4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
N:o 2.
Af Herr R. Ehrcnborg: Om underdånig skrifvelse till Kongl. Magi,
med hemställan att nu gällande kommunal för fattning ar matte
öfverses och granskas samt förslag till en kommande Riks¬
dag framläggas, rörande de förändringar i nämnda för¬
fattningar, som kunna finnas af behofvet påkallade.
En ledamot, som inom nuvarande representation är nykomling och helst
ville inskränka sig till att höra och pröfva hvad af andra yrkas, uppträder
icke utan efter tvekan såsom motionär i ett ämne, som mer än de flesta varit
föremål för agitation, nemligen frågan om den kommunala rösträtten. Men
då vid den utförliga behandling, som denna svårlösta fråga under sednaste
riksdagsperiod undergått, något tillfredsställande resultat icke vunnits, och
ärendet derföre utan tvifvel skulle äfven utan mitt föranledande återkomma,
samt då hittills icke föreslagits det sätt till frågans lösning, som jag för inin
del anser såsom det enda möjliga och rigtiga, nemligen ett fullkomligt sär¬
skiljande af den kommunala röstgrundens två olika sidor, så har jag, med
någon erfarenhet af kommunalrösträttens tillämpning på landet, trott mig böra
genom en framställning i antydd syftning, åtminstone gifva en anledning till
frågans ytterligare utredning.
Den kommunala rösträtten är, såsom förr lärer här erinrats, dels en
ekonomisk rätt, hvilken måste tillerkännas hvarje skattskyldig kommunmed¬
lem såsom sådan, men hvars utsträckning och betydenhet bör lika princip-
enligt vara till måttet bestämd efter den delaktighet och det deraf följande
intresse uti gemensamma ekonomiska angelägenheter, som hvar och en i följd
af hans särskilda ställning inom samma gemensamhet eger; dels åter en all¬
mänt mensklig, statsborgörlig personrätt, hvilken, derföre att den i likhet med
den förra är en kommunalrätt, också såsom denna förutsätter en skyldighet eller
skatt till kommunen, men deremot ofvanom detta naturliga och rättsgiltiga streck
icke kan tilldelas den ene af kommunens skattskyldiga medlemmar i olika
mått mot den andre, utan att kränka enderas rätt såsom person. Dessa den
kommunala rösträttsgrundens båda olika sidor hafva vanligen sammanställts
med de s. k. förmögenhets- och personlighets-principerna, och detta i någon
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2. 5
man oegentligt, då nemligen å ena sidan det icke är efter'den ofta blott no¬
minel förmögenheten, utan efter delaktigheten eller bidragen, som utskylder
och rösträtt utgå, och å andra sidan personlighetsprincipen i dess vanliga
mening har en långt vidsträcktare betydelse än hvad här åsyftats. Emel¬
lertid och ehvad namn man vill välja — jag skulle vilja karakterisera dem
med benämningarne: kommun-rösträtten efter skattebidrag och skattskyldiga
kommun-medlemmars allmänna rösträtt, eller den ekonomiska och den all¬
männa eller sociala kommun-rösträtten — så äro dessa båda i våra kommunal¬
författningar icke åtskilda, utan den förra gällande för alla kominunal-beslut; och
detta har haft den naturliga följd att helst i en tid, då den lika rösträtten
blifvit för riksdagsmannaval erkänd, yrkanden hafva oaflåtligen framställts
om att äfven i kommunalangelägenheter erhålla samma rätt, hvilken, obestrid¬
lig i afseende å beslut, hvari endast det personliga omdömet är bestämmande,
nu fordrats äfven för de ekonomiska ärendena. Då detta på goda grunder
icke kunnat medgifvas, så har man i följd af sammanblandningen måst an¬
tingen underkänna anspråken, äfven i den del de varit berättigade, eller ock
taga sin tillflykt till mer eller mindre komplicerade, ofta med mycken skarp¬
sinnighet uppgjorda förslag till sådana graderingar och indelningar, genom
hvilka, med förenad! afseende på den ekonomiska och den allmänna kommu-
nalröslgrunden, man trott sig kunna åstadkomma en billig förmedling. Riks¬
dagen har dock icke godkänt hvarken för medlingsförslagen, såsom alltid mer
eller mindre behäftade med godtycklighet och inkonseqvens, och ej heller an¬
språken pa per capita-rösträtten, såsom dels ansedd vara för sammansättnin¬
gen af Riksdagens Första Kammare vådlig och dels i de ekonomiska frågorna
oantaglig; men i ett hänseende hafva dock de sistnämnda fordringarne blifvit
tillerkända företräde framför förmedlingsförslagen, nemligen i afseende på följd-
rigtighet. Jag åter vågar anse att enda sättet att i lagstiftningen om kom¬
munalrösträtten vinna på en gång följdrigtighet och tillika den billighet, som
tillmötesgår ömsesidigt berättigade anspråk, är att strängt åtskilja de båda
slagen af ekonomiska och allmänt sociala ärenden, samt inom de båda kate¬
gorierna bestämma den rösträtt, som af hvarderas olika beskaffenhet betingas.
Hvad särskild! angår först den ekonomiska kommun-rösträtten, d. v. s.
rösträtten i sådana beslut, som medföra dels direkta taxeringar och dels för¬
ökande eller förminskande af gemensam egendom, så kan för sådan röstberäkning
icke rättsenlig! antagas någon annan grund än den nu gällande, enligt hvilken
hvarje till kommunen skattskyldig medlem har inflytande på besluten eller
utöfvar rösträtt i mån af hans bidrag till eller delaktighet uti kommunens
ekonomi. Denna delaktighet har med fullt skäl blifvit jemförd med den in¬
om ett bolag; ty om än bolaget i så måtto skiljer sig från kommunen, att
detsamma frivilligt bildas för vanligen produktiva ändamål, så är dock för¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
hållandet likartad!, hvad beträffar skyldigheters och rättigheters inbördes mot¬
svarighet. De ekonomiska beslutens fattande genom lika rösträtt i en ge¬
mensamhet grundad på olika bidrag, vore ej blott i principen falskt, utan
skulle ock i tillämpningen kunna leda till det obilligaste förtryck nedifrån,
ithy att mängden af de mindre bidragande hade i sin magt att till ändamål,
hvilka företrädesvis vore i deras intresse, besluta anslag som komme att huf¬
vudsakligen drabba de måhända mångdubbelt bidragande, men hvilka af så¬
dana anslag kunna hafva ringa eller ingen fördel. Såsom skäl för den lika
rösträtten äfven i ekonomiska kommunalbeslut har man, oberäknad! den
kända satsen om att s. k. förmögenhetsskatt skulle för alla vara relatift lika,
hufvudsakligen anfört, att erfarenheten visat större hushållsaktighet hos de
mindre bidragande; men om ock detta icke kan jäfvas, så får det, såsom
blott en erfarenhet, ej läggas till grund för rättsbestämmelsen i en lagstift¬
ning. På samma gång jag sålunda anser nu gällande grunder böra för den
ekonomiska röstberäkningen bibehållas, så erkänner jag dock att det förhåller
sig med denna såsom med andra grundsatser i deras tillämpning på sär¬
skilda menskliga förhållanden, nemligen att genom konseqvensens utdragande
i dess ytterlighet orimligheter kunna uppstå, hvilka af lagstiftningen böra
förebyggas genom billiga modifikationer. Såsom princip och i allmänhet
måste nemligen visserligen gälla att inflytandet på besluten angående den
ekonomiska gemensamheten tilldelas hvarje medlem i mån af det intresse han
eger i följd af delaktighet och bidrag; men om detta sistnämnda uppgår till
så högt belopp, att detsamma, ehuru dock blott utgörande eu del af kommu¬
nalmedlemmarnas samtliga bidrag, dock genom principens obegränsade ut¬
sträckning skulle medföra antingen en ovilkorlig eller åtminstone en sanno¬
lik besittning af hela inflytandet, så har jemvigten upphört och konseqvensen
upphäft sig sjelf. Till förekommande af sådant har man här, liksom i de
egentliga bolagen, funnit behof af en modifikation, antingen genom s. k.
graderad skala eller genom röstmaximum, och Riksdagen har redan med skäl
gifvit företrädet åt det sednare, som blifvit för städerna bestämdt relative till
y50:del af det hela och absolut till det röstetal som svarar emot 10,000 R:drs
inkomst. Man har i Mara om fixerandet af ett maximum äfven för landt-
o
kommunerna funnit detta mindre behöfligt, enär kapitalers samlande på några
få händer är å landet sällsyntare, samt arrendatorers utöfvande af rösträtt
för innehafvande fastigheter ansetts förebygga de större jordegarnes alltför
betydliga öfvervigt; men då på landet äfven finnas fabriker jemte jernverks-
och andra bolag, hvilkas stora rösträtt, om den begagnas, kan åtminstone i de
fall, då kommunens medlemmar icke särdeles talrikt i besluten deltaga, utöfva
hela inflytandet, och då ett lagstiftningens inskränkande af särskild! bolagens
rösträtt, genom fördelning af densamma på delegarne, icke blott möter de
största svårigheter i utförandet, helst i de fall då utländske män hafva i bo¬
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
laget del, utan äfven, och derest rösträtten komme att inom skilda kommu¬
ner utöfvas, skulle innebära en orättvisa mot det samhälle, der en industriel
fattigvården ofta betungande verksamhet af ett bolag drifves, så synes mig
öfvervägande skäl finnas att för den ekonomiska rösträtten äfven i landtkom-
munerna bestämma så väl ett relativt som ett absolut maximum. I motsats
mot de principiela bestämmelserna om rösträtten, hvilka kunna för eu längre
framtid bibehållas, kan valet af siffror för röstmaximum ej uppgöras annat
än efter probabilitets-kalkyler, hvilka i följd af efterhand inträffade förän¬
dringar kunna ett sednare årtionde utfalla olika emot under ett föregående,
i fråga om huru högt ett sådant maximum af rösträtt i landtkommunernas
ekonomiska ärenden bör för närvarande bestämmas, så synes mig att enär
detsamma kan i vissa fall komma att för de mera bidragande medföra en
uppoffring af en del utaf det inflytande, hvartill de voro principenligt berät¬
tigade, samt då den andra hufvudkategorien af kommunalärenden härvid icke
behöfver afses, ifrågavarande maximum icke bör bestämmas på långt när så
lågt som jag skulle finna mig nödgad att yrka, derest de båda hufvudgrun-
derna antages förblifva fortfarande oåtskilda. Jag har vid öfverslag af för¬
hållandena inom för mig kända kommuner å särskilda orter stadnat vid samma
relativa maximum, som af denna Kammares majoritet vid sistlidne riksdag lärer
för all kommunalrösträtt på landet önskats, nemligen 0:del af kommunens
hela röstetal. Såsom absolut maximum har jag helst velat föreslå blott 600
fyrkar enligt nuvarande bevillning, emedan härigenom det absoluta - och rela¬
tiva komme att sammanfalla i kommuner med ett fyrktal af 6,000, hvilka
utgör det ungefärliga medelfyrktal som enligt uträkning, gjord efter general¬
sammandraget öfver 1868 års bevillning, på hvarje landtkommun sig belöper.
Men då detta icke alls skulle öfverensstämma med hvad som nyss blifvit för
städerna bestämdt, så synes skäl att heldre antaga äfven för landtkommu-
nerna detsamma som för städerna beslutats, eller det röstetal som svarar
mot en inkomst af 10,000 R:dr, hvilket efter nuvarande bevillning är 1,000
fyrkar. Det relativa och det absoluta komme härigenom att sammanfalla
i den kommun, som efter nuvarande bevillning har 10,000 fyrkar- men i
de smärre skulle det relativa och i de större det absoluta ensamt hafva
verkan.
Jag öfvergår nu till den andra delen, eller den allmänna kommunal-
rösträtten, och yrkar dervid att hvar och. en, som erlägger skatt till kommu¬
nen, må i beslut om ärenden, som icke äro att hänföra till den i föregående
afdelning angifna karakter af ekonomiska eller beskattningsfrågor, tillerkännas
lika rösträtt. Då förslag framställts om sådan rösträtt i kommunalangelägen¬
heter, så har stundom invändts, att högst få, om ens några frågor, skulle inom
kommunen förekomma, hvilka vore af annan än beskattnings natur, samt att
då per capita-rösträtten vore giltig vid riksdagsmannaval, såsom afseende en
verksamhet, hvilken i väsendtlig mån vore lagstiftande, så borde deremot
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
rösträtten i kommunalärendena, såsom hufvudsakligen beskattningsfrågor, och
föga eller intet lastiftningsfrågor, uteslutande bestämmas efter bidragen. Vore
denna uppfattning rigtig, så skulle ock mitt yrkande om särskiljande af de bada
rösträttsgrunderna vara obefogadt eller öfverflödigt; men jag vågar tryggt påstå
att så icke är händelsen. Utom den mängd af val till förtroendeuppdrag, hvilka
dels icke alls medföra någon beskattning och dels endast afse förvaltning eller
beredning af sådana ekonomiska ärenden, i hvilka kommunen har att sjelf efter
den ekonomiska röstgrunden fatta beslut, så förekomma inom våra kommuner
en massa andra frågor, såsom än uttryckandet af opinioner, t. ex. om en post¬
anstalt, en telegrafstation, flyttning af marknadstid in. in., än indelningar i rotar
för särskilda ändamål, än organiserandet af sjuk vårdsanstalter, sockenbibliothek,
skarpskytteföreningar, förlikningskomitéer o. s. v., hvilket allt kan med skäl
sägas vara af en lagstiftningsnatur, som väl till graden, men icke till arten
är åtskild från den som af Riksdagen utöfvas. Detta är ett område af frå¬
gor, i hvilka besluten, om ock åsyftande gagn för kommunen i dess helhet,
dock icke ovilkorligen medföra förlust eller vinst för de särskilda medlem-
marne i mån af deras olika skattebidrag. Utom egenskapen att för kommu¬
nens allmänna bästa vara intresserad, fordras för deltagandet i dessa beslut
det personliga omdömet, och att detta omöjligen kan efter skattebidrag eller
någon annan hållbar princip graderas, utan måste, under förutsättning af
allmänna medborgerliga egenskaper, af lagstiftaren tillerkännas i lika mått
hvarje skattskyldig kommunalmedlem, det är en sanning som jag anser vara
obestridlig. Hvad vidare angår farhågan att den lika rösträttens utöfvande
vid val till landstingsman eller landstingsmanselektorer, samt till stadsfullmäg-
tige, skulle skadligt inverka på sammansättningen af Riksdagens Första Kam¬
mare, så är visserligen, både enligt sakens natur och efter historiens vittnes¬
börd,' bibehållandet af en karaktersskilnad mellan de båda Kamrarne vigtigt
för vårt samhällslifs sunda utveckling, och jag respekterar den betänksamhet
som ur sådan synpunkt kan förefinnas; men garantien för nämnda skilnad ega
vi ju, utom i det medelbara valsättet, framför allt i de flera, bestämmelserna
om valbarheten, utan att behöfva bibehålla i afseende på valrätten det så¬
rande, som ligger i att tillmäta åt den ena en brakdel och åt den andra en
mångfald af omdöme. Finge man i detta fall något stödja sig på erfaren¬
heten af valen under de förflutna sju åren, sa har man sett att de mera
röstberättigade ofta funnit motbjudande att af sin öfvervigt begagna sig, men
att deremot mängden af de väljande varit angelägna att fa sina kommuner
vid landsting representerade af män med insigter och duglighet. Den lika röst¬
rättens medgifvande i ifrågavarande fall skulle antagligen icke medföra någon
nämnvärd verkan på landstingens och stadsfullmägtiges, och ännu mindre på
Första Riksdags-kammarens sammansättning; men om ock något sådant skulle
vara
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
9
vara att i enstaka fall emotse, sa bör dock icke pieteten emot det samband,
som eget’ rum emellan representationsförfattningen och kommunalinstitutionen,
få berättiga oss att blunda för ett fel i sjelfva den grund, hvarpå byggnaden
hvital’, utan vi böra fastmer skynda att genom detta fels afhjelpande vinna
åt representationsformen ett ökadt stöd i folkets erkännande, deltagande och
förtroende.
Sedan jag sålunda sökt angifva huru rösträtten efter bidrag och rösträt¬
ten per capita har sitt berättigande inom hvar sitt område af kommunalären¬
dena, så möter mig, vid betraktandet af kommunalinstitutionen i dess helhet,
den vigtiga invändning, att då kommunal- och stadsfullmägtige skulle komma
att väljas efter den allmänna röstgrunden, men dessa sedermera fatta de beslut
i ekonomiska ärenden, som för deras komitenter medförde taxering, efter skat-
tegrund, så blefve hela den åsyftade följdriktigheten förfelad. Icke angelägen¬
heten att genom denna motsägelses häfvande bringa mitt förslag i antagligare
skick, utan redan billigheten och önskvärdheten, i och för sig sjelf, af att den
kommunala beslutanderätten, synnerligast i beskattningsärenden, omedelbart ut-
öfvas, bär för mig uppställt den frågan, huruvida det verkligen är nödvändigt
att denna beskattningsrätt åt fullmägtige öfverlemnas och derigenom den skatt¬
skyldige, sedan han måhända vid fullm ägti g valet öfverröstats, beröfvas allt
framtida inflytande på besluten om anslag, till Indika han sjelf skall efter
skattegrund bidraga. Att kommunerna sjelfva sätta värde på beslutande¬
rättens omedelbara utöfvande, bevisas bäst deraf att landtkommunerna och
de smärre städerna, åt Indika valfrihet är lemnad, i allmänhet icke fun¬
nit skäl öfverlåta denna rätt åt ombud; och otvifvelaktigt skulle ock kom¬
munalandan befrämjas derigenom att lagstiftningen i detta hänseende mera
än hittills tillmötesginge de skattskyldiges billiga anspråk. Till ett så¬
dant tillmötesgående hörer i första rummet att i författningarne införes
ett stadgande, hvilket tillförsäkrar kommunen om att öfverlåtandet åt full-
mägtige af en beslutanderätt, som komme att omfatta båda de slag af
ärenden, för Indika vid samma rätts omedelbara utöfning en olika röst-
grund bör gälla, ej kan eg a rum utan en öfvervägande pluralitet af röster
såväl efter hufvudtalet som efter det för beskattningsfrågor gällande röstvärdet.
Vidare bör erkännas såsom billigt att det stora flertalet af våra städer, hvil-
kas folkmängd icke öfverstiger hvad den i allmänhet utgör i de större landt¬
kommunerna, också tillerkännes samma förmån som dessa att omedelbart ut¬
öfva sin beslutanderätt; och under antagande af att bland de röstberättigade,
hvilka per medium utgöra ungefär 12 procent af folkmängden, högst en tredje¬
del äro på Rådstufvan närvarande och att 200 personer kunna utan synner¬
lig olägenhet i densamma deltaga, har jag funnit den siffra, hvilken i nu
Bill, till Riksd. Prof, 1870. 1 Sami 2 Afd, 2 Band. 1 Häft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
gällande författning blifvit bestämd såsom maximum af stadsfolkmängd för
utöfvande t- af omedelbar beslutanderätt, böra minst fördubblas eller höjas från
3,000 till 6,000. Hvad sedermera angår de jemförelsevis få städer, hvilkas
folkmängd öfverstiger sistnämnda siffra, så föreställer jag mig att, om än i
dessa måste åt en delegation till afgörande cfverlemnas just sådana frågor,
i Indika kommunens medlemmar äfven vid omedelbara beslut skulle ega röst¬
rätt per capita, så lärer det icke vara omöjligt att äfven i sådana större
samhällen bibehålla åt de skattskyldige den omedelbara beslutanderätten i
åtminstone anslagsfrågorna, genom att låta dem öfver förelagda propositioner
kretsvis öfverlägga och afgifva röster, som sedermera sammanräknas; dock
torde sådana städers kommunala förhållanden lämpligast böra bestämmas ge¬
nom samma eller likartad särskild lagstiftning som för hufvudstaden är eller
varder gällande. Slutligen är att nämna den del af vår kommunalinstitution,
der beslutanderätten icke lärer kunna omedelbart af de skattskyldige utöfvas,
nemligen landstingen. Detta är en representation, hvilken vald, enligt mitt
förslag, efter den lika rösträttsgrunden, kan pålägga sina komitenter ut-
skylder att utgå efter skattegrund; och detta kan synas stå i strid mot den
af mig framhållna grundsats att i dylika frågor inflytandet på besluten bör
svara emot skattebidraget. Härvid erinras dock att mellan landstingets och
den särskilda stads- eller landtkommunens taxeringar förefinnes den väsendt¬
ligt skilnad, att då inom kommunen föremålet för den ekonomiska rösträtten
vanligen helt och hållet ligger inom samma kommun och kan af hvarje
skattskyldig bedömas, så äro deremot landstingets taxeringar afsedda för ett
större, utom kommunmedlemmens synkrets mera liggande och med Riksdagens
mera jemförligt område. Likasom Riksdagens rätt att beskatta komiten-
terna gör riksdagsmanna,uppdraget till det högsta, så gör ock landstingets
likartade beskattningsrätt landstingsmannauppdraget till näst det högsta med¬
borgerliga förtroende, hvilket undantagsförhållaude, likasom det förra, har sitt
berättigande just deruti, att det vore lika omöjligt lemna den skattskyldige
kommunalmedlemmen tillfälle att omedelbart åtaga sig landstingsskatten, som
det deremot är både billigt och möjligt att lemna honom direkt inflytande
på de ekonomiska besluten inom hans egen kommun.
Syftet i det anförda är således in summa:
A) Åtskiljandet af den allmänna ock den ekonomiska rösträtten, jemte
den sednares nödiga modifierande; samt
B) Medgifvandet åt de skattskyldige kommumnedlemmarne, i alla de
fall, der det är möjligt, af beslutanderättens omedelbara utöfning.
På dessa två allmänna grunder finner jag önskligt, att i kommunal-
författningarne för stad och land infördes förändrade bestämmelser i enlig¬
het med följande fem punkter, nemligen:
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2. 11
1:° att rösträtt tillkommer hvarje välfräjdad medlem, som till kommu¬
nen erlägger utskylder;
2:o att rösträtt i alla heslut, hvilka innefatta åtagande af utskylder
att påföras efter den bevillning eller det fyrktal, hvartill hvarje skattskyldig
ar uppford, eller hvilka äro af beskaffenhet att inverka på beloppet af kom¬
munens efter skattegrund gemensamma tillgångar eller skulder, utöfvas efter
redan gällande grunder; dock att, i likhet med förhållandet, i städerna ej
någon egen inom kommun på landet utöfva större rösträtt, än som motsvarar
en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och i intet fall
för högre röstetal ån det, som motsvarar bevillningen för 10,000 R:drs in¬
komst af kapital och arbete;
3:o att i alla andra ärenden, än de i näst föregående punkt om¬
nämnda, hvarje skattskyldig medlem egen lika röst;
o .. f° att den frihet’ hvilken i nu gällande författningar blifvit lemnad
åt röstberättigade medlemmar i kommuner på landet samt i städer med högst
5.000 innevånare, att bestämma huruvida de sjelfva skola sin beslutanderätt
utöfva eller densamma åt fullmägtige öfverlemna, tillkommer äfven städer med
6.000 innevånare eller derunder, och att kommunal förhållanden a i de folkri-
kare städerna bestämmas genom samma eller likartad särskild författning
som för hufmdstaden är eller varder antagen; samt
5:o att för stads- eller landtkommuns beslut att sina ärendens afgö¬
rande åt fullmägtige öfverlåta, erfordras icke blott den hittills stadgade röst-
öfvervigt efter det för beskattningsfrågor gällande röstvärdet, utan äfven en
motsvarande röstöfvervigt efter hufvudtal räknad.
Då för möjligast skyndsamma, lösning af eu fråga, der det är lika
angeläget att tillmötesgå berättigade, som att afvända oberättigade anspråk
man borde undvika att vid ett förslags framställande göra sig skyldig till
ofullständighet, sa hade i afseende på formen för nu anförda motion visser¬
ligen varit önskligt, att mina yrkanden blifvit såsom lagförslag till ordaly¬
delsen affattade, för att af Riksdagen blifva för dess del, så vidt de o-0d-
kändes, antagna. Sådan formulering hade väl ock icke mött synnerlig
svårighet, beträffande kommunallagarne för landet, hvilkas förändrande på
angifna grunder torde vara lika lätt som tillämpningen enkel; men deremot
beträffande städerna, har jag, i saknad af annan kunskap än den, som ge¬
nom författningens läsning inhemtas, samt med hänsigt till stadskommuner-
nas mera invecklade organisation, ej tilltrott mig ett sådant redaktionsförsök.
Luder sådant förhållande bär jag icke kunnat antaga hvarken att Riksdagen
skulle vilja besluta så vigtiga förändringar för landet, utan att utsträcka
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
dem äfven till städerna, och ej heller att det Utskott, till hvithet motionen
hänvisas, kan anses förpligta^ eller blifva i tillfälle att på endast angifva
allmänna yrkanden, derest desamma gillades, utarbeta ett fullständigt förslag.
Vidare har förefallit mig icke otroligt, att om än förslaget skulle gillas för
så vidt det afser sjelfva kommunal-institutionen såsom sådan, dock dervid
kan komma att fästas ett vilkor, förestafvadt af politiska betänkligheter vid
den utsträckning af per-capita-rösträtten till landstingsmans- och stadsfull-
mägtigval, hvarförutan förslaget icke kan följdriktigt utföras; och ett sådant
vilkor skulle endast kunna uppfyllas genom att i grundlagen införa för bor¬
sta Kammaren nya valbestämmelser, hvarom åter förslag torde lämpligast
böra utgå från samma Statsmagt, som affatta Riksdagsordningen i dess
helhet. Härtill kommer slutligen, att kommunalförfattningarne ännu lida af
formela brister eller otydligheter (hvarpå jag tillåter mig att såsom ett
exempel endast anföra omöjligheten att veta, hvilkendera bland suppleanter
med lika röstetal skall till landsting inkallas) och derföre äro i allt fall i
behof af en mera omfattande revision. Alla dessa skäl hafva bestämt for¬
men för det förslag jag nu vördsammast framställer, nemligen:
att Riksdagen måtte besluta en underdånig anhållan, att Kong!-.
Maj:t täcktes låta öfverse nu gällande kommunalförfattningar samt
låta utarbeta och till en kommande Riksdag framlägga förslag till
ej mindre sådana förändringar, hvarigenom nämnda författningar
bringas i hufvudsaklig Öfverensstämmelse med af mig här ofvan an¬
förda grunder och bestämmelser, än äfven till de förändringar i
Ifrigt, livilka kunna finnas vara aj behof vet påkallade.
Om remiss anhålles.
Stockholm i Januari 1870.
Ridt, Ehrenborg.