Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
11
33. Att värnepligtige läkare, prester, skrifvare, handtverkare o. s. v. i
sådan egenskap tjenstgöra efter behof.
Jag anhåller om remiss till särskildt Utskott, och att de punkter, som
till äfventyr ej kunna af sådant ensamt behandlas, utbrytas och hänskjutas
till sammansatt Utskott eller till annat vederbörligt.
Stockholm den 16 Januari 1871.
A. Törnfelt.
mo 23.
Af Herr B, Bengtsson: Med förslag till åtskilliga ändringar i Kongl.
Förordningen om hushållningen med de allmänna skogarne i
riket af den 29 Juni 1866.
Enligt Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866, angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket, Kap. 5 § 22, skall ordnad hushållning in¬
föras å samtliga civil-, militie- och ecklesiastikstaterna anslagna boställsskogar. En¬
ligt 23 § skall boställsskog, som i betydligare mån öfverstiger boställes behof af
skogsfång, ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, såsom
om kronoparker är stadgadt; men eljest åligger det boställsinnehafvare att
bevaka och sköta skogen med iakttagande af den hushållningsplan, Skogs¬
styrelsen fastställt. Enligt 24 § kan boställsinnehafvare, om skogen
står under hans egen vård, erhålla viss andel i afkastningen, hvilken andel
efter den större eller mindre kostnad, som är med skogens skötsel förenad,
må kunna bestämmas ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbe-
hofvet. Den behållna afkastningen af boställets skog, som ej tillfaller
boställsinnehafvaren, disponeras vid militie-boställen af vederbörande boställs-
direktion, användes vid de ecklesiastika boställena, i öfverensstämmelse
med Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, till bidrag vid reglerande af
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
presterskapets inkomster och ingår för landshöfdingeboställen till Landshöfdin-
gelöneregleringsfonden, men tillfaller i öfriga fall Skogsplanteringskassan.
Enligt 26 § må socknemän, när de skola kyrka eller prestgård bygga eller
bättra, från prestbolets eller annan dertill hörande hemmansskog njuta nödigt
timmer och virke, såvidt utsyning kan, efter antagen hushållningsplan, ega rum
utan inskränkning i den rätt till afkastningen, som blifvit boställsinnehafvare!)
tillerkänd.
Enligt 39 § skall innehafvare af boställe, som vill å dertill hörande
skogsmark verkställa nyodling, anlägga torp eller upprödja beteshage, göra an¬
sökan hos Konungens Befallningshafvande, som, efter vederbörande skogstjenstemans
hörande, deröfver meddelar utslag, och skall detta, i händelse af bifall, underställas
Kammar-kollegium eller annan motsvarande myndighet, hvarunder hemmanet eller
lägenheten lyder. Om hushållningsplanen kunde rubbas, så skall Skogsstyrelsen höras.
Uti N:o 15 af Svensk Författningssamling 1868 står att läsa: “Kongl.
Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii och Statskontors Cirkulär till Kongl.
Majits Befallningshafvande och Konsistorierna, angående uppbörd och förvalt¬
ning af medel, som under pågående lönereglering för presterskapet i riket
blifvit eller blifva från vissa presterliga beställningar afskiljda, men icke till
Statsverket indragna.“
Uti detta cirkulär omförmäles att Kongl. Maj:t den 14 Februari
1868 förordnat, att de inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som, i en¬
lighet med stadgandet i 24 § i Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866, angå¬
ende hushållningen med de allmänna skogarne i riket, eller till följd af sär¬
skilda nådiga beslut, böra användas till bidrag vid reglerandet af presterskapets
aflöning, skola samlas uti en fond, under namn af “presterskapets löneregler ing s-
fond“, som af Kongl. Statskontoret skall förvaltas, medlen göras räntebärande,
bokföras särskild! för hvarje län, utan att sammanblandas med statsmedel, och
skall Kongl. Maj:t framdeles yttra sig om sättet för dessa medels användande.
Att de allmänna skogarne komma under en ordnad hushållning, och
att de komma under Skogsstatens omedelbara vård — derom -är alls intet att
säga. Tvärtom är det mycket godt, att denna betydliga rikedom i skog, som
hittills fått växa, falla och ruttna, kommer till nytta; men emot denna lag är
att erinra, att den saknar hvad som erfordras till dess praktiska tillämpning,
i sammanhang med landets båda största hufvudnäringar: jordbruket och bo¬
skapsskötseln. En lag, som griper så djupt in i hela landets äldre förhållan¬
den, måste, i ett sådant land som vårt, lämpa sig efter de mycket olika lokal¬
förhållandena. Uti de egentliga sädesframbringande provinserna, der jordbru¬
ket är hufvudsak, och der det inkräktat på skogens bekostnad allt för mycket,
anser jag det vara lämpligt, att jordbruket får maka åt sig, och lemna skogs-
skötseln mera utrymme. Men uti de delar af landet, der skogen ännu är för-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
13
herrskande, dit öfverbefolkningen från slättlandet tränger sig långsamt upp mot
vestnordvest, - och hvarest befolkningen för sin tillvaro måste hafva mera ut¬
rymme, der blifver det oundgängligt att odlingen lemnas fri framgång. Skogs¬
hushållningen blifver dock alltid i dessa landsdelar den, som får ojemförligt
största landvidden, emedan det finnes öfvervägande mycken mark, som alls icke
egnar sig till odling. Man har företrädesvis anslagit statsmedel till uttappning
af mossar och myrar, för att mildra klimatet och främja jordbruk och boskaps¬
skötsel, men detta har den nyblifna skogslagstiftningen som princip förbisett.
De stora boställsskogarne skola ställas under Skogsstatens omedelbara vård och
förvaltning, d. v. s. sannolikt, med få undantag, alla boställsskogar i Werm-
land, Dalarne och hela Norrland. Boställsinnehafvare kan . icke få det ringaste
hjelp af skogen vid boställets odling och bestridande af dess egna utgifter.
Sådant kan rimma sig der, hvarest nästan hela bostället är åker och äng re¬
dan förut, der skogen är mindre, och boställsinnehafvaren får något med af
afkastningen, för det att han med eget folk sköter skogen bredvid jordbruket.
Men i ofvannämnda delar af landet är väl ojemförligt största delen af bostäl¬
lena bestående endast af 20—30 tunnland åker, då deremot skogen kan vara 5
å 10,000 tunnland, eller ännu mycket mera. Så är åtminstone förhållandet i
den ort, som jag representerar, och att landet norr om är lika torde vara af¬
gjordt. I förfluten tid har man betraktat boställsinnehafvare, och i lagen kal¬
lat honom “bondea i den mening att han sjelf med egen hand brukade jor¬
den. Det vore mycket godt, om den närvarande tiden ännu hade den gamla
tidens enkla seder och anspråkslösa lefnadssätt qvar; men då detta icke är
fallet, och boställsinnehafvaren således oundvikligen har ett familjehushåll och
ett arbetshushåll under samma tak, så är det endast af ett stort boställe, som
han får någon löneinkomst, genom behållning af brukningen. Då härtill kom¬
mer att ett mindre boställe i skogsorterna erfordrar lika mycken arb etsstyrka,
som ett flerdubbelt större i slättlandet och arbetslönen är högre, så är detta
också ett ogynsamt förhållande. Då dessutom dessa boställen nästan årligen
äro utsatta för, att genom frost förlora större eller mindre del af grödan, hvil¬
ken icke sällan förloras helt och hållet, så är det gifvet att jordbrulcet icke
kan* gifva boställsinnehafvaren någon inkomst. Detta är så mycket vissare,
som äfven den egentliga bonden, som bortsålt all sin skog, icke längre kan
hålla sig uppe, utan sjunker ner i fattigdom och ständig strid emot nöden.
Icke heller kan boskapsskötseln fylla hvad jordbruket icke frambringar eller
förlorar. Boskapsfodret måste samlas vida omkring i de vidsträckta skogarne,
hvartill åtgår så mycket arbete, att fodret knappast ersätter arbetslönen; och
fodret är ändå af en mager beskaffenhet — till det mesta myrhö. Det bättre
hö, som finnes, åtgår helt och hållet till hästarne och spillningen deraf stadnar
i skogarne under vinterkörslorna. Om sommaren måste hvarenda kreaturs-
14
Motioner i _ Andra Kammaren, N:o 23.
egare hålla ett, ofta två vallhjon, hvilkas underhåll afgår från inkomsten af
boskapsskötseln! Af alla dessa omständigheter framstår klart, att, då man
tager skogen ifrån boställsinnehafvare, så att han får alls intet af den årliga
afkastningen, så blifva skogsorternas boställen af ganska ringa, om ens något,
värde eller afkastning, vidare än som husrum. Men äfven andra ogynsamma
omständigheter finnas. Då kyrkor, skolhus, läkareboställen m. m. skola byggas,
vägar anläggas eller omläggas, så skulle boställena icke sjelfva komma att till¬
släppa sådant, utan boställsinnehafvaren skall taga det af sina egna medel.
Sedan detta är gjordt, blifver det eu annan boställsinnehafvare, som får hela
vinsten af hvad en föregående alldeles förlorat. Äfven om sådana kostnader,
efter gällande lag, fördelas på tjugo år, så är det dock lätt uträknadt, att
första betalaren genom mistande räntor på kapitalet förlorat det hela. Det
är icke ens rättvist att tjugo år skola betala hvad hundrade år komma att dra¬
ga nytta af. Den som råkar vara innehafvare, då sådana utgifter förekomma
eller under de tjugo följande åren, får betala allt, får icke ärfva en hårsmån af
bostället, och de följande innehafvarne drabbas af intet. Detta förhållande
emot boställsinnehafvaren gagnar hvarken Staten eller Kyrkan. Gifver bostället
en större lön till den civile eller militäre embetsmannen, så kan hans kontan¬
ta lön af Staten minskas. Gifver det större inkomst till presterna, så kan
åhörarnes lönebidrag i samma mån minskas, hvaruti jag finner en fördel för
hela folket. Skogsafkastningens insamlande hos boställsdirektionen, skogs-
planteringskassan, eller presterskäpets löneregleringsfond kommer mycket säkert
icke att åstadkomma någon minskning i folkets skatter. I fråga om od¬
lingar på boställen bör observeras, att i skogsorter äro odlingar mestadels så
dyra, att boställsinnehafvare ej kunna dem på egen bekostnad verkställa; att
ersättning af efterträdare lemnas är också olämpligt, emedan en eller annan
flitig man derigenom får uppoffra hvad efterkommande sedan komma att gagna
för intet. Om frihetsår beviljas för odlingar, så komma boställsinnehafvare att
ligga hvarandra i vägen och till förfång. Allt sådant är onödigt och onyttigt,
då boställe har skog och kan uppodla sig sjelft.
Enligt gammal ännu gällande lag skall prest, som vill anlägga torp,
göra det med församlingens vetskap, ransakan och tingsrättens laga tillstånd,
samt landshöfdingens och Kammar-kollegii godkännande. Vill prest i Carlstads
stift odla, så skall odlingen endast synas” af socknemän, som yttra sig om sa¬
ken, men så snart skogshushållningsplan blifvit i fråga, kommer han och hans
underhafvandes väl ensamt att bero al en oerfaren revierförvaltare, som allde¬
les godtyckligt kan behandla honom.
Enligt 22 § i skogslagen skall skogshushållningsplan uppgöras af skogs-
tjensteman. Dervid skall afseende fästas dei’på, att boställsinnehafvarens årliga be-
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
hof af skogsfång och bete, så vidt möjligt är, tillfredsställes, äfven om sko¬
gens uppbringande till dess största möjliga afkastning skulle derigenom för¬
dröjas. Hushållningsplanen skall enligt 38 § delgifvas dem, hvilkas rätt är i
fråga, hvarmed sannolikt menas boställsinnehafvare, kanske vid ecklesiastika
boställen församlingen också. Inom 30 dagar efter delfåendet skola dessa
ingifva sina anmärkningar till förrättningsmannen, som jemte eget utlåtande
insänder dem till Skogsstyrelsen, som sedan skall stadfästa hushållningspla¬
nen. De, hvilkas enskilda rätt är i fråga, blifva således inklämda af en skogs-
tjensteman, som väl har theoretisk kunskap i skogshushållning, men saknar
alldeles erfarenhet att bedöma den jordbrukande och boskapsskötande bo-
ställsinnehafvarens och hans talrika underhafvandes behof af bete och odlings¬
mark. Hushållningsplanen, afseende endast skogsvinst, lemnar jordbruk och
boskapsskötsel åsido, såvida det icke genom en lyckträff inträffar, att en ort
fått en revierförvaltare, som egen kännedom och billighet i dessa delar. Nu
kommer således en skogshushållningsplan och säger t. ex.: “kreaturen få beta
på hela skogen, men icke släppas ut före midsommar/4 Fullständig skogslcul-
tur och hjelpkulturer skola utföras öfver hela skogen. Uti landets nordliga
och vestliga delar är det fattigt på boskapsfoder, vintern är ganska lång, om
våren är vanligen stor boskapssvält, så att man nödgas släppa kreaturen ge¬
nast marken blir barfläckig, då de begärligt tillgripa ljung och bärris. Men
nu skola de stå inne till midsommar, hvaraf följden blir att den fattige tor¬
paren med en ko icke mera kan föda henne från början eller medio af Okto¬
ber till den 24 Juni året derpå eller inalles 8—9 månader, utan måste upp¬
höra hafva ko; den, som hade två, måste sätta ned till en o. s. v. för alla.
Den betesmark, som förut fanns, skall undergå skogskultur, d. v. s.
igensås — kreaturen få då icke beta derstädes — det ena stycket efter det
andra fråntages dem, till dess de trängas ut i de magra slottermyrarne, hvilka
äro skogsboens ängar, hvilkas skörd han också förlorar. Nu heter det väl i
39 § att odlingsmark, torp och beteshage sedan kan fås genom Konungens Be¬
fäl In in gsli åfvan des bifall, sedan skogstjenstemannen blifvit hörd, och endast om
ansökningen bifalles, skall bifallet underställas Kammar kollegium eller annan
myndighet, hvarunder hemmanet lyder. Häraf framstår klart lagens tysta me¬
ning, att af slag företrädesvis bör gifvas. Boställsdirektion eller Konsistorium,
som väl borde yttra sig i första hand, skall höras aldrasist. Men man kan
taga för alldeles gifvet, att då all skogsafkastningen skall gå ifrån boställsin-
nehafvaren och, som det tyckes afses, i sinom tid tillfaller Kronan, så skola
bifall till torpanläggning, odling och bete blifva mycket svåra att erhålla, då
ingen enda person som kan taga jordbrukets, boskapsskötselns och boställsin-
nehafvarens rätt i betraktande på sjelfva stället, utan allt skall afgöras endast
med skrifter, och af andra myndigheter än de, som stå boställsinnehafvaren
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
närmast. Då man ju liar för afsigt att också stifta lag för den enskilde skogs-
egaren, så torde det vara lämpligast att ändra boställsskogshushållningen så,
att jordbruk och boskapsskötsel, långt ifrån att hindras, tvärtom understödes
af skogshushållningen — d. v. s. att åtminstone eu del af den årliga afkast-
ningen direkte användes till jordbrukets utvidgande och förbättrande, hvarige¬
nom undervisning och exempel gifvas åt hela folket.
Uti nådigt Bref till Kammar-kollegium af den 14 Februari 1868 har
Kongl. Maj:t förordna!, att afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne
skall länsvis samlas uti en fond under namn af “presterskapets lönereglering s-
fond“. Men då presterna hittills varit lönta utan skogsafkastnings anlitande
och den nu pågående löneregleringen sker sålunda, att församlingarne fortfa¬
rande få löna presterna utan biträde af skogarne, om icke i något enstaka
förut ifrågasatt fall, så kan man med temmelig visshet förutse, att det
med dessa skogsmedel kommer att gå så, som landshöfdingen i Wermland
uti ett den 6 Juni 1866 afgifvet yttrande till Kongl. Maj:t angående använ¬
dande af ecklesiastik boställsskog yrkat, att “öfverskotten af boställsskog utöf¬
ver innehafvarens husbehof böra vara att anse såsom en Statens tillhörighet,
hvilken både kan och bör för dess ändamål användasK. Men att lägga de
ecklesiastika boställsskogarne under Staten vore väl en våldsam kränkning af
en gifven eganderätt emot församlingarne. Uti samma utlåtande har Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Wermland derjemte hänvisat till presterskapets
privilegier af 1723. Uti denna mening instämmer jag så mycket heldre, som
dessa privilegier blifvit ånyo stadfästade vid införande af nya Riksdags ordnin¬
gen 1866, — äro i egenskap af grundlag skyddade genom 114 § Regerings¬
formen — och innehålla ett osvikligt skydd för hvarje församlings rätt att en¬
sam till sina presters aflöning få behålla sina boställen med alla deras- tillhö¬
righeter. Då ett boställes skog väl måtte vara boställets tillhörighet, så må
ingen annan än den församling, som eger boställöt, behålla skogen. Boställen
hafva ursprungligen icke förvärfvats gemensamt af hela länet, ej heller lärer
det finnas ett enda köpe- eller donationsbref, som gifvit "boställe åt ett län, utan
åt en särskild församling. Således kunna boställsskogarne icke heller få göras
till en gemensam länsegendom.
Det har varit tal om, att man skulle göra boställsinnehafvare intresse¬
rade för skogshushållningen genom att gifva dem andel i den årliga skogsvin-
sten, men de medel, som man valt, lära sannolikt komma att verka motsat¬
sen eller att boställsinnehafvare alldeles mista lusten för både skogshushåll¬
ningen och- boställsskötseln.
Det har också varit någon gång yttradt, att det vore önskligt om bo¬
ställen kunde idka ett rationel!- landtbruk till exempel för befolkningen i hela
landet.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
17
landet. Detta lyckliga förhållande anser jag kunna med lätthet komma till
stånd just genom boställsskogarnes användande. Under förfluten tid har det,
åtminstone i Wermland, varit medgifvet att, med Landshöfdingens och Konsi-
storii bifall, få skogsutsyningar emot åliggande att använda dem till boställs-
förbättringar, och hafva sådana utsyningar kommit dels församlingen, dels bo-
ställsinnehafvaren till godo. Jag anser att den framtida årliga skogsafkastnin-
gen af alla boställen i hela riket bör på sådant sätt användas. Civila, mili¬
tära och ecklesiastika embetsman böra icke allenast tillåtas, utan åläggas att
med penningar af skogsafkastningarne införa ett rationelt jordbruk på alla bo¬
ställen i hela landet, hvarigenom jordbruket skall, till hela landets fromma,
komma till en icke ännu anad höjd, arbete och bröd beredas åt hela folket,
lättja och tiggeri kunna hämmas. Att krigsbefälet i fredlig tid blifver jord¬
brukande patrioter anser jag vara en god fosterländsk tanke. Man skulle ock¬
så kunna göra en särdeles stor vinst för folkbildningen. Då nemligen all ung¬
dom i skogsorterna måste såsom vallhjon tillbringa sin bästa undervisningstid
i skogen med djuren, så kunde den, genom införande af ett ordnadt betes¬
bruk, i stället obehindradt få bevista folkskolan och tidigt invänjas till hem¬
sysslors verkställande. I stället att gå trasig, smutsig och folkskygg i skogen,
kunde ynglingen och flickan blifva bildad och duglig. På denna väg skall
också den hittills ofta ventilerade, men ännu olösta frågan om länsagronomen
lätt ordna sig.
Om än detta kunde synas gynna boställsinnehafvare!! ganska mycket,
så vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att ju högre afkastning boställena
komma att gifva, desto lättare skulle embetslöner kunna minskas, statskas¬
sans utgifter lättas och folkets aflöning till sina prester också i sinom tid ned¬
sättas o. s. v.
Det blefve icke enskilda personer, utan hela folket, som på flera sätt
skördade en betydlig vinst. Skogshushållningen skulle vinna hela folket för
sig och bedrifvas med lust och ifver, då man såge huru de tre stora hufvud-
näringarne jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk understödde och stärkte
hvarandra.
I afseende på de ecklesiastika boställena väntar jag mig den invänd¬
ningen, att man icke bör ålägga presterna sådana verldsliga bestyr. Härpå
svarar jag, att presterna i alla fall hafva att sköta sina boställen och att det
icke fordrar mera tid att sköta dem väl och regelmessigt än att sköta dem
sämre. Under närvarande förhållanden erfordras till en laglig boställsskötsel
intet mera än att icke föra foder eller gödsel ifrån stället — i öfrigt kan man
lagligen försvara hvilken skötsel som helst, äfven den aldrasämsta. Uti vid¬
sträckta delar af landet saknas helt och hållet så pass studerade män, att de
Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sam. 2 Afd. 2 Band. 4 Häft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, K.-o 23.
kunna sköta ett jordbruk så, att det uppdrifves till högsta afkastning. Men
öfver allt finnas prester, som äro studerade i naturvetenskaperna m. m. För
dem är det lätt att förstå huru jorden bäst bör skötas, och rättarebiträden
från landtbruksskolorna böra temmeligen^ allmänt vara anställde eller kunna
anställas vidhålla större boställen.
Enligt alla äldre och nyare lagar har boställsinnehafvaren företrädesvis
rätt till skogsfång; enligt 1723 års lag har presten ensam rätt till boställe och
alla dess tillhörigheter. Då presterna nu få anständig bergning efter tidens
kraf, då det blifver tillfälle, att med skogsafkastningen småningom gorå bo¬
ställena bättre, så anser jag mig kunna våga framkomma med en ny mening,
att nemligen församlingen till ecklesiastika behof må få hälften af årliga af-
kastningen till lättnad och minskning af sina utgifter.
I anledning af hvad jag haft äran anföra får jag alltså föreslå följande
förändringar uti nådiga förordningen om skogarne i riket af den 29 Juni 1866.
Kap. V.
Om Boställsskogar.
Uti § 22 föreslås följande sluttillägg:
Förättningsmannen skall för detta ändamål anmäla förrättningen, an¬
gående civila boställen hos landshöfdingeembetet, angående militäre hos bo-
ställsdirektion, och angående ecklesiastike hos lconstistorium, hvilka ega att
utse ett till förrättningstället närboende i jordbruk och boskapsskötsel kunnigt
ombud att före förrättningens början med förättningsmannen sammanträda på
stället, i ändamål att bestämma den mark, som skall till husbehofs skogsfång,
bete och nyodling för boställets behof undantagas, huru betesmarken bör odlas
och skötas, för att gifva varaktigt och tillräckligt, helst inhägnad! bete. Bo¬
ställsinnehafvaren bör ock om förättningen underrättas och hans 'yttranden
tagas till protokollet, hvarförutan boställsagronomen, om olika meningar skulle
uppstå, bör tillkallas, för att sitt yttrande afgifva. Skulle frågan ändock icke
kunna afgöras, så hänskjutes, den till den lokalmyndighet, hvarunder bostället
lyder, och har förrättningsmannen att ställa sig dess beslut till efterrättelse.
§ 24.
Uti lista mom. uteslutes den sista afdelningen från och med orden: —•
kunna, om skogen står —• — — och i stället insättes:
Erhålla halfva behållna afkastningen. Af detta belopp bildas en be-
19
Motioner i Andrai Kammaren. N:o 23.
ställskassa, som sålunda skall användas, att dervid bestrides i första rummet
andel i agronomens lön, boställets andel i allmänna byggnader, upparbetande
eller anläggande af allmänna vägar m. in., som kan boställe i liknande fall
åligga eller åläggas. Det öfriga användes till föreskrifna nyodlingar, dambygg¬
nader, vattenaftappning, alfluckring, täckdikning in. m., som till jordbrukets
rationel brukande, men icke till den årliga brukningen liörer enligt de be¬
stämmelser, som ske vid af- och tillträdessyner samt ekonomiska besigtningar.
Kassan förvaltas af boställsinnehafvaren, som är pligtig att för hvarje kalen¬
derår afsluta räkning, som angående ecklesiastika boställen revideras af för¬
samlingens kyrkliga revisorer, granskas af kyrkostämma och insändes derefter
till vederbörande domkapitel på samma gång som kyrkoräkningen, för militie
boställen till boställsdirektionen, samt för civile m. fl. till landshöfdingeembetet.
2 mom. erhåller följande lydelse:
Af boställsskogs afkastning gäldas i första rummet kostnaden för dess
skötsel, hvartill hörer betesmarkens underhåll och häfd samt lönen till bo-
ställsagronomen, men förskjuten odlingskostnad endast i den mån boställsinne¬
hafvaren ändock kan bekomma sitt fulla husbehof.
3 mom. erhåller följande sluttillägg: Af församlings andel i ecklesiastik
boställsskogs afkastning bildas en särskild boställskassa, som församlingen sjelf
disponerar till ecklesiastikväsendets förbättring och presterskapets aflöning.
Den förvaltas af kyrkorådet i den socken der boställe är beläget, re¬
videras af ecklesiastike revisorer för hvarje år, granskas vid kyrkostämma,
och insändes derefter till konsistorium, som tillser att båda boställskassorna
hvar för sitt ändamål och icke annorlunda användas. De reglementariska fö¬
reskrifter, som erfordras, bestämmas genom öfverläggning emellan konsistorium
och församlingen angående den senares kassa, emellan konsistorium, boställs¬
innehafvaren och länsagronomen, angående presterskapets boställskassa; emellan
boställsdirektionen, länsagronomen och boställsinnehafvaren angående militie-,
samt emellan landshöfdingeembetet, boställsagronomen och vederbörande inne¬
hafvare angående alla andra boställen.
Tillägges ett
4:de mom. Hvarje läns hushållningssällskap uppgör tillsammans med
alla boställsinnehafvare inom länet ett reglemente för en eller flera resande
boställsagronomer samt bestämmer deras lön, som utgår med så stor procent
af alla länsboställens hela årliga skogsafkastning, som erfordras till lönebeloppets
fyllande. Agronomerna tillsättas af hushållningssällskapen, och äro pligtiga
att för hvarje år inför sällskapen redogöra för sin verksamhet, och lemna upp¬
gifter om jordbrukets och boskapsskötselns tillstånd å hvarje boställe och trak¬
ten deromkring.
Till agronomens åligganden hör, att vid ankomsten till hvarje boställe,
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
sammankalla ortens befolkning till erhållande af undervisning i jordbruk och
boskapsskötsel.
§ 39.
I stället för ordet “Vår Befallningshafvande44 på tredje raden insattes —
“den lokalmyndighet, hvarunder hemmanet lyder.44 Efter ordet “skogstjenste-
mans44 på fjerde raden insättas orden: Agronomens och, i fråga om ecklesia
stikt boställe, församlingens.
§ 40.
Angående denna paragrafs straffbestämmelse, väcker det uppmärksamhet,
att boställsinnehafvare skulle ställas till boställsskog i alldeles samma ställning
som eu helt och hållet, främmande person. Således kunde det inträffa, att
boställsinnehafvare, som utom husbehofsrätt toge virke till ett yxeskaft, ris till
en qvast o. s. v., då det saknades å husbehofsområdet, och han likväl hade
laga rätt att få det, droges för domstol som eu brottsling. Det låter tänka
sig, att skogstjensteman vore senfärdig att verkställa utsyning, eller hade för
lång väg till utsyningsstället, eller att boställsinnehafvaren vid sista utsyning
hade glömt begära qvastris, yxeskaft in. m. eller till och med att eu revierför-
valtare vore så kitslig-, att han ständigt trakasserade boställsinnehafvaren. Jag
föreslår derföre att denna § må få följande tillägg:
Om tillgreppet varit hus- eller timmerstock. I annat fall ersättes ska¬
dan efter värdering, i den händelse att sådant, som hörer till husbehof, blif¬
va taget.
Stockholm den 25 Januari 1871.
B. Bengtsson.
frän Wermland.