I
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.
Hf:o 79.
Ank. till Eiksd. Kansli den 3 Maj 1870, kl. 6 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om nedsättning af den
godtgöi else, som till åtskilliga stapelstäder nu utgår
såsom ersättning för mistad tolag.
(2:dra U. A.)
Enligt hvad Stats-Utskottet uti 4:de punkten af Utlåtandet, angående regle-
nng af utgifterna under Riks-statens 7:de Hufvudtitel redan omförmält, har Herr
uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 21) föreslagit, att
i s agen matte for sin del besluta, att beträffande godtgörelsen för mistad tolag
till en hvar af de stapelstäder, liviika före år 1857 voro till uppbärande af tolag
erattigade, den nu medgift a tillökningen i nämnda godtgörelse af fem procent!
en tulluppbörd, som ofverstiger det i Kong! Brefvet den 18 December 1857 för
vaije s ac utsatta tulluppbördsbelopp, icke vidare må, från och med år 1871 till
nph°j-iaf fSSa • Stä(!fr Utgå; att det en hvar af städerna Oscarshamn, Jönköping
1871 SoI.TCsborg * stallet för tolag beviljade anslag af tullmedlen från och med år
i såtlaVaf™ 7 nfg0t- ar Utgå med högre beloPP’ an medeltalet af hvad staden
sadant afseende åtnjutit under åren 1864, 1865 och 1866; att staden Trelleborg
från och med ar 1871 icke må för något år undfå, i stället för tolag, högre belopp
an medeltalet af hvad staden såsom tolagsanslag åtnjutit under åren 1868, 1869 och
1870 ; samt att Riksdagen måtte i 1871 års riksstat uppföra anslaget till ersättning
åt staderna för mistad tolag med ett till 825,000 R:dr minskadt belopp. Sedan Riks-
agen, med bifall till Utskottets i nyssnämnda punkt gjorda hemställan, beslutat,
alt,anslagek för "ersättning till städerna för mistad tolag» skall för nästa stats-
•dfn^i*3+en0f 1 r ° drandradt bel°PP bibehållas, hvarigenom motionärens förslag,
a vidt det afser förändring i bestämmelserna angående den för år 1871 utgående
tolagsersattningen blnvit af Riksdagen lemnadt utan afseende, får Utskottet nu af-
gilva det utlåtande, hvartill behandlingen af motionärens framställning i öfrigt gif-
5
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.
Till eu början torde Utskottet böra erinra om hvad tillförene rörande ifråga¬
varande ämne hulvudsakligen lörekommit. Redan vid 1844 års riksdag framställde
Kougl. Maj:t iörslag om tolagens upphörande såsom en särskild, stapelstäderna di¬
rekt tillfallande, etter olika procentberäkning ingående afgift å inkomnande och ut¬
gående varor, emot ersättning till dessa städer genom bestämda anslag af tullmedlen,
hvarvid, enär genom den utredning af frågan, som Kommers-kollegium åstadkommit,
visat sig, att tolags-inkomsten den tiden motsvarade ungefärligen 10 procent af
tulluppbörden, Kong!. Maj:t föreslog det allmänna stadgande, att, i sammanhang
med tullmedlens klarering, tio procent af tullafgifterna för såväl inkommande som
utgående varor borde, under benämning af tolags-ersättning, genom Tullkamrarnes
försorg debiteras, uppbäras och redovisas; men på anförda grunder och då, “utan
att halva ingått i någon pröfning huruvida den föreslagna regleringen vore förenlig
med de stapelstäderna förunnade privilegier eller icke“, Rikets Ständer ansågo de
olägenheter, som af dess vidtagande kunde uppkomma, fullt motväga de angifna
lördelarne, förklarade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 18 April 1845,
att de trott sig icke böra till den nådiga propositionen lemna bifall.
Sedan de Svenska ledamöterna af den år 1855 nedsatta komité, som utar¬
betat förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfarts-förhållanden, uti sitt den 2 Maj 1856 särskildt afgifna betänkande, med för¬
slag till ny Svensk tulltaxa m. m., fästat särdeles vigt vid den omständigheten, att
varuförseln mellan Sverige och utlandet vore, utöfver sjelfva tullafgiften, betungad
med särskilda, ehuru i sammanhang med tullumgälderna utgående afgifter, samt,
för afhjelpande af de häraf uppkommande olägenheter, bland annat äfven framställt
förslag till tolagens upphörande såsom särskild beskattningstitel samt sättet för
städernas godtgörande härför; — framställde Kongl. Maj:t, som i såväl dessa som
öfriga af komitéen behandlade frågor inhemtat Kommers-kollegii och General-tull¬
styrelsens underdåniga utlåtanden, uti sin den 13 Februari 1857 till Rikets Stän¬
der aflåtna proposition om; förändringar i lagstiftningen angående tull- och andra
dermed förenade afgifter, ett från såväl komiterades som Kommers-kollegii! hemställan
i viss mån afvikande förslag angående tolagens reglering i förut omförmälda syftning.
Efter pröfning af detta förslag förklarade dåvarande Bevillnings-Utskott uti
sitt angående tullbevillningen och dermed sammanhängande ämnen afgifna Betän¬
kande, bland annat, att Utskottet, som ansett de med förslaget afsedda fördelarne
icke blott af enkelhet och lätthet vid tullbehandlingen, utan ännu mera af handelns
frihet att, oberoende af skiljaktiga ortafgifter, direkte söka de hamnar, som för varu¬
omsättningen bäst lämpade sig, vara i ögonen fallande, fullkomligt delade den af
Kongl. Majtt uttalade åsigt, enligt hvilken rättvisa och billighet kräfde, att den verk¬
liga inkomst, hvarje stad af tolagen uppburit, blefve till sitt fulla belopp ersatt, äf¬
vensom att en tillökning i denna tolagsersättning borde tillgodokomma hvarje sta¬
pelstad, i mån af rörelsens tillväxt derstädes, med fem procent af stadens stigande
6
Stats-Utskottets Uti,ätande N:o 7.9.
tulluppbörd, men att då, med obetingadt godkännande af Kong!. Maj:ts förslag,
skulle förknippas den oegentlighet, att eu eller annan stad, der rörelsen kunde kom¬
ma att aftaga, ändock blefve vid sin nuvarande inkomst bibehållen, intilldess Kongl-
Maj:t och Rikets Ständer annorlunda förordnade, Utskottet ansåge denna oegentlig¬
het både kunna och böra i sammanhang med den förevarande tolags-regleringen
förebyggas, så att den alltid ömtåliga frågan om rubbning af samma reglering måtte
i möjligaste mån för framtiden undvikas; hvadan Utskottet funne sig böra så till vida
afvika från Kongl. Maj:ts förslag, att, under det å ena sidan, i enlighet med samma
förslag, skulle stadgas, att hvarje stad skulle för den tulluppbörd, som öfverstege
medelbeloppet af samma stads lika beskaffade uppbörd under åren 1853—1855, und¬
få tillökning i sin tolags-ersättning med fem procent af öfverstigande tullbeloppet,
å andra sidan borde bestämmas, att, vid en under nämnda medelbelopp fallande
tulluppbörd, afdrag å stadens tolagsersättning skulle iakttagas och beräknas efter
samma procentförhållande, som egt rum emellan stadens tull- och tolags-uppbörd
under omförmälda åren 1853—1855, endast med jemkning härå till närmaste fjerde-
dels procent; varande till ledning för dessa procentbestämmelser af Utskottet be¬
gagnade för sådant ändamål uti Kommers-kollegium upprättade tabeller. På dessa
med flera anförda skäl, och i öfverensstämmelse för öfrigt med Kongl. Maj:ts för¬
slag, hemställde Utskottet alltså:
att (utom den till 10 procent å tullbeloppet för alla inkommande varor bestäm¬
da afgift till handels- och sjöfarts-fonden) jemväl den, under benämning af tolag,
efter olika grunder till städerna utgående afgift borde såsom särskild beskattnings-
titel upphöra, mot godtgörelse af tullmedlen, samt innefattas i den tullsats, som
för varors in- eller utförsel genom tulltaxan bestämdes;
att, med upphörande på nämnda sätt af omförmälda tolag, derunder inbe¬
gripen såväl ordinarie stads- och allmän tolag som den i'vissa städer särskildt ut¬
gående inqvarterings-tolagen, fattigvårds-tolagen och öfverflödsafgiften, hvilka um¬
gälder, der de dittills såsom tolag utgått, jemväl skulle komma att upphöra och i
tullsatserna inbegripas, stapelstäderna måtte, från och med den blifvande tulltaxans
tillämpning, af tullmedlen undfå årlig godtgörelse, enligt föreslagen tariff;
att hvad anginge redan befintliga, men till uppbärande af tolag icke berätti¬
gade stapelstäder, Kongl. Maj:t måtte ega att, om anledning dertill vid pröfning a^
hvarje särskildt fall förekomme, i stället för tolag bevilja sådan stapelstad ett an¬
slag af tullmedlen, motsvarande 5 procent af stadens årliga tulluppbörd;
att denna tolagsersättning icke finge, utan samtycke af Kongl. Maj:t och
Rikets Ständer, förändras; samt
att det förändrade sätt, hvarigenom städerna komme i åtnjutande af den
fordna tolagen, ej skulle medföra någon rubbning i städernas tillförsäkrade disposi-
ionsrätt öfver deras tolagsmedel och icke heller föranleda till förändring uti hittills
gällande stadganden angående tolagens användande och stapelstädernas pligt att
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79. 7
hvart tredje år till Kommers-kollegium insända bestyrkta uppgifter öfver beloppet
och anvandandet af de under nästförutgångna tre år influtna tolagsmedlen.
Detta förslag, hvaremot, utom andra, ofvanbemälde motionär, såsom då leda-
Bevdlnings-Utskottet, afgaf reservation, blef till alla delar af Rikets Ständer
bifallet och sedermera under den 18 December 1857 jemväl af Kongl. Maj:t faststäldt.
... ,5 , „ 0 arens riksdag väcktes af samme motionär det förslag, att nyss
omförmäla beslut åter måtte uppbäfvas, samt de stadganden angående beräkningen
och utgåendet af namnda afgift, hvilka tillförene varit gällande, ånyo vinna tillämpa
mng, intilldess en allmän och ändamålsenlig reglering af alla de utaf utrikes tra-
f„®n. tl!1 stapelstaderna utgående utgifter kunde till vägabringas. Bland motiverna
harfor anfördes, bland annat, att derest vid 1850-1858 årens riksdag ingen annan
förändring 1 tulltaxan blifvit gjord, än att afgiften till handels- och sjöfartsfonden
tillädes da gällande tullsatser, och med antagande att trafiken förblefve oförändrad,
skulle bruttouppbörden komma att ökas med jemnt det belopp, som de tillagda af-
gifterna tillsammans utgjorde; och då städernas tolagsersättning borde ökas med 5
procent af de belopp, hvarmed tulluppbörden ökades, komme Staten att, utöfver
den beraknade ersattmngssumman, betala tolag ej allenast för handels- och sjöfarts-
afgiften med 37,500 R:dr, utan äfven för tolagen sjelf med 40,786 R:dr årligen. Uti
häröfver afgifvet Betänkande förklarade emellertid dåvarande Bevillnings-Utskott för¬
hållandet vara, att när brutto-tulluppbörden inskränkte sig till den normala summa
som beräknades efter medelbeloppet af hvad den i de särskilda stapelstäderna ut¬
gjort för aren 1853-1855, eller sammanräknadt 9,520,000 R:dr, tolagsersättningen
skulle derutaf utgå med de för hvarje stad normalt fastställda belopp, i medeltal
för hela riket utgörande 8% procent, och att när, brutto-uppbörden öfverstege nor¬
malsumman, städerna skulle af detta öfverskott såsom tolagsersättning åtnjuta allenast
5 procent. Godtgörelsen till handels- och sjöfartsfonden erlades såsom ett fixt an-
s ag af tulluppbörden i sin helhet utan förändring, såvida icke tullinkomsternas brutto
skulle komma att öfverstiga 15,000,000 Rtdr; och att Staten betalade tolag för han¬
dels- och sjolartsafgiften och för tolagen sjelf, kunde med lika litet skäl sägas, som
att tolags-ersättning utgiuge från de öfriga afkortningar och förvaltningskostnader,
hvilka utaf Rikets Ständer af de samfälda tullmedlen utanordnades. Häraf visade
sig ock tydligen, att vid det förhållande, som under år 1859 inträffat, eller att upp¬
börden med omkring 3 millioner R:dr öfverstigit den omförmälda normalsumman,
Staten undginge att af detta betydliga öfverskott i tolags-ersättning utbetala mer
an o procent, 1 medeltal räknadt, i stället att, om ingen tolags-reglering egt rum
sta,derna vant berättigade att för hela den tullpligtiga varu-in- och utförseln till¬
godonjuta tolag efter den högre procent, som förut varit gällande. Utskottet yttrade
vidare, att, liksom motionärens antagande, att tolagsersättningen komme att utgå
för handels- och sjöfartsafgiften samt tolagen sjelf, hvilade på en uppenbart oriktig
grund, så förhölle det sig äfven med hans sätt att beräkna Statsverkets förlust på
8
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 79.
tolagsregleringen med hänseende till den förändring af tullagstiftningen öfver huf¬
vud, som vid 1856—1858 årens riksdag genomfördes. Det vore visserligen sannt,
att, om en tullpligtig vara gjorts tullfri, så skulle ock, enligt förut gällande stad-
ganden. den för samma vara utgående tolag upphöra; och beloppet af denna tolag
läte äfven lätt till siffran beräkna sig. På detta sätt skulle man tvifvelsutan kunna
uppsöka flera artiklar och uppställa åtskilliga summor, de der visade, att högst be¬
tydlig minskning i städernas tolagsinkomster redan skolat inträffa i följd af den
fria riktning, i hvilken tullagstiftningen under flera föregående riksdagar blifvit
ändrad. Men allt intill 1856—1858 års riksdag hade emellertid erfarenheten ådaga¬
lagt, att icke mindre tull- än tolagsinkomsten varit i jemnt stigande. Detta åter
hade härrört, icke från förhöjning i afgifterna, utan från tillökning af de in- och
utförda varornas mängd. När, nu tolagen, sådan den i äldre författningar vore
städerna tillförsäkrad, i allmänhet utgick i mån af varuvärdet, men tullsatserna i
förhållande dertill nedsattes, så visade det sig uppenbart, att, om också en friare
tullagstiftning för vissa artiklar medgifvit tullfrihet och följaktligen äfven tolagsfrihet,
så hade likväl tolags-afgiften, der förra grunden för dess utgörande qvarstått, i
regeln stigit i starkare förhållande än sjelfva tullinkomsten. Då t. ex. man tillförene
ansåg manufakturvaror böra draga en tull af 25 procent af värdet, så utgjorde
tolagen, om den beräknades till endast 2 procent af tullvärdet, 8 procent af tull¬
beloppet; nedsattes åter tullafgiften till 20 procent, så steg tolagen till 10 procent
af densamma o. s. v. Häraf följde således ovedersägligen, att ju mera det antagna
friare tullsystemet fullföljdes, desto högre skulle städernas tolagsinkomst efter förra
beräkningen hafva stigit i förhållande till tullinkomsten, och desto större kostnader
skulle Statsverket fått vidkännas, om tolagsregleringen framskjutits till en kom¬
mande tid; och att en reglering, som ordnade tolagsafgiften i enlighet med tull¬
lagstiftningens grundsatser, förr eller sednare blifvit af behofvet oundgängligen på¬
kallad, icke för städernas skull, utan för handelns naturliga utveckling och för de
skattskyldiges befrielse från en mer och mer tryckande pålaga, derom kunde menin-
garne svårligen vara delade.
Vid betraktande af den genomförda regleringen och dess resultat icke blott
med hänsigt till en eller annan särskild artikel eller ett eller annat enstaka tids-
moment, utan med regleringens tillämpning på alla handelsartiklar tillsammans
och på en längre tidsföljd, vore Utskottet af dessa och öfriga vid regleringens genom¬
förande anförda skäl fullkomligen öfvertygadt, att hvarken Statsverket eller landet
i sin helhet på den verkställda tolagsregleringen blifvit lidande, utan fastheldre
att det borde anses såsom en lycklig följd af flera sammanstämmande gynnsamma
förhållanden, att tolagsregleringen kunnat, på sätt som skett, bringas till utförande;
och Utskottet ansåg sig fördenskull böra hemställa, att omförmälda motion icke
måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls af
tvänne
Stats-Utskottets Utlåtande, N;-> 7.9
0
tvenne Riksstånd, men afslogs af de tvänne andra, hvilka biföllo en i ämnet afgifven
reservation, innefattande i viss mån förändrade bestämmelser rörande tolagsersätt-
ningens belopp. Till följd af de skiljaktiga besluten både således frågan vid nämnda
riksdag förfallit.
Vid 1868 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion derom, att an¬
tingen tolagen måtte anses inbegripen i tullsatserna, men Staten, i stället för att
lemna stapelstäderna det höga ersättningsbelopp, som till dem utginge, sjelf öfver¬
taga kostnaden för de byggnader och anstalter, som för tulluppbörden fordrades,
eller ock att åt städerna återlemnades rättigheten att uppbära tolag i sammanhang
med annan deras enskilda uppbörd för sjöledes in- och utgående varor. Men i detta
fall borde dock tolagsprocenten bestämmas lika öfver allt samt för ändamålet noga
afpassas, äfvensom grunden för beräkningen blifva icke det förut begagnade chime-
riska tullvärdet utan varans tullsats. I afseende å dessa förslag yttrade dåvarande
Bevillnings-Utskott, bland annat, att det syntes Utskottet obestridligt, att genom den
år 1857 åstadkomna tolagsregleringen hade å ena sidan städerna vunnit jemförelse¬
vis större säkerhet för och stadga i inkomster, hvilka, ehuru med full rätt dem till¬
hörande, likväl vore beroende såväl af Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt i administrativ
väg som af förändringar i tulltaxan, samt att — å andra sidan åter, dels tullag¬
stiftningen erhållit större enkelhet och enhet, dels äfven handeln en kraftigare ut.
veckling och förbrukningen en ej obetydlig lättnad, hvarföre Utskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka någon återgång till det gamla systemet af tolag såsom särskild!
utgående afgifter. Hvad beträffade det andra af motionären alternativt framställda
förslaget, erinrade Utskottet, att i tolagsersättningen vore inbegripna flerfaldiga, förut
till städerna under namn af tolag ingående afgifter, såsom ordinarie stats- och all¬
män tolag, in qvartera gstolag, fattigvårdstolag samt öfverfiödsafgifter, hvilka, såsom
redan af afgifternas olika benämningar framginge, blifvit städerna tillerkända för
att underlätta fullgörandet af flera dem ålagda, särdeles tyngande skyldigheter, hvar¬
före det kunde befaras, att indragningen af tolagsersättningen skulle framkalla från
de särskilda städernas sida en mängd olika anspråk på Staten, hvilka åter skulle
föranleda både förvecklingar och kostnader. Utskottet erinrade derjemte, att flera
städer hade till större eller mindre del anvisat sina på tolagsersättningen beroende
inkomster till amortering och räntebetalning af med Kongl. Maj:ts tillstånd upptagna
lån, hvarföre den föreslagna åtgärden måste medföra rubbningar i förhållanden, som
likväl egde sin grund i städernas af båda Statsmakterna försäkrade rätt till bestämd
tolagsersättning; och hemställde Utskottet derföre, att framställningen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan blef af Riksdagen bifallen.
Såsom skäl för ofvanberörda, vid innevarande riksdag väckta motion är hufvud¬
sakligen anfördt, att man vid tolagsregleringen skulle förbisett den högst väsendt-
liga förändring i förhållandet mellan tolagsuppbörden och tulluppbörden, som, efter
Bih. till Biksd. Prof. 1870. 4 Sami. 1 Afd. 38 Häft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.
åren 1853—1855, redan vid den tid tolagsregleringen beslutades, blifvit en följd af
stadgad tolagsfrihet för åtskilliga förnödenhets- och exportartiklar, hvilka under ti¬
den förklarats tullfria, men hvilka förut, såsom lågt tullbeskattade, dragit en myc¬
ket hög tolag i förhållande till tullen; samt att man äfvenledes förbisett att, då
handels- och sjöfartsafgiften samt tolagen tillädes tullsatserna för att genom tull¬
verket uppbäras utan åtskilnad från den öfriga tullintradeu, dessa afgifter skulle
komma att i tullverkets räkenskaper presentera sig såsom annan ökad tulluppbörd,
och att, då enligt regleringens bestämmelser städerna skulle åtnjuta viss andel af
det belopp, hvarmed tulluppbörden ökades, Staten skulle på det sättet komma att
till städerna utgifva tolag på tolag, och tolag på handels- och sjöfartsafgiften. Dessa
skäl äro, på sätt äfven är nämndt, alldeles desamma, som blifvit af motionären åbe¬
ropade samt af Representationen pröfvade icke allenast vid det tillfälle, då tolags¬
regleringen af Rikets Ständer beslutades, utan äfven vid den derpå följande
riksdag, då förslag väcktes om detta besluts upphäfvande. Enär sålunda icke några
nya förhållanden tillkommit, som böra kunna verka ändring uti de åsigter, som le¬
gat till grund för föregående Riksdagars beslut i ämnet, har Ståts-Utskottet icke
kunnat det af motionären väckta förslaget understödja.
Vid handläggningen af denna fråga har emellertid Utskottets’ uppmärksamhet
blifvit fästad på beskaffenheten af den kontroll öfver tolagsmedlens användande,
som för närvarande förefinnes. Sedan nemligen Rikets Ständer uti skrifvelse af den
26 Augusti 1850, jemte tillkännagifvande det Rikets Ständer ansåge lämpligt, att
officiela uppgifter rörande beloppet och användandet af de medel, rikets sjö- och
stapelstäder egde att under namn af tolag uppbära, biefve till Kongl. Kommers¬
kollegium insända för vinnande af kontroll, huruvida medlen till de afsedda ändamålen
användes, af sådan anledning i underdånighet anhållit, det Kongl. Maj:t måtte i nåder
täckas anbefalla vederbörande att till Kongl. Kollegium hvart tredje år insända behö¬
rigen styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet af de städerna anslagna tolagsme-
del, har Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref af den 1 Oktober 1851, med bifall till Rikets
Ständers förrberörda underdåniga anhållan, förordnat, att drätseilörvaltningarne i rikets
stapelstäder skola hvart tredje år till Kommers-kollegium för ofvan uppgifna ändamål in¬
sända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och användandet af de städerna till-
flutna tolagsmedel för de nästförflutna trenne åren. Af de med anledning häraf till Kom¬
mers-kollegium insända uppgifter för åren 1864—1866 har Utskottet tagit kännedom,
och ehuru tiden icke medgifvit en fullständig undersökning, huruvida tolagsmedlen
för de nämnda åren blifvit i enlighet med gifna föreskrifter använda, hvilken revision
lämpligare torde böra af Riksdagens Revisorer företagas i sammanhang medgranskningen
af Kommers-kollegii räkenskaper och förvaltning, har Utskottet likväl vid genomgåendet
af berörda uppgifter funnit åtskilligt att i afseende derå anmärka. Uti de flesta redogö¬
relser saknas nemligen anteckning om de Kongl. bref och resolutioner, hvilka be¬
stämma, till hvilka ändamål tolagsmedlen få användas, och granskningen blir derige-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79.
11
nom väsendtligen försvårad, helst, såvidt af redogörelserna kunnat inhemtas, olika
bestämmelser äro för de särskilda städerna gällande. Vidare äro redogörelserna så
olika affattade, att någon öfversigt af desamma icke kunnat vinnas. Under det t. ex.
redogörelsen från en stad utgöres af specifik kassaräkning, innehåller en annan en¬
dast ett tillkännagifvande, att tolagsmedlen “ingått uti den af stadens kassor, hvaraf
bestrides stadens magistrats och öfrige tjensteman aflöning samt andra publika
tarfvor44. Slutligen har föräiidring i nu- gällande föreskrifter synts Utskottet lämp¬
ligen böra ega rum i afseende på tiden för redovisningens afgifvande, så att de ifrå¬
gavarande uppgifterna blefve årligen insända till Kommers-kollegium, som då kunde,
efter verkställd granskning, deröfver upprätta ett sammandrag till intagande i Kol¬
lega årligen afgifvande berättelse angående rikets handels- och sjöfartsförhållanden.
På grund af hvad sålunda förekommit hemställer Utskottet,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes dels förordna, att drätselförvaltningarne i rikets
stapelstäder skola vid viss tid hvarje år till Kommers-kollegium
insända behörigen styrkta uppgifter öfver beloppet och använ¬
dandet af de städerna tillflutna tolagsmedel för det näst före¬
gångna året, dels anbefalla Kommers-kollegium att, efter verk¬
ställd granskning af dessa uppgifter, deröfver upprätta samman¬
drag till intagande i den af Kollegium årligen afgifvande be¬
rättelsen om rikets handel och sjöfart.
Stockholm den 3 Maj 1870.
På Stats-Utskottets vägnar:
Arv. Fr.son Posse.
Reservationer:
af Herr E. Key, hvilken yrkade, att den utaf Utskottet föreslagna underdåniga
skrifvelse jemväl måtte innefatta en anhållan derom, “att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, i hvilket förhållande stapelstädernas tolagsersättningar stått, särskildt för
hvarje stad för de 12 sednast förflutna åren, till kostnaderna för fullgörandet af de
skyldigheter, dessa städer ålegat emot rättigheten att åtnjuta tolag44.
12
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 79.
Häruti instämde Herrar Jan Andersson, Carl Ifvarsson och F. O. Eörnfeldt;
af Herr M. Ahlgren, som yttrade: “Under hänvisande till Rikets ständers vid
1856—1858 årens riksdag fattade, af Kongl. Maj:t under den 18 December 1857
fastställda beslut, för hvars innehåll, hvad angår förevarande fråga, här ofvan när¬
mare redogöres, anser jag för min del Herr Nils Larsons motion i dess närvarande
skick icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda/4
Häruti instämde Friherre F. A. Fiende och Herr E. af Klint.
Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1870.