Den 14 Maj.
409
Lördagen den 14 Maj.
Kl. '/211 f. m.
Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.
Herr Talmannen och Kammarens Herrar ledamöter afgingo nu kl.
3/411 f. m. till Storkyrkan för att derstädes afköra riksdagspredikan.
Från Storkyrkan begåfvo sig sedermera begge Kamrarnes Herrar ledamöter
till Rikssalen, hvarest, sedan Herrar Talmän till Hans Maj:t Konungen
framfört Kamrarnes underdåniga välönskningar samt riksdagsbeslutet blif-
vit uppläst af chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet Adier-
creutz, Hans Maj:t Konungen afslutade riksdagen och hemförlofvade Kam-
rarne.
Herr Talmannen och Kammaren® ledamöter återvände derefter till
Kamrarnes samlingsrum, der Herr Talmannen höll följande afskedstal:
Mine Herrar!
Fastän riksdagen af Hans Maj:t Konungen redan blifvit afslutad,
hafva vi likväl, enligt gammal sed, ännu en gång här sammanträdt för att
räcka hvarandra handen till afsked. Att detta sker med inbördes aktning
och förtroende, lider intet tvifvel, ty delade meningar hafva hittills på
detta rum aldrig framkallat partihat. För egen del tackar jag eder alla
uppriktigt för den välvilja, hvarmed jag blifvit bemött under utöfningen af
mitt grannlaga kall. Har det varit en uppoffring att förbinda sig till
tystnad under behandlingen af vigtiga samhällsfrågor, så är den i sanning
rikligen ersatt af det tillmötesgående och trofasta bistånd jag från eder
sida haft att oafbrutet påräkna. Måtten äfven I hafva funnit öfverlägg-
ningarnes ledning någorlunda motsvara edra billiga fordringar!
Se vi nu i afskedsstunden tillbaka på de fyra sistförfluten månadernas
arbete, så torde det visa sig hafva gilvit ganska små resultat. Är detta
till skada eller gagn för landet? Ett rätt svar på en sådan fråga torde
måhända vara svårt nog att afgifva, enär allt hvad som göres icke nöd¬
vändigt är något godt och allt hvad som underlåtes icke nödvändigt är,
Rilcsd. Proc. 1870. 2 Afd. 4 Band. 27
410
Den 14 Maj.
något ondt. Dessutom måste förhållanden tagas i betraktande, hvilka vi
omöjligt kunna till fullo beherrska. Hvem vet nemligen icke, att äfven
om en årligen sammanträdande Riksdag verkligen utträttade mer än den
vanligtvis förmår, det alltid finnes en mängd nyttiga förslag, som hafva
lång väg fram till sin behöriga plats, såsom nya lagar eller ordningar i
samhällsorganismen, och likaledes en mängd inrättningar, om hvilkas för¬
träfflighet man kan vara ense, utan att likväl de för deras införande eller
utveckling erforderliga medlen när som helst äro tillgängliga. Följaktligen
måste vissa skenbara stagnationer emellanåt inträffa, hvilka i grunden
kanske endast äro klokhetens besinnings- och väntningstider. Med det
sagda vilja vi dock ingalunda försöka att ställa oss fram bättre än vi äro.
Det gäller om korporationer lika mycket som om enskilda menniskor, att
den, som anser sig fullkomlig i gerningarne, han saknar sjelfkännedom.
Låtom oss derför åtnöjas med öfvertygelsen att i allt hafva handlat med
ärligt uppsåt, fosterländskt sinne och efter bästa förstånd. En hvar, som
till hembygden härifrån medtager ett sådant vittnesbörd, kan der med
öppen panna möta sina valmän utan farhåga för deras klander och utan
oro för att hafva förverkat deras förtroende.
Och nu ett kort, ett hjertligt farväl, åtföljdt af den vanliga, men
innehållsrika slutönskan: Gild bevare Konungen och Fäderneslandet!
Härå svarade Herr Hierta:
Herr Biskop och Talman!
När vid början af denna riksdag Andra Kammarens ledamöter erforo,
att ni, Herr Biskop, ijerde gången hade åtagit eder att i egenskap af Tal¬
man leda Kammarens öfverläggningar, emottogs denna underrättelse med
allmän belåtenhet, grundad hos dem som bevistat de tre föregående riks-
dagarne på redan vunnen och stadgad erfarenhet om det utmärkta sätt,
hvarpå ni förstått utöfva denna ofta svåra, alltid tålamodspröfvande be¬
fattning, och hos de nyvalde med en angenäm förväntan att dermed få
göra personlig bekantskap. I denna talrika församlings närvaro, som
deltagit i demia Riksdag, behöfver jag icke vidlyftigt tolka, huru fullkom¬
ligt Herr Biskopen uppfyllt denna förväntan, för hvilket jag härmed fram¬
bär allas vår innerliga tacksägelse. Afskedets stund är nu inne, den medför
alltid ett visst vemod, kanske vid ifrågavarande tillfälle i flera afseenden
mera än vanligt. Först och främst, såsom Herr Biskopen nyss behagade
teckna Riksdagens resultat inom denna Kammare, hafva desamma väckt
ganska blandade känslor, under föreställningen hos mången att man hade
Bort och kunnat uträtta mera än som skett, men vi få å andra sidan
trösta oss med hvad Herr Biskopen jemväl nyss derom lät oss förnimma.
Möjligen skulle vi äfven kunna föreställa oss en annan tröstegrund, hvar¬
på finnes mer än ett exempel, att man, när fråga är om stora kraftan¬
strängningar; tager några steg tillbaka för att få en stödjepunkt, hvar¬
ifrån det åter kan gå så mycket raskare framåt.
I en sådan stund .som denna måste man, med kännedom om lifvets
ovisshet, alltid tänka på att inom en så talrik fimsamling någon eller några
Den 14 Maj.
411
under ett följande år icke mera skola återkomma, och denna känsla blir
naturligtvis starkast hos dem, som äro längst framskridna i ålder; den
mildras genom minnet af den ömsesidiga aktning och det förtroende, som all¬
tid varit rådande inom Kammaren, icke mindre vid denna än föregående
riksdagar, och hvarför — jag är derom förvissad — vi alla erkänna oss
stå i stor förbindelse hos vår Talman.
Jag slutar med att å Kammarens vägnar betyga Herr Biskopen vår
uppriktiga högaktning och tacksamhet och till sist uttala en liflig och
varm önskan att få återse Herr Biskopen i denna Kammare och på samma
plats vid nästkommande riksdag.
Efter utbytande af ömsesidiga afskedshelsningar åtskiljdes Kammarens
ledamöter kl. 2 e. m.
In fidem
H. Husberg.