17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.
3:o) För den lindring en del af jorden erliölle enligt föregående för¬
slag^ skulle den, som utgjort några slags grundskatter under viss
tid år, med en viss procent af grundskattebeloppet aflösa samma,
och föreslår jag detta till 10 å 15 procent uti 10 å 15 års tid,
och att denna aflösningssumma ma i främsta rummet användas
till ett kraftigt nationalförsvar.
4:o) Att med görligaste ändras och förenklas debiterings- och upp-
bördsverken till enkelhet och kostnads besparande, och förberedes
så, att endast tvänne jordnaturer i en framtid böra nämnas; all af
enskilda egande jord blir frälsejord och all statens (kronans)
egendom kronojord, och att detta såsom en beskattnings- och
titelfråga ej det ringaste inverkar på eganderättsfrågan.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 26 Januari 1871.
Jöns Pehr sson,
från Kronobergs lUn.
N:o 37.
-Af Pwr O. B. Olsson: Om att Konstitutions-Utskottet måtte af¬
gifva förslag till ändringar i grundlagarne, åsyftande att
upphäfva Konungens rätt att utan Riksdagens medgifvande
förklara krig.
Då statsmakterna i Sverige uti Regeringsformens 13 § tillerkänt
Konungen rättighet att utan Riksdagens hörande och utan ens Statsrådets
medgifvande eller tillstyrkande' »börja krig eller sluta fred», hafva de tyd¬
ligen tänkt sig Konungen icke blott såsom rikets förste embetsman och
Bih. till Riksd. Prot. 1871. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 37.
verkställare af statsmakternas samfällda beslut, utan ännu mer såsom va¬
rande i sin person ej blott en statsmakt, jemnstark med den motstående
representativa statsmakten, utan till och med stående så högt öfver den,
att lian tvärtemot Statsrådets åsigt tillerkändes rättighet att personligen
»fatta och utföra det beslut Han för riket nyttigast finner.»
Visserligen vidtog man, såsom motvigt mot denna långt utsträckta
rättighet, den säkerhetsåtgärd, som finnes intagen i 63 § af samma Rege¬
ringsform angående sättet för lyftning af de medel, som Riksdagen anvisat
till Konungens disposition för den händelse krig skulle i anfalls- eller för¬
svarsändamål infalla. Men det behöfves ingen synnerlig skarp blick för
att finna, det denna åt Riksdagen förbehållna återhållskraft är mera sken¬
bar än verklig och strängt taget temligen betydelselös. Ty tänkom oss det
fall — hvilket ju ligger inom möjlighetens gränser — att Konungen, efter
att hafva kommunicerat sig med Statsrådet, förklarar en annan makt krig,
skyndsamt utfärdar riksdagskallelse och efter dennas uppläsande i hufvud-
stadens kyrkor lyftar de till Hans disposition för sådant ändamål ställda
medel, hvarmed ett krig åtminstone kan begynnas innan Riksdagen hinner
sammanträda. Hvad skall då Riksdagen göra i fall den icke vill kidg
och detta redan befunne sig i full låga? Sannolikt skulle icke blott de
redan i anspråk tagna millionerna utan många andra sådana och kanske
äfven landsträckor behöfva uppoffras innan den lågan hunne släckas, som
möjligtvis mot både Statsrådets och svenska folkets vilja blifvit tänd-
Jag medgifver gerna, att jag ur det anförda grundlagsstadgandet sökt
utdraga de aldra svåraste konseqvenser, likasom jag villigt erkänner, att de
kända tänkesätten hos den Konung, som nu sitter på Sveriges thron, inga¬
lunda berättigar till sådana farhågor, som jag här ofvan antydt. Men i
fråga om en grundlags innehåll och i fråga om de båda statsmakternas
inbördes maktfullkomlighet, torde det icke vara välbetänkt att taga hänsyn
till en enskild persons, vore det än en Konungs, kända fredälskande tänke¬
sätt. Vi hafva i årtionden från Frankrike hört försäkras att »Kejsardömet
det är freden» och få dagar före krigsförklaringens utfärdande hördes från
ministerbänken försäkras, att den »allmänna freden aldrig varit så betryg¬
gad som då», och nästan omedelbart derefter kom ett krig. på hvars like
historien dittills torde sakna beskrifning. Detta torde kunna gifva äfven
svenska folket anledning, att icke alltför djupt invagga sig i politisk sä-
kerhetssömn och att icke trygga sig ensamt vid Konungens kända tänke¬
sätt, utan söka så godt ske kan att äfven i grundlagen värna sin sjelfständighet.
Att grundlagstiftarne år 1810 ansågo sig skyldiga tilldela Konungen
den i ofvan åberopade § långt utsträckta makt i detta afseende torde hafva
sin grund i då för tiden rådande åsigter om nödvändigheten af en stark
Motioner i Andra Kammaren, N:o 37. 19
konungamakt gent emot de fyra riksstånden och den vana vid denna makt
som svenska folket under åtskilliga envåldsregeringar både före och efter
frihetstiden liksom insupit med modersmjölken. Måhända ansågo de också
de korrektiv emot missbruket, som på ett och annat ställe i de nya grund-
lagarne infördes, vara en i folkfrihetens intresse vunnen seger gent emot
de förhållanden, som dittills existerat.
Det torde väl dock icke bestridas att förhållandena under de sedan
dess förflutna 60 åren betydligen förändrat sig. Svenska allmogen står
icke nu på samma bildningsgrad som då, reprsentationssättet är icke mera
detsamma och sjelfva åsigten om nödvändigheten af en konungamakt, som
är starkare än folkets makt, har undergått icke obetydliga modifikationer
på. denna tid, för att icke nämna de lättade kommunikationer, till följd af
hvilka en urtima Riksdag kan vida skyndsammare nu än för 60 år sedan
sammankomma.
Härtill kommer den sorgliga erfarenheten, som sistförflutna året med¬
fört, hvarunder det mest fasaväckande förödelsekrig mellan tvänne grannar
upplågat och hvilket åtminstone skenbart haft endast dynastifrågor till ut¬
gångspunkt. Det kan icke begäras att jag skall vara hemmastadd med den
högre politiken, men det oaktadt förekommer det mig, som skulle detta
förfärliga krig aldrig kunnat utbryta, åtminstone aldrig så som skedde, om
icke regenten egt m akt att sjelf inveckla landet deri för att sedan i’ nö¬
dens stund lemna åt folket sjelft att reda sig dermed bäst det kunde.
Hvad som har inträffat i Frankrike kan inträffa i Sverige, och just
derföre anser jag. det vara Representationens oafvisliga pligt att genom lag¬
stiftningen söka förekomma sådana olyckor, såvidt möjligt är.
. Härmed vill jag. ingalunda förneka, att ju äfven eu folkrepresentation
kan inveckla ett folk i krig, men frågan gestaltar sig då helt annorlunda.
blår regenten föreslagit och folket genom sina ombud godkänt krigets för¬
klarande, då får folket också bära konseqvenserna af sitt eget beslut.
Då det nu på allvar lär blifva fråga om att svenska folket skall un¬
derkasta sig en mycket utsträckt skyldighet att såväl under fredens dagar
öfva sig i vapnens bruk, som under kriget dela dess mödor och faror, äf¬
vensom åtaga sig stora ekonomiska bördor, bör det icke kunna anses 'för¬
mätet att fordra, det folkets ombud eller Riksdagen skall, innan en krigs¬
förklaring får afgifvas, dertill hafva lemnat sitt bifall.
En sådan ändring af grundlagen skulle, enligt min tanke, för våra
grannländer och andra nationer tillräckligt ådagalägga, att vi med våra an¬
strängningar att bereda oss för kriget endast afse ett sjelfförsvar och icke
något anfall
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.
I enlighet med dessa mina åsigter, som jag vet gillas af tusentals bland
svenska folket, vågar jag utan att dervid framställa förslag till de speciela
grundlagsändringar, som fordras för ändamålets vinnande, vördsammast föreslå:
att Konstitutions-Utskottet måtte till Riksdagen inkomma med
sådana förslag till grundlagsändringar, att Konungen icke berätti¬
gas förklara krig utan med Riksdagens medgifvande.
Om remiss till Konstitutions-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 Januari 1871.
O. B. Olsson-
N:o 38.
Af Herr Friherre A. II. E. Fock: Med förslag till ändringar i
Kongl. Förordningen den 17 Maj 1867, angående vilkoren
för bränvins tillverkning.
Ehuru jag anser en fullständig förändring i vilkoren för sprittill¬
verkningen inom landet vara så väl ur allmän som enskild synpunkt önsk¬
värd, så och då för närvarande ett förslag i detta hänseende sannolikt ej
skulle vinna Riksdagens bifall, anser jag mig dock böra föreslå åtskilliga
mindre förändringar i gällande lagstiftning, hvilka, utan att rubba grun¬
derna för densamma, enligt mitt förmenande, skulle undanrödja vissa deruti
förekommande oegentligheter och öfverflödiga, inskränkande bestämmelser.
§ 2.
Enligt denna §;s nuvarande lydelse skall, då termins slutdag inträffar
på sön- eller helgdag, tillverkningen upphöra nästföregående söcknedag
klockan 12 påj dagen, och får ej för följande termin återbegynna förr än