27g
Den 9 Maj, f. m.
Måndagen den 9 Maj.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.
'§ 2.
... Köredrogos och godkändes följande af Stats-Utskottet afgifna förslag
till Riksdagens underdåniga skrivelser, nemligen:
N:o, 31, angående statsbidrag till vägars anläggning, bro- och hamn-
byggnader samt kanaler äfvensom sjösänkning och andra vattenaftappnings-
K:o 32, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende på de
statsbidrag, som under denna Riksdag beviljas för väganläggningar och
vagtorbattringar, hamnanläggningar och vattenkommunikationer, äfvensom
for sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;
N:o 33, angående de uti Riks-staten uppförda indelta ränteanslag
samt indelta och oindelta spanmålanslagen;
,, N:o 34, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Första
Uutvudtitel;
N:o 35, angående dito under Riks-statens Andra Hufvudtitel;
N:o 36, angående dito under Riks-statens Tredje Hufvudtitel;
N:o 37, angående dito under Riks-statens Fjerde Hufvudtitel;
N:o 38, angående dito under Riks-statens Femte Hufvudtitel;
N:o 39, angående dito under Riks-statens Sjette Hufvudtitel;’
N:o 40, angående dito under Riks-statens Sjunde Hufvudtitel •
N:o 41, angående dito under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel’;
N:o 42, angående dito under Riks-statens Nionde Hufvudtitel;
i .TV? angående ersättning för sådana åt Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade;
* fråga om fortsatt utgifvande af teknisk ekonomisk beskrif¬
ning öfver Statens jernvägsbyggnader; och
N:o 45, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditiv-
summor.
§ 3.
Föredrogos ånyo, men bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets utlåtande och memorial N:is SO, 82 och 83;
■ Sammansatta
m
Deri 9 Maj, f. m,
Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande och memorial N:is
3 och 4; samt
Kansli-Deputerades memorial N:o 3.
§ 4.
Företogs till afgörande Stats-Utskottets memorial N:o 77, med be¬
räkningar öfver statsregleringen för år 1871 samt förslag i fråga om
fyllande af Riksgäldskontorets behof.
Punkten 1.
Herr Axel Bergström: Någon tvist lärer väl icke kunna uppstå
rörande beloppet af de medel, hvilka för den närmaste framtiden, d. v. s.
för innevarande och nästkommande år, behöfva genom upplåning anskaffas.
Stats-Utskottets Riksgäldsafdelning och Utskottet sjelf hafva varit ense
derom, att beloppet borde beräknas till åtta millioner femhundra tusen R:dr.
livad deremot angår sättet för tillvägabringande af nämnda summa, torde
meningarne vara mera delade. Utskottets Riksgäldsafdelning har föreslagit
tvänne alternativa sätt att verkställa upplåningen, det ena att till be¬
stridande af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens jern-
vägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång dels till bekostande al
norra och östra stambanornas fullbordande, dels ock för inlösande af
1867 och 1869 årens för jern vägsbyggnader upptagna lån anordna ett på
40 års amorteringstid stäldt lån emot fonderade statsobligationer å ett
sammanräknadt nominelt belopp af högst 40 millioner riksdaler riksmynt,
af hvilka obligationer icke finge under åren 1870 och 1871 i rörelsen ut¬
släppas sådana till större nominelt belopp än högst 10 millioner It: dr, så
framt icke nästkommande Riksdag annorlunda besliite, och det andra att,
under vissa förutsättningar, upptaga lånet mot ouppsägbara obligationer,
förskrifna i caroliner. Deremot har Utskottet föreslagit Riksdagen att
uppdraga åt fullmäktige i Riksgäldskontoret, dels att till bestridande af
de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens jernvägsbyggnader
äfvensom för att bereda tillgång till inlösande af den del utaf Riksgälds¬
kontorets år 1867 utfärdade obligationer, som under åren 18/0 och 1871
till infriande förfölle, upplåna ett belopp motsvarande åtta millioner fem¬
hundra tusen Rall', mot obligationer, lydande å svenskt mynt, och ställda
till innehafvaren att återbetalas å bestämda, i obligationerna angifna tider,
ej kortare än fem år och ej längre än tio år från obligationernas utgif-
ningsdag, dels ock att, derest sådant funnes vara med Riksgäldskontorets
fördel öfverensstämmande, verkställa ocaförmälda upplåning, vare sig till
hela dess belopp eller någon del deraf mot ouppsägbara obligationer, ly¬
dande å francs i guld.
Att Stats-Utskottet vid denna riksdag åtnöjt sig med att föreslå
upptagande af ett temporärt lån eller så kalladi. ficklån, samt således
lemna! utan vidare uppmärksamhet Riksgäldsafdelningens förslag om upp¬
läggandet af ett större fonderadt amorteringslån, kan icke annat än väcka
förvåning hos dem, hvilka, i likhet med mig, hafva i liflig hågkomst hvad
Riksd. Prat. 1870. 2 Afd. 4 Band. 18
274
Den 9 Maj, f. m,
i det af Stats-iJtskottet vid sistlidne riksdag afgifna så kallade finansbe¬
tänkandet föreslogs Riksdagen. Oansedt då icke förefanns behof att upp¬
låna större belopp, än hvad Kongl. Maj:t äskat och Riksdagen beviljat föl¬
jer nvägsanläggningar, eller tre millioner fyrahundra tusen Ridt; oansedt
någon motion om upplåning af större summor icke blifvit väckt; oansedt
någon fullständig jilan för fortsättande af norra och östra stambanorna
da icke blifvit framlagd; oansedt 1869 års Riksdag utgjorde den sista
under första legislaturperioden, och mandaten för Andra Kammarens samt-
lige ledamöter med berörda år gingo till ända; företog sig likväl Stats¬
utskottet på eget beråd att uppgöra och för Riksdagen i dess tolfte timme
framlägga plan för upptagande af ett större inhemskt fonderadt lån, mot
obligationer å ett sammanräknadt nominelt belopp af 30 millioner riks¬
daler. Förslaget rönte starkt motstånd inom denna Kammare och blek
fastän af Utskottets ledamöter lifligt försvaradt, först af denna Kammare
och sedermera, efter förutgående samfäld votering, af Riksdagen i dess
helhet förkastadt; och man beslöt i stället upplåna ett belopp, motsva¬
rande högst 4 millioner Rall’, lydande ä svenskt mynt, ställda till inne-
hafvaren att återbetalas å bestämda, uti obligationerna angifna tider, ej
kortare än fem år och ej längre än tio år från obligationernas utgifnings-
dag. För min del håller jag före, att Kammaren under då varande för¬
hållanden handlade fullkomligt riktigt, när den afslog Stats-Utskottets
förslag och åtnöjdes med ett temporärt lån å 4 millioner. Omständig¬
heterna äro dock nu väsendtligen förändrade; ity att Kongl. Maj:t i nå¬
dig proposition föreslagit upptagande af ett större fonderadt amorterings-
lan a 40 millioner; att eu enskild motionär vackt förslag om anskaffande
af medel genom anvisande af perpetuel;’, räntor eller utfärdande af oupp¬
stigen!. obligationer; att Riksdagen pröfvat och i hufvud saken antagit en
af Kongl. Maj:t framlagd plan för fortsättande af östra och norra stam¬
banorna och att donna Riksdag utgör den första af en ny legislaturperiod.
Alla de skäl, b vilka sistlidne riksdag talade mot bifall till Stats-Utskottets
förslag, hafva förlorat sin kraft. Tiden synes mig nu vara inne att upp¬
höra med de så kallade ficklånen och i ställe! anordna ett större amor¬
teringslån emot fonderade obligationer lydande å svenskt mynt. De flesta
torde väl vara ense derom, att Statens kredit lider genom att tidt och
ofta upptaga smärre tillfälliga lån och dymedelst åsamka sig eu mängd
sväfvande skulder. Vidare lärer det väl icke röna mycken motsägelse, om
man påstår intet vara mera egnad t att framkalla sparsamhet och kapital¬
bildning än ett godt inhemskt fondsystem och deraf föranledd inhemsk
obligationshandel. Men en sådan lärer näppeligen komma till stånd, så
länge man inskränker sig till att endast utfärda obligationer med kortare
fm fallotider. Erfarenheten har visat, att sådana obligationer mera sällan
förekomma i handel och vandel, till de hvilka först efter längre tid till
inlösen förfalla och derföre förblifva i omlopp under en längre tidrymd.
Staternas sväfvande skulder bestå också hufvudsakligen af förut omför-
mälda korta papper, hvilka vanligen qvarstadna i de första innehafvarnes
hander, då deremot de konsoliderade eller fonderade skulderna, d. v. s.
sådana för hvilkas förräntande och amortering man träffat försorg i bud¬
geten, betinga långa papper, hvilka just till följd af den aflägsna för fal lo¬
tiden komma i till i gare cirkulation. Ett ytterligare skäl att nu upplägga
Den 9 Maj, f. m.
275
ett större fonderadt lån finner jag deruti, att vi redan hafva sväfvande
skulder å sammanräknade 10 millioner. Af det år ISO7 upptagna till¬
fälliga lånet förfalla till betalning redan innevarande år 1,920,000 R:dr,
1871 ett belopp af 1,950,000 It:dr cell år 1872 icke mindre än 2,130,000
Rall', eller tillsammans 6 millioner; och af 1800 års lån å 4 millioner,
förfaller till betalning 1 million hvarje af åren från och med 1870 till
och med 1879. Om man nu bifaller Stats-Utskottets förslag om upp¬
tagande af ett tredje tillfälligt lån å 8,500,000 Rall’, för hvilkas
tillvägabringande man antagligen finge utfärda obligationer å samman-
räknadt nominelt belopp af 10 millioner, hvilka borde infrias tidigast efter
5 och sednast 10 år efter obligationernas utgifningsdag, så vet jag knappt,
till hvilka år man med afseende å lättnad och beqvämlighet för Staten
skulle förlägga tiderna för inlösen af de nya obligationerna. Det läte
svårligen undvika sig, att ju amorteringsbeloppet ett och annat år blefve
ganska betydligt och i samma mån för Staten tryckande.
Af det anförda framgår, att jag för min del ogillar det af Stats¬
utskottet framlagda förslaget att nu för tredje gången upptaga ett tillfäl¬
ligt temporärt lån å 8,500,000 R:dr eller deremot svarande nominelt
skuldbelopp. I stället omfattar jag i hufvudsak, hvad Friherre J. A.
Funck uti sin vid ifrågavarande betänkande fogade reservation föreslagit
och förordar derföre samma reservation med några smärre förändringar,
för hvilka jag ber att få i korthet redogöra och framställa motiver. Först
och främst anser jag nödigt att. redan i första momentet uttryckligen upp-
gifves det belopp 8,500,000 R:dr, som man med afseende å utgifter under
åren 1870 och 1871 behöfver genom upplåning anskaffa, hvaremot nomi-
nela beloppet å obligationer, som för tillvägabringande af den erforder¬
liga summan behöfva under åren 1870 och 1871 i rörelsen utsläppas,
icke lärer kunna för närvarande, då kapitalrabatten icke är känd, exakt
angifvas. 1 nämnda afseende vill jag sammanbinda momenten A och B
i åberopade reservation till ett enda. på det att dymedelst må blifva all¬
deles uppenbart, att nu icke är fråga om upplåning af mera än 8,500,000
R:dr, och att i öfrigt endast sättet för verkställande af upplåningen afses
att fastställas. Vidare, ehuru den ränta 4'/., procent, hvarmed de fonde¬
rade obligationerna skulle enligt Friherre Funcks förslag löpa, synes mig
väl vald, önskar jag dock att med afseende å allmänhetens smak större
frihet att bestämma räntefoten inrymmes åt Herrar fullmäktige i Riks-
gälds-kontoret; hvadan jag föreslår, att obligationerna skulle löpa med
“högst fem procent?, ränta.“ Än vidare håller jag före, att tiden för
amorteringen af lånet icke bör öfverstiga 40 år samt vill derföre utbyta
orden i reservationen: “under loppet af omkring 40 är“ mot följande
ord: "'inom t Öppet af 40 är." Ytterligare anser jag den i slutet af mo¬
mentet B i reservationen förekommande satsen: “sr? framt ieke nästkom¬
mande liiksdag annorlunda, beslutar“ böra utgå. Jag kan nemligen icke
förutsätta möjligheten deraf, att, om Riksdagen nu beslutar att endast
obligationer till så stort nominelt belopp, att derför inflyter erforderliga,
lånesumman 8,500,000 Rall-, skola under åren 1870 och 1871 genom
försäljning utsläppas i allmänna rörelsen, nästkommande Riksdag
skulle anse rättvisa och billighet medgifva utsläppande under år 1871
åt ett ännu större nominelt belopp obligationer, enär sådant skulle
276
Den 9 Maj, f, m.
föranleda en sänkning i förut försålda obligationers värde och kränka
deras rätt, hvilka öfvertagit dessa obligationer. Momenten C och D i re¬
servationen, hvilka komma att svara mot momenten B och C i mitt för¬
slag, vill jag behålla oförändrade; hvaremot jag slutligen önskar, att ur
momentet E i reservationen, svarande mot momentet D i mitt förslag,
uteslutes sista meningen, så lydande: “hvarvid dock iakttagas, att ansla¬
get icke må öfverstiga hvad som motsvarar rånte- och amorteringsbeloppet
för de försedda obligationernaMan måste nemligen redan från början
anvisa ett bestämdt årligt anslag för bestridande af den annuitet, som
för lånets förräntande och amortering erfordras; ty det låter sig svårligen
verkställas, att så länge en del obligationer är såld, men en annan osåld,
för hvarje år beräknas och afsättes det varierande anslag, som för rän-
teliqviders och amorterings verkställande kan påkallas. Momentet F i
reservationen skulle blifva oförändradt och utgöra momentet E i mitt
förslag. Detta komme att fullständigt lyda som följer:
A) . Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att, till be¬
stridande af de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens
jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång dels till beko¬
stande af norra och östra stambanornas fullbordande, dels ock för
inlösande af 1867 och 1869 årens för jern vägsbyggnaderna upptagna
lån, mot fonderade statsobligationer i svenskt mynt å ett samrnan-
räknadt nominelt belopp af högst fyratio millioner Riksdaler, samt
löpande med högst fem procents ränta, som halfårsvis förfaller, upp¬
lägga ett lån att återbetalas genom årlig amortering inom loppet af
fyratio år; egande fullmäktige att icke allenast bestämma obligatio¬
nernas valörer och försäljningspris, utan äfven i öfrigt vid upplånin¬
gen tillvägagå på det sätt de finna lämpligast och med det allmännas
fördel mest öfverensstämmande; dock må, under åren 1870 och 1871,
mot förenämnda obligationer icke upplånas större belopp än åtta
millioner femhundratusen Riksdaler.
B) . I afseende på föryttrande af återstående obligationsbeloppet, ega kom¬
mande Riksdagar att för hvarje gång bestämma det belopp, som för
året må i rörelsen utsläppas.
C) . Penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må icke an¬
vändas för andra än de i momentet A omförmälda ändamål.
D) . Till ränteliqvider och kapitalskuldens amortering anvisas ett årligt
anslag, motsvarande det belopp som hvarje år erfordras för sagda
liqviders och amorterings verkställande; börande detta anslag, till dess
hela skulden blifvit i stadgad ordning betald, årligen utaf Riksgälds-
kontorets medel af sättas.
F). De i nästförutgående moment omförmälda rånte- och amorterings-
anslag skola ingå till en särskild! redovisad liqvidations- och amor-
tissementsfond, hvars behållning skall för det med dessa medel af¬
smida ändamål oförryckt tillhandahållas och användas, så att ränte-
liqviderna vid derför bestämda terminer varda ovilkorligen fullgjorda
och skuldens betalning i föreskrifven ordning verkställd; och skola de
till liqvidations- och amortissementsfonden influtna medel, så vidt ske
kan och denna fond åliggande liqvider medgifva, städse på säkert och
ändamålsenligt sätt göras fruktbärande.”
277
Den 9 Maj, f. m.
Jag yrkar, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i nu
föredragna lista punkt, ville fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med det
af mig formulerade förslaget dertill; och anhåller om proposition å detta
mitt yrkande.
Oansedt andra punkten icke blifvit föredragen, tillåter jag mig att,
medan jag har ordet, uttala min sympati för Utskottets deri framställda
förslag om verkställande af upplåning mot ouppsägbara obligationer, ly¬
dande ä francs i guld, eller heldre caroliner; men då jag tror mig inom
denna Kammare stå temligen ensam i meningen om nyttan och lämplig¬
heten af att hos oss redan nu göra början med införande af ouppsägbara
statsobligationer samt förthy icke väntar framgång åt ett yrkande af bi¬
fall till hvad Utskottet i detta afseende hemställt; kommer jag icke att,
när andra punkten blifvit föredragen, framställa något sådant yrkande.
Herr Carl Ifvarsson: Jag blef nästan förvånad, då jag nyss fick
höra, att icke derå än en talare hade begärt ordet i denna fråga, hvil¬
ken jag hade anledning tro skulle komma att föranleda en ganska vid¬
lyftig öfverläggning. Jag bär icke i Utskottet deltagit i frågans behand¬
ling och har således icke kunnat så grundligt sätta mig in i densamma
som de Utskottsledamöter, hvilka öfvervarit diskussionen öfver ärendet i
Utskottet, men vill, då ingen talare afhörts, det oaktadt, taga mig frihe¬
ten uttala mina tankar i ämnet.
Hvad först beträffar det större lån, som åt den föregående talaren
blifvit omförmäldt, sä tror jag icke att tidpunkten för upptagande af ett
sådant nu är lämplig. Ty oaktadt jag medgifver, att i hans förslag icke
ligger något beslut derom, att ett större lån än som Utskottet föreslagit,
nu skulle upptagas, så ligger dock deruti ett yrkande, att man skulle
besluta om obligationer till ett belopp af fyratio millioner It:dr. Jag vill
visserligen icke bestrida, att ett ordnadt fondsystem är för oss behöflig
och bör åstadkommas, men jag tror att det för närvarande knappast ar
möjligt att bestämma, vid hvilket belopp man bör stadna; huruvida fyratio
millioner är för mycket eller för litet. Endast den omständigheten, huru¬
vida den norra stambanan skall byggas bred- eller smalspårig, inverkar
icke obetydligt på lånebehofvet. En annan omständighet är det sätt, på
hvilket man tänker sig att de enskilda jernvägsanläggningarne i fram¬
tiden skola af staten understödjas. Fråga härom har blifvit vid sistlidne
riksdag väckt och är nu under behandling af en för detta ändamål af
Kongl. Maj:t tillsatt komité. Skulle då Riksdagen, när frågan om dessa
enskilda banor eu gång förekommer till dess afgörande, besluta — hvilket
förlidet år tycktes vara meningen— att lemna dem direkta understöd utan
återbetalningsskyldighet, så vill jag antaga, att det icke gerna kan blifva
fråga om att då upplåna penningar för detta ändamål, utan att medel dertill
måste på annat sätt anskaffas. I så fall behöfves icke ett fyratio millio¬
ners lån. Skulle deremot beslutet blifva att understödja dem endast med
lånebidrag, så vill jag också tro, att medlen komma att anskaffas genom
lån, och att i så fall ett större belopp än fyratio millioner behöfves för
både stambanorna och de enskilda. Jag tror således, att lånesumman
kan blifva antingen vida lägre eller också vida högre, än man nu kan
föreställa sig. Följden af ett bifall till Herr Bergströms förslag skulle
278
Den 9 Maj, f. m.
troligtvis blifva, att de fyratio millionerna icke blefve tillräckliga. Jag
vill snarare antaga detta än motsatsen, emedan jag tror, att när det kom¬
mer till kritan, man heldre vill gifva de enskilda banorna lån än bevilja
dem anslag ^ utan återbetalningsskyldighet. Ett stort lån måste då ånyo
upptagas. Skulle det deremot visa sig, att en så stor summa som fyratio
millioner cj behöfdes, då hade vi ju vidtagit ett förhastadt steg, om vi
nu beslöte oss för ett större belopp än som erfordras. Ur begge dessa
synpunkter är det derföre bättre att för denna gång, såsom Utskottet
föreslagit, taga ett tillfälligt lån. Nästkommande Riksdag, om den först
för afgöra jernvägsfrågorna, har då bättre tillfälle att komma på det
klara i afseende på det slutliga lånebehofvet och kan bättre, än nu är
löjligt, afgöra, huru stort belopp som bör upplånas, då fråga dessutom
antagligen uppstår icke allenast om jernvägsmedels anskaffande, utan
äfven om ordnande af vårt finansiela system på ett annat sätt än nu.
. Af dessa skål får jag för min del yrka bifall till Utskottets förslag
J första. punkten och förbehåller mig att, hvad de öfriga beträffar, då de
blifva föredragna, få uttala min mening.
Herr Kolm od in: Vi stå åter framför det vid hvarje riksdags slut
åtel kommande finansbetänkandet, ett betänkande som onekligen är gan¬
ska vigtigt, emedan regleringen af Statens affärer väsendtligen är på dess
uppställning beroende. För mig är detta finansbetänkande lika sorgligt
som dess tre närmaste föregångare; ty det slutar med ett förslag till ny
skuldsättning, alldeles som förhållandet varit under de tre riksdagar jag
förut bevistat. Jag anser mig emellertid alls icke dela ansvaret för den
störa skuldsättningen. Jag har under hela min riksdagstid alltid röstat
för de minsta möjliga anslag till jernvägsbyggnader och under innevarande
riksdag voterat för, att man alls icke skulle bygga flera statsbanor. Jag
bär nemligen städse trott, att det forcerade jern vägsbyggandet för Statens
räkning i längden måste medföra stora finansiela svårigheter för vårt
land, till följd af den dermed förbundna hastigt sig ökande skuldsättnin¬
gen.^ De stigande annuiteterna skola dock innan kort oafvisligen fordra
eu ökad beskattning. Det är visserligen möjligt, att, såsom mången före¬
ställer sig, dessa jernvägar i framtiden kunna lemna ett ganska godt re¬
sultat _ och för våra efterkommande blifva särdeles välsignelsebringande;
men jag tioi dock, att vi böra tillse, att dessa våra lyckliga efterkom¬
mande icke. må behöfva lida af den förödmjukande känslan att vara
barn af ruinerade fäder. Hade rörande jern vägsfrågan den åsigt segrat,
till hvilken jag slutit mig, sa hade naturligtvis lånebeloppet blifvit ganska
ringa, inskränkande sig till hvad som kunde erfordras för fullbordandet
åt den nordvestra stambanan. Nu deremot är i detta betänkande före¬
slagen en ny upplåning af ej mindre än 8% millioner R:dr. Flera olika
förslag..i afseende på sättet för lånets upptagande äro visserligen afgifna,
men rörande sjelfva beloppet, som erfordras, råder deremot alls ingen
skiljaktighet. Frågan gäller ^ således icke nu, om lånet skall vara stort
eller litet ■ att ett stort lånebehof skulle uppkomma, afgjordes, då här
genom gemensam votering beslöts, att sä väl norra som östra stambanan
skulle för Statens räkning utföras — utan nu är endast fråga om, huru
det erforderliga stora penningebeloppet skall upptagas, och det är i detta
279
Den 9 Maj, f. m.
afseende som Stats-Utskottets majoritet och åtskilliga reservanter hafva
afgifva skiljaktiga förslag. Sedan jag' sålunda måst öfvergifva min ur¬
sprungliga ståndpunkt, från hvilken jag sökte att hejda det, efter min
tanke, alltför kostsamma jernvägsbyggandet för Statens räkning samt der¬
igenom i betydlig mån inskränka lånebehofvet; så synes det mig vara så
val min som hvarje annan representants oeftergifliga förpligtelse att ge¬
nom användande af all försigtighet och omtanke göra detta lån så litet
ruinerande för Staten som möjligt; och det är från denna synpunkt jag
nu uteslutande måste handla.
Såsom en föregående talare redan anmärkt, var lånefrågans ställning
vid föregående riksdag en helt annan än vid denna. I Kong!. Majas då
framställda nådiga proposition om Statsverkets tillstånd och behof före¬
slogs upptagandet af ett temporärt lån, stort 3,400,000 Rall’, till fortsät¬
tande af jern vägsbyggnaderna. Under hela riksdagen kunde ingen före¬
ställa sig annat, än att detta belopp skulle vara fullt tillräckligt, enär
anslaget till jernvägarne blifvit inskränkt inom det af Kongl. Maj:t före¬
slagna omfånget. Moll i riksdagens sista timme framträdde Stats-Utskot-
iot med ett ganska storartadt låneförslag, förordande ett inhemskt fon-
deradt lån på ej mindre än tretio millioner R:clr. Mot detta förslag hade
endast några få af Utskottets ledamöter reserverat sig. Jag nekar icke
till, att för mig och, som jag tror, för flertalet af denna Kammares då¬
varande ledamöter innebar detta förslag eu stor öfverraskning. Mångfal¬
diga anmärkningar gjordes också mot detsamma. Man anförde, “att man
ej hatt tillräcklig tid för sig, för att kunna underkasta förslaget den
sorgfälliga pröfning, som vore oundgängligen nödvändig, om man skulle
våga besluta sig för att inslå på den nya väg, som blifvit af Utskottet
anvisad. Man androg vidare, “att intet föregående al Riksdagen fattad t
beslut betingade en sådan låneåtgärd*. Man ansåg derjemte, såsom all¬
deles orimligt, “att Kammarens ledamöter, då de just voro färdiga att
nedlägga sina u .pdrag såsom representanter, skulle, utan att bestämma
hvartill de upplånade medlen borde användas, binda sina efterträdare vid
ett lån af detta högst ansenliga belopp “. Man anmärkte till sist. “att
ett förslag af den omfattning och ingripande betydelse som det ifrågava¬
rande skäligen bort utgå från Regeringen."
Alla dessa fyra väsendtliga anmärkningar mot upptagandet af ett in¬
hemskt fonderadt lån hafva numera förfallit. Vi stå nu vid begynnelsen
af en ny riksdagsperiod, och redan vid första inträdet i densamma fram¬
ställde Kongl. Maj:t, i dess proposition om Statsverkets tillstånd och be¬
hof, ett förslag om upptagandet af ett fonderadt lån. Ingen öfverrask¬
ning är således för handen, aldra helst man redan för ett par månader
sedan beslutat att hygga tvännc nya stambanor för Statens räkning. Man
har således haft rund tid att bereda sig på det förslag, som med all sä¬
kerhet kunde i detta afseende förväntas från Stats-Utskottet. Resultatet
har dock blifvit en ny öfverraskning. Utskottet liar i år, mot all för¬
modan, föreslagit ett tillfälligt lån af 8'A millioner.
Såsom skäl för det vid sistlidne riksdag framställda låneförslaget an¬
förde åtskillige af Utskottets ledamöter med mycken styrka, först och
främst “den stora vigten af att öfvergifva det utländska lånesystemet,
hvilket hotade vårt ekonomiska sjelfbestånd, samt att i stället införa ett
280
Den 9 Maj, f. m.
mhmskt fondsystem". För vinnande af detta ändamål vore det alldeles
nödvändigt att träffa kloka anordningar, men till sådana kunde man ei
la na upptagandet af tillfälliga lån den ena gången efter den andra,
i ynka sedan de vuxit i antal och sålunda blifvit alltmera besvärliga att
omsätta, vanligen forde derhän, att man med ens kastade hela bördan af
sig medelst upptagande af ett stort utländskt lån.-
Dessa skal, så behjertansvärda redan då frågan förra gången disku¬
terades, hafva vunnit en okad styrka just derigenom, att alla motskäl
numera hafva fallit Utskottet har visserligen, sid. 17, förklarat, och eu
arad talare har sedermera här ytterligare betonat, att frågan om under-
stod till privata jernband- ännu vore beroende på pröfning, och att man
derföre icke kunde bestämma sig för det ena eller andra lånebeloppet
utan för närvarande borde stadna vid det. som läge aldra närmast för
handen. Jag tager mig dock friheten påminna derom, att beslutet om
den namuda profnmgen var fattadt långt innan sednaste Riksdags Stats-
Utskott med sa mycken ifver framställde sina skäl för upptagandet af det
inhemska tretiomilhoners-lånet: och det fanns icke det ringaste skäl att
ne tvina Regeringens beredvillighet att efterkomma Riksdagens i detta af-
seende framställda begäran. Detta skäl emot ett större fonderadt lån
foreianns således redan i fjol, ehuru Utskottet då ej ansåg det vara ai
någon vigt och väl svårligen kan uppgifva grunden till dess ökade be¬
tydelsei närvarande stund. Ett uppskof måste dessutom, ifall det verk-
lgen skall tjena till någonting, endast leda derhän, att vid nästa riksdag
med hänsyn till bioanornas behof, ett ännu större lån, än det af Kong!
Maj:t nu föreslagna, kommer att upptagas. Detta resultat af uppskof*'t
synes mig alls icke innebära något efterst räfvansvärdt.
Den enda omständighet, som väckt min tvekan i afseende på det
föreslagna fyratiomillionerslånet, är nemligen, att redan detta synes mig
vara alltför stort, icke hvad beträffar vårt penningebebof för byggandet
åt jern vagn i-, utan med afseende på vår förmåga att, utöfver alla våra
gamla skulder,. draga bördan af detta nya statslån. Jag anser dock ett
stone amorteringslån antagligare än de ideligen upprepade tillfälliga lå-
nen; ty om vi fortfara att taga sådana, så komma vi till sist i den ställ-
nmg, att den sedvanliga bestämmelsen om obligationernas inlösen “på fem
i l fao ars tid” blir alldeles betydelselös. Man måste nemligen inskränka
inlösningen till det tionde året; i annat fall kommer tiden för de äldre
obligationernas inlösen att sammanfalla med tiden för de nyas, då det
endast ar ett år emellan de temporära lånens upptagande. Huru man
således staller saken, så stöter man på stora svårigheter,
i n. S!Utl,i§fn, får jag anmärka, att bibanornas ställning alls icke genom
detta beslut blir sä tröstlös, som man gerna vill framställa den. Kostnaden
för de vid denna riksdag beslutade stambanorna är ännu icke definitivt
ostämd. Striden om det bred- eller smalspåriga systemets tillämpning
pa clen norra . banan är ännu oafgjord. Men huru den än må sluta, är
Ja8 cl°c*. förvissad, att Representationens bestämda uppträdande mot de
olverdritna kostnaderna och den nog stora lyxen vid våra förra järnvägs¬
byggnader skall medföra det goda resultat, att ej blott den norra utan
alven den ostra stambanans anläggningskostnad skall ställa sig vida billi¬
gare an alla deras föregångares. Besparingar torde således efter all san¬
281
Den 9 Maj, f. rn
nolikhet komma att uppstå. Om man då i Herr Bergströms för slag
vidtoge den ändring, som innehålles i Friherre von Essens reservation,
så kunde dessa besparingar användas till understöd åt de enskilda banor
som företrädesvis erhölle jernvägskomitéens förord. Som jag emedlertid ej
känner, huruvida denna åsigt kan vinna något understöd inom Kam¬
maren, så vill jag ej framställa något bestämdt förslag, utan för närva¬
rande inskränka mig till att yrka bifall till Herr Bergströms framställda
formulering af den första punkten.
Herr Jöns Pehrsson: Vi hafva förut upptagit både fonderade
och temporära lån. Båda slagen hafva visat sig medföra såväl fördelar
som olägenheter. Vi äro nu emellertid i den ställning, att vi ånyo måste
låna för att bestrida de utgifter vi förut beslutat, och man kan derföre
verkligen vara odeciderad för hvilket system som kan vara det bästa. I
afseende på beloppet vill jag dock för min del ingalunda gå längre, än
Stats-Utskottet gjort i första punkten af detta betänkande. Jag vill så
mycket mindre göra det, som jag ännu icke förlorat hoppet om, att eu
kommande riksdag åtminstone skall blifva sparsammare än de hittills va¬
rande, i beviljande af anslag till hvarjehanda saker och ting. Man har i
detta betänkande liksom i så många andra föregående velat låta påskina,
att lånet skall upptagas endast för att användas till jernvägsbyggnader,
men jag ber att deremot få erinra, att vi eu gång förut godkänt den
principen, att afkastningen af våra jernvägar skall gå till räntor och amor¬
tering utaf de förra jernvägslånen samt dessutom till byggande af nya
jernvägar. Men om så är, så böra vi ock hålla fast vid denna grundsats.
Åfdrager man då det belopp, som jernvägstrafiken lemnat, så återstår en
summa af 2,460,000 R:dr, som i och för jernvägsbyggandet nu behöfver
upplånas. Utgår man från denna ståndpunkt, så tror jag, att en kom¬
mande Riksdag måste betänka sig två gånger, innan den vidare fortgår på
lånevägen. Fortsätter man på den, så måste Riksgäldskontorets utgifter
år efter år ökas, och följaktligen år efter år allt större summor upplånas. Vi
se af eu betänkandet vidfogad bilaga, att om Utskottets förslag bifalles, det
belopp, som af Riksgäldskontor^ i ränta och amortering nästkommande år
skulle utbetalas, utgör öfver åtta millioner Rall-', under det kontorets inkom¬
ster för samma tid endast kunna beräknas till ett ganska lågt belopp. Betrak¬
ta!' man saken från denna synpunkt, så kommer man naturligen till den
slutsats, att man icke bör låna mera än behofvet verkligen krafvel'. Hvad
upplåningssättet beträffar, är ruin åsigt den, att man bör hålla sig inom
landet. De behöfliga kapitalen stå nog der att erhålla. Ser man på
de stora depositionerna i våra enskilda banker, sä tror jag att detta skall
gå för sig utan svårighet. Summan bör, som jag redan sagt, icke vara
större än Utskottet föreslagit. Sedan nordvestra banan bl hvit fullbordad,
vill jag hoppas att vi icke skola behöfva låna mera till jernvägsbyggna-
derna, och att trafikens afkastning skall vara tillräcklig för ränta och
amortering å de redan upptagna lånen. Jag tror, att det är till detta
mål som vi böra sti'äfva. Jag tror att vi ej höra belasta våra efter¬
kommande med större skulder än de kunna bära.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
2K2
Den 9 Maj, f. m.
Herr Jan Andersson: Jag vill visserligen icke bestrida, att rikt¬
ningen utaf Herr Bergströms förslag kan vara god, men jag fruktar att
råtta tidpunkten för dess genomförande nu icke är inne. Vi veta alla
hvilka ofantliga strider angående jernvägarnes sträckning och byggnads¬
sätt vid denna riksdag redan uppstått. Jag tror, att dessa strider skola
blifva ännu häftigare, om man får höra att vi till nästa riksdag skola få
ett så stort kapital som fyratio millioner R:dr att röra oss med. Det är
visserligen i allmänhet klokt att taga ett större lån i stället för att tidt
och ofta upplåna mindre belopp, men jag anser icke att det är klokt att
nu förfara på detta sätt, då man ännu icke vet huruvida den norra stam¬
banan skall byggas bred- eller smalspårig och således icke kan beräkna
huru stora utgifterna för denna bana komma att blifva. Jag tror der¬
före, att det är klokast att denna gång nöja sig med det lån Ståts-Utskot¬
tet föreslagit, och att tiden att upptaga ett större lån först då är inne, när
norra stambanans byggnadssätt blifvit bestämdt och den af Kong!. Maj:t
tillsatta jernvägskomitéen hunnit inkomma med förslag om hvilka enskilda
jernvägsanläggningar böra af Staten understödjas och beloppet af detta
understöd blifvit bestämdt.
Jag yrkar af dessa skäl bifall till den nu föredragna punkten i detta
betänkande.
Herr Kailstenius: Herr Talman! mine Herrar! Då jag inom
Stats-Utskottet biträdde riksgäldsafdelningens förslag i första" punkten
angående den upplåning, som nu i hvarje fäll måste verkställas i och för
betäckandet af den uppstående bristen i Riksgäldskontorets kassa under
åren 1870—1871, så skedde detta med ett bestämdt förbehåll att detta
biträdande vid första voteringen derom skulle uppfattas såsom endast
godkännande utaf den princip riksgäldsafdelningen framställt i afseende
på sjelfva upplåningssättet, och att, om detta förslag blefve Stats-Utskot-
tets, jag sedan skulle hafva rätt att, i afseende å förslagets särskilda de¬
taljer, antaga af de yrkanden om ändringar deruti, som i mängd under
diskussionen blifvit gjorda, hvad som kunde finnas lämpligt och nödigt.
Då emellertid riksgäldsafdelningens förslag icke antogs af Utskottet utan,
såsom vi sedan fått veta, genom misstag föll på en enda röst, och det se¬
dermera icke blef tid för minoriteten att gemensamt få omredigera detta
förslag och dervid sammanjemka de ändringar deri, som under diskussio¬
nen befinnits behöfliga, så, heldre än a.tt liera eller alltför många särskilda,
om äfven obetydligt, dock alltid något från hvarandra afvikande förslag
i form af reservationer skulle betänkandet vidfoga*, ansåg jag och de
fleste reservant-eme lämpligare att instämma i afdelningens oförändrade
förslag, som af afdelningens Herr ordförande, Friherre Funck, såsom dess
reservation upptogs. Jag skulle, som jag nu haft äran antyda, gerna ön¬
skat några ändringar uti förslaget, men på det att icke allt för många
olika ändringsförslag nu här må blifva gjorda och möjligen inveckla
frågan, så vill jag, då jag för (ifrigt är tillfredsställd med det utaf den
förste ärade talaren gjorda amendement, understödja det förslag som utaf
honom blifvit framlagdt. Jag vill endast, såsom min enskilda tanke,
tillägga och denna åsigt må stå för min räkning i protokollet, då jag
sannolikt ej har någon utsigt att åt densamma vinna något allmännare
283
Den 9 Maj, f. m.
erkännande hvarken nu eller i den närmaste framtiden, ehuru det utan
tvifvel icke kommer att dröja så särdeles många år, innan till och med
majoriteten i denna Kammare erkänner den som riktig — att det åt Hell
Bergström föreslagna lånebeloppet är alldeles för litet. Enligt min me¬
ning hade det varit riktigare ätt nu med ens besluta uppläggandet åt ett
så stort fonderadt amorteringslån, så att det i sig, så småningom och i
män af gynnsam penningekonjunktur, kunde absorbera eller upptaga all
Statens nu utelöpande obligationsskuld — plus hvad som nu är obetaldt
af de tillfälliga lånen och hvad som för fullbordandet af nu beslutade
jernvägsanläggningar blifver behöflig!. — Sådant hade enligt min mening
varit det rätta sättet att gå till väga. Då jag emellertid inser de svårig¬
heter, hvilka redan nu möta att få ett amorteringslån å det mindre be¬
loppet bifallet, så vore det oklokt att nu ifrågasätta ett större, och får jag
derföre yrka, att Kammaren måtte bifalla det af den förste talaren fram¬
ställda förslaget. Man har redan hört emot detsamma anföras, och sadant
kommer säkerligen att under diskussionen mångtaliga gånger upprepas,
“att tiden icke skulle vara inne att nu besluta sig för ett så stort lån“.
Jag skulle medgifva giltigheten af dnnna anmärkning, om det vore fråga
om att nu genast upplåna hela beloppet, men då sjelfva upplåningssumman,
såsom nu, blifvit begränsad till hvad som obestridligen måste upplånas, eller
8,500,000 R:dr, så måste jag för min del anse, att Riksdagen i detta af¬
seende uppfyllt allan rättfärdighet, om den bifaller Ilerr Bergströms för¬
slag. För öfrigt, om detta lånesystem i principen är riktigt, och sa¬
dant lärer väl knappast blifva motsagdt, så lärer väl alltid tiden att
tillämpa eu riktig princip vara inne. Om det nemligen är oklokt hand-
ladt utaf den enskilde att oupphörligen låna mindre summor för att der¬
med infria äldre förbindelser, i stället för att på en gång söka få hela
sin skuld rangerad i ett eller åtminstone få, klokt ställda lån, gäller detta
väl i ännu högre grad om Staten, som med sin öfverlägsna kredit bör,
vida lättare än den enskilde, kunna ordna sin lånerörelse på det princip-
enligaste och minst kostsamma sätt. De oupphörliga smålånen åter må¬
ste — detta ligger i sakens natur — i längden menligt _ inverka på Sta¬
tens kredit. Om Staten deremot beräknar sitt behof för en längre tid
och söker fylla detta på ett klokt sätt, så bör just i denna omständighet
ligga ett stärkande af krediten, hvilket åter nödvändigt måste verka godt
på sjelfva upplåningen. Öfvertygad som jag är om nödvändigheten för
oss att, om också icke nu dock i en snar framtid, ga till väga på detta
sätt vid våra lånenegotiationer, yrkar jag, som jag förut framhållit, bifall
till Herr Bergströms förslag.
Herr Hedengren: Då jag med min röst bidragit till det åt Stats¬
utskottets majoritet framlagda förslaget, hvilket nu föreligger till afgö¬
rande, torde jag också få anse mig berättigad att yttra några få ord till
svar på de anmärkningar, som under diskussionen blifvit mot detsamma
framställda. Man bär här att börja med framhållit den i sig sjelf gan¬
ska riktiga grundsatsen, att detta upptagande af lån År efter år, som hit¬
tills egt rum, icke kan vara fördelaktigt för Statens kredit, utan att man
bör söka att för en längre tid reglera lånebehofvet genom att på en gång
upptaga ett större lån. Jag kan för min del icke annat än gilla denna
284
Den 0 Maj, f. m.
åsigt, och jag yttrade detta redan i fjor, då fråga var om det af Ståts-
Utskottet föreslagna 30-millioners-lånet. Men jag frågar, huru det kan
vara möjligt att nu bättre än i fjor kunna bestämma sig för något större
lånebelopp, då man ju ännu icke känner lånebehofvet ens för den när-
maste framtiden. Kan man väl nu reglera Statens låneaffärer för eu län-
gLe tid, oå a ena sidan kostnaden för de vid denna riksdag beslutade
stambanor, i synnerhet hvad den norra angår, omöjligen kan beräknas,
innan oyggnadssättet blifvit bestämdt, och å den andra man icke vet
indika enskilda jernvägsanläggningar kunna komma att af Staten erhålla
understöd eller huru stora dessa understöd kunna blifva? Det kan ju
möjligen inträffa, att kostnaden för den norra stambanan kan genom ett
billigare byggnadssätt blifva betydligt mindre, än kostnaden för de redan
fullbordade stambanorna. En besparing i utgifterna för denna jernvägs-
byggnad kan möjligen uppstå på 4, 5 å 0 millioner R:dr, och i den hän¬
delsen skulle ju, om man endast afsåge att bereda medel för byggandet
af statsbanor, ett län på 40 millioner blifva för stort. Hvad de enskilda
banorna beträffar, har man ännu icke ens någon aning om indika af dessa
Staten kan komma att underhjelpa, och således ej om det belopp som för
detta ändamål kan erfordras. Skulle Riksdagen framdeles besluta att un¬
derstödja en eller flera af dessa anläggningar, blir ju ett lån på 40,000,000
Rall alldeles otillräckligt, och hvarifrån då taga de erforderliga medlen annat
än genom nytt lån, hvarigenom det nu eftersträfvade målet, en definitiv
reglering för längre tid åt Statens upplåning, skulle förfelas? Afser lånet
endast byggandet af norra och östra stambanorna och dettas byggnads¬
sätt blir lika de stambanors, som hittills blifvit anlagda, så är ett lån på
40,000,000 R:dr just lagom för beredande af tillgång dels för nämnda
stambanors fullbordande, dels för betalande af för jernvägsbyggnaderna
redan upptagna ficklån.
En annan reservant har äfven föreslagit ett lån på 40,000,000 R:dr men
velat utsträcka dess användning äfven till jern vägs byggnader i allmänhet.
Kan man väl genom att nu till en viss summa fixera lånebeloppet våga
invagga sig i den förhoppning att hafva af klippt alla y tterligare anspråk
från enskildes sida på understöd för deras jern vägsföretag? Jag kan icke
finna att medlet leder till det åsyftade ändamålet. Tvärtom, om man än
nu beslutar sig för att upptaga ett så stort fondera.dt lån som på 40
millioner fruktar jag, att det om två eller tre år härefter skall visa sig,
att man ånyo behöfver af eu eller annan anledning låna, och hvad har
man då vunnit med alt nu hafva till beloppet fixerat det fonderade lån,
som är ämnadt att efter hand upptagas för fulländningen af våra jern-
vägsbyggnader för eu längre tid framåt?
Frågan befinner sig således, enligt min uppfattning, i ett mycket out-
redt skick, och jag tager mig derföre friheten att påyrka bifall till Ut¬
skottets förslag, men vill dock på samma gång förklara, att, ifall den
summa kunde bestämmas, som man verkligen behöfde låna, jag ej skulle
hafva något emot att antaga det af Herr Bergström framställda förslaget.
Grefve P o s s e: Då denna fråga sista året behandlades i Kammaren,
hade, som vi erinra oss, Stats-Utskottet framlagt ett förslag om att upp¬
taga ett fonderadt statslån. Vid diskussionen derom tillät jag mig fram¬
Der. 9 Maj, f. m.
28b
lägga alla de skäl, som enligt min uppfattning talade för bifall till denna
Stats-Utskottets hemställan, men man framställde här motskäl af många¬
handa slag, af hvilka jag nu vill erinra om de förnämsta.
Det anfördes bland annat som en anledning, hvarföre man då borde
inskränka sig till tillfälliga lån, att den enda rätta grunden för all upp¬
låning vore att söka i behofvet deraf, och en talare frågade, om det behof,
hvars fyllande afsågs med den föreslagna upplåningen, kunde anses vara
tillräckligt utreda eller om planen för de nya jernvägarne vore uppgjord
och befunnen fördelaktig. Vidare anfördes, att erfarenheten hade visat,
att risken utaf kapitalförlust förefunnes i vida mindre grad vid kortare
än vid längre lånetid. För framgången af de redan gjorda inhemska låne-
försöken hade man hufvudsakligen att tacka den omständigheten, att lå¬
nen blifvit upptagna på kortare tider. På grund af denna erfarenhet till¬
styrkte denne talare, med hvilken flere andra förenade sig, att man måtte
genomföra principen af lån på kortare tider, emedan han trodde, att om
man ginge till väga på dylikt sätt, innan man anslog det andra systemet af
fonderade lån, så skulle en erfarenhet vinnas, som underlättade försälj¬
ningen af lån utaf sistnämnda slag, och detta vore så mycket nödvändigare
som, enligt samma talares förmenande, fara vore att, om Riksdagen be-
slöte sig för att upptaga det af Utskottet föreslagna trettio-millioners-
lånet, hela låneoperationen skulle misslyckas.
Ändra talare höllo sig hufvudsakligen vid det skälet, att, om Kam¬
maren beslöte sig för att upptaga ett större amorteringslån, skulle man
derigenom gifva ökad näring åt den jernvägsfeber, som man visste vara i
antågande, och att det då skulle blifva ganska svårt att med framgång
bekämpa de anfall på Statens kassa, hvilka man, i händelse ett dylikt lån
beslutades, hade att förvänta sig.
Slutligen invände man äfven, att den af Stats-Utskottet föreslagna
lånesumman vore fullkomligt godtyckligt tilltagen.
Förutom dessa fyra skäl, om hvilka jag nu tagit mig friheten erinra,
och till hvilka jag än en gång återkommer, anmärktes slutligen mot Ut¬
skottets förslag, att det framkommit i Riksdagens sista timme, att det vore
snart sagdt eu öfverraskning, att nya val till ledamöter i Kammaren före-
stodef och att det således icke kunde vara skäl, i hvilket fall som helst,
för Kammarens dåvarande ledamöter att fatta ett så vigtigt beslut.
På alla dessa grunder beslöt Kammaren äfven med 115 röster mot
35 att afstå Stats-Utskottets hemställan och bifalla det utaf Regeringen
föreslagna tillfälliga lånet, förhöjdt med ett belopp af 600,000 R:dr. De
då för denna Kammares beslut, som sedan äfven blef Riksdagens, åbe¬
ropade skäl qvarstå väsendtligen ännu. Frågan gäller nu som då i främsta
rummet, huru stort belopp vi böra använda för våra jernvägsbyggnader.
Någon utredning i detta afseende hade ej vid förra riksdagen skett, och
har ej heller sedan dess blifvit verkställd. Skilnaden emellan förhållandet
då och nu är, att vid sista riksdagen något anslag till norra och östra stam¬
banornas fortsättande icke var beslutadt, men jag vågar dock tro, att det.
åtminstone bland denna Kammares ledamöter, var ganska få, som betviflade
att ett dylikt anslag skulle komma att utgå. Det var för öfrigt icke
stambanorna, som man då uteslutande höll sig vid, utan väsendtligen och i
286
Den 9 Maj, f. m,
framstå rummet enskilda banor. Det var i afseende på dem, som man
ville hafva en utredning gjord. En talare i denna Kammare yttrade till
och med uttryckligen, att Regeringen vid nästa riksdag, d. v. s. i år, skulle
framlägga en fullständig utredning, så att man då kunde blifva i tillfälle
att bedöma det verkliga lånebehofvet och med anledning deraf fatta sitt
beslut. Någon sådan utredning i afseende på de enskilda banorna har
icke kommit Riksdagen till hända, och Riksdagen sväfvar sålunda, efter min
uppfattning, nu i samma ovisshet som den gjorde i fjor. Det andra skälet,
eller att en tillfällig upplåning ställde sig jemförelsevis billigare, har sedan
dess vunnit i styrka, icke förlorat. Erfarenheten har nemligen visat, att
det i fjor upptagna temporära lånet är ett utaf de billigaste vi ännu er¬
hållit. Det löper med blott 5'A procents ränta. Det skäl som då åbe¬
ropades för det korta lånesättet, att långifvarne här i landet behöfde
vänja sig vid att köpa obligationer, ställda på viss betalningstid, finner
jag också vara ganska riktigt. Man bör vidare komma ihåg, att obliga¬
tioner, ställda på viss förfallotid, kunna användas vid liqvider med Kro¬
nan och i uppbörden, hvilket icke är förhållandet med de ouppsägbara
obligationerna. De törra äro, äfven af detta skäl, mera begärliga för all¬
mänheten än de sednare. Äfven det tredje skälet, eller att (åt fonderadt
lån skulle stegra den lystnad, som finnes efter att fä anslag till enskilda
banor, har ej förlorat något i kraft, ty inga tecken hafva sedan i fjor
gifvit sig till känna, som antyda att denna lystnad skulle vara stadd i
aftagande.
Ehuru jag för min del fortfarande hyser samma åsigt i afseende på
lånesättet, som jag i fjor sökte att försvara, nemligen att vi höra ordna
vår upplåning genom upptagande af ett fonderadt lån, har jag dock måst,
då Riksdagen på skäl, som ännu bibehålla full giltighet, förlidet år beslöt
att upptaga ett temporärt, böja mig för Riksdagens så tydligt uttalade
mening och har således icke kunnat, med hopp om framgång, tillstyrka
Utskottet att nu ånyo föreslå ett fonderadt lån. Jag tror icke heller att
vadan af ett temporärt lån är större nu än den var i fjor. Jag var må¬
hända då en bland dem, som öfverskattade densamma. Erfarenheten har
visat, att den icke fanns; lånet afslutades på mycket fördelaktiga vilkor,
och samma lyckliga resultat kan ju äfven vinnas i år. Hvad som vid detta
tillfälle i synnerhet fäst min uppmärksamhet är den olika uppfattning i
afseende å lånets belopp, som bär gjort sig gällande. Å ena sidan säger
man, att den summa Kongl. Maj:t föreslagit är för liten, å andra sidan
att den är för stor. Detta tyckes antyda, alt den föreslagna summan
äfven i år skulle vara rent af godtycklig, hvilket äfven vinner stöd af det
sätt, hvarpå Kongl. Maj:t beräknat endast eu del af de utgifter som under
närmaste tiden förestå. Af Finansministerns yttrande till Statsrådsproto¬
kollet visar sig, att lånebeloppet är otillräckligt till betalande af den sväf¬
vande skulden samt till utgifter för norra och östra stambanornas full¬
bordande. Häraf följer sjelfklart, att af de nu ifrågasatta 40 millioner
ingå medel äro eller kunna vara beräknade för fyllandet af de låneanspråk,
hvilka för utförandet af enskilda jernvägsanläggningar kunha framställas.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till
att yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Don 9 Maj, f. m.
287
Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Angående behofvet af ett nytt
lån äfvensom i afseende å det belopp, som för närvarandebehöfver upptagas,
eller 8,500,000 R:dr, synas tankarne inom denna Kammare vara eniga. Det
är endast i afseende å sättet för upplåningen som meningarne äro delade,
enär somliga förorda ett temporärt lån, under det andra deremot instäm¬
ma tiden uti första talarens yrkande om bifall till Friherre Funcks vid
Utskottets betänkande fogade reservation. Jag medgifver gerna, att det
kan finnas tider, då upptagande af tillfälliga lån kan vara fullkomligt i
sin ordning, men å andra sidan tror jag, att det för Statens kredit kan
vara menligt, likasom det är oklokt att i allt för stor utsträckning be¬
gagna sig af sådana tillfälliga lån. Såsom nyss blifvit nämndt, framdeles
vid sistlidne riksdag ett förslag att upptaga ett större fonderadt statslån
å 30,000,000 H:dr: och de skål, hvarmed detta förslag då bekämpades,
hafva äfven nu på ett vidlyftigt sätt blifvit framhållna, och jag ber att
längre fram uti mitt anförande få återkomma till desamma. Jag vill dock
redan nu framhålla ett skäl, som jag ej hittills hört anföras, men hvilket
numera mycket torde tala till förmån för upptagande af ett större fon¬
deradt statslån, och det är att, då vi måste betala temporära lån, och att
om vi endast omsätta dem genom att upptaga nya tillfälliga lån, vi un¬
danskjuta inbetalningen af eller ock frigöra oss sjelfva från den betal¬
ningsskyldighet för anläggningen af våra jernvägar, som dock bör drabba
nutiden. Detta anser jag vara orätt handladt. Man har sagt, att de skäl,
som under föregående riksdag talade mot upptagande af ett fonderadt lån,
äfven nu skulle ega sin fulla giltighet. Det första af dessa skäl var, så¬
som äfven eu talare här midt emot mig anmärkte, att man, då man ön¬
skade verkställa upplåningen inom landet, till en början borde upptaga
kortare lån och derigenom likasom vänja allmänheten vid obligationer,
enär det vore fara värdt, att obligationer, som vore ställda på längre åter-
betalningstid, icke skulle blifva begärliga. Just detta skäl påstår jag nu¬
mera icke ega någon giltighet, ty sistlidne Riksdag fattade beslut om uppta¬
gande af ett tillfälligt lån, att återbetalas inom minst 5 och högst 10 år.
Detta lån har man lyckats med lätthet upptaga, och det har visat sig att
företrädesvis de obligationer, som varit utställda på den längsta tiden eller
tio år, hos allmänheten vunnit den största efterfrågan, hvadan man ock
torde kunna hoppas att ingen svårighet skall möta att fä ett på ännu längre,
betalningstid stridt lån mot obligationer vid placerad! Då man påstår, att
korta lån skulle vara mera begärliga, behöfver jag, för att bevisa mot¬
satsen, endast hänvisa till det af allmänna hypoteksbanken mot obliga¬
tioner i svenskt mynt upptagna amorteringslån, för hvilket redogörelse
finnes införd i Utskottets betänkande. Deraf inhemtas, att dessa obliga¬
tioner, löpande med 5 procents ränta och med en amorteringstid af 40 å
50 år, hvilka väl i början icke hade någon stor afsättning, med hvarje år
blifvit mera begärliga, så att af dem under år 1809 försäljningen uppgått
till 12,703,300 R:dr, äfvensom att under den korta tid som af innevarande
år redan förflutit, försäljningen af dessa obligationer stigit i ännu större
proportion än under föregående åren, hvaraf tydligen synes att förtroendet
för dessa obligationer allt mer och mer växer. Ku invänder man vidare,
att dessa obligationer icke synnerligen mycket afyttras inom landet, utan att
största delen af dem försäljas på utrikes orter. Att så till en del är för¬
288
Den 9 Maj, f. rn,
hållandet kan jag icke bestrida, men att äfven ett högst betydligt belopp
af dem försäljas inom landet, derom kan man öfvertyga sig, om man gör sig
besvär att infinna sig i hypoteksbankens kontor någon dag då räntan å dessa
obligationer betalas, i hvilket fall man med förvåning skall finna huru många
personer i dessa obligationer nedlagt sina små besparingar. Jag tror så¬
lunda, att de skäl, som under föregående riksdag föreburos mot längre lån,
icke vidare hålla streck, utan att erfarenheten redan nogsamt visat, att så¬
dana större amorteringslån hafva ganska god förhoppning att gå inom landet.
Under sistlidne riksdag afslogs det ifrågasatta fonderade statslånet
äfven på den grund, att inga större utgifter förefunnos, hvilka kunde rätt¬
färdiga upptagandet af ett sådant lån. Detta var då fullkomligt sannt,
men nu är förhållandet förändradt, sedan Riksdagen beslutat östra och
norra stambanornas färdigbyggande, samt dessutom afbetalning nu före¬
står å två temporära lån å tillsammans 10,000,000 R:dr. I likhet med
en föregående talare här framför mig vägar jag påstå, att i samma ögon¬
blick Riksdagen beslutat fortsättandet af Statens jervägsbyggnader, har
den äfven bestämt sig för upptagande af ett större lån, enär det väl icke
kan vara meningen att allt framgent blott genom tillfälliga lån bestrida
alla dessa utgifter.
Man har vidare sagt, att den summa som verkligen behöfde upplånas
icke till siffran vore känd, och man har stödt detta påstående på tvänne
skäl, hvaraf det ena är att man i afseende å den norra stambanan för
närvarande icke så noga kunde veta, huruvida kostnaderna för densamma
komme att blifva större eller mindre än det belopp hvartill de nu blifvit
beräknade. I detta afseende vill jag uttala som min önskan, att eu grund¬
lig undersökning måtte göras, på det att denna banas byggnadssätt må
blifva det billigaste som är förenligt med nödig säkerhet och gagn för
det allmänna. Skulle nu genom en sådan undersökning visa sig, att eu
nedsättning af en eller ett par millioner i omkostnaderna för denna bana
kunde göras, kunde ju dessa medel framdeles användas till andra allmän¬
nyttiga ändamål. Det andra skälet, hvilket man anfört mot upptagandet
af ett större fonderadt lån, är, att det icke vore kändt huruvida och till
hvilket belopp Staten framdeles skulle komma att lemna bidrag till en¬
skilda jernvägsbyggnader. Ja, mine Herrar, skola vi vänta att bestämma
oss för ett fonderadt lån, intilldess behofvet af enskilda banor blir full¬
ständigt kändt och utredt, komma vi aldrig ifrån vårt nuvarande tempo¬
rära lånesystem, och om vi fortgå på den vägen, då blir slutligen resul¬
tatet det att, när betalning af dessa små lån förr eller sednare måste
ske, vi nödgas upptaga ett större utländskt lån, ty inom landet kan map
ej påräkna att på en gång upptaga ett sådant.
Det har redan blifvit anmärkt, och jag vill för min del ytterligare
visa, huru snart sagdt omöjligt det utan den största ansträngning af lan¬
det skulle blifva att, derest Utskottets förslag nu bifölles, på fem eller tio
år verkställa alla de betalningar Staten då skulle åtaga sig. Vi hafva
nemligen ännu tvänne sådana tillfälliga lån, 1867 års som förfaller till
betalning 1870, 1871 och 1872 med 2,000,000 Rall' hvarje år samt 1860
års lån, som förfaller åren 1876—1870 med 1,000*000 R:dr för hvarje år.
Skulle vi nu upptaga ett nytt temporärt lån, så skulle vi under åren
1876 -1879
Den 9 Maj, f. m.
289
1876—1879 nödgas verkställa en särskild inbetalning af omkring 2,700,000
R:dr, som, då annuiteten å den fonderade skulden redan uppgår till om¬
kring 5,600,000 R:dr, skulle under dessa sistnämnda år höja våra utgif¬
ter i och för statsskulden till öfver 8,000,000 Rall'. Jag tror sålunda, att
vi, genom att nu åter besluta oss för upptagande af temporära lån, an¬
tingen skulle öfver höfvan anstränga landets krafter eller ock derigenom
på förhand uttala, att vi icke inom den bestämda tiden af tio år, utan
endast genom omsättning ämna betala våra statslån, och detta .sätt att
gå till väga anser jag hvarken vara klokt eller med Statens värdighet öf¬
verensstämmande. Jag kan sålunda icke finna annat, än att de, som un¬
der sistlidne riksdag hyste betänkligheter vid att bifalla dåvarande Stats¬
utskotts förslag i ämnet, nu böra finna dessa betänkligheter undanröjda,
samt att hvar och en skall inse, att den enda rätta väg vi hafva att
beträda, för att på ändamålsenligaste sätt ordna Statens finanser är att
upptaga ett amorteringslån. Om jag, för att taga ett exempel från det
enskilda lifvet, vill företaga en större odling eller uppföra eu större bygg¬
nad och dertill saknar egna medel, så söker jag väl, om jag är klok,
att bereda mig tillgång dertill genom att upptaga ett amorteringslån, men
icke upptager jag väl gerna upprepade gånger mindre diskontlån, hvar¬
med olägenheten af ständigt återkommande omsättningsskyldighet är för¬
bunden. Om nu detta sednare sätt att gå till väga icke är det ändamåls-
enligaste för den enskilde, så är det väl ännu mindre detsamma för
Staten.
Af alla dessa i korthet anförda skäl tror jag fullt och fast, att rätta
tiden nu är inne att biträda det af Herr Axel Bergström nyss framställda
förslaget, hvilket hufvudsakligen öfverensstämmer med Friherre Funcks re¬
servation, dock med den förändring att första och andra punkterna af
densamma blifvit sammanslagna, hvarigenom utsläppande af obligationer
under de kommande åren bestämdare begränsas, hvarföre jag ock anser,
att detta förslag är ganska väl förtjent af Kammarens bifall.
Herr Tranchell: Då Stats-Utskottets ärade ordförande, såsom skäl
för den omkastning hans åsigter om lämpligaste sättet att upplåna medel
till fyllande af statsverkets behof sedan sistlidne riksdag undergått fram¬
hållit den omständigheten, att denna Kammare, vid nämnde riksdag med
betydande, majoritet uttalade sig emot upptagande af det fonderade stats¬
lån å 30 millioner, hvarom dåvarande Stats-Utskott framställt förslag,
men för upptagande af ett tillfälligt lån, och att han derföre nu ansett
sig böra böja sig för denna majoritet, så beder jag få erinra derom, att
de hufvudsakliga invändningar, som gjordes mot nämnda förslag, voro,
dels att det inkommit så sent, att det omöjligen kunde grundligen öfver-
vägas, helst detsamma derjemte utgjort en fullständig öfverraskning, dels
att man ansåge det mindre lämpligt att just vid riksdagsperiodens slut,
och då alltså nya val till Andra Kammaren förestode, vidtaga en så om¬
fattande åtgärd. Dessutom är att märka, att omkring hälften af denna
Kammares ledamöter äro nyvalda och hafva alltså icke deltagit i det vid
sistlidne riksdag i ämnet fattade beslut, och torde således det anförda
skälet knappast befinnas hållbart.
liiksd. Proi. 1870. 2 Afä. 4 Band.
19
290
Den 9 Maj, f. m,
Det synes mig derjemte, som den ärade ordföranden i Stats-Utskottet
icke varit rätt försigtig, då kan såsom bevis på inkonseqvens hos en an¬
nan ledamot åberopat deri vid sistlidne riksdag i detta ämne förda dis¬
kussion, ty någon fullständigare och kraftigare bevisning för olämpligheten
att fortfarande upptaga tillfälliga eller s. k. ficklån, och till förmån för
ett större fonderadt inhemskt lån, än den som återfinnes i den ärade
ordförandens egna då afgifna yttranden, kan man knappast önska sig.
Såyidt jag rätt uppfattat, har under diskussionen framhållits, att det
nu vore fråga om att upptaga ett lån på 40 millioner, och jag ber der¬
före att få lägga särskild vigt vid, att det ingalunda är fråga om att un¬
der detta och nästkommande år upplåna högre belopp än de behöfliga
åtta och en half millionerna, fastän man, till undvikande af de många
smålånen med korta åter betalningstider, vill på en gång upplägga ett
större fonderadt amorteringslån, för hvilket obligationer sedermera kunna
småningom och i mån af behof afyttras.
Det har blifvit anmärkt, att man icke borde anordna ett dylikt större
lån, förrän behofven vore närmare utredda. Hvilka behof i en framtid
kunna uppstå kan naturligtvis aldrig på förhand med säkerhet beräknas,
men så som förhållandena för närvarande ställa sig, och i öfverensstäm¬
melse med vid denna och föregående riksdagar fattade beslut, äro be¬
hofven temligen konstaterade. Enligt den uppgjorda statsregleringen er¬
fordras för år 1870 och 1871 8,500,000 R:dr. Till återbetalning af den
del af de temporära lånen, hvilken icke ingår i närvarande statsreglering,
behöfvas 6,130,000 R:dr samt till fullbordandet af nordvestra samt östra
och norra stambanorna 21,755,000 R:dr, således tillsammans 36,385,000
R:dr. Man anmärker visserligen, ätt genom användande af ett billigare
byggnassätt för norra stambanan en besparing i anläggningskostnaden af
kanske 2 å 3 millioner skulle kunna uppstå, hvarigenom lånebehofvet
minskades. För min del är jag fullt öfvertygad om, att, ehvad norra ba¬
nan bygges smalspårig eller bredspårig med lättare öfverbyggnad, en ej
obetydlig besparing i anläggningskostnaden skall kunna vinnas, men i
detta fall och då det af Herr Bergström ingifna förslaget innehåller att lå¬
net skulle utgöra högst 40 millioner, behöfver man ju icke sträcka upp¬
låningen längre än till det belopp, som för de afsedda ändamålen erfor¬
dras. Skulle man deremot vilja göi’a detta, torde väl icke något oöfver-
vinnerligt hinder möta, för att använda det möjliga öfverskottet till un¬
derstöd åt enskilda jern vägsanläggningar.
Det har äfven blifvit sagdt, att det nu vore en olämplig tid att upp¬
taga ett större fonderadt statslån. Det är visserligen omöjligt att säga,
huruvida den nuvarande tidpunkten är den aldra lämpligaste för en dylik
åtgärd, men hvad jag vågar bestämdt säga är att den icke är den olämp¬
ligaste. Erfarenheten lärer, att inom handels- och finansverlden inträffa
vissa periodiska rubbningar, hvilka fått namn af kriser, och hvilka nästan
regelbundet hvart tionde år återkomma — åtminstone har så varit för¬
hållandet under innevarande århundrade. En af verkningarne af dylika
kriser är att afskrämma kapitalister från att binda sina penningar i per¬
manenta företag, och en viss tid efter krisernas slut och intilldess åter-
vaknadt förtroende ånyo framkallat företagsamhetsandan, förefinnas van¬
ligen betydande belopp ledigt kapital, för hvilket säker och ändamålsenlig
291
Deri 9 Maj, f. m,
placering sökes. Yår egen erfarenhet bestyrker detta förhållande, ty det
lån vi upptogo 1860 eller tre år efter 1857 års svåra kris var det billi¬
gaste statslån vi någonsin erhållit. Vi stå nu ungefär på samma tids
skilnad från det sednaste decenniets kris, och redan detta är en indirekt
antydan derpå att tidpunkten för ett fonderadt statslån nu icke är olämp¬
lig. Men ett direkt bevis derpå att svenska statsobligationer nu skola
blifva begärliga hos allmänheten, hafva vi uti det sista årets gynnsamma
skörd, den närvarande rika penningetillgången och de för (ifrigt goda kon¬
junkturerna. Man säger slutligen, att de tillfälliga lånen hittills ställt sig
billigast. Ja, det kan icke bestridas att de sednast upptagna tillfälliga
lånen synas ganska billiga, men då vi icke kunna betala dem medelst
statsinkomster, utan måste göra det medelst nya lån, torde det ännu vara
för tidigt att tala om deras billighet, dä vi ju icke kunna veta på hvilka
vilkor vi framdeles kunna förskaffa oss de för de förras omsättning erfor¬
derliga nya lånen; kanske tvingas vi då att upptaga ett ytterligare större
utländskt fonderadt lån, hvilket jag för min de! anser skulle vara en stor
olycka, eller att gå ända derhän att upptaga ett utländskt tillfälligt
lån, likasom då vi 1865 nödgades taga ett dylikt å 8,100,000 Mark Banko,
hvarå den effektiva räntan utgjorde 8,i 11 procent.
Sedan Herrar Axel Bergström och Kolmodin emellertid så fullständigt ut¬
vecklat detta ämne, vill jag icke vidare upptaga Kammarens tid utan inskrän¬
ker mig till att yrka bifall till det af Herr Axel Bergström formulerade förslaget.
Friherre G-ripenstedt: Ännu en gång måste jag, likasom vid ett
löregående tillfälle för icke länge sedan, beklaga att det numera icke lin¬
nes tillräcklig tid öfrig för att vid denna riksdag så grundligt som ömk¬
ligt vore skärskåda detta vigtiga ämne. Jag menar icke härmed, att vi
ju icke i dag hafva tid att huru utförligt vi behaga diskutera den före¬
liggande frågan, men jag tror att, derest några förslag som kunde vara
förtjena åt någon uppmärksamhet nu skulle framställas, så vore den
återstående tiden af riksdagen alldeles otillräcklig för att hinna behörigen
pröfva dessa förslag och för att kunna sammanjemka de olika meningarne
samt bringa dem till ett formligt beslut. Det beslut, som nu i detta
ämne kommer att fattas, måste sålunda i min tanke till en viss grad
blifva ett hastverk, enär detsamma icke kan hinna grunda sig på en till¬
räckligt motiverad öfvertygelse, och för många blir det troligtvis icke en
möjlighet att bilda sig någon sjelfständig öfvertygelse i saken, utan torde de
komma att, så att säga, på stående fot lemna sitt votum, efter som de
för tillfället tycka sig finna skälen för eller emot ett gifvet förslag vara
mest talande, ehuru måhända dessa skäl väl kunde behöfva i mera lugn
och i samråd med andra personer bättre och noggrannare öfvervägas.
Orsaken till denna min åsigt att den närvarande tiden är allt för knappt
tilltagen torde bäst visa sig af de anmärkningar, hvilka jag nu med an¬
ledning af Utskottets föreliggande betänkande ber att få framställa.
Min första anmärkning är af mera formel natur och angår hela
uppställningen af den framlagda statsregleringen. Jag tror nemligen för
min del, att denna uppställning, ehuru mot dess detaljer ingenting är att
anmärka, likväl i sin helhet lika litet nu som under flera föregående år
är fullt lämplig eller tillfredsställande, enär densamma icke gifven ett
Den S Maj, f. in.
292
klart och riktigt begrepp om Statsverkets verkliga ställning, utan är i detta
hänseende i viss män förvillande. Det ser nemligen ut, som skulle det
nu, vid betraktande af slutsummorna, likasom vid flera föregående till¬
fällen, finnas en betydlig statsbrist, hvilken behöfde genom lån betäckas.
Men denna statsbrist är dock icke verklig utan endast skenbar,'enär uti
sjelfva statsregleringen blifvit upptagna summor, hvilka egentligen icke
höra dit, nemligen utgifterna till Statens jernvägsbyggnade.r. Det finnes
icke någon statsreglering i verlden som icke skulle kunna komma att
uppvisa ett betydligt deficit, derest man bland de egentliga statsutgifterna
äfven uppförde omkostnader för jernvägsbyggnader, hvilka ju kunna be¬
slutas i hvilken utsträckning som helst; och äfven under den tid då Stats¬
verkets tillstånd hos oss var som mest blomstrande, d. v. s. då dess in¬
komster årligen lemnade betydliga öfverskott, hvilka kunde till många¬
handa nyttiga ändamål användas — deribland äfven till skattelindringar
— skulle en högst betydlig statsbrist hafva visat sig, derest anslaget till
Statens jernvägsbyggnader under denna tid både ingått i budgeten. Så
skedde likväl icke, och detta är icke någon likgiltig sak, ty dett ligger en
stor vigt på, under hvilka omständigheter ett statslån upptages. Så länge
det nemligen är kändt och oomtvistadt, att dylika lån upptagas endast
till jernvägsbyggnader, lider Statens kredit ej det ringaste på eu sådan
upplåning, ty man vet att Staten egen full valuta för de upplånta med¬
len, på samma gång som den utvecklat sina kjelpkällor; men i samma
ögonblick som man blandar dessa lån med öfriga statslån, blir förhållan¬
det annorlunda. För alla dem som i detta ämne sakna tillräcklig kän¬
nedom eller urskiljning, vill det då synas som om eu statsbrist verkligen
vore för handen, och en upplåning, äfven då den endast har sin grund i
fortsatta jern vägsarbeten, anses då ega ruin för Statens allmänna behof,
hvilken föreställning måste ganska menligt inverka på Statens kredit. För
att nu finna riktigheten af mitt påstående att för närvarande icke någon
egentlig statsbrist förefinnes, behöfver man endast kasta en blick på sid.
2 och 3 af Utskottets memorial, hvaraf inhemtas att den skenbara stats-
bristen eller s. k. statsfyllnadssumman i och för 1871 års statsreglering
uppgår till 1,842,000 11:dr. Men om man från de öfriga statsutgifterna
afdrager anslaget till jernvägsbyggnader under detta år, 3,160,000 R:dr, så
visar sig i stället för den skenbara bristen ett verkligt öfverskott af
1.318.000 R:dr. På samma sätt äro Utskottets utgifter förvillande i af¬
seende å beräkningen af Riksgäldskontorets ställning för år 1871. Dess
brist upptåges nemligen till 11,100,000 R:dr eller, efter afdrag af bevill-
ningen 2,600,000, till 8,500,000 Rall-, hvilken summa också, enligt Ut¬
skottets förslag, är den som skulle upplånas. Men för att inse, att denna
sistnämnda summa, det vill säga hela lånebeloppet, i sjelfva verket icke
utmärker en statsbrist, utan endast och allenast anslag till jernvägsbygg¬
nader, måste först härifrån afräkna^ det vid denna riksdag beviljade
anslaget till nordvestra stambanans färdigbyggande, hvilket utgör ett be¬
lopp af 1,600,000 R:dr och vidare jernvägsbyggnadsanslaget för nästkommande
år, eller 3,160,000 R:dr, samt slutligen de till amortering af 1867 års
statslån under åren 1870 och 1871 förfallande andelarne, utgörande
3.870.000 R:dr, hvilka medel redan förut blifvit använda till jernvägs¬
byggnader, eller tillsammans 8,630,000 R:dr. Att dessa penningar äro till
Den 9 Maj, f. m.
293
hvartenda öre antingen redan använda till förut byggda jernvägar eller
nu blifvit till sådana arbeten anslagna, inhemtas för öfrigt med fullkom¬
lig klarhet af bilagan å betänkandets sista sida. Då nu emellertid fråga
är om ett statslån å 8,500,000 Rall', men af hvad jag redan med siffror
tydligen visat på ett sätt, som jag förmodar icke gerna kan bestridas, fram¬
går att 8,630,000 R:dr, således i 30,000 R:dr mera än det nu ifrågasatta lånet,
dels redan blifvit till jernvägsbyggnader använda, dels nu äro till sådant än¬
damål anslagna; så torde det väl också vara oförnekligt, att mcromnämnda
lånesumma icke kan anses blifva upptagen till betäckande af en befintlig stats¬
brist, utan helt enkelt till att betala de summor, hvilka äro eller blifva på
jernvägsanläggningar använda. Emellertid blir detta förhållande i allmänhet
ej strax synligt, och häraf visar sig i min tanke behofvet af en annan
sifferuppställning i afseende å de summor som i budgeten förekomma,
hvilket behof så mycket tydligare uppenbarar sig, då en talare som nyss
hade ordet och hvilken eljest så väl väljer sina ord, slutade sitt anförande
med den anmärkning, att det vore ett sorgligt slut på hvarje riksdag, då
man ständigt nödgades afsluta hvarje sådan med en ny skuldsättning. Jag
tror likväl, att det hade varit rättare om den ärade talaren här nyttjat
ordet upplåning, ty hvarje ny upplåning utmärker ej ovilkorligen eu ökad
skuldsättning, då dermed kan afses endast omsättning af äldre skuld.
Hvad jag har velat visa är, att denna sammanblandning af anslag till
jernvägsbyggnader med ölriga statsutgifter leder till eu falsk föreställning
om Statsverkets tillstånd, och jag har ansett det nödigt att framhålla detta
förhållande, på det att det må blifva klart för hvar och en som måhända
icke närmare eger insigt i detta ämne, att detta oupphörliga tal om en
befintlig statsbrist är i viss mån beroende på en sifferuppställning som
jag för min del icke kan finna nöjaktig, och hvilken härleder sig från
hvad jag anser hafva varit en olycka, nemligen att man år 1866 för för¬
sta gången sammanblandade jern vägs fonden med öfriga delar af Statens in¬
komster och utgifter. Skälet till denna åtgärd, hvilken vid togs af dåva¬
rande Stats-Utskott, vill jag antaga hafva varit, att man då fann nödigt
i statsbudgeten intaga de summor som tillhörde jernvägstrafiken, och detta
var otvifvelaktigt ganska riktigt, ty det kunde naturligtvis ej anses annat
än olämpligt att en så vigtig sak som jernvägstrafiken, hvilken både till
inkomster och utgifter uppgår till många millioner, skulle helt och hållet
vara undandragen Riksdagens pröfning. Men ehuru det således var all¬
deles i sin ordning, att de inkomster, som jernvägstrafiken lemnar, äfven¬
som de utgifter densamma medför, blifva så väl å ena som andra sidan
synliga i statsregleringen, så är likväl förhållandet helt annat i afseende
å omkomstnaderna för jernvägars byggande. Jernvägstrafiken är eu fort¬
löpande sak, som alltid, så länge Staten sjelf eger jernvägar, bör tillhöra
dess drätsel, men jernvägs byggandet åter, hvilket är något tillfälligt och
beroende af hvarje Riksdags beslut, hör deremot, för bibehållande af en
redig öfversigt öfver ställningen, icke sammanblandas med den öfriga
statsregleringen, utan hållas derifrån afskild, likasom också hela denna
förvaltning tillhör en särskild myndighet. Då emellertid, såsom redan är
nämndt, 1866 års Riksdag företog sig att intaga icke blott jernvägstrafi-
kens så väl inkomster som utgifter utan äfven anslaget till jernvägsbygg¬
nader, hvilket då uppgick till 6,060,000 R:dr i statsregleringsförslaget, så
294
Den 9 Maj, f. in,
är det från denna stund som den nuvarande villervallan i detta hänse¬
ende daterar sig. Det var klart att genom denna åtgärd en betydlig så
kallad statsbrist skulle synas uppkomma, fastän den egentligen blott bestod
i ett jernvägsanslag; och sedermera har en dylik statsbrist riksdag efter
riksdag omtalats, ehuru med undantag af 1868, då eu verklig statsbrist
förefanns, denna benämning, såsom jag nyss sökt visa, oftast varit högst
oegentlig. Nu är emellertid föga förhoppning eller möjlighet att få detta
missförhållande rättadt, och just deruti ligger enligt min tanke det be¬
kymmersamma, att, äfven om vi inse det oriktiga uti denna uppställning,
vi likväl icke på den korta återstående tiden af Riksdagen häruti hinna
vidtaga någon förändring, utan måste låta ett oriktigt och förvillande för¬
hållande fortfara.
Jag ber nu att få öfvergå till den föreliggande lånefrågan, hvilken,
såsom hvarje sådan, innehåller tvänne hufvudomständigheter, nemligen den
ena lånebeloppet och den andra lånesättet. Lånebeloppet har af Utskot¬
tet blifvit föreslagit till 8,500,000 E:dr och lånesättet skulle blifva eu
tillfällig upplåning. I afseende på sjelfva beloppet bär jag nu, såsom
alltid, trott att man bör bestämma detta efter behofvct och ändamålen
med upplåningen, Indika man bör hafva klart för sig. Hvilka äro då do
ändamål, för hvilka denna upplåning bör ske? Jo, såsom vi alla veta,
är det i främsta rummet för att skaffa oss tillgångar att dermed bestrida
kostnaderna för redan beslutade jernvägsbyggnader, äfvensom för att kon¬
vertera de lån, hvilka redan blifvit för jernvägsbyggnader använda, men
som icke utan allt för stor svårighet kunna återbetalas på det sätt, som
vid den tillfälliga upplåningen bestämmes. Men derjemte anser jag, att
man äfven bör hafva ett annat ändamål för ögonen vid den nu ifråga¬
varande upplåningen, och detta är att definitivt reglera Statens finans-
ställning, d. v. s. att lånet bör uppgå till så stort belopp, att det kan
uppfylla behofven icke blott för dagen, utan äfven för den närmaste fram¬
tiden, så att vår finansiela ställning derigenom blifver ordentligen regle¬
rad och vi sålunda ej vidare må behöfva fortfara med denna sväfvande
vigilans, som i intet hänseende kan vara nyttig eller tillrådlig att fort
sätta. Slutligen tror jag äfven, att vi böra afse ännu ett annat ändamål
med detta lån, nemligen att detsamma bör så ställas, att man, så vidt
möjligt är, kan erhålla medlen inom landet, åtminstone så till vida som
detta kan ske utan att öfverbjuda näringarne och sålunda sätta dessa i
någon förlägenhet. Utgående från dessa synpunkter, kommer jag natur¬
ligtvis till det resultat, att lånebeloppet vid detta tillfälle icke, såsom Ut¬
skottet föreslagit, bör inskränkas till fyllande endast af stundens behof,
utan att lånet bör bestämmas till det belopp som uti Kong!. Maj:ts pro¬
position och af åtskilliga reservanter, i enlighet med riksgäldsafdelnin-
gens beslut, blifvit föreslaget.
I afseende åter å lånesättet tror jag för min del icke, att det går
an att såsom ensamt afgörande grund för detsamma antaga Utskottets
resonnement, att Staten liksom hvarje enskild man måste upptaga sina
lån på det sätt, att priset blir det billigaste. Det finnes utan tvifvel
vissa omständigheter som modifiera eu dylik grundsats, och jag vill genast
uppgifva ett sådant fall, der jag tror att man skall gifva mig rätt. Om
man endast afsåge det lånesätt som gifver det billigaste resultat, så skulle
295
Den 9 Maj, f. m.
detta, otvifvelaktigt vinnas genom att använda premie- eller lotterilån, ty
all erfarenhet talar för, att om man upptoge ett sådant lån detsamma
skulle hafva en strykande afgång; men jag föreställer mig, att man icke
endast derföre anser sig böra upptaga ett sådant, af det ganska riktiga
skäl att vissa omständigheter härmed sammanhänga, som hafva ännu större
vigt än omsorgen att göra lånet så billigt som möjligt Det finnes tre
olika lånesätt hvilka nu äro ifrågasatta, nemligen lån med perpetuel rän¬
tor, amorteringslån samt tillfälliga lån. Jag ber att i afseende å dessa
treime lånesätt få framställa några anmärkningar, till en del rörande
sjelfva benämuingarne. Detta kan måhända anses småaktigt och utan
vigt, men det är icke alldeles så, ty uti benämningen af eu sak ligger
ofta eu anvisning om beskaffenheten af sjelfva saken. Lån med perpe¬
tuel räntor äro, såsom redan sjelfva namnet antyder, beständiga och
ouppsägbara samt i afseende å betalningstiden obegränsade, hvilken vissa
hänseenden onekligen medför sina fördelar. Deremot ar betalningstiden
vid amorteringslån till eu viss period begränsad. Detta gäller dock endast i af¬
seende å hela summan af ett amorteringslån, hvaremot betalningstiden för
hvarje särskild obligation af detsamma icke är på förhand bestämd utan beror
på lottning, enär t. ex. en nummer kan utfalla redan det forsta året och en
annan ej förr än efter 40 ja, ända till mer än 60 års förlopp, hvilket jag
tror tyvärr är den amorteringstid, hvartill några af våra lån aro utsträckta.
Men just uti denna obestämda betalningstid_ af dess obligationer ar det
som denna låneform enligt min tanke har sin svaga sida. Da nemligen
betalningstiden är obestämd, så är det klart att den som har tillgångar
att placera i dylika obligationer, endast med tveksamhet vågar gorå detta,
dels emedan det icke finnes någon garanti för att han icke, antingen
förr eller sednare än han önskar, får sina obligationer utlottade, dels eme¬
dan det är förenadt med ganska stort besvär och äfventyr att otvervaka alla
dessa utlottningar så, att man icke genom försummelse ådrager sig förlust.
För öfrigt medför alltid ett sådant lånesystem, der återbetalmngstiden ar
obestämd och således kan blifva långt aflägsen, den olägenheten, att om
man dessförinnan behöfver disponera sitt kapital, så måste detta ske ge¬
nom försäljning till dagens kurs, livilket kan medföra kännbara förluster,
helst i vårt land der en fullt ordnad och tillräcklig fondmarknad ännu
ej hunnit utveckla sig. ,
Den tredje af de nyss anförda låneformerna,. hvilken man, i mm
tanke, temligen oegentligt gifvit benämningen “tillfälliga lån “ har deremot
sin väsendtliga och karaktersbestämmande olikhet med de två andra fåne-
sätten deruti, att vid lån af detta slag betalningstiden, ej Diet t för hela
lånebeloppet utan äfven för hvarje särskild obligation, ar på förhand noga
bestämd. Detta är eu högst väsendtlig omständighet, och man får etter
min uppfattning ett alldeles skeft begrepp om dessa s. k. temporara eller
tillfälliga lån, då man - kanske till följd af den felaktiga benämningen —
nödvändigt vill föreställa sig, att de måste inskränkas till endast eu kort
tid under det att deremot, enligt mitt förmenande, intet hinder linnés
för att denna klass af lån äfven på längre tid med största fordel kan
begagnas. Skilnaden är endast den att, då vid ett vanligt amorteringslån
betalningstiden för hvarje obligation är obestämd och beror på utlottnm-
gen af en viss del af lånet årligen, så är vid ett så beskaffad lan, som
296
Den 9 Maj, f. m,
jag förordar och som jag skulle vilja kalla ser inlån, betalningstiden på förhand
bestämd genom lånets indelning i olika serier, så att eu serie förfaller till betal¬
ning ett visst år, eu annan serie året derpå o. s. v. Om man då tänker sig ett
sådant lan, hvilket skulle aterbetalas på 40 år, sä kan man antingen in¬
dela det i 40 serier med bestämda förfallotider, eller ock kan man be¬
stämma återbetalningen på det sätt, att amorteringen af lånet börjar först
efter en tid af t. ex. 10 ar eller någon annan tidpunkt, som kan vara
läglig t. ex. efter 1879, då fjerde serien af 1869 års lån är utgången—
i hvilket fall seriernas antal måste minskas och rättas efter den återstå¬
ende tiden för lånets amortering. Detta system har den enligt min tanke
högst vig tiga fördel med sig, att hvar och en på förhand vet när hvarje
obligation skall betalas, och att man sålunda kan skaffa sig sådana som
bäst passa efter hvars och en omständigheter. Den som anser sig inom
kortare tid behöfva återfå sina penningar, väljer naturligtvis obligationer
på den betalningstid som närmast motsvarar hans önskningar, och den
som i främsta rummet afser en säker placering på längre tid, såsom t. ex.
kassor och stiftelser, han tager helst eu obligation af de sista serierna,
som äro tillgängliga. Erfarenheten tiar bekräftat att sä tillgår, och det
har visat sig, att vid val af olika serier som erbjudits allmänheten, de af-
lägsnaste, hvilka mest närma sig till hvad mau kallar en fäst placering,
varit de begärligaste. Jag har förr varit något tveksam, huruvida ännu,
da eu större fondmarknad hos oss saknas, tiden vore inne att utsläppa
obligationer på lång tid, med utsigt att få dessa obligationer placerade
inom landet, hvilket jag för min del lifligt önskar noll således äfven vill
genom lånesättet, sä vidt möjligt är befordra; men jag böjer mig med
glädje för den erfarenhet, som i detta afseende blifvit på sednaste tiden
vunnen. Det vill också synas mig, som kunde man på grund af donna
erfarenhet, med temligen stor visshet förutse, så väl att ett lån på längre
tid numera kan här i landet utan svårighet eller olägenhet upptagas, som
ock att den låneform, hvilken Riksgäldskontoret redan två gånger med
fördel, för kortare lån begagnat, d. v. s. mot obligationer, der återbetal¬
ningst,iden är pa förhand bestämd, äfven med framgång kan användas för
lån med längre framskjutna förfallotider, enär det visat sig, att just dy¬
lika serier vant de som af allmänheten mest efterfrågats.
Åt hvad jag nu yttrat framgår, att enligt min mening bör man be-
sluta sig för ett lån som icke endast fyller behofvet för dagen utan äfven
i Girigt uppfyller de ändamål som med denna upplåning åsyftas, samt att
man, med nödiga modifikationer, bör välja den form för lånet, som hit¬
tills begagnats för de tillfälliga lånen, heldre än att upptaga ett s. k.
amorteringslån, hvars förnämsta lockelse ligger i den kapitalrabatt, som
dervid alltid maste beviljas och som sedan bereder utsigt att genom lycka
vid utlottningen göra någon vinst.
Genom ett serielån skulle deremot dessa uppoffringar och olägenheter
kunna undvikas, ty det är min bestämda öfvertygelse, att om räntan på
ett ^ dylikt lån sattes till 5 procent, så skulle icke någon kapitalrabatt be¬
höfva lemnas, utan obligationerna ganska väl finna afsättning al pari. I
sadant fall skulle alltså detta lån, åtminstone till den del som för när¬
varande är meningen att utgifva, erhållas till billigare pris än något enda
åt våra föregående lån, hvilka alla, enligt hvad betänkandet utvisar, draga
Den 9 Maj, f. m.
297
eu effektiv ränta, som mer eller mindre öiverstiger 5 procent, och som
för 1868 års lån uppgår i det aldra närmaste till 6 procent.
En särskild anledning till denna min öfvertygelse är den, att en stor
del af det nya lånet skulle användas till inlösen af de obligationer med
5 procents ränta, Indika förfalla till betalning under detta och nästkom¬
mande år, och jag vågar bestämdt påstå, att en ganska stor mängd af
dessa obligationers innehafvare, Indika ej önska återfå medlen, utan fort¬
farande vilja hafva dem säkert och förmånligt placerade, med nöje skulle,
i utbyte mot de gamla obligationerna, taga emot nya sådana å 5 procent,
ställda på den tid som de för sig finna lämpligast.
Jag tror derföre för min del, att ett dylikt serielån skulle hafva stor
framgång, enär såväl enskilda personer som ock allmänna verk och in¬
rättningar med glädje skulle placera sina medel mot dylika obligationer
som löpte med en nöjaktig ränta, och hvilka, utan att vara underkastade
lottning, hade en på förhand bestämd förfallodag. Genom att sålunda gå
till väga kunde man på ett enkelt och för alla lättfattligt sätt, och der¬
jemte på billigare vilkor än hittills varit möjligt inom landet anskaffa det
lån som erfordras ej allenast för att fylla de ögonblickliga behofven, utan
ock för att fullborda de jernvägar, som blifvit beslutade, samt dermed äf¬
ven afsluta den finansiela oreda som uppkommit genom dessa oupphör¬
ligt återkommande små låneopera,tioner för jernvägarnes utförande.
Då jag emellertid icke kan hoppas, att det förslag, jag nu tagit inig
friheten framställa, skulle kunna genast vinna Kammarens bifall — ty
den mänskliga öfvertygelsen är icke såsom ett ark hvitt papper, på livil-
ket man endast behöfver nedskrifva en tanke, för att den der skall fästa
sig, utan denna öfvertygelse behöfver någon tid för att slå rot och komma
till mognad — och då det ej heller torde vara skäl att nu i Riksdagens
sista dagar yrka en återremiss af frågan till Utskottet, sä vill jag icke
heller begära proposition på det af mig nu framställda förslaget, utan
förenar jag mig derföre med dem som vilja upptaga ett större amorte¬
ringslån, utan att likväl närmare angifva sättet för upplåningens verk¬
ställande, hvilket må öfverlemnas till Fullmäktige i Riksgäldskontoret;
hvaremot jag bestämdt måste motsätta mig, att ott så liteDamorteringslån
som på 8,500,000 R:dr skulle komma att upptagas.
Herr K o 1 m o d i n: Eu talare yttrade för en stund sedan, att min
uppgift derom, att de skäl, som vid sistlidne riksdag framställdes mot
upptagandet af ett större lån, numera hade förfallit, icke skulle vaj a rik¬
tig. Den första till stöd för detta påstående af nämnde talare gjorda
anmärkning var den, att det nu, liksom vid förra riksdagen, är fullkom¬
ligt outredt, till hvilket belopp penningar inom den närmast liggande
framtiden behöfde för jernvägsanläggningar upplånas, ett förhållande som
bland annat skulle visa sig deraf, att ett lån på 40 millioner blifvit af
en talare ansedt vara för litet, medan en annan förklarat det vara ett
vill stort lån. Jag får då till förklaring af det sistnämnda yttrandet, som
tilllhör mig, säga, att ott lån till detta belopp väl må syngs stort, då
det vid Statens inledande i en lånetransaktion icke torde vara ur vägen
att betänka, att icke behofvet ensamt får vara den afgörande faktorn,
utan att det äfven linnes en annan, som af hvarje redlig låntagare måste
298
Den 9 Maj, f. m.
tagas med i räkningen, nemligen förmågan att återbetala. Sedt ur denna
synpunkt vågar jag anse ett fonderadt lån på 40 millioner vara en gan¬
ska stor affär för vårt land.
Hvad åter angår den bristande utredningen al lånebebotvets storlek,
så förhåller sig med den saken helt annorlunda nu än under förra året.
Då var intet större jernvägsföretag för Statens räkning beslutadt; nu äro
två stambanor, den norra och den östra, bestämda att på Statens bekost¬
nad utföras. Genom detta Riksdagens beslut är ett stort och till sitt
belopp i det närmaste, beräknelig! lånebehof oåterkalleligen laststäldt.
Lägger man dertill hvad som erfordras för liqviden af våra äldre tempo¬
rära lån, så torde det föreslagna beloppet få anses såsom temligen väl
beräknadt, synnerligast om man, såsom jag i mitt förra yttrande antydde,
icke helt och hållet vill afklippa de enskilda banornas alla förhoppningar.
Att åstadkomma eu närmare utredning af de framtida lånebehofven, torde,
under de ständigt framträdande anspråken på statsbidrag till jernvägs-
byggnader, blifva för nästa riksdag lika omöjligt som för denna.
Den andra af samme talare framställda anmärkning gälde ett inkast
från fjolåret, som gick derpå ut, att man vid beslutandet af ett nytt lån
icke borde allt för hastigt öfvergå från korta tillfälliga lån till amorte¬
ringslån med ganska lång betalningstid, utan deremellan bilda eu slags
mellanstation medelst upptagande af ett tillfälligt lån med något längre
betalningstid än vanligt, för att sålunda tå utrönt, om allmänheten vore
benägen att placera sina penningar i så beskaffade obligationer. Häremot
får jag blott erinra, att vi uti de obligationer, som varit ställda på 10
års betalningstid, redan haft en sådan mellanstation, och att denna visat
sig vara alldeles förträfflig, enär allmänheten begärligt tillhandla! sig just
dessa obligationer.
Deremot torde man med skäl kunna påstå, att Stats-Utskottet väl
kunde behöfva eu mellanstation mellan de i punkterna Do och 2:o af
dess betänkande föreslagna lånesätten, det ena stäldt, liksom 1869 års
lån, på 5 till 10 års betalningstid och det andra på ouppsägbara obliga¬
tioner, och jag tror, att man, för att gå i den riktning som blifvit af
Utskottet antydd, gjorde klokast i att. anlägga den behöfliga mellanstatio¬
nen medelst ett amorteringslån, sådant det här blifvit af flere talare för-
ordadt.
Herr Hjerta: I ett sådant ämne som det förevarande är det, hvad
ock erfarenheten af diskussionen i dag gifvit vid handen, svårt att säga
något, som icke tillförene blifvit sagdt i afseende å den teoretiska delen
af frågan, om jag sä får uttrycka mig. Min afsigt är derföre nu att
endast i största 'korthet upptaga till besvarande ett och annat, som redan
■ detta hänseende blifvit anfördt, så mycket heldre som jag anser det,
som redan blifvit af Herrar Hedengren och Grefve Posse hufvudsakligen
anfördt, utgöra ungefärligen det, som jag sjelf kunde och villo anföra till
försvar för den af Stats-Utskottet föreslagna utvägen till fyllandet af Stats¬
verkets behof. Mén jag kan icke underlåta att å Utskottets vägnar söka
att vederlägga en af min ärade granne här till venster framställd anmärk¬
ning emot det, enligt hans förmenande, oriktiga sätt, hvarpå Utskottet
uppställt räkenskaperna, enär enligt hans åsigt allt, som rörde jernvägs-
Den 9 Maj, f. m.
299
byggnader,, bort särskiljas från det öfriga af dessa räkenskaper, såsom
icke egande gemenskap med den egentliga statsbristen. Ehuru jag i af¬
seende å sjelfva motivet för denna åsigt är med honom ense, tror jag
dock, att en sådan uppställning som han antydt icke skulle varit rätt'
förenlig med livad Utskottet såsom ledning och föreskrift haft att följa
vid afgifvandet af detta memorial. Om vi nemligen gå till 39 § Riks-
dags-ordningen, så finna vi, att Stats-Utskottet har till åliggande “att
granska, utreda och uppgifva Stats- och Riksgäldsverkens tillstånd och
förvaltning samt att föreslå ej mindre hvad till fyllandet af deras behof
erfordras, sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagna,
än äfven beloppet af de summor, hvilka, jemlikt 63 § Regeringsformen,
skola för särskilda händelser afsättas, så ock att uppgifva huru mycket
bör genom bevillningar utgöras11. Gå .vi sedan till Utskottets föreliggande
betänkande, så lyder öfverskriften derå: “Memorial, med beräkningar öf¬
ver statsregleringen för år 1871 samt förslag i fråga om fyllande af Riks-
gäldskontorets behof." Det är just dessa tvänne i Riksdags-ordningens 39
§ angifna kategorier, som det varit Stats-Utskottets skyldighet att följa,
och att de äfven blifvit följda, torde framgå vid den flygtigaste gransk¬
ning af betänkandet. I början af dess pag. 2 äro upptagna inkomster,
ordinarie och extra ordinarie, hvilka utgå från Statskontoret. Om man
väger dessa emot hvarandra, finner man statsfyllnadssumman 1,842,000
R:dr, som erfordras för 1871 års statsreglering. I dessa Statskontorets
räkenskaper ingår intet af hvad som rörer jernvägarne, om jag undanta¬
ger den summa, hvilken dit aflemnas från Riksgäldskontor^! såsom be¬
hållen inkomst af jernvägstrafikmedlen, sedan utgifterna först afräknats;
och således finnes i denna statsfyllnadssumma intet, som har afseende å
jernvägarne, så vida icke, i följd af derom väckt och bifallen motion, sär¬
skild supplementsumma blifvit anslagen till rörlig materiel för jernvä¬
garne ; men äfven denna rest tror jag i sådant fäll anvisas å Riksgälds¬
kontoret.
Vidare förekommer å samma sida utredning af Riksgäldskontorets
behof intill utgången af år 1871. Detta är ju Riksgäldskontorets räk¬
ning, och då vid uppställningen häraf följts den af Riksdagen meddelade
föreskrift, som allt sedan år 1865 iakttagits, eller att de summor, som
upplånas för jernvägarnes behof, skola i denna räkning ingå, kan jag icke
finna annat, än att Utskottet förfarit på sätt vederbort. Min ärade
granne har vidare sagt, att det skulle bidraga till stärkande af Statens
kredit eller afböjande af farhågor, som väckas af dessa ständigt återkom¬
mande statsbrister, om man hänförde hvad som för jernvägarne behöfdes
till en särskild räkning. Jag tillåter mig häremot anmärka, att den
större eller mindre inverkan, dessa summors upptagande i den ena eller
andra räkningen kan hafva på Statens kredit, ytterst torde bero på, huru¬
vida jernvägarne bära sig. Ty för sådan händelse, eller om de gifva full
ränta å de upplånade penningarne, stärker det måhända Statens kredit
att föra dessa poster särskild!, men i motsatt fall, om de betala t. ex.
endast half ränta och statsbidrag får fylla resten, tror jag icke att, om
de än fördes särskildt, detta skulle synnerligt bidraga till kreditens upp¬
rätthållande. Jag tror att det kan komma på ett ut eller blifva, såsom
ordstäfvet lyder: hugget som stucket.
300
Den 9 Maj, f. m.
Hvad beträffa!’ frågan om uppläggandet af ett större lån på en gång,
så, ehuru jag väl förstår skilnaden i betydelsen af att “upplägga" och
“upptaga" lån, eller kanske just till följd deraf, att jag förstår denna
skilnad, kan jag icke inse fördelarne af att upplägga större lån, långt in¬
nan man behöfver upptaga detsamma. Icke heller tror jag, att det stäm¬
mer väl öfverens med den af mig nyss åberopade grundlagsparagrafen, hvilken
innefattar föreskrift angående det som rörer regleringen af Statens utgifter.
I denna finnes nemligen ingen rättighet Riksdagen medgifveu att upptaga lån
för behof,-som icke ännu äro för handen; ty der står att Stats-Utskottet skall
“uppgifva Stats- och Riksgäldsverkens tillstånd samt föreslå hvad till
“fyllandet af deras behof erfordras“. För min del kan jag icke tolka
detta stadgande annorlunda, än att Utskottet icke egt rätt att föreslå upp¬
tagande af större lån än som erfordras för fyllande af hehofvet, intilldess
nästa maktegande Riksdag kommer att besluta om anskaffande af de me¬
del, som hehofvet då kräfver. I ordets strängaste bemärkelse anser jag
närvarande Riksdag icke vara befogad att öfverskrida nyssnämnda gräns.
Det är klart att vi hafva prejudikat för ett motsatt förfaringssätt, men
derföre torde det dock icke vara skäl att klandra Stats-Utskottet, för det
att Utskottet hållit sig så mycket som möjligt till marginalen af grund¬
lagen, om det ock ej kunnat hålla sig inom densamma. Hvad vidare an¬
går motiverna för Stats-Utskottets åsigt om fördelarne af att nu inskränka
sig till det lån, som Utskottet föreslagit, får jag säga, att på mig inverkat
den föreställningen att, då i följd af många svåra år och det af åtskilliga
omständigheter föranledda behof af ökade lån å många håll, som visat sig
på den Europeiska marknaden, räntan sä betydligt stigit, man nu borde
nöja sig med ett mindre lån, helst anledning icke saknades att, om, såsom
jag hoppas, ännu ett eller annat godt år inträffar, emotse räntans ned¬
gående från den höga ståndpunkt, den för närvarande i vårt land innehar.
I afvaktan på en sålunda gynnsammare lånekonjunktur torde ett tillfälligt
lån, motsvarande nuvarande behof, vara det lämpligaste, och jag hem¬
ställer om det kan anses mera förmånligt att bestämma sig för ,ett större
lån, hvilket under nuvarande förhållanden skulle betinga vilkor, som möj¬
ligen blefve dyra både för den ena och den andra serien.
Det förslag, som Friherre Gripenstedt nyss framställde om upptagande
af ett s. k. serielån, förekommer mig, jag kan icke neka det, genialiskt;
och om den ärade talaren haft godheten att meddela Riksdagen eller Stats-Ut¬
skottet detsamma,'under det frågan förevar hos Utskottet, hade det onekligen
förtjenat att tagas i betraktande; men nu har Herr Friherren uppgifvit
det såsom något, om hvars möjliga genomförande vid detta tillfälle han
sjelf misströstat, hvarföre han ock synes hafva varit obenägen för att
framställa begäran om proposition å detta förslag. Jag hoppas dock, att
vid nästa riksdag, då vi sannolikt behöfva upplåna mera penningar, vi
skola få betjena oss af de insigter Herr Friherren i detta ämne besitter.
Såsom frågan nu emellertid står, kan jag icke annat än biträda den åsigt
hvari Stats-Utskottet stadnat.
Herr Jöns Rundbeck: Jag anhåller endast att få med några ord
motivera min åsigt i förevarande fråga.
301
Den 9 Maj, f. m.
Då vi nu kommit i den ställning att behofvet kräfver, att vi antin¬
gen år efter år upptaga nya lån eller ock på en gång upplåna eu till¬
räcklig summa, ställd på längre tids återbetalning, synes mig frågan egent¬
ligen reducera sig derhän, huruvida vi nu med ens skola utkämpa striden
och lyfta på våra skuldror den börda, som vi i allt fall förr eller sednare
måste påtaga oss, eller om vi ånyo skola skjuta något deraf 'ifrån oss, för
att derigenom än vidare återkomma till dessa vid hvarje riksdag förékom-
mande strider. Äfven jag delar den åsigten, att man bör gå varligt till
väga, men då Riksdagen nu beslutat vidsträckta jernbanebyggnader och
en betydlig summa penningar dertill behöfver upplånas, tvekar jag icke
att bekänna, att, då jag anser det i högsta måtto olämpligt att tid efter
annan uppnegotiera lån, för att dermed betänka föregående, jag ansluter
mig till deras åsigt, som önska att nu förskaffa oss ett stillastående eller,
sä att säga, afslutadt lån. Vore det verkligen en hushållning att nu upp¬
taga endast ett mindre lån, skulle jag visserligen icke haft något deremot,
men då vi i så fall haft att vid nästa riksdag emotse enahanda förhål¬
lande som nu och mötas af samma rop om behofvet af lån, måhända till
en summa då ökad ända till 70 millioner, håller jag det för bättre att
stämma i bäcken än i ån. Hyllande således den åsigt, att ett större lån
blifver lör landet förmånligare, enär ett sådant i allmänhet betingar så väl
lägre ränta som mindre kapitalrabatt, får jag förklara, att jag icke kan
biträda hvad Utskottet i första punkten af betänkandet föreslagit, och att
jag så mycket mindre kan ingå på dess förslag i punkten 2, som detta)är
baseradt på förutsättningen af en förändrad myntfot, och synes mig hafva
tillkommit hufvudsakligen i afsigt att bereda införandet af en sådan, hvil¬
ken fråga med skäl kan anses för tidigt väckt.
Då jag slutligen är af samma mening, som af en annan talare nyss
yttrades, att besparingar kunna göras i de summor, som blifvit till jern-
vägsbyggnader anslagna, tror jag icke att det vore lämpligt att, på sätt
Herr Bergströms förslag innehåller, vid lånet fästa den bestämmelse, att
det skall användas för fullbordandet af östra och norra stambanorna, utan
anser bättre, om i stället för de deri förekommande orden: “äfvensom för
att bereda tillgång dels till bekostande af norra och östra stambanornas
fullbordande, dels ock“ o. s. v. insattes denna mening: “äfvensom för att
bereda tillgång dels för blifvande anslag till jern vägsbyggnader, dels ock“ —.
Derigenom har man icke bundit händerna eller betagit anläggare af en¬
skilda jernvägar hoppet att af besparingarne af dessa medel kunna erhålla
understöd. Med denna ändring, hvilken jag anhåller måtte varda i blif¬
vande proposition intagen, yrkar jag bifall till Herr Bergströms förslag.
Grefve Pos se: En talare bakom mig har förebrått mig, att jag icke
handlat försigtigt, då jag åberopat diskussionsprotokollet för sistlidne Riks¬
dag. Jag anser denna förebråelse icke befogad, enär det tvärtom varit
försigtigt af mig att i början af diskussionen åberopa hvad jag förut
yttrat och derigenom visa att min åsigt är oförändrad, men att jag, då
den af sistlidne Riksdag blifvit underkänd, anser mig pligtig att böja mig
lör Riksdagens oförtydbara mening.
En försigtighet, som uppenbarat sig på annat sätt, ligger i .Friherre
Gripenstedts uppträdande. Jag hade väntat, att Herr Friherren skulle
sos
Den 9 Maj, f. m,
lemna Kammaren närmare upplysning om de skäl, hvilka föranledt honom
att ändra den åsigt lian förut hyst. Jag har dock icke funnit, att en
sådan upplysning blifvit lemnad, utan i stället har Herr Friherren dels
gjort åtskilliga anmärkningar mot Stats-Utskottets förslag i dess helhet
och dels framlagt förslag till ett nytt lånesätt.
Jag skall behandla dessa olika delar hvar för sig.
1 afseende först å det sätt, på hvithet statsreglering^! blifvit upp¬
ställd, har Herr Friherren yttrat, att denna uppställning är sådan, att
den icke lemnar ett riktigt fullt begrepp om ställningen, utan är förvillande
likasom i fjor. Jag ber att dervid få erinra, att äfven i denna omstän¬
dighet måtte Herr Friherrens åsigt hafva undergått någon förändring
sedan i fjor, ty då yttrade Herr Friherren, vid föredragningen af Stats-
Utskottets memorial angående den vid dåvarande riksdag verkställda stats¬
reglering samt anskaffande af de för Riksgäldskontorets utgifter erforder¬
liga medel, bland annat, följande: '‘Af Utskottets på ett mycket klart
och enkelt sätt uti betänkandet lemnade redovisning för resultaten af stats-
regleringen så välsom för Riksgäldskontorets ställning framgår11 o. s. v. Jag
drager således deraf den slutsats, att Herr Friherren åtminstone i fjor
fann sig tillfredsställd af det sätt, hvarpå Stats-Utskottet uppställt sin be¬
räkning. Herr Friherrens nu framställda anmärkningar afse, att utgifter-
na till jernvägsbyggnader blifvit indragna i statsregleringen, hvilket Herr
Friherren förmenade icke borde hafva egt rum, enär det blott förvillar
uppfattningen om ställningen och utvisar en statsbrist, som icke finnes.
Herr Friherren tilläde äfven att, om man gått till väga på detta sätt
äfven den tid, då Statsverkets ställning var blomstrande, skulle man äfven
då hafva funnit statsbrist i stället för öfverskott. Jag ber i anledning
deraf få säga, att Herr Friherren icke är den första, som uttalat den öf¬
vertygelse!!, att uppfattningen om Statsverkets blomstrande tillgång] för
några år sedan till icke så ringa del berodde derpå, att en skicklig hand
då visste att gruppera siffrorna, så att öfverskott måste blifva synliga.
Numera tror jag knappast, att Representationen skulle finna sig belåten
med ett sådant tillvägagående. Den vill veta hurudan ställningen i verk¬
ligheten är, och derföre tillkommer det Stats-Utskottet att icke söka dölja
densamma, utan att i ett sammanhang framlägga den så fullständig som
möjligt; och det är just hvad Stats-Utskottet ock gjort. Jag bestrider
dessutom under alla omständigheter att Utskottet velat öfvertyga Kam¬
maren att någon statsbrist finnes, utan har Utskottet tvärtom sökt och
äfven lyckats visa att, oaktadt det anspråk på skatteförhöjning, hvilket
vid Riksdagens början framställdes, statsregleringen kunnat derförutan
uppgöras. Utskottet har nemligen, såsom å sid. 3 i memorialet närmare
inhemtas, visat, att till afbetalning å statsskulden utöfver den ordinarie
amorteringen under åren 1870 och 1871 kommer att af befintliga till¬
gångar användas ett belopp äf 2,560,000 R:dr. Utskottets uppfattning är
således tydligen, att brist icke förefinnes, men att ett öfverskott å 2,560,000
R:dr är att tillgå.
Beträffande den andra delen af Herr Friherrens anförande, eller att
man icke vore rätt väl betjent med något af de lånesätt Utskottet före¬
slagit, men att man väl kunde finna ett tredje sätt, som vore mera lämp¬
ligt, så fäste jag mig vid den omständighet, att, oaktadt Herr Friherren
Den 9 Maj, f, in.
303
säde, att de så kallade serielånen närmade sig hvad Utskottet kallar till¬
fälliga lån, han likväl slutade dermed, att, om icke det af honom föreslagna
lånesättet vann sympatier, han då ville ansluta sig till Herr Bergströms
förslag, ehuru detta är det som är mest aflägse från hvad Herr Friherren
anser vara det råtta.
Herr Finansministern har under diskussionen yttrat, att det vore
farligt för Statens kredit att för långt utsträcka systemet af tillfälliga lån,
men han gaf icke någon antydan om hvad han menade med uttrycket
“för långt". Det torde således blifva nödvändigt att söka leta sig till den
siffra, som Herr Finansministern för sig uppställt; och för att få förkla¬
ring härpå går jag tillbaka till hvad Herr Finansministern vid förra riks¬
dagen yttrade. Då hade vi en sväfvande skuld å 6 millioner, och då an¬
sågs ett tillfälligt lån å 4 millioner icke innebära någon våda, och det
erkändes således att beloppet af det tillfälliga lånet kunde höjas till 10
millioner. Sedan 4 millioner af dessa 10 blifvit betalda af det lån, som
kommer att upptagas, i hvilken form det än kommer att afslutas, så åter¬
stå 6 millioner, hvartill komma de 8y2 millioner, hvilka af Stats-Utskot-
tet blifvit till upplåning föreslagna, summa 14'/2 millioner. Det belopp,
hvilket, enligt Herr Finansministerns uppfattning, är vådligt för tillfälligt
lån, ligger således emellan 10 millioner och 141/2 millioner. Skilnaden
häremellan är dock så liten, att den icke torde hafva någon betydelse.
Herr Finansministern sade vidare, att om man ständigt toge tillfälliga
lån och dermed betalade äldre, skulle man förlora krediten, samt att de
tillfälliga lånen borde under sådana omständigheter rättare kallas omsätt-
ningslån. Om detta namnombyte ifrågasatts för att diskreditera de tillfälliga
lånen i denna Kammare, var utvägen icke synnerligen väl funnen, och
den ärade Finansministerns uppfattning om vådan för en stat att ega en
sväfvande skuld torde icke vara riktig utan snarare beroende på ett miss¬
tag, enär man vet att länder som England och Frankrike hafva sväfvande
skuld, hvilken motsvarar hvad vi kalla tillfälliga lån, och finna sig ganska
väl vid att konvertera den, när konjunkturerna anses derför gynnande.
Jag tror således, att den tillfälliga skuldsättning vi nu skulle ådraga oss
icke är farlig, då den genom bifall till Utskottets förslag icke komme att
uppgå till mera än 14'/2 millioner.
Herr Finansministern har äfven sagt, att om vi taga ett tillfälligt lån
å 8 !/2 millioner, som skulle återbetalas under minst fem och högst tio år,
så höra vi äfven taga i betraktande, att de annuiteter å äldre lån, hvilka
förfalla efter 1875, komme att ställa sig ganska högt. Vi skulle nemligen
då betala '/5 af detta lån eller 1,700,000 R:dr annuiteter å förfallna lån
till belopp af en million samt dessutom den vanliga amorterings- och
räntebetalningen, hvilken uppgår till 5,773,071 R:dr 67 öre. Således
tillsammans 8'/, millioner årligen. Ja! det är sannt, men deri ligger
en våda blott för dem, som vilja utsträcka jern vägsbyggandet i oändlig¬
het, ty de framtida Riksdagar, som böra ordna dessa lånebehof, blifva sä¬
kert mindre benägna att anslå medel till nya jernvägar, än de Riksdagar
hvilka äro från dessa bekymmer befriade.
Herr Palander: Det är endast med motvilja som man begär ordet
i en fråga, hvari man naturligen icke kan hafva särdeles djup kännedom,
304
Den 9 Maj, f. m.
och i hvilken flera utmärkte talare redan yttrat sig; rnen det är ett skäl,
som dertill förmått mig. Skulle nemligen Herr Bergströms förslag vinna
Kammarens bifall, har i och med detsamma möjligheten blifvit Riksdagen
afklippt att bispringa anläggare af enskilda jernvägsföretag till dess dessa
40 millioner blifvit för redan beslutade stambanejernvägsanläggningar an¬
vända. Hetta skulle jag anse såsom en olycka för hela landet, och jag
får derföre instämma i det yrkande, som af Herr Kolmodin framställts
om antagande af Herr A. Bergströms förslag, med den ändring deri att
orden: “äfvensom för att bereda tillgång dels till bekostande af norra och
östra stambanornas fullbordande,“ utbytas emot dessa: äfvensom för att
bereda tillgång dels för blifvande anslag till jern vägs byggnader, dels etc.
Med antagande af detta förslag är man icke bunden vid bestämmel¬
sen att använda de upplånade medlen endast till norra och östra stamba¬
norna utan är oförhindrad att dermed jemväl understödja enskilda jern-
vägsbyggnadsföretag. En talare har väl sagt, att denna rättighet står
Riksdagen öppen, om Herr Bergströms förslag godkändes äfven utan denna
redaktionsförändring, men jag ber att få fästa uppmärksamhet på att
detta icke är fallet, ty der står uttryckligen i momentet C, att de pen¬
ningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, icke få användas för
andra än de i momentet A omförmälda ändamål, och under dessa kunna
omöjligen enskilda jernvägsanläggningar inrymmas.
Skulle icke Herr Bergströms förslag med den af Herr Kolmodin först
påyrkade förändring vinna Kammarens bifall, så, ehuru jag erkänner det
riktigare ur finansiel synpunkt att under närvarande förhållanden upp¬
lägga ett större lån än att upptaga ett mindre, ser jag ingen annan utväg
att rädda mig utur det dilemma i hvilket jag sålunda befinner mig, än
den att rösta för bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Berg förenade sig med Herr Palander.
Herr Key: Häromdagen samtalade jag med en högt värderad vän,
men hvilken tyvärr för det mesta är min motståndare inom denna Kam¬
mare. Han sade: nå, ni hafva ju i Stats-Utskottet beslutat föreslå endast
ett temporärt lån i år, huru kommer sig detta, då ni föreslogo ett fon-
deradt lån i fjor? Få se om icke den blifvande diskussionen skall påminna
om den gamla leken, när jag säger håll skall du släppa, och när jag säger
släpp skall du hålla.
Diskussionen i dag har verkligen erinrat derom. Våra motståndare
hafva nemligen gjort oss den äran att upprepa alldeles samma argumen¬
ter som vi i fjor anförde till försvar för upptagande då af ett fonderadt
lån. Hvaraf kommer sig nu denna omkastning, så att de som då ville
temporisera med litet, nu vilja “fondera11 något stort? Jag skall försöka
närmare utveckla detta.
Först och främst är det en och annan som, när man icke vill göra
annan opposition, i Stats-Utskottets, det rabulistiska Stats-Utskottets be-
tänkanden finner sina tvistefrön och derför leker håll och släpp med
dessa: vidare är det åtskilliga som icke vilja veta af några flera så kallade
ficklån, af det skäl att de påstås vara Staten för dyra och skada dess
kredit,
Den 9 Maj, f, m
806
kredit; ytterligare är det andra som, genom ett fonderadt lån nu, tro sig
kunna stämma i bäcken i stället för atts nödgas försöka i ån; och slut¬
ligen är det flera som hoppas, att stambanorna, de och inga andra, skola
genom ett 40-millioners lån få sin sak på det klara, häri ifrigt styrkta
af Jernvägsfcyggnadsstyrelsens anhängare.
Bland dem, som af ett eller annat af dessa skäl förordat ett större
fonderadt lån, har jag fäst mig vid tvänne talare, hvilka med talang va¬
rierat det thema som i fjor anslogs af Utskottet. Jag har derföre nu
under debatten sett efter hvad de yttrade förlidet år. Én af dem, Herr
Kolmodin, anförde likväl endast då såsom skäl för sitt instämmande i för¬
slaget om ett litet lån, att Riksdagen skulle kunna afslutas före pingst¬
helgen; i år har han för den motsatta meningen om ett fonderadt lån
varit vida utförligare, men — denne min ärade vän och ofta stridskam¬
rat får förlåta mig — han har icke förekommit mig mera öfvertygande.
Den andre talaren, Herr Friherre Gripenstedt, angaf bland annat såsom skäl
för upptagande af ett litet lån, att han ville skaffa oss en “mellanstation,"
der obligationernas betalningstid skulle blifva minst 5, högst 10 år.
Jag hemställer till en hvar: Om någonsin behofvet af en sådan mel¬
lanstation är för handen, är det icke just nu ? Hvad som i fjor hade vant
rätt, och hvad som nästa år han blifva rätt, det är icke rätt i år och
hvarför? Hvarföre behöfves det nu mera än i fjor eu sådan der mellan¬
station? Jo, derföre bland annat att vi till nästa riksdag hafva mynt-
komitéens förslag att vänta rörande guld eller silfver såsom standard; är
det då skäl att nu upptaga ett större lån, gå Riksdagens blifvande beslut
om standard i förväg, upptaga, lånet i silfver för att genast måhända nöd¬
gas konvertera det i guld? Hafva vi icke vidare till nästa riksdag att
emotse jernvägskomitéens förslag om enskilda jernvägar, huru många och
huru långa skola dessa blifva, huru stort Statens bidrag till dem? Veta
vi ännu om den beslutade norra stambanan skall byggas bred- eller smal¬
spårig? År det då, under alla dessa sväfvande förhållanden, skäl att nu
upptaga det lån som man hoppas skall blifva eller åtminstone vill försöka
att göra till vårt sista? Kan det icke hända, att vi i alla fall blifva
tvnngne att “på fieres begäran" taga ytterligare lån “för aldra sista
gången?"
Jag tror således, att det nu verkligen är skäl att begagna den mel¬
lanstation, som den nämnde talaren å Stockholmsbänken i fjor förordade.
Jag vill öppet varna både de så kallade nihilisterna och alla dem,
som varmt intressera sig för bibanor, att gå in på hvarje förslag till fon¬
deradt lån i år, ty meningen är att befordra stambaneintresset och på
samma gång afklippa och kringskära möjligheterna till understöd åt en¬
skilda jernvägsbyggnader. Sedan kapitalrabatten å det nya lånet blifvit
afdragen, sedan de äldre temporära lånen blifvit liqvideracle, sedan medel
blifvit afiagda att bygga de beslutade stambanorna färdiga, huru mycket
blir sedan öfrigt till biträde åt alla de orter, som vilja hufvudsakligen
hjelpa sig sjelfva, men ega grundade anspråk på att i någon, om än vida
ringare mån få statsbidrag och behöfva detta? Skola icke dessa orter
komma att mötas med det svaret: vi hafva icke mera penningar, och vi
kunna icke hjelpa er. Stambanorna hafva slukat allt och derför fån I
intet.
Riksd. Prot. 1870. 2 Afd. 4 Band.
20
808
Den 8 Maj, f. m,
På grund af alla dessa skäl tror jag, att man bör se tiden an och
begagna den mellanstation, som Stats-Utskottet genom det föreslagna min¬
dre lånet nu velat bereda. Att vi en gång slutligen måste taga ett större
lån är tydligt, och då kan fråga blifva, om det ej vore skäl att göra det så
stort, att större eller mindre del af de många föregående på den tyska
marknaden dermed tillika kunde inlösas. Blifver konjunkturen gynnsam
för något dylikt, nog tål det att tänka på.
Jag anhåller således om bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Jag skulle icke ånyo hafva begärt ordet,
om jag icke till min stora förvåning hört att sådana finansierer som Her¬
rar Gripenstedt och Posse samt Finansministern icke kunna komma öf¬
verens om de gjorda beräkningarne.
Eu talare å Stockholmsbänken har velat låta påskina, att genom af¬
silande af ett lån å 40 millioner statsskulden icke skulle komma att
ökas. Detta är dock så klart, att äfven en abcdarie kan finna att stats¬
skulden skulle komma att ökas med minst 30 millioner. Om man upp-
toge ett lån å 8 '/2 millioner och deraf afbetalade 4 millioner å förut upp¬
tagna lån, återstode för andra ändamål 4!/2 millioner. Till jern vägsbygg¬
nader under detta år och nästföljande är äro beviljade 4,760,000 R:dr;
men dervid torde bemärkas, att jern vägsinkomsterna nästa år, som äro
beräknade till 2,300,000 R:dr, borde icke såsom hvarje annan inkomst
användas utan afses antingen till byggande af nya jernvägar eller till be¬
talning å äldre jernvägslån. Om man utgår derifrån, så återstår nästa år
att öka statsskulden med 2,040,000 R:dr. Detta är eu så enkel beräk¬
ning att den icke kan bortfuskas.
Hvad i öfrig! Stats-Utskottets beräkningar öfver inkomster och ut¬
gifter angår, så inhemtas deraf, att till stambanor blifvit använda 98,078,288
R:dr och till enskilda jernvägar 14,601,847 R:dr, eller sammanlagd!
112,680,135 R:dr. Vidare hafva för jernvägsanläggningar upplånats
108,517,096 R:dr, och då dertill lägges den trafikinkomst, som kommit
Statsverket tillgodo 5,649,801 R.-dr, uppstår ett belopp af 114,166,897 R:dr.
Häraf visar sig således, att vi hafva lånat 1,486,000 R:dr mera, än
som blifvit för dylika anläggningar använda, dock oberäknad! de för lå¬
nen utbetalade annuiteter och kapitalrabatter. Frågan är då, om det är
skäl att än vidare öka statsskulden. Jag svarar dertill nej, ty vi hafva
redan kommit till den höjdpunkt, hvaröfver man icke bör gå.
De inkomster, som nu beräknas inflyta af jernvägarne, äro afsedda
till andra statsändamål å de särskilda hufvudtitlarne, och detta bör noga
tagas i betraktande, och det är egentligen i anledning af dessa i min
tanke vilseledande beräkningar, som icke gifva klarhet öfver Statens ställ¬
ning.
I afseende å 1869 års låns dyrhet yttrade en talare, att den ännu
icke vore gifven. Jag anser dock, att den är alldeles gifven, och att frågan
blott är, huru dyra de penningar skola blifva, som behöfvas för att åter¬
betala detta lån, och får man då aldrig hoppas, att statsskulden får min¬
skas. Tror man, att landet i längden står ut med det som det nu är
stäldt med finanserna.
Herr Ahlgren:
' Den 9 Maj, f. m.
sur
Friherre Gripenstedt: Först och främst ber jag att få tillägga
några ord, eller, rättare sagdt, några tankar, hvilka jag glömde att om¬
nämna, då jag sist yttrade mig. Jag anser mig nemligen böra på förhand
besvara ett inkast, hvilket lätt kan förutses, mot det system för upplå¬
ningen genom s. k. serielån, som jag nyss tog mig friheten framställa.
Inkastet består deruti, att annuiteterna vid ett sådant lånesätt, som jag
föreslog, ej skulle blifva lika stora hvarje år, och detta är alldeles riktigt;
ty om, såsom jag antog, lånet grundades på obligationer, indelade i 40
serier, hvardera å en million riksdaler, är det klart, att första året skulle
utgå, jemte inlösningen af en serie å eu million riksdaler, räntan på hela
lånet; andra året vore likaså inlösningen eu million riksdaler men rän¬
tan något mindre o. s. v. Inlösningen af serierna blir alltid densamma,
nemligen en million, men vid halfva tiden vore räntan endast hälften så
stor som i början, och vid slutet vore den ingen. Följaktligen blefve på
detta sätt den sammanlagda, årliga utbetalningen af seriebeloppet och
räntan i sjelfva verket olika för hvarje år. Den, som fäster sig vid detta
förhållande såsom en olägenhet och vill hafva återliqviden af lånet lixerad
till ett lika belopp för hvarje år, kan emellertid äfven få denna sin ön¬
skan uppfylld. Ingenting är lättare. För att förekomma en alltför stor
utbetalning under de första åren, kan man nemligen vidtaga den enkla
åtgärd att i början minska återbetalningarne, derigenom att de första
serierna af lånet göras till beloppet mindre då räntan är högre, men
deremot, allt efter som räntan å de outlösta obligationerna minskas, de
följande seriernas årssummor ökas. För egen del anser jag det visserligen
icke vara någon synnerligen stor olägenhet, om annuiteterna blifva något
olika, men jag har dock velat nämna, att ingenting hindrar, att, äfven med
det system af serielån, som jag tänkt mig, statsbidraget för hvarje år kan
blifva, helt och hållet eller i det närmaste lika.
Den andra glömskan var, att, ehuru jag helst såge, att ett sådant
lånesätt, som det jag förordat, användes lör ett lån af 40 millioner riks¬
daler, jag likväl vid detta tillfälle, då jag icke hyser någon förhoppning,
att denna plan kan vinna tillämpning — ty jag anser mig verkligen af
grannlagenhet förhindrad att yrka återremiss i sådan syftning — ansluter
mig till det förslag, som Herr Bergström framställt. Af en värd talare,
ordföranden i Stats-Utskottet, har nu detta mitt beslut befunnits något
underligt, ty, såsom han ansåg, stode det af mig framställda förslaget vida
närmare Utskottets än det af Herr Bergström uppgifna. Detta beror
likväl uppå, hvilken fråga man ställer i forsta rummet: lånebeloppet eller
lånesättet. Anser man beloppet vara det vigtigaste, och att detta är för¬
hållandet med mig, torde väl vara tydligt af den temligen utförliga ut¬
veckling jag egnade åt de olika ändamål för hvilka upplåningen skulle
ske, så är det klart, att jag måste öfvergå till Herr Bergströms förslag,
äfven om detta i öfrigt icke fullt öfverensstämmer med de åsigter i afse¬
ende å lånesystemet jag uttalat. Om man deremot icke så mycket fäster
sig vid beloppet, medgifver jag, att mitt system i sättet skulle kunna an¬
ses stå något närmare det, som här blifvit af Utskottet framstäldt. Mel¬
lan båda dessa förslag — mitt och Utskottets — linnes dock eu ganska
väsendtlig skilnad, just beroende af storleken och tiden för återbetalnin¬
gen af lånet. Jag kan nemligen icke medgifva lämpligheten af att nu
308
Den 9 Maj, f. in.
åter upptaga ett serielån på så kort återbetalningstid som 5 å 10 år. Detta
vore blott ett nytt, s. k. ficklån, kvilket icke kan undgå att vid återbe¬
talningen kännas alltför tryckande, då denna så, snart och i så stora sum¬
mor skulle verkställas. Det är således ganska naturligt, skulle jag tro,
att då jag anser beloppet vara det vigtigaste och äfven i afseende å sättet
ej oväsendtlig! skiljer mig från Stats-Utskottets förslag, jag företrädesvis
sluter mig till det, som Herr Bergström framlagt. Om åter det visar
sig, att detta förslag icke vinner Kammarens sympati, kan jag möjligen
finna mig föranlåten att biträda det, som Utskottet, afgifvit, om dervid
göres någon modifikation. Jag måste nemligen på det bestämdaste för¬
klara, att om ett dylikt mindre lån skall upptagas, så bör i min tanke
återbetalningstiden icke utsättas så, som vid förra lånet skedde, och som
Utskottet föreslagit, d. v. s. med begränsning till minst fem och högst
tio år. I händelse af ett sådant lån vill jag åtminstone hafva denna be¬
stämmelse förändrad derhän, att tiden förändras till minst i stället för
högst tio år, eller att föreskriften må blifva, att betalningstiderna “skola
vara ej kortare än 10 år från obligationernas utgifning sdag. I samman¬
hang härmed anser jag mig äfven böra upptaga till bemötande det af en
värd talare här midt öfver gjorda förmenande, att vi nu genom uppta¬
gande af ett nytt temporärt län borde intaga den mellanstation, hvarom
jag talade vid sistliden riksdag, och hvilken jag då ansåg såsom ett må¬
hända nödigt öfvergångsstadium för att vänja allmänheten vid obligationer
på längre tid. Att nu förnya alldeles samma operation som sista gån¬
gen vore emellertid i min tanke föga lämpligt, då vi redan hunnit den
omtalade mellanstationen genom lånet af 1869. Genom detsamma ställdes
på prof allmänhetens benägenhet att emottaga inhemska obligationer,
hvilka icke förföllo förr än efter tio år och erfarenheten har ådagalagt,
att just obligationer på denna längsta tid voro de mest begärliga. Jag
tror således, att 1869 års lån uppfyllt bestämmelsen att vara en mellan¬
station och att vi derföre nu, med ledning af denna erfarenhet, med allt
skäl kunna öfvergå till systemet af en mera utsträckt tid för obliga¬
tionernas inlösande och för öfrigt helst i den form jag haft äran upp¬
gifva.
Sedan jag nu kompletterat mitt föregående yttrande i detta ämne,
ber jag likväl att äfven få nämna några ord särskildt med anledning af
några yttranden, som under debatten förekommit, och hvilka syftade på
mitt förra anförande. Man har sålunda velat framhålla såsom en inkon¬
seqvens af mig, att jag vid sistlidne riksdag ansåg den framställning, som
då gjordes af statsregleringen, utgöra en klar redovisning för dess resultat,
men att jag nu klandrar eu framställning af ungefär samma beskaffenhet.
Jag ber likväl att få förklara — hvilken jag också redan medgifvit —
att uppställningen af Utskottets betänkande äfven vid detta tillfälle är i och
för sig ganska klar och tydlig i enlighet med det system man valt. Men
jag påstår att uti sjelfva systemet ligger en viss oklarhet, så att ställnin¬
gen framstår på ett förvillande sätt, och för min del anser jag det vara
af vigt att i allt söka sanning och tydlighet, så att det verkliga förhål¬
landet för hvar och eu lätt och begripligt framstår utan några slags bi-
afsigter, de må vara hvilka som helst. Jag må säga, att genom detta
bemödande att få en sådan uppställning, som presenterar sig på ett visst
Den 9 Maj, f. m.
309
sätt, och som, åtminstone vid ett flygtigt betraktande, lemnar det intryck
att en brist skulle förefinnas, äfven då någon sådan icke är för handen,
ledes man till den tron, att det måtte vara ett slags önskan att angifva
ställningen något annorlunda och svagare än den verkligen är, möjligen
för att derigenom få ett motiv att stundom tillstyrka afslag å framställ¬
ningar, hvilka eljest, om ställningen vore fullt tydlig ooh klar, man haft
svårt att få giltiga skäl motsätta sig. För min del kan jag icke godkänna
ett sådant förfarande, utan tror, att man här liksom alltid bör söka det
sanna, rätta och klara. En värd talare ansåg det vara i sin ordning, att
statsregleringen upptoge allt hvad Staten hade att utbetala. Jag tror lik¬
väl, att man bör skilja mellan utgifter, som röra det ordinarie fortgåen¬
de statshushållet och sådana, som äro afsedda för något visst tillfälligt
ändamål och derföre böra upptagas på särskildt konto, såsom förhållandet
är med jernvägsbyggnaderna, för hvilka äfven medlen måste på ett sär¬
skildt sätt anskaffas, nemligen genom lån, så att samtiden deraf ej oskä¬
ligt betungas. Samme värde talare förklarade, att Utskottets framställ¬
ning af Statsverkets tillstånd icke med fog kan anses hafva blifvit upp¬
gjord med afsigt att förvilla, ty, säger han, “hvar och en kan deraf se
förhållandet." Jag bestrider icke, att förhållandet kan, med tillhjelp af
de lemnade upplysningarne, utredas och slutligen fattas sådant det i verk¬
ligheten är, men jag hemställer, om det är detsamma att kunna se en
sak och att verkligen se den. Hvad den ifrågavarande uppställningen af
budgeten beträffar, tror jag mig i det föregående hafva visat, att den på
grund af ett förvillande sken framter ställningen något annorlunda än
den i sjelfva verket är, och det är detta som i min tanke borde und¬
vikas.
Vidare har den värde talare funnit brist på öfverensstämmelse mel¬
lan mitt yrkande nu och vid sistlidne riksdag, så till vida att, då jag
förra gången tillstyrkte bifall till ett temporärt lån, jag nu deremot yttrar
mig för ett större fonderadt lån. Det synes mig dock vara mycket klart,
att just de skäl, hvilka då bestämde mig för det ena, nu måste bestämma
mig för det andra. Ty hvilka voro de skäl, som då förmådde mig att
tillstyrka ett tillfälligt lån? Jo, först och främst att hela framställnin¬
gen om det större fonderade lånet då var en fullkomlig öfverraskning,
icke blott för mig utan för hela Riksdagen. Detta är icke förhållandet
nu. Upptagandet åt ett större fonderadt lån har blifvit föreslaget af
Kong! Maj;t, så att frågan härom, långt ifrån att innebära någon öfver¬
raskning, varit en på förhand framställd sak, hvilken man käft god tid
att öfverväga. Vidare var ett skal, hvarföre jag icke förra gången ansåg
mig kunna förorda det af Stats-Utskottet föreslagna stora låiiet, att något
behof af detsamma då icke var uppgifvet, än mindre ådagalagdt. Äfven
detta skäl har numera bortfallit, ty behofvet är nu tydligen uppgifvet och
lärer af ingen kunna bestridas, äfven om siffran ej kan med fullkomlig
noggrannhet bestämmas, hvilket också enligt sakens natur aldrig låter sig
göra. Slutligen ansåg jag, att en s. k. mellanstation då var behöflig i
saknad af erfarenhet om allmänhetens benägenhet för obligationer med
längre förfallotid. Äfven i detta hänseende har erfarenhet nu vunnits,
och dermed har äfven det sista skälet för mina betänkligheter emot ett
större inhemskt fonderadt lån försvunnit.
310
Den 9 Maj, f. m.
Hvad Herr Jöns Pehrsson ordat derom, att jag skulle anse stats¬
skulden icke ökas genom att upplåna 40 millioner R:dr mot inhemska
obligationer, innebär något så egendomligt, att det svårligen kan förklaras
annorlunda än antingen genom en ovanligt klen hörsel hos den värde
representanten eller genom hans oförmåga att uppfatta hvad jag yttrat.
Hvad slutligen angår samme talares påstående, att inkomsten af jern-
vägstrafiken icke skulle användas till annuiteterna å jernvägslånen, är det
lätt att se, huru stor del af dessa annuiteter, som af Statsverket tillskju-
tes. Hela årsutgiften för annuiteterna utgör i rund summa 5,767,000
R:dr, men detta är icke det belopp som Statsverket måste för detta än¬
damål tillsläppa. Ty derifrån måste först och främst afdragas tillskottet
från de enskilda banorna såsom ränta för deras lån, hvilket utgör om¬
kring 725,000 R:dr, och vidare det öfverskott Statens jernvägar lemna ge¬
nom behållning på trafiken, hvilket öfverskott under förra året uppgick
till 2,443,000 R:dr. Om man lägger ihop dessa poster och drager dem
ifrån annuiteternas totalbelopp, återstå endast omkring 2,600,000 R:dr,
som är den verkliga statsutgiften, eller det tillskott som Staten gör för
att amortera lånet för jernvägarne. Detta belopp kommer emellertid,
enligt de resultat som redan visat sig, att innan slutet af detta år med
säkerhet nedsjunka åtminstone till 2,000,000 R:dr, och blir sedermera
utan tvifvel för hvarje år allt mindre. Detta är sanna förhållandet och
kan förtjena att man lägger på minnet.
Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Under denna öfverläggning
har af en talare blifvit framlagdt ett nytt förslag till iånesätt, som na¬
turligtvis väckt uppmärksamhet, och detta är anledningen, hvarföre jag
tillåter mig att härom yttra några ord. Den ärade talaren föreslog i sitt
första anförande, att man skulle upptaga ett lån af t. ex. 40 millioner
R:dr i 40-åriga serier med inbetalning af 1 million R:dr om året. Detta
förslag, genomfördt i sin helhet, skulle, såsom den värde talaren äfven
förklarade, då han sist yttrade sig, hafva till omedelbar följd, att annui¬
teterna komme att blifva vexlande. Den ärade talaren medgaf i sitt sed-
naste anförande, att hans förslag kunde modifieras, och att, om man ville
bibehålla annuiteterna vid samma belopp årligen, man i början, då sjelfva
räntan medtog en högre andel, kunde minska amorteringen men deremot
öka denna, i mån som räntan förminskades. Men jag tillåter mig då
fråga: hvilken är i sådant fall den egentliga skilnaden emellan ett dylikt
serielån och ett vanligt amorteringslån annat, än att vid det förra lånet
hvarje obligation betalas på förut bestämd tid? Jag kan likväl för min
del icke finna, att detta är någon synnerligen stor fördel. Tvärtom före¬
ställer jag mig, att, då lånet utsträckes till en tidrymd af 40 år, anled¬
ning finnes till tvekan, om många skulle vilja fästa sina besparingar i
obligationer med så lång förfallotid. Af den omständighet att obligatio¬
ner ställda att återbetalas om tio år visat sig vara begärliga, kan man
icke, synes det mig, draga den slutsats, att allmänheten skulle vilja fästa
sina penningar under fyra gånger så lång tid. Det är, tror jag, just oviss¬
heten när en obligation tillhörande ett amorteringslån kan blifva utlottad,
och förhoppningen att vid en tidig utlottning göra en vinst, som lockar
till nedläggande af penningar uti vanliga amorteringslån. Det nu af Fri¬
Den 9 Maj, f. m.
311
herre Gripenstedt framlagda förslaget är icke för mig någon nyhet: jag
kände det förut men ansåg mig böra lägga det åsido, enär jag kommit till
den öfvertygelse, att ett sådant lån hade föga utsigt att lyckas. Jag vå¬
gar fördenskull äfven anhålla, att de af Kammarens ledamöter, hvilka
önska att genom ett större lån för framtiden ordna våra finansiela för¬
hållanden, icke af det anförande, som Friherre Gripenstedt i detta hänse¬
ende afgifvit, ville rörande sjelfva hufvudfrågan vara tveksamma.
Efter jag nu har ordet, ber jag att få besvara en fråga, som Stats¬
utskottets Herr ordförande ställde till m% personligen. Han yttrade
nemligen, att jag sagt det vara för Statens kredit oklokt att utsträcka
de temporära länen allt för långt, men att jag för denna min åsigt
icke afgifvit någon förklaring. Jag trodde likväl, att jag i sammanhang
med detta mitt yttrande ganska tydligt angaf skälen för min mening. Jag
förklarade nemligen, att under för handen varande förhållanden ett fon-
deradt lån syntes mig höra gifvas företräde, då med detsamma skall afses
bland annat att betala ett tillfälligt lån, och jag icke ansåg det vara rik¬
tigt eller lämpligt att med ett nytt tillfälligt lån betacka ett annat dylikt.
Att ett tillfälligt lån kan vara nyttigt under vissa omständigheter,
har jag härmed aldrig velat bestrida. Men jag tror, att dest icke går an
att allt för långt utsträcka friheten för sig sjelf att betala upptagna lån
och hvälfva bördan af dem på våra efterkommande. Det är mig inga¬
lunda obekant, att i Frankrike och England finnes sväfvande skuld, men
jag tror icke, att jag misstager mig, då jag säger, att så snart denna sväf¬
vande skuld der stiger till högre belopp, den förvandlas till fäst och fon-
derad. Åtminstone lärer motsatsen höra till det stora undantaget i dessa
länder.
Af den diskussion, som här försiggått, har det för öfrigt varit med
mycken tillfredsställelse jag hört flere ledamöter uttala sig för den åsigt,
att man nu bestämdt borde beträda den väg att för kommande år så ordna
Statens finansiela förhållanden att man måtte slippa att riksdag efter
riksdag upptaga det ena tillfälliga lånet efter det andra. Jag hoppas äf¬
ven, att i afgörandets stund Kammarens ledamöter skola taga frågan
härom i moget öfvervägande, och för min del tager jag mig friheten att,
såsom särdeles lämpligt för vinnande af detta mål, ännu en gång anbe¬
falla det förslag som Herr Bergström framställt.
Grefve Sparre: Jag ber att i största korthet få förklara, att jag-
vid omröstningen i detta fall kommer att tillämpa den kända grundsatsen,
att “ju mera man lånar, desto mera sätter man sig i skuld1' och derföre
bestämt mig för det minsta beloppet. Jag gör det med risk, att mina
finansiela insigter skola jemföras med den berömda yttrarens af dessa
ord — men jag kan ej hjelpa det. Jag tror, att de äro mera än någon¬
sin tillämpliga, derföre att man icke känner hehofvet af dessa 40 millio¬
ner R:dr. Det har blifvit sagd!, liera gånger förut, att vi icke veta, till
hviiket belopp kostnaden för norra stambanans utförande kommer att
uppgå, likasom vi hoppas, att östra banan skall kunna hringas till stånd
för ett mindre belopp, än stambanearbetena hittills betingat. Om således
vi nu bestämma oss för ett fonderadt, inhemskt lån å 40 millioner Emir
till östra och norra banornas utförande, och detta belopp sedermera icke
312
Den C Maj, f. m,
erfordras till dessa banor — hvad tron I, mine Herrar, blifver följ¬
den? Jag känner några, som draga slutsatsen förut och kvilka skulle
säga, att lånets hela belopp nödvändigt måste komma att användas till
dessa stambanor, och att man således skulle utsträcka dem längre än äm-
nadt varit. Härmed må nu vara huru som helst, så torde i allt fall för-
sigtigheten bjuda, att, då man nu icke kan med visshet veta, hvad man
behöfver, man icke heller bestämmer sig för att låna mera, än behofvet
kräfver för ögonblicket.
Det andra skälet, hvarföre jag anser, att vi för närvarande böra så
mycket som möjligt begränsa upplåningen, är, att vi icke med full säker¬
het känna våra tillgångar. Jag har med glädje erfarit, att Stats-Utskot-
tet, i stället för att vi hotades med tilläggsbevillning och förhöjning i
bränvinstillverkningsafgiften för att fylla statsbristen, uppletat och fram¬
lagt för oss tillgångar, som vi ej anat, hvartill kommer, att det sista
goda året och det, som nu inträdt under för landtmannen gynnsamma
förhållanden, bör bidraga till att höja tillgångarne. Jag kan följaktligen
icke heller ur denna synpunkt finna någon nödvändighet för oss att nu
bestämma, lånet större, än behofvet gör oundgängligen nödvändigt.
Slutligen — och detta är det förnämsta skälet — förekommer det
mig, som vore vi icke rätt eniga vid öfvergången från det temporära lå¬
net, hvilket system för upplåningen vi böra antaga. En talare på Stock-
holms-bänken har i detta hänseende framlagt ett förslag, som — jag
måste erkänna det — tilltalar mig särdeles. En reservant har framställt
ett annat om perpetuela räntor, och i eu påföljande punkt af detta be¬
tänkande antyder till och med Stats-Dtskottet något dylikt. Den erfa¬
renhet vi numera vunnit om möjligheten att inom landet upptaga lån till
ganska betydliga belopp och med längre förfallotid gör, att jag förutser,
att vi, med ledning af denna erfarenhet, snart nog måhända skola blifva
ense om det, som må vara det förmånligaste af dessa systemer, och jag
hoppas derjemte, att ännu ett gynnsamt år till efter de olyckliga åren
under 1860-talet skall bidraga till att nedsätta räntan, hvarigenom låne-
vilkoren kunna blifva fördelaktigare, än de äro för närvarande. Man kan
visserligen såga, att 8'A millioner R:dr, hvarom för närvarande är fråga,
icke betyda så mycket. Men det är ki^rt, att om kapitalisterna veta, att
under clen närmast kommande tiden skall ytterligare upptagas lån å 12
eller 16 millioner R:dr, hålla de sig tillbaka ifrån att placera pennin-
garne på annat håll, och den ärade talare på Stockholms-bänken, hvilken
jag nyss omnämnde, yttrade äfven i detta hänseende ganska riktigt, att.
då man tänker på ett inhemskt lån, det är nödvändigt att icke i någon
mån öfverbjuda näringarne.
Icke utan en viss förvåning har jag för öfrigt hört personer här,
hvilka eljest visa sig hysa betänkligheter mot lån i allmänhet, nu upp¬
träda till förmån för den föreslagna större upplåningen. En af dem bär
sagt, att han gör det egentligen för att förekomma understöd för jern-
vägsanläggningar. Jag tillstår, att min tankegång är för svag för att följa
hans bevisning. Han yttrar obenägenhet för jernvägar i allmänhet och
han förklarar, att han röstat nej för dem allesammans. Jag har för
mycken aktning för denne vän, att jag skulle ens för ett ögonblick vilja
antyda någon slags egennytta eller provinsintresse såsom motiv till hans
313
Den 9 Maj, f. m.
omdömen, men jag vill tillägga honom den menskliga svagheten att till
följd af bristande erfarenhet icke förmå till fullo uppskatta de störa för¬
delar, som de snabba och billiga kommunikationsmedel, som kallas jern-
vägar, skänka ett land. Eller skulle han måhända hafva ansett Enstän¬
digt att vägra anläggandet af telegrafkabeln till Gotland eller anslaget
till förstärkande af vågbrytaren vid Wisby hamn? Jag vide emellertid
till honom — liksom till de dera ledamöter, hvilka uttalat sig för det
högre upplåningsalternativet, under förhoppning att allt lånande dermed
skall hafva en ända — jag ville till dem ställa den frågan: kan man
verkligen på allvar föreställa sig, att, om man nu bestämmer sig för ett
inhemskt fonderadt lån å 40 millioner R:dr, det sedan skulle vara slut
med alla vidare lån? Tron I verkligen, mine Herrar, att icke flera önsk¬
ningar efter jernvägar finnas i landet, och tro Herrarne icke, att dessa
önskningar också skola veta att bana sig väg fram ? Det vore verkligen
att göra sig allt för stora illusioner. Den, som således vill i allmänhet
iakttaga sparsamhet tager — skulle jag tro — det minsta möjliga be¬
loppet till lån, och det gör jag.
Grefve Pos se: Jag ber att få några ögonblick taga Kammarens
uppmärksamhet i anspråk, för att bemöta k riherre Gripenstedts yttrande.
Herr Friherren säger sig i Stats-Utskottets utlåtande spåra eller ana
några biafsigter. Jag vågar på det bestämdaste förklara, att ingå bi-
afsigter der finnas, och jag vill icke heller hos Herr F riherren spåra nå¬
gon biafsigt deruti, att Herr Friherren nu i Riksdagens elfte timme öf¬
verraska! Kammaren med ett nytt förslag till finansernas ordnande. Herr
Friherren gjorde den anmärkningen, att Herr Friherren ansåg sitt för¬
slag stå närmast Stats-Utskottets, men detta hindrade icke Herr Friher¬
ren att förklara, att om icke Herr Friherrens förslag antogs, så skulle
Herr Friherren rösta för icke Utskottets utan Herr Bergströms. Herr
Friherren anmärkte, att i denna lånefråga funnos tvänne moment, det
ena beloppet, det andra lånesättet. Så vidt jag kunde fatta, så var en¬
ligt Herr Friherrens åsigt hufvudsaken sättet och icke beloppet, men dä
förundrar det mig i sanning, att Herr Friherren heldre sluter sig till Herr
Bergströms förslag än till Utskottets. _ ^
De anmärkningar, Herr Finansministern riktat mot Friherre Gripen¬
stedts förslag, anser jag mig nu kunna lemna derhän, ty Herr Friherrens
förslag har i alla händelser gjort sin tjenst, först derigenom att det åt
Herr Friherren sjelf erbjudit eu brygga, å hvilken han kunnat gå öfver
från sina årsgamla åsigter, hvilka nu måhända äro besvärliga, och sedan
derigenom att det visat, huru landets mest framstående finansierer icke
äro ense om sättet för upptagande af ett fonderadt lån. Jag kan icke
neka, att Herr Friherrens skäl under diskussionen sistlidet år, att öfver-
raskningen då hindrade honom att ingå på Stats-Utskottets förslag att
då upptaga ett fonderadt lån på 30 millioner, syntes mig ganska antag¬
ligt ; men är icke Herr Friherrens eget förslag nu eu sådan öfverraskning.
Man behöfde i fjor 4 millioner och Stats-Utskottet föreslog att låna 30:
nu behöfvas 8 millioner och Kongl. Maj:t föreslår att låna 40. Man
hade lika mycket i fjor som i år anledning att antaga, att anslag skulle
beviljas till norra och östra jernbanorna, och att upptaga ett så stort
314
Den 9 Maj. f. m.
fonderadt lån som det nu föreslagna är lika mycket för tidigt i år som
i flor, ehuru siffrorna något förändrats. Det sednast upptagna inhemska
lånet kallas af Herr Friherren för en mellanstation, och att denna opera¬
tion hade framgång, är för Herr Friherren det tredje skälet att nu för¬
orda öfvergången till ett annat system, nemligen upptagandet al ett fon¬
deradt lån på 40 millioner, utsträckt på en amorteringstid af 40 år. Den
omständigheten, att man lyckats i ett förfaringssätt, kan väl icke vara
ett skäl för att öfvergifva detsamma. Jag beklagar, att jag således icke
kunnat fatta skälen till Herr Friherrens omkastning i denna fråga.
Herr 1 inansministern framställde i bevekande ordalag sin önskan, att
Kammaren måtte bevilja det af Kongl. Maj:t föreslagna lånet på 40 mil¬
lioner, men Herr Finansministern utredde tyvärr icke den frågan, om Kam¬
maren, i händelse den ingick härpå, sedermera skulle vara fri från nya
lån till jernvägsbyggnader. Som Herr Finansministern nu icke är närva¬
rande, så kan man icke hoppas på någon utredning häraf, och jag vill
icke heller längre upptaga Kammarens tid.
Herr Mannerskantz: Den som afhört den diskussion, som blifvit
förd i denna fråga, måste intagas af stora bekymmer, huru det någonsin
skall kunna blifva möjligt för svenska Staten att få sina finansiela för¬
hållanden på ett klokt och ändamålsenligt samt för allmänna krediten
lugnande och tryggande sätt ordnade. Man hör nemligen i afseende å
sådana vigtiga frågor de ledande männen inom denna Kammare yttra
högst skiljaktiga meningar, icke blott mot hvarandra utan vid olika tider
äfven mot sig sjelfva. Skall det finnas några, på hvilka denna Kammares
ledamöter, hvaribland flertalet väl måste anses ega ringa kännedom i så¬
dana ämnen i afseende a sättet att verkställa Statens upplåningar, borde
hafva att förlita sig, så vore det väl på de män, till hvilka kammaren
haft det stora förtroendet att den invaldt dem i Stats-Utskottet, men när så
är, då är det i sanning beklagligt, att dessa icke i den vigtiga fråga, som
här är föremål för öfverläggning, ega några fastare grundsatser, än att de¬
samma,^ som. förra året förordade den på lång tid ställda upplåningen, nu
yttra sig tvärtom. Utskottets ordförande och några andra bland dess le¬
damöter hafva visserligen försökt redogöra hvarföre de ändrat mening,
men jag kan för min del icke tillerkänna de skäl, de anfört för sin nu¬
varande åsigt, någon gällande kraft, De säga, att man icke nu känner
beloppet, af det lånebehof, som för den närmaste framtiden kan komma
att förefinnas. Men man har ju likväl åtminsone begrepp om, huru stor
summa högst skall åtgå för de redan formligt beslutade norra och östra
jernbanornas färdigbyggande, och i fall, i afseende å byggnadssättet, det
system icke kommer att följas, som Regeringen föreslagit, utan några mil¬
lioner R:drs besparing i den beräknade kostnaden kan vinnas, betyder detta
ingenting, då hvad som blir öfver säkerligen kommer att tagas fullt i an¬
språk för af Staten understödda enskilda bibanors byggande. När så är,
måtte man väl kunna bestämma sig för den kloka åtgärden att göra ett
obligationsb elopp af en viss summa, som man beräknar eller bestämmer
att högst vilja använda till jernvägsbyggnader under något visst tidsförlopp
och sä utsläppa dessa obligationer, allt efter som man riksdag efter riks¬
dag finner behofvet kräfva och Statens finansiela ställning medgifver. Om
315
De!) 9 Maj, f. m.
man gjort detta för fem eller tio år sedan, så hade man sluppit dessa
in- och utländska lånetransaktioner, som enligt för svenska Staten oför¬
delaktiga, men för dess långifvare förmånliga kontrakt, gång efter
gång blifvit uppgjorda, och emot Indika man haft så mycket att anmärka.
Som man hittills gått och enligt Stats-Utskottets förslag nu ånyo tyckes
vilja gå till väga, har man varit och skall fortfarande oupphörligt blifva
tvungen till att både för sådana tillfälliga lan, som det hvilket nu äi ifråga¬
satt, och för större stående lån, som på eu gång inom kort tid skola upp¬
tagas, komma att göra sig beroende af inhemska eller utländska kapita¬
lister, banker eller bankirer, då man deremot genom den långa upplånin¬
gen, på ett lugnt sätt skott, med successivt utsläppande i rörelsen af nå¬
gon mindre del för hvarje gång af obligationer, tillhörande ett större fon-
deradt statslån, skulle föranleda dels den stora allmänheten att direkte
deri deltaga, och dels att de erforderliga lånemedlen derigenom kunna
anskaäas inom landet. Om man med högst 4 millioner om året försäljer
dessa obligationer inom den inhemska marknaden, och detta sker på ett
reguliert sätt med i det närmaste lika belopp för hvarje år, då tror jag
denna upplåning kan verkställas utan minskning i tillgångarne för andra
lånebehofs lyftande, så mycket heldre som dessa papper säkerligen för
många blifva en eggelse till sparsamhet och derigenom till nya kapitalers
bildande i landet. Vi skola dermed kunna på äfven ur finansiel syn¬
punkt förmånliga vilkor bygga våra stambanor, samt genom kloka be¬
sparingar vid de upplånade medlens användande äfven dermed kunna
lemna kraftiga understöd åt bibanors anläggande. Med vår upplåning, på
ett sådant klokt, försigtigt och sparsamt sätt skött, skola vi endast med
inhemska kapitaltillgångar kunna bygga hela vårt behöfliga jernvägssystem
färdigt, under det att vi, genom att uppskjuta detta efter vara .förhållan¬
den rättade upplåningssätt, som vi bort bestämma oss för för längesedan,
fortfarande komma att vara utsatta för konjunkturernas vexlingar och
främmande eller inhemska kontraherande lånegifvares godtycke. Om vi
icke behöfva att använda hela det obligationsbelopp af 40 millioner, som
nu är i fråga, så behöfves ju blott ock att låta eu del af dessa obligatio¬
ner ligga ocli förblifva oanvända. Men det lider dock väl intet tvifvel,
att vi icke inom högst tio år skola behöfva alla dessa medel. Deruti
finner jag således intet rimligt skäl emot att nu bestämma oss för ett
större lån på eu gång, att vi icke skulle veta beloppet, som jernbanorna
komma att kosta: ty vi hafva ju i vår, i Riksdagens hand, att besluta
huru mycket af dessa obligationer, som årligen skall utsläppas, och
att, med begagnande af derför inflytande medel, bygga efter som -O finna
oss hafva råd; och skulle, sedan nu ifråga stål Ida 40 millioner blifvit på
förmånligt och omtänksamt sätt använda, vi finna oss kunna fortsätta
med våra jernvägsbyggnader. så kan, efter samma grund, med säkert än
större lätthet, hvad dertill behöfves genom upplåning inom landet uppta¬
gas eller insamlas. Jag tror derföre, att vi, ju förr dess heldre, eller re¬
dan nu, höra bestämma oss för den långa upplåningen, i öfverensstämmelse
med hvad Kong]. Maj:t och reservanterna i Utskottet föreslagit, som en¬
samt kan införa lugn i vår statshushållning och förekomma ständiga ryck¬
ningar och brytningar deri. Det är just genom dessa, än större, än mindre
temporära lån, som inhemska lika väl som utländska kapitalister få till¬
31fi
Den 9 Maj, f. m.
fälle att spekulera, icke blott på ett för Staten icke alltid fördelaktigt sätt,
utan ock till underhållande åt en fortfarande oro och osäkerhet inom vår
penmngemarknad. Antydning om att vilja fortsätta det gamla systemet
sparas äfven i Utskottets sednare förslag angående de ouppsägbara rän¬
torna som skulle betalas i guld. Det måste vara omöjligt att få ut sådana
papper i okandt myntslag, löpande man och man emellan i den in-
hemska marknaden, och de blefve troligen också svåra att afsätta på
utländska börser, och de skulle derföre naturligtvis endast kunna omhän¬
dertagas åt några få större kapitalister som derpå ville spekulera. I följd
åt hvad jag nu yttrat är tydligt, att jag för min del är benägen att bi¬
ta la Herr Bergströms förslag, men skulle likväl, liksom Herrar Palander
och Kolmodm, önska att förslaget så formulerades, att af de 40 millio¬
nerna något skulle kunna få användas äfven till understöd åt enskilda
banon Jag tror detta bäst kunna ske derigenom, att man borttager mom.
r i Herr Bergströms förslag, hvarigenom allt för starkt betonas, att upp¬
låningens ändamål uteslutande skulle få vara det eller de i mom a upp-
g. a'. ^hivande Riksdagar skulle efter ett sådant borttagande kunna anse
sig mindre bundna i sina beslut att äfven till enskilda jernvägar få an¬
vända de upplånade medlen. Jag yrkar alltså bifall till Herr Bergströms
förslag med uteslutande af mom. c.
Herr Axel Bergström: Då jag nu för andra gången fått ordet
j denna fråga, skall jag, af undseende för Kammarens otålighet att nå
slutet på ofverlaggnmgen, fatta mig så kort jag förmår; dock anhåller jag
att fa, såsom jag vid begäran om ordet ämnade, replikera i två afseenden.
k orst bär jag att bemöta hvad en representant från Calmar län, Herr
KeD yttrade. Han bestred tiden vid denna riksdag vara inne att besluta
uppläggande af ett inhemskt fonderaclt amorteringslån; men meclgaf så
fattade honom rätt, det sådant borde ske nästa riksdag. Till
stod för sin åsigt anförde han hufvudsakligen tvänne skäl. Det första
och vigtigaste framställdes i form af en varning till de så kallade nihi-
listerna och anhangarne af ett bibanesystem, att icke nu biträda förslaget
om uppläggandet af ett större fonderadt lån å fyratio millioner, emedan
Riksdagen, om ett sådant nu bragtes till stånd, skulle möjligen komma
till den uppfattning, att upplåningen för Statens räkning borde anses
såsom for en längre framtid afslutad, samt följden af en sådan uppfatt-
nmg antagligen blefve den, att enskilda bolag, som ville bygga bibanor,
„ e hn?e sina bell.of af statsunderstöd tillgodosedda. Jag kan icke annat
an erkänna den älskvärda och naiva uppriktighet, hvarmed nämnde re¬
presentant uttalat det innersta och sanna motivet för hans motstånd mot
förslaget att på basta och lämpligaste sätt ordna Statens upplåning och
dymedelst för en längre framtid gifva fasthet och stadga åt våra finan-
siefa förhållanden; men jag behöfver icke ingå i någon vederläggning af
detta resonnement. Skulle det verkligen tarfva vederläggning, så har om¬
sorgen att åstadkomma eu sådan besparats mig af en annan med
Herr Key uti förevarande fråga liktänkande talare, nemligen Herr Grefve
Sparre. Han förklarade lika öppenhjertigt som Herr Key, att man icke
skulle inbilla sig, det uppläggande vid denna riksdag af ett större fon¬
deradt lån förmådde hålla anspråken å statsunderstöd för byggande af
317
Den 9 Maj, f. in,
enskilda jernbanor tillbaka. Dessa anspråk, om de vore berättigade, skulle
tvärtom veta att förr eller sednare med oemotståndlig makt göra sig
gällande och för beredande af möjligheten att erhålla statsanslag fram¬
tvinga ett nytt stort lån, äfven om det nu föreslagna komme till stånd.
Jag befarar högeligen, att den ädle Dref ven har rätt i sin förutsägelse,
och att den redan vid förra riksdagen åstadkomna koalisationen af alla
de enskilda jern vägsintressena skall förmå öfvermanna och betvinga allt,
som sätter sig till motvärn emot dessa intressen. Men förhåller det sig
så, torde Herr Keys varning få förklinga ohörd, och denna öfverläggning
hållas fri från allt afseende å hvad intresset för enskilda jernvägsanlägg-
ningar kräfver och tilltror sig kunna ernå.
Det andra, mindre vigtiga skäl, Herr Key anförde till stöd för sin
åsigt, var det, att man, innan frågan, huruvida vi skulle öfvergå från
silfver till guld såsom värdemätare och grund för myntväsendet, vore af¬
gjord, icke borde upplägga ett större, på lång amorteringstid stäldt lån i
silfver. Jag tillåter mig icke karakterisera detta skäl såsom ett svepskäl;
men kan icke underlåta att anmärka, huru föga det rimmar med Herr
Keys yttrade mening, att ett amorteringslån sådant som det nu föreslagna
borde uppläggas nästa riksdag. Frågan om förändring af myntstandarden
är nemligen då lika oafgjord som nu; ty såsom jag vid ett förutgående
tillfälle visat, måste anmärkta förändring föregås af en förändring utaf
72 § Regeringsformen; hvilken sednare grundlagsförändring icke kan slut¬
ligen tillvägabringas förr än år 1873 i lyckligaste fall. Men icke kunna
vi vänta ända till 1873 års riksdag med uppläggande af ett fonderadt
amorteringslån och under tiden år etter år upptaga temporära lån. Något
sådant har icke heller Herr Key påstått, utan tvärtom ansett behöfligt
att redan nästa år upplägga ett stort amorteringslån; men hvilken bety¬
delse kan man väl vid sådant förhållande tillmäta nu granskade skäl för
afslag å min hemställan om uppläggande af ett större lån redan vid
denna riksdag? I öfrigt kan jag respektera de betänkligheter en eller
annan möjligen hyser mot upptagande af ett på längre amorteringstid
stäldt lån uti en aftynande, ja döende myntfot, sådan som vår till följd
af silfrets sjunkande i värde är och blifver; men jag tillåter mig fästa
uppmärksamhet derå, att under sådana förhållanden det ingalunda länder
till skada, utan snarare till fördel för Staten att ikläda sig skuldförbin¬
delser lydande å silfvermynt. Det möter dessutom inga svårigheter att
konvertera skulder i silfver till skulder i guld, om vi en gång antaga guld
såsom värdemätare.
Än vidare har jag att motsätta mig det af Herr J. Rundbeck fram¬
ställda förslag till ändring i det af mig formulerade förslaget till beslut i
frågan. Jag kan nemligen icke inse någon vinst deraf, att Herr Rund-
becks ändringsförslag vunne framgång. Då Riksdagen besluta byggande
af norra och östra stambanorna, så måste man väl sörja för att bereda
tillgång till fullbordande af dessa banor, och de medel, hvilka genom suc¬
cessivt afyttrande af de fonderade obligationerna komma att inflyta, böra
väl, i den mån banornas byggande framskrider, företrädesvis dertill an¬
vändas. Skulle öfverskott uppstå, så är all möjlig trygghet mot an¬
vändande af slikt öfverskott för andra ändamål än de i momentet a
uppgifna beredd genom den föreslagna lydelsen af momentet c, som inne-
318
Den 9 Maj, f, in,
håller, att “penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må
icke användas för andra än de i momentet a, omförmälda ändamål“.
Möjligen uppkommande Öfverskott kan således alltid, såsom Herr Rund-
beck vill, utgöra en tillgång “/'ör blifvande anslag “ till andra, jern vägs¬
byggnader, utan att man derföre behöfver bifalla Herr Rundbecks amen¬
dement.
Ännu en gång tillåter jag mig yrka bifall till det af mig framställda
förslaget oförändradt.
Herr Hedin: Herr Talman! Utan att vilja förlänga diskussionen,
anser jag mig dock böra i största korthet angifva de skäl, hvarför jag
vill bifalla Utskottets förslag. Jag gör det lättast genom att anföra,
hvarför jag ej kan instämma i det förslag Herr Bergström framställt;
och hvarför jag det ej kan, uttryckes enklast genom att gifva några nya
namn åt det förslag, som kallas Herrar Funcks & Bergströms. Jag vill då
för det första kalla denna af Herr Bergström i modifierad form upptagna
reservation för östra stambanans reservation mot all hofsamhet i på-
drifvandet af samma banas fortsättning och fullbordan. Jag vill för
det andra kalla den för den bredspåriga norra stambanans reservation.
Jag vill för det tredje kalla den det slösaktiga statsbanebyggandets
reservation. Jag vill för det fjerde kalla den . Jernvägsbyggnadsstyrel-
sens reservation mot de attentater, som, Gudi lof, på sednare tiden hotat
styrelsens dyra, ja alltför dyrbara lif. Slutligen och för det femte vill
jag kalla den en reservation från den politiks sida, som vill oaflåtligt
fullfölja stadsskuldsättningen, för att sålunda undvika de indragningar,
som länge yrkats, och slippa ifrån att göra till en sanning kungsordet
om den största sparsamhet. När jag ser så många små räfvar sticka
upp sina täcka, men illistiga hufvuden i denna reservation, måste jag
yrka bifall till Utskottets förslag, och jag hoppas, att alla Kammarens
nihilister och smalspårige skola rösta sammaledes.
Herr Pal and er: Jag skall icke många ögonblick upptaga Kam¬
marens tid, men jag anser mig böra yttra några ord med anledning af
hvad representanten från Christianstad sade derom att, i händelse bespa¬
ringar kunna göras vid anläggningen af norra och östra stambanorna,
något hinder icke förefunnes att använda dessa besparingar till understöd
åt enskilda jernvägsföretag. Men då beloppet af dessa väntande bespa¬
ringar omöjligen kan blifva kändt förr än nämnda stambanor blifvit full¬
bordade, kunna de enskilda banorna derförinnan icke erhålla det ringaste
understöd, och detta vore i sanning en stor olycka för landet. Jag måste
derföre fast vidhålla Herr Kolmodins förslag, likväl under den förutsätt¬
ning att, derest detta icke vinner Kammarens bifall, jag då kommer att
rösta för Utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets förslag, dels bifall till samma förslag i öfrigt, men med
den förändring deri som påyrkats af Friherre Gripenstedt, samt jemväl
bifall hvar för sig till de förslag, som blifvit framställda af Herr Axel
Bergström, Herr Jöns Rundbeck och Herr vice Talmannen Mannerskan tz.
319
Den 9 Maj, f. in.
Propositioner . gåfvos på alla dessa yrkanden, och förklarades ja öfvervä¬
gande för bifall till Utskottets hemställan.- Votering blef emellertid be¬
gärd, och då, i fråga om kontrapropositionen, Herr Talmannen fann det
förslag hafva de flestes mening för sig, som först blifvit framstäldt af
Herr Bergström, äskades jemväl derom votering. Till motproposition i
denna votering antogs Herr Rundbecks förslag, hvarefter först uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver första punkten
af Stats-Utskottets memorial N:o 77 antager deras mening, som yrka att
Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, måtte för sin del fatta
ett så lydande beslut:
A) . Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret att, till be¬
stridande åt de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens
jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda ' tillgång dels till be-
. kostande af norra och östra stambanornas fullbordande, dels ock för
inlösande åt 1867 och 1869 årens för jernvägsbyggnaderna upptagna
lån, mot fonderade statsobligationer i svenskt mynt å ett samman-
räknadt nominelt belopp af högst fyratio millioner riksdaler, samt lö¬
pande med högst fem procents ränta, som halfårsvis förfaller, upplägga
ett lån att återbetalas genom årlig amortering inom loppet af fyratio
är, egande 1 ullmäktige att icke allenast bestämma obligationernas
valörer och försäljningspris, utan i öfrigt vid upplåningen tillvägagå på
det sätt de finna lämpligast och med det allmännas fördel mest öf¬
verensstämmande, dock må, under åren 1870 och 1871 mot före-
nämnda obligationer icke upplånas större belopp än åtta millioner
femhundra tusen Riksdaler.
B) . 1 afseende på föryttrande af återstående obligationsbeloppet ega kom¬
mande Riksdagar att för hvarje gång bestämma det belopp, som för
året må i rörelsen utsläppas.
C) . Penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må icke an¬
vändas för andra än de i momentet A omförmälda ändamål.
D) . Till ränteliqvider och kapitalskuldens amortering anvisas ett årligt
anslag, motsvarande det belopp som hvarje år erfordras för sagda
liqviders och amorterings verkställande; börande detta anslag, till
dess hela skulden blifvit i stadgad ordning betald, årligen utaf Riks-
gäldskontorets medel afsättas.
E) . De uti nästföregående moment omförmälda rånte- och amorterings-
anslag skola ingå till en särskildt redovisad liqvididations- och amor-
tissementsfond, hvars behållning skall för det med dessa medel af-
sedda ändamål oförryckt tillhandahållas och användas, så att ränte-
liqviderna vid derför bestämda terminer varda ovilkorligen fullgjorda
och skuldens betalning i föreskrifven ordning verkställd; och skola
de till liqvidations- och amortissementsfonden influtna medel, så vidt
ske kan och denna fond åliggande liqvider medgifva, städse på sä¬
kert och ändamålsenligt sätt göras fruktbärande.
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
820
Den 9 Maj, f. m.
Vinner nej, kommer till kontraproposition att antagas enahanda yr¬
kande i öfrigt, som här' ofvan finnes framstäldt, men med den förändring
att uti mom. A orden: “äfvensom för att bereda tillgång dels till beko¬
stande af norra och östra stambanornas fullbordande, dels ock“ komma
att utbytas mot orden: “äfvensom för att bereda tillgång dels för blif¬
vande anslag till jern vägsbyggnader, dels ock“ etc.
Omröstningen visade 72 ja mot 85 nej, hvadan voteringsproposition
för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i första punkten af
dess memorial N:o 77,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan, för
sin del fattat ett så lydande beslut:
Å). Riksdagen uppdrager åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret att, till be¬
stridande åt de vid innevarande riksdag beviljade anslag till Statens
jernvägsbyggnader, äfvensom för att bereda tillgång dels för blifvande
anslag till jernvägsbyggnader, dels ock för inlösande af 1867 och 1869
årens för jernvägsbyggnaderna upptagna lån, mot fonderade stats¬
obligationer i svenskt mynt å ett sammanräknadt nominelt belopp
af högst fyratio millioner R:dr, samt löpande med högst fem pro¬
cents ränta, som halfårsvis förfaller, upplägga ett lån att återbetalas
genom årlig amortering inom loppet af fyratio år, egande Fullmäktige
att icke allenast bestämma obligationernas valörer och försäljningspris,
utan äfven i öfrigt vid upplåningen tillvägagå på det sätt de finna
lämpligast och med det allmännas fördel mest öfverensstämmande,
dock må under åren 1870 och 1871 mot förenämnda obligationer,
icke upplånas större belopp än åtta millioner femhundra tusen riks¬
daler.
B) . I afseende på föryttrande! af återstående obligationsbeloppet ega kom¬
mande Riksdagar att för hvarje gång bestämma det belopp, som för
året må i rörelsen utsläppas.
C) . Penningar, som genom ifrågavarande upplåning inflyta, må icke an¬
vändas för andra än de i momentet A omförmälda ändamål.
D) . Till rån teliq vider och kapitalskuldens amortering anvisas ett årligt
anslag, motsvarande det belopp som hvarje år erfordras för sagda
liqviders och amorterings verkställande; börande detta anslag, till
dess hela skulden blifvit i stadgad ordning betald, årligen utaf Riks-
gälds-kontorets medel afsättas.
E) . De uti nästföregående moment omförmälda rånte- och amorterings-
anslag skola ingå till en särskild! redovisad liqvidations- och amor-
tissementsfond,
Den 9 Maj, f. tn.
321
tissementsfond, hvars behållning skall för det med dessa medel af-
sedda ändamål oförryckt tillhandahållas och användas, så att ränte-
liqviderna vid derför bestämda terminer varda ovilkorligen fullgjorda
och skuldens betalning i föreskrifven ordning verkställd; och skola
de till liqvidations- och amortissementsfonden influtna medel, så vidt
ske kan och denna fond åliggande liqvider medgifva, städse på säkert
och ändamålsenligt sätt göras fruktbärande.
Denna omröstning utföll med 99 ja mot 59 nej; och hade Kam¬
maren alltså bifallit Utskottets hemställan.
Punkten 2.
Mom. n.)
Herr Carl It va räson: Det förefaller mig i sanning underligt, om
man vill afgöra detta moment utan någon slags diskussion, ty för min del
tror jag att hvad Utskottet här föreslagit tål både att tala om och tänka
på. Innan man nemligen tänker på att verkställa den nu ifrågavarande
upplåningen, vare sig till hela sitt belopp eller någon del deraf, mot oupp-
sägbara obligationer, lydande å francs i guld, så bör man väl ihågkomma,
att ehuru förslag nu äro å bane att inom vårt land fastställa en ny mynt¬
fot i guld, det ingalunda är klart huru det går dermed, och försigtighe-
ten torde således fordra, att Riksdagen uppskjuter med förslaget att ut¬
färda obligationer betalbara i guld, åtminstone intill den tid den tillsatta
myntkomitéens arbete blifvit ingifvet och pröfvadt. Jag för min del må¬
ste åtminstone af denna anledning yrka afslag å det nu föredragna mo¬
mentet af andra punkten.
Herr Jöns Rundbäck: Jag vill blott tillkännagifva, det jag in¬
stämmer med den föregående talaren och yrkar afslag å Utskottets hem¬
ställan i förevarande moment.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.
Mom. b)
Herr Carl I tvär sson: Till följd af utgången af besluten rörande
de föregående momenten i andra punkten yrkar jag afslag så väl å det
nu föredragna momentet som äfven alla de återstående.
Efter detta yttrande afslogs Utskottets hemställan.
Mom. c), d), e) och f.)
Utskottets hemställanden i dessa moment afslogos.
Riksd. Prat. 187 0. 2 Af A. 4 Band.
21
322
Den 9 Maj, e. va.
Punkten 3.
Herr Carl Ifvarsson: Till följd af besluten angående första och
andra punkterna synes mig nödvändigt följa, att äfven någon ändring
må vidtagas i den tredje punkten. Det beter nemligen der: ‘‘De beslut
och stadganden, som af Riksdagen meddelas rörande ifrågavarande upp¬
låning, “i enlighet med ofvanstående tvänne punkter“ skola underställas
Kong! Maj:ts nådiga fastställelse, etc., men då Kammaren nu icke bifallit
mer än första punkten, utan afslagit alla momenten i den sednare, så bör
mellanmeningen “i enlighet med ofvanstående tvänne punkter11 alldeles
utgå. Med hvad som återstår af punkten är alldeles tillräckligt sagdt
allt hvad som bör sägas, och det öfverensstämmer för öfrigt och passar
alldeles in med de beslut, som nu af Kammaren blifvit fattade.
Vidare yttrades icke. På framställd proposition bifölls Utskottets
hemställan, dock med den påyrkade förändringen, att de i andra raden
af Utskottets förslag förekommande orden: “i enlighet med ofvanstående
tvänne punkter" skulle utgå.
§ 5.
Herr Talmannen tillkännagaf, att i början af morgondagens samman¬
träde komme att anställas gemensamma omröstningar rörande åtskilliga
frågor, deruti Kamrarne fattat stridiga beslut och godkänt af vederbörande
Utskott föreslagna voteringspropositioner.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromålen under nästinstundande 14 dagar be¬
viljades Herr O. B. Olsson i anledning af timadt dödsfall inom hans
familj.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3% e. in., men sammanträdde
åter
Kl. 6 e. m.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag rörande det här ofvan under § 4 upp¬
tagna ärende.
§ 8.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 81, med anmälan om Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i anledning af Stats-Utskottets uti memorial N:o
73 framställda förslag till sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut
rörande stambanornas spårvidd och anläggningssätt m. m.
Deri 9 Maj, e. m.
323
Ordet begärdes af
Herr Hedin: Herr Talman! Jag hade ämnat att, vid föredragnin¬
gen af detta memorial, yrka ärendets återförvisning, med anmodan till
Stats-Utskottet att ofördröjligen inkomma med förslag till proposition för
gemensam votering. Vikande för personers råd, hvilkas omdöme jag måste
respektera, viker jag emellertid för öfvermakten och afstår från denna
afsigt. Jag inskränker mig derför till att bedja få till protokollet anteck-
nadt, att jag af skäl, som jag förut anfört ocli derför ej nu vill upprepa,
fortfarande hyser den åsigt, att enligt grundlagen gemensam votering i
denna fråga bort ega rum; att antingen en grundlagskränkning nu sker,
när gemensam votering vägras, eller att en sådan skedde år 1867, då
gemensam votering företogs med anledning af Kamrarnes olika beslut rö¬
rande första punkten af Stats-Utskottets jern vägsbetänkande; att jag anser
inga medel hafva blifvit af nuvarande Riksdag beviljade för norra stam¬
banans fortsättning; att jag lifligt beklagar att, när de, som önska ett
billigt jernvägsbyggnadssystem, vid denna riksdag segrat, man velat för¬
hindra dem att vinna.
Herr Lyttkens: Jag vill icke inlåta mig på resonnementer, huru¬
vida gemensam votering i denna fråga bör ske eller icke, emedan jag anser
allt vidare ordande härom alldeles öfverflödigt. Riksdagens majoritet har
så tydligt uttalat den åsigt, att stambanan norr om Mälaren bör byggas
smalspårig, så att jag tror, att Regeringen skall hafva svårt för att vid¬
taga någon åtgärd, som strider emot denna majoritets önskan. I öfrigt
bör man ihågkomma, att nästkommande Riksdag sammanträder innan ar¬
betet å norra banan börjat, och då torde icke något hinder möta för Riks¬
dagen att angående spårvidden fatta beslut i enlighet med de åsigter, som
derom innevarande riksdag gjort sig gällande. På grund häraf anser jag
mig icke böra framställa något annat yrkande, än att Utskottets ifråga¬
varande anmälan lägges till handlingarne.
Herr Jöns Pehrsson: Vid två föregående tillfällen, då frågan an¬
gående jernvägsanläggningarnes spårvidd och byggnadssätt varit före, har
jag icke begärt ordet, emedan jag ansett, att utgången icke gerna kunde
vara oviss, men nu vill jag icke låta tillfället gå förbi, utan att nedlägga
min protest mot det oriktiga sätt, hvarpå, enligt min uppfattning, frågan
slutligen blifvit behandlad. Då anslaget till norra stambanans fortsättande
i denna Kammare beviljades, skedde detta under det indirekta förbehåll,
att frågan om banans spårvidd återremitterades; alltså blef det ostridigt
ett förbehåll att derom besluta sedermera, och frågan af stort inverkande
på statsutgifterna åtminstone för kommande tid. Jag vill derför hafva i
protokollet antecknad min åsigt, att hela saken blifvit inkonstitutionelt
behandlad, och jag hoppas att Kammaren en annan gång icke skall låta
lura sig.
Herr Lundqvist: Äfven jag hade ansett, att frågan om norra
stambanans spårvidd borde afgöras genom gensam votering, men då många
af Kammarens ledamöter redan lemnat Riksdagen och flera ämna i da-
824
Den 9 Maj, e, m,
garne resa, vill jag icke framställa något yrkande, och då jag vid afgö-
randet af denna fråga tillhörde dem, som ville upphöra med byggande af
jernbanor för Statens räkning, för att såmedelst i rättan tid förebygga
en ytterligare skuldsättning för landet och dess befolkning, hvars tillgån¬
gar ändock tillräckligt tagas i anspråk, så anhåller jag nu, att, i likhet
med Herr Hedin, få i protokollet nedlägga min prostest mot det förfarande
frågan rönt.
Öfverläggningen var slutad. Memorialet lades till handlingarne.
§ 9.
Föredrogs Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 1, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning angående
restitution af bränvinstillverkningsafgiften vid utförsel af bränvin till ut¬
rikes ort.
Herr Carl Ifvarsson: För min del anser jag att, enär alla andra
frågor om ändringar i bränvinslagstiftningen vid denna riksdag förfallit,
och då anledning är att antaga, att de nästa års riksdag skola återkomma,
man nu bör afstå Utskottets hemställan, isynnerhet som denna fråga är
af så underordnad vigt, att den i och för sig sjelf icke förtjena!' något
afseende.
Grefve P o s s e: Det torde nog vara riktigt, hvad den ärade talaren
nämnde, att frågan om bränvinslagstiftningen sannolikt återkommer vid
nästa riksdag. Men det Utskott, som behandlat nu föreliggande fråga,
och deri jag haft äran deltaga, har ansett, att den speciela del af brän¬
vinslagstiftningen, som afser huru stor restitution af skatt vid export
af bränvin rätteligen bör medgifvas, nödvändigtvis bör utredas genom
Regeringens försorg, på det att Representationen skulle kunna få den upp¬
fattning af saken, att utredningen skett med fullkomlig opartiskhet. Af
denna anledning har Utskottet ansett sig böra tillstyrka den ifrågavarande
skrifvelsen.
För öfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att den nu¬
varande restitutionen är alldeles för liten, hvilket bäst bevisas derigenom,
att exporten af sprit för närvarande är särdeles obetydlig. Då nu, som
jag tror, alla äro ense derom, att man icke bör försumma vidtaga de åt¬
gärder, som kunna underlätta bränvinsexporten; och då till dem i främsta
rummet torde böra räknas medgifvande af en lämplig restitution af bränvins-
skatten för det bränvin, som exporteras, finner jag för min del önskligt
att få utredt huru stor restitutionen bör vara.
Jag är visserligen ingalunda för aflåtande af skrivelser i allmänhet,
men i detta fall tror jag, att den föreslagna skrifvelsen kan medföra nytta
och hemställer derföre, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Friherre Fock: Jag vill icke i detta hänseende framställa något
yrkande, men jag kan icke undgå att fästa Kammarens uppmärksamhet
Deri 9 Maj, e. m.
325
derpå, att huru önskvärd exporten af sprit än är, och huru stora för¬
delar den än kan tillskynda landet, så tror jag dock icke, att den kan
åstadkommas ensamt genom nu ifrågavarande restitution af förlusten, så¬
som här blifvit antydt. Svårigheterna vid denna export bero nemligen
på helt andra förhållanden, på hela lagstiftningen i detta hänseende. Jag
tror derföre för min del icke, att denna skrifvelse eller de åtgärder, som
på grund af den kunna komma att vidtagas, skola leda till det åsyftade
ändamålets vinnande.
Herr Me din: Jag anser denna fråga vara temligen skilj d från brän-
vinslagstiftningen i allmänhet, och att det vore af stort gagn att få ut-
redt huru med densamma verkligen förhåller sig. Derföre tycker jag ock,
att det icke vore skadligt, om en sådan utredning kunde åstadkommas
till nästa riksdag.
För min del är jag färdig att understödja en och hvar, som expor¬
tera, vare sig det ena eller andra, ty jag anser det vara en stor fördel
för landet att exporten befordras så mycket som möjligt. Derföre yrkar
jag nu äfven för min del bifall till detta Utskottets förslag.
Herr Carllfvarsson: I allmänhet är jag icke höjd för, att Riks-
dagen till Kongl. Maj:t aflåter skrifvelse!' i andra frågor än sådana, som
äro af verklig vigt, och då jag anser den förevarande af särdeles underordnad
betydelse, kan jag icke finna skäl att besvära Kongl. Maj:t med den skrif¬
velse' Utskottet föreslagit. Hvad nu beträffar sjelfva saken, så är det
tydligt, att, när man föreslår, att en indirekt tillökning i restitution af
bränvinstillverkningsafgiften skall medgifvas endast vid export af bränvin,
man derigenom ändrat denna restitution till en premie åt exportören, men
då, ifall man vill medgifva en restitution, man bör taga i betraktande,
att äfven tillverkaren bör åtnjuta godtgörelse för den förminskning brän-
vinet undergår genom afdunstning, så tror jag icke, att det kan anses
vara med billighet öfverensstämmande att medgifva exportören större för¬
delar än tillverkaren.
Jag säger ännu en gång, att jag dessutom anser frågan vara af så
ringa vigt, att den icke ens förtjena!1 att diskuteras i Kammaren och
ännu mindre att föranleda en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvarföre jag
fortfarande yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr H ier ta: Jag ber endast få fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att — efter min uppfattning åtminstone — föreliggande förslag till
skrifvelse torde vara något naivt affattadt, och jag undrar, om icke Riks¬
dagen möjligtvis, genom att till Kongl. Maj:t aflåta detsamma, skulle ri¬
skera att utsätta sig för ett litet löje.
Utskottet hemställer nemligen, “att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhålla, det ville Kongl. Maj:t låta undersöka och utreda
till hvad belopp inom landet tillverkadt bränvin kan antagas undergå för¬
minskning genom afdunstning och förädling till sprit.11 Nu afdunstar,
som bekant är, sprit, d. v. s. alkohol, vid 80 grader Celsius, men vatten
först vid 100 grader, och således afdunstar, enligt kemiens lagar, spriten
326
Den 0 Maj, e. m,
först och vattnet sedan, iivilket är bekant äfven för den som endast su¬
per bränvin, och det torde derföre icke vara skäl att Riksdagen i en
skrifvelse till Kongl. Maj:t ådagalägger okunnighet i allmänt kända för¬
hållanden. Jag, för min del, föreslår derföre, att den ifrågaställda skrif-
velsen må få hvila och afdunsta till nästa riksdag.
Efter denna öfverläggning framställdes, enligt yrkandena, propositio¬
ner å såväl bifall till Utskottets hemställan som afslag derå; och då den
sednare propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade alltså Ut¬
skottets hemställan afslagits.
§ 10.
Vid föredragningen af Särskilda Utskottets memorial N:o 2, i anled¬
ning af Kamrarnes olika beslut rörande Utskottets betänkande N:o 1,
om ifrågasatt reorganisation af rikets sjöförsvar m. m., blef
Utskottets förra anmälan.
Lagd till handlingarne.
Rörande Utskottets sednare hemställan och det deri framställda sam¬
man] emkningsförslaget anförde
Herr Palander: Den talare, som sist hade ordet i näst föregående
fråga, yttrade, att man borde akta sig för att till Regeringen aflåta skrif¬
velse, som kunde väcka “litet löje.'- Jag lade detta yttrande på minnet
och anser det ega sin fulla tillämpning äfven på förevarande ämne. Dock
kanske icke sin fulla tillämpning, ty i stället för ordet “litet" bör man
här måhända använda ett något kraftigare epitet till löje.
Jag har icke deltagit i Utskottets öfverläggningar om detta betän¬
kande, men såvidt jag kan finna, är här föreslaget att till Regeringen
ingå med en skrifvelse, som innehåller två hvarandra fullkomligt mot¬
satta saker. I de första raderna af den egentliga klämmen tyckes man
nemligen hafva uttalat den åsigt, att åtminstone en del af det nuvarande
båtsmanshållet skall finnas qvar, men i de trenne sista raderna, att båts-
manshållet bör helt och hållet borttagas. Oaktadt jag flera gånger läst
igenom detta skrifvelseförslag, har jag dock icke kunnat begripa, hvad
man dermed egentligen vill, och jag vågar tro, att det icke skall lyckas
bättre för Regeringen.
På grund häraf och då jag hoppas, att denna vigtiga fråga icke här¬
med skall vara död, utan att den framgent skall återkomma vid riksda-
garne, ända till dess att den vunnit en lycklig lösning, yrkar jag afslag
på Utskottets hemställan, mot hvilken jag skulle reserverat mig, om jag i
Utskottet närvarit då frågan der behandlades.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.
Den 9 Maj, e. m.
327
§ Il-
Anmäldes till bordläggning inkomna ärenden, nemligen:
Stats-Utskottets memorial:
N:o 84, i anledning af väckt fråga om påbyggnad af flyglarne till
Riksdagshuset samt verkställande af åtskilliga andra arbeten inom nämn¬
da hus;
N:o 85, med förslag till de stadganden angående Riksgälds-kontorets
skulder och fordringar, som böra införas i det nya reglementet för detta
verk;
N:o 86, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,
angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu icke utbetalda
statsbidrag;
Bevillnings-Utskottets memorial och betänkande:
N:o 13, med förslag till ännu icke afgjorda tullbestämmelser för vissa
artiklar;
N:o 14, angående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers- och
bränvinsbränningsmedlen; och
N:o 15, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande postväsendet;
Sammmansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets utlåtande
N:o 1, i anledning af väckt motion angående åtal och beslag vid
oloflig försäljning af bränvin;
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 49, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning an¬
gående mannens målsmansrätt för hustrun, äktenskapsförord och morgon¬
gåfva ;
N:o 50, i anledning af väckt motion om tillägg i 1 § 2 mom. af
Rongl. förordningen den 14 April 1866, om jord och lägenhets afstående
för allmänt behof;
N:o 51, i anledning af väckt förslag, åsyftande skyldighet för dom¬
stolar, embetsverk och tjensteman att till pröfning upptaga handlingar,
som direkte med posten till dem insändas; och
N:o 52, i anledning af väckt motion om antagande af taxerings¬
värdet såsom grund för fördelning af räntor och andra onera inom
hemman;
Andra Kammarens Femte Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 2 (i sam¬
lingen N:o 29), i anledning’ af Herr J. Mankells motion N:o 24 angå¬
ende utarbetande och framläggande af en fullständig plan för rikets fäst-
ningsväsende;
328
Den 9 Maj, e. m.
Stats-Utskottets memorial:
N:o 88, med förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 78, öfver väckt motion om
förändring af uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterne i Första Kamma¬
rens sessionsrum; och
N:o 89, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrar¬
nes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets memorial N:o 77, med be¬
räkningar öfver statsregleringen för år 1871 samt i fråga om fyllande af
Riksgälds-kontorets behof.
Kammaren beslöt, att alla dessa ärenden, som nu bordlädes, skulle
uppföras å morgondagens föredragningslista näst efter de gemensamma
omröstningar, som då komme att företagas, samt med den ordning sins
emellan, att de betänkanden, som innehöllo förslag till voteringsproposi-
tioner, borde sättas framför de öfriga.
§ 12.
Herr Per Ericsson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under 14
dagar från den 11 i denna månad.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i detta samman¬
träde fattade beslut.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 8 e. m.
In fidem
H. Husberg.