Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
förelägganden föra diarium. I lösen för hvarje föreläggande
uppbäre han 50 öre.a
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 29 Januari 1870.
I denna motion förenar sig
F. Sahlström.
Olof Olsson
i Mosstakan.
W© 196.
Af Herr A. Andersson från Wermlands län: Innefattande förslag att
gäld till mindre belopp än tio riksdaler riksmynt icke må genom
laga åtgärd hos gäldenären uttagas.
I närvarande tidpunkt då omarbetandet af våra kreditlagar blifvit en
lifsfråga, anser jag att hvarje representant, som ömmar för den fattige gälde-
närens bästa, bör, så vidt på honom ankommer, söka bidraga till afskaffandet af
missbruk i kreditväg, hvilka för eu stor del af allmogen visat sig vara olycks-
bringande. Något hvar torde ha kännedom om det lättsinne, med hvilket sven¬
skar i allmänhet skuldsätta sig och begagna den så kallade konsumtionskrediten.
Genom borttagandet af handelsboks vitsord emot gäldenär, som icke äro köp¬
män, hafva statsmakterna visat sin håg att inskränka denna konsumtionskredit;
men’ medlet gör ingalunda tillfyllest; ty, så länge fordringsegare tillåtes att
lagligen utkräfva huru obetydlig summa som helst, skall konsumtionskrediten
i sin mest förstörande skepnad existera, isynnerhet på landsbygden.
I det län, hvilket jag har äran att representera, hafva ungefärligen fem¬
tontusen utsökningsmål årligen under sednaste tider blifvit vid landshöfdinge-
embetet anhängiggjorde, och ett högst betydligt antal dylika mål hafva lika¬
ledes blifvit till häradsrätter och stadsdomstolarne instämde. Af hela denna
massa lagsökningar kan man med visshet antaga, att gäldenärernes skuld icke
uppgått, vid hvarje särskilt kraf, till 10 R:dr R:mt; många lagsökningar hafva
Motioner i Andra Kammaren, N:o 196.
27
anstalts för en fordran å blott några ören. Landthandlare och auktionsför¬
rättare äro isynnerhet de personer, hvilka anställt lagsökningar i massa, utan
afseende på det ringa i fordringsbeloppen.
Konungens Befallningshafvande i Wermland tillägger vanligen fordrings-
egaren såsom expensersättning åtta R:dr R:mt vid hvarje utslag. Då härtill
kommer exekutionsarvode och resekostnader, så går expensräkningen snart upp
till 20 å 30 R:dr; och då kunde i verkligheten gäldenärens skuld, för
hvilken lagsökningen blifvit anställd, icke uppgå till 30 ä 50 öre, eller må¬
hända 1 eller 2 R:dr, uppkommen genom en honom af köpmannen påtrugad
varuartikel eller ett lättsinnigt auktionsinrop.
Härvid kan visserligen å ena sidan invändas, att en hvar må se sig före
och undvika skuldsättning, isynnerhet att, genom frivillig betalning, vid för
fallodagen förekomma lagsökningsåtgärden; men å andra sidan är icke detta
så lätt att iakttaga, som det kan vid hastigt påseende förefalla den flygtige
betraktaren
Tilläto lagarne icke att en gäld under 10 R:dr finge lagligen utkräfvas,
så är det klart, att all handel till mindre belopp skedde kontant, till både
säljares och köpares välförstådda bästa. Huru ruinerande för gäldenärerne det
nuvarande lagsökningsväsendet måste vara, kan inses deraf, att kostnaden för
femtontusen skuldfordringsmål, per medium efter 10 R:dr i expenser för hvarje,
uppgå till etthundrafemtiotusen riksdaler om året, och som blifver en oerhörd
extra beskattning på provinsens gäldbundna innebyggare, isynnerhet i den hän¬
delse verkliga gälden icke uppgår till ens tiondedelen af lagsökningskostnaden.
De allmänt bekanta, oerhörda extra inkomster landssekreteraren i Werm-
lands län isynnerhet under sednare nödåren åtnjutit; de rika inkomster, kom-
missionärerne för lagsökningar äfvensom exekutörerne i allmänhet vetat att göra
sig på nödställda gäldenärers bekostnad och ruin, tala högt för behofvet att,
så vidt möjligt, sätta någon gräns för detta öfverdrifna, till en industri urartade
lagsökningsväsende för ringa skuldbelopp, hvadan jag vågar ödmjukligen föreslå,
att Riksdagen måtte besluta:
“att gäld, uppkommen genom lån af penningar eller bor-
“gade varor och effekter till mindre belopp än tio riksdaler
“riksmynt ej får hos gäldenären genom laga åtgärd uttagas.*
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 17 Januari 1870.
A. Andersson,
från Wermland.