20
Den 23 Januari, f. m.
Måndagen den 23 Januari.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Föredrogs ånyo Kong! Maj:ts nådiga proposition om statsverkets till¬
stånd och behof.
I anledning af denna nådiga proposition afgåfvos nu yttranden af:
Herr Mankell: Herr Talman! mine Herrar! Då nu Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof
skall remitteras till vederbörligt Utskott, anhåller jag att få beledsaga
densamma med några anmärkningar.
Jag vill icke neka, att, när jag vid genomläsning af propositionen
såg de ovanligt förhöjda anslagsfordringar, som deri begärdes för ordnan¬
det af 1872 års statsreglering, den första känsla, som bemäktigade sig
mig, var en icke ringa häpnad, och denna känsla har ännu icke lenmat
mig; ty icke blott att den vanliga ordinarie och extra ordinarie budgeten
är ökad från 44,200,000 R:dr till 50,610,000 R:dr, utan dessutom bär
Kong!. Maj:t fordrat en årlig vapenskatt af 2,000,000 R:dr att, såvidt
jag icke räknat orätt, utgå under en tid af nio år, hvarförutom Riksgälds-
kontorets budget, som för år 1870 uppgick till omkring 12,000,000 R:dr
och för år 1871 till omkring 14,000,000 R:dr, för år 1872 är beräknad
till icke mindre än 17,000,000 R:dr.
Å andra sidan har man icke sett något tecken till besparingar och
indragningar; åtminstone äro dessa små, nästan mikroskopiska, i förhål¬
lande till de betydliga anslagsfordringarne. För min del hade jag, och
troligtvis många med mig, väntat att efter de svåra och bekymmersamma
år, som svenska folket, till följd af dålig årsväxt, haft att genomgå, innan
de båda sista årens goda skördar i någon mån afhjelpt betrycket — jag
hade väntat, säger jag, någon nedsättning af skattebördan, synnerligast i
fråga om sådana konsumtionsskatter, hvilka hårdast drabba den större
och obemedlade delen af folket; men någon sådan nedsättning har icke
försports.
Granskar man närmare budgeten, finner man visserligen, att åtskilliga
inkomsttitlar ökats, äfvensom att till inkomststaten öfverflyttats två titlar,
hvilka förut icke funnits derstädes upptagna, nemligen ‘-telegrafmedlen11
och “folkskoleafgiften“, till följd hvaraf statens tillgångar för 1872 beräk¬
nats uppgå till 45,610,000 R:dr. Men det oaktadt återstår en statsbrist
eller, som det kallas, en statsfyllnadssumma af fyra och en half millioner.
Af denna statsbrist fyllas visserligen omkring två millioner, derigenom att
anslagen till jernvägsbyggnaderna ökats i förhållande till föregående år.
Deremot återstår en summa af tre millioner, som måste betäckas genom
21
Der. 23 Januari, f. m.
andra utvägar. Jag har försökt taga reda på, huru dessa tre millioner,
hvilka hufvudsakligen äro afsedda för försvarsväsendet, blifvit anskaffade;
och då jag antager, att åtminstone en del af denna summa måste fyllas
genom lån, samt jag icke känner några andra lånetillgångar än dem, som
föregående riksdag beslutades för jernvägsbyggnader, så synes mig, som om
man anlitat nämnda tillgångar för försvarsverkets ordnande — att man
således tillgripit dem för andra ändamål, än som ursprungligen afsågos.
Det är möjligt, att jag häruti misstager mig; och i sådan händelse ber
jag att derom erhålla upplysning.
Om jag i den Kong! propositionen ser efter, för hvilka ändamål de
ökade anslagen företrädesvis begärts, finner jag till en början f örsvafsväsen-
det. Dervid påträffar jag något, som väckt min stora förvåning, nemligen
en begäran att anslaget till mathållning för manskapet vid garnisonsrege¬
mentena måtte förhöjas med 150,000 R:dr, samt att dessutom till ersät¬
tande af uppkommen brist i nämnda anslag å extra ordinarie stat måtte
uppföras ett belopp af 282,880 R:dr 14 öre. Det torde vara få, måhända
ingen fråga, angående hvilken den föregående Riksdagen uttalade sig så
tydligt som denna, i det den på det bestämdaste afslog chefens för Landt-
försvars-departementet då gjorda framställning om ökadt anslag till mat¬
hållningen, samt derjemte antydde den utväg, hvarigenom omförmälda
brist skulle kunna fyllas, nemligen den att sätta en mängd nummer på
vakans, till dess bristen blifvit betäckt. Icke dessmindre har chefen för
Landtförsvars-departementet i år återkommit med samma anslagsfordran.
För m'u del måste jag anse det vara mindre konstitution eif, att, när
sistlidet års Riksdag bestämdt tillkännagifvit sin vilja uti frågan, denna
anslagsfordran det oaktadt af regeringen återupptagits; men att sä skett
bevisar, huru föga vi ännu vuxit in i det konstitutionela väsendet, äfven
om vi hafva konstitutionela former.
De å femte hufvudtiteln föreslagna extra statsanslag uppgå till en
slutsumma af 920,000 R:dr, deraf 120,000 R:dr äro begärda till anskaff¬
ning af ett rekognoseeringsfartyg. För min del tror jag, att under nuva¬
rande förhållanden sistnämnda anslagsfordran kunnat undvikas.
Vidare förekommer å sjunde hufvudtiteln eu framställning om anslag
till inlösande för statsverkets räkning af den s. k. Dramatiska teatern i
Stockholm, hvartill skulle erfordras 90,000 Rall’ att utgå i år, 90,000
Kali' för år 1872 och 90,000 R:dr för år 1873. Då det länge varit be¬
kant, att förre egaren till Dramatiska teatern är villig att återköpa den¬
samma, vill jag för min del afstyrka bifall till den sålunda gjorda fram¬
ställningen.
Derefter^ vill jag öfvergå till de anslag, som blifvit begärda för mili¬
tära ändamål. Min första tanke, då jag erhöll kännedom om dessa be¬
tydliga anslag, var den, att dermed afsågs krigsrustningar, och jag äm¬
nade i följd deraf börja denna debatt med en interpellation till Herr Ut-
rikes-statsministern, om förhållandena verkligen voro sådana, att anled¬
ning vore för handen att befara, det krig skulle utbryta emellan Sverige
och någon annan makt; och detta så mycket mera som åtskilliga fraser
i trontalet voro särdeles egnade att bibringa en sådan öfvertygelse. Men
då jag närmare betraktade de särskilda anslagsfordringarne, och såg att
deras utgörande beräknades fortgå under flera års tid, trodde jag mig
22
Den 23 Januari, f. m.
finna, det kriget icke stode för dörren, hvarföre jag öfvergaf nämnda
afsigt.
Emellertid ber jag att få närmare granska de till militära ändamål
begärda anslagen. Dessa äro af två slag: l:o) de som afse de årliga
kostnaderna för en omorganisation af krigsmakten, hvartill förslag dock
ännu icke blifvit framlagdt, och om hvilket, då det eu gång afgifves, man
icke vet, huruvida det kommer att antagas eller icke; och 2:o) de som
äro afsedda till anskaffande af den felande materiel, som behöfves i gan¬
ska stor skala. Jag anhåller, att man måtte noga skilja emellan dessa
båda olika anslag, ty de stå icke i närmare samband med hvarandra.
Beviljandet af det ena föranleder alldeles icke beviljandet af det andra;
och man kan således, på samma gång man bifaller anslaget till felande
materiel, afslå de belopp, som erfordras till genomförande af den från
Kongl. Maj:t väntade planen till arméns omorganisation, och tvärtom.
Dessa anslag böra således icke sammanblandas med hvarandra. Anslaget
till materielen är för öfrigt af den natur, att det i alla händelser kan an¬
tagas böra utgå, vare sig vi behålla den gamla krigsförfattningen eller an¬
taga någon ny, den må för öfrigt vara beskaffad huru som helst.
I afseende å den form, hvarunder anslagsfordringarne till betäckande
af de årliga kostnaderna för landförsvaret blifvit framställda, kan jag icke
underlåta att såsom något besynnerligt anmärka, det man å ordinarie
stat uppfört de ökade kostnader, som härröra af ett förslag, hvilket ännu
icke blifvit för Riksdagen framlagdt, långt mindre antaget. Detta hän-
tyder på en säkerhet i afseende å utgången, som är ganska remarkabel.
Vidare ber jag få anmärka, att det är mycket svårt att af den före¬
slagna statsregleringen se, huru stora de ökade årliga kostnaderna skulle
blifva. Ty en del deraf finnes upptagen bland de ordinarie anslagen å
fjerde hufvudtiteln, hvilka derigenom ökats med omkring en och eu half
million, en annan del är uppförd å extra ordinarie stat, hvarifrån åt¬
skilliga andra anslagsfordringar, som der vanligtvis bruka återfinnas, äro
uteslutna; och en tredje del förekommer troligtvis inom de lånebelopp,
som blifvit begärda. Härigenom blir det snart sagdt omöjligt att på för¬
hand bilda sig eu föreställning om dessa kostnaders totalbelopp.
För min del anser jag, att det varit vida lämpligare, om man, då
utgången af det väntade förslaget ännu är oviss, åtminstone å extra or¬
dinarie stat uppfört de af detsamma härflytande kostnader; och jag tager
för afgjordt att Stats-utskottets första åtgärd skall blifva att genast åt¬
skilja nämnda kostnader från de äldre, redan nu utgående, och på grund
af de senare uppgöra den ordinarie statsregleringen. Det blir alltid
tids nog att på extra ordinarie stat uppföra de utgifter, som kunna blifva
en följd af den nya krigsförfattning, som under riksdagens lopp möjligen
blir antagen.
Regeringens förfärande i afseende på nämnda anslagsfordran är emel¬
lertid egnadt att väcka farhågor i afseende på det sätt, som skall använ¬
das för att genomdrifva det väntade arméförslaget. Fastän det senare
måste innehålla många punkter, som på det närmaste beröra befolkningens
vigtigaste förhållanden, skulle man kunna misstänka, att regeringen vill
hafva hela saken behandlad såsom en vanlig anslagsfråga, hvilken afgöres
medelst gemensam votering mellan båda Kamrarne. Derjemte ber jag
23
Den 23 Januari, f. ij.
få fästa uppmärksamheten på, att man bör noga se sig före, innan man
beviljar ifrågavarande anslag; ty, såvidt jag icke misstager mig, binder man
sig, genom anslagets medgifvande, för en tidrymd af sex år, hvilken öf-
vergångstid åtminstone var afsedd uti det år 1869 framlagda förslaget
till arméns reorganisation.
Härefter vill jag öfvergå till granskning af de begärda medlen för
anskaffande af försvarsmateriel. Jag vill till en början nämna, att jag
gillar det af regeringen föreslagna sättet för anskaffande af nämnda me¬
del, nemligen lån på en kortare tid, och dess amortering medelst direkt
skatt. Deremot kan tvifvel uppstå, dels huruvida de särskilda anslags¬
posterna alla äro oundvikligen behöfliga, och dels om en del af materielen
behöfver anskaffas inom så kort tid, som i den Kongl. propositionen blif¬
va antydt. I afseende å behöfligheten af anslagsfordringarne ber jag först
få nämna, att regeringen, såsom tillgång för anskaffande af materiel, re¬
dan under nästlidna år haft lilla kreditivet att tillgå, hvarförutom det
vill synas, som om en del fonder, hvilka tillhöra armén, nemligen större
delen af beväringsfonden, för ifrågavarande ändamål redan då blifvit
tagna i anspråk. För dessa summor bör icke så obetydligt hafva kunnat
anskaffas. För innevarande år skulle regeringen kunna disponera dels
återstoden af nyssnämnda fonder, dels två millioner af vapenskatten och
dels de begärda förhöjda ordinarie och extra-ordinarie anslagen. Och un¬
der nästkommande tvenne år skulle utom dessa anslag ytterligare fyra mil¬
lioner årligen stå till dess förfogande.
Granskar jag närmare de särskilda posterna, finner jag först ett be¬
lopp af 1,102,743 R:dr “för fältartillerimateriel“. Så vidt jag känner, har
armén redan i flera år haft en alldeles ny och ändamålsenlig artilleri!’
materiel af omkring 150 å 160 kanoner; och enligt hvad chefen för-
Landtförsvars-departementet i sitt förra förslag upplyst, skulle för upp¬
nående af den högsta krigsfoten allenast erfordras ett ytterligare antal af
75 artilleripjeser. Huruvida kostnaderna för dessa pjeser jemte anspann
o. s. v. verkligen uppgå till nämnda höga belopp, kan jag visserligen ej
nu bedöma. Men vid första påseendet åtminstone synes den bra öfver¬
drifven.
Likaledes, om man ser på det till anskaffning af 150,000 infanteri¬
gevär begärda anslag af 4,500,000 R:dr, så vet man att armén vid slutet
af detta år skall ega 92,000 fullgoda och tidsenliga gevär. Huru beräk¬
ningen af behöfliga gevär af regeringen uppgjorts, känner jag icke; jag
vill blott derå fästa uppmärksamheten, att berörda 92,000 gevär äro fullt
tillräckliga för luden, och att till beväpnande af ersättningstrupperna
endast torde behöfvas 50,000 å 60,000 gevär, hvilket således skulle vara
det antal, som enligt min åsigt för närvarande ytterligare erfordras. Om
regeringen afsett att med de derutöfver äskade 100,000 gevär beväpna
landstormen, känner jag icke heller; jag vill blott erinra derom, att vi
ega en mängd äldre gevär, hvilka förmodligen lätteligen kunna omändras
till bakladdningsgevär och, sedan de blifvit försatta i detta skick, tills¬
vidare lämpligen kunna användas till landstormens beväpnande. Jag
torde längre fram återkomma till detta ämne.
Nästa större anslagsfordran är för fortifikationsbeliof, 7,293,760 R:dr.
I afseende härå måste jag beklaga, att icke regeringen framlagt någon.
24
De B 23 Januari, f. m.
bestämd plan för befästningsarbetena. Det är visserligen möjligt, att en sådan
plan finnes och kommer att framläggas i det väntade arméförslaget; men än¬
nu åtminstone känner man ingen sådan. För min del uttryckte jag i den
motion, jag i ämnet afgaf vid sistförflutne riksdag, mina åsigter uti ifråga¬
varande hänseende. Jag anser, att inga kostnader vidare höra nedläggas
på befästningar vid Carlskrona, och denna min åsigt delas af många,
både militärer och icke-militärer; ty försvaret af den lilla flotta, som
derstädes finnes och hvilken dessutom vid ett blifvande krig ej der bör
låta innesluta sig, är icke värd så stora uppoffringar.
Det dernäst begärda anslaget af 750,000 R:dr till depot och befäst¬
ningar i Norrland är äfven eu utgift, som jag anser mindre nödvändig
och hvilken åtminstone för närvarande bör kunna, uppskjutas. Blir jern-
vägen färdig mellan Trondhjem och Sundsvall, försvinner helt och hållet
behofvet af en dylik depot.
Vidare förekommer, i fråga om Carlsborg, dels ett anslag för hufvud-
vallen af 600,000 R:dr och dels för förrådsbyggnader ett belopp af 920,000
R:dr. Hvad angår anslaget till hufvudvallen, vill jag gerna gilla det¬
samma, hvaremot, till dess jag får veta, hvad som menas med förrådshus,
jag bestämdt motsätter mig hvarje anslag dertill. Redan vid nästföre¬
gående riksdag uttryckte jag den åsigt, hvilken jag nu upprepar, att man
icke bör nedlägga några kostnader på uppförande af bombfria förrådshus,
utan att man i stället borde använda de medel, som möjligen till Carls-
borgs vidare befästande kunde varda beviljade, till anläggande af detache-
rade verk utom fästningen, hvarmedelst förråden, som skulle förvaras i
s. k. permanenta skjul, genom afståndet blefve skyddade för bombardering,
samt armén, i händelse af motgång, till replipunkt erhölle ett befästadt
arméläger, inom hviiket den kunde finna skydd.
Under titeln “för intendenturbehof“ begäres derefter ett anslag af
2,771,640 R:dr. Detta är en utgift, som jag för min del vill på allt sätt
understödja och tillråda, ty den är åtminstone till större delen verkligen
af behofvet påkallad.
Hvad beträffar de “för byggnadsbehof" begärda anslag, möter oss först
den betydliga summan af 1,000,000 Rall' till uppförande i Stockholm af
eu kasern för Svea artilleri-regemente. I öfverensstämmelse med den
åsigt, som vid eu föregående riksdag på detta rum blifvit uttalad, mot¬
sätter jag mig alla anslag till uppförande af nya etablissementer i Stock¬
holm, så länge denna stad är öppen och icke genom befästningar skyddad
mot öfverrumpling. Samma mitt uttalande gäller äfven om det till fält-
signalkompaniets kasern äskade ansiagsbelopp, enär äfven denna kasern
förmodligen är afsecld att uppföras i Stockholm. Hvad beträffar bevil¬
jandet al. öfriga anslagsfordringar till byggnadsbehof, anser jag att man
hör gå till väga med största försigtighet, enär flera synas mig vara af
dem beskaffenhet, att de utan fara åtminstone kunna uppskjutas.
Rörande det af regeringen begärda lånet, må det tillåtas mig nämna,
att det nästan förekommer mig, som om regeringen skulle vilja hafva
fullmakt att när som helst upptaga detsamma, men att Riksdagen se¬
dermera skulle förlora all dispositionsrätt deröfver. Detta skulle visser¬
ligen ,'cke innebära någon fara, så länge en ministére finnes, till hvilken
man by 'ser det förtroende, att medlen blifva ändamålsenligt använda; men
Den 23 Januari, f. m.
25
hvem ansvarar för, att, under den tid materielen anskaffas, ej en annan
ministére kommer, till hvilken man icke kan hysa samma förtroende?
Jag anser derföre, att Riksdagen, vid lånets beviljande bör fästa samma
vilkor, som i afseende å obligationslånet för jernvägsbyggnadér vid före¬
gående riksmöte, nemligen att den för hvarje år må ega att bestämma
huru stor del af lånet bör upptagas och användas.
Det är klart, att svenska folket under nuvarande förhållanden måste
göra ökade uppoffringar för sitt försvarsväsende; och man skulle på ett
dåligt sätt hafva uppfattat sin pligt såsom representant, om man icke,
hvar i sin mån, understödde sådana af regeringen till försvarets förstär¬
kande framlagda förslag, som man kunde finna nyttiga och ändamålsenliga.
Men å andra sidan är af lika stor vigt, att man erhåller en fullt säker
garanti, att de medel som beviljas blifva rätt använda.
I detta hänseende är första vilkoret för såväl försvarsväsendets rätta
ordnande under fred, som försvarskrafternas rätta ledning i krig,
att landet eger en utmärkt officerskorps. Den omätliga vigten af
eu sådan har nyligen på ett i ögonen fallande sätt visat sig i Frank¬
rike. Yi hafva der sett en bland verldens största och tappraste
arméer, utrustad med god och fullständig materiel, på några veckor sön¬
derfalla i spillror och tillintetgöras, emedan den leddes af en officerskorps,
hvars militära utbildning i många hänseenden var underlägsen, a andra
sidan se vi, huru den preussiska armén, i följd af sitt utmärkt dugliga
befäl, i nästan hvarje drabbning besegrar eller tillbakakastar fienden. Hela
detta krig är ett lysande bevis på krigsvetenskaplighetens seger öfver den
militära okunnigheten. Kejsar Napoleon skulle icke hafva börjat det¬
samma, om han känt Frankrikes verkliga militära maktställning. Om hans
officerskorps haft större - kunskaper, så skulle den hafva upplyst honom
om, att hans liniearmé icke var mer än hälften så stark soin den tyska,
hvilken dertill kunde mobiliseras på vida kortare tid, äfvensom att hans
soldater ännu ej tillegnat sig den nya snabbeldstaktik, som gjorde dem
egnade att kämpa med de tyska. Och han borde hafva vetat allt detta
så mycket bättre, som han i 1866 års preussisk-österrikiska krig kunnat
hafva haft ett varnande exempel. Men bland alla hans marskalkar, bland
alla hans officerare fanns ingen enda, som kunde upplysa honom om ar¬
méns verkliga beskaffenhet; och det ännu fortgående vansinniga kriget
började.
Eu officerskorps’ godhet beror hufvudsakligen på Denne vilkor, nem¬
ligen goda militärläroverk, ett lämpligt befordringsväsende och sådana
lönevilkor, att den utan allt för stora ekonomiska bekymmer kan syssel¬
sätta sig med sitt yrke. Tyvärr återstår ännu hos oss i alla dessa punkter
mycket att önska. Vid flera tillfällen har jag, i skrift åtminstone, försökt
fästa uppmärksamheten på de svaga sidorna af våra militärläroverk. Och
jag beklagar att Herr Chefen för Landtförsvars-departementet nu ej här
är närvarande, på det jag muntligen må för honom få uttala mina åsigter
härutinnan. För tillfället vill jag derföre blott i korthet nämna, att jag
anser våra militärläroverk så till vida missriktade, att de grenar af krigs¬
vetenskapen, som röra sjelfva kriget och den krigiska verksamheten, nem¬
ligen taktiken, strategien och krigshistorien, alltför mycket försummas och
åsidosättas. Detta inverkar åter på öfningarne, som i följd deraf blifva
26
Hen 23 Januari, f. m.
mindre val ledda. Och då sjelfva grunden för den sanna krigsbildningen
fattas, hjelper föga, att man från Stockholm utfärdar generalorder och
föreskrifter, som sällan af officerarne kunna rätt uppfattas.
I afseende å det inom armén rådande befordringsväsendet vill jag nu
ej säga annat, än att jag anser detsamma föga egnadt att ingifva den
sanna förtjensten tron på erkännande. Jag skulle till stöd för denna
min åsigt kunna anföra åtskilliga siffror, men jag vill dermed uppskjuta
till ett lämpligare tillfälle.
Hvad beträffar officerskorpsens aflöning, så hoppas jag att frågan härom
uti det väntade förslaget till arméns omorganisation skall blifva på ett
tillfredsställande sätt löst, särdeles i clen riktningen, att de lägre graderna
må slippa att i ungdomen skuldsätta sig och sedermera för hela sin fram¬
tid dragas med ekonomiska bekymmer.
Slutligen och till sist ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att hufvudvilkoret för att en nation, och isynnerhet en liten nation, skall
kunna försvara sig är, att samtliga folkklasser äro belåtna med det sam¬
hällstillstånd, som finnes, och i följd deraf med gladt sinne bära de bör¬
dor, som i och för försvaret måste åtagas. Detta torde dock, enligt min
tanke, för närvarande ingalunda hos oss vara förhållandet. Jag vill vis¬
serligen icke göra några politiska och sociala reformer till vilkor för be¬
viljande af nu begärda medel till försvarets ordnande, men jag vill blott
uttrycka den åsigten, att, när staten för nämnda ändamål pålägger stora
bördor, den icke heller bör lemna obeaktade de obemedlade folkklassernas
berättigade fordringar på utveckling och framåtskridande i alla riktningar.
Härvid förekommer i främsta rummet folkskoleväsendets förbättrande ej
allenast i qvantitativt, utan äfven i qvalitativt hänseende, så att derstädes
ej en missriktad religionsundervisning tager brorslotten framför alla andra
ämnen samt pietismen hos ungdomen utbildar en andefattig och surmulen
verldsåskådning, hvilken står i rak strid till det friska mod, som är nöd¬
vändigt för ett kraftigt försvar i tarans stund; — vidare att skatterna jem-
nare och billigare fördelas, dels i den riktningen, att ej en större del en¬
samt eller företrädesvis trycker på jordbruksnäringen, dels att ej en annan
del, som grundas på personliga utskylder och konsumtion af nödvändig¬
hetsartiklar, allt för mycket lastas på de obemedlade folkklasserna; — der¬
näst att den olikhet inför lagen, som nu i så många former frodas, bort¬
tages genom en mera på rättvisa och billighet grundad lagstiftning; — och
slutligen att de obemedlade klasserna erhålla den utsträckning af den po¬
litiska och kommunala rösträtten, som för dem gör möjligt att bevaka
sina rättigheter och genomdrifva ofvanstående reformfordringar. Vill man
icke medgifva det stora flertalets berättigade anspråk i nämnda hänseen¬
den, då skall man förgäfves åberopa dess hjelp i farans stund; och man
må akta sig för, att icke, när försvarets timme slår, nationen, emedan man
ej lyssnat till dess billiga önskningar, är nedslagen och modfälld samt der¬
före förr uppgifver tanken på ett ihärdigt försvar, än den eljest skulle
halva gjort.
Jag har trott dessa ord höra sägas vid detta tillfälle, då frågan om
samhällets behof i allmänhet och särdeles om de för försvarsväsendet be-
höfliga betydliga uppoffringarne behandlas i sin helhet. Ty något annat
tillfälle dertill torde knappast erbjuda sig under riksdagen.
Den 23 Januari, f. m.
27
Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Bland de derå af den
nästförutgående talaren mot Kong! Maj:ts proposition angående stats¬
verkets tillstånd och behof framställda anmärkningar var äfven den, att,
då 1870 års Riksdag vägrat anvisa medel till ersättande af uppkommen
brist i anslaget till mathållning åt manskapet vid garnisonsregementena,
det vore inkonstitutionel! att nu ånyo äska anslag till betäckande af
nämnda brist. Denna anmärkning behöfver val knappast bemötas annor¬
lunda än med den frågan: är det inkonstitutionel t, att regeringen upp¬
fordrar representationen att genom beviljande af erforderliga medel med¬
verka dertill, att statens skulder varda guldna och dess kredit så¬
medelst uppehållen? Svaret på denna fråga lärer väl icke kunna blifva mera
än ett. Då mathållningsanslaget icke varit tillräckligt till bestridande af
de derå anvisade utgifterna i enlighet med fastställda utspisningsstater, har
brist uppkommit. Denna brist måste betäckas. Jag kan icke föreställa
mig, att den ärade talarens mening är, att vederbörande regementschefer
skola vidkännas utgifter för bristens betäckande. Skyldigheten dertill
måste således åligga staten. Och hvilken annan än svenska Riksdagen
tillkommer det att anvisa medel till gäldande af svenska statens skulder?
Vidare uttalade den ärade representanten sin förmodan, att rege¬
ringen med det stora anslaget af 17,208,118 R:dr, som äskats för fästnin-
garnes och försvarsmaterielens iståndsättande, afsåge krigsrustningar. Han
bedrager sig icke i denna förmodan. Regeringen afser verkligen rustnin¬
gar och beredelse!' för ett krig, som kan komma i år, nästa år eller när
som helst. Sådant är nemligen det politiska tillståndet i Europa, att
ingen kan veta och förutsäga, när de förenade rikena kunna blifva in¬
vecklade i krig. Under ett sådant ovisst sakernas tillstånd måste vi rusta
oss, på det icke kriget må komma öfver oss alldeles oförberedde. Då
fråga nu är att förstärka våra försvarskrafter, är det visserligen gläd¬
jande höra en folkrepresentant tala om sill beredvillighet att dertill
medverka och för sådant ändamål underkasta sig uppoffringar, men denna
beredvillighet måste yttra sig ej blott i ord utan ock i handling. Svenska
folket önskar, att försvarsväsendet nu ordnas på sådant sätt, att man
med någorlunda trygghet må kunna motse ett fiendtligt anfall. Regerin¬
gen har sökt tillmötesgå denna önskan och förväntar, att representatio¬
nen äfvenledes behjerta!’ stundens kraf. Om regeringen icke varit så
lifligt öfvertygad, som den är, om nödvändigheten att framlägga en full¬
ständig plan till försvarsväsendets ordnande, skulle regeringen ej heller
med den glada frimodighet och den visshet om eu god utgång, som den
ärade talaren lagt henne till last, framkommit med sitt förslag i ämnet.
Samme talare, som jag alltjemt bemött, förklarade sig misstänka, att
regeringens afsigt vore att låta beviljandet af det äskade anslaget till
fästningarnes och försvarsmaterielens iståndsättande ankomma på gemen¬
sam votering. Det vore lyckligt för Regeringen att icke någonsin råka
ut för svårare misstankar än dem, som den ärade talaren hyser. Rege¬
ringens afsigt och mening är verkligen sådan, som talaren föreställt sig,
nemligen att, derest Kamrarne i anslagsfrågan fatta stridiga beslut, låta
såsom Riksdagens beslut gälla den åsigt, som vid samtidig votering inom
båda Kamrarne erhåller de fleste ledamöternas sammanräknade röster.
Sådan är regeringens mening, derföre att den äfven är grundlagens.
28
Den 23 Januari, f. m.
Vidare anmärkte talaren tadlande, att man måstö noga skilja emel¬
lan anslagen för den fasta arméorganisationen och dem till befästningar
och försvarsmateriel. Men har då icke regeringen just gjort detta? Jo,
visserligen. Hvad som kräfves för den egentliga, stadigvarande organisa¬
tionen är föreslaget att uppföras å ordinarie stat och afses att betäckas
med de vanliga statsinkomsterna. För de utomordentliga behof, hvilka
äro af öfvergående natur, men dock måste tillgodoses, har Kong!. Maj:t
deremot äskat ett extra anslag, för hvars tillvägabringande särskild utväg,
nemligen lån, föreslagits.
Den värde ledamoten har i grunden visat sig mycket klenmodig i
afseende å vår förmåga att försvara oss, och han yttrade till och med, att
vår flotta icke vore värd de uppoffringar, man för densammas bevarande
kräfde; hvarföre han ock ansåg, att all tanke på befästande af flottsta¬
tionen i Carlskrona borde öfvergifvas. Dylika åsigter uttalade han äfven
uti en vid sistlidne riksdag väckt motion; men så vidt jag då kunde fatta
stämningen inom denna Kammare, vunno dessa åsigter icke synnerlig an¬
klang. Det synes mig vara ett öfverdrifvet anspråk, att regeringen bort
fästa något afseende vid desamma.
Hvad talaren opåkallad! yttrade om bristerna i vårt sociala tillstånd,
om de arbetande klassernas missbelåtenhet öfver förvägradt deltagande i
statens och kommunens angelägenheter, om ojemnheten i beskattning med
mera sådant, synes mig vid detta tillfälle föga vara på sin plats. Skulle
det verkligen vara talarens mening att nu såsom vilkor för beviljande af
anslag, hvaraf vårt oberoende, vår frihet, vår sjelfbestämningsrätt bero,
uppställa utvidgning af den politiska och kommunala rösträtten samt
förändring i alla de förhållanden, hvilka talaren behagar ogilla. År det
så, har ju talaren utgått från den orimliga förutsättningen, att endast
det land bör sätta sig i försvarbart skick, hvarest hvarje individ är be¬
låten icke allenast med sin egen ställning, utan äfven med alla samfunds¬
förhållanden. Ett sådant land finnes icke och kan icke finnas. Och
konseqvensen af talarens tankegång skulle alltså nödvändigt blifva, att
intet Jand bör uppoffra något för sitt försvar.
Äfven om sättet för upptagande af det föreslagna lånet röjde talaren
irriga föreställningar. Han yttrade nemligen, atr regeringen äskat oin¬
skränkt fullmakt för sig att upptaga ifrågavarande lån. Intet kan vara
oriktigare än detta yttrande. Regeringens förslag går nemligen derpå ut,
att Riksdagen skall i vanlig ordning bemyndiga Riksgälds-kontoret att upp¬
taga lånet, och att de erforderliga medlen, i den män de behöfvas, från
Riksgälds-kontoret utlemnas till regeringens disposition för det dermed af-
sedda ändamålet.
Hvad angår de anmärkningar, talaren framställt mot förslaget i dess
militäriska detaljer, tillkommer det icke mig att deröfver meddela yttrande,
utan öfverlemnar jag sådant åt de sakkunnige ledamöterna inom rege¬
ringen, hvilka icke lära underlåta att i sinom tid bemöta dessa anmärk¬
ningar.
Herr Jöns Pehrsson: Ehuru det icke torde medföra något egentligt
gagn att vid remissen af den Kongl. propositionen yttra sig mera vid¬
lyftigt, anser jag mig likväl icke kunna undgå att derom säga några ord.
Den 23 Januari, f. m.
29
Denna Kongl. Maj:ts proposition är sina föregångare fullkomligt lik; och
det är ganska naturligt, att det aldrig kan blifva annorlunda, så länge
man icke vill slå in på en annan väg från första början, nemligen att
det tusen gånger här upprepade talet om sparsamhet, som hittills endast
stannat vid ord, en gång må blifva verklighet. Det är för märkvärdigt,
att statens behof alltjemt skola ökas för hvarje år, utan att några af dess
äldre behof någonsin blifva öfverflödiga. I sakens natur ligger väl, att
nya behof, i mån af samhällets fortgående utveckling, oupphörligen skola
uppstå, men man skulle väl skäligen kunna hoppas, att ett och annat af
de gamla behofven någon gång kunde inbesparas. Härtill ser man dock
intet spår i denna Kongl. proposition, så när som på ett och annat enstaka
fall af mindre betydelse. Ställningen är nu så förändrad, sedan vi sist
voro här församlade, att ingen menniska torde förneka nödvändigheten
af att anslå medel till vårt lands försvar, men det hade väl ock på samma
gång bort tillses, om icke åtskilliga andra af regeringen begärda anslag
tills vidare kunnat anstå. Denna princip borde noga iakttagas. Och
äfven om derigenom ett och annat nyttigt eller till och med nödigt
ändamål för någon tid kommer att eftersättas, tror jag, att sådant vore
klokare, än att fordra en sådan öfveransträngning som en ökad beskatt¬
ning samtidigt med ett nytt låns upptagande, och hvilken man kan miss¬
trösta om att vi ega förmåga att i längden uthärda. Det är icke möjligt
att på stående fot antyda de besparingar, hvarigenom man sålunda kunde
bereda tillräckliga medel för vårt försvar; men några poster kunna dock
påpekas, der någon indragning i nödfall torde låta sig göra. Så kan
man t. ex. forcera jernvägsbyggandet i något mindre skala, och likaså
torde man måhända kunna tänka ut en och annan besparing i de redan
utgående utgifterna, såsom på första hufvudtiteln i anslaget till hof-
stall m. in.
Jag har mer än en gång på detta rum uttalat den åsigt, att vi be¬
höfva vapen, hvilka jag anser vara första vilkoret för vårt försvar; och i
den frågan skall jag nog befinnas vara likaså liberal som någon annan.
Men jag finner det vara anmärkningsvärd!, att det nya förslaget till ar¬
méns omorganisation, som, ehuru det i sin helhet ännu icke är kändt,
dock till sina grunder torde vara allmänt bekant, till hufvudsaklig del
blir bygdt på indelningsverkets grundval. Det är att djupt beklaga, att
man nödgas på förhand utsätta sig för beskyllningen att vara opatriotisk,
då man vågar antyda, att man icke kan vara nöjd med ett förslag, som
är bygdt på denna hufvudgrund. Och för min del har jag redan hört
sägas, att man icke skulle vara patriotiskt sinnad, om man motsatte sig
regeringen i detta fall. Men det kan nu icke hjelpas. Om ock alla
andra skulle gå in på detta förslag, kan jag dock ej göra det. På samma
gång vill jag dock icke spara på medel för försvaret, under vilkor dels
att det blir fullt betryggande, och dels att kostnaderna för detsamma
jemnare fördelas. Den förste talaren antydde, såsom man kan läsa mellan
raderna i den Kongl. propositionen, att genom samfäld votering alla be¬
gärda anslag komme att beviljas. Jag betvifiar visst icke, att det kommer
att gå så, men tror dock icke, att det kan vara nyttigt att sålunda för¬
svaga det förtroende, folket bör hysa till sin regering, helst i en så kritisk
tid som denna, då, om någonsin, det är af vigt, att en förtroendefull
30
Den 23 Januari, i. m.
samverkan eger rum såväl emellan Riksdagens båda Kamrar som emellan
representationen och regeringen.
Ett särdeles eget förhållande finner jag ega rum med afseende på de
summor, som blifvit begärda till extra utgifter. Der förekommer nemligen
bland annat eu post på 150,900 R:dr för landstormen.
Skulle nu icke landstormen behöfva vara försedd med mera vapen
än som kan erhållas för nämnda summa, och som, med iakttagande af
den i Kongl. propositionen gjorda beräkning af 30 R:dr för hvarje gevär,
icke blir mera än 5,000 stycken gevär. Det är dock efter mitt förme¬
nande alldeles för litet. Landstormens behof af gevär måtte likväl i
sjelfva verket icke vara så obetydligt, enär, såsom vi se, det begärts fyra
och en half' millioner till gevär åt den stående armén och beväringen.
Jag skulle derföre tro, att landstormen tarfvat ett större anslag, om det
afses till gevär. Är det åter blott till byggnader för gevärens förvarande,
är det för mycket.
Vidare begäras 2,771,000 R:dr till diverse beklädnadspersedlar åt
beväringen. Jag har redan förut uttalat den tanken, att det hittills be¬
gagnade sättet för anskaffande af beklädnad åt beväringen icke är det
bästa, och jag tror, att det vore vida ändamålsenligare, om beväringen
sjelf skulle hålla sig kläder, emot åtnjutande af eu lämplig ersättning
derför. Naturligtvis skulle dock staten ombesörja anskaffandet af vissa
persedlar, som icke så ofta behöfdes, såsom kappor och dylikt, men den
öfriga beklädnaden borde efter min tanke anskaffas på det sätt, att hvarje
beväringsyngling sjelf hölle sig dermed efter den af staten fastställda
modellen. På det viset skulle icke så många stora förråd behöfva ligga
och förstöras, och de stackars beväringsynglingarne ändå vara illa klädde.
Jag skulle önska, att vederbörande ville något tänka på denna sak.
Här vore visserligen ännu mycket mera att säga, men, som jag förut
nämnt, torde det icke tjena till mycket, då det blott är fråga om remiss
af den Kongl. propositionen; och den förste talaren har dessutom redan
anmärkt, beträffande det minst nödiga bland alla de begärda anslagen,
nemligen det för de Kongl. teatrarne, att om dessa icke ansåges behöfiiga,
så vore det en välgerning för hela landet.
Hufvudsumman af detta mitt korta anförande är, att jag hoppas, att
det Utskott, som får att behandla den Kongl. propositionen, må noga
betänka sig, innan det påtvingar oss alla dessa utgifter till antagande
genom gemensam votering, ty jag anser, att vi först böra fatta beslut i
afseende å arméns organisation, innan vi anslå medel för dess genom¬
förande. Kanske är annars meningen, att, blott penningar beviljas för
försvaret, så må det sedan gå dermed huru som helst.
Herr Grefve Sparre: Jag bär blifvit uppkallad af en föregående
talares yttrande, att det skulle vara inkonstitutionelt af regeringen att ånyo
begära anslag, som en gång af representationen blifvit afslagna. Jag kan
icke dela denna åsigt. Om regeringen är fast öfvertygad" om nyttan och
nödvändigheten af ett anslag, så bör ett afslag en gång icke utgöra hin¬
der för regeringen att framställa sin begäran en annan gång. Jag finner
icke något konstitutionelt hinder för, att regeringen följer sin öfvertygelse
och framlägger en proposition till förnyad öfverläggning, likasom å andra
-Den 23 Januari, f. m.
31
sidan att representationen, när hon så nödigt finner, förnyade gånger af-
slår hvad som blifvit begärdt.
Samme talare har sagt att det ej skulle brådska sfi mycket med de
begärda nya anslagen. Yi äro ej profeter och torde svårligen kunna säga,
om det kan vara brådt eller icke, men då förbättringar i våra försvars-
inrättningar ovilkorligen lära erfordras, så lemnom icke detta åt framti¬
den. Talaren yttrade äfven, att det vore skäl, att vi först vidtogo åtskilliga
politiska och sociala reformer. Äfven jag finner flera sådana af nöden,
men att nu, då fråga är om stora uppoffringar för vårt försvar, skjuta
framför sig frågan om politiska och sociala reformer, anser jag vara föga
lämpligt. Nyss hafva vi verkställt en stor politisk reform —• jag vet icke
om vi alla kunna vara nöjda med densamma — men jag tror att vi böra
låta den reformen, om jag så får uttrycka mig, sätta sig, innan vi börja
med andra politiska och sociala reformer.
Om efter detta genmäle äfven jag skulle tillåta mig att ingå i bedö¬
mandet af Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof,
så ber jag att till en början få erinra, att under en tid af' ett fjercledels
sekel —• noga räknadt är det 27 år — som jag deltagit i representatio¬
nens öfverläggningar, har jag aldrig förr än nu yttrat mig vid remissen
af en sådan. Ursaken härtill har varit, att jag allt för väl känt den tunga,
som hvilar på de män, hvilka sitta vid Konungens rådsbord, för att jag
skulle velat lägga sten på bördan. För närvarande är det jemväl ett
annat skäl, som håller mig tillbaka. Jag befinner mig nu nemligen i
samma kategori som för tio eller elfva år sedan, då jag var utsatt för
häftiga anfall af personer, som icke ens skydde att angripa mitt enskilda
lif. Då anfölls jag för min konservatism, nu är det för jernvägarne, och
i detta ögonblick, mina herrar, är jag bombarderad ungefärligen som sta¬
den Paris, men det är andra projektiler, som slungas mot mig — det är
smädelsens, illviljans och hatets! Om jag, detta oaktadt, yttrar mig i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition, så är det derföre att jag dertill
känt mig oemotståndligt manad af min pligt, och de anmärkningar, jag
kommer att framställa, härflyta just af det varma intresse, jag hyser för
vårt fosterlands försvar. Jag grundar härpå min förhoppning, att Rege¬
ringens ledamöter skola hafva öfverseende med mina anmärkningar. De
känna . nemligen ganska väl mina tänkesätt. De segla dessutom nu med
strömmen; “den tröga nationjen, full af hetsigheter", befinner sig för när¬
varande i ett af dessa raptus, dä det knappt är möjligt att göra något
motstånd; då eu hvar, som vågar motsätta sig, hvad regeringen begär,
löper fara att stämplas såsom riksförrädare. Också har en af mina mest
värderade vänner i denna kammare yttrat till mig: “låt bli att uppträda
mot Kongl. Maj:ts proposition, ty du blir missförstådd. “ Det är dock
min natur att gå mot strömmen, och tiden är för allvarlig, att man kan
tillåta sig sticka under stolen med sin öfvertygelse, helst jag befarar att
de fleste icke våga utsäga hvad de lika med mig känna.
Ser jag mig nemligen omkring i verlden, och med förhållandena der¬
städes jemför våra egna, så kan jag icke dölja att jag finner anledning
till stora bekymmer, att mörka aningar uppfylla min själ. Jag ser en
stor nation, länge verldens första folk, genom dålig administration, apati
och förslappning försatt i upplösningstillstånd och hotad att blifva ut-
32
Den 23 Januari, f. in.
struken från de fria nationernas tal; och jag ser ett annat folk, väl admini-
streradt, väl organiseradt, lifvadt af enighetens anda, färdigt att intaga
dess plats.
Man har ofta kallat svenskarne för nordens fransmän. Jag fruktar
ingen motsägelse, då jag vågar uttala den mening, att vår administration
icke tål jemförelse med den preussiska; och med vår enighet står icke
heller rätt bra till; ett bevis derpå, bland många, är talet om politiska
och sociala reformer just i detta ögonblick. Deri finnes något som på¬
minner om fransoserna, Gifve Gud att denna oförsonliga söndringslusta
på ena sidan, den apati på den andra, som krossat den franska natio¬
nen, icke måtte trycka oss till jorden, ty, mine herrar, sextioårig fred och
varaktig lycka verka lätt derhän, att de egna intressena växa alltför högt
och hota att qväfva de allmänna, stora och vigtiga frågorna. Äfven i
nationernas lif äro vissa kriser nödvändiga för att hålla blodomloppet
friskt. Jag kommer att säga saker, som icke äro angenäma för represen¬
tationen, icke behagliga för vår medkammare, men tiden är alltför allvar¬
sam, för att vi skulle säga hvarandra endast komplimenter. Vi hafva
nyss antagit eu representationsform, af hvilken vi väntade oss mycket, och
dervid kastat öfver bord ett gammalt och bepröfvadt statsskick, som ut¬
rättat mycket. Denna reform var ju afsedd att befordra de förbättrin¬
gar i administration och lagstiftning, som man erkände oss behöfva. Huru
har detta slagit sig ut? Jag har antecknat några af de reformer och
arbeten, som den gamla representationen åstadkom under de sista fem¬
ton åren af sin tillvaro, och vill här nämna: den fria tull- och handels¬
lagstiftningen, näringsfriheten, bränvin slagstiftningen, stängselförordningen,
beväringsskyldighetens utsträckning, som är den grund, hvarpå omorgani¬
sationen af vårt försvarsväsende nu kommer att byggas, vidare utvidgad
religionsfrihet, eu ny strafflag, först i små portioner och sedan i sin hel¬
het, konkurslagen, sjölagen, testamentsförordningen, bördsrättens upphäf¬
vande, expropriationslagen, aktiebolagsförordningen, kommunallagarne, vexel-
lagen, skogslagstiftningen, jagtstadgan, ränteförenklingen, jernvägarne —
och till sist, sedan representationen uträttat allt detta, slutade den med
att reformera sig sjelf, frånträdde skådeplatsen och lemnade rum för en
annan representationsform. Denna förteckning på arbeten och reformer,
utförda under eu tidrymd af femton år, på fem riksdagar, synes mig i san¬
ning vara det mest hedrande vittnesbörd om kraften och dugligheten hos
den gamla representationen. Vi äro nu för femte gången, sedan det nya
statsskickets införande, här församlade; och hvad hafva vi. mine herrar,
under dessa fyra riksdagar uträttat? Intet, rakt intet, ty jag vill icke
räkna den reform, som vidtogs genom Kongl. Förordningen den 23 Juli
1869, angående räntans och tiondens omsättning i penningar; den är
egentligen att betrakta endast såsom en fortsättning af ränteförenklingen.
Hvad är orsaken till denna Riksdagens overksamhet, dess oförmåga
att genomdrifva de reformer, hvaraf oss göres behof? Då jag vid 1865
års riksdag motsatte mig den då beslutade representationsförändringen,
fällde jag ett yttrande, som höll på att kosta mig mina landsmäns för¬
troende och välvilja, ett yttrande, som ifrigt upptogs och strängt bestraf¬
fades. Jag påminte nemligen om bourgeoisiens regemente i Frankrike och
den del densamma haft i landets olyckor. Man trodde då, att jag me¬
nade
Den 23 Januari, f. m.
33
Dåde det tredje ståndet, men detta var ett misstag. Jag menade den
bourgeoisie, som ånyo störtat Frankrike och i hvilken finnas både grefvar
och baroner, således män af mitt eget stånd. Jag menade de egna in¬
tressenas regemente och — jag vågar uttala det — jag fruktar att detta
regemente, om det ohejdadi finge fortgå och tilltaga, kunde störta äfven
oss. De egna intressenas alltför stora inflytande är en farlig sida af
hvarje representation. Jag har varit ledamot af Första kammaren och
med erkännande af dess många och stora goda sidor, måste jag tillstå att
luften blef mig för qvaf; jag gick in i den andra, men äfven här finner
jag enahanda förhållande. Luftpumpen opererar ej tillräckligt. Här är
visserligen en helt annan atmosfer än i Första kammaren, men en hufvud-
ingrediens i begge är — egoismen. I Första kammaren visar sig ett pas¬
sivt motstånd mot äfven de obetydligaste yrkanden från denna kammare,
och här finnes samma motstånd mot regeringens, af Första kammaren
understödda förslag. Det är det egna intresset som framkallar detta mot¬
stånd. Vi hafva till och med hört sådana yttranden som detta: förr än
indelningsverket stryker med, göra vi icke något väsendtligt åt försvaret.
Skamliga ord, som aldrig bort uttalas af en representant! Skall repre¬
sentationens bifall till fäderneslandets försvar köpas? Yttrandet var, hop¬
pas jag, ej så illa menaöt som det låter; men det är betecknande med
afseende på stämningen. Man misströstar om att annorstädes än genom
trots vinna önskade reformer. Detta passiva motstånd i båda kamrarne,
som hvarken tar eller ger skäl, är farligt, och, så länge det finnes till,
komma vi ingen väg; hvarje förslag skall falla, till dess ett tillmötesgående
kamrarne emellan kommer att ega rum.
En försonlig anda måste således åstadkommas emellan kamrarne, om de
skola något uträtta. De måste nicka hvarandra handen för att kunna på ett
betryggande sätt värna fäderneslandet, och Regeringen måste försöka
att åstadkomma försoning. Eu regering med fyra års erfarenhet af det
nuvarande förhållandet emellan kamrarne måste uppträda medlande
dem emellan, fordra af dem ömsesidiga uppoffringar; men icke, stödd på
Forsta kammaren, söka genomdrifva sina förslag med tillhjelp af en liten
clique af minoriteten i den Andra. Detta går för sig endast* med sådana
frågor, för hvilkas lösning erfordras gemensam omröstning kamrarne emel¬
lan; beväringslagen, som är hörnstenen för en omorganisation af arméen,
måste tillvinna sig båda kamrarnes bifall.
Har jag talat för djerft, må det ursäktas mig, emedan ögonblicket är
så kritiskt, verldens gestalt så hotande, att jag måste uttala hvad som
länge legat mig på hj citat. Jag tror det nuvarande ögonblicket vara det
råtta, att med ömsesidiga uppoffringar slå ned egoismen och enigt sluta oss
samman under samma fana. Det är kändt att i denna kammare på¬
yrkas sparsamhet och förenkling i administrationen. Vid det tillfälle då
stora uppoffringar begäras både det varit skäl att visa det man ämnar
beträda denna bana.
Då jag nu öfvergår till Kongl. Maj:ts proposition, börjar jag med
det tillkännagifvande, att jag icke anmärker att så mycket fordras för
landtförsvaret, hvarpå jag icke nu vill vidare inlåta mig, innan vi sett
det nya förslaget rörande detsammas organisation. Jag vill på förhand
förklara att jag är beredd till alla möjliga uppoffringar för försvaret, men
liilsd. Prat. 1871. 2 Afd. 1 Iland. 3
34
Den 23 Januari, f. m.
jag både gerna sett, att regeringen, när den begärt så stora och ökade
anslag, jemväl föreslagit indragningar på alla möjliga håll och dervid för¬
farit som en god hushållare, hvilken hushållar i smått, tor att kunna
hafva tusental att kasta på stora och vigtiga företag. På samma gång så
störa summor äskats på den fjerde, hade indragningar bort föreslås på
de öfriga hufvudtitlarne.
Jag vill nu nämna några ord om hvar och eu af dessa, men förbi¬
går den första af det skäl, som jag förut nämnt, att jag anser den vara
ett kontrakt emellan Konungen och representationen, hvilket icke ensidigt
kan brytas.
På andra hufvudtiteln fäster jag mig vid det anslag af 24,000 K:dr,
som blifvit begärdt för inrättandet inom Justitie-departementet af en lag¬
byrå. Om nyttan och nödvändigheten af denna byrå vill jag nu icke
yttra mig, men jag hade föreställt mig, att de lagförslag, som nu ligga
färdiga hos regeringen, skulle kunnat granskas af Justitie-statsministern
och hans byråchef. För min del kan jag icke godkänna det skäl, som
blifvit anfördt för inrättande af denna byrå, nemligen att det inträffat, att
utarbetade lagförslag vid deras i grundlagen föreskrifna granskning inom
Högsta domstolen blifvit afstyrka. Med all aktning för denna domstol
få vi icke glömma att den afstyrkte förslaget om utvidgad religionsfrihet
med flera lagförslag på skäl, som icke torde kunna antagas; samt att ett
och annat förslag blifvit afstyrkt, utan att Högsta domstolen ens yttrat
sig öfver förslaget i dess detaljer, hvilket jag anser vara ändamålet med
den åt Högsta domstolen i grundlagen uppdragna granskning, och jag
anser Justitie-statsministern kunna fordra en sådan granskning. Men an¬
ser Justitie-statsministern sig, detta oaktadt, behöfva denna lagbyrå, vill
jag icke motsätta mig densamma. Jag skulle likväl tro, att det dertill er¬
forderliga belopp skulle kunnat beredas genom indragningar inom departe¬
mentet. Ser jag på personalen i Justitie-revisionen, så finner jag jemte
revisionssekreterarne, hvilkas behöflighet icke kan ifrågasättas, 8 proto¬
kollssekreterare, 12 kopister och 12 kanslister. Jag kommer i det föl¬
jande att yttra mig om protokollssekreterarebefattningen i allmänhet såsom
mindre lämplig, och jag vågar utan fara för öfverdrift påyrka indragning
af ett dussin af dessa 82 embetsman, utan att derigenom arbetet borde
lida, ty för närvarande är en del af dessa befattningar endast sinekurer.
Jag har vid en föregående riksdag anmärkt, att representationen sedan
flera år tillbaka påyrkat förenkling i administrationen, och nu är hög tid
att med allvar tänka på denna fråga. Det skulle derför varit mig sär¬
deles kärt, om jag nu sett eu antydan om, att regeringen vore sinnad att
i detta afseende gå representationens önskningar till mötes.
Det är icke småsaker, det bli fråga om, när man betraktar huru
statens utgifter ökats under några år. I finnen, mine herrar, af en i
bokhandeln tillgänglig brochyr, att statsutgifterna, som 1829 utgjorde
tjugo millioner, år 1871 stigit till fyrtiåtta millioner! Häri inbegripas
visserligen ränta och amortering å jernvägslånen, men tillökningen blir i
allt fall en förskräcklig summa. Andra hufvudtiteln har under denna tid
ökats från 1,746,000 till 2,570,000 B:dr; tredje från 339,000 till 607,000;
Den 23 Januari, f. m.
35
åttonde från 1,619,000 till 5,158,000; nionde från 757,000 till 1,953 000
När nu regeringen begär ytterligare aderton millioner, så har represen¬
tationen rätt att säga: hvilka indragningar föreslån I på de håll der in¬
dragningar kunna göras! Först och främst kunna och böra besparingar
ske inom administrationen, men i stället föreslår nästan hvarje departe¬
mentschef löneförhöjning, till eu början för sina vaktmästare!
Ofvergår jag nu till tredje hufvudtiteln, så får jag förklara att iag
icke är en bland dem som anse att vårt land icke bör representeras i
utlandet, ty så fattigt är icke något land, att det icke bör på hederligt
sätt ^ representeras hos främmande makter. Om jag, det oaktadt, gör en
anmärkning vid denna hufvudtitel, så är orsaken den, att jag anser Ut¬
rikesdepartementet hafva nog litet att göra i ett litet land, och att man
derför hos oss, liksom i Belgien, mycket väl kunde förena utrikes ären¬
dena och vai den om handeln, ty dessa ärenden sammanfälla i samma mån
handelsförbindelserna med utlandet ökas. Om man derför föreslagit att
öfverflytta Kommersekollegii göromål på Utrikesdepartementet skulle jag icke
hafva sagt ett ord, men frågan om förstnämnda embetsverks indragning
är ännu hvilande och man hör icke det ringaste af den.
Jag kommer nu till fjerde hufvudtiteln, sjelfva nervus rerum. Här
har jag dock mindre att såga, ehuru de största summorna blifvit begärda
på denna titel, tv jag erkänner fullkomligt, på sätt jag redan nämnt, hela
vigteu af vält försvar; men jag måste tillstå, att några siffror synas mig nog
stora, och att regeringen bort nogare skilja det absolut nödvändiga från det,
som kan uppskjutas. Vid inrättande af nya korpser bör man t. ex. noga
akta sig för att icke tillskapa embetsmannakorpser med stora pretentio¬
ner. Till aflöning åt fältläkarekorpsen har regeringen begärt ett nytt
anslag af 15,000, hvarigenom hela dem erforderliga summan skulle uppgå
till 182,998 R:dr. Jag känner icke hvilka löner desse fältläkare skulle
erhålla, men då jag på femte hufvudtiteln finner, att öfverfältläkaren vid
Öarlskrona station åtnjuter i årlig lön 4,860 R:dr, och då jag vet att re-
gementsläkarne, som ha föga att göra, draga en lön af, som jag tror, 2,500
Rall-, har jag något skäl misstänka att fältläkarnes löner blifvit väl till¬
tagna. Man bör nemligen besinna att läkarne, liksom landtmätarne, huf¬
vudsakligen lefva a! sin praktik, och att äfven eu mindre lön bör för
dem vara tillräcklig, såsom en grundplåt. Alla fältläkareplatser äro nu
också eftersökta och skola framgent blifva det, äfven om lönerna icke
blifva så stora.
Jag kommer* nu till en ganska ömtålig fråga, som redan förut blifvit
berörd, nemligen mathållningen för manskapet vid garnisonsregementena,
i hvilket anslag regeringen föreslagit en förhöjning af icke mindre än
150,000 R:dr. Det vore obestridligen ohyggligt att låta manskapet svälta,
och man har sagt att de skulle gä detta öde till mötes, om den före¬
slagna tillökningen i anslaget icke beviljades. Jag skulle likväl föreställa
mig att genom ändamålsenliga anordningar detta skulle kunna undvikas.
Om jag anställer en jemförelse mellan portionspriserna här i Sverige och
i Preussen — en mönsterstat i allt hvad organisation heter — så finner
jag, att våra portionspris redan äro öfverdrifvet höga. I Preussen beräknas
på hvar soldats föda 4 groschen per dag, d. v. s. ungefär 36 öre, och deri
ingår allt, men hos oss beräknas på hvar soldat 36 öre jemte 2 skålpund
36
l«en 23 Januari, t', m.
bröd samt en tobaksskilling af 6 eller 8 öre. Orsaken till detta högre
pris hos oss ligger i en felaktig organisation af förvaltningen, ty i Preus¬
sen uppköper intendenturen förråden i god tid, under det de hos oss
upphandlas vid entreprenadauktioner såväl i Stockholm som landsorterna,
der konkurrensen är mindre och staten således får betala allt för mycket,
under det leverantörerna bereda sig en betydlig vinst. I)å det nu är frågan
om att ställa större massor på benen, är det nödvändigt att vidtaga andra
arrangbmenter för att nedtvinga prisen och icke låta allt gå på en slör
vid entreprenadauktioner.
Vidare har Regeringen för anskaffande af 150,000 stycken infanteri¬
gevär fordrat en summa af 4,500,000 R:dr. Då, efter hvad jag tror mig
veta, vi icke kunna tillverka mer än 40,000 gevär på året, skulle således
det erforderliga antalet icke kunna åstadkommas på kortare tid än tre
eller fyra år. Det torde derför icke vara nödigt att nu på förhand anslå
fyra och en half million, utan tillräckligt att anslå så mycket som behöfs
att anskaffa det antal gevär, som kan tillverkas på ett år. Det säges vis¬
serligen att man skall begagna sig af tillfället, men jag vill icke vela af
någon raptus, och kan regeringen icke lita på att representationen lugnt
och efter noggrant betänkande skall bevilja hvad som är nödvändigt för
landets försvar, så är den representationen icke värd två styfver! Hvad
slutligen beträffar de 2,042,975 R:dr, som fordrats för byggnadsbehof, så
tror jag icke att landets försvar för ögonblicket i så hög grad beror på
kaserner utan att hufvudsaken är duglig krigsmateriel. Kaserner kunna
förhyras, och det är bättre att använda penningarne till anskaffande af
materiel.
Dessa äro de enda anmärkningar, jag för närvarande vill tillåta mig
vid fjerde hufvudtiteln, innan jag sett Kongl. Maj:ts förslag om landt-
försvarets ordnande.
I sitt förslag till reglering af utgifterna under femte hufvudtiteln
har departementschefen beräknat, att kostnaden för anskaffande af en dug¬
lig och tillräcklig sjökrigsmateriel skulle uppgå till 24,000,000 R:dr,
men Kongl. Maj:t har dock icke nu såsom extra anslag fordrat mer än
920,000 R:dr. Jag är af den tanke, att flottan, både för vårt försvar
och för en möjlig allians med en främmande makt, är af lika stor vigt
som arméen, och de 24 millionerna torde icke länge låta vänta på sig.
Det är möjligt att, sedan vi väl beviljat 18 millioner för landtförsvaret,
fordras af oss 24 millioner för flottan.
En glädjande företeelse visar sig på femte hufvudtiteln, i det Kongl.
Maj:t föreslagit, att expeditions- och protokolls-sekreterare-tjensterna må
sammanslås. Detta är ett efterföljansvärdt exempel för öfrige herrar
departementschefer, som torde medgifva det åtskilligt är att göra i fråga
om organisationen af arbetet i departementen?
På jsjette hufvudtiteln deremot begäres löneförhöjning — utom för
vaktmästarn?, som man träffar öfverallt — äfven för landtmäterisekrete-
raren och landtmäterifiskalen. Jag tror det icke vara klokt att i dessa
kritiska tider, då man bör göra indragningar^ öfverallt, der så ske kan,
föreslå ökade löner åt embetsmän. Jag är icke bland dem, som vilja att
embetsmännen skola sakna bröd, men jag vill icke hafva för stort antal
embetsmän. För icke längesedan var i representationen tal om indrag¬
Den 23 Januari, f. m.
87
ningar inom landtmäteristaten, och det är uppenbart att sådana måste
blifva möjliga, sedan, efter laga skiftenas afslutande, göromålen i betydlig
mån blifvit minskade. Att under sådana förhållanden begära löneförhöj¬
ning åt embetsmännen inom verket ser litet besynnerligt ut.
Det förhåller sig med embetsmännen som — sans comparaison i {if¬
rigt — med tjenarne i ett hus. Äro desse för många, latas de, drifva
spektakel och ligga i delo med hvarandra, men äro de få, arbeta de och
det blir lugn och trefnad i huset.
Äfven i andra delar af denna hufvudtitel finner jag, att indragningar
kunna göras, såsom i anslagen till ekonomiska karteverket och i de be¬
tydliga summor, som fordras för afdikningar, om hvilka sednare man icke
kan vara säker på att de alltid blifva väl använda. De skänkas ofta
bort och ej alltid på rätta stället. Vi måste, jag upprepar det ännu en
gång, söka göra indragningar öfver allt för att kunna lemna så mycket
större summor till försvaret.
Men jag kommer nu till ett annat ämne och jag ber Herr Civil¬
minister! om ursäkt att jag upprepar saker, om hvilka jag här disputerat
med hans företrädare. För två år sedan begärde jag en nedsättning med
en million i kostnaden för jern vägstrafiken; man har gjort en nedsättning
af 700,000 K:dr; gif mig de återstående 300,000 K:dr, och jag skall sedan
tiga! Men förr ger jag icke med mig, utan säger fortfarande att här
sluddras bort medel. Inom byråafdelningen, t. ex., finnes en byråchef
med 5,500 R:dr lön och en sekreterare med 4,000 R:dr lön. Jag frågar,
hvad menas med en byråchef, om icke sekreterare ? helst här äfven finnas
två notarier.
Vidare finner jag inom samma afdelning en intendent med 5,000 R:dr
lön. Förut funnos tre intendenter, de två hafva på Riksdagens begäran fått
stryka, och hvarför kan ej den tredje få gå samma väg?
På en sträckning af 100 hanmil har staten icke mindre än 20 kon¬
trollörer, under det Borås—Wenersborgs-banorna, som tillsammans äro
12| mil, endast ha en kontrollör tillsammans; denna har befunnits all¬
deles tillräcklig, och staten skulle således på sina 100 mil kunna åtnöja
sig med högst 9 å 10 kontrollörer, under det den nu afiönar 20.
Inom banafdelningen finnes en öfverdirektör, en baningeniör och dess¬
utom på distrikten tre bandirektörer och ej mindre än tio baningeniörer;
antingen äro dessa sistnämnde öfverfiödige eller också bandirektörerne.
Dessa tre bandirektörer på 100 mil ha endast något öfver 33 mil hvar,
och till sitt biträde tre baningeniörer hvardera. Jag anser en ingeniör
kunna med hjelp af pålitlige banmästare sköta 33 mils väg. På Borås—
Wenersborgs-banorna finnes ingen bandirektör och det går ganska bra ändå.
Jag vill nu vidröra ett , ämne, som icke finnes upptaget i den Kong!,
propositionen, nemligen Jernvägsbyggnadsstyrelsen. Redan år 1866 eller
1867 infordrade Kongl, Maj:t vederbörandes yttrade, huruvida Trafik- och
Byggnadsstyrelserna kunde sammanslås. Trafikstyrelsen svarade, att det
kunde gå för sig när nordvestra banan och sammanbindningsbanan blifvit
färdiga. Detta inträffar i år, och jag yrkar derför att få bort denna
Byggnadsstyrelse, som i fjor uppgjorde ett kostnadsförslag för en stam¬
bana, slutande med 12,044,000 R:dr och nu kommit med ett nytt kost¬
nadsförslag, enligt hvilket banan kan byggas med samma öfverbyggnad
38
Den 23 Januari, f. m.
2,356,000 R:dr billigare! Hvad ge herrarne mig' för en styrelse som gör
upp beräkningar på det sättet? Nu vill den bygga en bana i svår terräng
för 680,000 R:dr per mil, efter att förut hafva byggt hundra mil stambanor
öfver hufvud till 876,000 R:dr, och beräknat denna till omkring 820,000.
En sådan åtgärd synes mig vara det största bevis på misshushållning
med statens medel. Det är visserligen sannt, att man minskat kostnaden
för rörelsematerielen med 25,000 R:dr per mil, men då, såsom herr Civil¬
ministern sjelf anmärkt, första uppsättningen af nödig rörlig materiel å
stambana, som skall få samma trafikförmåga som förut byggda stambanor,
kräfver en utgift af 100,000 R:dr per mil, förefaller denna nedsättning
vara en märkvärdig åtgärd. Det ser ut som om man nu droge in 25,000
R:dr per mil, för att sedan kunna säga att anslaget är för litet och be¬
gära ett ökadt. Jag vill dock nu hufvudsakligen fästa mig vid de olika
kostnadsförslagen för Norra stambanan, och anser att en styrelse, som så
fyrfaldt, brutit stafven öfver sig sjelf. Slutligen vill jag upplysa, att Bygg¬
nadsstyrelsen här i Stockholm disponerar derå särskilda lokaler, och fastän
vi aldrig få se hviika -summor styrelsen kostar, kunna vi vara öfvertygade
om att de äro enorma.
Å sjunde hufvudtiteln finner jag anmärkningsvärdt, att herr Finans¬
ministern ansett, att lönen för Telegrafstyrelsens chef bör förhöjas, helst
sammanslagning af hela detta embetsverk med Poststyrelsen ifrågasatts
och tillstyrkts af denna styrelse. Detta är en ovanlig åtgärd, då vi behöfva
pruta, hushålla och spara på alla möjliga håll för att få medel för vårt
försvar.
På åttonde hufvudtitelns anslag fordras ej betydliga tillökningar,
men det är också uppenbart att frågan om elementarläroverkens omor¬
ganisation och ordnandet af folkskoleväsendet är af beskaffenhet att några
tillökningar icke torde komma i fråga.
Summan af allt hvad jag anfört är, att en regering, som vill komma
fram med så stora anslag som i Kong!. Maj:ts proposition finnas fram¬
ställda, bör uppträda som eu rikshushållare, spara i alla hänseenden och
med kraft taga ihop med indragningarne. Jag har sagt detta, icke
derför att jag är obenägen för uppoffringar för vårt försvar, men jag
vill att man gör dessa uppoffringar möjliga genom att draga in och
spara på alla håll.
Hvad nu angår sättet att anskaffa erforderliga medel, så måste jag
säga, att lån för dagliga behof är det förskräckligaste jag vet, de leda
alltid till bankrutt, såväl för staten som för den enskilde, och omtanken
om försvaret anses tyvärr i Europa komma att förblifva dagligt behof.
Jag har icke något mot en vapenskatt för ett eller två år, men icke för
tolf år, ty då blir den evig. Jag tror att, om man vidtoge de inskränk¬
ningar jag antydt och försökte göra besparingar äfven i andra hänseenden,
skulle vi komma temligen långt utan lån. Yi beslöto förra riksdagen att
upptaga ett lån på 40,000,000 R:dr; och om vi nu låna ytterligare 17,000,000
R:dr, skulle begge dessa lån, gemensamt opererande, verka menligt på vår
kredit, som nu lyckligtvis är i stigande och om hvilken vi derföre måste
vara mycket varsamma. Det skulle derjemte motverka den tendens till
nedsättning af räntan, som de två goda åren lyckligtvis medfört, och som
vi må akta oss för att afbryta. Jag föreställer mig, att en tobaksskatt
Deri 2o Januari, f. ro.
39
som man påstår icke skulle vara möjlig att påföra, då den likväl finnes
i andra länder, skulle kunna skaffa oss ett par millioner. Jag tror äfven
att en stämpelafgift på räkningar skulle vara lämplig, på samma gång
den vore nyttig såsom bidragande att motverka konsumtionskrediten.
Jag har kanske varit för vidlyftig, och ber derför om ursäkt. Jag
skall endast tillägga några få ord. Jag vill icke säsong eu föregående ta¬
lare påpeka politiska och sociala reformer, men jag vill fästa uppmärk¬
samheten på att, under det vi tänka på att skaffa medel för vårt försvar,
måste vi akta oss för att sprida missnöje i landet. Något förfärligt sorg¬
ligt är Statistiska centralbyråns uppgift om folkminskningen i vårt land.
Man tanke sig ett land med fyra millioner innevånare, hvars folkmängd
minskas det ena året med 14,000 och det andra med 22,000 menniskor!
Hvad är orsaken härtill? Emigrationen, säger byrån. Jag tror icke att
politiska och sociala reformer kunna motverka detta onda. En bidra¬
gande orsak bär varit, att pressen i årtionden predikat för folket, att allt
är så olyckligt och illa stäldt här i landet att det slutligen gått in i öro¬
nen och der sitter det qvar. Jag får dock medgifva, att den bättre pressen
upphört med dessa predikningar, men den sämre pressen fortsätter ännu
med samma språk. Vi måste emellertid göra allt för att återställa välståndet,
understödja industrien, tv äfven den har under de sednaste åren gått tillbaka,
vi måste för folket underlätta tillfällen att förvärfva, att vinna sin tarfliga
utkomst, och deremot ej tillåta att räntan stegras genom nya statslån,
särdeles för improduktiva ändamål. Mine herrar! Vi måste just i detta
ögonblick med aldra yttersta omtanke försöka att fortsätta på den bana,
hvilken två lyckliga år för oss öppnat. Vaktorn oss för detta öfverdåd,
hvilket man så ofta vill tillägga Svensken, det nemligen att då gynnsamma
förhållanden inträffa, genast rumla med fyrkarne, Låtom oss hellre se
till, huru vi kunna underlätta möjligheten för de arbetande klasserna ait
komma sig fram. De äro likväl samhällets rot.
Jag förutser att jag, för hvad jag här i dag yttrat, kommer att för¬
kättras och utskrikas. Bland annat möttes jag i fjor från regeringsbän-
ken med den invändningen att mina förslag voro glänsande, men icke
praktiska. Emellertid har det visat sig, att, af de tre förslag jag under
de tvänne sista åren framställt, jag fått rätt, hvad beträffar bestämmandet
på förhand af en plan för jernvägarnes byggande. Huru klandrade man
icke detta mitt s. k. jernvägsnät? Denna fråga blef öfverlemnad till en
komité, hvilken tillstyrker ett ännu större jernvägsnät än jag förordade,
samt i slutet af sitt betänkande upptager just detsamma som jag i. ruin
motion föreslagit. Mitt andra förslag, angående nedsättning å en million
R:dr i utgifterna för statens jernvägstrafik bär jemväl ledt till det re¬
sultat, att å nämnda utgiftspost en nedsättning å 6—700,000 R:dr egt
rum. Mitt tredje förslag rörde indragning af Styrelsen för statens jern-
vägsbyggnader; uti detta förslag har jag väl ännu ej segrat, men jag
hoppas att jag inom kort skall komma att göra det
Till sist, mine herrar, ber jag få yttra några ord om mig sjelf, ehuru
jag medgifver att det är ett dåligt ämne; men den smädelse och det för¬
tal, för hvilka jag varit utsatt, berättiga mig dertill. Tyvärr, kunna just
på vår närvarande tid tillämpas den store Romarens ord: “huc malorum
40
I)en 23 Januari, f. m.
ventum est, ut nec morbum nec remedia ferre possimus“, d. v. s. vi
hafva kommit så, långt i olyckor, att vi hvarken förmå fördraga sjukdo¬
men eller dess botemedel. Ja, mine herrar, det har verkligen kommit
derhän att, när en talare är nog djerf att öppet och oiörstäldt framställa
sina tankar, han misstankes och mötes med det inkastet: hvad vill han?
har han några nya syftemål och planer angående jern vägsbyggnader ? Nej,
mine herrar, mina jernvägar bygger jag sjelf och ämnar ej tigga Er om
stambanor.
Jag känner mycket väl min ställning som förtroendeembetsman, och
jag känner äfven att jag såsom sådan måhända anses hafva öfverskridit
gränsen, när jag vågat uppträda mot regeringen. Denna fråga kan jag
så mycket mindre undgå att beröra, som regeringen har anspråk på att
dess tjenstemän ej “göra opposition“, och jag skulle till och med vilja
åvägabringa eu reform angående de administrativa embetsmännens afsätt¬
lighet. Jag vill, för min del, icke att vi skola hafva oafsättlige civila em-
betsmän, ty de betrakta sitt embete såsom sin egendom. Derföre, om
regeringen skulle vilja framlägga ett förslag till reform i detta syfte,
skulle jag med förtjusning understödja detsamma. Så länge embetsmän-
nen äro oafsättlige, finnes ej det säkraste korrektiv emot lata tjenare och
trolldom'; långt ifrån likväl att jag vill tillvita vår aktade embetsmanna¬
corps något sådant; men jag talar om principen. Denna reform vore så
mycket mindre vådlig, som betänkligheterna och konsiderationerna vid att
afsätta eu embetsman i allt fall äro stora, hvarföre ock denna åtgärd en¬
dast i yttersta nödfall vidtages. Sjelf är jag — jag erkänner det — en
af de sämsta landshöfdingar i riket, men andra nästan lika dåliga torde
finnas. _ Har man nu någonsin sett att någon bland oss blifvit afsatt ?
Nej, mine herrar, man hyser, som sagdt, stora konsiderationer i den vä-
g®11- __ Om jag, oaktadt denna mening om embetsmännens oafsättlighet och
nödvändigheten af deras beroende af regeringen, deras pligt att stödja
henne, likväl vågat uttala min åsigt, så är det derföre att jag långt ifrån
att ämna “göra opposition1', tvärtom just i försvarsfrågan vill lemna henne
mitt svaga understöd, men ansett mig böra uttala min mening om huru
man säkrast kali nå det stora målet: fäderneslandets försvar. Eu och
annan torde anse för min pligt att efter detta mitt uppträdande nedlägga
mitt embete, men medvetandet af min goda vilja har afrådt mig derifrån.
Under 27 år har jag varit representant, blott 12 är landshöfding, pligten
i sednare hänseendet måste vika för den i det förstnämnda. Jag älskar
likväl högt detta län, inom hvilket jag nedlagt min verksammaste ålders
sträfvanden och hvars innebyggare hafva, så att säga, alltför stora inteck¬
ningar i mig. . Jag har derföre icke kunnat besluta mig för att nedlägga
den plats jag innehar; och icke heller ansett det nödvändigt, då Regerin¬
gen högst sällan skall röna motstånd från min sida. Hvad jäg vill, det
är landets väl.
Skulle nu, detta förklarande oaktadt, mitt uppträdande anses olämp¬
ligt, så underkastar jag mig följderna. Detta skall icke i ringaste grad
förändra min uppgift, som är att förorda sparsamhet i allmänhet, men
frikostighet i fråga om försvaret, att försöka betvinga lidelserna och be¬
främja enighet och sammanhållning.
Den 23 Januari, f. m.
41
Detta torde Gudi lofvad jgå mig förutan; men då jag betraktar vådorna
af den närvarande politiska ställningen i Europa och svårigheten att hos oss få,
såväl öfriga frågor, som den för närvarande vigtigaste, den om ett ändamåls¬
enligt förökande af landets försvarskrafter, på ett tillfredsställande sätt
lösta, så har jag i min ringhet vågat öppet framlägga mina åsigter, och
hoppas att ingen måtte förtänka mig denna frimodighet.
Må Gud fortfarande skydda vårt fosterland!
Herr Statsrådet Friherre Lefj onhufvud: Herr Talman! Mine
herrar! Då de föregående talarne, såsom naturligt är, till stor del sys¬
selsatt sig med den fjerde hufvudtiteln, må det tillåtas mig att angående
densamma yttra några få ord. Att i detta ögonblick ingå i detaljerna af
de summor Kongl. Maj:t under denna hufvudtitel begärt, anser jag dock
icke vara på sin plats, då dessa nästan allesammans sammanhänga med
och äro beroende af förslaget till ny organisation af landtförsvaret, och
hoppas jag således, att den egentliga diskussionen rörande dessa sifiror
måtte få anstå, till dess den Kongl. propositionen om landtförsvarets ord¬
nande till Riksdagen ankommit, hvilket sannolikt inom ett par dagar
kommer att ske. Tillåten mig derföre att nu inskränka mig till endast
några få erinringar mot de anmärkningar, som under diskussionen blindt
gjorda. Herr Grefve Sparre yttrade, att Kongl. Maj:t hade bort begära
endast de belopp, som motsvarade de alldeles oundgängliga behofven och
låta anstå med de öfriga, på det att man icke skulle behöfva upptaga
något lån, utan kunna hjelpa sig fram derförutan. Kongl. Maj:t har dock
icke begärt något annat än just det, som efter mogea pröfning befunnits
alldeles oundgängligt. Hvar och en bör inse, att dessa 17,200,000 R:dr
alldeles icke kunna sätta oss uti ett verkligt stridstillstånd, utan endast
förbereda möjligheten att öfvergå till ett sådant. Uti sitt anförande till
statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärendena uttalar derjemte krigs¬
ministern den åsigt, att det mål han närmast afser är, att hvad som nu göres
bör bilda ett helt, ett verkligt försvar, äfven om ej hvarje behof derigenom
blir fyldt. Just för att kunna vinna detta stora mål har den begärda
summan måst tagas större, än som Kongl. Maj:t ansett kunna bestridas
af statens vanliga tillgångar. Det torde icke finnas någon möjlighet att
anskaffa dessa medel på annat sätt än genom lån, i synnerhet derföre,
att de behof som skola fyllas, såsom anskaffande af kanoner, gevär, byg¬
gande af fästningar, in. m., äro särdeles trängande och således måste inom
jemförelsevis kort tid aflijelpas. Meningen är dock ingalunda så som en
talare tycktes tro, att regeringen fordrar att få husera med denna summa
efter behag; regeringens afsigt är tvärtom att för representationen fram¬
lägga ett fullständigt förslag till dess användande, och sedan detta blifvit
af riksdagen godkändt, i män af behof, under detta och nästkommande
år till ett belopp af högst sex millioner R:dr, lyfta penningarne samt
sedermera resten, allt i öfverensstämmelse med den plan som kommer att
framläggas — ingenting vidare.
Den förste talaren har bland annat fäst sig vid våra fästningsbygg-
nader och klagat öfver, att ingen sammanhängande plan vore för dem
uppgjord. En sådan plan har dock funnits allt sedan år 1819; om den
också icke nu är alldeles densamma som då, hvad ritningarne beträffar.
42
Den 23 Januari, f. m.
så är den det åtminstone, till sina grunddrag, hvar befästningarne skulle
vara belägna. Depöten i. Norrland bar visserligen icke ännu hlifvit ut¬
stakad, men dermed bar varit god tid, då dess utförande hitintills ej stått
på dagordningen.
Såväl samme talare som särskild! Herr Grefve Sparre fäste sig vid
ett par af de till byggnader begärda anslag. Den första anmärkningen
gällde anslaget till ett nytt etablissement åt Svea artilleriregemente. Frå¬
gan om uppförande af en kasern i Stockholm åt nämnda regemente ar
dock långt ifrån ny; den har stått på dagordningen ända sedan. 1856 års
riksdag, således i 15 år. Bebofvet af densamma bar ock blifvit tillräckligt
vitsordadt. Vill man hålla en trupp i ordning, vill man vidmakthålla
disciplin och sedlighet, så måste detta också hunna ske; men det är en
omöjlighet eller åtminstone förenadt med de aldra största svårigheter, då
det garnisonerade manskapet ligger fördeladt på flera olika båll, spridt
här och der. Inom regementet har också en allmän klagan öfver det nu¬
varande förhållandet låtit sig förspörja. Den andra anmärkningen rörde
anslaget till förrådsbyggnader på Carlsborg. Dertill skall jag vid ett
annat tillfälle, återkomma, och vill nu endast anmärka, att då Herr Man-
kell ansåg att detacherade fästen borde -vid denna fästning uppföras, detta
alltid ingått i planen för ifrågavarande fästningsbyggnad, ehuru de nu
icke skulle komma att ligga på samma ställe, der man 1856 ville förlägga
dem. Men detta hindrar ej att bombfria förrådshus äfven måste finnas,
och dessa äro lika nödvändiga som de detacherade fästena. Skulle nem¬
ligen fienden lyckas bemäktiga sig ett eller annat af dessa detacherade
fästen, en sak som ju måste motses såsom möjlig, och derigenom komma
i tillfälle att beskjuta sjelfva fästningen, så blir dennas motståndskraft
mycket större, om inom fästningen finnas bombfasta hvalf, som ej taga
skada af beskjutningen. Fienden tvingas då till nya kraftansträngningar
och vid försvaret vinnes tid, något som, om någonsin i krig, är värdt
mycket, i synnerhet då fråga är om en fästning, hvars besittning är af
så stor vigt som Carlsborgs för oss.
Den förste talaren yttrade sig äfven om bebofvet af en förbättrad
krigsbildning för våra officerare. Jag vill härvid endast erinra, att frågan
om ombildning af krigsläroverket vid Carlberg ingår uti den nya armé¬
organisationsplanen, såsom säkerligen anmärkaren sjelf har sig bekant.
Hvad beträffar en annan talares anmärkning mot det af Kongl. Maj:t
äskade anslaget af 150,000 R:dr till anordnande af vapenförråd för land¬
stormen, vill jag endast upplysa att det är ett misstag af honom, då han
ansett detta anslag vara afsedt för anskaffande af gevär åt denna del af
nationalbevapningen. Så är ej förhållandet, utan meningen är att det
skall användas till anskaffande af förrådshus, der landstormens gevär
kunde förvaras, såsom äfven synes deraf att summan står under titel
“byggnadsbehof11. Gevär äro ömtåliga saker och behöfva väl vårdas.
Samme talare har ock uppträdt mot anslaget till beklädnad åt bevärin-
gen. Det är dock redan sedan länge medgifvet beväringsynglingen rätt att
mot ersättning af kronan sjelf hålla sig med kläder och skodon; men icke
kan han göra det i krig, och erfarenheten visar dessutom, att denna rätt
blifvit långt ifrån allmänt begagnad.
Den 23 Januari, f. m.
43
Angående mathållningen vid garnisonsregementen ansåg Herr Grefve
Sparre, att den vore för dyr, och sökte ett bevis för detta påstående i
jemförelse!! med kostnaden för de preussiska regementenas mathållning.
Denna uppgafs af honom uppgå till 4 preussiske silbergroschen eller 86
öre om dagen, men härtill måste dock, efter hvad jag har anledning an¬
taga, läggas kostnaden för soldatens brödföda. En känd sak är också,
att mathållningen vid den preussiska arméen ,är svag och föranledt många
anmärkningar, hvilka sannolikt blifvit än högre, om ej landets allmänna
välmåga medgifva en stor del af manskapet att af egna medel bidraga
till kosthållets förbättrande. Den senaste förhöjningen i anslaget till
garnisonsregementenas mathållning tillkom på grund af anmärkningar
öfver det dåliga kosthållet, och derföre att man ville vänja manskapet från
kroglifvet. Huruvida någon nedsättning i kostnaden kan ega rum eller
icke, kan jag för min del i närvarande stund ej bedöma; det vet jag
dock, att den för sin duglighet allmänt erkände man, som har öfver-
inseenclet öfver denna del af krigsförvaltningen, gör sitt yttersta för att så
mycket som möjligt minska utgifterna för densamma. Grefve Sparre har
äfven fäst sig vid det stora antalet gevär Kong!. Maj:t föreslagit, att man
nu skulle anskaffa, och trott att en så stor mängd icke behöfdes. Såväl
han som andra talare hafva dock, i likhet med regeringen, å andra sidan
uttalat såsom sin öfvertygelse, att allt som för försvaret erfordrades borde
upptagas i beräkningen; och regeringen har äfven handlat i öfverens¬
stämmelse med denna princip, då hon nu framlagt landets behof i detta
afseende. Jag minnes ej nu, huru många gevär kunna om året tillverkas
vid våra faktorier, men jag vet, att fabrikationen kan utan särdeles stora
kostnader ökas ganska betydligt, och att de 150,000 gevären kunna på
relativt kort tid åstadkommas.
Några ord om flottan hafva äfven under diskussionen blifvit fällda.
De voro dock yttrade så i förbigående, att jag ej tror mig böra med deras
besvarande upptaga Kammarens tid.
Herr Statsrådet Bergström: Den ädle Grefven, som före mig hade
ordet, talade “de rebus variis et nonnullis aids", om åtskilliga saker och
några andra, deribland mycket om sig sjelf. Det kan derföre alldeles icke
ifrågakomma att med svar bemöta hans föredrag i dess helhet. Väl
kunde innehållet deraf gifva anledning till frågan: hvad vill han?; men
för min del ämnar jag icke ställa denna fråga, dels derföre att det vore
en indiskret fråga, dels ock derföre att jag med temlig visshet tror
mig veta hvad han vill och således icke behöfver fråga, emedan, såsom
ordspråket säger, den, som frågar efter sitt eget vett, blir icke klokare
än han är. Öfver hufvud rönte jag af den granskning, den ädle Grefven
företagit af den Kongl. propositionen, det intryck, att han mera ondgöres
öfver något, som han saknar i samma proposition, än öfver hvad som
deri förekommer.
Hvad först angår den ädle Grefvens förmenande, att “ett dussin"
tjensteman inom, Justitie-departementet kunnat och bort indragas, samt
hans klander, att så icke skett; så har han blifvit skyldig beviset, att ett
dussin tjensteman inom nämnda derpartement är umbärligt och att deras
innehafvande befattningar kunna indragas. Men äfven under antagande
44
Den 23 Januari, f. in.
att förhållandet vore sådant, vet jag icke, huru den af Grefven åsyftade
indragning skulle lagligen kunnat ske, enär ifrågavarande tjensteman inne¬
hafva fullmakter å sina befattningar; och slutligen ligger det i öppen dag,
att, äfven om den af den ädle Grefven förordade åtgärden kunnat vidtagas
och blifvit vidtagen, den icke skulle berådt synnerligen stora tillgångar
till förstärkande af vårt nationalförsvar och för visso icke gjort de för
sådant ändamål äskade anslagen öfverflödiga. För öfrigt äro, då fråga
uppstår att indraga tjenstebefattningar, meningarne ganska delade, hvilka
tjenster företrädesvis egna sig att indragas. Så finnas t, ex. ledamöter
inom denna kammare, hvilka icke, såsom den ädle Grefven, ännu kommit
att tänka på behofvet och ändamålsenligheten af att indraga ett dussin
tjenster inom Justitie-departementet, men deremot på fullkomligt god tro
förmena två dussin landshöfdingebeställningar utan skada kunna och böra
indragas. Denna åsigt är, af skäl dem jag icke nu behöfver utveckla,
icke min; men den synes mig icke byggd på svagare grunder än den
ädle Grefvens uttalade mening om obehöfligheten af ett dussin tjenste¬
befattningar inom Justitie-departementet eller, annorlunda uttryckt, Gref¬
vens mening har icke bättre stöd än omförmälda åsigt.
Emot hvad som under sjette hufvudtiteln föreslagits riktade den ädle
Grefven flera anmärkningar, hvilka det särskilt åligger mig att gendrifva.
Först tadlade han, att å en tid, då så stora anslag för försvarsväsendet
äskats, man äfven föreslagit förhöjning af landtmäteri-sekreterarens och
landtmäterifiskalens löner. Ja! det behagade honom till och med att stämpla
förslaget derom såsom “ruskigt11. För min del kan jag dock icke finna
annat, än att, om desse tjensteman löner äro för låga i förhållande till
deras tjenstebelattningars vigt och göromålens beskaffenhet, svenska statens
värdighet bjuder att låta dem rättvisa vederfaras medelst förbättrande af
lönerna; och så fattig är ej denna stat, att den icke skulle kunna på
samma tid öfva sådan rättvisa och sörja för sitt försvar. Då jag icke
kunde undgå att erkänna billigheten och befogenheten af bemälde tjenste¬
man begäran om löneförbättring, skulle jag svikit min pligt, om jag
underlåtit råda Kongl, Maj:t att till Riksdagen göra ifrågavarande fram¬
ställning. Jag älskar att tro, att densamma varder af Riksdagen bifallen;
men ehvad detta eller motsatsen inträffar, kan min öfvertygelse icke rubbas,
att jag bort i denna fråga handla som jag gjort. I sammanhang härmed
må det tillåtas mig rätta en af den ädle Grefven lemnad felaktig uppgift,
att den vid 1868 års riksdag väckta fråga, om en sådan förändring af
arbetsordningen inom rikets General-landtmäteri-kontor, att de åligganden,
som tillkomma öfveringeniören blefve på de öfrige tjenstemännen fördelade,
hvarigenom öfveringeniörs-tjensten, såsom derefter obehöflig, förmenades
kunna indragas, icke lodi till någon följd. Under den 31 December 1868
förordnade nemligen Kongl. Magt, att eu af ihgeniörstjensterna i högre
lönegraden vid General-landtmäteri-kontoret skulle vid blifvande ledighet
indragas och lönen statsverket besparas; och sedan sådan ledighet genom
nuvarande öfveringeniörens befordran inträffat, har anslaget till landt-
mäteri-staten blifvit från och med år 1870 nedsatt med 1,800 R:dr.
Vidare anmärkte den ädle Grefven, att nedsättning i anslagen till de
geologiska och ekonomiska karteverken bort vidtagas. För min del håller
jag före, att en sådan åtgärd under närvarande förhållanden vore högst
Den 23 Januari, f. m.
45
olämplig. Såsom bekant är, anhöll sistlidne Riksdag, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under ompröfning, i hvad män de topografiska, ekonomiska
och geologiska karteverken kunde med hvarandra ställas i närmare sam¬
verkan, efter hvilken plan i afseende på skalor, omfattning och utgifning
dessa karteverk framgent borde fortgå samt i hvad mån kostnaderna der¬
för måtte kunna inskränkas. Till följd af denna anhållan har Kongl.
Maj:t under den 13 Juli sistlidet år anbefallt vederbörande chefer för
nämnda karteverk äfvensom chefen för Statistiska centralbyrån att gemen¬
samt med och under ordförande af f. d. Statsrådet Thulstrup afgifva sam¬
fäld! underdånigt utlåtande i ämnet. Det hade varit önskligt, att detta
utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits, till regeringen inkommit så tidigt,
att definitiv reglering af dessa vigtiga förhållanden kunnat ske före ingån¬
gen af denna riksdag och anslags beloppen derefter lämpas. Men de sam-
fälda öfverläggningarne mellan vederbörande chefer kunde icke taga sin
början förr än långt ut på hösten, af anledning att inspektionsresor och
tillsyn å sommararbetena i orterna hindrade eu och annan af karteverkens
chefer att förr än då inställa sig i hufvudstaden. Jag hyser den vissa
förhoppning, att af de ännu pågående öfverläggningarne i ämnet skall
framgå ett godt resultat, ledande till besparing antingen medelst nedsätt¬
ning i anslagen eller genom åstadkommande af eu större arbetsprodukt.
Det senare är hvad jag helst önskar med afseende å bristen i vårt land
af ett fullständigt geografiskt karteverk och af säkra data i afseende på
areal och annat sådant, af hvilka data statistiken har stort behof.
Äfven denna gång har det sätt, hvarpå förvaltningen af statens jern-
vägstrafik skötes, utgjort föremål för den ädle Grefvens bittra klander. Han
påstod sig hafva i utgifterna för nämnda förvaltning yrkat minskning af
En million riksdaler. Deraf hade han fått 700,000 riksdaler. Finge han nu
de felande 300,000 riksdalerna, hvilka han måste hafva, så ville han tiga. För¬
modligen hafva förberedelserna till det långa och innehållsrika anförande,
hvartill lag nyss uppmärksamt lyssnade, hindrat honom att taga kännedom
om innehållet af Trafikstyrelsens nyligen afgifna berättelse för år 1869.
Hade han haft tid att genomläsa eller åtminstone genombläddra denna
berättelse, skulle han deraf inhemta!, att han, hvad angår år 1869, redan
fått de 300,000 riksdalernas besparing, som han begärt, ja, ganska betydligt
derutöfver. Berättelsen, pag. 7, upplyser nemligen, att den verkliga kostna¬
den för drift och underhåll under år 1869 understigit den beräknade med
446,191 R:dr 11 öre eller med icke mindre än 146,191 R:dr 11 öre ut¬
öfver hvad Grofven påyrkat. Och får jag härvid särskild! betona, att den
i berättelsen åsyftade beräkning af utgifterna för drift och underhåll un¬
der år 1869 icke är den mera än ett år i förväg approximativt uppgjorda
och för 1868 års Riksdag framlagda kalkulation, utan förekommer i den
vid början af året 1869 af Kongl. Maj:t fastställda specifika omkostnads-
stat, hvilken för drift och underhåll;’ upptager en summa af 4,076,749
R:dr, den der dock, till följd af en från och med år 1869 vidtagen för¬
ändring i bokföringssättet för statens jernvägstrafik, bör reduceras till
3,909,586 R:dr 14 öre. Skilnaden emellan sistnämnda belopp och de
verkliga utgifterna, 3,463,395 R:dr 3 öre, utgör just den åt Trafikstyrelsen
åstadkomna, men af den ädle Grefven förbisedda besparingen af 446,191
R:dr 11 öre.
46
Den 23 Januari, f. m.
De mera speciela anmärkningarne mot Trafikstyrelsens organisation
och stat, deribland den vanliga som åter dykt upp, eller att byråchefs¬
befattningen är öfverflödig, enär särskild sekreterare finnes, anser jag icke
lämpligt att för närvarande besvara. Dermed kan anstå, till dess frågan
om regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, efter det
Stats-utskottet afgifvit sitt betänkande i ämnet, ånyo förekommer till be¬
handling i Kammaren, förutsatt nemligen att samma anmärkningar ånyo
låta höra af sig.
Vidare kan jag icke underlåta att med några ord taga Styrelsen öf¬
ver statens jernvägsbyggnader i försvar mot den stränga förkastelsedom,
den ädle Grefven behagat öfver densamma uttala, med anledning deraf att
de af styrelsen utförda nya utstakningar och undersökningar af jernvägs-
liifien från Upsala till Storvik iedt till en betydligt lägre kostnadssumma,
än den vid sistlidne riksdag framlagda beräkningen gåfve vid handen. Först
och främst förhåller det sig icke så, att den nyutstakade linien är lika
bra som den gamla. Tvärtom företer den nya linien skarpare krökningar
och en mera bruten längdprofil än den gamla; likasom den äfven i andra
afseenden är den gamla underlägsen. Derom hade den ädle Grefven icke
bort vara okunnig, enär dessa förhållanden äro till fullo utredda och fram¬
hållna uti de särskilda bilagor, som åtfölja den Kongl. propositionen. Den
vid sistlidne riksdag framlagda beräkningen af kostnaderna för anläggning
af norra stambanan från Upsala till Storvik grundade sig till större del
på undersökningar, anställda dels 1866 och dels ännu tidigare eller år
1858. Fn hvar vet, att den första ytliga undersökningen af eu jernvägs-
linie icke kan utföras så, att man ju icke vid en senare, mera detaljerad
undersökning kan finna en lämpligare sträckning. Enahanda förhållande,
som Grefven klandrat, beträffande norra stambanan, har äfven inträffat å
östra stambanan, hvad angår sträckningen från Norrköping till Linköping.
Enligt den äldre utstakning^ skulle jernbanan kommit att delvis genomgå,
kärr- och mosstrakter. Den under sistlidet år anställda detaljerade un¬
dersökning, som föregått uppgörandet af arbetsplan för innevarande år, har
framställt en i alla afseenden lämpligare linie, hvilken också blifvit af
Kongl. Maj:t fastställd.
Bland annat, som Grefven likt och olikt framhöll i sitt föredrag, yt¬
trade han äfven den åsigt, att embetsmål! borde vara afsättliga, hvaraf
skulle rönas den välgörande verkan att de icke blefve frondörer. Utan
att förneka, det förhållandena i afseende på embetsmännens ställning möj¬
ligen kunna tåla någon förändring, vill jag icke nu närmare inlåta mig
på detta för förevarande öfverläggning främmande ämne. Jag tillåter mig
endast den anmärkning, att embetsmäns afsättlighet icke gör till fyllest för
att förekomma utbildande af frondörer.
Herr Hedin. Herr Talman! Då jag anhåller att få med några ord
ledsaga statsverkspropositionen på dess väg till Stats-utskottet, har jag det
nöjet att anknyta dem till hvad den ärade representanten från Weners-
borg anfört. Visserligen kan jag ej åtaga mig att uppehålla munterheten
vid det gradtal, dit han bragt den, men i stället skall jag naturligtvis ej
tala ett ord om mig sjelf. Det är ej för att inlåta mig på enskildheter
i de föreslagna utgifterna, jag bedt om ordet. Endast ett par allmänna
Den 23 Januari, f. m.
47
anmärkningar cm regeringens budgetförslag vill jag ej tillbakahålla, nem¬
ligen att man ej utan öfverraskning funnit, att regeringen, då hon går
att uppfordra folket till storartade kraftansträngningar för, hvad man
med rätta kallat, den stora fosterländska frågans lösning, hvarken ansett
sig böra ur sitt utgiftsförslag utesluta nya anslagsfordringar, som icke äro
af någon trängande vigt, ej heller försökt att genom indragningar å gamla
utgiftsposter bereda tillgång till någon del af de oerhörda summor, som
till försvarsverkets iståndsättande kräfvas.
I förr a hänseendet ådrager det sig synnerlig uppmärksamhet, att man,
utöfver behofvet för redan beslutna stambanors fortsättning, äfven äskat
betydliga medel till understödjande af enskilda jernvägsföretag, hvilket
tilläfventyrs denna gång så mycket mindre bort ifrågakomma, som det —
oafsedt den finansiela sidan af saken — för försvarsfrågans lyckosamma
behandling å riksdagen väl kunde behöfvas, att man i största möjliga
måtto undveke jern vägsstrider nas välbekanta inflytelser. — Kongl. Maj:ts
välvilliga erbjudande att åtaga sig allena skiljedomen mellan de täflande
jernvägsintressena torde väl nemligen på förhand kunna räknas till de
fromma önskningarnes antal.
I senare afseende! åter, eller hvad angår indragningar å gamla ut¬
giftsposter, så är det ej blott min mening, att åtminstone på ett par huf-
vudtitlar minskning bort föreslås, nemligen å den första och tredje. Vid¬
kommande den både onyttiga och löjliga humbug, hvartill en stor del af
anslagen å tredje hufvudtiteln åtgår, får jag inom kort yttra mig i sär¬
skild motion rörande detta ämne. Om den första ett par ord. Man
frågar sig hvarför — när eljest alla landets innebyggare behöfva underkasta
sig betydliga nya bördor för försvaret; hvilket de ock säkerligen med
glädje skola göra, derest de äro förvissade om klok användning — man
frågar sig, säger jag, hvarför då konungen och det kungliga huset allena
skola anses fritagna från denna medborgerliga pligt. Man frågar sig, om
sålunda det intresse, som kräfver de nya uppoffringar ne, väl är ett in¬
tresse för daglönaren, men ej för innehafvaren af ett furstligt apanage;
att sä skulle förhålla sig, bär man så mycket svårare att fatta, som det
väl ändock, uppriktigt att tala, måste erkännas, att ett folk lättare kan
umbära ett kungligt hus än tvärtom. Man frågar sig, med ett ord, om
den mycket omtalade och besjungna solidariteten mellan ett folk och dess
dynasti, detta att “dela ljuft och ledt“, endast är ett historiskt minne
af någonting som varit, men nu ej får tagas mera -på allvar än andra
poetiska högtidsfraser.
Men, som redan är sagdt, min afsigt är ej att ingå på budgetens en¬
skildheter. I stället önskade jag begagna detta tillfälle till några betrak¬
telser af allmännare syfte. Sådant har redan blifv.it praxis och, skulle
jag tro, af goda skäl: både regering och Riksdag äro så fördjupade i de¬
taljer, att man ej å någondera sidan torde hafva anledning att försumma
ett tjenligt tillfälle att från enskildheterna någon gång återgå till en blick
på det hela af vår politik och vårt samhällslif. Dertill torde vara så
mycket mera skäl, som ett annat tillfälle, hvilket kunde formelt synas
mera passande, nemligen behandlingen af Konstitutions-utskottets decharge¬
betänkande, vanligen — och detta måhända äfven af andra skäl än blotta
frånvaron af anmärkningsanledniugar — föga erbjuder reela uppslag till
48
Den 23 Januari, f. m.
en förhandling, motsvarande andra parlamenters adressdebatt. Jag kan
för öfrigt från dagens förhandlingar till stöd åberopa det föredöme, som
gifvits af representanten från Wenersborg, som anställt undersökningar
rörande luftens beskaffenhet i Riksdagens kamrar. Då han beklagligtvis,
ehuru dertill vida mer befogad än jag, ej ansett sig böra utsträcka sin
undersökning till luften i en tredje kammare, nemligen den kungliga råds¬
kammaren, heder jag att få fortsätta, der lian, i min tanke för tidigt, af-
bröt sina betraktelser.
Mer än någonsin torde i detta ögonblick, under intrycket af tidshän-
delserna, den önskan synas befogad att vinna klarhet öfver den ledande
tanken i regeringens politik samt, i den mån man dertill må kunna an¬
ses berättigad, uttala folkets stämning, dess åsigter, farhågor och förhopp¬
ningar. Få lära minnas någon tidpunkt, då i vårt land regering och
representation mött hvarandra under så allvarsfulla förhållanden. Sedan
ett hälft år tillbaka uppföres i bjertat af vår verldsdel en tragedi, som,
om någonsin någon, bör hafva uppfyllt det ändamål, som den gamle filo¬
sofen angaf såsom det diktade sorgespelets uppgift, att nemligen rena
åskådarens känslor genom medlidande och förfäran. Att den rastlöst fort¬
gående odling, öfver hvilken vår samtid är stolt, ej i sig innesluter äfven
ett framåtskridande i internationell rättstillstånd och folkens förbrödring;
att eröfringslystnaden lefver vid lika kraft i vårt sekel som för århun¬
draden sedan; att traktaters helgd numera är ett tomt ord, och det stöd,
de fordom egde i den europeiska jemnvigtsprincipen, förmultnat; att de
små folken ej ega något annat värn att förlita sig till än sin egen kraft
och den, de i sammanslutningen med sina fränder kunna vinna, det är
den lärdom, skrifven med eld och blod, som händelserna påtvinga oss,
och det är icke i det trygga medvetandet att hafva gjort hvad vi bort,
som vi förnimma denna varning.
Jag skulle mycket misstaga mig, och jag skulle mycket beklaga, om
ej nutidshändelserna hos de politiskt tänkande i vårt land någorlunda all¬
mänt framkallat eller befastat insigten om vigten af eu verkligt ledande
regering. För egen del långt före detta öfvertygad om, att en regerings
rätta uppgift är att ledande gå i spetsen för representationens och folkets
arbete, kan jag ej annat tro, än att man under tider som dessa måste all¬
mänt behjerta vigten af enhet, sammanhållning och kraft i hela det of¬
fentliga lifvet och på samma gång inse, att detta ej kan vinnas, med min¬
dre regeringen från en mera passisr och afvaktande hållning öfvergår till
att sjelf gripa en god del af de initiativer, som nu tyckas vara helt och
hållet öfverlåtna åt representationen, men som der framkomma stundom
för litet iörberedda, alltid i en sådan mängd samtidigt att de liksom trän¬
ga ihjäl hvarandra, och dessutom, genom sjelfva bristen på samverkan
mellan representationen och dess afdelnlngar å ena samt vederbörande mi¬
nistrar å andra sidan, ibland trots bästa bemödande liksom på förhand
dömda att förolyckas. Utan detta kan ej undvikas, att mycket arbete går
förloradt, och denna resultatlöshet återverkar förlamande på sinnena. Med
några exempel må det sagda förtydligas.
Det torde ej vara något öfverdrifvet uttryck, om jag säger, att man
haft rätt att af regeringen vänta ett initiativ till ordnande af vår dissen-
terlagstiftning, som är i sitt nuvarande skick en olycka för många svenske
Den 23 Januari, f. m.
49
medborgare och en skam för vårt land. Riksdagen har i detta ärende
gjort hvad den förmått: jag erinrar om skrifvelsen af den 13 Maj 1869 med
en af Riksdagen antagen författning angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning. Att Kongl. Maj:t, efter inhemtande af Högsta
domstolens yttrande, den 16 November samma år förklarade detta förslag
höra förfalla, kan — i betraktande af det intresse för en reform i detta
syfte, som åtminstone tvänne af konungens dåvarande rådgifvare vid ären¬
dets behandling i Riksdagen tillkännagåfvo — svårligen antagas innebära
ett ogillande af sjelfva tendensen eller ett underkännande af behofvet.
Man hade derför väntat från regeringen ett nytt förslag, deri de stöteste¬
nar vore uudvikna, som hindrat den af Riksdagen utarbetade lagens stad¬
fästelse; men man har väntat förgäfves, och trontalet för några dagar se¬
dan gifver ej anledning att hoppas på denna berättigade önskans upp¬
fyllelse.
Vidare har man tyckt sig finna, att de många och rätt dyra komi-
téer, som tillsättas för att liksom undangöra grofarbetet och sålunda lätta
den af löpande ärenden alltför mycket öfverhopade regeringens verksamhet,
nog mycket få fungera såsom ett slags officiela begrafningsbyråer, dit det
ena ärendet efter det andra hänvisas, för att invaggas i hvila, ju lång¬
varigare desto bättre. Måhända kunde, åtminstone i vissa fall, såväl ko-
mitéernas arbete som detta nog långt drifua så kallade “vederbörandes
hörande" inskränkas, båda inom något mindre tidrymder, det senare äf¬
ven i annat afseende inom trängre gränser; och säkerligen är det önsk¬
värd!, såvida icke förtroendet till hela komité-väsendet skall upphöra, att
ej de färdiga komité-arbetena under åratal glömmas bort. *
Huruledes vigtiga frågor, hvarpå Riksdagen fäst Kongl. Maj:ts upp¬
märksamhet, få för långliga tider somna in, kan hvar och en inhemta af
de Justitie-ombudsmannens berättelser åtföljande förteckningar. “Ärendet
har", så lyder det stående uttrycket, "ej sedan sist afgifna förteckning
undergått vidare behandling." Det är liksom en vallmodoft strömmade
en till mötes, när man hör denna bekännelse gång efter annan upprepas
om ärende:!, som för 10 å 12 år, kanske längre tid, sedan bragts å bane
genom skrivelser från Riksdagen.
Man anför ofta, såsom förklaringsgrund för regeringens initiativlöshet,
det öfverväldigande bestyret med löpande ärenden. Det borde derför
kunna förutsättas, att hon sjelf skulle finnas benägen att göra sig af med
onödiga, men tidsödande bestyr, men det ser ej så ut. Såsom karakter¬
istiskt i detta hänseende ber jag att få påminna om ett Lag-utskottets
yttrande vid sistlidne riksdag. I denna Kammare väcktes motion om så¬
dan förändring i Giftermålsbalkens 2 Kap. 5 och 6 §§, att efterlefvande
make må, utan att söka Kongl. Maj:ts tillstånd, få ingå äktenskap med
någon af den aflidna makans syskon eller dermed likställig slägtled. All¬
denstund regeringen aldrig förvägrar sådant tillstånd, då hennes pröfnings-
rätt sålunda är en med tidspillan förenad onödig formalitet, skulle man
väntat Lag-utskottets oförbehållsamma bifall, men Utskottet visste bättre.
Det afstyrkte motionen på den grund, att Kongl. Maj:t redan afslagit
tvänne enahanda framställningar från Riksdagen, senast år 1868, och att
det ej vore antagligt att en förnyad framställning skulle röna bättre öde.
Denna sak företer ett exempel på ringa benägenhet hos regeringen att,
Rilcsd. Prof. 1871. 2 A/d. 1 Band. 4
50
Den 2.3 Januari, f. m.
äfven när så utan någon tänkbar olägenhet ske kan, minska antalet af
dessa småbestyr, hvilka eljest med beklagande anföras såsom hinder mot
stora reform-initiativer.
I förbigående må vara tillåtet att anmärka, att en regering, som icke
är böjd för rent politiska reformer, t. ex. valrättens utsträckning, skulle
stärka sin egen ställning gent emot dylika reformyrkanden, som hon ej vill
bifalla, genom ett kraftigt främjande af förbättringar inom den allmänna
lagstiftningen och lagskipningen. Man må hysa huru radikala politiska
åsigter som helst, man må vara än så mycket öfvertygad — och jag för
min ringa del är det — att en utvidgning af den politiska rösträtten är
i princip rättvis, in praxi ej skall medföra några vådor, utan verkliga, om
just icke storartade fördelar; att den följaktligen äfven är klok och der¬
för bör, hellre i god tid och villigt än ovilligt och sent, medgifvas; så kan
man likväl ej ärligt förneka, att för eu stor del af dem, som rösträttens
utsträckning afser, åtskilliga andra samhälleliga förmåner äro af ännu
större värde än rösträtten vid riksdagsmannaval, och bland dessa nämner
jag utan tvekan framför allt eu större inflytelse, genom eu någorlunda
mensklig rösträtt, å kommunens angelägenheter, samt sådana förändringar
i lagstiftning ocli lagskipning, som betrygga en verklig likhet inför lagen,
i hvilket senare afseende vår polislagstiftning och polislagskipning, förete¬
ende en maktfullkomlighet och tilltag, sådana att Kongl. Maj:t i Stats¬
rådet visserligen aldrig skulle tillåta sig någonting dylikt, förtjena den all¬
varsammaste uppmärksamhet. Härmed är antyclt, hvarför äfven en radi¬
kal reformpolitiks varmaste vänner kunna önska att se äfven en för po¬
litiska reformer icke benägen regering intaga en kraftigt ledande ställning.
Härmed är äfven antyd t, på hvad sätt hon dertill kan blifva i stånd: det
sker ej genom bleklagda nej till politiska reformyrkanden, utan genom
kraftigt främjande af icke-politiska reformer.
Med denna tanke för ögonen — behofvet af en kraftigt ledande, en
i spetsen raskt framgående, eu initiativernas regering —- ställer jag till mig
sjelf den frågan, om en sådan gifver sig till känna i det program, hvaraf
vi uti trontalet fått en kort text och i statsverkspropositionen början till
en kommentar. Om jag ej kan utan vilkor besvara denna fråga med ja,
så beböfver jag endast med åberopande af ett enda faktum bland flera
förklara min tvekan. Jag nödgas påminna om — hvad visserligen ingen
här kan hafva glömt ■— en bittert sorglig episod från förra sommaren,
för hvilken Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena när¬
mast här det ansvar, som jag vågar hoppas att han sjelf ej finner lätt.
Jag ber om öfverseende, derest mina ord skulle synas såra någon förment
diplomatisk anständighets fordringar; dock vågar jag antaga, att ej många på
detta rum äro så anständiga, att de ej tåla vid att se sanningen naken.
Denna sanning, korteligen uttryckt, är den att vårt land ådragits en
svår förödmjukelse. En svensk tidning, i hvilken officiela underrättelser
offentliggöras, men som i öfrig! har en af regeringen oberoende ställning,
hade i hofsamma ordalag påpekat motsägelsen mellan den af preussarne
med deras konung i spetsen officiel bekiinda kristlighet och humanitet
och ett krigföringssätt, som i sanning är egnadt att väcka tvifvel, huru¬
vida civilisationens framsteg är en verklighet eller ett bedrägligt sken.
Allt hvad den ifrågavarande tidningen, i sin icke-officiela afdelning, yttrat,
Den 23 Januari, f. m.
51
var egentligen blott ett framhållande af ett ostridigt faktum, på sin höjd
kan .man säga, att orden inneburo ett moderat uttryck af den svenska
allmänhetens upprörda rättskänsla. När icke dess mindre tidningens yt¬
trande väckte anstöt i Berlin, vill jag ej bestrida lämpligheten af en för¬
klaring, på diplomatisk väg, af samma innehåll som den i Posttidningen
för den 12 September — en förklaring, som ådagalade bladets ställning
till regeringen och regeringens fullkomliga ansvarsfrihet för allt hvad bla¬
det i sin icke-officiella afdelning yttrar. Men herr utrikesministern har
ansett det med landets ära förenligt att genom vårt sändebud i Berlin
framföra ursäkter för någonting som för det första ej kommer regeringen
vid och som för det andra icke innebär någonting klandervärd^, såvida
eljest en hederlig menniska eger rätt att uttala sitt ogillande af i Gucfs
namn begångna skändligheter. I herr Dues till Norddeutsche allgemeine
Zeitung för den 18 September insända artikel karakteriseras detta Posttidnin¬
gens uttalande, som endast kan lända bladet till heder, såsom “opassande", der
förklaras att svenska regeringen “med beklagande'1 sett tidningen uppträda så
som den gjort, och der meddelas slutligen, att svensk-norska utrikesministern
har fö? afsigt att åstadkomma Posttidnings-privilegiets “upphäfvande*.
Hafva vi sålunda kommit derhän, att vår regering rörande tillämnade inre
svenska regeringsåtgärder, skall i främsta rummet meddela sig med veder¬
börande i Berlin? Ehuru jag har dessa ord framför ögonen, är jag ibland
frestad att tro, att de icke stå der. Väl har jag hört den förklaringen,
att herr utrikesministern icke till herr Due meddelat sina planer rörande
Posttidningen i akt och mening, att det skulle förkunnas i Berlin; för¬
klaringen förefaller orimlig derför, att man ej förstår, hvartill ett sådant
meddelande till herr Due skulle tjena, derest lian ej deraf skulle göra
något bruk. Men antagom att den är riktig, så är det lika litet begrip¬
ligt, hvarför ej en minister rapellerats, som så illa utför sin regerings
befallningar.
flen- Talman! Jag är öfvertygad om, att värt folk både vill och
kan försvara sig; det bär tydligen numera vaknat till besinning af hvad
dess frid tillhörer. Men skall något kunna göra det vacklande i denna
föresats, sa är det visserligen ett förfärande sådant som herr utrikesmini¬
sterns, åtminstone så länge det ser ut, som om regeringen i öfrigt här¬
utinnan vore med honom solidarisk. Man blir osäker om trontalets mening,
tviflande om gagnet af de uppoffringar, landet uppfordras att underkasta
sig, när man ser landets ära sättas på spel, på sätt som nyligen skett.
Detta är ej den hållning hos regeringen, som vore egnad att ingifva fol¬
ket förtroende och göra det benäget att äfven med de största offer och
ansträngningar värna sitt nationela sjelfbestånd. Må man ej bär komma
med fåfänglig! tal om den diplomatiska courtoisiens fordringar. Eller
skall val, när snart sagd! alla andra kapitel i folkrätten äro upphäfva,
endast det om comitas gentimn ej blott stå qvar, utan äfven utsträckas
derhän, att höflighet från vår sida skall förenas med sjelfförnedring? Det
har blifvit sagclt, att under Gustaf IV Adolf “ingen understöd sig att
skratta i hans närvaro, snart sagdt under hans regering-. Det förmärs ej
hvari risken bestod. Förmodligen var den något lindrigare än hvad sagan
förtäljer om den mediske konungen Dejokes’ hofceremoniel, som med dö¬
den straffade hvem som djerfdes spotta eller le i högstdensammes åsyn.
52
Den 23 Januari, f. m.
Detta bistra allvar gällde dock endast de begge konungarnes egna under-
såter; men nu säger man oss att, om vi röja vämjelse vid oerhörda skänd¬
ligheter eller löje vid den nimbus af gudsnådlighet, i hvilka dessa skänd¬
ligheters upphofsmän insvepa sig, då skall vår regering skynda att i Ber¬
lin ursäkta det naturliga och hederliga uttrycket al våra sunda mensk-
liga känslor. Hvad är det då vi böra rusta oss att försvara, hvad skola
vi kämpa för?
Jag är ej ensam i min tvekan, huru den handling, hvars sorgliga
minne jag nödgats upplifva, och den energi, hvaraf man i trontalet velat
finna ett uttryck, skola förenas. Och hos många skall denna tvekan
stanna qvar, så länge herr utrikesministern stannar qvar på sin plats i
Konungens råd. Desse månges mening är, att vårt lands värdighet också
är ett bland vårt lands sanna iutressen.
Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve Wacht-
meister: Herr Talman! Mine Herrar! Under det olyckliga krig, som
sedan medlet af förra sommaren fortgått mellan två åt Europas mäktigaste
nationer har den svenska pressen, med den yttrandefrihet som alltid ut¬
gjort en af svenska folkets heligaste rättigheter, fritt uttalat sina tankar
om kriget och om hvad den dervid funnit klandervärdt. Ingen bör väl
kunna förebrå Kongl. Maj:ts regering att hafva i ringaste män sökt gorå
intrång i denna fria yttranderätt, eller att äfven i sådana fall, der öm¬
tåliga förhållanden kunnat dertill föranleda, hafva emot densamma anställt
klagomål. Man är äfven skyldig Frankrikes och Preussens representanter
härstädes den rättvisa, att de, oaktadt i den fria pressen yttranden esom¬
oftast varit synliga, hvilka måste hafva varit obehagliga såväl för Frans¬
männens f. d. kejsare som äfven för Preussens konung, icke uppmanat
svenska regeringen att, med den rätt tryckfrihetslagen erbjuder, emot
denna press anställa åtal. Men på samma gång full frihet lemnats åt den
öfriga pressen att yttra sig på det sätt, densamma funnit lämpligast, kan
det ej billigtvis fordras, att samma frihet i lika hög grad skolat lemnas
den officiela tidning, som är regeringens organ och inför utlandet gäller
såsom sådan. Låt vara att denna tidning eger äfven en icke officiel af¬
delning och att, för hvad deri förekommit, regeringen icke kunnat göras
ansvarig. Denna hypotes kan låta säga sig. då fråga endast är om våra
egna inre angelägenheter, men att anföra sådant gent emot en utländsk
makt eller en främmande suverän, som ansågs halva blifvit i denna tid¬
ning förnärmad, det vore en sofism, hvars framförande jag icke skulle
vilja åtaga mig. Att förebära det regeringen icke skulle kunna afhålla
eller hindra en tidning, som, genom att hafva en officiel afdelning bär en
officiel prägel och dessutom åtnjuter anslag af regeringen, Irån att yttra
sådant, som kunde af en utländsk regering uppfattas såsom för densamma
förklenande, det vore, för att begagna ett af den siste ärade talaren nytt-
jadt uttryck, en “humbug", hvarmed jag för min de! icke skulle vilja
framkomma inför något kabinett i verlden. Jag anser deremot de enklaste
begrepp om internationel höflighet kräfva att, då i eu officiel tidning förekom¬
mit yttranden sådana som de ifrågavarande, dem en främmande suverän funnit
för sig förnärmande, den man som har sig uppdraget att underhålla det
goda förståndet mellan de förenade rikena och främmande makter härut-
Den 23 Januari, f. m.
53
tala sitt missbilligande deraf, äfven om den förnärmade suveränen icke
varit någon annan än fursten af Monaco. Då klagomål från den preus¬
siska regeringen ingått deröfver, att i den tidning, som vore att anse såsom
svenska regeringens officiela organ, influtit yttranden, som varit för preus¬
siska suveränen förnärmande, har jag, såsom den der har mig anförtrodd
ledningen af de förenade rikenas förhållanden till främmande makter, så¬
ledes ansett såsom min pligt dels att beklaga att sådana yttranden in¬
flutit i den ifrågavarande tidningens icke officiela afdelning, dels att med¬
dela upplysning om det förhållande, hvari regeringen och tidningen stodo
till hvarandra och i hvad män densamma kunde anses såsom en regerin¬
gens organ; hvarjemte jag, inseende, att den ställning regeringen och tid¬
ningen intagit till hvarandra, icke kunde framgent ega bestånd utan men
för de förenade rikenas förhållande till främmande makter, tillkännagifvit,
att det vore min afsigt att hos regeringen göra hemställan derom, att
eu förändring i detta hänseende måtte åvägabringas. Tvänne sätt; funnos
för att åstadkomma eu sådan förändring. Det ena att den ifrågavarande
tidningens privilegium öfver flyttades på en annan tidning, och det andra
att tidningen gjordes till en uteslutande officiel tidning, för hvars hela
innehåll regeringen bure ansvaret. Regeringen har ansett den sednare
utvägen vara den riktigaste och derföre beslutat sig för densamma. Den
föregående talaren har yttrat, att ansvaret för den af honom klandrade
åtgärden borde kännas tungt för utrikesministern. Jag erkänner, att an¬
svaret, om sådant bör finnas, drabbar mig ensam, icke de förenade rike¬
nas minister i Berlin; ty det är jag, som på eget bevåg har vidtagit den
anmärkta åtgärden och sedermera underställt densamma regeringens be-
pröfvande för att derå erhålla dess sanktion. Jag hyser den förhoppning,
att hvad jag i denna fråga nu yttrat må anses tillfyllestgörande.
Herr Påla åder: Herr Talman! mine Herrar! Det är uteslutande
med anledning af hvad i Kong!. Maj:ts proposition rörer femte hufvud-
titeln, som jag ansett mig höra begära ordet, för att fästa Stats-Utskottets
och äfven Kammarens uppmärksamhet vid några, enligt mitt förmenande,
synnerligen tänkvärda omständigheter. Jag har ansett mig desto mera
böra göra detta, som jag, på grund af det för hvarje dag allt mer och
mer hopplösa tillstånd, hvari vårt sjöförsvar befinner sig, kommer att så¬
som motionär ånyo besvära Riksdagen. Hvad som vid genomläsandet af
den Kongl. propositionen angående statsverkets tillstånd och behof först
och främst på mig gjort ett smärtsamt intryck, är den bristande uppfatt¬
ning af ett sjöförsvars vigt och värde för vårt land, som deraf framgår,
och som bland annat funnit ett uttryck deruti, att då man i fjerde huf¬
vud titelns ordinarie anslag begärt en förhöjning af mer än eu och en half
million R:dr om året samt eu tillökning i den indelta stammen af 2,322
rusthåll och rotar, har man deremot ansett sig kunna föreslå Riksdagen
att nedsätta femte hufvudtitelns ordinarie anslag med tvänne belopp å
tillsammans 304,394 R:dr 35 öre, och derjemte att från sjöförsvaret utan
någon ersättning skilja 2,322 rotar och rusthåll; d. v. s. man har ansett
sig kunna af sjöförsvarets ordinarie tillgångar undvara öfver en half mil¬
lion R:dr om året, och det under dessa kritiska tider! Jag anhåller att
få fästa uppmärksamheten derå, att mitt klander icke afser den omstän-
54
Den 23 Januari, f. m.
digheteu, att landtförsvaret tagit dessa anslag i anspråk, utan endast den
omständighet, att anslagen fråntagits sjöförsvaret, som fortfarande är i be¬
hof af desamma för sin utveckling, och man bör noga märka att hvad
landtförsvaret — likasom sjöförsvaret — behöfver, är icke marinregementet,
båtsmansbeklädnadsanslaget och rotarne, utan anslagen och prestationernas
kostnad. Enligt min uppfattning måste slutsumman af det ordinarie an¬
slaget till sjöförsvaret i dess helhet alltid anses såsom ett uttryck, dels
af hvad Ivongl. Maj:t ansett för sådant ändamål under normala förhållanden
oundgängligen erfordras, och dels af hvad Riksdagen ansett sig kunna och
vilja för ändamålet afse. Fördelningen, återigen, af anslagen under huf-
vudtiteln, måste alltid rätta sig efter tidsförhållandena, samt alltså äfven
särskild! vara att anse såsom ett uttryck af den persons åsigter, hvilken
innehar chefskapet för Sjöförsvars-departementet. Vid sådant förhållande
är det, enligt mitt förmenande, ganska betecknande, att man ansett sig
kunna bibehålla det ordinarie nybyggnadsanslaget vid dess förra belopp
af 162,000 Rall-, hvilket belopp alltså torde få anses utgöra den summa,
som chefen för Sjöförsvars-departementet anser under normala förhållanden
vara för sjöförsvarets materiel^ vidmakthållande erforderlig; och dock har
samme chef i bilagan till den Kongl. propositionen framkastat denåsigten,
att fyra eller fem snabbgående ångkorvetter erfordras såsom en del af
vårt sjöförsvar. Hållandet af dessa fartyg allenast skulle kräfva närmare
500,000 R:dr om året i nybyggnad sanslag. Jag skulle icke hafva tagit
Kammarens tid i anspråk för detta ämne, om detsamma icke, enligt min
åsigt, vore af aldra största lågt för vårt land. Man tyckes helt och hållet
hafva förbisett såväl värdet af vårt insulära läge som betydelsen af den
riktning sjökrigsväsendet under senare tider tagit: Förr vägde personalen
tyngst i marinbudgetens vågskål, nu deremot är det materielen. Hvad
som kan inbesparas på anslagen för personalen måste derföre läggas till
anslagen för materielen.
Man talar om de stora anslag, som skulle behöfvas för att åstadkom¬
ma ett kraftigt sjöförsvar, men man glömmer de stora tillgångar sjöför¬
svaret eget'. Låtom oss anställa en jemförelse med våra grannländer
Norge och Danmark. Norges -•Somilitrere korps" — den enda stamtrupp
norska marinen eger — räknar 342 man, underofficerare och manskap;
norska marinens officerskorps utgöres af 84 personel’. Danska marinens
fasta personal eller stam utgöres af “artillerikorpset“ och “matroskorpset®
hvilka tillsammans räkna 234 man, nemligen underofficerare och korporaler.
Danska marinens officersporsonal räknade sistlidna år 103 personer för¬
utom 15 reservlöjtnanter. Yår egen marins fasta personal deremot räknar
220 underofficerare samt 6,426 man matroser, kanonier, skeppsgossar
och båtsmän. I dessa siffertal torde till någon del böra sökas förklarin¬
gen dertill, att Norge, med 2,600,000 riksdaler mindre i årligt anslag för
sjöförsvaret än vi — hvarvid jag ansett båtsmanshållets i riksstaten
icke synliga kostnad motsvaras af hvad från femte hufvudtiteln utgår för
handeln — kunnat åstadkomma eu marin så stark, att, i händelse den
norska flottan nu skickades att sammandrabba med den svenska, den
senare otvifvelaktigt skulle blifva af den förra skjuten i sank.
Den 23 Januari, f. m.
55
Hvad jag nu anfört utgör ett bevis på, att vårt sjöförsvar icke upp¬
fyller de anspråk, man eger rätt att derå ställa, med afseende å den
riktning, denna art af försvar på senare tider erhållit; och dock tror
jag att, om denna riktning rätt beaktades, Gustaf den stores yttrande än
en gång kunde blifva eu sanning: eller att det skulle blifva fienden svårt
öfver Östersjön att hoppa. Då man ej har rätt att tillskrifva detta brist
på eftertanke hos den som har sjöförsvarets vård sig anförtrodd, torde
skälet dertill få sökas på annat håll, och jag medger, att derest jag om
vårt sjöförsvar hyste de åsigter, som sjöministern, efter hvad den Kongl.
propositionen gifver vid handen, tyckes hysa, så skulle äfven jag fattas
af den känsla af nedslagenhet och vemod, som synes mig genomgå den¬
samma, då frågan rörer sjöförsvaret, och som funnit sitt uttryck å sid.
34 och följande af Bil. N:o 4 till den Kongl. propositionen.
A sidan 40 i samma Bil. finner man, att sjökrigsmaterielen, efter hvad
man tänkt sig, skulle bestå af 10 monitorer, 20 pansarbåtar, 4 å 5 sjö¬
gående ångkorvetter, några lättare mindre fartyg samt minmateriel för
200,000 R:dr. Jag för min del har en annan uppfattning af sjöförsvarets
värde för vårt land och af den rol, som detta försvar bör komma att
spela. Jag har redan vid föregående riksdag yttrat den åsigt, att vårt
sjöförsvar bör inskränka sig till att vara ett kust- och skärgårdsförsvar,
och att vi måste öfvergifva hvarje tanke på att hålla fartyg särskild! af-
sedda för strid på öppna hafvet. Hvarje lands försvar måste nemligen
baseras på detta lands naturliga beskaffenhet, och jag tror att man i
utkastet till sjökrigsmateriel för vårt land förbisett ett vigtig! förhållande.
För att komma till Sverige måste en fiende gå öfver sjön, ty rundt om
Botniska viken lärer han väl svårligen komma. För att öfverföra en
armé af 50,000 man af alla vapen måste han med stort besvär aamman-
skafiä en transportflotta af flera hundra fartyg utaf alla slag. Det vapen
vi behöfva för att tillintetgöra en sådan flotta, det är --- minfartyg. —
Visserligen omtalas i den Kongl. propositionen bland de 15 nya pansar-
båtarne äfven större torpedo-fartyg; men jag tror att en sådan flotta i
stället bör utgöras af åtminstone hundra små, men snabbgående och lätt¬
han dterliga min-ångfartyg. Finnes en sådan flotta, skulle eu fiende säker¬
ligen betänka sig väl, innan han vågade ett försök att landstiga på våra
kuster, der han komme som uti ett getingbo. Efter hvad jag från god
auktoritet inhemta!, kunna sådana min-fartyg, hvarom jag nu talat, byggas
för 100,000 K:dr stycket, och man skulle således för hälften af det be¬
lopp, Sjöministern på sidan 40 omnämnt, kunna anskaffa en min-fartygs-
fiotta, tillräcklig att1 afhålla eu fiendes transportflotta från våra kuster.
Kanhända hyser jag en öfverdrifven föreställning om kraften af ett dylikt
vapen, men jag har deltagit i landsättningen af en armé utaf blott 11,000
man, hvartill dock erfordrades eu transportflotta af öfver hundra fartyg,
större än de största i vår handelsflotta, förutom 40 å 50 örlogs-fartyg,
och jag har erfarit hvilka svårigheter med en dylik landstigning äro för¬
knippade.
Om, vid underrättelsen om att en fiende emot oss rustade en sådan
transportflotta, vi hade att emot densamma ställa ett starkt positions-
försvar vid de vigtigare positionerna af vår kust, samt en sådan minflotta
som den, hvarom jag talat, stationerades vid Carlskrona och Stockholm,
56
Den 23 Januari, f. m.
så betvifla!- jag, att den fiendtliga armén skulle lyckas att landstiga
på de delar af våra kuster, der en landstigning nu vore lämplig.
Hvad skulle icke Frankrike i dessa dagar hafva velat gifva för att
ega fördelen af vårt lands insulära läge! Hvad har väl under nu på¬
gående krig den franska flottan förmått uträtta emot de tyska kusterna,
med deras likväl döda minförsvar! Anledningen dertill, att i den Kongl.
propositionen visas en sådan påfallande misstro till minfartyg, torde få
sökas i den erfarenhet man här i landet eger af sådana, på grund af de
tvänne försök härstädes blifvit gjorda, det ena af en ingeniör Sandahl,
som för sjöförsvaret byggde en båt, derå troligen icke ens han sjelf skulle
vilja embarkera, och det andra eu handkrafts- eller vefslup, hvilken sanno¬
likt kommer att för alltid förblifva i det skjul, der den finnes insatt.
Dessa fartyg voro odugliga redan derföre, att de icke i ringaste grad
uppfyllde den fordran man måste ställa på ett sådant fartyg, nemligen
att det är snabbgående.
Såsom jag redan antydt, tror jag att det är möjligt vidmakthålla den
för oss nödigs, sjökrigsmaterielen utan förhöjning af det ordinarie anslaget
å femte hufvudtiteln, derest man från utgifterna bortgallrade hvad som
är obehöflig!, och derest man icke till detta försvar hyste det misstroende,
att man bortskänker dess tillgångar till landtförsvaret. Ett ytterligare
bevis på, huru litet sjövapnets intresse för det närvarande beaktas, finner
man på sid. 28 i Bil. N:o 4 till den Kongl. propositionen, der det yttras:
“Då emellertid Eders Kongl. Maj:t beslutat till Riksdagen hemställa, att
den del af beväringsmanskapet, som hittills varit afsedd för sjöförsvaret,
skulle för framtiden tilläggas armén, så lärer följaktligen särskild t sjö-
beväringsförråd icke vidare erfordras, utan dess tillgångar i såväl kontanta
medel som materialier böra öfverföras till “Båtsmansbeklädnadsmedlen“.
Jag kan icke neka, att det för mig var en särdeles smärtsam öfverraskning
att finna, att det sålunda var icke blott den allmänna sjöbeväringen, som
skulle öfverflyttas till armén, utan äfven de vid vår handelsmarin an¬
ställda personer, hvilka i krigstid äro tjenstepligtiga. Dessa utgjorde år
1869 af 305 kaptener, 549 styrmän, 65 maskinister, 527 konstaplar och
båtsmän, samt 6,691 matroser och jungman, förutom de 7,920 sjömän,
som funnos anställde å landsbygdens fartyg. Hela detta antal skulle så¬
ledes gå förloradt för sjöförsvaret, derest det nu motsedda förslaget vinner
Riksdagens bifall. År nu Kongl. Maj ds mening att icke på något sätt
för sjöförsvaret taga dessa krafter i anspråk? Eller, om de skola tagas i
anspråk, hvar vill man då vid inträffande krig taga tillgångar för att be¬
kläda detta manskap? Vid den af mig ifrågasatta minflottan skulle kunna
till stor del användas dylikt folk. Ty för att fylla sin plats på ett sådant
fartyg tarfvas icke att vara artillerist eller att ega speciel sakkännedom
i hithörande ämnen, utan endast att vara en duglig sjöman, att förstå
och lyda signaler samt vara hemmastadd på den kust, der flottan skall
operera.
Hvad som vidare vid genomläsande af den Kongl. propositionen rö¬
rande femte hufvudtiteln fäst min uppmärksamhet, är att man i dessa
kritiska tider jemte behofvet af materiel satt i första rummet (sid. 3)
“frågan om förenkling i förvaltning och redogörelseverket vid stationerna11.
Denna fråga är visserligen af ganska stor vigt, men icke bör den sättas i
Den 23 Januari, f. m.
57
framstå rummet. -Först måste man väl eftersträfva att erhålla en duglig,
val organiserad och disciplinerad personal, ehuru väl jag icke ser något
hinder derför, att dessa begge saker skulle kunna samtidigt åstadkommas.
Dertill kommer, att om man vill grunda den nya ordningen vid sta¬
tionerna på sjöförsvarets nuvarande s. k. organisation och på båtsmans¬
håll, så går man efter mitt förmenande till väga som den, hvilken skulle
vilja bygga en varaktig byggnad på mudder.
Slutligen anhåller jag få fästa Stats-utskottets herrar ledamöters
uppmärksamhet på det af Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen Bil.
N:o 4 sid. 19 begärda förtroendevotum; ett förtroendevotum så stort, att
icke ens den sjöminister, grefve von Plåten, hvilken under senare tider
måhända mest egt representationens förtroende, ifrågasatt någonting
dylikt. På anförda ställe förekommer nemligen en hemställan, “att derest
Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt indraga någon del af befälspersonalen
vid flottan eller skärdgårdsartilleriet, den derigenom å lönestaterna upp¬
kommande behållning må af Kongl. Maj:t användas till den öfvergångs-
stat, som kan blifva erforderlig, intill dess ny definitiv stat varder i be¬
hörig ordning fastställd. “
Ehuru jag icke vill närmare inlåta mig på frågan om lämpligheten
af sådana öfvergångsstater i allmänhet, måste jag dock uttala såsom min
åsigt, att desamma icke bord af representationen blindt bifallas. Särskildi
måste jag motsätta mig bifall till den nu ifrågasatta öfver gångsstaten,
enär jag befarar att, i händelse ett sådant bifall lemnades, detta endast
komme att ännu mer befästa den nuvarande s. k. organisationen, och i
hvilkens intresse än detta kunde vara, icke vore det i fäderneslandets!
Herr Statsrådet Friherre Leij onhufvud: Den senaste talaren har
framställt åtskilliga anmärkningar mot Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga
proposition rörande anslag under femte hufvudtiteln. Jag ber att i kort¬
het få upptaga dem till besvarande. Till eu början har han anmärkt så¬
som felaktigt och klandervärd^ att regeringen skulle hafva föreslagit en
nedsättning af det ordinarie anslaget, med ett belopp af 304,394 R:dr.
Huru den värde talaren kommit till detta belopp, vet jag icke. Jag kan
icke återfinna denna siffra i den föreliggande Kongl. propositionen. Der¬
emot kan jag visa hvilka nedsättningar egt rum, och på hvad sätt de
uppkommit. Enligt Kongl. Maj:ts nådiga proposition skulle från femte
hufvudtitelns ordinarie anslag afdragas 70,186 R:dr 60 öre å anslaget
till afiöningsstaterna vid sjöförsvarets stationer och dépot. Detta belopp
innefattar icke någon minskning i anslaget, enär det, på det i den Kongl.
propositionen angifna sätt, endast blifvit öfverfiyttadt på eu annan titel,
och således upptaget uti såväl förhöjningen som minskningen af hufvud¬
titelns anslag. Vidare skulle från denna hufvud titels ordinarie anslag afgå
20,799 R:dr 98 öre genom öfverflyttning af den å femte hufvudtiteln
uppförda indragningsstat till nionde hufvudtiteln, men genom denna öf¬
verflyttning gör femte hufvudtiteln icke någon förlust, enär å aflönings-
anslaget för närvarande finnes uppförd bland annat en summa af 89,418
R:dr, som, enligt förut fattade beslut, skola från hufvudtiteln afgå, så
snart de ej vidare erfordras i och för tillämpning af de år 1866 fast¬
ställda lönestaterna, och dessa 20,799 R:dr utgöra endast början häraf.
58
Den 23 Januari, f. ra.
Med afdraget af 9,518 Si:dr 10 öre å anslaget till flottans underhåll är
enahanda förhållande som med afdraget å anslaget till aflöningsstaterna
vid sjöförsvarets stationer, d. v. s. de äro endast öfverförda från en titel
till en annan. Beträffande afdraget å anslaget till båtsmansindelningen
af det obetydliga beloppet 91 R:dr 19 öre, medgifver jag, att härigenom
en nedsättning i det ordinarie anslaget egt rum. Anslagen till sjömät¬
ningar och sjökartekontorets verksamhet samt till lifräddningsanstal-
terna å rikets kuster, utgörande tillsammans 70,000 R:dr, afgå visserligen
ur riksstaten, men skola, enligt hvad Kongl. Maj:t i nåder föreslagit,
i allt fall till fullo utgå af lots- och fyrmedlen och verka således icke nå¬
gon minskning i det disponibla beloppet och hafva dessutom intet sam¬
band med det egentliga sjöförsvaret. Vidare torde det synas klart, att,
i händelse Kongl. Majds nådiga proposition om öfverflyttning till landt-
armén af dels 2,822 båtsmansnummer och dels marinregementet vinner
Riksdagens bifall, motsvarande anslag dels till båtsmännens beklädnad och
dels till marinregementets underhåll måste från denna hufvudtitel afföras.
Anslaget till båtsmännens beklädnad eget Kongl. Maj:t ej rätt att an¬
vända till annat ändamål, då detta anslag anvisats till anskaffande af
beklädnad åt de indelnings- och roteringsbåtsmän, hvilkas rust- och rote¬
hållare, i följd af Kongl. Majds nådiga, af Rikets Ständer vid 1848 års
riksdag bifallna proposition, förklarat sig önska, att deras båtsmän af
Kronan bekläddes, och deraf redan nu endast så mycket fått årligen an¬
vändas, som motsvarar antalet af de rotar, som gått in på nämnda öfver¬
enskommelse. Talaren tyckes anse, att man väl bort lemna manskapet
till armén, men förbehållit sjöförsvaret att få behålla de anslag, som hit¬
intills utgått för samma manskaps beklädnad och underhåll. För min
del tror jag det är bättre att, då manskapet afgår, äfven afföra de för
deras behof anvisade anslag och, då så erfordras, begära nya anslag till
femte hufvudtiteln.
Talaren tyckes vidare anse, att ehuru slutsiffran å en hufvudtitel
är en gemensam angelägenhet för statsmakterna, så skulle summans för¬
delning inom samma hufvudtitel vara regeringens sak. Han kan dock
ej vara okunnig om att så ej är förhållandet, ty fördelningen verkställes
af regeringen och representationen gemensamt, i följd hvaraf, då ett nytt
behof kräfver ett nytt anslag, detsammas fördelning måste på enahanda
sätt ske.
Hvad den ärade talarens minflotta angår, så har han sjelf yttrat, att
han dervid måhända fastade öfverdrifna förhoppningar, och deruti har
han otvifvelaktigt rätt. Något vemod genomgår icke den Kongl. propo¬
sitionen, såsom den förre talaren förmenat. Jag kan tryggt försäkra detta
Endast en lugn uppfattning af landets behof och tillgångar har dikterat
det propositionen åtföljande statsråds-protokollet.
Samma talare tyckes äfven anse, att det nu ej är tid att sysselsätta
sig med förvaltningsväsendets ordnande, utan att all uppmärksamhet ute¬
slutande borde vändas till personalens organisation och materielens an¬
skaffning — allt dock endast enligt den plan han omfattar. Ätt minor
kunna kraftigt bidraga till våra inlopps försvar är äfven min åsigt — men
det ena goda förskjuter ej det andra, och mig synes att det ligger e
Den 23 Januari, f. m.
59
liten vigt derpå, att den förenkling i sjöförsvarets förvaltning, som länge
varit af behofvet påkallad, ej undanskjutes.
Beträffande den personal, som sjöförsvaret i krigstid eger rätt att
vänta från handelsmannen, så har det aldrig varit regeringens mening
att derifrån afstå. Frågan om sjöbeväringens öfverflyttande till landt-
försvaret gäller endast den del af de beväringsskyldige, söm hitintills till
namnet tillhört flottan, men i sjelfva verket endast exercerat till lands.
Anledningen dertill att den Kongl. propositionen icke närmare omtalar
sättet härför, ligger- deri, att den nu ifrågavarande Kongl. propositionen
icke utgör något organisationsförslag.
I den Kongl. propositionen omförmäles, hurusom brist i “båtsmans-
beklädnadsmedlén“ uppstått. Det hade varit ömkligt att erhålla särskilda
medel till bristens betäckande, i händelse sådant kunnat ske; men då an¬
slag härtill sannolikt icke anvisats, har Regeringen funnit bristen kunna
med minsta olägenhet fyllas, genom att öfverföra den under benämningen
“sjöbeväringsförrådet“ befintliga fond till “båtmansbeklädnadsmedlen“. I
händelse öfverflyttningen af vissa båtsmansnummer kommer att verkställas,
erfordras ej så stort förråd af båtsmännens beklädnader. Frågan huru¬
vida derefter de i dessa två förråd befintliga beklädnadsmaterialier må
anses vara för behofvet tillräckliga, bör framdeles blifva föremål för en
särskild utredning, hvarföre jag nu inskränker mitt yttrande härom till
den upplysning, att begge förrådens sammanräknade tillgångar motsvara
ett belopp af omkring 500,000 riksdaler.
Vidkommande ifrågasatta minskningen i sjöförsvarets befälspersonal,
får jag endast nämna, att, ehuru jag anser en sådan minskning kunna utan
men för framtiden verkställas, nuvarande tidpunkt icke synes mig vara
lämplig till vidtagande af en sådan åtgärd, hvarföre jag allenast gjort den
hemställan i berörda afseende, som återfinnes å sidan 19 i det utdrag af
statsråds-protokollet öfver sjöförsvar s-ärenden för den 9 innevarande
månad, hvilket bifogats den Kongl. propositionen.
Deraf att Kongl. Maj:t icke äskat någon förhöjning af anslaget till
flottans nybyggnad, har den förre talaren dragit den besynnerliga slutsats,
att det ordinarie anslagets belopp skulle uttrycka regeringens åsigt om
den summa, som erfordrades för tillgodoseende af sjöförsvarets behof under
normala förhållanden. Detta är ej verkliga förhållandet. Detta anslag
kan lika litet hädanefter som förr anses motsvara flottans behof af ny-
byggnadsanslag. Derföre har ock Kongl. Maj:t i år, liksom vid alla före¬
gående riksdagar, äskat ett särskild! extra anslag till detta ändamål. Att
ett högre ordinarie anslag, som gåfve eu säkerhet om de tillgångar man
har att påräkna under eu längre följd af år, vore att föredraga är dock
obestridligt.
Herr Carlén: Allt sedan representationsförändringen har jag visser¬
ligen endast på afstånd varit i tillfälle att följa Riksdagens förhandlingar
och iakttaga stämningen inom densamma, och det är vid sådant förhål¬
lande lätt att misstaga sig i ett omdöme om denna stämning. Jag tror
dock ej, att jag misstager mig i den uppfattning, att den skenbara lik¬
giltighet, Riksdagen hittills visat för lagstiftningen, icke haft sin grund i
brist på intresse för denna angelägenhet. Jag tror att den snarare varit
60
Den 23 Januari, f. m.
en följd deraf, att Riksdagen hitintills nödgats så uteslutande egna sig åt
ordnandet af statens finanser och grunderna för förvaltningen, att den
saknat tid för annat. Efter allt det arbete, som på detta fält nu är un-
dangjordt, torde man kunna hoppas, att de lagstiftande makterna hädan¬
efter skola egna oall den omsorg åt lagstiftningen, som detta så vigtiga
ämne kräfver. ' Åtskilliga tecken tyda ock derpå, att denna förhoppning
ej är ogrundad. Det första vi hörde på detta rum, då vår ålderstalman
helsade oss välkomna, var en uppmaning att ej längre förgäta reforme¬
randet af våra borgerliga lagar; äfven Konungens trontal framhöll samma
angelägenhet; och slutligen visar den föreliggande Kongl. propositionen
att regeringen är beredd att ställa sig i spetsen för reformsträfvandena,
då den under andra hufvudtiteln äskat nödiga anslag för att komma i
tillfälle att åstadkomma de större lagarbeten, som erfordras, för att inom
en icke alltför aflägsen framtid skaffa oss en ny lagkodex, mera tidsenlig
än den nu gällande.
För dylikt lagstiftningsarbete kan man använda och har äfven an-
vändt flera olika medel. Det som ligger oss närmast till hands är det,
att Riksdagen sjelf omhändertager lagstiftningsarbetet. Så har äfven ofta
skett och Riksdagen har ej alltid misslyckats. Det var dock bättre under
de gamla ståndsriksdagarne med dess rikare tillgång på sakkunnige män
för lagutskottsarbetet och den längre tid, hvarunder Riksdagen var sam¬
lad, och som lemnade ufskottsledamöterna tillfälle til! mognare pröfning.
Nu är tiden för kort och personalen för ambulatorisk. Sedan Lag-utskottet
i en olycklig stund fick kommunallagstiftningen på sin lott kan äfven
hända — man saknar kanske ej anledning antaga att det redan i Första
Kammaren häudt — att man vill gifva till och med Lag-utskottet ka-
rakteren af ett politiskt utskott; och vinner sådant efterföljd blir konti¬
nuiteten än mindre.
Det andra medlet består deri, att chefen för Justitie-departementet,
med de biträden som inom departementet stå honom till huds, utarbetar
lagarne. Detta medel är enligt min tanke än mindre tillförlitligt. Det
är omöjligt för en enda person, huru skicklig han än må vara, att skrifva
en god lag. Och företrädesvis skickad till detta bestyr är ingalunda an¬
tagligt att den, som bekläder justitie-statsministers-embetet, alltid skall
vara. Med den ställning lian i vårt land intager inom Konungens råd
och till representationen kan och bör man ej vänta, att någon utnämnes
dertill företrädesvis derför att han är en skicklig lagförfattare. Liksom
de andra departementscheferne måste han i främsta rummet vara admini¬
stratör, derjemte parlamentarisk debattör och ändtligen eu så utpreglad
politisk personlighet, att han kan uppbära den häfdvunna ställningen af
konseljpresident. Åf hvilken orsak man velat uppfatta Justitie-statsmini-
sterns ställning till sina kamrater på det nyss antydda sättet, bär jag
alltid haft svårt att fatta. Någon anledning dertill torde ej finnas i grund¬
lagen, ty den högre rangen är väl ej en tillfyllestgörande grund. Det
faktiska är emellertid, att man både inom och utom Riksdagen betraktar
chefen för Justitie-departementet såsom konseljpresident, och hans ålig¬
ganden såsom sådan göra det för honom omöjligt att sjelf verkställa la-
garnes utarbetande. Det är väl sannt, att Jusititie-statsministern kan för
lagstiftningsarbetet bilda ett slags kollegium inom departementet, men
Den 23 Januari, f. m.
61
jag hemställer, huruvida något verkligt kollegialt samarbete kan antagas
uppstå emellan en ensam beslutande chef och de honom direkt under¬
lydande embetsman, hvilka för öfrigt egentligen finnas till för de löpande
ärendenas skull.
Ett tredje medel för lagarbeten äro tillfälliga komitéer, särskilda för
särskilda ämnen. Detta medel har på senaste tider varit mycket användt
och mycket klandradt. Klandret är ej obefogad!, ehuru medlet har äfven
sin särskilda fördel, den nemligen att till ledamöter i desamma kunna
väljas personer, som företrädesvis äro hemmastadda i och intresserade af
det ämne de skola behandla. Denna fördel motväges dock till fullo af
de med sådana komitéer förenade olägenheter, bland hvilka jag, då deras
dom redan är gifven, ej torde behöfva nämna någon annan än den, att
de, i stället att verka till enhet i lagstiftningens anda och bokstaf, bidraga
att splittra densamma.
Hittills har jag hyst den öfvertygelsen, att blott ännu ett medel för
uppnående af ifrågavarande ändamål fanns, tills den Kong!, propositionen
öfverraskade med uppfinnande af ett alldeles nytt. Det medel, jag trott
vara det enda dugliga, är en ständig lagberedning, lagkomité, lagkommis¬
sion, eller hvad man vill kalla den, med ett ord ett samarbete af män,
som sättas i tillfälle att öfverskåda hela lagstiftningsfältet, i och under
sitt arbete sjelfständigt verkande, med offentlig ansvarighet och deraf här¬
flytande offentlig auktoritet. Af en sådan komités verksamhet ega vi ett monu¬
mentalt minne i 1734 års lag, ett arbete af sådan beskaffenhet, att något der¬
med jemförligt från samma tid ej kan uppvisas af något annat folk i Europa.
Denna lagkomité — eller lagkommission, såsom den benämndes, — ned-
sattes år 1686, och dess verksamhet kulminerade i nyssnämnda berömda
lagkodex. Liksom nu torde böra ske, utfördes arbetet då så, att sär¬
skilda delar utarbetades och antogos, den ena efter den andra, till dess
alla hufvudgrunderna voro bestämda och tiden var inne att sammanföra
dem alla i en enda kodex. Lagstiftningsarbetet stannade dock ej dervid.
Våra förfäder insågo att, fast man erhållit ett storverk, detsamma be-
höfde uppehållas för att ej förfalla och att den ekonomiska lagstiftningen
borde ställas i harmoni med den judiciela. Redan år 1741 nedsattes en
ny kommission, dels för att utarbeta krigsartiklar med flera andra special¬
lagar och dels för att öfvervaka, att 1734 års lag ej skulle komma i
ovisa tolkares händer. Denna kommissions verksamhet fortgick till slu¬
tet af 1700-talet. De vigtiga politiska händelser, som inträffade i bör¬
jan af detta århundrade, sköto för någon tid lagstiftningsarbetet åt sidan.
Dock icke länge. Redan 1809 års män funno förbättringar i lagen af
behofvet påkallade. År 1811 nedsattes den företrädesvis så kallade Lag-
komitén, hvilken egentliga verksamhet likväl tog sin början först år 1814,
då först Richert och sedan Afzelius blefvo ledamöter i komitén. Lag-
komitén upplöstes år 1832, då förslaget till eu alldeles ny lagkodex var
färdig, äfven detta ett mönsterverk. I följd af politiska skäl hufvudsak¬
ligen blef emellertid förslaget undanskjutet och lagarbetet afstannade åter
till är 1844, då Lagberedningen bildades. Dess arbete afslutades för
nära 20 år sedan eller i början af 1850-talet; och alla de lagar af för¬
tjenst^ vi på senare tider erhållit, hafva väsendtligen hemtats ur Lag-
komiténs och Lagberedningens förslag.
(32
Den 23 Januari, f. m.
Det må väl förundra att, då man kunnat välja till förebild en in¬
stitution af så vackra anor som lagkommissionen, lagkomité!! och lag¬
beredningen, Regeringen nu i den Kongl. propositionen inslagit en helt
och hållet ny väg. Ingen kan vara mera tacksam än jag för det löfte,
Regeringen genom sitt förslag gifvit att kraftigt befordra lagreformen,
men med det föreslagna sättet fruktar jag att löftet ej han infrias. Fol¬
ium del åtminstone hyser jag stora betänkligheter emot den föreslagna
byrå-organisationen.
Min första betänklighet är den, att genom inrättande af den projekterade
lagbyrån skulle bildas dt Hytt embdsverh. Jag fäster mig naturligtvis ej
vid namnet, men vissa namn äro så beskaffade, att de innebära defini¬
tionen på sj elfva saken, och detta inträffar med namnet byrå. Ordet
“byrå" betecknar något helt annat än “komité"eller “kommission“. Det
innebär stabiliteten af ett embetsverk, ehuru den Kongl. propositionen
sjelf tyckes antaga, att lagbyråns verksamhet skulle upphöra med “den
närmaste framtiden". För min del tror jag visserligen, att det drager sin
rundliga tid innan man hinner utarbeta och antaga eu ny fullständig lag-
kodex. Men den tiden kommer dock eu gång, och då torde den före¬
slagna lagbyrån blifva öfverflödig såsom en rent juridisk lagberedning.
Väl torde en lagberedning äfven derefter behöfvas, o men då mera för de
ekonomiska lagarnes utbildning och redigerande. Åtminstone blir då en
omorganisation nödig, så att kärnan kommer att bildas af administrativa
förmågor, till hvilka juristerna komma att bilda endast ett supplement,
under det att i början förhållandet blefve det motatta. Emellertid hade
man qvar det rent juridiska embetsverket och de juridiska embetsmännen.
Visserligen finnes intet hinder att upphäfva det förra och afskeda de
senare, men att helt enkelt afskeda dem, som eu gång fått anställning
såsom embetsman, om ock endast på förordnande, är ej så lätt. Till
ledamöter i lagbyrån kunna ej förordnas ledamöter af Högsta domstolen,
utan män hvilka antingen innehafva underordnade befattningar i Statens
tjenst eller oek icke haft någon offentlig anställning alls. Dessa vänja
sig vid sina nya, visserligen själsansträngande, men dock intressanta göro¬
mål; de skulle finna det häråt att nödgas återtaga sina förra befattnin¬
gar och mista sina goda inkomster, och de skulle sannolikt påtränga re¬
geringen, som har svårt nog att alldeles åsidosätta konsiderationer för
dem som egnat sig åt hennes tjenst, med framställningar om erhållande
af ett annat embete med befattningen inom byrån likställigt. Dermed
närmast jemförligt är justitierådsembetet. Men att vara utmärkt så¬
som lagstiftare är ej detsamma som att vara god lagskipare, och på en
förflyttning från den ena verksamhetssferen till den andra skulle ej alltid
lagskipningen i högsta instansen vinna.
Fastän den föreslagna byrån sålunda bär karakteren af ett embets¬
verk, saknar den dock den sjelfständighet, som ett sådant bör ega, derest
det skall kunna tillvinna sig tillbörlig auktoritet. Vore äfven namnet
byrå ej tillräckligt att beröfva den föreslagna lagberedningen all sjelf¬
verksamhet, så finnes i den Kongl, propositionen ett uttryck, som ensamt
för sig anger meningen. Det heter nemligen, att ledamöterna i byrån
skola arbeta under Juslitie-statsministerns “ledning
Den 23 Januari, f. m.
03
Både clet varit meningen, att Justitie-statsministern endast skulle -an¬
visa den materia som borde behandlas, eller de grunder som borde föl¬
jas, så är vårt språk nog ordrikt, att ett annat exaktare uttryck lätt kun¬
nat väljas. Och den farhåga tillåter jag mig uttala, att om uttrycket är
valdt med full beräkning, man ej torde hafva mycket att vänta af sådana
lagförfattare, som behöfva ledning, och ledning af den som, fastän excel¬
lens, likväl, efter hvad jag nyss haft äran anföra, icke nödvändigt behöf¬
va’ vara lagstiftare par excellence.
Vidare har jag den betänklighet emot byråinstitutionen, att den be¬
röfva!’ ledamöterna det moraliska ansvaret för arbetet. Detta ansvar är
visserligen tungt att bära, men det utgör en mycket stark sporre. Det
linnés ingenting, som så spänner själens alla krafter som ansvarigheten.
Det må nu anses som en svaghet i menniskonaturen, att man gerna vill
skörda hedern föt hvad man väl gör. Men denna svaghet är för sam¬
hället gagnelig. Och jag föreställer mig att man utan anstöt kan be¬
gagna sig deraf. Jag har ej försport, att någon misstycker, att veten¬
skapsmannen, som arbetar natt och dag i sanningens tjenst, utsätter sitt
namn på titelbladet. Icke kan man då misstycka, att äfven lagstiftaren
vill gifva sitt namn till pris åt allmänna omdömet.
Jag tror alltså, att om man beröfvar ledamöterna i en lagberedning
den personliga ansvarigheten, icke blott inför chefen för Justititie-departe-
mentet, utan inför Riksdagen och hela landet, så beröfvar man dem äfven
en stor del af den energi, som är nödvändig för fullbordandet af ett så
vigtigt värf. Enligt det Kongl. förslaget skulle byråns arbeten framläggas
inför allmänheten i Justitie-statsministerns namn och på hans ansvar.
Vore arbetet godt, sä är det lian som njuter äran deraf, vore det åter
dåligt, så är det visserligen sannt, att han skulle få bära skammen der¬
för, men hvad behöfver han bry sig derom. Lagskipningen får alltid stå
tillhaka för politiken; och den af det herrskande politiska partiet uppburne
ministerchefens vida och lysande mantel räcker nog till att skyla lagstifta¬
rens svagheter, liksom hans makt inom byrån är så öfverväldigande, att
han kan icke allenast gifva den riktning han behagar åt arbetet, utan
äfven så inblanda sig i detaljerna, att han kan alldeles förvrida arbetet
till något helt annat, än hvad ledamöterna tänkt sig, lemnande åt desse
intet annat val öfrigt, än att antingen, om de äro sjelfständige, afsåga
sig befattningen, eller och utan protest underordna sin åsigt under hans.
Ännu en annan anmärkning har jag att göra mot den föreslagna lag¬
byrån, och denna nästan den vigtigaste. Jag fruktar nemligen att insti¬
tutionen skulle mycket paralysera Riksdagens lagstiftningsinitiativ. Det
bär mycket talats och skrifvits om skyldigheten för Regeringen att taga
initiativ.. Så vidt man dermed förstår, att Regeringen skall väcka frågorna,
så tror jag att man fordrar för mycket. Under ett konstitutionelt sam¬
hällsskick, hvilket, likt vårt, allt mer och mer närmar sig det parlamen¬
tariska, är det tvärtom, synes mig, i sin ordning, att representationen ta¬
ger detta initiativ, och att regeringen ställer sig i efterhand, ordnar och
utarbetar, eller med ett ord fungerar såsom först profvande och sedan
“verkställande“ makt, såsom regeringsmakten också vanligen kallas.
Om i större lagstiftningsfrågor annorlunda förfares, förspillas bå¬
de tid och krafter. Om regeringen vore böjd för någon nyhet, t. ex.
G4
Den 23 Januari, f. m.
juryinrättningen eller någon annan genomgripande lagförändring och efter
stor möda åstadkom ett förslag och framlade det för representationen,
men denna, som ej på förhand varit hörd, ogillade hela grunden, hvarpå
det hvilade, hvartill hade då hela detta arbete tjenat? År det icke den
naturliga ordningen, att representationen säger till regeringen: “Detta
är den grund vi gilla; detta är det missförhållande vi vilja hafva afhulpet;
vi kunna icke utarbeta lagens detaljer, utan endast fastställa dess prin¬
ciper. Hjelp oss nu med den nödiga utvecklingen och med detaljerandet.K
All lag bör harmoniera med folkets rättsmedvetande, och folkets repre¬
sentanter äro de som fullkomligt känna den ståndpunkt, hvarpå det all¬
männa rättsmedvetandet inom landet befinner sig. Ingen regering, hur
insigtsfull som helst, kan ega en sådan kännedom i lika hög grad. Om
det nu blifvit en lagbyrå, hur tron I då, mine herrar, att det skulle gå?
Det ligger i sjelfva ordalagen af förslaget, i dess natur, i hela dess syfte,
att denna lagbyrå endast blir en hand, som föres af juristerna inom re¬
geringen och främst af Justitie-statsministern. Om representationen fort¬
farande begagnar sin rätt, som den aldrig bör afsäga sig, att taga initia¬
tiv i lagfrågor och känner sig oförmögen utarbeta detaljerna, så anhåller
den i skrifvelse hos Kongl. Maj:t om utarbetande af ett lagförslag i det
eller det ämnet, i det eller det syftet. Chefen för Justitie-departementet
är icke benägen derför, och han vidtager det enkla medlet att lägga skrif-
velsen på hyllan, i stället att öfverlemna den till sin byrå, hvilken, arbe¬
tande under hans omedelbara “ledning11, naturligtvis ej kan utarbeta ett
förslag som strider mot den ensamt beslutandes åsigt. Det politiska parti
som stöder ministern, sörjer nog derför att underlåtenhetssynden glömmes
och Riksdagens kanhända enhälliga önskan lemnas ouppfylld. Deremot,
funnes en sjelfständigt arbetande lagkommission, lydande endast en af
Kongl. Maj:t utfärdad instruktion, skulle antagligen sådant ej kunna hända.
Alla Riksdagens skrifvelse!' rörande lagfrågor blefve då utan tvifvel remit¬
terade till denna kommission, hvilken skulle vara förbunden, icke ovilkor¬
ligen att genast utarbeta detaljeradt förslag på grund af skrifvelsen, der¬
est den funne de uppgifna grunderna oantagliga, men att åtminstone der¬
öfver afgifva ett motiveradt yttrande. Blefve detta afstyrkande, stode
det både regeringen och Riksdagen öppet att till koinmisionen återremit-
rera ärendet, med föreläggande att utarbeta det begärda lagförslaget. Jag
hemställer till eder, mine herrar, om man bör tveka i valet mellan en
institution, som innebär tendens, ehuru utan tvifvel oafsigtlig, att lägga
lagstiftningsmakten nästan uteslutande i regeringens hand, och en annan,
som, jemte andra fördelar, innebära den, att icke blott bevara utan gifva
ökadt lif åt Riksdagens lagstiftningsinitiativ.
Det hörer icke egentligen till byråbegreppet, men Kongl. Maj:t bar
dock ytterligare inlagt i detsamma ett element, som i min tanke gör det
Kongl. förslaget ännu mindre antagligt. Fastän Kongl. Maj:t säger i mo¬
tiveringen till sitt förslag, att de män, som skulle få det ansvarsfulla upp¬
draget att utarbeta våra lagar, böra vara ostörde af andra åligganden, har
Kongl. Maj:t likväl på dem lågt det synnerligen betungande åliggandet, att
föredraga de af dem utarbetade förslagen inför Högsta Domstolen. Hvad eu
sådan föredragning angår, så eger jag derom ingen kännedom på grund
af personlig erfarenhet, men tror mig likväl kunna bedöma någorlunda
Den 23 Januari, f. m.
65
livad det innebär. Antingen relateras helt enkelt förslaget med dess mo¬
tiver, och man tillägger möjligtvis en och annan systematisk uppställning
för att underlätta uppfattningen af detsamma. Men I kunnen förstäf
mine herrar, att de som granska förslaget icke äro dermed synnerligen be¬
tjena, ty de måste i allt fall sjelfva arbeta sig in i förslagets alla delar
Vore det blott en dylik föredragning, så vore den ett sådant ynglingagöra^
att jag icke tycker desse män dermed borde belastas. Men en" föredrag¬
ning kan äfven ske på annat sätt, nemligen icke endast genom att redo¬
göra för lagen och dess motiver utan äfven genom att redogöra för der¬
med närbeslägtade lagrum, utleta alla konseqvenserna af förändringar,
vara beredd att åskådliggöra alla tillämpningsfall och upplysa om andra
länders lagstiftningar i ämnet. För att vara beredd till en sådan före¬
dragning erfordras mycken förberedelse. Det är väl sannt, att åtskilligt
är undangjordt under lagens utarbetande, men blott såsom repeti¬
tionskurs betraktadt, blir arbetet alltför tidsödande och alltför betun¬
gande. Jag har hört af personer, som både författat och föredragit la¬
gar, att det lian dt att föredragningen åtminstone af vissa delar tagit längre
tid än sjelfva författandet, och jag har äfven hört att sjelfva föredrag¬
ningen haft en synnerlig förmåga att så tynga sinnet, att lång tid erfor¬
drats för att det skulle återvinna sin spänstighet.
Det är på dessa grunder, som jag för min del skulle vilja hemställa
till Stats-utskottets ärade ledamöter, huruvida de icke på det sätt skulle
vilja bifalla Kongl. Maj:ts proposition, att de helt enkelt föreslogo Riks¬
dagen att bevilja de äskade medlen till inrättande af eu lagkommission
hvilken det skulle åligga att efter af Kongl. Maj:t fastställd instruktion
utarbeta lagforslag, sådana granska och med anledning af förekommande
anmärkningar omarbeta, men att utesluta allt, som föreslagits i syfte att
gorå kommissionens ledamöter till tjensteman i eu byrå och att ställa de¬
ras arbeten under Justitie-statsministers ledning, hvarjemte de icke borde
besväras med att föredraga lagfrågor inför Högsta domstolen.
Naturligtvis. är det icke meningen, att denna lagkommission skulle
arbeta sa sjelfständigt och oberoende af Justitie-statsministern, att
icke denne skulle å densamma hafva något inflytande; ty det ligger i sa¬
kens. natur, ^att det blir från honom, såsom regeringens representant, den
ledning utgår, som består i anvisandet af lagstiftningsämnen och af de
hufvudsakliga lagstiftningsgrunderna, utom det att det äfven är han som
väljer ledamöterna.
Denna begränsning af Justitie-statsministerns makt är ej ny. Till
och med under Carl XIV Johans regering föll det icke Justitie-statsmini¬
stern in att i dåvarande lagkomité tillvälla sig eu sådan makt, som
nu föreliggande förslag innebär. Han var icke ens sjelfskrifven ledamot
af granskningsnämnden. Kongl. Maj:t tillsatte nemligen särskildt ledamö¬
ter att granska lagförslaget, allt efter som det utarbetades, och förordnade
bland dem till ordförande Justitie-statsministern, hvilken, då olika åsigter
yppades, deltog i voteringarne, liksom de andra, och icke sällan miste
nöja sig med att stanna i minoriteten.
Om eu sådan kommission, som jag nu haft äran föreslå, kommer till
stånd, och man dertill kunde få duglige personer, och om i samband der-
Riksd. Prof. 1871. 2 Afä. 1 Band. 5
66
Den 23 Januari, f. m.
med ställdes en granskningsnämd, bestående af chefen för Justitie-departemen-
tet eller någon annan statsråds-ledamot, några justitieråd och andra kun¬
nige män, så av det min tro, att man i framtiden kunde befria Högsta
domstolen från skyldigheten att granska lagförslag. Denna skyldighet
är icke äldre än 1809. Förut kände man ej behofvet deraf, just derför
att vi dessförinnan hade en verklig lagkommission. Under alla förhål¬
landen tror jag det skulle vara en vinst för Högsta domstolen att
blifva befriad från lågstiftningsbestyren. Det ingår, bland annat, rätt
många politiska frågor i lagstiftningen, och jag tror det icke vara godt
att Högsta domstolens ledamöter i sådan egenskap inblandas i dylika
frågor. Det är dessutom min åsigt, att en långt tillförlitligare granskning
af lagförslag skulle åstadkommas, om personer med särskild kallelse der¬
för utsågos dertill, än om granskningsuppdraget åtföljer eu justitieråds-
eller annan domarefullmakt. Då emellertid för närvarande Högsta dom¬
stolens granskningsskyldighet innefattar en tillräcklig säkerhet derför, att
lagarne i formelt hänseende icke blifva oriktiga, och för en förändring i
afseende på Högsta domstolens laggranskning skulle erfordras ändring i
grundlagen, anser jag det nu icke skäl vara att väcka fråga om afskaf¬
fande af denna granskning. Tiden dertill är först inne sedan lagkom¬
missionen kommit i verksamhet och visat hvad flen förmår åstadkomma.
Jag hade visserligen äfven ämnat yttra några ord om en annan punkt
i den Kongl. propositionen rörande andra hufvudtiteln, nemligen om det
begärda anslaget till fästningsbyggnad å Nya varfvet i Göteborg. Jag
både egentligen velat fästa Stats-utskottets uppmärksamhet på, att om
detta anslag också synes högt, den ifrågasatta anordningen af nattceller
likväl utan allt tvifvel kommer att bära. så mycken frukt i framtiden, att
anslagets beviljande blir en besparing i stället för motsatsen. Men den
tålamodsdygd, herrarne lagt i dagen genom att åhöra mitt alltför långa
anförande, fordrar sin särskilda belöning; och jag har ingen för eder
välkomnare att gifva, än att icke längre taga Eder uppmärksamhet i anspråk.
Herr Grefve Posse: Herr Talman! mine Herrar! I egenskap af
ledamot i Stats-utskottet, der det tillkommer inig att, efter omsorgsfull
granskning af Kongl. Maj:ts proposition, deltaga i utskottets blifvande
hemställan till Riksdagen, anser jag mig icke befogad att, innan jag hun¬
nit åt samma nådiga proposition egna den för grundlig pröfning deraf er¬
forderliga tid, redan nu ingå i pröfning af densammas detaljer eller att
uttala något bestämdt omdöme i afseende på de särskilda anslagsfordringar,
som i densamma blifvit framställda. Deremot vill jag icke undandraga
mig att, om än helt kort, uttala mig om vissa grundsatser —• icke blott
de grundsatser, som synas hafva blifvit följda vid uppställningen af den
Kongl. propositionen, utan äfven dem hvilka jag för min del vid den¬
sammas behandling skall med särskild uppmärksamhet påakta. Under mer
än 50 år har vårt fädernesland åtnjutit fredens välsignelser, men det har
tyvärr varit eu väpnad fred, hvilken påkallat så stora och betungande
offer för dess upprätthållande, att, om man sammanslår endast de kon¬
tanta anslagen, som under denna tid lemnats för vårt försvar, så skall
man finna, att de uppgå till en summa, som mer än tjugo å tretio gån¬
ger öfverstiger livad som nu synes vara beliöfiigt för ordnandet af ett
Den 23 Januari, f. m. gy
verkligt och starkt försvar. Jag har här en bok, som förut under dagens
diskussion blifvit åberopad, och som visar skilnaden mellan Statens inkom¬
ster och utgifter under de sednast förflutna 23 åren, eller under tiden
från och med år 1849 till och med år 1871. Den visar, att vid början
af denna penod__ utgjorde fjerde hufvudtitelns anslagssumma 6,898,300
R;dr ^och är 1871 är samma summa tio och en half million i rundt’ tal.
Likaså är förhållandet i afseende å femte hufvudtiteln. Vid början af
ofvannämnda period utgjorde dess anslagssumma två och en half million
och nu belöper den sig till något öfver 4,200,000 R:dr. Dessa slutsum¬
mor äro likväl icke de högsta under den oftanämnda perioden, men de
äro dock tillräckligt höga, då man tager i betraktande, att från båda
hufvudtitlarne aiförts pensionsstaten, som blifvit Överflyttad på nionde
hufvudtiteln. Summan af hvad under dessa 23 år blifvit å landt- och
sjöförsvaren användt uppgår till öfver 296 millioner. Detta är en stor
summa, och det är kanske icke rätt att taga fram så långa perioder, men
jag tror att man med ledning af lika exakta uppgifter, äfven för en kor¬
tare period, skak komma till samma slutresultat, eller att man har svårt
att finna svaret, i fall det frågas oss hvad vi hafva förvärfvat med dessa
störa uppoffringar. Jag tillåter mig uttala den åsigt, att eu stor misshus¬
hållning med statsmedel i denna riktning egt rum. Eu misshushållning
som kunnat bedrifvas endast derigenom, att alla regeringar landet på sed¬
nare tider haft, antingen de varit förkättrade eller högt uppburna, nästan
alla utan undantag följt samma taktik, då det varit fråga om anslag till
fjerde eller femte hufvudtiteln. De hafva nemligen först begärt mindre
anslag, hvilkas konseqvenser representationen haft svårt att fatta och
ofta icke begripit förr, än de uppträdt i form af nya anspråk, och då på
stora belopp, hvilka representationen varit nära nog tvungen att bevilja,
på det att förut verkställda utgifter icke måtte helt och hållet blifva
gagnlöst förspillda. Det är med stor tillfredsställelse jag af den Kong!,
propositionen funnit, att den nuvarande regeringen öfvergifvit denna krigs-
list, om jag så får uttrycka mig. Detta har kanske också varit nödvän¬
digt» ty den listen har blifvit för det närmaste utsliten och är ej vidare an¬
vändbar. Regeringen bär i den nu framlagda propositionen på eu gång
visat hvad som erfordras för att fullkomna vårt landtförsvar och dess ma¬
teriel samt komplettera dess befästningar. Äfven under förutsättning, att
en del af de för dessa ändamål erforderliga anslagsposter möjligen kunna
undvaras eller i någon man nedsättas, anser jag likväl för min del det
vara både klokt och regeringen värdigt, att den slutligen låter icke blott
representationen utan äfven svenska folket veta hvad brister som finnas
och hvilka summor måste ifrågasättas för deras fyllande. På samma gång
jag villigt erkänner detta, beklagar jag att regeringen icke gått till väga
efter samma system i afseende å femte hufvudtiteln, der chefen för Sjö-
forsvars-dopartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet endast an-
tydt möjliga behof och dervid visserligen klimat uppgifter på ganska be¬
tydliga summor, men i och med detsamma förklarat, »att dessa uppgifter
derför ingalunda må anses utgöra den verkliga planen för anskaffande
af sjökrigsmaterielSåledes är det omöjligt, att representationen eller
landet kan bilda sig en klar uppfattning om hvad vårt sjöförsvar klöfver.
Då fråga är att ordna försvaret, hade det varit välbetänkt, derest både
landt- och sjöförsvaret på eu gång blifvit föremål för statsmakternas om¬
tanke.
68
Den 23 Januari, e. m.
De andra anmärkningarne, som jag hade att framställa mot Kongl.
Maj:ts proposition, äro redan förut påpekade. Jag hade önskat och hop¬
pats, att regeringen, vid ett tillfälle sådant som detta, då den för stora
och oafvisliga behof framställt anspråk på ovanligt stora anslag, samtidigt
dermed hade velat tillse, om det möjligtvis icke såväl på ordinarie som på
extra anslagsposter funnes sådana, hvilka utan väsendtlig olägenhet kunnat
tåla dels att nedprutas, dels att helt och hållet utstrykas. Detta har icke
skett, och det förekommer mig, som uti den Kongl. propositionen fram¬
skymtade drag af den gamla grundsatsen att aldrig släppa hvad man eu
gång -fått i handom. Denna grundsats är, jag medger det villigt, till
någon, men alltför ringa del modifierad denna gång. Regeringen har nem¬
ligen gjort förslag dels om nedsättning, dels om öfverlemnande till stats¬
verket af vissa, för särskilda ändamål afsedda kassor, som stått under
Kongl. Maj:ts disposition. Hvad beträffar Regeringens förslag rörande
sättet att anskaffa medel till fyllande af de stora belopp som äskas, så
vill jag, på samma skäl jag redan i början anförde, icke öfver dem yttra
mig. Deremot skall jag med största uppmärksamhet följa de anmärkningar,
som förmodligen komma att i detta afseende framställas, .och söka så vidt
möjligt är, tillgodogöra mig desamma vid ärendets framtida behandling.
För egen del vill jag vid handläggning af den Kongl. propositionen såväl
i Utskottet som i Kammaren, oafvisligt följa den grundsatsen, att intet
offer är för stort, då det verkligen kräfves för betryggandet af fosterlan¬
dets frihet och sjelfständighet. Men på samma gång skall jag väl veta
att akta mig för inflytande af dessa rop, som under skydd af konjunk¬
turerna och till följd af en tillkonstlad opinion för dagen vilja förtrycka
hvarje sjelfständig mening, som icke öfverensstämmer med deras egen. Jag
skall bifalla hvarje anslag som är oundgängligen nödvändigt till landets
försvar; men med de blott nyttiga och hvilka till följd af sin natur kunna
sättas i andra rummet, med dem vill jag förfära på annat sätt; ty jag
antager att man bör vänta med deras beviljande, tills man kunnat bestrida
utgifterna för det mest nödvändiga.
Då ytterligare många ledamöter anmält sig att erhålla ordet, hem¬
ställde Herr Talmannen, att med den vidare öfverläggningen i ämnet
måtte få anstå till det fortsatta sammanträde, som, enligt derom utfärdadt
anslag, komme att hållas i eftermiddag. Denna hemställan bifölls, hvadan
Kammarens ledamöter nu åtskiljdes kl. 3/43 e. in., men samman-
kommo åter
KL 6 e. m.
§ 2-
Fortsattes den på förmiddagen började öfverläggningen rörande
Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof.
Den 23 Januari, e. m.
69
Herr Lyttkens: Vid en remiss af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion angående statsverkets tillstånd och behof vill jag icke ingå i någon
detaljerad granskning af deri förekommande poster, enär jag är öfvertygad,
att Stats-utskottet icke skall underlåta att så noga som möjligt och som
behofvet kräfver pröfva desamma. Endast vid en punkt vill jag fästa mig,
nemligen sättet att anskaffa penningar för omorganiserandet af vårt för-
svarsväsende. Kongl. Maj:t föreslår upptagandet af ett lån, stort 15,000,000
R:dr, som skall amorteras genom en tilläggsbevillning under namn af va¬
penskatt. Mig synes det dock, som vi, efter 56 års fred, skulle kunna ordna
vårt försvar utan att behöfva derför tillgripa låneutvägen, synnerligast då
man tager i betraktande, att vi nu senast haft tvänne goda år, att ställ¬
ningen i landet är normal och att intet trycker vårt finansväsende. Om
vi nu ändock äro i den belägenheten, att ifrågavarande lån måste uppta¬
gas, så kan detta icke förklaras annorlunda, än att hittills ett slöseri med
statens medel egt rum. Och huru skulle vi väl kunna hoppas att fram¬
deles blifva i stånd att betala detta lån, om ställningen för närvarande
icke är bättre än att' vi behöfva upptaga det?
Kriget står dessutom nu icke för dörren, och saken är derföre icke
heller så brådskande. På grund häraf anser jag, att vi, endast i mån som
egna medel dertill inflyta, böra göra utgifter för försvarets organisation.
Man kan upptaga vapenskatten till 3* millioner och för öfrigt bereda me¬
del genom besparingar, synnerligast å tredje hufvudtiteln. Vi hafva eu
mängd ministrar anställde i främmande stater, med hvilka Sverige icke
står i den ringaste beröring, såsom t. ex. i Portugal — der vi hafva både
ministerresident och generalkonsul — i Spanien, Grekland och flera andra
länder. De summor, dessa i flera år kostat staten, äro, när man samman¬
räknar dem, verkligen otroliga. Äfven de, som kunna anses mera behöf-
liga, hafva dock vanligen alltför stora löner. Så t. ex. har vår minister i
Köpenhamn, der lefnadskostnaderna icke alls äro dyra, en lön af 36,000
R:dr. Dylika utgifter äro alltför stora för en fattig nation, som behöfver
låna för att betacka sina löpande utgifter, och det synes mig, som man
mycket väl skulle kunna indraga de öfverflödiga bland bemälcla minister-
tjeuster och nedsätta lönerna å flera af de öfriga, hvarigenom rätt betyd¬
liga besparingar skulle göras.
I alla händelser böra vi så mycket som möjligt undvika att upptaga
nya lån. Goda och onda år hafva hittills omvexlat, så blir det troligen
äfven hädanefter, och vi veta alltför väl hvilka bekymmer återbetalandet
af statslån förorsakar under missväxtår. Det är för öfrigt icke manligt
och öfverensstämmande med den svenska andan att kasta sina bördor på
andra, det vill här säga på våra efterkommande.
Detta är hvad jag i korthet velat säga för att i min ringa män fästa
Stats-utskottets uppmärksamhet på, att vi icke böra låna för berörda än¬
damål, utan söka ställa så till, att vi af egna medel kunna fylla de verk¬
liga behof, som förefinnas.
Herr Åstrand: Säkerligen har, sedan det nya representativa sam¬
hällsskicket infördes, Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets till¬
stånd och behof ingen gång varit emotsedd med sådan längtan i landet
som i år. Anledningen känna vi alla. Yi hafva med oro och smärta följt
70
Den 23 Januari, e. in.
utvecklingen af det blodiga krig, som rasar emellan tvänne stora kultur¬
folk. Vi hafva deraf hemtat mången lärdom, helsosam för oss, och främst
framstår manande den frågan, på hvad sätt vi äro rustade, om vi nödgas
möta ett fiendtligt angrepp. Den sjelfpröfning, som hvarje representant i
detta hänseende måste underkasta sig, kan icke vara annat än för honom
påkostande. Med skiljda känslor hafva vi ock inhemtat innehållet af den
statshandling, som här föreligger. En talare har sålunda förklarat, att
han läst den Kongl. framställningen med en sådan häpnad, att han ännu
ej hemtat sig derifrån; en annan har sagt, att han läst den med vemod,
som dock, att döma af hans i dag i Kammaren hållna föredrag, numera
tyckes vara skingradt; men de flesta hafva tvifvelsutan läst den med be¬
tänksamhet och allvarligt uppsåt att främja kraftiga åtgärders skyndsamma
vidtagande för att förstärka och betrygga vårt försvar. Men om denna
tanke är gemensam inom representationen, och om — såsom jag är öfver-
tygad — våra beslut skola bära derom vittne, kan jag dock för min del
icke gilla det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t i den förevarande propositionen
föreslagit, att medel böra anskaffas för att fylla de nödvändiga behofven
för vårt försvarsväsende, i händelse den af herr Krigsministern utarbetade
och förväntade nya organisationsplanen leder till önskadt resultat.
Att låna för produktiva företag, såsom till jernvägar och dylikt, detta
medgifver jag gerna vara rätt, då gagnet af dem icke så mycket kommer
samtiden till del, som icke fastmera och i högre grad efterkommande ge¬
nerationer. Men att upptaga lån för att se till godo stundens behof, kan,
enligt mitt förmenande, i allmänhet icke anses vara riktigt, och detta sy¬
nes mig vara i förevarande fall desto mindre lämpligt, som våra affärs¬
förhållanden, såsom eu föregående talare äfven anmärkt, nu kommit i ett
mera normalt tillstånd, samt jag är öfvertygad, att sedan år 1810 bered¬
villigheten måhända aldrig varit så allmän och liflig bland svenska folket
att underkasta sig stegrade uppoffringar i skatteväg i och för åvägabrin¬
gandet af de utomordentliga åtgärder, om hvilka nu är fråga. Således
återstår blott en enda utväg att anlita, för ändamålet eller den af förhöjd
beskattning. I direkt form lemnar den föreslagna vapenskatten ett lämp¬
ligt bidrag till anskaffande af den extra materiel, som erfordras. Men
detta är ej ensamt för sig tillräckligt. Ökade statsinkomster måste jem¬
väl under andra förmer anskaffas, och tillfälle härtill lemnade den indi¬
rekta beskattningen. Jag vet väl, att mången här anser, att denna form
af beskattning tynger på den fattiga befolkningen mest, samt att den der¬
före är orättvis och bör undvikas. Men jag föreställer mig, att sådana
artiklar som kaffe och socker, på hvilka vi förut höjt skatten, till stor del
äro af den beskaffenhet, att hvarje konsument har i sin makt att mode¬
rera skatten genom förbrukningssättet. Det är bekant, att det rena kaffet
icke drickes så allmänt, att icke detsamma, mera eller mindre uppblan-
dadt med vissa surrogater derför, är föremål för en vida mera utsträckt
förbrukning, och likaså kan sockret ersättas genom den prisbilligare sirapen.
Under liera riksdagar har ock förslag varit väckt om skatt på tobak, oak¬
tadt vi då icke haft egentligt behof af denna ökade inkomst. Men då vi nu
hafva ett sådant stort och trängande, synes det mig, att man bör se till, om icke
en beskattning å denna förbrukningsartikel må kunna nu åvägabringas.
En förhöjning skulle äfven kunna ifrågasättas af accisen å bränvin. För
Den 23 Januari, e. in.
71
min del vill jag visserligen icke bidraga dertill, att denna skatt utan vi¬
dare vilkor ytterligare höjes. emedan jag är öfvertygad att produktionen
i sådant fall icke skulle kunna draga denna skattestegring och inkomsten
följaktligen minskas. Men, mine herrar, å andra sidan tror jag dock,
att ett sätt för frågans lösning med hänsyn till ökad statsinkomst lem-
nats i det väl redigerade förslag, som framlagts af sistlidne Riksdags Be-
villnings-utskott, och som, etter hvad jag tror, egentligen föll genom be¬
skaffenheten åt det vid betänkandet fogade förslag till författning om ut-
minuteringen. Skulle vi höja bränvinsskatten med ytterligare 10 eller 20
öre och medgifva producenten rättighet att upplägga bränviuet på ne¬
derlag samt följaktligen frikalla honom från skyldigheten att erlägga
skatt förr, än bränvinet uttages, eller, alternativt, medgifva honom att
utgöra det nuvarande skattebeloppet, tror jag att de fleste i valet emellan
dessa båda förslag, för att komma ifrån det tryck som de större affärs¬
männen nu utöfva på denna produktion, skulle gå in på den högre skat¬
ten med vilkor af nederlagsrätt.
Jag har velat yttra dessa ord vid remissen af den nu föredragna
propositionen till Stats-utskottet, som har att behandla denna vigtiga an¬
gelägenhet: och jag är öfvertygad, att Utskottet med all den skicklighet,
som betingas af dess medlemmars stora förmåga och erfarenhet, icke skall
försumma att taga frågan i öfvervägande från alla de sidor, hvarifrån den
måste, skärskådas, om representationen skall erhålla ett betänkande, som
kan tjena till säker ledning för omdömet, då saken skall till slutlig hand¬
läggning företagas.
Hvad åter beträffar de särskilda punkter, som den Kong! proposi¬
tionen innehåller dels angående det belopp af omkring 17,000,000 R:dr
som ytterligare äskas för försvarets ordnande, och dels i fråga om öfriga
hufvudtitlar, anser jag det icke vara lämpligt att upptaga Kammarens
tid, äfven om jag skulle hysa olika åsigter mot dem, som finnas här ut¬
talade. Det har emedlertid säkert varit med en angenäm känsla, som
representationen emottagit den öppna framställningen om anslags behofven
under fjerde hufvudtiteln. Jag beklagar endast, att icke ett sådant moti-
veradt förslag framlagts jemväl rörande femte hufvudtiteln. Ty i likhet
ined en föregående talare, som yttrade sig på förmiddagen, tror äfven
jag, att mycket måste göras i detta hänseende under den närmaste tiden
lika väl som i fråga om arméen och det fasta försvaret. Om vår flotta
vore bättre bemannad och minväsendet tillämpadt i den falla utsträck¬
ning, som vetenskapens utveckling numera medgifver, skulle utan tvifvel
hvarje påhelsning af en främmande makt kunna mötas med vida större
motståndskraft, än vi kunna deremot uppställa, sedan fienden väl kommit
in i landet. Det är sannt, att, om en dylik utredning nu meddelats re¬
presentationen, de summor, som erfordrats för försvaret i sin helhet varit
större än dem, som vi nu fått oss förelagda. Men detta förhållande kan
icke vara af beskaffenhet att under dessa brydsamma tider verka afskräc¬
kande i annat hänseende än såsom ett ytterligare och egentligt skäl att
nu icke beträda läsvägen.
Under diskussionen på förmiddagen har af en talare förmenats, att
de arbetande klasserna bland folket skulle med mindre värma omfatta
de åtgärder, som kunde erfordras för försvaret, utan i bredd dermed
72
Den 23 Januari, e. m.
gående politiska ock kommunala reformer. Med den kännedom jag kar om den
arketande befolkningen vågar jag likväl påstå, att denna är fullt lika fo¬
sterländskt sinnad som kapitalisten ock måkända är till ock med kärleken
till fosterjorden starkare ock mera liflig kos dem, som icke kafva mera
än sina arbetskrafter att disponera, under det att denna känsla löper fara
att förslappas genom rikedomens öfverflöd och de tillfällen till njutningar,
som icke stå arbetaren till buds. För min del kan jag icke anse ett dylikt
påstående annat än såsom en skymf midt i ansigtet på vår fattigare be¬
folkning, ock jag måste derföre kraftigt protestera deremot, att denna del
af svenska folket icke skulle vilja lika varmt deltaga i de ansträngningar,
som äro för fosterlandet nödvändiga, om det skall kunna värna sin sjelf¬
ständighet.
Herr Key: I främmande länders konstitutionela lif motsvarar svars-
adressen närmast vår diskussion om decharge-betänkandet samt den re¬
miss äf Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd ock be¬
hof, som nu skall beslutas. Emellertid är det mindre vanligt, att Stats¬
utskottets ledamöter deltaga i debatten för denna remiss, emedan dessa
närmare komma i tillfälle att, beträffande sagda statshandling, gifva sin
mening till känna under loppet af Utskottets förhandlingar. För min
del har jag icke heller gjort det under de föregående riksdagar, sorn jag
varit medlem af Ståts-utskottet, men då jag nu tager mig friheten att
kär yttra några ord, är det med anledning af dagens diskussion, env dis¬
kussion om stora ämnen, som icke stannat inom detta land ock denna
kammare, utan omfattat med tankar ock känslor snart sagdt kela Europa.
Jag fruktar, med afseende å dessa förpostfäktningar, att vi komma i samma
belägenhet, som då någon går med bart ljus i närheten af en krutdurk,
och att, om framdeles, när vi skola på allvar diskutera den stora fråga
som föreligger, öfverläggningen proportionsvis ökas i liflighet, denna krut¬
durk kan blifva antänd.
Till en dylik farhåga hemtar jag särskild anledning af eu strof i
trontalet, der det yttras: "Val har krigslåga!! hittills varit begränsad till
de två från början stridande folken, men anledningar att befara hennes
vidare kringgripande saknas icke. Traktater, ingångna för ordnande af
de särskilda staternas inbördes förhållanden, omgifvas icke af samma helgd
som tillförene, och det politiska rättstillståndet kan alltså anses hvila på
osäker grundval." Jag tillåter mig ej bedöma, om detta yttrande i någon
mån må anses aggressivt eller för mycket sagdt, i händelse denna fara
blott är allmän och betingad af den nu rådande gemensamma osäkerhe¬
ten i Europa; men med all undersåtlig vördnad för den fosterländska
känsla, som i detta yttrande uttalat sig, vågar jag påstå att det är för
litet sagdt, om den fara som åsyftas skulle vara speciel och nära före¬
stående. Jag tror, att. man här möter samma tvekan, som röjer sig äf¬
ven inom pressen, att öppet utsäga huru det står till. Den ena opinio¬
nen, som anser faran icke vara så nära för handen, åberopar föregående
tillfällen, då representationens anslagsbenägenhet blifvit tagen i anspråk
och fångad för utredning och förstärkande af vårt försvarsverk. Så var
det i danska kriget och under vestmakternas krig med Ryssland. Och
derföre säger man: “vilja vi hålla oss stilla, nog få vi vara det; det är
Den 23 Januari, e. m.
73
icke så brådtom eller så farligt som det låter.“ Andra åter anse, med
hänvisande på ställningens vansklighet för ögonblicket, att faran i hvarje
ögonblick kan, och i det nästa kanske skall nalkas våra klister.
Under sådana förhållanden tror jag för min del, att det skulle klara
åsigterna mycket och reda ställningen, om en åtgärd vidtoges, som grund¬
lagen medgifver, och jag tillåter mig alltså hemställa, om Konungens råd¬
gifvare ville fästa uppmärksamhet vid 50 § Riksdags-ordningen, som lyder
sålunda: “Äskar Konungen af Riksdagen ett särskildt Utskott att med
honom öfverlägga om ärenden, hvilka icke till andra Utskotts befattning
Röra och han pröfva!- böra hemliga hållas, utväljer Riksdagen ett sådant;
dock ege det icke makt att fatta beslut, utan endast att till Konungen
afgifva yttranden öfver de mål Konungen detsamma meddelar."
Då, någon sådan framställning till Riksdagen likväl icke blifvit gjord
och då jag tager för afgjordt, att den icke skulle uteblifvit. om fara för
krig ansetts vara öfverhängande, så tror jag, att vi kunna taga tillräcklig
tid på oss icke blott att utan öfverilning och brådska vid innevarande
riksdag öfverlägga om ordnandet af vår arméorganisation, utan äfven att
i lugn nagelfara de summor, som begäras för vårt försvarsväsen. Men om
åter ställningen verkligen skulle vara sådan, att någon närstående fara
hotar, eller under pågående riksdag kommer att hota vår neutralitet, och
framställning om utseende af ett hemligt Utskott sker hos Riksdagen,
hvilket jag i dylikt fall anser vara nödvändigt, föreställer jag mig, att
alla meningsfraktioner skola förena sig, hvarje klander för af regeringen
uraktlåten sparsamhet, och hvarje förebråelse för saknade initiativer skall
tystna och uppgå i det enhälliga ropet: landet, folket, representationen
och regeringen vilja som en man försvara det gamla Sverige.
Så länge emellertid någon framställning i antydd syftning icke blif¬
vit gjord af regeringen, torde vi kunna med temligt lugn, åtminstone för
den närmaste framtiden, diskutera saken, och det har egentligen blott va¬
rit detta jag velat påpeka, på det att, om en plötslig krigsfara skulle upp¬
stå, representationen icke må kunna med skäl drabbas af något klander
att hafva varit för sen i sina åtgärder eller för tveksam i sina beslut.
Hans Excellens Herr Utrikes-statsministern Grefve Wachtmeister:
Den näst föregående talaren har, med anledning af tvänne nå hvar¬
andra följande uttryck i trontalet, yttrat sig om den fara, som kunde
komma att hota Sveriges och Norges förhållande till utländska mak¬
ter och tydligen angifvit sin önskan att erfara, huruvida, i händelse
eu sådan fara förefinnes, den må vara nära förestående eller om den blott
utgör ett moment i den allmänna fara för fredens bestånd, som den ärade
talaren ansåg finnas i Europa. Jag skall söka efter förmåga tillfredsställa
hans önskan.
Då i trontalet yttrats, “att väl har krigslågan hittills varit begränsad
till de två från början stridande folken, men anledningar att befara hen¬
nes vidare kringgripande saknas icke", så menas dermed visserligen icke,
att man tror sig veta, att några andra makter skola komma att deltaga
i det nu pågående kriget. Men likasom detta krig uppkommit af orsaker,
som få lära anse giltiga att framkalla sådana olyckor, lika litet är man
säker, då så många brännbara ämnen finnas i Europa, att icke äfven ett
74
Den 23 Januari, e. m.
annat dylikt krig hastigt nog kan uppstå. Denna möjlighet ligger redan
i det allmänna osäkerhetstillstånd, som den siste talaren skildrat. Nu
hafva väl de förenade rikena under detta krig hittills lyckats att upp¬
rätthålla sin neutralitet. Ingen anledning finnes heller till något anta¬
gande, att den skall blifva kränkt, och ingen af de krigförande makterna
har sökt locka oss i frestelse att bryta den. Men, mine herrar, det vore
lättsinnigt att antaga, att så framgent skall blifva förhållandet i händelse
af ett nytt krig. Val är jag öfvertygad, att det alltid blifver Sveriges
och Norges regerings och national-representationers fästa önskan, att
deras neutralitet skall upprätthållas, och jag förutser icke sådana förveck¬
lingar i Europas förhållanden, att vi deraf skulle ega giltig anledning att
i dem verksamt deltaga. Men denna vår föresats är dock icke nog be¬
tryggande, att vi skulle insöfva oss i säkerhet och underlåta att betrygga
vårt försvar. Flera makter, såsom Belgien och Schweitz, hafva genom
formliga traktater blifvit tillförsäkrade en ständig neutralitet. Eu annan
makt, Holland, har väl icke erhållit fullt samma försäkran, men fick vid
början af detta krig sin neutralitet formligen erkänd af de krigförande mak¬
terna. Alla tre hafva visserligen genom sitt geografiska läge till krigs-
, skådeplatsen varit mera blottställda att indragas i den nu rasande striden
än Sverige och Norge. Men oaktadt deras neutralitet var omgifven af
enskilda garantier, tror jag. att, om icke dessa makter vidtagit vida mera
omfattande anstalter för sitt försvar samt derpå uppoffrat långt större
summor, än Kong!. Maj:t i förevarande proposition här äskat för samma
ändamål, hade det varit ganska osäkert, att icke denna neutralitet blifvit
kränkt och de således nödgats mot sin vilja deltaga i kriget. Vår egen
neutralitet har under detsamma förblifvit respekterad, och jag hoppas att
äfven framdeles det skall lyckas oss att upprätthålla den, men säkert är
det ej. Om vi nu i ett möjligen blifvande nytt krig kunde — hvilket
Gud förbjude — blifva frestade att deruti inblandas; om för någon deri
deltagande makt skulle finnas större anledning att draga oss ur vår
neutrala ställning, än Tyskland och Frankrike haft; vore det i hög grad
lättsinnigt af oss att icke vara beredde att med kraft motsätta oss så¬
dana försök och att med vapenmakt häfda vår neutrala ställning.
Hvad åter beträffar det andra i trontalet förekommande uttrycket
derom, “att traktater icke omgifvas af samma helgd som tillförene, “ lärer
detta icke vara något alldeles nytt. För att få det konstateradt torde
man icke behöfva gå tillbaka till Westfaliska freden eller ens så långt som
till traktaten i Wien 1815. År 1852 afslöts mellan sju af Europas makter,
bland livilka äfven var Sverige—Norge, en traktat som bestämde Dan¬
marks gränser och garanterade dess integritet. Hvad betyder nu denna
traktat? Och när faran kom, — hvilken af de garanterande makterna visade
sig villig att uppträda för dess helgd? Fyra år sednare afslöts eu traktat,
som för Turkiet skulle vara ungefärligen detsamma som 1852 års traktat
för Danmark. Denna traktat bär, såsom vi veta och nyligen läst i ett
från ryska utrikes-ministern utgånget diplomatiskt aktstycke, derå gånger
blifvit kränkt. Den allvarsammaste kränkningen anser jag för min del
vara den, att Moldau och Wallachiet förenats till en stat, som intager eu
i det närmaste oafhängig ställning; och jag befarar, att den i Turkiets
Den 23 Januari, e. m.
75
historia skall komma att spela samma roll. som Schleswig-Holstein i
Danmarks. 1859 kom till stånd en annan traktat, hvarigenom den po¬
litiska indelningen af Italien bestämdes och hvilken icke hann träda i
kraft, innan den blef kränkt. Andra traktater af senare datum skulle
ytterligare kunna nämnas, vid hvilka ett liknande förhållande egt rum.
Härmed vill jag icke hafva sagt, att alla traktater voro goda och
bort. evigt hållas. Ångra ledo åt sådana fel, redan då de afslutades, att de
i följd deraf icke kunde evigt bestå. Många hafva varit stridande mot
folkens frihetssträfvanden och mot tidsandan samt folio för dem, och de
voro sitt öde värda. Men den principen måste stå fast, att, om regeringar
icke längre anse sig bundna vid traktater på samma sätt som förr, och
om å andra sidan den nya folkrätt, som man förespegla! oss och vi alla
hälsa välkommen, enligt hvithet hvarje folk skulle ega att, fritt och obe¬
roende af andra, bestämma öfver sitt öde, icke kommit till stånd; — om
alltså den gamla historiska rätten eller traktaternas rätt numera hvilar på
svag grund, och den nya ännu icke vunnit afsedt erkännande, återstår för
makterna af andra rangen, hvilka icke hafva stora stridskrafter till sitt
förfogande, om de vilja bibehålla sin sjelfständighet, ingenting annat att
gorå, än först och främst att Öppet vid alla tillfällen uttala sin afsigt att
fasthålla vid sin sjelfbestämningsrätt, och vidare att anskaffa de medel,
som må vara nödvändiga för att häfda denna rätt. Så har Belgien gjort,
så Schweitz och Holland. Så böra äfven vi göra. Sveriges och Norges
historia, deras befolknings tänkesätt, deras kärlek och tillgifvenhet för
fosterlandet, deras mannamod samt den höga moraliska och religiösa
ståndpunkt de innehafva i förhållande till andra folk gifva oss rätt att
hoppas, att Sverige och Norge mindre än andra länder i samma ställning
skola sky uppoffringar — hvilka måhända här blifva nästan större i för¬
hållande till tillgångarae — för att häfda sin frihet och sin sjelfständighet.
Herr Lindström; Begagnande såsom inledning till mitt yttrande
det åt en föregående talare citerade och sedan af den siste talaren för¬
klarade uttrycket i trontalet “väl har krigslågan hittills varit begränsad
till de två från början stridande folken, men anledningar att befara hen¬
nes vidare kringgripande saknas icke", anmärker jag till eu början, hvad
som ock, åtminstone under förmiddagens diskussion, så tydligt framstod
för hvarje uppmärksam åhörare, att det ser ut, som den omtalade krigs¬
lågan i stället angripit denna kammares alla fyra hörn. Man har bär
begagnat bilden al ett bombardement, och det kan väl också synas, som
om afsigten att kasta projektiler mot den fästning, som kallas minister-
bänken, mera än ett allvarligt bemödande att utreda den fråga, som, med
afseende på de händelser som nu i Europa tima, kraftigare än någon annan
ingriper i vårt statsmaskineris gång, förestafva! en. del talares yttranden.
Kong!. Maj:ts nådiga proposition, som föreligger och nu skall gå till Stats¬
utskottet, har val i första rummet haft syfte att meddela åt representa¬
tionen icke blott landets nuvarande ställning, utan äfven dess behof för
den närmaste framtiden. Eu diskussion rörande denna proposition bör
väl likaledes hafva till syfte att såväl för Regeringen som för Stats-ut-
skottet gifva till känna representationens åsigt i dessa stycken, och dess¬
utom äfven att gifva sin uppfattning till känna angående det system re¬
76
Den 23 Januari, e. ra.
geringen redan följt, dels tänker följa, såvidt som den nådiga propositionen
dertill gifver anledning. Jag frågar nu, huruvida diskussionen i dag verkligen
hållits inom dessa skrankor, eller om den icke snarare går på sidan derom,
i det att den befattat sig med' saker, som lämpligare bort förekomma vid
ett deckarge-betänkandes behandling. Jag vill icke följa de åtskillige
talare, som på förmiddagen yttrat sig, på den bana de inslagit, och så¬
ledes icke beröra hvarken dynastiens nödvändighet för landet eller huru¬
vida tiden är lämplig för införande af den republikanska statsformen. Äfven
om denna fråga kunde förekomma till behandling, och om anledningar
förekommit till att tala ur denna höga ton, så tror jag dock icke att till¬
fället är val valdt, när så vigtiga frågor föreligga, som nu är fallet.
Icke heller tror jag, att vi här hafva att afgöra huruvida den nuvarande
representationen uppfyller det mål, som för densamma blifvit satt. Jag
tror endast, att vi hafva att bär gifva eller icke gifva vår regering det
stöd, som den i dessa kritiska tider behöfver, när den öppet och frimodigt
framlägger hvad som ligger den om bjertat och som fäderneslandets väl
krafvel1. Under sådana förhållanden böra väl alla små tvister falla, ur
Indika icke något gagneligt kali komma, och alla förena sig i den stora
gemensamma omsorgen om landets bästa. Må dessa de politiska och so¬
ciala reformernas målsmän gorå hvad som är nödigt för främjandet af -
deras mål, men må icke det resultatlösa i deras sträfvande!! göra det för
oss omöjligt att värna vår sjelfständighet och vidtaga åtgärder till vårt
fosterlands försvar. Jag tror icke, att det anfall, som från en talare bär
i förmiddags gjordes, kunde vara så allvarsamt menad t, som orden från
hans läppar folio, men äfven om så var, så tror jag dock, att både
representationen och regeringen, både dynastien och våra kamrar skola
stå sig mot sådana anfall. Då denne talare anförde en saga ifrån forn¬
tiden, så vill äfven jag göra detsamma och anföra en, som lian troligen
bort, om Achilles, som, — så heter det i sagan — blef ond på Grekerna,
och det var rätt illa för Grekerna, men så blef Achilles åter god på Gre¬
kerna, och det var rätt väl för Grekerna,
En talare till venster om mig har vidlyftigt utbredt sig öfver en
mängd i Kongl. Majås proposition förekommande detaljer. Jag bar icke
varit i stånd att följa honom på alla hans särskilda utfiygter, men kar
likvisst i mitt minne behållit åtskilligt af hans anförande, och då, ehuru
jag i mer än ett stycke instämmer med honom, jag likväl i andra icke
kan göra det, så må han ursäkta, att jag en stund sysselsätter mig med
hans åsigter i dessa senare. Han har erkänt, att det vore väl om sven¬
ska folket i* närvarande stund gjorde någon kraftig ansträngning för att
värna sin sjelfständighet; han har medgifvit, att vi nu befinna oss på en
sådan punkt, att det vore oförsvarligt om man icke gjorde det; men han
har ansett fatt det kunde ske utan så dyra uppoffringar som Kongl. Majå
i sin proposition föreslagit, och att staten härvid borde i sin hushållning
gå till väga på samma sätt som den enskilde, hvilken genom att iakttaga
sparsamhet i sina små utgifter kan, såsom talaren sade, använda några
hundratusental af riksdaler till de större. Men månne icke våra svunna
Riksdagar knogat och sparat tillräckligt, och månne icke nu tiden är inne
att använda de derigenom inbesparda hundratusentalen? Det skulle en¬
ligt hans förmenande finnas flera sätt att åstadkomma besparingar. In¬
Den 23 Januari, e. m.
77
dragningar skulle kunna ske å alla hufvudtitlarne, sade han; man kan
taga litet här och litet der, samt sålunda få ihop en ganska stor summa.
Till närmare förklaring af sin mening har han antydt en och annan af
dessa poster, å hvilka han ansett besparingar kunna göras. Men så vidt
jag kan förstå, skulle på den vägen icke synnerligen stora besparingar
uppkomma. Hvad skulle det t. ex. blifva för synnerlig besparing, om
några vaktmästare i departementenas expeditioner finge 100 li:dr mindre
i lön, eller om de icke finge den begärda förhöjningen af 100 R:dr? Hvad
besparing af att indraga ett dussin kopister — jag begagnar talarens
egna ord — i en eller annan embetsmannaexpedition? Hvad besparing
af att indraga åtskilliga andra öfverflödiga tjenster o. s. v. ? Derigenom
får man icke ihop några hundratusental R:dr, ännu mindre millionerna.
Man kan visserligen genom att sätta några af garnisonsregementeua på
svältkur, opara ihop ett betydligare belopp, men ett sådant svältsystem
lärer väl icke gå i längden. Nu tror jag väl ej, att den värde talaren
vill vara så bård, men hans uppgifter om att mathållningen vid några
utländska regementen skulle vara mindre än hos oss voro så slående, att
man väl behöfde, för att icke fastna på den kroken, erhålla de upplysningar
som lemnacles från ministerbänken, nemligen att häri uteslutit vigtiga
faktorer ur sin beräkning. På detta sätt kan man väl komma till det
resultat man vill ernå, men man gör åtminstone icke klart för andra att
detta är den väg som leder till målet, Ernbetsverkens förenkling och en
annan förvaltning af desamma skulle också medföra besparingar ä stora
summor, sades det. Men är då detta ett arbete som kan göras endast
med några penndrag på papperet ? Fordrar det icke eu långvarig tid och
noggranna undersökningar ? Skola vi vänta tills dessa äro undangjorda
och de behöfiiga reformerna genomförda, genom hvilka besparingar kunna
vinnas, så tror jag den tid kan komma, då vi, såsom nu eu annan nation,
få ganska dyrt plikta för vår försummelse.
Samme talare har sagt, att landets utgifter i eu betänklig grad tilltagit,
så att de under de senaste 20 åren stigit med lika många millioner riks¬
daler. Åter en annan sade, att vi under loppet af 20 år utgifvit 294
millioner R:dr för vår krigsbudget. Om lian i stället tagit 50 år, så
skulle det hafva låtit ännu hemskare, och om han ökat beloppen med
ränta på ränta, så skulle han hafva kommit upp till en summa lika stor
med det tryckta Frankrikes förluster under nuvarande krig. Men vi
höra icke låta förskräcka oss af dylika siffror, utan se saken såsom den
verkligen är samt besinna, att landets väl också fått någon valuta för
dessa uppoffringar. Om våra hufvudtitlar nu visa ett större belopp än
förr, så vet ju eu hvar hvarpå detta beror. Utgifter, som förn tillhört
Riksgälds-kontoret att bestrida, hafva nu införts på hufvudtitlarne, som
derigenom stigit. Men landets välstånd och förmåga att bära utgifterna
hafva val också stigit, och således böra vi icke från sådana uppgifter som
de omnämnda hemta oss någon anledning att i ett sådant ögonblick som .
nu afstyrka hvad Regeringen begär för de rustningar, som nu och i den
närmaste framtiden böra göras. Det har af samme talare, med hvilken
jag i det föregånnde sysselsatt mig, fällts det från hans ståndpunkt myc¬
ket väl förklarliga yttrandet, att han ansett det vara särdeles bra, att
Kongl. Maj:t icke denna gång begärt något synnerligen stort anslag å
78
Den 23 Januari, e. in.
femte hufvudtiteln. Andra talare åter hafva sagt, att denna hufvudtitel
icke blifvit så tillgodosedd som omständigheterna kräfva. Jag vill, om
det tillätes mig att yttra min mening härutinnan, heldre instämma med
de senare talarne än med den förre. Den ledamot af regeringen, som
har att förestå det departement, hvartill denna hufvudtitel hörer, har vis¬
serligen tillkännagifvit, att äfven den delen af vårt försvar har behof af
stora summor, och att nationen förr eller senare har att vidkännas stora
uppoffringar'.för sitt sjöförsvar. Men om ock den ena delen af försvaret
icke är lika angelägen som den andra att nu genast ordna, så tror jag-
dock, att'.dei hade varit nödvändigt icke blott att nu uppgifva hvad som
för framtiden behofves till sjöförsvaret, utan äfven att nu taga i anspråk
några millioner för detsamma, och om summan från 17,200,000 R:dr
höjts till 20,000,000 Rall- eller ännu mera, skulle detta icke hafva gjort
någon synnerligt märkbar skilnad i afseende på förslagets mottagande
hos representationen och landet. Försvarsfrågan är väl den som nu öf¬
verallt står på dagordningen och omkring hvilken man bör hufvudsak¬
ligen sluta sig. Den är således med rätta den mest framstående i.Kongl.
Maj:ts proposition.
Men äfven andra frågor äro af synnerlig vigt, och för att be¬
möta samme talare tillåter jag mig att göra en afvikelse från ämnet och
följa honom på hans utflygt å jernvägarne. Han har i sin ställning icke
kunnat eller velat yttra något derom, säger han, derför att hans tänke¬
sätt äro förut tillräckligt kända, och emedan han icke ville upprifva gamla
minnen. Han har dock yttrat sin missbelåtenhet med att jernvägsfrågan
vid våra riksdagar spelat en roll, som varit allt annat än välgörande för
riksdagsärendenas eller samhällsutvecklingens lugna gång. -Jag instämmer
till alla delar i detta hans påstående, men just derföre och från den
ståndpunkt jag i dissa frågor intagit vågar jag till chefen för det de¬
partement, hvarunder jernvägsangelägenheterna höra, hembära min tack¬
samhet för att han genom sitt i denna samma proposition jemväl före¬
liggande förslag undanröjt en af de största anledningarne till missförstånd
och tvist inom representationen, hvaraf riksdagsärendena ofta blifvit för¬
ryckta.
Trafikstyrelsen, som icke nu för första gången varit föremål för
samme talares uppmärksamhet, har äfven i dag blifvit af honom hårdt
ansatt, och dock har det sedan från ministerbänken blifvit visadt, att den
ädle Grefvens siffror varit tagna i luften. Om han sjelf skulle få till skänks
300,000 R:dr, sade han sig vilja dermed befria oss från en stor del af
de uppoffringar denna styrelse kostar. Men nu har det blifvit upplyst,
att bemälda styrelse icke kostat oss de stora uppoffringarne, och således
torde det icke vara skäl att numera reflektera på anbudet.
Frågan huruledes de medel, som äro af nöden för försvarsväsendets
ordnande, skola anskaffas, har varit föremål för icke ensamt hans, utan
äfven för flere talares uppmärksamhet, och åtskillige hafva dervid yttrat
det man icke borde upptaga lån för tillfredsställande af de dagliga ^ be-
hofven. Men jag hemställer om det här är fråga om de dagliga behofven,
då det gäller att för eu längre framtid få försvarsverket ordnadt på det
sätt, att vi, i händelse, af ett fiendtligt angrepp, ega förmåga att sätta
oss till försvar. Jag frågar om de kunna hänföras till de dagliga behof-
Den 23 Januari, e. m.
79
veu, dessa utgifter till gevär, till kanoner ocli till befästningars istånd-
sättande; skall icke allt detta blifva till nytta äfven för våra efterkom¬
mande? Skola vi ensamme draga bördan af detta, som är fullt ut lika
nyttigt för framtid som nutid? Man har hittills icke alls tvekat att
upptaga lån för produktiva ändamål, och ehuru vårt försvar visserligen
icke är ett sådant, så är det likväl fullt ut lika vigtig^ ja, till och med
ännu vigtigare, och då jag antager att hvarken i Kammaren eller i Stats¬
utskottet någon trollkonstnär finnes, som kan uppsöka tillgångar för att
fylla detta behof af 17 millioner Il:dr, samt att icke heller nationen är
villig att å sina debetsedlar draga eu börda, som motsvarar 6 gånger nu¬
varande bevillning, så framstår det för mig såsom klart, att ingen annan
utväg finnes än att fylla behofvet genom lån. Ett sätt att fylla detta
behof har åtminstone antydts åt en talare på Stockholmsbänken, hvilken
tycktes vilja ålägga första hufvudtiteln en bevillning, på grund af hvilken
konungen och öfriga medlemmar af det kong!, huset skulle utgöra vapen¬
skatt. Jag vet icke, om detta förslag var allvarligt menadt, och vill der¬
före icke vidare orda derom; men samma talare yttrade äfven något om
iuften i radkammaren, hvilken icke tycktes vara i hans smak, och han
tillät sig till och med att, med försmående af den utväg som stått ho¬
nom öppen genom interpellationsrätten, göra ett angrepp mot en af mi¬
nistörens ledamöter, för det denne, enligt talarens förmenande, skall genom
eu vidtagen åtgärd hafva bringat förödmjukelse och vanära öfver svenska
folket. Detta är ett i sig sjelft obehagligt ämne att vidröra, men jag
vill ändock uttala den öfvertygelsen att, äfven om det funnes anledning
att så hårdt bedöma och klandra en regeringshandling, sådan som den-
ifrågavarande^ den ärade talaren, om han både rådfrågat nationen, likväl
skulle hafva funnit, att hon icke velat följa honom på deii stråt han be-
trädt, då han för ett möjligen begånget fel velat förkasta icke blott den
minister, hvilken skulle hafva begått detsamma, utan — jag antager det —
hela den öfriga, med honom solidariska ministéren. Man må väl härvid
tillåta sig att fråga, hvilka de republikaner äro, som skola intaga platsen
i de afgåendes ställe; och äfven om det kan anses tillbörligt att här
utså tvedrägtsfrön, synnerligast då man på samma gång talar om nöd¬
vändigheten åt endrägt dels de begge kamrarne emellan och dels emellan
dessa, å ena, och Regeringen å andra sidan, på det att statsärendena
derigenom på ett lyckligt sätt må bringas till lösning. Sådana uttalanden
harmoniera föga med hvarandra. — Skulle det hafva varit bättre att, un¬
der en så upprörd tid som denna, möta detta klagomål från Berlin med
stora ord och åtbörder ? Kanske de finnas, som skulle ansett det såsom
någonting godt, i fall det af denna lilla dispyt hade blifvit en casus belli;
men för min ^ del är jag öfvertygad att nationen i dess helhet icke känner
något missnöje öfver att så icke skett. — Densamme talaren på Stock-
holms-bänken har visat sig mycket missbelåten med den nuvarande rege¬
ringen; och det måste medgifvas att tillfället är på visst sätt gynnsamt
att göra den till föremål för klander. Men jag tror att de fordringar
man ställer på. regeringen äro alltför stora, och att man glömmer de an¬
ledningar, som höra föranleda till ett mildare omdöme. “Regeringen bör
vara ledande och taga initiativ, men hvar spårar man initiativ hos re¬
geringen'1: så yttras å ena sidan, under det å den andra det är repre¬
80
Deri 23 Januari, e. m.
sentationen hvarifrån iniativen böra komma. Huru skall man förlika
dessa båda meningar, Indika hvar å sin sida ega olika, mycket framstå¬
ende organer? Till hvilkendera skall Regeringen lyssna, då den vill göra
sig bekant med nationens verkliga mening? Och man må — Jag upp¬
repar det — betänka, om man icke uppställer för stora fordringar, då
man begär, att regeringen under de åtta månader, som förflyta från den
ena riksdagens slut och till en annans början, skall lösa alla de frågor,
som stå på dagordningen, bland hvilka många derjemte icke kunna anses
annorlunda än såsom hugskott. Hvad beträffar initiativ, så har väl icke
saknats exempel, att den regering, vi för närvarande ega, tagit sådant.
Men skäligen kan icke allmänna meningen vara den, att allt möjligt upp¬
tänkligt, som behöfver reformeras, skall genomföras på en gång. Nu in¬
träffar emellertid, att då regeringen framlägger eu proposition rörande
fattigvårdsfrågan, så intresserar den visserligen ganska många, under det
att andra deremot fordra att eu dissenterlag skall framläggas, medan
återigen andra, hvilka icke vilja befatta sig med fattigvårds- eller dissenter-
lagstiftningen, yrka på lösning af någon annan fråga. Således öfverallt
missnöje. Men det tillkommer regeringen att sätta sig öfver det miss¬
nöje, som härleder sig från sådan orsak, och att låta missnöjets apostlar
fritt’ rasa ut. Har icke regeringen i föreliggande proposition framlagt
vigtiga och omfattande förslag och för öfrig! i trontalet lofvat att afgifva
andra sådana, som röra fattigvårdslagstiftningen, 72 § Regeringsformen
och flera andra? Månne icke, i fäll dessa frågor blefve nöjaktigt lösta,
sådant vore att anse såsom tillräckligt för det närvarande, så att man
icke på grund af detta myckna, som icke kan verkställas just nu, må
förebrå regeringens ledamöter, att de icke äro initiativets män, eller att
de icke visa den kraft, som män i deras samhällsställning böra ådaga¬
lägga. —- Regeringen skulle göra sig af med en del löpande göromål för
att sålunda kunna bättre sköta de egentliga regeringsdrendena — så sä¬
ger den värde talare jag förut replikerat - men icke kan man häruti
finna oi saken hvarför så litet blir uträttadt; ty när det, så att säga,
kommer till kritan, när de medel, som för ändamålet erfordras, af Riks¬
dagen begäras, så mötes oftast denna begäran med ett non possumus. ett
bleklagdt nej. Är det då regeringens fel, om icke alla reformer, som
åstundas, nog hastigt genomföras? Det tillkommer icke mig att bär taga
regeringens parti; jag vill icke heller uppträda såsom hennes försvarare
— hon försvarar nog sig sjelf — men det tillhör andan i ett parlamen¬
tariskt statsskick att från ömse sidor fritt uttala sin mening och gifva
regeringen det stöd man anser henne förtjena, när man finner att hennes
vedersakare från andra sidan gå för långt.
Jag hade visserligen åtskilligt att vidare yttra, men anser mig icke
böra längre upptaga Kammarens tid, utan slutar med att tillönska Kongl.
Maj:ts förevarande proposition allt godt på dess väg till Stats-utskottet.
Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Med anledning deraf
att åtskillige talare framställt den frågan, hvarföre icke äfven i afseende
å sjöförsvaret en omfattande plan nu blifvit af Kongl. Maj:t framlagd och
medel begärda till densammas genomförande, vill jag i korthet anföra,
uågra ord. Då Regeringen beslutade sig för att af representationen be¬
gära
Den 23 Januari, e. ra.
81
gara större summor för försvarsväsendets ordnande än som kunde utgå
af vanliga tillgångar, skedde det efter moget öfvervägande, ock Regerin¬
gen bar dervid ej förbisett Representationens kända obenägenhet att utan
yttersta behof upptaga lån till andra än produktiva ändamål, och ansåg
Regeringen derföre att hon nu icke borde begära annat än som var all¬
deles oundgängligt för stundens behof. Man kan visserligen säga att för¬
svarets båda delar utgöra ett sammanhängande helt; men en hvar måste
likväl medgifva, att landtförsvaret är af ännu större vigt och betydelse än
sjöförsvaret. Ty huru väl vi än på sjön försvara våra kuster, kunna vi
likväl icke gorå det så fullständigt, att vi med säkerhet äro i stånd att
hindra en fiendtlig armés landstigning. Vid betraktande deraf att landt-
försvarsfrågan länge stått på dagordningen, ansåg Regeringen att den¬
samma borde först erhålla sin lösning, och var desto mera bestämd för
denna åsigt, som hon önskade iakttaga den princip, att det lån, som för
försvarets ordnande nu skulle upptagas, icke borde vara större, än att det
kunde amorteras under nuvarande generation, hvilken princip väl ock kan
anses hafva blifvit iakttagen, då amorteringstiden icke skulle blifva längre
än 10 a 1-1 år. Men i händelse man nu skulle hafva upptagit ett lån,
tillräckligt jemväl för sjöförsvarets ordnande, så hade detsamma blifvit
betydligt större, än det nu föreslagna, och då hade jemväl tiden för amor¬
teringen måst ytterligare utsträckas, eller ock annuiteten och med den
bevillningen måst fördubblas. En annan omständighet, hvarvid Regerin¬
gen äfven fästat afseende, är den, att, om anslag begärts till sjöförsvarets
fullständiga ordnande, den plan, enligt hvilket detta skulle ske, bort vara
fullständig. I afseende härå finnes i en vid förevarande nådiga proposi¬
tion fogad bilaga tydligt uttaladt. hurusom det är nästan omöjligt att nu
angifva någon viss konstruktion för örlogsfartyg, med säkerhet att dessa
skulle efter eu längre tid fortfarande vara tidsenliga. Fordom, då man
hade de häfdvunna träfartygen efter Chapmans system, behöfde man en¬
dast följa detta system och löpte icke fara att sådana fartyg till följd af
andra, nyare konstruktioner blefvo oanvändbara. Men nu äro förhållan¬
dena helt annorlunda. Om vi bygga en flotta efter de modeller, som nu
i allmänhet följas, vågar jag ingalunda garantera att densamma skall
vara krigsduglig 15 år härefter. Dessutom måste man komma ihåg, att
ett hastigt anskaffande af så många fartyg som vårt sjöförsvar erfordrar
är mera än hvad man kan påräkna af den inhemska industrien; man
hade i så tall måst lemna en mängd stora beställningar till utländska
verkstäder, hvarigenom betydliga kapitaler både kommit att dragas ur
landet. Alla dessa omständigheter har Regeringen tagit i betraktande,
och hon beslöt derföre att företrädesvis söka verka för att den ena af
krigsmaktens båda afdelningar blefve försatt i ett för landet betryggande
skick. Dock vill jag härjemte fästa uppmärksamheten på, att hvad som
uti statsregleringen för 1872 begäres till fyllande af sj(»försvarets behof
icke är någon obetydlighet. Dermed sammanhänger nemligen på det när¬
maste den ifrågasatta befästningen af Carlskrona, flottans nuvarande huf-
vudstation, hvarmed man afser att göra denna station försvarbar, hvilket
den hittills icke varit. Detta är en fråga, som så väsendtligen ingriper
Riksd. Prot. 1871. 2 Afd. 1 Band. 6
82
Den 23 Januari, e. m.
uti hvarje förslag till sjöförsvarets organisation, att jag ej nog kan fram¬
hålla angelägenheten af att den ofördröjligen blir definitivt afgjord. In-
beräknadt kostnaderna härför skulle under nästkommande år användas
öfver fyra och en half millioner för sjöförsvarets räkning.
Ja" kunde visserligen hafva åtskilligt att yttra om minförsvaret och
dithörande fartyg, men då den talare, som vidrört detta ämne, icke in¬
gått närmare i frågan, vill icke heller jag nu orda derom, utan uppskju¬
ter dermed till dess vi framdeles återkomma till detta ämne.
Friherre Åk er hjelm: Herr Talman, mine Herrar! Redan förut i
dag har en talare anmärkt, att den diskussion, som eger rum, innan Kongl.
Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof remitteras
till Ståts-Utskottet, under vårt nuvarande statsskick allt mer och mer
erhållit samma form som diskussionen öfver svarsadressen inom vissa ut¬
ländska parlamentariska församlingar. Det ligger i naturen af eu sådan
debatt, att Kammarens mest framstående statsmän och de fackmän, hvilka
hafva något för en särskild detalj af vigt att yttra, deltaga i öfverlägg-
ningen. Jag torde således ej behöfva saga, att det icke skulle hafva fal¬
lit mig in att bär nu uppträda, derest jag icke dertill funnit mig direkt
uppmanad af ett yttrande, här på förmiddagen afgifvet, och hvilket jag
ansett så mycket mindre böra med tystnad förbigås, som det insmugit sig
i ett i afseende på formen onekligen lysande föredrag af eu af Stockholms
mest framstående representanter, hvilken har sin plats här på samma
bänk som jag. Visserligen kan man vid eu adressdebatt i andra länder
vänta sig att diskussionen skall vidt utbreda sig, ja äfven att den skulle
göra det hos oss vid ett tillfälle sådant som detta, men icke hade jag
väntat mig att här få höra sådana ord som dem, hvilka använda af den
representant, jag nyss antydde. Särskildt fastade jag mig vid det uttryck,
der han, efter att hafva kastat en blick på den tragedi Europa nu be¬
vittnar, framhöll huruledes vi här i Sverige måste känna en viss bekläm¬
ning i medvetandet om att icke hafva gjort hvad vi bort göra; dessa
hårda ord sammanställde han med en tillvitelse mot Regeringen för bri¬
stande initiativ, för det hon icke gjort hvad henne ålegat. Jag deremot
ar förvissad att Regeringen gjort hvad den bort göra och dervid betänkt
att vi äro ett litet folk, som önskar ingenting högre än att bibehålla en
ärlig och allvarlig neutralitet och som icke älskar braskande fraser, hvilka
långt före detta borde upphört att hafva sitt forum på detta rum. Jag
kan väl förstå att representanten i det stolta Englands parlament, trygg
vid sitt Jands stora rikedom och folkmängd, dess inskära läge och mäk¬
tiga flotta, kan med sjelfkänsla och tillförsigt till Europa trotsigt utslunga
sitt: “civis romanus sum“; äfven kan jag fatta, att i franska lagstiftande
församlingen, då det ännu fanns en sådan, unge män med hjerta och
snille, som brunno af begär att göra sig bemärkte, med den värma och
den glöd, som tillhöra detta land, debattera utrikes förhållanden.
Jag har sjelf hört och beundrat en Jules Favre, en Emil Ollivier; men
låtom oss icke föra hit deras art, deras sätt! Vestigia ter rent! Minnena
från frihetstiden bevara vi alla i frisk hågkomst, och 1809 års män gjorde
det äfven, då de tydligt och noggrannt angåfvo, huru landet skall sköta
sina utrikes angelägenheter, och bestämde att Konungen ensam skall
Den 23 Januari, e. m.
83
handhafva rikets värdighet. Jag är också öfvertygad att Sveriges Konung
icke har tillåtit och icke skall tillåta att de förenade rikenas ära och
värdighet trädas för nära. Har den ärade representanten något att an¬
märka mot det sätt, hvarpå landets utrikes angelägenheter handhafvas, må
han då i öfverensstämmelse med grundlagens bud sända sin anmärkning
till det vederbörliga Utskott, som Riksdagen redan tillsatt, och der jag
hoppas det skall finnas män, som ega vilja att pröfva, förmåga att be¬
döma och mod att besluta hvad som bör göras.
Journalisten, som låter sin snabba penna löpa för att för aftonens
publik fylla en spalt i aftonens blad, må ega rättighet att låta känslan
svalla högre än hvad måhända klokheten om landets väl bjuder medbor¬
garen af ett litet folk, men inträder publicisten i Riksdagen, kallad af
sine valmäns förtroende, då måste hans ord mätas efter en strängare
måttstock, då höives det oss att erinra oss vår ställning såsom folkets
ombud och att väl besinna, att de som hafva sändt oss hit fordra att vi
med varsamhet se till, att vi icke äfventyra landets neutralitet. Hvad
den som icke vill erinra sig detta derigenom kan vinna, vore endast den
i mina ögon tvetydiga äran att nämnas i de stora utländska tidningarnes
telegramafdelning bland nyheterna från Moldau Wallachiet eller Linne- -
Detmold.
Kunde man för de män, som träla i våra bygder, på vårt vackra
svenska språk återgifva betydelsen ai det vidriga amerikanska uttryck,
som samma talare använde, då han nämnde ordet humbug, så tvifiar jag
icke på att, om de hade att välja mellan de män, som, på sätt här
skett, indraga utrikes politiken i debatten, och de män, hvilka, orädde
och orörde af den svängande opinionen hos ett folk fullt af hetsigheter,
med säker hand lotsa statsskeppet mellan bränningarne och skären, jag
tvifiar icke. säger jag, att de skulle veta emot hvilketdera hållet de skulle
vilja vända spetsen af det amerikanska uttrycket.
Jag hoppas att jag icke må hafva alltför länge tagit Kamma¬
rens tid i anspråk; min afsigt har hufvudsakligen varit att fram¬
hålla, det jag för min del tror det landet fordrar en sträng och allvarlig
neutralitet och att jag först och sist anser mig vara hitsänd för att
framförallt häfda grundlagens helgd, fosterlandets värdighet och deras
bästa, frid och ro, hvilka hedrat mig med det uppdrag, som lemnat mig
rätt att yttra mig från denna plats.
Herr H i er ta: Då den diskussion som nu uppstått, vid remissen
till Stats-Utskottet af Kongl. Maj:ts Proposition angående Statsverkets
tillstånd och behof, varit lifligare, än vid dylika tillfällen under de riks¬
dagar, som förflutit sedan den nya representationen infördes, torde det
icke vara ur vägen att yttra ett omdöme öfver lämpligheten att införa
ett sådant parlamentariskt bruk. Det har under föregående riksdagar
någon gång händt att denna Kongl. Maj:ts nådiga proposition blifvit till
Utskottet remitterad, utan att ett enda ord deröfver blifvit yttradt. Att
så icke skett denna gång har utan tvifvel härledt sig deraf, att så be¬
tydliga anslagsfordringar framställts att det väckt mer än vanligt upp¬
seende. Min åsigt är emellertid, att en sådan diskussion, som den nu
förevarande, icke är öfverflödig, ty genom de yttranden, som under den-
84
Den 23 Januari, e. m.
samma förekomma, sättes en stor del äf Kammarens ledamöter i tillfälle
att erhålla en klarare insigt i och kännedom af hvad i den Kongl. Pro¬
positionen föreslagits, något som de kanske eljest icke medhunnit i an¬
seende till den korta tid, som förflutit, sedan propositionen aflemna^.
Men jag tror för min del å andra sidan att ändamålet med en diskussion
sådan som den ifrågavarande egentligen bör vara att framställa sådana
anmärkningar, som kunna påkalla ett svar från Stats-Utskottet, eller som
äro afsedda att af detta Utskott tagas i betraktande, men icke egentligen
att begagna tillfället blott för att lysa med oratorisk förmåga; och aldra-
minst kan jag tro att det ligger i meningen af en preliminärdiskussion,
att eu eller annan talare skall framstå såsom försvarare af regeringen, då
så många ledamöter af densamma äro i Kammaren tillstädes och hvar
och en af dessa herrar är i stånd att sjelf till fullo försvara sig.
Efter denna korta inledning, tager jag mig friheten att öfvergå till
den del af den Kongl. propositionen, som utan tvifvel tager och bör taga
den största uppmärksamheten i anspråk, nemligen den som angår för-
svarsväsendet. Det är måhända under eu så kritisk period, som den,
hvari vi för närvarande befinna oss, ganska kinkigt att, utan special¬
kännedom, yttra sig i detta ämne; men man kan antaga, att regeringen,
som haft tillfälle, att under en längre tid öfverväga de omständigheter,
hvilka gifvit anledning till det ena eller andra förslaget, skall hafva trängt
djupare in i saken, än de, som blott några dagar efter det de af rege¬
ringens förslag erhållit del, deröfver skola yttra sig. Jag befinner mig i
detta hänseende ungefär i samma kategori som pluraliteten al Kammarens
ledamöter, och då anser jag mig stå pa den punkt, att hvad jag kommer
att yttra icke kan vara något definitivt, något som bär anspråk på att
gorå eu stor inverkan på besluten, utan helt enkelt innefattar frågor eller
framställningar, som jag anser att Stats-Utskottet, efter förutgången pröfning,
skall blifva i tillfälle att besvara. Som jag nu vid denna riksdag vant
så lycklig, att efter egen begäran blifva befriad från att deltaga i de
mödosamma arbetena i Stats-Utskottet och således ej kommer att deltaga
i dess handläggning af ärendet, tager jag mig friheten att framställa ett par
sådana frågor till Utskottet.
Kongl. Maj:t har i sitt trontal utgått från det antagande, att det
numera råder mycken osäkerhet i afseende å krig eller fred, och jag har
hört ett par af regeringens ledamöter här i dag upprepa detsamma. Det
är ock troligt, att tanken på denna osäkerhet trångt sig på enhvar af
Kammarens ledamöter. Frågan är, huru stor qvantitativ vigt. om jag sä
får säga, vi skola fästa vid denna tanke, eller hvad betydelse vi skola
tillmäta densamma. Det kan icke finnas mer än en mening derom, att,
med afseende å de kritiska tiderna, något nu måste göras för försvars-
väsendet. Jag tror ock, för min del, att, äfven om icke do betydande
omhvälfningar och de stora händelser, som nu skaka Europa, existerat,
det ändock legat såsom eu gifven följd af hvad regering och representation
under föregående riksdagar uttalat, att åtgärder skulle vidtagas för för¬
svarets bättre ordnande, och att ett förslag af regeringen i denna rikt¬
ning varit af representationen väntadt i följd af de föregående riks-
dagarnes förhandlingar. Men frågan rör sig egentligen icke härom, frågan
är, huruvida den närvarande politiska ställningen är sådan, att den utgör
Den 23 Januari,' e. m.
85
en orsak, ett nödvändigt tvång för representationen att nu bevilja allt
hvad regeringen för försvaret begärt. Detta blir naturligtvis hvad som
kommer att hufvudsakligen utgöra föremål för Stats-utskottets pröfning
och representationens derpå följande beslut. Det hufvudsakliga skälet,
hvarföre man nu utan för mycket prut skulle bevilja Kongl. Maj:ts uti
ifrågavarande afseende väckta anslagsfordringar, består naturligtvis uti den
ovisshet, hvari vi här i Sverige befinna oss, om vi skola råka i krig eller
ej. Vi hafva sett att äfven allvarliga organer för pressen hafva på senare
tider blifvit något heta i detta afseende, så att de, som förut hafva yrkat
på besparingar, till och med vilja, så att säga, proskribera en hvar, som
skulle våga yttra något emot den Kongl. propositionen och de summor,
som deri begärts, samt kalla dem, som våga sådant, för nihilister och per¬
soner som ingenting lärt och ingenting glömt. Men jag vill fästa upp¬
märksamhet på, att detta innebär hvad man i logiken kallar en “petitio
principii“, det vill säga, att man antager såsom redan gifvet hvad som
först skall bevisas. År det nu säkert eller sannolikt, att vi i morgon dag
eller inom den närmaste framtiden skola blifva utsatta för ett fiendtligt
anfall — ty att vi sjelfva angripa, är väl icke tänkbart i så fall bör
icke något afhålla oss ifrån att bevilja så mycket, som regeringen nu äskat;
men om en sådan fara icke så omedelbart står för dörren, tror jag vi
böra begagna det rådrum som tinnes för att noga pröfva de begärda an¬
slagens större eller mindre nödvändighet. Skulle vi nu vilja afgöra
om en mer eller mindre öfverhängande våda på grund af den erfarenhet,
som af det nu pågående kriget kan hemtas, så komma vi in på ett fält
som i dagligt tal kallas “kannstöperi41. Härvid skulle jag vilja säga, att
enligt min tanke krigets följder visat sig sådana, att båda de krigförande
nationerna ej mindre än alla andra makter i Europa hysa en stor längtan
efter fred. Denna längtan härrör icke allenast af de förfärliga härjningar,
som kriget förorsakat, utan äfven af den diaboliska utveckling, som kri¬
gets förstörelseverktyg numera vunnit och som gör att- hela mensklig-
heten ryser tillbaka vid tanken på möjligheten att komma i samma be¬
lägenhet som den, hvari Frankrike och jemväl en stor del af det tyska
folket nu befinner sig. Härtill skulle jag vilja lägga, att helt nyligen har
från representationen i Preussen till konungen derstädes utgått en adress,
som stått att läsa i de senaste tidningarne, och i hvilken representa¬
tionen, jemte sin lyckönskan i anledning af den nyvunna kejsarevärdig¬
heten, tillika framburit sin innerliga åstundan, att en varaktig fred snart
måtte erhållas. Då således af många omständigheter tydligen inses, att
folken sjelfva önska freden, synes icke frågan om vårt försvarsväsendes
ordnande vara till den grad brådskande, att vi derföre skulle beröfva oss
pröfningsrätten öfver behöfiigheten af de dertill äskade anslag. Kasta vi
åter blicken på andra sidan Östersjön, torde kunna sättas i fråga, huru¬
vida icke de anspråk, som göras från ryska sidan att få friare händer i
Svarta Plafvet, och de eröfringsplaner Ryssland kan hafva åt detta håll
jemte de stora inre kommunikationsarbeten, som taga dess tillgångar i
anspråk, utgöra eu garanti för, att Ryssland under sådana förhållanden
icke vill hafva Sverige till ovän. Men jag lemnar nu helt och hållet
detta fält.
86
Den 23 Januari, e. ro.
Af det yttrande, som i dag afgifvits af Herr Utrikes Statsministern,
hafva vi fått en ny utgångspunkt för vårt bedömande af frågan, ty
deraf framgår, att hans och Regeringens mening är den, att ifrågavarande
anslag egentligen är hehöfligt för att sätta Sverige i tillfälle att iakttaga
en respektabel neutralitet. Detta anser jag vara en riktig uppfattning af
Regeringen och vill deri instämma. Jag vill dock härvid gorå en liten an¬
märkning. Herr Utrikesministern har i detta afseende jemfört oss med
Belgien och Holland, men detta anser jag icke vara fullt egentligt, ty att
dessa länder under nuvarande tid, såsom närmaste grannar till de krig¬
förande makterna, varit nödgade att anstränga sig utomordentligt för att
förstärka sina försvarskrafter, är naturligt. Skulle nemligen några länder
vara hotade med anfall, så torde det i främsta rummet vara Belgien och
Holland, äfvensom Tysklands öfriga grannar, Danmark och de ryska
Östersjöprovinserna, och först derefter kunde något angrep]) på Sverige rim¬
ligen ifrågakomma från Tysklands sida. Detta är visserligen antaganden,
vid hvilka man icke kan fästa någon absolut vigt, men under ett resonne-
ment sådant som detta, ligga de dock nära till hands. - Äfven jag utgår
således visserligen från den hufvudtanken, att det är för att Sverige skall
kunna bevara en respektabel neutralitet, som vi behöfva den ifrågavarande
förstärkningen af våra försvarskrafter, men dervid hafva vi äfven rätt att
taga i betraktande, att Regeringen sjelf icke ansett faran för krig så öf-
verhängande, emedan den föreslagit, att det äskade anslaget icke skall nu
på en gång utgå, utan användas under loppet af fem å sex år. Häraf
framgår således, att vi icke behöfva brådstörta med att bevilja ifråga¬
varande anslag i sin helhet, utan att vi dessförinnan kunna och böra med
lugn eftertanke pröfva, hvilka anslagsfordringar äro oundgängligen nöd¬
vändiga, utan att vi vilja anses för “personel', som ingenting lärt och
ingenting glömt4', äfven om vi skulle ifrågasätta, att något af de begärda
anslagsbel öppen möjligen kunde för den närmaste tiden umbäras. Det
är med hänsyn härtill, som jag tager mig friheten påpeka ett par, efter
mitt förmenande, anmärkningsvärda delår af förslaget. Till en början har
det hos mig väckt någon förundran, att icke någon enda betydligare in¬
dragning blifvit gjord för att bereda tillgång till de anslag, som bär äro
i fråga. När det blifvit erkändt, att ett ofullständigt försvar är detsamma
som intet försvar, och Regeringen sjelf anser fem å sex år erfordras för
att sätta försvaret i behörigt skick, så tyckes det som om under före¬
nämnde tid åt 5 ä (> år, hvarunder vi skulle vara fredade från fiendtligt
angrepp, det hade varit möjligt att göra ganska betydliga besparingar,
bland annat, å eu del af utgiftsposten “vapenöfningar", som uppgår till
flera millioner, och att man derigenom kunde förskaffa sig tillgångar till
bestridande af någon del af de erforderliga kostnaderna. Det har visat
sig under nu pågående krig, att öfningar, som bestå endast i vanlig exer¬
cis, sådan som den förekommer å våra möten, äro snart inlärda; och
Regeringen har i afseende på de blifvande militäröfningarne icke framlagt
något program, hvaraf man kunde komma i tillfälle att bedöma om med¬
len på ett ändamålsenligt sätt användas. Nuvarande krig har derjemte
ådagalagt, att det franska befälet saknat nödigt omdöme om hvad till
krigsyrket hörer; och finnes det väl någon, som kan garantera, att våra
egna officerare ega eu större krigsbildning? Om så icke är, så anser jag,
Den 23 Januari, e. m.
87
att, intilldess vi få sådana bildningsanstalter, som skaffa oss ett dugligt
befäl, vapenöfningarne i deras närvarande skick icke äro af så synnerligen
öfvervägande stor vigt, att ej en betydlig indragning å anslaget dertill kan
ske för den närmaste tiden.
Vidare utbeder jag mig att få framställa eu ödmjuk förfrågan till
Herr Sjöministern. Jag kommer nemligen ihåg, att i det betänkande, som
afgafs af 1867 års befästningskomité, af hvilken komité Herr Sjöministern
sjelf var ledamot och hvars betänkande han jemväl undertecknat, upptagas
kostnaderna för Carlskronas befästande jemte artilleri till något öfver 5
millioner Il:dr, i detta belopp likväl icke inbegripna de särskilda kostna¬
derna för ett starkt flytande försvar, hvilka skulle uppgå till flera millio¬
ner riksdaler. Då nu är bekant, att en enda monitor kostar omkring två
millioner riksdaler och sju å åtta stycken sådana erfordras för att skydda
inloppet till Carlskrona, så vore det intressant att få veta Herr Sjömini¬
sterns mening, huruvida, då Kongl. Maj:t nu till Carlskronas befästande
begärt endast 3,750,000 It:dr, icke bakom denna summa ligger en annan,
vida större, utan det nämnda beloppet är allt, som för ändamålet erfor¬
dras. — Hvad sjelfva frågan om Carlskronas befästande angår, egen jag
visserligen icke nog sakkunskap att deröfver yttra mig, men jag har re-
sonnerat med andra mera sakkunnige och af dessa hört, hvad man äfven
vid en blick på kartan sjelf kan se, att det är en ganska vansklig sak
att, då till Carlskrona leda icke mindre än sju särskilda inlopp, kunna
så fullständigt och kraftigt befästa alla dessa, att ett fiendtligt anfall kan
afvärjas. Härjemte bör man taga i betraktande ej mindre, att till besät¬
tande af dessa vidlyftiga fästningsverk kanske erfordras en hel armé, än
ock den vigtiga omständigheten, att nutidens artilleripjeser ega en skott¬
vidd af ända till 24,000 fot, hvarigenom det ändock synes blifva möjligt
för en fiendtlig flotta, som läge utanför befästningarne, att beskjuta sta¬
den, hvilken stad är belägen endast 18,000 fot från desamma. Det har
mången gång blifvit yttradt, att Carlskrona icke borde befästas, och denna
åsigt tyckes ega god grund, om kostnaderna för dess befästande skulle
uppgå till ett belopp, som blefve 4 å 5 gånger högre än värdet å de far¬
tyg, hvilka, enligt försvarsplanen, der skulle stationeras. Carlskronas hamn
är visserligen särdeles tjenlig att inrymma eu flotta, och egde till följd
deraf en stor betydelse på den tid, då Sverige var en stor sjömakt och
herrskade öfver besittningar på andra sidan Östersjön, men då vi nu af-
trädt dessa besittningar och icke vidare hafva samma politiska ståndpunkt
som förr, hafva förhållandena gestaltat sig annorlunda, och jag hemställer
af denna anledning, huruvida det icke vore lämpligast att flytta den sjö-
krigsmateriel, som för närvarande finnes i Carlskrona, till något annat
ställe och rasera dervarande befästningar. Häremot torde invändas, att
Carlskrona, såsom varande en ypperlig hamn, måste vara särdeles begärlig
för utländingen, men vi böra dervid besinna, att å Östersjökusten finnas
en mängd hamnar, nästan lika goda som Carlskronas och lika användbara
för utländska makter, ifall de skulle vilja bemäktiga sig någon af dem.
På grund häraf tager jag mig friheten lägga Stats-Utskottet på hjertat
att, i fråga om det till Carlskronas befästningar begärda anslaget, noga
pröfva och undersöka, innan beslut derom fattas.
88
Pen 23 Januari, e. m.
Hvad beträffar frågan om det föreslagna sättet för anskaffande af nö¬
diga medel, nemligen lån, så är jag åt samma tanke som flere föregående
talare, att det är omöjligt att nu genast uttaga de äskade beloppen genom
en direkt eller indirekt beskattning, emedan det skulle trycka alltför hårdt
på de skattdragande, och att lån således äro oundgängliga, men det är
en moralisk pligt för en Riksdag att icke anticipera på efterföljande, och
det är på denna grund, som jag yrkar, att nu icke upptages större lån,
än som erfordras för den aldra närmaste framtiden. Äfven detta önskar
jag, att Stats-Utskottet måtte taga i öfvervägande.
Det är äfven öfver en annan del af den Kongl. propositionen som
jag skulle vilja yttra några ord. Det är om anslaget till Kongl. teatern.
Kongl. Maj:ts framställning i denna del är grundad på ett betänkande,
som den 21 Januari 1870 afgafs af den utaf Kongl. Maj:t tillsatta teater-
komitén. Denna komité hade, såsom jag och flera med mig trodde, till
ändamål att undersöka, huruvida icke någon sådan förändring kan göras
i den Kongl. teaterns förvaltning, som kunde lemna en säkerhet för att
anstalten skulle bättre bära sig i framtiden; men om man läser komiténs
betänkande, finner man deri icke ett enda ord yttradt, angående denna
vigtiga fråga. K omi ten har hufvudsakligen sysselsatt sig med att visa,
huru stora skulderna äro, och genom en ganska kuriös deduktion kom¬
mit till den slutsats, att inköpet af den nya eller Dramatiska teatern,
hvars återinlösande af Statsverket nu föreslås, måste anses hafva skott för
Statens räkning, men om man granskar de handlingar, hvarpå komitén
stödt denna sin åsigt, kan man omöjligt finna, huru af dessa kunnat dra¬
gas berörda slutsats. Nu vet man, att anbud ingått från förre egaren
till Dramatiska teatern att återköpa densamma, hvilket anbuds antagande
måhända skulle i betydlig mån förminska de svårigheter, som ligga i vä¬
gen för frågans lösning. Jag för min del ber dock få saga, att jag icke
vågar yttra något bestämdt omdöme i detta afseende. Ämnet är af sär¬
deles grannlaga beskaffenhet både i anseende till de åsigter, som af huf-
vudstadens innevånare i frågan hysas, och i följd af de högst betydliga
utgifter, som Konungen för teatern årligen får vidkännas af sill civillista.
Jag vill dock till Stats-Utskottet hemställa, att då någon fara icke torde
uppkomma deraf, att frågan ännu ett år lemnades olöst, Stats-Utskottet
behagade föreslå K» ngl. Maj:t att tillsätta eu ny teaterkomité, med före¬
läggande lör densamma att besvara frågan, huruvida icke genom förän¬
drade arrangera ether vid teatern, i afseende å dess direktion in. m., så¬
dana besparingar kunde vinnas, som lemnade eu förhoppning, att teatern
för framtiden bättre skulle bära sig. Då någon vidare förlust häraf icke
torde uppkomma, än möjligen ett års ränta på teaterskulden, tror jag
den af mig föreslagna åtgärden för närvarande vara den lämpligaste, i
fråga om detta anslag.
Jag inskränker mig till dessa anmärkningar.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag behöfver ej länge upptaga eder
och Kammarens tid, för att besvara anmärkningarne mot mitt yttrande
under förmiddagens sammanträde. Till en början konstaterar jag, att Herr
Utrikesministern bekräftat det faktiska af hvad jag mot honom anfört.
Mot min karakteristik af hans förfarande har lian visserligen yttrat ett
Den 2.3 Januari, e. m.
89
par invändningar, men de synas mig ej hålla stånd mot eu närmare
granskning. Herr Utrikesministern förklarade, att man ej, utan att ned¬
låta sig till en sofism hvilket han naturligtvis ej velat göra
kunde inför utlandet åberopa sig på skilnaden mellan Posttidningens of¬
ficiera och icke officiela afdelning; man skulle ej blifva förstådd, ej blifva
brodd. Jag frågar då för det första: hvad är det för slags personer, som
representera oss i utlandet, om de oj kunna göra sig förstådda eller ej
blifva trodda, när de på sin regerings befallning redogöra för ett faktiskt
förhållande i vårt land? Och för det andra nödgas jag anmärka, att den
s. k. sofism, till hvilken Herr Utrikesministern förklarat det vara omöjligt
att nedlåta sig, har man dock verkligen försökt. Jag påminner om med¬
delandet i Posttidningen den 12 September; det vet enhvar, att detta
meddelande alls icke tillkommit för att upplysa den svenska allmänheten
om något, som hon icke visste förut, eller för att lugna eu svensk för¬
trytelse som icke fanns till. Nej, detta meddelande var beräknadt just
för utlandet. — Herr Utrikesministern har sagt, att de enklaste begrepp
om in ter nationel höflighet fordrade en ursäkt. Mig synes det begrepp
långt ifrån enkelt, som fordrar en ursäkt från dens sida, hvilken ingen¬
ting tadelvärdt begått, och regeringen hade ingenting att på sina eller
statens vägnar ursäkta. I afton hafva vi hört Herr Utrikesministern be¬
känna den grundsatsen, att ett litet folk, som vårt, bör vid alla tillfällen
Proklamera sin rätt, gifva tillkänna sin vilja att stå på sin rätt; jag tror
mig hafva fullt korrekt återgifvit ordalagen. Jag beklagar att denna grund¬
sats ej var Herr Utrikesministerns i September månad förlidet år.
Eu ärad talare på denna bänk har, i ett mot mig riktadt anförande,
påstått och beklagat, att debatten utsväfvat, samt yttrat att han ej kun¬
nat tro att det kunde gå sa långt, hvarjemte han ordat om sin ömhet
för grundlagens helgd. Denna anmärkning har en dubbel adress, en syn¬
lig och en osynlig. På den förra står mitt namn, men den senare hän¬
visar till Talmannen. Alla erkänna vi med vördnadsfull tacksamhet den
liberalitet, och humanitet, som vi från Herr Talmannen röna, men att dessa
egenskaper skulle gorå sig gällande derhän, att Talmannen tilläte mig eller
någon annan af Kammarens ledamöter att öfverskrida de af grundlagen
utstakade gränser, det har jag aldrig förut hört någon förutsätta.
Den ärade talaren har yttrat något om braskande fraser rörande ut¬
rikespolitiken. Hvad först fraserna angår, var den beskyllningen något
oväntad, att jag icke yttrat mig i sak eller att jag använder andra eller
flera ord, än som lagom behöfvas för att uttrycka min mening; och hvad
talet om inblandning i vår utrikes politik angår, så ber jag att få hem¬
ställa, huruvida den tillämnade regeringsåtgärd rörande Posttidningen,
som Herr Utrikesministern lät kungöra i Berlin, utan våld mot all rim-
lighet och vanligt språkbruk kan betecknas såsom en utrikespolitisk fråga. Om
så icke. är förhållandet, torde beskyllningen att jag, enligt föredömen från
frihetstiden, velat obehörigt indraga utrikespolitiken i riksdagens förhand¬
lingar och. inkräkta på Kongl. Maj:ts maktområde, vara gripen ur luften.
Om för öfrigt något är fras, så är det de nedsättande omdömena i tid
och otid om nämnda period i vår historia. Jag behöfver kanske ej er¬
inra den ärade talaren om något som nyligen beskrifvits i ett utmärkt
historiskt arbete, huru ryska sändebudet von Korffs oförsyntheter temligen
90
Oen 23 Januari, e. in.
undfallande mottogos af regeringen, men att de bland ständerna väckte
en förtrytelse, som i den s. k. nationela förklaringen framträdde till värn
för landets värdighet. Ej allt var, under frihetstiden, svaghet, split och
korruption.
Samme talare, för hvilkens ord jag eljest hyser den största aktning,
har äfven till mig riktat något yttrande om namn, som omtalas i ut¬
ländska tidningars telegramafdelningar. Jag förstår ej, hvad han menar,
men gissar att han åsyftat en qvickhet, dertill förledd, fruktar jag, af
några misslyckade försök i den vägen från en talare på Götehorgsbänken.
Hvad nu slutligen angår den värde Göteborgsrepresentantens anförande,
så kan jag fatta mig mycket kort, och hoppas jag att icke ofta behöfva
sysselsätta mig med slikt. När han kan i min mun lägga, vare sig ett
påstående eller en antydan, att vår regering är öfverflödig, så måtte an¬
tingen minnet vara dåligt, eller uppfattningsgåfvan eljest klen; en tredje
möjlighet — dålig vilja — vill jag ej förutsätta. För öfrigt, om den
värde representanten för Göteborg trött sig från sitt yrke kunna hemta
något berättigande att ge mig snus, så har han misstagit sig om situationen
och misstagit sig på person.
Herr Törnfelt: En vemodig suck öfver första hufvudtiteln har
genomgått Riksdagen efter läsning af den Kongl. propositionen; och jag
kan derföre icke underlåta att i främsta rummet något vidröra densamma.
Jag anser, att det ligger i konungadömets eget välförstådda intresse, att in¬
skränka sina anspråk till hvad som kan vara rimligt uti ett så litet och till
större delen så fattigt land som vårt. Derigenom skulle till konungadömets eget
och hela samhällets trygghet undanrödjas ett näringsämne för de republi¬
kanska drömmar, som nu förefinnas, tyvärr i stor mängd, ehuru de väl
äro att anse såsom vanvett, intilldess hela Europa ända till Rysslands
gränser kan blifva en enda stor republik, något som dock torde komma
att dröja i det längsta, om Bismarck får lefva och regera, Tiden är
emellertid nu så kritisk, att man synes hafva all rätt att fordra, det
Regenten i främsta rummet underkastar sig någon uppoffring för landets
försvar. Men hvad skall landets innebyggare tänka, om de, som riskera
att göra de största förlusterna, icke äfven vilja deltaga i de uppoffringar
som kräfvas? Jag menar dynastien. Ty om riket skulle komma i fara,
blir nog landet qvar, äfven om det måhända skulle förlora sin sjelfständighet.
Men huru det möjligen skulle kunna gå med konungahuset, vill jag lemna
derhän. Måhända stode då icke något Wilhelmshöhe detsamma till buds.
Derföre både jag väntat att nu finna eu efterlängtad nedsättning i första
hufvudtiteln. Men tyvärr framstår den åter såsom en ny fogel Fenix ur
det förbrunna årets aska med sina 1,417,000 R:dr som förut. Man ser
dock, huru i andra länder regenterna uppfatta tidens kraf, huru nu se¬
nast konungen af Spanien har på sin Eriksgata, det högtidligaste tillfället
i hans lefnad, låtit frånspänna fyra hästar från sin vagn, under förkla¬
rande, att han hädanefter ej önskade flera än två hästar, och huru han
tillika gjort en betydlig afkortning på sin civillista, och allt detta, oak¬
tadt det landet icke synes vara hotadt af sådana faror, som vi hafva att
frukta. Fördenskull hade man väl äfven här kunnat hoppas på en ned¬
sättning i första hufvudtiteln, som af landet så allmänt önskas. Detta
Den 23 Januari* e. in..
91
om första hufvudtiteln och i vårt älskvärda, älskade och vördade konunga¬
hus’ eget sannskyldiga intresse.
I afseende på tredje artikeln, d. v. s. tredje hufvudtiteln, får jag
vördsamt hemställa, om. det kan vara skäligt och lönande att vidare be¬
kosta diplomatiska beskickningar till utlandet, sedan numera traktaterna
icke längre hållas i helgd, och då det politiska tillståndet hvilar på så
svaga grundvalar. I en tid, då det endast är vapnen, som kunna till¬
vinna sig gehör, torde det vara klokare att använda de diplomatiska ut¬
gifterna till att så mycket mera höja vårt försvarsverks kraft, som då
skall inge en ökad respekt för oss, än att bortslösa dem på beskicknin¬
gar, pompösa, ståtliga beskickningar, hvilkas aftal icke vidare aktas.
Hvad utlandets maktegande kunna hafva i sinnet emot vårt land äro de
nog så kloka att icke uppenbara för våra sändebud; och dessa kunna
ju då icke lemna oss bättre underrättelser än dem vi i alla fall genom
enskilda personer erhålla med telegrafen eller annorledes. Men då man,
såsom äfven jag finner, nödvändigt måste stå i en viss beröring med ut¬
landet, bör väl denna kunna anordnas på något simplare och billigare sätt,
såsom genom dragoman eller konsuler, hvilkas saknad af en hög rang mer
än väl torde ersättas genom vetskapen derom, att här står en desto större
vapenmakt bakom dem. Hvad är det värdi att slå på stort i diploma¬
tisk väg i denna trolösa tid, om man icke står stark der bakom. Den
nuvarande diplomatien är derföre efter min tanke ingenting annat än en
fjeskande hofkurtis.
Herr Pa lan der: Då den ärade talare på Stockholmsbänken, som
senast hade ordet, yttrade sig om Carlskronas befästningar, samt hans
yttrande icke blifvit besvaradt från statsrådsbänken, och då jag tror mig
i någon män känna lokalitetsförhållandena vid Carlskrona, har jag ansett
mig böra rätta ett par misstag i den ärade talarens yttrande, på det att
Kong! Maj:ts förslag icke må komma till Stats-Utskottet i den drägt, han
iklädt detsamma. Han sade först och främst, att det skulle finnas sju
inlopp till Carlskrona. Jag ber att få anmärka, att de äro endast tre.
Han yttrade vidare, att, efter hvad man känner, Carlskrona skulle vara
omöjligt att försvara, och att de kostnader, som derpå nedlades, vore högst
betungande, utan att likväl medföra några motsvarande fördelar. Jag har
händelsevis, bland andra handlingar, nu med mig utdrag ur en uppsats i
detta ämne af en stor auktoritet, ja till och med vår aldra största auk¬
toritet i dessa ämnen för det närvarande, nemligen f. d. Chefen för For¬
tifikationen, numera Sjöministern Friherre Leijonhufvud, som uti en offent¬
lig handling för några år sedan yttrade följande: “Granskar man nu
de förnämsta örlogshamnar och sjöarsenaler uti Europa med hänseende
till deras försvarbarhet och de befästningar, som ansetts erforderliga för
att försäkra dem emot en öfverlägsen fiendes anfall, så skall man finna,
att de grundsatser, som här ofvan i korthet blifvit framställda, öfverallt
blifvit erkända och tillämpade. Såsom exempel kan anföras Köpenhamn,
Cronstadt, Cherbourg, Brest, Toulon, Portsmouth, Plymouth, Pembroke,
Spezzia, Pola m. fl., men vid de flesta af dessa har det skydd, som natu¬
ren gifvit, varit ganska ofullkomligt och de luckor, som deruti förefunnits,
hafva måst fyllas af konsten med ofantliga kostnader. Så hafva vid
92
Den 23 Januari, e. m.
Cronstadt, Köpenhamn och Cherbourg befästningar med oerhördt arbete
blifvit anlagda ute i hafvet på konstgjorda grunder, och dylika äro före¬
slagna att utföras uti ännu större skala vid Portsmouth, Plymouth och
flera andra Engelska örlogshamnar — allt i ändamål att förhindra fiendt-
liga fartyg att nalkas depöterna inom skotthåll. En närmare redogörelse
för dessa örlogshamnar och deras försvarbarhet skulle blifva alltför vid¬
lyftig för denna uppsats, ehuru upplysande en jemförelse emellan dem
och vår flottas hufvudstation i många hänseenden skulle vara. Det skulle
nemligen deraf klart framgå, att ingen af nämnda hamnar är af naturen
så gynnad i afseende på sitt försvar som Carlskrona, och att i följd deraf
denna plats för endast en bråkdel af den summa, som hvar och en af
dessa hamnars befästande kostar, kan erhålla en större försvarsstyrka;
äfvensom att af samma skäl den besättning, som här erfordras, är' vida
mindre än på något af de öfriga ställena med lika lång försvarslinie. Der
bristerna uti den naturliga belägenheten äro rätt stora, blifva dock alltid
alla konstens ansträngningar till deras afhjelpande ofullkomliga i jemfö¬
relse med hvad andra af naturen mera gynnade ställen erhålla såsom en
skänk; och ett sådant mera gynnadt ställe är obestridligen Carlskrona“.
På ett annat ställe i samma handling läser man: “Carlskronas lämp¬
lighet såsom svenska flottans hufvudstation har visserligen af en och an¬
nan blifvit ifrågasatt, men af skäl som enligt min öfvertygelse ej äro
fullgiltiga. Hamnens förträfflighet och relativa lätthet att försvara har
deremot ej blifvit bestridd, och då derjemte äfven de, som anse någon
annan ort lämpligare till station för flottan, medgifva att någon förflytt¬
ning numera ej är att påtänka, så är ej af nöden att här ingå längre
uti detta ämne “
Vidare säger Friherre Lejonhufvud: “Och erhåller Sverige bunds-
förvandter bland sjömakterna, hvilket vid ett allvarsamt krig alltid är
önskvärd!, så är det, som de framför allt annat behöfva, göda och väl
försvarade hamnar, der de kunna bilda sina depoter, samt dockor och
varf till reparerande af sina sjöskador. Häruti ligger således ett ytter¬
ligare skäl att i det längsta skydda vår för sådana bundsförvandter bäst
belägna örlogshamn och de tillgångar den erbjuder11.
Och slutligen kommer: “Carlskronas redd utgör eu bassin af l’A
sv. mil i längd och 'U å Va sv. mil i bredd med ett vattendjup af 30'
till 60'. Oaktadt de många klippor och grund, som deruti finnas, är den
således “stor nog för alla Europas örlogsflottor". Denna betydliga ut¬
sträckning är ovedersägligen mera än som för vår flottas behof någonsin
kommer att erfordras, och mången har, vid ett hastigt betraktande af
ämnet, deraf velat draga den slutsats, att reddens vidsträckthet skulle
vara ett väsendtligt fel. Men långt ifrån att så är fallet, visar det sig
vid ett närmare studerande af härvarande naturförhållanden och de egen¬
domligheter de erbjuda, att just denna reddens utsträckning kommer de
försvarande särdeles väl till godo och erbjuder tillsammans med de om-
gifvande öarne ett tillfälle till ett kraftigt försvars utförande med vida
mindre tillgångar än fallet är vid någon af mig känd främmande örlogs¬
hamn".
Detta skrefs år 1863, således nu för åtskilliga år sedan. Men se¬
i;en 23 Januari, e. m.
93
dan dess hafva 500-pundiga kanoner börjat gjutas i Amerika och Arm¬
strongs 300-pundiga kanoner hafva äfven tillkommit.
Jag ber ock att få, efter ingen annan gjort det, fästa mig vid ett
annat yttrande af talaren på Stockholmsbänken. Han tycktes nemligen
taga för afgjordt, att Carlskronas befästningar endast skulle vara till
''nytta för flottan. Om så vore skulle jag möjligen kunna hyst någon
benägenhet att dela hans åsigt i afseende å dessa befästningars nödvän¬
dighet. Men han förbisåg helt och hållet vigten deraf, att vår koopvardie-
flotta har»en välbelägen hamn, der den under krig kan söka skydd för
eu förföljande fiende, särdeles efter detta då vår handelsflotta mer och
mer kommer att utgöras af ångbåtar. Han förbisåg vidare nödvändig¬
heten af att hafva två befästade kolningsstationer för en blifvande min¬
flottilj. Skulle hela minfar tygsflottan förläggas i Stockholms skärgård, skulle
den aldrig kunna hinna fram i tid, för att mota de fiendtliga transport¬
fartyg, som vilja anlöpa vår södra kust, hvaremot, om en del deraf för-
lägges här och eu del i Carlskrona, ändamålet med densamma efter mitt
omdöme vida bättre tillgodoses.
Jag ber slutligen att få begagna detta tillfälle att bemöta ett yttrande,
som blifvit fäldt från Statsrådsbänken. Det har nemligen derifrån blif¬
va sagdt, att man ännu icke skulle veta att lämpligen konstruera eu
minbåt. Men då man erinrar sig, att den bör vara snabbgående, grund¬
gående men tillika sjöduglig, samt erbjuda fienden en så liten skottyta
som möjligt, tror jag, att dessa data skola vara tillräckliga för snart sagdt,
hvilken mariningeniör som helst att konstruera en dylik båt.
Herr Kallstenius: Jag ber Kammaren om tillgift, för det jag,
oaktadt deu långa diskussion, som redan egt rum, vågar ytterligare för¬
dröja remissen af den Kongl. propositionen, men jag skall, i ersättning
derför, lofva att icke med ett enda ord vidröra propositionen och dess¬
utom blifva ytterst kort.
En talare, som intager den första platsen på Stockholmsbänken, har
yttrat några ord om de Kongl. teatrarne och teaterkomitén och lemna!
eu oriktig uppgift om denna komités utlåtande i afseende å Dramatiska
teatern. Då jag haft äran deltaga i komiténs förhandlingar, anser jag det
vara en pligt såväl mot komitén som mot mig sjelf att bemöta denna talares
yttrande för att man. icke deraf må hemta anledning till någi’a oriktiga
föreställningar. Han har nemligen sagt, att komitén genom en kuriös
deduktion kommit till den förklaring, att Dramatiska teatern blifvit inköpt
för statens räkning. Om den värde ledamoten gifvit sig tid att genom¬
läsa komiténs betänkande — och jag vet att han kan läsa både skrif-
vet och tryckt, — så skulle han likväl hafva funnit, att komitén i tyd¬
liga ordalag sagt, att Dramatiska teatern blifvit inköpt — icke för Kongl.
Maj:ts — utan för Kongl. teaterinstitutionens räkning.
Jag är öfvertygad, att den värde talaren kan skilja emellan Konun¬
gen och teaterinstitutionen.
Ofverläggningen var slutad; och blef den nu föredragna nådiga pro¬
positionen hänvisad till Stats-Utskottet, dit de i anledning af densamma
afgifna yttranden skulle åtfölja.
94
Den 23 Januari, e. m.
§ 3.
Till motions afgifvande hade anmält sig Herr C. W. Sjögréen, som
nu inlemnade motionen N:o 1, om beviljande af ytterligare understöd för
jernvägsanläggningen mellan Nässjö och Oscarshamn.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
§4-
Herr C. W. Sjögréen erhöll, med anledning af sjukdomsfall inom
hans familj, ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagars tid från och
med den 24 innevarande månad.
§ 5.
Följande inkomna ärenden anmäldes och bordlädes.
Riksdagens år 1870 församlade Revisorers berättelser:
a) om den år 1870 af dem verkställda granskning af Statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1868;
b) om granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning;
c) angående verkställd granskning af de under Kong! Maj:ts och
Rikets Kommers-kollegii förvaltning eller kontroll ställda fonder och
medel;
d) angående Riksbanken;
Justitie-ombudsmannens embetsberättelse, afgifven vid riksmötet år
1871; samt
Tryclcfrihetskomiténs berättelse.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag angående d9t under § 2 bär ofvan om-
förmälda beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. %9 e. m.
In fidem
H. Husberg.