Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 9.
1
Nio 9.
Ank. till Riksd. Kansli d. 20 April 1870, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial med förslag till ändring i
Regeringsformens 72 §.
Vid 1868 års riksdag tillstyrkte Konstitutions-Utskottet i anledning af
en inom Första Kammaren väckt motion en förändring i 72 § Regeringsformen,
åsyftande dels att stadgandet om Riksdagens rätt att genom Riksbanken utgifva
sedlar, som för mynt i riket må erkännas, skulle ur grundlagen utgå, dels att
derifrån uteslötes bestämmelsen i sista momentet om någon viss metall såsom
den, hvarmed Riksbankens sedlar skulle inlösas. Ehuru detta förslag, hvilket
af Första Kammaren antogs att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
blef af Andra Kammaren förkastadt samt, då det nästlidne riksdag af Konstitu¬
tions-Utskottet såsom dess eget förslag återupptogs, rönte samma öde, har Ut¬
skottet likväl funnit frågan vara af den vigt, att Utskottet ansett sig böra, efter
af en dess ledamot derom väckt förslag, ånyo underställa densamma Riksda¬
gens pröfning.
Utskottet får till en början, i likhet med hvad vid sistlidne riksdag i
Utskottets då afgifna Memorial N:o 5 skedde, erinra derom, att af de stadgan¬
de^ hvilkas borttagande ur grundlagen nu föreslås, det förstnämnda jemväl
har sin plats i 4 § af lagen om myntbestämningen den 1 Mars 1880, och det
sednare i såväl denna lags 1 och 2 §§ som 1 § af lagen för Rikets Ständers
Bank af samma dag, samt att dessa lagar icke kunna utan Konungens och
Riksdagens gemensamma bifall ändras eller upphäfvas. Utskottets förslag afser
följaktligen icke att i afseende på innehållet göra någon ändring i de delar
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 3 Sami. 7 lläft. 1
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o .9.
af banklagstiftningen, om hvilka nu är fråga, utan endast att vidtaga en åtgärd,
hvarigenom, med bibehållande af deras plats inom civillagens område, den
grundlagsnatur, som nu är dem tillagd, komme att upphöra. Emellertid har,
dels vid den under sistlidne riksdag inom Kamrarne hållna öfverläggning an¬
gående Konstitutions-Utskottets då afgifna betänkande i ämnet, dels vid be¬
handlingen af en under samma riksdag väckt motion om ändring i 4 § af lagen
om myntbestämningen, blifvit satt i fråga icke blott huruvida denna lag i af¬
seende på sättet för dess stiftande vore af civillagsnatur och om dess 4 §
innefattade ett lika bindande stadgande som 72 § Regeringsformen angående
skyldigheten att mottaga Riksbankens sedlar såsom mynt, utan ock huruvida
hela denna myntbestämningslag ens kunde anses numera hafva gällande kraft.
Då den nu föreslagna grundlagsändringens betydelse och verkningar i väsendt¬
lig mån betingas af det sätt, hvarpå de sålunda framkastade spörsmålen be¬
svaras, har Utskottet ansett sig icke böra lemna dem i saknad af den utred¬
ning, som för en rigtig uppfattning af den föreliggande hufvudfrågan är af
nöden. Om Utskottet dervid i främsta rummet egnat sin uppmärksamhet åt
det sistnämnda af dessa spörsmål, så har detta skett, emedan det egentligen
är i afseende derpå som någon verklig bevisning till stöd för en mot Utskot¬
tets stridande mening blifvit försökt; och får Utskottet, till ledning för dem som
önska taga närmare del af denna bevisning, hänvisa till det af Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet vid 1869 års riksdag afgifna Utlåtande N:o 3.
Sedan Riksbanken, i följd af kända förhållanden och åtgärder från
Statsmakternas sida, efter år 1809 blifvit urståndsatt att fullgöra sina förbin¬
delser, samt år 1818 uttryckligen befriats från skyldigheten att inlösa sina sed
lar med klingande mynt, hade dessa sjunkit i värde i förhållande till silfver-
myntet, samt gingo man och man emellan med olika kurs på olika tider. I
afsigt att återföra stadga i penningeväsendet genom att å banksedeln bestäm¬
ma ett fast värde, beslöto Statsmakterna år 1830, att silfverutvexlingen från
banken, så snart tiden dertill funnes lämplig, skulle ånyo taga sin början, dock
så att bankens sedlar icke inlöstes till sitt ursprungliga värde, som varit lika
med silfvermyntets, utan att en Riksdaler eller 48 skilling i silfver utvexlades
mot 22/a Riksdaler eller 128 skilling i bankosedlar, efter den under åren när¬
mast före 1828 gällande medelkurs. Det är denna bestämning af sedelmyntets
värde i förhållande till silfverspecien, som skedde genom myntbestämningslagen
och som innefattas i dess 1 och 2 §§. Nu säger man att denna lags “bety
delse icke var afsedd att sträcka sig utöfver ordnandet af de då befintliga
penniugeförhållandena och bestämmande af de då i rörelsen utevarande, dittills
oinlösbara sedlarnes giltighet vid liqvider och betalningar", samt att grunden
för inlösen af de sedlar och förbindelser Riksbanken sedermera utgifvit finnes
fastställd i den samtidigt med myntbestämningslagen utfärdade lag för Rikets
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
3
Ständers Bank. Till en dylik skilnad mellan olika slag af banksedlar gifver
åtminstone dessa lagars ordalydelse — och efter den torde de i främsta rum¬
met böra tolkas —• icke någon anledning, och svårt är att inse något ändamål
med en sådan skilnad i lag, då hvarje spår dertill i verkligheten saknas, i ty
att ännu i dag 4 Riksdaler Riksmynt, som efter räkneenhetens förändring utgör
det mot 22/s Riksdaler Banko svarande belopp, inlösas med en Riksdaler Silfver
specie. Den 1 § af lagen för Rikets Ständers Bank, hvarest grunden för denna
inlösen skulle sökas, bestämmer ock, såsom man lätt torde finna, icke någon
som helst grund för invexling af bankens sedlar; den endast tillförbinder ban¬
ken att fullgöra sådan invexling efter den grund Konung och Rikets Ständer
fastställt, d. v. s. den hänvisar till myntbestämningslagen. Vore icke denna lag
fortfarande af gällande kraft, skulle följaktligen hvarje lagbestämd grund för
riksbankssedlarnes inlösen saknas, och allmänheten icke ega annan garanti i
detta afseende än sedlarnes lydelse, hvilken åter, i brist af bindande bestäm¬
melser om dess beskaffenhet, hvarje Riksdag egde att efter godtfinnande förändra.
Särskildt har i afseende på myntbestämningslagens 4 §, som förklarar
riksbankssedeln fortfarande vara lagligt betalningsmedel, blifvit anmärkt, att
densamma uppenbarligen endast kunnat afse de vid lagens tillkomst utelöpande
sedlar, enär något särskildt lagbud härom eljest icke varit erforderligt, då Re¬
geringsformens 72 § innehöll samma stadgande. Vore meningen med 4 § i
myntbestämningslagen endast att upprepa motsvarande stadgande i Regerings¬
formen, så hade den visserligen varit öfverflödig, ehuru lika väl i afseende på
de redan utelöpande sedlarne som de sedermera utgifna. Men att ifrågava¬
rande § verkligen har ett annat ändamål, framgår af den redaktion, under hvil¬
ken den framträdde i det af Stats-, Banko och Lag-Utskotten först utarbetade
förslag, så lydande: “Liqvider mellan enskilda, Kronan eller publika kassor
skola jemväl verkställas antingen i sedlar eller i Svenskt silfvermynt efter den
i 1 § stadgade grund, der ej annat förbehåll gjordt är“. Ändamålet med rea¬
lisationen kunde nemligen ej anses vunnet derigenom att man stadgat, det
banken skulle efter visst värde inlösa sina sedlar, såvida icke derjemte be
stämdes, att samma sedlar skulle efter samma grund, och icke efter någon
förut gällande, vara lagligt betalningsmedel äfven mellan enskilda. §:en inne¬
håller således icke blott ett upprepande af grundlagsbudet, utan en tillämp¬
ning af dess allmänna stadgande på de särskilda förhållanden, som i och med
realisationen inträdt, och hvilka ännu ega bestånd, så länge en Riksdaler Riks¬
mynt icke gäller mer än l/4 Riksdaler i silfver.
Då det emellertid varit hufvudsakligen på en historisk utredning af
sättet för realisationsfrågans behandling hos Rikets Ständer, som man velat
grunda de för det allmänna föreställningssättet hittills främmande åsigterna
om olika slag af banksedlar och om särskilda, i olika lagar bestämda grunder
4
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
för deras inlösen, har Utskottet jemväl egnat sin uppmärksamhet åt hvad i
detta afseende varit att inhemta af förhandlingarne vid 1828—1830 årens riksdag
och dervid funnit till alla delar bekräftade de slutsatser, hvartill Utskottet
kommit redan vid aktgifvandet på ifrågavarande lagars innehåll. Låter man,
på sätt i den omförmälda historiska utredningen skett, betraktelsen stadna vid
realisationsfrågans behandling inom Utskotten, må det visserligen medgifvas,
att denna icke är egnad att gifva någon fullt klar insigt om myntbestämnings-
lagens betydelse. Ty i de af Stats- och Banko-Utskotten först afgifna betän-
kanden i ämnet, hvilka icke innehålla några lagförslag, men dock antyda den
hufvudsakliga karakteren, sådan Utskotten tänkt sig densamma, af de begge
lagar, i hvilka de vigtigaste realisation sbesluten borde sammanföras, förekom¬
ma uttryck, som kunde gifva stöd åt den föreställningen, att man ansett huf¬
vudsakligen sådana stadganden, som voro af transitorishjuridisk natur, böra i
myntbestämningslagen intagas. Men å andra sidan antyder det af Stats-,
Banko- och Lag-Utskotten sedermera afgifna utlåtande, som innehöll sjelfva
förslaget till myntbestämningslagen och som följaktligen i denna fråga bör till¬
erkännas största vigt, att Utskotten frångått denna åsigt, då nemligen lagens
ändamål i detta utlåtande uppgifves vara att bereda stadga i myntväsendet
för framtiden. Går man åter till Riks-Ståndens protokoll för att, såsom tillbör¬
ligt synes vara, der söka de verkliga motiverna för deras beslut, finner man
all tvekan rörande desamma undanröjd. Uti förslaget till lag för Rikets Stän¬
ders Bank hade Sammansatta Utskotten åt 1 § gifvit följande lydelse: “Ifrån
den dag då utvexling af silfver ånyo vidtager, enligt hvad derom vid denna
riksdag beslutadt blifvit, är banken skyldig att, enär så påfordras, sina sedlar
med svenskt silfvermynt inlösa, dem, som före sagda utvexlingsdag utgifna äro,
efter den af Konung och Rikets Ständer nu fastställda grund, och dem, som
efter samma dag utgifvas, till det belopp hvarå de lyda.“ Under öfverlägg-
ningarne inom Stånden blef denna § förändrad, så att icke blott indelningen
af banksedlarne i sådana som utgifvits före eller efter silfverutvexlingens bör¬
jan borttogs, emedan den kunde leda till den oriktiga slutsats, att skilnad
emellan dessa slag af sedlar blifvit gjord, och att olika grunder gällde för de¬
ras inlösen, utan äfven ordet “nu“ i slutet af §:en uteslöts, enär det, i strid
med verkliga förhållandet, syntes förutsätta, att lagen för Rikets Ständers Bank
innehölle något stadgande om myntbestämningsgrunden. Då betänkandet an¬
gående myntbestämningslagen i Stånden föredrogs, yttrade en del ledamöter den
förmodan, att denna lag skulle gälla endast till dess de redan utelöpande bank¬
sedlarne blifvit inlösta, en förmodan som grundades dels på ärendets behand¬
ling inom Utskotten, dels på innehållet af eu i det för Riksdagen framlagda
lagförslaget intagen 6 §, så lydande: “De säkerhetsmått, som funnits nödiga till
betryggande af fordringsegares rätt mot banken, sedan utvexling af silfver ta-
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9. S
git sill början, äro i särskild lag stadgade." I uttryckligen till känn agifven af¬
sigt att förekomma en dylik uppfattning och undanrödja hvarje tvifvel derom,
att den genom myntbestämningslagen lemnade garanti för sedlarnes inlösen
med silfver gällde äfven för framtiden, blef ifrågavarande §, efter beslut som
först af Borgare-Ståndet fattades och derefter på dess inbjudning af de andra
Stånden biträddes, ur lagen utesluten. Det torde sålunda få anses utom allt
tvifvel, att myntbestämningslagen, långt ifrån att hafva förlorat gällande kraft
i och med den sista af de s. k. bankotransportsedlarnes försvinnande ur rö¬
relsen, tvärtom fortfarande är den enda lag, som bestämmer den grund, hvar¬
efter Riksbanken skall inlösa sina sedlar och dessa vid liqvider mellan enskilda
mottagas, i hvilket afseende lagen ock i § 1 af nu gällande Banko-reglemente
åberopas.
Det vore betänkligt om eu sådan lag saknade den borgen för dess
framtida bestånd som ligger deri, att den stiftas i enahanda ordning som civil¬
lag, helst den innehåller stadganden, hvilka i ganska vid utsträckning beröra
förhållandet enskilda personer emellan. Äfven de i detta afseende uttalade
farhågor torde emellertid sakna all grund. För hvar och en, som tagit när¬
mare kännedom o m förhandlingarne rörande realisationen, är det nemligen väl
bekant, att det ansågs såsom ett väsendtligt vilkor för dess fortfarande bestånd,
att den lag som innehöll myntbestämningsbeslutet skulle i öfverensstämmelse
med 79 § Regeringsformen stiftas i den ordning 87 § i samma grundlag stad¬
gar för civillag. Om Konungens fastställelse å myntbestämningslagen anhöllo
ock Rikets Ständer i den skrifvelse af den 29 Januari 1830, hvarigenom denna
lag till Konungen öfverlemnades, och Kongl. Maj:ts svar den 1 Mars samma
är innehåller, att han, efter att hafva hört Högsta Domstolen, antagit såväl
myntbestämningslagen som lagen för Rikets Ständers Bank.
Då slutligen blifvit ifrågasatt, huruvida myntbestämningslagens 4 § till
innehållet motsvarade 72 § 2 mom. Regeringsformen, enär denna ovilkorligen
föreskrefve, att Riksbankens sedlar 'skola såsom mynt i riket erkännas, men
myntbestämningslagen inskränkte sig till den förklaring, att de kunna såsom
betalningsmedel användas, har Utskottet härvid endast att erinra, att den i
sistnämnda lag medglfna rättighet för hvar och en, som har liqvider att full¬
göra, att använda Riksbankens sedlar såsom betalningsmedel, icke lärer kunna
existera utan motsvarande skyldighet för fordringsegaren att mottaga sedlarne
såsom mynt, och att det sålunda är uppenbart, att lagarne i detta fall endast
använda olika uttryck för alldeles samma sak. Det i myntbestämningslagen
förekommande tillägg: “der ej annat förbehåll gjordt är“, innefattar endast ett
erkännande af den jemväl i afseende på grundlagen, såvidt fråga är om rätts¬
förhållanden emellan enskilde personer gällande grundsats, att förord bryter lag.
(5 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
Utskottet anser sig med stöd af det nu anförda på goda skäl kunna
vidhålla sin förut uttalade mening, att, derest ifrågavarande stadganden komme
att ur grundlagen utgå, de ändock skulle qvarstå i gällande lagar af sådan
natur, att de endast af Konung och Riksdag i förening kunna ändras eller
upphäfvas. Ehuru det i följd häraf icke egentligen varit Utskottets uppgift
att ingå i någon närmare pröfning ur finansiel synpunkt af nu gällande lag¬
stiftning i dessa ämnen, än som varit nödvändigt för att bedöma, huruvida den¬
samma, sådan den för närvarande förefinnes, bör ega grundlags natur eller ej,
har Utskottet likväl, enär, i synnerhet hvad vidkommer stadgandet derom att
Riksbankens sedlar skola såsom mynt i riket erkännas, frågan om dess bort¬
tagande ur grundlagen ytterst torde bero af hvars och ens åsigt om ändamåls¬
enligheten af dess bibehållande inom banklagstiftningen öfverhufvud, samt äm¬
net företrädesvis frän denna allmänna synpunkt blifvit under öfverläggningarne
inom Kamrarne behandladt, trott sig böra sammanfatta de skäl, som tala för
detta stadgandes uteslutande icke blott ur vår grundlag utan ock framdeles,
när tidpunkten dertill finnes lämplig, ur civillag.
Ifrågavarande lagbud, hvartill något motsvarande icke förekommer i nå¬
got annat lands grundlag, har ej heller utgjort någon del af vår konstitutio-
nela rätt, förr än detsamma vid 1809 års riksdag erhöll sin plats i Regerings¬
formens 72 §. Af hvilken anledning detta skett lemna hvarken Konstitutions¬
utskottets motiver till Regeringsformen eller de inom Stånden hållna öfverlägg-
ningar angående densamma någon upplysning, men då man känner vidden af
de förbindelser, Indika, när grundlagen författades, hvilade på banken, huru
nemligen denna, förutom den sedelutgifning dess egen rörelse fordrade, hade att
med utgifna banksedlar inlösa 15 millioner Riksdaler Riksgäldssedlar, huru ban¬
ken nödgats till krigsomkostnadernas bestridande lemna Statsverket betydliga
försträckningar, hvilka under de månader som närmast föregingo Regeringsfor¬
mens antagande uppgått och äfven för den närmaste framtiden togos i anspråk
till ett belopp af 200,000 Riksdaler Specie i veckan, samt huru, sedan banken
för att betäcka dessa utgifter nödgats under åren 1808—1809 fördubbla sin
utelöpande sedelstock (från 14,800,000 till 27,800,000 Riksdaler), kursen i Ham¬
burg å en Riksdaler i silfver redan år 1809 steg till 6U/2 skilling, torde man
ega fullt skål till det antagande, att bankens dåvarande i hög grad hotade
ställning ansågs kräfva en så beskaffad, i grundlagen uttalad garanti för upp¬
rätthållande af banksedlarnes värde. Huruledes de följande tjugo årens erfa¬
renhet gaf tillräckligt vittnesbörd derom, att gruudlagsbudet icke förmådde mot¬
svara sin bestämmelse, samt huru, efter det sedlarnes värde sjunkit ända till
en tredjedel af det belopp, hvarå de lydde, landet slutligen genom de vid riks-
dagarne 1828—1830 och 1834 vidtagna åtgärder erhöll ett pappersmynt med
bestämdt, ehuru nedsatt värde, är ofvan antydt. De statsmän, hvilka genom-
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
7
drifvit realisationen, voro dock långt ifrån att anse sig derigenom hafva ens på
lagstiftningens väg gjort nog för att för all framtid försäkra samhället mot de
linansiela skakningar, som utmärkt den föregående tiden. Tvärtom blef deras
första omsorg att söka betrygga realisationens bestånd och ordna banklagstift¬
ningen på ett sätt, som för framtiden skulle afvärja de olyckor, från hvilku
man nyss funnit sin räddning. Med minnet deraf, att dessa olyckor uppkom¬
mit under en tid då Rikets Ständer enväldigt styrde banken, sökte man den
önskade garantien i främsta rummet deruti, att Konungen erhöll vederbörlig
andel i lagstiftningen för banken och i viss mån äfven i dess förvaltning, på
samma gång man genom särskilda stadganden i grundlagen ville för framtiden
förekomma sådana felsteg, som vållat bankens obestånd. Ett förslag till än¬
dring i 72 § Regeringsformen af innehåll dels att banken, för alltid skiljd från
rikets statsverk, skulle stå under Konungens och Rikets Ständers gemensamma
garanti, med Konungen förbehållen rätt ej mindre att deltaga i stiftande af la¬
gar och stadganden för banken och dess rörelse, än ock att nedlägga veto mot
beslut om användande af bankovinsten till andra ändamål än bankens förstärk¬
ning, dels att bankens sedlar skulle med mynt efter deras lydelse inlösas,
blef redan år 1830 hvilande till grundlagsenlig behandling vid påföljande riks¬
dag. Under tiden hade emellertid den föreställningen, att stora vådor vore för¬
knippade med upplåtandet åt Konungen af någon del i lagstiftningen för ban¬
ken, vunnit sådant insteg, att det hvilande förslaget vid 1834 års riksdag af
två Stånd förkastades. I stället framlades af Konstitutions-Utskottet ett annat
förslag, som icke sträckte Konungens befogenhet i afseende- å banken längre
än till deltagande i bankolagstiftning, men deremot närmare bestämde beskaf¬
fenheten af Rikets Ständers garanti för banken genom den förklaring, att Stän¬
derna ålades “fylla den brist, som möjligen kan uppstå i bankens tillgångar
för fullgörandet af dess genom lag stadgade förbindelser". Vidare föreslogs att
för stiftande eller ändring af bankolag äfvensom för beslut “om sedelstockens
förhållande till metalliska inlösningsfonden" skulle fordras alla fyra Ståndens
bifall. Och slutligen framträder i detta förslag äfven tanken att ur grundlagen
utesluta stadgandet om skyldigheten att mottaga riksbankssedeln såsom mynt,
samt att ersätta detsamma med den föreskrift att Riksbankens sedlar, hvilka
borde vid anfordran med metalliskt mynt efter ordalydelsen inlösas, skulle i
Kronans uppbörd och i alla betalningar till Staten mottagas lika med Rikets
metalliska mynt. Vid återremiss af Konstitutions-Utskottets Betänkande utta¬
lade ett Riks-Stånd såsom sin särskilda mening, att §:ns gamla ordalydelse borde
oförändrad bibehållas endast med det tillägg, att bankens sedlar skulle för
mynt i riket erkännas, sa länge de efter deras lydelse af banken med silfver in¬
löstes: och sedan detta förslag vid omröstning inom förstärkt Konstitutions-Ut-
skott med icke ringa röstöfvervigt antagits att hvila till följande riksdag, blef
8 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9-
detsamma då, år 1841, af samtliga Stånden utan votering bifallet och öfver-
lemnadt till Konungen med begäran om lians sanktion.
Den behandling inom Riksdagen, som på 1830-talet vederfors den då
med särdeles lifligt deltagande omfattade frågan om 72 8 Regeringsformen, och
hvaraf Utskottet nu angifvit de hufvudsakliga yttre dragen, erbjuder äfven för
vår tid ett icke ringa intresse. Utgångspunkten var, såsom man erinrar sig,
omtankan för realisationens upprätthållande. Med det första lugnande intryc¬
ket af den återvunna ordningen blandade sig helt naturligt de lifligaste farhå¬
gor för dess bestånd, och med en viss ifver, som icke alltid är bäst egnad att
upptäcka den punkt, från hvilken faran egentligen hotar, trodde man sig genom
en mängd åt alla håll riktade försigtighetsmått bäst trygga sin nyss förvärfvade
ställning. Härvid ådrog sig stadgandet om banksedelns egenskap af mynt till
en början ringa uppmärksamhet; dock höjdes redan vid den föista öfverlägg-
ningen inom Stånden år 1830 inflytelserika röster för den mening, att detta
stadgande helst borde ur grundlagen helt och hållet utgå, eller åtminstone icke
någon annan än Kronan ovilkorligen förbindas att mottaga banksedlarne så¬
som mynt, men man fruktade att en sådan åtgärd så kort efter det beslutet
om realisationen tillkommit, och innan förtroendet till densamma vunnit stadga,
skulle skada sedlarnes kredit. Följande riksdag blef det sist antydda alter¬
nativet upptaget i Konstitutions-Utskottets då framlagda förslag, utan att
någon invändning deremot gjordes, men det förekom ännu tillsammans med en
del andra grundlagsändringar, syftande till samma mål. Under denna riksdag
begynte dock den mening med allt större eftertryck göra sig gällande, att man,
med åsidosättande af alla andra dittills nödiga ansedda reformer, borde uteslu¬
tande arbeta på afskaffandet af riksbankssedelns ovilkorliga gångbarhet såsom
mynt. Det var då som förslaget att göra denna egenskap beroende af ban¬
kens förmåga att inlösa sina sedlar framträdde och slutligen lyckades vinna
de flesta rösterna inom det förstärkta Konstitutions-Utskottet, och genom att
vid följande riksdag med en i afseende på en så vigtig fråga sällspord enighet
antaga detta förslag, hade Riksdagen för sin del förklarat, att den i stadgan¬
det om riksbankssedelns egenskap af mynt såg det väsendtligaste hinder för
realisationens bestånd, som på lagstiftningens väg kunde undanrödjas, och att
en sådan åtgärd vore det nästa steg, som borde tagas på den genom realisa¬
tionens utförande beträdda banan.
Denna åsigt vann icke Regeringens erkännande. Kongl. Maj:ts den 2 i
Maj 1841 afgifna svar på Riksdagens skrifvelse angående den beslutade grund¬
lagsändringen' lydde i sin helhet som följer: “I afseende på det af Eder före¬
slagna tillägg till Regeringsformens 72 § förekommer: att då Jag på Rikets
Ständers underdåniga anhållan meddelade stadfästelse å lagen af den 1 Mars
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9. 9
1830, trodde Jag, att den derigenom skedda bestämningen af myntvärdet skulle
förlika de stridiga intressena, samt för långliga tider betrygga dessa för ej
mindre producenter än konsumenter. Jag borde ej underlåta att under fredens
lugn begagna tillfället, föi att hejda de finansiela oredornas förstörande verk-
ningår; och detta syftemål har fullkomligen lyckats, emedan Statsbankens finan¬
ser nu befinnas i eu lyckligare ställning än man ens vågade hoppas. Men
känslan af rättvisa måste småningom återföra till de aritmetiska beräkningar,
från hvilka ingen nation någonsin kan aflägsna sig utan fara för de vådliga
tilldragelser, som föranledas deraf, att allmänheten saknar utväg att tillfreds¬
ställa sina behof. Ett finanssystem kan icke ordnas utan på eganderättens
orubbliga grundval. Ett sådant system är beroende af mer eller mindre gynn¬
samma tidsomständigbeter. Det är på en gång lagstiftningens verk och under-
kastadt inflytelsen af de lyckliga eller olyckliga skiften, som höja eller sänka
nationerna, och hvilka äfven Sverige fått erfara. Jag finner mig på grund
häraf böra bibehålla nämnde § oförändrad, samt vägrar sålunda mitt bifall till
det af Eder uti samma § nu föreslagna tillägg."
Sedan försöket att i denna riktning vinna ändring i den omtvistade §:en
icke krönts med framgång, upptog man åter den vid 1828—1830 årens riksdag
omfattade tanken att lata stadgandet om den ovilkorliga förpligtelsen att mot¬
taga Riksbankens sedlar såsom mynt i grundlagen qvarstå, men såsom motvigt
deremot i grundlagen inlägga den redan i lagen för Rikets Ständers Bank be
fintliga föreskriften om skyldighet för Riksbanken att inlösa sina sedlar med
silfver. Ett sådant förslag, först väckt vid 1844—1845 årens riksdag, framträdde
i en något förändrad form vid riksdagen år 1847, hvarefter det år 1851 blef
af j*rarntliga stånden antaget och äfven vann Konungens sanktion. Sjelfva an-
hängarne af detta tillägg till 72 § Regeringsformen synas icke hafva hyst några
öfverdrifna förhoppningar om dess verkningar. Dess betydelse skulle egentligen
vara att uttala ett högtidligare erkännande af den princip det innefattar, och
göra dennes fortfarande tillämpning mindre beroende af vexlande lagstiftnings-
grundsatser. Deremot torde man härigenom icke hafva lyckats skydda princi¬
pen mot öfverträdelse in praxi, da någon påföljd lör invexlingsskyldighetens ur¬
aktlåtande ej blifvit i grundlagen utsatt, och skyldigheten icke, på sätt ske
bort, fästats såsom vilkor för rättigheten att få riksbanksedeln ansedd såsom
mynt. För afskaffande af denna rättighet har sedermera icke blott den af
Kong!. Maj:t tillsatta komité för utredande af Sveriges ekonomiska och finan-
siela ställning samt för upprättande af förslag till kreditväsendets ordnande i
i ett den 30 Juni 1860 afgifvet betänkande angående bankväsendet i riket
yttrat sig, utan samma åsigt har jemväl blifvit uttalad af det på Andra Kam¬
marens föranledande vid 1867 års riksdag tillsatta särskilda Utskott för jord-
lith till Riksd. Frat. 1370. 3 Sami. 7 Höft. 2
10
Kons ti lutions- Utskottets Memorial N:o 9.
brukets finansiela angelägenheter, hvars mening i denna fråga vann begge
Kamrarnes bifall, dock utan att detta ledde till något resultat. I trots af allt
hvad till frågans lösning blifvit åtgjordt, befinner sig densamma sålunda på
det hela ännu i samma ställning, som den innehade före 1830.
Ehuru det varit för att upprätthålla värdet hos Riksbankens sedlar som
föreskriften att desamma skulle under alla omständigheter såsom mynt i riket
erkännas fått i grundlagen inflyta, torde man dock numera vara temligen ense
derom, att den icke motsvarat och icke kan motsvara denna sin bestämmelse.
Ty banksedelns värde beror uteslutande af bankens förmåga att inlösa den¬
samma, så att den går och gäller såsom mynt, så länge banken anses i stånd
att infria den efter dess lydelse med klingande mynt. men sjunker i värde,
utan ringaste hinder af grundlagens bud, när banken vägrar inlösa den till
det belopp, hvarå den lyder. Ett bevis härpå lemnar oss vår egen finansiela
historia under de 20 år, som närmast följde på 1809 års statshvälfning. Den
representation, som under denna tid på nära håll iakttagit verkningarne af
detta grundlagsstadgande, och hvars mening i frågan följaktligen bör ega^ nå¬
got vitsord, har ock öfver detsamma uttalat den stränga dom, att det, långt
ifrån att utgöra ett stöd för Riksbanken, innebär en verklig fara för dess säker¬
het och eu ständig källa till oro för realisationens bestånd. Ty det kan möj¬
ligen förleda bankens styrelse att, i förlitande på banksedlarnes i grundlagen
försäkrade enahanda giltighet med mynt, egna mindre uppmärksamhet än nö¬
digt åt upprätthållandet af deras värde; och det kan till och med innebära
en nog stark frestelse att för ändamål, som med bankrörelsen icke hafva nå¬
gonting gemensamt, anbefalla utgifvande af sedlar, "hvilka för mynt i riket må
erkännas", utöfver bankens förmåga att dem inlösa.
De förderfliga verkningarne af ett dylikt försök att öfver höfväh anlita
bankens kredit, liksom af hvarje om än aldrig sa oförvållad omständighet, som
sätter denna kredit i fara, skulle emellertid, så länge ifrågavarande giundlags-
bud qvarstå!’, icke kunna inskränkas till banken sjelf och det jemförelsevis
mindre vidsträckta området för dess affärsförbindelser, utan måste i större eller
mindre mån drabba samhället i dess helhet och hvarje dess medlem. Till den
grad har denna lag gjort hela landets ekonomiska ställning ej mindre än
hvarje enskild mans materiela välfärd beroende af detta Statens penningevevk
och dess förvaltning. Om en enskild person eller kreditanstalt sättes ur stånd
att fullgöra sina förbindelser, drabbar förlusten på sin höjd dem hvilka, när
olyckan inträffar, äro hans fordringsegare, men det skulle med skäl anses så¬
som det våldsammaste ingrepp i eganderätten, om innehafvarne af hans möj¬
ligen helt och hållet värdelösa förskrifningar kunde med dem verkställa sina
betalningar och dymedelst på andra, som med gäldenären icke inlåtit sig i
några förbindelser, öfverflytta den förlust de sjelfva varit närmast att bäia.
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
11
Och likväl är det ett sådant ingrepp i eganderätten, och detta i den vidsträck¬
taste skala, som göres icke blott möjligt utan fullt lagligt genom 72 § Rege¬
ringsformen. Sjelfva grundlagen innehåller i denna § ett stadgande, som gör
det till hvar mans rättighet att, äfven sedan banken ej längre förmår infria
sina förbindelser, verkställa betalningar med dessa mer eller mindre värdelösa
papper såsom vore de fullgodt mynt. Den fullkomliga omstörtning i alla egen¬
domsförhållanden, som häraf skulle blifva en följd, vill Utskottet ej ens söka
skildra. Man har velat förringa dess betydelse genom den förespeglingen, att
förlusten komme att träffa endast fordringsägare och sålunda företrädesvis de
förmögnare samhällsklasserna, hvaremot den skuldsatte skulle beredas en val
behöflig lindring i sin börda. Detta åskådningssätt, hvars värde i öfrigt Ut¬
skottet lemnar åt en hvar att bedöma, hvilar på förutsättningar, hvilka i de
verkliga förhållandena sakna all grund. Först och främst tillhör flertalet af
dem, som i vårt land hafva fordringar hos andra, ingalunda deras klass, hvilka
man vanligen kallar förmögna; fastmer är det ojemförligt största antalet att
söka just bland samhällets i ekonomiskt afseende mindre gynnade medlemmar.
Sådana fordringsägare äro till exempel embetsman, tjenstefolk och öfverhufvud
alla som arbeta för betingad kontant lön, den de icke till sitt fulla belopp
uppburit, vidare alla som insatt sina besparingar i sparbanker, privatbanker,
kapital- och ränteförsäkringsanstalter, eller utlånat dem i mindre summor.
Dessa personer sakna i allmänhet ej mindre kännedom om hvad det innebär
att under alla förhållanden nödgas mottaga sedlar såsom mynt, än ock makt
att genom särskilda förbehåll trygga sig mot verkningarne deraf, hvaremot
kapitalisten vanligen befinner sig i den ställning, att han kan, när uppmärk¬
samheten fästes vid de vådor, som i detta afseende hota, undvika dem genom
försigtighetsmått, hvilka fullkomligt skydda honom mot hans gäldenärer. —
Hvad dernäst vidkommer den lindring, som den skuldsatte hade att af tvångs¬
kursen förvänta, så afses dermed förmodligen den tillfälliga fördel, som skulle
beredas honom derigenom, att han egde betala sina skulder med underhaltigt
mynt, ehuru det väl kunde sättas i fråga, huruvida han icke genom att be¬
gagna denna rättighet skulle sätta på spel hvad som för den lånebehöfvande
är ännu dyrbarare, nemligen krediten. Men derjemte är ock att märka, att
hvarje fordringsegare, som befarade en dylik afsigt hos sin gäldenär, skulle, så
snart sedlarne begynt sjunka i värde, till uppenbar skada för gäldenären skynda
att uppsäga sin fordran för att undvika nya förluster genom ytterligare kurs¬
fall. Huru förhållandet skulle gestalta sig särskilt i afseende på en mycket
talrik klass af gäldenärer, nemligen hypotheksföreningarnes, torde förtjena att
icke lemnas utan allt afseende. Till dessa föreningar häftar måhända större
delen af Sveriges jordegande befolkning i skuld. De hafva sjelfva upptagit
sina utländska lån i silfver och måste göra alla ränteliqvider och kapitalafbe-
12
Konstitutions-JJtshottets Memorial N:o 9.
talningar i samma mynt, men kunna, med stöd af 72 § Regeringsformen, för¬
bindas att i liqvid för sina fordringar mottaga sedlar af underhaltigt värde.
Den brist i föreningarnes tillgångar, som sålunda uppkommer, lärer ej kunna
fyllas annorlunda än genom tillskott af delegarne. Från hvilken synpunkt man
än betraktar frågan kommer man till den slutsats, att om banken under nu¬
varande lagstiftning skulle komma på obestånd, större delen af vårt lands obe¬
medlade befolkning, gäldenärer ej mindre än fordringsegare, skulle drabbas af
känbara förluster, medan de kapitalister, som försigtigt vetat ställa sig i säker¬
het för stormen, konime att undgå dess verkningar.
Man har invända att alla dessa farhågor äro inbillade, att någon skad¬
lig verkan af grundlagsbudet icke försports, och atl. i alla händelser bankens
ställning är sådan, att dess förmåga att fullgöra sina förbindelser ej kan be-
tviflas. Den som hyser detta oinskränkta förtroende till banken är säkerligen
ock den törsta att medgifva, att. banken icke behöfver det tvetydiga skydd 72
§ 2 mom. Regeringsformen förmår lemna dess sedlar, och att detta för en grund¬
lag helt och hållet främmande stadgande kan, såsom saknande all betydelse,
utan olägenhet derifrån uteslutas. Men lagstiftaren får, enligt Utskottets för¬
menande, icke utgå från den förutsättning, att bankens förmåga att under alla
omständigheter och utan ringaste afbrott fullgöra sina förbindelser är höjd öf¬
ver allt tvifvel. Man kan nemligen ej förbise, att banken under den 200-åriga
tiden af sin tillvaro redan under två längre perioder, den sista icke mer af¬
lägsen än att den ännu hos mången lefver i godt minne, nödgats inställa sin
silfverutvexling. Huru under denna tid 72 § Regeringsformen tillämpades, och
huru skadligt den verkade, har blifvit under Kamrarnes öfverläggningar i äm¬
net vid sistlidne riksdag upplyst genom ett exempel, hvilket Utskottet tillåter
sig att här återgifva. Innehafvaren af en fideikommissegendom hade genom
testamente af den 29 April 1808 förordnat, att hans hustru, derest hon öfver-
lefde honom, skulle i sin lifstid årligen från fideikommisset erhålla 500 skep¬
pund stångjern in natura eller efter fideikommissinnehafvarens godtfinnande lö¬
sen med 3,333 Riksdaler 16 sk. efter myntets skrot och korn år 1808. I här¬
om uppkommen tvist förklarade Högsta Domstolen genom dom den 4 Mars
1829, lika med Göta Hofrätt, att då rikets mynt sedan år 1808 icke under¬
gått någon förändring till .skrot och korn, och testator ej heller stadgat, att
löseskillingen skulle utgöras i silfvermynt, samt bankotransportsedlar enligt
Regeringsformens 72 § gällde såsom mynt i riket, ifrågavarande 500 skeppund
stångjern finge lösas med 3,333 Riksdaler 16 sk. banko. Tvångskursen hade
sålunda i detta fall till följd, att en lifstidsränta nedsattes till inemot tredjede¬
len af sitt ursprungliga belopp. Det låter följaktligen icke förneka sig att skada
skett, och ingen fullkomlig visshet gifves att den icke åter kan inträffa. Man
behöfver derföre visst icke förutsätta någon bristande insigt eller omtänksamhet
Konstitutions-UtskoUets Memorial N-.o 9. 13
vid bankens förvaltning eller någon felaktighet i de för densamma gifna före¬
skrifter, ehuru vår tid svårligen i högre grad än den förflutna kan berömma
sig af att vara fullkomligt oberörd af alla villfarelser i detta afseende. Man
har redan tillräckliga anledningar att icke öfverlemna sig åt en allt för stor
trygghet för framtiden i alla dessa oförvållade missöden, hvilka under form af
finansiela kriser, ogynnsamma handelsförhållanden, felslagna skördar, politiska
förvecklingar m. m. bragt ännu starkare kreditanstalter än vår Riksbank på
obestånd. Och det behöfver ej gå ända derhän att banken kommer på obe¬
stånd; det fordras föga mer än ett tillfälligt afbrott i silfverutvexlingen för
att sätta bankens kredit i fara och sänka värdet hos dess sedlar, samt låta
allmänheten erfara tvångskursens verkningar.
En del af dessa verkningar äro emellertid af den art att de inträda
utan afvaktan på den tid då banken upphör att fullgöra sina förbindelser. Vi
erfara dem dagligen, oaktadt icke någon fara för det närvarande synes hota
bankens bestånd. En sådan olägenhet består deri, att så länge papper anses
såsom mynt och man följaktligen ej eger någon visshet om värdemätarens oför¬
änderlighet, en viss obenägenhet måste råda att utlåna penningar på längre
tid, då man icke på förhand vet huru mycket efter någon tids förlopp det
pappersmynt kan vara värdt, som man är lagligen förbunden att mottaga i
liqvid; en omständighet, som bland annat gör det svårt att hos oss åstadkomma
ett utveckladt inhemskt fondsystem. En annan olägenhet, som menligt inverkar
på våra kreditförhållanden till utlandet, är att vexlar i svenskt mynt icke der
kunna vinna något förtroende, hvarföre ock vårt mynt icke lärer noteras på
någon utländsk börs. Det har blifvit sagdt, att vi med 72 § Regeringsformen
icke skulle vara i sämre belägenhet än England, Norge och Danmark, i hvilka
länder banksedlar uppgifvits vara ovilkorligt betalningsmedel. Denna uppgift
hvilar, åtminstone hvad England och Norge beträffar, på ett misstag. Den för
England i detta afseende gällande lag af år 1833 innehåller att Englands banks
sedlar äro lagligt betalningsmedel, så länge banken fortfar att vid anfordran
inlösa dem med klingande mynt, och ett dylikt stadgande infördes år 1857 i
lagen för Norges bank. I Danmark åter skola nationalbankens sedlar visser¬
ligen mottagas såsom lagligt betalningsmedel såväl af enskilda som i offentliga
kassor, men härvid är dock att märka, dels att grundförfattningarne för denna
bank, som gåfvos år 1818 på en tid då banken icke förmådde inlösa sina sed¬
lar med klingande mynt, i motsats till vår grundlag uttala den grundsats, att
silfver, så snart-omständigheterna tillåta, bör utgöra landets enda lagliga mynt
och banksedlarne i liqvider mellan enskilda endast mottagas efter öfverenskom¬
melse, ehuru tillämpningen af denna grundsats af för Utskottet okänd anled¬
ning ännu, fastän sedlarne numera med silfver inlösas, icke funnits böra in¬
träda, dels att Danmarks jordegare i egenskap af delegare i banken häfta i
14 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
ansvar för fullgörandet af dess förbindelser, medan detta i Sverige kan komma
att ytterst bero af den ena statsmaktens benägenhet att frivilligt underkasta
sig de särskilda uppoffringar, som för detta ändamål möjligen kunna finnas
nödiga. Att tvångskurs blifvit under kortare tid såsom en nödfallsutväg på¬
bjuden i Nordamerikas Förenta stater och några andra länder med för tillfället
mindre ordnadt penningeväsende torde icke utgöra något skäl för oss att bibe¬
hålla den såsom en väsendtlig beståndsdel i vår för helt normala förhållanden
beräknade lagstiftning.
Ehuru sålunda ifrågavarande stadgande i grundlagen hvarken ur prin-
cipiel synpunkt eller betraktadt i sina verkningar på den allmänna rörelsen
kan försvaras, har likväl den föreställningen hos mången vunnit insteg, att
Kiksbanken icke bör afstå sin grundlagsenliga rätt att få sina sedlar emottagna
såsom mynt, förrän man hunnit bringa till stånd en förändring i vissa delar
af vår banklagstiftning, i synnerhet den som rör de enskilda bankernas sedel-
utgifningsrätt, af hvilken, såsom den nu är ordnad, man fruktar såväl för Riks¬
banken som för den allmänna rörelsen i öfrigt menliga följder, och hvilken
man derföre önskar bygga på mera betryggande grunder än den nu anses ega.
Man har till och med satt i fråga, huruvida icke genom bifall till Utskottets
förslag den antydda reformen i banklagstiftningen skulle undanskjutas, men
deremot å andra sidan samma reform påskyndas genom bibehållandet tills vi¬
dare af ifrågavarande stadgande i grundlagen. Utskottet anser för sin del den
sålunda anvisade vägen så litet egnad att leda till det åsyftade malet, att ett
motsatt förfaringssätt synes icke blott lämpligt utan rent af nödvändigt. Derom
torde man nemligen vara temligen ense, att det öfverklagade onda leder sitt
upphof derifrån, att de enskilda bankerna, i följd af stadgandet om riksbank¬
sedelns egenskap af mynt, tillåtits utgifva sedlar mot inneliggande riksmynt-
kassa och inlösa dem med Riksbankens sedlar, hvarigenom denna banks me¬
talliska kassa fått uppbära hela bördan af icke blott Riksbankens utan ock de
enskilda bankernas utelöpande sedelmassa. Botemedlet har ock ganska allmänt
angifvits bestå i eu fördelning af denna börda jemväl pa privatbankerna, så
att dessa ålades att sjelfva vara försedda med metallisk kassa, för att vid an¬
fordran kunna inlösa sina sedlar med klingande mynt. Men så länge grund¬
lagen försäkrar hvarje svensk man rätt att betala sina förbindelser med Riks¬
bankens sedlar såsom vore dessa mynt, kan en civillag eller ekonomisk lag,
som beröfvar de enskilda bankerna en sådan rättighet, svårligen komma till
stånd. Hvarje försök till lagstiftning i denna riktning, medan Regeringsfor¬
mens 72 § qvarstår oförändrad, måste stranda derpå, att det kommer i strid
med grundlagen. Här återstår således icke någon annan utväg än att först
ändra denna; men har det en gång skett, eger lagstiftande makten fria händer
att genomföra den önskade reformen i banklagen, på samma gång Riksdagen,
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
15
derigenom att stadgandet om riksbankssedelns egenskap af mynt qvarstå!’ i
civillag, har i sin makt att, om så finnes nödigt, bibehålla detta företräde för
Riksbanken till dess en fullt betryggande privatbanklagstiftning kommit till
stånd.
Här har man emellertid mött med en invändning, som åsyftar att åt¬
minstone tills vidare undanskjuta frågans afgörande, i det man nemligen an¬
märkt, att då enskilda banker finnas, för hvilka större delen af den tid, hvar¬
på oktrojer blifvit dem af regeringen beviljade, återstår, och då dessa banker
ej före denna tids utgång lagligen kunna tillförbindas att inlösa sina sedlar
med klingande mynt, en -sådan reform i alla händelser icke kan under den
närmaste framtiden till fullo genomföras, och att det sålunda ej hastar med
den förberedande ändringen i grundlagen. Häremot vill Utskottet dock erinra
att för ett stort antal enskilda banker oktrojtiden löper till ända just under
den treårsperiod, som börjar med det år, 1873, då den föreslagna grundlags¬
ändringen kan slutligen antagas, och att det åligger flertalet af de återstående
att inom samma periods utgång åtminstone hafva ingifvit ansökning om för¬
nyelse af sina oktrojer, såvida de vilja med bankrörelsen fortsätta. Skall nå¬
gon föreskrift om skyldigheten att invexla utgifna sedlar med klingande mynt
kunna i de förnyade oktrojerna intagas, vore det derföre önskligt att grund¬
lagsändringen kunde, när Riksdagen nästa gång sammanträder efter nya val till
Andra Kammaren, komma till stånd. För öfrigt synes dft temligen påtagligt
att äfven de banker, hvilka ännu under några år möjligen kunde i detta af¬
seende förblifva skyddade bakom sina oktrojer, af omtanke för sin kredit
sjelfmant skola upphöra att söka ett sådant skydd. Utskottet torde emellertid,
i betraktande af det nu anförda, icke finnas sakna anledning att till de skäl,
som i öfrigt tala för bifall till Utskottets förslag, lägga äfven det, att ifrågava¬
rande grundlagsstadgande, sedan det föranledt införandet af vår privatbanklag¬
stiftning på en bana, som möjligen kunde leda till menliga följder för den all¬
männa rörelsen och särskildt bereda Riksbanken svårigheter i dess bemödanden
att upprätthålla myntvärdet, numera utgör det väsendtligaste hindret för en åter¬
gång till de sundare principer, utan hvilkas omfattande och tillämpning bank¬
väsendet icke kan på ett fullt tillfredsställande sätt ordnas.
Slutligen har man af den föreslagna grundlagsändringens genomförande
velat härleda åtskilliga skadliga följder för Riksbanken, af hvilka det torde
tillåtas Utskottet att till skärskådande upptaga de vigtigaste. Sålunda har man
förespått att, när riksbanksedlarne upphörde att vara lagligt betalningsmedel,
en fordringsegare skulle kunna vägra att vid betalningar mottaga dem och der¬
igenom bereda sin gäldenär förlägenheter. Men riksbanksedeln förlorar icke
genom grundlagsändringen något af sitt värde så länge den af banken inlöses,
under det den alltid bibehåller den fördel framför det klingande myntet, att
IG
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 9.
lättare kunna föras och förvaras. Utskottet kan derföre icke finna annat än
att den, som vägrade i liqvid mottaga ett fullgodt myntrepresentativ, beredde
sig sjelf större förlägenhet än sin gäldenär. Också söker man fåfängt exempel
derpå, att privatbanksedlar, ehuru de aldrig utgjort lagligt betalningsmedel, icke
mottagits till sitt fulla belopp vid liqvider mellan enskilda. Den uttalade far¬
hågan saknar alltså, enligt Utskottets förmenande, all grund!
Man har vidare befarat att då riksbanksedeln upphörde att anses såsom
mynt, men privatbanksed]arne deremot inlöstes med silfver, de sednare skulle
blifva lika goda med Riksbankens och till och med uttränga dem ur den all¬
männa rörelsen. Menar man härmed, att privatbanksedlarne skulle blifva i
säkerhet jemngoda med Riksbankens, torde detta få anses såsom en väsendtlig
vinst af reformen, ty icke lärer det väl betraktas såsom någon fördel för den
allmänna rörelsen att mindre säkra kreditpapper der vore i omlopp. Hvad
åter angår farhågan att Riksbankens sedlar skulle af privatbankernas undan¬
trängas. synes den icke så litet öfverdrifven. Ty utan afseende på de medel,
hvilka alltid stå en kapitalstark bank, som drifver omfångsrik rörelse, till buds
att hålla sina sedlar i omlopp, skulle Riksbanken alltid behålla det företrädet
framför de enskilda bankerna, att dess sedlar och inga andra komme att mot¬
tagas i den allmänna uppbörden. Faran vore i sanning ej stor att sådana
sedlar skulle ur alliaänna rörelsen utträngas, hvilka hade uteslutande privilegium
att mottagas vid den största af alla liqvider, som försiggå inom landet, och
som dessutom företrädesvis komme att användas vid de utbetalningar, som för
Statens räkning verkställas.
Då privatbankerna, sedan Riksbankens sedlar upphört att gälla såsom
mynt, nödgades hålla metallisk kassa för inlösen af sina sedlar, har man fruk¬
tat, att privatbankerna skulle genom vexling mot sina inneliggande riksmynt-
kassor hemta sin första uppsättning af silfver från Riksbanken, hvarigenom
dennas silfverförråd under öfvergångstiden skulle erfara en allt för kännbar på¬
tryckning. Till en början är härvid att erinra, att privatbankerna sannolikt
alltid komme att behålla största delen af sina riksmyntkassor i sedlar, enär
alla större liqvider beqvämligare kunde verkställas med sedlar, och riksban-
sedlarne derföre så länge de inlösas alltid blifva begärligare än silfret. Så länge
privatbankerna, såsom nu är förhållandet, ansåges fullkomligt säkra, blefve
efterfrågan efter silfver der ganska ringa, och allmänheten nöjde sig med viss¬
heten att när som helst kunna få sedlarne inlösta. De mimke silfverkassor,
som privatbankerna under alla förhållanden dock måste hålla, skulle i de flesta
fall genom inköp af vexlar eller på annat sätt kunna med mindre kostnad
anskaffas från utlandet än från Riksbanken. Att någon del af dessa kassor,
om
Konstitutions-Utskettets Memorial N:0 9. 17
om ock, enligt Utskottets förmenande, en ganska ringa, komnie att tagas från
Riksbanken, lider dock intet tvifvel, men skulle denna rättighet öfver höfvan
anlitas, är Riksbanken, som numera i sina kassor mottager privatbankernas
sedlar, lätt i tillfälle att med deras tillhjelp återtaga det silfver, hvaraf den
för silfverutvexlingens upprätthållande är i behof.
Ett par exempel tillåter sig Utskottet att anföra för att ådagalägga det
sannolika resultatet af myntreformen i afseende på Riksbankens metalliska
kassa. Det ena är hemtadt från Riksbankens egen historia. När silfverutvex-
lingen från Banken den 1 Oktober 1834 åter tog sin början, hade man allt
skäl att frukta en stark efterfrågan efter silfver. Visserligen gällde banksed-
larne fortfarande såsom lagligt betalningsmedel, men detta hade dittills icke
hindrat dem att falla i värde, och förtroendet till realisationsbeslutet. var icke
starkare, än att banksedlarnes värde ytterligare sjönk under den tid som för¬
flöt innan banken öppnades för silfverutvexling. Man hade ock vidtagit utom¬
ordentliga försigtighetsmått och uppskjutit realisationsbeslutets verkställighet i
icke mindre än fyra och ett hälft åt- för att samla silfver. Verkligheten mot¬
svarade emellertid på intet vis dessa farhågor. Enligt Riksens Ständers Reviso¬
rers berättelser angående bankoverket åren 1835 och 1837 hade under de tre
första månaderna från silfverutvexlingens början uttagits endast 111,682 Speciel'.
Under hela året till den I Oktober 1835 utvexlades 295,152 Speciel' och under
påföljande tolf månader 113,724 speciel'.
Det andra exemplet ligger vår tid närmare, och företer förhållanden än¬
nu mera liknande våra nuvarande. I Finland hade under en lång följd af år
endast pappersmynt varit i omlopp och utträngt allt silfver ur rörelsen. För
att bringa ordning och stadga i penningeväsendet utfärdades den 8 November
1865 två förordningar, af Indika den ena innehöll att efter den 13 i samma
månad metalliskt mynt skulle vara enda lagligt gällande mynt i Finland, och
den andra att med afseende derpå, att metalliskt mynt i allmänna rörelsen
alldeles saknades och endast kunde efter hand till behöflig! belopp spridas, Fin¬
lands banks sedlar finge till den 13 Mars 1866, d. v. s. ännu ett hälft år, gå
och gälla såsom lagligt betalningsmedel. Det vexlande värde banksedlarne
förut haft, i förening med den fullkomliga bristen på metalliskt mynt i omlopp,
gaf anledning att befara eu stark silfverutvexling. Denna inskränkte sig dock
enligt uppgift, meddelad af ordföranden i Finlands banks direktion, under de
första 12 månaderna från myntreformens genomförande till 2,161,893 mark, mot¬
svarande omkring lV2 million Riksdaler Riksmynt, förutom skiljemynt. Oaktadt
missväxter och affärskris har någou svårighet för banken att hålla metallisk
kassa icke uppstått, och hela silfverutvexlingen har ända till närvarande tid
Bih. till Riksd. Prot. 1870. 8 Sami. 7 Häft. 3
18
Konst Uu t lön s- Ut skotte is Memorial N:o 9-
icke uppgått till fullt 5 millioner mark, eller omkring 3V2 millioner Riksdaler
Riksmynt, under det att någon tvekan att mottaga Finlands banks sedlar till
deras fulla belopp icke någonstädes i landet yppats. Resultatet af myntreformen
i Finland, ett land. som i så många ekonomiska förhållanden liknar vårt och va!
knappast i något kan anses Sverige öfverlägset, är synnerligen väl egnadt att
lägga i dagen grundlösheten af de farhågor, som blifvit uttalade i afseende på;
genomförandet af en likartad förändring i vårt penningeväsende.
Man bar slutligen såsom följder af den föreslagna grundlagsändringen
förutspått oro i landet och misstroende till banken från allmänhetens sida. Med
större skäl torde man då kunna påstå, att denna oro och detta misstroende
skulle uppstå, om man, sedan allmänhetens uppmärksamhet en gång blifvit
på dessa ämnen fästad, oupphörligen förkastade ett förslag, hvilket har till
slutligt mål att bereda eganderätten ett hägn och banken en sjelfständighet,
som de nu sakna. Men härtill kommer att det, på sätt Utskottet redan an¬
märkt, icke är fråga om att nu vidtaga någon åtgärd, som skulle hafva till
omedelbar följd att Riksbankens sedlar förlorade rättigheten att erkännas såsom
mynt, Denna rättighet komme fortfarande att qvarstå på grund af civillag.
Hvad Utskottet föreslår innebär endast att bereda lagstiftande makten tillfälle
att, när tiden dertill finnes lämplig, och en upplyst omtanke för Riksbankens väl
det medgifver, genomföra den nödiga reformen i banklagstiftningen, utan
de omgångar och den tidsutdrägt eu grundlagsändring alltid vållar. Och då
denna del af banklagstiftningen har civillags natur, eger Riksdagen alltid i sin
makt att såsom vilkor för dess ändring förbehålla Riksbankens sedlar sådana
företräden, som kunna anses af omständigheterna påkallade, när de upphöra
att under alla förhållanden utgöra lagligt betalningsmedel.
Den förändring Utskottet föreslagit i sista momentet af 72 § Regerings¬
formen står i närmaste sammanhang med den af Riksdagen den 7 Maj 1869
till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse angående införande af ett nytt myntsystem
grundadt på guld, för hvilken frågas utredande en komité ock blifvit af Kongl.
Maj.t nedsatt. Det första steg, som i den af Riksdagen sålunda angifna riktning
bör tagas, är att ur grundlagen utesluta det stadgande, som ålägger Riksbanken
att inlösa sina sedlar med silfver och följaktligen utgör ett ovilkorlig! hinder
för myntsystemets förändring.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vörd¬
samt föreslå följande förändring i
19
Konstitutiöns-Utskottets Memorial N:o 9.
Regeringsformen.
§
(Nuvarande lydelse, hvari med kur¬
siv stil äro utmärkta de delar, hvilka
blifvit föreslagna att ändras eller utgå.)
Riksbanken lörblifver under Riks¬
dagens egen garanti! och vård, så att
den ostörd må förvaltas af de fullmäk¬
tige, Kamrarne dertill förordna, efter de
ordningar, stadgar och reglementen, hvil¬
ka redan gjorda äro eller vidare af Riks¬
dagen göras kunna. Riksdagen allena
eger rätt att genom hanken utgifva sed¬
lar, som för mynt i riket må erkännas.
Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter
deras lydelse, af hanken med silfver in¬
lösas.
72.
(Föreslagen lydelse, hvari ändrin-
garne äro med kursiv stil utmärkta.)
Riksbanken förblifver under Riks¬
dagens egen garanti och vård, så att
den ostörd må förvaltas af de fullmäk¬
tige, Kamrarne dertill förordna, efter de
ordningar, stadgar och reglementen, hvil¬
ka redan gjorda äro eller vidare af Riks¬
dagen göras kunna. Riksbankens sedlar
skola, vid anfordran, efter deras lydelse,
af Riksbanken inlösas.
Stockholm den 20 April 1870.
På Utskottets vägnar:
Jk. Munck af Rosenschold.
Ordförande.
'20
Kmstitutions-Utskottets Memorial N:o 9-
Reservationer:
af Herr Ljunggren: “Den af Utskottet tillstyrkta förändriugen i 72 § Rege¬
ringsformen innefattar tvänne särskilda förslag:
Det första rörer borttagandet af den s. k. tvångskursen, och derom är, enligt
min åsigt, intet annat än godt att säga. Likväl skulle jag för min del önskat, att
Utskottet hade så formulerat den föreslagna förändringen, att Riksbankens
sedlar hade, äfven i grundlagen, haft sig tillförsäkrade rättigheten att under normaia
förhållanden, och så länge de efter lydelsen inlösas, gälla såsom lagligt betal¬
ningsmedel.
Den andra delen af den föreslagna förändringen, hvarigenom orden “Riksdagen
allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar* borttagas, synes mig deremot
vara första steget till en ny banklagstiftning, i syfte att för all framtid tillförsäkra
bestånd åt de enskilda sedelutgifvande bankerna och derjemte göra dem fullkomligt
sjelfständiga gent emot Riksbanken, i det man, då man ålägger dem att med klin¬
gande mynt invexla sina sedlar, väl ock lärer nödgas frikänna dem från för¬
bindelsen att tillhandahålla riksbankssedlar för denna invexling.
Härigenom synas mig, i min gerna erkända obekanskap med den större pen¬
ningrörelsens lagar, åtminstone följande olägenheter uppstå, nemligen:
att de enskilde bankernas inneliggande förråd af Riksbankens sedlar kommer att,
såsom för deras rörelse obehöflig!, användas till uttagning af silfver ur Riksbanken;
att Riksbankens utelöpande sedelstock kommer att med lika belopp minskas;
att denna minskning icke kommer att blifva blott tillfällig och öfvergående,
enär det måste ligga i de enskilda bankernas intresse att, så mycket som med
med deras egen säkerhet är förenligt, hålla sina sedlar i rörelsen och således uttränga
Riksbankens, likasom de hitintills sökt att uttränga hvarandras.
På detta sätt skulle, efter mitt förmenande, Riksbanken nedsättas till nära likhet
med en af provinsbankerna; och som jag icke med min röst vill dertill bidraga, så kan
jag icke tillstyrka den af Utskottet föreslagna grundlagsförändringen.*
af Herr Sven Nilsson i Österslöf.
Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1870.