flen 24 Mars.
335
HeiT vice Talmannen: Jag får vördsamt hemställa, att Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 31 och Banko-Utskottets Memorial N:o 5
måtte sättas främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Denna-hemställan'bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. \ 3 e. m.
In ti dem
O. Brakel.
Thor sdagen den 2 Mars 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 14 dennes.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut-
skottets den 22 och 23 dennes bordlagda Memorial N:o 31, med för¬
slag till samman]emkning eller voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor, rörande anslagen
under Riksstatens särskilda Hufvudtitlar.
leta—3:d:je punkterna.
Yoteringspropositionerna godkändes.
4:de punkten.
Grefve Mörner, Carl Göran: .Denna Kammares beslut vid
Femte Hufvudtiteln fattades med anledning af de särskilda punkter,
som Stats-Utskottet hade framställt, och fattades såsom motsats till
•m
Den 24 Mera.
dessa. Andra Kammaren har deremot helt och hållet bifallit Stats¬
utskottets punkter.
Mig viU det synas, att dessa beslut böra ganska väl kunna stäl¬
las mot hvarandra i den ordning de fattats, och den omständighet,
att Stats-Utkottet funnit ändamålsenligt att votera om alla punkterna
på en gång, utgör icke för mig tillräcklig grund att anse detta sätt
att tillvägagå vara med grundlagens innehåll öfverensstämmande. Be¬
tänkandet angående Femte Hufvudtiteln var uppstäldt i punkter, och
på samma sätt borde äfven voteringspropositionerna hafva blifvit
uppställda. Genom den här vidtagna sammanföringen inträffar äfven
att frågor, hvarom båda Kamrarne äro ense, blifva föremål för vote¬
ring. Så är anslaget af 280,000 R:dr “till gemenskapens vid sjöför¬
svaret natura-underhåll“ beviljadt af båda Kamrarne, men denna fråga
är dock nu upptagen både i ja- och i nej-propositionen, och blir
sålunda åter föremål för votering. Jag kan icke godkänna den upp¬
ställning Utskottet gjort i afseende å Femte Hufvudtiteln, och yrkar
derföre återremiss af den nu föredragna punkten.
Grefve af Ugglas: Jag instämmer med den sigte talaren deri,
att blott den omständighet att voteringen skulle hafva gifvit ett be¬
synnerligt resultat, icke kunde hafva berättigat Stats-Utskottet att
icke uppställa båda Kamrarnes beslut mot hvarandra, men jag ber
att få fästa hans och Kammarens uppmärksamhet derpå, att Utskot¬
tet icke kunnat tillvägagå på annat sätt i följd deraf, att beslut fattats
inom ena Kammaren, hvilka inom den andra icke haft någon direkt
motsats. T. ex. Kong! Maj:t hade föreslagit att 200,000 .R:dr skulle
till Statsverket ingå, under vilkor att anslaget till flottans öfning
förlefve oförändradt. Deröfver yttrade sig ej Utskottet, enär, då Utskot¬
tet^ föreslagit att anslaget skulle nedsättas, man ansåg vilkoret
hafva förfallit. _ Andra Kammaren godkände, som vi veta, allt
hvad Utskottet i hithörande frågor föreslagit. Första Kammaren
åter intog i sitt beslut ett godkännande af att dessa 200,000 it:dr
skulle till Riksgälds-kontoret inflyta. Mot detta Första Kammarens
positiva beslut skulle man icke kunna sätta något annat än Andra
Kammarens tanke, att dessa medel icke skulle till Statsverket ingå,
(då anslaget för sjö vapnets öfningar minskats, skulle de behöfvas för
detta ändamål), och då hemställer jag, huru en voteringsproposition
skulle kunna uppställas; mot ett direkt beslut af den ena Kammaren
skulle man ju ställa upp eu tanke af den andra. Vidare tillåter jag
mig erinra, att de af Grefve Mörner åberopade besluten angående
gemenskapens underhåll icke äro alldeles lika. Båda Kamrarne hafva
nog beviljat 280,000 R:dr, men Första Kammaren har derjemte be¬
slutat, att den af anslaget vid årets slut befintliga behållning skulle
till Riksgäl ds-kontoret aflemnas; och det förefinnes således eu olikhet
mellan båda Kamrarnes beslut, hvilken måste slitas genom gemensam
votering. På grunda af hvad jag nu anfört, hoppas jag Kammaren
skall inse, att voteringspropositionerna vid Femte Hufvudtiteln icke
kunna! uppställas annorlunda än som skett, just derföre att man icke
hatt några bestämda beslut att sätta mot hvarandra.
Grefve
Den 24 Mars.
337
Grefve M örn er: Hvad angår de ifrågavarande 200,000 R:dr,
livilka enligt Första Kammarens beslut skulle till Riksgälds-kontoret
öfverlemnas, så, och då Andra Kammaren utgått från den synpunkt,
att alla reservationer skulle för statsverkets räkning användas, lära
väl dessa 200,000 R:dr vara derunder inbegripna; och således bör väl
icke i detta fall för Stats-Utskottet förefinnas någon olöslig svårig¬
het. Jag medgifver, att det kan vara ganska ändamålsenligt för de
olika åsigternas förfäktare att sålunda vinna allt eller intet, men
i afseende å riktigheten att på detta sätt uppställa voteringspropo-
sitioner vågar jag fortfarande hysa betänkligheter, och jag vidhåller
derföre mitt yrkande om återremiss.
Herr Wsern: Svårigheten att ställa upp de särskilda punkterna
mot hvarandra framgår tydligast, om man fäster sig vid lista punk¬
ten i nejpropositionen, motsvarande Utskottets af Ändra Kammaren
godkända hemställan i 5:te punkten af Betänkandet angående o:te
Hufvudtiteln, “att, jemte det penningeanslaget till flottans underhåll
592,888 Rall’ BO öre indrages, hos Kongl. Maj:t anhålla att Kongl.
Maj:t täcktes till de ändamål, för livilka nämnda anslag är afsedt,
för år 1871 anvisa nödiga medel utaf de å fide Hufvudtiteln befint¬
liga för deras ursprungliga ändamål icke behöfliga behållningar."
Man hänvisar således Kong], Maj:t i afseende å flottans underhåll
till befintliga tillgångar. Hvilket af Första Kammarens beslut skulle
nu sättas mot detta? Det skulle väl blifva Kammarens beslut vid
5:te punkten, der Kammaren beviljat det ifrågavarande anslaget att
utgå såsom reservationsanslag, men Kammaren har sedermera i 6, 7
och 10 punkterna beslutat att återstående disponibla tillgångar skola
till statsverket öfverlemnas. Om man nu antoge, att i afseende å 5:te
punkten Andra Kammarens beslut segrade, men vid de öfriga Första
Kammarens, så skulle Kongl. Maj:t vara hänvisad att för flottans un¬
derhåll vända sig till befintliga tillgångar, på samma gång som Riks¬
dagen också beslutat att dessa tillgångar skulle till statsverket ingå.
Då enligt min åsigt Utskottet icke kunnat tillvägagå annorledes än
som skett, anhåller jag om proposition på bifall.
Grefve Mörner, Carl Göran: Just i denna punkt, eller den 5:te
af Utskottet uppställda, synes mig saken vara ganska klar, ty dere¬
mot svarar väl Första Kammarens beslut i 5:te punkten. Om man
förutsätter, att en majoritet icke vill vara konseqvent, att den icke
har något minne från den ena punkten till den andra, kan man nog
komma till de mest besynnerliga resultat; men jag tror ej, att möj¬
ligheten af att sådant skulle kunna inträffa utgör tillräckligt skäl för
att på detta sätt söka göra sig till förmyndare för majoriteten; jag
är rädd att man misslyckas i det försöket.
Grefve af Ugglas: Jag får fästa Grefve Mörners uppmärksam¬
het på att punkterna icke kunna stå emot hvarandra, emedan den
ena Kammarens beslut förutsätter, att besparingen af 648,000 R:dr
icke skall ingå till Riksgälds-kontoret. Jag anhåller derföre, att icke
någon återremiss måtte komma i fråga.
Riksd. Prat. 1870. 1 Afd, 2 Band. 22
338
Den 24 Mars.
Häri instämde Herr von Koch.
Herr Nordström: För min del instämmer jag med Grefve Mör-
ner i anhållan om återremiss. Att en sådan gemensam omröstning
skulle göras öfver derå särskilda punkter på samma gång, synes inga¬
lunda vara lämpligt, då mången kan vilja rösta ja i den ena punkten
och nej i den andra.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
godkännande af den ifrågavarande voteringspropositionen och dels
återremiss deraf; framställde Herr Grefven och Talmannen proposi¬
tion på godkännande af voteringspropositionen och, då dervid svara¬
des många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfver¬
vägande.
5:te — 12:te punkterna.
Voteringspropositionerna godkändes.
13:de punkten.
Utskottets förslag bifölls.
Hide -—• 18'de punkterna.
Voteringspropositionerna godkändes.
19:de punkten.
Grefve Hamilton, Henning: Att Utskottet icke särskildt redo¬
gjort för de frågor, deri Kamrarne fattat sammanstämmande beslut
och hvilka sålunda äro med Riksdagens rätt afgjorda, finner jag rik¬
tigt, men deremot anser jag det hafva ålegat Utskottet att inför Kam¬
rarne framlägga de punkter, deri skiljaktiga beslut fattats, emedan
det eljest är omöjligt för Kamrarne att afgöra, huruvida frågorna
genom dessa beslut förfallit, eller Kamrarnes olika åsigter böra sam-
manjemkas eller genom gemensam votering slitas. Jag yrkar derföre
återremiss af denna punkt, på det Utskottet måtte komma i tillfälle
afgifva en sådan detaljerad redogörelse jag nu omnämnt.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag är förekommen af Grefve
Hamilton och instämmer i allo med honom, samt har så mycket större
skäl dertill, som i Stats-Utskottets Betänkande N:o 32 förekommer en
anmälan om denna Kammares beslut i en fråga, som Utskottet an¬
ser hafva förfallit, men hvari jag är af olika åsigt med Utskottet.
Grefve af Ugglas: Grefve Mörner måtte hafva afsett första punk¬
ten å fjerde Hufvudtiteln angående båtsmanshållet; men Stats-Ut-
skottet har ej förklarat att denna fråga förfallit, utan blott anhållit
Den 24 Mars.
339
att Första Kammaren måtte deruti fatta beslut. Denna fråga är ock
omnämnd i ingressen till ifrågavarande betänkande. — Hvad åter
Grefve Hamiltons anmärkning beträffar, får jag betyga min tacksam¬
het för att den nu framställts inom Kammaren. Jag har inom Stats¬
utskottet förfäktat samma åsigt, vid denna riksdag visserligen blott
på afdelningen, men vid 1867 års riksdag under en diskussion inom
plenum, och jag framställde då, att Stats-Utskottet icke hade rättig¬
het att afgöra, hvilka frågor som förfallit, utan borde endast hos
Kamrarne anmäla de skiljaktiga besluten. Det kan nemligen uppstå
olika åsigter, huruvida en fråga förfallit eller icke, och då är det
ovilkorligen med god ordning förenligt, att Kamrarne och icke Ut¬
skottet må slita en sådan tvist.
Herr Nordström: Jag instämmer med de föregående talarne så
mycket heldre som, om ett så summariskt förfaringssätt, som det ifrå-
Savarande, skulle blifva regel, det blefve Stats-Utskottet och icke
riksdagen som skulle afgöra hvilka frågor förfallit.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
Härefter anmälte sig och yttrade
Herr Nordström: Då jag ej kan godkänna, att särskilda punk¬
ter sammanföras under en och samma votering, får jag anmäla min
reservation mot Kammarens beslut i 4:de punkten af det nu föra-
dragna betänkandet.
Grefve Mörner, Carl Göran: I likhet med Herr Nordström får
jag anmäla min reservation mot Kammarens beslut i 4:de punkten;
jag hemtar till denna reservation ett ytterligare skäl i det förhållande,
att Stats-Utskottet alldeles icke fullgjort sin skyldighet att samman¬
jemka de skiljaktigheter, som mellan Kamrarnes beslut förefinnas,
ett sammanjemkande, som mera än någonsin varit erforderligt i denna
fråga.
Efter föredragning af Banko-Utskottets den 23 dennes bordlagda
memorial N:o 5, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bankovinstens användande, blef
den föreslagna voteringspropositionen af Kammaren godkänd.
Efter förmälan, att enligt från Andra Kammarens sekreterare an¬
kommet intyg denna Kammare jemväl godkänt alla de i Stats-Ut-
skottets Memorial N:o 31 och Banko-Utskottets Memorial N:o 5 intagna
voteringsproposition^’; tillkännagaf Herr Grefven och Talmannen att
omröstningar jemlikt 65 § Riksdagsordningen öfver ifrågavarande vo-
340
Den 24 Mars.
teringspropositioner blifvit af Talmännen utsatta att anställas nästa
lördag den 26 dennes.
I enlighet med Kammarens den 16 dennes fattade beslut förekom
nu till behandling Konstitutions-Utskottets Memorial Km 4, angå¬
ende fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.
Friherre von Schwerin: Det är nu fjerde gången, sedan nya
Riksdags-ordningens.införande, somKonstitutions-Utskottet har kommit
med förevarande dechargebetänkande, hvilket man kunde förutse har
utfallit negatift. Många anse, äfven jag, att detta betänkande till
sin betydelse numera är antiqueradt, men så länge inom våra kon¬
stitutionel former icke vunnits hätten att afgifva någon svarsadress
på throntalet, anser jag detta tillfälle såsom det enda att yttra nå¬
gra ord om regeringssystemet i sin helhet. Innan jag går vidare,
känner jag mig manad att förklara min djupa aktning för de herrar
och män, som sitta i Konungens råd. Väl synes han mig hafva be¬
gagnat sitt prerogativ att välja bland nationens yppersta; men om
detta oaktadt justitieväsendet och underdomstolarne på landet ännu
äro sådana de voro för mera än 100 år sedan, då.Sveriges folkmängd
var 1,500,000, under det att den nu är 4 millioner; om förhållandena
inom åtskilliga statsdepartement äro sådana, att den mest glädjande
frasen i Konungens throntal är den som handlar om ett fortfarande
vänskapligt förhållande till främmande makter; om finansdepartemen¬
tet ännu icke kunnat utveckla sig till likhet med finansministerium
i andra länder; om inom civildepartementet den vigtiga frågan om
våra jernvägars byggnad och förvaltning ännu icke vunnit sin lösning;
om skolornas organisation är felaktig och lemnar mycket att önska;
om slutligen den vigtiga frågan om einbetsverkens reorganisation
stannat i vanligt komitéskick, så vill jag ej tillskrifva detta de her¬
rar och män som sitta i Konungens råd, utan snarare sjelfva systemet.
Sedan 1865 hafva åtskilliga förändringar timat inom ministéren, men
jag har likvisst ändock icke märkt, att man framkommit med något
program, någon idé, kring hvilken statsrådets medlemmar kunnat
samla sig och stå, en för alla och alla för en. Jag skulle på en mi¬
nister, som saknar en sådan idé, vilja tillämpa den gamla liknelsen
omfasces et virgse; den förra kan icke brytas, den sednare förstöres
lätt, om äfven en telning af ädlaste stam. Äfven i Sverige har man
ansett, att den konstitutionela byggnaden behöfde krönas. Mig synes,
att detta bör ske genom att vår grundlag ändras derhän, att vi få
en konseljpresident, ett “conseil d’état“, motsvarande hvad förut
fanns i allmänna ärendenas beredning. Det kräfver mer än menskliga
krafter för Konungens rådgifvare att fyra månader på året vara dag¬
ligen på bréchen och försvara regeringens förslag, och under öfriga
åtta månader utan rast och ro utarbeta dessa förslag. Men jag åter¬
kommer till förändringen år 1865; jag har många gånger ställt till
mig den frågan, huruvida den var mål eller medel. Var den det
förra, finner jag ganska förklarligt, att regeringen öfverlemnat största
Den 24 Mars.
341
delen af sitt initiativ åt representationen. Härmed må dock vara
huru som helst, så dristar jag mig att till de herrar och män, som
genom genomdrifvandet af denna förändring skrifvit sina namn i fä¬
derneslandets häfder, ställa den fråga: hvilka af fosterlandets vig-
tigare angelägenheter, utom sjelfva representationsförändringen, hafva
sedan dess blifvit bragta närmare sin lösning.
Grefve Hamilton, Henning: Om en främling hörde omtalas
Riksdagens rätt att låta statsrådets protokoller granskas åt ett Ut¬
skott, hvilket hade att afgifva ett utlåtande öfver det satt hvarpå
statsrådets ledamöter utöfvat sitt vigtiga kall, skulle han utan tvit-
vel föreställa sig, att den dag, då detta utlåtande vore föremal för
Riksdagens behandling, måste vara afgörande för regeringens ställ-
ning och bestämmande för den politik, som måste gälla såsom ett
uttryck af folkets önskningar. Intet kan dock mera afvika, tran det
förhållande, som hittills egt rum. Våra riksdagar hafva visserligen
icke saknat Konstitutions-Utskott, hvilka i spanandet efter anlednin¬
gar till anmärkning utvecklat ett nit, en skicklighet och en drift,
som skulle hedrat till och med Konungens rådgifvare; och anmärk»
ningar, mer eller mindre grundade, hafva blifvit framställda, men
utan annan påföljd än att Utskottets memorial efter någon öfver¬
läggning blifvit lagdt till handlingarne, hvarefter hvar och en kunnat
gå till hvila så lugnt som hade intet föregått. . Detta har också en
naturlig förklaringsgrund, då Utskottets anmärkningar aldrig gällt och
svårligen kunnat gälla omfattande styrelsegrundsatser, utan endast
enstaka frågor, hvilka, äfven om ett misstag i afseende på dem blif¬
vit begånget, icke varit af beskaffenhet, att deras behandling kunnat
sätta sin stämpel på regeringens hela verksamhet, hvarför den icke
heller kunnat föranleda en sådan framställning till Konungen om
rådgifvärnes entledigande, som i 107 § Regeringsformen omförmäles.
Hvad åter angår ett memorial, sådant som det nu föreliggande,
gillar lag fullkomligt Utskottets förfarande att ej framkomma med
anmärkningar, Indika ej kunde ( i något väsendtligt hänseende vara
bevisande. Den, som i sin hand har den makt, hvilken lagligen till¬
kommer Sveriges riksdag, bör ej nedlåta sig till begagnande af chi-
kanens vapen. Å andra sidan måste jag likväl också frånsåga detta
memorial all politisk betydelse, emedan, om det egde någon sådan,
denna endast kunde vara, att belåtenheten är allmän och Konungens
rådgifvare i fullständigt åtnjutande af landets förtroende. Kmot an¬
tagandet att så kan vara talar likväl icke blott den sinnesstämning, som
dagligen låter sig mer och mer förnimma, utan ock med ett än hög-
lj udd are språk den sist förflutna tidens förhandlingar inom Riksdagen.
Jag tror mig derföre handla i öfverensstämmelse med andan af vårt
nya statsskick, då jag begagnar Konstitutions-Utskottets memorial
såsom anledning att öppet uttala mig om ställningen, sådan deri af
mig uppfattas. Det bör kunna ske, utan att framkalla någon bitter¬
het, aå vi lyckligtvis alla skänka Konungens rådgifvare personligen
en oskrymtad aktning, då bland alla föremål för. tvifvel likväl intet
sådant vidlåder deras fosterlandskärlek, och då vi villigt erkänna, att
åtminstone deras redliga uppsåt och osparda mödor förtjena vår tack¬
342
-Deri 24 Mars.
samhet. Begår jag ett misstag, skall det utan tvifvel lätt blifva rät-
tadt, och jag således äfven derigenom bidraga att framkalla eu klar-
het i ställningen, hvarpå bristen kanske är mera tryckande, än verk¬
ligheten skulle vara, om den stode obeslöjad framför oss.
Till en början lär tyvärr icke kunna bestridas, att inom Riks-
dagen,. om också blott inom en minoritet i hvardera Kammaren, ett
missnöje verkligen eger rum. Orsakerna dertill äro, enligt min upp¬
fattning, flera, sannolikt högst olika inom Riksdagens olika fraktio¬
ner, och det vore visserligen en orättvisa, till hvilken jag icke vill
gorå mig skyldig, om man bedömde Konungens rådgifvare uteslutande
etter hvad en .måhända inskränkt och ensidig uppfattning af det all-
männa bästa tillskrifver dem såsom fel. Misstag och öfverdrift kunna
komma så väl den ene som den andre till last. Möjligen kan det
hända inom en talrik församling, att enskild ärelystnad och felslagna
beräkningar träda fram under en skepnad, hvarigenom de lyckas att
för en tid gorå sig gällande och åstadkomma det onda, att, då de
framställa sig såsom uttryck af det allmänna tänkesättet, de i sielfva
verket missleda detta tänkesätt och förvilla begreppet om detsamma.
Undantagsvis finnas också personer, hvilka aldrig förstått hvarken
den flydda tiden eller den närvarande, men med sina tankar sväfva
i en dimmig framtid, som de aldrig skola upplefva. Sannolikt tro de
sig mena väl med fäderneslandet, men i verkligheten ställa de sig
med sina sträfvande!! utanför det historiska samhället, och blifva
derföre så fiendtlig;! mot hvarje regering, att den, de hastigast skulle
störta, utan. tvifvel vore deras egen, om det en gång lyckades dem
att komma till makten. Slutligen kan man icke alldeles glömma den
strid, sanningen har att kämpa mot den öfvermodiga råheten, som
mbdlar sig vara eu makt, men endast så till vida är det, som hon
är oåtkomlig för .det sunda förnuftets vapen och knappast sårbar med
löjets. Att skilja det missnöje, som af sådana förhållanden fram¬
kallas, från det som har en aktningsvärdare grund, är emellertid tem-
ligen lätt, och jag tror att i detta hänseende ögonen hos oss äro
tillräckligt öppna. Det är också för vigtigare ämnen jag för en stund
tillåter mig att taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, utan att
jag dock tilltror mig att pa ett uttömmande sätt behandla den inne¬
hållsrika frågan.
De torde vara ganska få som göra en revolution för revolutio¬
nens egen skuld — och i alla händelser förtjena!' deras mening icke
något afseende — men ofta finner man aktningsvärda män deltaga i
en sådan, och de göra det då under förhoppning att under nya för¬
hållanden eller nya former lättare vinna vissa fosterländska syften
för hvilka det bestående utgjort ett hinder. På samma sätt var vis-
senig en icke för flertalet bland dem, som bidrogo till införandet af
vår nuvarande representation, sjelfva förändringen målet, utan detta
lag i den omskapning af våra samhällsförhållanden, på hvilken den
förra. representationen icke. visat sig benägen att ingå, men hvilken
de förväntade af den nybildade riksdagen, af regeringen ledd på
reformernas bana. Den kraft och verksamhet, hvarmed förändringen
af regeringen genomfördes, väckte hos de understödjande anspråk
och förhoppningar, som icke blifvit förverkligade — kanske icke heller
343
Den 24 Mars.
hvarken bort eller kunnat förverkligas — och nu alstra ett missnöje,
hvars styrka hos hvar och eu särskild något när motsvarar hans förut
uttalade tillfredsställelse. Huruvida ett sådant
hos riksdagens majoritet, är mig naturligtvis obekant, men äfven om
så vore, skulle det icke kunnat få ett uttryck i Konstitutions-Utskot-
tets nu föreliggande memorial, af det enkla skal, att statsrådets pro¬
tokoll icke dertill gifva någon anledning da missnöjet icke grun¬
dar sig på beslut, som Honungen enligt statsrådets tillstyrkan fattat
utan just derpå, att vissa större frågor icke utgjort föremal foi något
som om rikets sannskyldiga nytta icke blott kunna
vara delade, utan måste vara det, ligger i sakens natur, emedan eu
olika lefnadsställning, verksamhet och politisk bildning nödvändigt
framkalla olika åsigter om hvad som för det allmänna l sjelfva vei
ket är nyttigt. I ett hänseende framträder dock för tillfallet blott
en mening, nemligen i afseende på nödvändigheten att i statens, hus¬
hållning införa större ordning och sparsamhet. Nu kan man visser¬
ligen icke med fog förebrå regeringen, att hon icke hushallar i »matt,
tvärtom hör man erkänna, att det sannolikt kostat Konungens råd¬
gifvare eu ej ringa möda att alstra en Kongl. proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof, sådan som den vi i ar fatt .emottaga.
Hvad deremot en och annan föreställer sig ar, att RegeringenHins
hållar allt för mycket i smått, det vill saga söker att för dagen hafva
olja på statsmaskinen, men utan att man från dess sida fornummi
några sådana genomgripande åtgärder eller förslag, ^m afse att
framtiden betrygga maskinens jemna gång och derjemte goia det för
landet lättare att underkasta sig de uppoffringar, som för värden om
dess högsta intressen kunna blifva nödvändiga och sedan aio ons
varda. Kanske har man häri orätt. Väl känner jag de svårigheter,
regeringen på det finansiela området har att bekampa, och min ad
sigt är derföre ingalunda att uttala eu beskyllning, blott att flarn
hålla en mer eller mindre allmänt rådande mening, och att en så¬
dan finnes, torde väl knappast af någon bestridas.
De förhållanden, jag här blott exempelvis antydt, torde endast
hos ett mindre antal kunnat framkalla, ett mmsnöie, och aro i alla
händelser icke af oroande art. Anledning finnes dock, efter mm för
mening, till ett allmännare och djupare bekymmer, ^ o^
nemligen, som skulle statsrådets ledamöter icke med full klarhet
hafva uppfattat betydelsen af den förändring, deras stallning ar 18bb
undergick. Riksdagsordningen, sådan den då blef antagen, forutsäf-
ter et? närmare samband, en större samverkan mellanstatsradetoch
riksdagen, dock alldeles icke så, att det forra skulle blifva endast
en veidcställare af den sednares beslut, utan att statsrådet, stodjand
sig på riksdagens förtroende, skulle upplysa och leda dess verksam¬
het. 1 För detta ändamål är emellertid nödigt, att statsrådet med be¬
stämdhet framställ er sina grundsatser och sitt mai, samt med sträng
följdriktighet och fullständig enighet handlar i öfverensstämmelse
dermed. Sker detta, är det möjligt för den enskilde riksdagsman¬
nen att med förtroende sluta sig till den regering, hvars grundsat¬
ser han gillar, och låta sm mening i mindre vigtiga fragoi tälta, loi
344
Den 24 Mars.
att vinna ett större mål, hvaremot han också kan med öfvertygelsens
hela värma uppträda emot, och, om hans åsigter göra sig gällande
tY1”ga,d?fc statsråd hvars grundsatser strida mot hans
uppfattning af hvad fäderneslandets väl kräfver. Under närvarande
SaIm^deiJ T onaS0t sadant icke möjligt. Man vet understundom
icke huru statsrådets ledamöter i vigtiga frågor rösta, hvar och en
hancllai for sig, besluten fattas utan sammanhang, någon gång efter
& f “ltryCki °f\vl h5>.tas af en fara, den största af alla, att
både legering och riksdag förlora folkets förtroende. Om lag ej miss-
aJ detta det onda,_ hvaraf vi hufvudsakligen lida, och
hvilket lag derföre företrädesvis önskar lägga Konungens upplyste
och fosterländskt sinnade .rådgifvare på hjertat. ^ y
Det förhållande, hvari jag personligen såsom riksdagsman befin¬
ner mig till Konungens nuvarande rådgifvare, är visserligen ur åll-
raii1UiyrlPUl iien f,ullkoi»llgt Ogiltig fråga, med hvilken jag icke ett
gonblick skulle våga att upptaga Kammarens tid, om jag trodde
ei\sai£. 1 m«na åsls<ieii- lyckligtvis gör jag det icke, och jag
begagnar derföre sa mycket heldre detta tillfälle att göra min ställ¬
ning klar, som jag icke kan vara okunnig derom, att en och annan
som behagat egna mig någon uppmärksamhet, funnit sig hafva svårt
att förklara densamma, och derför bakom mina ord ställt afsigter
som aro mig fullkomligt främmande. ö ’
Då jag år 1865 motsatte mig införandet af den af Konungen fö¬
reslagna riksdagsordning, torde man - tankarne om huruvida jag
deri hade. ratt. eller icke ma vara hvilka som helst — finna natum
hgt, att jag icke år 1867, eller föga mer än ett år derefter, kunde
med förtroende möta de män, hvilka tillstyrkt en åtgärd, som ingaf
mig farhåga for fäderneslandets framtid. Jag är likväl icke ibland
dem, som anse sig berättigade att göra experimenter med sitt fäder-
nesiand, och såsom ett sådant af ganska vådlig beskaffenhet skulle
jag nät va betraktat eu systematisk opposition, utan möjlighet att be¬
räkna eller kanna arten af de krafter, som af en sådan kunde sät¬
tas.! rörelse, och hvilka måhända skulle hafva ökat i stället för att
afhjelpa det onda som jag beklagar. Tre år hafva sedan dess för-
ftutit och de pantlek förändringar, hvilka under tiden inträffat i kön¬
sdel!, hafva ej efter mm uppfattning kunnat ändra dess karakter
men sadaim förändringar äro mig i alla händelser likgiltiga. Ett
mo stånd, från min sida kan endast gälla grundsatser, aldrig perso-
ner och jag skulle med synnerlig glädje helsa den dag, då en öppen,
tast och med mina a.sigter öfverensstämmande politik hos Konungens
stek?11?6 k°TLSei att med fullt förtroende lemna dem
stodet af mm rost. Till dess detta sker, torde min ställning vara
fullständigt förklarad af de allmänna skal för en sväfvande hållning
mom representationen som jag nyss anfört. Jag har - och i detta
a va char jag till statsrådets egna ledamöter — understödt rege-
frnMJ6 /•!a? fimnit dess förslag och dess uppträdande le-
aande till landets basta, men lika samvetsgrann! röstat emot den. då
I?"6 Tm. Vill man kalla detta’at,t
goi.a opposition , sa fruktår jag icke för namnet, men jag påkallar
det icke, da jag helt enkelt anser min ställning vara den enda för
Den 24 Mars.
34B
mig möjliga. Måhända kan min åsigt härom ogillas, men äfven der¬
öfver får jag trösta mig. Det enda, jag för mig sjelf eftersträfvar,
är det välvilliga erkännande, som denna Kammare visserligen icke
skall förvägra den ärligt uttalade öfvertygelsen.
H. Ex. Herr Friherre De Geer: Det är icke utan tvekan, som jag
inlåter mig i denna diskussion, ty å ena sidan är det mig väl bekant, att
åtskilliga stränga grundlagstolkare anse det i hög grad betänkligt,
att någon diskussion angående regeringens förfaringssätt och hand¬
lingar får ega rum i annan ordning eller under andra former än dem,
h vilka grundlagen noggrannt utstakat, och jag kan icke neka till att
jag sjelf finner det antagligt, att grundlagen afsett att förebygga
hvarje annan öfverläggning vid det så kallade decharge-betänkandets
föredragning, än den hvartill Konstitutions-Utskottets anmärkningar
gifva anledning. Men å andra sidan har man en häremot stridande
praxis att åberopa snart sagdt under hela den tid vår Regeringsform
varit gällande, och det förefaller i sjelfva verket nästan orimligt, att,
då det står hvarje riksdagens ledamot fritt att vid alla andra frå¬
gors behandling yttra sina omdömen om regeringen, det skall vara
honom förbjudet just vid det enda tillfälle, då Konstitutions-Utskot¬
tets betänkande om granskningen af statsrådets sätt att uppfylla
sitt kall är föremål för behandling. Dessutom, om det redan är svårt
att genom lag binda tryckfriheten, så torde det nästan vara omöjligt
att binda talfriheten genom en lag, som icke kan kringgås. Vi hafva
i dag hört åtskilliga allmänna anmärkningar framställas under en
form, som icke torde kunna sägas strida emot grundlagen; och vi
hafva under en föregående riksdag hört eu ledamot af denna Kam¬
mare välja den formen, att han uttryckligen förklarade sig icke vilja
klandra regeringen, men i stället klandrade Konstitutions-Utskottet,
för det icke Utskottet såsom klandervärda framställt en mängd upp¬
räknade regeringsåtgärder. Med ett ord, jag tror det vara förgäfves
att söka hindra en diskussion i detta fall, så snart några riksdagens
ledamöter vilja företaga en sådan.
En annan fråga är hvad gagn, som af en sådan diskussion i
sjelfva verket kan hemtas. Då det icke är Kammaren medgifvet att
i anledning deraf fatta något slags beslut, så kunna de anmärknin¬
gar, som framställas, icke gifva någon ledning för bedömande af
majoritetens tänkesätt, utan de stå der endast för den talandes egen räk¬
ning och för deras, som möjligen förklara sig med honom instämma.
Att framställa sådana anmärkningar emot mera speciela regerings¬
åtgärder, anser jag icke vara fullt ridderligt emot statsrådets leda¬
möter. Riksdagsordningen har genom sina föreskrifter om ärendenas
beredning och bordläggning tillförsäkrat hvarje riksdagens ledamot
åtminstone någon tid att på förhand sätta sig in uti det ämne, som
skall komma under öfverläggning; och statsrådets ledamöter, som
visserligen icke mindre än riksdagens behöfva väga sina ord, borde
skäligen kunna göra anspråk på samma förmån, om man än beröf-
var dem det större skydd, som grundlagen velat bereda dem. Det
vore obilligt att icke gifva dem annat val, än att antingen lemna en
anmärkning obesvarad, då den måhända någon gång kunde qvar-
346
Den 24 Mars.
lemna ett intryck, som icke vore förtjent, eller ock att alldeles oför-
beredt bemöta ett måhända väl öfverlagdt anfall, utan att förut
kunna få tillfälle att samla och kontrollera de uppgifter och skäl,
hvarmed anfallet borde bemötas. Det gifves dock en tredje utväg,
nemligen den att behandla dylika anmärkningar lika som interpel¬
lationer och förbehålla sig att, å den tid man sjelf bestämmer, få be¬
svara dem, och det är en sådan rättighet jag vill förbehålla statsrå¬
dets ledamöter i den mån så kan finnas behöfligt.
Att åter, som man här i dag väsendtligen gjort, vilja göra rege¬
ringens sjelfva system i sin helhet till föremål för öfverläggning, och
yrka på att regeringen skall framlägga ett program om sina princi¬
per, anser jag äfven opraktiskt. Om en regerings system icke kan
ådagaläggas och försvaras genom dess handlingar, så lärer det ej
heller kunna det genom ett anförande, vore detta än aldrig så väl¬
taligt. Det har sig icke så lätt att i en muntlig diskussion framlägga
de principer efter hvilka ett land bör styras, ty det är ganska sällan
som en ren princip kan i konkreta fall utan all modifikation tillämpas.
Det synes mig derföre, att det i de flesta fäll icke skulle vara tjen¬
ligt, att regeringen genom framläggande af ett princip-program bunde
sina händer; och man skulle sannolikt heldre inskränka sig till all¬
männa, mera eller mindre sväfvande fraser, hvilka långt ifrån att
göra regeringens ställning till representationen fullkomligt klar,
möjligen kunde göra den oklarare än förut.
I anledning af de allmänna betraktelser, som vid detta tillfälle
af de föregående talarne blifvit framställda, anhåller jag emellertid
att nu få yttra några få ord.
Det har blifvit sagdt, att en revolution väl icke, göres såsom ett
ändamål i sig sjelf, utan såsom ett medel att genomföra vissa förän¬
dringar i samhället, dem man finner vara nödvändiga. Detta må ega
sin riktighet, men det hindrar icke, att man kan ombilda en institu¬
tion, som man finner börja att blifva obrukbar, eller åtminstone icke
verka på ett fullt tillfredsställande och för framtiden betryggande
sätt, utan att man dermed har någon viss annan förändring omedel¬
bart i syfte. Och just i den omständigheten, att man nyss före¬
tagit en genomgripande förändring i statsförfattningen, ligger ett skäl
att icke brådstörta med flera, innan det nya hunnit sätta sig, och
man vunnit full erfarenhet, huru den nya statsmaskinen arbetar. Jag
kan dessutom icke medgifva, att regeringen alltsedan representations¬
reformen uraktlåtit allt initiativ, och ber att i det fallet endast få
påminna om förslaget till ny föreningsakt emellan Sverige och Norge;
om de ganska omfattande förslagen i afseende på ordnandet af vårt
försvarsväsende; och om det grundlagsförslag, som afsåg en förändrad
organisation af statsrådet för att möjliggöra en förenkling af admi¬
nistrationen, men hvilket förslag icke lyckades vinna riksdagens bi¬
fall. Regeringen har för öfrigt svårt att hinna taga initiativet i något
ämne, då riksdagen skyndar att göra det i snart sagdt hvarje.
Man har också talat om bristande sparsamhet, men jag tror icke
att någon förebråelse i detta afseende med fog kan riktas emot re¬
geringen af denna Kammare, som i allmänhet i anslagsfrågor gått
Den 24 Mars.
347
hand i hand med regeringen och någon gång till och med mindre
långt i sparsamhet.
Det är vidare sagdt, att regeringen icke för sig klart utstakat
något mål och att man till och med sväfvar i ovisshet om regerin¬
gens ställning till de frågor, som förekomma; och man har deruti
velat se orsaken, hvarföre icke något regeringens parti bildat sig.
För min del tror jag orsakerna till saknaden af ett regeringsparti i
vårt land ligga djupare, nemligen i den sjelfständighetskänsla och
ömtålighet om sitt oberoende, som föranleder hvar och en att i hvarje
särskild sak rösta i enlighet med sin egen öfvertygelse. Sådana
som förhållandena nu äro, tror jag derföre icke, att någon regering,
huru den än sammansättes, kan påräkna något egentligt regerings¬
parti. Jag erkänner deremot icke, att regeringen lemnat riksdagen
i okunnighet om sina tänkesätt. Jag förmenar tvärtom, att vi ganska
tydligt uttalat dem; men att regeringen icke är färdig att vid hvarje
ny fråga, som väckes inom riksdagen, genast uttala sin mening, torde
icke böra läggas henne till last, emedan sådant skulle utesluta den
mogna pröfning, som regeringen bör egna åt ämnet, sedan det in¬
kommit såsom riksdagens beslut.
Huruvida slutligen regeringen, såsom här blifvit yttradt, icke
rätt uppfattat sin ställning till representationen, derom skall jag icke
tillåta mig att nu ingå i något yttrande, derom tillkommer det Kam¬
maren att döma.
Herr Wsern: Till en början anhåller jag att få yttra några ord
om det syfte man velat inlägga i 1865 års representationsreform.
Den förste talaren yttrade, att meningen med reformen icke kunde
hafva varit reformen sjelf, utan måste hafva varit något annat, och
han frågade: hvilket mål man vunnit. Den andre talaren ansåg, att
man måste hafva åsyftat reformer, på hvilka den gamla representa¬
tionen icke ville ingå. Då jag var en af dem, som med sin röst bi¬
drogo till det nya statsskickets genomförande, torde det tillåtas mig
att i korthet antyda de skäl, som bestämde mig och, efter hvad jag
tror, flertalet af reformens vänner. Det var i första rummet öfver-
tygelsen, att den gamla representationen icke representerade det
svenska folket och derföre icke längre egde dess förtroende. Re¬
presentationens sammansättning var ock i sig sjelf felaktig, Adelns
antal var allt för stort, och dess sammansättning, såsom beroende af
sjelfskrifvenheten och medlemmarnes fria val att infinna sig eller icke,
allt för föränderlig. Preste- och Borgarestånden bestodo deremot af
allt för ringa antal medlemmar och lemnade derigenom tillfälle till
uppkomst af besluten afgörande kotterier. — Man ansåg ock, att det
fjerde ståndet vore i saknad af upplysningar, som de vid sina de¬
batter kunnat erhålla, om de varit förenade med andra. Ett annat
skäl var äfven behofvet af ett större samband mellan representatio¬
nen och regeringen, likasom, af en bättre behandling af riksdagsfrå-
gorna. Det var dessa omständigheter, som efter min uppfattning lågo
till grund för sträfvandet att genomföra representationsförändringen,
men ingalunda hade man i syfte några speeiela reformer, som man
trodde sedermera lättare kunna genomdrifvas. Alla måste tvärtom
348
Den 24 Mars.
erkänna, att den gamla representationen, åtminstone under de 10
eller 15 sista åren den existerade, med ifver och framgång arbetat
för fosterlandets utveckling, men man hade icke någon säkerhet för
huru dess beslut skulle utfalla, man kunde ej hysa förtroende för
godheten af ärendenas slutliga afgörande genom de förstärkta Utskot¬
ten, hvilka lemnade allt för mycket åt slumpen, och, jag upprepar
det, det var just denna osäkerhet, denna brist på tillit till den gamla
representationen, som gjorde att man ansåg en förändring nödvän¬
dig, men ingalunda önskan att genomföra några vissa reformer. Hvit¬
het mål har vunnits, frågade man. Det skulle leda till allt för stor
vidlyftighet att derpå nu svara. Rätta tiden att se reformens frukter
bragta till mognad torde ej heller ännu vara inne, men att det gemen¬
samma arbete, som eger rum, dels emellan regeringen och repre¬
sentationen, dels inbördes mellan representanter valda af hela folket
och icke af skiljda klasser, att, säger jag, detta arbete måste bära
välsignelserika frukter för fosterlandet, derom är jag fast öfvertygad.
I de båda första talarnes anföranden förekommo yttranden, som
häntydde på att de ansågo det nu varande representationsskicket ega
en tendens _ att blifva mera partiregering, än det för närvarande är,
och att de i viss mån önskade en sådan förändring. Den förste tala¬
ren uttryckte detta temligen bestämdt, då han förordade en minister¬
president, ty en sådan post eger väl ej egentligen någon betydelse
annat än under en partiregering. Den andra talaren åter ansåg, att,
om man genom tillkännagifvande från regeringens ledamöter af deras
åsigter erhölle ett bestämdt program, skulle man hafva större anled¬
ning att sluta sig till regeringen och i mindre frågor underordna
sin åsigt regeringens, och detta tyder väl äfven på önskan att få en
partiregering. Jag delar icke denna åsigt, jag fruktar tvärtom en
partiregering. Enligt min åsigt är det lyckligast för ett land, då
frågorna afgöras på grund af egen förtjenst, och hvarje fråga veder¬
fares den rätt som tillkommer den. En partiregering har deremot en
stark tendens att hindra en sådan pröfning af hvarje särskild fråga,
ty det är då ej längre dess egen beskaffenhet, utan dess förhållande
till särskilda partisyften, som företrädesvis tages i betraktande; och
sådana frågor, scm ej äro partifrågor, utan om hvilkas ändamålsen¬
liga lösning olika åsigter äro inom ett parti rådande, blifva af parti-
cheferne undertryckta, på det att ej genom deras diskuterande par¬
tiets styrka skall försvagas. Den enighet, som sålunda vinnes, köpes
ofta ganska dyrt. Då jag betraktat andra länders konstitutionela
statsskick, har jag ofta tyckt mig finna, att högst behöfliga reformer
der icke framgå med samma hastighet som här, att många frågor få
mycket längre afvakta sin lösning, och att orsaken dertill just är att
representationen är allt för mycket sysselsatt med partistrider, att
particheferne icke våga upptaga många vigtiga frågor af fruktan att
stöta sig med sitt parti eller några af dess mera framstående med¬
lemmar. Det är partifrågorna, som föredragas, och andra frågor
komma ej fram. Dertill kommer det förhållande, som uppstår mellan
particheferne och deras anhängare, och som visst icke inskränker sig
till att de sednare utföra hvad de förra efter mogen pröfning funnit
vara bäst. Ofta är det alldeles motsatt. En engelsk statsman har
Den 24 Mars.
349
ganska träffande yttrat: “parties are like snakes; the heads are ear-
ried by the tails.“ Hufvudena föras af svansarne. Jag hoppas derföre,
att det måtte dröja länge innan vårt land underkastas en partirege¬
rings alla följder, och långt ifrån att vilja klandra hvad den förre
talaren så vackert yttrade, att han röstade med eller mot regeringen
allt efter som hans åsigter sådant bjödo, anser jag det tvärtom för
en lycka att vi lefva i ett land, der sådant utan fara kan ske, och
jag tror att landets väl bäst befrämjas, när hvarje fråga kan be¬
handlas sjelfständigt, utan afseende å dess ställning till ett visst
partis program.
I afseende å de speciela anmärkningarne har jag ej mycket att
säga; jag vill endast fästa mig något vid anmärkningarne om bri¬
stande sparsamhet och bristande ordning. Hvad den förra angår,
drager jag ej i tvifvelsmål, att ju icke regeringens ledamöter gjort
allt möjligt för iakttagande af den strängaste hushållning, men der¬
emot tror jag att i afseende på ordning inom statshushållningen finnes
mycket öfrigt att önska. Härmed vill jag dock ingalunda uttala något
klander mot Konungens nuvarande rådgifvare, ty olägenheterna hafva
sin grund i äldre förhållanden, hvilka icke så hastigt kunnat afhjelpas.
Dessa olägenheter äro emellertid så stora, och en förändring så nöd¬
vändig, att jag icke kunnat underlåta att härå fästa uppmärksamhet,
En representation, som så kraftigt ingriper i allmänna ärendenas
gång, som vår, måste, för att undvika oupphörliga misstag och slit¬
ningar, hafva sådan kännedom om riksstatens verkliga ställning, att
någon tvekan eller ovisshet derom icke kan förefinnas. Detta är
emellertid omöjligt med vår nuvarande bokföring. All bokföring har
till ändamål att i de resultat den visar besvara vissa frågor. Den
enskildes bokföring skall besvara frågorna: hvilken egendom har jag
och hvilken är inkomsten af hvarje särskild del af min verksamhet.
Statens bokföring har nu blifvit riktad på att ge svar på samma
frågor, men för den äro de ej af samma betydenhet, eller de på hvilka
svar egentligen behöfvas. Men deremot lemnar den intet svar på.
andra frågor, som representationen nödvändigt måste göra, såsom
huru mycket är odisponeradt af anslagen? kvilka besparingar hafva
på gjorda dispositioner uppstått och äro verkligen disponibla? hvilka
behållningar bestå deremot af bokförda förskotter? och hvilka stå
inne för utbetalningar, som äro oundvikliga, men först nästa år kunna
till beloppet bestämmas och utgå? Först sedan dessa frågor blifvit
fullständigt besvarade, kunna regering och representation med säker¬
het beräkna hvilka tillgångar för statsregleringens uppgörande kunna
påräknas. Erfarenheten från denna riksdag vid Femte Hufvudtiteln
har visat huru sväfvande uppgifterna äro, och det enda man dervid
egentligen kommit underfund med är, att man ej kunnat komma under?
fund med bokföringen. Jag tror dock emellertid, som sagdt, att detta
icke kan läggas den nuvarande regeringen till last, ty den har nog
gjort hvad i dess förmåga stått för att åvägabringa reda i förvalt¬
ningen.
Hvad slutligen beträffar behofvet för regeringen att uppgöra och
följa ett visst program för dess politiska åsigter och sträfvanden, tror
jag att man kan biträda de åsigter som den siste talaren uttalat, den
350
Den 24 Mars.
att framläggandet åt ett ovilkorligt, bestämdt program skulle snarare
framkalla splittringar och tveksamhet om hvad som verkligen åsyf¬
tades, än enighet och klarhet, men att man trots detta äfven kan
dela den andre talarens i ordningen åsigt, att det skulle vara höge¬
ligen önskvärd!, om man finge något mera lära känna hvad regerin¬
gen verkligen vill. Den bör, enligt min uppfattning, ej uppgöra ett
program, liksom för programmets skull, men deremot vid de särskilda
frågornas afgörande och i allmänhet i sitt handlingssätt uppfylla en
berättigad fordran från Representationens och folkets sida att i sam¬
hällets vigtigare frågor få en full och tydlig visshet om regeringens
åsigter och vilja. Dess principer behöfva ej att högljudt proklameras,
men böra likasom den röda tråd, som man påstår genomgå allt den
engelska örlogsflottans tågvirke, städse återfinnes i regeringens åt¬
göranden och handlingssätt. Yare långt från mig att ens antyda
saknad, deraf hos vår. regering, men derutinnan kan jag med en annan
talare instämma, att jag skulle önska att stundom tydligare se denna
tråd och i hvad riktning regeringen går. Det är svårt att tydligt
uttrycka detta, men då man önskar, att det förtroende vi böra och
kunna hysa till regeringen skall vara grundad på öfvertygelsen om
ett systematiskt sträfvande hos regeringen till det gemensamma målet,
fosterlandets väl, önskar man också, för att understödet från repre¬
sentationens sida skall blifva så mycket varmare, att regeringen måtte
tydligare låta se de ledande principerna.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, men har ansett
min skyldighet vara att i detta vigtiga ämne uttala mina åsigter.
Herr Bergstedt: Med de stora dimensioner denna debatt anta¬
git, hade jag icke ämnat begära ordet; men jag tror icke alldeles opas¬
sande, att äfven någon af Konstitutions-Utskottets ledamöter yttrar
några ord, då öfverläggningen visserligen icke rört sig kring Utskottets
Utlåtande, men dock deri tagit sin utgångspunkt. När man hedras med
förtroendet af det i och för sig ganska speciösa uppdraget att gran¬
ska statsrådsprotokollen, blir man betagen af en viss häpnad öfver
de stora anspråk, som man tror vara ställda på sig att, så godt man
kan, bilda sig en föreställning om de stora grundsatser, som legat
till grund för verksamheten inom Kongl. Maj:ts regering. Äfven jag
inträdde i Konstitutions-Utskottet med en sådan, jag kan säga vörd¬
nadsfull uppfattning af det ansvarsfulla åliggandet, och jag föreställde
mig till en början att berättelsen om granskningen af statsrådsproto¬
kollen skulle kunna innehålla något mer än ett blott negativt tillkän¬
nagifvande, att ingen af Kronans rådgifvare gifvit anledning till an¬
märkning, samt att Utskottet, utan afsigt att tadla, skulle kunna
bringa vissa regeringsåtgärder till tal, för att yttra sig öfver de i
dessa uppenbarade grundsatserna. I denna syftning biträdde jag också
för två år sedan några af Utskottets majoritet framställda reflexio¬
ner. Konstitutions-Utskottet har också vid flera riksdagar försökt
att af det så kallade decharge-betänkandet göra någonting liknande
en adress; men ju mera man studerar Regeringsformen och tänker
öfver dess innehåll, desto klarare framstår det, att här är fråga om
Regeringens formela förfarande i en mängd, oftast föga vigtiga mål, och
Den 24 Mars.
351
att Utskottet endast har att sysselsätta sig med grundlagsenligheten
af hvarje särskild åtgärd, så att allt hvad som yttrats med anledning
af statsrådsprotokollens granskning antingen måste föra till en tillämp¬
ning af 106 § Regeringsformen eller en anmälan efter 107 §; att följ¬
aktligen Utskottet icke är befogädt att afgifva, något principbetän¬
kande öfver regeringens politik, samt att hvarje försök att afgifva
ett sådant betyg skulle innebära ett öfvergrepp.
Det har blifvit yttradt af den förste talaren, att statsrådsproto¬
kollens granskning af Konstitutions-Utskottet numera är en konstitu¬
tionel betydelselös antiqvitet. Detta är fullkomligt sannt, och man
säger icke heller någon nyhet, då man kallar ansvarsbestämmelserna
i 106 och 107 paragraferna Regeringsformen föråldrade. Protokolls¬
granskningen är nu mera nästan blott och bart en formalitet; ty de
aldra bestå regeringsbesluten är o ju redan på förhand offentliggjorda.
Under normala förhållanden och lugna tider, såsom de närvarande,
med en rådspersonal sammansatt af upplysta rättsinnade och foster-
ländske män, vet jag sannerligen icke, huru ett regeringsmål skulle
vara handlagdt, så att det kunde föranleda en anmälan ens efter
107 §. Under sådana omständigheter är det betydelsefulla i Utskot¬
tets uppdrag reduceradt till temligen små dimensioner och liknar bra
mycket en sinekur. Detta har också mer än en gång varit erkändt
man och man emellan af Utskottets ledamöter, och man har varit be¬
tänkt på åtskilliga utvägar att återgifva Utskottet en politisk bety¬
delse, utan att man deri lyckats. Detta kan nu icke hjelpas, och om
dess ledamöter finna sig, så att säga, stå såsom väktare för grundla¬
gen, der ingen anfaller, såsom försvarare af en position, den ingen
vill inkräkta, så få de trösta sig med den tanken, att det icke alltid
varit så. Protokollsgranskning och ansvarsbestämmelserna stå i grund¬
lagen såsom ett storartadt historiskt monument, talande om flydda,
bistra tider, då våra förfäder uppreste dem såsom ett bålverk mot
maktens- öfvergrepp. Sådana vördnadsvärda, konstitutionel antiqvi-
teter finnas äfven i andra länder med urgammal, politisk frihet, såsom
till exempel då Drottningen af Stor-Britannien icke inträder i sin
loyala City of London, utan att på förhand dertill hafva begärt Lord
Mayorns tillstånd. Sådana fictioner hafva föga praktisk betydelse för
det närvarande; men den ålderdomens “ädla rost*, hvarmed de äro
beklädda, saknar dock icke alldeles betydelse för djupare sinnen.
Så mycket torde emellertid vara vunnet med den närvarande for¬
men för Konstitutions-Utskottets verksamhet, att Riksdagen och ge¬
nom den hela Svenska folket en gång om året kunna öfvertyga sig,
att dess grundlagsenliga fri- och rättigheter blifvit af Regeringen
respekterade, och att ingen af den offentliga maktens organer, från
den högsta till den lägsta, på dessa friheter förgripit sig.
Efter den genomgripande omdaning, som representationssättet så
nyligen undergått, är det icke underligt, om statsmakternas ömsesi¬
diga ställning ännu skulle befinnas något sväfvande; urgamla dam¬
mar hafva blifvit nedbrutna och folkmaktens initiativ har, såsom man
väl kunde väntat, giort sig gällande på ett sätt, som icke kunnat
undgå att inverka äfven på regeringsmaktens ställning. Det har va¬
rit mig en sann tillfredsställelse, att höra erkännandet af detta för¬
352
Den 24 Mars.
hållande uttalas af Kronans främsta rådgifvare med den ädla hofsam¬
het, som är honom egen, men äfven med en antydan derom att en
allt för långt utsträckt utöfning af representationens initiativ icke
är önskvärd i den konstitutionela frihetens intresse. Ju större be¬
nägenhet folkrepresentationen visar att tillegna sig delaktighet i re-
geringsärendena, desto angelägnare är det, att regeringsmakten upp¬
träde]' med den öfvertygelsernas enhet, som ger henne styrka och sä¬
kerhet. Man har hos den nuvarande rådspersonalen anmärkt såsom
en brist, att den icke för sig skall hafva uppställt något tydligt re¬
geringsprogram, och för att genom sjelfva grundlagsinstitutionen föran¬
leda något sådant, har man äfven inom Konstitutions-Utskottet varit
betänkt på förslag till en sådan förändrad redaktion af 6 § Regerings¬
formen, att Konungen bland sina statsråd skulle utnämna en till mi¬
nisterpresident, hvarigenom större enhet i åsigter och dermed större
styrka i handling skulle vara att vinna för regeringen. Vid första
tanken har ett sådant förslag något ganska tilltalande. Det skulle
fora oss till större likhet med förhållandet i andra, konstitutionela
länder och bereda regeringen den fasthet, som hvarje fosterlandsvän
måste önska henne; men vid närmare besinning uppstå icke få be¬
tänkligheter. Den svenska riksdagsordningen erkänner ingen annan
ordförande i statsrådet, än Konungen, och för att uppbära en sådan
regeringens enhet, som man vill hafva uttalad i konseljpresidentinsti¬
tutionen, förutsättas äfven verkliga politiska situationer, hvilka ej
alltid, förefinnas.
Jag tillät mig att anmärka, att under det nya representations-
skicket den naturliga begränsningen emellan de båda statsmakterna
ännu icke hunnit att göra sig med önskvärd klarhet. Om det är
sannt, att regeringen saknat ett noga utstakadt program, så har re¬
presentationen också å sin sida visat sig i saknad af ett sådant, i det
den mer än en gäng sökt ingripa på områden, der initiativet med
rätta tillhört den verkställande makten. Liksom folket icke genast
lärer sig konsten att gorå goda representantval, utan måste lära den
genom upprepade valförrättningar, likaså lärer sig representationen
endast genom _ successivt förvärfvad erfarenhet, att hennes verkliga
styrka ligger i den begränsning, hon vet att gifva åt sin egen makt-
utöfning och den laggrannhet, hvarmed hon undviker att usurpera på
första statsmaktens område. Regeringen måste derföre äfven å sin
sida vara medveten af den ofantliga makt, som ligger i folkets för¬
troende, till dess medlemmars rättrådighet, klokhet och förutseende,
och vara beredd att i fäderneslandets och den konstitutionela frihe¬
tens sanna intresse begagna denna makt i dess fulla utsträckning.
Hon får derföre icke af missförstådd, eller allt för långt drifven grann¬
lagenhet släppa ifrån sig Kronans prerogativ, vare sig att förfoga
öfver befintliga finansiela tillgångar, eller att på annat sätt bestämma
afgörandet af vigtiga frågor. Hon får derföre icke heller obetingadt
lita på de goda intentionerna hos en del representanter, som finna sig
i utöfningen af eu stor makt, och för hvilka det är en naturlig fre¬
stelse att, som det heter, gorå politik i stort. Det har derföre gladt
mig att, vid ett eller annat tillfälle, från statsrådsplatserna i denna
Kammare
Den 24 Mars.
m
Kammare höra ett bestämdt nej till enskilda motionärers yrkande,
emedan det ingifver en tillförsigt, att allt skall medgifvas, som är
förenligt med grundlagarnes samvetsgranna iakttagande och landets
sanna nytta, men icke ett grand derutöfver. Ett sådant motstånd,
grundadt på förnuftiga skäl och framstäldt med den moderation,
som vi sedan länge äro vana att finna i ministeriela yttranden, är
liksom en vexel, dragen på folkrepresentantens egen besinning, som
blir honom ett verkligt stöd att uppfylla sin pligt af måtta och sjelf-
begränsning, och som med hans vidgade erfarenhet utan tvifvel kom¬
mer att allt samvetsgrannare infrias.
1 de båda statsmakternas fyra månader hvarje år fortsatta sam¬
arbete älskar jag att se hvarderas successivt framträdande program,
äfven der det icke formuleras i bestämda theser. Get är icke svårt
att tillverka politiska programmer. Yi hafva sett öfverflöd af sådana
under de tre sista månadernas händelse!' i Frankrikes lagstiftande
församling, den högra centerns program, der venstra centerns program
och infusion af båda. Sådana fanor uthängas öfverallt för att tjena
till föreningspunkt för partigrupperingar. I de länder, der verkliga
politiska partier finnas, hafva de historiska föranledningar, som sak¬
nas hos oss, der man ibland sökt på ett konstladt sätt framkalla dem.
Jag hoppas, att allt det goda, som finnes i den parlamentariska sty¬
relsen, skall kunna vinnas åt vårt statsskick, utan att vi behöfva
komma till detta styrelsesätts yttersta konsekvenser, den ständiga
kampen om väldet emellan två fraktioner, som vexelvis uttränga
hvarandra och föranleda periodiska ministerkriser. En partiregering
företer på afstånd ett ganska lifligt och underhållande skådespel;
men på närmare håll framträda skuggorna ganska mörka, hon måste
oupphörligt vara på bréchen, i hvarje ögonblick strida för sitt be¬
stånd och ganska ofta nedlåta sig till sensationsuppträden. Men det
är icke parlamentariska segrar, om än så lysande, som utgöra en re¬
gerings sanna styrka, utan det tysta, ihärdiga, outtröttliga arbetet i
samhällsutvecklingens tjenst, hvilken om än till en tid obemärkt, lik¬
väl i längden icke skall undgå att till sitt fulla värde uppskattas.
Om jag för egen del någon gång i regeringens hållning saknat den
ledning för mitt omdöme i stora allmänna frågor, som jag gerna vill
finna hos de män, till hvilka jag är van att se upp med vördnad och
förtroende, så vill jag gerna tänka mig, att den funnits, ehuru för
mig för tillfället omärkbar. Jag önskar och hoppas, att denna led¬
ning må i det följande framträda på ett så klart och bestämdt sätt.
att den icke kan undfalla folkrepresentationen, och jag vill äfven för
egen del söka uppfostra, mig derhän att i hvarje regeringens handling
Kunna läsa uttrycket af en ledande tanke, om den också icke blifvit
i ord uttalad i ett formligt styrelseprogram.
Grefve Hamilton: Jag skulle icke hafva besvärat Kammaren
med att ännu en gång deltaga i en öfverläggning, som här blifvit
förklarad vara ändamålslös, om jag icke ansett nödvändigt att berik¬
tiga en uppfattning af mitt förra yttrande, som icke öfverensstämmer
med hvad jag tror mig hafva sagt, och jag dessutom önskar närmare
förklara mig öfver en fråga, som af eu annan talare blifvit upptagen.
Rikad. Prof. 1870. 1 Afd. 2 Band. 23
354
Den 24 Mars.
Hvad nemligen angår vår befogenhet att vid det tillfälle, då de-
ehargebetänkandet föredrages, yttra oss i allmänhet om den politiska
ställningen, har den väl icke blifvit bestridd, men dock dragas att.
För min del tror jag, att den är klar. Man har nemligen icke uti
Utskottets memorial anledning att yttra sig öfver eller ingå i gransk¬
ning af någon särskild regeringshandling, men deraf följer, efter min
förmening, ingalunda, att man ej skulle kunna uttala sig angående
vissa allmänna grundsatser, som kunna vara bestämmande för ären¬
denas gång. och finnas dertill så mycket mera skäl, som regeringen
i allmänhet saknar all upplysning om de tänkesätt, som i sadana
hänseenden äro rådande, — en upplysning, som visserligen icke vm-
nes o-enom Kamrarnes omröstningar öfver vissa speciel frågor.
Man har antagit, att jag yttrat mig instämma i de anledningar
till missnöje som af mig blifvit vidrörda. Detta är dock icke för¬
hållandet, ' Tvärtom uttalade jag mig först om vissa anledningar till
missnöje, på Indika jag ansåg att man ej behöfver fästa afseende.
Jag anmärkte derefter exempelvis tvenne anledningar till missnöje,
hvilka jag fann vigtigare, utan att de derföre af mig delades. Den
första var felslagna förhoppningar i afseende pa representations¬
förändringens följder. Eu talare har sagt. att för honom sjelf va för¬
ändringen var målet, och detta kan jag naturligtvis ej bestrida, men
iao- vädjar till honom, om icke personel' finnas, som äro missnöjda,
emedan' den nya Riksdags-ordningen låtit förvänta resultat, som ute*
blifvit. Det är blott detta faktum jag anfört, utan att yttra mig
öfver missnöjets befogenhet, , ■ ,, , o
I afseende på frågan om rikets hushållning sade jag. att de hn-
nas. som anse att större ordning och sparsamhet vant önskvärda.
Hvad ordningen angår, fick jag rätt af samma talare,_ som jag nyss
åberopat, och hvad sparsamheten beträffar, tror jag icke att vi be¬
höfva °-å långt, för att finna dem, som äfven i detta tall besanna, mina
ord. För egen del har jag dock uttryckligen förklarat, mig icke i
detta hänseende kunna framställa ett klander, då jag val vet, hvilka
svårigheter regeringen har att pa det finansiela området bekämpa.
Här har åtskilligt blifvit orda dt om nyttan och skadan af partier.
Jag kan naturligtvis ioke önska sådana i viss mening. Enighet voie
utan tvifvel det bästa. Frågan är likväl icke för mig. om en parti¬
regering är önskvärd, utan huruvida en sådan, under de förmer vi
erhållit? kan undvikas. 1 detta hänseende äro vi kanske af olika
mening. Det skulle ej behöfvas. att minoriteten i denna Kammare
växte betydligt, för att vi skulle få veta, huruvida ej eu partirege¬
ring här står för dörren, och det behofves da. att Regeringen star
stark Uppfostrad i monarkiska grundsatser, bär jag alltid med dem
förenat den kärlek till friheten och den vördnad för folkets urgamla
rättigheter som ingen Svensk kali sakna, utan att hafva glömt var
historia. Jag vill dock gerna erkänna att jag med större värma
omfattat folkfriheten, i betydelsen åt folkets omedelbara, deltagande
i vården om sina vigtigaste angelägenheter, i den mån jag larf mig
inse att, på en viss kulturens ståndpunkt, detta deltagande utgör ett
nödvändigt vilkor för samhällets lugna framåtskridande L bredd
dermed bär jag likväl bibehållit öfvertygelse!! om behofvet af eu
Ben 24 Mars.
355
stark konungamakt, icke såsom eu frihetens motsats, utan såsom dess
bäste bundsförvandt, dess skydd mot egna förvillelser. Derföre fruk¬
tar jag allt, som bidrager till konungamaktens försvagande. Jag har
befarat ett sådant åt vårt nya statsskick, och jag befarar det ännu,
så vida icke regeringen sjelf blir öfvertygad om nödvändigheten af
ett kraftfullt uppträdande.
Att framhålla denna nödvändighet var afsigten med mitt förra
yttrande.
Herr Rydin: De talare, som öppnat denna diskussion, hafva
visserligen icke riktat någon anmärkning emot Konstitutions-Utskot-
tet för innehållet af dess betänkande. Då emellertid deras yttran¬
den innehålla allmänna anmärkningar om regeringssystemet och om¬
förmäla tillvaron af ett missnöje med styrelsen samt särskilda mot
statshushållningen riktade anmärkningar, återfalla dessa anmärkningar
såsom ett indirekt klander på Utskottet, hvadan jag anser mi» höra
yttra några ord såsom ledamot af Utskottet,
Den ställning Konstitutions-Utskottet har att intaga, vid gransk¬
ning åt statsråds-protokollen, är genom grundlagen bestämd. Då
Konstitutions-Utskottet leinnar rådgifvarnes åtgärder utan anmärk¬
ning, är i och med detsamma decharge gifven. Konstitutions-Ut¬
skottet är ej ens enligt grundlagen skyldigt att afgifva betänkande
i fragan i annat tall, än att anmärkning mot någon rådgifvare gjorts
om uraktlåtenhet att iakttaga rikets sannskyldiga nytta, eller om bri¬
stande nit, skicklighet och drift hos någon föredragande. Den praxis
som gjort sig gällande, ^ har derföre aldrig antagit, att decharge-
betänkandet skulle innehålla Hägra allmänna omdömen om regerings¬
systemet^ Utskottet kan derföre icke, vare sig enligt grundlagen eller
den praxis som stadgats, komma till annat än ett negativt uttalande.
Utskottet kan visserligen i sin motivering yttra sig på ett eller annat
sätt om statsrådets förhållande vid särskilda regeringsbeslut men
måste sluta med ett bestämdt uttalande, antingen, att statsrådet icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller ock, att anledning till an¬
märkningar icke förefunnits. Någon debatt rörande detta betänkande,
som ej innehåller någon anmärkning, borde derföre icke gerna kunna
uppstå. Ej heller kan den anses behörig. [ fåll att diskussion öpp¬
nas om speciel» regeringsbeslut, kan, på sätt Herr J11,sti ti e-statsmini¬
stern yttrat, ej gerna begäras, att statsrådets ledamöter skola oför¬
beredda inlåta sig i svaromål, Och annorlunda blir ej förhållandet
med de allmänna amnärkningarne, Indika ju måste hemta sitt stöd
från det sätt, livcirpa. speciel^ frågor behandlats. O lämpligheten åt
denna debatt i nu företagen ordning framstår ytterligare, om man
erinrar sig att grundlagen har anvisat det sätt, hvarpå de anmärk-
ningsanledningar, som för enskilda riksdagsmän kunna erbjuda sig.
böra bringa» till diskussion. Enligt Riksdags-ordningens § 57 bär
motion väckas derom, hvilken sedan till Konstitutions-Utskottet re¬
mitteras. De allmänna anmärkningar, som de båda första t al äril e
uttalat, hade derföre lämpligen bort först till Konstitutions-Utskottet
remitteras för att nu kunna till diskussion framställas. Endast i det
fall, att anmftvkningsan ledningar mot statsråden bl Hvit i Kammaren
S56
Den 24 Mars
väckta uch till Utskottet remitterade,, kan diskussionen göras obero¬
ende af det slut, hvari Utskottet i sitt dechargebetänkande stadnat.
Återstår nu att taga i betraktande det påståendet, att missnöje mot
regeringen eget ruin. Ett sådant tal låter besynnerligt vid detta
betänkandes behandling. Om sådant funnits och varit berättigad^
borde det naturligtvis erhållit sitt uttryck antingen i framställning
af anmärkningsanledning i Kammaren, eller ock inom Utskottet, och
der tagit form af ett yttrande af Utskottet eller ock af reservationer
af dess ledamöter. Intet af detta har skett med undantag af den
speciela punkt, i afseende hvarå en ledamot reserverat sig och öfver
hvilken vid förra riksdagen afgjordes. Dessutom förefaller det märk¬
värdigt, att, då man haft att glädja sig åt eu långvarig fred och
framsteg i alla riktningar, ett missnöje med statsrådet skulle finnas
af den betydelse, att det med skäl kan göras till föremål för diskus¬
sion i denna Kammare. Om vi se tillbaka på de förhållanden, som
rådde för hundra eller femtio år sedan, och jemföra dem med den
lycka, vi nu i alla afseenden åtnjuta, måste väl i stället för missnöje
känsla af tacksamhet råda. Yi kunna i afseende på våra konstitu-
tionela förhållanden särskild! glädja oss åt, att vi utan strid och
slitning lyckats genomföra en reform, hvars behöflighet ingen af dem.
som motsatte sig nu gällande Riks d ags - o i' dnings antagande, ifråga¬
satt. Man kan ej heller med skäl såsom befogadt missnöje med
regeringen antaga den jäsning och oro i sinnena, som allt efter indi¬
vidernas olika förhoppningar och farhågor för egen del på olika sätt
gifver sig luft och som den andra talaren i ordningen skildrat. Ej
heller kan med skäl förebrås regeringen såsom ett klander, om denna
ej tillräckligt aktivt uppträdt under dessa första år då den nya Riks¬
dags-ordningen begynt tillämpas med dermed sammanhängande oklar¬
het i uppfattning af det förhållande, som bör ega rum mellan rege¬
ring och riksdag. Det är nemligen tydligt, att regeringen måste
iakttaga en afvaktande ställning, helst då enskilda motionärer hos
riksdagen taga initiativ i de flesta frågor och dervid uttala sina an¬
språk, som hos åtskilliga sträcka sig till önskan* att ögonblickligen
vilja se de mest sanguiniska förhoppningar förverkligade i de vigti-
gaste af våra samhällsfrågor. Om vi slutligen taga i betraktande den
sparsamhet, som utgör dagens lösen, och som i dag gjorts särskild!
till föremål för anmärkningar mot regeringen, sä frågar jag mot hvem
bör förebråelsen om bristande sparsamhet riktas? hvar är sparsamhe¬
ten störst? År det hos den enskilde, hos kommunen eller hos staten?
Jag för min de! tror, att den stiger ju högre man kommer. 1 afse¬
ende på det enskilda lefnadssättet återstår mycket att önska och
äfven kommunen kan betraktas såsom en slösare, jemförd med staten.
Herr Wallenberg: Kronans främste rådgifvare har ifrågasatt,
huruvida vid detta tillfälle en diskussion vore befogad, då Utskottets
betänkande dertill icke gåfve anledning eller utgjorde så till sägan-
des en grundval. Men då grundlagen härom icke innehölle något
bestämdt förbud, ansåg sig Hans Excellens böra upptaga åtskilligt
af hvad här blifvit framstäldt. För min del vill jag icke yttra mig
öfver regeringens handlingar, enär derom icke förekommer något i
De-i 24 Mars
357
Utskottets betänkande; men då det icke torde kunna ifrågasättas,
att ju, när eu Konungens rådgifvare yttrat sig i representantförsam¬
lingen, det är tillåtet representanten att upptaga och skärskåda hans
yttrande, finner jag mig manad att företaga en sådan granskning.
Hans Excellens Herr Friherre De Geer har, till svar på de fram¬
ställda erinringarne om brist på initiativ hos regeringen, yttrat:
“det torde icke vara lätt för regeringen att taga initiativ, då Riks¬
dagen sjelf skyndar att göra det i snart sagdt alla frågor." Jag-
tror, att detta är ett otillräckligt svar på de önskningar om en större
aktivitet hos regeringen, som från många håll blifvit uttalade, och
det synes mig som om satsen hade större tillämpning, derest den
omvändes sålunda, att, emedan regeringen icke tagit initiativ, hav riks¬
dagen sjelf måst göra de/, hvithet ock obestridligen varit riksdagens
rättighet. Såsom ett bevis på att regeringen begagnat sitt initiativ,
anförde den högt aktade talaren, att regeringen 1868 väckt förslag
om förändring i organisationen af Konungens statsråd och att detta
förslag skulle utgjort början till andra reformer inom administratio¬
nen. Men fastän detta förslag då icke vann riksdagens bifall, hin¬
dra]' detta icke. att ju förslaget kunde vara riktigt och att i det¬
samma låg en tanke, som icke borde på detta sätt kastas å sido der¬
före, att den icke vid sitt första framträdande vann godkännande af
en församling, så talrik som riksdagen. Den hade ånyo bort fram¬
läggas, om ock måhända i något förändrad form, och regeringen
hade ihärdigt skolat sträfva att upplysa representationen om förde-
lame af förslaget. Huru stor ihärdighet det fordras för att genom¬
föra en reform, äfven af sådan beskaffenhet, att dess nytta och nöd¬
vändighet tydligt inses af den upplystare delen af representationen,
derom utgör frågan om förändring i 72 § Regeringsformen det mest
talande bevis. Inom Andra Kammaren finnas ännu de, som icke
hafva denna sak lika klar för sig som medlemmarne af denna Kam¬
mare. Men icke får man derföre låta den frågan hvila, utan man
måste belysa den och diskutera den, till dess den omsider vinner
behörigt erkännande. Man får icke gifva sig för det första motstån¬
det, utan måste söka att stärka sina krafter. Om nu den omnämnda
förändringen i statsådets arbetssätt skulle varit en början till re¬
former inom administrationen i öfrigt, måste jag bekänna, att det
fordras ett ovanligt starkt fjerrglas för att upptäcka, när de högt
påkallade reformerna inom embetsverken skola blifva genomförda.
Att samtidigt flera frågor bringas å bane. synes det mig dessutom
icke vara olämpligt, då, såsom ordspråket säger, det ena goda
icke förskjuter det andra, och nog tyckes det som om riksdagen
vore mera mogen för en förändring inom administrationen än för den.
som rörer en grundlagsparagraf.
Det har här blifvit yttradt, att reformen.af år 1865 skulle varit
“ett ändamål". Det är sorgligt, att höra ett sådant yttrande; ty
representationsförändringen kan väl icke betraktas annorlunda, än
såsom ett medel för att uppnå andra och större ändamål. Nu säges.
att man icke så kort efter reformen bör taga den nya mekanikens
krafter i anspråk. Jag är af alldeles motsatt åsigt. Jag tror, att
man genast bör gifva denna mekanik en allvarlig sysselsättning, så
358
Den 24 Mars.
att den ej utvecklar en för stor sjelfverksamhet, som slutar med att
den blir eu regerande riksdag, hvartill tendenser visserligen ej sak¬
nas. Och har det en gång gått så långt, har man kommit underfund
med sin styrka och att nästan hvilken framställning som helst mötes
med undfallenhet, då torde en återgång utan allvarsamma brytningar
blifva svår att åstadkomma, ty den. som en gång läppjat på maktens
bägare, vill ej gerna släppa den drycken ifrån sig. Hvad som skall
göras,_ måste göras snart, ty framtiden hörer oss icke till, och man
kan ej nu, i de elektriska telegrafernas och jernvägarnes tidehvarf,
såsom förr. då man mindre fritt kunde röra sig på tankens och hand¬
lingens område, uppskjuta alla frågor. Nutiden är mera fordrande,
och vi få ej tänka på oss ensamt, eller undandraga oss att göra nå¬
got för våra efterkommande. Väl tinnes icke här i landet något för¬
tryck, som tynger på folket, och välmågan ar i ständig tillväxt; men
om, å ena sidan, detta är en källa till glädje, vållas likväl deraf, å
andra sidan, en beklaglig likgiltighet för vigtiga samhällsfrågor.
Hen offentliga diskussionen har öfvergått till smågnat och personliga
strider, och detta är en af orsakerna, hvarföre jag vågar påstå, att
ingen stor idé kan anses lifva riksdagens båda Kamrar. Det är
under sådana förhållanden ytterligt svårt att säga hvad, som bör gö¬
ras; men jag tror, att det icke blott är riktigt, utan äfven angeläget,
att man uttalar den önskan, att något måtte göras. Och befogenheten,
ja pligten, att uttala denna önskan hvilar på Första Kammaren, som
aldrig gjort något för att försvåra regeringens ställning, utan tvärtom
r allmänhet i landet anses stödja regeringen quand méme och stäm¬
plats såsom regeringens lydiga redskap. För denna Kammare är
det en oeftergiflig pligt, att någon gång erinra om önskvärdheten, att
en regering, som åtnjuter och förtjenar landets förtroende, äfven
måtte förvärfva dess tacksamhet genom att använda de krafter, den
egen. Jag tror derföre, att det icke kan anses såsom mindre “rid-
derligt", att de båda representanter, hvilka yttrade sig först, uttalat
sitt bekymmer öfver^ den afvaktande ställning, regeringen behagat
intaga; och det är af denna anledning jag tror, att ingen kali eller
bör taga anstöt af denna diskussion.
Öfverl äggning en förklarades slutad och memorialet lades till
handlingarne.
Justerades tre protokollsutdrag för dagens sammanträde.
Herr Lilliehöök: Jag anhåller om Kammarens tillstånd, att
under en tid af tre veckor, räknad från den 29 innevarande månad,
få aflägsna mig från -Riksdagen.
Denna anhållan bifölls.
Den 26 Mars.
359
Herr Törnerhjelm: Jag anhåller, att under tre veckor från
och med nästa Måndag få åtnjuta ledighet från riksdagen.
Jemväl härtill lenmade Kammaren sitt samtycke.
#
Herr Hallenborg: För någon tid sedan behagade Kammaren
medgifva mig ledighet från riksdagsgöromålen; men da under narnnda
ledighet förekomma de gemensamma votenngarne, anser lag mig ick
för närvarande böra begagna densamma utan anhaller det Kamma¬
ren måtte tillstädja, att den mig beviljade ledigheten ma taga sin
början nästa Måndag och sedan fortfara under lika lång tid, soln
enligt Kammarens förra beslut blifvit mig medgifven.
Bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. 1 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Lördagen den 26 Mars 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.
Justerades protokollet för den 15 dennes för- och eftermiddagen.
Upplästes två läkarebetyg af följande lydelse'.
Att Ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Öar! Halm
mai' är sängliggande sjuk och tillfölje deraf för närvarande urstan ■
satt att sina åliggande såsom riksdagsman fullgöra; intygas pa åt'
lagd embetsed.
Stockholm den 25 Mars 1870.
C. J. Holmström,
Med. Licentiat.