302
B«r 19 Februari-,
Lördagen (ten 19 Februari.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 Februari.
§2.
Herr Statsrådet och Kommendören med stora korset af Kong!. Nord-
stjerne-orden H. W. Bred berg afiemnade följande Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
positioner, nemligen:
t fråga om anläggning af eu järnvägsstation vid Arlöf mellan Malmö
och Akarps stationer å södra stambanan;
i fråga om fortsatt utgifvande af teknisk ekonomisk beskrifning öfver
Statens jernvägar;
angående anslag till slöjdskolan i Stockholm;
i fråga om kronohemmans samt åtskilliga andra kronolägenheters
upplåtande under skattemannarätt utan särskild köpeskillings erläggande;
och
angående upplåtelse under eganderätt af eu till marknads- och kyrko-
stugu-plats anslagen mark inom Lycksele socken af Westerbottens län;
äfvensom Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse:
angående verkställd undersökning om orsakerna till de från en del
skjutslag utgående höga bidrag till entreprenadskjuts m. m.
Herr Talmannen förklarade, att Kammaren skulle åt de nu afiemnade
nådiga Propositionerna egna grundlagsenlig behandling.
§ 3-
Företogos val af tjugufyra valmän för att utse Riksdagens Justitie¬
ombudsman och hans efterträdare äfvensom af sex suppleanter för dessa
valmän; och befunnos, efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till
Valmän:
hvardera med 155 röster, eller alla de röster, som vid valet afgåfvos:
Herr A. Ädlersparre,
.. Hans Andersson,
„ Ake Andersson,
„ Carl Isak Bengtsson,
„ A. Grill,
„ H. B. A. Hansson,
Den 19 Febra-wi.
308
Herr G. Hceggström,
„ J. 6r. Jansson,
, Cari Johansson,
, J. O. Leffler.
, P. L aktier.
Friherre 0. >8. wojj Offer,
Herr F. .1. Palander,
„ Lans Persson,
„ ./. Rutberg,
Friherre (J. J. G. af Sckmidt,
Herr //. Fwff »ow Stötjern,
Magnus Svensson,
Friherre O. G. A. Tamm,
Herr C. F. Tenger,
O. Thorell,
,, ,/. F. Tranchée,,
F. 7. Wurberg, ocli
„ C. F. 1Vinkrans.
Till suppleanter utsågos:
Herr (7. O. Kjellberg.................med 86 röster,
„ J. E. Eriksson........... „ 86
P. O. Pettersson................ „ 86 „
„ J. W heller g................... „ 86
„ A. Johansson ................. * 86 * och
„ S. Nilsson i Efveröd............. „ 85
Och bestämdes genom lottning den ordning, som nu angifvits, mellan
de suppleanter, hvilka erhållit lika röstetal.
Efter sålunda slutade val erinrade Herr Talmannen, att valsamman¬
trädet vore anslaget att hållas denna dags eftermiddag kl. 6 i Första
Kammarens samlingssal.
§ 4.
Vid föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande 'N:o 7, angående
beräkningen af Statsverkets inkomster, blefvo Utskottets samtliga hemställan¬
den och beräkningar åt Kammaren bifallna och godkända; och lades till
handliugarne Utskottets slutliga yttrande angående de extraordinarie in¬
komsterna.
§ 5.
Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om antagande af en författning angående ändring
i konkurslagens stadganden om borgenärsed och ackord.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Uti 86 § af ifrågavarande förslag
stadgas angående skyldighet för borgenär att, der sådant äskas, edeligen
fasta riktigheten af fordran, som han i konkurs bevakat samt angående
•504
Den 19 Febrasri.
sättet huruledes derom framstäldt yrkande bör honom delgifvas; och uti
DO § talas bland annat om hvad som i sådant afseende bör företagas, då
borgenär för sin fordran eger iuteckningssäkerhet i gäldenärs fasta egendom.
Då jag granskat denna sistnämnda 90 §, har det svnts mig, som om
man hade förbisett, att skuldförbindelser, til! säkerhet för hvilka inteck¬
ning meddelas, kunna ställas på innehafvaren och derföre gå ur hand
i hand, till följd hvaraf det ofta händer, att man icke kan veta hvem som
är innehafvare åt desamma. Och då yrkande om borgenärsed framställe»
mot innehafvare åt sådan förbindelse, synes mig, som det enda möjliga sät¬
tet att delgifvu honom föreläggande derom, vore genom kungörelse i all¬
män tidning. Likväl heter det i slutet af första momentet i 90 §: "ej mai
detta fall föreläggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas*.
Man bär en icke sä ringa erfarenhet, att inteckningar numera ofta
utlärdas till innehafvaren och sålunda kunna befinna sig än här än der,
stundom pantsatta för belopp, som ii.ro eu obetydlighet emot det hvarför
de utfärdats. Det kan hända att innehafvaren af en sådan inteckning
icke är känd för öfrige borgenärer, i hvilket fall, ds delgifning genom all¬
männa tidningarne icke får ske, han icke behöfver med ed fasta sin for¬
dran, som kan vara en obetydlighet emot det belopp, hvarför intecknin¬
gen blifvit utfärdad. Detta inteckniugsbelopp kan motsvara fulla fastig¬
hetsvärdet och sålunda medtaga eu betydlig del af konkursboets tillgån¬
gar, till förfång för borgenärer, som hafva rättvisa anspråk. Då sådant
kan in tudda, anser jag det icke vara välbetänkt att betaga annan for-
dringsegare rätt att genom kungörelse i tidningarne delgifva i«tecknings-
egare föreläggande om edgång. Jag tror, att det föreslagna stadgandet
icke Ur egnad t- att styrka fastighetskrediten, och yrkar derföre, att förut¬
nämnda i första momentet af 90 § sist. intagna stadgandet måtte få utgå.
Herr Statsrådet Berg: 1 anledning af den föregående talarens
yttrande vill jag endast erinra, att den ifrågavarande 90 § i hufvudsakliga
delar öfvereusstämmer med förut gällande stadgan den. Det är nemligen
redan nu föreskrifvet, att beslut, hvarigenom eu inteckningsegare åliigges
att sin fordran beediga, skall honom delgifvas, och såsom delgifvande er-
kännes icke beslutets införande i tidningarne. Det bör derjemte ihågkom¬
ma^, att borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning
i gäldenärens fasta gods, eger rätt till betalning ur panten, äfven om lian
i konkursen icke bevakat sin fordran. Han är således ej part i konkurs¬
målet, och vid betraktande häraf finner jag det förslag, som föregående
talaren framställt, icke vara välbetänkt eller med pantegares rätt och sä¬
kerhet förenligt. Det ligger visserligen i sakens natur, att man vid början
af en konkurs möjligen icke eger kännedom om i hvars hand eu löpande
inteckning finnes, men någon egentlig olägenhet häraf kan val icke uppstå,
då en sådan inteckning ju icke kan infrias, förr än innehafvaren deraf ger
sig tillkänna och tillfälle sålunda beredes att tillställa honom edgångsbe-
slutet. Derförinnan har han, såsom ej part i konkursen, icke haft anled¬
ning att sjelf göra sig underrättad om de beslut, som deri må hafva blif¬
vit meddelade, och om lian det oaktadt, på grund af ett sådant, honom
ovetande tillkommet beslut, kunde gå miste om sin rätt, skulle derigenom
högst
D«n 19 Februari.
305
högst betänkliga förvecklingar uppstå, samt värdet och betydelsen, af de
med pant och inteckning afsedda sakrätter väsendtligen förminskas.
Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag har ingalunda förbisett den
omständigheten, att innehafvare af en löpande inteckning icke kan göra
sin rätt gällande förr än han derom gjort anmälan. Men en sådan an¬
mälan blir kanske icke framställd förr än efter flera års förlopp, då kon¬
kursen redan långt förut blifvit afslutad. Man får icke förbise de stora
olägenheter, som uppstå vid sådant förhållande, då ett belopp af massans
tillgångar afsättes för en förmodad fordringsegare, hvilken anmäler sig sent för
ett mindre belopp eller möjligen aldrig för något. Huru vill man under
denna tid förvalta detta, för betäckande af en fordran som icke finnes,
afsätta och således dertill icke erforderliga belopp? Eller huru, efter en
lång följd af år, anträffa rätta fordringsegare i massan och på dem för¬
dela detta belopp? Det synes mig vara billigt att, då man fordrar, att
innehafvare af förbindelse, som är utställd till viss man, skall beediga sin
fordran, äfven innehafvare af löpande inteckning bör gå borgenärseden,
synnerligen som han innehar handling hvilken löper med strängare exse-
kutiv kraft. Jag anser det af mig föreslagna delgifningssättet desto mera
lämpligt, som det sällan torde inträffa att inteckningshafvaren så litet har
reda på sina fordringar, att han icke har kännedom om, huruvida egare
till för hans säkerhet intecknad fastighet gör konkurs samt följaktligen
både kan och bör anmäla sin fordran. Det föreliggande förslaget skulle
ju utgöra en förbättring af hvad som förut funnits stadgadt; men jag tror,
att, om den af mig anmärkta meningen i 90 § skall få qvarstå, det icke
verkar förbättring i förutvarande förhållanden, och jag vidhåller derföre
mitt nyss framställda förslag.
Herr Axel Bergström: Det kan icke förnekas, att den punkt i
lagförslaget, hvaremot den förste talaren riktat sina anmärkningar, utgör
en svag punkt; men hjelpen kan icke åstadkommas på det sätt, han fö¬
reslagit. Vår äldre inteckningsrätt innehöll uttryckligt förbud mot inteck¬
ning af skuldebref ställda till innehafvaren och stadgade såsom påföljd
för meddelande af slik inteckning, att densamma skulle vara ogiltig. Ett
sådant förbud finnes, såsom bekant är, nu mera icke; hvarföre också en
inteckning, meddelad till säkerhet för ett till innehafvaren utstäldt skul¬
debref, grundlägger en lika kraftig och giltig sakrätt, som inteckning på
grund af skuldebref till viss man. Men den vunna sakrätten skulle be¬
tänkligt äfventyras för inteckningshafvare, om i konkursmål, hvari han
icke bevakat fordran, föreläggande för honom att, innan lian finge njuta
betalning ur intecknade fastigheten, förete bevis om aflagd borgenärsed,
kunde i tidning införas med sådan verkan, att delgifning af föreläggandet
dermed ansåges hafva skett. Detta innebure en stor fara för realkrediten,
på hvars upprätthållande ligger så stor vigt. Lagstiftningens bemödande
bör gå ut på att i allt hvad på den ankommer stärka realkrediten, och
dertill hörer förnämligast, att inteckningshafvares rätt, så vidt möjligt är,
göx-es oberoende af de förändringar, som kunna inträda i egarens af den
intecknade fastigheten förmögenhetsomständigheter och andra personliga
föi'hållanden. Den komité, som till följd af erhållet uppdrag utarbetat
Riksd. Hot. 1870. 2 A/d. 1 Hand 20
806
Den 19 Februari.
förslag till lag om fastighetsböcker och inskrifning deri af egande- och
annan sakrätt, har också klart fattat denna lagstiftningens uppgift och i
sådan syftning föreslagit stadgande^ de der skulle möjliggöra, att inteck-
ningshafvare endast behöfde för utfående af betalning hålla sig till inteck¬
nade panten. Hvad den förste talaren påyrkat skulle, om det vunne Kam¬
marens eller Riksdagens bifall, motverka hvad som måste anses önskvärdt
uti omnämnda afseende. Något verkligt behof att tillerkänna den, hvil¬
ken framställer yrkande om edgång, rättighet att få delgifva vederbörande
inteckningshafvare Rättens eller domarens i anledning af edgångsyrkandet
meddelade föreläggande genom dess införande i tidning förefinnes icke
heller; ty utan tvifvel skall det i de flesta fall för en allvarlig efterforsk¬
ning lyckas att taga reda på hvem som är innehafvare af ett intecknadt
löpande skuldebref, helst konkursgäldenären är i tillfälle att upplysa till
hvem han sist guldit ränta å skuldebrefvet; och i de händelser, der efter¬
frågan icke genast leder till målet, kommer dock inteckningshafvaren att
förr eller sednare uppträda för utfående af ränta eller kapitalfordran,
hvarvid det står den, som anser edgång nödig, öppet att då framställa
yrkande derom.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag underkännande af Herr Sven
Nilssons anmärkning och bifall till Utskottets Betänkande.
Vidare anfördes ej. Herr Talmannen framställde propositioner på bi¬
fall dels till Utskottets förslag i oförändradt skick och dels med den för¬
ändring, som påyrkats af Herr Sven Nilsson, och förklarade den förre af
dessa propositioner hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Utskottets
förslag blef alltså utan förändring af Kammaren bifallet.
§ 6.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till författning angående
upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars rätt till särskildt forum i
brottmål.
§ 7.
Till behandling företogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6, i anledning
af väckta motioner om inrättande af förlikningskomitéer.
Härvid yttrade:
Herr Ola Bosson Olsson: Jag gillar fullkomligt Utskottets uti
Utlåtandet uttalade åsigt derom, att denna fråga icke är ny, men dervid
stadnar ook den öfverensstämmelse, som är emellan mig och Utskottet i
detta ämne. Att frågan synes vara af vigt finner man nogsamt deraf,
att hon mer än en gång tillförene varit föremål för Representationens om¬
pröfning till följd af de upprepade framställningar i ämnet, som vid flera
föregående riksdagar blifvit gjorda. Men då Utskottet säger, att dessa
framställningar aldrig hafva lyckats att tillvinna sig Riksdagens bifall, så
är denna Utskottets utsaga väl icke alldeles enlig med sanna förhållandet,
Den 19 Februari.
307
ty vid 1840—1841 årens riksmöte beslöto Rikets Ständer en underdå¬
nig skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken af Expeditions-Utskottet uppsat¬
tes, och hvarur jag tager mig friheten anföra följande: Med anledning
af derå vid innevarande riksmöte hos Rikets Ständer gjorda framställnin¬
gar om nyttan och behofvet af, att förlikningskomitéer mera allmänt in¬
rättas, hvarigenom en fredligare sammanlefnad skulle befordras, rättegån-
garnes antal minskas samt dermed förenade kostnader undvikas, få Rikets
Ständer, instämmande i dessa åsigter, underdånigst anhålla, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t uti nådig Proposition meddela Rikets Ständer en led¬
ning för de reglementariska stadganden, som böra iakttagas vid organise¬
randet af dylika komitéer.
Denna skrifvelse expedierades äfven den 17 April 1841, hvaraf man
kan finna att Utskottets ofvan anförda uppgift icke är riktig, och att
nyttan och nödvändigheten af förlikningskomitéers införande redan blifvit
af Rikets Ständer både beaktad och behjertad.
Utskottet säger vidare, under anförande af ordalagen uti ett före¬
gående Lag-Utskotts Utlåtande, att förslaget i sjelfva verket innebär ska¬
pandet af en ny instans, enligt Utskottets omdöme ledande till alla de
olägenheter ett större antal sådant medför, men icke egande motsvarande
fördelar. Utskottet må nu kalla dem hvad som helst, dessa komitéer, det
bryr jag mig icke om, ty det inverkar alldeles icke på saken; men äfven
om de skulle anses utgöra en ny instans, och man kan erhålla en sådan
utan besvär och kostnad endast på detta enkla sätt, så komma de san¬
nerligen icke att verka utan nytta. Det är oss alldeles icke obekant, att
en mängd obetydliga rättegångar nu besvära våra domstolar, och att tu¬
sendetals dagsverken nu fåfängt uppoffras genom uppvaktning vid tingen,
och hvilken orimligt stor fördel skulle det icke vara för båda parterna,
om äfven blott endast en ringa del af dessa tvistemål kunde förlikas, innan
de kommo inför domstolen; ty hvad som är ännu värre än uppoffringen
af tid och penningar vid domstolar^, det är de högst menliga verkningar
i moraliskt hänseende dessa obetydliga rättstvister medföra, den spänning
mellan grannar de förorsaka, den hatfulla och missnöjda sinnesstämning
de uppväcka o. s. v. För min del är jag alldeles öfvertygad derom, att
genom lämplig och välvillig bemedling af behörige personer förlikning af
dylika mål skulle kunna åvägabringas, och att man icke länge skulle be¬
höfva vänta på de välgörande följderna af dessa komitéer, om de en gång
komma till stånd.
Att förlikningskomitéer äfven i Norge utöfvat ett välgörande infly¬
tande på rättegångsväsendet finner man i eu från Norska Regeringen
år 1835 meddelad uppgift, hvaraf inhemtas, att af 50,635 mål, som blif¬
vit af förlikningskommissionen behandlade, hafva 30,995 blifvit förlikta.
Älven i Danmark hafva de visat sig vara af stor nytta, hvilket jag per¬
sonligen hört flere trovärdige och insigtsfull Danske män vitsorda, och
på grund af denna sammanstämmande erfarenhet hos våra grannar och
naboar föreställer jag mig, att äfven inom vårt land förlikningskomitéerna
skulle komma att ega eu ganska vacker uppgift, och kunna uträtta
ej så obetydligt till isynnerhet den mindre bemedlade folkklassens nytta
och bästa. Visserligen innehåller 20 Kap. Rättegångsbalken föreskrifter
308
Den 19 Februari.
och stadgande!! i fråga om förlikningar, ja till och med åläggande för
domaren i vissa fall att söka förmå parterna till förlikning, men dels
ligga dylika åtgöranden alldeles icke i domarens intresse, då ingångna
förlikningar ej obetydligt skulle förminska hans inkomster, i fall de in¬
träffa alltför ofta, dels förorsaka dylika förlikningar domaren icke obe¬
tydligt besvär, då det mången gång kan vara ganska mödosamt att för
parterne klart och tydligt framställa fördelarne af en ifrågasatt förlikning
i stället för en vansklig rättegång, der en och hvar åtminstone har hop¬
pet för sig att kunna vinna sitt syftemål. Jag vill dock gerna göra våra
domare den rättvisan att medgifva, det ej få bland dem dock försöka
åstadkomma förlikningar, dock oftast utan resultat; ty när den rätt¬
sökande redan nedlagt kostnader på sitt mål, genom att infinna sig vid
rättegångstillfället och att dit låta kalla sina vittnen, så är det naturligt
att han icke vill hafva gjort detta för intet, utan att han då vill hafva
sina vittnen hörda och sin kostnad ersatt, samt för sådant ändamål på¬
kallar rättens beslut. Man kan, som sagdt är, icke undra på att
så sker.
Utskottet anför ytterligare såsom skäl för afslag, att vår nu gällande
lag åt domaren, såsom ansvarig embetsman, lemnat tillsyn dels derå, att
icke tredje mans rätt genom förlikningar förnärmas, dels derå, att för¬
likningen ingås på ett sätt, som icke lemnar rum för tvekan om begge
parternes frivilliga samtycke till föreningen, eller om hvad som blifvit
samtyckt eller icke, utaf hvilket resonnement synes framgå, att Utskottet
tyckes föreställa sig, att tillbörlig tillsyn öfver de$sa omständigheter må¬
hända skulle saknas inom de föreslagna förlikningskomitéerna. Jag tror
dock för min del, att erfarenheten redan vederlagt denna farhåga, åtmin¬
stone har jag aldrig sport några olägenheter af dylikt slag från de komi-
téer, som redan funnits eller finnas inrättade, ty hvarken har tredje mans
rätt blifvit mig veterligen förnärmad, ej heller hafva parterne varit i
okunnighet om hvad som blifvit beslutadt och öfverenskommet. Jag vill
dock ingalunda bestrida, att dessa förlikningskomitéer, som blifvit frivil¬
ligt inrättade, utan att vara af lag påbjudna, icke kunnat uträtta allt
hvad de, under andra förhållanden, sannolikt bort och skolat göra, ty
det är klart att, så länge ej i lag finnes stadgad skyldighet att infinna
sig inför förlikningskomitéen, man icke kan tvinga rättsökande parter dit,
hvadan också man sällan ser båda de tvistande tillstädes, ty merändels
uteblir svarandeparten.
Såsom det fjerde skälet för sitt afstyrkande Utlåtande har Utskottet
åberopat eller rättare ifrågasatt, huruvida i en kommun fullt lämpliga
förlikningsman finnas eller icke! Jag har dock i min motion sökt före¬
komma verkan af en dylik farhåga, derigenom att jag föreslagit att, om
flera kommuner vilja förena sig om en komité, sådant skulle vara dem
obetaget, och jag tror att, om flera socknar slå sig tillsammans, de icke
skola blifva i förlägenhet för erhållande af personer, tjenlige och lämplige
att taga plats i en förlikningsdomstol. Dessutom tager jag mig friheten
åberopa hvad Lagberedningen i sitt förslag till Rättegångsbalk, uti 31
Kap. i fråga om bildande af förlikningskomitéer, anfört, af hufvudsakligt
innehåll: att socken eller stad skulle ega välja gode män, en eller flere,
att gå parter till banda med bemedling af förlikningar, då de derom an¬
Den 19 Februari.
309
litas; att, om part, efter det i saken vore stämdt, men innan den tor
rätta kommit, ville söka förlikning, han borde låta kalla sin vederpart
sig till mötes hos bemälde gode män; att dock ingen skulle på sådan
kallelse, — den der uttärdades af en utaf gode männen — vara skyldig
att göra längre resor än 3 mil; samt att påföljden för underlåtenhet att
vid mötet sig inställa vore den, att man förlorade rättigheten till ersätt¬
ning för rättegångskostnaderna i första instansen.
Jag vill nu icke längre upptaga tiden med bemötande af Utskottets
skäl för afstyrkande af de väckta motionerna, men utaf andan i Utlåtan¬
det i sin helhet vill det emellertid synas mig, som Utskottet alltför myc¬
ket sett på förlusten af de sportler, hvaraf domaren skulle gå i mistning
genom införande af de ifrågasatta förlikningskomitéerna, men deremot
alltför litet tagit i betraktande den verkliga nytta den stora allmänheten
skulle, genom upprättande af dylika institutioner, få erfara, samt den
stora fördel en dylik reform otvifvelaktigt skulle medföra. Helst skulle
jag naturligtvis vilja yrka återremiss å Utlåtandet, men då ingen af Ut¬
skottets ledamöter reserverat sig mot beslutet, torde en återremiss tjena
till intet, då man från Utskottet, sammansatt på det sätt som det .nu är,
sannolikt icke {kan förvänta något annat eller bättre Utlåtande, än det
som nu är till afgörande föredraget. Af denna anledning måste jag nu
åtnöja mig med att påyrka, det Utlåtandet måtte med ogillande läggas
till handlingar^.
Herr Granlund: Denna fråga har jemväl under föregående riks¬
dagar blifvit väckt af olika motionärer, och jag tror det ligger i sakens
natur, att den skall från olika landsändar återkomma, till dess den er¬
håller en tillfredsställande lösning. Just detta återkommande visar, att en
åtgärd af lagstiftande makten i detta hänseende är af behofvet påkallad.
Jag har från min ort erfarenhet af det gagn förlikningskomitéer kunna
uträtta. En högt aktad ledamot af denna Riksdags Första Kammare var
under flera år ordförande uti en dylik komité, som lyckades förlika till
parternas ömsesidiga belåtenhet nästan alla tvistemål, men komitéens verk¬
samhet aftog slutligen, som jag tror, af det skäl att parter icke hade nå¬
gon i lag grundad skyldighet att inställa sig för densamma.
Utskottet har anfört, att i andra länder, der enligt regeln alla tvister
utföras genom advokater, torde förlikningsdomstolar hafva _ medfört det
gagn man dermed åsyftat. Just derför att man icke, synnerligast i lands¬
orterna, eger tillgång på juridiskt bildade advokater äro förlikningskomitéer
hos oss mer nödvändiga, ty de advokater eller sakförare, som _ uppstå vid
våra landsdomstolar, söka ofta af oädla motiver att allt mer inveckla för
den enfaldige allmogen den mest enkla rättegång. Vidare har Utskottet
sagt, att förslaget skulle innebära skapandet af en ny instans. Det är
sannt, men en instans, som icke kostar något, hvarken för de tvistande,
kommunen eller Staten.
Likaledes har blifvit anfördt, att vår gällande lag uti 20 Kap. Rätte¬
gångsbalken ålägger domare att söka förlika parter, men landtdomaren
lärer under pågående ting med bestämda rättegångsdagar icke hafva mycket
tid att använda för detta ändamål. Jag vill icke tro, att minskningen i
de sportler, som uppkomma genom expeditionslösen, skulle för honom ut-
310
Den 19 Februari.
gorå ett motiv att uraktlåta sin skyldighet i detta afseende, men något
torde, dock sportlerna inverka, när domareembetet skötes af vikarier, som
ofta icke hafva någon annan inkomst än sportlerna.
... kan för min del icke finna något olämpligt uti ett lagstadgande,
hvilket, såsom nu blifvit föreslaget, vid vite ålägger parter att inställa sig
inför förlikningskomitéer, sedan de behörigen blifvit kallade, och då jag
af egen erfarenhet känner, huru mycket godt dylika komitéer kunna verka,
kan jag icke bifalla Utskottets hemställan, utan önskar motionerna all
framgång.
Herr Grus t af Jonsson: De skäl Utskottet anfört för sitt afstyr¬
kande af motionerna kan jag icke godkänna. Att frågan, som vid flera
föregående riksdagar blifvit väckt, aldrig lyckats tillvinna sig Riksdagens
bifall, är, enligt mitt förmenande, eu omständighet, som icke bör förminska
densammas vigt och betydelse. Den återkommer som en gengångare vid
hvarje riksdag och skall slutligen vinna bifall, alldenstund den institution,
hvars inrättande den åsyftar, är välgörande för landet, och det äriöfver-
tygelsen härom jag väckt mitt förslag.
Utskottet bär sagt, att förslaget skulle innebära skapandet af en ny
instans. Ja, visserligen, men icke en sådan instans, som erfordrade tjenste-
män på stat, utan en sådan, hvars angelägenheter hvarje fosterlandsvän,
som. älskar frid, gerna skulle åtaga sig att sköta utan ersättning. De
förlikningskomitéer, som finnas på åtskilliga ställen i landet, hafva verkat
derhän att rättegångarnes antal förminskats, men de äro i viss mån makt¬
lösa, så länge icke något lagstadgande finnes, som ålägger parter att in¬
för dem .uppträda. Man har sagt, att tvisterna icke kunde blifva så väl
utredda inför en förlikningskomité som inför domstol, men det finnes icke
något hinder att, för. vinnande af fullständig juridisk utredning, i fäll icke
förening kan åvägabringas, sedermera fullfölja dem inför rätta. Jag anser
derföre, att denna fråga ej bör af Riksdagen så rätt och slätt lemnas utan
afseende. Jag yrkar att min motion måtte af Kammaren bifallas och att
proposition måtte varda framställd på bifall till motionen och afslag å
Utskottets framställning.
Jag har förskaffat mig ett reglemente från Danmark, der förliknings¬
komitéer under en lång följd af år funnits, och jag skulle kunna hafva
^a?n)a^ förslag i samma syftning som det Danska, enligt hvilket lands-
höfdingarne utse kommissarier, som fungera i komitéerna, men jag tror
detta skulle blifva för dyrt. Mitt förslag är deremot enkelt och prak¬
tiskt utförbart, hvarföre jag yrkar bifall till min motion.
Herr Staaff: Om motionärerne påyrkat inrättande af en institu¬
tion utaf kommunal natur, der sådane parter, som vore i stånd att sjelfva
reda sina affärer och icke stode fiendtligt riktade emot hvarandra, kunde
finna hjelp vid uppgörandet af sina rättsförhållanden, skulle jag sagt att
förslagen vant praktiska och möjligen kunde leda till välgörande resultat,
men då motionärernas förslag åsyfta inrättandet af en legal instans —
den nedersta — som, hvad man än må derom säga, sålunda ovilkorligen
skulle öka instansernas antal och blifva för parterna besvärande, kan jag
icke inse något skäl till bifall, isynnerhet som vår lag bjuder domaren
Den 19 Februari.
311
att söka förena parter. Man har visserligen påstått, att omtanke för sport-
lerna skulle kunna förmå domaren att låta dessa lagbud ligga i glömska,
men förhållandet är dock icke sådant, ty inkomsterna utaf domboken äro
icke större, än att domaren gerna kan undvara dem. Om man undantager
skuldfordringsmål, som i allt fall icke äro synnerligen många, äro dom-
boksmålen i allmänhet icke af beskaffenhet att utgöra en inkomstkälla.
Om man ser närmare på de förslag, motionärerna uppgjort, skall man
lätt finna hvilken stor praktisk svårighet möter för desammas antagande.
Den förste motionären har föreslagit, att parterna skulle vara skyldige in¬
ställa sig för komitéen inom det komitéområde, hufvudkäranden tillhör.
Låtom oss nu antaga, att en person i Skåne har en fordran hos en annan,
som är bosatt i Haparanda, och stämt denne svarande till hans forum
domicilii. För att nu få detta mål förlikt, skulle svaranden resa från
Haparanda till Skåne, det vill säga göra en färd på omkring 180 mil!
Han kan icke gerna resa genom ombud, ty antingen skulle han då lemna
ombudet eu öppen fullmakt att ingå på alla möjliga förlikningar, eller
också tänka sig alla olika förlikningsförslag, hvilket torde blifva något
svårt, enär dessa alstras just af stundens ingifvelse. Vänder man om för¬
hållandet, såsom den andre motionären gjort, i det han föreslagit att par¬
terna skulle inställa sig i den kommun, der svarande-parten har sitt bo
och hemvist, så får skåningen resa upp till Haparanda, och jag vet just
icke om det skulle för honom vara någon fördel. Kostnaderna för dylika
resor, som — det medgifver jag gerna — skulle blifva undantagsfall,
kunde således komma att uppgå till ett vida större belopp än det, hvarom
tvistades. Jag skulle kunna anföra ännu liera omständigheter, som visade
det opraktiska uti förslagen, men jag nöjer mig med att upprepa hvad jag
först yttrade, att jag icke skulle haft något emot förslagen, om de åsyftat
inrättandet, icke af en legal instans, utan af en kommunal institution;
nu måste jag yrka på bifall till Utskottets hemställan.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag tror för min del, att mo-
tionerne hade varit värde ett bättre öde, än det de nu synas gå till
möte. I den socken, der jag är boende, har under tio års tid exsisterat
en förlikningskomité, som uträttat mycket godt, ty de flesta tvister, som
uppkommit, hafva genom densamma blifvit bilagda, hvarigenom flera tusen
Riksdaler blifvit inbesparade och lumpna rättegångar förekomna, som velat
väckas af personer, hvilka, oaktadt de kanske haft den juridiska rätten på
sin sida, likväl haft moraliskt orätt.
Fn talare har påpekat olägenheten för parter, som bo så långt från
hvarandra som i Haparanda och Skåne, att sammanträffa vid förliknings¬
komité inom den kommun, der endera parten har sitt hemvist. Jag tror
dock, att i sådana fall ombud kunde begagnas lika så val som vid laga
forum. Asigterna i denna fråga äro dock lika långt åtskilda som Hapa¬
randa och Skåne, ty det egna intresset har säkerligen icke liten del i det
motstånd frågan här från vissa håll röner.
Jag skulle helst önska återremiss till Utskottet.
Herr Johan Bergström: Att bilda frivilligaförlikningskomitéerför
att förena tvistande parter är en vacker handling. Men att etablera en lag
312
Deri 19 Februari.
som skulle ålägga kommuner att bilda förlikningskomitéer tror jag icke
vore välbetänkt. .lag tror, att sådana tillkomna förlikningskomitéer icke
uppfylla det åsyftade ändamålet; kommunerna hafva nog många åliggan¬
den förut, utan att öka dem med att inrätta förlikningskomitéer. Jag tror
icke heller, att parterna skulle blifva belåtna med en sådan åtgärd, det
skulle medföra besväret för dem att inställa sig vid eu ny instans, och
jag troi icke, att vi, då frågan om förenkling af vårt domstolsväsende allt
mer och mer gör sig gällande, bör öka instansernas antal.
. yrkar alltså på bifall till Utskottets hemställan och afslag på
motionerne. 1
Herr Axel Bergström: Först och främst får jag tacka den
värde motionären från Christianstads län, för det han med sin grundligare
kännedom om vår äldre riksdagshistoria rättat Utskottets uppgift, ° att
de upprepade framställningar i ämnet, hvilka vid flera föregående riksda-
8a1' 8J01 da, icke någonsin lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall,
lill följd af den utaf motionären nu lemnade upplysning får det anses
säsong ådagalagdt, att 1841 års Riksdag förordat inrättandet af förliknings¬
komitéer. Min auktoritetstro är dock, jag tillstår det Öppet, så svag, att
jag icke genom hvad motionären i nyssberörda måtto upplyst, blifvit öf¬
vertyg*^ om nyttan eller lämpligheten af dylika komitéer.
Vidare tror jag, att våra öfverläggningar skulle vinna i upphöjdhet
och lugn, om man icke vore så frikostig med orättvisa beskyllningar, hvilka
icke kunna annat än reta dem, mot hvilka de riktas. Motionären har
framkastat den beskyllning mot Sveriges domare, att de af omtanke för
eget intresse skulle vara mindre benägne att efterlefva lagens stadgande,
att domaren bör råda parterna att sig förena. Det är en obestyrkt be¬
skyllning; jag tillbakavisar den.
Vidare har motionären beskyllt Lag-Utskottet för att hafva sett mera
på domarnes sportler än på folkets nästa. Det är en obestyrkt beskyll¬
ning; jag tillbakavisar den.
Slutligen har motionären, som ansett önskligt att ärendet blefve till
Lag-Utskottet återförvisadt, förklarat sig icke vilja framställa yrkande
derom af farhåga, att en återremiss till Utskottet, såsom det för närva¬
rande vore sammansatt, icke skulle tjena till något. Denna klagan från
motionärens sida öfver Utskottets sammansättning synes mig vara i hög
grad obefogad; ty hvem, jag frågar det, har tillsatt Lag-Utskottet? Månne
icke majoriteten inom denna högt ärade Kammare, till hvilken majoritet
motionären sjelf räknas? För egen del är jag, som ej tillhör majoriteten,
villig medgifva, att Lag-Utskottet, hvaraf motionären sistförfiutne riksdag
var ledamot, vid början af innevarande riksdag gjorde en oersättlig förlust
derigenom, att majoriteten ansåg hans insigter och erfarenhet böra komma
icke civillagstiftningen utan banklagstiftningen till godo samt förty uteslöt
honom från Lag-Utskottet och i stället insatte honom i Banko-Utskottet;
men i detta afseende är jag utan all skuld.
Motionären har till stöd för sitt förslag åberopat, förhållandena i
Danmark. Äfven jag känner något till dessa och vill derföre rörande den
historiska uppkomsten af de i detta land befintliga förlikningskomitéer
upplysa följande. Danmark var den tid, då fråga om inrättande af dessa
Den 19 Februari.
313
komitéer först väcktes, alldeles öfversvämmadt af sådane sakförare,
hvilka man med ett vulgärt uttryck kallar bränvinsadvokater, och som
flitigt uppviglade befolkningen till oskäliga rättegångar. Landets bäste
män visste då icke någon annan utväg till räddning ur denna nöd än att
försöka minska dessa sakförares olycksbringande inflytande på b folknin-
gen. För sådant ändamål ansågs lämpligt genom lagens tvång förmå
tvistande parter att, innan de finge anhängiggöra sin sak för rätta, per¬
sonligen tillstädeskomma inför gode män för att förmanas till förlikning,
och oaktadt flera röster böjdes emot den föreslagna institutionen af för-
likningskomitéer, kom densamma likväl omsider till stånd, då man icke
kunde finna något kraftigare och mera verksamt medel mot det allmänt
erkända och öfverklagade onda. Till bekräftelse af de utaf mig upplysta
förhållanden åberopar jag en utmärkt dansk rättslärd generalprocureur
Stampes tryckta utlåtanden. Nu finnas visserligen också i vårt land brän¬
vinsadvokater, men lyckligtvis icke i så stor mängd och med så stort in¬
flytande på befolkningen som förhållandet var i Danmark mot slutet af
förra århundradet, dä förlikningskomitéerna der inrättades; och, derföre
förefinnes icke heller hos oss samma behof af förlikningskomitéer, som
fanns i Danmark.
Det ligger en inre motsägelse i sjelfva tanken att genom tvång drifva
folk till förlikning. Kan man genom fri verksamhet förmå parter att
sämjas och förlikas, är sådant visst lyckligt; ty det är en brist att gå
till rätta med hvarandra. Men önska de tvistande sina tvister bedömda
och slitna efter lagen; då böra också inga andra motiver än rent rätts¬
liga göras gällande. Med afseende derå innehåller också den danska la¬
gen om förlikningskomitéer, att eu rättslärd och lagfaren man skall hafva
säte deri. Lagstiftaren insåg nemligen vigten deraf, att de, hvilka skulle
bemedla förlikning, äfven förmådde bedöma, hvilken af parterna enligt
gällande lag hade rätt. Utan sådan förmåga kommer en förlikningskomité
städse att hängifva sig åt lusten att, för åstadkommande af den önskvärd
ansedda förlikningen, öfvertala den part, som har rätten på sin sida, att
nedsätta och minska sina anspråk, hvarigenom den materiela rättvisan li¬
der intrång. För min del finner jag motionärens lagförslag icke innebära
säkerhet derför, att de föreslagna förlikningskomitéerna i vårt land komma
att besitta ofvan omförmälda förmåga, hvarpå jag lägger så stor vigt.
Vidare är det högst angeläget, att, om förlikning emellan tvistande
parter kommer till stånd, förlikningskomitéen förstår att skriftligen upp¬
fatta hvad öfverenskommet och aftaladt blifvit på sådant sätt, att upp¬
komsten af ytterligare tvister om rätta förståndet af förlikningen före-
bygges. Icke heller i detta afseende lemna! sammansättningen af de före¬
slagna förlikningskomitéerna erforderlig trygghet.
Slutligen har jag att bemöta tvänne argumenter, som motionären vi¬
dare begagnat. Han yttrade, att rättegångar om obetydliga saker demora¬
liserade befolkningen, men så är icke förhållandet; ty hvad som förefaller
en person, t. ex. motionären, ringa och obetydligt, kan vara af stor bety¬
delse för de tvistande. Stort och litet äro relativa begrepp; och man kan
utföra en tvist om det lilla på ett lojalt och värdigt sätt. Hvad som der¬
emot demoraliserar är, att tvistande parter på ett lumpet och chikanöst
sätt uppträda mot hvarandra och söka undanhålla och fördölja sanningen
314
Den 19 Februari.
i målet, detta må angå ett stort eller litet belopp. Ytterligare förmenade
motionären inrättande af förlikningskomitéer skola medföra stor besparing
af dagsverken. Jag förstår knappt detta argument. Det står dock klart
för mig, att tvungen personlig inställelse inför förlikningskomitéerna skulle
medtaga lika många dagsverken, som förspillas genom inställelse inför
domstolarne; och i de mål, hvari förlikning icke kunde åstadkommas, och
som utan tvifvel blefve de talrikaste, kunde de sednare dagsverkena icke
inbesparas.
Motionären har icke anfört något skäl, som synts mig kunna i någon
mån rubba vigten af dem, hvilka tala för afslag å motionen; hvadan jag
yrkar bifall till Lag-Utskottets Utlåtande.
Herr kor sbäck: Jag vill endast med några ord gifva till känna,
att jag skulle önskat, att motionärernas framställningar ledt till annat
resultat -än det, hvartill Lag-Utskottet i förevarande Betänkande kommit,
^ JaS känner huru mycket godt förlikningskomitéer i min ort uträttat.
Men orsaken till att de icke uträttat allt det goda, de kunnat, ligger just
deruti att de varit frivilliga. Denna frivillighetens princip har inom flera
områden verkat ganska skadligt. Jag vill blott erinra om skarpskytte-
väsendet; huru många korpser, som hastigt nog bildades, hafva icke blif-
vit upplösta, och hvarföre? Jo, just derför att de voro frivilliga.
Ehuru motionerna val icke hafva någon framtid vid denna riksdag,
skulle jag dock önskat, att motionärerne rönt bättre framgång i sina bemö¬
danden för en så nyttig sak som förlikningsdomstolar.
Herr Ehrenborg: Då dessa förslag riksdag efter riksdag hafva
återkommit, då motionärerne nu yrkat bifall till motionerna samt afslag
å Utskottets Betänkande, då under denna öfverläggning alla, som hittills
uppträdt emot motionärernes förslag, med ett enda undantag allenast,
vant jurister, och då det kan vara anledning befara att motståndet mot
motionerna tillskrifves någon juridisk förnämhet eller afvoghet, så har jag
trott, a,tt det icke vore olämpligt, om en ledamot, som icke är jurist men
varm vän af förliknings-komitéernas verksamhet, för sin del förklarar, att
han helt och hållet instämmer i de af 1868 års Lag-Utskott anförda
samt nu upprepade skäl för afstyrkande af bifall till motionerna, men
hufvudsakligen uti de af nuvarande Lag-Utskott tillagda orden “att för¬
likningens frivillighet icke står väl tillsammans med den tvångsmakt, som
enligt motionärernes förslag skulle tilläggas den nya institutionen.“ För
min del tror jag, att motionärernes syfte för sakens befrämjande icke
vinnes på det sätt, som de föreslagit. Det torde erkännas af dem sjelfva,
att inrättandet af en ny instans icke i och för sig sjelf är något önsk-
ningsmål och att det icke är möjligt att i allmänhet få juridiskt bildade
personer till ledamöter af förliknings-komitéerna, enär sådana icke mån¬
genstädes finnas att tillgå. Icke heller han önskar att få förliknings-
inslitutionen utan ansvarighet, lika litet som att göra de personer an-
svariga, hvilka icke ega sakkunskap. Men hvad åsyftas då? Jo, att be¬
främja saken, att intressera allmänheten derför och åstadkomma, att
tvistemål så mycket som möjligt uppgöras genom förlikning. Jag erkän¬
ner, att detta syfte är godt och fosterländskt, men jag vågar tillika påstå,
Den 19 Februari.
315
att det icke befordras på de sätt. som blifvit föreslagna. Man framkal¬
lar i allmänhet icke en god sak genom att reglementera och för den¬
samma öppna en form, innan intresset för saken blifvit allmänt. Det har
hittills visat sig, att intet hinder mött för förlikningskomitéers inrättande
och verksamhet utan några lagstadgade reglementen i orter, der en kraf¬
tig vilja i sådant hänseende yppat sig, under det att man på andra håll
icke kunnat frammana en sådan, derigenom att reglementen uppgjorts.
Jag har vunnit egen erfarenhet häraf under flera år. A ena sidan kän¬
ner jag nemligen orter, der man endast genom frivillig sammanslutning
bildat förlikningskomitéer, hvilka, ehuru med varsamhet för att gå någons
rätt för när, uträttat mycket godt. Men å andra sidan får jag tillkänna¬
ge, att t. ex. den förlikningskomité, som bildats på den ort, der jag bor,
och i hvilken komité jag under 7 år haft äran att sitta såsom ordförande
— jag lägger vigt på ordet äran, ty det är den enda följden af dessa
uppdrag — icke lyckats förlika mer än ett enda mål under dessa 7 år,
och det var ett slagsmål. Vi hafva varit 7 personer, som sammanträdt
före hvarje ting och sutit mycket högtidliga och väntat på parter, som
kunde vilja förlikas. Skrivelser om dessa sammanträden utfärdades sär¬
skilt till hvar och en ledamot, och pålysningar skedde i kyrkorna med
de Migaste uppmaningar till tvistande parter. Icke dess mindre har på¬
följden af allt detta icke blifvit någon annan, än den jag redan nämnt.
Och hvarföre? Jo! emedan på den orten befolkningen ännu icke varit
mogen för en dylik institution. Genom en eller två personers inflytande,
som vill sätta i verket en vacker tanke, kom den till stånd. Vi fingo
föreslagna stadgar för komitéens verksamhet fastställda af Konungens Be¬
fallningshafvande, vi fingo personer till ledamöter i komitéen och trodde
oss genom densamma skola göra vill. Och ehuru resultatet nu har blif¬
vit intet, har det emellertid kostat rätt mycket tid för dem, som sutit
der förgäfves. Detta är således icke den rätta vägen.
Jag hörde en talare nämna, att han i tio år deltagit i en förliknings¬
komité, som derunder visat sig mycket välgörande. Detta visar ju att
saken gått för sig utan nu föreslagna lagstiftning. Det skadligaste man
kan göra en god sak är ofta att i förtid pålägga den obligatoriska for¬
mer. På de skäl jag sålunda anfört tillstyrker jag bifall till Betänkandet
samt uppmanar såväl motionärerne som en och hvar i öfrigt af Kamma¬
rens ledamöter att hvar i sin ort verka för den goda saken, men afråder
alldeles ifrån förnyade förslag att göra den för hela landet obligatorisk.
Herr JonasSamuelsson: Om kommunerna skola tvingas till inrättan¬
de af förlikningskomitéer, så tror jag för min del, att detta icke mycket
kommer att befrämja förlikning parter emellan; och i sådan händelse
skall för öfrigt hvad som kan vinnas genom rättegångarnes minskande
bortkastas på komité-sammanträden. Derigenom uppkommer först och
främst tidspillan och resekostnad för parterne. Vidare kosta komitéernas
sammanträden icke så obetydligt. Och slutligen faller sig det myckna
bråket med stämningars kommunicerande icke heller så lätt. Allt detta
skulle sammanräknadt säkerligen uppgå till så stort belopp, att käranden,
som naturligtvis skulle bekosta förberedelserna till en rättegång, mången
gång kunde komma att dertill sakna erforderliga medel. Sålunda skulle
316
Den J9 Februari.
följden häraf kunna blifva den, att en mindre bemedlad sattes ur stånd
att börja eu rättegång, vore än hans sak den aldra rättvisaste.
Inom det härad, der jag bor, finnas två kommuner, som hafva för-
liknings-komitéer; men från dessa kommuner förekomma alltid en mängd
rättegångar vid hvarje ting.
Den ärade motionären har erkänt, att processlystnaden är i aftagande.
Om så lyckligt är, tror jag det vore bäst att skona kommunernas med¬
lemmar från allt för många tidsödande uppdrag. Vi hafva på den sed¬
nare tiden redan erfarit, huru de kommunala tjenstebefattningarnes antal
oupphörligen vuxit; och skulle detta förslag gå igenom, så, i stället för
en väl behöflig indragning af tjenster, tillkomme säkerligen en mängd
ytterligare. För min del anhåller jag derföre om bifall till Betänkandet.
Herr Uhr: Vid 1850 års riksdag väckte jag eu motion om inrät¬
tande af förlikningskomitéer. I egenskap af suppleant deltog jag i Lag¬
utskottets behandling deraf, och då jag fann Utskottet benäget för saken,
lyckades jag att öfvertyga det om nyttan deraf, så att Utskottet i viss
mån tillstyrkte bifall till mitt förslag. Utskottet föreslog nemligen då,
att intet sådant mål finge till behandling inför domstol förekomma, som
icke förut varit hos förliknings-komité anmäldt. Detta vann likväl icke
Riksdagens bifall. Och då jag sedan vid två särskilda riksdagar förnyade
mitt förslag, behagade Utskottet vid ingendera riksdagen besvara det¬
samma, utan stoppade det helt enkelt under bordet. Vid den tredje
riksdagen omsider blef min då åter väckta motion i ämnet af Utskottet
besvarad, men då afstyrktes den såsom nu på svaga skäl.
Jag har icke haft samma olyckliga erfarenhet som min granne till
höger. Likasom han har jag äfven haft äran att vara ordförande i för-
liknings-komitéen inom den ort, der jag bor; och jag har sannerligen
nästan fiatnat öfver de goda resultater som vunnits. Vi hafva lyckats
förlika många mål af sådan beskaffenhet, att de eljest säkerligen skulle
hafva gått alla instanserna igenom. Nu komma nästan inga mål ens till
förliknings-komitéen, utan parterna blifva sams ändå. Till mig hafva i
sommar kommit både kärande och svarande och der gjort upp saken.
Detta förhållande bevisar emellertid, efter mitt förmenande, nyttan af en
förliknings-komité i den orten.
För närvarande vill jag dock gå in på hvad min granne här bakom
ryggen sagt och anser, att vi kunna låta bero vid Betänkandet, men
hoppas dock “bättre lycka nästa gång11.
Herr Kolmodin: Efter den diskussion, som nu förelupit, har jag
obetydligt att tillägga. I synnerhet hafva de båda representanteme från
Nerike genom sina anföranden öfvertygat mig, att man bör bifalla Be¬
tänkandet. Den ena har nemligen visat, att de frivilliga förliknings-
komitéerna kunna medföra synnerligen goda verkningar, och den andre
har otvetydigt ådagalagt de stora besvär och kostnader, hvilka dessa
inrättningar skulle förorsaka, om de blefvo obligatoriska.
Det är endast en sak, jag ytterligare har att anmärka. En talare
ifrån Skåne har föreslagit, att förlikningarne må kunna åvägabringas
genom ombud. I motionärens förslag ligger en tanke, att dessa förlik¬
Den 19 Februari.
317
ningar skola åstadkommas medelst ett slags tvång. Detta låter, rätt för-
stådt, ännu höra sig. Nu vill man derjemte, att de skola ske genom om¬
bud. Härtill kan jag endast säga, att jag tror, det förlikningarne i så
fall komme att blifva derefter. För min del yrkar jag bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Gustaf Jonsson: Ja! åsigterna äro delade här såsom i
andra fall. Jag har icke heller kunnat vänta mig annat. Jag får dock
upplysa, att förliknings-komitéer redan finnas, i hvilkas reglementen, som
blifvit fastställda af Konungens befallningshafvande, finnas stadgade viten
och böter för uteblifvande parter. Der finnes sålunda redan tvång till
inställelse; och saken får sannerligen icke heller någon fart med mindre.
Jag vill emellertid nu rätta mitt förra yttrande så till vida, att jag in¬
skränker mig till att yrka bifall till min motion.
Herr Granlund: Jag vill, med anledning af hvad en ärad repre¬
sentant från Norrland ordat om de svårigheter, som skulle uppstå, om
den ene parten bodde i Haparanda och den andre i Ystad, endast nämna,
att ett slikt förhållande, efter mitt förmenande, näppeligen ens låter-
tänka sig. Om motionären för öfrigt mindre väl formulerat sitt förslag,
så hade väl detta icke behöft utgöra något hinder för Lag-Utskottet att
framlägga ett bättre formuleradt. Det är knappast möjligt för en motio¬
när att så formenligt uppställa sin motion, att icke klander kan riktas
deremot, synnerligast från den juridiska sidan. Meningen med förslaget
är dock god, och derföre har jag yttrat mig för bifall till detsamma.
Hvad beträffar det, som en annan talare nämnt, att det inom vissa
kommuner skulle möta svårighet att finna personer, som vore villige att
åtaga sig uppdrag såsom ledamot i förlikningskomité, så vore det be¬
klagligt om kommuner funnes, der man vore så liknöjd för denna ange¬
lägenhet — lika beklagligt vore det om folket i allmänhet vore så oför¬
sonligt som en annan värd talare anfört — jag tror dock detta skall
höra till undantagen — många kommunala uppdrag finnas mer obehag¬
liga än att få till sin uppgift att söka förlika tvistande till ömsesidig
belåtenhet och rycka den mindre kunniga delen af folket ur händerna på
dessa bränvinsadvokater, hvilka gjort till sin uppgift att inkrångla målen,
stundom till den grad att båda parterne tappa och advokaten är den
ende vinnande.
Herr Ahlgren: Då en talare erinrat, att Riksens Ständer vid 1841
års Riksdag ingingo till Kong! Maj:t, med anhållan om utarbetande af
en lag, i syfte att förlikningskomitéer måtte mera allmänt inrättas, så
ber jag att något få fullständiga denna uppgift. I anledning af Rikets
Ständers berörda skrifvelse, hvarutinnan påpekades, hurusom genom för-
likningskomitéers inrättande en fredligare sammanlefnad skulle befordras,
rättegångames antal minskas och dermed förenade kostnader undvikas,
aflät nemligen Kong! Maj:t en skrifvelse till den då i verksamhet varande
Lagberedningen, deruti Kongl. Maj.-t förklarade sig hafva med tillfreds¬
ställelse erfarit, det Rikets Ständer till princip godkände ifrågavarande
okonstlade lagstiftning, samt till Lagberedningen öfverlemnade Riksens
318
Den 19 Februari.
Ständers skrifvelse för att af den tagas i öfvervägande. Lagberedningen
gjorde då allt hvad på den berodde för att utreda möjligheten af en lag
i det föreslagna syftet, men har i ett längre underdånigt utlåtande af den
16 December 1842 tydligen visat, att den ifrågasatta institutionen endast
skulle blifva besvärlig och betungande för de rättsökande, utan att nå¬
got motsvarande gagn derigenom kunde åstadkommas. Jag har velat,
till rättelse för de motionärer som vid blifvande riksdagar tilläfventyrs
ämna upptaga frågan, lemna denna underrättelse, om huru Lagberednin¬
gen deruti yttrat sig, och tillåter mig i sammanhang härmed hemställa,
att hvar och en, som intresserar sig för förlikningskomitéers inrättande
måtte taga del af omförmälda underdåniga utlåtande, såsom innehållande
en fullständig och upplysande utredning af det ärende, hvarom diskus¬
sionen nu pågår. Vid antydda utlåtande var visserligen fogad en re¬
servation, men bland principerna deruti ingick väsendtligen, att förlik-
ningskomitéerna skulle vara helt och hållet frivilliga institutioner i kom¬
munerna, så att Konungens Befallningshafvande först borde höra kom¬
munerna, huruvida de ville -hafva förlikningskomitéer. Derjemte torde
äfven, hvad motionärerne icke beaktat, lemnas bestämmelse rörande be¬
skaffenheten af de mål, som förlikningskomitéema skulle ega att upp¬
taga. Nu antydda, med liera omständigheter torde böra behjertas, om liera
eller färre framdeles komma att uttala sina önskningar om en lag i nu
afhandlade syfte.
För min del tror jag visserligen, i likhet med en föregående talare, ätt
en dylik institution kunde blifva nyttig, dock endast så länge den är grun¬
dad på frivillighetens princip och ej på tvång.
Men en annan sak, mine Herrar! Af åtskilliga yttranden, som här
blifvit fällda, skulle man kunna tro, att det Svenska folket vore särdeles
trätgirigt och motsträfvigt för rättegångars biläggande i godo. Jag har
tagit kännedom om Justitie-statsministerns embetsberättelse!- för år 1867
äfvensom för föregående år och har derutaf kommit till en motsatt åsigt.
Justitie-statsministerns sednast afgifna embetsberättelse, eller den för år
1867, första afdelningen, visar nemligen, att då vid samtliga häradsrät¬
terna samma år afdömda tvistemål utgjorde 20,178, så hade under
nämnda år såsom förlikta, förfallna samt icke fullföljda blifvit afförda
icke mindre än 14,817 mål, således mer än 75 procent af samtliga afdömda
målen. De från 1866 till 1867 vid häradsrätterna uppskjutna, uti nyss-
berörda siffror likväl icke inbegripna tvistemålen motsvara dock ungefär
det antal, som sistnämnda år lemnats hvilaude till 1868.
Att slutligen den ifrågaställda institutionen dock icke har med sig
de stora fördelar mången tror, synes, så tvifvelaktigt detta än kan låta,
framgå af det förhållande, att, medan i början af 1840-talet det fanns
icke mindre än 190 förlikningskomitéer i riket, detta antal sedermera
betydligt nedgått, hvilket sannolikt icke skulle hafve skett, derest de
stora fördelar, som i synnerhet en talare uppgifvit, verkligen skulle vara
förenade med denna institution.
På de grunder jag nu i korthet anfört yrkar jag bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Den 19 Februari.
319
Grefve Sparre: Det kan ingalunda förvåna mig, att en så vacker
tanke som inrättande af förliknings-komitéer vinner bifall hos många,
hvilka sannolikt ej gjort sig förtrogne med de vilkor, hvarunder dessa
komitéer skola utöfva sin verksamhet, så mycket mindre som sådana in¬
stitutioner både i Danmark och Norge exsisterat sedan längre tid tillbaka
och der verkat mycket godt. Såsom icke sjelf varande domare, bör jag
icke gerna kunna blifva utsatt för misstanken att vilja draga till domsto-
larne mål, som skulle kunna afgöras utan deras åtgärd. Eu ledamot af
Kammaren, som tillförene varit ledamot i Utskottet, torde påminna sig, att
jag derstädes icke motsatte mig förslaget. Men jag tror, att man måste
söka göra sig reda för orsakerna, hvarföre denna institution i grannlän¬
derna tillvunnit sig så stora sympatier, men icke förmår göra det äfven
hos oss. Orsaken härtill ligger, såsom eu ledamot af Utskottet redan an¬
tyda deruti, att i Norge likasom i Danmark målen utföras genom advo¬
kater, så att parterna icke, åtminstone i allmänhet, sjelfva bevista tingen.
Härigenom blifva rättegångarne derstädes kostsammare och möjligheten
till en förlikning, som kanske lätt kunde åvägabringas, om parterne stode
ansigte mot ansigte, gifves icke, sedan målet kommit inför domstol, så
mycket mera som advokater^ vanligen icke äro böjde att förlika mål.
Ilos oss deremot, hvarest folket sjelft i allmänhet utför sina rättegångar
och domaren derpå icke kan förtjena stort mera, än hvad protokollens
utskrifning kostar honom, hos oss är domaren, som känner folket och
parterne, bättre i tillfälle att mäkla förlikning än personer, hvilka af tvång
mer eller mindre motvilligt mottaga förtroendet att vara ledamöter i en
förliknings-komité. I de orter, som hafva en domare, hvilken nitälskar
för det, som är godt och rätt, är domstolen ock den bästa och ändamåls¬
enligaste förlikningsinrättning som finnes; och detta torde vara orsaken,
hvarför förliknings-komitéer hos oss på somliga ställen kunnat uträtta så
liten nytta, medan de på andra orter, hvarest domaren möjligen åsidosatt
sitt lagstadgade åliggande att söka förmå perterne till förlikning, visat sig
mera verksamma.
Men nu är frågan den: Böra vi, med afseende derpå att en och
annan domare icke fullgjort sina skyldigheter och att parterna på somliga
ställen kunna vara mera trätlystna, höra vi med afseende derpå ålägga
menniskor i allmänhet det tvång och den olägenhet, som följer deraf, att,
innan saker få komma till domstols-instanserna, de ovilkorligen förut skola
genomgå förlikningsinrättningarne såsom eu första instans? Eller skulle
det för personer, som blifva besvärade af trätlystna processmakare, vara
någon fördel att nödgas resa till motparternas hemorter, för att der un¬
dergå en förlikningsprocedur, som oftast torde visa sig overksam? Jag
tror det icke; och d:f jag hyser den öfvertygelsen, att den kommunal-anda,
som i allmänhet nu börjat utveckla sig, mer och mer skall föranleda der¬
till, att genom personer, som äro för saken intresserade, frivilliga förlik-
nings-inrättningar åstadkommas, men att de genom tvång åstadkomna
tjena till intet, så tror jag, att Utskottet gjort klokast uti att för det
närvarande afstyrka förslagen.
Skulle institutionen komma till stånd, så bör den icke kunna komma
i fråga att verka annorstädes än vid tingsställena, hvarest tolf män af or¬
tens mest aktade, och som vanligen äro mest bekanta med parterne, än¬
320
Den 16 Februari,
dock skola sammanträda, och der således det bästa tillfälle i verlden gifves
för dem att om möjligt åstadkomma eu frivillig förlikning. Jag tror så¬
ledes, med afseende på vår domstolsorganisation och med det tillfälle, som
nämnden nu eger att åstadkomma förlikningar, derutaf följden äfven blifvit,
efter hvad den siste talaren visat, att 75 procent af anhängiggjorda tvi¬
stemålen årligen förlikas, att, säger jag, dessa förhållanden gorå1 förlik-
ni ngskomitéer såsom tvångsinrättningar öfverflödiga och röstar fördenskull
för bifall till Utskottets framställning.
Herr Törnfelt: Hå man ofta sett, huru för en ringa sak svåra
strider hafva uppstått, då för en enda riksdaler proeesser börjats,
hvilka räckt i flera år, så att rättegångskostnaderna slutligen uppgått till
hundratals Riksdaler, — då man sett sådant, må man väl önska fram¬
gång åt förslag om inrättande äf förlikningskomitéer, ty dessa skola ovil¬
korligen komma att medföra mycket godt. Hvad kan väl ock vara skö¬
nare än att förlika stridande bröder? Derföre instämmer jag för min del
i yrkandet på dylika komitéer. Men i afseende på formen derför, om de
böra vara obligatoriska eller icke, vill jag icke uttala mig, utan anser, att
ärendet bör återremitteras till Utskottet för afgifvande af ett nytt förslag.
Herr Petter Andersson: Jag för min del underkänner visserli¬
gen icke utan gillar tvärtom det goda syftet med motionerna, men tror dock,
att man om dessa förlikningskomitéer gör sig större förhoppningar, än
de verkligen kunna motsvara. Jag har ock någon erfarenhet af dylika
komitéer, emedan en sådan jemväl funnits inom den kommun jag tillhör.
Der förliktes väl åtskilliga mål, men vanligen endast sådana som voro
af ringa betydelse, och i hvilka svaranden icke gerna kunde undandraga
sig käromålet. Tvisterna uppgjordes då gemenligen medelst skuldförbin¬
delser; och då de sedermera skulle infrias, uppstodo nya rättegångar eller
lagsökningar i stället för de på sådant sätt bilagda tvisterna. Detta fort¬
gick i några år, men då komitéen omsider insåg, att den icke kunde mot¬
svara det förtroende, som gifvits den, upplöstes den slutligen af sig sjelf.
Jag tror för min del, att motionärens förslag är allt för hårdt och obil¬
ligt emot kärandeparten, hvilken derigenom måste komma att tillskyndas
ökade kostnader eller åtminstone besvär. Ofta bruka svaranderne un¬
dandraga sig stämningens delgifvande; och skall nu käranden åläggas att
före målets anhängiggörande stämma medelst kallelse till förlikningskomité,
så fördubblas ju svårigheterna. För min del anser jag sålunda, att Lag¬
utskottet träffat det rätta och yrkar bifall till dess hemställan.
Herr Medin: Jag erkänner, att jag både har varit och fortfarande
är en varm vän af förliknings-komitéer, men på det sätt de hittills varit
inrättade, hafva de icke kunnat gagna särdeles mycket, så länge nemligen
de icke haft makt att vid vite ålägga parterne att komma tillstädes. För
närvarande anser jag likväl icke något vara att göra vid saken. Att
återremittera betänkandet till Utskottet tjenar till intet; och att besvära
Kammaren med votering i frågan anser jag icke heller vara af särdeles
gagn, utan jag tror, att vi få inskränka oss till att, såsom en annan
talare
Den 19 Februari.
321
talare önskade, hoppas på bättre lycka nästa gång. Om eu ny motionär
i frågan ställer sig till efterrättelse hvad Lag-Utskottet nu yttrat, är jag
öfvertygad, att vi kunna vänta bättre framgång. Jag anser fördenskull,
att vi för närvarande icke hafva annat att göra än att låta bero vid
betänkandet.
Herr Jöns Pehrsson: Herr Talman, mine Herrar! Liksom den
näst föregående talaren, såväl som den aldra första och flera af dem, som
efter honom haft ordet, önskar jag att man kunde stifta förening mellan
menniskor. Men det är icke derföre som jag begärt ordet, utan derföre,
att då frågan om rättskipningen kommer på tal, det finnes en del jurister
uti vårt land, som ej vilja erkänna att densamma är behäftad med bri¬
ster. Jag tror dock, att det finnes en och annan domare, som utan syn¬
nerlig anledning uppskjuter de mål han skall afgöra; men det finnes ock¬
så lyckliga undantag, domare som arbeta på att förena tvister personer
emellan, hvilka svårligen utan största möda kunna förlikas, att bilägga
dem. Man har sagt, att sådana institutioner som de här föreslagna komi-
téerna skulle medföra dyra omkostnader genom afiöningar åt dem, som
skola fungera såsom förlikningsdomare. Jag kan ej erkänna detta, då det
väl ändå måste blifva ett kommunalt besvär att sitta i en dylik komité,
och ett sådant uppdrag måste en hvar underkasta sig, utan ersättningar,
och hvilken redlig man skulle ej vilja bidraga till medmenniskors fred¬
liga sammanlefnad. Emellertid lärer nu ingenting i saken vidare kunna
göras vid denna riksdag.
Herr Jan Andersson: Det är besynnerligt, att man riksdag efter
riksdag skulle få höra motioner väckas i detta syfte, och detta, såsom nu,
till och med af äldre riksdagsmän. Förlikningskomitéer kunna ju inrättas,
utan att något särskildt lagstadgande derför behöfver stiftås. Den som
vill anlita dem kan ju göra det, men det är orätt, att den som ej behöf¬
ver eller vill vända sig till dem skall af lagen tvingas dertill. Jag yrkar
bifall till Utlåtandet.
Herr Per Nilsson i Espö: Diskussionen om förlikningskomitéerna
har dragit bra långt ut på tiden. För att för likade stridande parterne vill jag
derföre föreslå dem att ingå den förening att låta vid Utskottes förslag bero.
Herr Jonas Jonasson: Jag vill instämma med motionärerne-
Jag anser mig pligtig dertill, så mycket heldre som uti den ort, der jag
bor, dylika komitéer blifvit på enskild väg upprättade, hvilka ledt till
ganska goda resultat. I den kommun jag tillhör har det vid ett till¬
fälle varit till och med 34 mål, som nästan allesammans på en gång
blifvit förlikta. Då vinningslystnaden kommit med i spelet, har det dock
ibland händt, såsom eu talare nyss anmärkte, att parterne ej kunnat kom¬
ma öfverens. Något medel att tvinga parter som tredska att inställa sig
inför koinitéen måste dock finnas, om målet med dessa institutioner skulle
vinnas. Dem måste åläggas vid vite att inställa sig inför förlikningsdom-
stolen. Ett sådant åläggande, utan hvilket förlikningsdomstolarne aldrig
Riksd. frat. 1870. 2 Afd. 1 Band. 2)
322
Den 19 Februari.
kunna fullt motsvara sitt ändamål, kan endast ske på lagstiftningsväg, af
Staten. Det är derföre som jag anser att Staten måste träda emellan.
Att jurister anse förslagen olämpliga, förundrar mig ej, då de kanske i
någon mån beröra deras intressen.
Jag yrkar bifall till motionerna.
Herr Ola Bosson Olsson: Jag har icke samma erfarenhet som den
siste värde talaren. Den ärade representanten från Christianstad yttrade,
att jag skulle hafva beskyllt Utskottet för egennyttiga motiv. Jag bestri¬
der detta påstående. Att jag kan fylla min plats i Utskottet så väl som
han vill jag ej påstå; men jag gläder mig också öfver, att jag ej har så
stora anspråk i detta afseende som han. För öfrigt instämmer jag med
Herr Per Nilsson i Espö och vill för min del låta vid Utskottets afslag bero.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de särskilda
yrkanden, som förekommit och framställde, i enlighet dermed, propositioner,
af hvilka den besvarades med öfvervägande ja, som afsåg bifall till Ut¬
skottets förslag. Utskottets hemställan i förevarande Utlåtande blef alltså
af Kammaren bifallen.
§ 8.
Föredrogs och bifölls Riksdagens Kansli-Deputerades Memorial N:o 1,
angående antagande af tjensteman och vaktbetjening i Riksdagens kansli.
§ 9.
Förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7, i anled¬
ning af väckta motioner om ändring i gällande stadganden i fråga om
skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar samt färjor.
Herr Bengt Bengtsson: Utskottet har till stöd för sitt afstyr¬
kande af dessa motioner åberopat Rikets Ständers skrifvelse till Kong!
Maj:t under 18(36 års riksdag, hvilken häntyder, att alla fastigheter och
äfven alla personer, som erlägga kommunalutskylder, borde deltaga i väg¬
underhållet. Sedan har Kongl. Maj:t infordrat Kongl. Kammar-kollegii
Utlåtande och till 1868 års Riksdag inkommit med nådig Proposition i
ämnet. Som det vill synas, måtte denna endast hafva afsett underhållet
af vägarne vintertiden. Den nådiga Propositionen vann då icke Riksda¬
gens . bifall. Vid nästlidna års riksdag väcktes ånyo motioner i samma
syftning, och Riksdagen albit ånyo eu underdånig skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t. Kongl. Maj: t har sedermera infordrat länsstyrelsernas och
landstingens yttranden i fråga: men huru dessa utfallit känner jag icke.
Denna högst vigtiga fråga är för vissa orter eu lifsfråga. Den lig¬
ger nu hos Kongl. Maj:t, men, jag frågar det - när kan man vänta sig
få höra något derom.
Det förslag, som Rikets Ständer i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t ut¬
talade — att kostnaderna för väg- och brobyggnader samt dessas under¬
håll in. in. skulle utgå på samma sätt som kommunens utskylder - kan
Den 19 Februari.
,323
jag för min del icke gilla. Ty då borde man först besluta, att detta
onus skulle öfvertagas af Staten. Det kan icke på något sätt gå för sig
att indela vägbyggnad och underhåll på det åsätta fyrktalet inom kom¬
munen, ty då skulle eu sådan delning tarfvas årligen i enlighet med fyrk-
och debiteringslängderna.
Jag anser för min del att Kammaren eller Riksdagen borde uttala
en annan åsigt samt formulera något lämpligt förslag till ny skrifvelse.
Vinner förslaget ej Kongl. Maj:ts bifall, så att det kunde sanktioneras
som lag, så vore det ändå en ledning för Kongl. Maj:t, efter hvilket till
nästa års Riksdag möjligen ett fullständigt förslag i ämnet kunde af-
gifvas.
På dessa grunder yrkar jag, att Betänkandet återremitteras till Lag¬
utskottet för vidare behandling; men, i händelse detta yrkande ej skulle
vinna Kammarens bifall, afslag å Betänkandet och bifall till min motion.
Grefve Sparre: Denna fråga har under dera föregående riks¬
dagar varit föremål för Representationens behandling och är jemväl
ännu föremål för handläggning inom konseljen. Representationen har år
1866 aååtit en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med uttalande af
den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållnings besväret borde med
vissa modifikationer utsträckas icke blott till fastigheter af alla slag, utan
äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person
och utgöras efter samma grunder som nämnda utskylder, samt anhållit
att Kongl. Maj:t måtte taga saken i nådigt öfvervägande. Kongl. Maj:t
har sedermera, efter inhemtande af Kammar-kollegii underdåniga Utlå¬
tande i frågan, till 1868 års Riksdag aflåtit nådig proposition angående
väghållningsskyldigheten vintertiden. Denna proposition lyckades emeller¬
tid icke vinna Riksdagens godkännande. Sedan dess har Kongl. Maj:t,
såsom väl är bekant, infordrat yttranden i ämnet af sine Befallningshaf¬
vande samt landstingen, och hvilar frågan nu, som sagdt, hos Kongl.
Maj:t. Kan det då, mine Herrar, vara rätt lämpligt, ja fullt passande,
att Representationen, med kännedom om att ärendet är under Regerin¬
gens handläggning, afiåter en förnyad underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t i samma ämne? Eller hvarföre skulle man göra det? Jo, säges
det, för att få frågan i gång. Men, mine Herrar, eu sådan åtgärd be-
höfves icke för detta ändamål; frågan är redan sfi i full gång, som den
kan vara. — Såsom ledamot i Lag- och Ekonomi-Utskotten under de sed-
naste tjugo åren har jag varit i tillfälle samla någon erfarenhet i hithö¬
rande förhållanden; och jag har kommit till nogsam insigt om, huru svårt
det är att förena de stridiga meningarne inom Representationen i denna
fråga, och att, om det också skulle, såsom jag hoppas, lyckas Kongl.
Maj:t att framställa ett förslag i ämnet, som kunde vinna Representatio¬
nens bifall, osådant icke eller åtminstone svårligen skulle lyckas Lag¬
utskottet. Asigterna stå här så emot hvarandra — å ena sidan sådane
fastighetsegare, som för närvarande icke hafva någon skyldighet i ifrå¬
gavarande afseende, under det man erkänner att de borde hafva det, och
å den andra väghållningsskyldige som önska lättnad i detta onus; — att
en jemkning emellan dessa olika intressen på sådant sätt, att något af-
lyftes från sjelfva jorden, hvilken detta onus nu uteslutande drabbar, och
824
Den 19 Februari.
lägges på de förutnämnda, är så svår och förutsätter en så grundlig och
omfattande utredning, att det öfvergår Lag-Utskottets förmåga, äfven om
detta Utskott hade mindre att göra än det nu har, att på ett tillfreds¬
ställande sätt lösa frågan. Det är således, enligt mitt förmenande, endast
Kong! Maj:t, som, med hjelp af de myndigheter hvilka stå till dess förfo¬
gande, kan från skiljda håll samla de nödiga materialierna för ärendets
fullständiga belysning och på grund deraf framlägga ett godt och rätt¬
vist förslag till lag i ämnet.
Den värde motionären har sagt, att om man också icke kunde fram¬
komma med något bättre, så skulle man åtminstone bifalla hans förslag och
öfverflytta väghållningsskyldigheten att utgöras af alla lägenheter å landet
efter deras taxeringsvärde. Men, mine Herrar, detta är en ren omöjlig¬
het. Hvar och en som har sig bekant — och det hafva vi väl alla —
huru dessa värden äro beskaffade, hurusom de på somliga ställen äro
för höga, på andra för låga, och hurusom till följd af den allmänt be¬
tryckta ställningen de hafva en ständig tendens att gå ned — då ju det
ena häradet, det ena taxeringsdistriktet nedsätter värdena mer än det
andra — bör lätt kunna inse, att taxeringsvärdet i förevarande hänse¬
ende icke är en fullt lämplig grund, så mycket mindre som denna grund,
antagen såsom bestämmande väghållningsskyldigheten, skulle undergå för¬
ändring, hvarje gång en ny taxeringskomité förändrade de värden, som
förut vore lägenheterna åsätta. Så vida vi vilja en förbättring i föreva¬
rande afseende — och det vilja vi — torde således den värde motionärens
förslag vara oantagligt; och då, såsom jag förut anmärkt, Kongl. Maj:t
med lika mycken värme sysselsätter sig med ärendet, göra vi väl klokast
i att öfverlemna hela saken i Regeringens händer, hvilken ensam är i
tillfälle att, på sätt som vederbör, behandla frågan. Det är icke sagdt,
att det skall lyckas Regeringen att tillfredsställa Representationen i detta
hänseende, men hon har åtminstone mesta utsigten dertill; Lag-Utskottet
lärer icke kunna det; för min del förklarar jag, såsom ledamot i Lag¬
utskottet, att jag icke kan det.
Jag tror således, att Lag-Utskottet har gjort rätt uti att för när¬
varande icke tillstyrka bifall till motionärens förslag, helst, såsom jag tror
mig hafva visat, detta icke är antagligt, Utskottet icke haft något bättre
att framställa och Utskottet derjemte vetat, att frågan är beroende på
Regeringens handläggning; och anhåller jag på grund af allt detta om bi¬
fall till Utskottets föreliggande Utlåtande.
Herr Törnfelt: Herr Bengtssons motion åsyftar en mycket större
förändring än som kan och hör, enligt min åsigt, ske. Byggninga-balken
stadgar i 25 Kap. 8 §, att “alle som å landet hemman ega eller bruka
skola vägar rödja och broar bygga". Hvad betyder här ordet “landet"?
Jo, det måste här betyda antingen motsatsen mot staden eller mot skär¬
gården. Det kan ej betyda det förra, ty staden är ej indelad i mantal,
utan det måste stå såsom motsats mot skärgården. För denna mening
har jag så mycket säkrare bevis, som skärgården i min hemort, Gryts
socken, i följd af rättegång hos Kongl. Maj:t erhållit försäkran att icke
behöfva deltaga i väghållningen på landet. Motionären borde derföre
hafva sagt icke “hvarje hemman", utan "hvarje landthemman“. Då hade
Den 19 Februari.
325
uttrycket varit riktigt, i synnerhet som det äfven i skärgården finnes
grufvor och väderqvarnar, hvilka naturligtvis höra åtnjuta samma rättig¬
heter som den öfriga skärgården.
Jag anhåller på dessa grunder, att Utskottets Betänkande måtte bi¬
fallas, och önskar att mina ord måtte blifva ett tillägg till Utskottets
liktal öfver motionerna.
Herr Jöns Pehr sson: Iierr Talman! mine Herrar! Denna fråga
torde vara utaf den vigt, att den alldeles icke förtjenar att vara ett före¬
mål för åtlöje. Motionären kan visserligen kanske icke nog bra utföra
sin talan, och jag tilltror mig ej heller att kunna göra det; men detta
torde ursäktas så väl honom som mig. Men då vi veta, att frågan beror
på Regeringens ompröfning, så kan jag icke hoppas annat, än att Rege¬
ringen skall med den kraft som står henne till buds utagera frågan. Ty,
säge hvad man vill, så äro de bördor som hvila på jordbruket tunga,
och då industrien i ganska hög grad tilltagit under sednare sider, samt
detta onus, hvarom nu är fråga, är så ojemnt fördeladt, så kunde man väl
hoppas att få rättvisa äfven i detta fall. Det är icke längesedan vi i en
annan fråga fingo höra de största vältalare i Kammaren tala om rättvisa
och billighet; men i dag äro de stumma allesammans. Men hoppas jag,
då frågan framkommer från Regeringen, som snarast möjligt bör ske, de
då påakta denna vigtiga rättsfråga.
Herr Sahlström: Här har blifvit af en ärad talare, Grefve Sparre,
framhållet, att taxeringsvärdet å fastigheten såsom grund för vägbyggnad
och underhåll ej skulle vara rättvist. Jag vill då fråga, om hemmantalet
är rättvisare, då hemman med ett taxeringsvärde af öfver 300,000 R:dr
icke håller mera väg än hemman på 10,000 R:drs värde? Ett hemman
kan föda 100 å 150 hästar, ett annat icke mer än 8 å 4, och då är det
orimligt, att det ena hemmanet skall hafva lika stor väghållningsskyl-
dighet som det andra, det lilla som det stora. I den kommun som jag
har äran representera hafva, för beredande af arbetsförtjenst för den fat¬
tiga befolkningen, under de tvänne sista åren nya landsvägar blifvit an ¬
lagda i sådan skala, att hvarje hemman fått vidkännas af denna orsak
en utgift på 600 å 700 R:dr. Följden af en sådan beräkningsgrund som
den nu gällande blifver också, att de mindre hemmanen gå alldeles un¬
der, då de stora hemmanen deremot icke hafva någon särdeles känning
af utgifterna, hvarken för vägbyggnaden eller vägunderhållet.
För närvarande är emellertid ingenting för Representationen att i
denna fråga åtgöra, hvarföre jag nu inskränker mig till att uttala den
lifligaste önskan, att frågan må så fort som möjligt komma under behand¬
ling af Regeringen.
Efter denna öfverläggning bifölls Utlåtandet.
§ io.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning af
väckt förslag om ändring i 6 Kap. 3 § Byggninga-balken, rörande dik¬
ning grannar emellan.
326
Den 19 Februari.
§ 11-
Bordlädes första gången:
De under § 2 upptagna Kongl. Propositioner äfvensom den i samma
paragraf omförmälda nådiga Skrifvelse;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2, i anledning af väckt motion
om ändring i § 10 mom. 2 i Kongl. Förordningen den 20 Juli 1861, an¬
gående mantals- och skattskrifningars förrättande;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 9, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stad-
ganden angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tings¬
hus och häradsfängelse;
N:o 10, i anledning af väckta motioner om ändring i lagens stad-
ganden rörande skyldigheten att bygga kyrka, prestgård och tiondelada;
N:o 11, i anledning af väckt förslag rörande ändring i Kongl. För¬
ordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur och om stäng¬
selskyldighet den 21 December 1857; samt
N:o 12, i anledning af väckt förslag rörande organisationen af dom¬
stolsväsendet ;
Första Kammarens protokollsutdrag, N:o 64, med inbjudning till
Andra Kammaren att biträda Första Kammarens beslut om ett Särskildt
Utskott för behandling af Herr F. A. Palanders motion N:o 4.
På Herr Talmannens förslag beslöts, att sistnämnda ärende skulle
uppföras å föredragningslistan näst efter de bordlagda Kongl. Propositio¬
nerna.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Medin under fjorton dagar från den 22 i denna månad, och
Herr Printgenslcöld under åtta dagar, likaledes från den 22 dennes.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 1 e. m.
In fidem.
H. Husberg.