6
Motioner i Första Kammaren, N:o 5.
Herr Hasselrör Om ändring af 31 § Regeringsformen och 13 $
Riksdaqs-ordninqeh.
Som Rikets mindre städer, af hvilka många önska att afsåga sig egen juris-
diction och att i jndicielt- hänseende förlägga sig under landsrätt, enligt grundlagens
bud icke kunna vidtaga denna förändring, för dem desto önskvärdare om en ny
organisation af underdomstolarne kommer till stånd, utan att förlora sin represen¬
tationsrätt; får jag för att bereda de mindre städerna rättighet att, sned bibehål¬
lande af representationsrätten, afsåga sig egen jurisdiction, härmed vördsamt före¬
slå, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att nedan upptagna §§ i grundlagarne
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Regeringsformen.
§ 31.
Städernas innevånare ega att till borgmästaretjenster föreslå tvenne behörige
män, då Konungen eu af dem utnämne. På lika sätt förhålies med rådmans- och
magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.
Riksdag s-ordningen.
§ 13.
1 mom. oförändradt.
2 inom. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Domsaga med större folkmängd
än fyratiotusen, varde dock af Konungen, så vidt ske kan, liäradsvis indelad
i två valkretsar, som välja hvardera en riksdagsman.
Motioner i Första Kammaren, N:o 6.
7
3 mom. I hvarje stad, som eger en folkmängd af tio tusen eller mer, utses en
riksdagsman för hvarje fullt tal af tio tusen. Öfriga städer skola första gån¬
gen af Konungen och derefter hvart tionde år af Kammaren ordnas, så vidt
ske kan, länsvis i särskilda valkretsar, som hvardera utse en riksdagsman;
och skall hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd af minst sex tusen
och högst tolf tusen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 26 Januari 1871.
(Jarl Hasselrot.
M:ö 6.
■ \i Herr Joll (in August HäZfilitiS. Angående ovän Hide af pensionsnäsendct för
civile embete- och tjensteman.
Grundsatsen att staten bör pensionera embete- och tjensteman kan icke hafva
sitt enda eller ens förnämsta skäl deruti, att bereda- dem utkomst, sedan de icke
längie kunna tjena, ty staten är ingen bartnhertighetsinrättning och det är hvarje
menniskas pligt att genom omtanka,under de göda åren sörja för de åldriga; men
det liggei i statens välförsladda intresse att tillse det, embetsman icke qvarstadna i
tjensteutöfning, sedan de genom ålder blifvit mindre dugliga; derföre bör deras af-
gå-ng lättas, och det är ganska väl att, med denna statens fördel kan förbindas de
enskildes, att få understöd på sin ålderdom, Denna deras fördel står likväl i andra
rummet, statens i det första, och denna ordning, grundande sig på att tjensterna
aro till för statens och icke för de enskildes skuld, är angelägen att fasthålla, för att
ej gifva efter för obehöriga anspråk, grundade på en motsatt ordning.