhetstängelserna under året nvkomna
t. fångarne utgjordes 124, eller mer än en femtedel, af sådana som icke
orut undergått straffarbete i gemensamhetsfängelse eller för försvarslöshet
vant dömda till allmänt arbete, och hvilka således kunde vara i den kate¬
gori att deras ålder icke inneburo hinder för deras förbättring. Antager
man nu donna proportion såsom i allmänhet gällande och tager femtede¬
len åt hela antalet straffarbetsfångar under t. ex. år 1869, då det var
som storst och utgjorde 2,179, så får man till qvot 436 eller ett tal, som
icke sa synnerligen ofverstiger det nyss nämnda cellantalet 352 i Malmö,
ager man tillika i betraktande att fångantalet numera nedgått, sä
■nner man att, enligt Kong!. Majits eget antagande, nästan alla de fångar,
,änna S1§ 1 den ålder att de kunna anses förbätterliga, skola kunna
uti cellfängelset i Malmö inrymmas. Försöket kan således der mycket väl
komma i gång, och befinnes det sedan nyttigt så blir det tids nog att
tanka på dess ytterligare utvidgande.
„?n talare på Stockholmsbänken yttrade, att Nya varfvet vore olämp¬
ligt för sitt ändamål. Den saken förstår jag icke att närmare bedöma,
men jag anser dock att det måtte ligga något under det rörande öfver-
Utandet gjorda, förbehållet, som Kongl. Majrt sjelf ansett sig böra göra,
att platsen i händelse af behof skulle till sjöförsvaret återlemnas, och så¬
ledes tror jag ock att litet hvar, som icke är fackman, svårligen kan fri-
gora sig från den tanken, att det åtminstone ur ekonomisk synpunkt vore
oklokt att nedlägga kostnader på att inreda en sådan plats till fängelse.
icke heller skulle det underlätta eu framtida försäljning af platsen, ty ge¬
nom att iorstöra de byggnader, som nu finnas der, skulle man icke endast
minska dess värde utan äfven minska köpares lust att förvärfva densamma.
Diet synes dä åtminstone vara lämpligare att vidtaga dessa anordningar å
en annan grund, hvilken man för några få tusental riksdaler kunde inköpa.
288
Den 22 Februari, e. m.
En annan omständighet att lägga märke till är, att man ännu icke
synes vara öfverens om lämpligaste sättet att verkställa den föreslagna in¬
redningen, enär här talats både om mellanväggar af sten och om sådana •
al trä samt af de sednare icke endast om enkla, beslagna med jernplåt,
utan äfven om dubbla med mellanlag af sågspån. Det tyckes således som
äfven härutinnan åsigterna böra hafva tid på sig för att mogna.
Då således under diskussionen ingenting blifvit anfördt, som uunnat
rubba ruin öfvertygelse att det åtminstone icke för närvarande äi nödigt
att nedlägga penningar för ifrågavarande ändamål, och då man derigenom
dessutom icke skulle vinna det önskade utrymmet en enda dag tidigare
än som nu kan ske i Malmö, så måste jag på det bestämdaste yrka, att
Riksdagen icke nu beviljar det af Kongl. Maj:t för ifrågavarande ända¬
mål äskade anslag.
Herr Grefve Po sse: “Inte stå vi här för att öfverlägga hvilket
byggnadssätt som är det lämpligaste, “ har en representant från Göteborg
nyss sagt, och på grund af denna sats har han, efter en lång deduktion,
bevisat att, då de föreslagna byggnadssätten vore olämpliga, vi måste ut¬
slå det begärda anslaget. I sammanhang dermed har haiy låtit oss veta
att han, och förmodligen de flesta öfriga representanterna, icke vide sätta
sig emot sjelfva systemet, men, derföre att man antoge detta, vore det
icke nödvändigt att man skulle sätta det i verket just på Nya varf vet i
Göteborg. Således har han icke endast antydt, utan klart och tydligt
uttalat, — hvad herrarne torde finna blifva en giiven följd af ett utslag
härvidla» — att straffärbetsfängelset skall byggas på en annan plats. Men
då sådant skulle förorsaka eu ofantligt mycket större kostnad, så ar det
icke värd t, såsom en och annan talare här försökt göra, framställa den
åsigten att man i sparsamhetens intresse borde sätta sig emot anslaget. Ditai-
ler man icke det nu föreliggande förslaget, så kommer otvifvelakagt gan¬
ska snart från regeringen ett nytt om byggandet af ett straffarbetscellian-
gelse å annan plats och gående upp till en eller annan mil hon riksdaler.
Nu är det fråga endast om inredningen, men nästa gång blir det fråga
äfven om sjelfva byggnaden, ty jag är öfvertygad att regeringen icke länge
kan låta straffängelserna vara i samma skick som nu. _
Man har vidare här invändt att, om ock sjelfva inredningen icke
medtoge en så synnerligen stor summa och om denna dessutom skulle
kunna anses såsom icke alldeles förlorad ifall någon möjlighet att sälja
etablissement framdeles skulle yppa sig, enär man dels då finge en stor
summa penningar på eu gång och dels under tiden, i stallet för att låta
lokalerna stå tomma, haft nytta af dem på samma sätt som genom erlagd
hyra, så vore dock den förvaltningskostnad, som för cellfängelset skulle
uppstå, vida mer att påakta, och derföre borde man vara försigtig innan
man beviljade anslaget. Härvid är dock att märka, att etablissementet
redan är provisoriskt upplåtet till fängelselokal, ehuru det antal fångar,
som på grund deraf inrymmas, visserligen är mindre än som skulle blifva
fallet om nu förevarande Kongl. förslag går igenom, hvaraf åter fo jer att
man i afseende på förvaltningskostnaden endast bör taga i betraktande
skilnaden mellan hvad som nu utgår för densamma och hvad som fram¬
deles kunde komma att utgå. En talare har också sagt att ett par åt
våra
Den 22 Februari, e. m.
289
våra gamla fästningar stå lediga eller kunna utrymmas att för ändamålet
användas; men af dessa, Indika skulle vara Carlsborg och Elfsborg, lem-
nar ingendera ensam tillräckligt utrymme, och skulle man hafva 'skilda
administrationer, en på kvartdera stället, så blefve dessa naturligtvis dy¬
rare än en på ett enda ställe samlad administration.
Samme ärade representant hai* äfven, visserligen icke i bestämda
ordalag, men likväl tillräckligt tydligt låtit förstå, att der skulle hafva
funnits en köpare till Nya varfvet, eller att åtminstone underhandlingar om
försäljning deraf skulle hafva egt rum, hvilka afbrötos genom obilliga an¬
språk å säljarens, sida, och på samma gång anmärkte han att det i en
handelsaflär. vore lika nödvändigt för en köpare som för en säljare att få
acceptabla vilkor. Men såvida nu underhandlingar verkligen blifvit afbrutna,
så måste man ju antaga, att ingendera, hvarken säljaren eller köparen’
vant. tillfredsställd med vilkoren. Huru dermed sig förhållit för en längre
tid tillbaka vill jag nu lemna alldeles ur räkningen, men säkert är att för
närvarande finnes alldeles ingen köpare, så att hela den i sammanhang
dermed omtalade millionen kunna vi lemna alldeles ur sigte och icke låta
densamma ingå såsom ett bestämmande moment här vid lag.
Jag vill nu vända mig mot den ärade representanten på Söderman-
landsbänken. Det händer ganska lätt för den enskilde representanten att
han bekommer oriktiga uppgifter, synnerligast i fråga om siffror, och jag
bär sålunda icke velat göra honom några förebråelser, för att han har
framlagt oriktiga sådana, men när misstaget er, gång blifvit upplyst ge¬
nom en sådan officiel handling som en af vederbörande chef utgifven pro¬
memoria, så ser jag intet skäl för den ärade representanten att vidare
hålla på sina första oriktiga uppgifter. Det är redan en gång förut af
mig åberopad t, och jag ber nu än en gång få påminna derom, att gene¬
raldirektören för Kongl. Fångvårdsstyrelsen uti en officiel promemoria sagt.
att mer än 500 fångar icke kunna inrymmas å Malmö citadell, hvilket
icke afser något torn eller någon flygel, utan citadellet i sin helhet I
afseende på fördelningen är det också upplyst, att Kongl. Maj:t bifallit, det
112 celler må inrättas i uen skadade delen af södra flygeln, och i den
vestra skulle det kunna blifva 380, således inalles 492 celler! Jag får
bedja den ärade reservant^ vara öfvertygad att detta är en siffra, tilf hvil¬
ken man k^n hålla sig vida säkrare än till den approximativa beräkning
å 700, som han sjelf tyckes hafva gjort.
Kammarens tid torde nu hafva varit tillräckligt upptagen med denna
fråga, och då jag icke vet, att det nu kan erfordras flera upplysningar, för
att hvar och en skall kunna gorå sig ett riktigt omdöme om dess verk¬
liga läge, så får jag endast förnya min anhållan om bifall till hvad Ut¬
skottet i denna punkt föreslagit.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: En talare på Stockholmsbänken
har berättat, åtskilligt, om den erfarenhet han haft såsom domare, och
detta gaf mig anledning att tänka på en händelse, som för omkring ett
år sedan passerade vid Willands häradsrätt i Skåne. Der dömdes nem¬
ligen eu tilltalad person för något brott till ett straff, som den dömde
sjelf tyckte vara för kort. Då domaren, efter det utslaget afkunnats, till-
Riksd, Prot. 1871. 2 Afd. 1 Rand.
290
Den 22 Februari, e. m.
sporde honom, om han var nöjd dermed, svarade han nej och tilläde der¬
jemte ett uttryck, som jag icke vill här återgifva, hvarjemte han, i afsigt
att få ett längre straff sig ådömdt, tilldelade en i rätten sittande nämnde¬
man en örfil. Han blef i följd häraf ådömd ett längre straff än 2 år, och
fick sålunda uppfylld sin åstundan att komma till ett gemen samhetsfän-
gelse. Detta visar påtagligen, att brottslingar icke äro så rädde för detta
slags fängelser som för cellfängelser, och derföre vore det nyttigt, om man
alltid kunde ställa ett cellfängelse för dem i perspektiv. Jag känner icke
till hurudana förhållandena numera äro på Malmö slott, men jag har hört-
talas om, att i gemensamhetsfängelset derstädes fordom voro två stora rum,
och i det största af dessa voro vanligen öfver 100 fångar inrymde, Indika
derstädes inrättade en ordentlig domstol med domare, målsegare, åklagare
och vittnen, och dervid anställde fångarne öfningar, på det att de, om de,
sedan de kommit på fri fot, blefve lagförde för nya brott, skulle vara rik¬
tigt instruerade och kunna slingra sig undan. Sådana skolor böra vi, så-
vidt möjligt är, undvika, och jag tror att behofvet af ett nytt fängelse¬
system är hemligen trängande. Det vore derföre — derom är jag öfver-
tygad — en ganska olämplig sparsamhet att för mycket hushålla i före¬
varande fäll; eu sådan sparsamhet skulle sedermera på ett eller annat sätt
otvifvelaktigt föranleda till utgifter, hvilka blefve ännu drygare för sam¬
hället än om vi antaga detta förslag, och det är derföre som jag påyrkar
bifall till detsamma.
Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr
Talman! Mine Herrar! Det nya system för fångvård, som är afsedt med
det i Kong! Maj:ts nådiga proposition föreslagna fängelse på Nya varfvet
i Göteborg, och hvars beskaffenhet finnes närmare angifven i bilagan till
den Kongl. propositionen, anser jag, i likhet med åtskillige talare inom Kam¬
maren, hvilka varmt förordat detsamma, innebära så stora fördelar, att
jag finner mig föranlåten att till hvad som redan blifvit sagdt ytterligare
lägga några ord. Jag är öfvertygad att, om äfven för detta systems in¬
förande på den nu ifrågasatta platsen uppoffringar skulle blitva af nöden,
dessa uppoffringar komma att i flerfaldigt mått återgäldas; ty då hela sy¬
stemet går ut på att till straff' dömde personer, hvilka dock icke i mora¬
liskt hänseende kunna anses ohjelpligen fallne, skola befrias från det för-
derfliga inflytandet af samvaron med större brottslingar, och kunna, sedan
de uttjenat sin strafftid, i förbättradt moraliskt tillstånd återvända till
samhället, kan man med temlig visshet hoppas, att de erforderliga kost¬
naderna skulle framdeles blifva ersatta genom minskning i fångantalet.
Nu kan man dock knappt säga, att sådana uppoffringar för det nya sy¬
stemets införande vid fängelset i Göteborg äro behöfiiga, enär i allt fall
behofvet af ökadt utrymme för straff-fångar förefinnas. Här harjnemligen
redan blifvit framhållet att nu befintliga straffanstalter för manliga fångar,
dömda till straffarbete på viss tid, öfverstigande 2 år, eller straff- och
arbetsfängelserna vid Carlskrona, Malmö och Långholmen, icke äro till¬
räckliga för sitt ändamål. Under de tryckta tider, som vi nyligen genom¬
lefva!, har fångantalet betydligt tillväxt, så att man varit nödsakad in¬
rymma fångar i de mest olämpliga lokaler, hvarigenom också inträffat, att
man icke kunnat förse dem med tillräckligt arbete, och att förökade kost¬
Den 22 Februari, e. m.
291
nåder för fångpersonalens underhåll sålunda uppkommit. Det högsta an¬
tal fångar, som nu lämpligen kan i de nämnda fängelserna inrymmas ut¬
gör vid Långholmen 750, vid' Carlskrona 300 och vid Malmö 500 eller
tillsammans 1,550, och enligt handlingar, som till Kong! Makt inkommit
från fångvårdsstyrelsen, är Malmö fängelse för framtiden ingalunda afsedt
att mottaga derå fångar än nyssberörde 500. Hos Kongl. Makt har der¬
emot framställning icke blifvit gjord om återuppbyggande af den vestra
längan af Malmö slott; och den af reservanten inom Stats-Utskottet
nämnda riktning för samma länga med deri inrymda 240 celler lärer vara
afsedd endast för den händelse, att Statsmakterna vilja slå in på den vä-
gen att i allmänhet förse gemensamhetsfängelserna med nattceller, då vid
Malmö fängelse dessa celler skulle anordnas dels i den vestra längan och
dels i Hägra af de redan nu till fångars inlogerande använda lokalerna.
Orsaken åter hvarföre Fångvårdsstyrelsen ansett, att antalet fångar i
Malmo fängelse icke bör öfverstiga 500, är bland annat att ett större antal
langar der icke kan påräknas blifva försedt med arbete. Skulle såsom
reservanten sagt, Kongl. Magt vara i tillfälle att, utan Riksdagens hörande
uppbygga vestra sidan af Malmö fängelsebyggnad och der inrätta celler
för 240 fångar, sä vore Kongl. Maj:t naturligtvis äfven oförhindrad att,
utan att tillfråga Riksdagen, anordna de såsom nödvändiga ansedda loka¬
lerna i Göteborg; men jag anser att såväl i ena som i andra fallet fram¬
ställning till Riksdagen först bort göras, och då sådant icke skett i af¬
seende å återuppförande af vestra bygeln af Malmö slott, synes att fråga
nu icke är derom, hvadan nu icke heller kan tagas i beräkning det ut-
rymme, som på säd ant sätt skulle kunna erhållas. Ett faktum är alltså,
att vi icke hafva fängelser, der vi lämpligen kunna inrymma flera än 1550
fångar, och att utrymme måste beredas för det Överskjutande antalet.
Dä det frågats, om icke fångantalet på sednare tider förminskats vill
jag besvara denna fråga, och det kan icke blifva annat än nekande hvad
beträffa!- nu ifrågavarande slag af fångar. De uppgå nemligen till de i
reservationen uppgifne 1,877 med tillägg af 175 tillsvidare till länsfängel-
serna förflyttade strafl-fångar, således tillhopa 2,052, hvartill ytterligare
komma 100 försvarslösa, som, ehuru ej fullt arbetsföre, måst flyttas till
kronoarbetsjjorpsen, eller inalles 2,152. Till utseendet är detta visserligen
en liten minskning, men denna motsvaras till fullo deraf, att fångvårds¬
styrelsen icke varit tillfälle att såsom förut mottaga frivilliga kronoarbets-
karlar.
Mot förslaget att använda Nya varfvet i Göteborg till ett straff¬
fängelse har anmärkts, dels att lokalen möjligen skulle blifva behöflig för
vårt sjöförsvar, och dels att det skulle vara för staten fördelaktigare, om
Nya varfvet lörsåldes, hvarigenom eu ganska stor köpeskilling kunde er-
liallas. I det föna hänseendet vill jag erinra, att redan eu komité, som
år 184o. tillsattes för sjöförsvarets ordnande, yttrade, att, om varfvet
skulle blifva af verklig nytta såsom station för en afdelning af flottan,
så måste det först förses med betydliga befästningar, hvilka skulle kräfva'
dryga kostnader; det skulle — enligtokomitéens åsigt — i annat fall
endast blifva en lockelse för fienden. Åtskilliga år derefter tillsattes en
ny komité för samma ändamål och den kom till enahanda resultat Då
slutligen varfvet öfverläts till Fångvårdsstyrelsen, under uttryckligt för¬
292
Den 22 Februari, e. m.
behåll att, om sådant skalle framdeles erfordras, detsamma då skulle till
flottan ånyo upplåtas, så var detta förbehåll väl eu försigtighet, som borde
iakttagas, då man icke hade framtiden i sin hand, men innebar inga¬
lunda, såsom man här velat påskina, eu verklig tanke att varfvet åter
skulle komma att för sjöförsvaret användas. I fråga åter om försäljning
af varfvet, och då man här talat om, att ingen skulle haft kännedom
derom, att detsamma varit till salu, vill jag påminna, hurusom Kongl.
Maj:t vid 1863 års riksdag föreslog, att varfvet skulle få försäljas och
hvartill Rikets Ständer lemnade sitt bifall. Allmänheten kan således icke
antagas hafva varit okunnig härom, men några spekulanter hafva dock
icke afhörts. ... , .
Här bär äfven blifvit anmärkt, att planen for fängelsets inredning
icke vore fullständig, och att, i fråga om inredningen, de dubbla bräd¬
väggarna med mellanvägg af jernplåt, vore särdeles olämpliga såsom
skiljeväggar mellan celler. Jag får härvid erinra, att här icke är fråga
om' ett' fullständigt cellfängelse, utan om ett gemensamhetsfängelse, dock
så inrättad t, att man der vill förebygga de olägenheter, _ som eljest äro
med sådana förenade. Fångarne skola om dagen arbeta tillsammans, och
man vill icke ovilkorligen hindra dem att derunder meddela sig med
hvarandra; men genom fångarnes afskiljande i sina celler på ledighets-
stunder och under nätterna vill man förebygga dels det våld, som, enligt
hvad förljudes, icke sällan lärer i de stora fängelserummen utöfvas emot
svagare och mera menlösa fångar, och hvarigenom dessas straff blifver så
ytterligt försvåradt, dels den osedlighet och förstörande inverkan, som
synes vara oskiljaktig från fångarnes samlif under den tid af dygnet, _då
de utan egentlig sysselsättning och utan möjlighet af närmare tillsyn äro
lemnade åt sig sjelfva. Detta allt förekommes genom någonting så sim¬
pelt som till och med en enkel brädvägg; och att medelst denna vägg,
såsom antagligt är, sådana ofullständiga meddelanden mellan fångarne,
som kunna åstadkommas medelst knackningar och dylikt, icke alldeles
förebyggas, torde vara temligen utan betydelse. Hufvudsaken är dock
vunnen, då den fånge, som vill vara i fred för en annan, jemväl är full¬
komligt skyddad i sin lilla vrå. På sätt under diskussionen blifvit upp¬
lyst är emellertid nu fråga om, att i stället för brädväggar använda tunna
murar af sten; dock måste, om denna förändring skall vidtagas, först
tillses, i hvad mån en förändring i kostnaderna derigenom kan uppstå.
Reservanten mot Utskottets utlåtande bar vidare sagt, ^ att någon
brådska icke skulle vara för handen, hvilket, enligt lians förmenande,
skulle synas jemväl af den Kongl. propositionen, enär deruti af de för
ändamålet behöfiiga 110,000 R:dr begärts endast 70,000 R:dr och det
först för år 1872,' hvarifrån slutas dertill, att arbetet skulle blifva fär¬
digt först år 1874. Om likväl reservanten hade genomläst statsråds¬
protokollet, så skulle lian funnit uttalad en förhoppning, hvilken nog
torde vara grundad, att, om det äskade anslaget 70,000 R:dr för år
1872 beviljas, så kan man, under förutsättning att de ytterligare erfor¬
derliga 40,000 R:dr kommer att lemnas år 1873, med temlig visshet
motse, att hela arbetet blir utfördt redan år 1872, pcb man således icke
behöfva vänta till år 1874, hvilket skulle medföra stora olägenheter.
Yore det icke af vigt att så litet som möjligt söka rubba en redan upp¬
Den 22 Februari, e. m.
293
rättad statsreglering, skulle jag tvifvelsutan begärt att anslaget måtte
utgå redan under innevarande år.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag på det varmaste för¬
orda Kammarens bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande, af Stats-Utskottet
understödda förslag.
Herr Liss Olof Larsson, som äfven begärt ordet, förklarade sig
afstå derifrån, hvarefter
Herr Kallstenius yttrade: Jag är Hans Excellens Herr Justitie-
statsministern mycken tack skyldig för det i flera afseenden upplysande
anförande, han nyss i ämnet afgaf. Jag tillåter mig dock säga, att jag
hemtat de uppgifter jag i mitt nyss afgifna yttrande meddelat från Kongl.
Fångvårdsstyrelsen, hvarföre jag äfven ansett dem fullt tillförlitliga. Hans
Excellens har äfven låtit oss se klart rörande åtskilliga förhållanden, om
hvilka man förut erhållit en blott dunkel antydan genom Herr Carléns
och Sven Nilssons anföranden, i det desse talade om, huru brottslingar
anhålla och anse såsom en förmån att slippa cellfängelsestraff och i stäl¬
let önska få plats i ett gemensamhetsfängelse. Nu är emellertid upplyst, att
det alldeles icke är fråga om inrättandet af ett sådant fullständigt cell¬
fängelse, som desse sistnämnde talare tyckas hafva afsett, eller der fån-
garne skulle hållas helt och hållet afskiijde från hvarandra. De skola
deremot arbeta tillsammans om dagen och endast om nätterna förvaras
särskiljde. Således föreställer jag mig, att en brottsling ej skall vara så
förskräckt för, om den lotten beredes honom att blifva inspärrad i ett fän¬
gelse af här föfeslagna beskaffenhet; och torde således det af Herr Sven
Nilsson anförda exemplet här icke vara tillämpligt.
Hvad beträffar den omständigheten, att ifrågavarande anslaget,
70,000 R:dr, skulle, i händelse det utgick redan i år, påskynda arbetet,
så att byggnaden skulle kunna blifva färdig redan år 1872, så finnes
derom icke något taladt i den Kongl. propositionen; tvärtom har ju, vid
det förhållande att regeringen af ifrågavarande anslag, 110,000 R:dr,
begärt 70,000 R:dr att utgå under år 1872, och resten 40,000 R:dr så¬
ledes först under år 1873 ansetts erforderligt, tydligt framgått, att arbe¬
tet är afsedt att aldraförst under år 1873 blifva fullbordadt. I följd
häraf tillåter jag mig erinra, att man gerna kunde först under nästkom¬
mande riksdag besluta beviljandet af hela anslagssumman, då ju äfven i
detta fall, i händelse arbetet påskyndades, detsamma skulle hinna blifva
färdigt till den utsatta tiden; och skulle man derigenom vinna den för¬
delen, att frågans afgörande någon tid uppsköts, så att den kunde blifva
fullständigare utredd.
Jag kan för min del icke finna, att några vådor af ett sådant
dröjsmål skola uppstå och vidblifver mitt förut i ämnet framställda
yrkande.
Efter slutad öfverläggning framställdes propositioner å dels bifall till
Utskottets hemställan, dels afslag derå samt bifall till det af Herr Kall¬
stenius framställda förslag. Då ja förklarades öfvervägande för bifall till
294
Den 22 Februari, e. m.
den förra af dessa propositioner, begärdes omröstning, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i sjette punkten af
dess utlåtande N:o 11,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, be¬
slutat, att Kongl. &laj:ts i frågan gjorda nådiga framställning icke må för
det närvarande bifallas.
Omröstningen utföll med 97 ja mot 65 nej, hvadan Utskottets för¬
slag af Kammaren bifallits.
Punkten 7.
Bifölls.
Slutligen godkändes den vid utlåtandet fogade tabell, för så vidt den
öfverensstämde med nu fattade beslut.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes följande ärenden:
Banko-Utskottets memorial N:o 6, angående verkställd granskning af
Riksbankens tillstånd och förvaltning; och
Utlåtande N:o 7, i fråga om bankovinsten;
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 3 (i samlingen N:o 12) i fråga om kronobrefbäringen; och N:o
4 (i samlingen N:o 18), i anledning af väckt motion om ändring i nu
gällande legostadga.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Friherre af Schmidt
under 14 dagar från och med den 1 instundande Mars.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. half 10 e. m.
In fidem
Joh. Malmberg.