Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
5
N:o 101.
Af Herr J. Ilande!!: Angående religionsundervisningens skiljande från
folkslwlelärarebefattningen och öfvertagande af presterskapet.
Med liflig öfvertygelse och mogen insigt om folkupplysningens stora bety¬
delse har Svenska folket på sednare tider sökt befordra densamma. Det har der¬
före gjort ansträngningar, Indika äro så mycket mera anmärkningsvärda, som de
mindre utgått från staten än från kommunerna, af hvilka åter många, som i eko¬
nomiskt hänseende varit mindre väl lottade, nödgats underkasta sig jemförelsevis
betydliga uppoffringar.
De resultat, som genom dessa ansträngningar i materiel och qvantitativt
hänseende vunnits, äro icke heller obetydliga. Då antalet fasta folkskolor år 1842,
när nu gällande folkskolestadga utgafs, blott uppgick till 786, och de inskrifna
barnens antal blott till något öfver 30,000, räknades år 1867 icke mindre än 2,174
fasta folkskolor på omkring 1,300 församlingar och dubbelt så många socknar, för¬
utom 1,251 flyttande, 2,759 småskolor och 300 enskilda skolor. De inskrifna bar¬
nens antal hade vuxit till omkring 400,000 på ungefär 600,000 i skolåldern befint¬
liga. Folkskolorna sköttes af närmare 2,900 lärare och lärarinnor samt småskolorna
af närmare 2,300 lärare och lärarinnor. Skolhusens antal uppgafs till 3,798 och
samtliga utgifter för folkskoleväsendet beräknades till 5 millioner, af hvilka Staten
likvisst blott bidrog med 800,000.
Otvifvelaktigt är emellertid, att fastän sålunda i materielt hänseende hittills
mycket blifvit åtgjordt, ännu mycket och kanhända vida mera återstår att göra.
Ännu måste de fasta folkskolornas och följaktligen skolhusens antal betydligt ökas,
äfvensom småskolorna uppbringas till samma höjd; ju mera de flyttbara skolornas
antal kan minskas, desto fördelaktigare måste det vara. Ännu fattas mycket i af¬
seende på skolornas inredning och materiel, hvilken sednare på många ställen må¬
ste alldeles nyskapas och nyanskaffas. Lärarnes antal synes alldeles otillräckligt,
och den behöfliga fyllnaden härutinnan terde ej utan betungande uppoffringar kunna
anskaffas, om ej qvinliga lärarekrafter i vida större skala än hittills anlitas. Lärare¬
bildningen måste förbättras, så till beskaffenhet som omfång, hvilket återigen ej kan
6
M itioner i Andra Kammaren, N:o 101.
ske utan seminariernas utvidgning. Folkskoleinspektörernas antal måste ökas, äfven¬
som deras löner, så att de odeladt kunna egna uppmärksamheten åt sitt vigtiga
kall. Allt detta fordrar emellertid mycket penningar, hvaraf en stor del förmodli¬
gen måste anskaffas genom Statsverkets försorg, då kommunerna sannolikt redan på
många håll öfveransträngt sig för att bringa sitt folkskoleväsende i öfverensstäm¬
melse med skolstadgans föreskrifter. Öfver hufvud torde uppgörande af rättvisare
och lämpligare grunder än hittills, för det understöd, som af Statsverket lemnas
kommunerna, i den närmaste framtiden böra blifva föremål för Statsmagternas upp¬
märksamhet. Till materiela omsorger torde slutligen äfven kunna räknas den år¬
liga undervisningstidens förlängande, undanrödjandet af hindren för så många oarns
skolgång, den derigenom nödvändiga utvecklingen och ombildningen af skolrådsin-
rättningen och i förening dermed upphörandet af pastors sjelfskrifvenhet till ordfö¬
randeskapet i skolrådet in. m. d.
Hela denna förbättring och utveckling af folkskoleväsendet är dock af den
beskaffenhet, att den med materiela medel kan åvägabringas. Och man bör kunna
hoppas, att dessa medel, om de äfven ej på en gång kunna anskaffas, likväl icke
i den närmaste framtiden skola tryta, då man redan kommit till full insigt af be-
hofvens art samt i de flesta hänseenden beträdt en riktig väg till deras fyllande.
I materiell och qvantitativt hänseende synes folkskoleväsendets framtid såle¬
des ej egnad att ingifva fosterlandsvännen några allvarligare farhågor. En annan
fråga blir deremot, om detsamma äfven kan anses vara fallet i intellektuell och
qvalitativt hänseende. Man har i detta hänseende genom folkskoleinspektörernas
för tvenne år sedan afgifna officiela berättelser erhållit all den upplysning, som
kan önskas, men denna upplysning har sannerligen varit föga trösterik.
Af nämnda berättelser framgår nemligen, att religionsundervisningen i all¬
mänhet upptager så mycken tid, att den i betänklig mån inskränker utrymmet för
de öfriga läroämnena, men att den tillika bedrifves pa ett sa bristfälligt sätt, att
derigenom berättigade och allvarliga bekymmer hos hvar och en måste uppstå.
I hvad mån religionsundervisningen gör intrång på tiden för de öfriga läro¬
ämnenas meddelande, torde bäst synas genom följande öfversigtliga tabell, samman¬
fattad efter folkskoleinspektörernas uppgifter i afseende på de särskilda stiften.
Antalet skolbarn, som vid inspektionstillfället var närvarande, utgjordes af 197,320.
Bland dessa hade undervisats i innanläsning och stafning........ 170,051.
i skrifning.............................. 167,223.
„ biblisk historia........................... 166,308.
„ katekes............................... 159,642.
„ räkning............................... 135,575.
„ historia och geografi...... 54,195.
„ naturlära .............................. 40,353.
„ öfning i språkets användande ................... 35,189.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101, 7
» geometri och linearteckning................ ^0
” Sang ......................... 96,000.
» gymnastik och vapenföring.................. gQ qqq
„ trädgårdsskötsel.................. ' joooo'
I de religiösa ämnena jemte innanläsning, stafning och skrifning, hade såle¬
des omkring spelår erhållit undervisning, i räkning omkring |:delar, i historia och
geografi omkring £:del, i naturlära samt språkets användning omkring £:del, och slut¬
ligen i naturlära och geometri omkring Tl0:del.
Om dessa uppgifter äfven, i anseende till de olika grunder efter hvilka de
blifvit affattade, ej kunna anses ega någon absolut tillförlitlighet, så angifva de lik¬
väl det relativa förhållandet med en tillräcklig noggranhet att deraf kunna bilda
sig ett omdöme. Men för att erhålla sin fulla betydelse måste de äfven samman¬
ställas med andra uppgifter.
Till en början finner man, att vid inspektionstillfällena knappast hälften af
de msknfna och tredjedelen af de i skolåldern befintliga barnen voro närvarande,
och detta oaktadt inspektörerna öfverallt förut låtit tillkännagifva sin ankomst samt
uppmanat såväl barn som föräldrar att så talrikt som möjligt infinna sig. Redan
häraf torde inses, huru mycket ännu i afseende på sjelfva skolgången återstår att
gorå. I nämnda hänseende förekommer vidare en medeltalsberäkning, enligt hvil¬
ken hvarje barn, under den tid af sju år som skolåldern varat, om man samman¬
räknar skoldagarnes antal, tillsammanstaget knappast ett lett år besökt skolan.
Slutligen har man uträknat, att de religiösa ämnena, enligt en ganska billig medel¬
beräkning, upptagit minst hälften af hela lästiden, på många ställen vida mera.
Betraktar man dessa uppgifter i ett sammanhang, så torde man lätteligen
kunna göra sig en föreställning om måttet af den kunskap, hvilken, sedan religions¬
ämnena, innanläsningen och skrifningen nödtorfteligen blifvit undangjorde, på den
återstående korta tiden kunnat meddelas i räkning, historia, geografi, naturlära,
svenska språket, geometri och linearteckning, förutom sång, gymnastik och träd¬
gårdsskötsel, hvilka sednare ämnen äfven taga sin tid. Emellertid vore val, om
åtminstone undervisningens beskaffenhet varit god, äfven om måttet varit litet. Men
äfven 1 detta hänseende äro inspektörernas berättelser föga tillfredsställande. Ofta
begagnas läroböckerna i historia, naturlära 0. s. v. allenast till innanläsning. I
räkning komma skolbarnen sällan öfver qvatuor species, ofta ej en gång så långt.
Ja sjelfva innanläsningen är icke sällan i hög grad bristfällig, eu naturlig följd
deraf, att den bedrifves mekaniskt, utan att lärjungens uppmärksamhet fästes vid
det lästas innehåll. Att presterna vid konfirmationen och husförhören klaga öfver
dålig innanläsning är en känd sak.
Sådan är till mängden och beskaffenheten den medborgerliga undervisning,
som i allmänhet beredes åt landets blifvande valmän, kommunalmän och en stor
del af dess riksdagsmän. Att här och der hedrande undantag kunna uppvisas, att
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o i ÖL
såväl skolor som lärare finnas, hvilka kunna anföras såsom utmärkta exempel, ne¬
kas icke, men dessa äro och förblifva undantag, genom hvilka det enligt regeln
rådande förhållandet icke ändras.
En tröst i afseende på det öfverklagade missförhållandet vore emellertid, om åt¬
minstone den religionsundervisning, som sålunda på den medborgerliga undervisnin¬
gens bekostnad meddelas, vore af den beskaffenhet, att derigenom en sannt krist¬
lig och religiös bildning utbreddes. Att så i allmänhet icke är förhållandet, framgår
likväl äfven nogsamt af folkskoleinspektörernas berättelser, hvilket är så mycket mera
betydelsefullt, som många bland dem varit prester. Jag skulle önska att i namnda
hänseende i sin helhet kunna meddela åtskilliga inspektörers utlåtanden. Men da
förhållandet för de fleste sannolikt icke är obekant, torde jag kunna inskränka mig
till en kort sammanfattning deraf. 7.J7.7
Som man känner, föreskref 1842 års folkskolestadga Icatelcesen och bibliska
historien såsom religiösa undervisningsämnen. Länge lästes katekesen likväl nästan
ensam. Slutligen började man dock fästa vigt, icke allenast vid den dittills åsido¬
sätta bibliska historien, utan äfven vid bibelläsning äfvensom utanläsning af psal¬
mer och bibelspråk, och detta särdeles sedan dessa ämnen jemte kyrkohistoria, ge¬
nom det nya reglementet för seminarierna af 1865, i dem bhfvit införda.
Somliga hafva uti dessa tillägg sett ett bemödande att förbättra religionsundervis¬
ningens beskaffenhet. Andra deremot hafva framkastat den förmodan, att tillaggen
skedde, emedan katekesen, oaktadt dess nästan uteslutande herravälde, dock leka
upptog nog mycken tid, att ej för mycket blef öfver för den medborgerliga bild¬
ningen. Meningen dermed må emellertid vara hvilken som helst,. så ar säkert att
den sednare derigenom blifvit ytterligare lidande, utan att religionsundervisningen
vunnit. _ ...... ...
Låtom oss nu granska, huru de särskilda religiösa ämnena lasas..
Då bibliska historien förkommer tidigare än katekesen, och religionsunder¬
visningen tidigare än de öfriga ämnena, så är klart att flertalet barn vid dess in¬
lärande ännu ej kunna läsa innantill. Den begagnas derföre äfven oftast såsom
tanklös innanläsningsöfning, för att sedermera öfvergå till lika tanklös utanläsning.
Om detta äfven kan vara likgiltigt i afseende på gamla testamentets berättelser,
det vill säga i afseende på det judiska folkets religionsmytologi, så är det likväl
ingalunda förhållandet i afseende på det nya testamentets berättelser, äfven om
man ganska väl känner, att allenast ett jemförelsevis ringa antal skolbarn hmner
så långt som till dem. „.
Sistnämnda missförhållande skulle dock vara af mindre betydenhe , om a
minstone bibelläsningen bedrefs på ett ändamålsenligt sätt. Men äfven densamma
höjer sig sällan öfver eu själsdödande innanläsning. Vers för vers, kapitel för
kapitel genomläsas, utan att barnet ett ögonblick får tillfälle att besinna vigten af
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 404,
hvad det förehafver. Följden är, att det förblifver i okunnighet om innehållet samt
vänjer sig asa Guds ord med tanklöshet och likgiltighet — eu vana som seder¬
mera ofta hänger i för hela lifvet.
Det sätt, på hvilket IcateJeesläsningen, den dogmatiska sammanfattningen af
de Lutherska kroma, försiggår, har alltför länge utgjort föremål för rättvist klan-
der inom hela nationen, att jag dervid något längre skulle behöfva fästa mig.
Innehållet, i sig sjelf ofta obegripligt, åtminstone för barnasinnet, blir ännu bety¬
delselösare och ofruktbarare genom den själsdödande utanläsningen. Denna utan¬
läsning börjar vanligtvis redan, innan barnet obehindradt kali läsa innantill, och fort¬
går sedan ofta, utan att det någonsin lärer sig detta, eller att åtminstone begripa
hvad det last. Exempel finnas på barn, som vid nattvardsläsningen flytande kunna
utantill hela storkatekesen med Lindblomska förklaringen jemte tillhörande bibel¬
språk, men livilka vant ytterst klena i innanläsning och nästan oförmögna att be¬
svara en s. k. förståndsfråga.
Ihågkommer man nu, att äfven läsningen af psalmer och bibelspråk sker
utantill, så torde lätteligen inses, att religionsundervisningen i de flesta fall är en
minnets, i stället ^ för hjertats sak, som den bör vara, och att religionens heliga
sanningar oftast måste stadna på ytan och blifva ofruktbara, i stället för att tränga
till själens innersta samt blifva praktiska genom att för hela lifvet utgöra en tröst
i motgången samt eu ledtråd i det sanna och rätta. Den dödande bokstafskunskap
som vid denna undervisning hittills gjort sig gällande, är i sjelfva verket sådan,
att eu inspektör kunnat rent af säga, att “någon brytning i detta förhållande må¬
ste inträda, derest icke barnen skola fostras till förakt för de för lif och evighet
oundgängliga lärogrunderna.”
Oaktadt kyrkan vid införandet af den nuvarande folkskoleinrättningen, som
hufvudsakligen framkallades af den borgerliga utvecklingens behof, genast visste att
tillegna sig brorslotten i det nya undervisningsmaskineriet, och oaktadt folkskolan
under den tid af öfver ett fjerdedels sekel, som sedan dess förflutit, så godt som
uteslutande stått till kyrkans förfogande, hvilken i folkskolelärarne fått en mängd
hjelpare till sitt biträde och under sin speciela uppsigt — så synes religionsunder¬
visningen för närvarande ingalunda stå på bättre fot, än vid den tid då jemförel¬
sevis få skolor funnos, och man hör ofta samma kyrkas målsmän deröfver upp¬
stämma högljudda klagorop, som visserligen icke äro oberättigade.
Frågar man sig nu, livilka orsakerna äro till det onda, så äro de flerahanda.
Sjelfva utamläsningen föranledes i icke ringa mån af den strängt dogmatiska
och formalistiska riktning, som den lutherska kyrkan, med allt för stort åsidosät¬
tande af ett innerligt religiöst lif, på sednare tider tagit, och hvarigenom en filo¬
sofiskt noggrann begränsning af de religiösa begreppen blifvit nödvändig. Äfven
allmogens öfverklagade vidhängande vid katekesutanläsningen har sin ganska natur-
Bih. till Riksd. Prof. 1870. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Haft. 2
10
Motioner- i Andra Kammaren, N:o i Öl.
liga grund deruti, att den blifvit invand att anse nattvardsgången såsom en yttre
sak, hvilken medför yttre förmåner, af hvilka ungdomen på ginaste vägen bör kom¬
ma i åtnjutande, och någon giuare väg för religionsundervisning än utanläsning
utan eftertanke låter heller icke gerna tänka sig. Härtill komma slutligen olämp¬
liga läroböcker samt den olyckliga punkten i folkskolestadgan, hvilken såsom mi¬
nimum för undervisningen föreskrifver “religionskunskap och biblisk historia till den
grad, som erfordras för att kunna hos presterskapet börja den egentliga nattvards¬
läsningen", en föreskrift, som andans män naturligtvis till underlättande af sitt be¬
svär gifvit den mest vidsträckta tolkning.
Men äfven om dessa anledningar till bristfälligheten af den religiösa under¬
visningen skulle kunna undanrödjas, hvilket dock näppeligen torde kunna ske, så
länge statskyrkan existerar såsom sådan, och så länge statsmagterna äro beroende
af Kyrkomötes beslut, så qvarstår dock alltid den förnämsta orsaken dertill i svå¬
righeten, för att ej säga omöjligheten, att någonsin ltunna gifva folkskolelärarcn den
grundliga och mångsidiga religiösa bildning, som är nödvändig för religionsunder¬
visningens rätta meddelande. Såväl hans, som folkskolans fönämsta uppgift är dock
alltid den medborgerliga undervisningen, och det är verkligen orimligt att fordra, det
han på samma gång skall ega skicklighet i alla de olika ämnen, som höra till den¬
samma, och i de religiösa ämnena, äfven om man vid seminarierna åt de sednare
försöker att bereda aldrig så mycket utrymme på de förras bekostnad. Endera
grenen af undervisningen måste på detta sammanhopande af olikartade ämnen ovil¬
korligen blifva lidande.
Här om någonstädes måste man således underkasta sig arbetsfördelningens
stora lag. Må man derföre åt skolläraren öfverlemna den medborgerliga undervis¬
ningen och åt presten den religiösa. Hvad kan väl för öfrigt vara naturligare, än
att presten, som åt sitt heliga kall egnar hela sitt lif och som dertill under, eu
längre tid förbereder sig samt förskaffar sig den erforderliga kunskapen och skick¬
ligheten, äfven öfvertager ungdomens religiösa uppfostran? Finnes öfver hufvud föi
honom någon högre uppgift och någon heligare pligt, än att just under barndomen, då
sinnet är som mottagligast, vägleda den blifvande verldsborgare!! och statsborgaren
till sann gudsfruktan och rättskaffens vandel? När man erkänner, att han bör gorå
det till den första nattvardsgången, hvarföre bör han icke gorå det äfven förut, in¬
nan sinnet möjligtvis en gång för alla blir vilseledt genom religionsundervisningens
missriktning?
Min mening är derföre, att religionsundervisningen i folkskolorna bör skiljas
från folkskolelärarebefattningen och öfvertagas af presterskapet. En naturlig följd häraf
blir äfven, att de religiösa ämnena skiljas från seminarierna, med undantag af det
obetydliga, som kan vara nödvändigt för att hålla bön och kyrkosång. Blott så¬
lunda kan folkskolan uppfylla sitt höga ändamål; blott sålunda kan den medborgei-
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101
liga och den religiösa undervisningen hvar för sig erhålla den utveckling, som är
nödvändig.
Tanken på religionsundervisningens öfverlemnande åt presterskapet är för öf-
rigt icke ny, utan har flera gånger varit framställd. Redan det allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskott, som vid 1840 års riksdag utarbetade grunderna för 1842 års
skolstadga, uttalade sig efter moget öfvervägande klart i denna sak och lyckades äf¬
ven vinna Ständerna för samma mening. Men Kongl. Maj:t fann ej för godt att
åt Ständernas begäran lemna sin sanktion, som man tror hufvudsakligen på anstif¬
tan af dåvarande statssekreteraren för ecklesiastikärendena Heurlin. Utskottets för¬
slag, att presterskapet skulle meddela direkt undervisning i folkskolan, utbyttes mot
en blott uppmaning till detsamma, “att genom sorgfällig uppsigt öfver läraren samt,
der detta tarfvades, genom egen undervisning, förklaring och tillämpning göra de
heliga lärorna lefvande i barnens sinne.“ Hvilken verkan denna uppmaning haft,
torde vara allmänt bekant.
Det förnämsta skäl, som då anfördes mot förslaget i Presteståndet, der dock
flere utmärkte prestman förordade detsamma, och hvilket skäl den tiden måhända
ej saknade grund, var att en pastors tid till den grad vore upptagen af dels kyrk¬
liga, dels verldsliga embetsgöromål, att han omöjligt skulle kunna medhinna att der¬
jemte undervisa i folkskolan, helst om, såsom här och der var fallet, flera sådana
funnos inom hans församling. Han egde ju dessutom både skyldighet och tillfälle
att meddela ungdomen nödig religionsundervisning, sedan den lemnat skolan, såväl
under nattvardsberedningen, som sedermera vid husförhören och i sjelfva kyrkan.
Nämnda skäl synes dock nu mera förlorat största delen af sin kraft, sedan
pastor genom den nya kommunallagen befriats från de flesta af de verldsliga göro¬
mål, som förr ålågo honom, och sedan äfven hans ekonomiska bestyr i betydlig
mån underlättats, derigenom att kommunalstyrelsen numera skall dels utarrendera
de så kallade stomhemmanen, dels uppbära och till pastor aflemna så väl detta ar¬
rendebelopp som hans öfriga löneinkomster. Det synes då icke för mycket begärdt,
om pastor eller annan prest i församlingen skulle uppoffra åtminstone en dag i
veckan till religionsundervisningen i folkskolan.
Presternas antal i Sverge är för närvarande närmare 2,700. De fasta sko¬
lornas antal var, såsom ofvan är nämndt, för tre år sedan 2,174, de flyttande sko¬
lornas 1,251; för närvarande torde antalet vara icke obetydligt tillökadt, och blir det
väl i framtiden ännu mera. Från småskolorna, hvilka hufvudsakligen böra syssel¬
sätta sig med innanläsningen, torde religionsundervisningen, såsom egentligt” läs-
ämne, utan fara kunna uteslutas. På de flesta ställen skulle presternas antal följ¬
aktligen vara tillräckligt, isynnerhet om komministrar och adjunkter möjligtvis till
denna framför allt annat vigtiga del af sin tjenstgöring skulle anslå två dagar i
veckan. Emellertid är klart, att det oaktadt pa en eller annan ort undantagsvis
någon brist skulle uppstå- Presten ma då anmäla sådant för domkapitlet, som. der
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101.
så ske kan, anordnar särskild! tjenstebiträde. Omöjligt torde val i sådana fall ej
heller vara att bland församlingsboarne finna män eller qvinnor, hvilka äro lifvade
af ett sannt religiöst nit samt frivilligt skulle vilja åtaga sig undervisningen. Der
skolläraren möjligtvis af inre drift och kallelse dertill känner sig manad, utan att
det likväl anses tillhöra tjensten eller qvalifikation härför fordras, bör hans biträde
naturligtvis ej afslås.
Man framställer nu ofta den fordran, att religionsundervisningen helt och
hållet skall skiljas från folkskolan samt öfverlemnas åt hemmet eller presterskapet.
Må så vara. Men att alldeles utan vilkor öfverlemna den åt hemmet allena, torde
dock kanhända vara vådligt, då man icke eger full säkerhet, att föräldrarne alltid
hafva tid, lust och förmåga att undervisa i detta vigtiga ämne, som ingalunda får
försummas eller åsidosättas. Skall religionsundervisningen erhålla någon verklig fasthet
och bestämd riktning, torde den sålunda åtminstone böra öfverlemnas åt den prest,
till hvilken hemmet, d. v. s. föräldrar eller målsmän, har förtroende. Men den¬
samme bör dock i alla händelser hafva sig en bestämd tid dertill anslagen. Om
folkskolan skulle upptaga alla 6 dagarne i veckan och den sjunde vara en hvilodag,
så blefve likväl ingen sådan tid öfrig. Är det derföre allvar med religionsunder¬
visningen, så synes billigheten fordra, att en viss dag i veckan, möjligtvis lördagen,
dertill ansloges. Detta synes vara tillräckligt, äfven med fästadt afseende på äm¬
nets vigt. I Stockholms folkskolor, hvilka i mer än ett hänseende kunna gälla så¬
som mönster, upptager religionsundervisningen, fastän fördelad på flera dagar, om¬
kring en sjettedel af veckan. Således en dag i veckan åt den teoretiska religions¬
undervisningen och söndagen för den praktiska tillämpningen deraf. Den medbor¬
gerliga undervisningen finge då de återstående 5 dagarne oafkortade, isynnerhet i den
mån hemlexorna allt mera försvinna, då religionsläraren ej genom dem kan göra
intrång på deras område.
En annan fråga blir det förhållande, i hvilket religionsundervisningen i folk¬
skolorna skall sättas till den religionsfrihet, hvilken vi väl förr eller sednare skola
erhålla. Sjunde paragrafen i det af Riksdagen antagna och hos Regeringen till af¬
görande hvilande förslag till dissenterlag, stadgar i nämnda hänseende följande: “I
afseende å folkundervisningen skola främmande trosförvandter och deras barn
vara underkastade derom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom
hvilket de äro boende. Barn, som — enligt bestämmelser i andra paragrafer —
icke skall uppfostras i evangeliskt-lutherska läran, må på framställning af vederbö¬
rande målsman fritagas från undervisning deri så väl i folkskola som i elementar¬
läroverk; dock åligger vid den förra skolstyrelsen och vid den sednare rektor tillse,
att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning.
Försummar målsman, oaktadt af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin
skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folk¬
skolan eller vid elementarläroverk meddelas. “
Motioner i Andra Kammaren, N:o 101. 13
Detta stadgande synes, isynnerhet om uttrycket “tillbörlig religionsundervis-
ning“ något närmare begränsas, vara för religionsfrihetens vänner och anhängare
ganska tillfredsställande. Å ena sidan lemnas derigenom full frihet åt barn af främ¬
mande religionsbekännelse att åtnjuta den religionsundervisning, som deras målsmän
anse lämplig. Men å andra sidan är den restriktion gjord, att, om sistnämnda un¬
dervisning försummas, barnet det oaktadt åtminstone erhåller den som statskyrkan
består.
Genom att på sätt, som ofvan blifvit föreslaget, skilja den medborgerliga
och religiösa undervisningen från hvarandra, synes mig klart, att båda skola vinna
betydligt, samt ett väsendtligt steg blifva taget till afhjelpande af en bland den nu¬
varande folkskoleinrättningens förnämsta brister. Blir folkskoleläraren så väl vid se¬
minariet, som i skolan, befriad från de religiösa ämnena, så kan han odeladtegna
sin tid till inlärandet af och undervisningen i de det oaktadt ganska talrika med¬
borgerliga eller verldsligt ämnena, samt måste i dem blifva lika mycket skickligare
och kunna lemna lika mycket bättre undervisning, som den dertill anslagna tiden
blir mera utsträckt. A andra sidan synes gifvet, att religionsundervisningen till be¬
skaffenheten måtte blifva väsendtligen förbättrad, då den ombesörjes af män, som
för hela sitt lif egnat sig åt prestkallet samt dertill omsorgsfullt beredt sig. Ja,
man torde kunna hoppas, att de, då de nu sjelfva öfvertaga barnaundervisningen i
det heliga ämnet, klarare än hittills, då hela bördan varit kastad på skolläraren,
skola varseblifva de brister, hvarmed densamma varit behäftad, samt derigenom
känna sig kraftigt manad till deras afhjelpande.
Ur hvilken synpunkt man än ser saken, måste således den föreslagna åtgär-
clen i hög grad bidraga till förbättrande af folkskoleundervisningens qvalitet, en sak
vid hvilken man hittills kanhända fästat mindre uppmärksamhet än som vederbort,
om detta äfven på ett naturligt sätt kan förklaras genom de stora ansträngningar,
som blifvit gjorda och ännu måste göras för dess qvantitativa utveckling.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag härmedelst vördsamt
föreslå,
det Riksdagen hos Kongl. Maj:t måtte anhålla, att sådana
förändringar i nu gällande folkskolestadgar vidtagas:
att religionsundervisningen i folkskolorna skiljes från folk¬
skolelärarebefattningen samt öfvertages af presten i det reli¬
gionssamfund, lärjungen tillhör;
att, der detta af en eller annan orsak undantagsvis ej kan
ske, anmälan af församlingens pastor derom må göras till dom¬
kapitel eller annan myndighet för folkskoleväsendet, hvilken då
om religionsundervisningen förordnar;
att till religionsundervisningen en dag i veckan anslås; och
1
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 102.
att från skollärareseminarierna undervisningen i de religiösa
ämnena skiljes, med undantag af den som kan vara behöflig
för förrättande af bön och kyrkosång.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhälles.
Stockholm den 21 Januari 1870.
J. Manicell.
N:o 102.
Af Herr J. SI ankel i! Hörande underdånig anhållan kos Kongl. Maji om
utredning angående indelningsverlcets aflösande och en ny stams
upprättande.
Oaktadt den utgång frågan om försvarsverkets ombildning vid sednast för¬
flutna riksdag erhöll, synes densamma dock vara af den beskaffenhet, att icke
kunna falla. Ännu är arméen såväl till styrka som sammansättning så svag, att
den ej med någorlunda säkerhet kan anses betrygga landets försvar. Ännu utgör
indelningsverket ett mäktigt hinder för jordbrukets utveckling, och detta icke alle¬
nast derigenom, att det i hög grad ojemnt är fördeladt på den indelta jorden,
utan äfven derigenom att det ensamt trycker på viss jordbruksfastighet, under det
att all annan fastighet och rikets öfriga kapitalvärde från samma beskattning äro
befriade. Och äfven om statsmagterna ej skulle vara hugade att fästa någon upp¬
märksamhet vid den alltmera utbredda åsigten, att en ren folkbeväpning utan
stående armé bör införas, synes likväl omsorgen om rikets säkerhet och för ett
rättvisare beskattningsväsende böra mana dem att utan uppehåll arbeta pa för¬
svarsfrågans lösning.
Aktgifver man närmare på orsaken till den ringa utveckling nämnda fråga
under den sednaste treåriga riksdagsperioden erhållit, så torde den hufvudsakligen
kunna sökas i eu viss osäkerhet i grundsatserna, som ovilkorligen måste undan-
rödjas, om något afgörande steg skall kunna tagas. Regeringen låter utarbeta