Den 28 April.
603
Thorsdagen den 28 April.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 21 och protokollsutdrag för den 27 i
denna månad.
§ 2.
Föredrogs men bordlädes andra gången Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 67.
§ 3.
Föredrogos Stats-Utskottets memorial:
N:o 68, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-
Utskottets Utlåtande N:o 46, angående Kongl. Maj:ts nådiga proposition i
fråga om fortsatt utgifvande af teknisk-ekonomisk beskrifning öfver Statens
j ernvägsbyggnader;
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
N:o 69, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-
Utskottets Utlåtande N:o 48, angående Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om rättighet för Göta kanalbolag, att af de till säkerhet för kanalens
framtida underhåll i Riksgälds-kontoret deponerade medel lyfta en summa
af ettbundratusen Riksdaler mot aflemnande af 1,000 stycken aktier i Kinda
k anal verk å sammanlagdt enahanda belopp.
Voteringspropositionen godkändes.
§ 4.
Vidare föredrogos Stats-Utskottets Utlåtanden och memorial N:is 70
— 73, men blefvo på begäran för andra gången bordlåda.
§ 5.
Till afgörande företogs Banko-Utskottets memorial N:o 8, med förslag
till ändringar i Bankoreglementet.
604
Den 28 April.
Punkten 1.
Herr vice Talmannen M ann er s kant z: Ehuru jag icke finnes an¬
tecknad såsom reservant mot förevarande betänkande, har jag i de flesta
delar omfattat en mening, som skiljt sig från Utskottets. Jag har nem¬
ligen ansett Bankoreglementet höra bibehållas orubbadt, emedan det enligt
min öfvertygelse icke kan vara lämpligt eller nödigt att för hvarje Riks¬
dag vidtaga en mängd förändringar deruti. Jag hade verkligen till Ut¬
skottet ingifvit en skriftligen affattad reservation med denna syftning, men
den har på ett okändt sätt förkommit antingen inom Utskottet eller
tryckeriet, eller på väg emellan dessa båda ställen.
Jag måste vid nu föredragna första punkt göra en anmärkning, nem¬
ligen den att det visserligen kan sägas om lydelsen af 4 § i nu gällande
Bankoreglemente att den i viss mån är oriktig, i det afseende!, nemligen
att den begagnade benämningen af reservfond icke fullt motsvarar det
sakförhållande, som dermed åsyftas att benämnas; men jag anser dock att,
då paragrafens innehåll i sak är riktigt och den bär sin rätta plats på
det ställe i reglementet, der den nu står införd — den derföre bör få
qvarstå, samt att äfven det mindre egentliga namnet gerna kan bibehållas
— synnerligast som allmänheten numera blifvit van dervid och vet hvad
dermed menas.
Då nu Utskottet emellertid har .framställt förslag till förändring af
4 §, måste jag emot dess föreslagna nya innehåll anmärka, att det tyckes
mig vara vida mera oegentligt, an paragrafen sådan den nu lyder; tynar
man från den förra paragrafen blott bibehåller benämningen reservfond,
under det man stryker bort hela det öfriga innehållet deraf, söker man
visserligen beskrifva hvad som numera skall menas med ordet reservfond;
men då man icke lemnar några bestämmelser angående ändamålet och
användandet för den nya fond, hvilken man genom att gifva den det
gamla namnet måste antagas vilja bilda är det derföre svårt att inse hvartill
det skall tjena — att låta i Bankoreglemente! införa en paragraf som
blott innehåller namnet på en sak eller ett förhållande hvarom sedan in¬
genting vidare i reglementet förekommer. Det synes mig derföre vara
bättre att låta hela denna paragraf alldeles utgå ur reglementet.
Såsom Utskottet har definierat hvad som hädanefter skall upptagas
under benämningen reservfond, skulle i reglementet blifva stadgadt att
den behållna årliga vinsten å bankens rörelse, redan innan något beslut
om dess användande blifvit fattadt, skall omedelbart i denna fond uppta¬
gas. Med reservfond menas väl dock annars egentligen en fond som upp¬
kommer och år efter år förökas derigenom att en del af behållningen å
en penningeanstalts rörelse afsättes i reserv för något visst, förut gifvet
ändamål; men såsom paragrafen nu är redigerad, så skall man, så snart
den uppkommit, lägga hvarje års behållna vinst till reservfonden, och om
Riksdagen sedan vill disponera större eller mindre del af vinsten, så må¬
ste derom fattas särskildt beslut för hvarje gång, att hvad som redan
blifvit tillförd! reservfonden skall derifrån återföras; och detta är enligt
min åsigt någonting alldeles oegentligt. Om man jemför den reservfond
man sålunda vill bilda för Riksbanken med privatbankernas reservfonder,
så finner man att de äro af väsentligt olika natur, i det att, enligt gäl¬
605
Ben £8 April.
lande stadgande^ en mindre del af privatbankens vinst årligen ovilkorli¬
gen måste afsättas till reservfond, hvilken skall användas till ett förut
bestämdt ändamål, samt förvaltas och redovisas på särskildt föreskrifvet
sätt, men att sådana föreskrifter deremot alldeles saknas angående Riks¬
bankens nu föreslagna reservfond. Då emellertid Bankofullmäktige hafva
framställt, och Banko-Utskottet har förordat ifrågavarande förslag, genom
hvilket i min tanke ganska besynnerliga förhållanden skola uppkomma i
framtiden, och Första Kammaren redan har bifallit detsamma vill jag
derföre icke här påyrka proposition å afslag till Betänkandet, emedan jag
icke har något hopp om framgång för ett sådant yrkande, men då jag
för 12 år sedan deltagit uti behandlingen af samt i allo gillat det förslag,
enligt hvilket paragrafen fått den lydelse, den haft alltintills nu, så har
jag icke kunnat lemna utan anmärkning detta nu framställda ändrings¬
förslag, som jag ej för min del kan gilla; utan jag har velat hafva min
protest mot detsamma förvarad i Kammarens protokoll.
Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.
Punkten 2.
Bifölls.
Punkten 3.
Herr Agardh: Den nu föredragna punkten har redan blifvit af
Första Kammaren återremitterad till Utskottet i det syfte, att Fullmäk¬
tige skulle berättigas att inköpa vexlar betalbara å utrikes ort efter
längre tid än 3 månader, under vilkor att dessa vexlar icke förr än de
blifva inom trenne månader betalbara få såsom Bankens metalliska kassa
anses och beräknas. Jag har reserverat mig mot Utskottets förslag, hvar¬
igenom 4 månaders vexlar skulle få anses såsom metallisk valuta fram¬
hållande de faror som ligga redan deruti att tre månaders vexlar få be¬
räknas såsom Bankens metalliska kassa; jag yrkar derföre att jemväl
denna Kammare måtte fatta enahanda beslut som Första Kammaren an¬
gående denna punkt.
Herr Wijk: Jag delar i denna punkt, Herr Agardhs, i dess reser¬
vation uttryckta åsigt, att utrikes vexlar med längre löpetid än tre må¬
nader, icke må som metallisk kassa få beräknas, men kan deremot icke
finna, hvarför Riksbanken skall vara förbjuden att inköpa dylika vexlar
med längre löpetid än 3 månader och tror att ett borttagande af denna
restriktion skulle lända till bankens fromma. Skälet, hvarföre jag ej vill
medgifva längre utrikes vexlar än 3 månaders inberäkning i den metalli¬
ska kassan, är det, att då denna kassa under kritiska förhållanden blefve
hårdt anlitad och den uti samma inberäknade vexeltillgång behöfde på ut¬
ländsk ort diskonteras, det är af vigt att denna vexeltillgång icke utgöres
af annat än högst 3 månaders vexlar, emedan den första åtgärd som de
utländska bankerna under tryckta penningförhållanden vidtaga, är att vägra
diskontering af längre än 3 månaders accepter, och en beräknad tillgång
606
Den ii 8 April.
af längre vexla!' skulle vid sådant tillfälle befinnas för Riksbanken oan¬
vändbar.
Deremot synes mig Riksbanken icke böra hindras, att, då dess ställ¬
ning det medgifver, öka sin portfölj med utrikes vexlar af ända till 6 må¬
naders löpetid, endast det iakttages, att de icke inräknas i metalliska
kassan förrän de så aflupit, att endast 3 månaders löpetid återstår.
Våra trävaror, som numera spela en så betydande roll i vår export,
säljas i regeln, i Frankrike på 4, och i England på 6 månaders kredit.
Dessa accepter, som representera verkliga affärsslut, hvilket icke alltid är
förhållandet med 3 månaders vexlarne, kunna nu af Riksbanken icke an¬
vändas, utan inköpas i allmänhet af de enskilda kreditanstalterna och of¬
tast till en för dem gynsam diskonto, då de, genom sin kapitalstyrka äro
vida mera i tillfälle än de enskilda exportörerna, att låta dem aflöpa
intilldess de erhålla endast 3 månaders återstående löpetid. Att hindra
Riksbanken att på detta sätt täfla med de enskilda kreditanstalterna, sy¬
nes mig intet skäl kunna rättfärdiga, och jag förenar mig derföre uti yr¬
kandet på återremiss af förevarande punkten, i syfte att Riksbanken må
bemyndigas inköpa utrikes vexlar med ända till 6 månaders löpetid, dock
att § 5 i Bankoreglementet samtidigt ändras derhän, att endast vexlar
af högst 3 månaders löpe tid må som metallisk kassa beräknas.
Herr Jöns Rundbäck: Jag vill endast anmäla, att jag icke varit
tillstädes inom Utskottet, då förevarande Betänkande justerades, och att
jag derföre icke, såsom jag ämnat, kommit att vidfoga detsamma min re¬
servation hvad denna punkt beträffar, men får nu tillkännagifva att jag
delar de åsigter Herr Agardh i sin reservation framhållit och vill derföre
förena mig uti de yrkanden han härstädes afgifvit.
Herr Vice Talmannen Man ner skantz: Jag anser visserligen, att
åtskilliga delar af den nu föredragna artikeln i reglementet erfordra eu
väsendtlig omarbetning, emedan deruti förefinnas flera ganska betänkliga
fel, bland hvilka jag räknar det, att 3 månaders vexlar få beräknas så¬
som bankens metalliska kassa, men jag tror dock för min del, att det
är farligt att röra vid dessa särskilda paragrafer i den vigtigaste delen af
reglementet, utan att samtidigt företaga en grundlig omarbetning af det
hela. Till dess en sådan väsendtlig omarbetning skett, bör, enligt min
tanke, ingen särskild förändring vidtagas.
Om man emellertid nu, till följd af de anförda skälen för återremiss,
skulle jemka å den 5:te §:en, så framstår en ny och besynnerlig oegentlighet
derutinnan, att det komme att bero å den utländska vexelns längre eller
kortare förfallotid, huruvida den skulle beräknas såsom bankens metalli¬
ska kassa. Jag vill visserligen icke motsätta mig yrkandet om åter¬
remiss, men anser det vara bäst, att, om ändring i paragrafen skall ske,
hellre alldeles utesluta det sista momentet deri.
Friherre af Sch midt: Såsom reservant mot Utskottets beslut uti
den nu föredragna punkten, vill jag förena mig uti Herr Agardhs yrkande
om återremiss. Jag åberopar såsom skäl för detta yrkande hvad Herr
Den 28 April. 60?
Agardh anfört, emedan detta ungefärligen är detsamma som jag i min
reservation framhållit.
Herr Hi er ta: Jag vill blott gifva tillkänna, att jag gillar de skäl,
som dels Herr Wijk nu anfört, och dels Herr Agardh i sin reservation
framhållit, samt att jag derföre instämmer i dessa Herrars yrkande om
återremiss.
Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med derom fram-
stäldt yrkande blef denna punkt till Utskottet återförvisad.
Funkterna 4 och 5.
Biföllos.
Punkten 6.
Herr Axel Bergström: Oansedt Banko-Utskottet i 20:de punk¬
ten föreslagit, att den hittills så kallade allmänna diskontfonden i det
nya bankoreglementet skulle benämnas “fonden för utlåning med omsätt-
ningsrätt“, har Utskottet likväl vid den uti nu föredragna punkt före¬
slagna nya redaktion af 27 § i ännu gällande Bankoreglemente förbisett,
att i öfverensstämmelse med förstomförmälda förslag de i momentet b
förekommande orden: “allmänna diskontfonden“ jemväl bort utbytas mot
orden: fonden för utlåning med omsättning srätt“. Det är ett sådant
utbyte, som jag härmed tager mig friheten föreslå och äfven påyrka.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls i oförändradt
skick.
Funkterna 7—19.
Biföllos.
Punkten 20.
Herr Axel Bergström: Den så kallade allmänna diskontfonden
har allt sedan år 1863 bibehållits vid oförändradt belopp af 9,600,000
R:dr. Nu föreslår deremot Banko-Utskottet fondens tillökning med 400,000
R:dr, hvaraf skulle tillhandahållas, åt diskontkontoret i Stockholm 150,000
R:dr, åt lånekontoret i Göteborg ett lika belopp, åt lånekontoret i Malmö
80,000 R:dr och åt lånekontoret i Wisby 20,000 R:dr. Jag vill icke för¬
dölja, att jag efter tagen kännedom om Utskottets förevarande förslag
blifvit ganska bekymrad, icke så mycket öfver det i och för sig temligen
obetydliga belopp, hvarmed enligt Utskottets förslag, berörda fond skulle
komma att tillökas, som fastmera deröfver, att den ifrågasatta förhöjnin¬
gen vore ett första steg på en bana, hvilken, om den vidare beträddes,
skulle, enligt min vissa öfvertygelse, leda till Riksbankens oförmåga att in¬
lösa sina i form af kreditsedlar utelöpande å vistaförbindelser. På samma
608
Den 28 April,
gång jag sålunda uttalat de bekymmer, Utskottets förslag hos mig upp
vackt, finner jag mig af pligt uppmanad att betyga Utskottet min tack¬
samhet för det Utskottet låtit det betänkliga iörslaget föregås af eu hi¬
storisk öfversigt och eu faktisk utredning af alla de på frågans afgörande
inverkande förhållanden och omständigheter. Enär dessa uppenbarligen
leda till förkastande af alla förslag om förhöjning af ifrågavarande fond,
har Utskottet besparat mig mödan att andraga vidare skäl för min me¬
ning, att fonden icke bör få någon tillökning och jag kan nära nog in¬
skränka mig till att åberopa Utskottets motivering till stöd för min mot
Utskottets förslag stridande åsigt. De ledamöter af Utskottet hvilka re¬
serverat sig mot betänkandet i förevarande del, hafva också funnit de af
Utskottet anförda skäl så kraftigt tala emot en ökning af fonden, att de
kunnat under åberopande af just dessa skäl tillstyrka, att fonden må bi¬
behållas vid dess nu varande belopp med enahanda fördelning emellan
diskontkontoret i Stockholm och de särskilda lånekontoren i orterna, som
för närvarande eger rum. För min del finner jag till och med Utskot¬
tets motivering vara af den beskaffenhet att, derest motioner om ned¬
sättande af fondens nuvarande belopp blifvit väckta, hvarken Utskottet ej
eller någon annan behöft för tillstyrkande af bifall till slika motioner
åberopa annan motivering än just den Utskottet uppställt för sitt förslag
om fondens tillökning. En af Utskottets ledamöter, Herr Ola Bosson Ols¬
son, hvilken biträdt, Utskottets förslag, har också ganska riktigt insett den
emellan motiveringen och förslaget befintliga motsägelse samt derföre re¬
serverat sig mot motiveringen. Om man, såsom Utskottet, erkänner utlå¬
ningen med omsättningsrätt vara icke allenast icke bankmessig, utan i
viss män farlig för bankens förmåga att fullgöra sitt vigtigaste åliggande,
att genom inlösen af sedlarne uppehålla myntvärdet; om man således
nödgas såsom riktig omfatta grundsatsen, att afseende å bankens säkerhet
icke medgifver höjande af ifrågavarande lånefond; så synes man mig kränka
denna grundsats, om man endast för att till jemnadt milliontal afrunda
den till fonden anvisade summa tillstädjer fondens ökning. Denna fond är
enligt min åsigt redan tillräckligt gynnad framför andra rörelsegrenar.
Först och främst är den gynnad derutinnan, att, om, oberoende af de
åtgärder, hvilka enligt §§ 7, 8, 9, 10 och 11 i gällande bankoregle¬
mente böra af fullmäktige till förstärkning af bankens metalliska kassa
vidtagas, fullmäktige hafva att, när berörda kassa fortfar att minskas
eller bankens ställning i öfrigt sådant påkallar, indraga medel från låne¬
rörelsen, denna indragning enligt 27 § icke i främsta rummet drabbar
allmänna diskontfonden, utan först sedan diskonteringen och utlånin¬
gen från handels- och näringsdiskontfonden och kassakreditivrörelsen
blifvit minskad, ja, med undantag för de Biksgälds-kontoret, manufaktur¬
diskonten och jernkontoret beviljade kreditiv alldeles inställd. Först
derefter ega fullmäktige indraga större eller mindre del af utlåningen
från allmänna diskontfönden. Visserligen kan rubbning i den kontrakts-
enliga rättigheten för låntagarne att bibehålla så stor del af lånebe¬
loppen, som icke till omsättning förfallit, icke gerna ega rum; men
hvad som genom omsättningars verkställande inflyter till allmänna diskont¬
fonden borde väl under de uti ifrågavarande 27 § förutsatta förhållanden
företrädesvis
Den 28 April.
t>W
företrädesvis innehållas eller indragas från samma fond och ej utlemnas i
form af nya omsättningslån. För det andra är denna fond gynnad der¬
utinnan, att räntan å försträckningar, meddelade från fonden, är eu gång
för alla fixerad till 5 procent utan allt afseende å penningeställningen, be¬
talningstiden och erbjuden säkerhet, hvilka faktorer i fråga om andra arter
af lånerörelsen få öfva ett berättigad! inflytande på bestämmande af
räntan. För det tredje är borgenssäkerhet tillräcklig för utbekommande
af lån från fonden, hvilken öfver hufvud kan sägas tjena konsumtions-
mera än produktionskrediten.
Hvad Ilerr Agardli, som 1 »iträdt Utskottets förevarande förslag, men
deremot reserverat sig mot betänkandet i en annan fråga, nemligen om
beskaffenheten af de utrikes vexla:' hvilka må inräknas i metalliska kassan,
i nämnda reservation yttrat, eller att “en sedelutgifvande banks förmåga
att fullgöra sina förbindelser är beroende icke blott deraf att den dertill
eger tillräcklig valuta, utan jemväl deraf att denna valuta är disponibel.
när helst den tages i anspråk11 innefattar en så kortfattad och slående
sanning, att alla de skäl, hvilka kunna anföras mot allmänna diskontfon¬
dens förökning, få anses vara i detta yttrande sammanträngda, blott man
tillägger: men de medel, hvilka utlemnas i försträckning frän nämnda
fond, kunna icke sägas vara disponibla i den stund som är". Med ^be¬
räkning af respitmånaderna är sista omsättningsbeloppet eller eu femtedel
af hvarje försträckning från allmänna diskontfonden oåtkomligt för banken,
således bundet under 35 månader eller nära tre år, näst sista omsättnings¬
beloppet under 2 år 4 månader, och öfriga belopp i förhållande derefter.
Kastar man eu blick tillbaka på Riksbankens föregående öden, rinner
man, hurusom dess oförmåga att fullgöra sin skyldighet till sedelinlösen,
hvarje gång en sådan oförmåga inträda varit en följd deraf, att banken
fästat sina tillgångar så, att de i behofvets stund icke varit för banken
disponibla. Detta har skett antingen sålunda, att banken lemnat stats¬
verket försträckningar utan all utsigt att återfå desamma, när behofvet
kräfde, eller ock derigenom att banken bedrifvit eu alltför vidsträckt och
otjenlig utlåningsrörelse. Den sednare anledningen var den, som vållade,
att banken år 1745, oaktadt sina stora fordringar, nödgades inställa inlö¬
sen af sina sedlar. De vanliga följderna af en sådan inställelse, nemligen
sedlarnas sjunkande i värde, forcerad sedelemission, export af det redbara
myntet, stegring af vexelkursen på utlandet samt rubbningar i alla egen¬
domsförhållanden uteblefvo lika litet då, som annars, när sedelinlösen
måst inställas. Realisationen år 1776 införde åter för en kort tid eu
bättre sakernas ordning.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, hvartill åtskilligt mera
skulle kunna läggas, yrkar jag, att Kammaren måtte besluta, det fonden
för utlåning med omsättningsrätt eller den hittills så kallade allmänna
diskontfonden skall bibehållas oförändrad vid dess nu varande belopp,
9,600,000 R:dr, med iakttagande jemväl af den för närvarande stadgade
grund för fördelningen af fonden emellan diskontkontoret i Stockholm och
de särskilda lånekontor» i orterna.
Herr Sch midt: Herr Talman, mine Herrar! I fråga om tillökning
af fonden med omsättningsrätt har jag uti min motion tydligt och klart
Rtksd. Prat. 1870. '2 Ifd. 3 Band. 39
framhållit verkliga behofvec af en sådan tillökning, så framt den skall
uppfylla sitt ändamål, och derjemte visat att detta afser en fördel för de
mindre jordbrukarne och industriidkarne. Det var derföre mycket till¬
fredsställande för mig, att Banko-Utskottet visat min motion den uppmärk¬
samheten att genom att tillstyrka fondens ökande med 400,000 R:dr söka åt¬
minstone till någon del afhjelpa bristen. Denna summa är i det hela
taget så ringa, att någon våda för Riksbanken, — hvilket eu föregående
talare framställt såsom skäl för atslag — svårligen 'derigenom kan ifråga¬
komma. Det är emellertid ganska nedslående att i denna Kammare få
höra röster höja sig för afslag å en så billig begäran. Detta visar icke
det ringaste tillmötesgående mot de mindre bemedlade jordbrukarne och
industriidkarne af de Herrar ledamöter inom Kammaren som ilska afslag å
Utskottets förslag, då deremot i de flesta tall Kammarens ledamöter från
landsbygden visat den största beredvillighet att biträda de större affärs¬
männens åsigter i frågor som beröra dessa sednares fördel. Huru är det
väl möjligt, att eu riktig sammanhållning skall kunna finnas inom denna
Kammare, när eu del motsätter sig så billiga fordringar till förmån för de
mindre jordbrukarne och industriidkarne. Jag påräknar emellertid ett
verksamt biträde af de flesta Kammarens ledamöter för bifall till Utskot¬
tets förslag, hvilket jag för min del understödjer och tillstyrker.
Med Herr Schmidt förenade sig Herr Johannes Andersson i Knarrevik.
Herr Jöns De hr sson: Det är nästan med förvåning jag förnummit,
att detta förslag kunnat väcka motstånd inom denna Kammare; men det
synes verkligen icke bekymra den förste talaren, huruvida allmogen, som
äfven behöfver anlita befintliga lånetillgångar, kan berga sig eller icke,
och vid sådant förhållande får man måhända icke förundra sig öfver, att
man på allt sätt vill inskränka tillgångar^ till lån för de mindre jord¬
brukarne och smärre industriidkarne. Jag har emellertid så ofta. uttryckt
min åsigt om folkets väl i denna »fråga, och att man bör gå allmogens
berättigade fordringar till mötes, att jag nu ej behöfver upprepa det¬
samma. Om nu så vore, att bankovinsten blefve reserverad för bankens
eget behof, så skulle jag yrkat på fondens ökande eller som Utskottet
föreslagit, men när bankovinsten begagnas för helt andra än bankens
egna behof, så kan jag, af detta skäl, icke göra annat än bifalla hvad
Utskottet nu föreslagit.
Vår aktade vice Talman omnämnde vid frågan om bankovinsten, att i
banken finnas flera fonder, som ligga obegagnade, och är detta förhållan¬
det, hvilket jag alldeles icke har anledning att betvifla, så torde äfven
detta vara ett skäl för bifall till den lilla tillökning, som nu blifvit före¬
slagen. 1 öfrigt tror jag för min del, att allmogens reverser, försedda med
vederhäftig borgen, äro fullt ut lika säkra papper som de större affärs¬
männens vexlar, och att jemförelsevis förlusterna på de förra äro ganska
små och obetydliga mot på de sednare, och vid sådant förhållande, som
jag tror icke kan bestridas, synes det icke vara rätt att inskränka låne-
tillgångarne för de mindre jordbrukare och industriidkare, som nödgas af
en eller annan anledning anlita den allmänna diskonten. Båge hvad man
vill, så äro dessa lån af stor nytta icke blott för landtbrukare utan äfven
för en stor del af handtverkare och handlande i städerna, och på de af mig
nu anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Den 28 April.
611
Grefve Posse: Ehuru den af Utskottet i denna punkt föreslagna
tillökningen i fonden för utlåning med omsättniugsrätt är särdeles obe¬
tydlig, hvilket framgår af de små belopp, som skulle tilldelas hvardera af
lånekontor^, och ehuru jag är fullkomligt öfvertygad derom, att Kamma¬
rens majoritet kommer att bifalla Utskottets hemställan, så kan jag ändock
icke annat än yrka bifall till Herr Bergströms förslag, i betraktande af
de klara och tydliga skäl han framlagt mot Utskottets tillstyrkande att
föröka ifrågavarande fond.
Herr vice Talmannen Man n ers kant z: Hvad Herr Bergström sade
i fråga om angelägenheten för en sedelutgifvande bank att hafva sin utlå¬
ning ställd på det viset, att den alltid eger utväg att vid förefallande be¬
hof kunna verka på sedelrörelsen genom eu hastigt skeende indragning af
sedlar, är nog ganska riktigt, men för betryggande af invexlingsrörelsens
ostörda gång genom vidtagande af den nyssnämnda åtgärden kan ej be-
höfvas mera, än att en emot ändamålet svarande, fullt tillräcklig fond all¬
tid finnes till bankstyrelsens obehindradt; disposition, och om nu Riks¬
banken eger icke blott härför tillräckliga tillgångar, utan äfven betydliga
fonder derutöfver, så kan man väl tänka sig, att den kan göra några ope¬
rationer på andra sätt än utlåning på kort tid, och att den kan använda
någon del af sina medel just på det sätt som nu är i fråga utan att för¬
svaga sin förmåga att alltid uppfylla sitt hufvudändamål, eller silfvervex-
lingens upprätthållande. Jag anser också verkligen Riksbanken för när¬
varande hafva så mycket medel inom kort tid till sin disposition, att den
icke behöfver mera, samt att då den icke kan eller åtminstone tiar svårt
att hålla inom denna gren af sm utlåningsrörelse större fond, än den
redan verkligen gör, den derför skulle kunna utlemna mera i längre lån
äu för närvarande sker, utan att banken derigenom förlorade förmågan
att kunna ganska väl reda sig, äfven i afseende å förrättandet af sin vex-
lingsrörelse. Då jag hittills vid föregående tillfällen bestridt tillökningen
i fonden för utlåning med omsättniugsrätt, så har jag gjort det på den
grund, som den ärade talaren från Christianstad just omnämnde, eller att
det för prejudikatets skull vore farligt att beträda den väg, hvarigenom
man började plocka öfver bankens medel från lån på kortare till lån på
längre tider, utan att hafva säkerhet för att alltid fullt tillräckliga till¬
gångar sedan skulle komma att bibehållas för det förra utlåniugssättet;
men då Utskottet redan föreslagit och Kamrarne bifallit, att indragningar
till ingalunda obetydliga belopp fortfarande skola ega rum från jernkon-
toret och manufakturdiskonten med flera ställen, samt då banken uti
inflytande annuiteter ifrån hypoteksbanker samt genom skeende afbetal-
ningar ifrån upphörande filialbanker redan bär indragit och fortsätter att
indraga rätt betydliga belopp som förut varit använda inom den längre
utlåningen, kan det alldeles icke vara någon fara att nu medgifva den af
Utskottet föreslagna ringa tillökningen i allmänna diskontfonden, och detta
så mycket mindre som just genom dessa skedda stora indragningar Riks¬
bankens utelöpande sedelstock redan är så minskad, att behofvet af dess
ytterligare minskning fullt motsvaras af tillräckliga tillgångar inom andra
grenar af bankens rörelse, hvarifrån de deri begagnade medlen, när någon
gång behofvet krafvel', kunna öfverflyttas till den nuvarande reservfonden,
som hädanefter skall kallas bankens obegagnade sedelutgifningsrätt,
Medan jag har ordet vill jag ock tillkännagifva, att ehuru jag god¬
känner den slutliga hemställan, hvartill Utskottet har kommit i den före¬
dragna punkten, jag dock icke instämmer i det resonnement, hvaraf den¬
samma föregås, eller kan finna de motiver riktiga som af Utskottet blifvit
anförda. Utskottet tyckes nemligen vilja bevisa, att den satsen icke är rik¬
tig, som man ofta hör drifvas, nemligen att en väsendtlig minskning har
egt rum under det sednaste årtiondet uti de föriagstillgångar, som för
jordbruksnäringens ostörda bedrifvande och fortgående utveckling erfordras.
För att visa att denna sak icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet,
har Utskottet dels häntydt på de stora upp- och utlåningar, som genom
hypoteksanstalterna fortfarande blifvit verkställda, och dels lemnat upp¬
gift om till huru stort antal och för livilka betydliga belopp jordegarne
äunu i närvarande tidpunkt befinnas vara lån- eller kredit-tagare ifrån
Riksbankens lånefonder. Men hypoteksanstalternas utlåningar äro hufvud¬
sakligen blott att anse såsom omsättningar af förut fasta lån i eu ännu
fastare form, och jordbrukets egentliga föriagstillgångar hafva åtminstone
icke i någon väsendtlig män derigenom ökats. Och af så väl kreditiv som
lån på kortare tid kunna blott större jordbrukare, som jemväl drifva
andra affärer — af de förra alltid med verklig fördel, af de sednare sällan
till någon särdeles nytta — hafva tillfälle begagna sig. — När man talar om
huruledes jordbruket blifvit berötvadt eu stor del af de kapitaltillgångar,
hvaröfver det förut disponerade, menar man deremot, att möjligheten för
det stora antalet af särdeles mindre jordbrukare att erhålla lån på för
dem lämpliga tider år efter år har blifvit allt mera försvårad; och
att detta påstående obestridligen måste erkännas vara riktigt, derom vitt¬
nar — utom den erfarenhet som hvar och en bland oss torde hafva hemtat
från sin hemort bland annat dels dan minskning som skett med liera
millioner inom Riksbanken å de fonder, hvarifrån lån på längre tider ut-
lemnats, nemligen både å allmänna diskontfonden och fästighetslånefonden,
och dels den mycket starka ökning som under de sednare åren skett åt
de kapitaltillgångar, hvarmed de enskilda bankernas rörelse bedrifvas.
Hvad beträffar de lån som från allmänna diskonten utlemnas — äro de
visserligen ställda på alltför kort tid för att vara riktigt lämpliga för jord¬
bruksnäringens idkare, men de äro likväl fördelaktigare för dem än de
ändå kortare nödfallslån, som de eljest måste söka i de enskilda bankerna,
och den större begärlighet hvarmed dessa lån fortfarande eftersträfvas,
visar bäst att de måste vara nyttiga för dem af hvilka de begagnas. —
De lån som från Riksbankens landtfastighetsfond förut utlenmades voro
deremot mycket förmånliga för landets jordbrukare — men de skulle icke
hafva förlorat på dessa lånemedels öfverflyttning till allmänna hypoteks-
banken, så vida hela den öfverflyttade fonden utan eu föreskrifven successiv
minskning fått qvarstad!] a inom hypoteksbankens utlåningsrörelse på lång
tid. Om man vill tillse hvilken inverkan till minskning af för jord¬
bruksnäringen disponibla föriagstillgångar som genom de enskilda ban¬
kerna har utöfvats, erhåller man ett begrepp härom, om man kastar en blick
på den omfattande utredning af hithörande förhållanden, som genom en
nyss utkommen brochyr med särdeles intressant innehåll af dertill kom¬
petent person bär blifvit lemnad — ty man skall deraf finna, livilka högst
betydliga belopp — uppgående till mer än under några få år — på sed-
Den 28 April
613
Hare tider hafva dragits ifrån den tillgäng å förlagsinedel. som förut stod
öppen till begagnande äfven af fastighetsegare för lån på längre tid —
men som, val indragen i bankernas rörelse, der fått den förändrade be¬
stämmelsen att blott användas till kortare lån. Det finnes mänga fall, då
en jordbrukare på nyttigt sätt kan använda och derföre behöfver lån på
några års tid — såsom till ex. till nybyggnader, nyodlingar, vid laga
skiften, vid inträffande missväxter eller kreaturs förluster m. m., och
tinnes ej alltid full tillgång för detta förlagsbehofs fyllande, då tillfogas
jordbruksnäringen sådan skada att, såsom ock har skett — den stadnar
i sin utveckling, men när denna näring lider och röner sådana svårig¬
heter att den tillbakahålles i sitt fortskridande arbete — då lider äfven
hela samhället på samma gång, emedan jordbrukarnes antal är så öfver¬
vägande stort, att äfven alla andra samhällsklassers intressen skadligt måste
åverkas af jordbrukets kvarstående på samma punkt eller tillbakagående;
och den finansiela lagstiftning som föranleder till sådana förhållanden —
som för allas ögon nu borde vara uppenbar — bör derföre icke allenast
ifrån jordbrukets synpunkt utan äfven från hela samhällets betraktas
såsom skadlig och det är derföre att. Utskottet genom sitt resonnement
velat försöka underkänna befogenheten af det af mig och många framställda
påståendet, att jordbruket nu lider afen å hela vår ekonomiska ställning ogynn¬
samt inverkande förlagsbrist, som jag icke kan godkänna de motiver som
Utskottet vid den föredragna punkten funnit lämpligt andraga — ehuru
de tala mera emot än för de förslag som Utskottet deri algilvit. För min
del hyser jag för öfrig t den öfver ty gelseu, att eu omorganisation af vår
Riksbank ingalunda skulle vara omöjlig att verkställa i den riktning, att
man skiljer emellan den egentliga Riksbanken, som med dertill anvisade,
fullkomligt tillräckliga medel fortfarande skulle hafva till liufvuduppgift att
säkert betrygga riksban kssedlarnes ostörda inlösen, och eu lånebank dit
man skulle öfverflytta all den tillgång som för det förra ändamålet icke
behöfdes, och der man då bland annan rörelse äfven kunde anordna eu
för fastare utlåning särskilt afsedd, betydligen förstärkt fond och en låne¬
bank, dit man bland andra äfven kunde öfverflytta en fäst lånerörelse;
hvilken delning ingalunda under nuvarande förhållanden skulle försvaga utan,
enligt min åsigt, tvärtom i hög grad stärka Riksbankens vexliugsförmäga.
För att icke längre upptaga tiden inskränker jag mig till att yrka
bifall till den ringa tillökning i fonden för utlåning med omsättningsrätt,
som Utskottet i förevarande punkt föreslagit.
Herr Jöns Rundbäck:
Herr Jons Andersson förenade sig med Herr Rundbäck.
Herr Uhr: Denna riksdag efter riksdag återkommande fråga om
allmänna diskontfondens ökande häntyder på, att ett verkligt och oafvis-
ligt behof i detta hänseende gjort sig inom landet gällande. Jordbruka¬
ren, hvars produkter fordra lång tid för att frambringas och afyttra», kan
också icke gerna vara belåten med lån på tre månaders papper, hvilka
icke kunna skaffa honom verklig hjelp, utan endast verka såsom palliativer.
Allmänna diskontfonden har fordom uppgått till ett belopp af tretton och en
half million, men under en förfluten tid, då Bondeståndets talan icke blef
hörd. nedsattes fonden till nuvarande beloppet, 9,600,000 Riksdaler, och
614
Den 28 April.
att nu bifalla eu förhöjning, så liten som Utskottet föreslagit, torde
icke vara så farligt, som eu föregående talare låtit påskina. Under den
tid, jag deltog i bankens styrelse, funnos 5 å 6 millioner liggande på han¬
dels- och näringsdiskonten, under det att samtidigt lånesökande i allmänna
diskontfonden fingo vänta 10 å 12 veckor på lånens utbekommande. Jag
undrar derför, om det icke kan vara tid på att upphöra med att skrin¬
lägga. penningar i banken, isynnerhet nu då flera filialbanker, som haft
kreditiv i banken, upphört, samt manufakturdiskontens och jernkontorets
kreditiv blifvit minskade: och då det icke är fråga om större tillökning
än 400,000 Riksdaler anser jag, för min del, att Utskottets hemställan
bör bifallas, och vill med min röst dertill bidraga.
Uti detta anförande förenade sig Herr Lars Ersson, Herr Olof Lars¬
son och Herr Tjernlnnd.
Herr A ke Andersson: Ilen som år från är hört folket klaga
öfver, att allmänna diskontfonden för jordb ukets behof är alldeles otill¬
räcklig, kan icke annat än tillstyrka hvarje förhöjning i denna fond, om
än aldrig så liten. Då nu Utskottet gått folkets allmänna önskan till
mötes med att föreslå eu förhöjning af endast 400,000 R:dr, hade jag icke
trott, att någon skulle sätta sig emot ett dylikt förslag.
Då jag, i hvad jag tänkt yttra angående frågan i (ifrigt, blifvit före¬
kommen af Herr Jöns Rundbäck, vill jag inskränka mig till att endast
yrka bifall till Utskottets förslag i förevarande punkt.
Herr Med in: Det torde icke vara någon obekant, huru svårt jord¬
brukaren för närvarande har att förskaffa sig ett lån på sådana vilkor,
att det för honom kan vara eu verklig fördel. Man vet att kapitalisterna
helst, antingen sätta in sina penningar i privatbankerna eller förvandla
dem till räntebärande obligationer, så att, jordbruk,'tren, om han vill skaffa
sig ett fördelaktigt lån, icke har någon annan utväg än att anlita Riks¬
banken. En vexel på tre månader eller ett lån på sex månader är för
honom af föga eller ingen nytta. Får han deremot ett omsättningslån i
Riksbankens allmänna diskontbank liar lian 2 och ett hälft år på sig att
inbetala detsamma i mindre poster, och kali således derigenom få eu verk¬
lig hjelp. För min del kan jag icke inse, hvarför man skall afundas jord-
brukarne denna lilla fördel. Man har icke exempel på, att fonden genom
dessa lån lidit sådana förluster, som tillskyndats hanken genom vexlar,
Indika icke blifvit inlösta — tvärtom tror jag att de förluster banken lidit på
omsätt niugslån varit ganska obetydliga. För min de! yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag, i förhoppning att denna lilla tillökning af 400,000 R:dr å
allmänna diskontfonden icke kan menligt inverka på bankens rörelse.
Herr Hjerta: Att döma af det stora antal ledamöter, som redan
yttrat sig för bifall till Utskottets förslag, måste det synas fruktlöst att
göra någon invändning mot detta förslag om eu tillökning af 400,000
R:dr i allmänna diskont fonden, men jag har icke kunnat underlåta be¬
gära ordet, då jag hört eu ledamot yttra sin stora förvärring öfver, att
någon kunnat komma fram med en mot Utskottets förslag stridande me¬
ning. Visste man icke hvarom saken handlade, skulle man af denna för¬
våning möjligen kunna draga den slutsats, att här vore fråga om eu våld¬
Den 28 April
B15
sam strypning från bankens sida mot lånebeköfvande, men då de som
icke kunna bifalla Utskottets förslag icke vilja annat, än att förhållandet
skall fortfarande förblifva sådant det nu är, så hemställer jag till den för¬
vånade ledamoten och alla andra ledamöter af Kammaren, som med ho¬
nom tänka lika, om man, äfven med erkännande af jordbrukarnes störa
behof af förlagskapital, verkligen kan anse, att jordbruket skulle tillskyn¬
das så synnerligen stor vinst af dessa 400,000 R:dr, hvarmed Utskottet
föreslagit att allmänna diskontfonden skulle ökas. För min del kan jag icke
annat än, i likhet med eu föregående talare, se, om icke eu fara, åtminstone en
olägenhet för bankens rörelse i denna ifrågaställda tillökning, dels derför att
den onekligen strider mot de principer, som böra ligga till grund för eu bank¬
rörelse och för det naturligaste sättet att sköta affärer, och dels emedan man
kan befara, att denna tillökning, om den nu bifallos, sedermera skulle kunna
åberopas som ett prejudikat och betraktas som första steget på banan.
Man har såsom ett skäl för bifall till fondens ökande omnämnt den
omständigheten, att låneansökningar för närvarande få ligga så länge i
allmänna diskonten, innan de blifva beviljade. Detta är visst sannt, men
torde efter min uppfattning snarare bevisa behofvet af penningar än nöd¬
vändigheten af allmänna diskontfondens ökande, och jag tager mig friheten
hemställa, om icke alltid och under alla förhållanden personer finnas i
öfverflöd, som behöfva låna penningar och derför helst söka en fond som
icke fordrar realsäkerhet utan nöjer sig med borgen. För min del tror
jag, att personer alltid finnas i mängd, som äro i så trängande behof af
penningar att de anstränga alla sina krafter att få proprie borgen af vän¬
ner och bekanta, för att sedan kunna få lån i en inrättning som nöjer sig
med så läg ränta och gifver så fördelaktiga betalningsvilkor som allmänna
diskontfonden.
Under sex års tid har jag haft äran vara fullmäktig i Riksbanken,
och eu längre del af denna tid ledamot af diskontdirektionen, och måste
såsom en sanning erkänna, att banken under denna tid förlorade ganska
litet på omrättningslånen, hvilket lyckliga förhållande jag anser hafva varit
en följd af den omsorg och urskiljning, hvarmed direktionen gick till väga
vid granskningen af låneansökningarue. Men då man under eu längre tid
dagligen handlagt dessa låneaffärer, har man haft tillfälle att förnimma
hvilka ruiner de emellanåt orsakat, dels derför att den långa omsätt¬
ningstiden lockat till lån, och dels derför att de beredt dem ofärd, som
ingått borgen. För ruin del skulle jag vilja tillstyrka att, om möjligt
vore, hela begreppet proprie horgen utströkes ur lagen, och jag är ölver-
tygad om att eu sådan åtgärd skulle lända till välsignelse för hela landet.
Jag kan icke inse, att det ur principen af det allmännas bästa kan vara
eu eftersträfvansvärd fördel att, när man eu gång kommit in på den af-
vägen att utlemna omsättningslån mot proprie borgen, som alltid sätter
löftesmännen i långvarig och obehaglig förbindelse, ytterligare utvidga fäl¬
tet för dylika låneoperationer genom att öka allmänna diskontfonden, om
än också i så liten skala som Utskottet nu föreslagit.
Man har åberopat jordbrukets betryckta ställning och sagt, attjord-
brukarne blifvit beröfvade tillgångar, som de förut haft. Jag vill med an¬
ledning af detta påstående vördsamt fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att man kan väl icke såsom helt och hållet ändamålslösa stryka
Den 28 April.
016
bort alla de lån jordbrukarne hafva i privatbankerna, och beräknar jag
äfven att eu del af fastighetslånefonden på de sista 30 åren minskats ~
hvilken fond dock icke kunde anses gagna sådane lånesökande som anlita
diskontfonden, emedan dess lån utlemnades på grund af särskilda privile¬
gier och i tur — så hafva likväl jordbrukarne under denna tid erhållit
ersättning i en annan icke obetydlig tillgång, nemligen i de 140 millioner
R:dr amorteringslån, som blifvit upptagna genom hypoteksföreningarne
och hypoteksbanken. Detta stora belopp måtte väl hafva stoppat några
hål, då det är många gånger större än de mistade fonderna. Tager man
derjemte i betraktande, att lånen i handels- och näringsdiskontfonden till
större delen tagas åt jordbrukare och således måste anses komma jord¬
bruksnäringen till godo, ehuru omsättningstiden är kortare, så torde man
icke med skäl kunna påstå, att jordbrukaren är beröfvad alla lånetilllällen.
Gerna medgifver jag att det vore ömkligt, om Staten kunde vidtaga en
sådan åtgärd, att utanför bankens verksamhet bildades, till gagn för jord¬
brukare, ännu eu särskild fond, som utlemnade omsättningslån på längre
tider, men detta inverka!' icke på den nu förevarande frågan. Om man
närmare betraktar saken, måste det förefalla tydligt att, om icke så stort
belopp af bankens tillgångar till viss grad vore, så att säga, fastläst ge¬
nom allmänna diskontfonden med dess omsättningslån på nära tre år, så
skulle bankens förmåga att låna upp penningar vara större och banken
skulle våga sträcka ut sin rörelse och derigenom kunna bispringa både
jordbruket och de öfriga näringarne långt mera, äfven om den icke ut¬
lemnade omsättningslån på så lång iid, men detta är en sak, som de,
hvilka påyrka allmänna diskontfondens ökande, icke tillräckligt besinna.
I strid med livad Herr Jöns Rundbäck yttrade om bankens ändamål, vå¬
gar jag påstå, att bankens ändamål är dels att. insamla en vinst åt Sta¬
ten, som kan vara disponibel för allmänna behof, och bidraga att minska
de skattdragandes bördor, och dels att bispringa näringarne, och om man
besinnar detta, tror jag att man kommer till annat resultat än de, som
vilja använda eu del af bankens fond för att dermed bilda eu — om
jag så får uttrycka mig, fastän uttrycket måhända icke är fullt adeqvat
— barmhertighetsanstalt för eu viss klass af medborgare. För mig är
dock hufvudsakligaste skälet, hvarför jag motsätter mig ökandet af all¬
männa diskontfonden, det, att jag icke anser det vara nyttigt för landet
att ytterligare öka antalet af dessa lån mot proprie borgen, som varit
och äro så olycksbringande för mången här i landet.
Jag anhåller derföre, att Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, ville besluta, att allmänna diskontfonden må förblifva vid nuva¬
rande beloppet, 9,600,000 Riksdaler.
Herr Jonas Jonasson: Ehuru jag anser lånefonden otillräcklig
för jordbrukets behof, äfven med den förhöjning Utskottet föreslagit, då
lånesökande få vänta på lånens utfällande minst tre månader sedan de
blifvit beviljade, vill jag dock, då Utskottets förslag innebär ett steg
framåt och man för närvarande icke kan vänta vidare förhöjning, för
min del bifalla hvad Utskottet i förevarande punkt hemställt.
Herr Carl Ifvarsson: Först och främst ber jag få fästa upp¬
märksamheten på. att här icke är fråga om en särskild fond eller an¬
617
Deri 28 April.
stalt till förmån för jordbrukare, ty om så vore förhållandet, skulle jag
motsätta mig den ifrågavarande förhöjningen af samma skäl som jag för¬
lust år biträdde förslaget om minskning af jerukontorets och; manufak¬
turdiskontens kreditiv. Jag anser nemligen icke lämpligt eller nyttigt,
att särskilda inrättningar eller särskilda klasser af individer hafva till sitt
förfogande särskilda fonder i Riksbanken. Alla klasser hafva lika rätt
att ur ifrågavarande fond bekomma lån, och man kan således gerna
lemna detta tal om jordbrukarnes behof och rättigheter å sido och en¬
dast tänka på, huruvida det, utan afseende på hvilka låntagare äro, kan
vara lämpligt eller icke att allmänna diskontfouden ökas. Att denna
fond ej synnerligt anlitas af sådana, som drifva större affärer och således
behöfva större lån, är naturligt, emedan reglementet förbjuder utgifvan-
det af större lånebelopp till eu och samma låntagare än 6,000 R:dr.
Men deremot ligger det i sakens natur, att industriidkare och jordbrukare
med mindre rörelse söka att företrädesvis få lån i denna fond, emedan
de icke allenast äro hulpna med smärre lånebelopp, utan äfven hafva
längre tid på sig för inbetalningen och kunna verkställa denna i smärre
poster med omsättningar. Att fonden för omsättningslånen är för låne-
sökande af sednare klasserna fördelaktig samt såsom sådan häråt anlitad,
är allmänt kändt, likasom att den för närvarande är otillräcklig. Derom
är således intet tvifvel. Här är således endast fråga om huruvida ban¬
ken af sitt rörelsekapital kan lemna större eller mindre del till allmänna
diskontfondens ökande eller icke. Man skulle kanske vara villrådig om
detta, derest man icke hade ledning af erfarenheten från föregående tider,
då fonden varit betydligt högre än nu, ja, uppgått ända till 12 millioner,
och detta under de tider då särskilda inrättningar dessutom hade sär¬
skilda fonder; men gick det an då, så, höra val icke svårigheter möta att
något öka fonden nu, då betydliga indragningar skett på jerukontorets
och manufakturdiskontens kreditiv, samt derå filialbanker, som haft
kreditiv i Riksbanken, upphört med sin verksamhet. Alla dessa omstän¬
digheter göra, att Riksbanken nu kan undvara större kapital till omsätt¬
ningslån, än då sä stort belopp af dess rörliga kapital var bundet vid de
fonder och kreditiv jag nämnt.
Då således eu tillökning af allmänna diskontfonden är af stol' nytta
för alla, som behöfva mindre lån, och i synnerhet för den mindre indu¬
striidkare]!, och då banken utan den ringaste olägenhet kan undvara
dessa, 400,000 R:dr, hvarom nu är fråga, anser jag, för min del, att alla
skäl tala för bifall till Utskottets förslag. Om Utskottet till och med
föreslagit att öka fonden med en hel million, skulle jag icke halva tvekat
att med min röst bidraga till framgång åt ett sådant förslag. Ett jem¬
förelsevis så ringa belopp som 400,000 Riksdaler kan man tryggt våga
öfverföra till allmänna diskontfonden, i synnerhet som banken, om på-
tryckningarne skulle blifva för starka, har många andra ressurser att an¬
lita i främsta rummet samt kan vid omsättningarne hvarje månad göra
indragningar äfven på denna fond.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Jag skulle icke vidare hafva besvärat Kam¬
maren med något anförande, men en representant på Stoekholms-bänken, som
(318
Den 28 April.
ar eu stor financier och kapitalist, har så mycket beskärmat sig öfver
borgenssystemet, att jag känner mig uppmanad att med några ord bemöta
honom. Jag vill endast fråga honom, om vexlar, hvilka lian förmodligen
icke vill fördöma, äro i sy elfva verket något annat än reverser, försedda
med borgensförbindelser? Om man ser saken från denna sidan, så torde
borgen på ett lånereversal innebära lika god säkerhet som trassentens
och endossentens namnteckningar på en vexel. När fråga var om banko-
finstens användande, betonades mycket att banken var särdeles stark och
solid, och det torde derför nu, såsom Herr vice Talmannen jemväl yttrade,
icke vara vådligt att med 400,000 R:dr förstärka allmänna diskontfonden!
och jag tror det kan vara lika bra för banken att på denna som på nå¬
gon annan rörelse förtjena silfver. Huru man än betraktar saken, tror
jag att man tryggt kan bifalla, Utskottets hemställan, och jag ber Her-
rarne icke vara envisa och motsätta sig ett så billigt förslag.
Herr Per Nilsson i liulhult: Det var visserligen icke oväntadt,
att Utskottets ifrågavarande förslag skulle röna motstånd, ehuru den före¬
slagna förhöjningen i allmänna diskontfonden är så obetydlig. Betänkom
dock, mine Herrar, att äfven detta belopp kan blifva till någon hjelp för
de många mindre bemedlade, för hvilka denna fond med siu billiga ränta
företrädesvis är egnad att tjena till understöd.
Jag kan icke tro, att genom bifall till förslaget banken hädanefter
skall blifva mera utsatt för förluster än hittills, ty låntagarne äro ju
skyldige att fortfarande hvar sjette månad aflemna nya reverser och nya
borgensförbindelser; och dessutom hafva ju lånekontoren personer, spridda
öfver allt i orterna, hvilka verificera borgesmännens vederhäftighet. Efter
mitt förmenande bör sålunda faran för banken framdeles icke blifva
större än förut.
På dessa skäl önskar derföre jag för min del, att Utskottets förslag
måtte bifallas.
Herr Eng länder: . Det är visserligen icke mycket tacksamt att
uppträda här, då man icke är talare och således måste yttra sig skrift¬
ligen. Jag har dock ansett, att det är bättre så göra, för att kunna
kom ma ^ fram med någorlunda ordnad tankegång, heldre än att extempo¬
rera, såsom många här för sed hafva, med långa föredrag, kanske utan
någon tanke från början till slut. Jag besvärar icke Kammaren ofta,
men jag anser mig dock i denna fråga, för hvars framgång jag lifligt in¬
tresserar mig, böra uttala min åsigt. Banko-Utskottet har här föreslagit,
att allmänna diskontfonden måtte ökas från 9,600,000 R:dr till jemna
tio millioner. Man bör vara Utskottet tacksam för detta förslag, då man
nemligen vet, att de lån, som från privatbankerna lemnas, icke äro ställda
på sådana tider, att de kunna af den stora jordbrukande klassen begag¬
nas, utan att tvärtom den jordbrukare, som söker få medel af dessa ban¬
ker, ofta nog går sin ekonomiska ruin till mötes; då dessutom det nu¬
mera, sedan alla^ obegagnade kapital af egarne insättas i dessa privat¬
banker, är omöjligt att åt enskilda personer få upplåna medel till jord¬
brukets bedrifvande, så är det snart sagdt icke andra lånetillgångar qvar,
af hvilka jordbrukaren kan hafva någon fördel, än denna allmänna
Den 28 April.
t)l‘t
diskontfond, ty endast der kan lian erhålla lånen på något längre tid
genom den medgifna omsättningen; och detta är högst behörigt. Den
förhöjning, som enligt Utskottets förslag nu skulle komma till godo lånen
med omsättuingsrätt, är visserligen i det hela icke någon stor summa, men
det kan vara en god början att sedan så småningom höja denna fond,
allt efter som Riksbankens tillgångar ökas, derigenom att banken årligen
får behålla eu del af sin vinst.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets betänkande i förelig¬
gande punkt.
Herr Johan Jönsson: Det bör icke kunna förefinnas någon tve¬
kan om billigheten af att öka allmänna diskontfonden, och dock äro ju
alltid, så snart det blir fråga om den aldra ringaste förstärkning deraf,
en del representanter genast färdige att sätta sig deremot. Jag undrar
just, hvad dessa vårda ledamöter skulle säga, om vi andra folio på den
idéeu att indraga eller endast minska Statens bidrag till tjenstemännens
aflöning. Då skulle det sannolikt blifva annat ljud i skällan. För min
del yrkar jag bifall till den förevarande punkten.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls i oförän-
dradt skick.
Punkterna til och 22.
Biföllos.
Punkten 22.
Herr Axel Bergström: Genom antagandet af den 20:de punkten
i betänkandet är det af Kammaren beslutadt, att allmänna diskontfonden
för framtiden skall heta “fonden för utlåning med omsättningsrätt".
Icke dess mindre förekommer bär under 28:dje punkten ännu det ganda
uttrycket allmänna diskontfonden. Fastän Kammaren icke behagade fästa
afseende vid den lika beskaffade erinran, som jag vid behandlingen af
sjette punkten både äran framställa, vågar jag likväl nu förnya det yr¬
kande jag då gjorde, emedan jag i allt fall anser det vara eu vinst, att
ett oegentligt uttryck åtminstone icke förekommer mer än å ett ställe af
det blifvande bankoreglementet.
Jag yrkar sålunda, att de i första momentet af förevarande punkt
förekommande orden: •■allmänna äiskontfonden'- måtte utbytas emot
“fonden för utlåning med omsättningsrätt", hvarigenom berörda moment
skulle erhålla följande lydelse: "Vid utlåning från fonden för utlåning
med omsättningsrätt utgör räntan fem procent och afdrages i förskott."
Friherre a f S c li in i d t: Då samme ärade ledamot af Kammaren nu
för andra gången i dag framkommit med anmärkning om ett förhållande,
derför skulden tyckes falla på Banko-Utskottet, så vågar jag taga mig
friheten att till bemötande deraf säga, att det endast kan anses såsom
ett förbiseende, att icke i det nya förslaget tinnes införd eu definition.
620
Deri 2 K April.
sådan som förekommer i SB § af gällande bankoreglemente, der ifråga¬
varande fond omtalas “under benämning af allmänna diskontfonden\ Det
är visserligen eu oegentlighet, att i ett reglemente om samma sak nyttja
två benämningar, och jag kan icke annat än instämma med den siste
talaren deruti, att eu rättelse häraf bör ske. Men om nu denna oegent¬
lighet skulle rättas på det ena stället och ej på det andra, så torde sa¬
ken icke dermed vara hjelpt. Jag föreslår derföre, att ett tillägg måtte
göras, hvaruti säges, att fonden för utlåning med omsättningsrätt benäm¬
nes allmänna diskontfonden, och jag gör detta så mycket heldre som jag
är öfvertygad, att vid benämning i dagligt tal af denna fond detta sed¬
nare namn otvifvelaktigt kommer att derom mest begagnas. Jag får så¬
lunda vördsamt anhålla om proposition på, ett dylikt tillägg till föreva¬
rande punkt eller till någon annan, der det kan befinnas vara mera
lämpligt.
Herr-vice Talmannen Manuerskantz: Jag tror för min del icke,
att det är skäl att vidtaga någon förändring i Utskottets förslag i denna
punkt utan bäst är att bifalla detsamma, sådant det är. Det ifrågava¬
rande uttrycket begagnas äfven på andra ställen i nu gällande reglemente,
der ingen förändring är föreslagen eller ifrågasatt, och full konseqvens är
derföre svår att vinna, utan att flera paragrafer genomses och ändras.
Det är visserligen sannt, att uti den af den siste talaren anförda para¬
grafen det står föreslaget, att den fond som förut kallats allmänna diskont-
fonden nu skulle få en ny benämning, och att man derigenom skulle få
två namn på samma sak. Men då allmänheten nu redan är så van vid
det gamla namnet, att hvar och eu väl vet, hvad dermed menas, utan
att någon definition derom står i reglementet, torde någon förändring i
detta hänseende icke vara behöflig. Skulle någon sådan ifrågakomma,
vore det den, som den siste talaren föreslagit, ty att gifva ett nytt namn
åt saken och genast helt och hållet utesluta det gamla kan icke medföra
någon verklig nytta.
Herr Axel Bergström: Min uppmärksamhet bär blifvit fästad
derpå, att Första Kammaren, som för sin del beslutit en redaktionsför-
ändring i den af mig föreslagna syftningen, dervid bestämt sig för uttryc¬
ket “omsättning)!fonden*; och då jag icke anser lämpligt att öka antalet
åt de samfälda voteringarne, skall jag bedja att få ändra mitt yrkande der¬
hän, att icke orden “fonden för utlåning med omsättningsrätt“ utan
ordet: “omsättningsfonden“ må insättas i stället för uttrycket: "allmänna
diskontfonden.“ För öfrigt tror jag fortfarande, att det icke kan vara
nyttigt att åt samma sak gifva två olika benämningar uti ett och samma
reglemente, utan att Utskottet, då det vidtog en förändring i punkten
20, äfven bort iakttaga, att en motsvarande ändring gjordes i de andra
punkter, der eu sådan varit af nöden. Detta kan nu, såsom sagdt är,
icke hjelpas, hvad den 6:te punkten angår, men här är ännu tillfälle till
en behöflig rättelse, som jag derföre fortfar att påyrka
Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets förslag i oförändradt skick.
Punkten 24.
Bifölls.
Punkten 25.
Herr 0. B. Olsson: 1 den reservation jag bifogat betänkandet rö¬
rande denna och 32:dra punkterna bär insmugit sig det tryckfel, att der
står 34 § 5 mom., i stället för att det, såsom Kammarens ledamöter
torde inse, rätteligen bör vara 54 § 5 mom. Då Utskottet i nästföljande
punkt, den 26:te, föreslagit en lättnad i besvären och kostnaderna för de
personer, hvilka taga kreditiv i Riksbanken, så kan jag för min del icke
finna det vara lämpligt att på samma gång för de mindre bemedlade,
hvilka utgöra det vida öfvervägande antalet af dem, som med penninge-
trausaktioner anlita banken och lånekontoren, försvåra vilkoren för låne¬
rörelsen, utöfver hvad de nu äro. Jag har derföre ansett mig böra re¬
servera mig emot den första punkten af 25:te momentet i Utskottets för¬
slag och yrka, art det gamla stadgandet i detta hänseende måtte blifva
oförändrad t, nemligen första punkten af femte momentet, som lyder så¬
lunda: -‘För lån, som ej sednast inom en månad efter förfallodagen an¬
tingen till fullo inbetalas eller liqvid pras genom omsättning, der sådan
får ega rum“ etc.
Jag yrkar således afslag på Utskottets hemställan och bifall till min
reservation.
Herr Ake Andersson: Jag ber endast att få gifva till känna, att
jag helt och hållet instämmer med Herr Ola Bosson Olsson.
Herr Jöns Andersson: Jag är helt och hållet förekommen af Herr
Ola Bosson Olsson. Jag hade äfven fästat mig vid denna punkt i be¬
tänkandet och tyckt, att det skulle vara svårt för den, som skall om¬
sätta ett lån, att, om detta ej sker precist på dagen, han genast skall
blifva lagsökt. Jag är sjelf ledamot af en sparbanksdirektion, men ehuru
vi hafva samma föreskrift, kommer det dock icke i fråga att någonsin
tillämpa den, utan vi lemna alltid låutagarne en månads anstånd.
För min del instämmer jag sålunda i Herr Ola Bosson Olssons
yrkande.
Herr Jöns Pehr sson: Sjelf motionär i det ämne, hvarom denna
punkt handlar, kan jag ej gerna godkänna Utskottets förslag. Då den
32:dra punkten står i ett visst sammanhang med denna, ber jag att äfven
få beröra den. Jag vill visst icke motsätta mig, att den, som icke om¬
sätter sitt lån på förfallodagen, får betala den föreslagna straffräntan,
men skulle vi antaga dessa båda punkter i Utskottets förslag, skulle vi
komma till det resultat, att omsättningslånen blefve än vådligare än vexel-
lån. Vexellagen säger nemligen, att vexel icke får protesteras förrän
nästa dagen efter förfallodagen, men för omsättningslån, som icke å utsatt
tid betalas, skulle man kunna lagsökas genast. Detta vore ett fint sätt
att alldeles omöjliggöra dessa lån. Yi böra besinna, att i ett land så
K22
Den L’8 April.
vidsträckt som vårt många hinder kunna uppstå, som göra det svårt för
låntagaren att betala precist på dagen. Posten kan försenas t. ex. eller
andra dylika hinder inträffa, till hvilka låntagaren icke är skuld.
Jag instämmer sålunda med reservanten, i förhoppning att jemväl
32:dra punkten blir utslagen och nu gällande stadganflen bibehållna.
Friherre af Scb midt: Icke mindre i den allmänna ordningens
namn än i alla lånesökandes välförstådda intresse bär jag ansett mig icke
kunna annat än tillstyrka föreliggande förslag. Eu bank får lof att se
till, att den eger i sin portfölj sådana papper, för hvilka den kan påräk¬
na att på viss dag erhålla det föreskrift^ kapitalet. Genom ett motsatt
förfarande blir den förhindrad att utöfva den lånerörelse, den sig
åtagit,
De länesökande hafva sin fördel vid att icke nödgas öfver höfvan
vänta på bifall till sina ansökningar om lån. Huru kan det vara tänk¬
bart, att banken skall kunna tillfredsställa många, då icke alla dess gäl¬
denär på dagen betala sin skuld. Om derföre förslaget går igenom och
alla nödgas att betala på, dagen; så skola så mycket flera kunna erhålla
lån, och fonden blir då mera tillräcklig än den nu är. Äfven i annat
afseende innebär förslaget en fördel för de lånebehöfvande. Genom stad¬
gandet om respitmånaden, som det nu är fråga om att borttaga, har den
länesökande, som deraf vill begagna sig, flen ökade kostnaden, att lian
för denna månad får betala en procent högre ränta. Kan detta vara
någon fördel för honom? Är det icke då bättre att tillse, det man kan
betala sitt lån på sagdan dag, det hvar och en icke alltid gör, i fall man
.vet, att man kan få betala det en månad sednare. Oftast bör man så
kunna planera för sig, att man kan betala på dagen.
Om vi icke antaga den nu föreslagna förändringen, så kommer den
olägenhet jag påpekat att qvarstå, och det missbruk fortfara att ega
ruin, att den, som fått ett lån på 2 7, år, kan utsträcka denna tid till
2 år och 10 månader, b vilket dock icke kali vara rätt. Jag hemställer
till de Herrar, som yrkat afslag å punkten, om de anse detta vara rik¬
tigt. För min del anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr A gård h: Jag ber Kammaren fästa sin uppmärksamhet derpå,
att bär icke är fråga om annat, än huruvida en låntagare för fjorton
dagar efter förfailotiden skall betala i ränta fem procent i stället för sex.
Han har hittills egt att efter eget godtycke och utan förhöjning i räntan
när som helst inom dessa fjorton dagar inbetala sin skuld. Utskottets
förslag afser att borttaga denna godtycklighet. Utan tvifvel, torde det
medföra mera ordning i alla affärsförhållanden, om hvar och eu betalar
sin skuld på dagen. Och vet man, att hvar och en måste göra detta, så
kan man bättre ordna lånerörelsen inom banken. Det nuvarande miss¬
bruket härleder sig i de flesta fall derifrån, att man icke i tid vänjer
sig vid ordning; och hvarje ny låntagare får nu lida deraf på det sätt,
att han får vänta så mycket längre på sitt lån. För min del kommer
jag alltså att rösta för bifall till Utskottets förslag.
Herr Med in: Då bankens säkerhet, som man i första rummet må¬
ste tillse, icke lider något deraf, enär det visat sig, att banken icke gjort
Den 28 April B2JJ
några förluster genom det nuvarande stadgandet, sä torde det vara bil¬
ligt att, om eu låntagare icke kan betala på förfallodagen utan nödgas
draga pa respitmauaden, sådant, tillätes honom emot eu procents förhöj¬
ning i räntan. I)et är icke längesedan, som denna anståndstid nedsattes
från två månader till en. Skulle man nu äfven taga bort donna, så för¬
modar jag väl, att bankens lagsökningar icke derigenom komme att ökas,
men det skulle i allt fall medföra stor villervalla bland lånesökande på
landet. För min del yrkar jag alltså utslag å Utskottets hemställan och
bibehållande af det gamla stadgandet.
Herr Sven Is i lsson i Österslöf: Det var icke egentligen vid denna
punkt, som jag _ ämnade yttra mig. Men då jag nu fått ordet, vill jag
begagna detta tillfälle för att bemöta ett yttrande af en talare här på
högern. Han säde nemligen, att det skulle vara eu fördel för låntagaren
att betala på dagen, emedan han derigenom slapp betala högre ränta.
Ja, det är visserligen eu fördel. Men jag frågar, om det också är en
fördel att genast vid förfallodagens utgång blifva lagsöka Jag fruktar,
att detta är en värre olägenhet än att få betala en procent högre ränta
och yrkar fördenskull bifall till Ola Bosson Olssons reservation.
Herr Fredrik Petersson: Jag instämmer med dem som yrkat
afslag å förevarande punkt.
Herr Lyttkens: Jag anhåller att få fösta uppmärksamheten derpå,
att denna punkt innehåller endast förslag, att högre ränta skall erläggas
af den låntagare, som icke betalar sitt lån på förfallodagen, men att den
alldeles icke talar om någon respitmånad, hvilket kommer i 32:dra punk¬
ten. Nog tyckes Utskottets förslag i detta afseende hafva skäl för sig:
och derföre röstar jag för bifall till detsamma.
friherre Gripenstedt: Just det, som don siste talaren erinrade,
hade jag ämnat anmärka, nemligen att det här icke är fråga om respit-
månaden utan om straffräntan: och jag anser det alldeles klart, att i af¬
seende derpå Utskottets åsigt är den råtta.
Friherre Koskull: Jag röstar för bifall till förevarande punkt.
Det kan väl hända, att, såsom Herr Medin anmärkte, någon villervalla
kommer att uppstå i början. Men jag förmodar, att Herrar bankofull-
mäktige veta att vidtaga lämpliga mått och steg utan att använda
stränghet.
bill st id lör Utskottets förslag får jag erinra, att man hos hypoteks-
föreiiingarne lår betala ännu högre straffränta än här, och att man så¬
lunda inom alla landsorter torde vara temligen van vid att få erlägga
straffränta genast, om man icke betalar sitt lån på förfallodagen.
Herr Ola Jönsson: Nog förstår man, hvarom fråga är, och att
det endast gäller, huruvida man skall betala 5 eller 6 procent ränta
under fjorton dagar. Det är sålunda ganska tydligt, att det i sjelfva
verket är en småsak, hvarom man talar, och temligen likgiltigt, huru be-
624
Den 28 April.
slutet kommer att utfalla. Men man kan val dock icke neka, att pen-
ningarne i alla fall redan äro dyra nog för låntagarne, och jag tror icke,
att det kan anses såsom något så billigt vilkor för ett lån att nödgas
erlägga fem procent ränta derpå i förskott. Om låntagaren då skulle få
tillgodonjuta den lilla fördelen att få behålla sitt lån strafflöst fjorton
dagar utöfver förfallotiden, sä är väl detta icke så mycket att beklaga sig
öfver eller att missunna honom.
Det är såsom sagd! temligen likgiltigt, hvilket beslut kommer att fat¬
tas i frågan, men för min de! kan jag icke underlåta att förena mig med
Herr Ola Bosson Olsson.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag i oförändradt skick, dels bifall dertill i öfrig!, men med
den förändring Herr O. B. Olsson föreslagit, dels och slutligen afslag å
Utskottets förslag samt bibehållande af det stadgande som finnes infördt
i 54 § 5 mom. af nu gällande bankoreglemente.
Propositioner afgåfvos å dessa yrkanden, och fann Herr Talmannen
ja vara öfvervägande för bifall till Utskottets förslag. För den omröst¬
ning, som då begärdes, antogs Herr 0. B. Olssons förslag till kontrapro¬
position, hvadan den omröstningsproposition, som nu uppsattes, justerades
och anslogs, erhöll följande lydelse:
Den som bifaller i oförändradt skick hvad Banko-Utskottet föreslagit
i punkten 25 af dess memorial N:o 8,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets förslag med följande
förändrade lydelse:
För- de lån, som ej inbetalas inom 14 dagar efter förfallodagen,
denna oräknad, eller liqvideras genom omsättning, der sådan får ega
rum, samt för de kassakreditiv, som icke betalas i enlighet med gäl¬
lande kontrakt, beräknas från förfallodagen sex procent ränta, der
ej högre ränta är för försträckningen betingad, i hvilket fall denna
utgår intilldess betalning sker.
Den i vanlig ordning företagna voteringen utföll med 108 ja mot 63
nej, hvadan Utskottets förslag utan förändring antagits.
Punkterna ,26 och 27.
Bilöllos.
Punkten 28.
Herr Gustaf Jonsson yttrade: Utskottet har icke fäst särdeles
uppmärksamhet vid min motion, och jag lemnar derhän, om den gjort sig
förtjent
Den 28 April,
625
förtjent derutaf eller icke. Det är ock en obestridlig sanning att den
jordbruksidkande befolkningens behof och rörelsekapital icke kan tillfred¬
ställas af privatbankerna, så som dessa nu äro ordnade, och ej heller af
hypoteksföreningarne. De förra lemna lån på allt för kort tid, de sed¬
nare på allt för lång. Penningarne blifva dessutom vid lån ur privatban¬
kerna mycket dyra och lånen derigenom för mången jordbrukare ruinerande.
Hypoteksföreningarne hafva sedan flera år tillbaka icke kunnat i någon
väsendtlig mån gagna jordbruket, då lånen der utfallit först efter dera
års förlopp sedan de blifvit beviljade och då med en kapitalrabatt af derå
procent. Jag har derföre ansett att jordbruksbanker borde bildas efter de
hufvudgrunder jag i min motion föreslagit, der lån kunde erhållas på en
återbetalningstid af 8, högst 16 år och den jordbrukande befolkningens be¬
hof af förlagskapital på ett ändamålsenligt sätt fyllas. Jag har föreställt
mig att, om dylika bankinrättningar komme till stånd, så skulle jordbrukar-
nes behof af kapital, ett oundgängligt vilkor för höjandet af denna vårt
lands hufvudnäring, blifvit bättre än nu tillgodosedd. Jag har trott att
någon risk för Riksbanken ej borde kunna uppstå, om dessa banker, i
hvilka delegarne skulle vara solidariskt ansvarige, erhölle kreditiv mot säker¬
het af första inteckningen i lottegarnes jordbruksfastigheter till halfva taxe¬
ringsvärdet. De lån jordbrukarne nu kunna erhålla i privatbankerna fin¬
nas i allmänhet endast mot borgen såsom säkerhet och borgesmännen kunna
en tid anses för och vara vederhäftiga, en annan tid tvärtom. Kunde der¬
emot lån fås mot säkerhet af jordbruksfastighet, så tror jag att detta skulle
mycket bidraga till jordbrukets utveckling. Denna näring, som är af så
ofantlig vigt för landet, står nu stilla och lider ganska stort betryck, just
derföre att den saknar de kapitaler, som den behöfver för att gå framåt.
För den som medgifver att jordbruksnäringen är landets modernäring och
önskar att den skall gå framåt ej baklänges, tror jag också att det måste
vara klart, att det sätt, hvarpå vårt penningeväsende nu är ordnadt, ej
är egnadt att leda till detta mål.
För denna gång anser jag mig dock ej kunna vinna något positivt
resultat af mitt förslag och vill derföre ej yrka bifall till detsamma. Ut¬
skottet har afslagit, det, men har dock erkänt att grunddragen voro så¬
dana, att, om några jordbruksbanker verkligen i framtiden komme till
stånd, de då äfven skulle kunna få sådana kreditiv, hvarom jag anhållit,
och någonting annat har jag icke begärt.
Jag inskränker mig således till att yrka att Utskottets förslag må bi¬
fallas, och jag gör detta i den förhoppning att det förslag jag väckt, om
det också ej nu lyckats vinna tillräckliga sympatier, i sinom tid dock
skall gå i fullbordan.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag bifölls.
Punkterna 29 och 30.
Biföllos.
Punkten 31.
Herr Peter Petersson: Jag har trott, att man vore skyldig att
på ett eller annat sätt understödja den nästan största klassen af med-
Riksd. Prof. 1870. 2 Afd. 3 Band. 40
626
Den 88 April.
borgare med den hjelp, som utan förnärmande af andra samhällsklasser
kunde åstadkommas, genom att låta jordbrukarne på bättre vilkor än hit¬
tills varit förhållandet erhålla lån. Denna förhoppning har uti Banko-
Utskottets nu föreliggande memorial, i hvilket min i detta afseende väckta
motion blifvit underkänd, helt och hållet blifvit tillintetgjord. Hypo-
theksbankerna lemna visserligen lån åt jordbrukarne, men vanligtvis icke
till så små belopp som jag i motionen föreslagit, och om något sådant
någon gång sker, fås de icke utan stora uppoffringar. Den enskilde, som
har kapitaler öfver behofvet, utlemnar dem nemligen icke till jordbruka¬
ren, utan insätter dem i bankinrättningarne, i hvilka visserligen lån kunna
fås, men dessa utgöra icke någon hjelp för den som idkar jordbruk utan
lända honom tvärtom till skada, i synnerhet som betalningstiden är så
kort, att någon inkomst af jordbruket icke kan åstadkommas så fort, att
betalningen deraf kan erläggas. Nästan alla andra näringar hafva blifvit
af Staten uppmuntrade, men icke jordbruket. Följden af den betryckta
ställning, i hvilken jordbrukaren sig befinner, har genom de många ut-
flyttningarne till utlandet lemnat det bedröfiigaste bevis. Jag tror der¬
före, att så vida landets modernäring icke skaf! komma att blifva öde ge¬
nom förminskad befolkning och deraf följande förminskade arbetskrafter,
Staten förr eller sednare måste lemna denna klass af medborgare en hjelp
och ett understöd, mera. ingripande uti Statens tillgångar än som jag uti
min motion vågat föreslå.
Jag kan väl icke hoppas att nu vinna framgång åt motionen, men
vill dock icke underlåta yrka bifall till densamma och afslag å Utskottets
i detta memorial gjorda hemställan.
Efter detta anförande blef Utskottets förslag bifallet.
Punkten 32.
Härvid anförde
Herr O. B. Olsson: Jag har icke kunnat dela Utskottets åsigt i
denna punkt, att mom. 6, § 64 af nu gällande bankoreglemente måtte
borttagas. Jag tror, att, om så skedde, så blefve följden deraf att
fullmäktige tvingades att genast verkställa lagsökning mot alla dem, som
icke på förfallodagen fullgjorde liqviden. Låntagarne äro nu genom
gammal praxis vanda vid att få en respitmånad och skulle sannolikt
komma att åtminstone ganska länge förblifva i okunnighet om för¬
ändringen, och »följden deraf skulle blifva att de blefvo lagsökta,
och jag må säga det, lagsökte nära nog oskyldigt, då de ju förut
alltid fått åtnjuta en månads anstånd och på grund deraf väntat
att få lika lång respit äfven hädanefter. När man nu tänker på det
stora antal som skulle träffas af denna olycka, att helt oförmodadt få
en lagsökning på halsen — i närvarande stund finnas cirka 21,000 per¬
soner, som hafva omsättningslån i riksbanken och dess lånekontor, och
större delen af dessa skulle troligen blifva lagsökta och ruinerade — detta
skulle åtminstone blifva fallet med många af dem, hvilka icke förberedt
sig på att betala mer än det belopp, hvartill omsättningen uppginge men
nu till följd af lagsökningen måste betala hela lånesumman på en gång,
så finner man lätt hvilka stora olyckor denna förändring skulle medföra.
027
Den 28 April.
En mängcl egendomar, i. synnerhet mindre, skulle komma att utmätas och
försäljas på exekutiv auktion, och många familjer på detta sätt bringas
till tiggarstafven. Ej heller kan jag förstå, hvitka fördelar banken skulle
hafva af en sådan åtgärd. Jag' tror icke att den skulle hafva den aldra
ringaste fördel deraf. Den skulle tvärtom lida förlust, derigenom att den
ginge miste om den s. k. straffräntan, som nu måste erläggas för den
månad, hvarmed betalningen utöfver den bestämda tiden fördröjes. Denna
ränta okär ju bankens inkomster, och dessa skulle således minskas i stället
för att ökas. Det enda banken kunde vinna vore, att den blefve ännu
mera förhatlig för folket än den på många ställen oskyldigtvis redan är,
och en sådan vinst anser jag för min del med allt skäl kunna räknas som
förlust. Man skulle då kunna hafva skäl att hata den, om ett sådant
prejeri skulle komma att ega rum. Dessutom hafva ju de flesta af våra
privatbanker respitmånad, och dem erkänner man ju att vara skötta fullt
“bankmessigt. “
Respitmånadens borttagande skulle vidare hafva till följd, att lån-
tagarne alltid skulle vara nödsakade att för ätt vara säkra om att icke
blifva lagsökta, skicka in liqviden till banken 8 å 14 dagar innan lånet
behöfde amorteras. Pengarne skulle under denna tid komma att ligga
räntelösa för låntagaren och räntelösa för banken, och detta kan väl ej
vara någon fördel hvarken för banken eller låntagaren. Åtgärden vore
dessutom bra hård i det hänseendet, att många redliga låntagare som
vilja göra sina afbetalningar i rätt tid och trott sig kunna göra detta,
men blifvit mankerade på de summor de sjelfva skulle uppbära, således
blifva lagsökta.
Till följd af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, yrkar jag
bifall till min mot punkten afgifna reservation, eller att, med utslag å Ut¬
skottets hemställan, Kammaren måtte besluta att mom. 6 i § 64 af nu¬
varande bankoreglemente skall oförändradt bibehållas.
Herr Åke Andersson: I denna fråga synes det mig som privat-
banksintresset dikterat Utskottets beslut. Åtskilliga af dessa banker hafva
dock sj elfva respitmånad och komme nog äfven hädanefter att hafva den.
Hvarföre skulle man då borttaga den från Riksbanken och dess låntagare.
Hafva låntagare förut haft respiträtt, då tiderna vore bättre än de nu äro,
hvarföre kan man icke dem låta behålla densamma under den nuvaranda
finansie la förlägenheten ? Betala de icke på förfällodagen, så få de ju
betala öfverränta, hvilken nu, då tjugufemte punkten i detta memorial
blifvit af Kammaren bifallen, är stadgad att utgå från och med nämnda
dag, livilket än mera än förut uppmanar låntagarne att så vidt möjligt är
betala, eller omsätta sin skuld på förfallodagen. Jag tror således att det
ej finnes något skäl att bifalla denna punkt, och yrkar jag således på de
af Herr Ola Bosson Olsson vidare anförda skäl afslag å'densamma.
Herr Forssbeck: Det säges visserligen, att man skall vänja folk
vid att blifva ordentliga och punktliga i sina affärer och man försäkrar
att detta varit syftemålet med den ändring Utskottet här föreslagit; och
punktlighet och ordentlighet äro ganska lätta saker för den, som har sina
penningeaffärer reglerade och vet hvarifrån han skall taga medel, om han
626
Den 28 April.
behöfver sådana. Men för jordbrukaren, som ofta har långa vägar att
fara då han skall samla ihop penningar för att betala eu skuld, för honom
är det icke alltid så lätt att äfven med den aldra bästa vilja, alltid vara
punktlig. Han måste skaffa sig några riksdaler här, några der, och på
det sättet kan det hända, att han icke på bestämd tid kan få ihop fulla
beloppet. Då vi nu känna att bankens låntagare äro emellan 20,000 och
80,000 och att eu stor del bland dem tillhöra den jordbrukande klassen,
så kunna vi lätt finna i hvilken svår belägenhet dessa skulle komma, om
de beröfvades denna rätt till anstånd, som de så länge varit vana att
ega. Och hvad förlorar banken i alla fall på att denna respitmånad får
fortfara? Den förlorar ingenting, den vinner en procent eller det belopp,
hvarmed straffräntan öfverstiger den procent som betalas, då lånet liqvi-
deras, utan att respitmånad behöfver ifrågakomma. Låntagaren deremot,
lian vinner betydligt på respiten, ty han kan mot en procents högre ränta
få ha penningarne fjorton dagar längre och behöfver ej derföre. betala in
hela lånet, äfven den icke förfallna delen, på en gång. Då vi nu veta,
att under de sednare åren lagsökningarne ökats med, som jag tror, hundra¬
tals procent och de exsekutiva auktionerna å fast egendom stigit i oerhörd
grad, hvarföre då, försvåra möjligheten för jordbrukaren att honorera sina
förbindelser? Jag vill derföre för min del, i likhet med Herr O. B. Olsson,
att momentet må få oförändradt qvarstå, såsom varande en säkerhet för
den låntagande jordbrukaren, att icke på dagen blifva lagsökt, i fall han
skulle brista, i betalningen.
Herr Me din: Utskottet har ansett detta moment i sextiofjerde
paragrafen öfverflödigt. Jag tror icke att så är förhållandet. Bestäm¬
melsen i detta moment är den enda lindring låntagarne hafva sig med-
gifven, men å andra sidan har också banken redan nu rättighet att ge¬
nast efter förfallodagen lagsöka dem, om nemligen bankens säkerhet så
skulle fordra. Under sådant förhållande och då någon fara för banken
ej visat sig uppstå af den nu medgifna respitmånaden, kan jag för min
del icke finna något skäl att borttaga densamma. Det kan finnas många
låntagare, som med säkerhet tro sig kunna påräkna penningar så tidigt, att
de kunna betala på förfallodagen, men de kunna blifva bedragna i sitt
hopp och måste då söka att skaffa sig penningar till liqviden på annat håll,
och dertill kan också någon tid åtgå. De skola då gerna, för att slippa
lagsökning, under en så kort tid som en månad betala något högre ränta,
än de förut fått göra.
Jag yrkar af dessa skäl att paragrafen må i reglementet oförändrad
bibehållas och anhåller således om utslag å Utskottets hemställan.
Herr Anders Johansson förenade sig med Herr Medin.
Herr Fredrik Pettersson: Utaf de tvänne respitmånader, som
förut i detta fall voro medgifna, är nu den ena, som bekant är, borttagen,
och man har nu föreslagit, a.tt äfven den andra skulle borttagas. Detta
anser jag dock icke riktigt. Besynnerligt nog har Banko-Utskottet här —-
och jag "har hört flere talare yttra sig i samma riktning — påpekat, att
den föreslagna åtgärden skulle leda till fullkomlig ordning och reda i af-
färslifvet. För min del hyser jag en alldeles motsatt åsigt. Jag tror
629
Den 28 April.
tvärtom, att det förevarande stadgandets upphäfvande skulle leda till en
strypning i allmänna rörelsen. Det är många nu, som ställt sig så, att
de för sina affärers uppgörande äro i behof af denna respitmånad. Så
t. ex. jordbrukarne på slättlandet, som icke hafva annat än spanmål att
afyttra; de ställa sina affärer så, att de hafva tillgångar att betala eller
omsätta sina lån med på de tider, då de få in penningar för skörden. Jag
tror jemväl, att det blefve kinkigt nog för till och med tjenstemännen,
att vara utan fördelen af denna respitmånad. De utfå sina löner i qvar-
taler, och i mån som dessa komma dem till godo, ställa de sina betal
ningar för de lån de kunna hafva i banken.
Dessutom har ju banken ingen förlust utaf att denna respitmånad
bibehålies; men en stor fördel är det för folket i allmänhet, som sanner¬
ligen numera icke har öfverflöd på goda och lämpliga lånetillgångar.
Jag kan derföre icke annat än yrka afslag å förevarande punkt och
att nuvarande stadgande i 6 mom. 64 § i Bankoreglementet måtte oför-
ändradt få qvarstå.
Herr Carl Isak Bengtsson: Då ingen ännu har yrkat bifall till
punkten, har jag så mycket större utsigt till framgång, då jag nu yrkar
afslag och anhåller, att det ifrågavarande gamla stadgandet måtte få
qvarstå oförändradt; emedan den föreslagna förändringen skulle vålla
många olägenheter och åstadkomma många lagsökningar, m. m.
Herr Gustaf Jonsson: Utan att förringa eller i minsta mån miss¬
känna, att det syftemål, Utskottet har haft med detta förslag, varit åstad¬
kommande af ordentlighet och punktlighet i liqvider, tror jag detsamma
icke vara lämpligt i närvarande tid, då tryckningen är så stor i penninge-
förhållandena i landet, och att man bör väl betänka sig innan man der¬
till lemnar sitt bifall. Det är många omständigheter som göra, att en
längre tid för återbetalningen af ett dylikt banklån kan hafva sin stora
fördel. Om t. ex. man beräknat att för lånets betäckande få vissa pro¬
dukter inom viss tid försålda, men det visar sig, att dessa produkter icke
äro så afsättliga, att de kunna inom denna tid försäljas och penningar i
utbyte erhållas, så kan, derigenom att detta stadgande qvarstår, en lin¬
dring beredas, så att man under den följande respitmånadens förlopp kan
hinna skaffa sig penningar, utan att nödgas upptaga nytt län, för att be¬
tala sitt omsättningsbelopp.
Jag yrkar derföre afslag till Utskottets hemställan och bifall till Herr
Ola Bosson Olssons reservation.
Friherre af Schmidt: Hvad jag redan haft äran anföra vid be¬
handlingen af 25:te punkten i detta betänkande, har naturligtvis sin fulla
tillämplighet äfven vid den nu förevarande punkten. Jag vill derföre
icke besvära Kammaren med ett återupprepande af hvad jag då yttrade,
utan ber endast att få hemställa till dem af mina motståndare, som tro
att genom borttagande af ifrågavarande moment lagsökningarnes antal
skulle i betydande mån ökas, om de verkligen på fullt allvar föreställa
sig, att genom den nu i detta hänseende gällande föreskrift om en re¬
spitmånad antalet af lagsökningar och exsekutiva auktioner kunnat min¬
630
Den 28 April.
skas. Jag för min del tror det ej, lika litet som jag kan dela den åsigt,
att genom en ny föreskrift, hvarigenom man vill införa en noggrannare
ordning i bankens skötande och allmänhetens affärer med densamma, dessa
lagsökningar skulle blifva flera än de redan äro; till dem få vi, efter
mitt förmenande, söka anledningen i helt andra och för det nu ifråga¬
varande ämnet .främmande förhållanden. På grund häraf vågar jag an¬
hålla om bifall till Banko-Utskottets förevarande hemställan.
Herr Wikström: Det förslag, Utskottet här atgifvit, synes mig
sannerligen vara så godt, att jag icke kan underlåta att höja min röst
till att förorda detsammas antagande. Det förefaller mig högst märk¬
värdigt, att någon, som önskar och vill upprätthålla ordning i affärer,
fordrar att få bibehålla ett sådant oefterrättlighetstillständ, som vi nu i
förevarande hänseende ega, ithy, att genom missbruk af det nu till bort¬
tagande ur reglementet föreslagna stadgandet utbildat sig en i så måtto
högst förderflig praxis, att det icke är undantagsvis, utan snart sagdt i
regeln, som man vid lån med omsättningsratt begagnar sig af den s. k.
respitmånaden. Man har hufvudsakligen invändt mot förslaget, att bort¬
tagande af respitmånaden skulle medföra olägenheter af betänklig art,
emedan respittidens begagnande blifvit en vana: men derpå får jag blott
svara att, i fall man måste erkänna, att denna vana är en osed — något
hvarom vi alla måste vara öfverens — så måtte det väl också vara rätt,
att ifrågavarande stadgande förändras. När man i sin förbindelse till
banken utsatt tiden, inom hvilken man skall infria densamma, bör man
val icke i reglementet hafva ett kryphål, hvarigenom man, utan synnerlig
olägenhet för sig sjelf, kan förlänga denna tid. Jag finner det fast heldre
vara angeläget att man börjar vänja sig vid att i sina affärer vara punktlig
samt att följaktligen fullgöra sina liqvider på dagen, och derföre yrkar
jag bifall till Banko-Utskottets ifrågavarande hemställan.
Herr Johan Jönsson: Jag har velat bemöta den sista talarens
yttrande, att den ifrågavarande respitmånaden skulle vara en osed. Jag
vill visst icke, att lagen skall gifva hägn åt några oseder, ty sådana an¬
ser jag det vara lagstiftarens pligt, att så mycket som möjligt motarbeta
och undanrödja, men icke är väl detta en osed? — Vi föreställa oss en
jordbrukare, som har ett diskontlån att omsätta i September månad. För
att få penningar till omsättningen behöfver han afyttra säd, och det kan
då vara honom till stor fördel, att han bär denna respitmånad på sig,
att under tiden få sin säd skuren och försåld till högsta möjliga pris.
Skulle han deremot, i fäll förevarande stadgande tages bort, lagsökas ge¬
nast efter förfallodagen, så ginge han miste om vidare omsättningsrätt
och tvunges att inbetala hela lånet, hvilket kunde måhända för honom
vålla ekonomiska olyckor och olägenheter af ganska betänklig beskaffenhet.
Jag yrkar derföre afslag å Utskottets Utlåtande och bifall till Herr Ola
Bosson Olssons reservation.
Herr H. Sch midt: Då man här yrkat bifall till Utskottets hem¬
ställan, anser jag mig för min del böra tillkännagifva, att jag icke kan
gilla det slut, hvartill Utskottet i denna fråga har kommit, utan att jag
631
Den 28 April.
instämmer i flen reservation Herr 0. B. Olsson afgifvit derom, att det
ifrågavarande sjette momentet måtte i Bankoreglemente! oförändradt iå
qvarstå. Ehuru jag är en vän af reda och ordning i affärer, är jag rädd
att nu borttaga detta stadgande, ty utan tvifvel skulle derigenom mycken
oro uppstå bland allmogen, som ställer sina affärer med beräkning att få
tillgodonjuta denna respitmånad, bvilket de anse vare sin rättighet. Mycken
villervalla i affärer man och man emellan, i synnerhet bland allmogen,
skulle också häraf förorsakas; och det för att undvika detta, som jag an¬
ser mig böra yrka utslag å Utskottets förslag och bifall till den omnämnda
reservationen.
Herr Almqvist: Äfven jäg skulle från ren affärssynpunkt och
måhända äfven från bankens synpunkt kunna instämma i det slut, hvar¬
till Banko-Utskottet här kommit, nemligen att det lån, som icke på för-
fallodagen betalas, genast skulle vara underkastadt lagsökning. Men de
egendomliga förhållanden, som ega rum inom den ort jag tillhör, föranleda
mig att hysa vissa betänkligheter mot bifall till Utskottets förslag. Det
finnes beklagligen inom Norrland icke några afdelningskontor af Riks¬
banken utan, om man i dessa aflägsna orter vill hafva lån med omsätt-
ningsrätt, miste man vända sig till hufvudkontoret i Stockholm. Nu är
föreslaget, att den, som icke på förfallodagen inbetalar sitt lån, genast
skall vara underkastad lagsökning. Men jag ber att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att ett sådant stadgande i sig sjelft riktigt kan gå an,
att utan obillighet tillämpa i de landsorter, som icke ligga allt för långt
från hufvudstaden, och der den lånesökande ej endast kan få ut sitt lån
samma dag eller straxt efter det lånet blifvit bifallet, utan jemväl utan
svårighet och uppoffring kan på förfallodagen återgälda sin skuld. Men
så är ej förhållandet med de norrländska orterna. Det kan med anled¬
ning af dessa orters aflägsenhet från hufvudstaden och den tidsödande
postgången dit åtgå tvenne veckor eller mera, innan låntagaren erhåller
det beviljade lånet sedan detsamma i banken utlemnats. Skulle han der¬
jemte ovilkorligen vara skyldig att i densamma insätta liqviden på för¬
fallodagen, skulle han behöfva afsända medlen hemifrån en vecka eller
kanske två veckor derförut, hvarigenom han icke skulle få åtnjuta lånet
mer än i fem månader och i bästa fall en vecka derutöfver, men erlägga
ränta för hela tiden eller sex månader, hvarigenom lånet skulle blifva för
honom dyrare än under samma vilkor medgifna lån blifva för dem som
bo i närheten af hufvudstaden, hvilka snart nog kunna komma i åtnju¬
tande af lånen samt med lätthet vid förfallotiden återbetala dem.
Äfven en annan omständighet tillkommer, som förökar mina betänk¬
ligheter mot förslaget. Till följd af de långa distanserna kan det inträffa
att, om också låntagaren noga beräknar tiden för penningarnes afsän¬
dande, dessa kunna komma fram en eller annan dag för sent, emedan
under den långa vintertiden, som deruppe räcker många månader, genom
ogynsam väderlek eller andra hinder postgången kan komma att uppe¬
hållas. Det betyder då mindre, om låntagaren får betala något högre
ränta för de öfverskjutande dagarue, men högst vigtigt är att han icke
genom den uteblifna betalningen på förfallodagen har förverkat sin rätt
att omsätta lånet.
682
Den 28 April.
Af dessa skäl och då nyssnämnda orters fördel af lån med omsätt-
mngsrätt skulle i väsendtlig mån förminskas, om detta förslag antoges
anhåller jag om afslag å Utskottets hemställan och att således den ifråga¬
varande paragrafen i Bankoreglementet måtte förblifva oförändrad.
Häruti förenade sig Herrar Engman, Östman, Tjernlund, Sahlström
och Andreas Andersson.
Herr Gianlund: Efter mitt förmenande skulle helt visst stora
olägenheter synnerligen för allmogen i landsorterna uppstå om detta mo¬
ment borttoges De hafva nu så vant sig vid denna respitmånad, att den
kan nästan sägas hafva blifvit ett behof för dem.
Om man ock beräknar att det för den i en aflägsen landsort boende
låntagaren åtgår någon tid, innan han erhåller ett beviljadt lån efter dess
utfallande i banken samt att han likaledes eu tid före lånets förfallo¬
dag måste insända omsättningen - så kommer han i så fall ej i åtnju¬
tande af mer än något öfver fem månader, oaktadt han får beränta lånet
i sex månader; jag tror ock att den åsigten allt mer och mer gör sig gäl¬
lande inom affärslifvet, att det är i de flesta fall bättre bevilja något an¬
stånd åt en gäldenär än att genom lagsökning sätta honom i förlägenhet,
hvilket ofta vållat, att äfven en säker gäldenär blifvit oförmögen att full¬
göra sina förbindelser — emedan en lagsökning förstört hans kredit.
Ofta kan denna respitmånad för jordbrukaren vara af väsendtligt
värde, då han vid månget tillfälle ej af många olika förhållanden hinner
enligt hvad han beräknat till önskad tid sälja sina produkter.
Skulle han då riskera lagsökning genast, uppstå för honom många
svårigheter och ej minst den att han måste inbetala hela omsättnings-
lånet, hvartill kommer, att vanligen erhåller en sådan gäldenär icke vidare
något nytt lån i banken, emedan man fattar misstro till honom. Ett
mankemang i beräknade inkomster kan verkligen äfven hända den för¬
mögnare, han må nu än, som en föregående värd talare sagt, ega säkra
värdepapper i sin portfölj.
Den högre räntan som är föreskrifven för respitmånaden, gör väl ock
att man bör vara angelägen att å förfallodagen inbetala lånet — och ge¬
nom denna högre ränta gör ju ej heller banken någon förlust på respit-
månadens qvarstående.
Jag yrkar bifall till den af Herr O. B. Olsson i denna punkt afgifna
reservation.
Herr Ola Månsson: Jag tror att genom den föreslagna förändrin¬
gen icke låntagarnes och ej ens bankens egen fördel blefve tillgodosedd
Blefve nemligen denna s. k. respitmånad borttagen, så kunde det lätt
komma att hända, att allmänheten afskräcktes från att söka erhålla lån i
Riksbanken och i stället vände sig till de enskilda bankerna, äfvensom
att Riksbanken derigenom komme att ligga inne med större kapital än
densamma för diskontrörelsen behöfde. Genom ett dylikt stadgande blefve
äfven bestämmelserna för diskontlån strängare än vilkoren för inlösande
af vexlar, enär, äfven om gäldenären hade penningar till hands, men möj¬
ligen en eller annan dag glömde att verkställa liqviden, lagsökning ovil-
Den 28 April. 633
korligen genast efter förfallodagen komme att ske. Jag kan derföre icke
annat än yrka afslag å Utskottets förslag samt bifall till Herr Ola Bosson
Olssons reservation, af innehåll, att det nuvarande stadgandet i 34 § 5
mom. och 64 § 6 mom. bankoreglementet måtte i oförändradt skick bibe¬
hållas.
Herr Berg: Herr Talman! Enär föregående talare uppgifvit att
enskilda bankerna medgifva en månads respit vid omsättningar och inbe¬
talningar af lån, så får jag, med den kännedom jag derom eger, upplysa
att förhållandet visserligen varit, men numera icke är sådant, och att se¬
dan denna respitmånad borttagits liqviderna ske punktligare och med mera
ordning än tillförne.
Det synes vara påtagligt, att, då man vet att inbetalningen ovilkor¬
ligen skall ske på en bestämd dag, man bereder sig resurser dertill, hvar¬
emot ett ytterligare anstånd vanligen föranleder till oordentligheter i
liqviderna.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Hmggström: Då jag redan af Herr Almqvist är förekommen
uti de skäl jag ämnade anföra för afslag å denna punkt, vill jag in¬
skränka mig till att med honom instämma uti det yrkande att 64 § 6
mom. af bankoreglementet måtte i oförändradt skick bibehållas.
Herr Sääf: Jag anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på ett stort misstag som af åtskilliga talare blifvit begånget, då de fram¬
ställt borttagandet af det stadgande i reglementet, som ålägger diskont¬
styrelsen att lagligen utsöka de belopp som förfallit för en månad sedan
så, som skulle detta innebära en ovilkorlig skyldighet för styrelsen att
genast efter förfallodagen lagsöka en låntagare. Denna rätt att genast
lagsöka eger styrelsen för närvarande i fortsättningen af nämnda, nu till
borttagning föreslagna stadgande, ehuru som man vet, den vanligen låter
en månad gå förbi, innan denna åtgärd vidtages, så framt nemligen icke
bankens säkerhet och intresse nödvändigt fordrar att lagsökning dessför¬
innan bör ega rum. Enahanda skulle äfven förhållandet hädanefter blifva,
derest Utskottets förslag i denna punkt bifölles. Frågan är här endast,
huruvida det är nödvändigt att i reglementet tinnes en bestämd föreskrift
för Diskontstyrelsen, att inom viss tid lagsöka. Tages nu detta stadgande
bort, så är det klart ,att det komme att bero på styrelsens egen omtanke
att pröfva och bestämma, huruvida vid hvarje särskilt fall anstånd med
inbetalningen eller omsättning af lånet fortfarande som hittills hör beviljas,
eller huruvida lagsökning genast efter förfallodagen bör anställas. Ut¬
skottet har ansett att detta stadgande äfven derföre bör utgå, emedan i
allmänhet den föreställningen deraf uppkommit, att detsamma innebär en
rättighet för hvar och en att så väl i banken som eljest fördröja liqvider
lång tid efter det förfallodagen inträdt, hvarpå såsom exempel anförts
att, då i enskilda lifvet en skriftlig anmaning om liqvid gjorts fjorton
dagar efter förfallotiden, sådant svar ingått, hvaraf syntes att anmaningen
betraktas såsom ett förnärmande och obilligt anspråk, enär sjelfva Riks¬
banken lemnar en hel månads anstånd efter förfallotiden, hvilket förhål¬
634
Den 28 April.
lande åberopades. Jag hemställer till hvar och en, om icke en dylik upp¬
fattning. bör motarbetas, derigenom att man låter det närvarande stad¬
gandet i detta afseende utgå. Då man vidare talat om att låntagarnes
ställning genom ett bifall till Utskottets förslag skulle komma att för¬
svåras, så är detta, som jag redan visat, en alldeles falsk uppfattning af
saken. Den, som således icke vill, genom bibehållande af ett allmänt stad¬
gande för en institution sådan som Riksbanken, fortfarande gifva stöd åt
ett föreställningssätt hos den stora allmänheten, som på uppfyllandet af
inbördes förbindelser har ett högst menligt inflytande, den bör efter min
tanke bifalla Utskottets hemställan.
Deraf följer intet annat än att Diskontstyrelsen får fria händer; att
den egen frihet att hädanefter som hittills lemna anstånd med, eller ut¬
söka en förfallen skuld om sådant pröfvas nödigt; och skall förändringen
antagligen leda till att så småningom och • mera allmänt införa större
punktlighet och noggrannhet i liqvider, hvartill lagstiftningen ju bör bi¬
draga så väl direkt som indirekt, hvarföre jag anhåller om Kammarens
bifall till den föredragna punkten.
Herr Jöns Pehrsson: Det förefaller mig i sanning mer än märk¬
värdigt att Utskottet kunnat komma till det resultat att vilja borttaga den del
af bankoreglementet, hvarom den nu föredragna punkten handlar. Den siste
talaren har visserligen velat antyda, att genom bibehållande af detta stad¬
gande en demoralisation skulle komma att inträda i afseende å punktlig¬
heten att verkställa liqvider till Riksbanken. Men huruvida ett sådant
befaradt. och menligt inflytande äfven skulle komma att sträcka sina verk¬
ningar till den stora allmänheten, kan jag för min del ej fatta, lika litet
som jag kan inse någon fara för banken ligga deruti, att detta stadgande
qvarstå!’, då ju dess styrelse i allt fall kan göra sin rätt gällande och,
om så anses nödigt, genast efter förfallodagens förlopp verkställa lagsök¬
ning. Deremot ligger det ofta uti låntagarnes intresse att begagna den
dem nu medgifna respittiden af en månad efter förfallodagen, och hvilken
anståndstid äfven rätt ofta är högst nödvändig för den! som bo långt af¬
lägse i landsorten. Huru jag sålunda ser saken, kan jag ej finna, något
skäl att borttaga det nuvarande stadgandet i detta afseende, hvarföre jag
ock yrkar att det omnämnda momentet i bankoreglementet fortfarande
måtte qvarstå.
Herr Wedberg: Sedan så många talare yrkat rent afslag å den
föredragna punkten att föga utsigt lärer finnas att få densamma af Kam¬
maren antagen, så vill jag, som i allo gillar hvad Utskottet föreslagit,
dock, för att om möjligt vinna något, anhålla få göra det jemkningsförslag,
att 64 § 6 mom. af bankoreglementet fortfarande måtte bibehållas, dock
med den förändring att : stället för orden “en månad" måtte insättas
orden “fjorton dagar"; och anhåller jag hos Herr Talmannen om propo¬
sition å detta mitt förslag.
Friherre Koskull: Då jag i eu föregående punkt angående den
s. k. straffräntan uttryckte den åsigt, att jag ansåg de nuvarande bestäm¬
melserna i detta hänseende fullt tillfyllestgörande, får jag deremot angå-
Den 28 April.
635
ende den nu föredragna punkten anmärka, att jag anser det fullmäktige,
derest densamma bifölles, skulle blifva tvungne att genast efter förfallo-
dagens förlopp verkställa lagsökning. Detta kunde väl äfven möjligen
hafva något skäl för sig, så framt nemligen alla låntagare vore bosatta i
närheten af lånekontoret; men då vi besinna att eu stor de! af dessa
lånesökande äro boende i norra delen af landet och kommunikationerna
till dessa orter ännu äro särdeles dåliga, hvadan det ock ofta dröjer åtmin¬
stone fjorton dagars tid sedan lånet blifvit bifallit innan låntagaren utbekom¬
mer detsamma samt derjemte minst lika lång tid för att insända liqviden,
så kommer ju derigenom låntagaren att gå miste om en hel månad eller
en sjettedel af lånetiden, enär ju de flesta diskontlån utlemnas på 6 må¬
naders tid. Af detta skäl anser jag att bestämmelsen om respitmånad
fortfarande bör bibehållas, hvarföre jag ock yrkar afslag å Utskottets
hemställan.
Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner framställdes på de
yrkanden, som blifvit gjorda, nemligen dels på bifall till Utskottets för¬
slag, dels på afslag derå med bibehållande af 6 mom. af 64 § i gällande
bankoreglemente, dels ock slutligen på bifall till det af Herr Wedberg
framställda förslag. Den andra i ordningen af dessa propositioner fann
Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef då
begärd och antogs såsom kontraproposition yrkandet på bifall till Utskot¬
tets förslag. Följande voteringsproposition blef då uppsatt, justerad och
anslagen:
Den, som med afslag å Banko-Utskottets hemställan i 32:a punkten
af dess memorial N:o 8, vill att mom. 6 af § 64 i nu gällande banko¬
reglemente skall oförändradt bibehållas,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets' ifrågavarande hem¬
ställan.
Omröstningen visade 125 ja mot 48 nej, i följd hvaraf Kammaren
beslutit i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Punkten 33.
Friherre T a mm: Den nu föredragna punkten angående stadgandena
om ränta för de medel, som äro insatta på upp- och afskrifning, synes
afse en sådan förändring, som skulle komma att lemna fullmäktige en
fullkomligt godtycklig makt, hvilken de mot vissa personer eller penninge-
verk efter behag skulle kunna utöfva. Om med hänsyn till den säkerhet,
som erbjudes för erhållande af lån, olika ränta någon gång kan böra be¬
stämma, torde det dock icke kunna bestridas eller bortresonneras, att
vid insättningar i banken den enes penningar äro värda lika mycket som
636
Den 28 April.
den andres. Både för allmänheten och banken sjelf skulle äfven stora
olägenheter uppstå, derest, såsom nu föreslagits, olika ränta skulle beviljas
å de i Riksbanken deponerade medlen. Om t. ex. samtidigt tvenne per¬
soner i Riksbanken ville på upp- och afskrifning insätta sina penningar,
skulle derigenom den ene kunna beviljas en högre ränta än den andre,
hvithet ju vore ganska orätt. Följden af en sådan godtycklig åtgärd å
fullmäktiges sida, om den komme att i något fall användas, skulle åtmin¬
stone blifva deu att förtroendet till Riksbanken i väsendtlig mån skulle
minskas, hvilket väl icke lärer vara afsigten med deu nu föreslagna för¬
ändringen.
Jag vågar på grund häraf yrka afslag å Utskottets hemställan i
denna punkt.
Herr Agardh: Jag tror icke någon synnerlig fara kan ligga deruti
att den nu föredragna punkten antages. Meningen med den föreslagna
förändringen är naturligtvis icke någon annan än att hindra enskilda ban¬
ker från att kasta kostnader på Riksbanken genom att uti densamma på
upp- och afskrifning insätta alltför stora belopp. Det lär väl icke gerna
komma i fråga, att enskilda personer skulle vilja göra giro-insättningar
på högre belopp än 400,000 Rall1. Om man således bestämmer, att den
eller den räkningshafvaren icke får beräkna mer än den eller den räntan
å ett visst, inom ett maximum af 400,000 R:dr begränsad! penningebelopp,
så kan till följd af étt sådant stadgande icke några olägenheter för den
enskilde komma att uppstå. Jag anhåller derföre att Kammaren måtte
godkänna Utskottets förslag.
Herr Hseggström: Jemte det jag instämmer uti hvad Herr Agardh
nyss yttrat, måste jag äfven tillägga att Riksbanken för närvarande be¬
finner sig så att säga i ett försvarslöst tillstånd, enär, under det alla en¬
skilda banker hafva rättighet att bestämma om och huru mycket pennin¬
gar de på upp- och afskrifning vilja emottaga, Riksbanken deremot är
tvungen att emottaga huru mycket som helst; också får derigenom Riks¬
banken betala ränta å de enskilda bankernas riks myntskassa för in¬
vexling af deras egna sedlar, hvilken kassa de när som helst kunna å
upp- och afskrifningsräkning inkasta i Riksbanken och gorå räntebärande.
Jag kan för min del ej anse det vax-a klokt att längre bibehålla ett så
abderitisk! stadgande. Då man befarar att fullmäktige, derest detta för¬
slag bifalles, skulle kunna komma att utöfva mannamån, derigenom att de
skulle bevilja olika ränta för olika penningebelopp, så får jag säga det
jag icke tror en sådan farhåga vara grundad, enär det ju är Riksdagen
sjelf som tillsätter fullmäktige i banken och dertill förordnar de personer
som den anser mest passande att till bankens båtnad och nytta utföra
detta ansvarsfulla uppdrag.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Friherre Koskull: Jäg är ganska tacksam mot Utskottet, som
inom ett maximum af 400,000 R:dr begränsat det belopp, hvarå ränta
för de medel som å upp- och afskrifning i Riksbanken insättas får be¬
räknas; men jag skulle hafva varit Utskottet ännu tacksammare, om det
Den 28 April.
637
t. ex. hade velat nedsätta detta maximum till endast 200,000 R:dr. För
min del kan jag nemligen icke inse att allmänheten men väl några större
penningeverk af denna förändrade bestämmelse komrne att draga någon
synnerlig nytta och, ehuru jag måhända är ensam om min åsigt i detta
afseende, får jag dock hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om propo¬
sition derå, att det af Utskottet föreslagna maximibeloppet af 400,000
R:dr, hvarå ränta vid insättning på upp- och afskrifning af Riksbanken
godtgöres, måtte till 200,000 R:dr nedsättas.
Herr Jöns Rundbäck: Huru pass lönande denna rörelse att på
upp- och afskrifning mottaga penningar i Riksbanken verkligen är, kan
man inhemta af tullmäktiges berättelse för sistlidet år, hvaraf framgår
att 16,202 R:dr innestodo i Riksbankens kassa af de medel som enskilda
banker för tillfället icke kunde använda. Det är klart att dessa enskilda
banker, hvilka ega rättighet att utgifva sedlar till eu summa motsvarande
det belopp de i Riksbanken deponerat, anse det vara bättre att af Riks¬
banken uppbära huru liten ränta som helst, äfven om det blott vore en
half procent, heldre än att hafva dessa penningar hemma i sin egen
kassa utan all ränta. På detta sätt öfverhopas Riksbanken af penningar,
hvilka uti densamma på deposition äro insatta. Då jag nu anser det
föreliggande förslaget vara särdeles tjenlig! att hämma denna alltför stora
insättning, så, och ehuru jag helst skulle hafva önskat att än ytterligare
inskränka det föreslagna maximibeloppet hvarå ränta blifver godtgjord,
vill jag dock för närvarande åtnöja mig med Utskottets förslag samt till
detsamma yrka bifall.
Herr Lyttkens: För min del anser jag Utskottets förslag vara af
den beskaffenhet att detsamma af Kammaren bör bifallas, enär det med-
gifver fullmäktige rättighet att förminska icke blott räntan utan äfven
beloppet af den summa som på upp- och afskrifning bör af Riksbanken
emottagas. Jag yrkar alltså bifall till den föredragna punkten.
Herr Uhr: Äfven jag yrkar bifall till Utskottets förslag, hvilket
går i den syftning att rätta åtskilliga missförhållanden, som ännu existera
i afseende å rättigheten att på upp- och afskrifning i Riksbanken insätta
penningar och derför få beräkna ränta. Från fullmäktiges sida har man
äfven länge förväntat ett dylikt förslag, hvarmed afses att förhjelpa dem
som i Riksbanken insätta smärre summor af sina besparingar till så hög
ränta som möjligt, hvilket skulle kunna ske derigenom att till insättare
af stora summor anslöte sig insättare af små summor, hvarigenom räk¬
ningens saldo på det hela skulle hålla sig mera jemnt. Det är nemligen
naturligt, att räntan å de insatta medlen icke kan komma att blifva för
alla lika, utan måste lämpas efter det större eller mindre belopp som på
upp- och afskrifning insattes. Deremot vore det orättvist, om enskilda
hanker till obegränsadt belopp skulle ega rättighet att i Riksbanken på
upp- och afskrifning insätta huru störa summor som helst, hvarföre ock
Utskottet i sitt förslag inskränkt maximum i detta hänseende till 400,000
R:dr. Nu bär visserligen äfven af eu talare blifvit föreslaget att ytter¬
ligare nedsätta detta maximibelopp till 200,000 R:dr, hvarigenom jag dock
638
Deri 28 April.
för min del ej tror att synnerlig fördel skulle vinnas, enär det ju vore
en lätt sak att genom insättning i flera poster öfverskrida detta maxi¬
mibelopp.
Jag finner följaktligen Utskottets förslag vara ganska välbetänkt,
hvarföre jag ock till detsamma yrkar bifall.
Öfverläggmngen var slutad. Utskottets lörslag bifölls.
Punkten 34.
Herr Agardli yttrade: I afseende på denna punkt bar jag tillåtit
mig framställa en reservation, som återfinnes å sid. 55 af Utskottets
föreliggande memorial. Jag har nemligen trott att samma resultat, som
Bankofullmäktige afsett, skulle kunna vinnas utan att ändra momentet
c) i § 66, hvilket handlar om bestämmandet af depositionsräntan, om
man endast tilläde ett nytt moment d) till samma paragraf, genom hvil¬
ket fullmäktige skulle ega att bestämma å huru stort på en gång inne-
staencle belopp ränta måtte hvarje särskild räkningshafvare godtgöras.
Derigenom hade man icke förhindradt enskilda personer att i Riksbanken
insätta penningar på depositionsräkning till huru stort belopp som helst.
Det kan visserligen synas vara en olägenhet för banken att sålunda nöd¬
gas mottaga hur mycket som helst, men när Styrelsen har i sin hand
att ställa räntan hur lågt som helst,* så synes faran att blifva öfverhopad
med depositioner icke vara särdeles stor. A andra sidan torde det ock
vara billigt, att man icke betager allmänheten sin nu egande rätt att i
banken deponera medel. I Stockholm skulle allmänheten i fullt mått få
bibehålla denna rätt, enär penningar fortfarande här kunna insättas an¬
tingen mot ränta i diskontkontoret, eller ock, om de icke mottagas der, i
depositionskontoret utan ränta. Nu har Banko-Utskottet i åtskilliga punk¬
ter, dem Kammaren redan bifallit, sträfvat att förändra diskontkontorens
i orterna rörelse till likhet med sjelfva Riksbankens, hvilket utan tvifvel
är en fördel ; men man går i motsatt riktning, om man bifaller Utskot¬
tets förslag i denna punkt, i det man minskar allmänhetens i landsorten
rätt att såsom hittills deponera medel i diskontkontoren. Genom att an¬
taga mitt i reservationen framlagda förslag tror jag denna olägenhet skulle
undvikas, enär depositioner fortfarande kunde göras så väl i samtliga lå-
nekontoren som i depositionskontoret i Stockholm, under det att Full¬
mäktige alltid hade i sin hand att reglera dessa depositioner genom att
nedsätta räntan hur lågt som helst.
På dessa grunder skall jag tillåta mig att yrka bifall till mitt i re¬
servationen intagna förslag, ehuru jag icke tiar särdeles stor förhoppning
att få det igenom, enär Första Kammaren redan godkänt Utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan blef af Kammaren bi¬
fallen.
Punkterna 35—40.
Biföllos.
Den 28 April,
639
Punkten ål.
Herr Ågardh: Jag har ingen anmärkning att göra emot Utskot¬
tets förslag, men anser mig dock böra påpeka, att det är strängare mot
bankens tjensteman, än det nu gällande stadgandet är. Hittills har nem¬
ligen en banktjensteman, som öfverllyttats på pensionsstat, haft rättighet
att uppbära hela lönen, men så skulle icke hädanefter alltid blifva för¬
hållandet. Utskottet har emellertid för att något mildra hvad som här¬
utinnan kunnat vara för strängt föreslagit den förändring af 121 §, som
Kammaren nyss bifallit, att klagomål öfver Fullmäktiges beslut i vidsträck¬
tare mån än hittills kunna anföras hos näst sammanträdande Banko¬
utskott eller, emellan riksdagarne, hos revisorerne af Riksbanken. Jag
har endast velat nämna detta, på, det man icke måtte säga att ändringen
har kommit oanmärkt fram. För egen del tillstyrker jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag vill begagna tillfället
för att uttrycka min åsigt om ifrågavarande jemte åtskilliga andra förän¬
dringar, som i nu föredragna delar af Bankoreglementet genom Utskot¬
tets memorial hafva blifvit föreslagna, att de nemligen innefatta ett för¬
svårande af bankotjenstemännens vilkor och ett försämrande af de dem
en gång tillerkända lönerna, samt att de göra dem mer än förr beroende
af Bankofullmäktiges godtycke. Jag hade icke ansett det vara skäl att
här bestrida dessa förändringars antagande, emedan jag icke haft hopp
om framgång för något sådant yrkande; men, då frågan nu kommit under
behandling, vill jag åtminstone till protokollet uttrycka att jag hyser den
åsigten, att de förändringar, som Utskottet föreslagit, hvarken synas mig
vara rättvisa emot banlcotjenstemännen och ej heller, efter min uppfattning i
dera afseenden, i öfrigt riktiga.
Efter denna öfverläggning bifölls punkten.
Punkten 42.
Bifölls.
Punkten 43.
Herr Kolmodin: Jag nödsakas att för några ögonblick taga Her-
rarnes tid i anspråk, men till min ursäkt får jag på förhand förklara,
att, ehuru den föredragna punkten särskildt omnämner Wisby lånekontor,
det icke är min afsigt att förfäkta något lokalintresse, utan endast att
beröra en allmän grundsats.
När 1850—1851 årens riksdag beslöt inrättande af nyssnämnda låne¬
kontor, bevisade man Gotland mycken välvilja och tillgodosåg ett der
länge kändt och öfverklagadt behof. Det är tydligt, att ett så litet låne¬
kontor som detta, när det, oaktadt sin litenhet, ändock måste hafva sin
särskilda och fullständiga förvaltning, icke anlades för att på ett lönande
sätt utsträcka Riksbankens lånerörelse, utan hufvudsaktigen för att hjelpa
640
Den 28 April.
en aflägsen provins, som eljest icke kunde få sina oundgängliga behof af
rörelsekapital tillfredsställda. Dervid måste dock kostnaderna inskränkas
till det minsta möjliga. Det var derföre en ganska klok försigtighet, som
bestämde Riksens Ständer att föreslå en viss förvaltningskostnad, utöfver
hvilken man ej finge gå. Men lika visst är också, att, om ett sådant
stadgande skulle bidraga till god hushållning, så måste det afse de van¬
liga förhållandena, men icke bestämma en summa, som skulle vara till¬
räcklig för alla möjliga oförutsedda och oförutsebara händelser. I an¬
nat fäll måste ju beloppet tilltagas så rundligt, att det väl kunde gifva
anledning till misshushållning under vanliga tider, om kontorsstyrelsen
vore dertill benägen. Således måste jag anse det bestämda förvaltnings¬
anslaget i detta fall vara afsedt endast för normala förhållanden, d. v. s,
när inga särskildt tillstötande omständigheter menligt inverka på utgif¬
ternas belopp. En dylik åsigt föranledde för något öfver ett år sedan
styrelsen öfver Wisby lånekontor att, med anledning af inträffade sjuk¬
domsfall så väl för kamererare!! som bokhållaren, hos Bankofullmäktige
anhålla om tillstånd, att särskildt få utbetala 254 R:dr 24 öre i vika-
riatsarfvoden. Bankofullmäktige afslogo denna begäran, och då nöden
icke var så fullkomligt svår, emedan beloppet skulle fördelas på två
händer, så ansåg styrelsen sig icke böra drifva saken längre, utan beslöt
att låta den förfalla för den gången. Emellertid hafva Bankofullmäktige
nu afgifvit ett förslag, som, om det af Riksdagen antages, kommer att i
Bankoreglementet såsom gällande lag uppställa, att förvaltningskostnaden
för Wisby lånekontor under inga omständigheter, huru ömmande de än
må vara, får öfverstiga de anslagna 6,000 Riksdalerna. Huru det för
närvarande förhåller sig med detta lånekontors förvaltningskostnader vill
jag med utdrag ur Kontorets räkenskaper upplysa. Genom reglementet
äro nemligen bestämdt:
till afiöningar..........................R:dr 5,000: —
dessutom åtgå:
till hushyra........................... „ 400: —
„ skrifmaterialier och tryck................. „ 387: 70.
porton............................ „ 114: 92.
„ ved och ljus........................ „ 83: 78.
„ extra utgifter........................ „ 13: 20.
Summa R:dr 5,999: 60.
I förbigående vill jag anmärka, att, så vidt man af räkenskaperna
kan se, var man under den gamla goda ståndstiden icke så noga, om
kostnadssumman ej alltid slog in “på spiken® med anslaget, utan detta
öfverskreds mer än en gång, utan att någon stor olycka derigenom drab¬
bade, vare sig Bankofullmäktige eller lånekontorets styrelse; men efter år
1867 har “den strängaste sparsamhet alltjemt iakttagits®, så att man
lyckats hålla kostnaderna inom anslagsbeloppet. Att ännu ytterligare på
detta belopp åstadkomma någon besparing, så att vikariatsarfvoden der¬
med skulle kunna bestridas, i händelse verkligt och svårt förfall för nå¬
gon af tjenstemännen komme att uppstå, är deremot en fullkomlig omöj¬
lighet, ty huru stor sparsambeten än må vara, kan man dock icke drifva
Den 28 April.
641
den utöfver det möjligas gräns. Utan att reglera om lånekontorets hela
styrelse, så att någon väsendtlig inskränkning i utgifterna derigenom möj-
liggöres, kan man här icke komma till en lägre kostnadssiffra, än den
uppgillra. När nu förhållandet är sådant, hvad innebär då egentligen
den föreslagna tillsatsen i 137 § derom, att förvaltningsanslaget för låne¬
kontor^ i Wisby under inga förhållanden får öfverskridas? Kamereraren
har 1,000 R:dr i lön och 200 Riksdaler i missräkningspenningar, bok¬
hållaren uppbär 800 R:dr i lön, och båda dessa tjenstemän hafva tjenst-
göringsskyldighet hvarje helgfri dag. Inträfiar för någon af dem sjuk¬
domsförfall, så är det ett faktum, att man tills dato, — och troligen blir
förhållandet detsamma äfven hädanefter — icke kunnat få någon person,
för hvilken man hyst tillräckligt förtroende, att förrätta deras respektive
tjenster mot mindre ersättning än hela lönebeloppet. Det finnes ingen¬
ting att dela på, när lönerna äro så små, och ingen underkastar sig en
tillfällig tjenstgöring utan full ersättning. Då återstår för den tjenste¬
man, som är nog olycklig att blifva sjuk samt sakna enskild förmögen¬
het, ingenting annat än att svälta ihjäl. Bankofullmäktige hafva stängt
vägen för sig sjelfve, att hjelpa honom; omständigheterna må vara huru
bevekande som helst. Den sjuke blir helt enkelt utkastad på gatan, un¬
der det att den, som tjenstgör i hans ställe, tager hela aflöningen. Jag
tror visst icke, att förslaget tillkommit af någon slags hårdhjertenhet hos
Bankofullmäktige, utan endast deraf att man icke genomtänkt förhållan¬
dena. Jag tror tvärtom, att Bankofullmäktige i nödens stund skulle
handla ungefär på samma sätt som den bekante kongressledamoten i
Amerika, hvilken, sedan han varit med om att genomföra slafbillen, slut¬
ligen, när några slafvar kommo flyende till hans farm, satte sina egna
hästar för åkdonet och personligen, så fort ske kunde, skjutsade dem
öfver engelska gränsen.
Det är således icke, jag upprepar det, för något ortintresse jag upp¬
träder, utan för att om möjligt, — huru ringa utsigten än är att lyckas
— förhindra, det Sveriges Riksbank skulle i sitt reglemente inrymma ett
stadgande, hvars närmaste följd lätt kunde blifva ett förhållande, som
ingen enskild husbonde vill taga på sitt ansvar, det nemligen, att en
person, som länge och troget samt till full belåtenhet uträttat sina ålig¬
ganden, skulle, när han blefve sjuk, öfverlemnas åt den allmänna fattig¬
vården eller den enskilda barmhertigheten. Mankerade äfven dessa, så
åter stode ej annat för den olycklige än att nära sig med luft och vatten
eller andra lika billiga ämnen.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag yrka afslag å sista
delen af förevarande punkt och anhålla, att paragrafen må blifva lika
lydande som tillförene, d. v. s. att orden “dock under iakttagande, hvad
angår lånekontoret i Wisby, att anslaget för detta kontors förvaltning på
det hela icke öfverskrides“ må ur förslaget utgå.
Herr John Ericson: Den sida af saken, hvilken Herr Kolmodin
framhållit, har visserligen skäl för sig, men blott om man ser saken från
den sidan. Från en annan sida gestaltar frågan sig deremot så, att
Riksbanken, för att hjelpa Gotland, har en viss del af sina medel der
Riksd. Bot. 1870. 2 Afd. 3 Band. 41
642
Don 28 April.
utlånade i allmänna diskonten, på hvilka banken icke drager någon vinst,
utan afstås hela åtkomsten åt kapitalet för att lånerörelsen på stället skall
kunna skötas. Att nu Riksbanken skulle ytterligare rent åt betala för
att få låna ut sina penningar i Wisby, hafva bankofullmäktige och sedan
Utskottet ansett vara något oegentligt; och jag hemställer till Herrar
Gotländingar, i fall under sådana förhållanden anslaget icke räcker till,
huruvida det icke då vore lämpligare att göra fyllandet af bristen till en
kommunalfråga, heldre än att fordra ytterligare mellankomst af Riks¬
banken.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Leijer: Jemte det jag till alla delar instämmer i hvad Herr
Kolmodin redan anfört, ber jag blott att få bifoga några ytterligare upp¬
lysningar. Jag tror mig icke göra ett misstag, om jag påstår, att, antingen
när lånekontoret beslutades eller ock kort derefter, enskilde personer i
Wisby nödgades lemna eu förbindelse att ansvara för att förvaltnings¬
kostnaderna icke skulle drabba staten utöfver ett visst bestämdt belopp,
nemligen 6,000 R:dr. Man ansåg nemligen icke säkert att inkomsten ens
skulle blifva sä stor. Men nu hafva inkomsterna de sednare åren gått till
öfver 20,000 R:dr, och således kan man icke vidare anföra deras litenhet
såsom skäl för att icke bevilja ett högre anslag till förvaltningskostnader.
Slutligen vill jag äfven fästa uppmärksamheten derpå, att lånekon¬
tor tjensteman lätt kunde ådraga sig sjuklighet just under tjenstgö-
ringen i kontorets lokal, när denna, för att kunna inrymma ett lämpligt
kassahvalf, såsom fallet har varit i Wisby, blifvit förlagd på ett fuktigt och
ohelsosamt ställe. Under sådana förhållanden är det så mycket mer
obilligt, att för händelse af sjukdomsförfall beröfva dessa förut så ringa
aflönade tjensteman snart sagdt möjligheten att kunna exaltera.
Jag yrkar derföre afslag på det af Utskottet gjorda tillägget i före¬
varande punkt.
Herr Kolmodin: Det är visserligen sann t, att kostnaderna för
förvaltningen i förhållande till inkomsterna icke ställa sig till favör för
Lånekontoret i Wisby, jemfördt med de andra lånekontoren; men då en
talare nyss sade, att hela inkomsten åtginge till förvaltningskostnader, så
måste detta bero på ett misstag. Enligt ett utdrag af räkenskaperna,
som ligger här framför mig, hafva räntemedel till ett belopp af mer än
20,000 R:dr R:mt blifvit till Riksbanken remitterade, sedan så väl för¬
valtnings- som revisionskostnader blifvit i behörig ordning utbetalda.
Hvad beträffar samme talares förslag, att göra frågan om dessa vi-
kariatsarvodeu till eu helt och hållet gotländsk kommunalangelägenhet,
så har jag egentligen ingenting deremot att invända, såvida han benäget
ville uppgifva något sätt att lagligen besluta och upptaga eu sådan kom¬
munalskatt.
Jag upprepar ännu en gång mitt yrkande om det ifrågavarande til¬
läggets borttagande, förvissad att Wisby lånekontors styrelse skall ställa
sig sparsamhetens fordringar till efterrättelse lika noggrann t, som binge
styrelser vid lånekontoren — ja, som bankofullmäktige sjelfva.
643
Den 28 April.
Herr Carl Hvar sson: Då representanten från Gotland antagit,
att bankofullmäktige egentligen åsyftat en inskränkning i det anslag, som
är för lånekontorets i Wisby förvaltning bestämdt, så ber jag att få erinra,
att här blott är fråga om att få ett förtydligande huru stadgandet i
denna paragraf skall förstås. Det bär hittills varit bestämdt att forvalt-
ningsutgiften för lånekontoret i Wisby i ett för allt finge utgå med högst
6,000 R:dr, och denna bestämmelse bar tydts olika, så att somliga velat
anse, att utöfver dessa 6,000 It:dr skulle få utgå vikariatsarfvode, om
sådant vore behöflig!. Då det således varit tvetydigt, om man skulle hålla
sig inom de 6,000 Riksdalerna eller egde öfverskrida detta belopp, hafva
Fullmäktige åsyftat att få en bestämd föreskrift i detta afseende och att,
om anslaget finge öfverskridas, det borde bestämmas med huru stor
summa detta finge ske. Banko-Utskottet har nu pröfvat frågan och fun¬
nit att de 6,000 Riksdalerna icke böra öfverskridas samt har derföre före¬
slagit ett tillägg till paragrafen, hvarigenom den inom detta belopp blir
fullt tydlig och klar. Om man åter anser att anslaget är för ringa och
att detsamma, i händelse af behof, bör få öfverskridas, torde det vara
nödvändigt att i reglementet införa en bestämmelse om huru stort belopp
dervid får användas. För sådan händelse vore det lämpligaste att till
Utskottet återremittera punkten, men jag tror dock att man gör bäst i
att bifalla densamma.
Friherre Alström er: Jag instämmer med den siste talaren i lians
alternativa yrkande om punktens återförvisande till Utskottet. Det före-
faller mig besynnerligt att andra stadganden skola gälla för lånekontoret
i Wisby än för de andra lånekontoren. Detta ser ut som ett misstroende
mot förvaltningen af lånekontoret i Wisby. Jag tror derföre, att det
varit lämpligare att Banko-Utskottet, i stället för att göra ändring i 137 §,
ur 134 § uteslutit bestämmelsen, att för Wisby lånekontor, hvars stat
uppgår till 5,000 R:dr, må i ett för allt användas för förvaltningen 6,000
R:dr. Härigenom skulle stadgandet i § 137 komma att gälla för alla
lånekontoren i afseende på vikariatsarvoden.
Herr Kolmodin: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att jag, som ej för närvarande vågar vänta någon framgång för det yrkande,
jag framställt, och ej heller kan hoppas att en återrremiss skall medföra
något synnerligt resultat, då Första Kammaren redan bifallit den förelig¬
gande punkten, finner det temligen likgiltigt, hvilketdera af dessa yrkanden
kommer att framställas såsom proposition. Jag är således villig, att från¬
träda mitt eget och instämma i deras yrkande, som talat för återremiss,
i fall Kammaren hellre under denna form skulle vilja meddela ett slags
* godkännande af mina åsigter.
Herr vice Talmannen Man ner sk an tz: Jag vill endast upplysa,
att, då lånekontoret i Wisby inrättades, bestämdes, på förslag af motio¬
närerna i ämnet, ett sådant vilkor, att den för förvaltningskostnaderna
bestämda summa icke finge öfverskridas, och detta vilkor bär sedan dess
qvarstått.
644
Den 28 April.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad blefvo propositioner fram¬
ställda så väl på bifall till Utskottets förslag, som på punktens återför¬
visande. Då ja förklarades öfvervägande för den förra propositionen, be¬
gärdes votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemställt i 43 punkten af
dess memorial N:o 8,
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten
till Utskottet återförvisad.
Omröstningen utföll med 124 ja mot 21 nej, och hade alltså Ut¬
skottets hemställan bifallits.
Punkten åå.
Herr Ola Bosson Olsson: Jag har uti en vid denna punkt afgifven
reservation fästat uppmärksamheten derpå, att de uti samma punkt före¬
kommande och till belopp af 18,350 R:dr uppgående anslag, med undan¬
tag af de 200 R:dr, hvilka äro till bankostatens enke- och pupillkassa
anvisade, icke hafva den ringaste gemenskap med Riksbankens styrelse
och förvaltning, äfvensom att, om de ifrågavarande välgörenhetsinrätt-
ningarne äro i behof af dessa anslag, hvilket jag icke känner, det vore
lämpligare att anslagen anvisades på Rjksstaten, hvarigenom deras an¬
vändande kunde, i likhet med andra statsutgifter, kontrolleras, hvilket nu
icke är fallet. Utskottet har visserligen föreslagit den förändring, att de
till allmänna fattigvården i Stockholm anslagne 1,500 R:dr borttagits och
att de 3,000 R:dr, hvilka användts till smärre julgåfvor åt fattiga såväl
i hufvudstaden som orterna, skulle utgå endast i den mån sådant erfor¬
drades, på det att förutvarande understödstagare skulle så länge de lefde
och af understödet vore i behof deraf komma i åtnjutande. Men man
har icke den ringaste kontroll öfver användandet af dessa julgåfvor och
vet icke hvilka de komma till del. Aldrig har jag hört att någon i Skåne
kommit i åtnjutande af dylikt understöd. Dessutom kan jag icke finna
det_ vara rätt att desamme som förut fått understöd skola fortfarande
åtnjuta det. Det kan finnas andra som äro mera i behof deraf; och
hvad dessa välgörenhetsinrättningar beträffar, så hafva de så länge åt¬
njutit dessa understöd att dessa, om det vore en pligt för banken att
utdela dem, med större skäl borde gifvas åt andra välgörenhetsinrätt¬
ningar, som hittills varit i saknad af men vida bättre behöfva dem.
Jag yrkar på grund af hvad jag nu anfört, att 139 § uteslutes och
uti 140 § utföres till bankostatens enke- och pupillkassa 200 R:dr.
Herr Jöns Andersson förenade sig med Herr O. B. Olsson.
' Herr vice Talmannen Munn erska ntz: Det är ett allom kändt
förhållande, att majoriteten i denna Kammare är mycket benägen att mot¬
B45
Den 28 April.
sätta sig hvarje utgift, och är det således i en ganska farlig belägenhet
dessa nu ifrågavarande anslag för ögonblicket befinna sig. Pligten manar
mig derföre att, då frågan gäller anslag sådana som dessa, hvilka under en
längre följd af år utgått för välgörande ändamål, söka bekämpa att denna
benägenhet ej må förleda Kammaren att fatta ett allt för förhasta^
beslut.
Under den långa tid af omkring tretio år, som jag varit ledamot af
Banko-Utskottet, har, så vidt jag kan minnas, kanske blott .med ett un¬
dantag, alla de i förevarande moment upptagna anslagspunkter orubbade fått
qvarstå i reglementet. Då jag först inträdde i Utskottet, hade jag temligen
fullständig reda på anledningen till hvart och ett af dessa bidrag, men
för tillfället har fallit mig ur minnet de särskilda grunder, på hvilka
dessa anslag tillkommit. Ett faktum är emellertid att denna paragraf
stått länge qvar och gång efter gång undgått hvarje slags anmärkning
vid alla föregående riksdagar, och besynnerligt vore det då om man nu,
utan att motion derom blifvit väckt och utan att någon föregående ut¬
redning öfver anslagens tillkomst och behofvet af deras fortsatta utgående
hvarken genom bankstyrelsen eller Utskottet har blifvit till Riksdagen af-
gifven, samt då de måste erkännas utgå för ändamål som väl förtjena att
behjertas, skulle blott derför att eu ledamot af Kammaren sådant påyrkat,
stryka dem bort och i och med detsamma säkerligen göra en ganska vä¬
sendtlig rubbning i samtliga dessa välgörenhetsanstalters verksamhet. Man
kan, om man ville vara nogräknad med formen, tänka sig att dessa an¬
slag rätteligen borde utgå på annat sätt än med användande af bankens
medel, men äfven för sådan händelse tarfva» det eu omsorgsfullare ut¬
redning, än som nu bär kunnat ske, om huru då dermed bör ställas,
innan man företager sig att öfverflytta dessa anslag till utgående antingen
ifrån Riksgälds-kontoret eller ifrån någon af Riks-statens hufvudtitlar.
Det finnes ännu ett skid som talar för bibehållandet af denna para¬
graf. Här är nu fråga om till åtskilliga barnhus från Riksbanken bevil¬
jade förmåner som man anser böra återtagas. Men vid den tidpunkt för
tretio år sedan, då, såsom jag nyss nämnde, jag började tjenstgöra såsom
ledamot af Banko-Utskottet, framställdes vid ett par riksdagar yrkande om
att Riksbanken skulle godtgöra just ett barnhus, beläget i Westergötland,
hvilket hos banken deponerat ett stort ouppsägbart kapital i silfver, den
förlust barnhuset lidit derigenom att banken icke vidare ansågs vara barn¬
huset skyldigt större del af det deponerade silfverkapitalets verkliga värde
än blott dess nominelt motsvarande belopp — men efter den inträffade
myntförsämringen mycket lägre värde — i banksedlar, och då dessa anspråk
ehuru i sin grund befogade, af formelt lagliga skäl dock underkändes, led
barnhuset härigenom en kapitalförminskning, hvarå räntan säkerligen upp¬
gick till vida högre belopp än det anslag som nu är i fråga. Och icke
detta barnhus ensamt, äfven andra välgörenhetsinrättningar hafva på ena¬
handa sätt gjort stora förluster å ouppsägbara depositioner i Riksbanken.
Det torde vara godt att återföra i minnet, huru dessa barnhus och andra
milda stiftelser under förflutna tider sålunda tillskyndats stor orättvisa
genom Riksbankens förfarande emot dem, innan Kammaren genom ett för-
hastadt beslut bidrager att nu beröfva andra dylika anstalter de jemförel¬
sevis små fördelar, hvaraf de från Riksaanken varit i åtnjutande.
646
Den 28 April.
Jag upprepar det ännu en gång att, om någon förändring här vid lag
skall ega ruin, må den då icke ske förr än efter en noggrann utredning
af grunden till dessa anslag och sättet på hvilka de för framtiden skola
utgå af andra allmänna medel. Jag hoppas derföre att Kammaren icke
bifaller hvad Herr Ola Bosson- Olsson yrkat, utan i stället godkänner Ut¬
skottets förslag, som enligt min öfvertygelse är både rättvist och billigt i
alla afseende®.
Herr Ake Andersson: Här finna vi återigen en åderlåtning på
Riksbanken, som icke förut varit synlig i något Banko-Utskotts Betän¬
kande. Om dessa, utgifter användas rätt vill jag icke vara domare öfver,
men öm så är har jag visst ingenting emot att de utgå, men det synes
mig som om de icke lcomme egentligen det allmänna utan till allrastörsta
del Stockholms stad till godo. Här hafva vi först en post på 2,250 R:dr
till Frimurarebarnhuset i Stockholm och vidare en å 1,000 R:dr till Malrn-
qvistska barns uppfostringsanstalten derstädes samt slutligen en å 3,000
R:dr till åtskilliga välgörenhetsbidrag, såsom julgåfvor etc. till hufvudsta-
clens fattige och orten deromkring, men hvilka jag föreställer mig hufvud¬
sakligen stadna inom Stockholms område. Vid sådant förhållande betvif-
lar jag att dessa medel utgå från rätta stället. Jag är långt ifrån att
vilja förvägra dessa anstalter understöd från Statens sida, om behofvet
sådant fordrar, men jag skulle önska att, om det fortfarande skall af
statsmedel bestridas, det komme att för framtiden utgå på annat sätt.
På sådan grund förenar jag mig i det af Herr Ola Bosson Olsson
framställda yrkande.
Herr Agardh: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derå att
här icke blifvit motion väckt om borttagande af ifrågavarande anslag, och
vidare derpå att, om Banko-Utskottet icke framkommit med sitt förslag
till ändring af denna paragraf, anslagen fått utan all anmärkning utgå
på samma sätt som de sannolikt oanmärkt utgått under många år. Men
Banko-Utskottet har, i känslan af att det icke tillhörde Riksbanken att
utbetala dessa medel, just derföre inför Riksdagen framlagt paragrafens
hela lydelse, och jemväl föreslagit upphörande af de poster, som utan vi¬
dare utredning torde kunna utstrykas. Men icke kan det vara Riksdagen
värdigt att utan all föregående utredning borttaga dessa andra bidrag,
möjligen till den skada för vederbörande inrättningar, att de derigenom
blefve försatta i ytterlig förlägenhet. Anser denna Kammare att ifråga-
varaede bidrag icke hädanefter böra utgå från Riksbanken, låter ju eu
önskan i detta afseende sig framställas genom motion vid nästa riksdag
och hade man då tillfälle att efter omsorgsfull pröfning af vederbörligt
Utskott fatta sitt beslut. För närvarande hemställer jag att intet annat
beslut än bifall till Utskottets förslag må fattas.
Herr Jöns Rundbäck: Man har hört klagomål öfver att Riks¬
bankens förvaltning uppslukar betydliga summor och de, som föra denna
klagan, sakna icke skäl dertill i omständigheter, som träda alltmera i
dagen. Äfven ur denna synpunkt har reservanten, hvars yrkande synes
mig vara grundadt på goda skäl, anledning till sin hemställan om bort¬
647
Den 28 April
tagande af dessa anslag. Ty att de verkligen äro anslag lär väl ingen
betvifla, så rnyeket mer som Utskottet sjelft lemnat ett otvetydigt bevis
på att de äfven derstädes blifvit såsom sådana betraktade, då Utskottet
ändrat ordalydelsen af denna paragraf, hvari de varit benämnda “årliga11
bidrag, eller sådana som man synes förut tagit för gifvet hafva varit en
gång för alla bestämda och nu i stället hemställt blott att de må under
innevarande år utgå. Af det sagda framgår att jag biträder nu lika som
förut inom Utskottet reservantens förslag.
Friherre Alströmer: Vid början af diskussionen föreföll det må¬
hända som skulle det vara skäl att från Riksbankens utgifter aflägsna
ifrågavarande poster, men af de omständigheter som under diskussionen
förekommit, och särdeles af de upplysningar Herr vice Talmannen med¬
delat, tror jag klarligen framgå, att Kammaren icke nu bör fatta ett så¬
dant beslut. Det kan, såsom redan blifvit anfördt, vara sådana omstän¬
digheter, som föranledt dessa anslag, att man skulle begå ten orättvisa, om
man beslöte deras indragande. För att gifva ytterligare stöd åt denna
förmodan, tillåter jag mig nämna ett af mig kändt förhållande. Det fin¬
nes nemligen i Westergötland ett barnhus kaliadt Östad, hvilket under
förra århundradet i Riksbanken insatte 16,000 speciel' i silfver, med för¬
bindelse för banken att gälda 4 procents ränta derå, emot det att kapi¬
tal icke finge uppsägas. A detta kapital åtnjuter nämnde välgörenhets¬
anstalt numera och i följd af myntförsämringen i ränta endast 1,000 R:dr.
Möjlighet kan ju förefinnas att ett dylikt förhållande kunnat inträffa med
någon af de nu ifrågavarande inrättningar och gifvit anledning till be¬
viljandet af välgörenhetsbidragen i fråga. Jag känner det icke, men det
är som sagdt möjligt, och innan förhållandena blifvit fullt utredda, skulle
det icke vara Kammaren värdigt att fatta ett beslut, hvarigenom man
beröfvade dem dessa bidrag.
Jag yrkar derföre bifall till Banko-Utskottets hemställan.
Herr Nils Larson: Fn värd talare har i anledning af framställ¬
ningen om uteslutande af större delen af ifrågavarande anslag fästat upp¬
märksamheten derå att ingen motion i sådant syfte blifvit väckt. Jag
erinrar tillbaka att paragrafen, efter hvad Utskottet säger, lyder på föl¬
jande sätt: ”följande årliga välgörenhetsbidrag, nemligen — — komma
intill nästa riksdag att under stadgade vilkor, utbetalas.11
Det behöfves således ingalunda någon motion för deras uteslutande,
utan strängt taget borde sådan i stället erfordras för deras bibehållande.
Om ingenting i detta afseende vid denna riksdag beslutas, torde ej heller
något af dessa anslag under året böra utgå. Enligt min tanke gäller så¬
ledes Herr Agardhs nyssnämnda invändning ingenting. I hufvudsak in¬
stämmer jag med reservanten.
Öfverläggningen var slutad och Herr Talmannen upptog de yrkanden
som blifvit gjorda dels på bifall till Utskottets förslag och dels på afslag
derå med antagande af Herr O. B. Olssons reservation. Propositioner
framställdes enligt dessa yrkanden, och fann Herr Talmannen ja vara
648
Den 28 April.
öfvervägande för den förra meningen. Votering blef då begärd, hvadan
följande proposition nu uppsattes, justerades och anslogs.
Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemställt i 44:de punkten af
dess Memorial N:o 8,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej; har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan, be¬
sluta att nuvarande 189 § i Bankoreglementet skall uteslutas och. i 140
§ införas stadgande om utbetalning till bankostatens enke- och pupill¬
kassa af 200 Rall' Runt.
Omröstningen utföll med 70 ja mot 6ö nej, i följd hvaraf Kammaren
bifallit hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt.
§ 6.
Följande ärenden anmäldes till bordläggning:
Bevillnings-Utskottets Memorial:
N:o 9, i anledning af återremiss af Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande N:o 2, i fråga om ändring i § 10 mom. 2 af Kong! Förord¬
ningen den 20 Juli 1861, angående mantals- och skattskrifningars förrät¬
tande; och
N:o 10, i anledning af Kamrarnes olika beslut i fråga om Stats-Ut-
skottets hemställan under § 6 i dess Utlåtande N:o 33, angående Riksda¬
gens år 1869 församlade revisorers berättelse om granskning af Statsver¬
kets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1867; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden;
N:o 39, i anledning af väckt motion om ändring af 14 kapitlet 6 §
Rättegångs-balken;
N:o 40, i anledning af väckt motion om ändring af föreskrifterna
i 21 Kapitlet Rättegångs-balken, angående gäldande af rättegångs¬
kostnad ;
N:o 41, i anledning af väckt förslag om rätt att meddela intecknings-
säkerhet i åbyggnader å landet; och
N:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i 17
kapitlet 5 § Rättegångs-balken angående vittnesersättning.
Den 28 April.
649
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Fredrik Peterson
Och Herr Jonas Jonasson, hvardera under 14 dagar från. den 6 instun¬
dande Maj.
§ 8.
Justerades åtskilliga protokollsutdrag rörande de beslut, som denna
dag blifvit af Kammaren fattade.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. J/24 e. m.
In lidem
II. Rusberg.
Riksd. Prof. 1870. 2 Afd. 3 Band.
42
Rättelser:
i
Andra Bandet.
Sid. 481, rad. 15 nedifr. står: Anders Fredrik Pettersson:
läs: Olof Fredrik Pettersson :
Tredje Bandet.
Sid. 30, rad. 18 nedifr. står: motionären — läs: motionen
„ 436, „ 6 uppifr. ,. folkbildning — ,, faekbildning
„ 438, „ .5 ,, ., afgångsexamen — „ embetsexamina