5
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
Hierta, ”om ändring i hvad Kongl. kungörelsen den 23 November 1866
stadgar, rörande köpe-, bytes- och gåfvobrefs beläggande med stämplndt
papper.”
Stockholm den 28 Januari 1871.
A. Raab.
N:o 37.
Af Herr C. E. Casparssom Om revision af gällande stadyanden
rörande eder.
Under åberopande af de skäl, sum finnas anförda uti af mig vid; 1869
och 1870 årens riksdagar i ämnet väckta motioner, hvilka, till Lag-Utskottet
remitterade, ej blifvit af detsamma till Riksdagens pröfning öfverleranade;
och med hänvisning till den utförligare utredning af frågan, som Justitie-
kanslersembetet den 29 April 1865, uti infordradt embetsutlåtande (se bila¬
gan) afgifvit, får jag vördsamt föreslå, det Riksdagen måtte hos Kongl. Maja
i underdånighet anhålla:
att en allmän revision af nu gällande föreskrifter i afse¬
ende å eder, åsyftande en inskränkning i deras använ¬
dande, måtte ega rum;
att, der edsförpligtelse fortfarande skall afgifvas, orden:
”svar vid Gud och Hans heliga Evangelium”, måtte ut¬
bytas emot orden: svär inför Gild; samt att de sista be¬
kräftelseorden i de nu gällande edsformulären helst måtte
alldeles uteslutas, eller, derest några sådana ord anses
nödvändigt böra qvarstå, de måtte utbytas mot en bön
eller begäran om Guds bistånd, till att troget hålla det,
hvarpå löfte aflagts;
tf
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
att tro- och huldhetsed icke åuyo affordra^ den, som
samma ed till den regerande Konungen förut aflagt;
att alla embets- och tjenstemannaeder afskaffas, men i
stället, när och på sätt i instruktion, reglemente eller
annorledes af Kongl. Maj:t bestämmes, vid tillträdet af
befattningen erinran meddelas åt embets- eller tjenste-
mannen angående hans åligganden jemte det ansvar för¬
summande deraf medför;
att slutligen den läkare åliggande skyldighet att åt
embetsutlåtande gifva ytterligare edlig bekräftelse äfven
upphör, men att dessa utlåtanden deremot, likasom öfriga
Kongl. Maj:t pröfvar nödigt bestämma, skola underteck¬
nas sålunda: ”Detta utlåtande (intyg) är afgifvet under
den ansvarighet lag stadgar”, eller ock skrifvas å papper,
hvarå dylik mening öfverst å första sidan är tryckt eller
litografier ad.
Stockholm den 28 Januari 1871.
C. E. Gasparsson.
\
Bilaga till Herr Gasparssons motion N:o 37.
Underdånigt Memorial.
Uti underdånig skrifvelse af den 21 Oktober 1863 hafva Rikets då
församlade Ständer i underdånighet anfört, att sedan Rikets Ständer i skrif¬
velse den 22 Februari 1854, anhållit det Eders Kongl. Majst täcktes i nåder
förordna om en revision af gällande föreskrifter i afseende på eder och deras
användande, vid de begge riksdagar, hvilka förflutit efter det nyssberörda
underdåniga skrifvelse aflåta, förnyade framställningar i ämnet blifvit gjorda,
utan att till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, enär Rikets Ständer an¬
sett, det Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut med anledning af den redan af-
Motioner i Första Kammaren, N:o 87.
latun skrifvelsen borde afvaktas; att behofvet af en snar förändring vid dä
innevarande riksdag blifvit ytterligare framhållet, och, förutom de skal, hvilka
tillförene i ämnet anförts, anmärkningar företrädesvis riktats emot det anbe¬
fallda upprepandet af eder, som en gång förut blifvit af samma person af¬
lägga, hvarjemte det ansetts vara icke allenast öfverflödigt, utan, såsom le¬
dande till edens ringaktande, skadligt, att den, som vid sitt första tillträde åt
embete eller tjenst aflagt föreskrifven tro- och huldhets- samt tjenstemannaed,
sedermera vid alla tillfällen, då lian, efter vunnen befordran, skulle öfvertaga
eu embetsförvaltning, som vore likartad med den förra, ehuru af högre grad,
nödgades ånyo ikläda sig samma förpligtelse, likasom hade den förra då upp¬
hört att ega gällande kraft; att ännu mera förnärmande för den helgd, som
måste bevaras åt den högtidligt och muntligt aflagda embetseden, syntes den
föreskrift vara, enligt hvilken det ålåge läkare att åt meddelade embetsutlå-
tanden gifva ytterligare bekräftelse genom en upprepad skriftlig edsförplig¬
telse; att då uti alla stadganden om upprepade eder syntes ligga ett miss¬
troende. till edens verksamhet, och dess betydelse otvifvelaktigt skulle höjas,
om, med undanrödjande af detta skejibara misstroende, edernas antal inskränk¬
tes, Rikets Ständer ansett det vara önskvärd! om en sådan förändring snart
kunde tillvägabringas, hvarigenom dels en gång aflagd embetsed blefve gäl¬
lande för alla offentliga sysslor af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet, dels
ock läkare, i likhet med statens ombets- och tjensteman, finge, på grund af
deras muntligen aflagda läkareed, åtnjuta det vitsord, dem såsom sådane till-
komine, utan vidare skriftlig förpligtelse; samt att förutom de nu föreskrift^
edsformulärens alltför stora vidlyftighet, hvilken i väsendtlig mån förringade
det intryck af högtidlighet, som borde åtfölja edens afläggande, emot beskaf¬
fenheten af deras innehåll kunde med skäl anmärkas, att detsamma till eu
del utgjordes af förpligtelse!1, om hvilkas betydelse den, som aflade eden, ofta
icke egde kännedom eller kunde bilda sig ett riktigt begrepp, hvilket förhål¬
lande måste verka antingen till missaktning för en ed, hvars innehåll man
icke förstode eller, hos ömtåligare samveten, till betänkligheter mot densam¬
mas afläggande, och i begge fallen motverka edens ändamål, att vara en helig
och frivillig förpligtelse; och hafva Rikets Ständer, p£ grund häraf, och då
eu längre tid förflutit, .sedan Rikets Ständer, på sätt ofvan omförmäldt blif¬
vit, hos Eders Kongl. Maj:t framställt sin önskan om en revision af lagarne
angående edgång, utan att någon påföljd deraf sedermera försports, men be¬
hofvet af en sådan förändring qvarstode oförminskadt, med underdånig an¬
mälan om de åsigter i frågan, hvilka sålunda blifvit framställda, i underdå¬
nighet anhållit, det Eders Kongl. Maja täcktes, jemte pröfningen af Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 22 Februari 1854, taga desamma i nå¬
digt öfvervägande; hvarefter Eders Kongl. Maj:t, genom nådig remiss af den
8 Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
20 November 1863 anbefallt Justitiekanslers-embetet att häröfver afgifva un¬
derdånigt utlåtande.
Uti det, till följd af nådig befallning, utaf Justitiekanslers-embetet den
21 Juni 1859 afgifna, på Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning ännu bero¬
ende underdåniga utlåtande har Justitiekanslers-embetet dels redogjort för de
särskilda åtgärder, som, i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrif¬
velse den 23 Oktober 1823, blifvit vidtagna till inskränkning af edgång och
rättelse uti stadgade edsformulärer, dels ock, på anförda skäl, förklarat sig
anse någon väsendtlig' förändring icke dä böra ske uti de ej långt förut med¬
delade föreskrifterna angående edgång.
Tankarne hafva under senare tider icke varit särdeles skiljaktiga der¬
om, att, under stigande bildning och sedlighet, edgång mer och mer kan in¬
skränkas, och man finner, att hos alla bildade folk antalet af edgångar, lika¬
som hos oss skett, efter hand minskats. Att en minskning af eder är ett
för alla lagstiftare eftersträfvansvärdt mål, derom blir man således lätt ense;
men vid alla reformer och äfven i fråga om denna är det svårast att be¬
stämma tiden när och sättet huru man bör söka närma sig målet.
Rikets Ständers upprepade framställningar, Eders Kongl. Maj:ts för¬
nyade nådiga remiss och flera, efter den tid Justitiekanslers-embetets sena¬
ste underdåniga utlåtande i ämnet afgafs, inträffade omständigheter, hvilka
här nedan skola uppgifvas, föranleda mig antaga, att numera möjligen skulle
kunna tillvägabringa hvad jag då trodde vara nog tidigt att försöka.
Under Rikets Ständers öfverläggningar och i allmänhet under stri¬
derna i fråga om edgång har anförts ett skål, hvilket, om detsamma befun¬
nes grundadt, vore ensamt afgörande, emedan fråga om användande af ed¬
gång då icke vidare borde kunna i ett kristligt samhälle uppstå, utan afl
edgång genast afskaffas.
Man har nemligen (Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 181 den 24
September 1860) påstått hvarje edgång förbjuden genom den Heliga Skrifts
ord: VI skolen allsintet svärja, men edert tal skall vara ja, ja, nej, nej,
hvad derutöfver år det är af onda."
Vid sådant förhållande har jag ansett först böra undersökas, hvad
vigt detta skäl mot edgång bör tilläggas, helst icke något, af hvad jag der¬
emot sett anföras, af mig kunnat antagas såsom en tillfredsställande veder¬
läggning eller anledning att, såsom skett, lemna detta skäl utan allt af¬
seende.
Dervid har jag funnit, att 5 kapitlet i Matheei Evangelium, der ofvan-
nämnda bibelord igenfinnas, å ena sidan, af Qväkare, några andra hela
sekter och många enskilda af flera bekännelse)', deribland äfven utmärktare
rättslärde, tydas så, att de innefatta ovilkorligt förbud emot användande i
borgerligt samhälle af afl edgång; men att deremot, å andra sidan, de fleste
Motioner i Första Kammaren, N:o 37. 9
både katolska och reformerta bibeltolkare ansett edgång i vissa fall kunna
lagligen tillåtas äfven enligt anförda bibelställe, och att t. ex. Luther säo-er:
att svärjande och edgång, som menniska,n af sig sjelf gör, är här 'för¬
budet; men om karlek, befallning, nöd, nästans nytta eller Guds ära det
krafvel-, ar det väl gjordt.”
■v je™^öre^se hvad till stöd för de olika meningarne, af både
skriftlärde och rättslärde blifvit andraget och till min kännedom kommit
har jag icke kunnat finna hvarken andra ställen i nya testamentet eller de
talrikt anförda nyttighetsgrunderna berättiga till något undantag från den
meddelade föreskriften att ”allsmtet svärja”; men mig synes, att man å båda
sidor begått misstag, då man antagit denna föreskrift hafva varit meddelad
för att genast eller i ett visst tidsmoment, af verldsliga lagstiftare, såsom
borgerlig lag, tillampas, och alldeles förbisett, att detta vår höge religions-
stiftares sålunda visserligen ovilkorliga bud, jemte de flera, dem han i ome¬
delbart sammanhang dermed, i sin bergspredikan meddelat, t. ex att ”icke
sta det onda emot, utan av det sa, att någon slär dig vid det högra kind¬
benet, sa vand honom ock det andra till”, och att ”om någon vill gå till
råtta med dig och taga din kjortel ifrån dig, låt honom ock hafva kåpan
med , patagligen tillhör ett annat lagstiftningsområde än det borgerliga
samt endast äro bud af den kristliga sedoläran, gudomliga och visa råd'
dem hvarje enskild kristen bör, så vidt i mensklig förmåga står, sjelfvilligt
följa, när han försöker uppnå eller åtminstone närma sig det derefter slutli-
gen (1 5 Kap. 48 v.) framställda målet ”vaner fördenskull fullkomlige, såsom
Mer Himmelske Fader fullkomlig är”.
Jag vagar således yttra den mening, att, fastän hvarje lagstiftare oaf¬
låtligen bor hafva sin uppmärksamhet fästad å evangelii bud och kanske
mest just å dem, hvilka meddelades vid samma tillfälle, som de här ofvan
anförda, hvarigenom åtskilliga gamla testamentets föråldrade, ännu tyvärr
ofta åberopade föreskrifter, ogillades åt vår religionsstiftare, samt oaktadt
ingen ändring 1 borgerlig lag bör ske i strid mot den gudomliga lao-ens
anda, man dock icke lärer kunna anse nämnda den heliga skrifts ord inne¬
fatta ovilkorlig^ hinder för den borgerliga lagstiftaren att bibehålla edgång-.
Andra betänkligheter hafva likväl härvid framställt sig, nemligen huruvida
man är berättigad antaga, att det kan vara tillständigt, ens för upprätthål¬
lande af allmän ordning samt säkerhet till person och egendom eller något
annat timlig t ändamål af hvad vigt som helst, använda ett medel dervid
det förutsättes, att medmenniskors evinnerliga välfärd i ett annat lif äfven¬
tyr ? samt huruvida, om man en gång kommit till insigt och öfvertygelse
derom, att sådant icke är tillständigt, man då kan antaga det möjligen vara
förenligt med verldsordningens allvisa plan, att användandet af ett dylikt
Bih. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami 2 Afd. 1 Band. 5 Käft 9
10 Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
medel verkligen är för uppnående af de angifna timliga målen, ordning och
säkerhet, nödvändigt?
Utan att tilltro mig kunna bestämdt besvara dessa hittills, mig veter¬
ligen, icke mycket afhandlade frågor, anser jag mig dock kunna yttra, att
det anförda torde utgöra tillräcklig anledning för att söka utreda, om och i
hvad män, enligt hvad man kan bedöma, en sådan nödvändighet verkligen
är för handen; och då jag nu, till följd häraf, tror mig böra, så godt ske
kan, företaga en sådan utredning, vågar jag i underdånighet utbedja mig
nådigt öfverseende dermed, att ämnets beskaffenhet inledt mig på för mm
vanliga verksamhet mera främmande områden, der det är ganska lätt att
kunna råka på villovägar.
Sedan urminnes tid har man ansett behöfligt — och destomera be-
höfligt, ju mindre tilliten varit till den allmänna rättskänslan — att lata,
dels vissa allmänna, hvarje samhällsmedlem åliggande pläter, dels vissa sär¬
skilda medlemmar ålagda, eller af dem sig åtagna förbindelser, befästas ge¬
nom högtidliga, med ed beledsagade, förklaringar och löften.
För sannolikheten, att dylika löften skulle uppfyllas, har man då van¬
ligen ansett sig, jemte pligtkänslan hos| löftesgifvaren, ega tre andra
garantier:
den religiösa, eller fruktan för Guds straff i detta eller ett kom¬
mande lif.
den legala, eller fruktan för uti lag bestämda borgerliga straff och på¬
följder å löftesbrott, svekfulla handlingar och försäkringar; samt
hederskänslans, eller fruktan för den vanära, som drabbar lögn, löftes¬
brott och allt hvad som strängt fördömes och ogillas af rätts¬
begreppet och det allmänna tänkesättet.
Nu och ehuruväl den religiösa garantien vanligast antages vara den
mest verksamma, och visserligen borde ensam vara fullt tillräcklig, enär,
sedan en menniska inför Gud högtidligen lofvat uppfylla en förbindelse eller
tala sanning, han i hvarje fall synes böra hafva alldeles samma motiver, af
kärlek eller fruktan, för att afhålla sig från äfven den ringaste afvikelse
från det utlofvade eller sanna; så har en bedröflig erfarenhet emellertid, på
sätt jag här nedan vill söka ådagalägga, tillräckligt visat, att den religiösa
garantien är föga verksam vid edgång, när de tva ando a gao antierna
saknas.
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
11
Länge liar man här i Sverige, likasom i England, med flera länder,
låtit ynglingar, då de blifva studenter, edeligen förpligta sig noggrant iakt¬
taga åtskilliga sekelgamla, småaktiga akademiska föreskrifter, Indika, alldeles
stridande mot senarg tiders seder och behof, i de flesta delar alldeles upp¬
hört att tillämpa»; * Både de lärare — ofta theologie eller juris professo¬
rer och doktorer — hvilka affordrade eden och de som aflade densamma,
visste att den icke kunde hållas och att man bröt studenteden med full
strafflöshet, samt utan att sådant hvarken af förmän eller kamrater ogillades.
När man sålunda äfven i länder, der sedlighet och bildning kanske
stått högst, vid de främsta uppfostringsanstalterna, genast lärde de ynglingar,
som sedermera skulle bekläda statens vigtigaste embeten och som borde
blifva mönster och föredömen, att betrakta de heligaste försäkringar såsom
tomma formaliteter och le åt löftesbrott, så må man icke förundra sig öfver
det sätt, på hvilket så uppfostrade medborgare, lagskipare och lagstiftare
fortfarande brukat och betraktat edgång, då edsförbindelsen icke upprätthölls
af lagen eller allmänna tänkesättet.
Nästa ed, som särskilt eller tillika med studented affordrades, inne¬
fattade vanligen förpligtelse till trohet mot den för tillfället styrande och
den för tillfället gällande styrelseform.
Huru föga verksamma dylika eder, afladda vid de högsta bildnings¬
anstalterna eller annorstädes, visat sig, när lagens och allmänna tänkesättets
garantier upphört, är allmänt kändt, och många bland oss, ännu lefvande,
hafva bevittnat, huru en konung blifvit afsatt, en dynasti förjagad och eu
grundlag kullkastad, utan att en blodsdroppa flutit eller knappt en arm blif¬
vit lyftad till försvar för någondera, fastän hela krigsmakten till lands och
vatten, jemte en stor del af den öfriga manliga befolkningen svurit att, ”med
lif och blod försvara det konungsliga väldet”; att upprätthålla ”den stadgade
successionsordningen” samt att upptäcka och i tid tillkännagifva om något
vore å färde ”till ändring eller upphäfvande af denna lyckliga fundamental-
lag” (1789 års Säkerhetsakt).
Vid slikt företeende kan man mindre förundra sig öfver den ytterliga
lättsinnighet, som yppat sig vid brytande af vissa eder, dermed man sökt
upprätthålla förbud eller utpressa afgifter, dem det allmänna tänkesättet ut¬
dömt, såsom förhållandet varit under tullförbudens och de höga skydds-
tullarnes senare tid, med de edliga uppgifter, som vid tullklarering affor¬
drades varuegare i England och på flera andra ställen. Eu dylik så kallad
”tullbodsed” ansågs nemligen icke förbinda till sanningsenlig uppgift, hvar¬
emot det lärer visat sig, att, efter det tullsatserna blifvit, t. ex. i Hamburg,
bestämda så lågt, att allmänna tänkesättet ansett dem billiga och rättvisa
samt skulle brännmärka den varuegare, hvilken gjorde en oriktig obeedigad
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
uppgift såsom eu oredlig person, det är så sällsynt, att oriktig uppgift vid
förtullning sker eller försnillning af varuegare försökes, att visitation vid tull-
behandling derstädes numera nästan aldrig ifrågakomma.
Ett likartad!, ännu mera slående exempel *ega vi att åberopa från här
i landet nyligen vunnen erfarenhet, nemligen, att, då ledamöter i våra be-
villningstaxerings- och pröfningskomitéer, till och med år 1859, aflade ed,
hvarigenom de förpligta^ sig tillämpa ”föreskrifterna i bevillnings-stadgan”;
men dessa föreskrifter icke voro öfverensstämmande med allmänna tänkesät¬
tet och ansågos orimliga, skedde taxeringen, nästan utan undantag, i uppen¬
bar strid med bevillnings-stadgans föreskrifter, så att, då enligt regel, i hvarje
af rikets cirka 1,200 pastorater, om de ej förenade sig med annat, skulle,
jemte en prestman finnas minst åtta andra ledamöter i taxeringskomité!!,
omkring 1,000 prestman och 8,000 af landets anseddare lekmän, sannolikt
den tiden gjorde sig årligen skyldiga dertill, att uppenbarligen, om icke upp¬
såtligen, öfverträda edligen åtagna förbindelser, endast i afseende å bevill-
ningstaxeringen. Sedan åter, från och med år 1862, taxeringarne till bevill¬
ning skett efter grunder, dem allmänna tänkesättet synes godkänna, hafva
taxeringarne, så vidt mig bekant är, i allmänhet noggrann! och samvetsenlig!,
verkställts, utan att någon ed affordras taxeringsmännen.
Om några, derå eller färre, särskilda eder affor drots embets- och tjen¬
steman eller ej, synes sådant icke heller ega inflytande å det®sätt, på hvilket
de fullgöra sina åligganden; och de två garantierna, lagens och hederskän¬
slans, tyckas äfven här vara de egentligen verksamma.
Inom ett embetsverk härstädes, Eders Kong! Maj:ts Kansli, finnas knap¬
past några embetseder, då ingen ordinarie embetsman, från och med kopisten
till och med den inför Eders Kongl. Maj:t eller Kongl. Regeringen föredra¬
gande revisions-sekreteraren] eller expeditions-ehefen, aflägger någon embets¬
ed ; men ändock torde ingen våga det påstående, att dessa tjenstemän mindre
noggrant uppfylla sina embetspligter, än de tjenstemän, hvilka upprepade
gånger svära att iakttagafsina.
Till följd af den särdeles goda anda och den upplysning, som i se¬
nare tider, genom bildningsanstalternas förbättring, samt några utmärkta lä¬
rares och chefers inflytande, förefinnes hos Sveriges läkarekorps, tord edet nu¬
mera väl endast i högst sällsynta fall förekomma, att sanningsenligheten af
våra läkares edligen eller icke edligen fästade uppgifter ifrågasättes. Men
den tid är ännu ickefur mannaminne, då flere, nu aflidne läkare, allmänt
förmodades, mot bestämd obetydlig afgift, lemna embetsbetyg angående hvar¬
jehanda alldeles ogrundade förhållanden, derifrån skyldigheten att i betygen
förnya och upprepa aflagd tjenste-ed icke afskräckte.
För att ådagalägga, huru föga verksam den religiösa garantien vkfsjelfva
domare-eden visat sig vara, torde man blott behöfva erinra sig, att, ehuru
domare-ed bär och sannolikt öfverallt, der sådan aflägges, innefattar förplig-
Motioner i Första Kammaren, N;o 37. 13
telse att döma efter lag, få länder torde finnas, der man icke eger åtskilliga
antiqverade eller ”obsoleta” lagstadganden; men då dessa ej äro annat än af
lagstiftaren icke upphäfda lagar, dem allmänna tänkesättet, likasom domaren
under tidernas längd funnit olämpliga, hafva domare, ehuru af ed dertill för¬
bundne, likväl upphört, att dessa lagar åtlyda eller tillämpa.
Domare-eden i Sverige har länge innehållit förpligtelse för domaren
att icke taga mutor eller gafvor”, men likväl lära, enligt mig af trovärdiga
personer lemnade uppgifter, många svenska domare ännu vid slutet af förra
och början åt detta århundrade mottagit gåfvor af parter; och det är icke
ändring i domare-eden, som kommit detta nesliga förhållande att upphöra,
utan det är, på sätt den mest erfarne af de hofrätts-adyokat-fiskaler, med'
hvilka jag varit i embetsberöring, vitsordat och hvad jag i öfrigt sjelf erfarit,
till följd af offentlig kontroll, särdeles genom tryckfriheten, som svenska do-
marekorpsen, nu, i afseende å obetviflad redbarhet, står högre än kanske någon
annan, oaktadt den otillräckliga aflöningen för åtskilliga domare och det yt¬
terst olämpliga sätt, hvarpå flertalet af underdomare, tyvärr, ännu här aflö-
nas, nemligen genom expeditions-lösen och andra sportler.
i Äfven i afseende å den ed, vid hvilken sist af alla man torde anse
sig Kunna undvara den religiösa garantien, nemligen vittneseden, har erfaren¬
heten gifvit vid handen, att vittnen ofta dölja en anklagads af dem kända
brottslighet, då de anse lagen orättvis, eller ålägga grymma och för hårda
straff, eller med straff hota, i deras tanka, oskyldiga handlingar. Sådant
lärer t. ex. förhållandet allmänt varit i England i afseende å stöld af lägre
belopp, sa länge till 1819 — tillgrepp till värde af 1 ”shilling sterling”
eller ungefär 90 öre riksmynt belädes med dödsstraff, och sådant har förhål¬
landet varit och är det kanske ännu i vissa delar af Sverige, i afseende å
några{förseelser emot bränvins- och skogsförfattningarne.
Det har till och med blifvit påstådt, att, när all tillbörlig vigt tillägges
de båda andra garantierna, den religiösa, vid vittnesmål, icke blott är onyt¬
tig! och . således derför bör upphöra, utan äfven att densammas användande
för sanningens utforskande ofta är bestämdt hinderlig.
Till stöd för en sådan åsigt anföres:
Do) att edgång gifver domaren benägenhet, att fästa otillbörlig tillit
till ett beedigadt vittnesmål; att han grundar en sådan å den ofta oriktiga
förutsättning, att hos vittnet det religiösa motivet, att vara sannfärdig, är star¬
kare än de bevekelsegrunder, partisinne, egennytta, fruktan, hopp, sympati,
antipati ;_m. m., kunna ingifva; att, ju oerfarnare och oskickligare en domare
är, ju mindre efterforska!1 han dessa bevekelsegrunder, litar ensamt på edens
verkan och gör sig, såsom E. Dumont säger, af densamma en maklighetens
öronkudde, ”oreiller de paresse”; att, sedan han fullgjort formen och den lag¬
liga ansvarighetens minimifordringar, försummar han det väsendtliga, besvä¬
14
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
rar han sig föga med forskning efter de inre kännetecknen å vittnets trovär¬
dighet; att den erfarne och skarpsinnige domaren deremot hyser ringa för¬
troende till edgången, då han så ofta sett den vanhelgas af lögnen och sve¬
ket; att dennes hela uppmärksamhet egnas åt beskaffenheten af sjelfva vitt¬
nesmålet; att han söker genomskåda vittnet, dess ton, uppsyn, lugn, förvir¬
ring, sammanhanget eller stridigheten uti dess uppgifter, enligheten med eller
afvikelserna från andras, och att han oftast eger kännetecken för att upp¬
skatta den talandes redbarhet och pålitlighet, men sällan några för att be¬
döma hans religiositet;
2:o) att eden gifver vittnet ökad benägenhet att ufluqpiA en redan
gjord oriktig uppgift, samt att ett vittne visserligen blyges, äfven utan ed¬
gång, för motsägelser, men naturligtvis ännu mera då fruktan att anses för
menedare tillkommer;
3:o) att der, hvarest lagen förklarar ett visst antal edsvurna vittnens
sammanstämmande berättelser utgöra fullt bevis, man lätt löper fara, att vissa
förhärdade och oförsynta personer göra till näringsfång, att uppträda såsom
vittnen vid domstolar, särdeles sådane, der oerfarna domare mera fästa sig
vid eden än vid vittnesmålets beskaffenhet, och att öfverskottet af tillit till
ett edligen fåstadt vittnesmål då kan blifva ett premium för menedaren; samt
4:o) att, när lagstiftaren fästar för stor vigt vid edgång, han lätt förirrar
sig derhän, att icke söka, eller att ringakta upplysningar af alla dem, som
af hvarjehanda orsaker icke kunna tillåtas aflägga ed.
Det torde väl knappas behöfva erinras, att, om man ock ifrågasätter
nödvändigheten utaf den religiösa garanti, som en borgerlig lagstiftare vill
direkt, för visst af honom önskvärd! ansedt verldsligt ändamål, skaffa sig
genom hot eller förespegling af icke verldsligt straff, vid edgång, så följer
deraf ingalunda, att man anser något samhälle kunna undvara all religiös
garanti. Tvärtom kan det vara just den djupa och innerliga öfvertygelse!]
derom, att annan allmän indirekt garanti ytterst icke finnes för hela sam¬
hällets välbefinnande och fortskridande än dess medlemmars gudsfruktan, samt
att man deruti eger den säkraste borgen för deras ordhållighet, sanningskär¬
lek, laglydnad och pligtkänsla, som föranleder en stiftare af borgerlig lag
med yttersta varsamhet undvika att neddraga det heliga och oändliga, hvars
betydelse endast emellan individen och hans skapare kan afgöras, till bruk,
hvilket lätt blifver missbruk, då, det användes efter andra ofullkomliga varel¬
sers inskränkta beräkningar, för vinnande af deras tillfälliga syften, äfven
om dessa i och för sig äro önskvärda.
Motioner i Farstu Kammaren, N:o 37. 15
Några faror vid edgång af mera allmän beskaffenhet än de här förut
anförda får jag här ock i underdånighet antyda.
Så länge man, så att såga, eger två slag af sanning eller sanningsen¬
liga förklaringar, den ena fästad med ed, den andra icke, anställes jemförelse
emellan båda, och det första, eller edfästade slaget, lemnas plats framför det
andra, icke edfästade. Brottet får då jemväl två grader, mened och osanning,
hvilken senare synes mindre fördömlig än den förra. Med afskaffande af ed¬
gång skulle denna fördelning bortfalla och hvarje lögn framstå i hela dess
immoraliska styggelse, allmänna tänkesättet skulle äfven följa samma riktning
och fördöma osanning af alla slag. Till dessa antaganden synes man eg a
anledning uti det kända förhållande, att de christna trosbekännare, t. ex. qvä-
karne, som icke tillåta sig användande af edgång, anses vara de mest sann-
ärdiga.
Det onda, som försöken, att, genom hjelp af religionens tjenare, kringgå
edsförpligtelse, tillfogat religionen och moraliteten hos folken är oberäkneligt.
Så långi traditioner finnas, har man oblygt i sjelfva gudaläran och hos dess
uttolkare sökt ursäkter för svekec. Grekers och romares främste gud an¬
sågs le åt vissa meneder. Hinduerne, så vida man får sätta tro till den,
genom engelsk-ostindiska kompaniets försorg år 1776 utgifna öfversättning
af deras religionsstadgar, hafva i lag bestämt vissa fall då mened är loflig.
Falskt vittnesmål är i regel tillåtet, om det afgifves för befrielse af en per¬
son, anklagad för med dödsstraff belagdt brott. Härvid är dock undantag
gjordt i afseende å några brott, så att man icke må genom falskt vittnes¬
mål från dödsstraff frälsa den, som anklagats för något af de, efter Hindu-
ernes åsigt, mest afskyvärda brott, såsom l:o att hafva mördat en Brahmin;
eller 2:o (hvilket ansågs lika) att hafva dödat en ko; eller 3:o att hafva
druckit vin, om den anklagade tillhörde Brahmin-kasten.
Ehuruväl under de första århundradena Christi efterföljare synas hafva
handlat efter hans anda, så att. t, ex. Augustinus förklarat dem vara mene¬
dare, som bruka ord, dermed deras förhoppningar för hvilka ed aflägges,
blifva bedragna; (”Perjuri sunt, qui servatis verbis expectationem eorum,
quibus juratum est, deciperunt”) Episk LLXXIY; dröjde det likväl icke länge
förrän äfven inom christna församlingar förkunnades, att eder icke voro för¬
bindande mot kättare, samt att påfven kunde lösa undersåtare från den ed
de svurit sina furstar och dessa från deras högtidligen afgifna förpligtelse!'
till folken. Clemens Yl beviljade, enligt kyrkans föreskrifter (canonique-
ment) åt Jean, konung åt Frankrike, och hans gemål, Jeanne, jemte alla
dem efterträdande konungar och drottningar befogenhet, att, utan synd, kun¬
na bryta löften och eder, redan gjorda, eller dem, som framdeles gjordes,
när de icke funno för sig beqvämt att hålla dem, dock med vilkor, att i
stället låta sig af sina biktfader förpligtas till något annat barmhertighetsverk
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
(In perpetuurn indulgemus ut confessor — — juramenta per vos praestita et
per vos et eos prestanda in posterum, qu;» vos et illi servare eommode non
possetis, vobis et eis cömmutare valent in alio opere pietatis).
Så snart ed (jiskas, följa ock dermed åtskilliga, å särskilda tider och
ställen samt för olika religionsbekännare, olika kyrkliga bruk och föreställ¬
ningssätt, hvilka lätt råka i strid med de verldsligt myndigheternas åsigter,
hvarigenom ock från de undanflygter, hvilka alla slag af list uppfunnit, upp¬
komma flera och stora olägenheter, deribland främst missbruk med det heli¬
gaste samt dernäst stor ovisshet, der visshet mest erfordras.
Den ceremoniela formen synes vara vigtigast för många, hvilka fästa
föga afseende vid afsigten med akten och anse sig icke bundna af de ord
de uttala, eller hafva svurit eden, om ej den säregna form iakttages, åt hvil¬
ken deras fördomar gifvit helgd, så att t. ex. bos en Jude af sådan sinnesart
edens helgd kan vara beroende derpå, om han, vid dess afläggande, lagt ett
visst finger på ett visst bibelställe — högra handens tumme å 7 v. 20 Kap.
2 Mosebok — eller haft på sig sin hatt, eller hvad han anser uti lagen
menas med en hatt. I Ostindien hafva domstolarne, i detta afseende, jstora
svårigheter med vissa hinduer och mahomedaner, för hvilka minsta afvi¬
kelse från deras ritual tillintetgör all verkan af edsförpligtelse!!.
Man behöfver likväl icke i Orienten uppsöka mental-reservationer,
hemliga undanflykter, förtiganden, ord utsagda i en mening, för att förstås
i en annan, eller ord inpassade med låg röst i meningar, som innebära mot¬
satsen af hvad hörbart förmäles.
Sålunda uppgifves dels af eu engelsk rättslärd, J. Bentham, att vissa
af hans landsmän med lugn aflägga en falsk ed om de med läpparne vidröra
hand eller handske, i stället för evangelierna; dels af en tysk, L. von Jage-
mann, att han skulle kunna skrifva en särskild afhandling angående de
mångfaldiga mental-reservationer, derom han under förtroliga samtal med
tyskt landtfolk fått kännedom; och dels af en fransysk, E. Dumont, hurule¬
des läran om mental-reservationer tidigt blifvit af den lärda kasuisten Sanchez
satt i system och citeras efter honom: ”man kan svära, att man icke gjort
en sak, fastän man verkligen gjort den, om man för sig sjelf tänker, att man
icke gjort den en viss dag, eller förr än man blef född, eller förstår under
någon dylik omständighet, utan att de ord, deraf man sig betjena!', förråda
sådant: och detta är ganska beqvämt vid många tillfällen och alltid ganska
17
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
rätt (tres juste!) när det är nödigt eller nyttigt för helsan, äran eller
ett godt ändamål.”
När man blifvit föranledd allvarligen taga i betraktande alla de med
edgång förenade olägenheter, al Indika de bär ofvan anförda endast utgöra
en ringa, kanske uen ringaste delen, då intet yttrats, t. ex. angående följ¬
derna af de i vissa länder ännu öfliga prest-eder, deras beskaffenhet och
inflytande till undertryckande af sanning och forskning samt upprätthållande
af skrymteri, torde det vara ursäktligt, om man, å ena sidan, öfvertygad,
som jag tror man måste blifva, derom, att olägenheterna af edgång, under
de flesta förhållanden, öfverväga föruelarne, samt att totala afskaffande! af
edgång i allmänhet endast är eu tidsfråga, å andra sidan, af den fara man
vid alla reformer iöper, att fördröja dem, derest man tager för stora steg,
hvilka föranleda steg tillbaka, känner sig manad till stor varsamhet och
tveksamhet i fråga om valet af tid och sätt för reformens genomförande.
Jag- vågar emellertid antaga det nu i allmänhet skola medgifvas:
att edgång är alldeles öfverflödig hvad angår alla sann! religiösa och
moraliska personer; samt att den endast medför olägenheter beträffande
de icke religiösa och icke moraliska; men att, i afseende å det emellan
dessa två bestämda klasser befintliga antal af lättsinniga, eller emellan ondt
och godt vacklande personer, den fördel ännu af flertalet påräknas, att efter¬
tanka och samvete, i synnerhet då vittnesmål aflägges, skärpas och väckas
medelst edgång.
Denna fördel blifver likväl mindre, i den mån inom ett samhälle dels
antalet af dylika personer är ringa och dels den lagliga och det allmänna
tänkesättets garanti göra sig mera gällande.
Jag vågar ytterligare i underdånighet antaga, att vårt fädernesland,
till följd af många samverkande orsaker, särdeles genom den nästan obe¬
gränsade tanke-, tal- och tryckfrihet, som de facto, om ock ej de jure, un¬
der de sednare åren egt rum och genom den tvåfaldiga kontroll, hvilken
från både regering och representation här utöfvas å alla embetsman, samt
det strängare ansvar å dessas förseelser i den nya strafflagen bestämmes,
nu, i nyssnämnda hänseenden är i den ställning, att den påräknade fördelen
af edgång här jemförelsevis finnes obetydlig, om ock ännu så stor, att den
icke genast alldeles kan eftergifvas.
Justitiekanslersembetet har i dess utlåtande af den 21 Juni 1859,
samt vidare här ofvan i underdånighet omförmält, huruledes ett stort antal
eder under de sednare åren här i landet blifvit afskaffade.
Bih. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 5 Höft.
3
18 Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
Då ingen enda olägenhet veterligen deraf blifvit föranledd, dd båda
statsmakterna synas benägna, att nu ytterligare inskränka antalet af edgån¬
gar och revidera edsfonnulären, och då sex år snart numera derefter förflu¬
tit, anser jag, på sätt bär ofvan i underdånighet är antydt, mina år 1859
yttrade betänkligheter i afseende å lämpligheten, att åter upptaga denna
fråga, böra vika, samt vågar, under den förutsättning, att Justitiekanslers-
embetets yttrande icke är påkalladt angående de eder, hvarom grundlagarne
eller Riksakten stadgar, i underdånighet tillstyrka det Eders Kongl. Maj:t
täcktes besluta:
att frågan om afskaffande, ändring eller inskränkning i de eder, hvilka
omförmälas i allmänna lagen, eller öfrige, jemlikt 87 § Regeringsformen,
tillkomna stadganden, må ånyo upptagas, vid den pröfning, som sannolikt
snart måste företagas utaf lagberedningens, år 1849, afgifna förslag till
rättegångsbalk;
att vid denna pröfning må komma under öfvervägande, huruvida icke,
åtminstone alltid i de fall, der edgång icke af någondera parten äskas, i
stället för ed, blott afgifves på ”heder och samvete”, lemnad försäkran, samt
om icke, der edsförpligtelse skall fortfarande afgifvas, formuläret bör ändras
t. ex. på det sätt, att det vanliga slutet, ”så sann! mig Gud hjelpe till Rf
och själ”, borttagas, och orden ”svår vid Gud och Hans Heliga Evangelium”
utbytas emot orden ”svär inför Gud”;
atty i stället för den nu brukliga tro- och huldhetsed skall afgifvas en
försäkran af följande lydelse:
”Jag N. N. lofvar, att jag städse skall vara min rätte Konung, den
Stormäktigste Furste och Herre, Carl XY, Sveriges, Norges, Götes och
Wendes Konung, samt det Kongl. Huset huld och trogen. Jag skall ock
med lif och blod försvara det Konungsliga väldet samt Rikets Ständers fri-
och rättigheter, allt i öfverensstämmelse med Rikets Grundlagar, dem jag
till alla delar skall lyda och efterkomma. Detta lofvar jag på heder och
samvete hålla”.
att sådan försäkran af hvarje person endast en gång åt hvarje Ko¬
nung afgifves;
att alla embets- och tjenstemannaeder afskaffas, men i stället, när och
på sätt i instruktion, reglemente eller annorledes af Eders Kongl. Maj:t
bestämmes, vid tillträdet af befattningen erinran meddelas åt embets- eller
tjenstemannen angående hans åligganden jemte det ansvar, försummande
deraf medför,
att alla andra nuvarande, här ofvan icke omnämnda, i den ordning
89 § Regeringsformen omförmäler, tillkomna föreskrifter angående edgångs
afläggande, förklaras hafva upphört att gälla; samt
19
Motioner i Första Kammaren, N:o 37.
att till följd deraf den läkare åliggande skyldighet, att åt embetsutlå-
tande gifva ytterligare edelig bekräftelse äfven upphör, men att dessa utlå¬
tanden deremot, likasom de öfriga Eders Kongl. Maj:t pröfvar nödigt nu
eller framdeles bestämma, skola undertecknas sålunda: ”Detta embetsutlå-
tande (intyg) är afgifvet under den ansvarighet lag stadgar” eller ock skrif-
vas å papper, hvarå dylik mening öfverst å första sidan är tryckt eller lito-
grafierad.
Justitiekanslers-embetet finner, såsom ytterligare anledning till denna
underdåniga framställning, sig endast böra tillägga, att man torde kunna
hoppas, att, derest edgång anlitas endast sällan och vid tillfällen, då all¬
männa tänkesättet ännu icke förkastat dess användande, edgången skall få
ökad betydenhet och således, i de fall der den bibehålies, mindre ofta miss¬
brukas.
Remisshandlingen varder härhos i underdånighet bifogad.
Stockholm den 29 April 1865.
Att förestående afskrift är lika lydande med det hos Kongl. Justitie-
kansiersembetet förvarade koncept-memorial betygar
Stockholm och Kongl. Justitiekanslers-expeditionen den 9 December
1867.
Ex officio
F. V Gahn,
Registrator.