Lag-Utskottets Betänkande N:o 30.
3
N:o 30,
Ank. till Riksd. Kansli d. 4 April 1870, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande N:o
16, angående ifrågasatt begränsning till viss tid af de för¬
månsrätter, so in omförmälas i 17 Kap. 10 och !i §§ Han-
dels-balken.
I anledning af Kamrarnes återremiss åligger det Lag-Utskottet att taga under
ö vervägande de anmärkningar, som förekommit emot Utskottets berörda Utlåtande
och de skäl, som blifvit anförda för bifall till Herrar P. Walbergs och C G Bergs
ifrågavarande motioner. De hufvudsakligaste bland dessa skäl och anmärkningar, Indika
lära foranledt återremissen, äro följande: att bestämmandet af viss tid, inom hvilken omyn¬
dig, som blifvit myndig, för tillgodonjutande af stadgad förmånsrätt, borde fordra redo
och rakning af sin förra förmyndare, vore sä mycket mera nödigt, som med nuva¬
rande förhållande, eller att viss tid i sådant afseende ej vore stadgad, den orimlighet
uppstode, att myndlingen kunde dröja härmed huru länge som helst och att sedan
man inlåtit sig i affärer med eu person, om hvilken man vet, att han icke är för¬
myndare, finge man derå år derefter, då sådan person gjorde konkurs, erfara, att en
fordringsägare funnes, som hade förmånsrätt för sin fordran, derför att denna fordran
aMg. förmyndaremedel, som ännu ej blifvit redovisade; men att det icke vore skäl
att bibehålla ett sådant missbruk: att ifrågavarande, till tiden obegränsade förmåns¬
rätt äfven inverkade menligt på inteckningars värde, så vida inteckningen tillkommit
efter formynderskapet: att eu bestämmelse af viss tid, efter hvilkens förlopp förmåns¬
rätten i förmyndares egendom skulle upphöra, jemväl vore en fördel för den omyn-,
dige, som derigenom befriades från den tunga, grannlagenheten ej sällan pålade ho¬
nom, att år från år, kanske till och med 10 år eller mera, uppskjuta med att fordra
redovisning af förmyndaren, som under tiden kunde få andra förmynderskap och an¬
dra förmyndaremedel om hand, hvilka egde lika rätt med den, som tillkomma den
törsta myndlingen: att den af Lag-Utskottet i förra Utlåtandet anförda omständighet
att Riksdagen hos Kong! Maj:t gjort underdånig framställning om utarbetande åt
förslag- till lag angående vården af omyndigs egendom, icke vore af någon vigt i nu
4
Lar/- Utskottets Betänkande N:o 30.
förevarande fråga eller egde något egentligt sammanhang med denna: samt slutligen
att konseqvensen fordrade att äfven den i 7 Kap. 11 § Handels-balken omförmälda
förmånsrätt blefve inbegripen under det ifrågaställda lagstadgandet.
Till en början anser Utskottet sig böra härvid erinra, dels att, enligt Kongl.
Förordningen angående ändring i vissa delar af 17 Kap. Handels-balken m. m. af
den 8 Oktober 1861, inteckning numera medför förmånsrätt icke blott framför fordran
på grund af förmynderskap, som tillkommit efter inteckningen, men jemväl om för-
mynderskapet är äldre än inteckningen, utan annat undantag i sistnämnda afseende
än för det fall att tvisten om förmånsrätt gjorts anhängig före utgången af December
månad år 1862; och häraf är således uppenbart, att förmånsrätten för omyndigs
fordran hos förmyndare, hvilken förmånsrätt i hvarje annan händelse måste vika för
den, som grundas på inteckning, ingalunda kan inverka menligt på inteckningars värde;
samt dels hurusom det är en högst anmärkningsvärd företeelse, att under den sekel¬
långa tid, då omyndigs fordran hos förmyndare egde en vida bättre rätt, än som nu
tillkommer sådan fordran, någon klagan icke försports deröfver att denna rätt icke
vore till tiden begränsad; men att man nu, sedan den betydligt försämrats, vill göra
en dylik inkränkning, utan att beakta de förhållanden, under hvilka det kan blifva
nära nog omöjligt för pupillen, att, inom viss tid efter uppnådd myndighetsålder,
utkräfva sin fordran hos förmyndaren. Det har väl förmenats, att ett stadgande
härom till och med skulle innebära eu fördel för den myndigblifne, som derigenom
befriades från det tvång grannlagenheten eljest kunde pålägga; men förhållandet emel¬
lan myndlingen och hans förre förmyndare kan vara sådant, att hvad helst lagen
uti ifrågavarande afseende må innehålla, blir dock grannlagenhetens bud det vida öf¬
vervägande; och jemväl detta torde vid lagstiftning icke alldeles böra lemnas utan
uppmärksamhet.
I affärer, der fråga icke är om realsäkerhet, bör väl, hädanefter såsom hit¬
intills, förtroendet förnämligast grundas på kännedomen om redbarheten hos den, med
hvilken affären uppgöres, och det fall lärer vara sällsynt, då man vid dylika tillfällen
fordrar bevis huruvida personen innehar förmynderskap. Omöjligt är det dessutom
icke att få veta om någon innehaft förmynderskap, som sedermera upphört, och om
derför blifvit behörigen redovisadt; ty sådant är vanligen väl kändt i den ort, der
förmynderskapet. varit förvaltadt.
Den nu föreliggande frågan om en viss preskriptionstid i afseende på förmåns¬
rätt för omyndiges fordran hos förmyndare har äfven varit föremål för uppmärksamhet
af Lagkomitéen och Lagberedningen, som föreslagit, att, om den, som myndig blifvit,
låtit sin fordran hos förmyndaren innestå längre tid än ett år sedan den genom god¬
känd eller oklandrad redogörelse, eller genom laga kraft egande dom, stadgad blifvit,
upphör förmånsrätten; samt att lag samma skulle vara, der ej tillträdande förmyn¬
dare inom lika tid utsökt den omyndiges fordran hos den som förut förmyndare varit.
Härmed skulle dock det åsyftade målet ingalunda fullständigt uppnås, enär ingen viss
Lag- Utskottets Betänkande N:o 30-
o
tid är bestämd för redogörelseråkningens affordrande, eller påföljd för dröjsmål der¬
med stadgad; och lika litet skulle detta mål vinnas genom hvad motionårerne före¬
slagit, ty enligt Herr Walbergs förslag vore det för förmånsrättens bibehållande till¬
fyllest att kraf blifvit anstäldt inom ett år efter det förmyndarebefattningen upphört,
då förmånsrätten således allt sedermera komme att fortfara utan någon inskränkning:
och på lika sätt vore, enligt Herr Bergs förslag, förmånsrätten bevarad, blott man
icke försummat att inom året genom rättegång fordra redovisning.
Så alldeles utan sammanhang med och inflytande på den förevarande frågan
är icke heller den omständighet att Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om utarbetande af en lag angående vården af omyndigs egendom. Om, såsom före¬
slaget blifvit, denna vård öfverlemnas åt särskild konstituerad myndighet, uppstår ett
i alla afseenden förändradt förhållande mot det nu varande, hvarmedelst de skål, som
nu tala för bibehållande af den till tiden oinskränkta förmånsrätten, kunna komma
att förfalla; och någon synnerlig vigt synes ej heller ligga derpå att förändringen,
om den än strängt taget må anses öfverensstämmande med en rationel lagstiftnings
yttersta fordringar, utan afvaktan på nya bestämmelser i förutnämnda afseende, nu
genast införes.
I anledning af hvad nu blifvit anfördt och på de skäl Utskottets förra Utlå¬
tande i öfrigt innehåller, får Utskottet förnya den i samma Utlåtande gjorda hem¬
ställan :
»att ifrågavarande motioner icke må till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.»
Stockholm den 4 April 1870.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herr von Gegerfelt: »Då begge Kamrarne återförvisat Utskottets Betän¬
kande, tydligen i ändamål att erhålla ett förslag till begränsning af tiden för fort-
varon af förmånsrätt för förmyndaremedel efter det förmynderskapet upphört, och då
en sådan begränsning, hvilken blifvit af Lagkomitéen och Lagberedningen tillstyrkt, obe¬
stridligen är i principielt hänseende riktig, om än den numera är af ringa vigt till
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 30.
följd af bestämmelsen i 17 Kap. D § Handels-balken, sådant detta lagrum lyder i
Kong!. Förordningen den 8 Oktober 1861, hvarigenom intecknad gäld erhållit ovil¬
korlig' förmånsrätt framför förmyndaremedel, har jag ansett ett dylikt förslag böra för
Riksdagen framläggas; och hemställer jag alltså huruvida Riksdagen skulle vilja för
sin del besluta att 17 Kap. 10 § Handels-balken må ega följande lydelse:
Sedan tages omyndigs — — -— lika rätt. Har den som
myndig blifvit låtit sin fordran hos förmyndare innestå längre
tid än ett år sedan den genom godkänd och oklandrad redo¬
görelse eller genom laga kraft egande dom stadgad blifvit,
upphöre denna förmånsrätt. Lag samma vare, der ej tillträ¬
dande förmyndare eller målsman inom lika tid utsökt den omyn¬
diges fordran hos den, som förut förmyndare varit’».
af Herr Asplund, som instämt i åsigten att Utskottet bort i följd af åter-
remissen alternativt framlägga ett förslag till lagförändring i frågan.
af Herr Ribbing: ”Enligt min uppfattning är Utskottens ställning till Kamrarne
närmast jemförlig med komitéers, som af en rådplägande och beslutande församling blifvit
tillsatta för afgifvande af utlåtande eller förslag i till dem remitterad fråga. Ledamö¬
terna i sådana komitéer ega visserligen rätt att afsåga sig förtroendet eller upp¬
draget, men hafva de emottagit detsamma, så ega de icke rätt att efter eget godt¬
finnande eller beslut till behandling företaga till dem remitterade ärenden, eller under¬
låta sådan behandling. År denna min uppfattning af Utskottens ställning och be¬
tydelse till Riksdagen riktig, så följer deraf otvetydigt det förfarande, Utskott hafva
att iakttaga vid till dem af Kamrarne remitterade motioner. Första gången en sådan
remiss sker, har vederbörande Utskott att yttra sig tillstyrkande — utan eller med
modifikation — eller afstyrkande: efter dess öfvertygelse om den i motionen före¬
slagna åtgärdens eller förändringens lämplighet eller olämplighet. Om åter ett af Ut¬
skottet afstyrkt förslag blir till detsamma återremitteradt — hvilket rimligtvis endast
i det fall kan förekomma, att Kamrarne i och genom diskussionen uttryckt den åsigt,
att åtgärd med anledning af förslaget bör vidtagas, men att närmare utredning eller
formulering i något afseende varit af nöden; — så eger Utskott ej rätt att stadna
vid ett förnyande af sitt afstyrkande, utan, om det ock fortfarande anser i och för sig rik¬
tigast, att med anledning af den remitterade motionen intet företages, blir det under
nämnda förhållande likväl dess skyldighet att utreda och föreslå hvad det, under
den i sådant fall i ocli med återremissen af Kamrarne uttryckta åsigt, att en åtgärd
eller förändring skall beslutas, anser riktigast och bäst böra beslutas, i den riktning,
motionen och den vid dess återremitterande förda diskussionen gifva vid handen. Väl
heter det i Riksdags-ordningens § 42, att Lag-Utskottet — hvarom här är fråga — skall
”meddela utlåtande” öfver dit hänvisade förslag o. s. v., samt i § 63 i afseende på
Lag-Utskottets Betänkande N:o SO-
fråga, hvaröfver Utskott sig utlåtit, att Kammaren eger att »om ämnet anses fordra
ytterligare utredning, målet till Utskottet återförvisa»: och man skulle kunna tolka sist
anförda uttryck så, att, der Utskottets första utlåtande öfver ärendet varit afstyrkande, den
ytterligare-»utredningen» kunde bestå antingen i ett frångående å Utskottets sida af så¬
dant dess först gifna afstyrkande, eller äfven, om Utskottet så funne i ett förnyande
af samma afstyrkande, blott med ytterligare »utredning» af skälen till detta eller be¬
mötande af de skäl i motsatt syftning, som tilläfventyrs under diskussionen i Kam-
rarne blifvit anförda. Men att en sådan tolkning af anförda lagrum ej är
riktig synes mig framgå af ordalagen i § 53 Regeringsformen, der det heter:
»Lagtima Riksdag skall för ärendernas beredning tillsätta dessa Utskott: —
— — —. samt ett Lag-Utskott, att utarbeta de från Kamrarne remitterade
förslag till civil-, kriminal- och kyrkolagarnes förbättring». När en motion i
nämnda ämnen, först af Lag-Utskottet afstyrka, till detsamma återremitteras med
uttryck af gillande af dess syftning, innebär det ärende, som sålunda förvisas
till Utskottets behandling, ej längre fråga om något skall företagas: att så i
en viss riktning skall ske är af Kamrarne genom återremissen beslutadt, och hvad
som lemnas till Utskottets »beredning», eller att af det »utarbetas», är, huru förän¬
dringen eller »förbättringen» i anseende till formulering, ändring af dermed samman¬
hängande stadga liden o. s. v., skall, enligt Utskottets åsigt om det derutinnan lämp¬
ligaste, af detsamma föreslås. Denna nu af mig anförda åsigt om Utskotts grund-
lagsenliga ställning, befogenhet och åliggande i förhållande till Riksdagen är ock af
Lag-Utskottet sjelft i ett med det närvarande likartadt fall uttalad och in praxi följd.
I sitt Utlåtande vid 1867 års riksdag N:o 68, med anledning af återremiss af ett
dess afstyrkande Utlåtande, N:o 38, heter det, sedan Utskottet gifvit en resumé af
yttrandena i Kamrarne öfver dess sistnämnda utlåtande och deri omhandlade motion:
»till följd af den mening sålunda synes inom Kamrarne gjort sig gällande till förmån
för en lagförändring sådan som den, hvarom motionären gjort hemställan, har Ut¬
skottet trott sig hafva till åliggande, att, med åsidosättande af den mening, Ut¬
skottet i dess förra Utlåtande i målet uttalade, utarbeta ett lagförslag i det syfte
motionen angifver'i; — hvarefter i dess Utlåtande ett sådant lagförslag följer. —
Att för öfrigt det, om jag så får säga, beroende eller den underordnade ställning i
förhållande till Riksdagen, jag på anförda grunder anser Utskotten intaga, ej rimligen
kan anses sträcka sig ända derhän, att de förra skulle kunna betraktas skyldiga att
utarbeta förslag utöfver hvad inom lagliga gränser är möjligt, torde knappt be¬
höfva erinras.
En följd af det härmedelst anförda är, att, då båda Kamrarne till Utskottet
återremitterat dess Utlåtande N:o 16, afstyrkande afseende på föreslagna ändringar i
Handels-balkens Kap. 17, §§10 och 11, och remissen åtföljande protokollsutdrag visa,
att de talare, som yrkat på samma af Kamrarne sedan beslutade återremiss, yttrat
sig för nämnda förändring, Lag-Utkottet, enligt min åsigt, borde hafva utarbetat det
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o SO.
förslag till densamma, det ansett lämpligast, »med åsidosättande af sin förr uttalade
mening j ärendet». Att ett tillstyrkande af denna förändring ordagrannt sådan, den
af motionärerne framställes, eller af Lagberedningen föreslogs, icke leder till det af
motionärerne åsyftade ändamål, är af Utskottet i dess förevarande Utlåtande nogsamt
visadt. Skall en bestämd tidsgräns för myndlingens förmånsrätt till utbekommande af
hos hans för detta förmyndare innestående fordran vinnas, så är hemligen ej nog, att
kraf å denna blifvit gjordt eller redovisning af honom fordrad inom viss tid
efter det förmynderskapet upphört; utan dertill fordras, att bestämd tid stadgas dels
för åtgärders vidtagande till erhållande af räkning öfver förmynderskapet, dels för utbe¬
kommande af fordran, sedan den genom godkänd räkning eller dom blifvit stadgad.
På grund af det anförda får jag för min del, — med anledning af båda Kam-
rarnes återremiss af Lag-Utskottets Utlåtande N:o IG, afstyrkande afseende på de i
motionerna N:is 166 och 234 från Andra Kammaren samt de denna återremiss åtföl¬
jande utdrag af protokollerna, innehållande den i båda Kamrarne förda diskussion i
ämnet — tillstyrka:
att Riksdagen för sin del beslutar, att Kap. 17 § 10 Handels-
balken skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller för¬
myndare ut. Äro förmynderskap flera; ege de omyndige sins¬
emellan lika rätt.
Har den, som myndig blifvit, ej erhållit slutlig räk¬
ning öfver förmynderskap^, och försimmar han att inom ett
år derefter stämma om utbekommande af sådan räkning, eller
låter han sin fordran innestå längre tul, än ett år, sedan
den, genom oklandrad eller eljest godkänd räkning, eller ge¬
nom dom, som vunnit laga kraft, stadgad blifvit; upphöre
den förmånsrätt nu sagd är. Lag samma vare, der ej till¬
trädande förmyndare eller målsman, inom lika tid, räknad
i förra hänseendet från den dag, då han förmynderskapet
eller målsmanskapet öfvertag, stämmer om utbekommande af
räkning och utsöker den omyndiges fordran hos den, som
förut förmyndare varit».
af Herr Kolmodin, som förklarat sig instämma med Herr von Gegerfelt.
Herr Grefve Mörner har begärt få antecknadt, det han ej öfvervarit ärendets
behandling hos Utskottet. -
N.‘0 31.