5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4-2.
uppförda å jord, afsöndrade från enskildes hemman och lägenhet på minst trettio
år, då kontrakt derom är intecknadt i egendomen, hvarifrån tomten är afsöndrad."
Enligt 1 § i berörda Kongl. Förordning kan endast fast egendom blifva
förmål för sådan inteckning, som i samma Kongl. Förordning omförmäles. Stående
i nära samband med gällande föreskrifter angående laga fång af fast egendom
jemte lagfart derå, är denna lag byggd på sådana förutsättningar och prin¬
ciper, hvilka icke äro tillämpliga i fråga om lös egendom. På grund häraf,
och då hus och byggnader å landet icke äro att hänföra till fast egendom, med
mindre egande- eller ständig besittningsrätt till jord dermed är förenad, samt vid
det förhållande att, med föranledande af Rikets Ständers underdåniga framställ¬
ning, förslag till nya stadganden rörande inteckning blifvit af dertill utsedde komi-
terade upprättadt och för närvarande är på Högsta Domstolens pröfning beroende,
får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 April 1870.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
N:o 42.
Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i
17 Kapitlet 5 § Bättegångs-balken angående vittnesersättning.
Omförmälda stadgande är af följande lydelse: “Den vitne påkallat, betale
ty sin resekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de ej derom; lägge
dem så Domaren emellan, som skäligt pröfvas“. Enligt Kongl. Kungörelserna den
20 November 1845 och den 23 Mars 1858 bör detta stadgande äfven tillämpas i
gröfre, för allmänna säkerheten vådliga brottmål, som af allmän åklagare åtalas,
6
Lag-Ulskottels Utlåtande N:o 42.
hvadan den, som allmän åklagare å tjenstens vägnar åberopar till vittne i dylikt
mål, och som sig inställt vid domstol, belägen på minst en mils afstånd från vittnets
hemvist, bör, derest vittnet det äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, tilläg¬
gas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med högst
16 sk. Banko för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen er¬
fordras, samt skjutspenningar för en häst fram och åter, i de händelser, då den
tilltalade antingen icke kan till ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar till¬
gång att ersättningen utgifva; dock att, om den tilltalade frikännes, och åtalet
finnes vara utan skäl anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren åligger. Och
stadgar Kongl. Kungörelsen den 8 Oktober 1851 att den vittnen i brottmål af all¬
männa medel tillagda ersättning får förskottsvis utbetalas, å landet af kronofogde
i det fögderi, der ransakningen varit hållen, samt i städerna, utom Stockholm, af
magistraten. I Stockholm skola dylika utgifter af Statskontoret till vederbörande
direkte anordnas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottets behandling hän¬
visad motion, N:o 110, har Herr P. O. Hörnfeldt förmält, hurusom tillämpningen
af stadgandena i omförmälda kungörelser föranledde till en dubbel orättvisa, dels
emedan vittnena derigenom ofta ginge miste om sin rätt, då den sakfällde saknade
tillgång till ersättningens gäldande, eller åtminstone ej utan mycket besvär, omkost¬
nader och tidsutdrägt kunde utbekomma densamma, dels ock emedan åklagaren,
som i sjelfva verket ej vore annat än ombud för det allmänna eller Staten, ålades
utgifva en ersättning, för hvilken hans hufvudman borde svara; hemställande mo¬
tionären derföre, och enär den i nämnda Kongl. kungörelser bestämda ersättning
syntes numera vara för låg: “att Riksdagen ville för sin del besluta, med upphäf¬
vande af åberopade Kongl. kungörelser, utfärdande af en författning af det unge¬
färliga innehåll, att lagens stadgande i 17 Kapitlet 5 § Rättegångs-balken, att den,
som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas
i brottmål, som af allmän åklagare åtalas, hvadan den, som allmän åklagare å
tjenstens vägnar åberopat till vittne i dylikt mål och som af sådan anledning in¬
ställt sig vid domstol, skall, derest vittnet det äskar, vid samma rättegångstillfälle
tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med högst
en R:dr för hvarje dag, som i och för resan och vistandet vid domstolen erfordras,
samt skjutsersättning för en häst fram och åter; hvilken ersättning skall till vittnet
uppå dess anmälan med företeende af första domstols beslut utbetalas å landet af
kronofogden i det fögderi, der målet varit handlagdt, och i städerna, utom Stock¬
holm, af magistraten, samt i Stockholm af Statskontoret'*.
Då allmän åklagare utan särskilt förordnande anställer åtal vid domstol,
gör han detta på eget ansvar och är följaktligen dervid att betrakta såsom sjelf¬
ständigt uppträdande tjensteman, ingalunda jemförlig med eu ombudsman, som blott
bär att följa sin af hufvudmannen erhållna instruktion. Det ankommer på åkla¬
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42.
garen sjelf att i hvarje särskildt fall afgöra, huruvida skäl till åtal är för hand;
och om han, utan giltig anledning, tilltalar någon inför rätta eller inkallar vittnen,
bör han icke rimligtvis undgå skyldighet att vidkännas kostnadsersättning lika väl
till vittnena som till vederparten. Stadgandena i ofvanberörda författningar, hvari¬
genom Staten åtagit sig att i gröfre, för allmänna säkerheten vådliga brottmål,
under vissa förhållanden, bekosta ersättning till vittnen, hafva sin grund i det jem¬
förelsevis större intresse för det allmänna, som dylika mål ega. Men deremot fin¬
nes ej någon antaglig grund för motionärens förslag, att Staten skulle, under alla
omständigheter och äfven i mindre brottmål, bestrida ersättningen till åklagarens
vittnen; och ett dylikt åtagande å Statens sida skulle utan tvifvel leda till utgifter
för det allmänna, vida betydligare än motionären måhända föreställt sig.
I mål af förstberörda beskaffenhet kan visserligen ett fall inträffa, då vittne,
som allmän åklagare åberopat, ej eger rätt till ersättning, nemligen om den till¬
talade frikännes, men åtalet finnes ändock ej vara utan skäl austäldt. Men enär
det bör vara en medborgerlig pligt för eu hvar att medverka till allmänna rätts¬
säkerhetens upprätthållande, ligger häruti en tillräcklig förklaringsgrund, hvarför
ett vittne i nyssberörda fall må vara underkastadt olägenheten att utan ersättning
inställa sig vid domstolen.
På grund af hvad anfördt blifvit och då anledning ej lärer vara för hand
att vidtaga en lagstiftningsåtgärd blott för att höja den i förenämnda författningar
vittne tillerkända traktamentsersättniug till det af motionären föreslagna belopp, får
Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 25 April 1870.
På Utskottets vägnar
Eric Sparre.