Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
11
ram, anförde ett enda exempel, som kunde gifva anledning till förändrade åsigter
sedan 1868.
Enligt min uppfattning hade ett åläggande för innevarande Kiksdags Lag¬
utskott att befordra det 1868 försummade beslutet till Kongl. Maj:t varit det enda
och rätta, som nu i denna fråga bort vidtagas från Riksdagens sida, men då jag före¬
ställer mig, att Riksdagen vid närmare besinning icke skall kunna undgå att fullgöra
ett redan fattadt beslut, och då jag är öfvertygad om, att detta beslut har både bil¬
lighet och rättvisa för sig, får jag med anledning af det anförda vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådana förändrade stadganden an¬
gående deltagande i byggnad och underhåll af tingshus och
häradsfängelse, att dessa åligganden blifva för medlemmarneaf
tingslagen efter billiga grunder gemensamma.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 Januari 1871.
Sven Nilsson,
i Efveröd.
N:o IS.
Hem L. J. Hierta: Om inrättande af notariatsbefattningar vid döm-
stolarne å landet samt om skyldigheten för dessa domsto¬
lar att oftare än nu sker hålla sammanträden.
En reform, hvarom man talat och skrifvit i mera än 50 år, är den om
domstolarnes förändrade organisation.
Redan år 1815 afgaf den då fungerande Lagkomitén till Kongl. Maj:t ett
betänkande angående domstolarnes organisation, hvilket gick derpå ut;
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
dels att Lagmansrätterna på landet måtte indragas samt i städerna, i stället
för tvenne instantier, nemligen Kaniners- och Rådhusrätterna, endast en domstol un¬
der benämning Stadsrätt inrättas;
dels att Häradsrätterna uti domsagorna i rikets alla län, med undantag af
Wermland och de nordliga landskapen, skulle så fördelas, att hvarje domsaga er-
hölle en gemensam tingsstad;
dels att der skulle hållas två lagtima ting om året, det ena mellan tju¬
gondedag Jul och Midsommar och det andra mellan Michaeli- och Thomse-dag,
hvarunder de allmänna rättegångsdagarne skulle vara sex under det första och tre
under det andra, alla infallande på första helgfria Måndagen i hvarje månad efter
tingets början; dock att, derest målen voro flera än att de kunde utföras å allmän
rättegångsdag, Rätten vore pligtig att näst efterföljande dagar sammanträda, till dess
alla målen förevarit;
dels slutligen att Hofrätterna, som då endast voro tvänrie, måtte förläggas å
flera orter inom landet, i stället att som hitintills fördelas å särskilda divisioner, med
säte uti endast tvänne af rikets städer.
Uti detta betänkande ådagalades på ett öfvertygande sätt de i ögonen fallande
olägenheterna af de långa tiderna mellan tingen samt de många tingsställena och de
tidsödande urtima tingen. Dervid upplystes, bland annat, att enligt våra äldre lagar
såsom Uplands- Westmanlands- och Södermanlandslagen ting inom hvarje härads-
höfdingedöme skulle hållas hvar sjunde dag, hvilket sedan år 1797 äfven sedermera
finnes stadgadt både för Danmark och Norge.
Vidare förekommer en särdeles öfvertygande motivering för behofvet och nyt¬
tan af Hofrätternas utflyttning till flera orter, med endast en division för hvarje så¬
lunda utflyttad Hofrätt.
Som bekant är föranledde detta betänkande väl att år 1820 en särskild
Hofrätt inrättades för Skåne och Blekinge, med säte i Christianstad; äfvensom det
lyckades efter derom vid flera riksdagar förnyade motioner, att efter 34 år ändtli-
gen få Lagmansrätterna å landet och Kämnersrätterna i städerna indragna samt Råd¬
husrätterna i städerna förvandlade till första domstol; men i afseende på den förän¬
drade organisationen af underdomstolarne på landet, ehuru år 1849 enhälligt till¬
styrkt jemväl af den vid anträdandet af Konung Oscars regering tillsatta s. k. Lag¬
beredning, befinner man sig ännu på samma punkt som förut. Det är likväl denna
reform, som dag för dag blir allt mer och mer behöflig. Visserligen har man för¬
sökt att i viss mån vidtaga en reglering af domsagorna med hänsigt till att, om
möjligt, erhålla en gemensam tingsstad inom hvarje domsaga, men den ännu vigtigare
frågan att erhålla permanenta domstolar äfven på landet ligger fortfarande nere. Jag
föreställer mig likväl att utan en sådan reglering en förändrad, mer eller mindre lyc¬
kad indelning af domsagorna är för de rättsökande af föga vigt. På sednare tiden
har man kommit på den tanken att vinna ändamålet genom att upphäfva den sär¬
Motioner i Andra Kammaren, N-.o 15.
13
skilda jurisdiktionen för de mindre städerna samt på .detta sätt erhålla medel för den
nya organisationen, hvilken på vissa orter skulle förena eller omfatta både stad och
land, i hvilket afseende man föreslagit att alla underdomstolar skulle förvandlas till
ett slags Kollegialrätter, sammansatta ungefär på enahanda sätt som de nuvarande
Rådhusrätterna i Stockholm eller med tre lagfame ledamöter i hvardera, hvaremot
den gamla Nämnden på landet skulle försvinna.
Möjligen kan detta förslag hafva en framtid, helst om dermed kan vinnas,
att Hofrätterna indragas, såsom dårnera mindre behöfliga; men enär en sådan regle¬
ring förutsätter, bland annat, ej mindre ändring af 31 § Regeringsformen samt en vä¬
sendtlig rubbning af nu gällande grunder för val till riksdagsmän särskild! för landet
och särskildt för städerna, än äfven upphäfvande! af den uråldriga och med svenska-
allmogens föreställningssätt så nära införlifvade inrättningen af en vid undérdomsto-
larna folkvald nämnd, är det fara värdi att ett sådant förslag ännu icke på längre
tid kan blifva moget till utförande.
Värt land har likväl icke råd att längre vänta på en i så många hänseenden
efterlängtad och behöflig reform i underdomstolarna, hvilken åtminstone måste tjena
både till att fortskynda och betrygga lagskipningen samt att mera, än som beklag¬
ligen nu är händelsen/ bilda skicklige och erfarne domare, jemväl inom underrätterna
på landet, äfvensom derigenom småningom stadga rättsbegreppen och åstadkomma en
jurisprudens, hvaraf saknaden för närvarande är så känbar och så ofta ådagalägges
i de många skiljaktiga meningar om lagarnes rätta förstånd och tillämpning, som
på ett betänkligt sätt omskifta vid våra både lägre och högre domstolar.
För en dylik, ehuru mindre genomgripande reform finnas motiverna och pla¬
nen på ett så klart sätt framställda uti ett af f. d. Lagkomiténs högt aktade och
ansedde arbetande ledamöter, numera- frami. Kommersrådet 0. Zenius, Expeditions¬
sekreteraren J. 6. Richert och Advokatfiskal P. Staaff, år 1825 afgifvet betänkande,
att jag icke kan neka mig nöjet att här anföra de väsendtligaste af dessa.
»Domarens kall (heter det) är att ordna- sakernas gång, höra parterna, in¬
hemta deras skäl och pröfva deras tvister. Han skall ock vaka derå, att öfver allt,
som vid Rätten förehafves, noggranna minnesböcker hållas. Att skrifva dessa böcker
eller, hvad som är detsamma, att föra de protokoll, Indika vid Rätten skola finnas,
år ett göromål, mindre lämpligt för domaren sjelf än för en underordnad person,
känd i äldre författningar under namn af rättegångs- eller handlings skrifvare. Om
båda dessa befattningar äro gjorda till ett förenad! åliggande för en och samma per¬
son, måste det lugn och den värdighet, domarens kall krafvel-, stundom vika för den
brådska och det mekaniska bestyr skrifvarebefattningen medför. Vid en landtdomstol
förekomma årligen en så stor mängd rättegångsmål och andra ärenden, att för deras
behandling och expedierande inom bestämda tider mera ihärdighet och arbetskraft for¬
dras än en menniska under oafbruten ansträngning möjligen kan i längden bibehålla.
I sammaJmån, som domaren mognar till skicklighet för sitt egentliga kall, tröttnar
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
han vid det oändliga skrifveriet. De öfverhopade göromålen tvinga honom att söka
ledighet; och öfverdomstolarne, som känna förhållandet, kunna ej vara obenägna att
bevilja den. Så länge domaren skall ensam göra allt och svara för allt, kan man
svårligen begära, att han skall rastlöst förrätta sitt embete. Fördelas åter arbetet,
dymedelst att särskilda protokollister tillförordnas, så har man större anspråk på hans
jemna verksamhet; och man sätter derigenom äfven den äldre domaren i tillfälle att
gagna med den erfarenhet han under långvarig embetsförvaltning hunnit samla”.
”Då domaren ej har befattning med protokollet står han på den punkt, hvarpå
han bör stå, för att obehindradt kunna utöfva den tillsyn, honom tillkommer derå,
att det rätteligen föres. Domarens värdighet lider då ej af de anmärkningar, som
kunna göras mot protokollisten; och den förre är alltid fullkomligen oveldig att säga.
om den sednare skrifvit hvad som bort skrifvas eller icke”.
Vidare yttras i betänkandet: Med de särskilda s. k. inskrifning sprotokollen
är väl förhållandet ej detsamma som med de sakprotokoll, hvilka böra särskilt ju¬
steras; men man har ännu mindre skäl att fordra domarens personliga handläggning
med de förras förande. Det består för det mesta endast uti afskrifning af handlin¬
gar, som skola förvaras till framtida säkerhet. Arbetet är således mekaniskt, men
vigten deraf icke desto mindre ganska stor. Det är handlingsskrifvarens sak att föra
ett sådant protokoll, men det är domarens att vårda dess noggrannhet, att tillse, det
hvarje handling intages för sin rätta tid och att afvärja all oordning, hvaraf den på¬
räknade säkerheten kunde förringas. Äfven bör man följaktligen skilja emellan den
skrifvande och den kontrollerande verksamheten med protokollsföringen”.
Så långt det nämnda betänkandets motiver för förslaget, att vid hvarje dom¬
stol antaga särskilda protokollsförande eller notarier. Dessa skulle enligt bemälde
ledamöters i lagkomité!! förslag, efter aflagda nödiga prof för inträde i rättegångsver¬
ken, förordnas af vederbörande Hofrätt, på förslag af den ordinarie domaren. Härads-
notariernas aflöning skulle bestå i en viss andel af lösen för utgående expeditioner,
hvarjemte desse skulle åligga, att inom domsagan upprätta bouppteckningar och arf-
skiften mot ett arfvode af ^ procent för hvad som upptecknas och lika mycket för
den behållning som skiftas. De skulle tillika vara tillgängliga för biträde vid för¬
fattandet af aftal, hvilka skulle i laga form skriftligen aftattas samt derför åtnjuta
vedergällning.
Det kan ej annat än förekomma högst anmärkningsvärdt, att förslaget om
denna notariatsinrilttning ä landet hitintills icke synes hafva fästat våra moderna
lagreformatorers uppmärksamhet. Det är likväl, så vidt jag kunnat inse, icke blott
af behofvet påkalladt utan derjemte högst enkelt och ändamålsenligt, för att afhjelpa
en väsendtlig brist i våra underdomstolars på landet organisation. Det är nemligen
väl bekant, huruledes eu legio af unga jurister dels gå temligen sysslolösa här i
Stockholm, såsom tjenstgörande lönlösa renskrifvare i ”verken”, dels åtfölja härads-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
15
höfdingar på ting, för att der förvärfva någon praktisk skicklighet och s. k. meriter.
De sednare vinnas också lätt nog derigenom, att de unga männen få vikariera på
några ting och derefter erhålla karakteren af vice häradshöfdingar, hvarefter de torde
anse sig fullmogna. I allmänhet få väl dessa biträden hos de ordinarie häradshöf-
dingarne tjenstgöra antingen utan annan ersättning än bostad och vivre, dels någon-
gång mot en ringa lön ur domarens egen kassa; men det händer dock att de, åt¬
minstone i början af sin bana, måste sjelfva betala sitt underhåll med 4 å 500 Rdr
om året. Nu hemställes likväl, om det icke både för de ordinarie domrarne skulle
vara en besparing och för de unge männen en behållning både i finansielt och i in-
tellektuelt hänseende, om de i stället erhöllo förordnanden att mot bestämd aflöning
och på eget ansvar, men under domarens kontroll, föra ifrågavarande sak- och in-
skrifningsprotokoll. Jag kan ej föreställa mig annat än att sådant blefve ej mindre
en väsendtlig lättnad i domarens arbeten, än en sporre för den unge juristen att, i
följd af en sjelfständiga-re verksamhet, förvärfva en mera betydande vana och skick¬
lighet vid behandlingen af de flerehanda göromål, som skulle honom tillkomma och
hvartill snart skulle kunna fogas, att honom anförtroddes att författa förslag till
domslut. En tillförlitligare måttstock för bedömande af de unga juristernas fallenhet
för yrket och skicklighet skulle derigenom äfven beredas de Kongl. Hofrätterna, innan
dessa för dem utfärdade förordnanden att på egen hand fungera såsom Häradsrätter¬
nas ordförande. Om derefter dessa notarier erhölle, om ej rösträtt, såsom vid Rådhus¬
rätterna, åtminstone behörighet att till protokollet anteckna sin från den ordinarie
domarens skiljaktiga mening, skulle derigenom en ytterligare sporre till det juridiska
omdömets skärpning vinnas. Men för allt fall hade man alltid en kontroll öfver
protokollet, hvilken för närvarande beklagligen ofta saknas, emedan protokollet vanli¬
gen icke uppsättes eller justeras, eller snart sagdt i, brist på tid icke kan uppsättas
förr än vid tingets slut, och då utan all justering.
För mig framstår det fördenskull såsom en väsendtlig fördel både för de
rättsökande och för domaren, att särskilda lagfarne notarier finnas i underrätterna å
landet lika som i städerna. Och jag är öfvertygad, att genom en sådan enkel åtgärd
ganska många anmärkningar emot våra underdomstolar skulle undanrödjas jemväl af
den anledning, att de ordinarie domrarne icke då, såsom nu är händelsen, så ofta
blefve i behof af och erhölle tjenstledighet för att låta domareembetet skötas af än
den ene, än den andra mer eller mindre i domarevärf oerfarne ynglingen.
Genom en ändamålsenligare indelning af domsagorna samt tillsättandet af
ifrågavarande notarier, torde det ej heller blifva synnerligen svårt att reglera tings-
terminerna efter den princip lagkomitén uppställt.
Beträffande aflöningssättet för häradsnotarierne, så blefve det kanske till en
början, och innan häradshöfdingarnes aflöning blifvit på annat sätt än för närvarande
reglerad, oundgängligt, att staten för notarierna ansloge vissa bestämda arvoden in¬
om de domsagor, hvilkas innehafvare äro svagt aflönade, hvaremot inom de större
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2 5.
domsagorna häradshöfdingarne väl torde åtaga sig att af domsagans inkomster be¬
strida en sådan notariernes aflöning, hvilken dock förmodligen i allt fall komme att
understiga den besparing i arbete och utgifter för biträden in. ro., som i sådana
domsagor nu drabbar den ordinarie domaren.
På dessa grunder har jag kommit till den öfvertygelsen, att förordnandet af
protokollsförande eller notarier med behörigen vitsordade juridiska insigter måste blifva
af väsendtlig nytta för beredande af ordning, säkerhet och skyndsamhet vid behand¬
lingen af de mångartade göromål, som åligga underdomstolarne på landet; och då i
öfrigt jag har mig bekant, att det af en komité nyligen utarbetade förslag till stadga
»angående allmänna underdomstolarne på landet” blifvit af Högsta Domstolen afstyrkt,
och Riksdagen fördenskull icke lärer hafva att vid innevarande riksmöte från Rege¬
ringen förvänta något förslag i denna för rättskipningen i landet maktpåliggande fråga,
har jag ansett det vara af vigt att densamma alltjemt hålles vid Rf och att man,
i afbidan på mera genomgripande förslag i en oviss framtid, icke försmår ett mera
enkelt och lättare verkställbar! medel för afhjelpande af de mest i ögonen fallande
bristerna i vår lagskipning.
Jag föreslår fördenskull:
att Riksdagen måtte uti underdånig Skrifvelse till, Kongl. Maj:t
anhålla:
1 ro att Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och till näst-
sammanträdande Riksdag aflåta ett förslag till notariat inrätt¬
ning på landet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grun¬
der, som blifvit anförda i det af f. d. Lagkomiténs arbetande
ledamöter den 29 December 1825 uti detta ämne afgifna be¬
tänkande, jemte uppgift _å det förslagsanslag, som torde anses
erforderligt för anställande af t. f. notarier vid underdomsto¬
larne å landet samt hvad i öfrigt med införandet af ifrågava¬
rande notariatinrättning kan anses ega ett af Riksdagen bero¬
ende sammanhang; och
2:o att Kongl. Maj:t behagade vidtaga sådana åtgärder,
som kunde fortskynda regleringen af domsagorna i riket på det
sätt, att hvarje domsaga erhölle en gemensam tingsstad och
att, på sätt Lagkomité:! och Lagberedningen föreslagit, dom-
stolarnes sammanträden på landet kunde inträffa en gång i må¬
naden mellan Tjugondedag Jul och Midsommar samt mellan Mi-
chaeli och Thomaedag.
Stockholm i Januari 1871.
L. J. menta.