Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
i\:o 1.
Ant till Riksd. Kansli d. 3 Maj 1870, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphörande af
enskilda hanker med sedelutgifningsrätt.
För behandlingen af åtskilliga vid denna riksdag till Banko-Utskottet
hänvisade ärenden, har detta Utskott ansett nödigt sammanträda med Lag¬
utskottet, hvadan ett i öfverensstämmelse med 47 § Riksdags-ordningen
Sammansatt Utskott har att öfver dessa frågor sig utlåta.
Bland de till det sålunda Sammansatta Utskottets handläggning hö¬
rande ärenden förekomma fem motioner, hvilka öfverensstämma deruti, att
de afse upphörande af alla enskilda banker med sedelutgifningsrätt.
Utaf dessa motioner är en väckt inom Första Kammaren, N:o 23, utaf
Herr Edvard Frisk, som, i syftemål att utgifvande af myntrepresentativ ge¬
nom enskilda bankinrättningar framdeles måtte alldeles försvinna och Riks¬
banken erhålla uteslutande rättighet dertill, föreslagit, att Riksdagen skulle
hos Kongl. Maj:t anhålla, det oktroj åt någon ny sedelutgifvande bank icke
vidare måtte beviljas; anseende motionären fördelar härigenom skola vinnas
bland annat deruti, att Riksbanken finge en betydligt ökad utlåning, som
komme att inbringa en med flera millioner ökad vinst; att Riksbanken då
kunde lemna handel, näringar och jordbruk tillräckligt rörelsekapital samt,
bland annat, öka krediti ven till Manufakturdiskonten och Jernkontoret; att rän¬
tan å lån och kreditiv skulle blifva jemnare och billigare än nu, samt slut¬
ligen att allvarsamma vådor, som rättigheten för enskilda banker till sedel-
utgifning, efter motionärens åsigt, medför, komme att upphöra. -
Inom Andra Kammaren har Herr Jöns Pehrsson, i motion N:o 36,
bland annat, uti punkten 4:o yrkat, ”att ingen ny sedelutgifvande bank hä¬
danefter må oktrojeras, eller förnyande för gamla”; gående motionärens fram¬
ställning, i hvilken äfven ingår en betydlig tillökning af Riksbankens fond
för utlåning med omsättningsrätt, efter hvad det vill synas, ut derpå, att
Bill till Rilcsd. Prot. 1870. 6 Sand. 2 Afd. 1 Höft. 1
2
Sammansatta Banko- och Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 1.
nyssnämnda slags utlåning skulle blifva hufvudsak samt att utlåningsräntan
kunde komma att hållas så låg som möjligt.
Herr Hans Larsson har, i motion N:o 151, framställt enahanda yr¬
kande, för hvilket han likväl, under uttalande allenast hurusom rättigheten
för enskilda banker till sedelutgifning vore ett privilegium och detta af den
skadligaste beskaffenhet, förklarat sig icke anse nödigt att anföra några skäl.
Herr Per Benjaminsson har, i motion N:o 227, föreslagit, ”att Riksda¬
gen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Kun¬
görelsen den 20 Maj 1864 med flera författningar rörande inrättande af
”enskilda banker måtte upphäfvas, och besluta att ingen vidare oktroj må
”meddelas för inrättande af någon ny enskild sedelutgifvande bank, och att
”de redan oktrojerade enskilda bankerna vid nuvarande oktrojtids slut ingen
”vidare förnyad oktroj må beviljas”; varande i sammanhang härmed af mo¬
tionären föreslaget, att, i stället för upphörd privatbank, en låneafdelning af
Riksbanken måtte inrättas i hvarje län för bedrifvande af lånerörelse; till
stöd för hvilka förslag motionären dock endast i allmänhet anfört: hurusom
de enskilda bankerna skulle vara öfvermåttan gifvande för delegarne, men
lika skadliga för det allmänna; att de med en hög ränta ockra på folket,
men att, om någon annan bank icke funnes, än Riksbanken, denna skulle
komma i besittning af den vinst, som de enskilda bankerna nu erhålla i
följd af, såsom motionären uttrycker sig, sedelfabrikation.
Slutligen har Herr Ola Månsson, i motion Nio 255, under erinran att vid
innevarande riksdag ifrågasatts förhöjning både af allmänna bevillningen och af
bränvinstillverkningsafgiften, samt under yttrande hurusom stora statsinkomster
skulle kunna beredas genom förbehållande åt Riksbanken ensam af banksedel-
utgifning, yrkat, att ingen ny enskild sedelutgifvande bank måtte blifva ok-
trojerad och att, efter utgången af de nuvarande bankernas oktrojer, all
sedelutgifningsrätt äfven för dem måtte upphöra.
För en så genomgripande förändring, som den uti nu anförda motio¬
ner yrkade, hvilken, äfven om densamma direkt afsåga endast upphörande
af enskilda bankernas sedelutgifning, likväl utan tvifvel skulle hafva till
följd de flesta bankers omintetgörande, ett syftemål, som äfven både i nu
förevarande motioner och uti den offentliga diskussionen öfver ämnet uttalas,
fordrades visserligen en vida grundligare utredning, än den motionärerne
lemnat, utaf de fel och brister, som läggas de befintliga enskilda bankerna
till last, och tillika. något förslag rörande den organisation af bankväsendet
man afser att sätta i stället för den närvarande. Uti en så vigtig angelä¬
genhet kan det nemligen icke vara nog att upprepa i allmänna ordalag
hållna påståenden, hvilka både till sin faktiska sanning äro åtminstone om¬
tvistade, och hvilka, om än denna sanning icke kunde bestridas, torde inne¬
bära missförstånd, ej mindre om anledningarne till de olägenheter man öf-
g
O
Sammansatta Hanka- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
verktagar, än äfven om medlen att afhjelpa dem samt om hvad Horn öfver¬
hufvud kan fordras och påräknas utaf bankväsendet.
I saknad af sådan utredning och af något positivt förslag, måste Ut¬
skottet, då det icke kan instämma hvarken i motionärer nes yrkanden eller i
de skäl, som för desamma framkastats, stadna i villrådighet om Indika delar
af ett så omfattande ämne . som detta kunde böra framhållas för Utskottets
afstyrkande, och äfven löpa fara att förevitas en vare sig afsigtlig eller
oafsigtlig missuppfattning al det syftemål man genom och efter de nuvaran¬
de enskilda bankernas upphörande afser.
Det vill dock synas, som detta syftemål egentligen vore att göra Riks¬
banken till den enda bankinrättningen i landet; och de fördelar, man fram¬
ställer såsom kommande att härflyta häraf, gifva anledning antaga, att man
vill' inrätta denna banks utlåning åtminstone till en betydlig del på ena¬
handa sätt, som den nuvarande så kallade allmänna diskontfondens.
1 det utlåtande, Sammansatt Banko- och Lag-Utskott vid sistlidne
riksdag afgaf, i anledning af då väckta motioner i samma syftning som de
nu förevarande, meddelades en kort framställning af de åsigter, som gjort sig
gällande, och de åtgärder, som beslutats under loppet af innevarande år¬
hundrade i fråga om landets bankväsende. I detta utlåtande erinrades
hurusom först, år 1802, vid sidan af Riksbanken, inrättades eu så kallad
Riksdiskont, deri enskilde delegare upptogos; hurusom sedermera, efter 15
ar, denna afskaffades och den så kallade diskontrörelsen, hvilken bedrefs på
det sätt, som nuvarande omsättningsutlåning, öfvertogs uteslutande för Statens
räkning genom bankodiskontverket, men jemte hvilket ett slags enskilda
diskontinrättningar, nemligen Göteborgs, Malmö, Åbo och Göta-kanal-diskonter,
oktrojerades; hurusom, efter dessas fall, bankodiskontverket ensamt bedrefut-
låningsrörelse, men snart nog, år 1823, Rikets Ständer hos Ivongl. Maj:t
gjorde framställning om beredande af tillfälle för enskilda bolag att idka
bankrörelse, hvarvid dock, med anledning af den friska erfarenheten om följ¬
derna af Statens inblandning i de enskilda diskontinrättningarne, uttryckligt
förbehåll gjordes, att Staten hvarken finge lemna något understöd af allmänna
medel åt sådana bolag, eller på något sätt bidraga till deras upprätthållande
eller utredning.
Denna framställning, som framkallade Kongl. Kungörelsen af den 14
Januari 1824 om tillåtelse att öppna enskilda bankinrättningar, gaf anled¬
ning till uppkomsten af sådana, sedan likväl först någon reda i penninge-
väsendet blifvit förberedd genom besluten vid 1828—1830 årens riksdag an¬
gående den s. k. realisationen.
Utskottet anhåller att här få fasta uppmärksamheten på några om¬
ständigheter uti bankväsendets historia under tidrymden efter utfärdandet
4 Sammansatta Hanko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 1,
dels ad nyssnämnda Kongl. Kungörelse, dels af lagarne den 1 Mars 1830
angående myntbestämningen och för Rikets Ständers Bank.
Riksbanken var ännu fortfarande någon tid landets enda bankinrätt¬
ning. Dess grundfond utgjorde i början af den här ifrågavarande tidrym¬
den 6,600,000 R:dr R:mt, men ökades efterhand, så att densamma jemte
till bankens disposition befintliga öfverskott derutöfver utgjorde i runda tal:
år 1834: 7,976,000; år 1840: 13,670,000; år 1850: 19,366,000; år 1860:
25,515,000, och år 1869: 28,850.000 R:dr.
Summan af de från Riksbanken dels i kreditivförlag och amorteringslån,
dels i omsättnings- och vanliga banklån utestående försträckningar utgjorde:
vid slutet af år 1834: 28,580,000 R:dr; vid slutet af år 1840: 31,726,000;
vid slutet af år 1850: 33,429,000; vid slutet af år 1860: 44,163,000, och
vid slutet af år 1869: 38,452,000 Rall'.
Riksbankens eget kapital har således under den omförmälda tiden fler¬
dubblats, och dess ställning i alla öfriga afseenden har tillika varit sådan,
att hon i täflan med de efter hand uppkomna enskilda bankerna icke genom
något yttre tvång hämmats.
Icke desto mindre, och ehuru den af Rikets Ständer år 1823 uttalade
afsigten att ”småningom göra den vidsträckta kreditrörelse umbärlig, som dit¬
tills måst för allmän räkning bedrifvas,” och hvilken Rikets Ständer ansågo
”hellre böra öfverlemnas åt enskilda omtanken, än utgöra föremål för Stats¬
förvaltningens omsorg”, ingalunda under den följande tiden alltid vunnit er¬
kännande, utan tvärtom inrättande af nya enskilda banker tidtals vägrats,
hafva sådana efter hand uppkommit och utvecklats. Intill år 1837 hade 3
sådana banker bildats; under nämnda år tillkommo ytterligare 3; först år
1847 ökades detta antal till 7 och det följande året till 8; år 1856 steg
antalet till 9 och 1857 till 12, för att slutligen, sedan Rikets Ständer vid
1862—1863 årens riksdag förenat sig om ett förslag till banklag och Kongl.
Maj:t gillat detta i alla hufvudsakliga delar, samt sedan i följd deraf Kongl.
Maj:t, i motsats till hvad ända från 1857 iakttagits, ej vidare nekade oktroj er
åt de bolag, hvilka sökte sådan, efter hand stiga till det nuvarande antalet
af 26 banker.
Om under samma tid, som Riksbanken, såsom redan är nämndt, så
högst betydligt tilltagit i styrka och äfven till lörvaltningssättet undergått
förändringar, hvarigenom hon ojemförligt bättre, än tillförene, kan lämpa sig
till allmänhetens ändamålsenliga betjenande, icke desto mindre både antalet
enskilda banker och deras betydenhet stigit, så lärer detta icke kunna nöj¬
aktigt förklaras annorlunda än genom allmänna rörelsens behof samt den
nytta de enskilda bankerna beredt. Aldraminst lärer en riktig eller ens
rimlig förklaringsgrund, såsom understundom påstås, kunna finnas uti ett
öfvervägande inflytande, som något fåtal mäktiga kapitalister skulle hafva
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 5
gjort gällande mot landets verkliga fördel, helst bankernas delegare här i
landet, efter allt hvad af officiela uppgifter om dem kan slutas, endast till
en ringa del utgöres al till en sådan klass hänförliga personer, men deremot
till tusental utaf sådana, som hemta sitt hufvudsakliga uppehälle från inkom¬
sten af deras arbete och bland dessa ett stort antal af landets mindre jord¬
brukare.
Om nu förhållandet är, att de enskilda bankerna uppfylla ett verkligt
behof af bank-biträde, hvilket väl må kunna påstås, då t. ex. summan af
från dem utlemnade försträckningar vid 1869 års slut utgjorde 83,000,000
R:dr, och allmänheten — oberäknadt bankernas egna delegares kapital —
hos dem hade fruktbärande 52,000,000 R:dr, så borde det knappast kunna
ifrågasättas att förbjuda fortvaron af dessa banker, med mindre än att en
ändamålsenlig och utförbar plan till ett bättre vore uppgjord och öfverens-
kommen; och det torde alltså icke förtänkas Utskottet, att detsamma afstyr¬
ka Riksdagen att fästa afseende på de framställningar, Indika föranledt detta
utlåtande och hvilkas innehåll till det hufvudsakliga här ofvan är omförmäldt.
Utskottet kan detta så mycket mindre, som Utskottet icke delar åsig-
ten om den principiela oriktigheten eller ändamålsvidrigheten för vårt land
af ett fritt, ehuru inom iagbundna gränser ordnad t och under verksam offent¬
lig uppsigt stäldt, bankväsende, i hvilket äfven ingår bruket af den kredit-
forin, som består i utgifvandet af skuldförbindelser, användbara såsom mynt¬
representativ, eller af banksedlar.
Att närmare ingå i de frågor, som röra myntrepresentativet och huru¬
vida detta bör vara förbehållet en bank ensam, eller utgifvande af sådant,
inom gränser, som betrygga dess säkerhet, bör stå öppet åt flera banker m. in.,
skulle föra till alltför mycken vidlyftighet. Utskottet torde i stället ge¬
nom ett exempel få söka antyda verkningarne på våra förhållanden af ett
inställande utaf de enskilda bankernas sedelutgifning, och väljer dertill er¬
farenheten från en ort, hvarest å ena sidan bankväsendet och affårslifvet äro
ganska betydligt utvecklade, och hvarest de flerahanda hjelpmedel, som eu
val ordnad bankrörelse erbjuder, äro tillgodogjorda, samt hvarest, å den andra
sidan, hufvudnäringen just utgöres af jordbruk, hvars idkare så ofta påstås
lida skada, i stället att hemta nytta af bankerna.
Skånes enskilda bank, den äldsta bland alla sådana, håller kontor på
15 platser; och dess ställning var den 31 sistlidne Mars i nedannämnda
delar följande:
diskonterade inrikes vexlar och utlånta: ...........R:dr 13,009,000.
å beviljade kreditiv, till belopp af 5,360,000, utestående. . „ 3,005*000.
köpta utländska vexlar och af sådana köp uppkomna for¬
dringar på utrikes orter .-................ v 1,599,000.
hvilka poster tillsammans utgöra..............T R:dr 17,613,000.
6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Medlen till dessa försträckningar åt allmänna rörelsen, jemte hvilka ban¬
ken naturligtvis innehar dels eu betydlig kontant kassa, nämnda dag upp¬
gående till nära Ö millioner R.dr, dels åtskilliga andra tillgångar och for¬
dringar, som här ej behöfva uppräknas, hade banken dels uti den del af
delegarnes- kapital, som icke är nedlagd i intecknade skuldförbindelser och
obligationer såsom grundfondssäkerhet, hvilken förstnämnda del utgjorde
omkring.............................R:dr 2,529,000.
dels genom kapitaluppsamling på upp- och afskrifning samt
deposition............................... 9,436,000.
dels slutligen genom egen banksedelutgifning......... ,, 6,982,000.
Om Skånes enskilda bank förbjödes att utgifva egna banksedlar, skulle
följden nödvändigt blifva, att densamma måste inskränka sina iörsträckningar,
sannolikt med ett ännu större belopp, än som motsvarade den upphörda se-
delutgifningen; till hvilken verkan för näringarne och rörelsen är lätt att
föreställa sig.
Skånes enskilda bank har först sedan några få år vunnit sin nuva¬
rande betydenhet; redan före dess första inrättande fanns i provinsens för¬
nämsta stad ett Riksbankens lånekontor, och vid sådant förhållande framträ¬
der af sig sjelf den frågan hvarföre, då Riksbanken redan länge haft ett kon¬
tor i orten, och då densamma, redan långt innan Skånes enskilda bank vuxit
till sin nuvarande omfattning, egde betydliga egna tillgångar, uti hvilka hon
kunnat vinna ytterligare förstärkning genom sådana på bankräkningar uppsam¬
lade kapital, som Skånes enskilda bank visat vara tillgängliga, Riksbanken
icke dragit till sig provinsens stora rörelse och utvecklat sig sa, som förhål¬
landena erbjudit och rörelsen kraft.
Svaret på denna fråga huller Utskottet icke deri, att Riksbanken skulle
saknat styrka nog för att upptaga en så stor rörelse, icke heller uti något som
skulle häntyda på bristande nit eller förmåga hos dem, åt hvilka riksbankens
förvaltning vant anförtrodd, utan hufvudsakligast deruti, att en centralinrättning
och dertill en statsanstalt, ställd i sådana förhållanden ai hvarjehanda slag, som
Riksbanken, icke kan öfver hela vidden af ett vidsträckt land hvarken utveckla
fulla krafter eller betjena näringarne så, som lokala anstalter kunna det.
Och för öfrigt skulle ett försök att genom en enda bank uppfylla lan¬
dets behof af bankbiträde, utan att, efter Utskottets öfvertygelse, kunna ut¬
falla tillfredsställande, säkerligen erfordra så stora kapital och så omfattande
anordningar, att deras användande för detta ändamål innebure eu misshus¬
hållning, dä samma ändamål kan med vida mindre ansträngning uppfyllas af
en lokal anstalt.
Frågan huruvida ett lands behof af bankverksamhet i sin helhet rät¬
tast och bäst kan tillfredsställas genom denna verksamhets koncentrerande
hos en stor centralbank med underlydande afdelningar, eller genom flera
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 7
fritt bildade banker, är af alltför stor omfattning, för att här kunna utredas,
likasom Utskottet äfven nödgas afstå från att inlåta sig på den frågan, huru¬
vida Staten må böra ega och förvalta en sådan centralanstalt; men obestrid¬
ligen uppställer statshushållningsläran och erfarenheten vissa grundsatser och
vilkor, mot hvilka man icke kan fela, utan att skadliga eller till och med
olycksbringande följder inträda.
En bland dessa grundsatser, att nemligen en banks fordringar öfver¬
hufvud måste i afseende på möjligheten att realisera dem vara så hastigt och
lätt tillgängliga, att banken alltid är i stånd att fullgöra de sannolika kraf¬
vel! på inlösen af dess förbindelser, är så ofta framhållen, att ett återupp¬
repande borde vara öfverflödigt. Men Utskottet har icke kunnat undvika
detta, då eu af de starkaste anmärkningarne mot nuvarande enskilda banker
fortfarande gäller, att deras utlåning är ställd på korta tider, hvilken an¬
märkning ådagalägger, att man icke vill erkänna den nyss anförda grund¬
satsen och att man af bankerna fordrar hvad de icke kunna medgifva, annat
än i eu viss inskränkt män, såsom ock de flesta, i motsats till hvad som
påstås, verkligen göra.
Då botemedlet emot den nu omförmälda olägenheten och derjemte mot
de dryga räntevilkor, som man klagar att de enskilda bankerna fordra, för¬
menas kunna frambringas derigenom, att Riksbanken trädde i stället för en¬
skilda banker, synes häruti ingå föreställningen och afsigten att Riksbankens
utlåning skulle ställas på längre tider och mot låg ränta. Men att Riksbanken,
synnerligast med de öfriga åligganden densamma fortfarande skulle hafva i
afseende på upprätthållandet af stadga i penningeväsendet, kunde på ett så¬
dant sätt förvaltas och kunde tillfredsställa alla de förväntningar och anspråk,
som utan tvifvel i stigande mån skulle framkomma, måste Utskottet på det
högsta betvifla. Det behöfver blott eftersinnas, hurusom, oberoende af be¬
fintliga konjunkturer, bestämda, fördelaktiga lånevilkor framkalla eu nästan
obegränsad efterfrågan, för att finna, det alla tillgångar, Riksbanken kunde
ega och anskaffa, måste blifva otillräckliga för det nu omförmälda ändamålet,
än mindre lemna något öfrigt för andra ändamål, hvadan följden blefve, att
antingen dessa, huru vigtiga de än måtte vara, måste försummas, eller ock
de lånesökandes anspråk blifva ouppfyllda.
Äfven det nu antydda förhållandet, att de — i hvarje fall allt för litet
utvecklade och bestämda — afsigterna och meningarne i afseende på nytt
ordnande af bankväsendet i sammanhang med nuvarande enskilda bankers
upphörande äro af beskaffenhet att icke kunna godkännas, utgör ett skäl,
förutom ^de flera, som här måste lemnas åsido, att icke för närvarande till¬
styrka någon åtgärd, ledande till väsendtlig förändring af grunderna för värf
nuvarande bankväsende, om än förbättringar i eu eller annan del kunna och
8 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
framdeles i sammanhang med andra betydande frågor i penningeväsendet böra
införas.
Då Utskottet för öfrigt nu egentligen endast har att besvara de ofvan
omförmälda motionerna, inskränker Utskottet sig till hemställan,
att desamma, nemligen Herr Edv. Frisks, N:o 23, Herr
Hans Larssons, N:o 151, och Herr Ola Månssons, N:o 255,
äfvensom Herrar Jöns Pehrssons, N:o 36, och Per Benja-
minssons, N:o 227, i de delar, som nu varit föremål för
pröfning, icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Maj 1870.
På Utskottets vägnar:
J. von Schwerin.
Reservation:
af Herr Grefve J. O. Mörner, som, ehuru han biträdt det slut, hvari
Utskottet stadnat, dock icke kunnat till alla delar gilla de åsigter, som i
motiveringen för Utskottets beslut finnas uttalade.
i
r
N:o 2.