517
Den 27 April, f. m.
Enligt Kammarens derom nu fattade beslut, skulle alla de ärenden,
som endast en gång blifvit bordlagda, sättas främst på den föredragnings¬
lista, som komme att upprättas för nästa sammanträde.
§ 4.
Herr Sven Nilsson i Österslöf erhöll 14 dagars ledighet från riks-
dagsgöromålen, räknade från den 2 Maj.
§ 5.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 e. m.
In ådern
H. Husberg.
Onsdagen den 27 April.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 20 och protokollsutdrag för den 25
April.
§ 2.
Företogos val af dels tjugofyra valmän för att utse Riksdagens full¬
mäktige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras suppleanter äfven¬
som styrelseledamöter och suppleanter vid bankens lånekontor; dels ock
sex suppleanter för dessa valmän.
Sedan röstsedlarne blifvit aåemnade, fick Herr vice Talmannen, enligt
Kammarens beslut och i öfverensstämmelse med arbetsordningen, sig till-
räknadt ett visst antal af dessa sedlar, hvarefter röstanteckningen försiggick
och befunnos vid valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till
Valmän:
Herr O. P. Hallin............... med 125 röster
„ Johan Erik Johansson......... „ 125
„ John Ericson............... n 120 1
518
Den 27 April, f. in.
Herr <S. E. Norén......
„ Olof Olsson i Mosstakan
„ (Jarl Isak Bengtsson . .
„ A. Bäckström......
P. Ungman.......
„ J. G. Granlund.....
O. G. Hedengren ....
,, II. Hcegermarck.....
,. Jonas Jonasson.....
Liss Olof Larsson . . .
,, Ola Lasson.......
,, A. Lindevall......
.. Ola Månsson......
„ Nils Nilsson.......
L. Norrby........
„ Anders Persson i kofta
Grefve C. E. Piper......
Herr J. Rundbäck......
Friherre af Schmidt.....
Herr Magnus Svensson....
L. Ohlin.........
med 90 röster,
„ 90 „
•t 89 „
» 89 „
„ 89
it
V
11
11
89 .
89 „
89 ..
89 ,
89
89
89 „
89 „
89 „
89 „
89
89
89 „
89 „ och
89 „ samt till
Suppleanter:
Herr Per Johnsson .............. med 89 röster,
„ Samuel Jonsson............. 89 ,,
„ Per Otto Pettersson ............ 88 „
. IL Schmidt................ » 88
„ Gunnar Eriksson............ „ 88 „ och
„ C. F. Appeltofft............._ „ 88_ „
Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika röstetal, blef ge¬
nom särskilda lottningar sålunda bestämd, som här ofvan finnes angifvet.
§ 3.
Föredrogs, men bordlädes andra gången Konstitutions-Utskottets
memorial N:o 9, med förslag till ändring i Kegeringsformens 72 §.
§ 4.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 59, i anledning åt Kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande 10:de punkten af Stats-Utskottets Ut¬
låtande N:o 47, angående förslag till aflöningsstat och till stater å öfriga
utgifter och omkostnader vid tullverket för år 1871.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 5.
För andra gången blefvo bordlagda Stats-Utskottets nu föredragna
utlåtanden och memorial N:is 60- So.
Den 27 April, f. m. 519
§ 6.
Vid föredragning af Bevilhiings-Utskottets betänkande N:o S an¬
gående vilkoren för tillverkning' och försäljning af bränvin, blek sedan
uppläsning skett af l:a punkten, ordet lemnadt åt
Herr Forsbeck, som anförde: Ingen lagstiftning har väl under
sednare århundraden varit utsatt för så många vexlingar som vår brän-
vinslagstiltning. Gå vi tillbaka 100 år, så finna vi, att på den tiden
bränvinsbräuningen var ett Kongl. regale, så att ingen tick i Sverige
tillverka bränvin utom Kongl. Maj:t och Kronan, och det livilade eu
skatt utaf ej mindre än fem U:dr per kanna på denna vara. Hen ovilja
detta åstadkom hafva vi visserligen hört talas om, och det fanns slut¬
ligen ingen annan utväg' för att freda sig för påtryckningen från den
jordegande klassen, än att lemna tillverkningen helt och hållet fri, så
att allt hyggligt och ordentligt folk fick bränna. Jag vill icke säga, att
detta var bränvinsbränningens lyckligaste period; ty alla öfverdrifter äro
skadliga och framkalla en reaktion. 'Emellertid har under de sednare
åren eu motsatt syftning i lagstifningen gjort sig gällande, hvarigenom
denna handtering så försvårats, att den nu är nära nog omöjlig att
drifva. Under sista riksdagarne hafva röster höjt sig för att få bort¬
tagna några af de svårigheter, hvilka vidlåda handteringen och dess ut¬
öfvande, och ehuru detta varit utan följd, ithy att inga lättnader vidtagits,
hafva nu likväl några för sakens framgång intresserade män förenat sig
i utarbetandet af den motion, med hvilken jag denna riksdag tagit mig
friheten besvära Kammaren.
Det kan väl icke förnekas, att bränvinsbränningen är en näring, som
enligt naturens ordning bör tillhöra jordbrukaren. Afiället dervid är
nemligen för jordbruket af så stort värde, att utan det icke ladugårds¬
skötsel kan uppdrifvas till sin rätta höjd. I fordne dagar då jord¬
brukaren egde rätt att efter godtfinnande förädla sina produkter, växte
i allmänhet på våra fält vackrare skördar än mp Vi hafva nu fått
gå till hafreodlingen, i stället för de ädlare sädesslag, som förut odlades;
och det må vara lyckligt, att denne hafre finner afnämare, säkert är
dock att den drager den sista musten ur jorden. Ett annat olyckligt för¬
hållande, som inträffar i synnerhet genom bränvinsförsäljningens för¬
svårande, är lönnkrögeriet. Detta bar nu under sednare tiden så till¬
tagit att öfverallt lönnkrogar finnas; öfverallt i fängelserna sitta perso¬
ner häktade för lönnkrögeri, men då de väl slippa ut, dröjer det mer¬
endels knappt åtta dagar innan de förnya sitt ovärdiga spel och om-
igen lagforas och sättas inom lås och bom.
Allt detta jemte mycket annat har föranledt mig att yrka eu för¬
ändring i den nuvarande lagstiftningen. Då nu första punkten, som här
skall förekomma till behandling, rör skatten och skattesiftran icke kan
bestämmas, förr än grunden för densamma först är bestämd, så ber jag
Kammaren, att till öfverläggningsämne först upptaga 48 punkten, hvilken
handlar om bränvinsförsäljningsafgiften. Denna punkt motsvarar 16 § i
försäljningslagen, hvilken jag torde få för ämnets närmare belysning för
Herrarne uppläsa. Den lyder sålunda: ‘-Afgift för minuthandel med eller
520
Den 27 April, f. in.
utskärning af bränvin inå icke under hvad namn eller förevändning
som helst, till kommunen utgå, utan vare idkare af sådan rörelse endast
underkastad beskattning, såsom för inkomst af annan rörelse.
Vederbörande landsting, hushållningssällskap och kommuner skola,
för de inkomster, hvilka genom de förra försäljningsafgifternas borttagande
upphört, af den inflytande bränvinsskatten undfå godtgörelse till belopp
och efter de grunder, som af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt be¬
stämmas. “
Då denna It» § utgör grundvalen för hela försäljningslagen, och då
på dess antagande hvilar antagandet utaf hela lagen, så skulle jag vilja
till Kammaren hemställa, om icke denna § jemte 48 punkten i Betän¬
kandet först finge föredragas. Det är nemligen, som Kammaren känner,
fråga om en aflösning af försäljningsafgifterna till städerna m. m. af
1,617,070 R:drR:mt. Om nu denna bifalles, måste skattesiffran, som i första
punkten är bestämd till 80 öre per kanna, höjas; och sanningen att säga,
leder denna siffra för öfrigt sitt upphof från eu panique, som vid afgö-
randet häraf påkom Bevillnings-Utskottets ledamöter. Antages nu denna
16 §, skall man lättare komma till bestämmandet utaf skattesiffran.
Faller den, så är ju i och med detsamma hela försäljningslagens öde af¬
gjordt, och vi få då hålla oss till det gamla. Jag vågar derföre anhålla
hos Herr Talmannen om proposition derå, att 48 punkten uti Betänkan¬
det jemte 16 § uti försäljningslagen först måtte komma under behand¬
ling.
Om ordningen för föredragningen yttrade sig vidare:
Herr Nils Larson: I fråga om föredragningssättet af förevarande
Utlåtande vill jag fästa uppmärksamheten på, att denna första punkt
just afhandlar en af de grunder, på hvilka Utskottets förslag, så väl till
tillverkningslag, som försäljningslag hvilar, och jag kan då icke inse annat,
än att det vore aldra lämpligast, att först behandla denna punkt. Men
tillika ber jag få erinra derom, att, innan Herr Forsbeck framställde
sin mening, första punkten redan i sjelfva verket var föredragen, och se¬
dan så skett, lär man väl icke kunna hoppa öfver denna punkt och
börja föredragningen med en annan. Om nemligen detta tillätes, så kunde
måhända, sedan 48:de punkten väl blifvit föredragen, det falla någon an¬
nan ledamot in att påyrka, det man borde börja föredragningen med åter
en annan punkt i Betänkandet. För min del tror jag. att det i all¬
mänhet är riktigast att följa den ordning, hvaruti frågorna förekomma i
det af ett Utskott afgifna Utlåtande, och jag föreställer mig derjemte att,
såvida någon af Kammarens ledamöter yrkar på en sådan ordning, ett
yrkande i strid deremot icke kan blifva föremål för votering inom Kam¬
maren. Jag framställer nu ett sådant yrkande.
Grefve Sparre: Med anledning af Herr Talmannens yttrande får
jag tillkännagifva, att jag genast vid föredragningen af Betänkandet be¬
gärde ordet, för att få yttra mig i afseende å föredragningen. Utan
tvifvel hade Herr Forsbeck dessförinnan anmält sig, och omedelbart efter
rubrikens uppläsande började föredragningen af första punkten. Då så-
Dra *7 April, f. m.
521
]edes Kammaren icke varit i tillfälle att yttra sig om föredragningssättet,
så förmodar jag den omständigheten, att punkten blifvit uppläst, icke
kan utgöra hinder för Kammaren, att besluta om den form, efter hvilken
föredragningen skall ske. Det plägar vara vanligt, att vid sådana Betän¬
kande^ som det ifrågavarande, hvilka innehålla flera punkter, framställ¬
ning göres, huruvida Betänkandet skall punktvis föredragas, men hvarken
detta eller något annat i den vägen skedde här; och derföre yrkar jag,
att Kammaren i stället nu först får afgöra frågan om föredragnings¬
sättet.
I detta afseende är jag af olika mening med den siste talaren. Detta
betänkande innehåller väsendtliga förändringar i nu gällande bränvins-
lagstiftning, hvilka i hufvudsaken kunna till två eller tre reduceras. Den
första och vigtigaste af dessa är den, att man borttager den hittills be¬
stämda försäljningsskatten och slår den och tillverkningsskatten tillsam¬
mans till en enda; den andra att tillverkningsskatten icke skall erläggas
i förskott, och den tredje att skatten skall höjas från 80 öre till 1 R:dr
per kanna, hvilket visserligen afstyrkes af Utskottet, men är motionärens
förslag och understödjes af åtskillige reservanter. Nu är det tydligt, att
hvar och en först måste hafva fullkomligt för sig klart, huruvida begge
skatterna skola sammanslås, innan han kan bestämma sig för skattens
belopp. Blir det en särskild tillverknings- och en särskild försäljnings-
afgift, så är det naturligtvis icke ifrågasatt att höja skattesiffran till 1
Båll'. Skulle det åter blifva en gemensam skatt, sä är jag och säker¬
ligen många af Kammarens ledamöter ense derom, att skatten bör be¬
stämmas till 1 R:dr per kanna. Hvad jag härmed egentligen velat visa
är alltså, att det icke är möjligt att på förhand afgöra skattebeloppet,
förr än man har fått afgjordt, huruvida tillverknings- och försäljnings-
afgifterna skola i ett sammanföras. Det är visserligen sannt, att begge
dessa saker förekomma i första punkten, men det förekommer allt för
mycket i denna punkt för att man skulle kunna begära, det man skulle
komma till någon enighet uti densamma. Frågan om försäljningsskattens
sammanslående med tillverkningsskatten och borttagande utaf försäljnings-
afgifterna, som nu utgå till kommuner, landsting och hushållningssällskap,
är eu fråga i och för sig af en sådan omfattning och så djupt ingri¬
pande, att derom sannolikt meningarne inom denna Kammare blifva så
delade, att den fordrar en diskussion och ett afgörande för sig. Jag anar,
att Utskottets förslag i detta hänseende till följd af de många olika in¬
tressen, som i denna fråga korsa hvarandra, icke skall vinna Kammarens
bifall. Emellertid måste man, enligt mitt förmenande, vid sjelfva före¬
dragningen vara beredd på både den ena och andra eventualiteten, och
derföre yrkar jag, i likhet med Herr Forsbeck, att den 48:de punkten
först företages till afgörande. Blir den bifallen, så kommer i ordningen
den 2:dra punkten, der vi hafva att bestämma, huru ersättningen till
kommunerna skall utgå. Om den återigen blifver afslagen, så uppstår af
sig sjelf frågan, huruvida man kan det oaktadt vidtaga några åtgärder
för att få upphäfdt det nu varande stadgandet derom, att skatten skall
erläggas i förskott, och jag vill säga, att denna fråga är den som egent¬
ligen intresserar mig. Således, vare sig den första delen helt och hållet
afslås, eller om försäljningsafgiften sammanslås med tillverkningsskatten,
522
L'en 27 April, f. in.
kommer jag i alla fall att yrka derpå, att den nu gällande lagen i den
syftning förändras, att man slipper erlägga skatten i förskott — ett orim¬
ligt stadgande, som ledt dertill, att de Hösta af våra bränvinsbrännare
blifvit ruinerade. Sedan dessa båda saker blifvit afgjorda, anser jag rätta
ögonblicket vara inne att bestämma skattesiffran, och jag antager att, om
sammanslagningen går igenom och om stadgandet rörande skattens er¬
läggande förskottsvis upphäfves, Kammaren skall ingå på motionärens för¬
slag och stadna vid siffran 1 R:dr. Om åter tillverkningsskatten och för¬
sälj ningsafgiften icke sammanslås, men föreskriften om tillverkningsafgif-
tens inbetalande i förskott borttages, så anser jag, att detta äfven kan
inverka på frågan och möjligtvis föranleda dertill, att äfven vid sådant
förhållande produktionsskatten ökas till 80 öre.
•På dessa skäl instämmer jag i den förste talarens yrkande, att den
48:de punkten först måtte föredragas och i sammanhang dermed den
2:dra punkten, samt derefter den 17:de och i samband dermed den första
punkten.
Herr Medin: Jag skall nu endast i korthet yttra mig i afseende på
föredragningen, emedan jag sedermera kommer att utförligare framställa
hvad jag i sak har att saga.
Hvad nu föredragningen beträffar, så anser jag det vara af största
vigt, att 48 punkten i Betänkandet i förening med 16 § först föredrages.
För min del kan jag nemligen icke bestämma skattesiffran, innan jag be¬
stämdt vet, om denna punkt antages, afslås eller återremitteras. Detta
förändrar nemligen helt och hållet både min och andras åsigt i afseende
å huru hög skattesiffran bör blifva, ty man vet icke hvilket belopp man i
detta hänseende skall antaga, så länge icke sammanslagning af de begge
skattetitlarne skett. Det är visserligen sannt, att denna första punkt redan
är på visst sätt föredragen, men dock har ingen diskussion ännu deröfver
egt rum, ty de som haft ordet hafva uttalat sig endast om sjelfva föru-
drugningssättet; hvarföre jag tror, att inga fatalier gått förlorade för dem,
som önska en föredragning på det sätt. som jag nyss uttalat så som efter
min åsigt det lämpligaste.
Friherre Al strö mer: Utskottet har särskildt med hänsyn till före¬
dragningen inom Kamrarne ställt denna punkt först. Man har ansett,
att, om tillverknings- och försälj ningsafgifterna komma att sammanslås till
en enda bränvinsskatt, siffran å denna nu måste bestämmas; men det är
tydligt att denna sak för närvarande kan lemnas åsido för att sedermera
afgöras. Går man emellertid nu ifrån denna ordning för föredragningen
och gifver sig längre in i Betänkandet, så möter man vida större svå¬
righeter, än i fall man låter den föredragning, som nu är börjad med för¬
sta punkten, fortfara. För öfrigt är det klart att, om man inlåter sig allt
för mycket i diskussion om föredragningen i en så stor församling som
denna Kammare är, denna diskussion lätt nog karl komma att upptaga större
delen af förmiddagen, hvarefter man troligen till slut stadnar vid den före-
dragningsordniag Utskottet tänkt sig och hvars antagande genast jag der¬
före påyrkar.
Den 27 April, f. m.
5-23
Herr vice Talmannen Ma n n er skall t z: Äfven jag påyrkar, att före¬
dragningen måtte få börja med första punkten. Jag kan nemligen icke
finna hvad de Herrar, som yrkat att 48 punkten först skulle företagas
till behandling, dermed kunna vinna, ty om de önska eu annan redaktion
af punkten, kunna de ju föreslå eu sådan och derigenom komma till sam¬
ma resultat, som de åsyfta genom ändring i den påbörjade föredragnings-
ordniugeu. Såsom det’ förevarande Betänkandet är uppsatt, synes det
hafva varit Utskottets mening att sätta eu allmän grundsats först, innan
man går in i specialiteter, och då tror jag att vi lättast skola undvika
förvecklingar genom att välja detta föredragningssätt, som Utskottet sjelft
föreslagit och som Herr Talmannen äfven ansett vara det rätta.
Herr Axel Bergström: Jag vill icke motsätta mig eder uppfatt¬
ning, Herr Talman! att frågan om förändring af den utaf Bevillnings¬
utskottet uppställda ordning för föredragningen af de i förevarande Be¬
tänkande förekommande särskilda förslag må anses vara en öppen fråga,
fastän med tillämpning af samma ordning första punkten af Betänkandet
redan blifvit föredragen, innan Herr Forsbeck framställde sitt förslag om
antagande af annan ordning för föredragningen. Denna uppfattning är
lojal och just derföre kan det icke falla mig in att bestrida densammas
riktighet. Med afseende å det sätt, hvarpå Herr Forsbeck väckte frågan
om förändring i föredragningsordningen, tillåter jag mig dock erinra, huru¬
som inom denna Kammare långt före detta stadgat sig eu sådan plägsed,
att när eu talare önskar yttra sig icke i sjelfva saken utan rörande ord¬
ningen för föredragningen han muntligen för Talmannen, omedelbart innan
sjelfva föredragningen börjar, tiilkännagifver en sådan önskan. Herr Fors-
beck förfor icke i öfverensstämmelse med åberopade plägsed, utan inskränkte
sig till att begära ordet utan antydan att han ämnade påyrka någon för¬
ändring af ordningen för föredragningen; ja! sedan han fått ordet, fram¬
ställde han icke straxt sitt ändringsförslag, utan inlät sig till en början
uti eu historisk framställning af vår äldre lagstiftning angående bränvins-
bränningen, hvarefter han framkom med sitt ifrågavarande förslag. Emel¬
lertid vill jag af skäl, som jag nyss förut anfört, icke vidare relevera an¬
märkta förhållande.
Hvad angår sjelfva frågan, anser jag det vara lämpligast och bäst
att Betänkandet föredrages i enlighet med den af Utskottet gjorda upp¬
ställning af de särskilda punkterna. Denna uppställning betingas af punk¬
ternas egen beskaffenhet och företer sig för mig såsom härflytande från
en inre nödvändig, ej från en yttre tillfällig ordning. Grefve Sparre dere¬
mot stödde sitt förord för bifall till Herr Forsbecks ändringsförslag derpå
att Grefve!) hade eu aning, att Utskottets hemställan i 48:de punkten komme
att afslås. Detta motiv för ändring af föredragningsordningen synes mig
vara af allt för subjektiv beskaffenhet. Möjligen kolonier Grefvens aning
att uppfyllas; men icke är det så visst, att man derföre bör frångå den
objektivt riktiga ordningen. För min del har jag den aning, att Utskottets
förslag icke allenast i 48:de, utan äfven i alla öfriga punkter komme att af¬
slås ; hvadan jag icke på grund af aning kan önska annan föredragniugs-
ordning än den af Utskottet föreslagna.
524
Den 27 April, f. m.
Vid detta tillfälle kan jag emellertid icke underlåta att beklaga, att
de bestämmelser, som finnas i Riksdags-ordningen meddelade angående ären¬
denas behandling i Kamrarne, icke äro fullt ändamålsenliga och lämpliga,
så^ snart fråga blir om föredragning till slutligt afgörande af något vid-
lyftigare lagförslag, bestående af flera särskilda paragrafer. Vid många
föregående tillfällen, da dylika ärenden här förekommit och man tvistat
om det bästa och lämpligaste sättet för föredragningen, bär jag gjort ena¬
handa erfarenhet, Mig förefaller det klart, att, såsom ock i‘flera arbets¬
ordningar för utländska representationer finnes stadgadt, hvarje dylikt
lagförslag, så vida ett tillfredsställande resultat skulle kunna vinnas, nöd¬
vändigt bolde, innan det antoges, tre gånger behandlas. Vid första be¬
handlingen skulle lagförslaget diskuteras i allmänhet och med hänseende
till de deri förekommande ledande grundsatser med rättighet för Kamrarne
att, efter en sådan förutgående debatt om lagförslagets behöflighet och
Prmcipiela lämplighet, genast förkasta detsamma. Finge deremot förslaget
öfvergå till andra behandlingen, borde öfverläggningen röra sig kring för¬
slagets säl skilda paragrafer, hvilka då med anledning af deremot gjorda
anmärkningar och framställda ändringsförslag borde bringas och redigeras
till den lydelse och den form, hvari de samtligen, således hela lagförsla¬
get, skulle öfvergå till tredje behandlingen, om nemligen en sådan till-
staddes och förslaget icke redan vid andra behandlingen förkastades. Vid
tredje behandlingen borde man endast afgöra, huruvida lagförslaget i dess
helhet skulle i befintligt skick slutligen antagas eller förkastas. Emellertid
huru än nu den väckta frågan om ordningen för föredragningen af be¬
tänkandets särskilda punkter må utfalla, torde det böra tillstädjas talarne
ati vid behandlingen af den punkt, som kommer att först föredragas, i
allmänhet uttala sig om lämpligheten af och grunderna för de föreslagna
nya lagarne.
Min åsigt om ordningen för föredragningen framgår af hvad jag haft
äran anföra. Jag instämmer alltså i Friherre Alsfrömers yrkande, att
Kammaren, med anslag å hvad Herr Förskede hemställt, ville besluta fö¬
redragning af betänkandets särskilda punkter enligt den uppställning och
ordning, Utskottet gifvit desamma.
Grefve Sparre: Jag trodde mig i mitt första föredrag hafva åda¬
galagt, att den första punkten innehåller så mycket på en gång, att det
är nästan omöjligt att sammanslå allt detta i en proposition. Om Kam¬
maren nu beslutar att denna punkt skall först föredragas, kan man i alla
fall 3 rka särskilda propositioner å de särskilda delarne af densamma. På
detta sätt kan man nemligen komma till samma mål, ehuruväl jag före¬
stå,ller mig att frågan skulle gestalta sig enklare och simplare, i fäll man,
då, på sätt Herr 1 almannen också antydde, denna punkt sammanhänger
med tvenne andra, nemligen den 17:de och 48:de, företoge hela ärendet till
behandling i den ordning jag föreslagit. Om emellertid Kammaren vill,
att första punkten nu skall föredragas, så utgör detta såsom sagt visser¬
ligen icke något hinder för genomdrifvandet af den mening jag omfattar,
ty det kan i alla fall lijelpas på så sätt, att man begär särskilda propo¬
sitioner å de särskilda delarne af första punkten, nemligen: l:o) att de hit¬
tills föi' tillverkning och försäljning af bränvin stadgade särskilda utgifter
Den 27 April, f. in.
525
sammanslås till eu enda bränvinsskatt. som till statsverket ingår; 2:o) att
skatten icke behöfver erläggas i förskott, och 3:o) att skatten bestämmes
till 80 öre per kanna. Härigenom skulle resultatet kunna blifva det¬
samma.
Herr Lithner: Det må väl vara, såsom den siste talaren anmärkte,
att denna första punkt innehåller ganska många och vigtiga saker. Men
jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att detta myckna
och vigtiga den innehåller just är den nya princip, hvarpå det förslag till
bräuvinslagstiftniug, som Bevillnings-Utskottet här framställt, är bygdt,
nemligen att de nu särskilda afgifterna för tillverkning och försäljning åt
bränvin skola sammanslås till eu enda; och mig förefaller det att, innan
denna punkt är afgjord, det vore besynnerligt, ja snart sagdt bakvändt,
att börja med afgörandet af försäljningsafgiften och sedan öfvergå till
tillverkningsafgiften samt slutligen bestämma, huruvida den princip skall
antagas, att försäljnings- och tillverkningsafgifterna skola sammanföras.
Ktt sådant förfaringssätt förekommer mig alldeles principvidrigt och så
stridande mot den tanke, som genomgår detta i många afseenden förtjenst¬
full betänkande, att jag måste i strid med den föregående talaren yrka
på, att Kammaren bibehåller den föredragningsordning, som redan nu med
första punktens föredragning är påbörjad.
Herr Ola Jönsson: Jag tror mig kunna fatta meningen hos dem,
som yrka på att betänkandet måtte på ett annat sätt föredragas, och jag
får säga att, om det tillkomme denna Kammare ensamt att besluta i
denna fråga, så skulle jag biträda deras mening, emedan det då kunde
vara gagneligt att föredraga betänkandet, såsom de föreslagit. Men då
båda Kamrarne gemensamt hafva att afgöra denna sak, synes det mig
icke i någon mån ligga vigt uppå, i hvilken ordning de särskilda punk¬
terna föredragas. Jag tillåter mig nemligen fästa uppmärksamheten derpå
att, äfven om 48:de punkten först föredroges här och vunne Kammarens
bifall och sedermera den 17:de likaledes bifölles, så kunde detta icke hindra,
att t. ex. vid det slutliga afgörandet den 48:de punkten befunnes hafva fal¬
lit, men den 17:de stode qvar. Hvad man således vill vinna, ernås, enligt
mitt förmenande, icke derigenom, att föredragningen får börja med den
48:de punkten; och då jag derjemte vågar förutse, att hvarken den första
eller 17:de punkten kommer att denna gång i oförändradt skick bifallas,
utan säkerligen blifva till Utskottet återförvisade, finnes följaktligen ingen
våda å färde, om den första punkten nu föredrages, hvadan jag yrkar
att föredragningen må fortgå i den ordning den blifvit börjad.
Herr Asker: Med ledning af de iakttagelser jag haft tillfälle göra,
tror jag mig kunna försäkra Kammaren, att ingen genomläser ett så vid¬
lyftigt och vigtigt betänkande som detta så kritiskt, som den hvilken har
det vigtiga åliggandet att från talmansstolen föredraga detsamma. Om vi
nu inlåta oss litet hvar på försöket att lösa uppgiften, huru detta betän¬
kande lämpligast bör föredragas, så fruktar jag verkligen, att Kammaren
får alldeles för många talmän; och jag vet ingen anledning som kan för¬
anleda Kammaren att, då Herr Talmannen förklarat orsaken, hvarföre
526
Deri 27 April, f. m.
hall ansåg att denna punkt först skulle företagas till afgörande, afvika
från det föredragningssätt han föreslagit och ansett vara det bästa. För
min del får jag förklara, att den nu hållna diskussionen endast varit ett
onyttigt förspillande utaf tid, och jag vågar derföre vördsamt till Kam¬
marens ledamöter hemställa, om vi icke böra med fullt förtroende till
Herr Talmannen utan vidare diskussion öfverlemna afgörandet utaf före-
dragningsordningen.
Grefve Sparre: Jag ber i anledning utaf ett yttrande af den värde
representanten från Wester-Norrlands län få säga, att jag icke hört någon
enda här påyrka, att man först skulle bestämma en särskild skatt för
försäljning och en särskild för tillverkning och sedan slå ihop dessa.
Derom har icke heller jag talat, utan har jag endast sagt, att det vore
nyttigt att få veta, innan man bestämmer skattesiffran, huruvida tillverk-
ningsskatten skall skiljas från försäljningsskatten, eller de båda skola
sammanslås; ty derigenom först kan man få fullt klart för sig till hvil¬
ken siffra man hör bestämma den sålunda sammanslagna skatten. För
öfrigt vill jag icke så strängt hålla på det förslag till föredragningsord-
ning, som af den förste talaren framställts och som hlifvit af mig under-
stödt. ty jag anser att man kan komma till samma mål genom att be¬
gära delning af första punkten i särskilda propositioner, och jag är såle¬
des alldeles icke envis i denna sak.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag har visst icke. såsom ett par
föregående talare, några aningar om. att vare sig den ena eller den an¬
dra punkten i betänkandet kommer att antagas eller förkastas, men jag
tror mig kunna finna, att betänkandet innehåller hufvudsakligast tvänne
särskilda förslag, nemligen förslag till förändrad försäljningslag och för¬
slag till förändrad tillverkningslag. Nu berör den 48:de punkten före¬
trädesvis försäljningslagen, och sedan den blifvit afgjord vet man således,
huruvida försäljningslagen i sin helhet bör anses kasserad eller ej, och
kan sedan ensamt tänka på tillverkningslagen. Jag tror derföre, att det
leder till största klarhet och reda, i fäll 48:de punkten först föredrages,
hvilket jag således för min del yrkar.
Herr Lithner: Den anmärkning af Herr Grefve Sparre, att han
icke hört hvarken den ene eller den andre föreslå det eller det, är helt
naturlig, helst det är fullkomligt tydligt, att ingenting har kunnat före¬
slås i sjelfva ämnet, då ännu ingen diskussion deröfver börjat. Men då
i första punkten föreslås, att de särskilda afgiftérna för tillverkning och
försäljning af bränvin skola sammanslås till en enda bran vinsskatt, som
skulle bestämmas till 80 öre per kanna eller något annat belopp, hvarvid
Kammaren kunde komma att stadna, och den 48:de punkten innehåller,
att nu utgående försäljningsafgifter för bränvin måtte upphöra, så synes
det mig rättast att först fatta beslut derom, att begge dessa skatter skola
sammanslås, innan man — genom att hafva fattat beslut om försäljnings-
afgifternas upphörande — har fått vapen i hand att sedermera göra
huru man behagar med beloppet af tillverkningsskatten. Huru jag än ser
denna fråga, tycker jag att, då första punkten rör tillverkningslagen, den
Den 27 April, t‘. m.
527
må först föredragas; och jag har dessutom icke här hört ett enda skäl
anföras, som egt den vigt att derpå kan grundas någon rubbning af den
föredragning, som redan är påbörjad.
Herr Carl Hvars son: Då jag icke kan finna någon den minsta
vinst i den omkastning i afseende å föredragningen, som här blifvit före¬
slagen, så vill jag påyrka, att föredragningen måtte få ske i den ordning,
efter hvilken Utskottet uppsatt punkterna i sitt förslag. Jag tror, att
detta skall leda icke allenast till ordning och reda, utan äfven, då man
icke gerna kan underlåta att tala om hufvudgrunderna i hela betänkan¬
det — med hvilken punkt än föredragningen må börja — och då dessa
hufvudgrunder finnas i första punkten, det är lämpligast att densamma
får först diskuteras. Den kan också, såsom en talare sagt, skiljas i liera
delar, och då skola genom denna delvisa behandling de Herrar, som yr¬
kat på en annan ordning för föredragningen, vinna hvad de åsyfta. Jag
får således understödja dem, som önska att föredragningen måtte få ske
i den ordningsföljd, hvari Utskottet uppsatt sitt förslag.
Herr Fors beck: Jag hemställer, huruvida det skulle vara möjligt
att bestämma siffran för skatten, då vi icke förut ega den ringaste grund,
hvarifrån vi kunna utgå, då vi ännu icke veta, huru denna siffra skall
falla sig, huru afiösningen till städerna skall försiggå, huru nederlags-
rätten skall ordnas in. m. Jag tillåter mig derjemte fästa uppmärksam¬
heten på, att vid frågans behandling inom Bevillnings-Utskottet var det
denna första punkt, som afgjordes sist af alla, och det var just i den vi
stakade oss, då vi för öfrigt hade alltsammans klart, Skulle vi nu här
tvärtom genast kasta oss in i beskattningsfrågan, tror jag vi handlade allt
för lättsinnigt, hvilket jag för min del icke vill tillstyrka, utan tår jag i
stället bedja Kammaren följa i Bevillnings-Utskottets spår, som gömde
denna törsta punkt till sist, och antaga den föredragningsordning, som
jag föreslagit, emedan man derigenom kommer att bestämma grunden
först och följden sodan. Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Öfverläggningen om föredragningssättet förklarades slutad. Herr Tal¬
mannen erinrade, att första punkten redan blifvit till föredragning an¬
mäld, då ändring i föredragningssättet af Herr Forsbeck ifrågasattes, men
alldenstund före Herr Forsbeck icke någon annan talare haft ordet, och
alltså, då förslaget rörande föredragningen af honom framställdes, ötver-
läggningen rörande törsta punkten ännu icke kunde anses hafva tagit sin
början, fann Herr Talmannen sig oförhindrad att gifva proposition på
berörda förslag. Sådan proposition blef alltså nu framställd, och då den¬
samma förklarades besvarad med öfvervägande nej, begärdes votering, i
anledning hvaraf omröstning företogs enligt följande voteringsproposition:
Den som, i afseende å sättet för föredragningen åt Bevillnings-Ut¬
skottets betänkande N:o 8, vill att enligt Herr Forsbecks yrkande 48
punkten skall först föredragas,
röstar jä;
Den det ej vill,
röstar nej;
528
Doa 27 April, f. m.
Vinner nej, är ifrågavarande yrkande afslaget.
Omröstningen utföll med 64 ja emot 111 nej, och hade Herr Fors-
becks yrkande afslagits, i följd hvaraf föredragningen af första punkten
nu fortsattes.
Herr Appeltofft: Då man frångick den gamla demoraliserande
husbehofsbränningen, antog man vid den nya bränvinslagstiftningen såsom
princip, dels bränvinets fördyrande, för att minska det öfver band tagande
superiet och dermed följande moraliska och ekonomiska elände, dels be¬
redande åt Staten af en mera bestämd och för statsbehofvet behöflig in¬
komst. Ehuru jag icke vill medgifva, att det förra ändamålet vunnits
helt och hållet genom bränvinets fördyrande, enär jag anser, att den sti¬
gande upplysningen i väsendtlig mån härtill bidragit, kan man dock icke
neka att genomförandet af denna idé haft glädjande resultat. Hvad in¬
komsten för Staten vidkommer, så fruktar jag deremot, att, om närvarande
lagstiftning bibehålies, inkomsterna af bränvinstillverkningen komma att
minskas i stället för att ökas. Det är nemligen, efter min åsigt, icke så
mycket en god eller dålig skörd, hvarpå qvantiteten af tillverkadt brän¬
vin beror, utan snarare tillgång på kapital.
Derigenom att ett större belopp inteckningar i jordbruksfastighet blif¬
va under sednare åren uppsagda, hafva äfven de rörelsekapital, som fordom
stått jordbrukaren till hands, betydligt minskats, så att en stor del af
våra bränvinsproducenter måst på förhand till förlagsmän bortsluta sin
tillernade tillverkning, på allt annat än billiga vilkor, för att erhålla me¬
del till skattens inbetalning, hvilket haft till följd att flertalet bränvins-
brännare under sednare åren måst nöja sig med den vinst, de för sin
ladugård kunnat hemta af bränvinstillverkningen, och kanske icke ens
haft denna behållning ograverad. Då jag icke kan dela deras åsigt, som
anse bränvinsproduktionen såsom skadlig för ett lands ekonomiska väl¬
stånd, utan tvärtom ganska mycket bidragande till jordbrukets framåt¬
skridande, så hyser jag äfven, i likhet med Utskottet, den åsigt, att en
förändrad lagstiftning, som snarare befordrar än undertrycker denna in¬
dustri, är af behofvet påkallad. Man torde visserligen invända, att en ökad
produktion åstadkommer ökad konsumtion, men detta är väl icke en gif¬
ven följd. En minskad tillverkning medför ökad import och eu ökad till¬
verkning framkallar export. Varans pris torde deremot utöfva icke ringa
inflytande på konsumtionen. Då, enligt nu gällande lagstiftning, tillverk-
ningsafgiften utgör 70 öre och minuteringsafgiften 25 öre samt utskänk-
ningsafgiften 40 öre, eller medium af försäljningsafgifterna 32'A öre, således
tillsammans 102'A öre, anser jag af flera skäl betänkligt, att dessa utgif¬
ter sammanslagna bestämmas till 80 öre och priset å varan således min¬
skas med 22'A öre per kanna. Detta vore att helt och hållet frångå den prin¬
cip i lagstiftningen, som visat sig medföra så lyckliga resultater i afseende
på fylleriet, och då i förslaget för öfrigt den åsigten uttalas, hvilken jag
äfven vill understödja, att kommunerna, landsting och hushållssäilskaperna
skulle erhålla ersättning för den inkomst de komme att förlora genom
hela den sammanslagna skattens ingående till statsverket, så, då derjemte
tages i betraktande de fördelar Staten skulle medgifva producenterna,
anser
Jjen 27 April, f. m.
529
anser jag att Staten härpå skulle göra en förlust i. stället för en behöflig
vinst.
Hvad sammanslagning af tillverknings-, utminuterings- och utskänk-
ningsafgifterna vidkommer, så finner jag det principielt riktigt, icke blott
derföre att dessa afgifter då blifva lätta att kontrollera, utan äfven eme¬
dan jag anser det demoraliserande att bibehålla en lag, som lätt kan
eluderas och som erfarenheten visat blifvit i hög grad öfverträdd.
Enligt officiella uppgifter utgör bränvinsproduktionen i
medeltal.............................. 12,000,000 k:r
importen af spritvaror...................... 1,142,778 „
Summa 13,142,778 k:r
Försäljningsskatt har i städerna betalts för......... 4,609,986 k:r
Dito å landet........................... 567,074 „
det torde vara svårt att närmare beräkna det qvantum, som
användts för tekniska behof och som utan afgift försålts
i parti af 15 k:r, men om det antages till......... 2,000,000 k:r,
således..........................Summa 7,177,060 k:r,
så återstår ändå ett belopp af cirka 6,000,000 kannor, eller halfva till¬
verkningen, hvarföre försäljningsskatt ej blifvit erlagd; och detta efter
32'/2 öre utgör således en inkomstsmugling af ej mindre än 1,950,000 11:dr,
hvartill ytterligare kommer försäljningsafgiften för det utifrån insmuglade
bränvinet.
Jag biträder således Utskottets förslag i första punkten, “att de hit¬
tills för tillverkning och försäljning af bränvin stadgade särskilda afgifter
sammanslås till en enda bränvinsskatt, samt att denna skatt till Stats¬
verket ingår“.
Hvad deremot beloppet af skatten vidkommer, kan jag icke nu yttra
mig, utan föreslår, att den måtte bestämmas först sedan det blifvit be-
slutadt, dels om kommunerna med flera skola erhålla någon godtgörelse
för minskade inkomster, dels huru stort detta belopp skall blifva, och
anhåller om proposition å denna min framställning.
Herr Johan Jönsson: Ehuru jag är en af dem, som yrkat på
en ändamålsenligare lagstiftning i afseende på tillverkningen och försälj¬
ningen af bränvin, kan jag dock icke bifalla Utskottets förslag, som
enligt min tanke icke skulle, om det antoges, befrämja hvad man åsyftar.
Utskottet har visserligen nedlagt mycken möda på frågans lösning, men
har icke funnit skäl att bifalla dagliga minimitillverkningsbeloppets ned¬
sättning till 100 kannor, oaktadt alla de väckta motionerna anhållit der¬
om., icke heller att föreslå något, som kunde lända till jordbrukets ut¬
veckling, oaktadt denna näring väl behöfver tillgodoses.
Hvad särskild! beträffar frågan om kontrollen å bränvinstillverknin-
gen, så vet man att till kontrollörer i allmänhet förordnas löjnanter och
sergeanter, som redan förut äro aflönta af Staten med cirka 800 R:drs
årlig lön, eller något öfver 2 R:dr per dag, och således synes det som
mitt förslag att gifva högst tre .Riksdaler per dag för kontrollen å ett
bränneri, samt fyra för två och fem för tre brännerier, skulle tillräckligt
Riksd, Prot. 1870. 2 Afd. 3 Band. . 34
530
Den 27 April, f. m.
tillgodose kontrollörerna. Men man synes icke vilja nöja sig med att
gifva dem dessa B å 5 R:dr så godt som på köpet, utan vill tilldela dem
ännu mer, ända till 8 R:dr per dag, ock dertill kost och möbleradt rum,
m. m. hvarigenom de, utom förut innehafvande lön skulle få öfver 10
R:dr per dag. Det är i sanning ganska frikostigt af lagstiftningen att
gifva högre aflöning för bränvinskontroliörerne än dess egna medlemmar
åtnjuta. Att kontrollkostnaden varit för stor visar sig otvetydigt, då vi
betänka, att, under det bränvinstillverkningen år 1868 utgjorde 10,179,533
kannor, aflöningen för kontrollörerne samma år utgjorde 269,152 R:dr 13
öre, eller i rundt tal nära 270,000 R:dr. Sådant bör icke kunna kallas
hushållning med Statens medel. Och hvilka äro de, som få betala denna
kostnad? Jo till största delen det lägre folket, som lefver på 1 R:drs in¬
komst per dag.
Jag skall icke ingå i någon fullständigare pröfning af Betänkandet,
utan endast hålla mig till tillverknings- och konsumtionsafgifterna, som
jag anser icke böra höjas utöfver sitt nuvarande belopp. Derföre synes
det ock hafva varit lämpligare att dela frågan om beskattningen i två
delar, en för tillverkningen, och en för konsumtionen, på samma sätt som
för närvarande eger rum, samt fortfarande låta konsumtionsskatten upp¬
bäras af kommunerna, alldenstund det icke billigtvis kan indragas till
Staten, utan endast till förmån för kommunerna, som derigenom skulle
befrias från allt annat besvär med saken än att endast qvittera ersätt¬
ningsbeloppet från Staten.
För närmare utredning häraf yrkar jag återremiss af den förevarande
första punkten i Utskottets utlåtande.
Herr Berg: Herr Talman! Jag kan icke underlåta yttra några
ord i denna fråga.
Då det föreliggande af Herr Forsbeck väckta förslaget i vissa delar
hvilar på principielt riktiga grunder och enär detsamma afser att bereda
icke blott Staten, utan äfven jordbruket och industrien väsendtliga för¬
delar, anser jag att denna motion i flera hänsenden bör uppmärksammas.
Utskottet har enligt mitt förmenande icke kommit till den lyckligaste
lösning beträffande den föreslagna försäljningslagen, hvaremot jag anser att
tillverkningslagen när som helst efter några detaljförändringar skulle kunna
tillämpas. Jag anser nemligen att nederlagsrätten på landsbygden icke bör
vara medgifven för längre tid än kontrollören är vid bränneriet anställd och
der närvarande. Deremot vill jag understödja det förslag, som af en reservant
blifvit väckt, att 5,000 kannor, i stället för 1,000 kannor som Utskottet till¬
styrkt, må kunna från det ena till det andra nederlaget förflyttas emot vilkor,
att motsvarande tillverkningsskatten under tiden i landtränteriet deponeras.
I fråga om försäljningslagens tillämpning finner jag dervid stora be¬
tänkligheter, och i likhet med Herr Rettig anser jag det vara vådligt att
nedsätta minimibeloppet vid partihandel till 5 kannor likasom vid minut¬
handel från '/2 kanna till 20 tum.
Det är likaledes klart, att, då kommunerna icke få tillgodonjuta några
fördelar af bränvinsminutering eller utskänkning, man på landet helst
skall se sig befriad från dylika försäljningsställen. Men då bränvin fort¬
farande måste finnas att tillgå äfven utskänkningsvis, komme sannolikt
531
Don 27 April, f. in.
här och der små krogar att uppstå just i följd af rättigheten att å hvarje
bränneri få köpa så litet qvantum som 5 kannor.
Om bränvinsskatten förhöjdes till en Rall- och införselstullen i följd
deraf till 1 R:dr 50 öre kanna för utländska spritvaror, så skulle otvif¬
velaktigt ett dylikt stadgande föranleda till lurendrejeri i ännu större
skala, än hittills varit fallet.
Då man vet att redan nu detta oskick i ej så ringa grad bedrifves på
skånska kusten, kan man lätt inse, att vid en så betydlig tullförhöjning,
frestelsen skulle blifva för stark och föranleda till smugling äfven på
våra vidsträckta och obevakade kuster norrut.
Det torde vara bekant att våtvaror äro lättare att lurendreja, eme¬
dan kärlen hvari de förvaras, kunna magasineras på hafsbotten och af-
hemtas vid lägliga tillfällen.
Men om tullförfattningar ne i afseende på straffbestämmelser vid så
beskaffade öfverträdelser skärptes, terde lurendrejeriet i betydlig mån
kunna förekommas.
Om de nu föreslagna förändringarne i bränvinstillverkningslagen bi¬
fallas, så synes otvifvelaktigt, att produktionen skulle i betydlig grad till¬
taga, och torde det då blifva af högsta vigt att befrämja export af den
del, som öfverskrider landets förbrukningsbehof. Jag har på grund deraf
tagit mig friheten väcka motion om tillgodonjutande af premier vid export
af bränvin.
Men då Herr Forsbeck motionerat i samma riktning och enär jag an¬
ser hans förslag mera praktiskt såsom åsyftande att bevilja rabatt vid be¬
räkningen af skatten i stället för att återbetala premierna af redan iniiutne
skattemedel, så får jag med återkallande af mitt gjorda förslag förena mig
uti det af honom framställda.
Då jag för öfrigt anser vådligt att, utan moget öfvervägande och innan
man noga betänkt hvad som bör sättas i stället, afstå från den nu gäl¬
lande bränvinsförordningen, soin dock medfört den stora fördelen att su¬
periet i väsendtlig mån förminskats, så får jag vördsamt föreslå att ären¬
det måtte till Utskottet återremitteras på det Utskottet med ledning af
den inom Kammaren förda diskussionen i ämnet, möjligen må blifva i
tillfälle att före riksdagens slut inkomma med ett nytt Betänkande.
Herr Nils Larsson: Föregående talare hafva berört åtskilliga för¬
hållanden som stå i sammanhang med de af Utskottet föreslagna ändrin-
garne i deras helhet, men för min del vill jag inskränka mig till att en¬
dast betrakta hvad i den nu föredragna första punkten förekommer eller
frågan om sammanslående af de hittills för tillverkning och försäljning af
bränvin stadgade särskilda afgifter till en enda bränvinsskatt af 80 öre
per kanna, hvilken skulle till Statsverket ingå. Såsom skäl för sitt för¬
slag i detta hänseende har Utskottet framhållit, att bränvinsskatten enligt
nu gällande bestämmelser skulle drabba konsumenterna i olika grad, så
att t. ex. den ena, som köper bränvin i parti af minst 15 kannor, endast
betalar tillverkningsskatten 70 öre per kanna, under det att den andra,
som köper det antingen i minuthandeln eller å krogen, måste vidkännas
en ytterligare beskattning af i medeltal 32 ;/2 öre per kanna. Ja, den
olikheten är en helt naturlig följd deraf, att här är fråga om två sär¬
532
Den 27 April, f. m.
skilda slag af skatter: den ena en statsskatt å tillverkningen, den andra,
eller försäljningsskatten, helt enkelt en kommunalskatt. Ingen kan väl
säga att den första drabbar annat än lika hvar och en, som vill begagna
sig af varan, så vida man icke köper den å krogen. Att den andra eller
kommunalskatten skall drabba olika måste, efter hvad mig synes, vara en
helt naturlig sak, och inom särskilda kommuner beror olikheten ytterligare
derpå, att den ena kommunen finner för godt att tillåta krogrörelse inom
sitt område, under det att den andra icke vill veta af sådan rörelse inom
sitt område. Der krogar finnas är det helt naturligt att mången går dit,
och sålunda får vidkännas den högre afgift för bränvinet, hvilken i gäl¬
lande utskänkningsförfattning bestämmes. För att förekomma denna olä¬
genhet, såsom Utskottet benämner den, föreslår nu Utskottet att de båda
särskilda slagen skatter skola sammanslås till en enda, som skall komma
att utgå genast vid tillverkningen. Hvad skulle då följden i beskattnings-
väg blifva om detta Utskottets förslag antoges?
För det första vill jag anmärka, att den af Utskottet föreslagna siff¬
ran af 80 öre per kanna icke lärer vara fullt allvarligt menad, ty det är
temligen klart, att, om Staten tillika skulle komma att, såsom Utskottet i
andra punkten föreslår, utbetala ersättning till vederbörande landsting,
hushållningssällskap och kommuner för de till dem förut utgående för-
säljningsafgifterna, Staten skulle komma att göra en ganska väsendtlig
förlust, hvilket val icke kan vara någons mening synnerligast under för
Statens kassa så svåra tider som nuvarande. För att reformen skulle
kunna för Statsverket aflöpa utan förlust, men äfven utan vinst, förestäl¬
ler jag mig att siffran af de sammanslagna afgifterna skulle blifva omkring
85 öre per kanna. Men hvad blefve då följden? Jo, för det första att
krogkunden, som nu skall erlägga eu skatt af inalles 1: 10 per kanna, då
skulle få en nedsättning af 25 öre per kanna, och för det andra att den,
som köpte å utminuteringsställena och som nu betalar inalles 95 öre per
kanna, skulle hädanefter få en nedsättning af 10 öre per kanna, under
det att likväl vederbörande landsting', hushållningssällskaper och kommu¬
ner skulle hafva sin summa fullt ut, följaktligen skulle den brist i in¬
komst, som uppstode genom nämnda nedsättningar till förmån för krog¬
kunderna och köparena å utminuteringsställena, ersättas genom den skatt
som öfverfiyttades å öfrige konsumenter inom landet, Indika aldrig begag¬
nade sig af förmånen att besöka krogarne eller utminuteringsställena. Ett
sådant arrangement förefaller mig alls icke rättvist.
Men jag vill äfven fästa uppmärksamheten på eu annan följd som af
ett dylikt beslut skulle uppstå, nemligen att, då tillverkningsskatten blefve
så väsendtligt höjd, premierna för lurendrejeri af bränvin från främmande
länder jemväl blefve stegrade. Man vet, att lurendrejeri af bränvin redan
nu i ganska betydlig grad eger rum, men då frestelserna dertill genom
den högre vinsten, blefve förstorade, så är sannolikt att det skulle komma
att bedrifvas i ännu större skala. I allmänhet har man hittills endast hört
talas om sådant smuggleri från Danmark till skånska och blekingska
kusterna, och att smuggleri af bränvin hittills icke egt rum från Norge
låter förklara sig deraf att, om jag icke misstager mig, någon väsendtlig
skilnad mellan tillverkningsskatten der och hos oss icke för närvarande
förefinnes. Men blefve åter tillverkningsskatten hos oss höjd, såsom den
Den 2 7 April, f. jn.
533
genom bifall till Utskottets förslag skulle blifva, så uppstode frestelse till
insmuggling af varan äfven ifrån Norge; och hvar och eu som betänker
huru långsträckt landgränsen mellan brödrarikena är och huru den är be¬
lägen i obebyggda skogs- och fjelltrakter, utefter Kölen, måste inse att
man icke skulle kunna bevaka den annat än genom en ofantligt stor tull¬
personal, som dock ingen lärer vilja ingå på att vi skulle anskaffa.
Hittills har jag betraktat frågan endast ur synpunkten åt dess in¬
verkan på statskassan. Men äfven ur sedlighetens synpunkt anser jag
förslaget vara mindre välbetänkt. Det var icke utan grund Riksens Stän¬
der vid 1853—54 årens riksdag bestämde försäljningsskatten så, att den
blef högst för det slag af bränvinshandelsrörelse, som benämndes utskänk-
ning. Jag skall taga mig friheten att uppläsa endast några helt korta
stycken af Särskilda Utskottets vid nämnda riksdag, Betänkande N:o 13,
för att visa huru tankarne då voro angående denna sak.
Sid. 7 i nämnda Betänkande heter det:
“Man må tänka om bränvinsförtäring hvad man vill, man må anse
henne ovilkorligen förderflig eller möjligen oskadlig, så torde man dock i
alla händelser nödgas erkänna, att kroglifvet, eller en mängd personers
vana att tillbringa eu del af sin tid i samqväm på ställen, der rusgifvande
drycker tillhandahålles, utgör en ovilkorlig och stor våda för sedlighet och
arbetsdrift".
Sid. 16 heter det vidare:
“Detta (kroglifvet) motarbetas utan tvifvel verksammast derigenom,
att rusdryckers anskaffande göres lättare och mindre dyrt på annan väg
än genom besök på krogen “.
Ja, detta är just hvad som nu är förhållandet, nemligen att brän-
vinet kan anskaffas mindre dyrt på annan väg än genom krogen, men
enligt Utskottets förslag, om det antoges, skulle priset, i den mån det
beror af skatten, blifva detsamma å krogen som på andra försäljnings¬
ställen, och man skulle kunna hysa farhåga för att mången, som nu icke
besöker den, emedan det är billigare att köpa varan på andra ställen, då
skulle göra det, måhända i afsigt endast att köpa ett mindre qvantum,
att föra hem och använda till måttligt bruk, men sedermera vid ankom¬
sten till stället af eu eller annan orsak förledas att stanna qvar der i
sällskap med de vanliga kunderna.
Jag har förut, när jag talade om huru reformen skulle verka i afse¬
ende på statskassan, nämnt om de farhågor förslagets antagande kunde
ingifva för en utvidgad bränvinsinsmugling; men eu sådan smugling skulle
naturligtvis vara ännu skadligare i sedligt hänseende, då den i en ganska
betänklig grad måste komma att, undergräfva sedlighetskänslan i landet.
Vidare kan man väl också hafva anledning att frukta, det en för¬
höjd beskattning å bränvinstillverkningen skulle framkalla lönnbränning
eller åtminstone, — då man väl måste erkänna, att sådan äfven nu, ehuru
i obetydlig grad, förefinnes, — öka densamma.
Med det ifrågavarande förslaget sammanhänger äfven den bestäm¬
melsen, att kommunerna och synnerligast stadskommunerna, som för när¬
varande hafva största inkomsten af brän vinsförsäljningen, icke skulle, om
förslaget antoges, få betinga sig någon förmån af de personer, som inom
kommunen finge öfvertaga bränvinsutskänkningen och utminuteringen. Ja,
534
Den 27 April, f. m.
det kan vara godt och väl att hafva en sådan bestämmelse å papperet;
men står den endast der, torde ingenting dermed vara vunnet, och jag
vill för min del bestämdt påstå, att denna icke i verkligheten skulle blifva
något annat än eu bestämmelse å papperet. För att en betingelse af dy¬
lika förmåner skall kunna ega rum, behöfves alldeles icke att vederbö¬
rande derom ingå någon sådan afhandling, hvarigenom saken blir bevislig
eller åtkomlig, utan kan saken, med full trygghet för att betingelsen skall
kunna utkräfvas, rangeras äfven på annat sätt. Den som anmäler sig
till erhållande af utminuterings- eller krogrörelse i stad, kan t. ex. på
samma gång han gör sin anmälan säga till eu eller annan af de infly¬
telserikaste bland de stadens innevånare, som hafva att bestämma om
denna angelägenhet, att “får jag den rättighet jag söker, sä skall jag på
samma gång underskrifva ett kontrakt på att jag åtager mig t. ex. gatu-
lyshållningen i staden, eller allmänna renhållningen, eller något dylikt, till
ett betydligt lägre pris än staden eljest betalar. “ Om ett dylikt arrange¬
ment sker — och jag tror att sådant ganska ofta skall blifva fallet —
huru skall det väl vara åtkomligt för åtal och ansvar? Staten skulle vis¬
serligen, enligt hvad Utskottets förslag innehåller, hafva rätt att, i hän¬
delse kommunen betingade sig någon sådan förmån, indraga den ersätt¬
ning för förlorad utminuterings- och utskänkningsskatt, som eljest vore
kommunen medgifven; men för att kunna verkställa en indragning, for¬
drades först att med full bevisning kunna ådagalägga, det något under¬
slef egt rum, och i sådana fall, som jag här tillåtit mig exempelvis fram¬
ställa, förmodar jag att vederbörande alltid skulle kunna ställa så till,
att ingen bevisning vore möjlig.
För öfrigt tror jag, att åtskilliga olägenheter alltid skulle vara före¬
nade med underhandlingarne emellan vederbörande kommun å ena sidan
och sökande af bränvinshandelsrättighet å den andra, äfven om inga för¬
delar för kommunen betingades. Det är nemligen fara värdt, att manna¬
mån skulle i många fall göra sig gällande: men det är ock fara värdt,
att, äfven om mannamån icke komme att göra sig gällande, misstanke
att den egt rum ändock skulle komma att uppstå hos mången, hvars
ansökan afsloges, hvilket åter skulle komma att leda till åtskilliga obehag
för dem, som skulle hafva att bestämma i fråga om upplåtandet af dessa
rättigheter. Om man redan nu klagar öfver maktmissbruk i detta hän¬
seende — och det är icke utan, att Utskottet i sitt Utlåtande något litet
hänsyftat på att dylika klagomål varit befogade — och om man derföre
vill åstadkomma en lagförändring till att förekomma sådana, så behöfves
dock alldeles icke att vidtaga en sådan åtgärd, som att sammanslå till¬
verknings- och försäljningsafgifterna till en enda, utan målet torde kunna
vinnas på ett mycket bättre och direktare sätt genom att förändra brän-
vinsförsäljningslagen.
Då jag således icke finner, att hvarken för Staten eller kommunerna
någon fördel skall vinnas genom bifall till Utskottets förslag, men tvärtom
åtskilliga orättvisor derigenom skulle åstadkommas, så tager jag mig fri¬
heten, att helt och hållet yrka afslag å den förevarande första punkten.
Herr Ljunggren: Jag skulle knappast hafva begärt ordet i denna
fråga, om jag icke vore en representant från en af dessa städer, hvilkas
Den 27 April, f. in.
535
intressen genom den nu föreslagna förändringen på ett smärtsamt sätt
skulle komma att beröras. De fördelar, som af den närvarande bränvins-
lagstiftningen tillkomma städerna, skulle nemligen ingalunda ersättas ge¬
nom de ringa belopp, som i nästföljande punkt föreslås. Som Herrarne
veta, äro inom många städer inrättade särskilda bolag, hvilka utöfva denna
bränvinshandel och till samhällets gemensamma bästa öfverlemna de me¬
del, som härför inflyta, och jag kan för min del icke annat finna, än att
städerna, genom den nu föreslagna nya försäljningslagen, skulle komma
uti en ganska brydsam belägenhet. Så t. ex. skulle det samhälle jag till¬
hör, nemligen Uddevalla stad, hvilken redan i kommunalskatt utbetalar
6 V2 gånger så mycket som kronoutskylderua, genom den nya förordningen
komma att i kommunalskatt erlägga ända till tio gånger så mycket, som
den redan efter den allmänna bevillningen till statsverket utbetalar. Af
detta skäl kan jag ej annat önska, än att Kammaren till den nu före¬
slagna förändringen ej måtte lemna sitt bifall. Äfven ur sedlighetens in¬
tresse är det en bekant sak, hvilken tillika af officiela uppgifter bekräftas,
att den sednaste eller 1854 års bränvinslagstiftuing i väsendtlig och huf¬
vudsaklig mån bidragit till det lyckliga resultat, hvaråt vi med skäl glädja
oss i afseende å nykterhetens tilltagande. Då härtill kommer, att den
föreslagna förändringen, såsom jag redan nämnt, icke länder till städer¬
nas intresse, men möjligen till bränvinstillverkarnes fromma, så tror jag,
utan att vilja yttra något förklenande om dessa sednare, att Kammaren i
betraktande af det beslut, som under sednaste plenum fattades i afseende
å ifrågasatta upphörande af tackjernstiondes erläggande af bergslagerna,
hvilket förslag, såsom innebärande åtskilliga olägenheter, af Kammaren
förkastades, äfven nu bör låta städerna vidblifva de rättigheter de i af¬
seende å bränvinsförsäljning nu innehafva. Icke heller tror jag, att den
föreslagna reformen skulle vara förenlig med spritexportörernas intresse,
enär ju för dem bränvinspriset är oberoende af accisen. Snarare tror jag, att
herrar importörer af spritvaror af den föreslagna förändringen skulle draga
fördel, emedan de, genom den förhöjda bränvinsskatten, skulle lockas att i
större skala inlurendreja denna vara i landet, och detta bedrägeri skulle häri¬
genom icke blott såsom hittills, komma att existera vid Skånes och Blekinges
kuster, utan äfven utbreda sig öfver hela Sveriges östra och vestra kuster,
dit denna vara från de angränsande länderna såsom Norge, Danmark och
Tyskland otvifvelaktigt i större partier skulle komma att insmugglas. Detta
synes äfven Utskottet hafva förutsett, hvarföre det ock föreslagit den ge¬
mensamma försäljnings- och tillverkningsafgiften till BO öre i stället för
1 R:dr per kanna. I)å det sålunda genom den föreslagna förändringen
icke skulle beredas några fördelar åt andra än krögare och lurendrejare,
under det att deremot för närvarande åtskilliga patriotiska män inom
städerna bildat bolag för försäljning af denna vara och gjort detta i sed¬
lighetens intresse för att derigenom förminska superiet, samt då de derjemte
öfverlemna hela den uppburna vinsten till för stadskommunerna allmän¬
nyttiga ändamål, ser jag för min del ingen anledning att på sätt nu före¬
slagits beröfva städerna de rättigheter de i detta afseende nu ega, och af
hvilka i väsendtlig mån deras bestånd beror. Vi böra äfven komma ihåg att
det icke för landet i dess helhet kan vara någon fördel att städernas
nuvarande rättigheter i någon mån minskas eller kränkas, ty vi stå i
536
Den 27 April, f. ro.
sanning i stora förbindelser till städerna, hvilka val äro att anse såsom
hemmet och härden för kulturen, och från hvilka de största uppfinningar,
såsom boktryckerikonsten, telegrafväsendet med flera dylika inrättningar
hafva utgått, och det fordras i sanning att sådana ställen, der associa-
tionsandan och konkurrensen i vidsträcktare kretsar kunna utveckla sig,
icke genom hämmande band och ekonomiskt betryckta förhållanden skola
nödgas upphöra att utöfva det välgörande inflytande de i alla tider varit
egnade att åstadkomma. Då man tillka besinnar, att städerna å allmän¬
nyttiga företag uppoffrat betydliga summor — och i detta hänseende har
t, ex. staden Uddevalla med en summa af 6,000 R:dr bidragit till upp¬
byggande af ett skolhus, likaså äfven till en jern vägsanläggning med en
summa af 70,000 R:dr, af hvilket företag staden troligen aldrig kommer
att få uppbära någon ränta, samt slutligen till en hamnanläggning med
ett belopp åt 100,000 R:dr, allt i förhoppning att genom inkomsterna af
bränvinsförsäijningen framdeles kunna bereda sig utväg att småningom
återgälda dessa stora summor — så tror jag att det vore en stor olycka,
om Kammaren genom ett bifall till den nu föreslagna lagen försatte stä¬
derna i den yttersta finansiela förlägenhet. Låtom oss, mine Herrar, komma
ihåg, att friheten har sin vagga just uti städerna, och att det var det
tredje ståndet som år 1865 i väsendtlig män genom dess representanter
influerade på Riksdagen och bragte till ett lyckligt slut den stora reform¬
frågan., Då jag sålunda föreställer mig att den nuvarande representatio¬
nen icke vill med otack löna dessa städernas representanter, hvilka på ett
kraftigt sätt medverkat till det nya statsskickets genomförande, samt då
jag anser det vara en olycka för städernas fortfarande bestånd, om det
nu föreliggande förslaget af Riksdagen bifalles, så får jag på grund häraf
yrka afslag å den nu föredragna punkten af betänkandet.
Herr Granlund: Man har sagt, att bränvinsbränningen skulle vara
en nödvändig häfstång för att höja jordbruket, och att man utan denna
handtering icke skulle kunna med fördel uppdrifva ladugårdsskötsel. Jag
tror deremot, att mången större rationel jordbrukare bestrider detta på¬
stående, eller huru skulle jordbruket eljest kunna vara så uppdrifvet på
de orter der det hör till undantagen att något bränneri finnes — våra
bästa landtbrukare erkänna det icke vara förenligt med ett väl skött jord¬
bruk att till eu utsträckt potatisodling använda en stor del af gödslen
som således fråntages sädesproduktion, hvilken lemnar ladugårdsskötseln
ett mer naturligt foder och ovilkorligen mer uppdrifver ladugårdsskötseln.
Det är äfven för mig oförklarligt, huru den nya lagstiftningen skulle komma
att befordra exporten af bränvin: icke lärer väl en förändrad bränvinslag-
stiftning här i landet kunna verka på utländska marknaden för denna
vara, och icke lärer behof vet af vårt bränvin i utlandet deraf ökas eller
uppdrifva priserna derå — exporten skulle således befrämjas genom högre
restitution än erlagd skatt och Staten således utom förut erlagd afgift för
kontrolleringen ytterligare göra stora uppoffringar i bränvinsbränningens
intresse.
Genom den föreslagna nederlagsrätten skulle Staten förlora, dels ge¬
nom ränteförlusten på hittills i förskott utgående bränvinsskatt hvilken å
11 månader på nederlag liggande bränvin uppgår till ej obetydligt belopp,
Jj en 27 April, m.
537
dels genom den säkerligen svåra kontroll som erfordras och till hvars be¬
täckande den af Utskottet föreslagna afgift af 10 R:dr för 1,000 kannor
bränvin säkerligen icke är tillräcklig — hvartill kommer den 3-procents
leckage som är föreslagen. Detta allt skulle sålunda medföra en mindre
inkomst för statsverket än hvad som är fallet under den nuvarande brän-
vinslagstiftniugen. Otvifvelaktigt är det ock gifvet att, om konsumtions-
skatten med 30 öre sammanslås med tillverkningsskatten som således
skulle blifva 1 R:dr per kanna — smugglingen af bränvin skall betydligt
öka sig då lurendrejaren förtjena!’ 30 öre mera per kanna än under
nuvarande förhållanden. Då likväl bränvinsbränningen i vårt land blifvit
snart sagdt nödvändig i och för den inkomst densamma lemnar statsver¬
ket, bör man dock så vidt möjligt är ställa så att bränvinets konsumering
lemnar efter sig så litet olyeks bringande följder för landet som möj¬
ligt är. Motionären har föreslagit en fullständig frihandel med brän¬
vin, men ett dylikt förslag kan jag dock aldrig tro vinner riksdagens
bifall, ty vi skulle derigenom återgå till de tider, då landet höll på
att helt och hållet gå sitt förderf till mötes genom det öfverhandta¬
gande superiet. Likaså tror jag äfven att superilasten skulle uppmun¬
tras genom deri föreslagna tillåtelsen att vid partihandel få köpa så
ringa qvantitet som 5 kannor, hvarigenom vid hvarje bränneri och syn¬
nerligen hos landthandlande skulle uppstå snart sagdt krogar — det
är icke heller rättvist att lika skatt drabbar det bränvin, som konsume¬
ras under olika förhållanden — är det rättvist att allt det bränvin, som
begagnas vid sä många industriela yrken skall gifva lika skatt som det,
hvilket å krogarna förtäres och sprider nöd och elände omkring sig —
det är icke heller rätt, att den, som köper 15 kannor för att begagna till
sitt folk vid ansträngande arbete under skördetiden o. s. v. skall betala
alldeles lika skatt som drinkaren och lättingen, hvilken å krogen konsu¬
merar denna vara och genom missbruk deraf skadar sig och samhället.
Afsigten med den nuvarande bränvinslagstiftningen i afseende på
försäljning är deremot just deri att, genom att för drinkaren fördyra
denna vara så mycket som möjligt, förekomma de skadliga följderna af
denna last. Utskottet har dock för sin del icke aktat nödigt att fästa
något afseende vid detta filantropiska ändamål. Motionären säger på ett
ställe uti sin motion: “att utskänkningsväsendet, sådant det bestått och
ännu består, födt af sig dessa usla nästen, dessa eländiga mörka hål vid
städernas gator och gränder samt på landsbygden, der armodet vuxit och
allt menskligt elände frodats och gifvit statsmakterna samt vederbörande
med deras underordnade så mycket att skaffa11. Han tror sålunda att
man, genom att lemna denna handel mer fri, skulle ernå ett bättre re¬
sultat än hvad som kan vinnas genom den nuvarande lagstiftningen.
Hvar och en vet dock huru olika förhållandena i detta afseende äro nu mot
förr. I stället för de fordna usla krognästena hafva nemligen nu uppstått
friska och luftiga utskänkningslokaler, öfver hvilka kommunerna hafva
öfverinseende och hvarest utskänkningen är väl ordnad. Skulle detta
särskilda intresse kommunerna nu ega uti en väl ordnad minuthandel och
utskänkning upphöra och blifva enligt Utskottets förslag, då torde vi
återkomma till de olyckliga förhållandena motionären skildrat. Man har
i allmänhet genom detta förslag ådagalagt en alltför stor afvighet och
538
Den 27 April, f m.
afundsjuka mot städerna i och för den inkomst, som å en del ställen
erhållits öfver hvad landsting och hushållningssällskap erhålla, men man
bör besinna att, om städerna genom inrättade bolag på sin affär vunnit,
så har detta varit en följd icke af lagstiftningen, utan af deras egen om¬
tanka att sköta denna affär, och ofta har det varit fördelaktiga inköp
och prisstegringar, som gifvit bolagen mesta förtjensten, och andel i så¬
dan behållning kan val icke landsting och hushållningssällskap göra an¬
språk på. Af de medel, två femtedelar, som tillfalla landsting och hushåll¬
ningssällskap, hafva med högst få undantag städerna ingen nytta, ty dessa
myndigheters verksamhet tillhör landet.
I fordna tider, då nästan all rörelse var koncentrerad uti städerna,
kunde möjligen landsbygden ega något skäl att afundas dessa sednare
deras större rättigheter, men då numera städernas privilegier, synnerligen
de mindre städernas, nästan totalt försvunnit och deremot deras skyldig¬
heter i högst väsendtlig grad ökats, hafva de endast namnet stad qvar;
bland deras skyldigheter är att aflöna sina tjensteman, ja, till och med
den kronans tjensteman, som inom staden uppbär kronans inkomster,
att hålla lokal för elementarläroverk, bostad åt rektor, telegrafstation m. in.
och af detta hafva ju kringliggande och landsorten i allmänhet lika nytta
med staden. Under beräkning att den inkomst man haft af bränvins-
utskänkning in. in. skulle fortfara, har man företagit sig byggandet af
skolhus, fattig- och arbetshus med flera förbättringar, hvilket stäldts ge¬
nom upptagna lån på framtida amortering.
Jag kan således verkligen icke finna någon orsak, hvarföre lands¬
kommunerna böra afundas städerna deras så kallade rättigheter. Stä¬
derna äro lika nyttiga och nödvändiga för landtmannen som landtmannen
för städerna.
Då jag slutligen anser, att den närvarande försäljningslagen till sina
följder visat sig ganska välgörande, tror jag äfven, att vi böra betänka
oss mer än en gång, innan vi uti densamma företaga en genomgripande
förändring, hvarföre jag ock yrkar rent utslag å den nu föredragna
punkten.
Herr M e d i n: Den siste talaren yttrade sig för afslag å den före¬
varande punkten, men, äfven den som är af olika tanke med honom, är
honom likväl tack skyldig för de upplysningar han meddelat; den ene
har erfarenhet på ett vis, den andra, på ett annat. Jag för min del kan
icke tro, att det kan vara nyttigt, att fortfarande lägga alltför stora hin¬
der i vägen för bränvinsindustrien.- Det torde väl alltid vara bättre att
vi sjelfva kunna förse oss med vårt behof af varan, än att vi skulle
nödgas att köpa den från utlandet, ty man kan ju icke förmå alla Sven¬
skar att aflägga bruket af densamma. Man talar om att städerna skulle
få svårt att reda sig, om det nu förevarande förslaget antoges. Ja, det
är visst sannt, att städerna hafva utgifter, men de hafva ock inkomster.
Jag afundas dem icke hvad som är billigt, men man vet huru de till¬
skansa sig obehöriga inkomster. Han har yrkat afslag på denna punkt
och jag tror att det går deråt. Emellertid kan jag icke nu bestämma
mig för den siffra, jag vill betala i skatt. Först då hela förslaget blifvit
pröfvadt, kan jag bestämma huru stor skatten enligt min tanke bör vara.
Den 27 April, f. m.
539
På clenna grund anser jag, att denna första punkt endast genom en åter-
remiss kan blifva riktigt behandlad. Jag yrkar således återremiss af denna
punkt i betänkandet.
Herr Wijk: Jag kan icke neka att uti Bevillnings-Utskottets före¬
varande betänkande ligger någonting tilltalande deri, att de nu under
tillverknings-, utminuterings- och utskänkningsafgifter å bränvinet utgörande
skatter, skulle förenas till en enda tillverkningsafgift. Icke såsom skulle
jag vilja derigenom öka beskattningen, ty efter min åsigt är den indi¬
rekta beskattningen i vårt land redan drifven så högt, att, om Statsver¬
ket ovilkorligen fordrade ökade tillgångar, desamma snarare borde genom
direkt beskattning åvägabringas. Men hvad man vunne genom afgifter-
nas sammanslående i närvarande fall, vore dels en jemnare beskattning,
så att den fattige, som icke eger tillgång att på en gång inköpa minimi-
qvantiteten af 15 kannor, sluppe att betala den mindre qvantiteten jem¬
förelsevis mycket dyrare än den förmögne, dels skulle genom den före¬
slagna åtgärden, den försnillning af utminuterings- och utskänknings¬
afgifter, som bär och hvar bedrifves, kunna förekommas.
Men dessa fördelar, huru vigtiga de än må vara, uppvägas dock i
min tanke helt och hållet utaf de stora olägenheter, som utaf förslagets
antagande skulle blifva, en följd. Icke allenast skulle den med 10 och
30 öre förhöjda tillverkningsafgiften blifva en mäktig driffjeder att öka
den redan i ej obetydlig grad pågående olofiiga införseln af bränvin, utan
hvad ännu värre är, kommunerna skulle betagas rätt att genom nuva¬
rande, såsom ändamålsenliga, bepröfvade åtgärder, skydda sig mot brän-
vinskonsumtionens förderfliga verkningar.
Genom den utväg nu gällande bränvinslagstiftning lemnar kommunerna
att genom bolag för egen räkning bedrifva utminutering och utskänkning
af spirituösa har man på många ställen lyckats att på samma gång
uti högst väsendtlig mån minska bränvinskonsumtionen och bereda åt
kommunen en väl behöflig inkomst för att vidtaga nödvändiga åtgärder
att mota superiets sorgliga följder. Allt detta skulle nu omintetgöras
och man skulle återgå till ett tillstånd som man med så mycket arbete
och ihärdighet småningom lyckats komma ifrån.
Motsatserna stå hvarandra understundom bra nära. Så vidt jag kunnat
följa den ärade motionärens från Östergötland åsigter i de ekonomiska
frågorna, är han långt ifrån en vän af det fria utbytet i allmänhet. Men
nu deremot, då det rör en vara. i fråga om hvars försäljning alla civi¬
liserade länder funnit nödigt vidtaga mer och mindre stränga kontroller,
nu yrkar denne motionär på absolut frihet, kraftigt framhållande för-
delarne af den fria täflan.
Då man erinrar sig, huru under den flydda tiden, innan nuvarande
bränvinslagstiftning kom till stånd, favoritsystemet skaffade både manliga och
qvinliga vänner utskänkningsrättigheter, hvilka med dermed då förenadt bur¬
skap sedan blifvit lifstids-pensioner och det kraftigaste hinder för utskänk-
ningens ordnande sedermera, huru kan man då tro, att icke Utskottets för¬
slag, att kommunerna årligen skulle till visst antal personer,öfverlemna ut-
skänkningen, skulle leda till mannamån och intriger. Skilnaden mot det
gamla blefve endast den, att, då. krögarne nu ej erhölle längre rättighet
540
Den 27 April, f. m.
än för ett år de skulle uppbjuda all sin kraft för att under den korta
tiden sälja deri största möjliga qvantitet af varan. Och härtill kommer
att, enligt Utskottets förslag, Konungens befallningshafvande icke vidare skulle
få ratt bestämma om och hvar krogarne skulle få anläggas. Fn kommun,
som lyckats på ett tillfredsställande sätt ordna sin bränvinsutskänkning’
skulle kunna helt och hållet neutraliseras i sitt sträfvande derigenom att
en närgränsande kommun med andra åsigter skulle kunna på gränsen
mot den förra låta uppsätta huru många krogar som helst.
Jag påstår visserligen icke, att brister icke kunna finnas i vår nu¬
varande bränvinslagstiftniug, men jag anser likväl för min del att en enkel
revision af denna lagstiftning är allt hvad som behöfves, icke någon sådan
omskapning deraf, som Utskottets förslag innebär. I sådan syftning skulle
jag icke motsätta mig en återremiss af Utskottets betänkande, så vida
det icke nu vore för sent på Riksdagen, för att medhinna en ny behand¬
ling af frågan. Jag yrkar således afslag på betänkandet i den föredragna
punkten.
Friherre Fock: Då jag nu går att söka förklara och försvara Ut¬
skottets betänkande, så anhåller jag att först få kasta en hastig blick
öfver den nu gällande bränviuslagstiftningeus tillkomst. Det olyckliga
tillståndet inom landet för omkring ett tjugutal af år sedan, i följd af
spritdryckernas stora missbruk, torde ännu qvarlefva i de flestes minne. År
1852 voro i verksamhet 070 ångbrännerier och 35,172 mindre eller s. k.
husbehofsbrännerier, från livilka årligen utströmmade, efter låg beräk¬
ning, 30 millioner kannor bränvin, hvilket helt och hållet inom landet
konsumerades. Följden af denna öfverdrifna bränvinstillgång var ock
naturligen, att folket hotades med total undergång såväl i sedligt som i
ekonomiskt hänseende. De allvarliga bekymmer, som af sådan anledning
uppstodo hos fosterlandsvännerne i allmänhet och representanterne i syn¬
nerhet, framkallade ock vid 1853—1854 årens riksdag en mängd motioner,
alla åsyftande att hämma de hotande missbruken. Riksdagen tillsatte för
detta ärendes behandling ett Särskildt Utskott, och resultatet af nämnda
Utskotts arbete var 1855 års författningar angående såväl tillverkning
som försäljning af bränvin, hvilka författningar, med åtskilliga uti dem
successivt vidtagna förändringar, äro de ännu gällande.
Den dessa författningar genomgående tanken var missbrukens häm¬
mande genom följande medel: a) minskad tillgänglighet å spritvaror, hvar¬
för husbehofsbräuningen inskränktes och sednare upphäfdes samt handeln
underkastades sträng kontroll; b) bränvinets fördyrande, hvarför hög till-
verkningsskatt till Staten och försäljningsafgifter till kommunerna bestäm¬
des. För att hålla tillverkningen inom behöriga gränser, för att öfver
densamma kunna utöfva nödig kontroll och för att den skulle såsom eu
för jordbruket nyttig ansedd binäring vid detsamma qvarhållas, inskränktes
tillverkningen till vissa tider af året, hvarjemte bestämdes såväl högsta
som minsta belopp, hvilket vid något bränneri finge åstadkommas.
De lyckliga följderna af denna lagstiftning kunna icke förnekas.
Under det bränneriernas antal nedgått till några hundrade, har tillverk¬
nings beloppet af bränvin sjunkit till mindre än hälften af hvad det förut
varit; det sedliga tillståndet har blifvit väsendtligen förbättradt, jordbruk
Den 27 April, f. ni
541
och öfriga näringar hafva i betydlig mån utvecklat sig, och hos en ökad
befolkning har allmänna välståndet tillväxt.
Att man, med dessa glädjande resultat för ögonen, skall med en
viss misstro emottaga ett förslag till genomgripande förändringar i denna
lagstiftning är helt naturligt, och jag är den förste att billiga den
tveksamhet, som i detta hänseende visar sig, helst jag är förvissad om,
att bär icke finnes någon, som för hvilka andra fördelar som helst skulle
vilja äfventyra något af de vunna resultaten; men frågan är, huruvida
för dessa resultats ernående och bibehållande alla de inskränkningar,
som den nu gällande bränvinslagstiftningen innehåller, varit eller äro
oundgängliga, eller om ej åtskilliga lättnader för sjelfva handteringens mera
rationel bedrifvande skulle åtminstone numera kunna medgifvas utan
fara för det högre sedliga målet. För att besvara denna fråga, och för
att förklara Utskottets förslag, nödgas jag kasta en hastig kritik öfver
den gällande lagstiftningen. Jag börjar dervid med tillverkningslagen.
Denna lag, likasom försäljningslagen, tillkom under inverkan af en
ganska liflig agitation; och all under sådana omständigheter framtvingad
lagstiftning har vanligen det felet att skjuta mer eller mindre öfver eller
vid sidan af målet, och så har äfven, enligt mitt förmenande, här varit
fallet. Då man sålunda, och detta fullkomligt riktigt, ansåg att ett ökadt
pris på bränvinet skulle föranleda en minskad konsumtion, så begagnades
äfven den enkla och enda rätta utvägen för uppnåendet af detta mål: man
lade nemligen en hög skatt på varan; men samma verkan, ehuru på om¬
vägar eller mera indirekt hade äfven den mängd af hinder, som lades
för tillverkningen, och hvilka i många fäll hindra densammas rationela
utöfvande. (Sålunda var tillverkningstiden till en början inskränkt till
endast två månader af året; att en sådan inskränkning betydligt måste
fördyra fabrikatet inses lätt, då man besinnar, att tillverkaren på denna
korta tid måste intjena ränta och amortering å fabriksanläggningen.
Denna inskränkning är emellertid numera i väsendtlig mån undanröjd.
Deremot qvarstår terminsindelningen och de derpå beroende, ofta åter¬
kommande anmälningarne. Den, som vill tillverka bränvin, måste på för¬
hand temligen noga känna sin tillgång på råämnen. Har anmälan skett, måste
han under den bestämda, till 14 dagar inskränkta terminen bränna ett visst
kanneantal bränvin, anskaffandet af råämnen m. in. må vara förenadt med
hvilka svårigheter som helst, eller ock förlora skatten; å andra sidan må en
oväntad tillgång på råämnen erbjuda sig, desamma må hota att dagligen
ruttna ned; han får det oaktadt icke tillverka mer bränvin än hvad mot
den förskottsvis erlagda skatten svarar och en femtedel derutöfver. Dessa
omständigheter föranleda ofta en stor misshushållning med råämnen och
omöjliggöra i de flesta fäll det fördelaktigaste tillgodogörandet af desamma.
Det enligt mitt förmenande mest tryckande och onaturliga bandet på
denna industri är dock skattens erläggande i förskott. Visserligen möter
icke i allmänhet svårighet för bränneriegaren att, mot den säkerhet som
ligger i hemman, redskap och tillverkadt bränvin, erhålla de behöfliga
penningarne, men vilkoren härvid äro ofta ganska hårda, enär vanligen ej
blott en hög ränta betingas utan med detsamma äfven kontrakt om brän¬
vinet uppgöres och detta naturligtvis nu till ganska lågt pris. Importören
af utländska spritvaror har i dessa afseenden stora fördelar; han lägger
542
Den 27 April, f. in.
den införda varan på nederlag (i fall hon får på nederlag läggas) och be¬
talar tullafgiften ej förr än köpare anmäler sig, och varan sålunda utgår
till konsumtion. Jag kan icke finna hvarken rättvist eller klokt att på
detta sätt den utländska införda varan skall få ligga skattefri i månader
och åratal, under det att för den inhemska tillverkningen skall erläggas
skatt, innan den finnes till, ja till och med i vissa fäll utan att någon
tillverkning blifver af. Importören åtnjuter till och med lindring i tull-
afgifter för läckning, under det att för den inhemske tillverkaren skatte¬
beloppet beräknas på grund af en omedelbart efter tillverkningen verk¬
ställd uppmätning och gradering.
Genom dessa omständigheter äfvensom genom åtskilliga andra regle-
mentariska stadgande!!, väl kända åtminstone af hvarje bränvin sbränn are,
är en verklig tvångströja lagd på den inhemska näringen, hvarigenom vis¬
serligen fabrikatet fördyras, men på ett onaturligt och förlust blängande
sätt. Priset kan och bör, enligt mitt förmenande, ur sedlig och statseko¬
nomi synpunkt regleras endast genom skatten, men icke genom att uti
fabrikatet med våld intvinga ett så att säga död! förlag af arbete och
besvärligheter.
Man ordar mycket och ofta om önskvärdheten af export af sprit, och
utan tvifvel finnas få ämnen, som dertill äro mera lämpliga; men om ett
svenskt fabrikat skall med fördel kunna utbjudas på den utländska mark¬
naden, måste detta ske till ett pris, som betingas endast af råämnenas
värde och tillverkningskostnaden. Skatten kan Staten gifva åter och gör
det äfven redan nu, men det uti fabrikatet genom inskränkningarne i till-
verkningsfriheten nedlagda döda kapitalet, det kan lika litet beräknas
som återgifvas; och följden är, hvad den under sådana förhållanden måste
vara, att inom landet måste förtäras allt det bränvin som i landet till¬
verkas och icke så litet dertill. Våra hemman stå öppna för införsel af
utländsk sprit, men de äro genom vår egen tillverkningslag medelbarligen
stängda för utförsel af den svenska varan.
Det är afhjelpandet af dessa felaktigheter, som Utskottet afsett i det
framlagda förslaget till ny tillverkningslag. I detsamma är terminsindel-
ningen med sina upprepade anmälningar borttagen; • tillverkningsbeloppet
blott bestämdt till sitt maximum och minimum; skatten erlägges först då
bränvinet uttages till konsumtion, och afdrag för läckning är medgifven, så
att den inhemske tillverkaren i detta fall blifvit likställd med importören.
Med ett ord, Utskottet har tänkt sig handteringen fullt fri, inom de grän¬
ser som handhafvande! af eu allvarlig och noggrann kontroll föreskrifva.
Jag öfvergår nu till försäljningslagen, hvilken likaledes tillkommit
under påtryckningen af en liflig agitation. Jag har redan medgifvit de
lyckliga verkningarne af närvarande bränvinslagstiftning i allmänhet; men
att den äfven har sina skuggsidor, det har jag, hvad tillverkningslagen be¬
träffar, i det föregående sökt ådagalägga, och att detsamma äfven är för¬
hållandet med försäljningslagen'vill jag nu söka visa. Genom fastställande
af en särskild försäljningsafgift har man velat ytterligare uppdrifva priset,
men genom sättet, hvarpå denna afgift utgår, inträffar, att, såsom Utskottet
i sitt betänkande omförmäler, för icke mer än omkring en tredjedel af det
konsumerade bränvinet erlägges sådan afgift, och att således två tredje¬
delar derifrån gå fria. Detta beror deraf, att försälj ningsrättigheterna
Din 27 April, I. m.
543
inropas för ett visst kannetal, hvaremot försäljningen sedan uppgår till
liera gånger detta belopp. 1 främsta rummet blifver detta händelsen inom
de kommuner, der hela detaljhandeln med bränvin är upplåten åt särskilda
bolag. Hvad specielt dessa bolag beträfiär, så vill jag visst ej bestrida,
att de kunna uträtta mycket godt och i många fall äfven gjort det, både
hvad beträffar kommunernas enskilda intressen och för allmän ordning och
sedlighet; men att äfven betydliga olägenheter äro förenade med dessa
inrättningar i deras närvarande form, synes mig likaledes vara obestridligt.
På många ställen äro bolagen bildade utan afseende å någon egen vinst,
utan sedan minimiafgiften blifvit afstådd till lagenlig fördelning mellan
kommunen, landstinget och hushållningssällskapet, så öfverlåtes hela den
öfriga behållningen å handeln till kommunens kassa. I sådant fall är det
följaktligen kommunen sjelf, som under bolagets skylt idkar bränvinshan-
dein och å densamma åtnjuter ett verkligt monopol, hvilket genom för¬
fattningens tillämpning ofta utsträckes till ett ej obetydligt område utom
kommunens egna gränser. Bolaget har då i sin makt att, såsom kanske
ej så sällan händt, i hög grad uppdrifva minutpriset, och möjligen äfven
i vissa fall trycka ned inköpspriset af i trakten boende producenter. Att
detta förhållande alstrat ett missnöje hos landsortskommunerna, som icke
alltid torde vara alldeles oberättigadt, synes väl af den mängd motioner, som
under de sednare riksdagarne i detta ämne blifvit väckta. Tydligt är dess¬
utom, att boiagsinstitutionens fördelar äro uteslutande beroende af de per¬
soners goda vilja, som stå i spetsen för företaget, och att åtminstone i
längden en vådlig strid skall lätt kunna uppstå emellan begäret att bereda
kommunen inkomster ä ena sidan och uddig omtanka i afseende å kon¬
sumtionens behöriga begränsning å den andra; och i hvilken strid kom¬
munen icke är opartisk. Synnerligen betänklig torde denna strid blifva,
i fall dylika bolag skulle bilda sig äfven inom landsortskommunerna, der
kontroll och polistillsyn i allmänhet äro ojemförligt mycket svårare att
utöfva än uti städerna. Mig synes, att om kommunernas styrelser finge
ordna dessa angelägenheter, utan att kommunens pekuniära fördel dervid
utgjorde någon bestämmande faktor, så skulle det rena sedlighetsintresset
bättre kunna tillgodoses.
En annan olägenhet af närvarande försäljningslag är att det egent¬
ligen är den obemedlade arbetaren, som får betala den högsta konsumtions-
afgiften. Man säger att det icke är något ondt uti om bränvinspriset på
krogen och för arbetaren i allmänhet är högt; att tvärtom häruti ligger
en viss klokhet. Jag bestrider icke detta, och jag vill icke heller att mi¬
nutpriset skall sänkas, åtminstone der det ej varit onaturligt uppjagadt.
Men om klokheten sålunda bjuder, att den obemedlade betalar sitt bränvin
dyrt, så bjuder äfven billigheten, att den förmögnare får betala samma
pris för sitt behof af varan. Det är detta, som Utskottet sökt åstad¬
komma genom båda de nu utgående afgifternas sammanförande till en
konsurntionsskatt; och hvarigenom äfven det verkliga premium, som i nu
gällande försälj ningsafgift tillkommer lönkrögeriet skulle försvinna.
Vidtagas ej snart behöfiiga ändringar i nu gällande bränvinslagstift-
ning, skola olägenheterna och missbruken sannolikt inom en ej aflägsen
framtid växa till en grad som blir outhärdelig, och eu förändring då möj¬
ligen ånyo frambringas genom en mer eller mindre våldsam agitation,
544
Den 27 April, f. tn.
således nuvarande lag qviifvas genom samma medel som framtvingat den;
men det är fara värdt, att man då äfven skall skjuta öfver eller bredvid
målet, framkallande nya olägenheter, nya missbruk. De ofta återkom¬
mande förslagen till större förändringar i denna lagstiftning alstra dessutom
alltid öfverproduktion och äfventyrliga spekulationer. Det är till före¬
kommande af en i möjligaste mån lugn öfvergång till en sundare lagstift¬
ning, som jag af full och innerlig öfvertygelse förordar bifall till den nu
föredragna punkten, dock, på i Friherre Alströmers reservation uttryckta
skäl, med skattesiffrans förböjning från 80 till 100 öre.
Herr Lyttkens: Vår nu gällande bränvinslagstiftning af 1855 är till
en väsendtlig grad bestämd af det moraliska intresset af sträfvandet att
så mycket som möjligt motverka superiet och dess förderfliga följder i så¬
väl sedligt som ekonomiskt afseende, och ingen kan neka till att icke 1855
års förordning har verkat mycket välgörande i denna riktning. Utskottets
förslag deremot går i bränviusbrännarnes intresse eller kanske rättare sagdt
bränvinshandlarnes. Enligt detta förslag skola vi köpa detta intresse på
den allmänna moralens bekostnad. Ty detta kan man med skäl säga, då
man skulle få rätt att anlägga krogar, hvar kommunalstämman besluter.
Ty som rösträtten inom kommunerna nu är ordnad, så skulle vi på detta
sätt kunna få en krog i hvarje socken. Gud bevare oss derifrån! Flera
sökande skulle infinna sig, för att få rättigheter att hålla krog, och an¬
tingen skall eu offentlig mannamån göra sig gällande, eller ock finge man
många krogar och finge man lyckligtvis ingen krog i sin egen socken, fick
man en eller flera sådana i någon af grannsocknarne.
Hvad blefve åter följden af nederlagsrätten och hela den åsyftade
exporten? om man jemför de i föreliggande förslags 9 —19 §§ rörande
nederlagsrätt och restitution af redan erlagd bränvinsafgift, när bränvinet
utskeppas, så finner maD, att restitution af skatten enligt § 9 er hålles efter
nu gällande föreskrifter, först när det visas att bränvinet är infördt i ut¬
ländsk hamn, men för svenskt bränvin som befinnes inlagd! å nederlag
kommer enligt nu föreslagna 19 § förfaras, såsom för utländska spritvaror
som finnas å nederlag införskrifvet, nemligen att det under tullbevakning
sändes utom skärgård, hvarefter det utan vidare kan lurendrejas in å när¬
maste bästa plats å kusten. Resultatet blef, att, såsom fordom i Dan¬
mark, då för 90 procent bränvin fick åtnjutas större drawback för ex¬
porten än tillverkningsskatten, man sedan lurendrejade in varan i riket
igen. Detta blefve ju en vacker affär för Staten. Lurendrejeriet skulle
genom den nya lagstiftningen komma att betydligt tilltaga, icke blott från
Danmark utan Tyskland och Norge, utan äfven från Sverige, i det att en
ofantlig stor export komme att ega rum men lika stor import fastän ej
genom tullkammaren. Lurendrejeriet kommer då, i stället att nu ega rum
å kusterna i sydligaste Sverige, att utsträckas till alla våra kuster; deraf
torde väl ingen annan än sådana herrar exportörer hafva vinst men ej
landet. I dessa tvenne paragrafer jag nu anfört ligger en så stor mot¬
sägelse, så att det tycks att Utskottet har ej derå gifvit akt. Man talar
om att mycket bränvin nu i städerna försäljes, utan att skatt derför be¬
talas. Detta är likväl förhållandet äfven på landet, der mycket bränvin
försäljes
545
Den 2 7 April, f. ra.
försäljes hos gästgifvarne, som aldrig betala skatt för allt hvad de sälja.
Man bör efter min åsigt lemna sig tid till en annan riksdag att tänka på saken.
Det nu förevarande förslaget bär flera spår af hastverk, och oaktadt det
onekligen innehåller åtskilligt som kunde medföra fördel, så tror jag lik¬
väl att det är skäl att ännu taga denna angelägenhet i närmare betrak¬
tande. Hvad nederlagsrätten beträffar, så kan den utan tvifvel ställas så,
att verklig fördel af densamma kunde uppkomma, utan sådana olägenhe-
heter som nu föreslagna skulle åstadkomma, men som det vid denna punkt
icke är fråga om densamma, så vill jag icke nu närmare derom yttra mig.
Slutligen vill jag, med afseende på det föreliggande förslaget, an¬
märka, att man i en lagstiftning sådan som denna bör väl akta sig för
alla tvära öfvergångar. Sådana kunna kasta många hundra tusen
riksdaler ur den enes ficka i den andres. Alla svåra omkastningar i eko¬
nomisk lagstiftning äro farliga. Det visade sig redan 1855, då den nu
gällande bränvinslagstiftningen infördes. Nu skulle de vådliga följderna
blifva ännu större. Efter min tanke bör tillverkningsskatten bibehållas
vid 70 öre och nederlagsrätten vara belagd med eu lämplig, dock icke för
hög beskattning, motsvarande tillsyningskostnaden och räntor å skatten.
Oaktadt bränvinsbrännare och ehuru jag icke förbiser de fördelar sjelfva
bränvinsindustrien skulle kunna hafva genom det i Utskottets betänkande
framlagda förslaget, så kan jag likväl, på grund af hvad jag här anfört,
icke godkänna detsamma, ty dessa fördelar böra ej köpas på sådana vilkor,
ty hvarken i ekonomiskt eller moraliskt hänseende utgör nu föreslagna
bränvinstillverknings- och försäljningslag någon förbättring af 1855 års
lag. Jag yrkar således afslag å den föredragna punkten.
Herr Axel Bergström: Jag ber att i största korthet få anföra
några allmänna skäl, som föranleda mig att yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt. Dessa allmänna skäl komma mig ock att
önska, att allt hvad Utskottet i öfrigt föreslagit jemväl måtte underkännas
af Kammaren; och då jag icke torde finna tillfälle under debattens fort¬
gång att vid hvarje punkt gifva min mening till känna, anhåller jag, att
hvad jag nu, i afsigt jemväl att angifva min principiela ståndpunkt till
båda lagförslagen i deras helhet, kommer att yttra må anses gälla jemväl
om Utskottets framställningar i öfriga, ännu icke föredragna delar af,be¬
tänkandet, med det enda undantag som jag sedermera skall angifva.
Jag vill ej förneka, att ju Herr Forssbecks motion, hvilken föranledt
detta betänkande, torde innehålla åtskilliga förslag, som, om de blefve
upphöjda till lag, kunde främja hvad som är godt och nyttigt. Dock tror
jag för min del, att dessa förslag för närvarande snarare höra upptagas
och anses såsom väckelser till eftertanke än såsom lämpliga utgångspunkter
för beslut, hvarigenom en lycklig definitiv lösning af frågan kan åväga¬
bringas. Den öfvertygelse om förträffligheten af motionärens förslag, som
så lifligt och kraftigt framträdt hos motionären, likasom hans säkra seger¬
förvissning hafva visserligen i någon mån verkat på mig, men ej med så¬
dan styrka att jag derigenom förlorat förtroendet till mitt eget omdöme.
Motionären synes hafva lyssnat till hvad hans genius hviskande ingifvit
honom; men den som, i likhet med mig, icke har tillgång till en sådan
genius att rådfråga, får lyssna till hvad varsamhetens och betänksamhetens
Rilcsd. Prof, 1870. 2 Afd. 3 Band. 85
.r)4(j
Den 27 April, f. ra.
ande hviskar. I allmänhet torde det vid lagförändringar vara af vigt, att man
går varsamt och betänksamt till väga. Behofvet af sådant tillvägagående gör
sig' i ännu högre grad gällande, då fråga blir om stiftande af lagar, genom
hvilka nya grunder för beskattning skola stadgas; och aldra mest bör
försigtighet vid öfvergången till nya förhållanden iakttagas i frågor, der
lagen i sedligt afseende måste medföra så djupt ingripande verkningar i
folkets lif, som jag tror förhållandet vara med bränvinslagstiftningen.
Dessa äro de allmänna objektiva grunder, som synas mig böra mana till
varsamhet vid pröfningen af de lagbestämmelser, hvilka bär föreligga till
Kammarens pröfning. Men härtill kommer, att jag för egen del icke haft
tillräcklig tid att sätta mig in uti ifrågavarande nya lagförslag. Och jag
vågar antaga såsom möjligt, att det i nämnda afseende gått flertalet af
Kammarens ledamöter såsom det, gått mig. Bevillnings-Utskottets betän¬
kande i ämnet utdelades först sistlidne thorsdag och förekommer nu till
slutligt afgörande denna onsdag. Icke ens den korta tid, som sålunda
förflutit mellan den första bordläggningen af ärendet och dess föredrag¬
ning till beslut bär kunnat ostörd användas till dess begrundande. Dessa
dagar hafva, såsom vi alla veta, måst egnas åt behandlingen af andra vig¬
tiga frågor, och de dagar Kammaren icke sammanträdt hafva Utskottens
arbeten fortgått på vanligt sätt. Om jag såsom domare företoge mig att
afgöra en sak, som jag icke i grund och botten kände, och hvars alla de¬
taljer jag icke fullt beherrskade, skulle jag blygas och nödgas erkänna, att
jag genom sådant beteende handlade mot min pligt. Jag anser mig så¬
som representant hafva icke mindre stränga och bjudande pligter att upp¬
fylla än såsom domare; och om till följd af förhållanden, hvari jag icke
haft någon del, och hvilka det icke berott på mig att undanrödja, jag
icke kunnat göra mig fullt förtrogen med grunderna för eu ny lagstiftning
samt öfvertygad om gagnet af dess genomförande, då förblifver jag vid
det bestående. År 1853, då nöden var som störst och bränvinsfloden öf-
versvämmade sina bräddar, gaf man sig dock tid att med omsorg pröfva
de åtgärder?, som man ansåg böra från lagstiftningens sida vidtagas
för att hämma den öfver hand tagande bränvinsförbrukningen och åter
upprätta nationens så väl sedliga som ekonomiska välfärd. Vid riksdagen
tillsatte man för detta ändamål ett särskilt Utskott med uppdrag att ut¬
arbeta förslag till ny författning angående vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin, och Utskottets betänkande behandlades af Repre¬
sentationen med den omsigt och noggrannhet, att der äfven förekommo
återremisser. Finnes under närvarande förhållanden någon anledning för
oss att på annat sätt förfara? Kan det nu, då ställningen är vida gynn¬
sammare så väl i afseende å beskaffenheten af gällande lagstiftning i äm¬
net som ock med hänsyn till de blifvande verkningarne i sedligt afseende,
som den åstadkommit, kan det nu, säger jag, vara något skäl att med
mindre betänksamhet än vid 1853—1854 årens riksdag och i sådan
hast, som här åsyftas, bestämma sig för en på helt och hållet nya grun¬
der byggd reform af denna lagstiftning. För min del kan jag ingalunda
medgifva behörigheten eller riktigheten af eu sådan uppfattning. Det må
väl vara sannt, att, såsom Friherre Fock antydt, den lagstiftning, som nu
är rådande, tillkommit under trycket af eu kraftig och häftig agitation
mot bestående förhållanden, men denna agitation har dock, enligt mitt
omdöme, icke varit så förderflig, att den lagstiftning, som af densamma
Den 27 April, f.
m.
547
framkallades och bragtes till stånd, derigenom blifvit oduglig. Tvärtom
torde erfarenheten hafva lärt oss, att densamma haft ganska gynnsamma
verkningar och hufvudsakligen förmått att uppfylla de förväntningar, med
hvilka man motsåg dess tillkomst.
På dessa grunder yrkar jag afslag å Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande i dess nu föredragna första punkt och jag önskar och hoppas, att
äfven allt annat, som i betänkandet förekommer, må blifva af Kammaren
afslaget.
Såsom jag redan anmärkt, anser jag dock, att en punkt af betän¬
kandet, eller den femtiofemte, bör blifva föremål för särskild behandling.
Kongl. Maj:ts der omförmälda nådiga proposition åsyftar en förhöjning af
nu utgående tillverkningsafgift från 70 öre till 80 öre per kanna. Ut¬
skottets i punkten åboropade förslag afser deremot, att den tillämnade
nya gemensamma bränvinsskatten å så väl tillverkningen som förbruknin¬
gen af denna vara skall utgöras med 80 öre per kanna; och då Utskottet
hemställt, att förenämnda proposition “genom detta förslag må anses be-
svarad“, lärer, om frågan i sin helhet får den utgång jag hoppas, deraf
följa, att under sålunda förändrade förhållanden femtiofemte punkten
måste till Utskottet återförvisas, på det att Utskottet må blifva i tillfälle
att yttra sig öfver samma Kongl. proposition.
Friherre Gripenstedt: Det lärer väl vara en sanning, som nu¬
mera af ganska få, om ens af någon, bestrides, att den genomgripande
förändring, som vid 1853—1854 årens riksdag beslöts uti dåvarande brän-
vinslagstiftning, i det hela varit för landet särdeles nyttig och lycklig. Då
nu fråga är att i denna lagstiftning, som åstadkommit så mycket godt,
göra en högst väsendtlig rubbning, är det ganska naturligt, att man med
en viss tveksamhet, att ej säga fruktan, öfverlägger ined sig sjelf, huruvida
det kan vara skäl att vidtaga en sådan rubbning. Åtminstone måste jag
för min del bekänna, att jag, för att besluta mig till en dylik ändring,
skulle behöfva vida grundligare och mera moget öfverväga detta förslag
och med andra rådgöra om de följder, som deraf kunna föranledas, än
hvartill jag nu haft tillfälle. Men å andra sidan kan jag ej förneka, att i
den nu gällande lagstiftningen — fastän den framkallat synnerligen lyck¬
liga resultat i sin helhet — dock finnas ganska betydliga brister. Det
lärer sålunda icke kunna bestridas, att den beskattning, som genom den¬
samma blifvit under olika titlar pålagd bränvinskonsumenten, dels är tem-
ligen invecklad, dels i verkligheten utfallit så, att den icke träfiär sanna
förhållandet, utan i många hänseenden till en högst betänklig grad kun¬
nat kringgås; — och slutligen att densamma, äfven der den varit ärligt
tillämpad, bidragit att företrädesvis fördyra varan för den mindre be¬
medlade och i viss mån, d. v. s. så vidt det rörer försäljningsafgiften,
derifrån befria den mera bemedlade, som kan undandraga sig dess er¬
läggande genom köp af varan i större qvantiteter.
Vidare tror jag, att man kan lägga den nuvarande lagstiftningen till
last åtskilliga förhållanden, hvilka menligt inverka å sj elfva handteringens
rationela och förmånliga bedrifvande, så att en ganska stor nationalför-
lust härigenom uppkommer, och jag torde i detta hänseende icke behöfva
annat än hänföra mig till den öfvertygande utredning, som min högt ärade
granne till venster nyss lemnat Kammaren. Ändtligen ligger ock en va-
548
Den 27 April, f, m.
sendtlig olägenhet hos författningen i den omständigheten, att sjelfva bran-
vinslagen föranleder till osäkerhet och ett slags hazardspel vid så väl till¬
verkningen af bränvin som handeln dermed, derigenom att tillgången på
varan ej alltid kan rätta sig efter behofvet, och att dess jemnare fördel¬
ning i mån af förbrukningen förhindras af lagstiftningen. Jag måste så¬
ledes anse, att rättelser i dessa afseenden verkligen äro af den vigt, att
de förtjena eftersträfvas, och att Utskottet allvarligt sökt uppnå detta
mål, lärer väl icke kunna bestridas.
Vid den tyvärr allt för ytliga kännedom jag hunnit taga om försla¬
get, har jag dock icke trott mig kunna gilla allt hvad deri förekommer.
Min största farhåga i detta hänseende ligger deruti, att den försäljning,
som bedrifves i form af krogrörelse, — jag menar icke minuthandel, utan
utskänkning — skulle derigenom släppas lös och icke vidare kunna be-
herrskas, hvarken af en högre afgift å denna del af förbrukningen eller
af de associationer, hvilka i egenskap af bolag hittills lyckats inskränka
densamma till mycken fromma för sedligheten.
Då jag således å ena sidan inser och erkänner de brister, som vid¬
låda den nuvarande lagstiftningen, och meclgifver, att de böra afhjelpas,
men å den andra icke är med mig sjelf ense derom, huruvida de förslag,
som nu föreligga, må vara i alla afseenden antagligare, hvartill kommer,
att icke heller tiden nu kan medgifva tillräckligt rådrum att med tillbör¬
lig grundlighet och varsamhet i en så vigtig sak fatta beslut, måste jag-
komma till den slutsats, att jag icke vågar antaga de förslag till förän¬
drad lagstiftning Bevillnings-Utskottet här framlagt. Jag vill emellertid
icke heller genom yrkande om rent afslag möjligen förqväfva de frön till
ett bättre, som jag verkligen anser ligga i dessa förslag, och jag har der¬
före trott eu lämplig utväg vara den, att vi nu visserligen afslå författ-
ningsförslagen, åtminstone i denna punkt, men att vi derjemte genom en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställde, huruvida icke Kongl.
Ma:jt täcktes taga frågan i öfvervägande och, i fall han funne något der¬
vid kunna göras till förbättring af de anmärkta bristerna, han ville der¬
om göra framställning till nästa Riksdag. Jag har i detta hänseende for¬
mulerat min tanke i följande skrifvelseförslag: att förevarande förslag ej
må af Kammaren bifallas; men att Kammaren beslutar aflåtandet af en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvaruti anhålles att Kongl. Maj:t
täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, till vinnande af större
enkelhet, säkerhet och jemnlikhet vid beskattningen, äfvensom till undan¬
rödjande af befintliga hinder för bränvinsbränningsnäringens fullt ändamåls¬
enliga bedrifvande, det må finnas lämpligt, att nu gällande bestämmelser
angående tillverkning och beskattning af bränvin förändras så, att de sär¬
skilda afgifterna för tillverkning och försäljning af bränvin sammanföras
till en gemensam, till statsverket ingående skatt för hvarje kanna bränvin,
som i landet tillverkas och förbrukas, samt att i sådant fall Kongl. Maj:t
behagade till nästkommande Riksdag göra den framställning i ämnet, som
häraf blefve en följd och af omständigheterna påkallas.
Herr Kin man son: Då jag nu går att yttra några ord i detta
ämne, må jag först nämna att, ehuru i åtskilligt instämmande med en
aktad kamrat på Stockholmsbänken, jag ändock icke kan förorda den slut¬
liga mening han uttalat, ty han har i sitt anförande framställt blott ljus-
549
Den 27 April, f. m.
punkter, men icke berört något, som kunde vara egnadt att sprida mer
eller mindre mörka skuggor öfver de förslag till förändrad lagstiftning i
förevarande hänseende, som Utskottet afgifvit. till en början vill jag här¬
vid fästa mig vid författningsförslagets syfte, att de till kommuner, lands¬
ting och hushållningssällskap nu utgående utskänknings- och minuterings-
afgifterna skulle af Statsverket ersättas och succesivt aflösas. Denna er¬
sättning är föreslagen att erläggas med ett visst högsta belopp och med
beräkning al vissa procent af den debiterade bruttoinkomsten utaf brän-
vinstillverkning, på samma gång som, i händelse den nya förbruknings-
skatten icke utfölle nog högt, minskning i dessa ersättningsafgifters stor¬
lek borde i motsvarande förhållande ega rum. Eu sådan minskning kan
lätteligen af en eller annan anledning inträda — dertill behöfves blott en
felslagen skörd — och det skulle då tilläfventyrs falla sig högst olägligt
för dessa kommuner att i afseende å inkomstens belopp vara beroende af
dylika fluktuationer. Å andra sidan kan inträffa, att Statsverkets inkomst
af bränvinsförbrukningen, ehuru på det hela mindre än som vid någon viss
statsreglering påräknats, ändock uppginge till en summa, som gjorde det
möjligt att utbetala alla ersättningsafgifterna till deras maximi-belopp;
och denna godtgörelse, medan Statsverket sjelft möjligen led brist, skulle
då förete sig såsom särdeles olämplig. Dessutom ligger val i hela denna
anordning en viss besynnerlighet så till vida, som den omförmälda ersätt¬
ningen visserligen skulle förefalla såsom medgifven i ändamål endast att
bränvinsförsäljningen måtte inom kommunerna få, såsom Utskottet före¬
slagit, utöfvas utan all direkt afgift. Det synes åtminstone icke mig Ren¬
ligt att reglementera på ett sådant sätt.
Man har till stöd för ändamålsenligheten af de ifrågasatta författ-
ningsförslagen anfört, att brän vinslagstiftningen i Finland var byggd på
likartade grunder. Men dessa finska förhållanden äro dock väsendtligen
olika mot dem som äro hos oss gällande. I Finland är stadgadt, att brän-
vinstillverkningen icke må öfverstiga ett för hela landet faststäldt belopp;
hvarjemte tillverkningen likaledes, allt etter folkmängden, bestämmes läns¬
vis och för öfvertagande på ett helt år, hvilken tid äfven kan af en och
samma tillverkare efter anmälan förnyas följande år. På detta sätt har
man åsyftat att i möjligaste mån söka hindra sådana häftiga omkastnin¬
gar till öfverflöd eller brist på denna vara som inom vårt land ofta före¬
komma. Vidare åtnöjer sig finska statsverket med en viss, af bränvins-
skatten en gång för alla utsatt summa, och kommunerna hafva fått sig
tillagd eu mindre andel i samma skatt, utan att någon aflösning i följd af
deras äldre anspråk behöft ifrågasättas. Denna lagstiftning kan svårligen
tjena till närmare ledning vid förslag till ändring i svenska bränvinsför-
fattningarna.
I öfrigt förekommer i afseende å denna fråga en annan omständig¬
het, hvilken jag anser mig böra påpeka. Bränvinsutskänkningen inom
kommunerna är för närvarande särdeles ojemn! ordnad, synnerligast ge¬
nom tillåtelsen till bildande af de på de flesta ställen i städerna befint¬
liga bränvinsförsäljningsbolag, hvilka derigenom berättigats att för sin
räkning uteslutande bedrifva så väl all utskärning som all utminutering
inom staden. På flerahanda sätt finnas härigenom de särskilda städernas
behållning af bränvinsförsäljningen vara i jemförelse med innevånarnes
antal och med konsumtionen mycket olika fördelad. De afgifter, som af
550
Den 27 April, f. m.
denna försäljning tillfalla städerna, äro derföre allt för tillfälliga och
ojemna för att kunna innefatta någon billig och nöjaktig grund för skä¬
lig ersättning och aflösning deraf, om dylik åtgärd borde ifrågakomma.
Härtill kan läggas, att olikheten i afgifternas belopp blifver ännu större
derigenom, att på några ställen icke förefinnas bolag af nämnda beskaf¬
fenhet, och att flerestädes personer ännu qvarstå, som ega utöfva brän-
vinsutskänkning på. lifstid och således äro underkastade olika, på afgif-
terna inverkande vilkor. Äfven om man vore böjd för någon reform i
föreslagna riktning, synes det fördenskull otjenligt att vidtaga den i när¬
varande stund, och innan en ändamålsenlig förändring skett i den med-
gifna rättigheten att bilda brän vins bolag, en förändring som i alla hän¬
delser synes vara påkallad.
Derjemte må uppmärksammas den högst vigtiga, af flere talare re¬
dan åberopade omständigheten att. med nödvändighet måste emotses, huru¬
som den nya bränvinsutskänkningen, frigjord från hittills varande direkta
utgifter, skulle på många ställen framkalla ifriga försök till densammas
utöfvande, utan att härvid visshet funnes om tillräcklig motståndskraft
hos kommunerna, hvadan bränvinskonsumtionen och osedligheten sanno¬
likt skulle flerestädes tilltaga, då deremot den hittills varande lagstiftnin¬
gen obestridligen åstadkommit en gynnsam återgång i detta hänseende.
Det nya förslaget. är långt ifrån att motverka ett sådant skadligt infly¬
tande, då det tillika vill, att minimibeloppet vid partihandel med brän¬
vin skall sättas så lågt som till endast 5 kannor. Genom en dylik efter¬
gift åt förbrukningen skulle partihandeln lätteligen öfverskrida utskänk-
ningens gräns. Så beskaffad nedsättning af nu stadgade minimum för
den större handeln synes också desto mera oriktig, som derigenom måste
i det närmaste göras omöjligt att åstadkomma en reglerad särskild minut¬
handel, hvars bibehållande dock Utskottet åsyftat; och jag inser icke
hvartill, med ett så lågt belopp för partihandeln som 5 kannor, någon
särskild minuthandel ens skall tjena. Det är sannt, att i den finska
bränvinslagen minimum vid partihandel äfvenledes blifvit bestämdt till 5
kannor, men dervid förekommer den väsendtliga begränsning af försälj¬
ningsrätten,. att, medan partihandeln enligt svenska lagen är fri för alla,
ingen eger i Finland försälja bränvin äfven i större belopp än 5 kannor,
derest han icke sjelf bedrifver tillverkning deraf eller idkar utskänknings-
rörelse; hvarjemte utan allt tvifvel bränvinstillverkarnes antal är der
ganska ringa, likasom särskild minuthandel ej finnes omtalad. Man har
visserligen, om jag riktigt uppfattat meningen, förebrått vår nuvarande
lagstiftning i denna del, att den verkar orättvist, enär den skulle för de
mera obemedlade fördyra förbrukningen af bränvin, men om i förslaget
möjligen inginge att också af sådan anledning partihandelns belopp borde
nedsättas, lärer väl derigenom det antydda syftet ingalunda vinnas, enär
denna slags handel, enligt förslagets nödvändiga fordran, måste åsättas
en mycket betydligt högre skatt, än som nu derför utgöres.
Vi befinna oss för öfrigt med hänsyn till Utskottets omtalade reform
å en annan punkt än år 1855. Vore ställningen densamma nu som då;
kunde . vi tänka oss, att den förändring i bränvinslagstiftningen, som då
genomfördes, vore ännu ogjord, skulle det tvifvelsutan vara skäl att taga
det föreliggande förslaget i noga öfvervägande. Men nu finnes redan ett
till alla delar fullt stadgadt sätt i afseende å ordnandet af bränvinshan-
551
Den 27 April, f. rrv.
deln inom kommunerna och de utgifter, som deraf höra utgå. Att nu
med ens omintetgöra allt detta skulle blifva eu alltför våldsam rubbning
af bestående förhållanden, Indika dock visat sig hafva från deras tillämp¬
ning år 1855 åstadkommit mycket sedligt godt och väsendtligen torbattrat
hvad förut varit föremål för allas klagan. . . ..
Utskottet har fästat vigt dervid, att bränvinsmdustrien ma frigöras
från de hämmande band, som lagstiftningen ännu pålägger densamma.
Jag tror, att en hvar gerna skulle vilja ingå på ant detta, sä vida så¬
dan! med hänsyn till det med denna undantagslagstiftning afsedda sedliga
ändamål vore välbetänkt och kunde ske utan våda. Onekligt ar ock, att
förslaget i åtskilliga delar, såsom i fråga om borttagandet åt tillverk¬
ningstidens indelning i vissa terminer samt om rättighet till varans upp ag¬
gande på nederlag, innefatta!- något tänkvärdt, endast det later verkställa
sig på ett sätt, som öfverensstämmer med Statens säkerhet. Men dä sa
landa blifvit mycket taladt om angelägenheten att borttaga allt förmyn¬
derskap å denna näring samt att ställa bränvinstillverkmngen på stats¬
ekonomi grund, må man fråga om verkligen Utskottet kan anses halva
i detta fall gjort hvad som borde göras och behof vet kraft att åstad¬
komma? Jag tillåter mig härvid erinra derom, att den uppgift, som sök¬
tes år 1855 och då till en del äfven vanns, var den, att branvmshandte¬
ringen skulle blifva en fabriksnäring. Så vidt jag känner, finnes nu icke
heller i andra länder någon motsvarighet till hvad vi torr hafva kafla,
för husbehofsbränning. Tillverkningen af bränvin ar der stalld endast
på fabriksmessig grund, och, med iakttagande åt denna regel, har samma
tillverkning på allt sätt sökt underlättas. Men uti den åt Utskottet före¬
slagna lagen, sådan den bär föreligger, linnes intet vara gjordt för att
medgifva bränvinstillverkning hela året om, och för att, hvad som ar
vigtigare, upphäfva det nu föreskrifna maximum vid tillverkningen Dock
vore icke något riktigare än att, utan band på tillverkningens belopp,
tillåta tillverkaren att söka' fritt bereda sig den högsta in oj liga af kast
ning. Det kan deremot frågas hvarföre, på samma gång föreskrifter om
ett högsta tillverkningsbelopp envist bibehållas, ständiga försök förekomma
till minskning i det belopp, som såsom fabrikstillverkning lägst blifvit
bestämdt? Ja, det bär till och med ifrågasatts, att hela det nuvarande
beskattningssättet, hvilket ensamt på bränvinstillverkning såsom fabriks¬
näring låter sig tillämpas, borde förändras just för att kunna återföra
tillverkningen äfven till ringaste kannebelopp. Under dessa förhållanden
och då det sålunda befinnes, att ännu åtskilliga hinder uppresa sig till
och med mot fullständigande och konseqvent genomförande åt 185t> ars
gagneliga grundsatser, saknas ej anledning till tvekan om lämpligheten af
de rubbningar Utskottet förordat, och till fruktan för deras följder Och
det må betvitias, att tiden är inne för beträdande af eu väg i alldeles
olika riktning mot den hittills följda. . .
Af dessa skäl måste jag motsätta mig förslagets antagande. . Men jag
anser, af redan antydda orsaker, att i nu gällande lag om branvmsjor-
säljning vissa rättelser böra vidtagas, hvarförutan det snsserugen lärer
blifva omöjligt att på ett fullt lämpligt sätt framskrida till något bättre.
Jag afser härmed stadgandet om bränvinsförsäljmngsbolagen. De, kan
val icke förnekas, att rättigheten till utskänknmgens och minuthandelns
ordnande i dylik bolagsform innefattar ett slags monopol, som, livad sai-
552
Den 27 April, e. m.
skridt mmuthandeln angår, är af flen mest orimliga beskaffenhet, enär
yrkesidkaren derigenom förhindras att drifva handel med utländska spiri¬
tuösa drycker, så vidt det skulle ske i eget namn och utan något stö¬
rande beroende af de konstituerade bränvinsbolagen. I syfte således att
vinna en ändring i dessa hänseenden, får jag hemställa att, med utslag i
allt ofrigt, Utskottets betänkande i denna del måtte, för så vidt frågan
aiser branvmsförsäljningsbolagen, varda till Utskottet återremitterad!.
Då tiden långt framskridit och ytterligare 21 ledamöter anmält sig
att erhålla ordet, åtskiljdes nu Kammaren kl. 3 e. in., men samman¬
trädde åter
Kl. 6 e. m.
§ 7.
Fortsattes behandlingen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
Enligt anmälan uppropades nu, att yttra sig öfver den föredragna
Punkten i.
■ -i jIcrr Llss Olof Larsson: Det har redan blifvit så mycket taladt
I c‘etta ämne att jag nästan vore färdig att afstå från ordet och endast
instämma med dem, som yrkat afslag å betänkandet, men jag anser för¬
slaget omfatta ett ämne af sådan vigt, att jag derföre bör gifva till känna
mm stallning till detsamma.
Jag vill härvid först anmärka, att bränvinet synes åstadkomma be¬
synnerliga verkningar, icke allenast då det förtäres, utan till och med då
man endast talar om detsamma. Då man läser förevarande betänkande
sa skalf man, enligt mm tro, få en bekräftelse härå. Jag tror ock att
man icke. kunnat framlägga ett likartadt betänkande uti någon annan än
en bran vinsfråga; .men då man hör, huru besynnerligt det tillgått inom
Utskottet för att få förslaget tillstyrkt, kan man icke undra på att ut¬
låtandet Glimt sådant som det är. Granskar man betänkandet, så skall
man nästan af Hvarje paragraf jemväl finna, att Utskottet afsett att be¬
reda foreteiar åt bränvinsbrännare, krögare, åt dem som älska kroglifvet
åt lurendrejare samt framför allt åt dem som handla med bränvin i stort
Det tyckes nemligen framgå af betänkandet, att man vill söka uppdrifva
branymstillverkningen till storartade proportioner och att förmå svenska
, , att supa i stort. Utskottets åsigt synes vara den, att hela landets
lycksalighet består deri, att bränvin produceras och förtäres i de största
möjliga qvantiteter, ocli Utskottet tyckes förbise, att folkets sedlighet och
ekonomiska, välstånd derigenom gifvas till spillo eller åtminstone sättas å
spel, och detta, mme Herrar, är icke litet, då det är för att endast gynna
några fä. Man soker alltjemt försvara denna näring, man säger, vi böra
uppmuntra den, emedan den är nyttig och fördelaktig för landets val-
stånd. Jag kan icke förstå detta påstående, utan tror för min del att
denna näring, om den icke i och för sig sjelf är ett ondt, dock nödvän¬
Den 27 April, e. m.
553
digt medför onda och allmänt skadliga följder. Vi offra många millioner
för att värja oss emot utländska fiender, men legalisera den inhemska
fienden — bränvinet — ehuru deraf vållas vida mera ondt, än en ut¬
ländsk fiende kunnat åstadkomma. Likväl säger man, att bränvinshand-
teringen icke medför skadliga verkningar. För att bevisa motsatsen må
det tillåtas mig att begagna en liknelse. En person gräfver eu grop med
vetskap om eller till och med under förutsättning, att någon skall ned¬
störta i densamma. Och ehuru den som gräfde gropen visste, att så
skulle ske, säger han dock: “det var intet ondt deri, att jag gräfde gro¬
pen, ty icke rår jag för att någon fallit i densamma; han hade ju kunnat
låta bli att gå fram der på stället.'1 På samma sätt förhåller det sig
med bränvinshandteringen. Icke vore bränvinet något ondt i och för sig,
om ingen förbrukade detsamma, men nog bränner tillverkaren sitt brän¬
vin, under förutsättning att det skall supas, och då kan han jemväl på
samma gång förutse, att någon skall blifva olycklig derpå, ifall han vill
se det; och jag kan derföre icke inse, huru man kan försvara denna nä¬
ring, eller hvaruti nyttan af densamma egentligen består. Enligt min fulla
öfvertygelse finnes ingenting, som verkat så mycket ondt inom vårt land
som just bränvinet, och jag vågar trotsa den, som kan uppvisa något
annat dermed jemfcriigt. Jag kan skydda mig mot dem, som hafva för
afsigt att bestjäla mig, i det att jag läser undan mina saker eller förfar
på annat sätt för att förvara dem, och jag kan vidtaga försigtighetsmått
mot den som ernår misshandla mig; men emot bränvinets förderfiiga följ¬
der kan man icke skydda sig. Visserligen kan man taga sig sjelf till
vara för missbruket deraf, men af dessa förderfiiga följder, som öfver allt
smyga sig fram och visa sina skadliga verkningar, kan man icke stå obe¬
rörd, utan hvar och en lider, om icke direkt, så åtminstone indirekt skada
deraf. Man behöfver blott t. ex. erinra om fattigvårdstungan. Man sä¬
ger, att bränvinet numera blifvit en nödvändighetsvara för svenska folket.
Jag måste emot detta påstående nedlägga min kraftigaste protest. Jag
önskar få till protokollet antecknad t att, enligt min åsigt, detta påstående
är alldeles falskt och innefattar en fullkomligt ogrundad tillvitelse mot
hela vårt folk. Jag säger detta så mycket mera bestämdt, som man all¬
tid får höra, då man frågar dem, som mest begagna sig af bränvinet,
ja, som äro slafvar under dess bruk, om de icke helst ville, att detta ej
funnes till, desse svarat, att de högeligen önskade, att bränvinet, som
de förbanna, vore borta, men att de, så länge det finnes, icke kunna
motstå utan duka under för begäret efter detsamma. Eller har man väl
hört någon, som ångrat den stund, då han slutade med att förtära spiri¬
tuösa, eller har man väl funnit de arbetare — man säger ju att det hi¬
de, som mest äro i behof af en sup — som icke förtära spirituösa, vara
sämre än de, som gjort dess förtärande till ett behof? Jag tror det icke,
och när så är förhållandet, kan man väl icke påstå, att bränvinet är en
nödvändighetsvara. Man har äfven sagt, att denna näring är alldeles nöd¬
vändig för jordbruket; men jag kan ej finna, att så är händelsen. Jag
minnes nemligen mycket val, huruledes man, å den tid då det i min
hemort var fråga om att borttaga husbehofsbränningen, motsatte sig detta
förslag och sade, att man icke kunde på lämpligare sätt använda den
myckna potatisen, ja, att man var rent af olycklig, om man icke fick
554
Den 27 April, e. m.
bränna bränvin. Men nu har man deremot erfarit, hvilken stor lycka det
var, att denna allmänna bränvinsbränning upphörde, och man ber Gud
bevara, sig ifrån att rättighet dertill skulle ånyo meddelas. Jag är alltså
förvissad om, att denna näring icke är behöflig för jordbruket, och jag
instämmer uti det yttrande Herr Granlund härom haft förut under dis¬
kussionen.
En annan talare här framför mig har sagt, att den föreslagna än¬
dringen är nödig, derföre att man borde bereda den fattige arbetaren
tillfälle att för billigare pris få sin sup, emedan det just vore sådane,
som arbeta mot en ringa dagspenning af omkring endast en riksdaler, som
mest bidraga till konsumtionen.
Detta är ett falskt påstående, ty icke är det den fattige arbetaren,
ty som jag redan sagt, han behöfver icke bränvin, och ingen tvingar ho¬
nom att supa för att bereda Stat och kommun en inkomst, utan det är
en frivillig skatt, och det är suparen, men icke arbetaren, som erlägger
den. Jag tror, att hvarje arbetare reder sig godt, utan att förtära brän¬
vin; och om man frågar någon, som förr varit en supare, men numera
blifvit en nykter person, om han icke känner behof att emellanåt förtära
bränvin, så svarar lian, att han visst icke gör det, men att han numera
befinner sig vida bättre, och att arbetet går mycket lättare.
Man säger vidare, att det vore fördelaktigt och riktigt att befria
producenten från skatten samt att pålägga konsumenten densamma. Men
jag vill anmärka, att den sistnämnde redan efter nu gällande stadgande!!
och under hvilka stadganclen som helst måste betala alla umgälderna, och
att producenten endast ligger något i förskott. Jag anser derföre, att
hvad man härom sagt endast varit svepskäl.
Äfven säger man, att den föreslagna förändringen bör antagas, eme¬
dan det då skall blifva möjligt att exportera spritvaror. Jag tycker det
vara besynnerligt att någon kan tro, det vårt land skall kunna i detta fall
täfla med utlandet med sin större fruktbarhet. Vi kunna numera ju icke
täfla med vissa andra länder i afseende på jern och andra metaller, som
dock förut ansetts såsom våra bästa och naturliga exportartiklar; och
huru skola vi då kunna hoppas att vi förmå att mäta oss med utlän-
dingen i afseende på något sådant som bränvinstillverkning? Att Staten,
såsom man sökt bevisa, skulle erhålla större inkomster af bränvinet på
det sätt motionären föreslagit, kan jag icke förmå mig att tro, synnerligen
som Staten icke skall få någon skatt från det bränvin som man hoppas
kunna exportera. Den ökade inkomsten skulle således uppkomma derige¬
nom, att folket i än högre grad förbrukade bränvin, än hvad nu är fallet,
och derifrån ber jag Gud bevara oss.
I motsats mot motionären tror jag, att Statsverket skulle, om detta
förslag blefve lag, få betydligt mindre inkomster, men deremot till¬
skyndas ännu större kostnader än för det närvarande, ty det är klart
att, då man nedsätter minsta tillverkningsbeloppet för dag från 300 till
200 kannor på dygn, så skall en hel mängd mindre jordbrukare kunna
drifva denna näring, och följden häraf blir den, att ett stort antal nya
brännerier uppstå, som alla skola förses med af Staten lönade kontrollö¬
rer, hvilkas arvode, såsom vi veta, icke understiger 4 R:dr om dagen, äf-
Den 27 April. e. m.
555
ven om tillverkningsbeloppet nedsättes. De blifvande skatteinkomsterna
skola ock i betydande mån medtagas, genom att Staten enligt förslaget
skall dels ersätta landsting, hushållningssällskap och kommuner för de
bränvinsförsäljningsafgifter, som de gå miste om, dels ock aflöna den mängd
af nya tjensteman, som i och för den offentliga kontrollen å nederlags-
bränvinet måste tillsättas. Det är visserligen föreskrifvet, att egaren af
bränvinet skall erlägga vissa utgifter, men dessa kunna icke räcka till att
aflöna tillsyningsmannen, synnerligen då bränvinspartiet ofta nog kan vara
litet, och afgifterna till följd deraf äro små. Af betänkandet har jag
visserligen icke kunnat få klart för mig, huruvida staten — såsom jag
dock tror blir fallet — skall komma att vidkännas ersättningsskyldighet
för det bränvin som kan förkomma från nederlaget. Jag har sagt, att
jag tror att detta förslag skall gynna lurendrejeriet, och att till och med
ett inländskt sådant skall uppkomma, ty man skall helt visst få höra om¬
talas sådana fäll, som att bränvin, hvilket uttages från nederlag för att
exporteras och för hvilket skatt alltså icke erlägges, på ett eller annat
sätt förvandlas eller förbytes till vatten, som för syns skull exporteras, under
det att bränvinet qvarstadnar i egarens besittning. Jag tror att en sådan
förvandling möjligen skall kunna åstadkommas, medan bränvinet år upp-
lagdt å nederlag, ehuru detta är försedt med olika läs, och kontrollören
har ena nyckeln, ty det lärer helt visst blifva omöjligt att förebygga de
knep, som sveket och bedrägeriet påfinna. Jag har åtminstone hört
berättas ett sådant fall med vin, som varit upplagdt på nederlag.
En talare har ordat om de friheter för kommunerna som detta förslag
skall medföra. Jag kan dock icke inse, hvaruti dessa friheter skulle bestå;
enligt min mening skall detta förslag, om det gillas, snarare inskränka de
friheter, som kommunerna nu ega. De kommuner, inom hvilka privile¬
gierade gästgifvare icke finnas, hafva visserligen fortfarande rätt att be¬
stämma angående bränvinsförsäljning i minut och utskänkningsvis, men
denna rätt får numera ett vida mindre värde, då en hvar blir berättigad att
sälja till och med 5 kannor, och krog helt visst kommer att inrättas i
hvarje by, och hvad värre är, kommunerna ega icke rättighet att fordra
annan qvalifikation hos den person, som vill idka brän vinshandel i parti
än att han skall vara välfrejdacl, hvilken bestämmelse enligt min åsigt
icke kan anses tillräcklig och icke medför ringaste säkerhet, då man vet
att mången kan vara — om jag så må säga juridiskt — välfrejdad, men
knappt någonsin egt frejd i moraliskt hänseende.
Samme talare yttrade åtskilligt om det stigande missnöjet inom landet,
och att detta måste stillas. Det är då besynnerligt, att Utskottet icke
gjort något för att stilla detsamma. Det missnöje jag hört är det att
kommunerna klagat öfver det myckna superiet och deraf härflytande fat¬
tigdom samt derföre velat hafva rättighet att förbjuda försäljning af brän¬
vin. Men detta har Utskottet icke uppmärksammat. Jag vill för min del
icke fästa mig vid det missnöje som åtskilliga bränvinsbrännare och brän-
vinshandlare kunna hysa, derföre att de icke hafva fullt så stor förtjenst,
som de önska, utan jag fäster mig vid missnöjet hos folket, hvilket lider
af den allt för rikliga bränvinstillgången. Utskottet har deremot tillskapat
nya privilegier för krögare och visat en stor ömhet för dem, i det att
556
Den 27 April, e. m.
desse, som förr dock skulle skatta för hvad de försålde, enligt Utskottets
förslag befrias derifrån och kunna sälja huru mycket de åstunda utan att
erlägga någon försäljningsafgift.
En annan talare har häntydt på den genius, som ingifvit motionären
hvad han bör tala och göra i denna fråga. Men hvem vet om denna
genius är god, jag tror att ingen kan försäkra det, älven om han uppen¬
barar sig uti mensklig skepnad, hvilken i detta fall lär vara händelsen.
Och ovisst är om han mer ser på landets än på eget bästa, och man bör
icke tillmäta denna genius’ ingifvelser allt för stort värde.
Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid, utan slutar med yrkan¬
de om afslag å den nu föredragna punkten och önskar att samma öde
måtte drabba alla de öfriga punkterna i förslaget. Detta öde må väl före¬
falla hårdt för alla dem, som hoppats att, om detta förslag antagits, hvar
för sig kunna förtjena några tusen Riksdaler; men när det gäller någon¬
ting så stort, så vigtigt som att sätta landets moraliska och sedliga väl
på spel, då måste man, såsom jag redan antydt, mera tillgodose det all¬
männas bästa än tillmötesgå deras önskningar, som hufvudsaldigast sträfva
efter egen vinning. Jag yrkar derföre allvarligen afslag å denna punkt.
Herr Lam b er g: Jag har af flere bland de föregående talarne blifvit
till stor del förekommen i hvad jag ärnat yttra, och då jag anser det
icke vara lämpligt att ånyo upprepa hvad desse talare framhållit, vill jag
yttra mig endast helt kort.
Jag har noga granskat förevarande förslag och dervid blifvit öfver-
tygad, att det icke kan antagas i dess nuvarande skick. Att nu ingå i de¬
taljer skulle blifva alldeles för vidlyftigt, och jag känner mig icke heller ega
tillräcklig vana vid debatten för att inlåta mig derpå, utan öfverlemnär
sådant åt dem, som äro mera förfarne, om de nemligen anse det vara er¬
forderligt. Jag inskränker mig derföre till att yrka afslag å detta be¬
tänkande, och att nu gällande författningar i ämnet måtte fortfarande
gälla oförändrade, såsom de mest praktiska och bäst ledande till upprätt¬
hållande af samhällsordning och allmän sedlighet.
Detta förslag är dessutom så omfångsrikt och omfattar så genom¬
gripande förändringar, att man helt visst behöfver ett eller annat år för
att rätt pröfva om det kan vara tillämpligt. Efter den granskning jag
hittills hunnit göra, synes det mig vara klart att, om förslaget bifalles,
sådant skulle återförsätta oss i det tillstånd, hvaruti vi befunno oss å den
tid, då krog fanns i snart sagd! hvarje stuga, och superiet allmänt flore¬
rade. Det synes mig dessutom icke vara billigt att fråntaga städerna
deras lagliga inkomster, Indika de numera behöfva i vida högre mån än förr,
emedan de i sednare tider uppoffrat mycket samt gjort betydliga skulder
i och för jernvägar, hamnbyggnader, elementarläroverk m. fl. allmänt
nyttiga företag.
Hvad lurendrejeriet angår, så vill jag icke yttra många ord; men om
förslaget skulle gå igenom, så skall denna redan nu ganska allmänna
handtering tillväxa högst betydligt, ty det är klart att, om skatten be¬
stämmes till 1 R:dr för kanna, så skall lurendrejeriet löna sig ännu mera
än för det närvarande och derföre blifva vida mera allmänt, så att tull-
55?
Den 27 April, e. ib.
tjenstemännen, om deras antal äfven tredubblades, icke skola kunna verk¬
samt förhindra detsamma.
Jag upprepar derföre mitt yrkande om afslag å detta förslag.
Herr Rundgren: Sedan jag genomläst detta betänkande, har jag
bättre än förut lärt mig förstå hvad en ärad talare menade, då han vid
ett annat tillfälle sade, att det finns mörkare dunster än de blå. De dun-
ster nemligen, som stiga upp från bränvinsbetänkandet, äro visserligen
icke i materiel! hänseende mörka, men betraktade ur moralitetens syn¬
punkt äro de så svarta man någonsin kan begära. Man kan nemligen
icke förneka att, genom antagande af Utskottets nu föreliggande förslag,
man skulle i de aldra hufvudsakligaste delar frångå de grundsatser an¬
gående bränvinsnäringens bedrifvande, som, till lycka för vårt land, utta¬
lades vid 1853—1854 årens riksdag och hade till resultat 1855 års brän-
vinslagstiftning, eu lagstiftning hvilken, hvad man än ur statsekonomisk
synpunkt må säga om densamma, hade den utomordentliga förtjensten
att högst väsendtligt tillgodose moralens fordringar. Tvänne hufvudsakliga
ändamål åsyftas med nu gällande bränvinslagstiftning: att gorå tillverk¬
ning och försäljning af bränvin mindre allmänna, och att fördyra varan.
Betrakta vi nu ur dessa båda synpunkter det framlagda förslaget, så finna
vi att högst betydliga afsteg äro gjorda från dessa synpunkter, och att
man således, genom antagande af detta förslag, skulle i högst väsendtlig
mån motverka det sedliga ändamål, som karakteriserar nu gällande lag¬
stiftning i ämnet. Derföre har det högeligen förundrat mig, att man icke
blott på (it utan på flera ställen uti detta betänkande talar om det med
denna lagstiftning afsedda sedliga ändamål och dess vinnande i allt högre
grad, då jag trotsar hvem som helst att kunna upptäcka den minsta gni¬
sta af sedlighet uti hela det af Utskottet framlagda förslaget.
Talrika omständigheter gifva vid handen, att jag härutinnan icke
misstager mig. De särskilda punkterna i förslaget, der afsteg från nu
gällande bränvinslagstiftning äro gjorda, bekräfta på det fullständigaste
en dylik åsigt. Sålunda har man a) borttagit stadgandet om skattens
erläggande förskottsvis, en föreskrift afseende ej mindre att betrygga Sta¬
tens rätt till fullständigt åtnjutande af denna afgift, än äfven en önskan
att återhålla dem, hvilka kunde lättsinnigt vilja försöka en handtering,
hvartill de egde hvarken kapital eller erfarenhet. Vidare har Utskottet
föreslagit b) skattens successiva utbetalande och c) varans inläggande i
särskild! inrättade förvarings- eller nederlagsrum, hvarigenom således skulle
öfver hela riket utplanteras dylika, under kontrollörers uppsigt stående,
allmänna förvaringsrum, med alla deraf härflytande olägenheter och fre¬
stelser till svek, då man nemligen lätt kan göra sig begrepp om huru ge¬
nom sådana nederlag å ena sidan otaliga många tillfällen till underslef
skulle yppas, och å andra sidan en skara af aflönade tjensteman erfor¬
dras, oberäknadt det otroliga besvär, som skall vållas länsstyrelse, tull¬
kammare och andra auktoriteter vid varans uttagande från nederlag och
flyttande fram och åter i landet. Vidare har Utskottet föreslagit, att d)
sammanslå tillverknings- och försälj ningsaf gifter na till en gemensam skatt
å bränvinsförbrukningen, under det att e) denna ändock blifvit bestämd
att utgå med endast BO öre per kanna; f) nedsatt minimum af den dag¬
558
Den 27 April, e. m.
liga tillverkningen från 300 till 200 kannor per dag, g) minimum vid
försäljning i parti från 15 till 5 kannor, samt slutligen, liksom för att
sätta kronan på verket, h) lägsta beloppet vid minuthandel med bränvin
från en half kanna, som det hittills varit, till eu femtedels kanna eller
20 kubiktum.
Bevisa icke alla dessa förslag, att Utskottet vill förändra alla de mo¬
raliska garantierna och just i fråga härom frångå den lagstiftning, som
hittills varit gällande, och som åstadkommit en så betydlig förändring i
hela nationens sedliga tillstånd samt i någon mån räddat vårt folk från
dess farligaste och ihärdigaste fiende. Och hvilka äro orsakerna till fram¬
läggandet af ett dylikt förslag? Månne man haft för litet bränvin i lan¬
det under den sednast förflutna tiden? Har väl, såsom Utskottet förme¬
nar, näringen blifvit förlamad ? Har man måhända nu fullständigt vunnit
det mål, man afsåg med den nya bränvinslagstiftningens införande, eller
att nationen skulle föras in på en bana af sparsamhet och nykterhet?
Visserligen har man i sistnämnda hänseende, det må gerna medgifvas,
vunnit icke så obetydligt, men ännu återstår ändock ofantligt mycket
härutinnan att uträtta. Då frågan om privatbankrörelsen här förevar,
talade man mycket om det oriktiga deruti, att den enskilde kunde draga
vinst af hvad som egentligen borde tillhöra Staten att beräkna såsom
inkomst; men nu synes man icke tveka att åt det enskilda vinstbegäret
offra Statens heligaste intressen och öfver hela landet sprida och utplan¬
tera sådana sparbanker, som förderfva sj elfva lifskraften hos nationen, som
angripa och förstöra de finaste och ömtåligaste nervfibrerna hos så väl
den enskilde som hos folket i dess helhet. Det har också icke litet för¬
vånat mig, att man inom Kammaren åberopat samma skäl för underlät¬
tande af tillgången på bränvin, som man ur frihandelns synpunkt, vid
behandling af tulltaxan, plägar åberopa för fri införsel af spanmål, eller
att man ej bör fördyra lifsmedlen för arbetaren. Men, mine Herrar!
kan väl detta skäl hålla streck inför den allmänna moralen, i fall det un¬
derkastas en närmare granskning? Den stränga och starka lagstiftning i
detta ämne, som vi nu hafva, är icke beräknad för de bättre lottade i
samhället, hvilka icke äro inskränkta till bränvinets frestelser, utan just
för de fattigare folkklasserna. När man icke kan och icke vill förbjuda
denna varas tillverkning och försäljning, har man åtminstone velat att
det skall kännas i kassan, när man förbrukar den till öfverflöd, och jag
kan icke föreställa mig annat, än att den, som vill fördyra förbrukningen
af denna vara, han vidtager icke en åtgärd, hvaröfver den fattigare befolk¬
ningen bär att beklaga sig, han befordrar nemligen dermed just denna
befolknings sanna bästa och fördel.
Efter dessa uttalanden torde min ställning till hela denna fråga vara
så tydlig och klar, att jag icke vidare behöfver utveckla min mening,
nemligen att vi, genom att antaga Utskottets förslag, skulle kasta oss in
på en annan bana, än den vi, till hela landets båtnad, sedan år 1853
fullföljt, öfvergifva en lagstiftning, som haft synnerligen välgörande verk¬
ningar.
Hvad nu beträffar den af Utskottet förordade sammanslagningen af
tillverkningsskatten och försäljningsafgifterna till en gemensam skatt å
bränvinsförbrukningen, så har Utskottet föreslagit åtgärder för detta än-
Den 27 April, e. m.
559
daxnål, hvilka lemna utminutering och utskänkning af bränvin fria från all
afgift, eftersom tillverkaren är den, som hädanefter skall erlägga hela skatten.
Dermed gör man en betydlig rubbning i de kommuners och korporationers
ekonomi, hvilken hittills haft fördel af försäljningsafgifterna. Det är visserli¬
gen sannt, att man vill lemna ersättning till samma belopp, som de förra
försäljningsafgifterna dem inbringat, och man anser ingen orättvisa ligga
deruti, att de kommuner, som förstått att, genom särskilda anordningar,
förskaffa sig stundom ganska betydande inkomster af bränvinshandeln,
hädanefter komma att i sådant afseende göra förlust. Såsom skäl anfö-
res, att man vill hafva bort de i städerna bildade bränvinsbolagen, hvilka,
med eller utan skäl, anses hafva orsakat icke så obetydligt missnöje. Jag
känner icke så noga till förhållandet med dessa bolag; ty något sådant
finnes icke i den stad jag har den äran att representera. Men jag före¬
ställer mig, att det alltid måste vara bättre att i en stad hafva ett bolag
än många krögare. I spetsen för dessa bolag måste nemligen alltid fin¬
nas respektabla personer, som hafva något anseende och någonting att
förlora i moralisk aktning, om de missbruka sina rättigheter. Nu sättes
i fråga att omöjliggöra bildandet af sådana bolag, som ändock lemnade
några garantier i moraliskt hänseende, och i deras ställe öfverlemna ut-
skänkningen och minuteringen af bränvin åt personer, om hvilkas mora¬
litet samma trygghet icke kan vinnas, och som möjligen i sådant hän¬
seende icke hafva någonting att förlora. Det torde nemligen blifva ganska
svårt för kommunerna att, sedan minuterings- och utskänkningsafgifterna
blifvit borttagna, bestämma hvem som skall få bedrifva en dylik näring.
Under nuvarande förhållanden ligger dock deruti ett korrektiv och en lättnad
för kommunen vid beslutandet om hithörande frågor, att det kostar gan¬
ska betydligt att få, med andras uteslutande, idka denna handtering. Om
nu, af skäl som ligga inom sedlighetens område och för att befordra
detta moraliska intresse, kommunerna hädanefter, vid begagnande af den
dem utaf Utskottet medgifna pröfnings- och beslutanderätt, måste förbjuda
den ene, men tillåta en annan att inom dess område idka sådan handel,
så skall sådant ofelbart komma att tydas såsom mannamån, och jag är
fullt öfvertygad derom, att inom kort långt större missnöje skulle uppstå
med den föreslagna författningen i denna del än med den nu gällande.
Hvad vidare angår oviljan emot den städerna nu tillkommande andel
af försäljningsafgifterna, så torde man först och främst icke böra lemna
ur räkningen, att stadskommunerna dela rättigheten härtill med kommu¬
nerna å landsbygden, så att af de inom hvarje län fällande afgifterna för
bränvinsförsäljning, sedan landstingen och hushållningssällskapen erhållit
hvardera en femtedel deraf, landtkommunerna få sin andel. Men, säger man,
hvarje stad får behålla sina tre femtedelar, under det att å landet kom¬
munerna får sin andel efter folkmängden. Är det nu, mine Herrar! skäl
att missunna städerna denna lilla fördel, då vi ju icke kunna förneka, att
städerna just för landsbygdens skull få draga stora bördor. Det är ju
ett faktum, att den fattigare befolkningen å landsbygden så småningom dra¬
ger sig till städerna, dels i beräkning på att kunna få större tillgång till
tillfällig arbetsförtjenst, dels af många andra anledningar, som vore för
vidlyftigt att här angifva. Sådant får icke förbises, och vid detta för¬
hållande synes det icke vara med billighet och rättskänsla förenligt att
5fiO
Den 27 April e. m.
beröfva städerna de medel, som göra det för dem möjligt att draga för¬
sorg om denna stora del af landtbefolkningen, som allt mer och mer tager
sin tillflykt till städerna. Härtill kommer ock den omständigheten, hvil¬
ken äfven af flere föregående talare blifvit vidrörd, att städerna använda
dessa inkomster till allmänt nyttiga ändamål, såsom till förbättrad skol¬
undervisning, fattigvård, sundhetsvård, lyshållning, gatläggning m. m.
Inom Norrköpings stad har man sedan år 1858 uppfört ett större elemen-
tarläroverkshus, tre nya folkskolehus, två fattighus m. m. med en kostnad
af öfver 680,000 R:dr, och detta torde väl vara tillräckliga bevis för en
stads dryga utgifter, af hvilka landtbefolkningen jemväl hemtar fördel.
Derjemte har hvarje stad att bestrida betydliga utgifter för ändamål,
hvartill några uppoffringar på landsbygden icke äro af nöden; och der¬
före vore det i hög grad obilligt att beröfva städerna den andel i brän-
vinsförsäljningsafgifterna, som nu tillflyta desamma.
Mycket vore visserligen ännu att säga i detta ämne, men jag vill
icke längre uppehålla tiden för andra talare, som redan anmält sig att
yttra sig öfver förslaget. Dock vill jag, innan jag afstår från ordet, för¬
klara mig för ingen del vilja instämma i det förslag en värd talare här
under förmiddagens sammanträde framställde, att nemligen en underdånig
framställning måtte till Kong! Maj:t aflåtas, med anhållan om proposition
till nästa Riksdag om en förändring i bestämmelserna angående tillverk¬
ning och försäljning af bränvin på de af Utskottet framställda grunder.
Jag har nemligen den öfvertygelsen, att mot aflåtande af en sådan skrif¬
velse alldeles samma hinder möta som den ärade talaren sjelf fann möta
godkännandet af Utskottets här framlagda förslag, att man nemligen icke
haft tid att sätta sig in i förslaget.
Jag hemställer derföre, att den nu föredragna punkten måtte af Kam¬
maren afslås, på samma gång som jag förklarar, det jag för min del är
beredd att afslå alla de nya förslag, som af Utskottet äro uti detta be¬
tänkande framställda.
o
Herr Astrand: De flesta af oss minnas utan tvifvel det skick,
hvari vår bränvinslagstiftning befann sig före 1853—1854 årens riksdag.
Det missbruk, hvartill man då kommit, och de sorgliga resultat deraf,
som visade sig i ett omättligt förtärande af denna dryck, i den mängd
laster och brott, som dermed voro förknippade, ledde till den starka reak¬
tion, som vid nämnda riksdag inträdde i lagstiftningen i detta hänseende.
Vill man dock göra rättvisa åt det stora offer, som jordbrukarne vid
detta tillfälle nedlade på fosterlandets altare för att söka återkalla sed¬
lighet och välstånd inom familjerna, synnerligen af den arbetande klassen,
så måste man medgifva, att detta offer var utomordentligt stort, att det
tillfogade djupa sår, att det ruinerade många och dref till och med en
mängd jordbrukare ifrån hus och hem, särdeles i de orter der bränvins-
bränningen var den enda näring, som lemnade någon vinst åt jord-
egaren. Fastigheternas värde bedömdes då såsom annars efter den af¬
kastning, som under vanliga år deraf var att påräkna. Och då denna
afkastnings storlek berodde på möjligheten att förädla spanmålen och på
bästa sätt tillgodogöra sig potatisen, så föll, när ifrågavarande handtering
afhändes
5Ö1
Den 27 April, e. m
afhändes jordbruket, nettobehållningen af jorden ned till 50, ja 25 pro¬
cent af hvad den förut utgjort. Jag är dock långt ifrån att klandra den
åtgärd, hvaraf detta blef en följd. Jag tror, att den var behöflig och
till och med nödig. Men ju mera nödvändig den var, ju mera det er¬
fordrades att läka de sår, som af lagstiftningen i detta ämne tillfogats
landet, desto mera nödvändigt är det ock att med största omsigt behandla
hvarje nytt förslag, som i detta afseende framlägges; att tillse, att vi icke
åter skapa de olyckor, som vi för 16 å 17 år sedan bemödat oss att un¬
danrödja. Jag tror dock icke, att det betänkande, som nu föreligger, är
alldeles fritt från att gifva anledning till de farhågor, jag antydt. Jag
fruktar, att försäljningen af bränvin i detta förslag blifvit fotad på något
för lösa grunder, för att den icke skall omintetgöra de frukter, vi redan
börjat skörda af den vid 1853—1854 årens riksdag vidtagna förändring
i lagstiftningen. Man säger såsom skäl för den nu föreslagna ändringen,
att bränvinet står till för högt pris för arbetaren, emot hvad det kostar
den, som kan köpa femton kannor, som kan taga sitt behof direkte från
bränneriet. Det är visst sannt. Men bär icke detta mål just varit det,
som önskats? Hade man icke just sträfvat till att fördyra bränvinet,
för att motarbeta fylleri-lasten? Det har, efter min uppfattning, just
varit kardinalskälet för den förändring i lagstiftningen, som redan egt
rum, och jag kan för min del icke finna något rimligt skäl att i dag-
kasta öfver bord hvad man hittills ansett godt och gagnande. Det gäller
för öfrigt icke blott i afseende på bränvinet utan äfven för alla andra
artiklar, som arbetaren måste köpa i minut, att de för honom stå i högre
pris, än för den som kan köpa dem i större qvantiteter. Sådant ligger i
sakens natur. Det kunde visserligen till eu del förekommas på det sätt
Utskottet föreslagit, nemligen genom att sammanslå försäljnings- och till-
verkningsafgiften till en enda afgift, som då blefve lika för alla konsu¬
menter, men detta hindrar dock icke, att ej bränvinsprisen vid minu¬
tering efter all sannolikhet blifva högre än vid partihandel, helst brän¬
vinsprisen äro så vexlande, att det icke torde ligga någon öfverdrift
uti att förutsätta, att inom månget samhälle j landsorten priset på denna
vara icke skulle komma att understiga det nuvarande, äfven i händelse
den föreslagna förändringen i beskattningen vidtages. Att göra bränvins-
försälj ningen till den grad fri, som 5 § i den föreslagna försäljningslagen
innehåller, att nemligen kommunerna endast skulle ega att besluta, på b vilka
ställen och af hvilka personer minuthandel med och utskäukning af brän¬
vin må inom deras områden utöfvas, endast med den inskränkning 16 §
utstakar, att de icke få upphemta några fördelar af denna rörelse, skulle
hafva till sitt enda resultat, tror jag, att förvandla städerna till krogar
från den ena tullen till den andra och omöjliggöra för dem, som hafva
att öfvervaka ordningen, att motverka det skadliga inflytande, som ett
slikt förhållande icke kunde undgå att medföra. Mera gagneligt vore det,
i min tanke, att lemna åt städerna såsom åt landet rätt icke blott att
afgöra, hvem som får utöfva bränvinsutskänkning, utan derjemte att i
alla hänseenden ordna denna rörelse, på sätt dem lämpligast synes, samt
sålunda deraf draga den vinst, som nu måste tillfalla den eller dem, som
utöfva rörelsen. Det kan, såvidt jag förstår, icke vara skadligt, om stä-
Riksd. Prof. 1870. 2 A/d. 3 Band. 36
562
Deri 27 April, e. in.
derna genom bolag eller annorledes få upphemta den vinst, som efter det
nuvarande förslaget komme att tillfalla endast en mängd utskänkare, så
mycket mindre som det är ett sätt att åtminstone till någon del afböja
de olägenheter, denna handtering tillskyndar städerna.
Bränvinslagstiftningen är till följd af de flera olika synpunkter, hvar¬
ifrån lagstiftaren dervid måste utgå, svårare än stiftandet af alla andra
lagar, som tillhöra det ekonomiska gebitet. I främsta rummet måste
man dervid afse de åtgärder, som beröra det sedliga momentet. Jag tror,
att i detta hänseende det icke kan vara skäl att utsträcka de friheter,
som redan finnas, äfven om det skulle ske under annan form, emedan vi
icke böra medverka till att undergräfva den ståndpunkt, der vi nu om¬
sider stå, och återgå till hvad som har varit.
Det andra momentet, som man har att taga i betraktande, är det
ekonomiska, hvithet åter är af dubbel art, dels allmän och dels enskild.
Hvad den förra beträffar, så är det, för såvidt vi icke föredraga att öka
andra skattetitlar, nödvändigt för oss att bibehålla beskattningen å brän-
vinet i dess nuvarande form. Jag anser det vara hvarken nyttigt eller
nödigt att i oträngdt mål öka densamma, men i det skick, hvari våra
finanser för det närvarande befinna sig, kan den icke heller nedsättas.
Derför kan jag icke fatta, hvarföre Bevillnings-Utskottet föreslagit den
sammanlagda tillverknings- och försäljningsskatten till 80 öre. Skulle
deri inräknas den ersättning, som enligt andra punkten bör utgå till stä¬
derna med flera, så är detta belopp uppenbarligen för lågt, emedan Statens
inkomst af denna skatt då komme att understiga hvad som erfordras.
Om deremot berörda ersättning icke är i det föreslagna beloppet inbe¬
gripen, så är det för högt, emedan någon annan utgift derför icke skulle
komma att drabba Staten än de 3 procent, som afräknas för bränvinets
afdunstning, och kostnaderna för tillsynen öfver nederlagsställena på lands¬
bygden, hvilka sednare Utskottet dock föreställt sig skola godtgöras genom
den föreslagna afgifteu af 1 Rall- på hvarje hundrade kanna, som på ne¬
derlag upplägges.
Hvad åter det andra momentets sednare del, eller den enskilda eko¬
nomien, angår, så gestaltar sig frågan något annorlunda. I detta afseende
kan det, efter min uppfattning, vara någon anledning till ändring i nu
gällande bestämmelser. Jag har aldrig gillat och kan icke heller gilla,
att vid 1854 års riksdag det på måfå bestämdes vissa kannetal såsom
maximum och minimum för den tillåtna bränvinsbränningen. Jag tror
för min del, att det vore mera förenligt med rättvisans fordringar utan
att tillika innebära någon ökad våda för samhället, om tillverkningen i
afseende på kanneantalet för dagen vore fri, dock så att arvodet för
kontrolleringen skulle vid det mindre såväl som vid det större bränneriet
erläggas af fabrikanten sjelf. Det är efter min uppfattning, den enda
principiell hållbara åsigt, hvarifrån man bör utgå i detta afseende. Äfven
om man skulle nedsätta det tillåtna minimum till 200 kannor per dag, så
blefve detta i allt fall icke mera rättvist, Den klagan som tid efter annan
försports från deras sida, hvilka tro sig af denna handtering kunna draga
fördel men sakna det kapital, som erfordras för skattens erläggande, skall
blifva densamma, om ej minimi-beloppet för dagstillverkningen borttages.
Jag kan visserligen icke instämma med dem, som tala om att bränvins-
Den 27 April, e. m.
563
bränningen “efter naturens ordning“ tillhör jordbruket. Snarare skulle
jag vilja biträda den åsigten, att denna handtering icke är nödig för jord¬
bruket, men då måste jag' dock tillägga, att den icke är likgiltig för
detsamma. Om bränvins brännaren också icke har ett öres vinst, så till
vida, att varan, när den försäljes, icke betingar högre betalning än hvad
som åtgår att, jemte skatten, betacka kostnaderna för tillverkningen för
rudimaterie!’, ved, tillsyn forsling m. m., allt efter gångbart pris i hvarje
ort, så är häri dock rikligen ersatt för sin möda genom dranken. Just
derigenom är vigten af denna näring för jordbrukaren så stor. Det för-
spörjes ju allt som oftast mycken klagan vid landtbruksmöten, af hus¬
hållningssällskap o. s. v., att jorden utsuges för mycket, och att man icke
genom tillräcklig gödsling söker ersätta hvad den förlorar i växtkraft.
År denna klagan berättigad, då kommer detta till betydlig del af brän-
vinsbränningeus skiljande från jordbruket. Härtill vill jag lägga, att det
på intet annat sätt är möjligt att draga så stor profit af ladugården som
genom drankfodring. Med hänsyn till dessa omständigheter tror jag, att
en modifikation af den nuvarande tillverkningslagen är nödvändig. Och
en sådan borde icke kunna framkalla någon af de vådor, som jag först
hade äran att påpeka, hvilken skulle komma att ingripa störande i den
sträfvan, som lifvar oss alla, nemligen att befordra sedligheten i vårt
land utan att derföre minska Statens inkomster.
Emot det förslag om eu s. k. nederlagsrätt, som Bevillnings-Utskottet
här framlagt, har det blifvit invändt, att den skulle komma att skapa eu
mängd bränvinsbanker, hvarifrån detta fiendtliga fiudium skulle utgjuta
sig öfver landet. Jag kan dock icke tro, att Utskottet dermed åsyftat
något sådant utan endast velat derigenom göra handteringen mera möjlig,
då af dess idkare skatten icke skulle i förskott utpressas, äfvensom dy¬
medelst uppmuntra exporten af bränvin. Är export af denna vara för
oss möjlig, något som jag åtminstone vill hoppas, så torde det väl vara
lika lofligt att tillgodogöra oss våra produkter på detta sätt som på
hvilket annat som helst.
Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag icke har något hufvudsakligt
att anmärka emot de föreslagna grunderna för till verkningslag, men att
jag hyser så mycket mera betänkligheter emot Utskottets förslag till för¬
säljningslag. Men då jag tror, att dessa båda författningar höra sam¬
tidigt afgifvas, för att icke den ena eller andra må ensidigt uppfattas, så
anser jag mig nu icke kunna bifalla betänkandet ens till någon del.
Visserligen kunde det, såsom Herr Friherre Gripenstedt tillstyrkt, möjligen
vara skäl att, med öfverlemnande af de yttranden som under diskussionen
i detta ämne afgifvits, till Kongl. Maj:t aflåta eu underdånig skrifvelse
med begäran, att han ville för riksdagen framlägga ett förslag till lag på
de grunder, Kamrarnes uttalade åsigter synas innebära. Men då dessa
åsigter torde vara något vacklande - åtminstone har det icke kunnat
undgå att synas mig så — tror jag, att det skulle blifva ganska svårt
för Regeringen att framlägga något förslag, som Riksdagen kunde vara
böjd att antaga. Det synes mig derföre vara bättre att låta frågan hvila
till en följande Riksdag, då Bevillnings-Utskottet, som säkerligen icke be-
höfver sakna materiel dertill i blifvande motioner, får framlägga ett nytt
564
Den 27 April, e, m.
förslag med iakttagande dervid af de ändringar i det nu föreliggande, som
de, i anledning af detsamma afgifna yttranden, kunna anses påkalla.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, hemställer jag om
afslag å betänkandet i dess helhet.
Herr Hseggström: Herr Talman! mine Herrar! Den ledamot af
Bevillnings-Utskottet, som före mig haft ordet, har så fullständigt angifvit
Utskottets motiver till förevarande förslag, att jag icke dervid behöfver
länge uppehålla mig. Men då äfven jag såsom ledamot af Utskottet del¬
tagit i detta ärendes behandling, anser jag mig böra bemöta några af de
inkast och beskyllningar, som mot Utskottet blifvit framställda.
Eu talare från Hallands-bänken har yttrat, att de moraliska intres¬
sena i samma förslag icke blifvit tillräckligt tillgodosedda, och en repre¬
sentant från Norrköping har gått så långt, att han förklarat, att han i
hela betänkandet icke kunnat upptäcka någon gnista af sedlighet. Jag
vill med anledning häraf fråga, huru man skall kunna få klart för sig,
huruvida Utskottet verkligen gjort sig skyldigt till ett sådant förbiseende
af sedlighetens fordringar. Jo, efter mitt sätt att se saken, har man icke
annat att göra för att i detta hänseende vinna någon visshet, än att
jemföra den nu bestående lagstiftningen i ämnet med den af Utskottet
föreslagna. Och huru ter sig saken då? Man har trott sig handla i
sedlighetens intresse, då man gjort allt för att fördyra denna vara för
den stora hopen af konsumenterna. Men man har derjemte å andra sidan
gjort sig skyldig till den inkonseqvensen, att man på samma gång befor¬
drat superiet, derigenom att man åt kommunerna lenmat en dryg andel
af försäljningsskatten och sålunda, då det legat i deras intresse att denna
inkomst blefve så stor som möjligt, uppmuntrat dem att på allt sätt söka
befordra konsumtionen. Kan verkligen en sådan lagstiftning anses vara
baserad på sedliga principer? Jag för min del kan icke fatta att så är
förhållandet, ty de sedliga intressena befordras väl ej genom att uppmun¬
tra superiet. Men i hvilken anda går nu Utskottets förslag? Jo, Ut¬
skottet har föreslagit, att kommunerna icke hädanefter skulle hafva någon
inkomst af bränvinsförsäljningen, och det är klart att kommunerna vid
sådant förhållande icke längre skola hafva något intresse utaf att befor¬
dra förbrukningen af spritvaror och således icke inrätta flera lokaler för
deras afyttrande, än som är nödvändigt. Under nuvarande förhållanden
kan man väl tänka sig, att frestelsen till stoi’a inkomster gjort, att kom¬
munerna icke så synnerligen mycket brytt sig om de sedliga intressena,
och jag frågar då: är ej detta Utskottets förslag vida bättre, då det icke
utsätter kommunerna för en sådan frestelse till materiel vinst på sedlig¬
hetens bekostnad? Utskottet har för öfrigt tänkt högt om kommunerna
och, genom att åt dem öfverlemna bestämmandet af försäljningen, trott,
att dessa skulle sjelfva förena med sitt intresse mest förenligt att ordna
försäljningen så, att sedlighetens fordringar icke trädas för nära.
Man har bakåt sig fast vid åtskilliga punkter i Utskottets förslag till
försäljningslag och förmenat, att den kommunerna medgifna rättighet att
Den 27 April, e. m.
565
besluta, huruvida minuthandel med och utskänkning af bränvin må inom
deras område utöfvas, äfvensom å hvilka ställen och af hvilka personer,
skulle medföra vissa svårigheter för kommunerna att undvika mannamån
och att icke låta komma sig till last något slags favoritsystem. Jag tror
dock icke, att dessa svårigheter äro så stora, som man här velat låta på¬
skina. Jag tänker mig saken lätt ordnad på det sätt, att stadskommu-
nen genom sina fullmäktige, landskommunen genom sin kommunalnämnd,
låter kungöra, att så och så många utminuterings- och utskänkningsstäl-
len skola inom kommunen öppnas, och att deras behörighet som anmäla
sig till öfvertagande af dessa skall med hänsyn till deras frejd och för¬
måga att om händer hafva en dylik rörelse, af fullmäktige eller kommu¬
nalnämnd granskas och pröfvas, så att kommunen må kunna ega visshet
om att rörelsen icke kommer att falla i olämpliga händer. Antag nu att,
efter utgallring af de för rättigheternas utöfning rent obehörige, ett större
antal kompetente sökande än försäljningsställenas antal qvarstode ; huru
skulle då utan mannamån platserna kunna besättas? Jo, jag föreställer
mig, att företrädet mellan sökandena kunde bestämmas på samma sätt,
som man t. ex. vid riksdagsmannaval afgör, hvilken af tvänne personer,
som erhållit lika många röster, skall blifva den lycklige, nemligen genom
lottdragning. Mig synes att på detta sätt allt favoritsystem vore undan¬
röjd t.
Eu annan talare, som är representant för stadskommun, har sagt, att
afgifterna till hushållningssällskapen och landstingen ensamt utgå från
städerna, och dermed velat göra troligt, att städernas innevånare konsu¬
merade sjelfve allt det bränvin som i städerna utminuteras eller utskänkes,
hvaraf skulle följa att städerna af den stora vinst de skörda af bränvins-
försäljningen ädelmodigt afstått eu femtedel åt hushållningssällskapen och
en femtedel åt landstingen. Det är sannt att de åtnjuta så stor andel af
försäljningsafgifterna i städerna, men hvilka hafva samlat dessa afgifter?
Icke städernas innevånare, ty hvar man vet, att stadsbefolkningen icke är
i stånd att konsumera allt bränvin, som försälj es i städerna, utan att
iandtfolket förtär en icke obetydlig del deraf (man erinre sig blott att
städernas folkmängd endast utgör 12,6, då landsbygdens folkmängd upp¬
tager öfriga 87,4), hvadan städerna nu med allt skäl åt landstingen och
hushållningssällskapen lemna en del af vinsten på bränvinsförsäljningen.
Den ersättning, som enligt Utskottets förslag, skulle utgå till städerna, är
i förhållande till den, hvaraf landskommunerna skulle komma i åtnjutande,
högst betydlig. Enligt den under punkten 2 föreslagna ersättningen skulle
densamma till städerna utgå med 1,033,900 R:dr, då deremot landsbyg¬
dens ersättning icke skulle uppgå till mer än 120,573 R:dr, landstingens
till 214,GG7 R:dr och hushållningssällskapens till 247,930 R:dr, hvilket
uttryckt i procenttal visar, att af det ifrågasatta ersättningsbeloppet
1,617,070 Rall',
städerna skulle erhålla......:.............. 63,9 procent,
hvaremot landskommunerna blott skulle åtnjuta....... 7,5 „
landstingen............................ 13, s „
samt hushållningssällskapen................... 15,3
-- 100 procent,
566
Den 27 April, e. m.
Det talet att den ifrågaställa förändringen skulle gälla städernas
skinn, torde således icke kafva mycket att i sjelfva verket betyda.
Man har gjort en annan invändning mot Utskottets förslag och starkt
betonat, att ett genomförande af detsamma skulle i hög grad befordra
bränvinssmugglingen, som redan nu bedrifves i stor skala på södra kusten.
Jag kan icke neka, att den ökade beskattningen skulle innebära en stor
frestelse till insmuggling, i synnerhet om densamma sättes så högt som 1
Rall- per kanna, men man måste besinna, att Utskottets förslag otvifvelaktigt
skulle stäfja lönnkrögeriet, hvilket den nuvarande lagstiftningen i kög
grad uppmuntrar genom att tillförsäkra lönnkrögaren en premie af 40 öre
för hvar kanna, kan lyckas olofiigen sälja, hvilket jag tycker vara en gan¬
ska vacker premie. Det är derför vi se huru lönnkrogar, trots polismyn¬
digheternas uppmärksamhet, uppväxa och frodas inom de flesta kommu¬
ner. För min del tror jag, att man snarare bör finna sig uti att smugg¬
ling bedrifves kär ock der på kusterna, än att lönnkrogar uppblomstra
inom hvarje kommun, ock kan man, genom att antaga Utskottets förslag,
komma ifrån lönnkrögeriet, anser jag, att man af två onda ting valt det
mindre, och att man gjort en stor vinst.
En och annan talare har försökt göra sig lustig öfver Utskottets för¬
slag angående nederlagsrätten, och en representant för Dalarne liar funnit
löjligt, att Sverige skulle vilja i bränvinsexport täfla med bördigare län¬
der, som hufvudsakligen producera hvete och råg. Men, såsom vi veta,
tillverkas det mesta bränvinet af potatis, och det råämnet torde produce¬
ras lika bra i Sverige som i något annat land. Enligt min uppfattning
är det bättre att, på sätt Utskottet föreslagit, söka befordra exporten, än
att hänvisa hela tillverkningen på konsumtion inom landet. Om man ser
på Kommers-kollegii berättelser, finner man att år 1868 inom landet till¬
verkades 10,179,533 kannor bränvin, men att samma år exporterades en¬
dast 721 kannor, en ytterst obetydlig export! Andra länder söka att ge¬
nom exportpremier befordra utförseln af bränvin och lyckas också att
derigenom bereda denna produkt betydlig afsättning på den utländska
marknaden, hvilket naturligtvis för landet är fördelaktigare, än att inue-
vånarne påtrugas konsumtionen.
Man har sagt, att Utskottet föreslagit nedsättning i minimibeloppet
för tillverkningen från det nu bestämda antalet 300 kannor till 200 kan¬
nor, men ett sådant påstående vittnar om obekantskap med nu gällande
lagstiftning, ty då författningen nu medgifver, att tillverkningen under
hvarje termin må med högst en femtedel öfver- eller understiga det för
denna tid anmälda belopp, är minimum för närvarande i sjelfva verket
240 kannor, och Utskottet har således föreslagit en nedsättning af endast
60 kannor.
Beträffande det af Utskottet föreslagna skattebelopp 80 öre per kanna,
så kar jag mot detta Utskottets beslut nedlagt min reservation, ty om
både tillverknings- och försäljningsskatten skola innefattas i dessa 80 öre,
blir det, efter min uppfattning, alldeles omöjligt att af den sålunda upp¬
kommande bränvinsskatten både bestrida den ersättning för mistade för¬
sälj ningsafgifter, som skall utgå till kommunerna, landstingen och hushåll¬
ningssällskapen, och få det för Statens behof erforderliga beloppet, äfven
om man beräknar tillverkningen till 13 millioner kannor. Denna summa
Den 27 April, e. m.
567
torde dock vara alltför hög, och jag tror att Kongl. Maj:ts proposition
kommer sannolikheten närmare, då den antager att tillverkningen för år
1871 kommer att uppgå till 12,500,000 kannor. Under åren 1866—1868
tillverkades i medeltal 12,600,000 kannor. Införseln af bränvin under
samma period har i rundt tal uppgått till 1,100,000 kannor, och om man
härtill lägger 300,000 kannor, som blifvit insmugglade, får man ett kanne-
tal uppgående till 14,000,000, hvilket uttrycker den årliga förbrukningen af
denna vara här i landet. Då härifrån dragés hvad som åtgått till bere¬
dande af ättika och användts för andra tekniska ändamål, hvilken åtgång,
enligt hvad inom Utskottet från tillförlitligt håll erfarits, kan uppskattas
till minst 500,000 kannor, så blir återstående beloppet 13,500,000 kannor,
hvarifrån måste dragas den årliga medelimporten, eller cirka 1,000,000
kannor, då återstoden, 12,500,000 kannor, visar den årliga inhemska till¬
verkningen. Åtskilligt skulle ännu vara att säga, men då debatten redan
varat länge, vill jag icke längre taga tiden i anspråk. Jag yrkar bifall
till förevarande punkt, utom hvad beträffar skattesiffran, angående hvilken
jag åberopar hvad jag nu anfört och uti min vid Utskottets utlåtande
fogade reservation närmare utvecklat.
Herr Per Nilsson i Östra Kulhult: Inom den ort, jag har äran
här representera, har sedan längre tid tillbaka brän vins bränning bedrifvits
i stor skala och idkas ännu i sådan utsträckning att inom häradet finnas
omkring 40 brännerier. Men på samma gång jag omtalar detta, kan jag
tillika upplysa, att jordbruket på de sednare åren icke utvecklat sig så,
som önskvärdt varit, och jag anser för min del. att en å orsakerna här¬
till varit den, att landtbrukaren, i följd af de hinder vår nu gällande
lagstiftning uppställt för bränvinstillverkningen i mindre skala, icke kun¬
nat draga så stor vinst af sina produkter, som, till jordbrukets fromma,
varit möjligt, om han varit i tillfälle att förvandla öfverskottet å sina
produkter till bränvin och drank. Jag har, med afseende fäst härå, vid
föregående riksdagar väckt motioner om nedsättning i minimibeloppet för
tillverkning af bränvin, på det att äfven den mindre jordbrukaren måtte
komma i tillfälle att tillgodogöra sig den för jordbruket förträffliga bipro¬
dukt, som erhålles genom bränvinsbränning. Mot Utskottets förslag skulle
man kunna invända, att Utskottet gerna kunnat taga steget fullt ut, ge¬
nom att föreslå en nedsättning i minimibeloppet till 100 kannor, och jag
tror icke att man behöft befara något underslef, då de kontroller, Utskot¬
tet i detta hänseende föreslagit, synas fullt tillfredsställande.
Borttagandet af skattens erläggande i förskott och införande af ne¬
derlagsrätt anser jag vidare vara ett ganska välbetänkt förslag. De stora
förskotten hafva alstrat ett förderfligt vingleri, ett missförhållande som,
efter min uppfattning, kan undvikas genom den nederlagsrätt Utskottet
föreslagit. Nu tillgår vanligen så, att bränvinstillverkaren måste vända
sig till eu köpman för att erhålla nödiga medel till skattens erläggande,
och affären bedrifves gemenligen så, att vinsten stadnar i köpmannens
kassakista, men bränvinsbrännaren blir ruinerad.
Den försäljningslag, Utskottet föreslagit, anser jag äfven vara förtjent
af bifall. Här har mycket talats om det moraliska förderf, som af den¬
sammas antagande skulle blifva en följd, men jag tror att man i detta af-
568
Den 27 April, e. m.
seende icke har något att befara, då, enligt Utskottes förslag, kommunerna
icke skola af försäljningen skörda någon direkt vinst och sjelfva ega att
bestämma, huru många försäljnings- och utskänkningsställen skola finnas
inom kommunens område samt utse de personer, som skola förestå dessa
lokaler. Ett stort mål vunnes dock genom antagande af Utskottets för¬
slag, nemligen hämmande af lönnkrögeriets ohejdade tillväxt, ty erfaren¬
heten har visat, att der utskänkningsställen icke finnas, uppväxa lönn¬
krogar i hvarje vrå och utöfva på kommunerna ett högst demoralise¬
rande inflytande.
Jag skulle hafva åtskilligt att tillägga, men då redan mycket blifvit
yttradt i frågan, vill jag nu inskränka mig till att yrka bifall till före¬
varande punkten, utom hvad angår skattesiffran, i hvilken del jag önskar
att punkten måtte till Utskottet återremitteras.
Herr Ola Lasson: Olika med en föregående talare är jag icke
brännvinsbrännare och har aldrig idkat sådan handtering. Mina komiten-
ter, på ett undantag när, bränna ej heller bränvin, och jag bär derför
begärt ordet, icke för att tala i mitt eget eller mina komitenters in¬
tresse, utan för att såsom representant för landet gifva tillkänna mina
åsigter i frågan. Jag anser, att det förslag, Utskottet bär framlagt, inga¬
lunda är så förkastligt, som eu och annan föregående talare velat påstå,
utan jag anser tvärtom att detsamma har flera goda och afsevärda sidor.
Vi måste komma i håg att nu kan icke landtbrukaren få tillverka bränvin
och på detta sätt förädla sina öfverfiödiga produkter, med mindre han i
förväg betalar tillverkningsskatten och vanligtvis måste han, för att skaffa
dertill erforderliga medel, upptaga större lån, hvarigenom han betungas
med en ränta, som betydligt minskar den behållning, han påräknat af tillverk¬
ningen. Om Riksdagen deremot antager den tillverkningslag, Utskottet
framlagt, befrias landtbrukaren från denna olägenhet och behöfver icke
erlägga någon skatt förr än han finner med sin fördel öfverensstäm¬
mande att från nederlaget uttaga sin vara, men under dåliga konjunktu¬
rer och då lian icke har råd att erlägga skatten, låter han bränvinet, tills
bättre tider komma, ligga qvar på nederlaget. Hvar och eu finner,
hvilken stor fördel härigenom skulle tillskyndas tillverkningen, och jag tror
icke att Staten skulle förlora något på en sådan form för skattens ut¬
gående.
Som vi veta, har Kongl. Maj:t föreslagit, att bränvinsskatten skulle
utgå med SO öre per kanna, samt beräknat tillverkningen för 1871 till
12,500,000 kannor. Om, såsom Utskottet föreslagit, 3 procent afdrages
för afdunstning före uppmätningen, blir det beskattningsbara förbruknings-
beloppet endast 12,125,000 kannor, och då torde 80 öres skatt per kanna
icke vara tillräcklig, derest kommuner, hushållningssällskap och lands¬
ting skola hafva den af Utskottet föreslagna ersättningen för mistade för¬
sälj ningsafgift er. Komma deremot dessa afgifter icke att indragas och
någon ersättning af statsmedel således icke att ifrågakomma, torde den
föreslagna skatten vara för hög. Jag kan således icke fullkomligt gilla,
den skattesiffra Utskottet föreslagit, utan tror att en jemkning i densamma
bör ega rum.
Den 27 April, e. in.
569
Hvad beträffar den försäljningslag, Utskottet föreslagit, så finner jag
densamma ganska väl och ändamålsenligt upprättad. En representant
för Norrköping har yttrat sin farhåga att den nedsättning i minimibelop¬
pet vid partihandel, som Utskottet föreslagit, skulle befrämja superiet och
således befordra osedligheten i allmänhet. J ag tror dock, att hans farhå¬
gor i detta hänseende äro temligen öfverflödiga, men jag hemställer om
icke den har hunnit längre på lastens väg, som köper bränvin supvis, än
den som har råd att köpa fem kannor.
En anmärkning, som jag anser fullt befogad, har jag att göra mot
Utskottets förslag, och jag har också mot beslutet i denna del nedlagt
min reservation. I 16 § 2 mom. af försäljningslagen föreslår nemligen
Utskottet, att vederbörande landsting, hushållningssällskaper och kommu¬
ner skola för de borttagna försäljningsafgifterna af den inflytande brän-
vinsskatten erhålla godtgörelse till belopp och efter de grunder, som af
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt bestämmas. Då denna fråga,
enligt min uppfattning, är af bevillning^ natur och det således tillkommer
Riksdagen ensamt att derom besluta, kan jag icke förstå af hvilken an¬
ledning Utskottet inblandat Rongl. Maj:t i saken.
Med åberopande och vidhållande af hvad jag i min, vid Utskottets
utlåtande fogade reservation anfört, yrkar jag bifall till Utskottets förslag
i öfrigt.
Herr Jöns Pehr sson: Då denna fråga är af beskaffenhet att för
både samtid och efterverld utöfva ett stort inflytande på ekonomiska och
sedliga förhållanden, så,kan jag icke underlåta att tillkännagifva deåsig-
ter, jag i densamma hyser; och jag anser detta så mycket mera vara min
skyldighet, som jag tillhör en ort, hvars innevånare äro så fattiga, att
de icke hafva råd hvarken att supa eller bränna bränvin.
Då ingen af de föregående talarne hållit sig ensamt vid den nu före¬
dragna punkten, anser jag mig icke heller behöfva göra detta, utan kom¬
mer att yttra mig öfver Utskottets förslag i sin helhet. Jag håller först
och främst på den hufvudprincipen, att det hvarken är rådligt eller nyt¬
tigt, att Staten för att vinna inkomster och för att på samma gång, som
det så vackert heter, befordra de sedliga intressena, söker att utpressa en
så hög skatt som möjligt af den, som icke kan eller vill undvara brän-
vinet. Vi måste, mine Herrar, betänka, att tungan af denna skatt egent¬
ligen drabbar de arbetande klasserna, som måhända göra mer nytta i
samhället än vi, och är det väl rätt och billigt att vi på allt sätt söka
för dem fördyra denna sup, som visserligen icke — det medger jag gerna,
är en oundvikligt nödvändig vara för dem, men som dock för dem
blifvit ett behof, hvars tillfredsställande, i följd af det hårda, kroppsliga
arbete, hvarmed de sysselsätta sig, kan vara både nyttigt och vederqvic¬
kande då det med förstånd brukas. Då vi derjemte betänka, att de mera
bemedlade klasserna, till hvilka vi väl alla vilja räkna oss, kunna få både
bränvinet och finare varor mycket billigare, derför att de äro i tillfälle
att köpa större partier, är det väl, minst sagdt, hjertlöst att vilja för¬
dyra varan för den fattige arbetare, som endast har råd att köpa
en sup.
5 ro
Ilen 27 April, e. in.
Då jag vidare håller på den principen, att det kan vara lika nyttigt,
om icke nyttigare för oss att frambringa varan inom vårt eget land, som
att importera den från främmande länder, så kommer jag till det resul¬
tat, att jag icke kan bifalla Utskottets förslag om en skatt af SO öre per
kanna, emedan denna siffra, enligt min åsigt, är allt för hög, i fall den
endast skall uttrycka beskattningen, som skall åsättas tillverkningen, men
för liten åter, om den skall innefatta både försäljnings- och tillverknings-
skatten. Men, om jag således äfven icke kan gilla beloppet af den före¬
slagna skatten, finner jag dock både motionen i ämnet och Utskottets
utlåtande innehålla tankar, så vackra och förträffliga, att de väl förtjena
att tagas vara på, ty det tillhör oss lagstiftare att draga försorg om, icke
blott att Staten erhåller tillräckliga inkomster, utan äfven att det arbe¬
tande folkets intressen blifva tillgodosedda, detta folk, livilket vi alla hafva
att tacka för vår existens. Både motionen och Utskottets förslag uttala
dessa smida principer och jag är öfvertygad att, äfven om förslaget icke
nu antagen de principerna i en icke aflägsen framtid skola blifva grund¬
valen för en ny lagstiftning i detta ämne. Om man icke har för afsigt
att helt och hållet utrota bränvinet, under det man för de rikare lättat
tillgången till champagne och andra viner, bör man icke alltjemt söka
höja skatten, ty jag anser att, om man icke vill döda sitt offer, så bör
man åtminstone icke tortera det. För min del anser jag bränvinet visst
icke nödvändigt eller oundgängligt i det dagliga lifvet, men vid vissa till¬
fällen nyttigt och behöflig^ och derför vill jag också att det skall tillver¬
kas inom landet. Det är eu allmän grundsats, hvarifrån jag betraktar
saken.
Mycket skulle vara att anföra mot föregående talare, men jag vill
endast fästa mig vid en och annan.
Mot Herr Nils Larssons åsigter angående nuvarande försäljningslagen,
hvilken han förklarade vara rättvis, måste jag först och främst reservera
fy är det nu så stäldt, att eu och hvar vill hafva bränvin, så bör
han också kunna få denna vara utan afseende på större eller mindre för¬
mögenhet, ^h vilket nu gällande lagen icke tillstädjer, då den, som har råd
att köpa femton kannor, lår varan billigare än den, hvars tillgångar endast
tillåta honom att köpa bränvinet supvis.
Både arbetaren och den, som är i tillfälle att köpa sitt bränvin i
parti, böra hafva varan för samma pris, annars våldföres billigheten, så
snart det sedliga målet på annan väg kan ernås, och det anser jag kan
vinnas på de principer som i Utskottet äro antydda. Vidare anser jag
att den nederlagsrätt, Utskottet föreslagit, icke bör så absolut fördömas,
som föregående talare sökt göra, ty, säga hvad man vill, så bör dock
Staten gorå tillverkningen så dräglig som möjligt för jordbrukaren och en
stor börda lyftes från honom i och med detsamma han befrias från skyl¬
digheten att på förhand erlägga den dryga skatten.
Ln talare på Stockholmsbänken, Herr Friherre Fock, uttryckte på
det hela mina åsigter i frågan, men i en sak tillåter jag mig, att med
honom vara af olika åsigter. Han yttrade nemligen, att under vår nu-
yande bränvinslagstiftning välståndet tilltagit och hlifvit allmänt utbredt
inom landet, men emot detta påstående vittna, tyvärr, så många saker;
deremot vittna våra öfverfyllda fängelser, deremot vittna våra stora kom¬
Den 27 April, e. m.
571
munalskatter! Och hvilken tror man väl är orsaken till dessa beklagliga
förhållanden? Jo, i väsendtlig grad den pressande beskattning, som lag¬
stiftningen lagt på bränvinet, och hvilken man nu ytterligare vill öka.
Ty under de sednare 17 åren har den arbetande befolkningen till staten
utgjort en bi'änvinsskatt af omkring 180 millioner riksdaler, och att en
sådan beskattning icke bidragit att öka välståndet i landet, torde vara
klart för en och hvar. Men allt nog — vill man se saken från den eko¬
nomiska sidan, så måsta vi finna, att densamma är af den vigt, att vi
icke hafva lof att utpressa större utgifter af ett folk, i hvars lefnads-
beliof denna vara ingått.
Eu talare och representant för stad har sagt, att det skulle vara
oriktigt och omöjligt, att från stadskommunerna borttaga försäljnings-
afgifterna, genom hvilka städerna blifvit satta i tillfälle att inlåta sig på
åtskilliga allmännyttiga företag. Det är visst möjligt, att den arbetande
klassen betalat dessa dyrbara företag i städerna, men om de, såsom ta¬
laren förklarade, icke gifva någon afkastning och försäljningsafgifternas
vidare utgående således är af nöden, så torde det väl vara billigare, att
städernas förmögnare innevånare öka sina utgifter, än att dagakarlen fort¬
farande skall för sådant ändamål offra sin yttersta skarf.
Hvad Herr Diss Olof Larsson anförde, anser jag icke vara värdt att
bemöta, då det torde vara bekant, att denne representant i många afse-
enden är en fanatiker, han kunde med lika smak taga en sup som ett
glas dyrt vin, men hvar man må hafva sin frihet, men ej att helt och
hållit fördöma olika tänkande. Huru jag än ser saken, finner jag det
vara vådligt att sätta skatten så högt, som Utskottet föreslagit, och tror
det derför vara skäl att söka en medelväg, hvilken man, efter min åsigt,
finner, om man vidhåller den skattesiffra, som för närvarande finnes be¬
stämd, och det torde icke vara något skäl att höja densamma på tillverk¬
ningen, då den verkligen nu kan betraktas såsom något för hög. Ett i
sanning glädjande tecken skulle det vara, om brän vinsskatten kunde nedgå,
ty då skulle välmågan stiga och man vågade då hysa förhoppning, att
folket lättare skulle kunna utgöra bevillningen. Om man tänker sig djupt
in i frågan, ser saken opartiskt och icke ensidigt beaktar den ena eller
den andra kommunens intresse, finner man att frågan är så vigtig, att
man vid densammas afhandlande och afgörande icke har rätt att bruka
något hån, såsom en och annan talare gjort.
Ser man vidare på det förslag till ersättning åt kommunerna för
mistade försäljningsafgifter, hvilket Utskottet uppgjort, så finner man, att
städerna åtminstone icke skulle komma att draga sämsta lotten. Enligt
tabellen skulle ersättningen till Stockholms stad utgå med 2 R:dr 87 öre
per individ, under det att Kronobergs län finge blott 5% öre per individ
och Jemtlands län ungefär lika som Kronobergs. Jag tror således icke
man kan säga, att förslaget i denna del vittnar om någon afvoghet mot
städerna, hvilka böra vara ganska belåtna med förslaget och nu taga,
hvad som bjudes dem, endast för 10 år, ty jag undrar hvarifrån städerna
skulle vilja taga dessa utgifter, i fall folket en gång lade bort att supa.
Tager jag slutligen den så mycket omordade sedliga sidan af saken
i betraktande, så kan jag för min del icke förstå annat än att, när kom¬
munerna icke längre hafva någon inkomst af bränvinskonsumtionen, det
Oen 27 April, e. in.
då ovilkorligen skall ligga i hvarje kommuns intresse, att så mycket som
möjligt söka motarbeta superiet och deraf följande osedlighet, och att
således det sedliga tillståndet i landet otvifvelaktigt skulle vinna på skat¬
tens borttagande från försäljningen. Detta är eu sida af saken, som verk¬
ligen tål att tänka på.
Jag skulle visst icke hafva något emot att återremittera förslaget,
om icke dervid den betänklighet mötte, att Utskottet sedermera kunde
återkomma med ett gillande af Kong! Maj:ts Proposition, om en förhöj¬
ning af skatten med 10 öre per kanna, utan att framställa något förslag
om ändring af försäljningslagen. För att undvika detta, tror jag det vara
bäst att bifalla Utskottets förslag med den förändring likväl, att skatten
nedsättes till 70 öre per kanna, endast tillverkningsskatt, och med detta
vilkor yrkar jag bifall till Utskottets förslag i förevarande punkten.
Herr O. B. Olsson: Då diskussionen redan pågått så länge att
Kammarens ledamöter litet hvar kunnat börja på att tröttna vid den¬
samma, så vill jag icke förlänga den, utan inskränker mig till att i kort¬
het angifva några af de skäl lör den åsigt jag i frågan hyser. Tiden att
sätta sig in i det ämne, som afhandlas i detta vigtiga Betänkande, har
för dem af Kammarens ledamöter, hvilka icke deltagit i Utskottets öfver-
läggningar, varit så knappt tilltagen, att jag, som hör till deras antal,
hvilka först för några dagar sedan varit i tillfälle, att af Utskottets för¬
slag erhålla del, icke kunnat bilda mig någon klar öfvertygelse om det
nyttiga eller skadliga i de förändringar, Utskottet här föreslagit. Det är
derföre mig ganska svårt, att med någon fullständighet yttra mig derom.
Hvad jag velat säga är endast, att, om tillverkningsskatten skulle höjas
utöfver dess nuvarande belopp, så skulle det smugleri af bränvin, som
länge pågått från Danmark till Skåne, komma att ytterligare tilltaga och
kanske sträcka sig ännu längre upp både på den östra och vestra kusten
af landet. Detta är för mig hufvudskälet, hvarföre jag för min del kom¬
mer att votera för afslag å den nu föredragna punkten.
Herr Forssbeck: Det är angenämt för mig såsom motionär att
finna till och med de ringaste sympatier i denna Kammare i en fråga åt
den art som denna, och det har derföre varit med stor glädje jag hört
att, oaktadt städernas representanter i allmänhet uttömt sin vredes skå¬
lar öfver Utskottets förslag, en af våra mest framstående representanter
på Stockholmsbänken dock gifvit detsamma all den rättvisa, som det i
många afseenclen förtjenar. Fordom satte man bränvinsbrännare och
mordbrännare ungefär i samma kategori. Nu erkänner man dock, att
bränvinsbrännaren behöfver någon lindring i det förtryck, som under en
lång följd af år satt honom nästan utom lagen. Mycket kunde vara att
säga om de skäl förslagets motståndare mot detsamma anfört, men då
tiden är långt framskriden och jag icke har hopp om att vinna framgång
åt den åsigt jag i frågan hyser, så vill jag söka att yttra mig så kort
som möjligt.
Fn talare har sagt, att det ej skulle vara någon orättvisa, att den
fattige får betala det bränvin han konsumerar, dyrare än den rike. Det
är en mycket egen procedyr att på detta sätt beskatta arbetaren, den
Den i 7 April, e. m
573
som minst tål vid höga skatter och dyrt pris på sina förnödenheter, utan
behöfver få dem mot så lindrig betalning som möjligt, högre än den för-
mögne, som befinner sig i bättre lottade omständigheter. Kroglifvet är
fördömligt i många afseenden, och det är bland annat äfven af detta
skäl, som jag väckt min motion; jag har med densamma äfven afsett att
minska behofvet för arbetaren att besöka krogen. Han får på detta sätt
betala sin sup dubbelt så dyrt som den förmögne, som har råd att köpa
sitt bränvin hos minut- eller partihandlaren. Så är förhållandet åtmin¬
stone nu, då bränvinet vid utskänkning står till ett pris af ungefär tre
Tf:dr kannan, eller mer än dubbelt mot hvad det kostar om det köpes i
minut. Det är således ett ganska betydligt premium, som städernas brän-
vinsbolag för närvarande åtnjuta.
Man har sagt, att lurendrejeri skulle uppkomma, om Utskottets för¬
slag blefve lag. Jag ber då att få upplysa, att detta näringsfång redan
nu bedrifves i så stor skala som möjligt, och detta kan icke gerna upp-
drifvas ännu högre, men smugglingen sker på ett sätt, som är ganska
svårt att förekomma, i små kärl eller så kallade kuttingar, och detta gör
att det ganska sällan lyckas att gripa förbrytaren på bar gerning. An-
toges förslaget, skulle deremot, just genom den sänkning i bränvinspriset,
som derigenom, äfven vid köp af små qvantiteter, skulle åstadkommas,
från 3 R:dr till ungefär 1 R:dr 60 öre ä 1 E:dr 70 öre per kanna, all
anledning till smuggling, om icke upphöra, så åtminstone betydligt för¬
minskas.
Går förslaget icke igenom, så är det vidare säkert, att innan nästa
riksdag nästan hvarenda landskommun kommer att upprätta utminute-
ringsställen, ty landsbygden unnar icke längre städerna att efter behag
beskatta den. Jag erkänner gerna, att det kan ligga en viss orättvisa
uti att fråntaga städerna en del af de inkomster, som de nu förskaffa
sig genom bränvinsskatten, men det är ju icke meningen att göra detta
annat än mot ersättning efter vissa af Utskottet uppgifna grunder och dessa
inkomster tillkomma för öfrigt på ett orättvist sätt. Om ersättningen
icke alltid skulle komma att uppgå till ett belopp motsvarande den vinst,
som städerna skulle draga af skatten, om de sjelfva fingo uppbära den,
så hafva de i alla fall ingenting att klaga öfver, i synnerhet som det ej
kan vara Statens skyldighet att lemna dem för alla tider en sådan er¬
sättning, då rättigheten att uppbära försäljningsafgiften blifvit dem gifven
endast för obestämd tid och således äfven bör kunna af Staten återtagas.
Man säger, att städerna åsamkat sig stora utgifter på sednare tider, än
i ett, än i ett annat afseende, och att de, för att kunna bestrida dessa,
måste behålla sina inkomster af bränvinsskatten oförminskade. Jag skulle
medgifva giltigheten af detta skäl, om rättsgrunden för detta anspråk
kunde bevisas, men då detta ej har skett eller kan ske, så må städerna
se sig om efter något annat sätt, hvarmed de kunna fylla bristen i sina
kassor eller amortera de lån, som upptagits.
Det har blifvit sagdt, att minuteringen och utskänkningen skulle
komma att stå på alltför lös grund, om kommunerna Unge rättighet att
ensamma besluta hvar och af hvilka personer dessa näringar skulle få
utöfvas. Men det skulle ju bli samma grund hädanefter som hittills för
rättigheten att utminutera och utskänka, och om denna grund hittills
574
Ben 27 April, e. m.
icke ansetts för lös, så lärer den väl icke heller hädanefter kunna så
anses. De kommunala myndigheterna skola ju äfven nu bestämma, om
de vilja hafva några utminuterings- eller utskänkningsställen. Under den
nuvarande bränvinslagstiftningen har det hufvudsakligen, ja nästan ute¬
slutande, varit städerna, som försökt att i sitt eget intresse få så många
krogar i stånd som möjligt, för att derigenom uppdrifva sina inkomster
till det högsta möjliga, men få de icke längre uppbära försäljningsafgif-
ten, så blir följden den, att antalet utskänkningsställen minskas, och
bränvinet fås för bättre pris af den, som behöfver köpa i små qvantite-
ter. Sker icke detta, så bär man snart nog att vänta, att utskänknings¬
ställen skola i mängd uppstå öfverallt på landsbygden, och vida våld¬
sammare omstörtningar, än vi nu kunna ana, kunna då komma att
uppstå.
\!i hafva nyss från Dalabänken hört en ärad talare framställa gan¬
ska skarpa anmärkningar mot förslaget. Den värde representanten var
omiladdrad af både onda och göda genier. Hvarifrån de kommit vet jag
ej, men hvad jag vet är, att jag talat i rent menskligt intresse och icke
för eu orts, som behöfver skicka hit till Riksdagen representanter, som
äi’o, varp sig euglar eller andra andar. Vill representanten från Dalarne
i sin ort ej hafva någon utskänkning eller försäljning, så må han gerna
fröjda sig öfver utsigten att der få ett lönnkrögeri sådant som det. hvil¬
ket nu florerar i Norrland, der för en tid sedan voro. om jag icke miss-
minner mig, till ett enda ting instämda icke mindre än 102 lönnkrögeri-
mål. Är det då icke bättre att legalisera bränvinsutskänkningen än att
bibehålla en lagstiftning, som fostrar den ena lönnkrögaren efter den an¬
dra? Så länge särskild försäljningsskatt finnes, är det alldeles omöjligt
att förekomma lönnkrögeriet. Tusende utvägar finnas för den, som nu
vill kringgå lagen, att göra det. Hvarföre icke då lika gerna vinna en
ärlig handtering — och så väl bränvinstillverkarens som bränvinsförsäl-
jarens anses ju numera för sådan — att under laglig kontroll få exsi-
stera?
Det har talats om från Norrköpingsbänken, att vi borde fördyra
varan så mycket som möjligt. Skola vi göra detta, på det att den fat¬
tige arbetaren icke må kunna få sig eu sup, men den rike deremot supa
huru mycket han behagar? Nog är detta orättvist, det måste väl med¬
givas. Ingen kan väl neka, att det är orätt, att lagen skall ställa så
till, att den ene får betala mera för en vara än den andre.
Orsaken, hvarför städerna icke vilja släppa ifrån sig de inkomster
de af brän vinsförsäljningen uppbära, är för öfrigt, om man närmare’: tän¬
ker på saken, ganska enkel. De hafva nemligen i sjelfva verket vida
större inkomster af sin brän vinsförsäljning än de vilja medgifva eller upp¬
gifva. Krogrörelsen är der så beskattad, att många städer, som förr icke
hade mera än 10,000 Rall' i inkomst utaf densamma, nu hafva 100, ja,
till och med 200,000 Rall', ehuru den summa, som officiel! uppgifves, går
till ett vida mindre belopp. Är det rätt att på detta sätt beskatta all¬
mänheten, är det förenligt med städernas egna, verkliga intressen? Är
det icke tid på att ett sådant förhållande ändras? Och om vi icke vid
detta tillfälle göra hvad vi kunna, så, jag är säker derpå, blir det vid en
annan riksdag ganska svårt att, hvilken motionär som helst må då fram¬
Den 27 April, e. m.
575
komma med förslag derom, genomdrifva reformen. Tiden för en sådan
är nu ganska lämplig. Förslaget bär nu framkommit utan några stor¬
artade förberedelser och i all stillhet blifvit utarbetadt, således ej kunnat
gifva anledning till några spekulationer å bränvinsfabrikanternas eller
bränvinshandlarnes sida. Skulle Riksdagen deremot, såsom Friherre Gri-
penstedt föreslagit, nu besluta att till Kongl. Maj:t aflåta eu underdånig
skrifvelse med anhållan om utarbetande och framläggande för nästa års
riksdag af ett förslag till ny bränvinslag, så befarar jag för min del gan¬
ska mycket, att en sådan åtgärd från Riksdagens sida skulle på många
håll framkalla en bränvinsbränning utan hejd och föranleda spekulatio¬
ner, som kunde blifva ganska ruinerade.
Det nämndes äfven från Norrköpingsbänken, att det skulle vara eu
stor olycka om minimum vid partihandel, såsom Utskottet föreslagit, blefve
nedsatt från dess nuvarande belopp, 15 kannor, till 5, enär flen s. k.
salningen derigenom skulle befordras. Men har väl denna nedsättning i
sjelfva verket något att betyda? Nej, den som vill sala, kan lika lätt
sala ihop då det är fråga om att köpa 15 kannor som 5, ty deltagare i
köpet kan han finna med lika litet besvär i det ena fallet som det andra,
och skilnadeu i priset i det ena fallet och i det andra lärer väl ej
särdeles mycket inverka på honom. Jag minnes den tid, då man fick
vid dylik handel köpa sfi litet som en kanna, men man klagade icke då
mera än nu öfver missbruk.
Man talar om att sedlighetens intresse fordrar att de nuvarande re¬
striktionerna i afseende på försäljningsrätten bibehållas; men skola vi då
aldrig kunna blifva förmyndare för oss sjelfva? Vi hafva under många
år sett de skadliga följderna af den nuvarande lagstiftningen, och vi kunna
väl nu försöka att göra slut på dem. Erfarenheten har åtminstone lärt
oss så mycket, att vi kunna finna, att det icke är farligt att försöka att
lossa på de gamla banden och lemna industrien något af den frihet, som den
bör ega. Man fruktar eu stor bränvinskonsumtion bland de fattigare klasser¬
na, och dermed följande nöd och elände, men jag frågar om eu sådan fruktan
är berättigad, då bränvin et, som före den nuvarande lagstiftningen såldes
för 40 öre kannan, nu för hvarje kanna skall erlägga en skatt af 1
R:dr. Bränvinet kommer då att kosta mycket mera än det gjorde under
husbehofsbränningens tid, och kan sannolikt ej säljas för billigare pris
än 1 R:dr 70 öre å 1 Rall- SO öre per kanna. Städerna frukta minsk¬
ning i sina inkomster, men lika ofta som det händer att städerna draga
stor vinst af försäljningsskatt, lika ofta händer det också att denna blir
mindre än den kunde vara. Om man på stadsauktior, inropar eu försälj -
ningsrättighet, kan det ju hända, att man får det svaret: nej, vi kunna ej
antaga er, utan vi vilja taga någon annan spekulant, fastän lian ej bjudit
så mycket som ni har gjort. Krogarne äro också i allmänhet ej blott ut-
skänkningsställen, utan, hvad värre är, nästen, som locka allmänheten till
många laster och brott.
Då jag framlade denna motion, hvilken redan vid 1866 års riksdag
till stor del blifvit utarbetad, så afsåg jag med densamma icke blott
bränvinstillverkarnes fördel, utan äfven att af städernas ofantliga inkom¬
ster af bränvinsförsäljningen något skulle komma att inflyta till Staten.
Motionen har i Utskottet blifvit särdeles grundligt behandlad, i synnerhet
576
Den 27 April, e. m.
af en med ovanlig förmåga utrustad man, generaltulldirektör Bennick,
utan hvars nitiska medverkan Utskottet säkerligen icke skulle kunnat af¬
gifva ett lagförslag af den beskaffenhet, som det i betänkandet framlagda,
ett arbete, som sannerligen ingen behöfver skämmas för att hafva deltagit
uti. Vi fruktade vid riksdagens början en statsbrist på några millioner.
Denna fruktan har visserligen sedermera försvunnit, men jag skulle det
oaktadt mycket gerna se att vår statskassa kommer i det skick, att vi
icke behöfde oupphörligen låna hos utländingen mot en ränta, som mången
gång är nästan fabulös och mera värdig ett land med sådana finanser
som t. ex. Österrike, än det gamla Sverige. Det har varit fråga om att
den första punkten skulle behandlas, men går man ut från den åsigten,
att, när man skall sätta skatt på en vara, så bör man veta hvad det är
som skall beskattas, så är jag öfvertygad om att den i denna punkt
föreslagna skattsiffran aldrig skall åsättas. Jag yrkar af detta skäl åter-
remiss af punkten.
Herr John Ericson: De skäl, som tala mot den af Utskottet före¬
slagna försäljningslagen, hafva utaf flera talare blifvit så vidlyftigt framställ¬
da, att jag i detta afseende icke har någonting nytt att tillägga. Hvad
beträffar tillverkniugsskattens förhöjning från 70 öre till 80, har jag redan
vid remissen af den Kongl. proposition, i hvilken en sådan förhöjning
föreslagits, uttalat mina betänkligheter deremot och de skäl, på hvilka jag
för min del ej kan tillstyrka bifall till en sådan tillökning. Jag skulle
derföre icke nu hafva besvärat Kammaren med att begära ordet i denna
fråga, såvida icke under den föregående debatten i dag ett förslag af en
talare på Stockholmsbänken blifvit framlagd t, att till Kongl. Maj:t aflåta
eu underdånig skrifvelse, hvari, med uttalande af vissa principer, Riks¬
dagen skulle begära, att Kongl. Maj:t till nästa riksdag ville framlägga
ett nytt förslag till bränvinslag. Den ärade representant, som väckte
detta förslag, önskade att Riksdagen skulle hänskjuta till Kongl. Maj:t att
afgöra, huruvida icke de principer, som ligga till grund för motionen och
Utskottets derpå byggda förslag, vore riktiga. Detta vill med andra ord
säga alldeles detsamma som att Riksdagen skulle besluta, att Riksdagen
för sin del anser dessa principer riktiga, antager dem och begär af Kong!.
Maj:t en författning i ämnet, byggd på de grunder som i detta betänkande och
den af Herr Forsbeck väckta motionen blifvit framställda, men anser sig
sjelf mäktig att kunna uppställa och redigera den nya författningen. Det
är ett sådant, på en dylik omväg tillkommet beslut, som jag för min del
vill afråda. Det är gifvet, att ur principiel synpunkt Utskottets förslag i
denna punkt är riktigt, och att det i och för sig är eu fördel att upptaga
skatten för tillverkningen och försäljningen på samma gång, likasom det
icke heller kan nekas, att vår nuvarande bränvinslagstiftning icke står i sam¬
band med den öfriga näringslagstiftningen, och derom behöfver således icke
tvistas, men en annan sak är huruvida man nu kan frångå denna undan-
tags-lagstiftning, och om det icke är nödvändigt att af rent praktiska skäl
gifva efter på principen och ännu bibehålla densamma. Jag behöfver icke
erinra om det gagn, som 1855 års författning i vårt land åstadkommit,
och jag fruktar att det ännu är för tidigt att införa en friare lagstift¬
ning
Den 27 April, e. m.
577
ning för handeln med spirituösa, ty jag vill icke vedervåga de lyckliga
resultaten utaf vår nu gällande bränvinslagstiftning.
Jag har velat yttra detta, endast för att påpeka hvad resultatet skulle
blifva af ett bifall till den utaf Friherre Gripenstedt föreslagna skrifvel-
sen, i synnerhet som jag väl känner att man lätt beslutar sig för dylika
skrifvelser i frågor sådana som denna, der man måhända icke så gerna
sjelf vill fatta något bestämdt beslut. Som jag redan förut haft äran
såga, är en sådan skrifvelse icke annat än ett beslut i frågan och en be¬
gäran till Kongl. Maj:t om en proposition i ämnet till nästkommande
Riksdag, och det är detta sätt att gå till väga vid frågans behandling som
jag för min del ej kan godkänna, hvarföre jag måste yrka afslag äfven på
det af Friherre Gripenstedt framställda förslaget.
Herr Ola Månsson: Redan af denna nu föredragna första punk¬
ten så väl som af betänkandet i öfrigt finner man, att Utskottets förslag
sönderfaller i tvänne delar, den ena innefattande tillverknings- och den
andra försäljningslagen, och båda hafva samtidigt omkring 15 år tillämpats,
men för min del tror jag, att resultatet af deras tillvaro har utfallit olika,
och ehuru jag icke alldeles vill förneka, att det förslag Utskottet i detta
afseende till försäljningslag har afgifvit, kan till sina grundprinciper vara
riktigt, ja måhända bättre, så kan man likväl icke förneka försäljnings¬
lagens medverkan i sedlighetens intresse, och således ej för sin tid varit
skadlig. Men detta är deremot händelsen med tillverkningslagen, jag tror
derföre, att eu ändring i den sistnämnda är af högsta behof påkallad, då
den med sin dryga skatt och tunga former förlamar näringen så, att större
delen af dem som sysselsatt sig med bränvinstillverkning blifvit ruinerade.
Således tror jag vi handla klokast om vi skilja emellan dessa båda lagar,
lemna försäljningslagen åtminstone i dess hufvudsakliga delar oförändrad,
men söka förbättra tillverkningslagen i den syftning som Utskottet före¬
slagit. Det torde likväl blifva behörigt, för att kunna vinna detta mål,
till Utskottet återremittera frågan, som har att föreslå den skatt som må
anses lämplig för den förbättring näringen erhåller genom nederlagsrätten
m. m., och hvilket Utskottet till följd af den enkelhet som författningen
i denna del behöfver omarbetas, väl hinner med, utan att Riksdagen deri¬
genom behöfver förlängas. Den skrifvelse till Kongl. Maj:t, som utaf Fri¬
herre Gripenstedt blifvit föreslagen, bör således icke efter mitt förmenande
komma i fråga. Jag har också tyckt mig finna utaf diskussionen i dag,
att de flesta som yttrat sig i frågan icke heller tillstyrkt skrifvelseförslaget.
Men om punkten deremot återremitterades, så skulle Utskottet, efter hvad
jag antydt och tror, snart vara färdigt att inkomma med ett nytt förslag
i den syftning jag nu angifvit, och hvarpå jag velat fästa Kammarens upp¬
märksamhet. Skulle Utskottet äfven medhinna afgifva ett förslag till för-
säljningslag som bättre tillfredsställde Riksdagen, än det som finnes i detta
betänkande, så har jag naturligtvis ingenting deremot, men man tvifla!-
på, att i en så vidtomfattande fråga det skall kunna lyckas Utskottet vid
denna riksdag medhinna utarbeta något nytt förslag, som mera än det nu
framlagda tillfredsställer de anspråk som derpå ställas.
Riksd. hot. 1870. 2 Afd. 3 Band.
37
Jag får för min del inskränka mig till att yrka återremiss på den
föredragna punkten, då, efter hvad af diskussionen framgått, ett yrkande,
på bifall till densamma i oförändradt skick ej vinner Kammarens bifall.
Hvad slutligen vidkommer den talaren som behagade söka likställig¬
het emellan bränvinstillverkare, utskänkare och supare, med lurendrägare,
så får jag erinra, att så väl tillverkare som utskänkare och de som
förtära bränvin stå på laglig grund och inom lagens område, men detta
är icke fallet med iurendrejaren, ty han står utom densamma, och häruti
ligger just den stora skilnaden emellan den sistnämnde å ena sidan och
de tre öfriga å den andra, hvadan jag tillbakavisar den framkastade re¬
pliken.
Herr Hjelm: Den föreliggande frågan har redan under sju timmar
varit föremål för en vidlyftig öfverläggning, och många utmärkta talare
hafva yttrat sig i densamma och från olika sidor skärskådat frågan. Jag
vill derföre vara helt kort. De principer som i Utskottets betänkande
hvad försäljningslagen beträffar äro uttalade, gillar jag för min del, ty
jag har alltid funnit och linner fortfarande att i den nuvarande försälj¬
ningslagen ligger en verklig orättvisa, deruti att nu den medellösaste de¬
len af befolkningen nödgas betala sitt bränvin i försäljningsskatt 32 ’/2 öre
per kanna dyrare än den i samhället mera lyckligt lottade. Härmed har
jag också uttalat min protest mot ett yttrande på förmiddagen från Jemt-
landsbänken, att den nuvarande försäljningslagen borde bibehållas, hvilket
yttrande minst af allt jag väntat af eu f. d. talman i forna Bondeståndet.
En aktad talare på Hallandsbänken har äfven på förmiddagen sagt, att
den nuvarande försäljningsskatten icke skulle så särdeles inverka på brän-
vinspriset, emedan mycket mera bränvin säljes på utskänknings- och mi-
nuteringsställena än det erlägges skatt för. Det är tyvärr verkligen sannt
att i städerna erlägges skatt för mindre än som afyttras, på mänga ställen
mindre än på landsbygden. I de mindre städerna, der någon konkurrens
icke finnes, står bränvinet vid minuthandel till mycket högre pris mot
uti större städer, hvilket just bevisar att bränvinshandeln drifves såsom
affär. Jag gillar således för min del grundprincipen för denna punkt,
men icke punkten sjelf sådan flen nu befinnes.
Medan jag har ordet, vill ja,g begagna tillfället att säga några ord
äfven om en annan punkt af betänkandet, Utskottets förslag att försälj-
ningsiniuimum vid partihandel skulle nedsättas från femton till fem kan¬
nor är något som jag drager mig mycket för, då jag erinrar mig huru
lätt bränvinsfloden utströmmade före 1853 till hvarje gård i landet, och
huru sedlighet, ekonomiskt välstånd och trygghet derutaf iedo. Huru
mycket annorlunda har det icke nu blifvit genom en sednare lagstiftning?
Vid tanken på att ett så litet belopp som fem kannor skulle få säljas vid
gästgifvaregårdar, brännerier och hos den stora mängden landthandlare,
tror jag att vi skulle beträda en väg, som i ganska väsendtlig mån åter¬
för till det nedslående och olyckliga förhållande, hvarifrån vi genom 1853
års förordning befriat oss.
Hvad slutligen beträffar Utskottets förslag att den ersättning stä¬
derna skulle erhålla för den inkomst de genom förlusten af de nu till
dem utgående försäljningsafgifterna skulle komma allt fortfarande att utgå,
Ben 27 April, e. m.
579
så kan jag för min del icke gå in" derpå. Ty städerna hafva fått denna
inkomst såsom ren gåfva genom några penndrag af lagstiftarne, utan att
ega rättighet eller häfd derpå, och den bör derföre, om också icke genast,
då en förändrad lagstiftning inträder, kunna så småningom återtagas.
För denna gång vill jag således inskränka mig till att yrka utslag på
hela betänkandet och de motioner det töranledt, och anhåller om att få
instämma i det förslag som af Friherre Gripenstedt biifvit afgifvet,
Herr Borg: Förevarande fråga är af den beskaffenhet och betydelse,
att den är väl förtjent att behandlas med det grundliga allvar Utskottet
egnat densamma. Bevillnings-Utskottets förslag i dess Betänkande är ock
af den genomgripande art, att man behöfver längre tid på sig än som
nu varit fallet för att bestämma sig för bifall till dess innehåll eller för
utslag, och jag tror att åtskilligt ännu återstår att dertill tillägga eller
förändra, innan denna fråga kan blifva på ett tillfredsställande sätt ord¬
nad. Jag anser det emellertid vådligt att frångå eu inrättning eller, rät¬
tare sagdt, ett förhållande, som varit godt under den nuvarande bränvins-
lagstiftningen, och derigenom bortkasta det välgörande inflytande, som den¬
samma åvägabragt, ooh kasta sig in på ett fält, som kan blifva mycket
sämre. Man medgifver ju, att under den nuvarande bränvinslagstiftningen
bränvinssupandet i betydlig mån aftagit. Det är detta mål som vi i all¬
mänhet eftersträfvat, och vi äro nu på god väg att uppnå detsamma, så¬
som äfven af statistiska uppgifter kan inhemtas. Under sådant förhållande
tillstår jag, att jag icke kan finna det ihålligt, åtminstone icke utan klara
skal, att gå ifrån den lagstiftning som nu linnes, hvilken man på erfa¬
renhetens väg funnit välgörande, och redan denna omständighet utgör för
mig ett skäl att icke nu medgifva den ifrågasatta förändringen. Jag yrkar
derföre rent utslag å Utskottets förslag.
Herr J. E. Eriksson: Det, har redan förut utaf liera talare biif¬
vit erinradt om det stora elände som fanns inom vårt land, innan den nu¬
varande lagen rörande bränvinsförsäljning och tillverkning infördes, och
eländet var snarare större än mindre än som här biifvit sagdt, ty det
kunde icke annat vara, då nästan i hvarje koja, i hvarje hus tillverkades
bränvin och förtärdes. Husbonden var sjelf bränvinsbrännare och sma¬
kade ofta på bränvinet, till dess han sjelf icke visste hvad han smakade
och således föga eller intet kunde tänka på sin öfriga ekonomi eller huru
han skulle sköta sina angelägenheter. Detta måste ovilkorligen hafva till
följd mycket elände både i ekonomiskt och moraliskt hänseende. Hetta
insågo lagstiftarne omsider och siikte också att genom den nuvarande lagen
afhjelpa detsamma, derigenom att bränvinstillverkningen försvårades, brän¬
vinet fördyrades och bränvin sförsäljningslagen blef något strängare, och
erfarenheten sedan denna tid har visat, att dessa förändringar haft med
sig att det blef bättre än förr, ehuru icke så god verkan som man skulle
kunnat önska. Lagen har visserligen sina stora brister, men icke är den
derföre förkastlig, då vi ju måste erkänna att den verkat ej så litet godt.
Bristerna böra afhjelpas, men lagen bibehållas, och man bör ej i en hast
antaga en ny med helt och hållet nya principer, helst som man alls icke
vet, hvilka följder denna nya lag kunde hafva med sig. Man påstår att
580
Den 27 April, e. m.
den nn föreslagna lagen har till syfte landets ekonomiska väl och folkets
moraliska välstånd. Det vore verkligen någonting underligt, om så helt
olika orsaker, som mycket bränvin, lätta tillfällen att försälja och köpa
bränvin å ena sidan, och liten tillgång på bränvin och att få köpa så¬
dant å andra sidan skulle hafva alldeles samma goda verkan, nemligen
landets ekonomiska och moraliska välstånd. Min tanke är att det nya
förslaget har till ändamål förökning i tillverkningen och lindring, hvad
försäljningslagen beträffar. Skulle en sådan lag komma till stånd, så an¬
ser jag den blifva gynnsam för bränvinsbrännaren men icke för jordbru¬
karen. Deri skulle komma att gynna de förmögnare, som vilja begagna
sig utaf att bränna och på detta sätt förstöra säden, som efter min tan¬
ke bättre kan användas. Den skulle medföra mycken skada för den fat¬
tigare befolkningen, tv den skulle hafva med sig för denna befolkning
både ekonomisk och moralisk ofärd eller skada. De fattige skulle nem¬
ligen få lättare tillfälle till att få bränvin än spanmål, ja de skulle få
bränvinet för bättre pris, men å andra sidan skulle de få betala sin span¬
mål mycket dyrare än nu. Detta, tror jag, är någonting, som förtjena!'
att lägga märke till och tänka på, nemligen om det är rätt och kristligt
att gifva den fattigare befolkningen bränvin för godt pris, men spanmål
för högt pris. Huru många ty värr än finnas bland de fattigare af
folket som gerna vilja hafva sig en sup — och den som brukar den med
måtta har ingen skada häraf, — så är jag dock säker på att om man frå¬
gar dem, hvilket de helst vilja hafva, en sup för godt pris eller spanmål
för godt pris, att de skola svara om de äro nyktra, att de föredraga brö¬
det framför bränvinet. Den förmögnare delen af befolkningen, som vill
begagna sig af den föreslagna lättnaden i bränvinsbränning, kan väl deri¬
genom, som det tyckes, hafva mycken vinning, men indirekt tror jag,
skall den deraf draga mycket större skada än vinst, tv den vinst som fås
genom bränvin shan dtering, har jag varseblifvit ofta nog — när man tager
den i handen rinner den mellan fingrarne, så att man får alls intet qvar.
Utskottet anför som skäl till förändringen bland annat, att bränvins-
industrien ä,r i, eu betryckt ställning. Jag tror det icke, och vore så för¬
hållandet, så skulle väl icke tolf millioner kannor bränvin öfver hufvud
taget årligen tillverkas, utan då skulle nog de förmögnare personer, som
sysselsätta sig med denna handtering, nedlägga sina kapital i en annan
industri. Likaledes anför Utskottet såsom ett annat skäl, att den nuva¬
rande bränvinslagstiftningen har så många brister. Men bör man icke,
då så är förhållandet, hädanefter som hittills söka att få dessa afhjelpta
i stället för att upphäfva hela lagen. Jag har i min motion i ämnet
föreslagit, att dessa brister skulle till någon del afhjelpas, om kommunerna
hade något att säga, när det är fråga om partihandeln, som de nu hafva
hvad minuthandel och * utskänkning angår. Dertill beliöfdes strängare
straffbestämmelser rörande lönkrogen. Vi komma visserligen ändå icke
till någon fullkomlighet, men vi komma närmare pell närmare, om vi hafva
tålamod att gå fram på den nuvarande vägen, hvilket tror jag är säkrare
för oss än att kasta oss in på eu ny bana, som småningom förer oss till¬
baka till den tid, hvarifrån den lagstiftning vi nu ega, med alla sina bri¬
ster, till ganska betydlig del hjelp! oss.
Der. 27 April e. m.
581
Den enda hufvudsakliga förtjenst som jag för min del hunnit upp¬
täcka hos detta betänkande, är den att det åsyftar, att så väl försäljnings-
afgiften som tillverkningsskatten skall tillfalla gtaten, ty då bortfalla stä¬
dernas företräden för landsbygden. Detta anser jag vara rättvist.
Jag vill inskränka mig till hvad jag nu tagit mig friheten säga, och
yrkar på grund deraf afslag å så väl Utskottets förslag som å den af
Friherre Gripenstedt föreslagna skrifvelsen.
Herr Gr af st rom: Af dera föregående talare torde redan tillräck¬
ligt hafva blifvit ådagalagdt, att den nuvarande bränvinslagstiftningen är
olämplig och i många hänseenden orättvis, hvarföre det ock icke kan falla
mig in att ingå i någon ytterligare utredning af ämnet, utan vill jag en¬
dast fästa uppmärksamheten vid ett par omständigheter som hittills under
diskussionen icke blifvit vidrörda.
Man kan med skäl säga, att utskänkningsafgiften är eu orättvisa mot
den stora mängd utskänkare som hafva till yrke att servera mat, ty i
allmänhet hvarken kunna eller önska de utskälla spirituösa i sådan mängd,
att den höga afgiften (här i Stockholm få ej rättigheter inropas för min¬
dre än 3,000 kannors d. v. s. 1,200 R:drs skatt) kan af densamma uppbäras
utan måste läggas äfven på maten som sålunda fördyras. I hufvudstaden
hafva genom denna höga afgift många hederliga och redbara utskänkare
blifvit ruinerade. Af samma skäl som nu är nämndt, är denna utskänk-
ningsatgift äfven eu orättvisa mot den mängd nyktra och ordentliga per¬
soner, som måste intaga sina måltider på serveringsställen; ty de tvingas
ju sålunda att genom ett förhöjdt pris på sin föda bidraga till bränvins-
skatten, äfven om de aldrig “taga lilla supen“ till hvars billighållande för
andra de således oförskyldt deltaga.
Utan att närmare vilja ingå i de många skäl, som tala för bifall till
den föreslagna vigtiga reformen, samt under erkännande att äfven det
nu föreliggande förslaget såsom allt menskligt är behäftadt med bristfäl-
ligheter, tror jag dock, att dess - förtjenster öfverväga bristerna, samt att
detsamma är i väsendtlig mån bättre än den nuvarande bränvinsförord-
ningen. Vid sådant förhållande måste jag tillönska detta förslag all möj
lig framgång, men då jag i likhet med Friherre Fock anser, att den ge¬
mensamma tillverknings- och försäljningsafgiften för bränvin bör från det
af Utskottet föreslagna beloppet BO öre per kanna förhöjas till 1 Rall',
så yrkar jag, att den nu föredragna första punkten med nyssnämnda för¬
ändring af Kammaren måtte bifallas.
Herr Ryland er: Man kan svårligen neka, att bränvinshandteringen
bär i landet är pålagd allt för starka och hämmande band. Här före¬
slås nu en lättnad i detta afseende, och det synes verkligen, som om man
utan allt skäl skulle vara böjd för att vägra en sådan, utan att besinna,
att så länge denna artikel utgör en nödvändighetsvara, man, oberoende
af alla hinder som i lagstiftningsväg mot denna industri kunna uppresas,
dock skall veta att genom införsel bereda sig erforderlig tillgång till den¬
samma. En talare från Norrköping har med vanlig ofördragsamhet på¬
stått, att det föreliggande förslaget innehåller både blåa och svarta dun-
532 Ilen 27 April, c. m.
ster, samt att detsamma icke i ringaste män vore egnådt att befordra sed¬
ligheten inom landet; samme talare har äfven sagt, att för de bolag, som
uti städerna bildats, för minuthandel och utskänkning åt bränvin stått
hederliga och bildade personer i spetsen, men jag vill upplysa denne ta¬
lare. att uti de flesta städer rörelsen bedrifvits så. att den lenmat staden
största möjliga behållning och ockrat på lasten, befordrat superiet, utan
att taga sedligheten med i beräkning. Desse bildade och hederlige män
hafva ock, genom orättfärdiga åtgöranden, för att förskaffa staden större
inkomster på landstingens och hushållningssällskapens bekostnad undan¬
hållit de sednare en stor del af deras lagliga inkomster.
En talare från Uddevalla har äfven erkänt, att uti de städer, han
representera!-, den föreslagna ersättningen för mistade försäljningsrättig-
heter på långt när icke uppgår till den vinst de deråt skördat; detta
visar ock, att dessa städer icke rätt uppgifva sina inkomster eller gifvit
landsting och hushållningssällskapet sin rättmätiga del; att sådana löi-
snillniugar väckt så väl uppseende som förargelse, torde lätt inses. Där¬
med vill jag icke hafva sagt, att nu föreslagna försäljningslag är ofelbar,
men tror den vara bättre än den nuvarande, ty gifvet torde vara, att då
städer och kommuner icke få taga enskild vinst åt rörelsen, krogai-
nes antal skall inskränkas, kommunens innevånare utöfva starkare vakt
öfver rörelsens ordentliga handhafvande, och således nykterhet same sed¬
lighet befordras.
En talare från Grenna har visserligen äfven påstått, att bränvms-
industrien icke vore till någon nytta för jordbruket, men jag påstår mot¬
satsen och får härvid erinra, att genom denna handtering mycket af¬
skräde kommer jordbruket till godo. Och huru skulle det val föi öfrigt
kunna ligga någon fördel deruti att exportera råämnena för denna vara,
för att sedan till ett långt dyrare pris åter till landet importera produk¬
ten af desamma, d. v. s. bräuvinet. Då jag likväl icke för närvarande
kan godkänna den föreslagna gemensamma bränvinsskatten åt 80 öre pei
kanna, emedan jag anser densamma för hög som endast tillverknings-
afgift och för låg som gemensam skatt för tillverkning och försäljning,
så yrkar jag, att denna punkt måtte till Utskottet återremitteias i det
syfte, att Utskottet måtte föreslå ett annat skattebelopp.
Herr Falk: Jag för min del måste erkänna, att jag, pa den
korta tid som Utskottets betänkande för mig varit tillgängligt, icke varit
i tillfälle att så grundligt sätta mig in i denna vigtiga frågas alla detaljer
att jag nu kan anse mig färdig att i densamma lagstifta; och jag hem¬
ställer till eder, mina Herrar, om det väl finnes mången ibland eder som,
om han samvetsgrant vill uppfylla sin pligt såsom riksdagsman, icke
nödgas tillstå, att han härutinnan befinner sig i samma belägenhet som
jag. Det är på grund häraf, som jag i allo delar de åsigter, som af Herr
Axel Bergström i denna fråga blifvit uttalaue, nemligen att vi föi när¬
varande böra afslå det föreliggande betänkandet, och detta så mycket
heldre som vi kunna vara fullt öfvertygade, att detsamma äfven till nästa
riksdag återkommer, enär det synes hafva många både synliga och osyn¬
liga pådrifvare.
Den 27 April, e. m.
588
Herr Carl Ifvarsson: 1 likhet med eu par föregående talare
-anser äfven jag, att vi icke haft tillräcklig tid att fullständigt granska
och sätta oss in i det nu föreliggande förslaget. På samma gång jag för¬
modar, att det endast varit Bevillnings-Utskottets herrar ledamöter för-
unuadt att, såsom sig bort, noggrant^ pröfva detta vidt omfattande för¬
slag', ber jag äfven till dem få hembära min tacksamhet för deras akt¬
ningsvärda försök att lösa den svåra frågan, ehuru jag uppriktigt må
säga, att jag tror, att de icke på ett för framtiden fullt tillfredsställande
sätt lyckats i den stora uppgift som dem förelegat. Då sålunda jag, lik¬
som jag tror förhållandet vara med flertalet af Kammarens ledamöter, icke
varit i tillfälle att göra mig närmare förtrogen med det föreliggande för¬
slaget, vill jag icke heller försöka att ingå i eu detaljerad granskning af
detsamma, och detta så mycket mindre som jag förmodar, att förslaget
för närvarande kommer att falla, hvilket jag äfven för min del önskar,
på det att detsamma under tiden intill nästa riksdag må blifva föremål
för pressens och allmänhetens närmare uppmärksamhet, likasom ock vi
dessförinnan hinna stadga vår öfvertygelse i denna fråga. På samma
gång jag uttalar denna min åsigt, vill jag äfven tillkännagifva, att jag
anser den princip, hvarpå Utskottet sökt bygga detta förslag, i åtskilliga
delar vara riktig. Så t. ex. tror jag, att, om genom detta förslag exporten
af bränvin skulle tilltaga, hvarpå jag dock tvifla!-, ett lyckligt resultat
härigenom vore vunnet, hvilket deremot icke vore fallet om hela tillverk-
ningsbeloppet komrne att inom landet konsumeras. 1 afseende åter å prin¬
cipen att sammanslå tillverknings- och försäljningsafgifterna till eu enda
gemensam bränvinsskatt, så, ehuru denna synes mig leda till enkelhet och
sålunda vara riktig, vågar jag för närvarande icke bestämdt uttala mig
derom, enär synbarligen många svårigheter att på detta sätt lösa frågan
torde uppstå. Men ehuru jag för närvarande hyser vissa betänkligheter
att nu antaga det framlagda förslaget, vill jag dock vid eu kommande
riksdag icke mötas med den invändningen, att jag nu sökt motverka den
vigtiga frågans lösning, utan jag vill att det motstånd jag nu i ämnet
uttalat endast måtte uttydas såsom en önskan å min sida att denna vigtiga
fråga icke må för hastigt antagas, men ej derföre för all framtid falla.
Den torde vara förtjent af att vid eu kommande riksdag närmare beak¬
tas och öfvervägas.
Blott ett par anmärkningar vill jag framställa. Det har af flera
blindt uppgifvet, att det skulle blifva ytterst svårt och betänkligt att åt
kommunerna sjelfva öfverlemna rättigheten att bestämma huruvida försälj¬
ning af bränvin bör ega ram eller ej. Jag vill medgifva, att detta inom
vissa kommuner skulle kunna vara vådligt och möjligen skulle leda till
åtskilliga olägenheter, men såvidt man verkligen vill lösa denna fråga till
allmän belåtenhet, tror jag ej något annat sätt finnes att uppnå detta
mål än genom att lemna hvarje säi-skild kommun ofvannämnda rättighet.
Skulle nu detta förslag antagas, sä kqmme statskassan att få vid¬
kännas ganska betydliga utgifter såsom ersättning för de inkomster i af¬
seende å bränvinsförsäljningen, som kommunerna på samma gång skulle
förlora. Jag tror för min del att detta förfaringssätt icke skulle vara
lämpligt, Bättre torde det då vara att. sedan försäljningsskatten vore
borttagen, lemna kommunerna frihet att icke allenast ordna försäljningar-
5*4
Den 27 April, t. ra.
ne, hvar för sig, på lämpligaste sätt, utan äfven att hafva hela inkomsten
af handeln. I så fall blefve det endast landstingen och hushållningssäll¬
skapen som skulle få ersättning, och dertill fordrades icke så särdeles
stora belopp. Det är möjligt, att äfven häremot möta svåra hinder, men
jag tror denna omständighet böra tagas i öfvervägande, då ärendet en
annan gång möjligen upptages.
Jag vill emellertid icke längre upptaga tiden, isynnerhet som redan
i detta ämne allt för mycket blifvit ordadt, utan endast upprepa hvad
jag redan nämnt att, då den allmänna meningen för närvarande synes
vara böjd för att tills vidare med denna frågas afgörande låta anstå, jag
äfven nu yrkar afslag å den föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då så många talare före mig hafva
yttrat sig i denna fråga och betraktat den från så många olika synpunk¬
ter, kunde det vara öfveriiödigt att jag särskilt uttalade mina åsigter
derom; men då frågan är af en synnerligt stor vigt, anser jag mig, med
anledning af åtskilliga här fällda yttranden, dem jag icke gillar, böra
säga några ord i ämnet.
Tvänne talare hafva sagt, att lurendrejeriet af bränvin till riket
skulle betydligt ökas, om Utskottets förslag blefve antaget; men jag tror
att det tvärtom skulle minskas, ty det är tydligt att, åtminstone på mi-
nuterings- och utskänkningsställena, priset å bränvinet och i samma mån
äfven frestelsen till lurendrejeri skulle i allmänhet förminskas om förslaget
antoges. Åtminstone kan jag icke finna annat, än att, om man får en
författning, som minskar priset på eu vara, insmugglandet af denna vara,
långt ifrån att framkallas, i högre grad än förr tvärtom måste i betydlig
mån, om icke helt och hållet, förqväfvas. Ett oskick, som af nuvarande
bränvinslag framkallas, och som äfven skulle kunna kallas för ett slags
lurendrejeri, är det, att bräuvinsbolagen i städerna undanhålla landstin¬
gen och hushållningssällskapen en stor del af de afgifter dessa egent¬
ligen skulle hafva sig till godo.
En annan talare har sagt, att bränvinet icke vore eu nödvändighets¬
vara inom landet. Detta kan val vara riktigt nog, men jag skulle dock
vilja att han först åtoge sig att icke allenast medverka dertill, utan äfven
genomföra detsamma, att allt bränvinssupande inom landet upphörde, ty
så länge bränvinet förtäres, och detta i så stor myckenhet som för när¬
varande, måste. det äfven anses vara en nödvändighetsvara. Skulle vi nu
taga bort all bränvinstillverkning inom landet, så blefve följden deraf en¬
dast den, att samma qvantitet, som hittills åtgått, komme att helt och
hållet köpas ifrån utlandet, och att drifva saken derhän kan väl icke
anses vara rätt klokt eller nyttigt för landet.
Samma talare har sagt, att, om minim i tillverkningens belopp minska¬
des, skulle Statens omkostnader deraf blifva allt för stora i afseende på
kontrollkostnaderna, och således en minskning uppstå för statskassan;
men troligen har denne talare icke sett de delar af förslaget, som handla
härom, ty der är minimitillverkningen föreslagen till 200 kannor om da¬
gen, och således endast minskad med 40 kannor, samt att minsta beloppet
som vid något bränneri får tillverkas blifvit bestämdt till 3,000 kannor,
och har Utskottet jemväl föreslagit en nedsättning i kontrollörernas och
Den 27 April, c. m.
585
vittnenas arvoden med en R:dr för de torra samt 50 öre för de sednare
om dagen, under livad dessa arvoden enligt nuvarande lagstadgande i
dessa fall af Konungens befallningshafvande och kommunalnämnden i all¬
mänhet bestämmas; derigenom tror jag att Statens inkomster snarare
skola ökas än minskas, om Utskottets förslag vinner Riksdagens bifall i
dessa delar.
Slutligen har eu talare sagt, att krogarnes antal skall ökas, om den
särskilda minuterings- och utskänkningsafgiften upphörde. Detta är icke
min åsigt. För närvarande ligger det i städernas intresse att hafva så
många krogar som möjligt, emedan deras inkomster i samma mån ökas,
men om detta förslag antoges, skulle förhållandet icke längre vara det¬
samma, och då skulle städerna helt sannolikt äfven vara måna om att i
ordningens och sedlighetens intresse inskränka krogarnes antal så mycket
som möjligt.
I afseende på förslaget i dess helhet anser jag det vara godt, så väl
hvad beträffar tillverkningslagen som hvad försäljningslagen angår, och
skulle således kunna rösta för ett obetingadt bifall till detsamma utom
skattebeloppet som behöfver modifieras. Men genom det beslut som på
förmiddagen fattades i afseende på föredragningssättet af detta betänkande
har jag emellertid kommit nära nog i den ställningen, att jag är villrådig
om hvilket yrkande jag särskild! i den nu föredragna punkten skall göra.
Skulle jag t. ex. yrka bifall till förslaget, i hvad angår såväl tillverknings-
som försäljningslagen, så måste otvifvelaktigt skattebeloppet höjas, så vida
statsverket skall göra samma behållning för hvarje tillverkad kanna brän¬
vin som under nuvarande lagstiftning, men icke till eu R:dr som motio¬
nären föreslagit, hvilket jag anser vara för mycket, utan till 85 öre, som
jag tror kan betäcka de utgifter statskassan får vidkännas i och för för¬
slagets verkställighet, och ändå vara i behåll af nuvarande skattebeloppet
70 öre per kanna. Skulle jag åter yrka bifall till de delar af förslaget,
som endast afse tillverkningslagen, så vore kanhända den föreslagna
skattesiflran den rätta, om ej något för hög, men skulle jag ändå vara
sinnad lemna min röst för bifall åt densamma. Då man nu emellertid
skulle komma i den ställning, att sedan man bifallit de förhöjningar i
skatten som skulle motsvara de fördelar man derigenom skulle vinna ge¬
nom det framlagda förslaget, är man dock icke förvissad om att erhålla
något af dessa stora fördelar, som detta förslags genomförande i min tanke
skulle medföra för den länge nog högst betryckta näringen, bränvins-
tillverkningen i landet. Och vill jag sålunda förena mig med den talare
som föreslagit tillverkningsskattens bibehållande vid sitt nuvarande belopp,
70 öre; jag gör detta desto mera derföre, att en talare, då han yttrade
sig för återremiss af den sista punkten åt betänkandet, som handlar om
Kongl. Maj:ts proposition om skattens förhöjande från 70 till 80 öre per
kanna, tycktes åsyfta att få denna förhöjning förverkligad; och lofvar jag
med anledning af detta yttrande att vara till återtjenst, då frågan före¬
kommer om städernas nuvarande rätt att bilda bolag för minutering och
utskänkning af bränvin. Således instämmer jag i det af Herr Lyttkens
gjorda förslaget, att tillverkningsskatten bibehålies vid 70 öre såsom hit¬
tills, och skall jag i det följande, när vi komma till den punkten som
handlar om nederlagsrätten, yttra mig särskild t om denna, som jag ånger
för att vara af den aldra största betydelse för bränvinsbränningen i landet.
Herr U hr: Att detta betänkande skulle föranleda en långvarig dis¬
kussion, var lätt att inse på förhand, då man visste huru förhållandet
tillförene varit vid detta ämnes behandling inom Kammaren. Det dröjde
nog länge innan vi komrno till det sunda resultatet, att frågans öfvervä¬
gande skulle börjas från början, och måtte vi nu blott äfven komma till
att sluta den rätt.
Af hvad som under diskussionen blifvit sagdt har jag visserligen an¬
tecknat åtskilligt, mot hvilket jag skulle kunna framställa anmärkningar;
men då jag vill vara så kort som möjligt, skall jag endast upptaga hvad
som af en talare här midt öfver gången yttrades i den långa predikan
han höll om bränvinssupandet; och i hvilken han på det aldra högsta
fördömde detsamma. Ja, vi känna litet hvar, att som den värde talaren
sjelf icke super, så vill han icke heller tillåta andra att göra det. Detta
påminner om en viss gammal gråhårig riksdagsman, som fördömde de lu-
kulliska middagsmåltiderna, derföre att han sjelf icke kunde äta. Det är
icke så få som förstöra sin kropp och förkorta sitt lif genom ett omätt¬
ligt ätande, utan måhända lika många som de, hvilka förderfva sig genom
ett öfverdådigt supande. Ett exempel härpå kan jag anföra: en person,
som arbetade hos mig eu tid och, sedan vi gjort upp räkning med hvar¬
andra, bestod sig vanligen, visserligen icke ett lukulliskt men ett bastant
kalas genom att koka ihop eu stor portion mjölröra, hvarmed han sedan
smorde kråset, och detta med den påföljd att lian blef alldeles oförmö¬
gen att arbeta på två hela dagar. Således kan man äfven på det sättet
förstöra sig lika väl som genom att då och då taga eu ärlig svensk sup.
Hvad sjelfva utlåtandet beträffar, innehåller det otvifvelaktigt åtskil¬
ligt godt, men det innehåller äfven ett och annat soru jag icke kan gilla;
det är visserligen ett steg framåt men med risk att det går två steg till¬
baka, hvarföre jag för min del vill afslå det sådant det för närvarande
är, på det att saken må ytterligare begrundas och utredas med ledning
af hvad nu under diskussionen derom förekommit, och instämmer jag för
(ifrigt med Friherre Gripenstedt i hans förslag om eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet.
Herr Brolin: Jag kominer att rösta emot all förhöjning af till-
verkningsafgiften utöfver nu utgående belopp, och yrkar att föreliggande
punkten måtte åtterremitteras till Bevilinings-Utskottet för upprättande
af nytt förslag, gående ut derpå att tillverknings- och försäljningsafgifterna
skola sammanslås och gäldas af tillverkaren med högst 87 öre per kanna,
såsom Herr Hseggström föreslagit i sin reservation. Af den föreliggande
förändringen af förordningen om bränvinsförsäljning synes många frukta
för ett tilltagande superi, men man måste få antaga att upplysningen och
eu bättre anda bland folket utgöra ett starkt värn emot en sådan fara.
Herr Kin manson: Då jag sist hade ordet, framlade jag ett yr¬
kande om att de nu vanliga bränvinsbolagen måtte komma att upphöra,
och i detta syfte begärde jag återremiss, men som rätta stället för ett
Den 27 April, e. m.
587
sådant yrkande torde förefinnas vid punkten 45, vill jag nu afstå från
denna framställning och förena mig med dem, som å den ifrågavarande
punkten yrka utslag.
Herr Grill: Jag har begärt ordet för att för Kammaren tillkänna¬
gifva. att jag från mina kommittenter erhållit eu opinionsyttring i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med Herr Forssbecks förslag, men då jag i flera
punkter sjelf skiljer mig från Utskottet, hufvudsakligen med afseende på
försäljningslagen, samt den nu förevarande första punkten utgör grunden
för hela det flinga förslaget, så kan jag icke annat än yrka återremiss
af densamma.
Herr Ten ger: Jag vill icke förlänga diskussionen utan endast an¬
hålla att få förena mig med Herr Wijk uti hvad han på förmiddagen i
denna fråga anfört.
Herr Medin: Då jag på förmiddagen hade ordet, trodde jag att
diskussionen skulle vända sig endast omkring första punkten, men den har
dock sedermera utspunnit sig öfver såväl tillverknings- som försäljnings¬
lagen. och derföre torde det nu tillåtas äfven mig att yttra några ord
om båda dessa frågor. Äfven då ansåg jag det vara omöjligt att be¬
stämma skattesiffran i denna punkt, innan man fick höra huru tankarne
voro i de öfriga punkter som med denna egde sammanhang, äfvensom
rörande försäljningslagen. Då jag nu hört, att man icke har utsigt att
få försäljningsskatten sammanslagen med tillverkningsskatten, så anser jag
att man icke här kan på rak arm bestämma den lämpliga siffran för
någondera, utan anhåller jag derföre om punktens återremitterande.
Hvad åtskilliga af de afgifna yttrandena beträffar, får jag för min
del tillkännagifva, att jag knappast hade väntat att få höra Utskottets
förslag klandras på det sätt som skedde från Norrköpingsbänken. Att
för öfrigt städerna i allmänhet icke skulle ingå på förslaget, kunde man
på förhand motse, hvarföre det ock mindre öfverraskat mig att höra, det
förslaget från den sidan rönt det största motståndet.
Ölverlägguingen förklarades slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan i (ifrigt, men med den förändring att den å
Utskottet till 80 öre föreslagna bränvinsskatt skulle höjas till eu R:dr,
dels likaledes bifall till Utskottets hemställan i öfrigt men med bestäm¬
mande af skatten till 70 öre, dels bifall till Herr Appeltoffts här ofvan
anförda förslag, dels frågans återförvisande till Utskottet, dels vidare afslag
men i förening med beslut om en underdånig skrifvelse, på sätt Friherre
Gripenstedt föreslagit, dels och slutligen afslag. Propositioner på samt¬
liga dessa yrkanden framställdes. Herr Talmannen fann ja vara öfver¬
vägande för yrkandet på afslag. Votering blef då begärd, och som me-
ningarne visade sig vara delade, huruvida antingen återremiss eller yr¬
kandet om skattens bestämmande till eu Rall' borde uppställas såsom
kontraproposition, blek då jemväl härom äskades omröstning, för kontra¬
propositionens bestämmande först uppsatt, justerad och anslagen denna
voteringsproposition.
5S8
Deri 27 April, e. m.
Deri, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver törsta punk¬
ten af Bevillnings-Utskottets betänkande N;o 8, antager deras mening,
som yrka punktens återförvisande till Utskottet,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, kommer kontraproposition att lyda å bifall till Utskot¬
tets hemställan i öfrigt, dock med den förändring att den af Utskottet
till 80 öre föreslagna bränvinsskatt höjes till en R:dr.
Omröstningen visade 103 ja mot 74 nej, hvadan den voteringspro¬
position som för hufvud voteringens anställande nu uppsattes, justerades
och anslogs, erhöll följande lydelse:
Den, som alslår hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i första punkten
af dess Betänkande N:o 8,
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återförvisad.
Denna votering utföll med 122 ja mot 57 nej, och hade Kammaren
alltså afslagit Utskottets hemställan.
Punkten 2.
Afslogs.
Punkterna 3—7.
Utskottets hemställanden i dessa punkter förklarades hafva förfallit i
följd af Kammarens beslut rörande första punkten.
Punkterna 8—9.
Afslogos.
Punkten 10.
Härvid anförde
Herr Forssbeck: Herrarne hafva nu kommit i sådan fart, att I ej
veten hvad I svaren. Herrarne sade vid förra punkten, att bränvins-
bränning icke skulle vara tillåten från 1 Oktober till 1 Maj. Kär viljen
Den 27 April, e. m..
589
I då att den skall vara tillåten? Tager man bort det stadgandet, kan
man gerna taga bort hela bränvinsförordningen.
Då förslaget till tillverkningslag ännu icke är helt och hållet fallet,
anhåller jag att Kammaren behagade bifalla förslaget om minimibeloppets
nedsättning till 200 kannor på dygn. Detsammas bestämmande till 100
kannor, på sätt jag i motionen föreslagit, hade icke, såsom Utskottet säger,
varit ett återgående till husbehofsbränningen, ty det är en icke så obe¬
tydlig fabriksbränning att bränna 100 kannor på dygnet, hvilket för ett
år gör en tillverkning af 30,000 kannor. Då således 200 kannors daglig
tillverkning är ganska betydlig,, anhåller jag om bifall till Utskottets för¬
slag i denna punkt.
Friherre A 1st rom er: Den föregående talaren har, med anledning
af Kammarens nyss fattade beslut att afslå den nionde punkten, hvari före¬
slagits att bränvinstillverkning skulle vara tillåten från 1 Oktober till 1
Maj, frågat när sådan tillverkning då skulle få ega rum. Jag ber att få
upplysa den värde talaren att, i följd af nämnda beslut. Kammaren en¬
dast afslagit den föreslagna nya redaktionen, men derigenom för sin del
bibehållit motsvarande paragraf i nu gällande förordning oförändrad.
Herr Ola Månsson: I likhet med den talare, som först hade or¬
det i denna fråga, yrkar jag att minimum bestämmes till 200 kannor
daglig tillverkning. Det är icke rätt att den som har så litet jordbruk,
att han icke kan bränna 300 kannor på dagen, blir helt och hållet ur-
ståndsatt att bränna det mindre belopp som för hans jordbruk kunde
vara gagneligt och derigenom slippa långväga transport till aflägsna brän-
nerier med råvaran, som i betydlig män verkar skadligt på hans jord¬
bruks skötsel och häfd. Jag vrkar bifall till punkten.
Friherre Fock: Jag tager mig friheten vördsamt hemställa, huru¬
vida, då den första punkten i betänkandet är utslagen, det kan vara skäl
att nu i sista stund lappa på bränvinslagsti ftniugen, och om det icke är
bättre att afslå hela förslaget och behålla den gamla lagstiftningen, till
dess man vid en kommande riksdag kan uppgöra ett annat förslag.
Dessutom borde icke någon punkt bifallas utan återremitteras för att se,
om den står i sammanhang med andra punkten, som man vill bifalla.
Jag får på förhand yrka afslag å alla följande punkter i författnings-
förslaget.
Efter slutad öfverläggning afslogs äfven denna punkt.
Punkterna 11 och 14.
Afslogos.
Punkten 15.
Her Forssbeck: I likhet med hvad Friherre Fock nyss yrkade,
hemställer jag, om det icke går an att föredraga och afslå hela den åter¬
590
I)en 27 April, e. in.
stående delen af betänkandet i en klump, ty det tyckes icke vara skäl
att längre fortsätta så som man hittills gått till väga.
Friherre Fock: Jag skulle icke hafva något emot det af föregående
talare framställda yrkande, om icke 55:te punkten i betänkandet vore af
beskaffenhet, att den bör till Utskottet återförvisas.
Grefve Sparre: Jag anser att åtminstone nittonde punkten bör
diskuteras och ämnar vid föredragningen af densamma begära ordet.
Ofverläggningen var slutad och punkten atslogs.
Punkten 16.
Afslogs.
Punkten 17.
Hemställandet ansågs förfallet till följd af Kammarens beslut an¬
gående första punkten.
Punkten 16.
Afslogs.
Punkten 19.
Grefve Sparre: Då jag i dag på förmiddagen yttrade mig i fråga
om föredragningssättet, tillkännagaf jag, att jag icke vidare fäste mig vid
förslaget i allmänhet, då jag förutsåg att det skulle afslås, hvilket ock
inträffat. Vid denna punkt deremot ber jag att få fästa uppmärksam¬
heten på det egna förhållande som eger ruin. Vi hafva till ändamål att
förekomma bränvinssupandet genom påläggandet af en hög skatt.j^Man
måste erkänna, att en skatt, som uppgår till mera än hälften af den till¬
verkade produktens värde, är enorm, men jag gillar den likväl. Jag har
sjelf deltagit i bestämmelsen derom, och jag tror, att såväl detta y som de
åtgärder, hvilka i städerna blifvit vid försäljningen vidtagna, bidragit till
att höja priset på bränvin; men att, sedan man bestämt en så enorm
skatt, företaga sig att utkräfva skatten af producenten, innan han börjat
näringen, anser jag så orimligt, att det ej kan försvaras. Hvar och en
som känner till näringarne vet också, att der behöfves förlagskapitai, och
detta gäller icke minst i afseende på bränvinshandteringen. Hvad skulle
man säga om andra näringsidkare vid bedrifvande af sin näring tvingades
att erlägga i skatt hälften af produktionens värde och detta i förskott?
Om nu gällande bestämmelse bidrog att höja priset på bränvin, skulle jag
icke hafva något deremot, men resultatet deråt är endast att producen¬
terna komma i händerna på förläggare, hvilka taga hela vinsten af till¬
verkningen. under det producenterna otta ruineras. Såsom landshöfding
har jag sett alltför många -bevis härpå, för att jag skulle längre “låta saken
Den 27 April, e. ra.
591
så förblifva, utan att åtminstone nämna något derom. Jag tror ock att
en förändring i detta afseende är tänkbar. Ehuru jag mycket väl inser
den benägenhet Kammaren har att låta bränvinslagstiftningen i allmänhet
förblifva i det skick den är, föreställer jag mig att den ändring i denna
paragraf, som Utskottet föreslagit, kan ske utan rubbning af nuvarande
bränvinslagstiftning i allmänhet, och jag vågar säga, att den är åt be-
hofvet i högsta måtto påkallad. Då likväl paragrafens antagande kanske
icke skulle stå tillsammans med tillverkningslagen i öfrigt, hemställer jag,
att paragrafen må till Utskottet återremitteras, på det att Utskottet må
komma i tillfälle att sammanställa den med tillverkningslagen i öfrigt.
Friherre Alst rom er: Oaktadt jag icke kan undgå att erkänna,
att det vore möjligt att i nuvarande bränvinslagstiftning införa ett sådant
stadgande som det af Herr Grefve Sparre föreslagna, anser jag det likväl
icke vara skäl att nu lappa på denna lagstiftning, då all anledning före¬
finnes, att denna fråga, sedan den hunnit något mogna, nästa riksdag
återkommer. Med den erfarenhet jag har om detta ärendes behandling i
Utskottet är jag säker på att. om någon mera omfattande del af för¬
slaget till Utskottet återförvisades, Riksdagens afsilande deraf skulle
blifva fördröjdt. Jag anhåller derföre, att Kammaren måtte afslå den nu
föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag är öfvertygad att, om nu gäl¬
lande bestämmelse i lagstiftningen rörande bränvinstillverkningen fortfa¬
rande skall bibehållas oförändrad i afseende på skattens erläggande i för¬
skott, denna näring, som en följd af år, i anledning af denna i mitt tycke
högst obilliga lag. varit i ett ständigt aftynande tillstånd, fortfarande skall
förblifva det allt mer och mer, så vida ingen lättnad i ett eller annat
hänseende beredes densamma. Det måste vara tydligt, att bränvinsbrän-
ningen icke länge kan bära en så hög beskattning, isynnerhet om den
skall erläggas i förskott, som den hvilken nu är densamma pålagd. Der¬
före anser jag det vara särdeles välbetänkt att återremittera denna punkt,
i syfte att något lämpligt anstånd med skattens erläggande kunde beredas,
som skulle vara ganska önskvärd!. Jag instämmer således i yrkandet om
återremiss.
Herr Johan Jönsson förenade sig med Herr Sven Nilsson.
Herr Lytt ken s: Denna paragraf innefattar i sanning en för brän-
vinsbrännaren brännande fråga. Billiga anspråk äro genom det föreslagna
lagstadgandet tillgodosedda, ty det skulle rädda tillverkaren från att ligga
i händerna på förläggaren, men jag anser nederlagslagstiftningen icke
vara så lätt att skrifva som det behöfdes, för att nu kunna få den om¬
arbetad i elfte tinnnen af Riksdagen. Jag vill derföre icke förorda en
återremiss, utan tror att vi göra bäst om vi bereda oss tillfälle att nästa
riksdag genomföra eu bättre lagstiftning för bränvinstillverkaren. Min
afsigt med dessa ord har blott varit att få till protokollet antecknadt, att
jag anser en reform vara af behofvet påkallad i denna för bränvinsbrän-
nareri vigtiga fråga.
592
Den 27 April, e. m
Herr 0. B. Olssson: Då jag icke kan dela den al Bevillnings¬
utskottets ordförande uttalade åsigt, att det skulle blifva så mycket be¬
svär för Utskottet att omredigera förevarande paragraf, utan jag i stället
är öfvertygad, att Utskottet, när det redan en gång handlagt frågan,
skall, om det så vill, medhinna att inkomma med ett nytt förslag, utan
att förorsaka förlängning af Riksdagen, får jag instämma med den talare
son: yrkat återremiss.
Herr Ola Månsson: Jag instämmer fullkomligt i hvad Herr JLytt-
kens yttrade i början af sitt anförande, ända till dess han uttalade såsom
sin åsigt att återremiss vid denna riksdag icke skulle vara lämplig. I
motsats till honom vill jag just yrka, att en sådan må ega rum, då man
vet huru svårt det faller sig för flertalet att betala skatt, innan ens någon
tillverkning egt rum, och då jag tror att det ej behöfves en så vidlyftig
författning i detta ämne, att den ej kan medhinnas innan riksdagens slut,
är det som jag finner mig föranlåten yrka på återremiss.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag tror väl icke att det är me¬
ningen att, såsom en talare tyckts föreställa sig, ålägga Bevillnings-Utskottet
att skrifva nederlagsförfattningen, ty i det afseendet kunde man väl vända
sig till Kongl. Maj:t. så att Utskottet icke behöfde spilla mycken tid derpå.
Hvad beträffar den lilla omredigering af denna paragraf, som kan ifråga¬
komma, förefaller det mig, som skulle Utskottet kunna, utan förlängning
af riksdagen, åstadkomma densamma: hvarföre jag biträder yrkandet om
återremiss.
Grefve Sparre: Många klagomål hafva försports öfver den närva
rande bränvinslagstiftningen, och vi hafva till och med sett, att Bevill¬
nings-Utskottet åstadkommit ett vidlyftigt förslag till hela denna lagstift¬
nings omstöpning. Jag har ej förordat detta förslag i sin helhet. Men,
jag har under hela min offentliga vandel varit af den meningen, att der
en brist visat sig särdeles kännbar, der måste den afhjelpas, och hvad som
i sig innebär orimligheter icke gifvas skydd så länge, att det tränger till
en möjligen större omgestaltning, än som behöfts om vi i rättan tid gif-
vit efter. Ty det är icke det vanliga fallet att, när man gör allt för
starkt motstånd mot en förändring, denna, då den slutligen genomföres,
går längre än behofvet påkallar.
Då jag på det hela icke ogillar bränvinslagstiftningen, och då jag an¬
ser att den gjort godt såsom motverkande bränvinssupandet, synes mig
klokheten bjuda, att vi afskära de utväxter derå, som erfarenheten visat
vara i högsta måtto förderfiiga, och som förnuftet säger oss vara orimliga.
Ur denna synpunkt är det jag yrkat på ändring. Vilja vi alldeles utrota
supandet, så låtom oss förbjuda det; men vilja vi tillåta bränvinstillverk-
ning såsom näring, må vi då ej i lagen bibehålla stadgande!!, som för
idkaren af denna näring äro ruinerande.
Jag kan icke förstå, huru Bevillnings- Utskottets ordförande, som sjelf
deltagit i redigerandet af ifrågavarande förslag,' kan anse insättandet af
förevarande paragraf i nu gällande lag erfordra så mycket arbete, att
riksdagen
Den 27 April, e. in.
598
Riksdagen derigenom skulle förlängas. I så fall mätte Utskottet gjort
den mycket illa, ty att passa in den i lagen, om den annars är riktig,
måtte val ej taga mycken tid,
_ Detta är dessutom en ekonomisk åtgärd, som hvilar på Kongl. Maj:t,
Hufvudsaken är att Riksdagen beslutar att skatten ej skall uttagas i för¬
väg, utan endast i den mån varan uttages från nederlaget. Gör Riks¬
dagen blott detta, betvifla!’ jag ej att det skall lyckas Kongl. Maj:t att
vidtaga sådana administrativa åtgärder, hvarigenom Riksdagens beslut
bringas till verkställighet. Jag fortfar således i påyrkandet af eu åtgärd,
som jag anser vara för landet af högsta vigt.
Herr Per Nilsson i Kulhuit: Jag är af den tanke, att förevarande
punkt bör omredigeras och tror ej att det skall åtgå sådan tid för att
inpricka denna paragraf i gamla lagen, att Riksdagen deraf blifver för¬
längd; hvarföre jag instämmer i yrkandet om återremiss.
Herr Åstrand: Jag beder att få fästa uppmärksamhet derå, att om
ändring vidtages och tillverkningen står å samma siffra, som nu antagna
medeltal eller tolf millioner kannor, samt tre procent derå finge af till-
verkarne afräknas för leckage, så skulle Staten, då nuvarande skatt å
bränvinstillverkningen bibehålies, komma att förlora 360,000 R:dr årligen
af sina på denna handtering beräknade inkomster, eu uppoffring, som
icke är förenlig med våra finansers närvarande ställning. Man måste
således antaga en högre medeltillverkning, om Grefve Sparres förslag bi-
falles, och då jag för min del icke vågar det förra, måste jag påyrka
afslag å det sednare.
Herr Lytt k ens: Jag finner, i hvad den siste värde talaren
anförde, intet hinder för genomförande af Grefve Sparres förslag; ty om
nederlagsrätt beviljas, kommer naturligtvis nederlagsafgift att bestämmas,
och den bör sättas till det belopp, att ej minskning i Statens beräknade
inkomst uppkommer, utan så att både kostnader och räntor betäckas.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Min uppfattning i denna fråga är
densamma som Herr Lyttkens’ och är jag i motsats till eu föregående
talare af den meningen, att Kammaren ännu icke, i anledning af beslu¬
tet i första punkten af betänkandet, bestämt någon särskild tillverknings-
afgift, och anser derföre, att en återremiss är nödig för att lemna Ut¬
skottet tillfälle att föreslå denna, eller ock särskild afgift för nederlags¬
rätten, hvilken sednare afgift jag anser vara det rättvisaste beskattnings-
sättet, i fall någon ytterligare beskattning för nederlagsrätten anses böra
ifrågakomma. Beträffande åter den i punkten föreslagna nederlagsrätten, så
har jag i detta fall redan gifvit min åsigt till känna. Det torde väl icke
vara något tvifvel underkastadt, att en sådan rätt, som bereder tillverkarne
af bränvin frihet från att erlägga tillverkningsafgiften på förhand, skulle
lända bränvinsbränningen, som för landet måste anses vara oumbärlig, till
stora fördelar. Och min tanke är fortfarande den, att om inga fördelar
Riksd. Prof 1810. 2 Åfd. 3 Band. 38
594
Den 27 April, e. in.
i berörda hänseende beredas denna näring, skall den hädanefter, som
hittills på sednare åren, ständigt aftaga, och statskassan går miste
om betydliga inkomster, som den väl ej gerna kan undvara. Jag vid-
blifver derföre mitt yrkande om återremiss af denna punkt.
Friherre Alström er: Jag vill fästa uppmärksamheten på att denna
fråga, lösryckt från det öfriga förslaget, ställer sig något annorlunda än
eljest. Här är nemligen fråga om tillverkningsskatten. Då.denna före¬
slogs, var den beräknad under förutsättning att förslaget i dess helhet
skulle blifva antaget. Om nu med förkastande af förslaget i öfrigt, denna
paragraf kommer att antagas, men den gamla tillverkningsskatten 70 öre
per kanna får qvarstå, kommer den af Riksdagen till statsregleringen på¬
räknade behållning af bränvinsskatten att nästa år blifva betydligt lägre
än som beräknats.
Grefve Sparre: Jag vet icke, att vi här beslutat någon skatt alls.
Jag föreställer mig att, om frågan blifver återremitterad till Utskottet,
detta då får tillfälle att föreslå nederlagsafgiften.
Efter sålunda slutad öfverläggning blef äfven i denna punkt Utskot¬
tets hemställan afslagen.
Punkterna 20—27.
Afslogos.
Punkten 28.
Herr Sven Nilsson i Efveröd yttrade: Till denna punkt, som
afser 26 § i tillverkningslagen, tager jag mig friheten att yrka bifall.
Enär jag, i likhet med Utskottet, anser en kontrollör, som endast har
tillsyn öfver ett bränneri, vara för sitt besvär fullt ersatt med 4 R:dr,
samt om han fått anställning vid tvänne med 6 R:dr och vid trenne med
8 R:dr om dagen, anser jag det nuvarande stadgandet, enligt hvilket arf-
vodet sväfvar mellan 3 och 5 R:dr för ett samt 5 till 7 R:dr för tvänne
och 7 till 9 R:dr för trenne brännerier vara högst olämpligt, i synnerhet
då man har erfarenhet af att Konungens befallningshafvande, med ganska
få undantag, alltid bestämmer det högsta beloppet, hvarföre jag, utan att
längre vilja uppehålla Kammarens tid, endast haft för afsigt att påpeka
det förmånliga i att arfvodets belopp finnes i lagen bestämdt och af så¬
dant skäl hemställer om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Vidare anfördes ej. Då Herr Talmannen, efter att först hafva fram¬
ställt proposition på bifall till Utskottets hemställan, fann den dernäst
gjorda propositionen på utslag med öfvervägande ja besvarad, begärdes
votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
öen 27 April, e. ta.
595
Den, som bifaller livad Bevillnings-Utskottet hemställt i 28-de nnnk
ten af dess Betänkande N:o 8, 1
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets hemställan i nämnda punkt afslagen.
Voteringen utföll med 61 ja mot 95 nej, hvadan Utskottets förslag
afslagits. ö
Punkterna 29—40.
Afslogos.
Punkten 41.
Bifölls.
Punkterna 42—44.
Afslogos.
Punkten 45.
Herr Kinmanson: Jag får förnya en förut af mig gjord fram¬
ställning, att Riksdagen måtte fatta beslut derom, att bränvinsförsälj-
ningsbolagen måtte vid de nuvarande kontraktens utgång komma att upp¬
höra, och fäster jag mig härvid, af förut uppgifven anledning, i synner¬
het vid utminuteringsbolagen, anhållande i detta syfte om återremiss. Jag
hemställer alltså, att, med ändring af Utskottets framställning. Kamma¬
ren vide till Utskottet återförvisa frågan om den uti gällande förordning
angående bränvinsförsäljning, 10:de punkten 2:a mom., gifna rättighet för
bolag att inom kommunen öfvertaga all handel med eller all utskänkning
af bränvin.
Herr Forssbeck: Enligt hvad jag redan i min motion haft till¬
fälle att yttra, hafva dessa bolag monopoliserat all bränvinshandel i de
städer, der de uppstått, ett förhållande, som ledt till ett oskäligt prejeri
af så väl egna som omgifvande landtkommuners medlemmar, särdeles de
fattigare klasserna. Jag anser dessa bolag derföre icke böra bibehållas
vid dessa rättigheter. Enligt kontrakt innehafva de dem vanligen på tre
år och skola således kunna lägga ett betydligt hinder i vägen för hvarje
omorganisation af bränvinslagstiftningen i den riktning, som här är i
fråga. Jag anser det derföre af ganska stor vigt, att dessa bolag upp¬
lösas så fort som möjligt och att ingen förnyelse af deras kontrakt måtte
få ega ruin. Jag förenar mig således till alla delar med den föregående
talaren, i hvars yrkande jag instämmer.
696
Den 27 April, e. m.
Herr Hseggström: Lika med de föregående talarne måste jag
motsätta mig bibehållandet af den nuvarande rättigheten för städerna, att
till bolag öfverlåta all försäljning af bränvin så i minut som genom ut-
skänkning. Utskottet säger, att denna rättighet “begagnats såsom medel
att godtyckligt och allt för strängt beskatta så väl egna som äfven om-
gifvande landtkommuners medlemmar"; och denna Utskottets tanke tror
jag delas af många inom denna Kammare. Jag för min del anser der¬
före dessa bolag ju förr dess hellre böra upphöra och förenar mig der¬
före till alla delar med den förste talaren och instämmer i hans yrkande
om återremiss af denna punkt.
Herr Wijk: Redan då jag yttrade mig öfver första punkten af
detta betänkande, anförde jag såsom skäl för mitt yrkande på afslag af
Utskottets utlåtande, att detsamma fråntager städerna den dem under nu
gällande bränvinslagstiftning medgifna rättighet, att till bolag utarrendera
all försäljning af bränvin så väl i minut som genom utskänkning och ge¬
nom hvilken rättighet stadskommunerna erhållit en möjlighet, att i sed¬
ligt hänseende ordna och kontrollera denna närings verksamhet. I den
kommun jag tillhör har den omständigheten, att det bolag, som erhållit
utskänkningsrättigheten, ännu icke kunnat åt sig ensam tillförsäkra
äfven minuthandeln med denna vara, motverkat det ändamål man efter-
sträfvar, att ordna dessa förhållanden med hufvudsakligt afseende på de
sedliga intressena, alldenstund utminuteringen antagit nära nog naturen
af utskänkning.
Jag fäster mig mindre vid den direkta inkomst, som genom bolags¬
formen beredes kommunerna, än vid den möjlighet, som derigenom för
dem förefinnes att skydda sig mot de sorgliga följderna af bränvinsför-
brukningen och af detta skäl yrkar jag afslag på den föredragna punkten
af Utskottets betänkande.
Med Herr Wijk förenade sig Herr Lamberg och Herr Falk.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan afslogs.
Punkten 46.
Bifölls.
Punkten 47.
Afslogs.
Punkten 48.
Utskottets hemställan i denna punkt förklarades hafva förfallit i
följd af beslutet rörande 2:dra punkten.
Punkterna 49—52.
Afslogos.
Den 27 April, e. m.
597
Punkten 53.
Bifölls.
Punkten 54.
Afslogs.
Punkten 55.
Härvid anförde
Herr Nils Larson: Jag hemställer, att Kammaren måtte vid
denna punkt förklara sig hafva, genom de beslut Kammaren redan fattat
vid behandling af första punkten af betänkandet samt 12 § af förslaget
till förordning angående tillverkning af bränvin, besvarat Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet.
Herr Forss beck: Då första punkten af Utskottets förslag, enligt
hvilken skatten skulle utgå med 80 öre, blifvit afslagen, så anhåller jag
att äfven den Kongl. Propositionen måtte afslås.
Friherre Fock: Då Utskottets förslag i öfrigt är förkastadt, så
kan väl icke den Kongl. Propositionen dermed anses besvarad, utan får
jag anhålla om återremiss å den nu föredragna punkten.
Herr Axel Bergström: Redan då jag andra gången uppträdde
och yttrade mig i anledning af förevarande betänkande, förklarade jag,
att om, såsom jag önskade och hoppades, båda de af Bevillnings-Utskot-
tet framlagda lagförslag blefve af Kammaren förkastade, ifrågavarande
55:te punkt borde till Utskottet återförvisas. Med detta förklarande af-
såg jag ingalunda att, såsom min länskamrat Herr Sven Nilsson tyckes
förmena, afgifva något yttrande rörande sjelfva frågan, huruvida Kongl.
Maj:ts proposition om förhöjning af bränvinsbränningsafgiften från 70 till
80 öre borde bifallas eller icke Jemte det jag begagnar det tillfälle,
som nu erbjuder sig, att rätta Herr Sven Nilssons felaktiga uppfattning
af förhållandet, felaktig ända derhän, att han ansåg mig hafva yttrat
mig för förhöjning af bränvinsbränningsafgiften, får jag uttala min åsigt,
att, sedan numera betänkandet blifvit af Kammaren i allo ogilladt, frå¬
gan om bifall till eller afslag å den Kongl. Propositionen kommit i det
förändrade skick, att den icke kan anses vara af Utskottet besvarad.
Det torde derföre vara nödigt, att till Utskottet återförvisa ärendet, på
det Utskottet måste komma i tillfälle att med fästadt afseende endast å
de förutsättningar, hvarunder Kongl. Maj:t proponerat skatteförhöjningen
och statsverkets behof af densamma, yttra sig i frågan och lemna Kam¬
598
Den 27 April, e. m.
maren erforderlig ledning för fattande af beslut. Skyldigt afseende å
Kongl. Maj:ts proposition och å häfdvunnen form manar till återremiss,
hvilken jag ock härmed yrkar.
Herr Nils Larsson: Jag har icke kunnat fatta saken annorlunda
än att Kammaren, genom afslaget å första punkten och 12 § af författ-
ningsförslaget, måste anses hafva beslutat att den gamla bränvinsskatten
skall behållas oförändrad, och det är naturligtvis på sådan grund som
jag anser den Kongl. propositionen vara i och med detsamma afslagen
och således hesvarad.
Herr Ola Månsson: Jag hemställer blott att Utskottet i alla hän¬
delser icke måtte anse sig föranlåtet att tillstyrka något slags höjning af
den ifrågavarande skatten, på grund åt den Kongl. propositionen.
Herr Sta af f: För mig vill det synas så, att svaret på första punk¬
ten endast innebär att man icke vill antaga en sammanslagen skatt af 80
öre. Det är i denna punkt alldeles icke fråga om någon förhöjning. Om
någon sådan har man alltså icke, genom svaret på första punkten, yttrat
sig. Den Kongl. propositionen är således härigenom icke besvarad. Jag
yrkar derföre återremiss af den föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Då vi endast med nej besvarat
de hittills föredragna punkterna i betänkandet, men Kongl. Maj:ts propo¬
sition måste anses förtjena, att svaret på densamma innehåller en verklig
och fullständig motivering, så är det efter min tanke nödvändigt, att
denna punkt till Utskottet återremitteras.
Herr Jöns Pehrsson: Efter den långa diskussion, som egt rum
rörande detta betänkande vid första punkten, har jag tagit för afgjordt,
och kan ej finna annat, än att äfven i fråga om den punkt, som nu är
föredragen, öfverläggningen redan bör vara utagerad, och jag tror derföre,
att Kammaren ganska väl skulle kunna förklara, att Kammaren icke ville
godkänna Kongl. Maj:ts proposition i denna del, hvilket i allt fall torde
blifva Kammarens beslut, hvarföre jag motsätter mig en återremiss, helst
det efter mitt förmenande kunde vara ganska vanskligt, om ärendet åter-
komme ifrån Utskottet vid en tidpunkt, då ett jemförelsevis mindre antal
ledamöter vore närvarande; och då man derigenom också finge ett slut
på dessa långa bränvinstimmar, tillåter jag mig att framställa yrkande i
syftning af tillverkningsafgiftens bibehållande vid sitt nuvarande belopp af
70 öre per kanna, hvarigenom Kongl. Maj:ts proposition äfven blifvit be¬
svarad.
Herr Nils Larson: Jag förstår sannerligen icke, huru man kan
påstå, att Kongl. Maj:ts proposition skulle anses obesvarad, om Kamma¬
ren genom formligt beslut förklarar sig hafva besvarat densamma derige¬
nom, att Kammaren icke vidtagit någon förhöjning i tillverkningsskatten;
och hvad beträffar nödvändigheten af motivering, tror jag, att någon så¬
599
Den 27 April, e. m.
dan nödvändighet icke förefinnes, emedan Riksdagen ganska ofta i sina
svarsskrifvelser å Kongl. propositioner helt enkelt förklarat sig icke kunna
godkänna den nådiga framställningen och detta utan all motivering.
Herr Sjöberg: Jag må bekänna, att jag i sanning icke förstår,
huru en diskussion kan utspinna sig om en så enkel sak som denna. Det
är ju alldeles tydligt och klart, huru den bör behandlas och det förvånar
mig, att en så erfaren och med formerna förtrogen man som den föregå-
ende värde talaren — för detta talmannen — kan vilja påstå att Kongl.
Maj:ts proposition blifvit besvarad genom Kammarens beslut angående
första punkten af Bevillnings-Utskottets förevarande betänkande. Denna
punkt innefattade ju en fullständig reform af bränvinslagstiftningen. Det
förslag, som der framställdes, afsåg sammanslående till en enda, Staten
tillfallande bränvinsskatt af de afgifter, som nu äro stadgade dels för till¬
verkning och dels för försäljning af bränvin. Den Kongl. propositionen
åsyftar deremot endast en förhöjning i den nuvarande tillverkningsafgiften.
Huru man vid sådant förhållande kan finna, att nämnda proposition blif-
vit tillfyllestgörande besvarad helt enkelt derigenom, att Kammaren af-
slagit en af hufvudbestämniugarne i Utskottets förslag, är mera än jag
kan begripa. . ., , .......
Men om man icke fäster någon vigt vid denna omständighet, utan
vill _ så att säga — advocera sig till ett dylikt beslut, hemställer jag,
om det kan anses vara öfverensstämmande med vanligt parlamentariskt
skick, för att icke säga vanlig parlamentarisk anständighet, att icke före¬
taga den Kongl. propositionen till särskild pröfning. Dermed har jag in¬
galunda velat yttra mig om, huruvida den bör bifallas eller af slås —-
min mening derom är längesedan fattad - men jag föreställer mig, att
Kammaren i följd af den behandling, Utskottets förslag i hufvudsaken
rönt, måste återremittera denna punkt och dymedelst lemna Utskottet
tillfälle att i grundlagsenlig ordning utlåta sig öfver Kongl. Maj:ts mer-
berörda proposition.
Herr Lyttkens: För min de! anser jag att Utskottet redan be¬
svarat denna proposition. Kongl. Maj:t begär här en förhöjning af brän-
vinstillverkningsafgiften med 10 öre, eller till 80 öre per kanna normal¬
styrka, i uppgifvet ändamål, att statsinkomsten af denna afgift må kunna
i statsbudgeten upptagas till ungefärligen enahanda belopp, hvartill den¬
samma under de båda sednare åren blifvit beräknad. Utskottet har visser¬
ligen äfven föreslagit, att bränvinsskatten skulle utgå med samma höga
siffra eller med 80 öre per kanna, men detta förslag har tillkommit af
helt andra grunder och under förutsättning, bland annat, att de hittills
till landsting, hushållningsällskap och kommuner utgående försäljnmgs-
afgifter skola ersättas af statsmedel med högst 1,617,070 R:dr. Följakt¬
ligen har Utskottet icke ansett någon förhöjning å tillverkmngsskatten
vara behöflig för det ändamål Kongl. Maj:t ensamt åsyftat; och då
Kammaren nu afslagit så väl Utskottets hemställan i afseende å försälj-
ningsafgifternas indragning och ersättningen derför, som äfven det deraf
föranledda förslaget om bränvinsskattens bestämmande till 80 ore, kan
jag icke annat finna, än att Kammaren derigenom förklarat sig dela Ut-
600
Den 27 April, e. m.
sköttets åsigt om Kongl. Maj:ts förslag och således icke heller lemna!
detsamma sitt godkännande. I öfverensstämmelse härmed motsätter jag
mig en återremiss såsom obehöflig och yrkar, att bränvinsafgiften bibehål-
les vid sitt nuvarande belopp, eller 70 öre per kanna.
SS ström: Jag föreställer mig, att, då Kammaren afslagit
hela detta betänkande, har derigenom ock den nu gällande bränvinslag-
stiftningen blifvit i sin helhet bibehållen oförändrad. Jag vet åtminstone
icke för min del utaf, att i detta hänseende skulle förekomma något un¬
dantag. Men nu innehåller den gamla tillverkningslagen af den 17 Maj
1867 i dess 17 § mom. 1 följande stadgande: “Afgiften för bränvinstill-
verkning utgår med sjutio (70) öre för hvarje tillverkad kanna bränvin af
den normalstyrka, som § 4 bestämmer11. Jag skulle tro, att der läses sva¬
ret å Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition och att densamma derige¬
nom är afslagen.
. Herr Ljunggren: Kammaren har förklarat, att bränvinstillverk-
mngsafgiften samt afgifterna å minutförsäljning och utskänkning icke
skola sammanslås till en enda bränvinsskatt och att denna skatt icke
skall bestämmas till 80 öre per kanna bränvin, men Kammaren har icke
sagt, huru mycket tillverkningsafgiften skall utgöra och jag hemställer, om
det kan vara i sin ordning, att Kammaren såsom svar å Kongl. Maj:ts i
detta ämne till Riksdagen aflåtna proposition hänvisar till en paragraf,
om hvars tydning det visar sig, att Kammaren icke är ense. Jag till¬
styrker derföre, att den nu föredragna punkten återförvisas till Utskot¬
tet, på det att en klar skrifvelse må åstadkommas.
Herr friherre Al strö mer: Så vidt jag kan finna, är här icke nå¬
gon strid om sak utan blott om form. I sak synes diskussionen tillräck¬
ligt hafva ådagalagt, att Kammaren icke är benägen att höja beskatt¬
ningen å denna tillverkning, men så, som den nu föredragna punkten af
betänkandet är uppställd, kan Kammaren, enligt min föreställning, icke
genom bifall till Utskottets här gjorda framställning anses hafva besvarat
Kong], Maj:ts proposition. För att åstadkomma ett svar derå lärer det
derföre vara nödvändigt att återförvisa punkten till Utskottet.
Herr Gu mse Hus: Med flera föregående talare är jag ense derom,
att ett bestämdt svar bör afgifvas å Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposi¬
tion, men i likhet med flera andra talare anser jag, att denna fråga re¬
dan blifvit tillräckligt utredd, och detta dels under dagens diskussion,
dels genom tillkännagifvandet från statsrådsbänken en gång 'tillförene un-
der denna riksdag, att den förhöjning i bränvinstillverkningsafgiften, som
blifvit äskad i nämnda proposition, icke numera torde vara behöflig. Mig
synes alltså, att frågan befinner sig i det skick, att den nu kan afgöras;
och jag tillåter mig då hemställa, det Kammaren måtte besluta, att den
nuvarande tillverkningsskatten skall bibehållas oförändrad.
Den 27 April, e. m.
t
601
Herr Printzensköld: Då Riksdags-ordningens 56 § uttryckligen
innehåller, att “Konungens Propositioner — — kunna icke till afgörande
i Kamrarne företagas, innan Utskott deröfver afgifvit yttrande'4, och då
jag icke tror någon här kunna påstå, att det yttrande, som Utskottet af¬
gifvit under denna punkt, innefattar svar å Kongl. Maj:ts Proposition i
ämnet samt då det beslut Kammaren fattat om bränvinstillverkningsafgiften
desto mindre lärer vara för Utskottet bindande, som Utskottet deraf är
oförhindradt att, om det anser sådant behöfligt, föreslå en förhöjning i
denna afgift — något som jag dock för min del ingalunda vill önska —
finner jag vid dessa förhållanden grundad anledning till en återremiss,
hvarom jag anhåller.
Herr Lytt k ens: Jag anhåller endast att få formulera mitt yrkan¬
de. Det lyder sålunda: Jag hemställer, att Kammaren måtte förklara,
att den afslår Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition om brän-
vinstillverkningsafgiftens förhöjande med 10 öre till 80 öre per kanna och
bibehåller denna afgift vid sitt nuvarande belopp; och hemställer jag, att
Herr Talmannen behagade framställa proposition derå.
Med Herr Lyttkens förenade sig Herr Gumcelius.
Öfverläggningen förklarades slutad och Herr Talmannen upptog de
framställda yrkandena, nemligen dels att Kammaren måtte förklara att den
genom sina öfver föregående punkter fattade beslut ansåge sig redan hafva
besvarat den i förevarande punkt omförmälda Kongl. Propositionen, dels
att Kammaren skulle afslå samma nådiga Proposition, dels slutligen att
punkten borde återförvisas. Härvid ville likväl Herr Talmannen hafva
fästat Kammarens uppmärksamhet å det förändrade förhållande som före-
funnes, sedan Utskottets föregående hemställanden numera blifvit af Kam¬
maren afslagna. Det svar å Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, som genom
ett bifall till Utskottets förslag skulle hafva blifvit gifvit, kunde nemligen
icke anses vara meddeladt genom det afslag å samma förslag som Kam¬
maren lemnat. Likaledes torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke, se¬
dan Utskottets förslag afslagits, den nådiga Propositionen, innan Kamma¬
ren företoge densamma till slutligt afgörande, borde hos Utskottet erhålla
en ytterligare ompröfning än den som Utskottet, under förutsättning att
dess eget förslag skulle vinna Kammarens bifall, haft anledning att deråt
egna. Vid detta förklarande af Herr Talmannen återtogo nu Herrar
Lyttkens, Gumselius och Nils Larsson sina särskilda förslag, hvarefter
punkten i enlighet med det återstående yrkandet, blef till Utskottet åter¬
förvisad.
§ 8.
Föredrogs och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 21, angående stämpelpappersafgiften.
602
Den 27 April, e. m.
§ 9.
*
Anmäldes till bordläggning:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 67, i anledning af Täckt motion angående befrielse för Skillinge
fiskeläges åboar från erläggande af nu utgående afgäld till borgmästaren
i Christianstad.
N:o 68, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-
Utskottets Utlåtande N:o 46, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i
fråga om fortsatt utgifvande af teknisk-ekonomisk beskrifning öfver Statens
jernvägsbyggnader;
N:o 69, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-
Utskottets Utlåtande N:o 48, angående Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om rättighet för Göta kanalbolag, att af de till säkerhet för kanalens
framtida underhåll i Riksgälds-kontoret deponerade medel lyfta en summa
af etthundratusen Riksdaler mot aflemnande af 1,000 stycken aktier i
Kinda kanalverk å sammanlagdt enahanda belopp;
N:o 70, angående ifrågasatt godtgörelse för en vid eldsvåda förkom¬
men Svensk statsobligation;
N:o 71, i anledning af Kong], Maj:ts nådiga Proposition, angående
beviljande åt Storbrittanniske undersåterna Audley C. Gosling och Hugh
C. Smith af vissa förmåner i och för jern vägsanläggning mellan Frövi och
Ludvika;
N:o 72, i anledning af väckt fråga om Kamereraren G. C. Norlings
öfverflyttande på Riksgälds-kontorets pensions-stat; och
N:o 73, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om 2:dra
och 3:dje punkterna i Stats-Utskottets Memorial N:o 56, angående erhåll¬
na återremisser å trenne punkter i Utlåtandet N:o 19, rörande dels an¬
slag till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader, dels stambanornas spår¬
vidd och anläggningssätt m. m.
Kammaren beslöt att alla dessa ärenden skulle uppföras främst å
den lista, som komme att upprättas för föredragningen i nästa samman¬
träde.
§ io.
Ledighet beviljades:
Herr Johan Erik Eriksson från den
„ Gustaf Jonsson „ „
„ Ola Lasson „ „
Ola Jönsson „ „
4 Maj under 14
6 „ „ 14
7 H . 14
9 „ „ 14
dagar,
„ och
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. '/2 12 e. m.
In fidem
H. Husberg.