Bevillning s-TJtskottets Betänkande N:o 4.
1
X:o 4,
Ank. till Eiksd. Kansli d. 1 April 1870, kl. 3 e. m.
Betänkande, angående tullbevillningen.
Sedan Bevillnings-Utskotttet till pröfning förehaft såväl de från Kamrarne hän¬
visade motioner, hvilka afse förändring i nu gällande tulltaxa, som äfven samtliga öfriga
taxans stadgande^, får Utskottet, jemlikt § 40 Riksdags-ordningen, härmed aflemna be¬
tänkande angående tullbevillningen.
Utskottet anhåller att härvid få främst anmäla, att ehuru nu gällande tulltaxa
kan befinnas i ganska många delar sakna önskvärd följdriktighet, har dock Utskottet,
som dels ansett nödig stadga i denna del af lagstiftningen vara för handelns och närin-
garnes ostörda utveckling ett väsendtligt vilkor, dels äfven bort under nuvarande förhål¬
landen fästa stort afseende vid angelägenheten att bibehålla statsverkets inkomster orub¬
bade, funnit sig böra föreslå endast sådana mindre förändringar, om hvilka särskilda
framställningar blifvit hos Utskottet gjorda och hvilka, utan att utöfva något nämnvärdt
inflytande på statsinkomsten, funnits kunna lända till gagn för en eller annan närings¬
verksamhet eller till undanrödjande af oegentligheter vid tulltaxans tillämpning.
Införselstarifen:
Inom Andra Kammaren har Herr J. W. Bandqvist (motion N:o 17) föreslagit, Fisk, saltad
att artikeln sill, saltad eller inlagd, måtte, med upphäfvande af å densamma nu stadgade eller in,a?d-
tullsats af 12 öre för kubikfot, få tullfritt införas, och till stöd för sin hemställan anfört,
att denna artikel förbrukas egentligen endast af de mindre bemedlade samhällsklasserna,
hvilka sålunda erlägga största delen af det icke obetydliga belopp, som denna tullsats
inbringar statsverket.
Utskottet medgifver utan tvekan, att upphäfvandet af tullen å sill endast skulle
vara en följdriktig tillämpning af den i tulltaxan numera i öfrigt temligen fullständigt
Bill. till Riksd. Prof. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 1
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
Kaffe.
rf*
\
genomförda grundsats, att lifsförnödenheter af mera oundgängligt slag böra vara från inför-
selsafgift befriade, och under för statsverket mera gynsamma förhållanden skulle Utskottet vis¬
serligen hafva tillstyrkt upoffring af en statsinkomst, som erhålles endast genom undantag från
en på rättvisa och billighet grundad regel. Men då Utskottet i sina Utlåtanden angående
tullbevillningen för det närvarande bort i främsta rummet taga hänsyn till angelägenhe¬
ten att bibehålla statsverkets inkomster orubbade, har det icke synts med nödig omtänk¬
samhet förenligt att nu från tullafgift befria en införselsartikel, hvilken, såsom föremål
för en mycket vidsträckt förbrukning, lemnar en icke obetydlig inkomst med en i för¬
hållande till varuvärdet ganska ringa beskattning. Ifrågavarande artikel drager nemligen
en nominel tull af 12 öre för kubikfot, men då införseln deraf till största delen sker
från Norge och sålunda, enligt författningarne angående handelsgemenskapen med detta
land, får ske dels mot half tull och dels afgiftsfritt, blifver den verkliga tullsatsen na¬
turligen mycket förminskad, hvilket äfven framgår deraf att en införsel åren 1867—1868
af i medeltal 873,353 kubikfot gifvit i tullinkomst blott 49,618 R:dr, motsvarande en
tullafgift af icke fullt 5,7 öre per kubikfot. En så jemförelsevis ringa tullsats, ehuru
visserligen alltid bidragande att i någon mån stegra, varupriset, lärer dock icke kunna an¬
ses nog tryckande för att under alla förhållanden och utan afseende på statverkets be¬
hof böra upphäfvas, sä mycket mindre som de af motionären antydda tullafgifterna å
hummer, ostron och vindrufvor alldeles icke kunna bereda Staten någon ersättning,
emedan dessa artiklar ingalunda utgöra föremål för någon nämnvärd införsel. Då der¬
till slutligen kommer, att införselstullen å sill väl komitier att tagas under ompröfning vid
den pågående revisionen af författningarne angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handelsförhållanden, finner sig Utskottet böra hemställa:
l:o
att Herr J. W. Lundqvists motion (N:o 17) icke för det närva¬
rande må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Inom Första Kammaren har Herr Axel Odelberg (motion N:o 3) ibland annat
föreslagit förhöjning i nu gällande tull å kaffe från 12 till 25 öre för skålpund, i det
dubbla syfte att stäfja förbrukningen af denna vara och på samma gång bereda stats¬
verket ökad inkomst deraf.
Utskottet behöfver icke erinra derom, att kaffe redan länge varit föremål för en
införsel, i hvars beskattning Staten sökt och funnit en icke obetydlig inkomstkälla, och
det bör visserligen medgifvas att, för såvidt man vill genom nya eller stegrade tullaf—
gifter söka bereda ökade inkomster, äfven artikeln kaffe kan dervid tagas i anspråk i
den mån afseendet å den inhemska förbrukningen ej mindre än förhållandena i öfrigt
medgifva. I dessa hänseenden bör likväl upmärksammas, att tullen å kaffe, som från år
1836 till 1867 utgått med 8 till 10 öre, sistnämnda år blifvit höjd till 12 öre per skål¬
pund, och sålunda utgör en redan ganska betydlig beskattning af omkring 25 procent
Bevillnings- Vtskotteta Betänkande N:o 4.
3
af varuvärdet, samt att redan förstnämnda tillsatser under en förfluten tid visat sig för¬
anleda icke ringa oloflig införsel, hvilken, om också numera mycket begränsad, säkerli¬
gen skulle åter tilltaga, derest någon betydligare tullförhöjning stadgades. Att detta blefve
följden af en så stark skatteförhöjning som den af motionären föreslagna torde vara vi¬
da otvifvelaktigare än den af motionären åsyftade förmenta vinsten i sanitärt hänseende
af en minskad förbrukning och i finansielt af en ökad statsinkomst. Men icke blott eu
oloflig införsel skulle på detta sätt uppmuntras, till demoralisation för gränsbefolkningen
och till förlust för statskassan. En fullkomligt loflig införsel öfver gränsen mot Norge,
emot endast half tull till Svenska statskassan, skulle härigenom gifvas en upmuntran,
som icke kunde lända till vart lands fördel och motionären icke heller lärer hafva åsyftat.
Då Utskottet sålunda anser tullen å kaffe hafva redan uppnått den gräns, hvilken klok¬
heten ur flera synpunkter förbjuder att för det närvarande öfverskrida, så hemställer
Utskottet:
2:o
att Herr A. Odelbergs motion (N:o 3) i här berörda del icke må
till någon åtgärd föranleda.
Herr Odelberg har vidare i sin ofvannämnda motion (N:o 3) föreslagit, att belägga
införseln af ost med en tullafgift af 2 R:dr 50 öre per centner.
Riksdagen åren 1856—1858 ansåg sig från införselsafgiften böra befria alla slag
af aitikeln ost, hufvudsakligen på de grunder, att det icke utan synnerlig svårighet läte
sig göra att med särskilda tullbestämmelser i taxan särskilja de finare och gröfre ost¬
slagen samt att, enligt hvad kändt var, den vida öfvervägande delen af den då ganska be¬
tydliga införseln bestod af billiga sorter, hvilka utgjorde den mindre bemedlade befolkningens
förbrukning och med allt skäl borde betraktas såsom allmän förnödenhetsvara. Alltse¬
dan denna tid har införseln af ost varit från tullafgifter befriad, och enär de för denna
tullfrihet då åberopade grunder fortfarande måste anses ega full giltighet, finner Utskot¬
tet icke något skäl att nu undandraga densamma denna förmån, så mycket mindre,
som det ^inflytande tullfriheten för utländsk vara öfvat på den inhemska tillverkningen
icke i någon mån synes påkalla en sådan åtgärd. — I trots, eller kanske i följd, af
denna tullfrihet har nemligen ostproduktionen inom landet så utvecklat sig, att den icke
endast i vida högre män än förut förmår tillfredsställa förbrukningsbehofvet, utan äfven
med växande framgång söker sig väg till utländska marknader. Enligt Kommers-kollegii
uppgifter belöpte sig införseln af ost i medeltal åren 1860—1864 till 12,094 centner,
men i medeltal åren 1865—1869 endast till 8,430 centner, under det utförseln för samma
perioder stigit i medeltal från 823 till 1,379 centner. — Af sådana förhållanden torde
man vala berättigad draga den slutsats, att eu med insigt och omsorg bedrifven inhemsk
ostproduktion för sitt bestånd och fortgående utveckling alldeles icke behöfver en på
tullskydd beroende stegring i sina varupris, hvilken icke kan vinnas annorlunda än på
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
Smör.
Socker,
orafiineradt.
andra näringars bekostnad och som derjemte i förhållande till den här föreslagna tull¬
satsen skulle för de gröfre och billigare ostslagen stiga till icke mindre än omkring 15
procent af varuvärdet. Utskottet får alltså hemställa:
3:o
att Herr Odelbergs motion (N:o 3), i hvad angår begärd tull a
artikeln ost, lemnas utan afseende.
I samma motion har Herr Odelberg äfven föreslagit införselstull a artikeln smör åt
2 R:dr 50 öre per centner. — Enligt Kommers-kollegii uppgifter har införseln af smör utgjort
i medeltal åren 1860—1864: 24,675 mot 26,782 centner under åren 1865- 1869 och så¬
ledes stigit med, endast 2,107 centner, under det deremot utförseln under samma femårs¬
perioder stigit från 1,763 till 18,569 centner, eller med icke mindre än 16,806 centner. Då
sålunda omsorgen för den inhemska tillverkningens utveckling icke påkallar återtagandet
af redan länge upphäfda tullafgifter å artikeln smör, hvilka dessutom artikelns egenskap
af förnödenhetsvara förbjuder att medgifva, far Utskottet hemställa:
4:o
att Herr Odelbergs motion (N:o 3), i hvad den afse)- artikeln
smör, jemväl lemnas utan afseende.
Nu gällande tulltaxa stadgar afgift för socker, oraffineradt:
a) icke mörkare än N:o 18 af den i verldshandeln gällande Holländska standard,
hvarå normalprof genom General-tullstyrelsens försorg hållas vederbörande
tullkammare tillhanda ... 1 skålp. 14 öre;
b) till färgen mörkare än nämnda standardnummer, äfven om varan inkommer i
upplöst eller flytande tillstånd ... 1 skålp. 10 öre.
Emot dessa stadganden har Herr Th. Ekenstarn (i motion N:o 201) anmärkt, att
bestämmandet af tullsatserna efter råsockrets yttre utseende nödvändigt måste leda till
lika oberäkneliga som obilliga förluster för raffinadörerna, emedan importeradt råsocker,
ehuru det har lägre nummer än 18 och i verkligheten icke är af bättre beskaffenhet än
råsocker under detta nummer, likväl ofta nog kan vara till färgen ljusare och följakt¬
ligen blifver med den högre tullafgiften beskattadt. Med anledning häraf, samt för att
på samma gång förekomma allt underslef och undvika den nuvarande osäkerheten vid
tullbehandling af råsocker, har motionären föreslagit: »att importör må, när han inför-
skrifvit råsocker och genom vederbörlig auktoritet på den plats, hvarifrån sockret blifvit
afskeppadt, bestyrker att taxeringen derå är under N:o 18 af i verldshandeln gällande
Holländska standard, men sockret utvisar ljusare färg, ega tillåtelse att i tulltjenstemans
närvaro och under dennes kontroll i sockret tillblanda bensvärta, sa att det göres osälj¬
bart innan det undergår raffinering.»
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
5
Den nu stadgade grunden för tullbehandling af råsocker erbjuder obestridligen
fördelen af mycken enkelhet, särdeles i jemförelse med det i flera andra länder antagna
sätt att fördela råsockret i flera klasser med derefter lämpade olika tullsatser, men den
lärer äfven, enligt hvad Utskottet vant i tillfälle inhemta, förorsaka många svårigheter
och oegentligheter, härledande sig deraf att, synnerligast i afseende å de ljusare socker-
slagen, icke ens det mest erfarna öga alltid med säkerhet kan afgöra, huruvida det tull-
pligtiga sockrets färgnyans, jemförd med de å tullkamrarne befintliga normalprof, bör
anses ljusare eller mörkare än N:o 18 Holländsk standard, hvarpå likväl uteslutande
beror med hvilken tullafgift det skall beläggas. Följden deraf måste naturligen blifva,
att icke allenast vid olika tullkamrar, utan äfven vid tullbehandling inom samma tull¬
kammare tillämpningen af tulltaxans bestämmelser lätteligen får utseende af godtycke
och föranleder så mycket bittrare klagomål, som frågan oftast rörer ganska betydliga
summor. Utskottet, som anser angeläget, att denna anledning till förvecklingar emellan
trafikanterna och tullförvaltningen så vidt möjligt undanrödjes, men hvarken kunnat eller
bort framlägga något förslag till de nya reglementariska föreskrifter, som för ändamålets
vinnande kunna befinnas nödiga, och som förutsätta speciel sakkunskap och noggranna
detaljundersökningar, får alltså med anledning af Herr Th. Ekenstams motion hemställa:
5:o
att Riksdagen, med bibehållande af nu gällande tulltaxerubriker
rörande artikeln socker oförändrade, ville i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kong]. Maj:t måtte låta utfärda sådana föreskrifter i
afseende å tullbehandlingen af oraffineradt socker att, med undvi¬
kande af de nuvarande olägenheterna dervid, nödig säkerhet beredes
ej mindre sockerimportörerna att icke med högre afgifter, än tull¬
lagstiftningen afser, belastas, än äfven statsverket att fortfarande få
åtnjuta tull af ifrågavarande artikel till nu stadgade taxebelopp.
Inom Första Kammaren har Herr Odelberg i sin omförmälda motion ytterligare
föreslagit förhöjning i nu stadgade tull å raffineradt socker från 14 till 15 öre per skål¬
pund. Enligt tidigare, af Bevillnings-Utskottet vid 1867 års riksdag åberopade utred¬
ningar, lemnar det då stadgade och sedermera bibehållna förhållandet mellan tullsatserna
å raffineradt och oraffineradt socker åt de inhemska socker-raffinaderierna ett tullskydd af
något mera än 32 procent af tillverkningskostnaden. Då ett dylikt tullskydd visserligen bör
anses vara fullt tillräckligt, och då våra raffinaderier, trots en under sednare år stigande
införsel af raffineradt socker, förmått upprätthålla sitt tillverkningsvärde, samt då följakt¬
ligen den af motionären föreslagna förhöjda skyddstullen sannolikt skulle snarare föran¬
leda förminskning än förhöjning i Statens på tullagstiftningen beroende inkomster, på
samma gång den till förmån för en redan gynnad näring lade ytterligare tunga pa den
allmänna förbrukningen, får Utskottet hemställa:
Socker,
raffineradt.
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 4.
Spannmål,
malen och
omalen.
6:o
att Herr Odelbergs motion (N:o 3), i hvad den afser artikeln raf-
fineradt socker, lemnas utan afseende.
Vidare har Herr Odelberg i oftanämnda motion föreslagit tull å omalen råg af 10
öre och å omalet hvete åt 15 öre per kubikfot, samt å rågmjöl af 35 öre och å hvetemjöl
af YO öre per centner; hvarjemte Herr Fr. A. Forsbeck inom Andra Kammaren (motion
N.o 238) begärt införselstull a hvetemjöl och korngryn af 1 R:dr per centner.
I ändamål att tillgodose statsverkets behof af ökade inkomster och på samma
gång bereda vår modernäring ett skydd, som kunde i någon mån utjemna olikheterna i
dess och utlandets produktionsvilkor, åsyfta sålunda dessa motioner att beröfva våra
oumbäi ligaste och förnämsta lifsförnödenheter den frihet från tullbeskattning, som under
en lång följd af år varit dem beviljad. Utskottet anser visserligen öfverflödigt att nu
åter vidlyftigt upprepa de redan fyrfaldiga gånger anförda och enligt Utskottets åsigt
fullt giltiga skälen för denna tullfrihet, men tror sig dock böra erinra, att densamma
utgör endast eu konseqvent tillämpning ai de i lagstiftningen angående allmänna bevill—
ningen antagna grundsatser, dels att den ringa inkomst, som icke öfverstiger hvad till¬
fredsställandet af lifvets enklaste behof kräfver, bör från beskattning vara fri, dels äfven
att beskattningens belopp skall såvidt möjligt ställas i rättvist förhållande till skatteför-
mågan ellei inkomsten. Det ligger nemligen i öppen dag, att en tullafgift å de ound-
gängligaste lifsförnödenheter, för sa vidt den afser och äfven verkligen åstadkommer ett
fördyrande af dessa varor, måste verka såsom en direkt skatt på äfven den fattiges
inkomst, på samma gång den står i omvändt förhållande till skatteförmågan,- enär den
håidare drabbar den talrika än den fåtaliga familjen med samma inkomst. Det är följ¬
aktligen, enligt Utskottets åsigt, endast medelst ett noggrannt iakttagande af nu gällande
grundsats om de förnämsta lifsförnödenheternas afgiftsfrihet, som beskattningen kan
anses öfverensstämma med den rättvisa och billighet, som bör utgöra all skattelagstift¬
nings främsta grundval, och som det visserligen icke vore med Statens sanna fördel för¬
enligt att öfvergifva.
Inför dylika betänkligheter bör visserligen jordbrukets anspråk på skydd gifva
vika, så mycket heldre som dessa anspråk, långt ifrån att vara betingade af vår moder¬
närings oafvisliga behof, icke ens synas vara med dess verkliga intresse förenliga. Tv
med den utveckling spannmålsproduktionen hos oss numera vunnit, är dess främsta be¬
hof otvifvelaktigt en väl ordnad .spanmalshande], hvilken endast såsom fri kan på bästa
sätt tillgodogöra öfverflödet eller fylla bristen, samt derigenom motverka de starka och
produktionen störande prisvexlingar, för hvilka af naturliga orsaker dessa produkter äro
framför andra utsatta. Enligt hvad af 1864 ars tullkomité blifvit utredt, har derjemte
spannmålspriset a utländska marknader under en lång följd af år oftare stått öfver än
under det å den inhemska, ehuru prisskilnaden i allmänhet varit obetydlig, och då för—
förhållandet otvifvelaktigt fortfarande under är af nmedelskörd är enahanda, skulle således
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4. 7
en införselsafgift å spannmål, då tillgången inom landet medgåfve betydligare afsättning, icke
förmå verka till producentens förmån, under det den deremot vid inträffande brist skulle
än mera öka den för förbrukaren då redan nog stora svårigheten att erhålla eu nödvän¬
dighetsvara, som alldeles icke eller endast med den känbaraste uppoffring kan undvaras.
Det bör deijemte uppmärksammas, att det enda sädesslag, som utgör föremål för eu ut¬
förseln regelbundet öfverstigande och under sednare år betydligt stegrad införsel, är råg,
och då enligt hushållningssällskapernas berättelser detta förhållande icke berott ’på min-
skadt utsäde, måste det härledas från dels felslagna skördar dels äfven stegrad för¬
brukning af ett bättre födoämne, hvilka bada orsaker alldeles icke kunna anses vara af
beskaffenhet att förmå lagstiftaren söka genom konstlade hinder minska införseln af detta
spanmålsslag. En icke obetydlig del af denna införsel af råg bedngas äfven af behofvet
inom vissa orter att, utan afseende å det ofta höga priset, frän utlandet förskaffa sig till
utsäde den jemförelsevis bästa och mest ändamålsenliga vara, och införselsafgift derå
skulle sålunda direkte drabba spanmålsproduktioneri sjelf.
Slutligen bör äfven erinras, att tullfrihet å lifsförnödenheter, såsom främsta vil-
koret för möjligheten att göra lefnadskostnaden och dermed arbetet billigt, utgör sjelfva
grunden för de under sednare år i vår tullagstiftning genomförda reformer, och att nu
rubba denna grundval synes Utskottet vara i hög grad äfventyrligt och icke kunna rätt¬
färdigas af de i motionerna andragna skäl.
Beträffande åtel frågan om tull a malen spanmal, sa torde den stigande införseln
af detta oundgängliga födoämne för ingen del kunna anses utgöra giltigt skäl för den
föreslagna beskattningsåtgärden. Införseln skulle nemligen icke ega rum, om icke ett
motsvarande behof förefunnes, och tillfredsställandet af detta behof, ehvad det härflyter
af brist på qvarnar eller af de befintligas ofullkomliga skick, synes mindre än något
anna.t böra genom konstlade åtgärder försvåras. Tullbeskattning å mjöl och gryn, un-
dei det lavaian vore tullfri, skulle dessutom icke lända till jordbrukets fördel, utan fast-
heldre endast komma qvarnegarne till godo, under det den deremot blefve en tunga såväl
för mängden af jordbrukarne sjelfva, som för det öfvervägande flertalet af öfriga sam¬
hällsmedlemmar. Ur den allmänna hushållningens, ej mindre än ur dessa enskilda in¬
tressens synpunkt bör äfven den föreslagna beskattningen få anses föga önskvärd, då
skyddandet medelst höga tullsatser af den genom landets naturliga förhållanden redan
gynnade qvarnrörelsen skulle innebära uppmuntran till oförändradt qvarstående å den
jemförelsevis låga ståndpunkt, hvarå förmalningsindustrien inom landet sig i allmännhet
ännu befinner. Den riktning till förbättring i detta hänseende, som under sednare årens
tullfrihet, och synnerligast sedan qvarnräntan med dermed förknippade monopol blifvit
afskaffad, uppenbarat sig genom flera betydligare qvarnanläggningar, hvilka genom ökad,
om också ännu obetydlig utförsel af sina tillverkningar, visat sig kunna i den utländska
marknaden uthålla täflan, synes äfven ådagalägga att en dylik skyddstull är obehöflig.
Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa:
Späck.
Tobak,
oarbetad och
arbetad.
8 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
7:o
att Herr Odelbergs motion (N:o 3) i nu berörda delar samt Herr
F. A. Forsbecks motion (N:o 238) icke måtte af Riksdagen bifallas.
Artikeln späck drager nu, i likhet med hvad för artikeln tran är stadgadt, en
tull af 1 öre per skålpund. Herr L. J. Hierta har inom Andra Kammaren (motion N:o
132) begärt att, då späck är råvara till tran och den nu stadgade tull derå utgör ett
hinder för trankokeriers uppkomst inom landet, artikeln späck må få tullfritt införas.
En vid sistlidne riksdag väckt motion i enahanda syfte blef af Bevillnings-Ut-
skottet afstyrkt hufvudsakligen på den grund, att enär tullen å artiklarne späck och
tran, enligt Kommers-kollegii berättelser, tillsammans lemnat under 1867 en statsinkomst
af 15,791 R:dr, men af denna berättelse icke läte sig urskiljas, huru stor del af denna
summa influtit för den till införselsfrihet föreslagna varan späck, så kunde möjligen en
dylik tullfrihet tillskynda statsverket en icke obetydlig förlust. — Sedan Utskottet nu
varit i tillfälle att inhemta, det införseln af späck till största delen sker öfver Stockholm,
men likväl derstädes icke uppgått till högre belopp än 19,722 skålpund år 1868 och
26,062 skålpund år 1869, samt således gifvit en tullinkomst för dessa år af blott 197
och 260 R:dr, finner Utskottet, som anser späck böra, i likhet med hvad för andra rå¬
ämnen är medgifvet, få afgiftsfritt införas, icke något hinder möta att tillstyrka bifall
till motionärens förslag, och får alltså hemställa:
8:o
att artikeln späck måtte i taxan uppföras såsom — fri.
Uti Herr Odelbergs inom Första Kammaren väckta, här förut omförmälda motion
är ytterligare föreslaget, att tullen å oarbetad tobak måtte höjas från nu stadgade 26 till 50
öre per skålpund och å arbetad tobak med 25 öre per skålpund, eller för cigarrer till 1 R:dr 55
öre, för karfvad tobak till 70 öre, för malen eller snus till 75 öre, för spunnen, vriden eller pres¬
sad till 60 öre samt för stänger och karotter till 80 öre. Bevillnings-Utskottet vid 1867 års
riksdag afstyrkte af enskild motionär då framstäldt förslag om en vida mindre förhöjning
af införselsafgifterna å tobak, förnämligast med anledning deraf att, då nu gällande tull
å denna vara i Norge endast utgör 25,64 öre pr skålpund, hvarje större tullförhöjning
måste ytterligare stegra den redan befintliga böjelsen till oloflig införsel öfver vår mot
detta land vidt utsträckta landgräns. Då denna betänklighet äfven nu och i så mycket
högre grad, som den begärda tullförhöjningen är mera betydlig, måste göra sig gällande,
samt då motionären, ehuru förmenande: »att man i allmänhet kan hvad man vill», icke
ens antydt något sätt, än mindre framlagt förslag till förekommande af de befarade olä¬
genheterna eller till garanti mot deraf härflytande förlust för statskassan, finner sig
Utskottet icke kunna tillstyrka bifall till den gjorda framställningen angående oarbetad
tobak; vid hvilket förhållande, och då förslaget om stegrade tullsatser a olika slag af ar¬
betad
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
9
betad tobak synes vara framstäldt endast i samband med yrkandet om höjd tullafgift
för råvaran samt utan en sådan förhöjning visserligen icke kunde vara tillrådligt, Ut¬
skottet hemställer:
9:o
att Herr Odelbergs motion (N:o 3), i hvad den afser tobak, oar¬
betad och arbetad, icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Under artikeln väfnader: linne och hampa, finnes i taxan nu upptagen, bland
andra, en rubrik, så lydande: »mattväfnad af hampa, eller af hampa i förening med
annat i taxan ej specificeradt ämne.....1 skålp. 18 öre».
Handlingarne i ett till Kongl. Maj:t fullföljdt besvärsmål angående tillämpningen
af detta stadgande har Kongl. Maj:t låtit till Bevillnings-Utskottet öfverlemna, för att
tagas i öfvervägande i sammanhang med frågan om tullbevillningen.
Af dessa handlingar framgår, bland annat, att en sträng tillämpning af orda¬
lagen i omförmälda taxerubrik leder till ett resultat, som icke låter förena sig med rätt¬
visa. Under det att linne- och hampväfnader af likartad beskaffenhet i allmänhet draga
lika afgifter, ehvad väfnaden utgöres enbart af någotdera utaf dessa råämnen eller af
begge i förening, samt mattväfnad af hampa ensamt eller i förening med annat i taxan
ej specificeradt ämne drager den lägre tull af 18 öre per skålpund, som jemväl är stad¬
gad för mattväfnad af bomull i blandning med lin eller hampa, är deremot mattväfnad
af lin ensamt eller af lin och hampa i förening, jemlikt den förevarande rubrikens ly¬
delse, utesluten från tillgodonjutande af den lägre tullsats, som för dylik, vanligen grof
väfnad i allmänhet är bestämd; hvaraf ock följer, att tvänne till värde och beskaffenhet i
öfrigt fullkomligt lika varuslag blifva underkastade så betydligt skiljaktiga afgifter, som
18 och 65 öre per skålpund, den sednare uppgående till omkring 50 procent af varu¬
värdet.
Ehuru ifrågavarande handelsartikel icke är af någon framstående betydelse, lärer
det likväl få anses icke ovigtigt att tillvägabringa rättelse, der en uppenbar brist före¬
kommer i författningen och leder till orättvisa vid tillämpningen; Och anser sig Ut¬
skottet följaktligen böra hemställa:
10:o
att rubriken:
»Väfnader:
linne- och hamp-:
mattväfnad»
må erhålla följande förändrade lydelse:
»mattväfnad, äfven om annat, i taxan ej specificeradt ämne deri ingår.
Bih. till Riksd. Prot. 1870. 5 Sami. 1 Afd. 4 Häft.
Väfnader.
2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
Ether och
-Ether spiri¬
tuös us,
Bränvin och
Sprit samt
Ättika.
Inom Andra Kammaren har Herr Per Eriksson (motion N:o 106), under anfö¬
rande, att den gröfre linneväfnadsindustrien, som i åtskilliga landsorter i icke obetydlig
mån bedrifves såsm husslöjd, på sednare år företett ett aftagande, hvartill den nedsatta
införselstullen å utländska dylika väfnader ansetts i främsta rummet vara skulden, före¬
slagit, att tullen å gröfre linneväfnader må höjas från 15 till 20 öre per skålpund.
Landshöfdingarnes femårsberättelser gifva visserligen vid handen, att under sed¬
nare år linneväfnadsindustrien såsom husslöjd i åtskilliga län, särdeles de Norrländska,
befunnit sig i aftagande, men anledningen till detta förhållande torde dock icke kunna
sökas i ett för ringa tullskydd mot likartade utländska varor. Den måste nemligen,
enligt Utskottets åsigt, snarare förefinnas i de svårigheter, som förorsakats denna hus¬
slöjd genom en stegrad täfling med den inhemska fabriksindustrien, hvilken under sed¬
nare år synes alltmera börjat sysselsätta sig med tillverkning af dylika gröfre linne¬
väfnader. Enligt Kommers-kollegii uppgifter har nemligen utförseln af dessa artiklar
stigit från 11,668 skålpund år 1864 till 37,152 skålpund år 1868 och har sålunda vuxit
i jemförelsevis högre grad än införseln, hvilken utgjorde 17,792 skålpund år 1864 mot
40,925 år 1868. Då en förhöjd tull å gröfre linneväfnader sålunda icke synes kunna
lända den ifrågavarande husslöjden till någon fromma och icke heller af några andra
förhållanden synes påkallad, får Utskottet hemställa:
ll:o
att Herr Per Erikssons motion (N:o 106) icke må till någon åt¬
gärd föranleda.
Då Kong!. Maj:t i sin Proposition om statsverkets tillstånd och behof äfvensom
enskild motionär föreslagit förhöjning i nu gällande afgift för tillverkning af bränvin
samt annan motionär åter tillstyrkt nedsättning i denna afgift, men tullsatserna å brän¬
vin och sprit äro i väsendtlig mån beroende af det beslut, som med anledning af nämnda
förslag kan komma att af Riksdagen fattas, samt då tullafgifterna å sether och »ther
spirituosus samt ättika böra bestämmas med afseende å de för bränvin och sprit stad¬
gade, får Utskottet hemställa:
12:o
att med pröfningen af tullsatserna å dessa artiklar må få anstå,
till dess Riksdagen angående beskattningen å inhemskt bränvin
fattat beslut.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
11
Taxe-underrättelserna,
Uti en till Kong!. Maj:t ingifven skrift liar Grefve Sten Lewenliaupt, med för¬
mälan att han, med anledning af den betydligare förbrukning, som inom landet uppstått
af s. k. flamgarner, färgade och tryckta eller endast tryckta bomulls- och yllegarner, i
Malmö anlagt en fabrik för beredande af sådant garn, men att de för dess åstadkom¬
mande erforderliga tvinnade bomulls- och yllegarner dels icke fabricerades här i riket och
dels icke kunde inom landet erhållas till det pris att täflan med det utländska fabrikatet
vore möjlig, utan måste från utlandet införas, i underdånighet anhållit att, enär detta
fabrikat kunde, så vida icke hinder förorsakades genom den för garnet erlagda tull,
blifva föremål för utförsel till Norge så väl som till Danmark, berörda för de råa garn¬
sorterna erlagda tull måtte vid export af inom landet sålunda förädlade garner restitu-
tionsvis återfås. — Öfver denna anhållan hafva Kommers-kollegium och General-tullsty¬
relsen gemensamt afgifvit det utlåtande, att då enligt 9 § taxeunderrättelserna vid utförsel
sjöledes från stapelstad af, bland annat, bomulls-, linne- och jutegarns-väfnader, som
blifvit af utländskt råämne inrikes tillverkade, den för garnet erlagda tull återbekommes
under i sagda § af taxeunderrättelserna stadgade vilkor och kontroller, och då rättvisa
och följdenlighet syntes påkalla, att tullen för garnet återställes lika väl när detta blifvit
på nu ifrågavarande sätt som i form af väfnad förädladt, så borde under enahanda
vilkor och inskränkningar, som i afseende å väfnader äro stadgade, restitution af den för
ofärgadt garn belöpande tull medgifvas äfven vid utförsel af bomulls- och ylleflamgarn,
vare sig det blifvit både färgadt och tryckt eller endast tryckt. —■ Bevilluings-Utskottet,
som från Kongl. Maj:t fått emottaga handlingarne i frågan för att komina under ompröf¬
ning i sammanhang med behandlingen af tull-bevillningen, får på de af embetsverken
anförda skäl hemställa:
13:o
att i taxe-underrättelsernas § 9 mom. 1 må näst under rubriken
tobak få tilläggas följande rubrik:
1 skålp. s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt: af bomull 8 öre;
» » » » af ull 10 öre;
samt att i 2:a punkten af de i samma § upptagna föreskrifter må
näst före ordet »väfnader» inskjutas orden: »s. k. flamgarn och».
Stockholm den 1 April 1870.
På Utskottets vägnar:
C. J. Oscar Alströmer.