414
Den 9 Maj, f. m.
Måndagen den 9 Maj 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades fyra protokollsutdrag för den 7 dennes och proto¬
kollet för den 25 sistlidne April.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att omröstningar en¬
ligt 65 § Riksdagsordningen blifvit af Talmännen utsatta att i mor¬
gon Tisdag den 10 dennes anställas öfver de i Stats-Utskottets Me¬
morial N:o 69 samt Banko-Utskottets Memorial N:o 9 intagna samt
af båda Kamrarne godkända voteringspropositioner.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut-
skottets den 5 och 6 dennes bordlagda Memorial N:o 77, med beräk¬
ningar öfver statsregleringen för år 1871 samt förslag i fråga om fyl¬
lande af Riksgälds-kontorets behof.
lista punkten.
Friherre Funck: Vid förra riksdagen framställde Stats-Utskot-
tet förslag till upplåning af medel för fyllande af då befintliga be¬
hof, hvilket förslag gillades af denna Kammare med en röstöfvervigt
af 54 röster emot 35. Detta förslag har jag med obetydliga förän¬
dringar trott mig böra upptaga såsom reservation emot det förslag
om upptagande af ett tillfälligt lån, som denna Riksdags Stats-Ut-
skott framställt. Då frågan om den ena eller andra metodens före¬
träde så grundligt diskuterades vid förra riksdagen, har jag icke
trott det vara behöfligt, eller ens lämpligt att åter upprepa de skäl,
som då uttalades för ett amorteringslån på längre tid och mot upp¬
tagandet af _ ett ytterligare tillfälligt lån. Detta tillfälliga lån skulle
blifva det fjerde, och enär dermed upplåningen icke kunde vara slut,
415
Den 9 Maj, f. m.
skulle snart framställas förslag om ett femte. Jag tror mig icke be¬
höfva påpeka, hvarthän sådant skulle leda, eller att det icke kan
vara gagneligt för Statens kredit och för dess ekonomi i öfrigt att
fortsätta med upptagandet af tillfälliga lån, emedan dessa äro de dy¬
raste af alla, i följd deraf att man icke vet med sig på förhand att
kunna betala dem, utan måste hafva för sig att gorå det genom upp¬
tagande af nya lån. Det är derföre, enligt min åsigt, nödvändigt att
konvertera de af oss redan upptagna tillfälliga lånen och låta dem
ingå i ett stort amorteringslån, och frågan är endast, om tiden der¬
till nu är lämplig; detta är icke sagdt, men någon gång måste bör¬
jan göras. Som jag för öfrigt är förvissad om, att det af mig före¬
slagna sätt för upplåning af medel skall vinna mycket, kraftigare för¬
svar än det kan erhålla i min svaga röst, inskränker jag mig nu till
att yrka afslag å första punkten af Stats-Utskottets förevarande Be¬
tänkande och bifall till min reservation.
Herr Wall enberg: Först och främst ber jag få erinra derom,
att jag reserverat mig emot motiverna i Utskottets Betänkande, hvilka
tillkommit i brådskan och derföre icke passa ihop med det slut, till
hvilket Utskottet kommit. Vidare ber jag att få rätta ett uttrycks¬
sätt, som i Utskottets Betänkande förekommer . angående perpetuel
räntor; i förslaget till beslut förekommer nemligen, att det af Ut¬
skottet föreslagna lån skulle upptagas emot ouppsägbara obligationer,
men dock förekommer i samma förslag en särskild punkt, som afser att
hålla öppet för Riksdagen, att för hvarje år afsätta medel till amor¬
tering af lånet. I afseende å den nu föredragna första punkten tror
jag, att det skulle leda till enkelhet och reda, om man först finge
besluta angående det belopp, som behöfver upplåna^, i hvilket afse¬
ende jag tror det ej skall uppstå någon meningsskiljaktighet, och om,
sedan denna siffra blifvit bestämd, man finge besluta angående låne-
sättet. Det är alldeles gifvet, att, när Fullmäktige fått ett sådant
uppdrag som detta, skola de använda all möjlig flit och hafva all
möda ospard, för att utföra detsamma på det för Staten fördelakti¬
gaste sätt och derom borde ett ord inflyta i början. Vidare är det
gifvet, att, hvilket upplåningssätt som än kommer att begagnas, det
kommer att blifva mot obligationer ställda till innehafvare^, hvilket
är gemensamt för alla lånesätt. Jag tror, att det af den siste tala¬
ren äskade afslag å Utskottets förslag icke är behöflig!, . utan. att
man gerna kan antaga hans reservation, utan att afskära sig möjlig¬
heten till en tillfällig upplåning, i fall händelsen skulle foga, att en
sådan blefve nödvändig. Jag säger, om händelsen skulle sd foga, med
afseende derå, att Riksdagen möjligen kan taga intryck af den nu¬
varande ställningen.
På grund häraf anhåller jag om tvänne propositioner å lista
punkten, eller så att Herr Talmannen behagade först framställa en
så lydande proposition: — .— — — — —• — — — — '
och sedan såsom motsvarighet mot punktens sednare del — — —
416
Den 9 Maj, f. m.
och anhåller jag, att Herr Talmannen behagade tillåta oss att be¬
handla dessa frågor hvar för sig, så att icke två frågor, hvilka mån¬
gen lika gerna skulle vilja bereda framgång, måtte ställas emot
hvarandra, utan vi måtte få votera om dem särskildt.
Friherre Stjernblad: Såsom af förevarande Betänkande fram¬
går, är här frågan om att anskaffa medel i låneväg för fyllande af
befintliga behof af två motsatta naturer. Yi finna nemligen, att vi
hafva att anskaffa medel till konvertering af redan upptagna och
snart förfallna temporära lån, samt vidare för beredande af tillgång
till beslutade och påbörjade ganska stora jernvägsbyggnader, och
deraf framgår, att det icke endast är stundens behof, som måste
fjollas, utan att vi äro inkomna på en lånebana af ganska lång var¬
aktighet. Sedan man nemligen här under riksdagens lopp beslutat
att fortsätta de påbörjade norra och östra stambanorna, torde det
falla af sig sjelft, att en återgång icke vidare är möjlig, utan att vi
måste fullfölja och fullborda dessa banor. När man kommit på den
punkten, är man icke vidare fri i sina beslut, såsom man var under
sistlidne riksdag, då man endast afsåg att fullborda nordvestra stam¬
banan, efter hvars fullbordande den sväfvande skulden skulle hafva
stadnat vid ett belopp af cirka 12 millioner, ett belopp ej större, än
att man kan tänka sig detsamma omsatt och slutligen amorteradt
genom fortsatt temporär upplåning. Men annorlunda är förhållandet
nu, då det visat sig nödvändigt att redan i år upplåna 8,500,000 É:dr,
da vi beslutat byggande af jernvägar till en återstående kostnad af
nära 22,000,000 R,:dr, och då vi hafva att konvertera återstående
temporära lån till belopp af 6,000,000 It:dr. eller sammanlagdt 661
millioner. Man behöfver då ej särdeles stora finansiela insigter för
att inse, att ficklånesystemet måste öfvergifvas och att man måste
bestämma sig för en bestämd upplåningsplan. Jag är lifligt öfver-
tygad derom och kommer äfven i enlighet dermed att afgifva
min röst.
Hvad har nu Utskottet föreslagit oss, för fyllande af de befint¬
liga behofven? Jo, en kombinerad upplåningsoperation genom upp¬
tagande af ett temporärt lån och upplånande af penningar emot
ouppsägbara obligationer. Denna kombination synes mig något in¬
vecklad, och jag tror icke heller, att man skall komma att gilla den¬
samma. Hvad temporära lån beträffar, så har jag förutsagt, att jag
icke kan under nuvarande förhållanden gilla sådana, och jag kom¬
mer äfven derföre att yrka afslag å första punkten af Utskottets
förslag.
Som jag emellertid förmodar, att, ehuru endast första punkten är
föredragen, det icke är förbjudet att kasta en blick äfven på den andra
punkten af Betänkandet, vill jag icke underlåta att så göra. Har
man, såsom jag, redan beslutat sig för att afstå första punkten, eller
upptagandet af ett temporärt lån, följer deraf, att man äfven måste
förkasta den andra punkten, ty att nu i vårt land vilja bygga upp¬
låning endast på en lånemetod, som är så ny och så litet invuxen i
det allmänna tänkesättet som upptagandet af lån emot ouppsägbara
obligationer,
417
Den 9 Maj, f. m.
obligationer, det vill säga sådana, hvaruti hvarken amorteringstiden
eller amorteringsbeloppet äro utsatta, tror jag icke skulle lyckas.
Dessutom ligger i sådana obligationers natur, att man, ifall man
skulle besluta sig för ett derpå grundad!, upplåningssystem, skulle
komma att bryta mot den princip, som först vid jernvägsbyggnaders
företagande här i landet uttalades och sedermera aldrig blifvit åter¬
kallad, eller att tungan af dessa för industrien så vigtiga företag, af
hvilka både samtid och framtid hafva nytta, borde drabba både det
närvarande slägtet och de efterföljande. Då nu Stats-Utskottet sä¬
ger att amorteringen af dessa obligationer skulle verkställas med
“de medel, som Riksdagen framdeles kan komma att anvisa för in¬
köp af större eller mindre belopp af desamma1', så frågar jag, om
man icke kan tänka sig möjligheten deraf, att de aldrig blifva in¬
lösta utan få naturen utaf perpetuel räntor och hvarigenom amor¬
teringen af kostnaderna för jernvägsbyggnaderna kan fördröjas idet
oändliga. Dessutom torde uppmärksamheten endast behöfva fästas
vid, att här är föreslaget, att dessa obligationer skulle lyda å ut¬
ländskt myntslag och sålunda få karakteren af kombineradt inländskt
och utländskt lån, ty redan detta är tillräckligt skäl för denna Kam¬
mare, soin redan förra året yttrade sig absolut mot utländska lån,
att icke bifalla Utskottets förslag.
Men då jag nu yrkar afslag å första punkten af Utskottets
förslag och icke heller kan biträda den sednare punkten, är det
min skyldighet såsom representant att hafva tänkt mig något sätt,
ljum behof ven skola kunna fyllas, och jag ber i detta afseende
tå förena mig i den reservation, som blifvit af Friherre Funck
med flera ledamöter åt Utskottet afgifven och öfverstämmer med
min åsigt, sedan dock deri några mindre förändringar blifvit gjorda.
I mom. A) af denna reservation möta mig först såsom anmärknings¬
värda orden “samt löpande med 4f procents ränta". Det är vis¬
serligen sannt, att det kan vara i en eller annan riktning fördel¬
aktigt att bestämma en låg ränta, men jag ber få fästa Herrarnes
uppmärksamhet _ derpå, att, om ett lån betingar kapitalrabatt, det
är likgiltigt hvilken räntefot som utsättes, ty den nominela räntan
är och förblir en skylt, under det att den effektiva räntan är bero¬
ende på rabatten, och om man vill, såsom jag, göra ett lån inlösbart
medelst uppköp af obligationer, till dess dessa uppgått till al pari,
är det temiigen likgiltigt hvilken räntefot man åsätter, ty hvar och
en, som inköper obligationer, lärer nog uträkna den effektiva ränta
de hembära. Man skulle derföre kunna lemna ifrågavarande ränte¬
bestämmelse ovidrörd, men, då det för att lyckas med upplåningen
är nödvändigt, att man gifver obligationerna en form, som är för all¬
mänheten smaklig, tror jag det icke vara välbetänkt att binda Full¬
mäktige vid eu bestämd räntesiffra, ty det kan visserligen hända, att
man ^ nu skulle lyckas om man utfäste en låg ränta, men det kan
också hända, att en tid inträffar, då man gjort väl uti att icke hafva
bundit Fullmäktige. Jag skulle derföre vilja föreslå, att siffran 41,
procent utbytes emot “högst 5 procent".
Den andra förändringen jag skulle vilja föreslå uti Friherre
B uncks reservation, afser den uti mom. A) förekommande bestämmel-
Rilcsd. Prat. 1870. 1 Afd. 3 Band. 27
418
Den 9 Maj, f. m.
sen, att lånet skulle “återbetalas genom årlig amortering under lop¬
pet af omkring 40 år“. Detta förutsätter nemligen, att lånets amor¬
tering skulle kunna utsträckas utöfver 40 år, men då jag ock många
med mig ej vilja att tiden för amorteringen af de lån, som upptagas för
jernvägsbyggnader, bör utsträckas utöfver den tid, som Kammaren i
fjor bestämde sig för, då en likartad fråga som denna till afgörande
förelåg, eller 40 år, skulle jag vilja föreslå, att det nu af mig an¬
märkta uttrycket måtte ändras till “inom loppet af 40 år“. Vidare
ber lag få anmärka, att det i samma moment af reservationen före¬
kommande ordet “upptaga11 icke är fullt lämpligt, emedan man deråt
möjligen, skulle kunna draga den slutsats, att alla 40 millionerna skulle
på en gång upplånas, hvarföre jag skulle vilja föreslå, att ordet upp-
taga" måtte utbytas emot ordet “upplägga". Enär jag icke heller
anser lämpligt, att man nämner det nominela belopp af obligationer,
som man vill släppa nt, utan anser, att man bo*1, bestämma det Blick-
tiva beloppet som skall anskaffas, skulle jag vilja^ föreslå, att punk¬
ten B) uti Friherre Flin eks reservation måtte utgå samt i stället till
punkten A) fogas följande bestämmelse: “dock må under åren 1870
och 1871 mot förenämnda obligationer icke upplånas större belopp
än 8,500,000 R:dr“. Då den uti sista delen af punkten E) förekom¬
mande bestämmelse, “hvarvid dock iakttaga, att anslaget icke må
öfverstiga hvad som motsvarar ränta och amortenngsbeloppet för de
försålda obligationerna" icke låter praktiskt utföra sig, om man tän¬
ker sig lånet upptaget i små portioner, och skulle lägga hinder i vä-
gen för tillämpandet af en redan från länets första uppläggning iipp-
gjord amorteringsplan, får jag hemställa, att nämnda sats matte helt
och hållet utgå. , .
I följd af dessa förändringar kommer naturligen äfven ordnings-
numren i de olika momenten att förändras, så att punkten C) xoran-
dras till B) och de öfriga punkterna, af hvilka C), D) och F) skulle blifva
alldeles oförändrade, i öfverensstämmelse dermed äfven intaga en
annan ordning. Jag tillåter mig slutligen, sedan jag nu sär skil dt vid¬
rört de förändringar, jag önskar i Friherre Funcks reservation, att
uppläsa mitt förslag, hvilket blifyer så lydande: ,
A.) Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgäld s-kontoret att,
till bestridande af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till
Statens jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång, de s
till bekostande af norra och östra stambanornas fullbordande, dels
ock för inlösande af 1867 och 1869 årens för jemvägsbyggnaderna upp¬
tagna lån, mot fonderade statsobligationer i svenskt mynt a ett sam-
manräknadt nominelt belopp af högst fyratio millioner riksdaler, samt
löpande med högst fem procents ränta, som halfårsvis förfaller, upp¬
lägga ett lån att återbetalas genom årlig amortering inom loppet åt
fyratio år; egande Fullmäktige att icke allenast bestämma obligatio¬
nernas valörer och försäljningspris, utan äfven i öfrig! vid upplånin¬
gen tillvägagå på det sätt de finna lämpligast och med det allman¬
nas fördel mest öfverensstämmande, dock må, under aren 1871) och
1871 icke upplånas större belopp än åtta millioner fem hundra tusen
riksdaler^ ^ föryttrande af återstående obligationsbeloppet
419
Den 9 Maj, f. m.
ega kommande riksdagar att för hvarje gång bestämma det belopp,
som för året må i rörelsen utsläppas.
C. ) Penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må
icke användas för andra, än de i momentet A) omförmälda ändamål.
D. ) Till ränteliqvider och kapitalskuldens amortering anvisas ett
ärligt anslag, motsvarande_ det belopp som hvarje år erfordras för
sagde liqvidera och amorterings verkställande; börande detta anslag,
till dess hela skulden blifvit i stadgad ordning betald, årligen utaf
Riksgälds-kontorets medel afmattas.
E) Ordagrannt lika med momentet F) i Friherre Funcks reservation.
Och anhåller jag, att Kammaren ville, med afslag å Utskottets
hemställan i Törsta punkten, bifalla det åt mig nu framställda förslag.
Herr Berger: Det är knappt tre år sedan Riksdagen beslöt
upptagandet af ett tillfälligt lån på sex millioner och Stats-Utskottet
bär nu tillstyrkt upptagandet af ett nytt tillfälligt lån af 8,500,000
R:dr; men om man ser efter hvad ändamålet är med detta nya lån,
så finner man, att nära hälften deraf afses för betalande af det förra
tillfälliga lånet. Jag tror icke, att det kan vara nyttigt för Staten-
att på detta sätt fortsätta med temporära lån, utan vill derföre an¬
sluta mig till den af Friherre Funck i dess reservation uttalade me¬
ning, att man nu borde upptaga ett större amorteringslån på längre
tid. Men, då jag det gör, anhåller jag att få fästa uppmärksamhe¬
ten på angelägenheten deraf, att sättet för amorteringen, då här är
fråga om ett fån som icke på en gång upptages utan successive un¬
der flera år utsläppes, blir tydligare bestämdt. Ty, då det uti reser¬
vationen heter, att Fullmäktige borde upptaga “ett lån att återbeta¬
las genom årlig amortering under loppet af omkring 40 år“, stadna!'
man i ovisshet, om härmed menas, att de 40 åren skola räknas ifrån
den Hd, då hvarje särskild del af lånet upptages, eller ifrån den dag,
då lånet i sin helhet upplägges, och första delen deraf utsläppes i
marknaden — men jag tror, att i hvilketdera fallet som helst stora
olägenheter skulle uppkomma. Om nemligen räntan vore bestämd till
4,} procent och amorteringstiden till 40 år, så blir annuiteten också
en bestämd summa nemligen 5,43 procent af obligationernas nominela
belopp. Detta gäller dock endast för den del af lånet, som uppta¬
ges under första året, och vill man hafva samma amorteringstid och
följaktligen samma annuitet för de delar af lånet, som upptagas
under andra och tredje åren, så är en gifven följd, att dessa lån
komma att siutamorteras. under loppet af flera olika år eller att slut¬
liga amorteringen icke infaller på ett enda år. Det som upptages
under 2:dra året kommer att amorteras på 41:sta året, det under 3:dje
året pa 42Mra aret o. s. v., allt räknadt från länets uppläggningsdag,
och sålunda skulle lanet komma att sönderfalla i många små amor¬
teringslån. Skulle åter reservanternes mening vara, att slutliga amor¬
teringen af lånet bör inträffa på samma tid eller efter 40 år räknadt
ifrån den dag, då lånet upplägges, måste naturligtvis den del af lånet,
som upptages under andra, tredje och fjerde åren, komma att blifva
utelöpande under respektive 39, 38 och 37 ar, och sålunda kommer
det att blifva olika annuiteter för hvar och en af dessa låneandelar
420
Den 9 Maj, f. ni.
samt omöjligt att uppgöra en enda amorteringsplan för hela lånet,
hvilket alltså äfven på detta sätt komme att sönderfalla i flera olika
lån. Om icke reservanten i momentet E. hade föreslagit, “detannui-
“teten icke för något år må få öfverstiga hvad som motsvarar ränte-
“och amorteringsbeloppet för de försålda obligationerna", hade det
funnits en annan utväg att uppställa en fullkomligt ordnad amorte¬
ringsplan för hela lånet på eu gång sålunda, att amorteringen redan
från början fått omfatta hela lånet, änskönt blott en del åt detsamma
blifvit upptaget. Men då äfven genom borttagandet af nämnda be¬
stämmelse och genom ett sådant amorteringssätt den olägenhet upp-
stode, att redan innan hela lånet vore upptaget eu ej obetydlig del
af detsamma hunnit amorteras, i följd hvaraf icke så mycket pennin¬
gar som afsedt vore med lånet komme att för detsamma inflyta, hem¬
ställer jag, med hufvudsakligt bifall i öfrigt till Friherre Funcks re¬
servation, att deri måtte göras det tillägg, att amorteringen icke skulle
taga sin början förrän tio år efter den dag, då lånet blifvit upplagdt.
Detta är det enklaste och lämpligaste sättet, hvilket äfven ofta an¬
vändes uti andra länder, och man skulle derigenom kunna utsträcka
amorteringstiden så, att hvad som upptages under första året blifver
50 år gammalt. Jag har intet emot de af Friherre Stjernblad före¬
slagna förändringar uti Friherre Funcks reservation, men får på de
skäl, jag nu anfört, föreslå, att till första momentet deri måtte göras
följande tillägg: “dock så att denna amortering icke må taga sin bör¬
jan förr än tio år efter den dag då lånet varder upplagdt.
Herr Rydqvist: Då jag uti hufvudsaken instämmer uti hvad
Friherre Stjernblad nyss anfört, kan jag inskränka mig till att en¬
dast fästa mig vid några få momenter i det förevarande betänkandet.
Det torde tillåtas mig, i likhet med Friherre Stjernblad, att kasta en
blick på Utskottets förslag äfven i andra punkten, och vill .jag der¬
vid först i afseende å förslaget om, att större delen utaf ifrågava¬
rande lån skulle utgå i perpetuel räntor, instämma med Friherre
Stjernblad deri, att det vore högst besynnerligt om man utfäste sig
att betala perpetuel räntor uti ett myntslag, som ännu icke är stan¬
dard i Sverige. Vidare får jag i afseende å dessa perpetuel räntor
nämna, att, såvidt jag har mig bekant, detta lånesätt icke begagnas
uti flera än två andra länder, som hafva statsskuld, eller Frankrike
och England. Det har dock icke i England förekommit på många
år. Det vore så mycket farligare att nu hos oss beträda denna bana
som Utskottet sjeift säger i momentet F: “De medel, hvilka Riks¬
dagen framdeles kan komma att anvisa för inköp af större eller min¬
dre belopp utaf de ouppsägbara obligationerna11. Detta ordet “fram¬
deles11 är så pass varnande det kan vara, ty om icke bestämd, ovil¬
korlig!: utgående årlig amortering af ett statslån föreskrifves, kan
det blifva helt osäkert, när denna kommer att taga sin början; hvar¬
förutan exempel från andra länder icke saknas, att de en gång
anslagna amorteringsfonderna i behofvets stund blifvit tillgripna.
Dessa lån mot perpetuela räntor kunna således lätteligen förvandlas
till så kallad evighetsskuld, hvilken åtminstone vårt land bör söka
421
Pen 9 Maj, f. m.
undvika. Jag anser det derföre vara en särdeles god hållhake på
Riksdagen, att lånet skall amorteras.
Jag instämmer, såsom sagdt, i öfrig! i den.af Friherre Funck
framlagda reservation med deruti af Friherre Stjernblad föreslagna
ändringar, men jag her få fästa uppmärksamheten vid det uti mo¬
mentet D af samma reservation förekommande ordet “må“, hvilket
jag skulle vilja hafva utbytt emot “/«“, så att, derest man samman¬
ställer momentet D med momentet A, meningen blir, att det beslutade
lånet icke får användas till andra ändamål än för bestridande af de
vid innevarande riksdag beviljade anslag till _ Statens jern vägsbygg¬
nader, äfvensom för att bereda tillgång dels till bekostande af norra
och östra stambanornas fullbordande, dels ock för inlösande af 1867
och 1869 årens för jern vägsbyggnader upptagna lån.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag med min röst
bidragit till Utskottets förslag torde jag bära angifva skälen derför.
Om ett lån på 40 millioner nu upptages, är jag fullt öfvertygad om,
att det icke kommer att dröja länge förrän Staten blir tvungen att
upptaga ännu ett lån. ty det blir efter all anledning omöjligt, att i
längden motstå den starka påtryckningen från flera håll att få komma
i åtnjutande af statsbidrag till enskilda jern vägsanläggningar. Detta
är ett skäl, hvarföre jag anser ett 40-millionerslån uteslutande för
Statens jernvägsanläggningar nu icke vara lämpligt. .Ett annat skäl
för mig att biträda Utskottets förslag är min allvarliga önskan, att
systemet med perpetuel räntor måtte vinna inträde och framgång
här i landet. Utbjuder man nu perpetuela räntor samtidigt med obli¬
gationer, ställda på amortering under 40 år, så lemna* allmänheten
sannolikt företräde åt de sednare, men konkurrera åter perpetuela
räntor endast med obligationer å viss förfallotid, kunna de förra säl¬
jas billigare och derföre lättare placeras. Man kan nemligen med
den kapitalrabatt, som nu sannolikt ifrågakommer, med fördel för
statskassan sälja perpetuela räntor till omkring 3 procent lägre pris,
än obligationer, som förfalla efter 10 år, och således lemna allmän¬
heten samma effektiva ränta för ett omkring 3 procent mindre kapi¬
tal, hvarigenom de perpetuela räntorna böra blifva för allmänheten
mera begärliga. Något skadligt för Statens kredit kan jag icke finna
uti ett temporärt lån, som förfaller efter 10 år och rätteligen borde
kallas ett lån på viss tid, men deremot tror jag ej att återbetalnings-
tiden ovilkorligen bör bestämmas så kort som till 10 år, såsom Ut¬
skottet föreslagit, utan att den bör blifva något längre, t. ex. 15 år.
Det är icke alls gifvet, att, om, efter en sådan tids förlopp, omsätt¬
ning af ett dylikt lån behöfver ske, denna skall blifva dyrare än
om lånet nu ställes på 40 års amortering, utan omsättning deraf kan
tvärtom, i följd af förändrade konjunkturer, blifva ganska förmånlig.
Jag hemställer fördenskull om bifall till Utskottets förslag med en¬
dast den förändring att orden “och ej längre än 10 år“ måtte utgå.
Herr Dick son, Charles: Det är visserligen blott första punk¬
ten, som nu är föredragen, men i likhet med de fleste af de föregå¬
ende talarne torde äfven jag få yttra mig öfver frågan i sin helhet.
422
Den 9 Maj, f. m.
Det är dock endast med mycken tveksamhet, som jag nu uppträder,
då jag funnit mina åsigter diametralt motsatta flertalets af de förra
talarne, och jag således har föga hopp om framgång. Jag kommer
nemligen att yrka bifall till första punkten och afslag å den andra.
Enligt min åsigt bör ett temporärt lån under närvarande förhållan¬
den blifva ganska fördelaktigt och kunna erhållas till och med på
billigare vilkor, än det sista lånet, som dock, som vi veta, var sär¬
deles förmånligt. Dessa temporära lån kunna jemföras med engelska
excbequerbills eller anvisningar å kommande statsinkomster. Jag
hoppas och tror, att lyckligare tider stunda för Sverige, jag hoppas
ökadt välstånd och ökade statsinkomster, jag är viss att det kom¬
mande året _i stället för att visa statsbrist skall lemna öfverskott,
och hafva vi då korta löpande ficklån, använda vi nog öfverskotten
för att betala dessa lån. Dessutom förefinnes det en annan omstän¬
dighet, som talar för att nu stadna vid ett temporärt lån. Den utgång
frågan om spårvidden å norra stambanan kan erhålla, kan föranleda
dertill, att vid nästa riksdag det belopp, som erfordras för denna
stambanas fortsättande, kommer att undergå en betydlig förändring
mot hvad nu är beräknadt, och det torde således vara skäl att upp¬
skjuta det ifrågasatta upptagandet af ett större lån. Mot reservan¬
ternas åsigt att ett lån till belopp af icke mindre än 40 millioner
skulle uppläggas inom landet och utgifvas i Svenskt mynt, hyser jag
stora betänkligheter. Under gynnsamma förhållanden, då penninge-
tillgången är riklig, skulle visserligen hinder icke möta för lånets
upptagande, men det är oriktigt att utgifva det i en sådan myntsort,
att lånet icke kan få någon kurs i utlandet, utan blifver helt och
hållet beroende på tillgången af kapital inom landet. Då nu lånet
skulle upptagas under flera års tid, kunna ju penningekonjunkturerna
variera ganska betydligt, så att Riksgälds-kontoret väl kan erhålla
en del af lånet för godt pris, men åter under en annan tid kan för¬
sälja obligationerna endast mot betydlig kapitalrabatt. Jag är så¬
ledes en motståndare till förslaget om ett stort inhemskt lån, men
deremot anser jag det för ordnandet af Sveriges finanser vara till
stor fördel, om systemet med perpetuel räntor vinner inträde, och
dét i ännu större utsträckning, än Utskottet tänkt sig, ty enligt min
åsigt borde man med perpetuel räntor konvertera alla lån, vi för
närvarande ega. Jag tror dock ej, att tiden härför ännu är kommen,
och detta emedan Utskottets förslag är grundadt på några förutsätt¬
ningar, hvilka kanske icke ega tillämplighet. Den ena är att guld
skall blifva vår standard, den andra att francs skall blifva universal¬
myntet, och den tredje att räntorna skola betalas i ett konventio¬
nel mynt, som kallas caroliner, hvithet ännu saknar all kurs. An¬
dra punkten torde således för närvarande icke böra bifallas. Nu är
dock egentligen blott fråga om första punkten, och af hvad jag an¬
fört framgår, att jag anhåller det densamma måtte varda af Kamma¬
ren godkänd.
Grefve Hamilton, Henning: Jag har endast begärt ordet för
att yttra mig i afseende å föredragningssättet. Då så många för¬
slag här blifvit framställda, torde det möta svårigheter att samman-
423
Den 9 Maj, f. m.
jemka alla de olika meningarne, och jag hemställer derföre, om icke
Kammaren, 4å endast första punkten nu är under föredragning,
skulle finna lämpligt att dela den i tvåi Jag tror dock ej det vara
skäl att göra det tillägg till första delen Herr Wallenberg föreslagit,
eller att lånet skulle upptagas på någotdera af de sätt Kamrarne
bestämma, ty det kan ju inträffa att endast ett lånesätt beslutas.
Hvad som i första rummet är af vigt att Kamrarne förena sig om,
är det belopp, som under 1870 och 1871 skall upplånas; blifver blott
detta bestämdt, torde det vara lättare att förena sig om sättet
hvarpå upplåningen skall verkställas. Jag tager mig derföre frihe¬
ten föreslå, att Kammaren behagade dela punkten på det sätt att
först företages till afgörande första delen till och med orden: “Åtta
millioner femhundratusen riksdaler", och derefter, sedan således be¬
loppet blifvit afgjordt, sednare delen.
I anledning häraf hemställde Herr Grefven och Talmannen huru¬
vida Kammaren, på sätt Grefve Hamilton föreslagit, behagade be¬
sluta, att den första delen af förevarande punkt, som slutar med or¬
den: motsvarande åtta, millioner femhundratusen riksdaler, först skulle
företagas till pröfning och afgörande samt att Kammaren derefter
skulle öfverlägga och besluta rörande den sednare delen af punkten.
Ropades ja.
Härefter uppropades och yttrade
Herr Rydin: I afseende å det nu framlagda förslaget är det
två omständigheter, vid hvilka man bör fästa uppmärksamhet, låne-
sättet och summans belopp, och man har derjemte att efterse i hvad
förhållande lånet står till statsregleringen i allmänhet. I detta sist¬
nämnda hänseende torde jag först få påminna om åtskilligt i före¬
gående Riksdagars beslut, som visar att vi, efter mitt förmenande,
äro inne på en väg, som hlifver allt svårare och svårare att komma
ifrån, derest Riksdagen icke beslutar sig så först som sist för hvad
som nödvändigt måste ske, nemligen att åtaga sig förökade skatter.
Man må erinra sig, hurusom 1863 års Riksdag beslöt att anslå 3
millioner till försvaret, utan att dertill anvisa några medel, dervid
dock är att märka, att Ridderskapet och Adeln samt Presteståndet
ville för ändamålet åtaga sig bevillning, men att de båda öfriga
stånden sade nej, hvilken mening ock blef den segrande. 1866 lem-
nade man efter sig en brist af omkring 2,800,000 R:dr, utan att an¬
visa medel för dess betäckande. 1867 beslöt man ett lån af 6 mil¬
lioner för att betacka den dåvarande bristen, på samma gång man
lemnade de då beviljade jern vägsanslagen utan anvisning af medel
till deras bestridande. Vid 1868 års riksdag fann man först och
främst en brist i inkomsterna för 1867, som uppgick till 2,450,000
R:dr, och dessutom brist i afseende å beräknade jernvägstrafikmedel
800,000 R:dr. Härtill kommer att för nämnde år 1868 uppstod en
brist i inkomster af 3 millioner och i beräknade jernvägstrafikmedel
af 1,275,000 R:dr, samt att derjemte 1,018,000 R:dr utbetaltes i und¬
424
Den 9 Maj, f. m.
sättning till de af missväxt lidande. För 1869 har visat sig en brist
i bevillningsmedel af 300,000 R:dr, hvartill komma 840,000 R:dr und-
sättningsmedel i följd af missväxt, och för detta år uppkommer ge¬
nom skatteförenklingen en minskning i ordinarie inkomsterna af om¬
kring 300,000 R:dr. Om vi nu summera ihop dessa siffror, komma vi
till en summa af omkring 10,000,000 R:dr. Detta är den balans, som
visar sig för den, som, för att söka en förklaring af vår nuvarande
finansiela ställning, tager kännedom om de föregående statsreglerin-
garne, men om man jemväl fäster uppmärksamhet vid Riksgälds-
kontorets hushållning, hvarom jag nu icke har kunnat förskaffa mig
tillräcklig kännedom, så har man der ytterligare att söka upphofvet
till den verkliga brist, som genom lån blifvit betäckt, och hvilken
uppgår till högre belopp. Om man nemligen afräknar anslagen för
jern vägsbyggnader under riksdagarne 1865—1866, 1867, 1868 och 1869
12,790,000 R:dr från de lån vi under de sistförflutna tre åren beslu¬
tat eller 28 millioner, finna vi att vår statsbrist fått, utan anskaf¬
fande af medel till dess betäckande, uppgå till ej mindre än 16 mil¬
lioner. Vidare är att märka, att detta skuldsättningssystem har va¬
rit förknippadt med särskilda åtgärder af mera utomordentlig natur
för bristens fyllande. I den 1866 gjorda statsreglering inberäkna!'
man två års bevillningar, en för nämnde år och en som, påförd för
år 1867, dock icke utföll förr än det följande, hvilket gör, att all¬
männa bevillningen numera icke inflyter förr än året efter det, för
hvilket den beräknats. Vidare tog man vid 1869 års riksdag två års
bankovinst, och vid denna riksdag har man så noga ransakat i alla
lådor efter behållningar, att man, utom de af Kong! Maj:t öfver-
lemnade 200,000 R:dr, beslutat sig för att använda 568,000 R:dr, af
hvilka dock 100,000 R:dr icke kunnat erhållas på annat sätt än att
man förvandlat det anslag, från hvilket man hemtat denna behåll¬
ning, till förslagsanslag, hvadan således ingen säkerhet är för att
anslaget skall medföra förhöjning i följande statsreglering. Att på
sådant sätt hushålla, kan icke vara öfverensstämmande med Riks¬
dagens skyldighet att åstadkomma jemvigt mellan inkomster och ut¬
gifter. I följd af allt detta har jag icke kunnat frångå den åsigt,
att det är nödvändigt, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, upptaga högre
skatter. Denna nödvändighet hafva vi visserligen sökt komma ifrån
genom att beräkna bränvinsmedlen högre, än Kongl. Maj:t antagit,
och genom att, på sätt jag nyss omförmält, tillgodogöra oss åtskil¬
liga behållningar. Vi hafva derigenom visserligen kommit derhän,
att vi kunna få riksstaten att gå ihop, utan att behöfva låna för an¬
nat än amortering af 1867 års lån och nya jernvägar. Hvad som
dock vållar att jag nu anser mig böra framställa olika förslag mot
föregående talare är, att jag anser det af aldra största vigt, att, de¬
rest ej nöden krafvel' undantagsåtgärder, Riksdagen fullgör iklädda
förbindelser. Till en sådan räknar jag, med hänsyn till lånets be¬
skaffenhet och den uppgörelse, som skedde af Statens affärer vid
1868 års riksdag, den förbindelse 1867 års riksdag iklädt sig att un¬
der åren 1870, 1871 och 1872 betala 1867 års lån. Detta var nemli¬
gen ett lån, som tillkommit, icke för jernvägsanläggningar, utan för
betäckande af brist i statsbudgeten. Vidare är att märka, att vid
425
Den 9 Maj, f. m.
1869 års riksdag motiverade Kongl. Maj:t sitt förslag om användande
af två års bankovinst dermed, att dessa medel skulle begagnas för
att betala den 1870 förfallande andelen af 1867 års lån, och således
hafva vi redan två gånger gifvit på hand att under detta år gälda
ifrågavarande län. Härtill kommer ytterligare, på sätt jag nyss an¬
tydde, att 1868 uppgjordes staten så, att man icke under normala för¬
hållanden skulle behöfva upptaga lån för annat ändamål änjernvägs-
byggnader, och att således icke någon -annan brist, än den som af
anslag för sådana ändamål framkallades, skulle visa sig i de näst
följande årens statsregleringar. Jag yrkar derföre, att Riksdagen
måtte uppfylla sin förpligtelse att utan särskild skuldsättning betala
den detta år förfallna andelen af 1867 års lån. Detta tillgår på det
sätt, att Riksdagen beviljar en skatt, som motsvarar denna låneandel
1,900,000 R:dr, och detta kan ske genom att höja allmänna bevill-
ningen med 50 procent under detta och följande år. Hvad åter be¬
träffar den under nästa år till inbetalning förfallande andelen af
samma lån, anser jag att man kan till nästa år uppskjuta att defini¬
tivt afgöra, huruvida den skall utbetalas eller inryckas i det nu be¬
slutade stora lånet; man bör nemligen först afvakta kännedom om
de inflytande skatternas beräkneliga belopp, hvilket torde, om vi få
glädja oss åt ett bättre år, möjligtvis kunna i öfverskott lemna ut-
sigter för liqvidation. Således, då lånesumman 8,500,000 R:dr upp¬
kommit på det sätt, att man till jernvägsanslags bestridande beräk¬
nat 4,700,000 och återstoden eller 3,800,000 R:dr till gäldande, af de
under 1870 och 1871 förfallande andelar af 1867 års lån, bör icke
Staten vara berättigad att upplåna hela detta belopp, utan blott
hvad som åtgår till jernvägar. Man har sagt att man har rättighet
att upptaga lån, emedan våra jernvägar kostat mera än den låne-
summa, som nu i statsregleringen blifvit föreslagen. Skulle man
emellertid vara berättigad att låna mot anvisning på fast egendom
af motsvarande värde, så skulle man också kunna anse sig berätti¬
gad att låna med hänvisning på valuta befintlig i annan offentlig
egendom, såsom t. ex. Stockholms slott eller Kongl. Biblioteket. Jag
väntar mig härvid visserligen den invändning, att jernvägarne äro
en produktiv egendom, men förhållandet är dock, att om man skall
beräkna vanlig ränta, kan den industriela verksamhet, som af jern¬
vägarne frambringas, icke beräknas afkasta mera än half ränta, hva¬
dan halfva detta kapital för närvarande är lika iAproduktivt som
nyssomförmälda slag af egendom. Tager man i betraktande jern-
vägarnes betydelse för landet, kommer man snarare till ett resultat,
som är motsatt det, som söker skäl för rättigheten att låna. Den
enskilda industriela verksamhet, som i så hög grad väekes till lif
af jernvägarne, blifver ett inkomstgifvande kapital, hvars ökade af¬
kastning medför skyldighet att godtgöra de fördelar, man derigenom
af det allmänna vinner. Sålunda hänvisar detta förhållande mera
på åtagande af förhöjd beskattning, än på ökad skuldsättning. I
följd af allt detta är det naturligtvis betänkligt att fortsätta vårt
nuvarande lånesystem, utan vi måste i stället åtaga oss ökade bör¬
dor för samhällets bästa, något hvartill vi, med hänsyn till de ökade
fördelar samhället skänker oss, äro förpligtade. Ingen lär väl heller
426
Den 9 Maj, f. m.
vilja påstå, att icke nationen kan åtaga sig dessa bördor, och skulle
några tvifvelsmål härutinnan förefinnas, böra dessa häfvas vid gransk¬
ning af sammandraget öfver 1869 års bevillning, hvilket visar att un¬
der föregående år allmänna bevillningen trots missväxterna högst
obetydligt fluktuerat. Ilå således förmågan att skatta finnes, hafva
vi blott att tillse, att vi nu genast sätta stopp för förra lånesyste-
met och börja uppgöra staten på ett sätt, att vi kunna stå till svars
derför. Vi måste visa, att vi erkänna samhällets anspråk på oss att
vi för alla förmåner, vi af samhället åtnjuta, sjelfva vidkännas upp¬
offringar och icke hvälfva omsorgen på framtiden.
På grund af hvad jag nu anfört, anser jag lånebeloppet böra
nedsättas, så att lånesumman för detta år inskränkes till 7 millioner,
och då jag sluter mig till deras mening, som anse att ett större lån
nu bör uppläggas, föreslår jag att den föreslagna stora lånesumman
måtte nedsättas till 35 millioner. Jag tager mig således friheten yrka
bifall till Friherre Funcks reservation i den form, som Friherre
Stjernblad föreslagit, med den ändring i A) att i meningen “för in¬
lösande af 1867 och 1869 årens för jernvägsbyggnaderna upptagna
lån“ orden “1867 och 1869 årens“ utbytas mot “1069 års“; lånebelop¬
pet fyratio millioner nedsättes till 35 millioner, samt att det för
åren 1870 och 1871 till upplåning föreslagna belopp nedsättes till 7
millioner.
Herr Nordström: Den upplåning, Stats-Utskottet genom ifrå¬
gavarande Memorial föreslår, har till ändamål att bereda tillgångar
ej allenast för de under innevarande riksdag till Statens jernvägar
beviljade anslag, utan ock för inlösande af de Riksgälds-kontorets
obligationer, som. under detta och nästa år till betalning förfalla.
Beloppet utgör 8,500,000 R:dr, att upptagas mot i svenskt mynt
ställda, på innehafvaren lydande, obligationer, att återbetalas på be¬
stämda tider, ej kortare än fem och ej längre än tio år från obli¬
gationernas utgifningsdag. Räntefot, valörer och kapitalrabatt skulle
Fullmäktige i Riksgälds-kontoret få bestämma. Alternativt med detta
upplåningssätt skulle, efter Fullmäktiges bepröfvande, äfven ett annat
få användas, nemligen genom utfärdande af ouppsägbara obligationer,
lydande å caroliner eller francs i guld, en carolin svarande mot 10
francs, och löpande med 4 procents ränta, i valörer, dem Fullmäk¬
tige skulle få bestämma under förbehåll, att halfårsräntan skall
jemnt uppgå till en eller flera caroliner, och carolinen beräknas till
7 R:dr 20 öre Runt.
En särdeles betydlig, högt aktad minoritet har deremot före¬
slagit, att för samma ändamål, med tillägg af medel till inlösen af
de år 1869 utfärdade obligationer för ett lån af 4,000,000 R:dr, skall
uppläggas ett lån mot obligationer å fyratio millioner, löpande med
41 procents ränta, att amorteras under loppet af omkring 40 år. Va¬
lörer och försäljningspris skulle Fullmäktige få bestämma; dock
finge under åren 1870 och 1871 ej mer än tio millioner få i rörel¬
sen utsläppas, derest ej nästkommande Riksdag annorlunda be¬
stämde.
427
Den 9 Maj, f. m.
Dessa förslag är det nu, som Riksdagen skall i dess sista tim¬
mar taga under pröfning och i saken fatta beslut. Frågan är obe¬
stridligen ganska allvarsam och tiden för pröfningen ganska knapp.
År 1868 gällde frågan, huruvida det för fortsättning af jernvägs-
byggandet erforderliga lånet borde inskränkas till 18, eller utsträc¬
kas till 25 millioner, och segrade den förra meningen, äfvensom den,
att lånet borde sökas utrikes. År 1869 föreslogs en upplåning för
samma ändamål af 30 millioner, hvaraf dock endast 4 millioner
skulle under första året få upptagas och obligationerna derå ställas i
svenskt mynt. Detta förslag antogs i hvad dess sednare del angår,
ehuru många af dem, som året näst förut lifligt talade för det min¬
dre beloppet, nu tillstyrkte ett lån af 30 millioner, fördeladt till
upptagande under vissa år, under förmodan eller förhoppning, att
dermed icke blott statsbanorna skulle kunna byggas, utan ock ett
och annat understöd för enskilda banors byggande beredas. Man
fattade vid samma riksdag beslutet att hos Kongl. Magt anhålla,
det alla landsändar skulle tillfrågas, huruvida och i hvilka nejder
enskilda eller bibanor för näringslifvets utveckling kunde behöfvas,
och, såsom vi veta. hafva svar icke uteblifvit i sådant hänseende,
nu förelagda en särskild komité till pröfning och utredning.
Åsigterna om sättet att gå till väga för anskaffande i låneväg
af medel för fortsatt byggande af jernvägar inom vårt land, hafva,
såsom man finner, sålunda vant något varierande och i saknad af
fast plan, och äfven i det förslag, som nu framlagts, visa de sig åter
sådana. Betänkligt förekommer det emellertid, att nu äfven upplå¬
ning påkallas, för att inlösa obligationerna från 1867 och 1869 årens
temporära lån, och man tyckes nära nog hafva bortglömt stadgandet
i 66 § Regeringsformen derom, att till betalande af rikets gäld och
för vården af Statens kredit medel genom “särskild bevillning" skola
af Riksdagen tillskjutas. Grundlagen vill ej, att skuldbördan från
en innevarande tid skall få hväifvas på framtiden allena; den vill
att äfven den innevarande tiden deraf skall draga sin andel.
I nämnda afseende förtjena!’ det alternativa förslag till upplå¬
ning, Utskottet jemte sitt första framlagt, särskild uppmärksamhet,
i förening med de förklaringar deröfver, hvilka dess upphofsman,
Herr WaIlen,berg, i sin reservation meddelat. Utfärdande af oupp-
sågbara obligationer, — huruvida från både Statens och långifvarens
sida, eller från endast den sednares, namnes icke, dock torde det
sednare afses —• bereder största trygghet, säger han, och minsta
tunga för Statens finanser; de medföra en lindring i annuiteterna,
tillägger han, och man vinner genom dem ett fondsystem, uti hvilket
alla äldre lån så småningom kunna uppgå. Hvad tryggheten angår,
må vara, under förutsättning dock, att sådana obligationer i vårt
på penningetillgångar icke öfverflödande land kunde vinna gångbar¬
het, eller ock i andra länder någon efterfrågan. Men huruledes så¬
dana ouppsägbara obligationer skulle kunna bilda ett fondsystem och
ändock medföra mera lindring i annuiteterna, än de genom utlott¬
ning till visst belopp för år amortabla obligationerna, är mindre
fattligt, enär just det utgör karakter en på fonderad skuld, att en
viss fond är anvisad till obligationernas amortering till viss del för
428
Den 9 Maj, f. m.
året. Man skulle endast kunna sålunda fatta detta märkliga påstå¬
ende, att dermed afsåges, att till en obestämd framtid uppskjuta
dessi, obligationers inlösen, allt efter som råd ocli lägenhet då kunde
erbjuda sig; men vid sådant förhållande skulle man handla i rak
strid med förut åberopade 66 § af Regeringsformen, som icke med-
gifver att på kommande slägten uteslutande kasta betalningen för
det nu lefvandes skuldförbindelser. Hvad Herr Wallenberg med
dessa så kallade ouppsägbara obligationer egentligen afsett, är i
sjelfva verket ej annat än perpetuel räntor, såsom han ock benäm¬
ner dem i sin motion N:o 34, ehuru han utrustat dem med både obli¬
gationer och kuponer; men dessa perpetuel räntor, som i det yttre
framstå såsom ränteförskrifningar, hvilkas belopp Staten utbetalar
till dess han finner råd och lust att inköpa dem, hafva ingenstädes,
så vidt mig är bekant, vunnit erkännande såsom ett normalt och väl-
beräknadt sätt att anskaffa medel för Statens utomordentliga behof,
just derför, att de alltför mycket hvälfva på framtiden bördor, som
redan nutiden för sin del i viss mån borde draga; och i de länder,
der sådana för det närvarande exsistera, hafva de sitt upphof från
stora politiska eller finansiela kriser i det inre, som föranledt utom¬
ordentliga kostnader, hvilka man med sådana kreditförbindelser sökt
motsvara.
Hvad särskilt angår förslaget, att räntan skulle förskrifvas i
caroliner och hvarje carolin beräknas till 7 R:dr 20 öre Runt, kan
man, med kännedom om motionärens och reservantens passion för
guldstycken, som han lyckats få benämnda caroliner, väl fatta det
psychologiska motivet till förslaget, men deremot icke det finansiela.
Ännu är icke guldmyntet allestädes antaget såsom det legala, och
än mindre det franska francssystemet såsom normalt. Den tid torde
väl komma, då detta förhållande kommer att inträffa; men ännu äro
vi icke der, ännu är guldmyntet hos oss endast ett konventionel
mynt, och att på sidovägar söka framtvinga det till gångbarhet är
icke väl tillständig!, äfven om man ville förbise det finansielt min¬
dre välberäknade deruti, att för en carolin eller ett tio-francs-stycke
betala 720 öre. ehuru kursen på guld vanligen ej går öfver 71 per
franc, och icke så sällan står derunder.
Ofvergående till det af Herrar reservanter i Utskottet framställda
förslag, att upplägga ett 40 millioners lån, att amorteras inom 40 år,
erkänner äfven jag, för min del, det i principen vara bättre, än att
tid efter annan upptaga mindre temporära lån för ändamål, som dock
uppenbarligen ännu taga stora summor i anspråk. Men mot sättet
för lånets verkställande och amortering, äfvensom de dervid i öfrigt
fastade förbehåll, kau jag ej underlåta att framställa åtskilliga an¬
märkningar. Lånesumman skulle bestämmas till 40 millioner, men
endast en viss qvot deraf få under detta och nästföljande år uppta¬
gas, och på nästkommande Riksdags beslut och bifall bero, huruvida
mera deraf finge upplånas; och ehuru sålunda till en början endast
en qvot skulle af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret få upptagas, herde
likväl amorteringen genast utsträckas öfver hela det till 40 millioner
föreslagna beloppet. Det är emot dessa väsendtliga punkter af för¬
slaget, jag tillåter mig att göra några erinringar. Att nästa och föl¬
m
Deri 9 Maj, f. m.
jande riksdagar äro fullt berättigade att inställa all vidare fortsätt¬
ning på ett lån, som icke till dess hunnit till fullo sättas i verkstäl¬
lighet, såsom ock att bestämma totalbeloppet högre eller lägre och
föreskrifva andra upplåningssätt, kan icke bestridas; följande deraf,
i afseende å nu förevarande fråga, att, om allenast en qvot af 40
millioner nu till en början får upptagas och de öfriga skola bero af
framtida beslut, det i det hela till effekten blefve detsamma, som om
man nu endast upptoge ett lån till belopp af den första qvotens
storlek, och. derefter ånyo, med en ny Riksdags bifall, ett annat
lån, lika stort, eller större, eller mindre, än det förstnämnda, eller,
med andra ord, särskilda nya lån. Man skall invända häremot, att
dock amorteringen skulle blifva gemensam; må vara, men hvilken
säkerhet finnes derför, att nya låns eller qvoters upptagande skall
af kommande Riksdagar bifallas, eller att för dessa lån amorterings-
sättet skall blifva detsamma? Att under sådana förhållanden upp¬
göra en plan, beräknad på amortering genom utlottning af 40 millioner
under 40 år, ehuru det effektiva länet, ej består af mer än 10 eller 8
millioner, låter sig val arithmetiskt göra, men skulle säkerligen icke
kunna godkännas såsom finansielt klokt eller nyttigt.
Amorteringen skulle ske efter utlottning, och till sitt belopp be¬
stämmas efter annuiteten (ränta och amorteringsprocent) i förening
med tiden för amorteringen i dess helhet. Om nu, när amorterings-
operationen vidtager, utlottningen bestämde till amortering obliga¬
tioner, som alla eller till större delen folie inom det effektivt upp¬
tagna lånets krets, kunde återbetalningen, beräknad efter eu amor-
teringsplan för 40 millioner, blifva så stor, att den väsendtligen min¬
skade tillgångarne för uppnående af det ändamål, hvarför det effek¬
tiva lånet upptogs. Folie åter de utlottade obligationerna, alla eller
till en del, inom den krets af obligationer, som höra till den icke
upplånade, eller till vidare upplåning framdeles måhända inställ¬
da delen af det så kallade 40 millioners lånet, blefve intet eller en
endast relativt mindre del af det effektiva lånet för året amorterad,
och man komma åter då derhän, att på en kommande tid skjuta
amorteringen af ett lån, af hvars frukter äfven nutiden dragit fördel,
och i hvars afliqvidering den ock borde taga del.
Herr Bergers förslag, att amorteringen ej skulle beslutas att
vidtaga förr, än efter tio år, är onekligen förtjent af mycken upp¬
märksamhet i anseende dertill, att under dessa tio år det till fullo
kunde blifva af kommande riksdagar afgjordt, huruvida mer än den
nu föreslagna qvoten af 40 millioner skulle få upp lånas, och amor-
teringsplanen då upprättas derefter. Men huruvida ett sådant upp¬
skof kunde blifva behagligt för blifvande långifvare eller obligations-
köpare, utan anspråk på högre rabatt vid inköpet, är en annan fråga,
och i alla händelser skulle ett sådant uppskof äfven hafva till följd,
att på framtiden komme att kastas en större andel i afbetalningen
af en gäld, hvaraf också nutiden haft gagn.
På alla dessa skäl hemställer jag, att detta för våra finanser
så vigtiga ärende måtte till Stats-Utskottet återremitteras till för¬
nyad pröfning och omsorgsfullt öfvervägande. Om riksdagen deri¬
genom med ett par dagar komme att förlängas, borde det betyda
430
Den 9 Maj, f. m.
litet i jemförelse med angelägenheten deraf, att kunna i ämnet vid¬
taga ett godt och ändamålsenligt beslut. Bifalles deremot ej åter--
remiss, torde mången annan, lika med mig, ej kunna vid sådant fall
annat, än att, hvilka betänkligheter han än må hysa, rösta för Ut¬
skottets förslag i första punkten i hvad den angår ett temporärt lån
af 8,500,000 Rall’.
Friherre von Schwerin: Sedan jag begärde ordet, har ämnet
blifvit bättre utveckladt, än jag skulle kunna göra, hvarför jag in¬
skränker mig till att med några få ord tillkännagifva min personliga
ställning till frågan. Mig synes, att densamma är ur många syn¬
punkter af största vigt, och särskildt ur synpunkten af Statens kre¬
dit. Yi veta allt för väl, att Sverige behöfver att göra flera och
många sådana; ty för att kunna tillgodogöra oss de resurser, som
vårt land onekligen egen, måste vi nedlägga stora summor i anläg¬
gandet af kommunikationer, hvartill vi icke hafva egna medel. Då
detta derföre måste ske genom lån, så är det äfven nödvändigt att
vi vårda vår kredit.
Här föreligger nu en förteckning på flera särskilda lån och med
olika räntefot in. m.
Detta förefaller mig, rent ut sagdt, som ett finansieit misch masch,
ingalunda bidragande att böja vårt anseende eller utgörande bevis
på en stat, som vill vårda sin kredit. Det synes derföre vara skäl
att ju förr desto heldre beträda en annan bana och söka komma
ifrån dessa oupphörliga ficklån. Här är nu åter väckt ett förslag
om upptagande af ett större inhemskt amorteringslån å 40 millioner
Riksdaler; och detta synes mig vara den siffra, som just behöfves
för att komma på klara fotter. Då emellertid diskussionen nu endast
angår sjelfva siffran, så ber jag att få tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för 40 millioner Riksdaler.
Herr Tornerhjelm: Den nästföregående talaren slutade med
den förklaringen, att han kommer att rösta för ett lån å 40 millioner.
Jag får börja med att förklara, att jag kommer att rösta för Stats¬
utskottets förslag eller 81 millioner. Utan att motivera hvarföre,
hafva föregående talare här blott sagt, att man borde bestämma sig
för 40 millioner, och att saken vore så fullständigt utredd; men jag
får säga, att man plockat sönder sättet för upplåningen så fullstän¬
digt, att vi sannerligen hafva ganska svårt att få ihop det igen.
Grefve Hamilton har hemställt, att första delen af lista punkten
skulle föredragas först, det vet vill säga att vi först skulle bestäm¬
ma oss för siffran, utan att gå vidare. Men då kan jag ej finna det
lämpligt att bestämma ett högre lån, innan vi veta, hvartill det skall
användas, och jag för min del anser, att vi böra nu stadna vid den
lägre siffran, eller 8| millioner, som verkligen erfordras. Penninge-
ställningen är nu ymnig och blomstrande och mycket bättre än un¬
der föregående år; allmänna hypoteksbanken har kunnat afsätta sina
obligationer till stigande värde och har derigenom också kunnat full¬
göra sin utlåning, och jordbrukarne hafva sålunda kunnat få lån.
Men kan det då vara skäl, att Staten uppträder för att konkurrera
431
Den 9 Maj, f. m.
med den enskilde, hvarigenom räntan ovilkorligen måste uppdrifvas?
Hela vår rörelse lider af bristen på kapital och deraf att räntan är
för hög; — bör då Staten vidtaga sådana åtgärder, som ovilkorligen
skola förvärra tillståndet i detta afseende?
För min del anser jag, att det ej är bra att röra sig med
temporära låg, utan att man bör söka ordna sina affärer; men ärti¬
den dertill nu inne? Tro herrarne, att vi efter nästa riksdag komma
att stå stilla. Jag tror, att många af herrarne vilja hafva en liten
bibana, och jag skulle anse illa, om så ej sken. Då detta behof kom¬
mer till, så ökas summan. När vi derföre få se, huru många sådana
banor skola anläggas, så kunna vi först beräkna, hvad vi be¬
höfva, för att reda oss, och då är det tid att tänka på ett fonderadt
lån. Men då vill jag ej hafva detta så inskränkt, att det endast
skulle gå inom landet, utan äfven på utländska marknader. Låt oss
derföre förvärfva litet mera finansiell förstånd och då taga ett lån,
som inlöser de temporära; nu tror jag, att det är nog, om vi kunna
honorera våra föregående lån. Detta anser jag vara riktigt. Jag vill
emellertid ej fortsätta längre, utan får jag yrka bifall till Utskottets
förslag eller att vi endast skola upplåna 81 millioner.
Grefve Mörn er, Carl Göran: Det är icke längre än ett år
sedan förra riksdagen gjorde upp statsregleringen för år 1870, och
vi trodde då, att den blifvit uppgjord så, att vi skulle hafva saken
på redig fot. Men nu kommer Stats-Utskottet med ett Betänkande,
deri det visar, att det för år 1870 skall blifva en brist af 5,700,000
R:dr. Jag tog derföre fram den gamla beräkningen vid förra riksda¬
gen, för att genom en jemförelse med densamma komma under fund
med, huru detta kunde hänga ihop. Detta var ej så lätt, emedan
rubrikerna på posterna ej voro lika, utan flera poster, som på det
ena stället förekommo åtskiljda, deremot i den andra beräkningen
voro sammanslagna till en o. s. v. Och då till följd häraf jemförel-
sen blef särdeles besvärlig, lyckades jag ej att på den korta tid, som
var oss förunnad, komma till något exakt resultat. Men så mycket
har jag funnit, att bristen till en del kommer deraf, att man nu an-
vändt ett annat beräknings sätt, än vid förra riksdagen. Den bevill¬
ning riksdagen då åtog sig för fyllande af bristen för 1870, är nu
förflyttad till 1871 såsom en inkomst för sagde år; till följd hvaraf
bristen förr än 1870 visar sig 2,600,000 Rall' större, än som skulle
blifvit fallet, om man låtit denna redan anvisade tillgång qvarstå så¬
som en inkomst för år 1870. Det är visserligen sannt, att den ej
inflyter förrän år 1871, men detta visste vi redan vid förra riksdagen;
och då Riksgälds-kontoret har ett kreditiv till ej obetydligt belopp
på Riksbanken, hvithet Kontoret kan anlita, intilldess bevillnings-
medlen blifva disponibla, så tror jag, att denna tillgång gerna kunde
fått beräknas för det år, för hvilket den en gång varit ansedd. Man
behöfver således, enligt mitt förmenande, ej framställa bristen för år
1870 större än hvad som skulle varit händelsen, om denna om¬
flyttning ej skett, och kommer i sådan händelse att följa enahanda
ordning, som förr varit vanlig, nemligen att om en riksdag beslutat
några utgifter för det löpande året, så får densamma äfven taga i be¬
432
Den 9 Maj, f. m.
traktande, huru medel till desamma skola beredas. Sådana utgifter
hafva vid denna riksdag blifvit för innevarande år beslutade till ej
så ringa belopp, eller 1.703,232 II:dr 37 öre, hvartill kommer, utom
några mindre poster, dels af Kong!. Maj:t beräknad statsbrist för år
1868 att af Riksgälds-kontoret godtgöras, 900,000 R:dr, och dels af
Stats-Utskottet upptagen ränta 200,144 R:dr 2 öre, för ny upplåning
år 1870 af 5,700,000 R:dr. Det är på detta sätt man får den verk¬
liga tillökning i utgifter under innevarande år, som måste med sär¬
skilda tillgångar betäckas. Men som nu 1870 års bevillning blifvit
förflyttad såsom en tillgång till 1871, så framstår till följd häraf en
förökad skenbar brist, motsvarande denna bevillning, åt hvilken vi
kunna förarga oss.
Enligt min åsigt hade det kunnat vara mödan värdt att Stats-
Utskottet kostat några ord på utredning af detta förhållande, så att
det blifvit för något hvar klart, det vi ej förra året räknat så allde¬
les illa som en talare i mitt grannskap sökt påpeka, utan att om
man låter den för 1870 uppgjorda statsreglering förblifva orubbad
utan sammanblandning med de vid innevarande riksdag beslutade
utgifter, så kommer bristen för 1871 att ökas just med ett belopp,
motsvarande den, enligt mitt förmenande, till berörda års inkomster
orätt hänförda 1870 års bevillning. Detta synes mig äfven vara så
mycket mera riktigt, som det just är för år 1871, som samma brist
uppstått. I stället för att vara 5,400,000 R:dr blifver den då 8,000,000
R:dr och det är just hvad vi behöfva låna. Det är således, så
vidt jag kan fatta, temmeligen klart, huru bristen rätteligen bör
fördelas emellan åren 1870 och 1871, men Utskottet har genom sitt
beräkningssätt fått eu brist af 5,700,000 R:dr det ena året eller 1870
och 5,400,000 R:dr för det andra, eller tillhopa 11,100,000 R:dr, hvaraf
2,600,000 R:dr skulle betäckas genom 1871 års först år 1872 infly¬
tande bevillning, men återstoden 8,500,000 R:dr anskaffas genom
upplåning.
Åtskilliga reservanter inom Stats-Utskottet hafva ansett tjenligt
att ett lån af 40,000,000 R:dr skulle upptagas, på sätt äfven blifvit
beräknadt uti det Statsråds-protokoll, som åtföljde Kong! Maj:ts Pro¬
position angående anslag till jernvägsbyggnaderna. Detta högre lån
har blifvit förordadt på den grund, att man då skulle vara tryggad
mot vidare låneförslag under den närmaste framtiden. Med anled¬
ning häraf ber jag blott att få hänvisa till förra riksdagens Stats¬
utskott. Detta förespeglade då, att om man upptoge ett lån af
30,000,000 R:dr, så skulle man för en längre tid vara tryggad emot
nya lån. Nu, efter blott ett års förlopp, har man kommit underfund
med att 40,000,000 R:dr behöfvas, och detta, ehuru vi under sista året
upptagit ett ganska stort lån, kvilket således borde hafva minskat
lånebehofvet. Men lånehungern synes ej hafva egenskapen att för¬
minskas, utan tvärtom att växa.
Man påstår, att man genom det nu ifrågasatta större lånets an¬
tagande skulle betrygga sig mot allt för stora framtida anspråk af
jernvägsintressena. För mig innebär en jemförelse emellan de tvänne
siffror, som föreslagits vid förra riksdagen och vid denna, en varning
att
433
Oen 9 Maj, f. m.
att ej nu bestämma mig för en större upplåning än som betingas af
redan befintliga behof, och har riksdagen, efter mitt förmenande, ett
ytterligare skäl att ej nu besluta upptagande af ett lån af 40,000,000
R:dr, uti den omständigheten, att kostnaden för de nya stambanorna
ännu ej är bestämd. Den strid, som vid denna riksdag pågått om
je mvägar ne skola byggas bred- eller smalspåriga, samt med billigare
eller mindre billig öfverbyggnad, är ännu ej utkämpad. Det är ock
bekant, att de, som hyllat den åsigten, att det smalspåriga systemet
skulle användas vid jernvägsbyggnaderna norr om Stockholm, hafva
beräknat, att. derigenom skulle uppkomma en besparing af 7 ä 9,000,000
R:.dr. Ett bifall till det större lånet, gifvet af dem, som hylla den
åsigten, att ett sparsammare byggnadssätt bör användas, är således,
enligt .min tanke, detsamma som ett tillkännagifvande att man kastat
yxan i sjön och godkänner det dyrbarare byggnadssättet; ty om man
anvisar hela det belopp, som för ett sådant anläggningssätt erfor¬
dras, så har man ock, efter mitt förmenande, gifvit på hand att vara
belåten dermed, att detta dyrbarare byggnadssätt användes. För att
hafva öppen talan i. detta hänseende tror jag det vara af stor vigt
att de, som icke vilja på förhand binda sig, nu ej heller inlåta sig
på större lån, än som för tillfället är oundgängligen nödigt, utan af¬
bida hvad Kongl. Maj:t kan komma att besluta uti ifrågavarande
hänseende, och detta torde vara så mycket angelägnare, som riksda¬
gen, ifall den finner det af Regeringen anbefallda byggnadssättet för
dyrt, kan hafva i sin hand ett verksamt korrektiv deremot.
Jag tror således för min del, att omständigheterna för närva¬
rande äro sådana, att det kräfves stor försigtighet vid det beslut,
som i anledning af den nu föredragna punkten kommer att fattas.
Hvad deremot angår frågan om lånet skall blifva temporärt eller
ej, så tror jag, att om lånet blifver inhemskt och obligationerna
komma att af Riksgälds-kontoret försäljas, denna fråga icke är be¬
roende af. summans storlek. Af Stats-Utskottets Betänkande kunna
herrarne inhemta, att försök två gånger förut varit gjorda med att
upptaga fonderade inhemska lån. Vid 1859—1854 års riksdag gjor¬
des första försöket i den vägen; och man ansåg ej då att lånet be-
höfde uppgå till en så ofantligt stor summa, som den, hvilken nu
ifrågasättes. 1861 gjordes det andra försöket; den ena gången var
det med 5,000,000 R:dr B:ko och den andra gången 3,000,000 R:dr Runt.
-Tåg tror således, att man mycket väl skulle kunna låta Fullmäktige
i första rummet taga upp ett fonderadt lån till belopp af 8,500,000
R:dr, men, om. medel ej nog hastigt erhållas på sådant sätt, bemyn¬
diga dem, att i andra rummet anskaffa ett tillfälligt lån till fyllande
af bristen.
Jag skulle för mitt förslag i afseende på det fonderade lån, som
jag tagit mig friheten nu ifrågasätta, helst helt och hållet begagnat
den uppställning, som gjordes vid 1853—1854 års riksdag, men då
det torde, vara lättare att fatta förslaget, om den uppställning följes,
som.blifvit gjord af reservanterna och af Friherre Stjernbild, har
jag i öfverensstämmelse dermed formulerat det förslag, till hvilket
jag nu anhåller om bifall, och hvilket lyder sålunda:
Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 3 Rand.
28
434 Ren 9 Maj, f. m.
Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att till
bestridande af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till
Statens jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång till in¬
lösande af den del af Riksgälds-kontorets år 18G7 utfärdade obliga¬
tioner, som under innevarande och nästkommande år till betalning
förfaller, upplåna ett belopp, motsvarande 8,500,(XX) R:dr, mot fon¬
derade, å Svenskt mynt lydande samt med högst fem procents ränta,
som halfårsvis förfaller, löpande statsobligationer, hvilka genom år¬
lig amortering af lånet under loppet af omkring 40 år inlösas; egande
Fullmäktige att icke allenast bestämma obligationernas valörer och
försäljningspris, utan äfven i öfrigt vid upplåningen tillväga^ på
det sätt, de finna lämpligast och med det allmännas fördel mest
öfverensstämmande.
Friherre von Essen: Det förslag, som Friherre Funck i sin
afgifna reservation framställt och som omfattats af flera andra re¬
servanter, har visserligen rönt ett starkt motstånd men också erhål¬
lit kraftiga försvarare. Detsamma är grundadt på så goda skäl, att
det torde vara öfverflödigt, att jag uppträder för att öka antalet af
dess försvarare, och jag har ej heller derför tagit Kammarens tid i
anspråk, utan för att yttra mig angående ett tillägg soin förekommer
i mm reservation. Jag vill då först begagna tillfället tillkännagifva,
att det förslag, som Friherre Stjernblad här framställt, är af beskaf¬
fenhet, att jag finner mig föranlåten, i de delar hvari detsamma skil¬
jer sig från Friherre Funcks förslag, att öfvergå på det förstnämnda,
så mycket mera som jag i Utskottet var af den mening, att räntan
borde bestämmas till fem procent. Det är deri som Friherre Stjern-
blads förslag hufvudsakligen skiljer sig från Friherre Funcks; de an¬
dra förändringarne äro af så liten vigt och af så ringa betydelse, att
jag ej behöfver derom yttra mig. Då jag emellertid deltagit i Utskot¬
tet i Friherre Funcks reservation, såhär jag stödt mig på hvad Kongl.
Maj:t i sin Proposition yttrat, “att det vore för vår kredit skadligt,
att riksdag efter riksdag besluta upptagande af nya temporära lån,
samt att dylika lån vid tiderna för deras återbetalning, om dessa
inträffa under det att Statsverkets inkomster icke lemna något öfver¬
skott utöfver andra nödiga utgifter, antingen påkalla eu särskild be¬
skattning eller också ånyo föranleda till upptagande af lån till de
gamlas betalande. I förra fallet kommer afbetalningen af dessa till¬
fälliga lån, hvilka hittills varit afsedda hufvudsakligen till jernvägs¬
byggnader, att allt för tungt drabba den närvarande tiden; i det sed¬
nare åter befriar man denna från eu del af den betalning, som rätte¬
ligen bort den åligga, och vältar hela tyngden af amorteringen på
efterkommande.“ Mig synes jemväl det vara lika oriktigt att, om öf¬
verskott komma att uppstå, dermed betala dessa lån, utan att man med
allt skäl kan lägga något på framtiden af det, som kommande gene¬
rationer få åtnjuta. . .
På sätt min reservation utvisar, har jag ej i Utskottet deltagit i den
åsigt, att ifrågavarande lån borde bestämmas till ett belopp af 40 mil¬
lioner, så vida stiliseringen af momentet skulle affattas såsom i Friherre
Funcks reservation skett. Jag tror nemligen att för fyllandet ax de
Deri 9 Maj, f. m.
45ft
behof som der stå omnämnda, eller “till bestridande af de vid inne¬
varande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader, äf-
v nsom for att bereda tillgång till bekostande af norra och östra
stambanornas fullbordande, dels ock för inlösande af 1867 och 1869
arens för jernvagsbyggnaderna upptagna !ån“, ett belopp af 40 mil-
loner ar for högt, om endast dessa ändamål äro afsedda, helst se¬
dan riksdagen beslutat för norra stambanan välja en riktning, som
ar 5 millioner billigare, än den Kong], Maj:t föreslagit. Detta ned¬
satter den erforderliga summan genast med nämnda belopp och
da dessutom Kong] Maj:t upptagit hela lånebehofvet till 37,600,000
K:dr uppstår dervid en skilnad af 2,400,000 R:dr, hvarföre således
ett lan a 40 millioner ofversknder behofvet med 7,400,000 R:dr.
tvär ytterligare i betraktande tages, att byggnadssättet vid jernvägs-
anläggnmgarne möjligen kommer i väsendtlig mån att blifva billigare
an torr, och det åtminstone är troligt, att norra banan ej kommer
att kosta sa mycket, som blifvit föreslaget, så äro naturligen 40mil-
SllI it/?!' beho^;et- Jag tror deremot, att med 30 millioner
skulle behofvet kunnat fyllas. Hvarföre jag emellertid deltagit i be-
stammandet af länets belopp till 40 millioner, var, att jag önskade
fa uttryckt, att dessa medel jemväl borde användas till understöd af
privata banor, som framdeles _ kunde anläggas. Riksdagen har nem¬
ligen framkallat en förhoppning i den vägen hos nationen, och jag
antager, att Riksdagen ej kan underlåta att i den närmaste tiden be¬
vilja anslag till privata banor. Jag tror, att i annat fall det skulle
vara synnerligen orätt mot alla de intressen, som fått en sådan kn¬
oppning , och jag tror äfven, att det skulle vara orätt ur statseko-
nomisk synpunkt tv Staten har genom anläggande af stambanorna
gjort störa kanaler för trafiken, till hvilka de privata banorna skola
blifva tillflöden; men de banor, som hittills blifvit anlagda af en-
s, lava sådana tillflöden, utan kunna med mera
skai fa namn af afloppskanaler. Detta allt gör, att jag ansett, att
det skulle vara orätt, att ett lån på 40 millioner upplägges, så vida
det icke skulle sta kommande riksdagar öppet att använda detsamma
,1, . ana anslag. Att räkna på, att öfverskott af blifvande stats-
regleringar skulle härtill vara tillräckliga, är godt och väl, och jag
ar ibland dem som tro öfverskott framdeles skola uppstå; men för¬
utsatt att detta ej skulle inträffa, så skulle äfven anläggningen af
privata banor inställas. På dessa grunder har jag ansett stiliserin-
KVi*» Punktan ej vara lämplig, hvarföre jag tog mig friheten i
Utskottet hemställa, ehuru det slutligen ej der antogs, följande för-
andring uti mom. A, att orden: “äfvensom för att bereda tillgång dels
till bekostande åt norra och östra stambanornas fullbordande" utby¬
tas mot uessa: “äfvensom för att bereda tillgång dels för blifvande an-
slag till jernvägsbyggnader, dels etc.“ Jag vet, att ett inkast mot ett
sadant förslag kommer att göras i Andra Kammaren och har redan
blifvit gjordt här, att det skulle förleda riksdagen att blifva generö¬
sare an om riksdagen för hvarje gång beslutar ett tillfälligt lån, och
att dessa obligationer som skola utsläppas, skulle vara detsamma,
som om riksdagen hade pennmgarne i sin ficka. Jag kan dock ej
fatta skil nåden; ty i h vilket fall som helst fordras Riksdagens beslut
436
Den 9 Maj, f. m.
Jag får derföre vördsamt yrka proposition på lista punkten med den
förändring i densamma, som jag föreslagit.
Herr von Ehrenkeim: Då frågan om det belopp, som under
närmaste framtid skall upplånas, för närvarande utgör föremål för
föredragningen, torde det tillåtas mig, att förut härom yttra några ord.
Stats-Utskottet, med hvilket åtskilliga talare instämt, har före¬
slagit detta belopp till 8,500,000 R:dr, och jag har så mycket mindre
anledning att dervid göra någon anmärkning, som beloppets bestäm¬
mande utgår från samma grund, som förmått Kongl. Maj:t, att före¬
slå ett lån af 9,500,000 R:dr. Riksdagen bär nemligen, likasom Kongl.
Maj:t, antagit, att hvad som erfordras för inbetalning af de tillfälliga
lånen och för jernvägsanläggningarne skulle betäckas genom lån,
men som Riksdagen nedsatt anslaget till jernvägarne med 840,000
R:dr, så har lånebeloppet också härmed minskats, hvarförutan låne-
summan ytterligare minskats med 160,000 R:dr—ett belopp, hvarom
det icke torde vara skäl att tvista. Eu talare har visserligen ifråga¬
satt, att lånet borde nedsättas till sju millioner, hvaremot Riksdagen
borde åtaga sig en högre bevillning, för att dermed fylla Statens
återstående behof, men ehuru jag skulle anse väl behöflig! att Riks¬
dagen höjde bevillningen, kan jag dock icke instämma deruti att
lånesumman bör minskas, utan bör i stället, efter min tanke, beräk¬
ningen af bränvinstillverkningen nedsättas.
Det skulle måhända vara riktigast att icke nu upptaga frågan,
huruvida att tillfälligt lån borde upptagas, eller om ett större lån
skulle uppläggas för ett bereda tillgång till bekostande af norra och
östra stambanornas fullbordande samt inlösande af 1867 och 1869
årens jernvägslån; men då alla de föregående talarne härom yttrat
sig, torde det tillåtas äfven mig, att upptaga denna fråga. Det sy¬
nes mig alldeles gifvet att, då vi numera hafva årliga riksdagar, och
icke heller äro benägna att drifva jernvägsbyggnaderna så raskt som
förr, så äro det icke möjligt att, med afseende å de utgifter, som måste
genom lån betäckas, allenast befatta sig med det år, för hvilket stats-
regleringen uppgöres. Man skulle då nödgas att år efter år upptaga
nya tillfälliga lån, och det skulle uppstå en hel serie af sådana. Det
gäller således att finna en tidpunkt, som lämpar sig för att rikta
blicken på framtiden och då bestämma sig för ett större fonderadt
lån. —- Den nuvarande tidpunkten synes mig vara dertill särdeles
tjenlig. Staten har att under loppet af tio år eller något mera betala
cirka 10,000,000 R:dr i tillfälliga lån. Utsigten att dessa tillfälliga lån
skulle kunna betalas med öfverskott af statsinkomsterna, är ytterst
ringa. Riksdagen har ytterligare på Kongl. Maj:ts Proposition beslutat
fortsättande af norra och östra stambanorna. Här finnes således ännu
en summa, vid hvilken man kan fästa sig. Lägger man dertill, att
tidpunkten för obligationsförsäljning för närvarande visar sig gynn¬
sam och att under de sednare åren handeln med obligationer allt¬
mera stadgat sig, synes mig tidpunkten vara särdeles lämplig, för Staten
att uppträda på marknaden med ett större lån, helst det icke finnes
annat alternativ, om man icke vill upptaga ett större fonderadt in¬
rikes lån, än att framdeles med ett utländskt sådant ordna de många
437
en 9 Maj, f. m.
tillfälliga lån, Staten under tiden nödgats upptaga; och då man ser
af Stats-Utskottets Betänkande, huru räntan stegrats å hvarje nytt
utländskt lån, torde man finna, att det icke är skäl, att Staten snart
uppträder på den utländska marknaden, utan att man söker att
hjelpa sig sjelf genom ett större inhemskt iån, hvarigenom ytterligare
lån, åtminstone under en ganska lång tid, undvikas.
Hvad nu beträffar beloppet af det lån, som sålunda skulle upp¬
tagas, har Stats-Utskottets minoritet, i likhet med Kongl. Maj:t, före¬
slagit detsamma till 40 millioner nominelt, hvarifrån således går kapi¬
talrabatten, som ej med säkerhet kan beräknas. Den beräkning öfver
blifvande öfverskott å denna summa, som Friherre von Essen fram¬
lagt, _ kunde jag icke rätt uppfatta, men Kongl. Maj:t har beräknat
behofvet till 371 million, och då Riksdagen genom sitt beslut i af¬
seende å norra banans sträckning minskat kostnaden för denna bana
med mera än tre millioner, men Stats-Utskottets minoritet deremot
tillagt 2 millioner af 1869 års lån, som Kongl. Maj:t icke beräknat,
så ställer sig behofvet, som med lånet skall fyllas, till något öfver
36 millioner. Om genom ett billigare byggnadssätt ytterligare be¬
sparing kan vinnas, nedgå utgifterna naturligtvis ytterligare, och
jag kan icke finna att, derföre att lånet upptages för att användas
till inlösen af 1867 ocli 1869 årens tillfälliga lån, samt non'a och
östra stambanornas fullbordande, något hinder skulle förefinnas att,
om öfverskott uppkomling dermed understödja de enskilda jernvägs-
företagen. För min del tror jag — i öfverensstämmelse med hvad en repre¬
sentant från Södermanland yttrade vid sista riksdagen — att en bland
fördelarne af uppläggandet af ett stort lån på eu gång, äfven är den,
att det föranleder Riksdagen att icke låta förmå sig att alltför myc¬
ket fästa afseende å de önskningar i afseende å understöd för en¬
skilda banor, som komma att framställas. Vidsträckt understöd till
sådana företag skulle verka ganska ofördelaktigt, ej mindre på Sta¬
tens egna finanser, än ock på de enskildas, enär företagsamheten, ge¬
nom^ frikostiga statsbidrag, skulle lockas till ansträngningar,’som icke
stå i något riktigt förhållande till krafterna.
I afseende å räntefoten instämmer jag med Friherre Stjernblad,
att denna bör bestämmas till högst 5 procent och icke till 41 pro¬
cent. Allmänheten är van att på sina penningar hafva något mer
än 5 procent, och det är endast när kapitalet kan återfås på fix tid,
allmänheten synes nöja sig med något lägre. Om nu lånet ställdes
med 5 procent ränta, är det antagligt, att lånet blefve begärligare
för den del af allmänheten, som ännu icke vant sig vid att beräkna
vinsten af kapitalrabatt, utan helt enkelt önskar sig en bestämd ränta.
Jag tror ock, att skälet, hvarföre de tvänne inhemska lån, vi förut
upptagit, icke slagit sig väl ut, varit det, att man sökt erhålla dem
för billigare pris, än penningemarknaden medgifvit. De obligationer,
som utfärdades vid det första lånet, voro af två slag, deraf det ena
lydde å 4 procent ränta och såldes al pari och det andra löpte, med
3 1 procent ränta och utlemnades till 87.} procent, men huru fördel¬
aktig penningemarknaden än var 1855, var det dock för mycket be-
gärdt. Vid det sednare lånet bestämdes räntan till 4} procent, men
man tilläde, att kostnaden för lånet icke finge blifva större än för
438
Den 9 Maj, f. m.
1860 års jernvägslån. Detta var emellertid, såsom af Betänkandet
synes, det fördelaktigaste lånet, som vi erhållit utomlands, och det
var då klart, att det icke skulle visa sig lätt under dåvarande
förhållanden att inom landet erhålla samma vilkor, som erhållits vid
det utländska lånet. Penningarne erhöllos också icke genom subskrip¬
tion utan tre firmor öfvertogo lånet.
Af de skäl, jag nu haft äran anföra, instämmer jag uti de af
Friherre Stjernblad uttalade åsigter.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. ni.
Herr de Maré: Ehuru jag i allmänhet biträder Friherre Funcks
reservation, sådan denna i Friherre Stjernblads förslag blifvit modi¬
fierad, innehåller reservationen uti punkten A ett moment, som jem¬
väl återfinnes i Friherre Stjernblads modifikationsförslag, och hv-il-
ket jag icke kan godkänna, då det heter “äfvensom för att bereda
tillgång till bekostande af norra och östra stambanornas fullbordan¬
de". Jag tror icke, att Riksdagen kan afvisa de många och åtmin¬
stone till en del berättigade anspråken på bidrag till enskilda jern-
vägsförétag. Och detta blefve på sätt och vis händelsen om Riks¬
dagen nu beslöte, att de medel, som erhölles genom det ifrågasatta
lånet på 40 millioner, icke skulle få användas för andra ändamål, än
bekostande af norra och östra stambanornas fullbordande, äfvensom
inlösen af 1867 och 1869 årens jernvägslån. Vidare skulle ett dylikt
beslut leda derhän, att samma dyra byggnadssätt, som hittills varit
användt för stambanorna, skulle fortfara, på det de penningar, som
nu skulle upplånas, skulle åtgå för de afsedda ändamålen. Jag be¬
tvifla^ att det vore klokt och med Statens fördel öfverensstämmande
att fatta ett beslut, som gåfve stöd åt en sådan åsigt.
Af dessa skäl följer helt naturligt, att jag måste ansluta mig
till Friherre von Essens förslag, men jag vill dock redan nu till¬
kännagifva, att om en blifvande votering kommer att ega rum, icke
emellan Friherre von Essens och Utskottets förslag, utan emellan
Friherre Stjernblads och Utskottets, kommer jag att rösta för det
sednare, då man genom att bifalla detta icke fattat ett beslut, som
skulle betaga all utsigt för de enskilda banorna att erhålla under¬
stöd af Staten.
Herr von K och: Hvad första delen af första punkten i Utskot¬
tets förslag beträffar, får jag förklara, att jag är beredd tillstyrka
bifall till densamma, det vill säga till upptagande af ett lån af 8,500,000
R:dr. I fråga om upplåningssättet tror jag, att äfven de, som talat
för ett lån af 40,000,000 R:dr, få finna sig uti att det ringare låne¬
beloppet vill hafva sin talan öppen i detta afseende. Jag vill också
i likhet med den föregående talaren tillåta mig att med några ord
tillkännagifva mina tankar om huru upplåningen bör tillgå, och får
då till en början gratulera oss, att val till Fullmäktige i Riksgälds-
kontoret redan var verkstäldt, innan denna fråga förekom, ty jag kan
icke tänka mig huru det skulle varit möjligt för dem som dertill blifvit
439
Den 9 Maj, f m.
utsedde, att mottaga ett sådant uppdrag, sedan Riksdagen företagit
sig att i de minsta detaljer meddela Fullmäktige föreskrifter huru de
skola gå till väga vid lånets upptagande. Det är verkligen förvå¬
nande, att praktiska män, som hafva stor affärsvana, kunna komma
med reglementariska föreskrifter, då det gäller lån af så stor summa,
som den här ifrågavarande, och jag tror det vara klokare uppdraga
åt Herrar Fullmäktige i Riksgalds-kontoret, att efter sig företeende
omständigheter bestämma detaljerna för upplåningen, än att försöka
här votera ihop några bestämmelser i det afseendet. Det enklaste
sättet är således, enligt mitt förmenande, att. Riksdagen bestämmer
lånets storlek samt för öfrigt uppdrager åt Riksgäldsfullmäktige att
vare sig inom eller utom landet mot högst 4 \ procent verklig ränta
upplåna de erforderliga penningarne, antingen i form af stående lån
eller mot amortering. Kan man få långa lån mot 4 j procent ränta,
så kommer man derigenom till det resultat, Utskottet påpekar på sidan.
16, då det säger: “innan Staten med sin öfvervägande kredit uppträ¬
der såsom lånesökande på den inhemska penningemarknaden, torde
nemligen noga höra tillses, att icke så dryga lånevilkor beviljas, att
kapitalisten finner alltför stor lockelse att heldre lana Staten sina
penningar, än att förlägga landets naturliga näringar". Man bör
dessutom ihågkomma att icke göra upp räkningen utan värden, ty
det kan hända, att äfven lånegifvaren vill hafva sitt ord med i spelet.
Fn talare har sagt, att de tillfälliga lånen äro de dyraste. Jag
vet icke huru. detta skall kunna förlikas med hvad Betänkandet in-
neliåller, eller att det visat sig, att 1867 och 1869 års lan vant för
Staten vida billigare än 1868 års. .... .
En före detta fullmäktig i Riksgäldskontor et har framställt så¬
dana anmärkningar, att jag anser, det man hvarken kan antaga fri¬
herre Funcks eller Friherre Stjernblads förslag, förr än dessa an¬
märkningar blifvit vederlagda. Det är sagdt, att man skulle upp-
taga detta lån, för att för den närmaste framtiden rangera saken. J ag frå¬
gar då: kan man föreställa sig att, om de 40 millionerna anslås en¬
dast för betalande af de gamla lånen och för arbetena på norra och
östra banorna, man skall kunna undgå, påtryckning från enskilda
jernvägsbolag, som vilja hafva understöd? Blifva vi tvungna att gå
ni på förslaget om ett 40 millioners lån, ber jag, att Kammaren åt¬
minstone måtte bifalla det af Friherre von Essen gjorda tillägget
till Friherre Stjernblads förslag. Hvar skall den million tagas, som
är beviljad till Oscarshamns—Nässjö-banan? Skall den månne tagas
af besparingar? 1
Jag anhåller om bifall till första punkten från dess början till
och med orden åtta millioner femhundratusen Riksdaler.
Herr Ekenman: Jag vill ställa mig till efterrättelse Kamma¬
rens beslut och således nu endast yttra mig i afseende på det belopp,
som, enligt min tanke, bör upplånas, samt antyda de skäl, jag vid vo¬
teringen kommer att följa, utskottet har.föreslagit att upptaga ett
tillfälligt lån. Deremot har med skäl blifvit anmärkt, att man då
skulle beträda den länge förkastade vägen, att gorå statsverkets till¬
stånd allt mera och mera sväfvande. Hvad Friherre Funcks förslag
440
Den 9 Maj, f. m.
beträffar, synes det mig ur synpunkten af ett inhemskt fondsystem
ganska godt, men den lånesumma, han föreslår, förefaller mig vara
alltför godtyckligt bestämd; ty om den uteslutande skall användas
till bestridande åt utgifterna för de föreslagna jernvägarne äfvensom
för inbetalning af de gamla lånen, så är det tydligt, att den är för
stort tilltagen, helst genom Riksdagens beslut i afseende på norra
banans sträckning en besparing af 3,000,000 R:dr redan är gjord
och man dessutom ännu icke beslutat sig för hvilketdera systemet’
det bred- eller smalspåriga, som skall användas. Märkvärdigt är
emellertid, att man icke tagit med i beräkningen att honorera den
million, som är lofvad Oscarshamns—Nässjö-banan. Det ser äfven ut
som om man glömt det löfte, sista Riksdagen gaf. att med högst en fjer¬
dedel af anläggningskostnaden understödja de enskilda banor, Kongl.
May.t ansåge för landet nyttiga. Hvad åter Herr Rydins förslag, att upp¬
låna endast 7 millioner och lägga 11 million på bevillningen, beträffar
vill jag erinra om den svåra missväxt, som för ett par år tillbaka drab¬
bade en stor del af landet, och hvars följder sannerligen icke kunnat
undanrödjas genom ett eller två ars goda skördar. Jag tror således
att det vore ganska olyckligt, om vi nu beslutade att höja bevillningen!
Da _ jag nu har att välja mellan de tre af mig omnämnda förslagen,
j? kau ^ . föreställa mig att Friherre von Essens modifikation
åt friherre btjernblads reservation, som icke inom Stats-Utskottet
vann något erkännande, skall kunna af Kammaren bifallas, anser iae
klokast att yrka bifall till Utskottets förslag. '
Herr Wallenberg: Jag anser mig icke böra lemna åtskilliga
besynnerliga satser, som bär blifvit framställda, utan svar. Det har
Dumt sagdt om Utskottets förslag, att det innehåller en temligen
invecklad kombination. Jag för min del kan icke finna något inveck-
ladt uti att. säga till Riksgälds-kontorets fullmäktige: I däfven tre
sätt att välja på, besluten eder för det, som är fördelaktigast för
btatsveiket. Dessa tre sätt äro sa kända, att de icke kunna anses
vara invecklade, och det är alldeles obehöfligt att söka kombinera
det ena förslaget med det andra, för att på såsätt lyckas trassla bort
alltsammans. Här har vidare blifvit yttradt, att det icke är värdi
att tala om eller tänka på ouppsägbara obligationer förrän de vuxit
in i folkets tänkesätt; men nog måtte väl föreställningen om långa
lan hafva vuxit in i folkets tänkesätt!? För öfrigt kan man val ei
afvakta den tidpunkt, då alla kommit till klar insigt af en sak, utan
man måste väl söka göra gällande de åsigter, som i allmänhet äro
antagna och erkända af de flesta eller af de kunnigaste och mest
upplysta. Någon har påstått, att 41. procents ränta icke vore tamp-
.£>> a^t 5 procent skulle gorå obligationerna begärliga. Jag kan
icke finna, att det vore bra, om, då depositionsräntan är 4* procent
och derunder, Riksgälds-kontoret lemnade 5 procent, emedan det skulle
bidraga till att. hålla räntan högre än behofvet påkallar. Nog är
det väl dessutom skäl uti att söka få så låg ränta som möjligt på
Statens skulder. Aldrig förrän nu har jag hört, att ouppsägbara
obligationer kunna kallas för sväfvande skulder, ty som sådana har
jag ansett korta vexlar, som tidt och ofta måste omsättas. Man so-
Den 9 Maj, f. m.
441
ker här genom beslut binda kommande Riksdagar. Detta är fåfängt,
ty om en kommande Riksdag vill fatta för landet olycksbringande
beslut, lärer väl icke den nuvarande kunna förhindra det, och finner
jag derföre alla försök i den vägen temligen naiva. Om en kom¬
mande Riksdag vill vända blicken tillbaka och döma öfver sin före¬
gångare, så får den visserligen se ett misslyckadt försök att binda
framtiden, men den kan också med skäl förebrå oss att vi icke velat
skatta så mycket som vi borde, utan skjutit ifrån oss på de kom¬
mande de bördor, hvilka det rätteligen skulle tillkommit oss sjelfva
att bära. Orsaken, hvarföre jag hyser betänklighet mot att upplägga
ett lån på 40 millioner Riksdaler, är den, att jag anser detta förfa¬
ringssätt helt och hållet vara en kopia af allmänna hypotheksbankens
upplåning, och jag tror det icke vara välbetänkt att fatta ett beslut,
som kan komma att störande inverka på sakernas jemna gång. Gö¬
ras nemligen dessa obligationer fullkomligt lika med allmänna hy-
potheksbankens, blir följden den, att båda parterna få sämre betaldt
för sina papper än de i annat fäll skulle få.
Med anledning af ett yttrande från ministerbänken ber jag få nämna,
att 1860 års lån ingalunda är det billigaste, utan att det är 1861 års,
emedan detta är betalbart i svenskt mynt, då deremot det först¬
nämnda måste betalas i utländskt mynt.
Man må bestämma sig för hvithet lånesätt som helst, så hindrar
det oss dock icke att nu antaga första punkten af Stats-Utskottets
förslag, sådan den blifvit af Herr Grefven och Talmannen före¬
dragen, ty hvad hindrar oss att upptaga ett amorteringslån på 8,500,000
R:dr, då Riksgälds-kontoret utan mellanhand skulle sälja obligatio¬
nerna? Hvarföre man på en gång skall upplåna så stor summa, som
40 millioner, förstår jag ej, då amorteringen icke kan ske utan stora
svårigheter. Långt bättre då att låta hvar dag sörja för sig.
På grund af hvad jag nu anfört, frånträder jag mitt förra yr¬
kande och förenar mig med Grefve Hamilton i anhållan om bifall till
den del af första punkten i Utskottets förslag, som är föredragen.
Friherre Funck: Den siste talaren har förenat sig med Grefve
Hamilton i bifall till första delen af första punkten i Utskottets för¬
slag. Jag tror dock, att detta förslag icke fullt uppfyller ändamålet,
hvilket snarare skulle vinnas genom upptagande af en del af min re¬
servation med den af Friherre Stjernblad deri gjorda modifikation.
Skilnaden mellan dessa förslag är nemligen den, att då Utskottet ta¬
lar om endast 1867 års lån, det förslag, som förekommer i början åt
min reservation, afser såväl 1867 som 1869 års lån, och det är onek¬
ligen af icke ringa vigt, att man redan nu tänker på huru dessa lån
skola betalas. Jag vill derföre såsom en motsats mot Grefve Hamil-
tons och den siste talarens yrkande instämma i Friherre Stjernblads
förslag och ansluter mig för öfrigt äfven till den modifikation Fri¬
herre von Essen gjort i detsamma.
Medan jag har ordet ber jag att i korthet få till besvarande
upptaga några af de påståenden, som här blifvit gjorda. Jag kan
nemligen icke stillatigande låta den sorgliga målning öfver våra finan¬
ser, en talare på Norrlandsbänken uppdragit, passera. Det skulle
442
Den 9 Maj, f. m.
blifva, för mycket vidlyftigt att följa honom siffra för siffra, men hvad
jag tror mig med visshet kunna påstå, och som mycket lätt kan kon¬
trolleras genom den Stats-Utskottets Betänkande vidfogade bilagan,
är att vi byggt jern vägar för mera än 114 millioner och att dertill
icke upplånats mera än cirka 108 millioner; således hafva vi byggt
jernvägar för mera än 6 millioner egna medel, och af trafikinkomster
hafva vi äfven fått in mera än 5 millioner. Hvad ställningen för
ögonblicket beträffar, synes af samma betänkande, att vi i år dels
för afbetalning å 1867 års lån, dels för de pågående jernvägsarbetena,
utbetala öfver 11 millioner R:dr. Då vi utplåna endast 8,500,000 R:dr,
sker således en skuldafbet-alning af öfver 2 millioner, man måste
också komma ihåg de brister, som uppstått i påräknade statsinkom¬
ster, de hårda missväxter, som på de sednare åren inträffat: att vi
kunnat bära detta och bestrida den högre amorteringen utan att
skatterna behöft förhöjas, torde vara ett bevis att det dock ej står
så illa till, och tiderna skola val äfven blifva något bättre än förut.
Eu talare på bänken bakom mig har yttrat, att minoritetens
inom Stat,s-Utskottet åsigter utgjorde endast ett sammelsurium. Då
jag tillhörde minoriteten, får jag val taga åt mig detta påstående,
och får då nämna, att min reservation afser ungefär detsamma som
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. Jag tror dessutom, att man icke
bör hafva alltför stora fordringar på motiveringen i Stats-Utskottets
Betänkande, ty detta Utskott liar att afgifva mera än ett utlåtande
om dagen. Man har sagt att kommande Riksdagar icke äro bundna
af våra beslut utan kunna inställa upplåningen Då blir följden en¬
dast den, att de redan upphitta penningarne t 11 följd af den större
amorteringen komma att så mycket hastigare inbetala». Vidare bär
någon yttrat, att uti lånesummans bestämmande till 40 millioner
skulle ligga ett godkännande af det dyrare byggnadssättet. Jag vill
då fästa uppmärksamhet på, att vi. i fall besparingar kunna göras,
först och främst måste infria vårt löfte till Oscarshamnsbanan, och
att den af Friherre von Essen föreslagna modifikationen ger oss ut¬
vägar för användande af hvad som möjligen kan blifva öfver. Herr
Wallenbergs månhet om fastighetskrediten och om jordbruket, då
han fruktar att det föreslagna lånets obligationer skulle alltför myc¬
ket konkurrera med allmänna hypotheksbankens, i händelse räntan
bestämmes till 5 procent, är glädjande att erfara; men det är väl
icke egentligen den omständighet, att obligationerna blifva hvaran¬
dra mera eller mindre lika, som kan verka tryckning eller konkur¬
rens, utan denna beror derpå att det uppstår täflan om penningar, de
må dragas in under en form eller under eu annan.
Jag anhåller om bifall till Friherre Stjernblads förslag med den
deri af Friherre von Essen gjorda modifikation.
Herr Waern: Den, som nu ville sammanfatta hela diskussionen
och bemöta de olika förslag, som blifvit framställda, och vederlägga
de inkast, som blifvit gjorda mot hans åsigter, skulle utan tvifvel
trötta Kammaren, så att han förlorade all uppmärksamhet. För min
del anser jag det ej vara nödvändigt att gå så grundligt tillväga,
443
Don 9 Maj, f. m.
för att markera hvari differenserna ligga och göra klart, hvilka mo¬
tiver, som tala för det ena eller andra lånesättet.
Om man riktigt följt diskussionen, så synes det mig, såsom de
invändningar, som blifvit gjorda, hufvudsakligen röra dels ändamalet
för hvilket lånet skulle tagas, dels det belopp, som skulle upplåna»,
dels ock sättet, på hvilket upplåningen skulle ske, samt i afseende a
detta sednare, huruvida ett amorteringslån eller temporärt lån borde
föredragas. Jag har icke hört några skäl, som icke refererat sig till
något af hvad jag nu nämnt. Hvad nu först ändamålet angår, sa
har Utskottet definierat detta sålunda, att lånet skulle upptagas dels
för att bestrida de vid innevarande riksdag beviljade anslag till
Statens jernvägsbyggnader, dels ock för att bereda^ tillgångar till
infriande af förutvarande lån. Men, måste man då fråga, hyar skall
man taga den till Oskarshamnsbanan beviljade millionen? Äfven va¬
gar jag påminna om, huru många förslag till anläggande af enskilda
fernvägar, som finnas, och huruledes de bolag, som för anläggandet
af dessa, bilda sig, tvifvelsutan lära komma att begära understöd
vid anläggningen. Skulle sådana understöd bifailas, fordras ju äf¬
ven härtill penningar. Om man antoge Friherre von Essens förslag,
skulle alla dessa svårigheter vara häfda, och orsaken hvarför reser¬
vanterna icke instämt i detta var den, åtminstone hvad mig beträf¬
far, att man ansåg det vara erforderligt att uppräkna alla de ända¬
mål, för hvilka de 40 millionerna erfordrades, för att icke gifva det
hugg på sig, att man afsåg något annat än hvad man sade. Hvad
Friherre von Essen föreslagit är, att man skall låna för iernvagarne,
och i gamla tider var särskild bokföring för jernvägarne i Riksgalds-
kontoret, hvadan man kunde gå tillväga på samma sätt nu, och tar
jag fästa uppmärksam!)eten på, att derigenom vore de inkast, som
'Herr de Mani med flera gjort, undanröjda.
Beträffande härefter beloppet, har det blifvit attackeradt från
två håll. Fn aktad talare har ansett, att ett belopp af 40 millioner
vore alltför stort, enär, om vi finge goda år, vi helt säkert skulle
erhålla öfverskott i statskassan; men detta har blifvit fullkomligt
vederlagdt af en talare från Norrland, som, enligt mm tanke, tydli¬
gen visat, att vi icke kunna få så stort öfverskott. Jag vill blott på¬
peka, att vi ännu hafva betydliga brister för 1869, både på bränvms-
skatten och på tullen, och att förslagsanslagen först denna riksdag
blifvit höjda, så att jag tror, det vi ej äro fria från alla svårighe¬
ter. Detta inkast tror jag således icke kan hafva någon betydelse.
Hvad angår lämpligheten af förhöjd beskattning, så får jag erkänna,
att jag anser, att då vi minska grundskatterna och vi sedan befinna
oss i svårigheter, någon förhöjning kan vara på sin plats. Jag an¬
ser detta vara principielt riktigt, men frågan är att kunna praktiskt
tillämpa eu sådan princip. Den aktade talaren pa Norrlandsbänken
ansåg, att då vi 1867 upptogo ett lån, som skulle betalas under aren
1871 och 1872, så måste vi också fullgöra en sådan betalning, utan
att upptaga ett nytt lån. Detta är enligt min tanke beroende af de
förhållanden, i hvilka vi befinna oss. Då man ser uti hvilka svårig¬
heter man kan komma, genom att upptaga lån på kortare tid, sa bör
444
Den 9 Maj, f. m.
man i framtiden akta sig för dessa lån, ty ingalunda befordrar man
Statens kredit genom oupphörligt förnyade omsättningar.
Jag kommer nu till det väsentligaste inkastet, nemligen sättet
för lånets upptagande, dervid man mot reservanternas mening in¬
vända dels att ett temporärt lån skulle vara att föredraga, och för
det andra att detta förslag skulle vara behäftad! med fel i sina de-
taljer, så att det icke kunde antagas. Hvad det första af dessa in¬
kast beträffar, så har man sagt, att det skulle menligt inverka på
lånets gång, om allmänheten Unge veta, att obligationer till belopp
af ytterligare 31| millioner skulle komma ut. Den talare, som yt¬
trade detta, jemförde ställningen med det förhållande, att när man
visste att det funnes ett större parti bränvin liggande, så verkar
detta derhän, att de, som behöfva den varan, ej förhasta sig, utan
vänta till dess det stora partiet kommer ut för att draga fördel af
ett blifvande prisfall; men om jag vet att Staten behöfver låna så
och så mycket till bestridande af kostnader för ett visst företag, — och
'vi hafva ju nu förbundit oss att anlägga tvänne stycken större jern-
vägar — så tror jag sannerligen icke att någon är så enfaldig, att
han icke begriper, att till dessa banor måste lånas penningar, an¬
tingen vi nu besluta oss för upptagandet af ett större eller mindre
lån. Jag tror att verkan för Staten så till vida är lika stor, men
deremot tror jag, att om Staten, med redan fattade beslut om an¬
läggandet af jernvägar, icke reglerar sina affärer, utan fortsätter med
ficklån, verkan häraf skall blifva den, att priset blifver mera oför¬
delaktigt. _ Man har vidare talat om risken af en ruinös rabatt, men
jag kan ej inse, att denna risk blifver större, om man tager ett lån
på 40 eller på 81 millioner. Ju mer ordnad hushållningen är, desto
bättre kan man rätta sig efter svåra förhållanden, då sådana inträffa.
Tager man ett temporärt lån, så ökas förlägenheten derigenom, att
man skall afse äfven amortering af större eller mindre kapitalbelopp,
och torde detta inkast således icke kunna inverka på någons omdöme
i frågan.
I afseende på detaljerna, har man försökt göra många inkast.
Yi hafva hört en talare säga, att reservanternas förslag blifvit all¬
deles sönderrifvet. Den, som skulle hafva utfört detta, bom dock
slutligen sjelf fram med det fjerde alternativet, som undanröjde alla
svårigheterna, nemligen att amorteringen icke skulle börja förr än
sedan hela lånet vore indraget. Mot detta förslag har jag icke hört
något inkast framställas. Jag vill för min del icke gerna antaga
det, men jag får saga, att det ligger i Riksgälds-kontorets skön att
antaga det Svårligen kan väl i alla fall sägas, att just den leda¬
mot, som sjelf angifvit sättet att lösa svårigheterna, skulle hafva rif-
vit sönder alltsammans.
En talare, som ordade om svårigheterna, hade det inkast, att,
om. V1 lägga upp ett större lån och bestämma en viss plan för amor¬
teringen, så är det dock ej säkert, att denna kommer att fortgå på
det sättet, emedan det står en kommande Riksdag fritt att deri göra
ändring; men jag öfverlemnar till Herrarne om detta inkast kan
värdt att fästa afseende vid. För det första, så är det ju
hufvudsakligen samma personer, som besluta, och för det andra må
445
Den 9 Maj, f. m.
vi väl kunna hoppas och räkna på, att det sunda förnuftet skall
taga ut sin rätt. För mig är det omöjligt att inse, att man skulle
så mycket fästa sig vid en kommande Riksdags rättighet att gorå
ändringar, att man derföre skulle förkasta hvarje förslag, som icke
afser den aldra närmaste framtiden. Efter den värde talarens åsigt
skulle allt ramla derpå, att vi hafva årliga riksdagar, och derföre
att vi icke kunna binda sednare riksdagar. Enda sättet skulle då
vara att upptaga temporära lån, och den tid skulle aldrig inträffa,
då vi med begagnande af goda konjukturer, kunde definitivt reglera
våra affärer. För min del har jag icke funnit någon af de fram-
stälda anmärkningarne utgöra hinder för antagandet af Friherre
Stjernblads förslag, utan tror att Kammaren med full tillförsigt kan
sluta sig till detta, hvithet icke utesluter möjligheten för Herr Ber¬
gers tillägg.
Grefve Hamilton, Henning: Då jag förra gången hade ordet,
inskränkte jag mig till att begära, att man först måste bestämma
sig för storleken af det lån, som under åren 1870 och 1871 skulle
upptagas, samt derefter afgöra lånesättet. Jag gjorde detta, för att
förenkla öfverläggningen, och då nu meningarne ej synas delade
derom, att 8,500,000 R:dr är den summa, som under de nämnda
tvänne åren erfordras, kan jag förbigå denna del af frågan, för att
endast yttra mig om lånesättet, i afseende hvarå olika åsigt er sökt
göra sig gällande, samt den ränta, som i blifvande obligationer bör
bestämmas.
Ett temporärt lån har obestridligen den fördel, att det är lätt
upptaget, och kan erhållas till ett jemförelsevis billigt pris. Om vi
för dess liqviderande vid en viss tid hade en bestämd tillgång, vore
ett sådant lån utan tvifvel det fördelaktigaste, men då det skall be¬
talas genom nytt lån, ställer sig saken annorlunda, emedan ett yt¬
terligare temporärt lån endast skulle öka de svårigheter, som blifva
eu följd af de redan tagna, så snart fråga uppstår om deras betäc¬
kande genom ett fonderadt lån. Riksgälds-kontoret måste nemligen
nödvändigt sjelft försälja de obligationer, som för ett sådant komma
att utgifvas, emedan en långifvare, som vore benägen att kontrahera
om hela lånet, aldrig kan förbinda sig att lemna penningar på de
tider, dessa äro för Riksgälds-kontoret behöfliga, utan vill göra det
inom en viss kortare tid. Medgafs detta, skulle Riksgälds-kontoret
nödgas åter utlåna det för tillfället obehöfliga, och således dels be¬
reda eu konstlad tillgång på penningar under en viss tid, dels också
vara underkastad ej obetydliga ränteförluster. Derigenom att Kon¬
toret sjelft måste under hand och i mån af behof försälja sina obli¬
gationer, uppstår emellertid den olägenhet, att man icke för upp¬
tagande af lånet i dess helhet kan begagna eu god konjunktur, utan
måhända blifver tvungen att sälja under tider, då penningarne äro
dyra och en derefter lämpad kapital-rabatt måste beviljas.
Då föregående, tid efter annan förfallande, temporära lån skola
betäckas genom ett fonderadt, uppstår äfven den svårighet, att amor¬
teringen af detta sednare ej kan börja förr, än hela lånet är upp-
446
Den 9 Maj, f. m.
taget, med mindre än att annuiteten göres allt för stor i förhållande
till det försålda obligations-belÖppet.
Slutligen är det ock betänkligt att upplägga ett stort lån, som
först under loppet af flera år skall upptagas, emedan det sätt, som
vid en tidpunkt befinnes lämpligt, några år derefter kan visa sig
otjenligt eller åtminstone underlägset ett annat. Då det nu är på¬
tagligt, att alla dessa svårigheter måste ökas i den mån de tempo¬
rära lånen äro många och förfallande under en lång följd af år, kan
jag icke tillstyrka upptagandet af ett nytt sådant. Det enda vil¬
kor, hvarunder detta möjligen kunde ske utan skada, vore, om man
gjorde det helt kort och förfallande på en gång, så att det i sin
helhet kunde betalas då ett nytt fonderadt lån blifver taget, men
icke heller detta synes mig rådligt, då vi af erfarenhet veta hvad
det vill säga, att hafva snart förfallande skirlder, då ett nytt lån
upptages. Detta var förhållandet år 1868, vid hvilken tidpunkt
Riksgälds-kontoret hade en stor sväfvande skuld, som måste betäc¬
kas med en del af det nya lånet, hvilket utan tvifvel betydligt för¬
dyrades genom den skyndsamhet, hvarmed det måste upptagas.
I afseende på den ränta, som i obligationerna för ett nytt fon¬
deradt lån bör förskrifvas, är jag snarast böjd att antaga densamma
böra blifva 41 procent. Till de skäl, som för denna åsigt redan
blifvit anförda, vill jag lägga det, att då Hypoteksbanken fortfarande
säljer obligationer med 5 procents ränta, det synes mig lämpligt att
för Riksgälds-kontorets välja en annan, så att allmänheten hade att
välja det slag, som för olika ändamål kunde vara bäst passande, och
att de båda offentliga anstalterna ej måtte med hvarandra börja en
täflan, för att få sälja alldeles likartade obligationer, hvilket sanno¬
likt skulle leda till förlust både för Riksgälds-kontoret och Hypoteks¬
banken.
Det har blifvit anmärkt och af mig enhändt, att upptagandet af
ett amorteringslån är förenadt med ganska stora olägenheter, då hela
beloppet ej kan tagas på en gång. Till någon del kunna dessa höf¬
vas derigenom, att amorteringen ej börjar förr, än lånet i dess hel¬
het är upptaget och att Riksgälds-kontoret förbehåller sig rättigheten
att efter vissa år uppsäga alla utgifna obligationer till betalning,
hvilket dock ej kan ske utan förlust, såvida en större kapital-rabatt
blifvit beviljad. Det visar sig emellertid nu, hvad vi förr erfarit,
eller huru skadligt det är, att de vigtigaste frågor uppskjutas till
de sista dagarne af riksdagen, då man ej gifver sig ro att om dem
öfverlägga med tillräcklig fullständighet, än mindre är benägen att
återförvisa dem till Utskottet för förnyad behandling, der sådan vi¬
sar sig erforderlig. Jag anser dock, att så vida Kammaren önskar
att ett större amorteringslån skall upptagas, Stats-Utskottet bör få
taga i öfvervägande och föreslå de åtgärder, som böra vidtagas, för
att, så vidt möjligt är, upphäfva de olägenheter, som af flera talare
blifvit framhållna, och då jag icke vill taga på mitt ansvar att, af
otålighet att få slut på riksdagen, låta en så vigtig fråga sakna nö¬
dig utredning, yrkar jag återremiss till Stats-Utskottet af den före¬
dragna lista punktens sednare del.
447
Den 9 Maj, t', m.
Friherre Stjelkblad: Sedan jag förra gången både ordet och då,
med yrkande om afslag å den i sin helhet föredragna första punkten
af Ståts-Utskottets föreliggande Betänkande, gjorde framställning om
antagande af Friherre Funcks med fleres reservation, med af mig an-
gifna förändringar och tillägg, har Kammaren, på derom gjord fram¬
ställning, medgifvit delning af denna punkt sålunda, att först skulle
beslutas om första delen deraf, eller om det belopp, som i och för
deruti angifna ändamål nu borde upplånas, och derefter beslut fattas
om sednare delen, eller om sättet för det beslutade lånets upptagande.
En sådan delning af förenämnda punkt gör det emellertid nöd¬
vändigt, att en delning i samma syftning, för att ställas deremot,
måste ske af mitt framställda förslag, d. v. s. att deruti särskiljes
hvad som rörer ändamålet för upplåningen, och det belopp som för
närvarande skall upplånas.
Friherre Funck har redan för ett sådant yrkande angifvit en nöj¬
aktig formulering, hvarför jag i detta hänseende ber att med honom
få instämma, liksom jag gör det hvad beträtfar Friherre von Essens
med fleras yrkande ' derom, att orden “till bekostande af norra och
östra stambanornas fullbordande11 i det af mig framställda förslaget
utbytas emot: “till bestridande af beviljade anslag till jernvägsbygg-
nader“; och får jag således förklara, att jag mot en sådan förändring
icke har något att invända, och detta så mycket mindre, som enligt
min uppfattning derigenom intet å hufvudsaken förändras. Visser¬
ligen bär jag här hört yttras, att man genom en dylik förändring
skulle öppna dörrarne på vid gafvel för den enskilda jernvägsspeku-
lationen, men jag erkänner öppet, att jag icke mäktar fatta en sådan
tankegång, ty vi må icke förbise, att hvilka bestämmelser vi i den
vägen än föreskrifva, så kunna vi icke hindra kommande Riksdagar
att alldeles oberoende deraf fatta sina beslut, och föröfrigt måste
man väl vara berättigad antaga, att kommande Riksdagar först efter
moget och samvetsgrant begrundande skola bevilja något lån eller
bidrag till enskilda jernvägsanläggningar, och att denna pröfning icke
bör blifva mindre allvarlig derför, att några färdigtryckta obligatio¬
ner finnas, hvilka äro i främsta rummet afsedda till att fylla behof-
vet för fullbordandet af de beslutade stambanorna. Af dessa skäl
är det, som jag icke har något emot den föreslagna redaktionsför-
ändringen.
Hvad den nu föredragna delen af Utskottets hemställan beträffar,
så ber jag få göra alla dem, som anse att Statens lånebehof i den
närmaste framtiden bör fyllas medelst ett inhemskt fonderadt amor-
_________ ... . ty enligt „ ___
målet för lånets upptagande endast att bestrida de vid innevarande
riksdag beviljade anslag till Statens jern vägsbyggnader, samt att be¬
reda tillgång till inlösande af den del af 1867 års temporära lån,
som åren 1870 och 1871 förfaller, och dertill är det föreslagna låne¬
beloppet, 8,500,000 Riksdaler fullt tillräckligt, hvaraf följer att i så¬
dant fall hvarje tanke på ett större amorteringslån för närvarande
måste uppgifvas, emedan uppläggandet åt ett dylikt lån utan upp-
448
Den 9 Maj, f. m.
gifvet ändamål vore ett oting. Vi skulle således återigen vara hem¬
fallna under ficklånssystemet, och då jag icke anser detta hvarken
bereda Staten någon ekonomisk fördel eller vara öfverensstämmande
med den omvårdnad, som bör egnas Statens kredit, så yrkar jag fort¬
farande afslag å Utskottets hemställan och anhåller om proposition
å hithörande delar af mitt gjorda förslag med den redaktionsförän-
dring jag angifvit.
Medan jag har ordet, må det tillåtas mig att bemöta ett par
emot mitt förslag framställda anmärkningar.
Man har nemligen yrkat, att räntan å obligationerna skulle sät¬
tas endast till 41 procent, och såsom skäl härför andragit, att ban¬
kernas depositionsränta nu icke är högre än 41 procent. Men utom
det att ett depositionsbevis och en amorteringsobligation ingalunda
äro värdepapper af samma slag, så torde det vara endast här på
platsen som depositionsräntan är så lag, och äfven här är det endast
en mindre del af depositionerna, som drager denna lägre ränta. Af
sednaste berättelse öfver Stockholms enskilda banks verksamhet
framgår, att, om jag ej missminner mig, nära f:delar af depositionerna
draga 5 procent, och samma förhållande eger rum i Skånes en¬
skilda bank.
Vidare har anförts som skäl emot eu eventuel räntefot af 5 pro¬
cent, att Staten derigenom skulle framstå såsom konkurrent med
allmänna hypoteksbanken, emedan de respektive obligationerna skulle
blifva hvarandra formelt lika. Dertill ber jag få svara, att med
Staten kan ingen konkurrera i fråga om penningars upptagande i
låneväg, ty utom det att Staten i regeln har den största krediten,
så måste den, då densamma uppträder såsom låntagare, till hvilket
pris som helst hafva sitt behof fyllt, och kan äfven betala pennin-
garne högre än andra.
Detta har jag aldrig dolt för mig sjelf och önskar icke heller
dölja det för andra. Förenämnda förhållande gör äfven, att man noga
bör betänka sig och väl känna landets ekonomiska ställning, innan
man beslutar sig för att låta Staten uppträda såsom låntagare på
den inhemska penningemarknaden, ty fortgår icke den årliga kapital¬
bildningen i en större skala än Statens årliga lånebehof, så kunna
genom en sådan operation stora linansiela förlägenheter uppstå. Han¬
del och näringar af alla slag böra först hafva sina behof fyllda, och
det är endast öfverskottet af kapitalbildningen som Staten bör till¬
egna sig.
Frågan är således, huruvida landet, utan skada för sin utveck¬
ling, kan till Statens industriela företag afstå en så stor del af dess
årliga besparing, som det föreliggande behofvet krafvel'.
För min del tvekar jag ej att dertill svara ja, ty den fortgående
kapitalbildningen är ganska betydlig. Om man granskar den sed¬
naste qvartalsrapporten öfver de enskilda bankerna, så finner man
att depositionsbeloppet på ett år stigit med något öfver 7,200,000
R:dr; insättningarne i samtliga sparbanker hafva säkerligen stigit
med öfver 3 millioner, Riksgälds-kontoret har under detta år upp¬
lånat 4 millioner, och andra korporationer säkerligen 5 millioner, eller
sammanlagdt
Den 9 Maj, f. tu.
449
sammanlagdt omkring 19 millioner och samtidigt dermed har ingen
svårighet förefunnits att placera goda inteckningar.
Icke heller har industrien under denna tid fört ett tynande lif,
utan tvärtom se vi, att jordförbättringarne fortgå i stor skala, att
jernindustrien är stadd i tillväxt, och flera nya industriela företag
hafva blifvit påbörjade. Jag är ingalunda den som ser allt i rosen-
rödt, men kan å andra sidan icke underlåta att se och iakttaga hvad
som föregår omkring mig. Då jag nu icke bär tänkt mig, att för
den närmaste framtiden mer än högst 4 millioner bör af Staten ned¬
läggas i jernvägsföretag, eller omkring 1 af den årliga kapitalbild¬
ningen, så tror jag ej man kan säga att Staten med sitt uppträdande
pa lanemarknaden åstadkommer någon skadlig konkurrens.
Herr Nordström: De stridande åsigter, som i denna för lan¬
dets framtid så vigtiga fråga här yppat sig, synas mig tydligen be¬
visa, att yrkandet om ärendets återförvisande till förnyad behandling
af Utskottet är, om någonsin, vid detta tillfälle af behofvet påkalladt.
Om också riksdagens afslutande skulle härigenom några få dagar för¬
dröjas, så må väl ingen fosterlandsvän kunna deröfver beklaga sig,
då det gäller en fråga, som är af så stor vigt och kommer att sträcka
sitt inflytande så långt in i framtiden. Jag upprepar min anhållan
om återremiss.
Grefve Mörn er, Oscar: Om jag kunde tro, att ordning och
reda dermed vunnes, skulle jag förena mig med dem som vilja in¬
skränka lånesumman till 8,500,000 It:dr och öfverlemna åt framtiden
att upptaga de lån, öfver hvilka den har lika rätt att bestämma.
Men för _ mig är emellertid frågan den, huruvida dessa 8 1 millioner
skola blifva ett tillfälligt eller ett fonderadt lån. De tillfälliga lå¬
nen äro en utväg att kasta på framtiden utgifterna för närvarande
behof; vi betala endast räntan och lemna åt våra efterkommande att
gälda hela kapitalet. Detta är ett radikalt sätt att låta framtiden
få bära hela bördan, men jag är icke så radikal och instämmer der¬
före med Grefve Carl Göran Mörner att ett fonderadt lån må upp¬
tagas.
Friherre Bildt: Jag är bland dem, som anse tiden nu vara
inne att upphöra med dessa tillfälliga lån, som, ju längre de fortgå,
öka svårigheten att ordna Statens finanser; och synes det mig der¬
före lämpligast att upptaga ett sådant amorteringslån att man äfven
för kommande riksdagar kan göra sig det till godo. Jag tror att
det af Baron Stjernblad framlagda förslag är i allmänhet riktigt,
men ogillar det dock så till vida, som han velat sätta räntan så hög
som 5 procent. En låg ('äntå anser jag vara för Staten fördelaktig,
emedan man bör beräkna utlåningen al pari, och då kan man med
stor fördel återköpa obligationerna. Eu högre ränta bestämmer man
endast när tiderna äro dåliga; men Friherre Stjernblad bär ju sjelf
sagt att de tvärtom äro mycket goda och att kapitalbildningen på¬
går mycket starkt.
RiksJ. Prof, 1870, / Afd. 3 Band. 29
450
Den 9 Maj, f. m.
Den höga statsräntan medför ock en bestämd olägenhet derige¬
nom, att den håller räntefoten i allmänhet hög. _ hvilket naturligtvis
inverkar ofördelaktigt på landets näringar och industri. Äfven har
Stats-Utskottet bland alla olika förslag, hvilka det omnämnt, förbi¬
sett ett, hvilket jag anser väl värdt att tagas i noga öfvervägande.
Det vore nemligen att taga premie- eller så kallade lotterilån. Man
anser från vissa håll dessa lån med en viss moralisk fasa,^ men jag
tror att det skulle vara en lycka för landet, om ett sådant lån komme
till stånd. För närvarande gå istora summor på just sådana lån utur
landet, isynnerhet till Tyskland och Danmark; men om premielån
inrättades här i landet, vore lottegarne åtminstone säkra att deras
penningar blefve väl använda; de voro då ej utsatta för nu ganska ^van-
liga bedrägerier, och mycket penningar besparades, som nu gå till
utlandet. Vidare kan jag ej gilla Baron Stjernblads förslag att be¬
stämma lånets storlek endast med afseende å norra och östra stam¬
banorna. Jag behöfver derom ej yttra mig, då han sedermera afstått
från detta yrkande. Åf hvad jag sålunda yttrat, framgår att jag
hör till deras antal, hvilka anse att denna vigtiga fråga icke af Stats-
Utskottet fått den utredning, att förslaget i dag må kunna af Kam¬
maren bifallas, då det gäller att ordna Statens finanser för många
år. För min del, om jag vore tvungen att besluta mig för något,
skulle jag instämma med Friherre Funck, men då frågan som sagdt
är så outredd, kan jag ej annat än med den aktade talaren på Norr¬
landsbänken yrka återremiss till Utskottet.
Herr Berger: Då jag förra gången hade ordet, framhöll jag
de svårigheter, som skulle uppstå för uppgörande af en amorterings-
plan, om de uti Friherre Funcks reservation begagnade ordalag blefve
antagna. Jag vill visserligen icke påstå, att genom dessa en amor-
teringsplan skulle blifva alldeles omöjlig; men då jag anser, att ge¬
nom borttagande af sista raderna uti momentet E af nämnde reser¬
vation det skulle blifva en möjlighet att för hela lånet uppgöra en
enda ordnad amorteringsplan; och då äfven Friherre Stjernblad i sitt
förslag påyrkat borttagande af dessa rader, ber jag att få instämma
uti detta förslag med den utaf Friherre von Essen deri gjorda modi¬
fikation, samt anhåller tillika om proposition å det af mig förut fram¬
ställda förslag om ett tillägg till första momentet.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Herr von Koch:
Herr Rydin: Som Friherre Stjernblad afstått ifrån sitt första
förslag, får jag förena mig uti hans sedermera framställda något
modifierade yrkande.
Grefve Mörner, Carl Göran: Flera af de talare, som till en
början instämde uti Friherre Stjernblads förslag, hafva numera från-
o-ått sitt yrkande om bifall dertill så till vida som de upptagit Fri¬
herre von Essens förslag. Om Kamrarnas ledamöter äro obestämda
Den 9 Maj, f. m.
451
i sina åsigter i denna fråga, är det lätt förklarligt, emedan de käft
temligen kort tid att sätta sig in i densamma, men att Stats-Utskot-
tets stora antal reservanter, som haft tillfälle att begrunda frågan,
numera öfvergått på Friherre von Essens förslag, synes mig antyda,
att saken äfven inom Stats-Utskottet varit underkastad en nog hastig
behandling. Efter mitt förmenande blir följden af ett antagande utaf
Friherre von Essens förslag, att man står på ingen grund alls. En¬
ligt det första förslaget af Friherre Stjernblau var beräknadt, att det
lån, man skulle upptaga, skulle betacka kostnadernaför tvänne stam¬
banors fullbordande samt för konvertering af redan upptagna tempo¬
rära lån, och man kom då till en bestämd siffra; men genom Friherre
von Essens förslag behöfver man icke stå qvar vid denna siffra, utan
man kastar derigenom endast ut ett lockbete för alla enskilda jern-
vägsspekulanter och kommer på osäker botten. Detta förslag läm¬
par sig särdeles väl för dem som spekulera i jemvägar, och jag ser
deruti icke någon annan fördel än att man åter skulle öppna fältet
för nya jern vägsstrider. Jag kan derföre icke biträda detsamma.
Vidare har man ifrågasatt, att ett uppskof med amorteringen
borde ske, till dess hela lånet vore upptaget. Jag kan icke finna,
att en sådan åtgärd skulle leda till annat resultat än att fördyra lå¬
net, ty då utsigten att få igen kapitalet aflägsnas, vill naturligtvis
den. som lemnar penningarne, hafva fördelaktigare vilkor. Hvad vidare
beträffar frågan om, att det skulle vara så fördelaktigt att nu upplägga
ett lån, har jag svårt att fatta fördelen deraf. Om afsigten vore att
nu upptaga alla 40 millionerna, kunde det vara af vigt att upplägga
ett sådant lån, men då nu, såsom Stats-Utskottets Betänkande inne¬
fattar, det endast är fråga om 81 millioner, kan jag icke inse, att
man genom underlåtenhet att upplägga ett lån skulle kunna göra nå¬
gon förlust. Efter mitt förmenande är det omöjligt äfven för den
skickligaste finanskarl att kunna beräkna alla chanser och landets
ställning under nästföljande åtta år; man kan icke beräkna dem ens för
nästa år och ännu mindre för de sju följande. Att uppgöra en finans¬
plan för så lång tid anser jag vara oförsigtigt, för att icke nyttja
någon annan benämning; och vi hafva sannerligen haft prof på ett
sådant uppläggande af lån, hvaraf vi icke varit särdeles trakterade.
Vi fingo nemligen vid det första engelska lånet en samling obligatio¬
ner i behåll, och jag hörde våra financierer inom denna Kammare
ifrigt afråda från begagnande af detta upplag för att skaffa sig pen¬
ningar. Om nu ett lån på 40 millioner skulle beslutas, och deraf en¬
dast 81 million skulle genast upptagas, vore det, när sedermera suc¬
cessivt återstoden skulle realiseras, för mycket att taga för gifvet,
att alla dessa försäljningar skulle kunna verkställas efter samma
grund. En del af lånet skulle möjligen!komma att säljas mot 87 procent,
en annan till 84, och en tredje skulle möjligtvis nedgå ända till 70
procent. Vi hafva flera utländska lån tagna efter olika vilkor, men
tankarne kunna vara delade om, huruvida detta varit så nyttigt.
Det sista lånet har varit det dyraste, ty enligt Utskottets Betänkan¬
de har det betingat eu kapitalrabatt af nära 15 procent och skulle amor¬
teras på 631 år, till följd hvaraf det sålunda drager nära 6 procent
452
Den 9 Maj, f. m.
ränta på effektiva beloppet. Det hade väl icke varit fördelaktigare,
om dessa obligationer varit tryckta några år förut för att sedermera
försäljas. Jag kan icke se något annat än olägenheter af att upp¬
lägga ett större lån än man för tillfället vill taga, då man icke har
i sin hand att för afnämarne af de återstående delarne af lånet be¬
stämma vilkoren. Jag vidhåller mitt yrkande att icke mera än 8A
millioner måtte upplånas.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Rydq vist: Jag har begärt ordet endast för att tillkänna-
fifva, att jag förenar mig i den framställning om proposition, som
'riherre Stjernblad sednast gjort, samt att jag afstår från mitt yr¬
kande om proposition på ett särskild! amendement till punkten D i
Friherre Funcks reservation.
Friherre von Schwerin: Då Herrarne tyckas vara otåliga, vill
jag inskränka mig till att yttra endast ett par ord. Ehuru jag an¬
ser, att en återremiss af denna fråga vore den rättaste åtgärden, vill
jag dock, då tiden icke tillåter någon sådan, ansluta mig till Friher¬
re Stjernblads sednaste förslag. Jag vill dessutom endast fästa upp¬
märksamheten derpå, att uppläggandet af ett stort lån har tvänne
fördelar, nemligen först att lånet utkommer under fördelaktiga kon¬
junkturer, samt vidare att, om amorteringen fortgår ifrån början, lå¬
net kommer att få bättre kurs ju mera det närmar sig amorterings¬
tidens slut.
Friherre Sprengtporten : Jag vill icke ingå i någon vederlägg¬
ning utaf hvad föregående talare här yttrat, men jag anhåller att få
tillkännagifva min åsigt i denna vigtiga fråga. Jag anser det vara
af stor vigt för Staten, att befria sig ifrån de konkurrerande tempo¬
rära lånen, och anser derföre äfven, att ett amorteringslån till fyl¬
lande af nuvarande behof bör upptagas ; men jag kan icke föreställa
mig att det skall..vara svårare att upptaga ett mindre amorteringslån
än ett större. Äfven tror jag, att lånet bör upptagas inom landet,
ty detta verkar på våra industriela förhållanden och på kapitalbild¬
ningen; och jag är vidare af den åsigt, att Staten bör förbehålla sig
en uppsägningsrätt af tio år. Den af Friherre Funck föreslagna rän¬
tefot af 4i procent anser jag vara den rätta, men jag kan deremot
icke inse något behof af eller skäl för att anticipera på de behof, som
kunna uppstå efter några år, särdeles som vi icke till fullo känna
dessa behof. Lånen skulle nemligen upptagas till jernvägsbyggna-
der, men vi veta icke precist, huru mycket dessa skola komma att
kosta eller huru snart de skola komma att byggas. Hvad detaljerna
beträffar ser jag ingen möjlighet för Kammaren att ingå i specialite¬
ter, utan anser bäst att öfverlemna dessa åt Fullmäktige i Riksgälds-
kontoret. Af dessa skäl kommer jag att rösta för det mindre lånet
af millioner R:dr.
Herr Trolle: Som Friherre Stjernblad numera ändrat sitt för¬
Den 9 Maj, f. m.
453
slag derhän, att amorteringslånet skulle uttryckligen ställas till för¬
fogande icke allenast af dem, som önska ett snart fullbordande af
Statens stambanor, utan ock af alla dem, som vilja bygga enskilda
jernvägar ifrån Trelleborg till Torneå, och följden deraf otvifvel¬
aktigt blefve, att penningarne komrne att upptagas, icke såsom Kongl.
Maj:t i dess nådiga Proposition förutsatt, med 4—6 millioner om året,
utan, så att säga, med stormsteg; så tror jag icke klokt vara att
besluta upptagande af ett lån om 40 millioner R:dr i svenskt mynt.
Under sådana förhållanden instämmer jag i det af Grefve Mörner
framställda förslag om ett mindre låns upptagande, afsedt allenast
för detta och nästa års begränsade behof.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma flere ledamöter hade
yrkat bifall till den nu förevarande delen af lista punkten, som lyd¬
de sålunda: “Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgälds-kon-
toret att, till bestridande af de vid innevarande riksdag beviljade
anslag till Statens jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda till¬
gång till inlösandet af den del utaf Riksgälds-kontorets år 1867 ut¬
färdade obligationer, som under innevarande och nästkommande år
till betalning förfaller, upplåna ett belopp, motsvarande åtta millio¬
ner femhundratusen Riksdaler". Friherrarne Stjernblad och von Essen
samt åtskillige andre ledamöter hade deremot förenat sig om ett för¬
slag, hvilket i sin helhet lydde sålunda:
A) Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att,
till bestridande af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till
Statens jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång, dels för
blifvande anslag till jernvägsbyggnader, dels ock för inlösande af 1867
och 1869 årens för jernvägsbyggnaderna upptagna lån mot fonderade
statsobligationer i svenskt mynt å ett sammanräknadt nominelt belopp
af högst fyratio millioner Riksdaler, samt löpande med högst fem
procents ränta, som halfårs vis förfaller, upplägga ett lån att återbe¬
talas genom årlig amortering inom loppet af fyratio år; egande Full¬
mäktige att icke allenast bestämma obligationernas valörer och för¬
säljningspris, utan äfven i öfrigt vid upplåningen tillvägagå på det
sätt de finna lämpligast och med det allmännas fördel mest öfverens¬
stämmande, dock må, under åren 1870 och 1871 mot förenämnda obli¬
gationer, icke upplånas större belopp än åtta millioner femhundra
tusen Riksdaler.
B) I afseende på föryttrandet af återstående obligationsbeloppet
ega kommande Riksdagar att för hvarje gång bestämma det belopp,
som för året må i rörelsen utsläppas.
C) Penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må
icke användas för andra, än de i mom. A omförmälda ändamål.
D) Till ränteliqvider och kapitalskuldens amortering anvisas ett
årligt anslag, motsvarande det belopp, som hvarje år erfordras för
sagde liqviders och amorterings verkställande ; börande detta anslag,
till dess hela skulden blifvit i stadgad ordning betald, årligen utaf
Riksgälds-kontorets medel afsättas.
454
Den 9 Maj, f. m.
E) De uti nästföregående moment omförmälda rånte- och amorte-
ringsanslag skola ingå till en särskild! redovisad liqvidations- och
amortissementsfond, hvars behållning skall för det med dessa medel
afsedda ändamål oförryckt tillhandahållas och användas, såattränte-
liqviderna vid derför bestämda terminer varda ovilkorligen fullgjor¬
da och skuldens betalning i föreskrifven ordning verkställd ; och
skola de till liqvidations- och amortissements-fonden influtna medel,
så vidt ske kan, och denna fond åliggande liqvider medgifva, städse
på säkert och ändamålsenligt sätt göras fruktbärande.
Till följd af det beslut rörande delning af den lista punktens in¬
nehåll, som Kammaren, uppå Grefve Hamiltons yrkande fattat, kun¬
de af Friherre Stjernblads nyss omförmälda förslag nu endast till af¬
görande förekomma de stycken af mom. A, som motsvarade den
första delen af lista punkten i Stats-Utskottets Utlåtande, och hvil-
ka stycken hade följande lydelse: “Riksdagen uppdrager åt Full¬
mäktige _ i Riksgälds-kontoret att, till bestridande af de vid inneva¬
rande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader, äf¬
vensom för att bereda tillgång dels för blifvande anslag till jernvägs¬
byggnader, dels ock för inlösande af 1867 och 1869 årens för jern-
vägsbyggnaderna upptagna lån-------— upplägga ett lån---
— — dock må under åren 1870 och 1871 — — — — icke upplånas
större belopp' än åtta millioner femhundratusen Riksdaler". Vi¬
dare hade Herr Rydin yrkat bifall till Friherre Stjernblads förslag,
för så vidt nu fråga är, dock med den förändring, att orden: 1867
och 1869 årens utbyttes mot orden : 1869 års, samt att summan 8,500,000
Ridr nedsattes till 7,000,000 Ridr. Slutligen både återremiss af den
förevarande delen utaf lista punkten blifvit af en ledamot yrkad.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposi¬
tion på bifall till den förevarande delen af lista punkten, hvarvid
svarades många ja och nej i blandning, vidare proposition på anta¬
gande af Friherre Stjernblads förslag i dess nu förevarande del, då
svaren likaledes utdö Ilo med många såväl ja som nej, ytterligare pro¬
position på bifall till Herr Rydins förslag, hvarvid svarades många
nej jemte några ja, och slutligen proposition på återremiss af lista
punktens nu förevarande del, hvilken proposition likaledes besvara¬
des med många nej jemte några ja; hvaruppå och sedan proposition
på bifall till den nu förevarande delen af lista punkten ånyo blifvit
gjord samt med många både ja och nej besvarad, Herr Grefven och
Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Många ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställ¬
ning, såsom kontraproposition vid voteringen antagit Friherre Stjern¬
blads förslag i dess nu ifrågavarande del, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition :
Den som bifaller första delen af lista punkten i Stats-Utskottets
455
Pen 9 Maj, f. m.
Memorial N:o 77, börjande med orden: Riksdagen uppdrager och slu¬
tande med orden: motsvarande 8,500,000 Riksdaler, röstar
ja;
Den det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, antager Kammaren följande delar af mom. A i
Friherre Stjernblads förslag, så lydande: “Riksdagen uppdrager åt
Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att, till bestridande af de vid inne¬
varande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader, äf¬
vensom för att bereda tillgång dels för blifvande anslag till jern¬
vägsbyggnader, dels ock för inlösande af 1867 och 1869 årens för
iernvägsbyggnaderna upptagna lån-----upplägga ett lån —-
---dock må under åren 1870 och 1871 — —--icke upp-
lånas större belopp än 8,500,000 R:dr.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
ja — 36;
nej — 66.
heta punktens sednare del.
Friherre Stjernblad: Då Kammaren genom sitt nyss fattade
beslut i princip godkänt den åsigt, jag förfäktat, eller att man nu
bör upplägga ett större fonderadt lån, torde hinder icke möta att äf¬
ven antaga de öfriga delarne af mitt förslag, om proposition hvarå
jag derföre nu, jemte det jag yrkar afslag å Utskottets hemställan, tagel
mig friheten anhålla.
Herr Wallenberg: Efter den nyss försiggångna voteringen är
saken tydlig och klar. Kammaren vill hafva större lån, änbehofvet
klöfver. Derom är nu intet vidare att säga, men jag anhåller om en
särskild proposition i afseende å räntefoten, och att den måtte be-
stämmas till högst 4 \ procent. Friherre Stjernblad må säga hvad
han vill, så är det dock tydligen eu väsendtlig skilnad mellan 4.j
och 5 procent, och det är'Riksdagens pligt att icke vidtaga åtgär¬
der, som hafva till följd att en hög räntefot bibehålies. Det är ej
heller nyttigt för låntagaren att obligationerna erhålla samma ränte¬
fot som allmänna hypotheksbankens obligationer. Jag anhåller så¬
ledes om särskild proposition på räntefoten, och att den måtte be¬
stämmas till det belopp, utgiftsafdelningen inom Stats-Utskottet fö¬
reslagit eller 4^ procent.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag icke rönt nå--
got understöd i mitt förra särskilda yrkande, afstår jag från mm an
hållan om proposition derå.
Grefve Mörner, Carl Göran: Efter den utgång den förra vo¬
456
Den 9 Maj, f. m.
teringen erhöll, har mitt förslag förfallit, och jag har icke vidare nå¬
got yrkande att framställa.
Friherre Stjernblad: Om jag hade positivt yrkat, att räntan
i obligationerna skulle bestämmas till 5 procent, skulle jag icke ve¬
lat taga på mitt ansvar att motsätta mig Herr Wallenbergs förslag
att ställa räntefoten under omröstning, men så har icke skett. Jag
har endast sagt högst. 5 procents ränta, och sålunda lemnat Fullmäk¬
tige fria händer ^att inom detta maximum sjelfva bestämma räntefo¬
ten. Blifva förhållandena sådana, att Fullmäktige anse sig kunna
och böra bestämma 4 procents ränta, skall jag visst icke klandra
det, men omständigheterna kunna ock ställa sig helt annorlunda, och
det är derföre jag ansett rättighet bör vara Fullmäktige medgifven
att om så behöfves höja räntefoten. Att bestämdt påstå att 5 pro-
cents räntefot är skadlig, är väl mycket sagdt, ty förhållanden gifvas,
da 5 procents obligationer med större lätthet kunna placeras än så-
dana löpande med lägre ränta, och detta utan att penningarne blifva
dyrare, ty . detta^ beror icke på den nominela utan på den effektiva
räntan, hvilken åter är beroende på det pris hvartill obligationerna
säljas, således på den kapitalrabatt som måste beviljas. Att denna
kapitalrabatt skulle proportionaliter blifva större för obligationer
med 5 procent än med 4 j procent, kan väl ingen på förhand våga
påstå, för min del tror jag, att här i landet ett motsatt förhållande
skulle inträffa, ty den förra närmar sig mera den räntefot man åt-
, tills vai>it van vid. Hvad slutligen beträffar det förslag,
att hullmäktige skulle bemyndigas att under loppet af 10 år upp¬
skjuta amorteringen af lånet, så kan jag för min del i de förelig¬
gande bestämmelserna icke finna något hinder för en dylik åtgärd,
blott med vilkor att hela lånet blir slutbetaldt inom den bestämda
tiden af 40 år Jag anser det vara af stor vigt, att amorterings¬
tiden ej ofverskndes, ty penningar upplånade för ett industriel! före¬
tag af den beskaffenhet som jernvägsbyggnader synas mig böra åter¬
betalas inom loppet af 40 år.
Jag vill icke längre trötta Kammaren med att till vederläggning
upptaga flera anmärkningar, utan inskränker mig nu till att ånyo
anhålla om bifall till mitt förut framställda yrkande.
_Herr Tornerhjelm: I följd af det beslut som nyss är fattadt,
tåi jag yrka antagande af Stats-Utskottets förslag, der någon ränte-
fot ickrv kr bestämd. . Jag tror nemligen att det är bäst i detta fall
gifva hullmäktige fria händer, och att man med full trygghet kan
åt dem öfverlemna att bestämma räntefoten.
Grefve Mörn er, Carl Göran: Baron Stjernblads förslag är
väl ännu icke godkändt till större del än som influtit i den proposi¬
tion, hvarom vi nyss voterat, och icke är väl meningen att man inom
de der transsumtionstecknen skulle få insätta hvad man ville. Öfver
allt, som skall stå derinom, hafva vi ännu beslutande rätt, och jag
anhåller för min del om proposition på utslag på de följande delarne
åt det ifrågavarande förslaget.
457
Den 9 Maj, f. m
Friherre Bildt: Vore förhållandet att Fullmäktige först om nå¬
gra år skulle vidtaga åtgärder för det ifrågavarande lånet, kunde
Baron Stjernblads förslag att till Fullmäktiges afgörande öfverlemna
frågan om räntefoten hafva något skäl för sig, men då denna fråga
skall afgöras redan innevarande år, kanske ganska snart, synes för¬
slaget vara alldeles öfverflödigt. Vi kunna väl alla — åtminstone
kan Friherre Stjernblad det — inse, att för närvarande tiderna icke
äro så svåra, att vi icke böra kunna tillgodogöra för Statsverket
fördelen af att bestämma endast 41 procent ränta å obligationerna.
Herr Friherren skildrade ju nyss, huru stor välmågan för närvarande
är, huru penningarne hopat sig, huru obetydligt lånet är i förhållande
till kapitalbildningen inom landet, och då hemställer jag om det kan
vara lämpligt att bestämma så hög räntefot som 5 procent. För 15,
16 år sedan fick man belåna ganska goda inteckningar för 41 pro¬
cent; sådana tider kunna återkomma, och jag hoppas de skola åter¬
komma. Förslaget om en räntefot af 5 procent är, enligt min åsigt,
oförsigtigt, orättvist samt ledande till gifven förlust för Statsverket,
och jag biträder derföre Herr Wallenbergs yrkande att räntan måtte
bestämmas till 4] procent. Kmnde den sättas till 4 procent, vore
ännu bättre.
Friherre T er smeden: Med Herr Wallenberg instämmer jag deri,
att särskild proposition måtte framställas angående räntefoten, och
att densamma måtte bestämmas till 41 procent. Under tider sådana
som de närvarande är det icke skäl att Staten betalar den högsta
möjliga ränta, utan tvärtom bör Staten göra hvad den kan för att
bidraga till räntans sänkande. Ej heller kan det vara riktigt, att
Riksgälds-kontoret uppträder i täflan med allmänna hypoteksbanken,
hvars obligationer löpa med 5 procent.
Herr Wallenberg: Då här under dagens diskussion omnämnts,
att i Stockholms enskilda bank skulle |:delar af depositionerna stå inne
mot 5 procent ränta — jag minnes nu icke om så är, jag tror att
det är omkring |:delar, men det inverkar ej på saken, ty det är kändt,
att i denna bankinrättning säger man ej upp depositionerna, utan
låter dem stå, tilldess insättarne sjelfva vilja taga ut dem — ber
jag få erinra, att det är mera än 7 månader sedan depositionsräntan
nedsattes till 41 procent, och att depositionerna sedan dess stigit';
det är väl efter de ingående och icke efter de äldre depositionerna,
man skall bedöma penningeställningen.
Vore det fråga om att upptaga lån under en svår tid, kunde det
vara skäl att utsätta en hög räntefot, men då vi hafva all anledning
hoppas, att penningeställningen stadigt förbättras, kan det väl ej
vara klokt att för ett lån, hvaraf en del obligationer först skola ut¬
komma om 8' år, bestämma en ränta, som kanske om två, tre år är
en absurditet. Att Fullmäktige icke kunna hafva något emot att i
detta fall hafva ett Riksdagens beslut att stödja sig vid, är af före¬
gående förhandlingar uppenbart. Jag vidblifver mitt yrkande att
räntefoten måtte fastställas till 4.V procent.
458
Den 9 Maj, f. m.
Herr von Möller: För min del instämmer jag med Friherre Stjern-
blad i hans förslag att räntan må bestämmas till högst 5 procent, och
att således Fullmäktige skola få fria händer. Vi måste nemligen val
ihågkomma, att räntan icke skall fixeras till 5 procent, utan blott
att detta är maximum, Fullmäktige obetaget att, om penningeställnin-
gan sådant medger, utsätta lägre ränta. Att, såsom här påståtts, en
räntefot å.5 procent skulle medföra gifven förlust för statsverket,
kan jag ej finna. Jag vet att, då sista statslånet utsläpptes, togos
på en gång ut i en bank öfver en half million depositioner, hvilka
skulle användas till inköp af obligationer. Det var i Skånes enskilda
bank. Märkas bör ock, att den störa allmänheten, som är van att
få 5 procent på sina depositioner i enskilda bankerna, och som lärt
sig beräkna sina inkomster efter denna ränta och icke förstår sig så
noga på kapitalrabatt och dylikt, skall blifva mer begärlig efter
statsobligationerna, om de åsättas 5 procents ränta, än om de löpa
med annan räntefot. Jag yrkar således bifall till Friherre Stj ernblads
förslag.
_Herr Hasselrot: Endast några ord. För våra financierer och
kapitalister lärer väl vara solklart, att det i sak är det samma, an¬
tingen räntan bestämmes till 41 eller 5 procent, enär kapitalrabatten
utjemna!’ förhållandet; men alla, hvilka i jordbrukets intresse önska
att räntan hålles så låg som möjligt, måste anse lämpligare att den
ej bestämmes så högt som till 5 procent, och det är af denna anled¬
ning jag instämmer i Herr Wall enbergs yrkande, att räntefoten måtte
bestämmas till högst 41 procent.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att i afseende å den nu förevarande sednare
delen af lista punkten, som lydde sålunda: “mot obligationer lydande
å Svenskt mynt,. ställda till innehafvaren att återbetalas å bestämda
tider, hvilka uti obligationerna böra angifvas, ej kortare än fem år
och ej längre än tio år från obligationernas utgifhingsdag; och må
Fullmäktige bestämma obligationernas räntefot och valörer samt be¬
vilja den kapitalrabatt, som af omständigheterna möjligen påkallas";
hade afgifvits följande yrkanden, nemligen: l:o att Utskottets förslag
i denna del måtte af Kammaren bifallas; 2:o af Friherre Stjern-
blad, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag, skulle bifalla
den återstående delen af hans förslag, hvilket Herr (Trefven och Tal¬
mannen redan förut i dess helhet uppläst; 3:o af Herr Wallenberg,
att Friherre Stjernblads förslag uti dess nu ifrågavarande delar måtte
antagas med den förändring, att orden: högst fem procents ränta ut¬
byttes emot orden: procents ränta; 4:o af Herr Rydin, att Friherre
Stjernblads förslag skulle antagas med den förändring, att summan
40 millioner R:dr nedsattes till 35 millioner R:dr; 5:o af Herr Ber¬
ger, att Friherre Stjernblads förslag måtte bifallas med den förän¬
dring, att efter orden fyratio år infördes följande mening: “dock så
att denna amorteringstid icke må taga sin början förr än 10 år efter
den dag. på hvilken obligationerna för hela detta lån varda utfärdade";
459
Den 9 Maj, f. m.
6;o att punktens nu förevarande del måtte återförvisas; samt 7:o att
densamma skulle af Kammaren afslås.
Härefter framställde Herr Gr ef v en och Talmannen först propo¬
sition på bifall till punktens sednare del, hvarvid svarades nej och
sedermera proposition på antagande af Friherre Stjernblads förslag i
dess återstående delar, då svaren utföllo med många ja, blandade
med nej; och förklarades ja nu hafva vant öfvervägande.
Sedan votering begärts samt Kammaren, uppå Herr (Trefven och
Talmannens framställning såsom kontraproposition vid voteringen
antagit Herr Wallenbergs ofvanberörda yrkande; uppsattes, justera¬
des och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller den återstående delen af Friherre Stjernblads
i anledning af lista punkten i Stats-Utskottets Memorial N:o 77 fram¬
ställda förslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren ifrågavarande del af Friherre
Stjernblads förslag med den förändring, att i stället för orden högst
fem procents ränta införas orden 4\procents ränta;
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 48;
Nej — 31.
2:dra punkten.
Mom. a.
Herr Wall enberg: Sedan nu båda Kamrarnes beslut äro kända,
och sedan man kunnat se, att med anledning_ af Riksdagens snart
förestående slut ingen har fallenhet att inlåta sig på en noggrannare
undersökning af mitt förslag, anser jag mig sjelf höra begära afslag
å det nu föredragna momentet, öfvertygad som jag är att frågan snart
skall lefva upp igen.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först proposition
på bifall till momentet, hvarvid svarades nej, och sedermera propo¬
sition på afslag derå, som med ja besvarades.
Mom. h—/.
Afslogos.
460
Den 9 Maj, f. m.
3:dje punltten.
Grefve Hamilton, Henning: I följd af Kammarens nyss fat¬
tade beslut kräfver denna punkt en liten förändring. Der står: “de
beslut ock stadgande^ som af Riksdagen meddelas rörande ifråga¬
varande upplåning i enlighet med ofvanstående tvänne punkter, skola
et<r“j beslut Kammaren nu fattat, innehållas i en enda punkt,
och derföre hemställer jag att orden: “i enlighet med ofvanstående
tvänne punkter" måtte utgå.
, _ ,p’ter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
bifölls punkten med följande förändrade lydelse: “De beslut och
stadgande^ som af Riksdagen meddelas rörande ifrågavarande upp¬
låning,. skola underställas. Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse, med un¬
derdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes å lånet meddela sin ga¬
ranti".
.Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utskott inkomna Me¬
morialer och Utlåtanden, nemligen från
Ståts-Utskottet:
N:o 84, i anledning af väckt fråga om påbyggnad af flyglarne
till Riksdagshuset samt verkställande af åtskilliga andra arbeten inom
nämnda hus;
N:o 85, med förslag till de stadganden angående Riksgälds-kon-
torets skulder och fordringar, som böra införas i det nya reglemen¬
tet för detta verk;
N:o 86, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets regle¬
mente angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu
icke utbetalde statsbidrag;
Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottet:
N:° 1, i anledning af väckt motion angående åtal och beslag vid
oloflig försäljning af bränvin;
Lag- Utskottet:
^N:o 49, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning
angående mannens målsmansrätt för hustrun, äktenskapsförord och
morgongåfva;
461
Den 9 Maj, f. m.
N:o 50, i anledning af väckt motion om tillägg i 1 § 2 mom. af
Kongl. Förordningen den 14 April 1866, om jords och lägenhets af¬
stående för allmänt behof;
N:o 51, i anledning af väckt förslag, åsyftande skyldighet för
domstolar, embetsverk och tjensteman att till pröfning upptaga hand¬
lingar, som direkte med posten till dem insändas;
N:o 52, i anledning af väckt motion om antagande af taxerings¬
värdet såsom grund för fördelning af räntor och andra onera inom
hemman;
Först,a Kammarens Tillfälliga. Utskott:
N:o 10, med anledning af i Andra Kammaren väckta motioner
om åtgärder för embetsförvaltningens reorganisation till vinnande af
förenkling och besparing.
Justerades ett protokollsutdrag rörande Stats-Utskottets Memo¬
rial N:o 77.
Kammaren åtskiljdes kl. 4 eftermiddagen.
In fidem
O. Brakel.
462
Den 9 Maj, e, m.
Måndagen den 9 Maj 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda
Memorial N:o 81, med anmälan om Kamrarnes skiljaktiga beslut i
anledning af Stats-Utskottets uti Memorialet N:o 73 framställda för¬
slag till sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut rörande stam¬
banornas spårvidd och anläggnings sätt m. m.
Grefve Hamilton, Henning: Då Första Kammarens beslut i
denna fråga icke i och för sig är af beskaffenhet att från Kamma¬
rens sida framkalla anspråk på, att göra sin mening gällande genom
gemensam votering, vill jag, för min del, ej yrka ändring i Utskot¬
tets förslag. Men på det att saken ej må åberopas såsom ett pre¬
judikat, i fall ett likartadt förhållande vid ett annat tillfälle skulle
inträffa, då en af Första Kammarens majoritet uttalad åsigt kunde
undanskjutas, ber jag få tillkännagifva, att jag, i fall Stats-Utskottet
framställt voteringsproposition, ej skulle ansett mig berättigad att
yrka afslag derå.
Herr von K och: Ehuru äfven jag anser att Andra Kammaren
ovilkorligen varit berättigad att yrka på gemensam votering, för att
få sitt förslag pröfvadt, vill jag dock ej i Riksdagens sista timma
uppehålla saken, isynnerhet som denna Kammares majoritet visat sig
så tillmötesgående, som den under närvarande omständigheter kunnat.
Friherre Raab, Adam: Ehuru jag nogsamt inseratt i den ställ¬
ning frågan nu kommit, och under de förhållanden i öfrigt, som vi
känna till, det ej skulle vara mycket värdt att drifva frågan till nå¬
gon proposition, så torde det dock tillåtas mig, såsom motionär i
ämnet, och då jag anser frågan vara af stor vigt, att med några få
ord få angifva de skäl, hvarföre jag tror att Stats-Utskottet ej bort
komma till det resultat, att en fråga, sådan som denna, i fall Kam-
rarne stadna i skiljaktiga beslut, skall förfalla.
Riksdags-ordningens 65 § bjuder att alla frågor, som angå stats¬
utgifter, skola, när Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej kunnat
sammanjemkas, afgöras genom gemensam votering. För mig synes
Den 9 Mai, e. m- 463
det utom allt tvifvel att denna fråga angår en statsutgift. _ då den
onekligen rör de största utgifter, hvaröfver vi hafva att vid Riks¬
dagen besluta. Man har sagt att frågan kommit i ett annat sta¬
dium, derigenom att gemensam votering egt rum öfver en föregående
punkt i samma betänkande-, men genom en sådan votering har frå¬
gan endast blifvit återställd till det förhållande hvari den skulle stått,
om begge Kamrarne ifrån början fattat samma beslut. Jag kan så¬
ledes ej fatta, att den gemensamma voteringen förändrat ^ frågans
ställning, lika litet, som att denna skulle förändrats deraf att 5:te
punkten i Utskottets första Betänkande, som afhandlade denna fråga,
varit återremitterad, ty då den ifrån Utskottet återkom, intog den
sin förra plats. Om vi tänka oss ett kontrakt emellan myndigheter
och enskilda, så får man ju lof att föreställa sig att den ena punk¬
ten betingar den andra. Jag kan således ej fatta annat än att denna
fråga är af beskaffenhet, att den, ur denna synpunkt betraktad, bort
föranleda votering.
Betraktar man åter de prejudikater, som i likartade frågor före¬
finnas, så är det onekligt, att den votering, som egde rum i anled¬
ning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 61 vid 1867 års riksdag, var
så lika med denna, att den verkligen innebär ett prejudikat. Denna
fråga är så känd af Herr armé, att jag allt för mycket skulle miss¬
bruka Herrarnes tålamod, om jag nu företoge mig att närmare ut¬
veckla densamma. Då var det fråga om anslaget skulle användas
på ett visst stycke väg, nu är det fråga om huru anslaget skall an¬
vändas och huru mycket ett visst stycke bana skall kosta. Jag tror
att ingen kan neka samstämmigheten häri.
Jemför jag åter denna fråga med andra frågor, som vid denna
riksdag blifvit föremål för votering, sä finner jag att sådana anställts
angående den ålder, vid hvilken pension skall upphöra för tulltjenste-
mäns döttrar, om (let skall ske vid 17, 18 eller 25 års ålder. _ Det
är verkligen en bra homeopatisk del af statsutgifterna, som ingå i
denna fråga. — Vidare finner jag en annan fråga, i hvilken det torde
vara ganska mycket tvifvel underkastadt, om någon statsutgift ingår
eller ej, nemligen om utbyte af de för Göta kanals räkning i Riks-
gälds-kontoret deponerade säkerhetshandlingar emot andra sådana.
Jag tror att man skulle kunna få rätt på flera sådana frågor, och
då stöter det sunda förnuftet. Och jag skulle brista i aktning emot
den, som skrifvit våra grundlagar, och mot dem, som antagit dem, i
fäll jag skulle anse att meningen varit att man skulle rösta öfver
sådana bagateller, men deremot begagna sig af <m ordställning, för
att undandraga sig omröstning, angående en fråga så vigtig, som
denna. Ur denna synpunkt skulle jag visserligen, om det vore tidi¬
gare på riksdagen och jag hade hopp om framgång, yrka på propo¬
sition. Men då det lider till slutet af riksdagen och än mera, då
jag hyser fullt förtroende för våra Regerings-ledamöter och till deras
egna insigt och egna omdöme, som ej ställer sig beroende af under-
lydandes utlåtanden, utan sjelfva göra sig möda att forska i frågan;
och då jag hoppas att det yrkande, som af Riksdagens majoritet
blifvit framställa, ej skall fruktlöst förklinga, så vill jag för min del
ej uppehålla Riksdagen genom att framställa proposition i annan rikt-
464
Den 9 Maj, e. m.
ning än Stats-Utskottets Utlåtande. Jag har endast velat antyda
dessa tankar såsom en reservation, hvilken jag hoppas ej skall hafva
varit alldeles förgäfves.
Friherre Bildt: I 65 § Regeringsformen förekommer följande
stadgande:
“När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller angående
Riksbankens och Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning, inkom¬
ster och utgifter, Kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå veder¬
börligt Utskotts förslag varda sammanjemkade, skola begge Kam-
rarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stadnat; kommande den mening, som dervid erhåller de flesta leda¬
möters af Kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riks¬
dagens beslut."
Nu är det otvifvelaktigt att denna fråga om jernvägarnes spår¬
vidd är en sådan fråga, som inverkar på statsverkets utgifter, ty
derom kan väl icke finnas två olika meningar, att en bredspårig bana
kostar mera än en smalspårig, och att denna fråga således inverkar
på statsregleringen. — Vidare står i grundlagen, att den skall tol¬
kas efter ordalydelsen; och i den nyss citerade §:en förekommer ej
något stadgande derom, att gemensam votering skall ega rum endast
i fall frågan inverkar på budgeten för det eller det året, t. ex. för
1871, utan blott att sådan votering skall ega rum, när i fråga om
statsutgifter Kamrarne stadnat i olika beslut. Denna fråga synes
således ostridigt vara eu sådan, som bör utgöra föremål för gemen¬
sam votering. Detta oaktadt har Stats-Utskottet förklarat denna
fråga, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut, hafva förfallit.
De talare, som förut yttrat sig, hafva äfven ansett att sådan vo¬
tering bör ega rum; men likväl, med afseende på den opinion, som
inom Kammaren i frågan gjort sig gällande, och med synnerligt af¬
seende på Riksdagens nära förestående slut — som gör att de vig-
tigaste frågor här behandlas med mycken raskhet, ja, med alltför
stor raskhet — afstått från att yrka denna frågas afgörande på lag¬
lig väg. Det torde väl således vara fåfängt att jag skulle fram¬
ställa ett sådant yrkande, men jag har åtminstone med dessa få ord
velat protestera och reservera mig mot det slut, hvartill Stats-
Utskottet i frågan kommit.
Grefve Mörner, Oscar: Hyste jag den åsigt att Stats-Utskot¬
tet olagligen förfarit och att detta ärende vore af den art att det
borde blifva föremål för gemensam votering, så skulle verkligen inga
konsiderationer kunna afhålla mig från att yrka, att det som jag an¬
såg lagligt äfven genomfördes. Jag skulle anse mig illa uppfylla
mitt kall såsom representant om jag efterskänkte hvad jag ansåg
rätt och lagligt. Lyckligtvis är ej detta förhållandet. Jag kan ej
tolka grundlagen på annat sätt än att denna fråga ej är af den art,
att den bör komma under votering; och denna åsigt har jag uttalat
derför, att den andra meningen ej ensam bör blifva i protokollerna
förvarad. För min del gillar jag det slut. hvartill Utskottet kommit.
Friherre
465
Den 9 Maj, e. m.
Friherre Raab: Jag lyckönskar Grefve Mörner, Oscar, som med
sin röst bidrog till det af mig förut omnämnda beslut vid 1867 års
riksdag, att han nu anser Stats-Utskottet i denna fråga hafva handlat
riktigt. Det är hvarken några personliga konsideration!’, eller den
omständigheten, att riksdagen nalkas sitt slut, som förmått mig att
ej yrka på proposition, utan en annan omständighet, för hvilken jag
anser att man bör ge vika, nemligen den af en gammal Grek uttalade
sats, att man ej bör vilja mer än man kan.
Flerr Wsern: Då man jemfört detta beslut med det, som fatta¬
des vid 1867 ars riksdag, så ber jag få erinra derom, att beslutet då
fattades, innan _ fråga var om den summa, som skulle beviljas, samt
att det uttryckligen var i ordalagen näinndt, huru anslaget skulle an¬
vändas, samt att detta beslut omedelbart föregick beslutet om an¬
slagets belopp. Det var således alldeles omöjligt annat än att frå¬
gan då rörde statsverkets utgifter. Att Stats-Utskottet nu anser frå¬
gan hafva förfallit, beror ej derpå, att den genom en återremiss blif¬
va skilj d ifrån frågan om vägsträckningen. 1867 års beslut hänförde
sig ^ omedelbart till det anslag, som då var i fråga, och derigenom
bl ef det ock ett beslut, som angick statsverkets utgifter. Jag bär
ännu 1867 års beslut tillhands. Men om den föregående talaren be¬
hagar se efter, så skall han finna, att 1867 års beslut gäller använ¬
dandet af det bestämda anslaget. Yi hade frågan före i Stats-Ut¬
skottet, inen vi funno ej detta beslut innebära något prejudikat. Vid
1867 ars riksdag uteslöts en del af vilkoren, och jag var i det hän¬
seendet af olika tanke med Stats-Utskottet.
I stället^ att den fordna grundlagen talade om beslutens beskaffen¬
het — och då kunde det varit skäl att votera — så är det nu, sedan
grund lagsparagrafen blifvit omskrifven, ej längre fråga om beslutens
beskaffenhet, utan endast, huruvida frågan angår statsutgift eller
icke; derföre anser jag, att när Kamrarne stadna i olika beslut, i af¬
seende på statsutgifter, så bör gemensam votering ega rum; men der¬
emot ej, då frågan ej gäller statsutgifter, titan något annat. Och
bär är det fråga om spårvidd och således ej om en utgift, hvarföre
votering, enligt min tanke, ej får ega rum.
Men äfven om den, som skrifvit detta beslut, deri inlagt ordet
vilkor, eller skrifvit så, _att det blifvit fråga om en statsutgift, så skulle
jag ändå bestridt votering derföre, att det vore inkonstitutionelt att
votera i denna fråga.
Denna motion är nemligen väckt inom Första Kammaren och
blef der behandlad särskild^ hvaremot Andra Kammaren nekade allt
anslag. Härvid är nu att märka att, äfven om den ej blifvit åtskild,
Första Kammaren beslutat att den ej skall antagas, hvaremot Andra
Kammaren afslagit allt anslag och således ej kunnat bestämma något
vilkor. Alltså, Första Kammaren ville ej göra något vilkor ock An-
dra Kammaren ville ej ge något anslag alls, och kunde således ej
samtidigt föreskrifva några vilkor. Derföre anser jag ock inkonstitu¬
tionelt att votera i denna fråga, och yrkar att vid Stats-Utskottets
anmälan få bero.
Ihksd. Prof. 1870. 1 Afd. 8 Band.
30
466
Den 9 Maj, e. m.
Grefve Hamilton: Då jag i allmänhet gör anspråk påattvara
mån om grundlagen, ber jag att, i anledning af hvad Grefve Mörner
yttrade, få säga att, då jag ej här ville upptaga tiden, hvarken med
att motivera min åsigt eller begära proposition, så var det derföre,
att Första Kammarens beslut var sådant, att det ej i ock för sig
kunde föranleda till votering, och att Andra Kammaren, mig veter¬
ligen, ej framställt anspråk på att få sin mening underkastad ett så¬
dant afgörande. Under sådana omständigheter finnes för mig intet
skäl att yrka derpå, och att jag derföre icke ville upptaga tiden med
att gifva skäl för en åsigt, som jag icke ernade försöka att göra gäl¬
lande, var eu konsideration, hvarföre jag ej väntat mig en förebråelse.
Hvad beträffar Grefve Mörners farhåga, att endast den åsigt, som
vore motsatt hans egen, skulle blifva i protokollerna förvarad, tror
jag att, då hittills endast fyra talare uppträdt emot Utskottets åsigt,
hvilken sannolikt kommer att af Kammaren godkännas, behöfver Grof¬
ven ej befara det någon skall tro, att han varit ensam om sin mening.
Öfverläggningen förklarades slutad och Memorialet lades till
handlingarne.
Föredrogs ånyo sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets
den 6 och 7 dennes bordlagda Betänkande N:o 1, i anledning af väckta
motioner om förändrad lagstiftning angående restitution af bränvins-
tillverkningsafgiften vid utförsel af bränvin till utrikes ort.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det är verkligen en temligen svår
fråga, som Utskottet vill ställa på Kongl. Maj:t, att han skulle låta
undersöka och utreda till hvad belopp inom landet tillverkadt brän¬
vin kan antagas undergå förminskning genom afdunstning och föräd¬
ling till sprit. Afdunstningen måtte väl bero på huru lång tid brän-
vinet ligger, och att bestämma någon normalsiffra härför torde vara
svårt, om ej omöjligt. Äfven synes mig egendomligt, att inom landet
tillverkadt bränvin skulle vara underkasta^ andra lagar, än bränvin
tillverkadt på andra ställen. Emellertid må detta stå för Utskottets
räkning.
Herr de Maré: Jag vill visst ej bestrida, att den siste talarens
anmärkningar voro mycket spetsfundiga; men jag ber få bemärka,
att den, som har någon erfarenhet i saken, vet, att afdunstningen
sker inom ganska kort tid, och att det är alldeles detsamma, om
bränvinet ligger 6, 7 eller 8 månader, emedan det är på de 3, 4 och
5 första månaderna, som afdunstningen sker. Att han onekligen har
rätt deri, att svensk bränvin följer samma lagar som utländskt, det
vill jag ej bestrida, ty det tror jag, att hvar och en erkänner.
Friherre Raab, Adam: Det är visserligen många år sedan jag
tillverkade bränvin; men nog har jag den erfarenheten, att bränvinet
förlorar både i rymd och gradtal ganska betydligt, i synnerhet under
467
Den 9 Maj, e. m.
första tiden, likasom att det förlorar i rymd äfven under den tid,
det sedermera får ligga. Jag tror således, att, så vida man vill, hvad
jag verkat för ända sedan år 1850, befordra exporten af bränvin,
man bör se till att exporten får större drawback, än sjelfva den skatt
är nominel, som blifvit utlagd på bränvin. Derför tror jag, att för¬
slaget i sjelfva verket är riktigt. Hvad beträffar uttrycket “inom
landet tillverkadt bränvin," erkännes den deremot gjorda anmärkningen,
ty det är klart, att detta är af samma natur som bränvin, tillverkadt
utrikes; men meningen med detta uttryck i Utskottets Betänkande är
väl den, att bränvin,_ som blifvit tillverkadt inom landet, och skall
utföras utrikes, har blifvit beskattadt, men undergår försämring, innan
det hinner exporteras; och ur denna synpunkt kan verkligen uttryc¬
ket försvaras.
Öfverläggningen förklarades slutad och Betänkandet bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Särskilda
Utskottets den 6 och 7 dennes bordlagda Memorial N:o 2, i anled¬
ning af Kamrarnes olika beslut rörande dess Betänkande N:o 1, om
ifrågasatt reorganisation af rikets sjöförsvar m. m.
Utskottets första anmälan.
Lades till handlingarne.
Utskottets sednare hemställan.
Herr Statsrådet, Friherre Leijonhufvud: Den här föreslagna
redaktionen till sammanjemkningsförslag är i sjelfva verket temligen
oskyldig. Men hela skrifvelsen synes mig dermed också ganska öfver¬
flödig. Förslaget innehåller tre punkter. I den första föreslås, att
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru stor del af båtsmans¬
håll^ är för. sjöförsvaret behöflig. Denna undersökning har redan
börjats, och hitintills ledttill det resultat, att Kongl. Maj:t föreslagit
.Riksdagen att öfverflytta en del båtsmanskompanier till landtförsvaret,
h vilket förslag i Första Kammaren vunnit bifall. Dermed är ej sagdt,
att Kongl. Majd slutat dessa undersökningar; och detta är alldeles
gifvet, då det ännu ej är afgjordt, huru sjöförsvaret kommer att or¬
ganiseras. Denna punkts innehåll är således, oberoende af någon
skrifvelse från Riksdagen, redan föremål för Kongl. Maj ds pröfning.
Den andra punkten innehåller, att det måtte tagas i öfvervägande,
hvilka förbättringar båtsmansinrättningen må kunna erhålla för att
fullständigare motsvara sin bestämmelse. Denna punkt tror jag är
så mycket mindre behöflig, som hvarje del af riksstyrelsen ständigt
är underkastad Kongl. Maj ds pröfning och han icke lär underlåta
att tillse, att nödiga förbättringar blifva vidtagna, äfven i båtsmans-
hållet, i den mån sådant låter sig göra.
Den tredje punkten hemställer, huruvida det icke skulle vara
468
Den 9 Maj, e. m.
ändamålsenligt, att båtsmanshåll efter hand, och i den mån det be-
finnes för försvaret obehöflig^ ställes på vakans. Nu står här lyck¬
ligtvis “för försvaret11 d. v. s. både sjö- och landtförsvaret, och annor¬
lunda kan det ej här förstås, sedan denna Kammare beslutat, att
en del af båtsmanskompanierna skola till landtförsvaret öfverflyttas.
Det vore ej att tänka, att Kong!. Maj:t skulle behålla mera båtsmän,
än som behöfves för sjö- och landtförsvaret gemensamt. Jag tror såle¬
des, att denna punkt ej heller innehåller något, som behöfver framställas
till Kong! Maj:t. De förändringar, som kunna komma att föreslås
vid båtsmanshållet, bero dock till en väsendtlig del på den utredning
som är att förvänta från den komité, som med anledning af Riksda¬
gens skrifvelse fått sig uppdragit att tillse, i hvad mån de ofta åter¬
kommande klagomålen öfver tungan af båtsmanshållet äro grundade
och huru de lämpligen skulle kunna afhjelpas. Denna komité har ej
ännu hunnit afgifva sitt utlåtande, och dessförinnan vore för tidigt
uttala några planer angående båtsmanshållets definitiva ordnande.
Medan jag har ordet, vill jag äfven tillägga, att flera af de önsk¬
ningar, som uttalades uti de punkter af särskilda Utskottets första
Betänkande, som af Första Kammaren antogs, men som förfallit ge¬
nom skiljaktiga beslut i den Andra Kammaren, såsom om kanonier-
korpsens omorganisation och särskild poliskorps på varfven in. m.,
redan innan denna Kammare för sin del derom fattat beslut, voro
upptagna till bearbetning uti Sjöförsvars-departementet.
Herr af Klint: Jag anhåller om utslag på detta sammanjemk-
ningsförslag. Jag erkänner villigt, att det är ganska kinkigt att
sammanjemka två beslut, som äro så himmelsvidt olika, som de Indi¬
ka blifvit fattade inom Första och Andra Kammaren, der snart sagdt
den ena Kammarens beslut upphäfver den andras. Men icke nog der¬
med, att jag anser, att det kan vara tvifvelaktigt, huruvida en sådan
sammanjemkning, som den föreslagna, kan vara riktig, och om ej sna¬
rare frågan ställts så, att Utskottet bort anse densamma förfallen,
vågar jag tro, att Utskottets förslag står i strid med Första Kam¬
marens beslut angående Stats-Utskottets förslag N:o 32, som upptogs
till behandling straxt efter särskilda Utskottets Memorial, der Kam¬
maren beslöt i mom. a, med afslag på Stats-Utskottets förslag, att
de för sjöförsvaret obehöfliga rotar af båtsmanshållet skulle till landt¬
försvaret öfverflyttas. Efter ett sådant kategoriskt beslut, tror jag
näppeligen, att Kammaren bör fatta ett beslut, som förklarar, att
båtsmanshållet skulle efter hand, och i den mån det befinnes obehöf¬
ligt, ställas på vakans. Jag tror, att detta ej är öfverensstämmande
med det beslut, som här redan blifvit fattadt och synnerligast, som
jag mycket skulle misstaga mig, om majoriteten i Första Kammaren,
innan försvarsfrågan blifvit till slut afgjord, bestämdt yttrade sig,
huruvida båtsmansrotarne skulle sättas på vakans eller ej. Jag an¬
håller på dessa skäl om afslag på Utskottets sämmanjemknings-
förslag.
Herr De Maré: Efter den förklaring, som Herr Chefen för Sjö¬
försvars-departementet afgifvit, borde det synas öfverflödigt att yrka
Den fl Maj, e. in.
469
bifall till Särskilda Utskottets förslag. Jag tror dock att så bör
ske, derför att man ej bar bestämd visshet, att Herr Departements¬
chefen kan genomföra de välvilliga afsigter, som hans yttrande inne¬
bär, och derför att det i allt fall kan vara tillfredsställande för ho¬
nom att veta, att Kammaren är af samma tanke som han. Beträf¬
fande den anmärkning, som den siste ärade talaren gjorde, så ber
jag få bemärka, att 2 momentet af 63 § Riksdags-ordningen lyder så
här: “Stadna Kamrarne öfver någon fråga, deri ständigt eller i dess
ställe särskild! tillsatt Utskott sig yttrat, uti hufvudsakligen eller
till vissa delar olika beslut, då skall Utskottet söka att de olika me-
ningarne, så vidt möjligt är, sammanjemka och med förslag derom
till Kamrarne inkomma.“ Utskottet, som fått Kamrarnes olika beslut
tillbaka till förnyad behandling, har ej kunnat förbise att, hvad för¬
sta delen af den föreslagna nya stiliseringen beträffar, så är den full¬
komligt öfverensstämmande med Första Kammarens beslut. Att
grundtanken i Första Kammarens beslut ock återfinnes i sednare
delen af detta sammanjemkningsförslag, och att det således var Ut¬
skottets skyldighet att framlägga detta sammanjemkningsförslag, har
derföre ingen af Särskilda Utskottets ledamöter velat bestrida. Det
är blott och bart denna skyldighet, som Utskottet anser sig hafva
fullgjort, ett försök, som jag vågar tro, att Första Kammaren ej
borde misskänna, lika litet som jag tror det vara skäl att afstå detta
förslag, som Utskottet nu framställt, isynnerhet då Herr Chefen för
Sjöförsvars-departementet förklarat sig hafva under ompröfning alla
dessa frågor, som här äro sammanförda i Utskottets förslag.
Grefve Hamilton, Henning: Om jag för min del ej fäster
någon vigt vid, att Särskilda Utskottets förslag må blifva af Första
Kammaren antaget, så härrör detta egentligen deraf, att, då ej mera
återstår af den störa fråga, Utskottet haft att behandla, det kan
vara likgiltigt, om denna del kommer att utgöra föremål för en hem¬
ställan till Kongl. Maj :t. Jag har emellertid tagit till ordet, emedan
jag anser, att den andre talaren missförstått både grundlagens bud
och Utskottets åtgärd. 63:dje § Riksdags-ordningen går så långt, att,
äfven om Kamrarne i hufvudsaklig a delar stadna i olika beslut, skall
ändå försök till sammanjemkning ske. Om ock Utskottet ansåg att
Kamrarne ej i hufvudsakliga delar öfverensstämde, hade det ej rätt
att lemna saken å sido, utan har haft till pligt att sammanjemka de
olika besluten, Kamrarne sedan obetaget att antaga eller förkasta
förslaget till sammanj emkning. Frågan, huruvida Utskottet riktigt
förfarit vid redaktionen af detta sammanjemkningsförslag, beror derpå,
om Utskottets förslag upptager så mycket af båda Kamrarnes beslut
som möjligt, I detta fall hafva Kamrarne varit eniga derom, att
icke hela båtsmanshållet är för sjöförsvaret beliöfligt. De hafva ock
varit eniga deri, ehuru uttryckt med olika ord, att den del af båts¬
manshållet, som skulle komma att bibehållas för sjöförsvaret, kunde
undergå förbättringar i afseende på organisationen. I dessa båda
punkter hafva Kamrarne varit eniga, ocli de återfinnas också i sam-
manjc mkningsförslaget. Deremot har denna Kammare varit af olika
åsigt med Andra Kammaren om båtsmanshållets ställande på vakans.
470
Den 9 Maj, e. m,
Andra Kammaren ansåg nemligen, att hela båtsmanshållet borde
ställas på vakans. Första Kammaren yttrade sig ej derom; men bar
vid ett annat tillfälle ansett en del af båtsmanshållet böra öfver-
flyttas till arméen, och nu att endast eu del deraf är för sjöför¬
svaret nödig. Vid sådant förhållande tror jag, att Första Kamma¬
ren ej kan anse det vara en afvikelse från dess mening, att den del
af båtsmanshållet, som hvarken är för sjö- eller landtförsvaret be-
höfligt, ställes på vakans, utan Kammaren kan så långt gå Andra
Kammaren till mötes. För min del har jag emellertid ej något yr¬
kande att göra, utan öfverlemnar åt Kammaren att göra med försla¬
get hvad som finnes lämpligast.
Grefve von Plåten: Det är ej för att ingå i sjelfva hufvud-
frågan, der mina åsigter nog äro bekanta, och ej heller för att myc¬
ket tvista, huru Utskottet lämpligast bort förfara, så mycket mindre
som jag vet, att Andra Kammaren redan afslagit Särskilda Utskottets
förslag, utan endast emedan Utskottet visat mig det förtroende att
vara dess ordförande, som jag ansett mig skyldig, då anmärkningar
blifvit gjorda mot det sätt, på hvilket Utskottet löst sitt åliggande,
att uppträda till dess försvar. Det fanns olika åsigter inom Utskot¬
tet om rätta sättet att gå till väga vid tolkningen af 63 § Riksdags¬
ordningen. Det var verkligen de som ansågo, att samman]emkning
här ej var möjlig; men majoriteten ansåg, att äfven det omöjliga
borde försökas, och detta var en så vacker tanke, att det sannolikt
föranledde, att ej någon af Utskottets ledamöter reserverade sig.
Emellertid kan ej nekas, såsom redan blifvit upplyst, dels att hvad
som här blifvit föreslaget, står i strid mot Kamrarnes beslut, dels
att det, efter min uppfattning, till och med innebär en motsägelse
emot Första Kammarens beslut, då den ej yttrat sig om båtsmans-
hållets ställande på vakans. Det kan väl ej bestridas, såsom den
siste värde talaren yttrat, att hela representationen varit ense att ej
hela båtsmanshållet icke är för sjöförsvaret behöfligt; men om man
med uppmärksamhet läser Andra Kammarens beslut, d. v. s. den
sista meningen — ty Utskottets förslag har tillkommit på det sätt,
att man tagit första delen af Första Kammarens beslut och andra
delen af Andra Kammarens till samman]emkningsförslag — så står
der “huruvida det skulle vara ändamålsenligt, att båtsmanshållet
efter hand ställes på vakans." Här är således ej fråga om en del
af båtsmanshållet, utan man har tagit steget fullt ut och hemställt,
om det ej vore ändamålsenligt att ställa hela båtsmanshållet på va¬
kans, en tanke, som visst ej delas af Första Kammaren.
Herr von Kock: Jag för min del lägger mycket liten vigt på
det beslut, som kan i hufvudfrågan fattas, i synnerhet sedan Herr
Sjöministern förklarat, att det är naturligt, att Kong! Maj:t kommer
att tillse, att den del af båtsmanshållet, som ej behöfs för sjöför¬
svaret, ställes på vakans. Icke har Kongl. Maj:t en massa båtsmän
för ro skull, det är alldeles klart. Men det var icke detta jag ville
säga. Jag bär egentligen begärt ordet, för att bemöta den anmärk¬
ning, som här blifvit gjord mot sammanjemkningsförslaget dels af
471
Den 9 Maj, e. m.
Herr af Klint och dels af Utskottets ordförande. De hafva antydt,
att förslaget skulle innebära, att hela båtsmanshållet skulle ställas
på vakans, men detta är en tanke, som jag tror, att få af Särskilda
Utskottets ledamöter hyste, och som jag åtminstone ej hyser, emedan
jag anser, att de för sjöförsvaret obehöfliga rotarne böra öfvernyttas
till landtförsvaret. Men då här i förslaget står “för försvaret", d. v. s.
att den del af båtsmanshållet, som är både för landt- och sjöförsva¬
ret obehöflig!, ställes på vakans, så tror jag att formen är fullt rik¬
tig och att vi fullgjort vårt åliggande att söka sammanjemka de olika
besluten enligt 63 § Riksdags-ordningen. Jag får emellertid öfver¬
lemna saken till Kammarens godtfinnande.
Herr de Maré: Etter den upplysning, som lemnats, att Andra
Kammaren afslagit Särskilda Utskottets sammanjemkningsförslag,
torde det vara ofruktbart att vidare upptaga Kammarens tid; men
ett yttrande, som Utskottets ordförande haft, anser jag ej höra lem-
nas oanmärkt. Han säde, att följden af detta förslag skulle blifva,
att hela båtsmanshållet ställdes på vakans. Han har dock förbisett
en mellanmening: den man det befinnes för försvaret obenöfligt ,
hvaraf måste anses följa, att, om någon del af båtsmanshållet är för
försvaret nödvändig, så ställes den ej pa vakans. Detta har lag an¬
sett mig böra nämna; för resten vill jag ej längre upptaga Kamma¬
rens tid, utan får jag fortfarande anhålla om proposition på bifall
till Utskottets sammanjemkningsförslag.
Grefve von Plåten: Ehuru det ej kan vara intressant för Kam¬
maren att erfara den ena eller andra ledamotens uppfattning, så ber
jag dock få nämna, att jag ej förbisett den mellanmening, som den
föregående talaren påpekat; men att, ehuru det är möjligt, att mm
uppfattning är felaktig, jag likväl ansett följden, af ett sådant beslut
som ifrågavarande förslag möjligen skulle medföra, kunna blifva att
hela båtsmanshållet skulle komma att ställas på vakans, hvilket jag
tror stå i strid med Kammarens beslut.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gif¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bi¬
fall till Utskottets förevarande hemställan och dels utslag derå; fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till
samma hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med ja,
och sedermera proposition på afslag derå, då _ svaren utföllo _ med
många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva vant öf¬
vervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller Särskilda Utskottets hemställan i sednare delen
af Memorialet N:o 2, röstar:
ja;
472
Den 9 Maj, e. m
Den det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, äfslår Kammaren denna hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 24;
Nej •— 46.
vr. föredrogs Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda Utlåtande
N.o 80, i anledning af vackt motion om indragning af Styrelsen för
Statens j em vägsbyggnader.
Friherre Raab, Adam: Stats-Utskottet har i anledning af
(rrefve Sparres motion, att Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader
matte sammanslås med trafikstyrelsen, hemställt, att motionen icke
matte till någon åtgärd_ föranleda. Granskar man motiverna, finner
man, att Utskottet förbigått eu omständighet, som torde väl vara
förtjent af uppmärksamhet, nemligen att trafikstyrelsen i sitt utlå¬
tande i amnet tillstyrkt styrelsernas sammanslående till en och der-
vid i afseende a tiden, då sammanslagningen borde kunna ega rum,
anfört, att sammanförandet icke lämpligen kunde ega rum förrän
nordvestra stambanan blifvit fullbordad och anslag till nya ba¬
nor af Riksdagen beviljade, “dock borde, derest anslag till nya
banor beviljades medan arbetena å nordvestra stambanan ännu på-
ärligt styrelsens ofvan uttalade åsigt en gemensam styrelse
redan da inrättas, för att från början utarbeta de planer och vidtaga
de förberedande åtgärder, hvarpå de nya banornas utförande berodde,
men den dåvarande styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader borde
i sådan händelse likväl fortfarande fungera, intill dess nordvestra
medelafslutad1''6 ful bordad oel1 redovisningen för dertill anslagna
Nu bär just det fallet inträffat, enär Riksdagen, innan nordvestra
stambanan fullbordats beviljat medel för östra och norra stambanan.
Emellertid har Stats-Utskottet helt enkelt sagt, att som nordvestra
stambanan samt stationshuset i Stockholm ännu icke blifvit fullbor¬
dade, vore frågan för tidigt väckt. Detta synes mig dock utvisa ett
förbiseende från Stats-Utskottets sida, hvarpå jag velat fästa upp¬
märksamheten. Da nu, såsom jemväl framgår af trafikstyrelsens ut¬
låtande,^ em icke obetydlig besparing skulle vinnas, anhåller jag om
utslag a Stats-Utskottets Utlåtande och bifall till den hemställan
som föreslagits af tvenne reservanter, nemligen “att Riksdagen måtte
i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, huru-
V!r a u ^^elsen for statens jernvägsbyggnader må kunna indragas och
utförandet af berörda byggnadsarbeten åt Styrelsen för Statens iern-
vagstrafik öfverlemnas samt att Kongl. Maj:t behagade till nästa
JXiKsaag i amnet aflåta den nådiga framställning, hvartill förhållan¬
dena finnas föranleda".
473
Den 9 Maj, e. m.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Till en början ber jag
att få ur Betänkandet uppläsa en del af redogörelsen för innehållet
af Trafikstyrelsens utlåtande, hvilket utlåtande visserligen denna gång
innefattar ett tillstyrkande af den ifrågasatta förändringen, tvärt emot
ett förut af samma styrelse gifvit afstyrkande. Detta tillstyrkande
är sådant, att man ganska tydligt kan mellan raderna läsa, att för¬
ändringen icke skulle medföra någon väsendtlig besparing. Det he¬
ter sålunda:
“Beträffande sättet, hvarpå den ifrågasatta sammanslagningen,
enligt Styrelsens åsigt, borde utföras, har trafikstyrelsen anfört, “hu¬
rusom dervid till en början borde bemötas den föreställning, som hos
Riksdagen gjort sig gällande, nemligen att chelen för Statens jern-
vägstrafiks banafdelning tillika skulle kunna öfvertaga chefskapet för
de nya jernvägsbyggnader, som nu utföras genom byggnadsstyrel¬
sen. Denna föreställning grundade sig utan tvifvel på obekantskap
med eller förbiseende af de åligganden, som tillhörde förstnämnda
chefskap. Till detta hörde visserligen äfven utförandet af de nya
byggnader, som i och för trafikens tillväxt blefve nödiga, men detta
nybyggnadsarbete vore icke allenast en obetydlighet, jemfördt med
de arbeten, som betingades af årliga anslag med omkring 3 ä 4 mil¬
lioner, utan äfven en jemförelsevis ringa del af det arbete och det
ansvar, som för öfrigt tillhörde Statens jernväg^trafiks banafdelning,
nemligen det för trafikens säkerhet nödiga underhållet och bevaknin¬
gen af de redan trafikerade jernvägarne. Att nu till ett så beskaf-
fadt ansvar hos chefen för banafdelningen vilja lägga äfven det, som
utförandet årligen af 3 ä 4 mil jernväg innebure, syntes Styrelsen
icke vara lämpligt. Första vilkoret för ett sammanförande syntes
Styrelsen således vara, att nybyggnadsarbetet bildade en särskild
temporär afdelning under den allmänna förvaltningen af Statens jern-
vägar, hvilken naturligtvis skulle för öfrigt utgöras af de afdelningar,
hvari förvaltningen af Statens järnvägstrafik nu är indelad. Först¬
nämnda afdelning, hvilken lämpligen kunde benämnas byggnadsaf-
delningen, skulle således omfatta hela den förvaltning, som nu stode
under Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader, dock med vissa
uppgifna undantag. Afdelningens chef, benämnd öfver-ingeniör, skulle
vara ledamot af den gemensamma Styrelsen och föredragande för af¬
delningens ärenden. Beträffande fördelningen inom den gemensamma
Styrelsen af det ansvar, som nu ålåge byggnadsstyrelsen, borde till
en början erinras, att, enär det ej med fog kunde begäras, att en enda
person skulle såsom chef ansvara, icke allenast för trafiken på de Sven¬
ska stambanorna, hvilka årligen tillökades, utan äfven för alla de
funktioner, som för närvarande tillhörde chefen i Styrelsen öfver
Statens jernvägsbyggnader, skäl torde vara att, då bägge Styrelserna
sammanslogos, på öfver-ingeniören förflytta en del af det ansvar,
som ålåge den nuvarande byggnadsstyrelsens chef1*.
Öfver personal och arvodesstat vid den nya byggnadsafdelning,
som sålunda skulle uppkomma, är af trafikstyrelsen framlagd föl¬
jande beräkning:
En Öfver-ingeniör .
Eu andre Sekreterare
. R:dr Runt 7,500: —
. „ „ 3,500: -
474 Den 9 Maj, e. m.
Tillökning i arfvode åt Registratorn .
En Kassör, arfvode.......
missräkningspenningar . . . .
En andre Kamererare......
En Revisor..........
En Bokhållare.........
En Vaktmästare.........
Extra biträden vid förefallande behof
R:dr R:mt
BOO
1.500
250
3.500
3.000
2,100
750
6.000
Summa R:dr Runt 28,600: —
varande härvid af trafikstyrelsen erinradt, att, då de arfvoden, som
för närvarande utginge till byggnadsstyrelsen, utgjorde 40,600 R:dr,
sammanföringen af de båda styrelserna skulle verka till en minsk¬
ning i arfvo des utgifter af omkring 12,000 R:dr, jemförda med dem,
som skulle betingas deraf, att de båda styrelserna, hvar på sitt håll,
fungerade inom hufvudstaden, äfvensom att besparing för öfrig! i
hyror, uppvärmning och belysning af tjenstelokaler m. m. kunde
uppskattas till ungefärligen 1,000 R:dr“.
Det är egentligen genom nedsättning af lönerna för chefen och
den ene byråchefen, hvilken sednare fått namn af sekreterare, samt
indragning af en byråchef som besparing skulle uppkomma, men jag
hemställer, huruvida det kan vara skäl att nedpressa aflöningen för
en chef, som har att ansvara för så betydliga statsutgifter och en¬
dast för kort och obestämd tid erhåller förordnande. Jag är fullt öf-
vertygad om att, så vida bokföring och redovisning hufvudsakligen
utföras vid de särskilda arbetslinierna, der de utan väsendtlig till¬
ökning i arbetskraften numera utan olägenhet kunna verkställas,
kostnaden för byggnadsstyrelsen kan nedsättas under kostnaden för
den af trafikstyrelsen föreslagna byggnadsafdelningen. Denna åsigt
bekräftas deraf, att byggnadsstyrelsens förslag till aflöningsstat, i
händelse hela styrelsen förflyttades till arbetslinien, uppgår till 21,500
R:dr, hvaremot den af trafikstyrelsen för dess byggnadsafdelning fö¬
reslagna stat går till 22,600 R:dr, utom extra biträden, hyror, m. m.
som i båda fallen tillkomma.
Så länge anslaget till Statens jern vägsbyggnader icke understi¬
ger 2,000,000 R:dr årligen, är det, enligt min öfvertygelse, ekono¬
miskt fördelaktigt att behålla en särskild byggnadsstyrelse, för att
tillse och ansvara för, att dessa medel med klok hushållning använ¬
das för afsedt ändamål.
Att lägga byggnadsstyrelsens göromål och ansvar på trafik¬
styrelsen, hvilken förut är öfverhopad af ständigt växande bestyr
och omtanke för trafikens skötande och jernvägarnes underhåll, samt
derföre icke kan vara i tillfälle, att personligen tillse och öfvervaka
jernvägsbyggnadernes utförande i detalj, och att nog hastigt och på
stället meddela behöfliga föreskrifter, eller ega nödig kännedom om
ingeniörernes egenskaper och större eller mindre lämplighet för olika
befattningar, måste, så vidt jag kan inse, leda till förluster, i första
rummet vid byggnaden, och äfven vid trafiken, som derigenom för¬
lorade en del af styrelsens arbete och omtanke. Kostnaden så väl
för trafiken som i synnerhet för byggnaden beror nemligen i hög
grad på hushållningen i detaljerna, jemväl de minsta, emedan de
ständigt återkomma till stort antal. Genom den föreslagna förenin¬
Den 9 Maj, e. m.
475
gen af styrelserna kunde ingalunda göromålens mängd minskas, men
ansvaret skulle i vissa fall öfverflyttas från byggnadschefen på ^tra¬
fikchefen, oaktadt den sednare icke vore i tillfälle att taga någon
egentlig befattning med byggnadens ekonomi. Den, som utför ett ar¬
bete, bör ock derföre bära ansvaret.
De dåliga utsigterna för ingeniörernes framtid kunna icke undgå
att menligt inverka på deras nit, och derföre är en oaflåtlig tillsyn
och sträng kontroll öfver arbetets ekonomi ännu mera än förr af
behof. .
Trafikstyrelsen har nogsamt ådagalagt, att den hyser större in¬
tresse för trafikens beqvämlighet och billighet samt låg kostnad för
underhåll af bana och byggnader, än för låg anläggningskostnad, och
någon förändring i detta afseende är icke att förmoda; men då dessa
intressen ofta komma i strid med hvarandra, synes det, för vinnande
af billig anläggningskostnad, icke vara lämpligt att trafikstyrelsen
skulle erhålla afgörande rätt angående jernvägsbyggnaden.
Det nödiga sambandet emellan båda de ifrågavarande förvalt-
ningsgrenarne vinnes bäst och med minsta arbete, såsom i de flesta
länder egt rum, genom bestämmande af vissa grunder för byggna¬
den, hvilka, då så finnes nödigt, kunna ändras efter framställning af
den ena eller andra styrelsen, och derigenom att trafikstyrelsen, så¬
som hittills skett, afgifver utlåtanden angående vissa byggnadspla-
ner af lokal natur, såsom stationer m. m., innan de af Kongl. Maj:t
gillas, samt, inom förut bestämda summor, anskaffar den rörelsema-
teriel och de inventarier, som. erfordras för trafiken.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Friherre Raab: Förgäfves har jag sett mig ikring, huruvida
jag icke skulle kunna upptäcka chefen för trafikstyrelsen. Då han
emellertid icke är tillstädes för att försvara styrelsens utlåtande,
befinner jag mig i den sällsamma ställning, att nödgas uppträda !
hans ställe emot byggnadsstyrelsens skicklige försvarare, hvars nit
går ända derhän, att han, icke nöjd med hvad texten innehåller, till
och med läser mellan raderna.
Herr Nordenfelt har, bland annat, sagt, att, da det lider mot
slutet af jernb anför etagen, kunde man icke af ingeniörerna påräkna
samma sträfvan till sparsamhet som hittills. I så fall och med kän¬
nedom om hvad banbyggnaderna hittills kostat, måste man sannerli¬
gen förskräckas vid tanken på de utgifter, jernbanorna framdeles
skull e medföra.
I sitt anförande har Herr Nordenfelt förgätit omnämna, att, se¬
dan byggnadsstyrelsen aflemnat en jernväg till trafikstyrelsen, har
denna, enligt hvad som är ganska allmänt kändt, icke sällan måst
med stor kostnad förändra de till banan hörande byggnader, och
dessa utgifter hade måhända kunnat besparas om styrelserna aldrig
varit delade.
Vidare torde jag få erinra, att vid enskilda jernbanföretag här i
landet stundom byggts för ända till 3 millioner på ett år, och att för
dessa jernbanföretag varit anställde blott en chef med några inge-
niörer, under det Staten i och för sina jernvägsbyggnader haft
476
Den 9 Maj, e. m.
®fr®ki,ld byggnadsstyrelse, som i aflöning kostat några och
4U,UUU It: dr.
Hvad kostnaden beträffar, har trafik-styrelsen upplyst, att en
besparing skulle kunna finnas af 12,00(3 Rdr, men då lönerna måhän-
da upptagits val högt, föreställer jag mig, att besparingen borde kun¬
na blifva ända större.
Jag befarar att. då Riksdagens ll:te timma är inne och dessutom
-Betänkande!, oaktadt det nu föredragits, är bordlagdt blott en gång
någon ändring nu icke kan vinnas: men frågan är af stor betydelse
och väl förtjent af uppmärksamhet, då det är att hoppas, att, om re-
formen genomfördes, både större enhet, större ändamålsenlighet och
en icke obetydlig besparing skulle ernås.
Jag har all aktning för Herr Nordenfelt; men han är en faek-
man, som blifvit inkarnerad i de åsigter, han här försvarar, och jag
ber Herrarne derföre icke fästa allt för mycket afseende vid hans an-
föi ande, hvilket måhända snarast kali anses åsyfta att försvara in-
gemörerne.
Herr Nordenfelt : Med afseende å de af Friherre Raab om-
förmälta. kostsamma förändringar, som trafikstyrelsen, sedan den
öfvertagit banan, varit nödsakad vidtaga, ber jag få nämna, att des¬
sa förändringar, utom tillbyggnader i följd af trafikens tillväxt, bestått
i flyttandet af en eller annan vägg eller ett och annat mindre hus,
att sålunda de omförmälda betydliga kostnaderna reducera sig till
en obetydlighet, att de ifrågavarande byggnaderna i allmänhet varit
uppförda under den tid, då endast eu jernvägsstyrelse fanns — och
att förändringarne varit en följd af förändrade åsigter.
Friherre Raab har jemväl uppgifvit, att de enskilda banorna
skulle kostat mindre i förvaltning än Statens banor. Så är likväl
lcue händelsen, ty de enskilda banorna hafva förvaltats af en öfver-
mgemör, en verkställande ingeniör och en direktion, bestående af flere
personer, till följd hvaraf förvaltningskostnaden för dessa banor varit
större än för stambanorna, enligt speciela uträkningar som jag varit
i tillfälle att se.
Sedan öfverläggningen förklarats slutat samt Herr trefven och
1 almannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utlåtandet, dels ock utslag derå samt bifall till det förslag Herr Key
i sm vid Utlåtandet fogade reservation afgifvit; framställde Herr
(trefven och Talmannen proposition på bifall till Utlåtandet och, då
dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda
Memorial:
N.o. 82, med förslag rörande aflöningen för de tjensteman och
vaktbetjente, som vid kommande riksdagar varda hos Kamrarne och
Utskotten samt i Riksdagens Kansli anställde; och
Den 9 Maj, e. m. 477
N:o 83, angående en gratifikation åt Statskommissarie!! Bruno
Johansson.
Föredrogs och lades till handlingarne Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottets den 7 dennes bordlagda Utlåtande N:o 3, i anledning
af Riksdagens år 1.869 församlade Revisorers i deras berättelse an¬
gående Riksbanken gjorda framställning, att medel, insatta på depo¬
sition mot ränta, måtte, oansedt depositionsbeviset förkommit, varda
till vederbörande deponent utbetalade, samt angående allmänna före¬
skrifter för dylika fall.
Föredrogs och bifölls Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets
den 7 dennes bordlagda Memorial N:o 4, angående arfVoden åt den hos
Utskottet anställda kanslibetjening.
Föredrogs och bifölls Kanslideputerades den 7 dennes bordlagda
Memorial N:o 3, angående de riksdagshandlingar, som före riksdagens
slut icke hunnit tryckas eller till expedition befordras.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet. För¬
sta Kammarens Tillfälliga Utskotts den 7 dennes bordlagda Utlåtan¬
de N:o 9, i anledning af remiss utaf Andra Kammarens protokolls¬
utdrag N:o 208, med delgifvande af Kammarens beslut i fråga om
förändrad plan för undervisningen vid rikets elementarläroverk.
Anmäldes ocli bordlädes Stats-Utskottets Memorial:
N:o 88, med förslag till samman jemkning af Kamrarnes skiljak¬
tiga beslut i anledning af Utskottets Utlåtande N:o 78, öfver väckt
motion om förändring af uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterna i
Första Kammarens sessionsrum;
N:o 89, med försl ag till voteringsproposition i anledning af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets memorial N:o 77 med
beräkningar öfver statsregleringen för år 1871 samt i fråga om fyl¬
lande af Riksgälds-kontorets behof;
äfvensom Bevillnings-Utskottets Memorial:
N:o 13, med förslag till ännu icke afgjorda tullbestämmelser för
vissa artiklar;
N:o 14, angående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers- och
bränvinsbränningsmedlen; samt
478
Den 9 Maj, e. m.
N:o 15, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande postväsendet.
Grefve Mörner, Carl Göran: Emot Kammarens i förmidda¬
gens plenum fattade beslut i fråga om upptagande af lån för fortsät¬
tande af Statens jernvägsbyggnader får jag till protokollet nedlägga
min reservation. Denna reservation afser så väl formen för föredrag¬
ningen som sjelfva beslutet i och för sig. 60 § Riksdagsordningen
stadgar, att, om ett förslag innefattar flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang afgöras, bör särskild proposition å hvardera
delen framställas. Men af detta stadgande lärer dock icke följa, att
hvad, som icke lämpligen kan delas, skall sönderstyckas, än mindre att
detta skall göras på så.dant sätt, att de särskilda delarne icke inne¬
fatta begriplig mening. Detta blef emellertid händelsen genom den
tillämpning, som skett af Kammarens beslut med afseende å före¬
dragningen. Då detta beslut fattades, förmodar jag att meningen
dermed just var, att de olika belopp, som förekommo i Utskottets för¬
slag och uti den vid Utskottet fogade reservation af Friherre Funck med
flere, skulle komma att uppställas emot hvarandra, och att omröst¬
ningen. skulle skilja dem emellan. Så skedde dock icke, utan blef,
till följd af den form, propositionerna erhöllo, frågan om lånets stor¬
lek undanskjuten i första voteringen och förekom i den sednare blott
såsom en redaktionsfråga.
Kammaren åtskiljdes kl. 9 eftermiddagen.
In fidem
O. Brakel.