4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 228.
fl:0 22&.
Af Herr Lars ErSSOli: Om grundräntornas och kronotionde
afskaffande samt deras ersättande med förhöjd bevillning.
Af alla på jordbruket hyllande besvär äro väl grundskatterna de
orättvisaste. Detta har redan blifvit framhållet vid flera föregående
riksmöten, utan att frågan ännu lyckats vinna det afseende den för¬
tjena^ Det Utskott, som sistlidna riksdag handlagt en motion rörande
grundskatterna, har yttrat, att »det är ingen småsak att med ett enda
penndrag befria skattejorden från alla skatter och besvär». Det med-
gifves villigt att det ej är någon småsak, men med god vilja bör det i
längden låta sig göra. Det har ej heller med ett penndrag gått att på¬
lägga odaljorden sådana skatter som jordeboksränta^ mantalsräntan
med dess många titlar, landtågsgärden, byggnadshjelpen, salpeterhjelpen,
boskapspenningar, skjutsfärdspenningar och dagsverkspenningar och hvad
de heta alla dessa skatter, hvilka man pålagt en del af Svenska jorden,
bland hvilka landtågsgärden synes mig vara den aldra orättvisaste.
Denna gärd, som å riksdagen i Upsala 1617 palades skatte- och krono¬
hemman, i och för Polska krigets fortsättande, skulle med krigets upp¬
hörande också försvinna. Men oaktadt fyrfaldiga framställningar ifrån
Bonde-Ståndets sida om landtågsgärdens upphäfvande har man ändå den
qvar, ehuru vi ej haft krig med Polen på öfver 150 år.
Den 3:dje i denna månad, då jag hade ett sammanträde med en
större del af mina komitenter uppmanades jag att väcka motion, att
grundskatterna böra upphäfvas utan lösen, såsom innefattande en lika
stor orättvisa nu som förr. Och vill jag så mycket heldre gå mina
valmäns önskningar till mötes häri, som jag ej kan finna annat, än att
de hafva fullkomligt rätt, när de säga att en skatt bör afskaffas som är
orättvis och med orätt tillkommit. Väl befarar jag, att en motion i
denna syftning för närvarande ej har någon större utsigt att kunna ge-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 228.
5
nomdrifvas, men jag tror mig, det oaktadt, äfven derföre böra väcka
densamma, emedan jag anser denna fråga vara en bland de vigtigaste
och att Svenska jordbrukets framtid är beroende af den lösning denna
och med henne likartade frågor erhåller.
Det torde åligga mig att till en början anföra några grunder till
stöd för mitt påstående, att grundskatterna äro orättvisa.
Det är obegripligt hvad våra vetenskapsmän äro skarpsinniga, så
snart det gäller att försvara grundskatternas bibehållande. Så läses i
en liten bok »om grundskatternas upphäfvande eller aflösen», författad
af en yngre universitetslärare, följande:
»Grundskatten beröfvade, när den pålades, jordegarne en del af
deras förmögenhet och den gjorde detta orättvist. Men inom kort har
förhållandet gestaltat sig så, att flera jordägare icke af grundskatten
hafva lidit det ringaste men. Vid hvarje försäljning af jordegendom
har nemligen den å jorden hvilande grundskatten blifvit tagen i beräk¬
ning och köpesumman derigenom minskad. Säljaren får således fortfa¬
rande bära de närmaste följderna af grundskatten; på köparens intres¬
sen inverkar den ringa eller intet. Vid arf, der en eller flere arfvingar
ur jordegendom utlösa de öfriga, blir den af grundskatten åstadkomna
förlust åtminstone fördelad på flera händer. Ju längre man aflägsnar
sig från tidpunkten för grundskattens påläggande, desto mera gestaltar
sig derföre saken så, att jordinnehafvare hafva ringa eller inga skäl att
klaga öfver grundskatten, så vida de icke äro de första jordägarnes
rättsmnehafvare; men dessa finnas naturligtvis spridda bland alla sam¬
hällsklasser.»
En annan äldre universitetslärare yttrar i samma ämne:
»Om emellertid landets finansiela ställning tilläte en aflyftning af
grundskatten och andra realonera, återstår frågan, huruvida man vinner
rättvisa genom att stryka ett streck öfver hela utvecklingen af nuva¬
rande skattesystem,, om man ock kan uppvisa, att företrädesrättigheter
i forna tider orättvist förvärfvats och oförtjent åtnjutits. Är man säker
på, att man genom afskaffande af grundskatt och reala bördor lyckas
att skipa rättvisa? Huru skall man kunna veta, att då man företager
en skatts flyttning från jorden till personen, man i jordens egare fin¬
ner den, som bör hafva upprättelse för förfäders lidna oförrätter. För
att. full rättvisa skulle kunna ske, erfordrades, att hemmanen innehafts
i .lineal succession far efter son, och att aldrig arfskiften egt rum, än
mindre försäljning eller gåfva.»
För att bemöta alla dessa lärda spetsfundigheter, beder jag att
få återgifva ett anförande, som afgafs på folkmötet vid Katrineholm
6 Motioner i Andra Kammaren, N;o 228.
den 25 Juni sistlidet år, då frågan om grundskatterna förevar. Talaren
yttrade:
»Jag vill härmed uppdraga en historik öfver grundskatternas upp¬
komst för att deraf kunna bedöma rättsgrunden.
Det torde möjligtvis vara för en och annan obekant, att de ur¬
sprungliga gärder, hvaraf grundskatterna bildats, voro bevillningar mest
för diverse krigsbehof, hvilka bevillningar — och detta bör noga läggas
märke till, — för hvarje gång särskilt medgåfvos att utgå så väl af
skatte- som frälsehemman. Men adeln undandrog sig snart för sina
frälsehemman deltagande i dessa afgifter, som deremot ej allenast bibe-
höllos för skattehemman, utan till på köpet utan särskildt medgifvande
blefvo årliga, tills de slutligen i allmänna föreställningen ingingo som
ständiga och som sådana 1719 i jordeboken inskrefvos. Då man be¬
sinnar att Svenska jorden aldrig varit eröfrad, utan att det var genom
en med arbete vunnen fullt fri eganderätt, som Svenska odlaren vunnit
jorden, hvarföre han ock kallades odalbonde, så skulle man nästan ha
svårt att fatta huru en så oerhörd rättskränkning kunnat gå för sig ens
på den tiden, om ej förklaring gåfves i det märkliga förhållandet, att
först aristokratien och sedan Wasakungarne omsider lyckats i allmänna
föreställningen utbreda eu falsk och bedräglig lära om Svenska Kronans
ursprungliga eganderätt till skattejorden. till följd häraf behandlades
också den frie odalbouden slutligen som Kronans åbo, så att syner höllos
hvart tredje år å skattehemmanet, som indrogs om det ej vidmakthölls
i laga häfd.
Visserligen erkänna nu alla den stora samhällsorättvisan och egande-
rättskränkningen vid skattens uppkomst; men säga motståndare till dess
upphäfvande, utan lösen: »Det var då, det! De nuvarande egarne hafva
ingenting att säga, ty de hafva köpt sina hemman med skatten, och då
priset derå varit beroende, vore det en ren present på de öfriga sam-
hällsmedlemmarnes bekostnad, om den eftergafs.» I öfverensstämmelse
härmed har man till och med mod att säga, att skatten rent af är en
ränta, som representerar en Statens motsvarande andel i sjelfva jord¬
kapitalet. Härigenom framstår då skatten i sin rätta dager, den af
inkräktning i hemmanens rätt.
Med hvad rätt uppbär då Staten denna ränta? Det synes mig att
allt innehaf, det må vara Statens eller den enskildes, måste grunda sig
på laga fång, på rättslig åtkomst eller gammal häfd. Men intetdera kan
Staten här åberopa. Den förargliga historien förmäler, att det just var
gammal häfd som bröts vid skattens påläggande, och allmänna meningen
är ense i att åtkomsten till skatten var orättvis, Statens rätt skulle
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 228.
således blott grunda sig på den tillfälligheten att många hemman blifvit
sålda med skatten. Men de som föra ett dylikt tal, hafva uteglömt en
vigtig omständighet. Om det ej kan förnekas, att man köpt hemmanet
med skatten, så är det lika visst att man äfven köpt det med dess rät¬
tigheter, och hemmanens kränkta rätt är transporterad hela serien utefter
från dem, som egde hemmanen, då skatten pålades, till de nuvarande
egarne. Det är en stående term i alla köpebref, att man afhänder sig
hemmanet med. allt hvad dertill hörer, af ålder lydt och lagligen till¬
vinnas kan. Mig åtminstone synes det derföre klart, att de nuvarande
egal ne, såsom sina företrädares rättsinnehafvare, hafva full befogenhet i
sitt yrkande på grundskatternas upphäfvande utan lösen.
Detta i fråga om köpt jord. I fråga om ärfd ligger bevisningen
ännu närmare till hands. Jag skall be att få framställa ett upplysande
exempel. Om man antager, att hvarje gång ett skattehemman gått i
arl, blott en enda arftagare funnits, så att det aldrig gått i lott och
byte, så är det väl alldeles ögonskenligt, att nuvarande egaren är un¬
derkastad .alldeles samma orättvisa som den först beskattade. Detta fall
hör val till sällsynt.!!eterna, men det kan hafva inträffat, och detta är
nog, för att ur principiel synpunkt på ett handgripligt sätt visa sakens
sammanhang. Hvad som dock ej torde vara sällsynt är, att ett hemman,
som också ärfts hela tiden, men derunder gått i lott och byte, slutligen
äifts af. en enda, som i sig återförenat alla de föregående generationernas
arfsrättigheter till hemmanet, i hvilket fall han ock kommer i samma
rättsställning gentemot Staten i denna fråga som den först beskattade.
Dessa egare måste nu ovilkorligen anses lika orättvist beskattade som
de första. Men alla kronoskatteegare måste ega samma rätt, då alla
kronoskattehemman af samma ursprung naturligtvis hafva det, och egarne
äro hemmanets rättsinnehafvare, hvaraf följer, att alla kronoskatteegare
lida samma orättvisa som de först beskattade.»
Mig synes att denne folktalare på ett så grundligt sätt vederlagt
alla de skäl, som anförts mot grundskatternas borttagande, att jag dertill
har föga att tillägga. Att jemföra den orättvisa, som man ej kan för¬
neka grundskatternas påläggande hafva inneburit, med den förlust, som
drabbat enskilda genom myntförsämringar och statsbankrutter, såsom
man stundom får höra, är uppenbarligen orimligt, ty förluster af sist¬
nämnda slaget hafva drabbat alla samhällsklasser utan undantag, hvar-
emot orättvisan af grundskatterna just derigenom kännes så bitter, att
en del jord är från dem alldeles undantagen, hvarjemte de å den be¬
skattade jorden hvila med så olika tyngd, att, enligt grundskatte-komi-
tens yttranden, det finnes hemman, å hvilka räntan och kronotionden
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 228.
tillsammans medtaga ända till 60 procent af den behållna inkomsten,
under det nämnda skatter å andra hemman knappast uppgå till en pro¬
cent af samma inkomst.
Mången föreställer sig, att saken kunde hjelpas genom en aflösning
af grundskatterna, men man kan ju icke tvinga den skattskyldiga jor¬
dens egare att ikläda sig eu kapitalskuld, genom hvars förräntande och
amortering de, åtminstone under en viss tidslängd, skulle nödgas bära
högre afgifter än under förut bestående förhållanden — förutsatt att
de ens kunde någonsin betala en sådan kapitalskuld, hvilket för många
hemmansegare vore omöjligt.
Det finnes således ingen annan utväg än rättvisans; att erkänna,
att man begått en orättvisa vid grundskatternas åläggande och att godt¬
göra henne genom deras borttagande utan lösen. . Men det är ej blott
den stränga rättvisan, utan äfven billigheten, som i närvarande tidpunkt
talar för denna åtgärd. Nästan alla andra samhällsklasser, utom de
mindre jordbrukarne, hafva på den sednare tiden skördat fördelar genom
de tullnedsättningar, som tid efter annan egt ruin. De förmögne hafva
derigenom fått sina lyxartiklar billigare. De fattiga hafva vunnit genom
borttagande af tullarne å landtmannaprodukter. Embetsmännen hafva
dessutom gynnats med löneförhöjningar. Jag afundas ingen den lycka,
han njutit. Man kunde med skål såsom en gärd af billighet fordra något
för jordbrukaren, som ingen motsvarande fördel, fått genom Statens
eftergift eller frikostighet, utan tvärtom måst vidkännas olägenheter
»enom borttagande af tullen å landtmannaprodukter; men jag begär
icke något ynnestprof, utan endast rättvisa mot denna samhällsklass,
som mera än någon annan med sina söners blod under Sveriges stor¬
hetstid bidragit till dess ära och i farans stund till dess räddning samt
i öfver 200 år i fredlig tid så väl som i ofred burit tunga skattebördor,
från hvilka de öfriga medborgarne till största delen varit fria.
Den enda rättvisa beskattningsgrund torde väl vara, att skatten
bör drabba en hvar i mån af hans förmåga att betala henne. Denna
förmåga beror åter på hvars och ens rena inkomst; det vill säga hans
inkomst efter afdrag af alla för dess erhållande nödiga kostnader.
Det är likväl icke min mening, att grundräntorna och krono¬
tionde^ hvilka min motion afser, skola helt och hållet ersättas .med
bevillning, som dock till slut blifver den enda rättvisa beskattnings-
grunden, utan föreställer jag mig, att vid innevarande riksdag man
icke kan göra sig alldeles döf för de höga rop på besparingar i alla
erenar af statsförvaltningen, som från alla delar af landet under det
6 förflutna
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 229.
förflutna året läto höra sig. Jag har derföre velat erinra om den skuld,
hvari landet sedan århundraden står till jordbruket, och hoppas, att de
indiagningar och besparingar, som komma att ske, i främsta rummet
må komma jordbruket till godo genom eftergift af större eller mindre
delar af grundräntorna och kronotionden.
Stats-Utskottet, dit denna min motion torde komma att remit¬
teras, lärer nog bäst vara i tillfälle att bedöma, hvar besparingarne med
minsta olägenhet^ kunna ske. Jag tror, att sådana kunna göras å alla
hufvudtitlarne från den första till den sista; och vågar derföre föreslå,
att antingen grundräntorna och kronotionden må er¬
sättas med bevillningar eller, om detta ej låter sig göra,
åtminstone en så stor nedsättning i dessa skattetitlar
må ske, som kan åstadkommas genom motsvarande
nedsättningar å de särskilda hufvudtitlarnes anslag.
Stockholm den 29 Januari 1870.
Lars Ersson.
N:o 229.
Af Herr L. Ersson: Om förändring i Kongl. Stadgan den 31
Januari 1855 angående justering af mått, mål och vigt.
. Kongl. Maj:ts nådiga Stadga af den 31 Januari 1855 angående
justering, af mått, mål och vigt stadgar, att kärl och vigter skola juste¬
ras hvarje år och längdmått blott hvart femte år.
Den nu gällande förnyade nådiga Stadgan af den 10 November
1865 skiljer sig så till vida ifrån den förra, att den ålägger dem, som hafva
befattning med Kronans magasiner eller ut- och inlasta fartyg, eller dem,
som hålla öppna salubodar och magasiner, der rörelse bedrifves, att låta
justera sina målkärl och vigter hvarje år.
Bih. till Biksd. Prof. 1870. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Höft.
2