Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
13
äfvensom slutligen att de begge bildningslinierna i
elementarläroverkets högre afdelning helt och hållet
må åtskiljas och förläggas till olika läroverk.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 21 Januari 1870.
Abr. Rundbäck.
R1:®
Af Herr A. Rundbäck: Om underdånig skrifvelse till Kongl.
Magt med hemställan om ett tillägg till 1 § 1 mom. i
Konql. Stadqan om folkundervisningen i riket af den 18
Juni 1842.
För att folkskoleväsendet skall vara väl och ändamålsenligt ordnadt,
fordras i främsta rummet, att undervisningsanstalternas antal inom de
olika kommunerna är lämpadt efter och tillräckligt för behofvet. I
detta afseende lemnar emellertid vårt folkskoleväsende mycket öfrigt att
önska, alldenstund de största och folkrikaste kommunerna i vårt land
kunna undandraga sig att vidtaga mera omfattande åtgärder för folk¬
undervisningens befrämjande, än de minsta ofta finna sig nödsakade att
vidtaga. Kongl. Maj:ts nådiga Stadga om folkundervisningen i riket af
den 18 Juni 1842 fastställer nemligen icke någon olika skyldighet för
större och mindre kommuner att i förhållande till deras olika behof
inrätta flera eller färre skolor. Den stadgar allenast i lista §, att
hvarje församling skall hafva minst en, med vederbörligen examinerad
lärare försedd, folkskola, hvilket i sjelfva verket endast innebär, att
hvarje församling skall utgöra ett folkskoledistrikt. Och då bemälda
nådiga stadga i omedelbart sammanhang med Jförenämnda stadgande
tillåter två eller flera, till samma pastorat hörande, församlingar att
förena sig om en lärare, ifall en ringare folkmängd och andra förhål¬
landen påkalla en sådan förening, så synes den tydligen icke fordra
mer än en folkskola inom hvarje större församling.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 23.
Följden häraf har blifvit den, att en mängd folkrika och vid¬
sträckta församlingar, som äro i största behof af två eller flera folk¬
skolor, nöjt sig med blott en enda, hvarigenom undervisningsanstalternas
antal mångenstädes kommit att stå i det största missförhållande till skol¬
barnens antal och till behofvet i öfrigt. Hundradetals exempel på stora
församlingar, der ställningen är sådan, skulle jag dels från min egen
erfarenhet och dels med ledning af de öfriga folkskoleinspektörernas
berättelser och tabellariska uppgifter kunna anföra. Men för att icke
vara vidlyftig, vill jag blott nämna, att församlingar finnas, hvilka med
1,000 barn i skolåldern eller derutöfver och med en ytvidd af många
qvadratmil icke hafva mer än en enda folkskola. År nu denna skola
fast, så kunna de flesta barnen till följd af hennes aflägsenhet från
sitt hem icke besöka henne, äfven om det för henne vore möjligt att
rymma och undervisa dem alla, och om hon är flyttande, så behöfver
hon antingen åratal för att genomvandra alla rotarne i distriktet eller
ock, i fall hon årligen besöker dem alla, hinner hon uppehålla sig allenast
några få veckor eller ett mindre antal dagar i hvarje rote. I hvilketdera
fallet som helst är det naturligtvis omöjligt för henne att uträtta hvad
hon bör. Långt ifrån att upphinna ens minimikursens gränser, stadnar
hennes undervisning i de flesta fall vid de första elementen deraf. Folk¬
skolan i dessa församlingar är sålunda blott på papperet eller till namnet
en egentlig folkskola, under det hon faktiskt ingenting annat är än en
simpel by- eller småskola, hvilket förhållande måste anses desto mera
oförsvarligt, som dessa församlingar genom sin betydliga folkskoleafgift
och sin större folkmängd bättre än andra böra vara i tillfälle att på
tillfredsställande sätt ordna sitt folkskoleväsende.
Det synes alltså nödvändigt, i fall folkskoleinstitutionen skall blifva
en sanning öfverallt i vårt land, att lagstiftningen ingriper och ordnar
församlingarnes skyldigheter gent emot folkskolan i förhållande till deras
olika behof af undervisningsanstalter. Och påkallas en sådan åtgärd
desto mera, som det under nuvarande förhållanden, då folkskolestadgan
lemnar församlingarnes skyldigheter i berörda afseende så obestämda,
är för folkskoleinspektören omöjligt eller hardt när omöjligt att ordna
undervisningsväsendet inom större församlingar på ett tillfredsställande
sätt, derest de, såsom icke sällan sker, motsätta sig inrättandet af nya
behöfliga folkskolor.
På grund häraf tillåter jag mig alltså vördsamt föreslå,
det Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om ett tillägg till 1 fl mom. i Kongl. Maj:ts
nådiga Stadga om folkundervisningen i riket af den
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
15
18 Juni 1842 af följande lydelse: Sådana skoldistrikt,
hvarest en större folkmängd och andra förhållanden göra
flera folkskolor behöfliga, skola vara skyldiga att inrätta
sadana till det antal behofvet kräfver.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt
Stockholm den 21 Januari 1870.
A. Rundbäck.
JX:t9 24.
Af Herr J. Moll kolli Om aflåtande af underdånig skrifvelse till
Kongl. May.t rörande utarbetande och framläggande af en
fullständig plan för rikets befästning sväsende.
Befästningskonstens allmänna uppgift har alltid varit att skydda
det bestående, derigenom att den svagare blifvit satt i stånd att motstå
den starkare, . till dess omslag kunnat ega rum. Härigenom har staters
bestånd blifvit betryggadt, och civilisationen fått tillfälle att ostörd af
våldet och barbariet utveckla sig.
Befästningskonsten är egentligen intet annat än en stegring, genom
konstens tillhjelp, af de naturliga fördelar, terrängen erbjuder den för¬
svarande. Hvarje truppafdelning, från den minsta till den största, be¬
gagnar sig, då den är underlägsen, af markens beskaffenhet, för att er¬
hålla det tillskott af försvarskraft som erfordras för att motstå den öf-
verlägsnare. Har den tid dertill, ökas detta tillskott genom fältbefäst-
nmgar, och i samma mån förlänges försvaret. På samma sätt kunna
staters försvar förlängas genom ett lämpligt befästningssystem, till dess
alla försvarsmedel blifvit fullt utvecklade, fiendens anfallskraft blifvit
bruten, eller möjligen undsättning af förbundna stater tillkommit.