Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
13
N:o 161.
Af Herr C. E. Hjelm: Om tillägg till 9 § 2 mom. af Kongl. förord¬
ningen den 6 Augusti 1864, angående grunderna för hemmans¬
klyfning och jordafsöndring.
I förordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och
jordafsöndring af den 6 Augusti 1864 föreskrifves uti 9 § 2 mom. ”Afhandling
rörande jordafsöndring skall ingifvas till Vår Befallningshafvande, som har att tillse,
huruvida den i afseende å afsöndringens storlek är med denna förordning öfverens¬
stämmande, samt pröfva den öfverenskonma afgälden och densamma, der den hefin-
nes tillräcklig, fastställa, i annat fall högre lämplig afgift bestämma.”
Detta stadgande, som tillkommit för att skydda hemman, från hvilka afsön¬
dring skett, från ödesmål, torde för de delar af riket, der odlingen mera framgått,
der jorden är mera dyrbar, afstånden kortare och befolkningen större, icke vara
egentligen skadligt för det allmänna och enskilda; men inom mera glest bebodda delar
al riket, der odlingen är inskränktare, klimatet hårdare, afståndet större och befolk¬
ningen ringa, lägger det ovedersägligen hinder i vägen för den senares starkare
förökning, den medellöses förvärf och uppodlingens raskare fortskridande.
För stadfästelses vinnande på afgälden å jordafsöndring måste sökanden bifoga
bevisande inlagor från häradsskrifvare, kommunalmyndighet, kronolänsman och landt¬
mätare m. II., af hvilken senare mätningar och värderingar måste göras, när nödiga
handlingar saknas.
Till kostnaderna för allt detta komma vidare utgifter till ombud i residens¬
staden, lösen för handlingarne, skrifvarebiträde för den mindre kunnige m. in., hvil-
ket allt tillsammanlagdt ofta öfversliger den upplåtna jordens värde.
Den medellöse arbetaren eger icke annat kapital än sin arbetskraft, genom
den kan lian åtminstone inom Norrland väl förskaffa sig en icke odlad afsöndrings-
lägenhet, genom att lian småningom kan betala den med arbete, men för ofvan-
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 161.
berörda utgifter måste han hafva kontanta penningar, och då lian icke förmår dem
anskaffa, tvingas lian afstå det erbjudna tillfället att förskaffa sig en egen jordlägen¬
het och ett eget hem. Eu stycke jord för arbetaren, som han sjelf egen, med ett
hem bidrager icke blott till familjens utkomst och skyddar kommunen för lunga,
utan det höjer äfven sedlighetskänslan, sjelfaktningen, tron på framtiden och för¬
mågan att kunna hjelpa sig sjelf; hans barn erhålla tillfälle att få lära sig arbeta,
under del de bidraga till sitt uppehälle, och hela familjen fästes genom egandet med
starkare band vid fäderneslandet.
Underlättande af jordafsöndringars tillkomst inom de mindre befolkade delarne
af riket bidrager äfven till odlingens raskare fortgång och befolkningens tillväxt, hvari¬
genom de nationel tillgångar^ äfven vinna i styrka.
Inom de mindre odlade orterna har hvarje hemman in- och afrösningsjord,
vanligen af olika uppskattningsvärden, äfvensom en mängd olika in natura utgående
tyngder, hviska ofta förändras. — Vid afgäldens bestämmande skall allt detta, i för¬
hållande till afsöndringens beskaffenhet, tagas i beräkning, äfvenså hemmanets öfriga
förmåner, hvilket gör, att äfven den skickligaste kameralist häruti kommer till korta,
och afgå Iden måste sålunda blifva ett blott antagande af ett riktigt resultat, hvarföre
också vederbötande i de flesta fall stadfästa hvad öfverenskommel är mellan säljare
och köpare; äfvenså har staten här åtagit sig ett förmynderskap för den ena parten,
men icke för den andra, hvilket, alldenstund vid köp af jordafsöndring, då det är
fråga om mindre värdefull jord, såsom ofta är händelsen i rikets norra del, köpe¬
summan rättas efter afgäldens storlek, kan leda till ingrepp i eganderälten, ty om
afgäiden bestämmes högre än aflalet omfattar, och den af vederbörande verkställda
förhöjningen i och för sig betraktas såsom ränta på motsvarande kapital, nödgas
köparen i sjelfva verket betala den afsöndrade lägenheten dyrare än köpeafhandlingen
bestämmer, alldenstund Konungens befallningshafvande icke kan göra motsvarande
nedsättningar af den öfverenskomna köpesumman.
Berörda stadgande är sålunda för afsöndringen af icke odlad jord från hem¬
man med för alltid bestämda egoområden öfverflödigt, för de norra orterna skadligt
och kan leda till orättvis beskattning samt intrång i eganderältens helgd. — Det
synes sålunda icke vara skäl alt bibehålla del till hela sitt närvarande omfång, och
då 7 § uti här berörda förordning icke tillstädjer, att mer än en viss derför afsön-
dras, hvaröfver häradsrätterna lätt kunna tillse, att icke öfverträdelse göres, torde,
för underlättande af odlingens skyndsamma fortgång i våra obygder och det egna
förvärfvets befrämjande, någon pröfning och särskild stadfästelse af denna afgäld för
inom rikets norra län gjorda afsöndringar af icke odlad mark, ej böra ifrågakomma,
utan kunna bero vid hvad köpare och säljare sins emellan bestämt, hvarföre jag
får föreslå,'
att Riksdagen i underdånighet hos Kongl. Maj:t anhåller om ett
tillägg i 9 § 2 mom. af Kongl. förordningen af den 6 Augusti
Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.
15
1864 sålunda: dock må inom rikets nordligare län, då af-
söndringslägenhcten icke öfverstiger 50 qvadratrefvar ouppodlad
jord, samt sker från hemman som undergått la,ga skifte, afgäl-
den utan stadfästelse få förblifva vid hvad mellan afsöndrings-
gifvare och tillträdare öfverenskommet är.
Stockholm den 28 Januari 1871.
C. E. Hjelm.
J*:o 162.
Herr C. E. Hjelm: Angående underhållsskyldigheten af by- eller utfarts-
vägar.
Vid sidan af de nyare, mera fullkomliga kommunikationerna samt lands- och
häradsvägarne, hvilka till följd af bestämda, strängt tillämpade och öfvervakade före¬
skrifter väl underhållas, finnes ett annat slag, numera äfven allmänna vägar, hvilka
i del närmaste äro af lagstiftningen förbisedda, och älven af dem, som hafva ålig¬
gande att dem underhålla; hvarföre de ock — till oks förstörande, till lids för¬
ödande och icke så alldeles sällan till menniskolifs förspillande, genom att läkarevård
och medicin icke kan inom lätt lid anskailäs — ofta, på många ställen alltid, äro
i det närmaste ofarbara. Dessa äro de så kallade ”byavägarne”, hvilka numera icke
äro att anse såsom enskilda, utan såsom allmänna, samt böra såsom sådana, då de
äro utfartsvägar för eu större eller mindre menighet, efter behof underhållas och
derutinnan öfvervakas.
I hela riket utgöra byavägarne flera tusende mil, och många hundra lusen af
landets bebyggare hafva endast genom dem utfart till platser med bättre ordnade
kommunikationer; blott inom den församling jag tillhör finnas byavägar sammanlagdt