Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
1
IV: o «?.
Ank. till Riksd. Kansli d. 5 Maj 1870, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers, i deras
berättelse angående Riksbanken gjorda framställning, att medel in¬
satta på deposition mot ränta måtte, oansedt depositionsbeviset för¬
kommit, varda till vederbörande deponent utbetalade, samt angående
allmänna föreskrifter för dylika fall.
Sedan Kommissionslandtmätaren C. M. Hallqvist i Juni 1862 på deposit-
l-äkning i Banko-diskontverket insatt 3,500 R:dr, att sex månader derefter lyftas,
och den 23 Mars 1863, med förmälan att det honom meddelade depositionsbeviset
blifvit tillsammans med värdelösa papper af våda uppbrändt, anhållit att få mot
qvitto lyfta de insatta medlen, eller, om detta ej medgåfves, utfå nytt depositions¬
bevis, hade Styrelsen öfver Banko-diskontverket den 4 April 1863 förordnat om med¬
lens förnyade insättning samt hos Bankofullmäktige anfört; att då gällande Banko¬
reglemente i 169 § väl innehölle, att vid lyftning af medel, insatta på deposit-
räkning hos diskontverken, det öfver insättningen utfärdade bevis borde till verket
återställas, men att någon föreskrift hittills icke blifvit meddelad, huru förfaras
skulle, när dylikt bevis för insättaren förkommit; att genom Kongl. Förordningen
den 29 Maj 1739 bestämda föreskrifter blifvit gifna om hvad iakttagas borde vid
förnyande af förkomna låne-bankoattester och vexel-bankotransportsedlar, och att
med låne-bankoattesterna, diskontverkens depositbevis visserligen voro jemförliga
i så måtto, som de utställas till viss man, att betalas efter uppsägning, och äro
räntebärande; men att, då åberopade Kongl. Förordning, långt förr än deposit-
rörelsen mot ränta infördes, tillkommit endast med afseende å låne-bankoattester
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 6 Sami. 2 Afd. 2 Höft.
1
2
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
och vexel-bankotransportsedlar, samt då lydelsen af de bevis, som, enligt faststäldt
formulär, från diskontverken utfärdades öfver der verkställda depositioner, vore
sådan, att tvekan kunde uppstå, om ej dessa bevis, genom åtecknadt qvitto af in¬
sättaren, kunde iklädas egenskapen af löpande förbindelser, Styrelsen ansåge sig
böra till Fullmäktiges beprisande hemställa, huruvida Kongl. Förordningen den
29 Maj 1739 äfven i afseende å förnyandet af förkomna depositionsbevis från di¬
skontverken egde tillämplighet.
Bankofullmäktige öfverlemnade ärendet till då församlade 1862—1863 års
Riksdags Banko-Utskott, under anförande att, som låne-bankoattesterna voro med
de af diskontverken utfärdade depositionsbevis så nära jemförliga, att någon annan
anledning till tvekan, huruvida åberopade Kongl. Förordning af den 29 Maj 1739
måtte kunna tillämpas i fråga om förnyandet af förkomna depositionsbevis, ej borde
uppstå, än den som kunde härflyta af de olika benämningarne å de ifrågavarande
handlingarne, i afseende hvarå Fullmäktige likväl fastade uppmärksamhet derå, att
då låne-bankoattesterna utfärdades till bevis öfver Banken lemnad och i dess
låneafdelning nedsatt försträckning, depositionsbeviset utgjorde bevis öfver sådan
försträckning, nedsatt hos Bankens diskontverk, så, och i betraktande jemväl deraf
att låne-bankoattest kunde, derest förbud mot densammas öfverlåtande på annan
person icke blifvit deri bestämdt stadgadt, på enahanda sätt som depositionsbevis
iklädas egenskapen af löpande förskrifning, ansågo Fullmäktige Kongl. Förordningen
af den 29 Maj 1739 kunna vara tillämplig äfven i afseende å förnyandet af förkomna
depositionsbevis, utfärdade af diskontverken; och förklarade Banko-Utskottet i an¬
ledning häraf, under den 3 Juli 1863, föreskrifterna i Kongl. Förordningen den 29
Maj 1739, huruledes vid förkomna låne-bankoattesters och vexel-bankotransport-
sedlars förnyelser bör förhållas, vara tillämpliga i afseende på förnyelsen af förkomna,
utaf diskontverken utfärdade depositionsbevis.
De till nu förevarande fall hänförliga föreskrifter i berörda Kongl. Förord¬
ning innehålla hufvudsakligen, att efterlysning skall ske; att fordringsegaren, för att
erhålla nytt bevis, bör, jemte förskrifning att hålla Banken skadeslös, lemna så.
tillräcklig pant i fast eller löst, att Banken deri har ofelbar tillgång till sin betal¬
ning för den ränta, som å fordringen upplupit och sedermera i tio års tid upplö-
per; samt att innehafvaren icke är berättigad lyfta eller till någon annan pantsätta
eller föryttra hufvudstolen, förrän tio år efter det efterlysning skett i Stockholms
kyrkor.
Få grund af Utskottets beslut och i öfverensstämmelse med nämnda förord-
c
ning meddelade Styrelsen för diskontkontoret Hallqvist föreskrift ej mindre om
det förkomna depositbevisets efterlysande, än äfven att för utbekommande af bevis
öfver den sednare insättningen aflemna säkerhet; men enär Hallqvist, som fullgjort
föreskriften om bevisets efterlysande, deremot icke ställt säkerhet för erhållande af
det sednare depositbeviset, förklarade bemälde Styrelse, att detta komme att i
Diskontkontoret fortfarande förvaras, intilldess berörda vilkor blifvit fullgjordt.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
3
Efter det Hallqvist ånyo, den 20 April 1868, hos Styrelsen för diskontkon¬
toret skriftligen anhållit, att antingen genast utbekomma ifrågavarande medel med
ränta, eller att lyftning jtderaf måtte honom beviljas sex månader efter det uppsäg¬
ning i enlighet med innehållet af hans ingifna skrift egt rum, och Styrelsen till
svar härå, under hänvisande till hvad förut i ärendet förekommit, förklarat Hall-
qvists berörda framställning icke kunna till någon åtgärd föranleda, hade de för
granskning af diskontkontorets förvaltning för 1868 utsedde Revisorer vid genom¬
läsande af Styrelsens för berörda kontor protokoll fästat sin uppmärksamhet vid
detta ärende och i anledning häraf yttrat: att då den i såväl då gällande som
föregående bankoreglementen gifna bestämmelse, att bevis öfver penningars insät¬
tande i diskontkontoret skall återställas då penningarne lyftas, icke kunde anses
innefatta annat, än föreskrift om hvad insättare i allmänhet hade att i berörda
hänseenden såsom vilkor för penningarnes återfående iakttaga och,"på sätt Styrelsen
jemväl syntes hafva antagit, lika litet som annat lagstadgande afsåge att betaga
Styrelsen rättighet att i hvarje förekommande fall öfverväga, huruvida ej diskont¬
kontorets säkerhet emot förlust i följd af penningarnes utlemnande kunde annor¬
ledes än emot återfående af depositionsbeviset betryggas, men vid bedömandet
häraf det borde för befästande af ett förtroende från allmänhetens sida, som utgör
starkaste grundvalen för Bankens bestånd och förkofran, vara icke mindre ange¬
läget att med sorgfällighet tillse, det ej annans rätt genom onödigtvis betungande
vilkor förnärmades eller uppehölles, Revisorerne trott sig böra uttala det omdöme,
att Bankens intresse i sist omförmälda hänseende icke, med bibehållande af den
åsigt om tillämpligheten af förutnämnda Kong], Förordning den 29 Maj 1739 som
gjort sig gällande, vore behörigen tillgodosedt. Depositionsbevis, sådant det från
diskontkontoret förut utfärdadts och fortfarande utgår, vore nemligen, enligt hvad
dess innehåll utvisar, en handling, hvilken, såsom icke varande, af s. k. löpande
egenskap »eller sådan att den ovilkorligen är betalningsgild i hvars hand den
måtte finnas», allenast egde gällande kraft bos den, för hvars räkning penningar
blifvit enligt bevisets innehåll insatta, eller den på hvilken insättarens rätt lag¬
ligen öfvergått, i sistnämnda fall likväl endast såvida ej Banken, innan nya for-
dringsegaren sin rätt derstädes anmält och styrkt, sin betalningsskyldighet till den
förra fullgjort. Då vid sådant förhållande innehafvare af depositionsbevis icke någon¬
sin kunde ega annan eller bättre rätt emot Banken än insättaren sjelf, hade ock
Banken, derest det kunde visas att insättarens rätt upphört, icke haft något att
äfventyra, för den händelse beviset, om än behörigen kommet i annan mans hand,
af denne till inlösen hos Banken företeddes, och för fullgörande af sådan bevisnings-
skyldighet å Bankens sida vore enligt lag ett af insättaren i behörig ordning utfärdadt
och till riktigheten styrkt qvitto tillfyllestgörande; hemställande Revisorerne slut¬
ligen att, om deras sålunda antydda mening, huru i fall af likartad beskaffenhet
med det ifrågavarande borde förfaras, ansåges riktig, härom måtte meddelas lämp¬
lig föreskrift, som för betryggande af enskild persons rätt och beredande af lättnad
4
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N;o 3.
för Banken vid depositionsrörelsens bedrifvande, måhända äfven borde innefatta be¬
stämmelse om sådan lydelse af depositionsbevisen, hvaraf syntes att öfverlåtelse af
beviset icke vore gällande, med mindre, efter i diskontkontoret vederbörligen gjord
anmälan, anteckning derom å beviset egt rum.
I anledning af hvad Revisorerne utaf diskontkontoret sålunda yttrat och
hemställt, hade Banko-fullmäktige inhemtat utlåtande af Styrelsen för nämnda kon¬
tor, som, efter det yttrande af Bankens advokatfiskal infordrats, dels, i afseende på
frågan om återställande till Hallqvist af de utaf honom deponerade medel, tiilkän-
nagifvit sig finna de omständigheter, som till bestyrkande af det utaf Hallqvist
uppgifna förhållandet, att depositbeviset uppbrunnit, blifvit förebragta, med hvad
mera, som till stöd för hans anhållan förekommit, vara af beskaffenhet, att Styrel¬
sen icke tvekade att biträda den åsigt, som advokatfiskalen uti det från honom in¬
fordrade yttrande uttalat, att berörda, af Hallqvist på depositräkning insatta me¬
del jemte ränta måtte, utan hinder deraf att depositbeviset förkommit och icke
blifvit återstäldt, från Riksbanken till honom utbetalas; dels med erinran att de
depositbevis, hvilka numera från diskontkontoret utfärdades, innehölle att insatta
beloppet tillika med ränta derå vid förfallotiden utbetalas emot, såsom orden lyda:
»återställande af detta bevis med derå tecknadt qvitto af insättaren eller hans rätts-
innehafvare», yttrat att Styrelsen för sin del funne betänkligt understödja ett för¬
slag om borttagande af bestämmelsen angående depositbevisets återställande vid
insatta medlens utbetalning, enär beviset icke vore allenast ett qvitto utan en lag¬
lig fordringshandling, hvilken i allmänhet borde vid medlens utbetalning återstäl¬
las; att åter förslaget derom att depositbeviscn borde innehålla, det öfverlåtelse
deraf icke vore gällande, med mindre, efter i diskontkontoret gjord anmälan, an¬
teckning derom på beviset egt rum, icke vore lämpligt, enär ett dylikt tillkänna¬
gifvande skulle'gifva helgd åt öfverlåtelse man och man emellan af Riksbankens
depositbevis och sålunda just föranleda, att dessa bevis blefve i viss mån iklädda
annan egenskap än den ursprungligen afsedda och obestridligen riktiga, att nem¬
ligen bevisen, såsom icke löpande, i allmänhet borde ega gällande kraft endast i
insättarens hand; men att, oaktadt Styrelsen således ansåge depositbevisets åter¬
ställande böra i regeln utgöra vilkoret för de insatta medlens utbetalande från
Banken, Styrelsen dock vore villig medgifva att, i fall omständigheterna antagligen
visade att depositbeviset förkommit, insättaren måtte, emot sitt qvitto och under
de vilkor i öfrigt, som till Bankens tryggande mot förlust kunde finnas lämpliga,
få lyfta medlen utan att behöfva underkasta sig den tidsutdrägt och de omgångar,
som förutsättas i Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739 angående förnyelse af för¬
komna låne-bankoattester och vexel-bankotransportsedlar, hvilken författning, ut¬
färdad med hänsyn till andra tids- och sakförhållanden än de närvarande, Styrel¬
sen ansåge icke böra ega tillämplighet på förkomna depositbevis, hvaremot Banko-
fullmäktige för egen del förklarat: att som Banko-Utskottet, i öfverensstämmelse
med af såväl dåvarande Direktion öfver bankodiskontverket som Fullmäktige ut¬
5
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
talad åsigt, under den 3 Juli 1863, uppå anförda skäl förklarat föreskrifterna i
Kongl. Förordningen den 29 Maj 1739, huruledes med förkomna låne-bankoattesters
och vexel-bankotransportsedlars förnyelse bör förhållas, vara tillämpliga i afseende
på förnyelse af förkomna, utaf diskontverket, utfärdade depositionsbevis; så kunde
förändring i sättet för behandling af dylika frågor icke ifrågakomma, förrän Banko-
Utskottet, efter inhemtad kännedom om hvad Revisorerne och Diskontstyrelsen i
detta ämne nu anfört, kommit i tillfälle att taga frågan i förnyadt öfvervägande;
hvadan Fullmäktige ansett sig då icke kunna gilla den af Styrelsen uttalade tan¬
ke, hvarken i fråga om det för Kommissionslandtmätaren C. M. Hallqvist förkom¬
na depositionsbevis och ej heller angående sättet för behandlingen af möjligen ifrå-
gakommande framställningar om lyftning af medel, insatta på depositräkning mot
bevis, som för insättaren eller hans rättsinnehafvare förkommit.
Då slutligen sist församlade Revisorer af Riksbanken, uti deras till Riks¬
dagen afgifna berättelse, ansett sig böra bringa till Riksdagens kännedom hvad i
detta ämne sålunda förekommit och för egen del förklarat, det de instämde uti den
utaf diskontkontorets Revisorer uttalade åsigt, hvad beträffar såväl återlemnande
till Hallqvist af de utaf honom deponerade medel som sättet i allmänhet för be¬
handling af dylika frågor, har nu pågående Riksdags Banko-Utskott ånyo uppta¬
git detta ärende, men funnit sig, i anseende till dess beskaffenhet, böra för be¬
handlingen deraf begära sammanträde med Lag-Utskottet.
Sammansatta Utskottet har ansett sig böra utförligt redogöra för hvad i detta
ämne förekommit, för att sätta Riksdagen i tillfälle till bedömande af de åsigter,
Riksdagens Revisorer derutinnan uttalat.
Hvad nu först angår den särskilda frågan, huruvida de af Kommissionslandt¬
mätaren Hallqvist i Banken på depositräkning insatta medel, 3,500 R:dr, under för
handen varande förhållanden böra till honom utbetalas; så, enär Hallqvist icke
gitta t fullgöra hvad honom i vederbörlig ordning och med tillämpning af ofvan
åberopade Kongl. Förordning den 29 Maj 1739 blifvit förelagdt såsom vilkor för
rättighet att. utan återställande af det till honom ursprungligen utfärdade, men
enligt uppgift uppbrända depositbeviset, utbekomma de deponerade medlen
eller ock nytt depositbevis derå; samt det torde få anses tvifvelaktigt, huru¬
vida Riksbankens fullkomliga betryggande emot förnyadt kraf, i händelse det
ursprungliga depositbeviset framdeles varder med anspråk på betalning företedt,
kan åstadkommas, med mindre de på grund af nyssberörda Kongl. Förordning före-
sltrifna vilkor blifva till alla delar uppfyllda; har Utskottet, som icke funnit några
särskilda bevekande omständigheter hafva i ärendet förekommit, ledande till efter¬
gift af redan stadgade vilkor, ansett den af Revisorerne väckta fråga om utlemnande
till Hallqvist af ifrågavarande deponerande medel icke för närvarande till någon
Utskottets åtgärd föranleda;
hvilket Utskottet härmed får till Riksdagens kännedom med¬
dela.
6
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial N:o 4.
Vidkommande Revisorernes hemställan i öfrigt om allmänna bestämmelser
rörande förfaringssättet i fall, likartade med det ofvan omförmälda så, emedan be-
hofvet af en allmän lagstiftning för vårt land angående hvad man på lagspråket
kallar modifikation af förkomna fordringsbevis och andra värdepapper inom en icke
alltför aflägsen tid torde göra sig gällande; samt det, enligt Utskottets åsigt, icke
lärer vara lämpligt eller ens formligt att nu. utan föranledande af derom väckt
motion, föreslå bestämmelser för de särskilda, af Revisorerne afsedda speciela hän¬
delser, helst samma bestämmelser principielt torde böra meddelas i sammanhang
med omförmälda allmänna lagstiftning, hvari de naturligen komma att ingå såsom
del, har Utskottet icke heller i anledning af Revisorernes sistberörda hemställan
ansett sig böra vidtaga någon åtgärd;
hvilket jemväl till Riksdagens kännedom meddelas.
Stockholm den 3 Maj 1870.
På Utskottets vägnar:
J. v. Schwerin.
Reservationer: af Herrar von Gegerfelt, Bergström och Bovin.
]%J:o 4.
Ank. till Riksd. Kansli d. 5 Maj 1870, kl. 2 e. m.
Memorial, angående arfvoden åt den hos Sammansatta Banko- och Lag-
Utskotte anställda kanslihetjening.
Under innevarande riksdag har ett, på sätt 47 § Riksdags-ordningen om-
förmäler, af deputerade från Banko- och Lag-Utskotten sammansatt Utskott haft
att handlägga dels åtskilliga motioner om upphörande af enskilda banker med
sedelutgifningsrätt och om ändringar i Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864 an-