JUSTITIE-0IBUD8MANNENS
EMBETS-BEBÅTTELSE.
afgifven vid lagtima riksmötet år 1870
samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse,
STOCKHOLM,
G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1870.
INNEHÅLL.
Inledning.........................j
Redovisning för åtal, anstälda emot
1) Rådstufvurätten i Warberg och en der tillförordnad Magistratssekreterare, för ofull¬
ständiga domböcker och Magistratsprotoköll............ 2.
2) Domhafvanden i Södra Ångermanlands domsaga, för flera oriktiga domslut ... 7.
3) Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom, (forts, från 1868 års Berättelse sid. 9.) 16.
4) Magistraten i Wisby, för underlåtenhet att uttaga och redovisa resterande kommunal-
utskylder m. m. . 17.
5) Rn tillförordnad Domhafvande i Wartofta härad och Dimbo tingslag, för medde¬
lande af dom i mai, som förments hafva varit till påföljande ting uppskjutet . 38.
6) Två ledamöter i Rådstufvurätten i Lund, för orätt dom.........42.
7) Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom i skuldfdrdringsmål....... . . 52.
8) Domhafvanden i Medelstads härad, för oriktigt gravationsbevis.......59.
9) Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, för dröjsmål att meddela utslag
i mål rörande Kronofogdes försummelse att redovisa köpeskillingen för utmät¬
ningsvis försåld fastighet..................65.
10) En tillförordnad Domhafvande i Sundbo och Edsbergs härad, för två oriktiga domslut 71.
11) En tillförordnad Domhafvande i Arnäs tingslag, för underlåtenhet att ådöma förlust
af medborgerligt förtroende i tjufvamål..............73.
12) Konungens Befallningshafvande i Kalmar län, med yrkande om återkallande af en
emot lag stridande allmän kungörelse..............75.
13) Domhafvanden i Stora Schedvi tingslag, för förment olagligen beräknad lösen för
gravationsbevis; varande i sammanhang dermed framstäld antydan om behofvet
af ett förtydligande uti gällande föreskrifter rörande besagda ämne .....76.
14) Kongl. Göta Hofrätt, för dröjsmål med expedierande af en dom......84.
15) Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, för oriktigt verkställande af ett
utslag.........................92.
16) Rådstufvurätten i Arboga, för förment oriktigt beslut angående en persons försät¬
tande i konkurstillstånd, och emot Stadsnotarien derstädes, för det protokollet i
nyssnämnda ärende var affattadt vidlyftigare, än målets egenskap tarfvade, samt
ieke utskrifvet i enlighet med föreskriften i 7 § af gällande expeditionstaxa . . 95.
Om orsakeräa till vidlyftigheten af redovisningen för åtal..........101.
Redogörelse för inkomna klagomål, och i sammanhang dermed yttrande om Justitie-Om-
budsmannens behörighet att upptaga klagomål mot Kommunalstyrelser och deras
tjensteman samt mot gode män, sysslomän och rättens ombudsmän i konkurser
så ock huruvida någon ändring i Justitie-Ombudsmannens instruktion, i afseende
härå, bör ega rum....................103,
Sid.
Angående granskningen af fångförteckningarne och dervid gjorda anmärkningar om do¬
mares dröjsmål att till verkställighet insända utslag rörande häktade personer 106.
Anmärkta öfverträdelser af lagens stadgande om tiden för sommartings hållande; i sam¬
manhang hvarmed Kongl. Brefvet den 2 September 1869 om förändrad tid
för sommartingets början i Norra Åsbo härad är intaget—
Lagskipning och lagstiftning...................107.
Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelser för år 1868 113.
Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före-
skrifver, af Kongl. Maj:t meddelad...............115.
Årets embetsresa..................r ... .
Om de från Kongl. “ Majits^Statsdepartementer inkomna uppgifter, som äro intagna i
Bilagorna.......... 118.
BILAGOR:
Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på Riksdagens under sistförfluten Riksmöte
aflåtna underdåniga skrivelser och de i anledning deraf hos Kongl. Maj:t vid¬
tagna åtgärder . -................. 1-
De i nyssberörda uppgifter omförmälda ärender, hvilka ännu icke blifvit afgjorda . . 23.
Rörteckning å de under förutgångna Riksmöten till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
skrifvelser rörande ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens embetsberättelse
för förflutna år finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del oaf-
gjorda, äfvensom uppgift å de åtgärder som i dessa, ärenden under år 1869
egt rum....................... 24.
Ö t A ~i
Tabell öfver förstberörda uppgifter ,................41-
Berättelse, afgifven af Komiterade för Tryckfrihetens vård.......... 44.
Rättelse:
Bil. sid. 15 nionde raden nedifrån stc?r: (2) Ifis: (3.)
Till Riksdagen.
♦
Under det sistförflutna året, för hvilket denna redogörelse afgifves, har
jag, i följd af inträffadt sjukdomsförfall, måst till förvaltning af Justitie-
ombudsmans-embetet inkalla den af Riksdagen utsedde suppleanten, Herr
Revisionssekreteraren, Kommendören af Kongl. Wasa-Orden och Riddaren
af Kongl, Maj:ts Nordstjerne-Orden Claes Albert Lindhagen, som sålunda
embetet uppehållit under den tid, min resa till utländsk brunnsort upptog,
eller från och med den 25 Maj till och med den 30 Juli.
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.
1
2
De embetsåtgärder, som under tiden blifvit vidtagna, inhemtas af Ex¬
peditionens diarium, som kommer att till Lagutskottet aflemnas; men denna
allmänna redogörelse omfattar äfven berörda tid och sysselsätter sig, såsom
vanligt, först med de åtal, i hvilka under det förflutna aret åtminstone en
domstols utslag är vordet meddeladt.
I min till 1865 års Riksdag afgifna embetsberättelse redogjorde jag
(sidd. 50—52) för ett åtal, föranledt deraf att, år 1858, dåvarande Justitie¬
ombudsmannen vid besök i Warberg och der anstäld granskning af Råd-
stufvurättens och Magistratens domböcker och protokoll, anmärkt
att domboken i civila mål för år 1854, ehuru fortgående i nummerföljd
till och med N:o 138, den 20 December, saknade underskrifter och äfven
sådant slutord, som kunde innebära, att något mål under återstående delen af
året icke varit att i nämnda dombok intaga; äfvensom att, för sagde dag, icke
någon anteckning funnes om de då i Rätten tjenstgörande ledamöter, men
att föregående rättegångsdag, den 18 December, varit tillstädes Borgmästa¬
ren, två ständige Rådmän och eu tillförordnad, nemligen Vice Häradshöf-
dingen M., hvilken sistnämnde derjemte fört protokollet;
att domboken i brottmål under nyssberörda år, för den 21 Mars, då
likaledes Borgmästaren, två Rådmän och bemälde protokollsförande varit
tjenstgörande, innehölle, att uti ett mål emellan Stadsfiskalen I. L. Fischer-
ström, åklagare, och Olof Svensson i Lundby blifvit afsagdt ett vid enskild
öfverläggning beslutadt utslag, hvarefter icke förekommit något utslag, men
mer än ett blad lemnadt oskrifvet; samt att vid genomseende af Rättens
protokoll det icke kunnat inhemtas, att någon med namnet Olof Svensson
i Lundby varit af Stadsfiskalen vid Rätten tilltalad; att vidare N:o 55,
för den 25 April, då, utom Borgmästaren och två Rådmän, samme till¬
förordnade Rådman och protokollsförande tjenstgjort, helt och hållet sak¬
nades, men en sida i domboksternen befunnes lemnad oskrifven; att den
27 December, då samme tillförordnade Rådman fört protokollet, numren
225, 226 och 227 funnos fullständigt uppsatta, men icke någon anteck¬
ning utvisade, att ej flera mål under året förevarit, och underskrifter sak¬
nades; samt
att protokollet öfver politi-, burskaps- och ekonomimål för samma år väl
varit uppsatt i ordentlig nummerföljd till den 23 November, likasom två ären¬
den, numren 66 och 67, förekomme uppsatta för nämnde dag, då samme pro¬
tokollsförande tjenstgjort, men att fortsättning af protokollet för året saknades,
3
utom det att dels på serskildt ark, för den 19 December, anträffades ett utslag
och omedelbart derefter, utan upptagande af nummer, två ärenden, allt¬
sammans utan underskrifter, dels ock serskildt och fullständigt protokoll i
ett mål förefunnes för 28 December, hvilket vore af en bland de ständige
Rådmännen underskrifvet.
Uti berörda åtal, hvilket jag först lät anhängiggöras vid Rådstufvu-
rätten i Warberg emot vice Häradshöfdingen M. ensam, hade derefter
Kongl. Göta Hofrätt, dit målet blifvit genom besvär emot Rådstufvurät-
tens utslag draget, genom utslag den 7 Juli 1865 sig utlåtit: att enär M.
med den tjenstgöring, han vid ifrågavarande tid utöfvat, i egenskap af ad¬
jungerad ledamot i Warbergs Rådstufvurätt och Magistrat förenat befatt¬
ningen att föra dessa myndigheters protokoll, samt, vid sådant förhållande,
de till denna senare befattningen hörande göromål ej kunde betraktas an¬
norlunda, än såsom en del af de åligganden, för hvilka M- vore ansvarig,
i sin omförmälda egenskap, eller den af adjungerad ledamot i Rådstufvu-
rätten och Magistraten, men åtal för hvad M. i denna egenskap kunde hafva
brutit icke, emot 8 Kap. 2 §. Rättegångs-Balken, tillhörde Rådstufvurätten
att handlägga, Kongl. Hofrätten med ändring af öfverklagade utslaget, funne
Rådstufvurätten icke hafva varit behörig att med målet taga befattning.
Med anledning häraf förordnade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl.
Göta Hofrätt, att inför Kongl. Hofrätten tilltala ej mindre Borgmästaren i
AVarberg, jemte tre tjenstgörande och en för detta Rådman derstädes, än
ock ofvanbemälde M., för de anmärkta bristerna uti Radstufvurättens dom¬
bok och Magistratens protokoll för år 1854.
I stället att förklara sig öfver Advokatfiskalsembetets den 10 November
1865 i ämnet aflåtna embetsmemorial, hade M. uti en till Kongl. Hofrätten
ingifven skrift, med åberopadt stöd af 18 § i 5 Kap. af nu gällande Straff¬
lag, bestridt det emot honom väckta åtals upptagande till pröfning, i anled¬
ning hvaraf Kongl Hofrätten genom utslag den 27 Mars 1866, med för¬
klarande, det giltigheten af berörde invändning skulle framdeles pröfvas i
sammanhang med hufvudsaken, förständigat M. att inom viss tid afgifva
förut infordrade förklaringen; och, efter det M. med sådan förklaring in¬
kommit, har Kongl. Hofrätten, medelst utslag den 22 Mars 1867, ålagt M.,
hvilken i egenskap af protokollsförande haft skyldighet uppsätta .Warbergs
Rådstufvurätts och Magistrats protokoll för år 1854, att vid vite af fem
hundra riksdaler inom viss tid styrka, det M. fullgjort sin skyldighet med
afseende å de anmärkta bristernas afhjelpande. I följd häraf har M. låtit den
28 Juni 1867 till Kongl Hofrätten ingifva dels ett af tillförordnade Borg¬
mästaren i Warberg den 23 i samma månad meddeladt intyg derom, att
1854 års civildombok funnes afslutad den 20 December, omedelbart efter
4
det under N:o 138 införda mål, på följande sätt: »Flera ärenden hafva ej
förekommit, Ludvig M.», äfvensom att, angående de för nämnde dag i Rätten
tjenstgörande ledamöter, det vore antecknadt: »Närvarande såsom vid sista
rättegångstillfället»; att i brottmålsdomboken för år 1854 utslag i målet
under N:o 411 vore inskrifvet, upptagande, tillika med anteckning om med¬
delad besvärshänvisning, tre rader; att, efter nyssnämnda, med M:s kända
handstil, införda nummer, N:o 42 började ny tern, hvilken skrifvits med
annan stil till och med N:o 54, som slutade nederst vid högra sidan, hvar¬
efter hela följande sidan vore oskrifven, samt att sistomförmäkla dombok
vore efter N:o 227 afslutad sålunda: »Ej flera mål hafva under året före-
förekommit, Ludvig M»; dels ock en skrift, hvaruti M., under åberopande
af ofvan anmärkte intyg, i öfrigt andragit, beträffande brottmålsdomboken,
att, på sätt ett vidfogadt. till riktigheten styrkt domboksutdrag gåfve vid
handen, »namnet Olof Svensson i Lundby blifvit miss-skrifvet i stället för
det rätta, Severin Andersson i Semb», hvilket misstag bort inses och rättas
af domstolens ordförande och öfrige ledamöter, de der jemväl lätt skulle
kunnat ifylla det, på grund af hvad i målet förekommit, beslutade och af-
kunnade utslag, för hvilket lemnats ett tomrum af endast några rader,
samt att det vore M:s öfvertygelse, att något till N:o 55 hörande mål eller
ärende aldrig förekommit, hvadan och då N:o 56 rätteligen bordt vara
N:o 55, M. endast kunde till last föras en miss-numrering samt försum¬
melse att makulera den sida, som kommit att lemnas oskrifven; och vid¬
kommande Magistratsprotokollet, att M., som sista dagen, då under år 1854
Magistratsärende förekom, icke varit tjenstgörande, ej haft några ofullstän¬
digheter att komplettera; hvaremot M., till upplysning om beskaffenheten
af det utslag och de omedelbart derefter utan nummer förekommande två
ärenden, hvilka, såsom hörande till protokollet för den 19 December, blifvit
å serskildt ark skrifna, vid sin förklaring fogat bestyrkt afskrift af detta
serskilda ark, utvisande, att så väl utslaget, som de två nämnda ärendena
utgjordes af tre resolutioner öfver ingifne ansökningar, enligt Fabriks- och
Handtverksordningen den 22 December 1846, hvarjemte M. erinrat att, enligt
den vid Rådstufvurätten följda praxis, slika med öppen rubrik affattade
resolutoner icke införts i någon nummerordning, utan endast fogats till Ma¬
gistratsprotokollet för den dag, resolutionerna utgifvits.
Borgmästaren, hvilken jemte de åtalade Rådmännen blifvit i målet hörd,
hade, i anledning af Advokatfiskalsembetets memorial, anfört: att M., söm år
1854 hos Rådstufvurätten och Magistraten tjenstgjort såsom ledamot, Ma-
gistratssekreterare och Aktuarie, haft skyldighet att uppsätta och expediera
protokoll uti alla de mål och ärenden, som hos Rådstufvurätten och Ma¬
gistraten till handläggning förekommo, samt i dessa befattningar efterträdts, i
5
Augusti månad år 1855, af annan uppgifven person, hvilken efter Borg¬
mästarens åsigt, vid den honom åliggande renovation af 1854 års domböcker
och protokoll, ej bort hafva kunnat undgå att upptäcka anmärkta bristerne
deri, men att denne under loppet af de sex månader, han i Rådstufvurätten
och Magistraten tjenstgjorde, medan Borgmästaren ännu fortfor att utöfva
Borgmästareembetet, underlåtit göra anmälan om nämnda brister, dem
Borgmästaren förut icke kände, och i afseende å hvilka det vore honom,
vid 89 års ålder och med försvagade kropps- och själsförmögenheter, omöjligt
att närmare utreda anmärkta förhållandet; dock har Borgmästaren seder¬
mera, efter serskildt föreläggande af Kongl. Hofrätten, företett ett af till¬
förordnade Borgmästaren i Warberg, å embetets vägnar, den 17 Juni 1868
utfärdadt bevis derom, att Warbergs Rådstufvurätts så väl Tvistemåls-som
brottmålsdomböcker och Magistratsprotokoll för år 1854 vore behörigen
afslutade och af Borgmästaren jemte Rådstufvurättens och Magistratens
ledamöter undertecknade.
I slutligt memorial har Advokatfiskalsembetet andragit: att af det utaf M.
företedda utdrag af Rådstufvurättens brottmålsdombok för år 1854 inhemtades,
hurusom, efter det, uti ett emot Severin Andersson i Semb anstäldt och
under N:o 21 i domboken för första gången antecknadt åtal för fylleri,
Olof Svensson i Lundby blifvit, på sätt protokollet under N:o 35 gåfve vid
handen, den 7 Mars 1855 i egenskap af vittne hörd, hufvudsakligt utslag den
21 i sagde månad under N:o 41j meddelats; att Advokatfiskalsembetet funne
det, i öfverensstämmelse med hvad M. uppgifvit, väl kunna antagas, att
Olof Svensson blifvit uti protokollet under sistnämnde domboksnummer
antecknad såsom part, i stället för Severin Andersson, men att såsom fel¬
aktigt dock qvarstode ej mindre, att svarande partens namn oriktigt anteck¬
nats, än äfven, att hufvudsakliga utslaget blifvit först efter förevarande åtals
anhängiggörande uti domboken infördt; att det förhållande, att för nummer 55
i samma dombok en hel sida lemnats oskrifven, otvetydigt vittnade derom,
att något ärende varit ämnadt att der införas, hvarföre vitsord svårligen
kunde lemnas åt hvad M- härutinnan föreburit, ehuru komplettering af det
felande numera icke kunde ega rum; att, i följd af hvad i målet förekom¬
mit, det deremot måste antagas, att mellan den 23 November och den 28
December 1854 icke i Magistratens protokoll flera ärenden varit att an¬
teckna, än de tre, hvilka den 19 i sistnämnde månad vunnit behandling;
att, enär emellertid ostridigt vore, det Domböckerna och Magistratsproto-
kollen icke inom behörig tid varit afslutade och underskrifna, samt att uti
domböckerna funnits brister, nemligen uti brottmålsdomboken under N:ris 411
och 55 de här ofvan anmärkta förhållanden äfvensom uti civildomboken
felande anteckning om de ledamöter, hvilka den 20 December i Rätten
6
tjenstgjort; och enär det tillkommit M., i egenskap af protokollsförande, att
ombesörja uppsättning af protokollen, och Borgmästaren, såsom Ordförande
i Rådstufvurätten och Magistraten, att egna tillsyn deråt, att Rättens hand¬
lingar blefve försatte i fullständigt skick, yrkade Advokatfiskalsembetet, att
M. och Borgmästaren, för hvad nu åtaladt blifvit, måtte fällas till ansvar
efter 17 § i 25 Kap. Strafflagen; hvaremot Advokatfiskalsembetet ansåge
sig kunna uraktlåta att å Rådmännen — af hvilka en under åtalet aflidit —
framställa ansvarstalan
Kongl. Hofrätten har, genom utslag den 2 Februari 1869, sig utlåtit:
att Kongl- Hofrätten läte bero vid Advokatfiskalsembetets frånträdande
af ansvarstalan mot Rådmännen; och enär, hvad anginge M:s invändning,
att det emot honom väckta åtal, i stöd af 5 Kap. 18 § Strafflagen, icke borde
till pröfning upptagas, prgescription af åtal för förseelser af ofvan omför-
mälde beskaffenhet, hvilka måste anses fortsatta intilldess den underlåtna
skyldigheten blifvit fullgjord eller af sig sjelf förfallit, icke lagligen kunde
ega rum, blefve M:s berörda invändning af Kongl. Hofrätten ogillad;
att, beträffande sjelfva målet, emedan det ålegat M., i egenskap af pro¬
tokollsförande vid Rådstufvurätten i Warberg och Magistratssekreterare
derstädes, att i fullständigt skick uppsätta och aflemna Rådstufvurättens
och Magistratens ifrågavarande domböcker ock protokoll, samt i egenskap
af tillförordnad Rådman, att föranstalta, det anmärkta ofullständigheter i
samma handlingar blifvit afhulpne, men M. i begge dessa hänseenden brustit
och derjemte, sedan anmärkningsmemorialet i fråga om berörda försum¬
melser honom delgifvits, ådagalagt en synnerlig tredska och liknöjdhet att
undanrödja anmärkningarnes orsaker samt, först efter det M. vid högt vite
erhållit föreläggande att de af honom åsidosatta skyldigheter fullgöra, de
ifrågastälda bristerne, så vidt ske kunnat, afhulpit, ty pröfvade Kongl. Hof¬
rätten, under förklarande, det 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken i förevarande
fall måste tillämpas, rättvist, i förmågo af berörda lagrum, döma M. att för
de förseelser, som sålunda lågo honom till last, bota tvåhundra riksdaler till
treskiftes mellan Kronan, Warbergs stad och Advokatfiskalsembetet; och
att, vidkommande åtalet emot Borgmästaren, enär han, såsom Ordfö¬
rande i Rådstufvurätten och Magistraten i Warberg under år 1854, haft
att tillse, det de befunna bristerne i domböckerna och Magistratsprotokollet
inom rätt tid afhulpits, men han denna sin embetspligt åsidosatt, blefve
Borgmästaren, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, fäld att för denna
försummelse plikta femtio riksdaler, till treskiftes mellan Kronan, War¬
bergs stad och Advokatfiskalsembetet; och borde Borgmästarens och M:s
andelar af stadens lott i de dem ådömda böter, jemlikt Kongl. Brefvet den 26
Oktober 1790, tillfalla Hallands Läns Lazarett.
7
Vid granskning i Justitie-Ombudsmansexpeditionen af 1863 och 1864
årens fångförteckningar från Westernorrlands länsfängelse gjordes åtskil¬
liga anmärkningar, hvilka föranledde brefvexling emellan mig och Domhaf-
vanden i Södra Ångermanlands domsaga samt infordrande af de utslag, dem
anmärkningarne afsågo; och i skrifvelse den 30 December 1865, uppdrog jag
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att tilltala bemälde Domhaf¬
vande för oiätt dom i följande uti nämnda utslag förekommande fall, nemligen:
1;0 för det att, uti ett vid Gudmundrå Häradsrätt anhängiggjordt mål
rörande, bland annat, atal mot arbetarne Israel Näsström i Jettesta och
Eskil Jansson från AV^ermland, för misshandel med mera, Häradsrätten genom
utslag den 4 Oktober 1862, jemte det de tilltalade dömdes, under åberopande
af 14, 16 och 50 §§ af Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 äfvensom
Kongl. Förordningen den 21 November 1841 att bota, för ringare misshandel,
Näsström femtio riksdaler och Jansson fem riksdaler, samt Näsström dess¬
utom, för det han i vredesmod dragit lifsfarligt vapen, tio riksdaler och
för fylleri fem riksdaler, tillika fält Näsström och Jansson, för det våldet
skett å allmänt ställe, att, enligt 21 Kap. 7 § Missgerningsbalken, plikta
för vägafi idsbrott hvardera tjugu riksdaler, änskönt sistberörda lagrum måste
anses upphäfvet genom 1861 års anförda förordning, som stadgade att vålds¬
gerning a allmänt ställe skulle betraktas såsom en vid straffets mätande
för våldet försvårande omständighet, och således icke såsom ett serskildt brott.
2.0 deiföre att, pa anmälan a nästföljande ting, det Näsström saknade
tillgång till gäldande af de honom adörnda böter, Häradsrätten, genom be¬
slut den 22 Maj 1863, med åberopande af 5 Kap. 4 § Straffbalken och
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, förklarat, det Näsström skulle i
stället för samma böter, tillhopa attatiofem riksdaler, umgälla sina förbry¬
telser med tjuguatta dagars fängelse vid vatten och bröd, ehuruväl, vid
det förhållande, att, jemlikt 75 §. i Kong! Förordningen den 29 Januari 1861,
böterna föi misshandel och dragande af lifsfarligt vapen, tillhopa sextio
riksdaler, bort vid förvandling beräknas till endast tjugu riksdaler, och det
bötesbelopp, som för Näsström skolat förvandlas till fängelse vid vatten och
bröd, alltså rätteligen utgjort sammanlagd fyratiofem riksdaler, Näsström
skolat, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10
Juni 1841, umgälla sina berörda förbrytelser med endast tjugutvå dagars
fängelse vid vatten och bröd;
3.0 derföi att, sedan Sollefteå Häradsrätt, genom utslag å höstetinget
den 9 December 1862, dömt enkan Gertrud Söderström i Hernösand att,
för oloflig utskänkning af spritdrycker, föröfvad år 1860, bota femton riks¬
daler och erlägga utskänkningsafgift, samt derefter hos Rätten förevarit ett
till samma ting anhängiggjordt ytterligare åtal mot bemälda enka för ena-
8
handa förbrytelse, föröfvad år 1862, Häradsrätten, som ansett henne för¬
vunnen jemväl om denna senare förbrytelse, genom utslag den 12 nyss¬
nämnde December, dömt enkan Söderström att derför, såsom för andra
resan oloflig bränvinsutskänkning, bota trettio riksdaler och serskild utskänk-
ningsafgift erlägga, samt tillika stadgat att, i brist af tillgång till dessa
jemte de henne förut ådömda böterna, enkan Söderström skulle undergå
tjugutvå dagars fängelse vid vatten och bröd; genom hvilket utslag således,
i strid med hvad lagligen kunnat ske, enkan Söderström ådömts ansvar,
såsom för andra resan, för brott begånget innan hon ännu blifvit för första
resan enahanda förbrytelse straffad; hvarjemte, enär enkan Söderström för
den sist begångna förbrytelsen icke fått sig ådömdt högre bötesbelopp, än
som för första resan kunnat stadgas, till den felaktiga uppfattningen af
åtalade förseelsens straffbarhet ytterligare kommit vårdslöshet vid straffets
utsättande. _ ,
4:o för det att Säbrå Häradsrätt, hvarest pigan Brita Kajsa Brandberg
i Bondsjö ansetts förvunnen att vid fyra serskilda tillfällen hafva begått
olofligt tillgrepp, jemväl från sin husbonde, till sammanlagdt värde ^ af sex
riksdaler 47 öre, hvaraf en riksdaler 47 öre utgjorde värdet af det från hus¬
bonden1” tillgripna, genom utslag den 2 Juni 1863, med åberopande af 1, 3
och 20 §§. af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, dömt pigan Brandberg,
för första resan stöld till förstnämnda belopp, att bota nitton riksdaler 41 öre,
eller, i brist af tillgång till böterna, undergå fem dagars fängelse vid vatten
och bröd, samt att dessutom hållas till straffarbete i två månader; hvarigenom
således, oaktadt en försvårande omständighet varit för handen, i det vid
minst två af snatteriförseelserna olofligt tillgrepp från husbonde egt rum,
ansvaret fått stanna vid minimum af det för stöld bestämda straffmått,
hvilket syntes med lagens mening icke öfverensstämma, enär den förhöj¬
ning i straffet, som i 4 § 2 momentet af ofvanberörda Kongl. Förordning,
jemförd med 3 §, afsåges, uteblifvit;
5:o derföre att, efter det arbetskarlen Christian Olsen från Norge, pa
grund af Ragunda Häradsrätts utslag den 26 November 1862, blifvit för
första resan stöld straffad med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten, och
bröd samt fyra månaders straffarbete, och Olsen blifvit dels af Hammerdals
Häradsrätt genom utslag den 12 Oktober 1863, för ytterligare föröfvadt
tillgrepp, till värde af nittiofem riksdaler, dömd för andra resan stöld att
bota tvåhundraåttatiofem riksdaler eller att, vid brist af tillgång till böter, un¬
dergå tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, samt att derefter hållas
till straffarbete två år, dels ock, innan detta senare utslag kommit till verk¬
ställighet, af Ramsele Häradsrätt ansedd förvunnen att hafva olofligen till¬
9
gripit, under varen år 1862, en plånbok värd en riksdaler jemte deruti för¬
varade en skuldsedel å etthundra riksdaler och en så kallad tumsedel å
minst lika stort belopp samt under sommaren år 1863 gods och penningar
till sammanlagdt värde af elfva riksdaler 38 röe, sistbemälde Häradsrätt,
genom utslag den 15 Januari 1864, förklarat, det Olsen, jemlikt 5 § af Kongl.
Förordningen angående sammanläggning af straff den 21 December 1857,
borde betraktas såsom hade lian för dessa och förrberörda inom Hammer-
dals tingslag föröfvade tillgrepp varit på en gång lagförd, samt att, då Olsen
redan vore för andra resan stöld sakfäld till högsta kroppsplikt och två års
straffarbete, dervid komme att bero; genom hvilket utslag således, ehuru
till det inom Hammerdals tingslag begångna tjufnadsbrott ytterligare kom¬
mit olofligt tillgrepp inom Ramsele tingslag till så betydligt belopp som
tvåhundratolf riksdaler, och detta senare tillgrepp blifvit å serskilda ställen
och tider föröfvadt, hvad emot Olsen vidare förekommit lemnats utan
straffpåföljd, änskönt enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 högre
straff kunnat honom ådömas; och
6:o derföre att, sedan Boteå Häradsrätt, genom utslag den 29 Mars 1864,
pröfvat arbetskarlen Israel Bolin saker till ansvar för enkelt horsbrott, efter
55 Kap 1 och 5 §§ Missgerningsbalken, för snatteri af gods å uteliggande
fartyg till värde af två riksdaler 25 öre, efter 1 och 3 §§ i Kongl. Förord¬
ningen den 4 Maj 1855, för knuffning och hårdragning utan åkomma, efter
14 § i Kongl Förordningen den 29 Januari 1861, samt för annan person
med hårdt tillhygge tillfogadt sår i pannan, efter 13 § sistnämnda Kongl.
Förordning, Sollefteå Häradsrätt, genom utslag den 4 Maj 1864, jemte det
Bolin förklarades skyldig att stå tjufsrätt för gods stulet inom tingslaget
till värde af fem riksdaler 25 öre, dömt Bolin att derför, enligt 1 § af
Kongl Förordningen den 4 Maj 1855, såsom för första resan stöld, bota
femton riksdaler 75 öre samt hållas till två månaders straffarbete, äfvensom
att plikta för horsbrottet fyratio riksdaler jemte serskild afgift till kyrkan,
för snatteriet tjugufem riksdaler, för det mindre våldet fem riksdaler och
för det svårare våldet tio riksdaler, samt tillika stadgat, att Bolin, vid bri¬
stande tillgång till dessa böter, tillhopa nittiofem riksdaler 75 öre, skulle,
jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841,
undergå tjuguatta dagars fängelse vid vatten och bröd; till följd hvaraf så¬
ledes genom Häradsrättens emot lag stridande förfarande, att på en gång
ådöma samma person ansvar både för stöld och snatteri, Bolin undgått det
längre straffarbete af minst tre månader, som bort följa af den orsak, att
ett bland tillgreppen skett från uteliggande fartyg, samt, af den försvårande
omständighet, att tillgreppen blifvit å serskilda ställen och tider föröfvade;
hvaremot Bolin fått undergå fängelse vid vatten och bröd längre tid, än
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 2
10
som med lag öfverensstämde, enär af ådömda böterna femtiotvå riksdaler
50 öre utgjorde det belopp, som rätteligen bort till fängelse vid vatten och
bröd förvandlas, och för hvilket Bolin följaktligen skolat till allenast tjugu-
fyra dagars sådant fängelse dömas.
Vidare hade jag, genom samma min skrifvelse, uppdragit åt Advokat-
fiskalsembetet att åtala bemälde Domhafvande
7:o derföre att, sedan uti ett vid Gudmundrå Häradsrätt anhängiggjordt
skuldfordringsmål svarandena fått sig förelagdt att komma tillstädes, den ene
personligen, vid vites påföljd, samt vid målets företagande dereftei a på¬
följande ting icke någon af svarandena sig infunnit, Häradsrätten —■ efter
det ombudet för den af svarandena, som fått sig ålagd personlig instäl¬
lelse, förmält, det han underrättat sin hufvudman om berörda föreläggande,
men att dennes vistelseort icke vidare vore för ombudet bekant, och då i
anledning häraf käranden sökt undandraga sig att delgifva vedei paitei ne
Rättens blifvande beslut, med mindre det finge ske genom allmänna tid-
ningarne — medelst utslag vid tingets slut den 31 Mars 1865, jemte det
målet uppskjöts till nästa lagtima ting, samt föreläggande meddelades för sva¬
randena att då tillstädeskomma, vid äfventyr att målet på för handen varande
skäl pröfvades, tillika förklarat, det käranden vore obetaget att genom detta
besluts införande i allmänna tidningarne låta detsamma komma till de å af¬
lägsen ort befintlige svarandenas kännedom.
Detta beslut, om hvilket jag erhöll kännedom genom Post- och Inrikes
Tidningar för den 29 April 1865, der detsamma fanns i annonsafdelningen
infördC hade föranledt mig att, i skrifvelse samma dag anmoda Dom bäf¬
van den, att underrätta mig, med hvad skäl Häradsrätten ansett sig kunna
och böra hänvisa käranden till den med icke obetydlig kostnad förenade
åtgärd, att i tidningarne kungöra Häradsrättens ifrågavarande beslut; hvar¬
efter jag emottagit det svar, att ifrågavarande hänvisning skett på käran¬
dens egen hemställan om sbkt iakttagande, hvilket, da det äfven vant till
båtnad för de frånvarande, Häradsrätten icke tvekat att bifalla.
I skrifvelsen till Advokatfiskalsembetet förklarade jag mig ej kunna god¬
känna detta skäl. Den omständighet, att en part af oförstånd sjelf före¬
slagit vidtagandet af en i lag ej förskrifven och till någon laga påföljd icke
ledande åtgärd, syntes mig ej utgöra giltig grund för domstolen att ett slikt
förslag godkänna, helst derigenom icke allenast parten bragtes på en onödig
kostnad, utan äfven rättegången oskäligen fördröjdes, enär parten, i följd af
Rättens godkännande af den föreslagna åtgärden, sannolikt underlåtit hvad
på honom ankommit för att gifva vederparten del af Rättens beslut i den
ordning sådant bort ske. Jag ansåge således Häradsrättens anmärkta för¬
farande i sig sjelft olagligt, men för att få utrönt, huruvida detsamma med-
11
fört äfven andra följder, än de sålunda vidrörda, anmodade jag Advokat-
fiskalsembetet att infordra Häradsrättens protokoll i målet vid 1865 ars
vinterting, då samma mål skulle, enligt den sålunda kungjorda kallelsen,
förekomma, samt jemväl för de följande tingen, om anledning dertill sig
yppade, och att derefter i denna punkt föra sådan ansvars- och ersättnings¬
talan, som af de utredda förhållandena påkallades.
Till dessa anmärkningar har Domhafvanden genmält:
beträffande besluten angående Israel Näsström och Eskil Jansson, att
tvekan kunde uppstå, huruvida 7 §. i 21 Kap. Missgerningsbalken vore genom
Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 upphäfven, då nämnda § ej
funnes omnämnd bland de i berörda förordning såsom undanröjda uppräk¬
nade lagrum, samt att i allt fall det anmärkta lagrummet blifvit i beslutet abe-
ropadt endast för att antyda grunden, hvarefter förhöjningen i straffet för
den försvårande omständigheten blifvit af Häradsrätten bestämd, och att,
vidkommande frågan om förvandlingen af straffet, Domhafvanden, eftei det
hans uppmärksamhet derpå blifvit fäst, sökt godtgöra Näsström för det li¬
dande, honom tillskyndats genom den obehörigt förlängda fängelsetiden;
att, i fråga om beslutet angående enkan Söderström, uttrycket »andra
resan ' uppenbarligen vore ett ”redaktionsfeD, enär af meningen i utslaget
nogsamt borde synas, att den tilltalade blifvit dömd allenast för foitsatt
eller ytterligare föröfvad oloflig utskänkning af bränvin, i sammanhang med
den först ifrågakomna;
att, vid bestämmandet af straffet för pigan Brita Kajsa Brandberg,
förbiseende egt rum till följd deraf att, enligt Domhafvandens mening, stad-
gandena i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 icke vore rätt tydliga för
det fall, som i målet angående Brita Kajsa Brandberg förekommit,
att, beträffande. Ramsele Häradsrätts beslut i afseende å straff för de
af Christian Olsen begångna tillgrepp, högsta kroppsplikt redan varit genom
Hammerdals Häradsrätts utslag ådömd, och att, då så väl den stulna re¬
versen som tumsedeln, med afseende a de förhallanden, under hvilka de
utgifvits, i sjelfva verket saknat allt värde, Häradsrätten, i följd af sin
pröfningsrätt vid straffets bestämmande efter omständigheterna, icke funnit
skäl att höja det för andra resan stöld den brottslige redan ådömda arbets-
straff af ett år och åtta månader, utöfver förr undergånget straffarbete, som
i detta fall kunnat för sjelfva stölden tillökas med högst två månader;
att de misstag, som syntes hafva blifvit begångna vid bestämmandet
af straffet för Israel Bolin, härrört af den brådska, med hvilken under på¬
gående tings afslutande utslaget måst uppsättas för att kunna, jemte den
häktade, genast afsändas; samt
12
att då, i fråga om det af Gudmundrå Häradsrätt föreskrifna sätt för
delgifning af uppskofsbeslutet den 31 Mars 1865, iakttagandet deraf ej varit
för kärande parten förbindande, och det anmärkta förfarandet afsett en
föi man föi den pa okänd ort sig uppehållande svaranden, då hans om¬
bud» honom ovetande, afsagt sig sitt uppdrag, den kostnad, käranden
frivilligt påtagit sig, ej syntes böra kunna hänföras till sådant honom till—
skyndadt lidande, som utan kärandens egen klagan föranledde efterräkning
för domaren.
>^.edan Advoktfiskalsembetet inkommit med slutpastaenden och ej mindre
för de sålunda af mig anmärkta fel i embetets utöfning än äfven uti andra,
emot samma Domhafvande väckta åtal, bland annat om ansvar för obehö¬
rigen gjorda förändringar i dombok, genom hvilken förbrytelse Advokat-
fiskalsembetet ansett honom hafva visat sig vara domarens kall ovärdig,
yrkat, att Domhafvanden måtte för sina berörda, till en del svåra förbry¬
telser, jemlikt 25 Kap. 16 och 17 §§ i Strafflagen, varda från det honom
anförtrodda Häradshöfdingeembetet afsatt och derjemte förpligtas ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för arbetskarlen Näsströms bespisande
med vatten och bröd sex dagar längre än vederbort med en riksdaler 80 öre;
så, och efter det Domhafvanden öfver dessa påståenden inkommit med in¬
fordrad förklaring, har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 31 December
1868, beträffande de af mig anmärkta frågor, sig utlåtit: att alldenstund,
vid tiden, då Gudmundrå Häradsrätts utslag angående Israel Näsströrn ock
Eskil Jansson den 4 Oktober 1862 meddelades, Kongl. Förordningen den 29
Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel redan inträdt i
gällande kraft och följaktligen, enär enligt samma författning blifvit uphäfda
ej blott deri uppräknade lagrum, utan ock, med serskildt nämnda undan¬
tag, alla öfriga stadganden, som ändrade eller förklarade dessa lagrum, eller
dervid något tilläde, eller innefattade bestämmelser om straffbarheten af
brott och handlingar, som i Förordningen omförmäldes, och 50 § i samma
förordning stadgade att, der någon våldför annan å allmän väg, den om¬
ständighet skall vid straffets mätande för våldet såsom försvårande anses,
det icke med lag öfverensstämde att,, på sätt som skett, döma Näsström,’
såsom förvunnen om delaktighet i misshandel, utöfvad å allmän väg, om
fylleri och att hafva i vredesmod dragit lifsfarligt vapen, att, utom ansvar
för misshandeln femtio riksdaler, för fylleriet fem riksdaler och för dra¬
gande af lifsfarligt vapen tio riksdaler, serskildt för vägafridsbrott bota, enligt
21 Kap. 7 § Missgerningsbalk^, tjugu riksdaler; samt, beträffande samma
Kätts . beslut den 22 Maj 1863 angående dessa böters förvandling, böterna
för misshandel och dragande af lifsfarligt vapen skolat, enligt 75 § i nyss-
åberopade Kongl. Förordning, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd
13
motsvarande eu tredjedel af bötesbeloppet och således vid förvandlingen
beräknas till tjugu riksdaler, hvartill måste läggas fylleriböterna fem riks¬
daler samt, då i detta fall blifvit ådömda serskilda böter för vägafridsbrott,
jemväl dessa sistnämnda böter tjugu riksdaler, så att sammanlagda beloppet
af böter till förvandling utgjort fyratiofem riksdaler, och Näsström följakt¬
ligen skolat, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10
Januari 1641, umgälla sina ifrågavarande förbrytelser med fängelse vid
vatten och bröd i allenast tjugutvå dagar och således sex dagar mindre, än
de honom af Häradsrätten ådömda tjuguåtta dagar; fördenskull och som,
vidkommande Sollefteå Häradsrätts utslag den 12 December 1862, hvarigenom
enkan Söderström ådömts ansvar såsom för andra resan oloflig bränvins-
utskänkning, 9:de punkten af Kongl Förklaringen den 23 Mars 1807 uttryck¬
ligen förmådde, att i alla de händelser, då lagen föreskrefve tillökning i straff
för den, som annan eller flere gånger beträddes med brott, densamma för¬
utsatte ej blott, att förbrytaren blifvit tillförene tilltalad och dömd för brott,
utan ock att han undergått straffet derför, och att den svårare bestraffning,
som borde följa på förnyad brottslighet, således ej kunde ega rum innan det
straff blifvit i alla delar fullbordadt, hvartill förbrytaren varit dömd för den
missgerning, han förut föröfvat, och följaktligen, enär den bränvinsutskänk-
ning, för hvilken enkan Söderström blifvit genom nämnda utslag fäld till
ansvar, varit begången under hösten och före Oktober 1862, och således innan
hon den 9 December samma år fäldes till ansvar för första resan sådan
förbrytelse, det varit emot lagens omförmälda förutsättning och grund stri¬
dande att, på sätt som genom det anmärkta beslutet skett, för berörda
utskänkning ådöma henne ansvar såsom för andra resan dylik förseelse,
hvartill ock komme att, oaktadt Häradsrätten ansett enkan Söderström skyl¬
dig till ansvar för andra resan oloflig utskänkning, Häradsrätten likväl vid
utsättandet af straffet icke bestämt bötesansvaret utöfver det för första resan
sådan förbrytelse i då gällande Förordning om vilkoren för bränvinsförsälj-
ning stadgade belopp; alltså och emedan vidare förekomme, i afseende å Säbrå
Häradsrätts utslag den 2 Juni 1863 angående Brita Kajsa Brandberg, att
oaktadt hon,, soin ansetts förvunnen att hafva å serskilda tider och ställen
begått olofligt tillgrepp af gods till sammanlagdt värde af sex riksdaler
47 öre, enligt hvad protokollet öfver den med henne hållna ransakning upp¬
lyste, erkänt, att en del af berörda gods, i värde motsvarande en riksdaler
47 öre, blifvit vid serskilda tillfällen tillgripet från husbonde, och följaktligen,
enär de af henne begångna serskilda snatterier, de der uppgått till värde,
som för tillgreppens bestraffande såsom stöld varit, enligt då gällande lag,
stadgadt, egt rum under förhållanden, som innefattat försvårande omstän-
dighet, det varit af 3 § samt 4 § 2 momentet och 15 § 2 momentet i den
*
14
af Häradsrätten i utslaget åberopade Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855
påkalladt att höja ansvaret för gerningen utöfver det minsta för stöld be¬
stämda straffmått, Häradsrätten likväl, vid utsättande af straffarbetstiden
för Brita Kajsa Brandberg, låtit densamma stanna vid den lägsta för sådan
gerning stadgade tid, två månader; i afseende å Ramsele Häradsrätts utslag
den 15 Januari 1864, angående Christian Olsen, att fastän, vid det förhål¬
lande att Olsen, sedan han blifvit af Hammerdals Häradsrätt dömd för
andra resan stöld att, utom annan bestraffning, undergå två års straffarbete,
är vorden inför Ramsele Häradsrätt förvunnen att hafva, dels innan han
dömdes för första resan stöld, dels oek efter det han utstått straffet derför,
men innan han lagfördes för andra resan sådant brott, begått olofligt till¬
grepp af gods till uppgifvet värde, sistbemälde Häradsrätt ålegat ej blott
att meddela yttrande angående beloppet af böter, hvartill Olsen, enligt
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, som då ännu gälde, gjort sig för
sistberörda tillgrepp förfallen, eller i hvad mån bötesansvaret varit inbegripet
1 det fängelsestraff vid vatten och bröd, Olsen redan för första resan utstått,
oeh för hvilket yttrande Hammerdals Häradsrätts förklarande i afseende å
förvandlingen af de af samma Rätt ådömda böter icke, på sätt Domhaf-
vanden förmenat, utgjort hinder, ritan ock, enär, jemlikt 14 § af nämnda
Kong], Förordning, straffarbetstiden för andra resan stöld kunnat ökas ända
till tre år utöfver hvad eljest bort å gerningen följa, förutom den tillökning
af ytterligare ett år, hvartill för det fäll, som med Olsen inträffat, 15 §
2 momentet gifvit anledning, och således förhöjande af det Olsen redan i
detta afseende ådömda ansvar icke inneburit öfverskridande af det för sådant
brott, hvarom fråga varit, i lag stadgade straffmått, jemväl bestämma måttet
af straffarbete, som bort å de vid Häradsrätten åtalade gerningarne följa,
och derefter samma straff med det förut ådömda förena, Häradsrätten likväl,
utan att ens angifva grunden för sitt domslut, allenast förklarat, att vid den
af Hammerdals Häradsrätt ådömda bestraffning iinge bero; och i afseende
ä Sollefteå Häradsrätts utslag clen 4 Maj 1864, angående Israel Bolin: dels
att, änskönt af stadgandet i 15 § af Kongl. Förordningen den 15 Maj 1855
lagens mening att der, såsom i målet angående Bolin varit förhållandet,
snatteri och stöld under en lagföring sammanträffat, äfven snatteriet skall
såsom stöld betraktas, framginge med så mycket större tydlighet som, enligt
nämnda §, serskilda tillgrepp, de der under en lagföring kommit, skolat, om
än hvar för sig hänförliga allenast till snatteri, ändock bestraffas såsom
stöld, der det tillgripnas sammanlagda värde stigit öfver tio daler, Härads¬
rätten likväl tillåtit Bolin, den der varit förvunnen om två serskilda tillgrepp,
det ena till värde att ensamt för sig medföra ansvar för stöld, och det andra
till belopp under tio daler, att umgälla det mindre tillgreppet med allenast
15
böter såsom för snatteri, hvarigenom Bolin, som, då det ena af tillgreppen
skett från uteliggande fartyg, bort, jemlikt 3 § i nämnda Kongl. Förordning,
dömas till minst tre månaders straffarbete, undgått ej allenast det straffarbete
af en månad, hvarmed nyssberörda tid af tre månader öfverskjutit det Bolin
af Häradsrätten ådömda straffarbete i två månader, utan ock den tillökning
i straffarbetstiden, som, jemlikt 15 § 3 momentet, bort följa af den försvå¬
rande omständigheten, att tillgreppen skett å serskilda ställen och tider,
dels ock, i fråga om förvandlingen af böterna, att ehuru dessa skolat för¬
vandlas, de för tillgreppen, jemlikt 20 § i Kongl Förordningen den 4 Maj
1855, till fängelse vid vatten och bröd, motsvarande allenast värdet af det
tillgripna godset, sju riksdaler 50 öre, samt de för misshandel, tillhopa fem¬
ton riksdaler, jemlikt 75 § i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861,
till dylikt fängelse, svarande mot endast en tredjedel af böternas belopp,
eller fem riksdaler, hvartill komme horsböterna fyratio riksdaler, så att
summan af det penningebelopp, hvarefter förvandlingen rätteligen bort be¬
räknas, följaktligen utgjort femtiotvå riksdaler 50 öre, och Bolin således
bort dömas att vid brist af tillgång undergå mot sistnämnda belopp, enligt
5 Kap. 4 § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, sva¬
rande fängelse vid vatten och bröd i tjugufyra dagar, Häradsrätten, detta
oansedt, och utan iakttagande deraf, att böter för snatteri, hvartill Härads¬
rätten hänfört det ena tillgreppet, icke bort annorledes än till enkelt fän¬
gelse förvandlas, i stället förvandlat samtliga böterna efter deras fulla belopp,
nittiofem riksdaler 75 öre, till fängelse vid vatten och bröd, och sålunda
bestämt tiden för detta straff till tjuguåtta dagar eller fyra dagar mera än
vederbort; äfvensom beträffande Gudmundrå Häradsrätts i omförmälda skuld¬
fordring smal den 31 Mars 1863 gifna beslut, Kongl Hofrätten ansåge sam¬
ma beslut, om än, på sätt Domhafvanden erinrat, icke innehållande ut¬
tryckligt föreläggande för käranden att i och för beslutets kungörande för
vederparterne låta detsamma i allmänna tidningarne införa, dock icke vara
med lag öfverensstämmande samt följaktligen oriktigt;
i betraktande af hvilket allt, och emedan Domhafvanden, såsom Härads¬
rättens ordförande vid fattande af ifrågakomna beslut, vore för dem an¬
svarig, sålunda icke allenast i utöfningen af domareembetet ådagalagt
oförstånd och hög grad af vårdslöshet, utan ock vore, oaktadt sitt nekande,
öfvertygad, att hafva verkstält de åtalade förändringarne i domboken; ty
pröfvade Kongl. Hofrätten, med bifall till det af Advokatfiskalsembetet fram¬
ställa påstående, rättvist, i förmågo af 25 Kap. 16 och 17 §§ Strafflagen,
förklara Domhafvanden, för hvad honom sålunda till last folie, vara från
det honom anförtrodda Häradshöfdingeembetet afsatt, äfvensom honom åla¬
des, bland annat, att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för arbets¬
16
karlen Israel Näsströms bespisande med vatten och bröd sex dagar, upp¬
gående, enligt från Kongl. Fångvårdsstyrelsens Kammarkontor utfärdadt
bevis, till en- riksdaler 80 öre.
Genom utslag den 23 Mars 1869 uppå Domhafvandens underdåniga
besvär och nådansökning, denna sistnämnda understödd af böneskrifter, un¬
dertecknade af tvåhundrasextio inom domsagan bosatte personer, har Kongl.
Maj:t faststält Kongl. Hofrättens utslag men af gunst och nåd förmildrat
Domhafvandens ansvar till mistning af embetet i två år.
Uti min embetsberättelse till 1869 års Riksdag (sid. 9 och följande)
redovisade jag för ett åtal, hvilket jag anstalt emot Rådstufvurätten i Sköfde
derföre, att Rådstufvurätten genom utslag den 31 December 1864, under
åberopande af 41 § i då gällande 1863 års Kongl. Förordning angående för¬
säljning af bränvin och andra brända eller destillerade starka drycker, dömt
August Hägg på Karstorp att bota trettio riksdaler och i utskänkningsafgift
erlägga åttatio riksdaler, allt riksmynt, för det han å annat ställe, än som
varit dertill anvisadt, idkat utskänkning af förrberörda slags drycker, ehuru
Hägg styrkt sig hafva förvärfvat laglig rätt till utskänkningen och i behörig
tid inbetalt den å rörelsen belöpande skatt, vid hvilket förhållande jag ansett
22 § i förrberörda nådiga Förordning hafva bort tillämpas.
Kongl. Göta Hofrätt hade i utslag den 11 Februari 1867 ogillat detta
genom Advokatfiskalsembetet i Kongl. Iiofrätten utförda åtal, hvarefter jag
uppdragit åt bemälda embete att söka ändring i Kongl. Hofrättens utslag.
Uppå de i sådant ändamål anförda underdåniga besvär har Kongl.
Maj:t den 12 Mars 1868 meddelat nådigt utslag och, ehuru Häggs förfa¬
rande att, sedan han förvärfvat sig rättighet att på bestämdt ställe i Sköfde stad
utskänka bränvin och andra brända eller destillerade, starka drvcker samt der¬
före erlagt stadgad afgift förskottsvis, å annat än nämnda ställe öppna och
utöfva rörelsen, närmast varit att hänföra till öfverträdelse af stadgandet i
sista momentet af 22 § af ofvanåberopade 1863 års Förordning; likväl och
då, vid jemförelse af dessa och andra i nämnda Förordning förekommande
bestämmelser, Rådstufvurätten utur en motsatt uppfattning meddelade be¬
slut, hvarigenom stadgandena i 41 § å Häggs förfarande tillämpats, icke
finge anses vara af oförstånd tillkommet, så att ansvar eller ersättningsskyl¬
dighet derför kunde Rådstufvurätten ådömas, förklarat de underdåniga
besvären icke föranleda ändring i det slut, hvaruti Hofrätten i målet stannat.
Detta nådiga utslag, ehuru meddeladt under loppet af år 1868, korn
mig icke tillhanda så tidigt, att det kunde inflyta i min till sistförflutna
års Riksdag afgifna berättelse.
17
TT , Gen01m tre serskilda skrivelser till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt den 22 September och 19 December 1866 samt den 22 Augusti
1867, förordnade jag åtal mot Magistraten i Wisby, af anledningar som
nar nedan närmare omförmälas.
Genom den förstnämnda skrifvelsen tillkännagaf jag, att vid den under
besök samma år i Wisby anstälda granskning af Magistratens diarium öfver
handrackningsärenden blifvit anmärkt, det stadens Drätselkammare å serskilda
tider under flera föregående år och senast i September månad år 1865 till
Magistraten, för uttagande hos stadens invånare af obetalda stadsutskylder
aflemnat restlängder å betydliga belopp, om hvilka i diariet endast fanns
antecknadt, att desamma voro under indrifning och således ännu icke
redovisade; att, efter tillika erhållen kännedom derom, att Magistraten
serskilda gånger fått sig af Konungens Befallningshafvande i Gotlands
lan forelagdt vite för afgifvande af fullständig redovisning för berörda medel
utan att sådant ändock skett, jag hos bemälda Konungens Befallnings¬
hafvande gjort hemställan om närmare utredning af verkliga förhållandet i
omformalda hänseende; att vidare af protokollen öfver den hos Konungens
Befallningshafvande derefter hållna undersökning i ämnet funnits utredt?det
Magistraten öfverlemnat exsekutionsärendena till handläggning af en bland
Rådmännen, såsom chef för exsekutionsverket, jemte Stadsfogden och Stads-
kassören, såsom biträden, utan att dem meddelats någon instruktion för
utofnmgen af dessa befattningar, eller ens inventering å bestämda tider eller
redovisningsskyldighet inför Magistraten blifvit dem foreskrifven; att be¬
fattningen såsom Exsekutions-rådman innehafts af Rådmannen U intill den 1
Januari 1866 och derefter af Rådmannen L.; att, beträffande den af Drätsel¬
kammaren till Magistraten remitterade, i Augusti månad år 1865 daterade
restlangd a stadsutskylder för samma år, slutande å ett restbelopp af tjugu-
fyratusen sju hundra tjugufyra riksdaler 25 öre, hvaraf dock, före remissens
expedierande, ett tusen sju hundra trettiotvå riksdaler 49 öre blifvit till Drät¬
selkammaren erlagda, vid undersökningen inför Konungens Befallningshaf-
vande den 24 Juli 1866 förekommit, att af resterande beloppet varit
till Stadsfogden......
» Rådmannen L.
r< Stadskassören
.................................. 10,305; 43.
................................... 2,467: oi. och
..................... 427: 89.
riksmynt riksdaler 13,200: 93.
hvaraf en del ansetts nöjaktigt redovisad, men återstoden, uppgående till
sex tusen sex hundra tretton riksdaler 36 öre, innestått hos Stadsfogden och'
utgjort den balans, för hvilken denne, i afseende å dessa utskylder då häf-
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1810 års Riksdag. 3
18
tade, samt att Magistraten, angående det icke inbetalda restbeloppet, förklarat
sig ick$ kunna lemna någon upplysning, om och i hvad mån utmätning
derför egt rum, eller annan verkställighetsåtgärd blifvit vidtagen; att, be¬
träffande restlängden å stadsutskylder för år 1864, Stadsfogden för dessa,
upptagna till sjutton tusen sju hundra sju riksdaler 39 öre, först den 9 Ja¬
nuari 1866 till exsekutionsverket afgifvit redovisning, hvilken blifvit tillstäld
Stadskassören för begärande af handräckning till utskyldernas uttagande hos
åtskilliga å annan ort boende personer samt upprättande derefter af afkort¬
ningslängd och fullständig redogörelse, hvilket senare dock ännu den 24
Juli 1866 icke varit verkstäldt; att, enligt nämnda redovisning och ett af
Stadskassören hos Konungens Befallningshafvande förevisadt qvitto af den
10 November 1865, utaf berörda utskylder varit
till Drätselkammaren levererade...........................................................
af kortade .....................................................................•_..............................
utestående hos sådana personer, för hvilka afkortning skulle begäras
» hos personer, till vistelseorten okände ...........................
» hos personer, boende utom Wisby .................................
bevakade i konkurser ...........................................................................
samt beroende på indrifning efter utmätning
af lön för ................................................................................. 349: 92.
af fastighet för........................................................................ 1,0 6 0: 34.
och af lösegendom för ........................................................ 3,581: 6^.
riksmynt riksdaler
10,187: 96.
185 : 27.
1,030: 32.
2 3 3 : 67.
726: 8.
352: u.
4,991: 95.
17,707: 39,
i afseende hvarå Magistraten förklarat sig icke veta, huruvida de utskylder,
hvilka sålunda uppgifvits vara i konkurs bevakade eller beroende på in¬
drifning eller utmätning, dåmera influtit, ej heller kunna om dessa rester
lemna annan upplysning, än att under år 1866 någon åtgärd rörande dem
icke vidtagits, vare sig genom exsekutionsverket eller Magistraten i öfrigt;
att Stadsfogden, som från Augusti månad år 1860 förrättat nämnda tjenst,
den han utan inventering emottagit, intill år 1866 ensam ombesörjt indrif-
ningen af medel, som bort genom IVlagxstraten uttagas, utan att Bxsekutions-
rådmannen med dessa ärenden tagit någon befattning; att de utmätningar,
Stadsfogden i afseende å 1864 'och 1865 årens stadsutskylder förrättat,
icke blifvit fullföljda, utan den utmätta egendomen ännu vore osåjd, och de
utmätta lönerna ännu outtagna; att utskylders bevakande i konkurser samt
indrifning och redovisning af de sålunda bevakade, enligt den inom Magi¬
straten vedertagna ordning, tillkommit Stadskassören, hvilken ännu icke
slutligen redovisat så beskaffade utskylder för år 1864, samt att, hvad anginge
dylika rester för år 1865, han väl i de konkurser, till hvilka han erhållit
19
kallelse såsom uppbördsman, reservationsvis bevakat der innestående kom-
munalutskylder, men, enär han icke från Magistraten erhållit underrättelse om
hvilka rester, som sålunda borde af konkursmassor gäldas, hade han ej kunnat
något vidare dervid åtgöra; att, vid granskning af restlängderna för åren
1858 till och med 1863, de serskilda årens rester befunnits med hvarandra
sammanblandade så väl i afseende å de flere personer, hvilka med indrif-
ningen af desamma tagit befattning och emellan hvilka någon inventering
icke försiggått, som i afseende å levereringarne af de indrifna medlen, så
att utredning af förhållandet beträffande vidtagna indrifningsåtgärder och
verkstälda levereringar icke kunde vinnas utan möjligen genom en i detalj
gående granskning af samtliga dessa år rörande handlingar och verifikationer,
de der för öfrigt vore ofullständiga; samt att en af Magistraten å dessa
restmedel den 29 April 1865 till Drätselkammaren afgifven redovisnings-
räkning upptoge, bland annat, såsom »hos exsekutionsverket utestående, under
indrifning varande», ett belopp af ett tusen tre hundra nittiosju riksdaler
29 öre, utan att någon verifikation dertill blifvit företedd, hvilket förhål¬
lande syntes ådagalägga, att Magistraten äfven i afseende å dessa restmedel
försummat sin lagliga skyldighet att dem indrifva och redovisa.
Derjemte anförde jag angående ofvanberörda, af Konungens Befallnings¬
hafvande stadgade viten, att, enligt hvad Konungens Befallningshafvande
upplyst, Magistraten fått sig ålagdt, i fråga om 1863 och föregående årens
utskylder, genom utslag den 3 Oktober 1864, att inom utgången af derpåföl-
jande November månad till stadens Drätselkammare aflemna redovisning, vid
vite af femtio riksdaler; — genom utslag den 31 December 1864, att utgifva
nämnda vite samt inom utgången af Januari månad år 1865 hafva före-
skrifna redovisningsskyldigheten fullgjort, vid vite af ett hundra femtio riks¬
daler; — genom utslag den 9 Mars 1865, att utgifva äfven detta senare vite
samt inom April månad 1865 hafva aflemnat redovisningen, vid vite af fem
hundra riksdaler; och genom utslag den 18 Maj 1866, att utgifva detta af
Magistraten försutna vite; samt, — i fråga om 1864 års utskylder — genom
slag den 30 September 1865, att för desamma aflemna redovisning före
utgången af derpå följande Oktober månad, vid vite af ett hundra femtio
riksdaler; och genom utslag den 18 Maj 1866 att utgifva detta af Magi¬
straten försutna vite.
Då dessa förhållanden syntes mig vittna om ytterlig vårdslöshet och
försummelse hos Magistraten i afseende på indrifning af och redovisning
för ifrågavarande stadsutskylder, förordnade jag åtal mot Magistraten, hvilket
åtal Advokatfiskalsembetet riktat mot Borgmästaren samt de ofvanomför-
mälda två Exsekutions-rådmännen.
20
Sedan derefter Kongl. Hofrätten lemnat Stadsfullmäktige i Wisby till¬
fälle att meddela upplysningar i målet samt utveckla och styrka de ersätt¬
ningsanspråk, staden kunde ega, hafva Stadsfullmäktige i aflåten skrifvelse
åberopat den utredning och de yrkanden, som innefattadesi i ett af Drätsel¬
kammaren i Wisby den 26 Oktober 1866 afgifvet skriftligt yttrande, hvaruti
Drätselkammaren, med förmälan, att Kammaren vid det förhållande, att, i
synnerhet hvad anginge de äldre ifrågakomna åren, så väl Stadskassören
som exsekutionsverket ievererat medel, under titel »deponerade stadsafgifter»,
utan att upplysa för hvilket år medlen varit debiterade, vore urståndsatt att
serskildt för hvart år ådagalägga om, när och till hvilket belopp redovisning
för de i årets re stlängd upptagna stadsutskylder blifvit af Magistraten till Drät¬
selförvaltningen aflemnad, och att Drätselkammaren, som i följd häraf måste
inskränka sig till att styrka totala restbeloppet för samtliga åren, dervid ansett
sig lämpligen kunna taga till utgångspunkt en af Magistraten under år 1865
aflemnad, den 29 April samma år angående 1863 och föregående årens ut-
skylder upprättad redogörelse, hvilken, såsom balans sistnämnde dag, upp-
toge dels under titel »utestående enligt verificerade restlängder» fyra tusen tre
hundra nittiofyra riksdaler 30 öre, dels ock, under titel >hos exsekutions¬
verket utestående, under indrifning varande», ett tusen tre hundra nittiosju
riksdaler 59 öre, påfört Magistraten dessa begge belopp,
tillsammans................................................................................................... 5,791: 89.
samt vidare:
enligt restlängden för år 1864 ......................................................... 21,704: 87.
» » » år 1865 ............................................................... 22,991: 86.
» å återdebiterade medel, enligt Drätselkam¬
marens beslut den 29 December 1864............ 36: 69,
» Drätselkammarens beslut den 29 December 1864 och den
28 Juli 1865, angående återdebiterade medel, tillhopa...... 284: 88.
anmärkt missummering i en nämnda redogörelse följaktig restlängd 15: 15.
eller tillsammas.......................................................................................... 50,825: 34
och deremot upptagit såsom redovisadt:
genom Exsekutionsverket
för 1863 och föregående åren, under år 1865.................. 1,550:
»
för år 1864, under år 1865 ............
» » 1866 ...........
för år 1865, under år 1865...........
» » 1866............
» 1866.................. 505: 76. 2,055: 76.
......... 8,241: 67.
......... 1,186: 18. 9,427: 85.
......... 2,892: 7.
9*946: 45- 12,838: 52. 24,322: 13.
21
och genom Stadskassören
utan uppgift för hvilket år medlen varit debiterade:
under år 1865........................................................................... 1,850.
för 1863 och föregående år, under år 18 6 6 ................ 128: 63.
för år 1864, under år 1866 ............................................... 3: 43.
» « 1865, under år 1866 ................................................ 135: 13.
och såsom afskrifvet, enligt Stadsfullmäktiges beslut
den 12 December 1865, dels utskylder, för hvilka bor¬
gen varit stöld, men som icke inom behörig tid uttagits 2 3 7 : 88.
och dels hälften af de så kallade obekanta resterna 5 0 5 : 76.
samt i följd häraf, utfört, såsom återstående oredovisade
utskyldsbelopp.....................................................................................
2,117: 19.
743: 64.
23,642: 38
riksmynt riksdaler 50,8 2 5 : 34.
hvarjemte Drätselkammaren till ytterligare stöd för denna beräkning åbe¬
ropat två af Magistraten genom Uppbördskontor^ den 31 December 1865
upprättade summariska redogörelser, den ena öfver afgifter, på grund af
kyrkostämmans beslut, och den andra öfver kommunalutgifterne, enligt hvilka
redogörelser restbeloppet nämnde dag, i öfverensstämmelse med Drätsel¬
kammarens egna räkenskaper, utgjort trettiosex tusen sexhundra åttatio riks¬
daler 54 ^öre, hvara dock skulle afga dels under ar 1866 levererade elfva
tusen nioliundrafem riksdaler 58 öre och dels afskrifne sjuhundra fyratiotre
riksdaler 64 öre, eller tillhopa tolf tusen sexhundra fyrationio riksdaler
22 öre, så att oredovisade återstoden enligt denna senare beräkning be¬
löpte sig till tjugufyra tusen trettioen riksdaler 32 öre; och jemte det
Drätselkammaren i sammanhang härmed tillkännagifvit, att den skilnad af
trehundra åttatioåtta riksdaler 94 öre, hvarmed senare beräkningen öfver-
skjöte den förra, kunde förklaras deraf, att redan vid uppbördsstäinmorna
åren 1864 och 1865 gjorts afkortningar, som, ehuru icke i restlängderne
uppförda, likväl balancerats för att, sedan slutredogörelse för dessa år in¬
kommit, upptagas i den för hvartdera året upprättade afkortningslängd, har
Drätselkammaren yrkat, att Magistraten måtte förpligtas ersätta staden rest¬
beloppet, enligt förra beräkningen, med tjugutre tusen sexhundra fyratiotvå
riksdaler 38 öre jemte ränta; och hade Drätselkammaren tillika förbehållit
sig öppen rätt att framdeles efter omständigheterna framställa anspråk i
fråga om förrberörda utöfver sistnämnda belopp balancerade treh undra åtta¬
tioåtta riksdaler 94 öre.
Uti afgifna förklaringar i denna del af målet anförde hos Kongl.Hofrätten:
Borgmästaren, som år 1837 blifvit till detta embete utnämnd: att, då
den år 1850 organiserade Drätselkommissionen, hvilken det i första rummet
22
ålegat att vidtaga erforderliga åtgärdér för stadsutskyldernes årliga indrif¬
vande och redovisande, först i slutet af år 1862 eller i början af år 1863
hos Magistraten gjort anmälan om fördröjd redovisning för dessa afgifter,
hvadan ock Magistraten först sistnämnda år, vid inventeringen emellan af-
och tillträdande Stadskassören, utrönt, att oredovisade rester, afkortnin-
garne dock inberäknade, för föregående åren till och med år 1860 utgjorde
sex tusen åttahundra trettio riksdaler, det vore Drätselkommissionen, som
genom sin uraktlåtenhet i detta hänseende varit första upphofvet till det
menliga och åtalade förhållandet; att, efter tillämpning af nya kommunal-
författmngen, stadsutskylderna i AV isby mer än fördubblats, hvarigenom
så väl som genom Stadsfullmäktiges i början af år 1865 vidtagna åtgärd
att tillbakaflytta uppbördsterminen, som förut infallit i December, till Juli
månad, hvilket haft till följd, att 1864 och 1865 årens restantiebelopp, det
der tillsammans utgjort mera än fyratio tusen riksdaler, tillkommit på föga
mindre än ett hälft år, exsekutionsärendena till antal och mångfald förökats,
i anseende hvartill, och då jemväl de öfriga Magistraten åliggande hand¬
räcknings- och enskilda exsekutionsärendena under sistförflutna missgyn¬
nande år uppgått till förut aldrig hunnen numer, vanligen öfverstigande
fyrahundra, Magistraten år 1864 och sedermera serskilda gånger hos Stads¬
fullmäktige gjort framställning om anslag till biträde åt Stadsfogden, hvil¬
ket dock först i början af år 1866 bifallits; —- att Konungens Bqfallnings-
hafvandes i memorialet omförmälda serskilda förelägganden för Magistraten
att afgifva redovisning för restantierna icke borde uppfattas såsom bevis
på liknöjdhet från Magistratens sida att hörsamma gifna föreskrifter, enär
den i hvarje fall dertill utsatta tid varit allt för inskränkt för att Magi¬
straten med då tillgängligt biträde skulle inom densamma hafva kunnat
medhinna de serskilda redogörelserne; att tillförene, vid ombyten af exse-
kutionsföreståndare, ej annorledes förfarits, än att af- och tillträdare sig
emellan genomgått befattningen tillhörande handlingar, och att Borgmä¬
staren antoge, det på enahanda sätt tillgått, då Rådmannen U. öfvertog
inseendet å exsekutionsverket; att det för öfrigt i allt fall vore obestrid¬
ligt, att, derest Exsekutionsföreståndaren, såsom dertill bäst i tillfälle och
närmast skyldig, åt Stadsfogdens göromål egnat vederbörlig uppmärksamhet
och successive affordrat honom redovisning, obehaget icke hunnit så långt,
och mycken, om ej all, oreda varit förebygd, serdeles om derjemte Drätsel¬
kommissionen, hvart år för sig, gjort behörig erinran om uppgörelse; samt
slutligen att Drätselkammarens uträkning å återstående restantiebeloppet
icke kunde såsom riktigt erkännas;
Radmannen U., hvilken år 1849 blifvit till - tjensten befordrad samt
allt ifrån år 1858 till utgången af 1865 och tidtals äfven dessförinnan
i
23
haft Magistratens uppdrag att förestå exsekutionsverket i Wisby: att in¬
ventering emellan U. och hans närmaste företrädare i befattningen såsom
xsekutions-rådman icke ifrågakommit; att Stadsfogden, som hade att på eget
ansvar handlägga alla exsekutionsärenden, städse afböjt alla försök att
eftei forska hans förfarande i detta hänseende med det, såsom det svntes,
berättigade förklarande, att det, som för tillfället ifrågasattes, icke kunnat
medhinnas: samt att, serdeles sedan två rådmanstjenster år 1850 indragits,
göromålen för de återstående två Rådmännen så ökats, att den noggranna
och oaflåtliga tillsyn vid exsekutionsverket, som sedermera funnits ”erfor¬
derlig, icke, utan åsidosättande af andra tjenstepligter, hade kunnat åstad¬
komma^;^ hvarförutan U. jemväl åberopat det hufvudsak ligaste af hvad
andre Radmannen i ämnet andragit; och
Rådmannen L., som den 30 April 1862 tillträdt tjensten och sedan
den 1 Januari 1866 varit exsekutionsverkets närmaste föreståndare: att,
vid uteblifvande^ af anmälan från Drätselkommissionen om bristande redo¬
visning för stadsintraderna,Magistraten eller åtminstone de af densammes leda¬
möter, hvilka icke såsom exsekutionsverkets föreståndare dervid haft spe¬
ciel tillsyn, varit berättigade antaga, det någon oordning i denna redo¬
visning icke varit för handen; att, då Kommissionen omsider till Magistra¬
ten inkommit med anmälan i ämnet, denna omfattat hela tolf år, under hvil¬
ken tid flera ombyten skett af Föreståndare så väl som af deras biträden
vid exsekutionsverket, samt att till följd häraf, och då de personer, hvilkas
medverkan Magistraten haft att anlita för den dåmera äskade utredning
och redovisning, nemligen Stadsfogden och Stadskassören, samtidigt varit
af andra angelägna göromål betydligt upptagna, arbetet med den sålunda
fordrade utredningen varit förenadt med de svårigheter, att den derför
tillmätta tid borde finnas hafva varit alltför knapp; att för öfrigt under
åren 1862 och 1863 någon klagan icke sports öfver exsekutionsverkets
förvaltning, och, då sedermera fråga väcktes om bristande redovisning för
i estförda stadsintrader, hade L. ansett sig med de äldre resterna icke
hafva att skaffa och, hvad de senare årens anginge, funnit giltigt det för
deras indrifvande och redovisande uppgifna hindret af betydfigt ökade
tå' S adsfogden, vid hvilket förhållande, och då Magistratens an¬
mälan om anslag till biträde åt Stadsfogden icke hos Stadsfullmäktige
lönt bifall, L. antagit, det endast tid erfordrats för redovisningens åstad¬
kommande; samt slutligen att af de utaf Drätselkammaren uppgifna, såsom
till redovisning ännu qvarstående, alternativa belopp icke någotdera obe¬
tingadt kunde såsom riktigt godkännas.
Min andra skrifvelse till Advokatfiskals-embetet var föranledd deraf
att, sedan Styckjunkaren O- N. Hallgren, i en den 14 Juni 1866 till Ko-
24
nungens Befallningshafvande i Gotlands län ingifven skrift, yrkat åläg¬
gande för Magistraten i Wisby att till Hallgren utgifva ådömda beloppen
i åtskilliga skuldfordringsmål enligt utslag, hvilka till Magistraten för verk¬
ställighet inlemnats men icke blifvit redovisade, och i anledning häraf å
Magistratens vägnar Rådmännen U. och L., hvardera för de af dessa ärenden,
med hvilka han, såsom föreståndare för stadens exsekutionsväsende, haft
att taga befattning, till Konungens Befallningshafvande inkommit med
skriftlig redogörelse, den Hallgren med påminnelse bemött, samt förhör i
saken jemväl blifvit den 12 och 13 Oktober 1866 inför Konungens Befall¬
ningshafvande hållna, Konungens Befallningshafvande i skrifvelse till mig
den 4 påföljande December anmält, hurusom vid pröfning af berörda
ärende, äfvensom vid granskning af det från Magistraten insända utdrag af
exsekutionsjournalen för 1866 års tredje qvartal, Konungens Befallnings¬
hafvande funnit, det Magistraten gjort sig skyldig till försummelse i fråga
om verkställighet af flera bysättningsutslag, hvilka i Konungens Befall-
ningshafvandes protokoll och i min skrifvelse närmare specificerades
I fråga om dessa utslag hade Rådmännen U. och L. hos Konun¬
gens Befallningshafvande uppgifvit: än att nuvarande Föreståndaren för exse-
kutionsverket ej blifvit om den påkallade bysättningsåtgärden underrättad;
än att försäljning af utmätt tillgång egt rum, och vidare verkställighet be¬
rott på stadsfogden; än att fordringsegaren lemnat anstånd, och skulden
derefter blifvit genom afbetalning minskad; än — då gäldenären varit militär
— att annan åtgärd i afseende å verkställigheten icke vidtagits, än att
Rådmannen L. hos Magistraten begärt, det anmälan skulle hos Militär¬
befälet göras om gäldenärens inmanande i bysättningshäkte; än att intet
skäl till försummelsen kunde anföras; än att verkställigheten hindrats
af gäldenärs vistande på landet, hans inträffade sjukdom eller död o. s. v.;
än att föreståndaren för exsekutionsväsendet saknat kännedom om bysätt-
ningsmedlens aflemnande; än att bysättningen blifvit genom mellankommen
konkurs förhindrad; — emot hvilka ursäkter Styckjunkaren Hallgren i ser-
skilda fall framstält erinringar; och, sedan Advokatfiskals-embetet, i an¬
ledning af dertill från mig emottaget uppdrag, tilltalat Magistraten för den
försummelse i handhafvandet af exsekutionsväsendet, som dessa ärenden
utvisade, hade Borgmästaren samt Rådmännen U. och L., i den till Ko¬
nungens Befallningshafvande afgifna förklaring, med åberopande af hvad
de förut hos Konungens Befallningshafvande andragit, vidare förmält: att
sedan längre tid tillbaka verkställigheten af de till exsekutionsverket in-
lemnade utslag varit uppdragen åt Stadsfogden, med hvilken fordrings-
esarne. i de flesta fall åtminstone, förbigående verkets föreståndare, stält
25
sig i direkt förbindelse, hvarigenom, och då Stadsfogden derjemte både
fört och till Konungens Befallningshafvande inlemnat föreskrifvet utdrag
af det diarium, som bort vid verket hållas, kontrollen öfver Stadsfogdens
åtgöranden blifvit försvarad, om icke nästan omöjliggjord; att under tiden
före år 1866 några väsendtliga anmärkningar om försummelse uti ifråga¬
varande hänseende icke hade afhörts, vare sig från fordringsegare eller
från Konungens Befallningshafvande; samt att då, genom Magistratens
medverkan, de. personer, hvilkas rätt åtalet afsåge, långt före åtalet blifvit
förnöjde, Magistraten hyste den förhoppning, att någon påföljd i ansvars-
väg icke komrne att Magistraten ådömas.
Min tredje skrifvelse om åtal emot merbemälde Magistrat var föran¬
ledd deraf att — sedan tillförordnade Landskanslisten Th. Bergman hos
Konungens Befallningshafvande i Gotlands län klagat deröfver, att Magistra¬
ten, som, enligt ett af Rådmannen L- utfärdadt bevis, den 19 Februari 1867 till
verkställighet emottagit ett af Landshöfdinge-embetet den 16 i samma månad
meddeladt utslag, hvarigenom gäldenären blifvit förpligtad, vid äfventyr af by¬
sättning, att genast till Bergman utgifva attatiosex riksdaler med ränta samt
åtta riksdaler 25 öre i kostnadsersättning, icke kunnat förmås att utslaget verk¬
ställa eller för detsamma redovisa, i anseende hvartill Bergman yrkat åläg¬
gande för Magistraten att till Bergman utgifva förenämnda belopp så ock
ersättning för honom tillskyndade ytterligare kostnader — Konungens Befall¬
ningshafvande, efter det Magistraten sig förklarat, jemte meddelande af utslag
på Bergmans klagan, tillika i skrifvelse till mig den 18 Juli 1867, enär Ko¬
nungens Befallningshafvande ansåge Magistraten hafva genom underlåtenhet
att till verkställighet befordra förberörda utslag åsidosatt sin pligt, Magi¬
straten till åtal derför anmält, helst enahanda klagomål och anmälan till¬
förene egt rum, utan att Magistraten syntes deraf kunna förmås att för
bvsättnings verkställande lemna laglig handräckning; och hade Magistraten
i förevarande fall hos Konungens Befallningshafvande sökt ursäkta sig
dermed, att, sedan utslaget, som den 27 Februari 1867 blifvit gäldenären
delgifvet, vunnit laga kraft den 21 Mars, hvarförinnan icke något kunnat
i ärendet tillgöras, hinder för verkställigheten skulle inött deruti, att Mili-
tärbefälhafvaren, hos hvilken, enligt lag, enär gäldenären varit officer, an¬
mälan om den äskade bysättningsåtgärden, innan den vidtoges, bort ske,
varit från orten frånvarande, i afseende hvarå Konungens Befallningshaf¬
vande likväl erinrat, att denna anmälan kunnat ske antingen hos den i
Wisby varande Militärbefälhafvare-expeditionen eller ock, genom Lands-
höfdinge-embetets försorg, derest Magistraten icke tilltrott sig att göra
sådan anmälan direkte hos Militärbefälhafvaren.
Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.
\
26
Beträffande serskildt åtalet i fråga om de restförda stadsutskylderna,
hade Advokatfiskals-embetet, i ett senare memorial, med sammanförande
till hufvudsakliga delar af hvad, på sätt föregående memorialJnnehölle,
vid den hos Konungens Befallningshafvande hållna undersökning förekom¬
mit, tillika fäst Konungens Befallningshafvandes uppmärksamhet derå,
att, enligt hvad som inhemtades af handlingarne uti ett från Konungens
Befallningshafvande till Kongl. Hofrätten fullföljdt mål, rörande anmärk¬
ningar emot den af Magistraten i Maj månad år 1S65 afgifna redovisning
för "de för åren 1858 till och med 1863 resterande utskvlderna, i samma
redovisning afförts dels ett tusen elfva riksdaler 52 öre, utan annan orsak,
än att de ej kunde af exsekutionsverket redovisas, dels ock femhundra¬
sjuttiosju riksdaler 17 öre, för hvilka borgen varit stäld, men som, sedan
de restskyldige sjelfve kommit på obestånd, icke inom i lag föreskrifven
tid blifvit hos löftesmannen uttagne; att sedan, på sätt protokollet öfver
ofvanberörda undersökning utvisade, Konungens Befallningshafvande, på
yrkande af Drätselkammaren, genom utslag den 21 Juli 1866 ålagt Magi¬
straten, vid påföljd af utmätning, att genast till Drätselkammaren utgifva
sjuttontusen sextioåtta riksdaler 69 öre, utgörande oredovisade kommunal-
utskylder för år 1865, Kongl. Hofrätten, efter klagan af Magistraten, ge¬
nom utslag den 20 Februari 1867, i så måtto faststält Konungens Befall¬
ningshafvandes utslag, att, då tretusen åttahundranittio riksdaler 3 öre af-
såge utskylder påförda personer boende utom Wisby stads område, be¬
talningsskyldighet, på sätt Konungens Befallningshafvande stadgat, förkla¬
rades ega rum blott för återstående trettontusen etthundrasjuttioåtta riks¬
daler 66 öre; att, efter det Konungens Befallningshafvande, vid
undersökningen den 24 Juli 1866, funnit, det Stadsfogden då häftade för upp¬
burna, icke redovisade stadsutskylder under år 1865 till belopp af sextusen
sexhundratretton riksdaler 36 öre, Konungens Befallningshafvande, genom
beslut samma dag, för betryggande af stadens rätt förordnat, det skulle
med qvarstad beläggas så väl Stadsfogden tillkommande lön och honom
tillhörig egendom, motsvarande sistnämnda belopp, som ock de Magistra¬
tens ledamöter anslagna löner och dem tillhörig egendom för det belopp,
som hos Stadsfogden kunde komma att brista, så ock för skillnaden emellan
Stadsfogdens balans och det af Konungens Befallningshafvande genom
utslag den 21 Juli 1866 Magistraten till betalning ådömda belopp, efter
afdrag derå för dåmera redovisade sjuhundra fyratiotre riksdaler 34 öre;
samt att på åtal, som sedermera blifvit mot Stadsfogden vid Rådhusrätten
i Wisby anstäldt för förskingring af honom i tjensten anförtrodda medel
med mera, Rådstufvurätten den 7 Mars 1867 meddelat utslag, hvaruti Stads¬
fogden till last lades, att han åsamkat sig uppbördsbrist af sextusen sex-
27
hundratretton riksdaler 36 öre å 1865 års utgifter till staden, hvaraf Stads¬
fogden likväl sedermera till Drätselkammaren levererat sextusen sexhundra
riksdaler, och dessutom att han uraktlåtit dels att af de i mät tagna löner
uppbära förefunna rester, dels att ombesörja försäljning af utmätt gods,
dels ock att afhemta eller i försegladt förvar sätta utmätt lösegendom;
hvarförutan för nästan alla åren af Stadsfogdens tjenstetid, hvilken börjat
med Augusti månad 1860, funnits utestående rester, dem han icke ens
uppgifvit sig hafva försökt utbekomma
Vidare, och jemte det i sammanhang härmed Advokatfiskals-embetet,
äfven i fråga om stadsutskylderna, till upplysning om det. sätt,, hvarpå
Magistraten såväl som den äldre Drätselförvaltningen i Wisby iakttagit
sina ömsesidiga skyldigheter, åberopat hvad de berättelser, som för gransk¬
ning af stadens drätselförvaltning och räkenskaper utsedde Revisorer af-
gifvit för hvart och ett af åren 1862 till och med 1865, så ock de i revi¬
sionsberättelserna intagna förklaringar, till hvilka Revisorernas anmärk¬
ningar föranledt, innehölle angående uppbörden och redovisningen af stads-
afgifter med dithörande ämnen, och enligt hvilka berättelser utestående
restantier och oredovisad uppbörd bestigit sig år 1862 till trettioåttatusen
sjuttiofyra riksdaler 34 öre, år 1863 till tjugoniotusen etthundrafyratiosju
riksdaler 60 öre, år 1864 till trettiotusen sexhundratrettiosex riksdaler 59 öre
och år 1865 till trettiosextusen sexhundraåttio riksdaler 54 öre, har Advo¬
katfiskals-embetet vidare anfört: att sedan äldre tider tillbaka Magistraten
ålegat den omedelbara tillsynen å all uppbörd af och redovisning för
utskylder till staden, men att, genom ett af Kongl. Maj:t den 30 April
1850 utfärdadt reglemente rörande AVisby stads drätsel, denna blifvit
stäld under vård, förvaltning och redovisning af en Drätselkommission, uti
hvilken Magistraten egde utse en och stadens innevånare tillsammans sex
ledamöter, med åliggande bland annat, dels för denna kommission: att ge¬
nom Stadskassören, som fortfarande af Magistraten tillsattes, låta debitera,
uppbära och redovisa alla afgifter, som^ efter taxering borde till staden
erläggas; att, för sådant ändamål, hvarje år före utgången af året till Ma¬
gistraten inkomma med förslag till stadens utgifter under nästföljande år,
för att pröfvas af stadens äldste och derefter tjena till ledning för den i
Maj månad sammanträdande Taxerings-kommittéen; att sedermera., efter
erhållen del af taxeringslängderna, ofördröjligen låta verkställa debitering
och uppbörd så tidigt, att uppbördsstämman kunde före utgången af Sep¬
tember månad afslutas; att genast derefter utfärda restlängd å oguldna
utskylder, på det dessa måtte varda indrifna och redogörelse af Kassören
lemnad före slutet af samma år; samt att i Maj månad påföljande år, efter det
räkenskaperna för näst förutgångna år blifvit inom Kommissionen granskade,
28
hafva desamma i fullständigt skick färdiga att aflemnas till Revisorer,
som, efter slutad granskning, hade att låta revisionsberättelsen på Stads-
kassans bekostnad ofördröjligen tryckas och utdelas samt exemplar deraf
till Konungens Befallningshafvande i länet och Magistraten aflemna; dels
ock för Magistraten att, jemte Landshöfdingen, å drätselförvaltningen fort¬
farande hafva det allmänna öfverinseende, som dem författningsenligt till-
komme, samt i öfrigt, sedan revisionsberättelsen blifvit Magistraten till-
stäld, deri förekommande ärenden å allmän rådstufva handlägga; att genom
nu gällande allmänna författning om kommunalstyrelse i stad, Kongl. För¬
ordningen den 21 Mars 1862, Magistraten väl vore skild från all omedel¬
bar befattning med kommunens gemensamma ordnings- och hushållnings-
angelägenheter, i hvilka dädanefter beslutanderätten skulle utöfvas af
stadens röstberättigade innevånare vid allmän rådstufva, eller, der befolk¬
ningen öfverstege tretusen personer, af utsedde stadsfullmäktige, samt verk¬
ställighet och förvaltning åter tillkomma en af denna kommunalstyrelse
utsedd Drätselkammare, men att, jemte det Magistraten egde att, genom
en sin ledamot, deltaga uti kommunalstyrelsens öfverläggningar, ehuru ej
i densammas beslut, Magistraten, äfven efter nämnda Förordning, hade till ålig¬
gande: att öfvervaka så väl kommunalförvaltningen i sin helhet, som ser-
skildt verkställigheten, genom Kommunal styrelsens underordnade myndig¬
heter eller personer, af de utaf samma styrelse lagenligt fattade beslut;
hvarförutan Magistraten hade sig uppdraget, bland annat, att årligen efter
specialförslag,, som förvaltningsmyndigheterna skulle afgifva, uppgöra för¬
slag till utgifts- och inkomst-stat för att i December månad underställas
Kommunalstyrelsen; att i enlighet med den stat, som af samma Styrelse
faststäldes,. upprätta debiterings- och uppbördslängd med serskild kolumn
för restantier; att, sedan Drätselkammaren, som hade att utfärda debet¬
sedlar, verkställa uppbörden och, efter slutad uppbördsstämma, till Magi¬
straten afgifva berättelse, huru uppbörden utfallit, med bifogande af rest-
längd öfver oguldne stadsutskylder, denna berättelse till Magistraten in-
lemnat, låta de resterande utskylderna i laga ordning uttagas och till
Drätselkammaren aflemnas» samt att emottaga så väl stadens räkenskaper,
de der, afslutade för kalenderår, före den 1 April skulle till Magistraten
öfverlemnas, för att Revisorer tillställas, som äfven desses sedermera afrnfna
berättelse, för vederbörlig handläggning; i enlighet med hvilka grunder
också under den 6 December 1864 för Wisby Stads Drätselkammare ut¬
färdats ett reglemente, som från och med 1865 varit till efterrättelse gäl¬
lande, med en deri den 24 Februari samma år faststäld förändring; — att,
ehuru Magistraten,, hvilken således, enligt både äldre och nyare författ¬
ningar, hade skyldighet att tillse, det städernes enskilda inkomster blefve
29
ordentligen indrifna, egt och i viss mån ännu egde att dervid begagna bi¬
träden, Magistraten derigenom ingalunda vore befriad från det ansvar, Ma¬
gistraten vid uppbörden och förvaltningen ålåge, såsom ock genom Kongl.
Förordningen den 22 November 1791 vore uttryckligen förklaradt; — att,
hvad serskildt exsekutionsväsendet beträffade, Magistraten fått sig genom
Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798 ålagdt att öfver alla utmätnings¬
mål, ehvad de efter remiss från annan myndighet eller genom enskild
person inkommit, hålla ordentliga dagböcker eller diarier, utmärkande a)
dagen, då utmätningsbefallningen eller domen blifvit emottagen; b) sum¬
man, som skulle utmätas, och c) hvad vid hvarje ärende blifvit tillgjordt
med tiden, då sådant skett, eller, derest någon handläggning eller verk¬
ställighet icke följt, hvilket hinder sådant vållat; äfvensom att, hvar tredje
månad, för då förflutna tiden, till Konungens Befallningshafvande insända
utdrag af detta diarium, åtföljdt af förteckning å ännu oafslutade äldre
mål, med uppgift om orsaken till dröjsmålet eller det inträffade uppskofvet
i handläggningen; — att vidare genom Kongl. Förordningen den 21 Mars
1835, vore stadgadt: att i städerne, med undantag af Stockholm, Magistra-
terne ålåge dels att, inom sex veckor från den dag, då dit inkommit den
handling, hvarå utmätning följa borde, ej allenast hafva fullgjort sin skyl¬
dighet i afseende å utmätningen, utan ock, då lös egendom, som borde
säljas, vore i mät tagen, hafva verkstält försäljningen deraf samt af för¬
säljningssumman, så långt den försloge, borgenärens fordran betalt, derest
borgenär om utbekommande af betalningen sig anmälde, och dels att, der
fast egendom blifvit utmätt, hafva densamma i vederbörlig ordning försålt
inom fyra månader från nyssnämnda dag samt köpeskillingen inom viss
utsatt tid derefter borgenär tillhandahållit; att, derest Magistrat försum¬
made något af hvad sålunda vore föreskrifvet och icke kunde visa, att
borgenär lenmat anstånd med betalningen, eller att, oaktadt vidtagna lag¬
liga åtgärder till utmätning, försäljning och köpeskillingens indrifvande,
sådant hinder mött, som af Magistraten ej kunnat förekommas, Magistraten
skulle svara för det, hvarför utmätning sökt vore; samt att, om hinder af
omförmälde beskaffenhet mötte, detsamma, vid äfventyr att det eljest icke
finge till ursäkt räknas, borde genast fullständigt antecknas i det diarium,
som Magistrat, enligt 1798 års ofvanberörda Förordning, ålåge att hålla; —
att för öfrigt genom flere författningar vore, serskildt i afseende å bysätt¬
ning på grund af löpande förskrifningar, förordnadt, att utslag derom skulle
utan hinder af besvär, eller någon annan förevändning, genast till verk¬
ställighet befordras, vid ansvar af skadans ersättande, derest exsekutor
härmed icke allvarsamligen förfore, dock att, i vissa uppgifna fall, anstånd
egde rum under åtta dagar, räknade från den dag, då utslaget blifvit gälde-
30
nären delgifvet; att alla dessa Kongl. Maj:ts Förordnanden blifvit af Magi¬
straten i Wisby under en längre tid åsidosatta:
l:o deruti, att Magistratens diarium eller s- k. journal öfver exse-
kutionsärenden, såsom inhemtades af ett utaf Rådmannen L. bestyrkt ut¬
drag utaf detsamma, bilagdt Drätselkammarens ofvanberörda skrift för den
26 Oktober 1866, varit, i afseende å de till Magistraten för indrifning af-
lemnade längder å oguldna stadsutskylder, i högsta måtto ofullständigt,
då derstädes saknades all anteckning om de före år 1860 till Magistraten
inkomna så beskaffade längder, samt, i afseende å de under nämnda och
följande åren inregistrerade dylika restlängder, diariet icke utmärkte, hvad
tillgjordt blifvit, eller om och hvad hinder för verkställigheten mott;
2:o deruti, att Magistraten icke blott uraktlåtit sin pligt att vaka öfver
drätselförvaltningens jemna gång, jemväl hvad beträffade stadsutskyldernas
ordentliga uppbärande och indrifvande, desto oursäktligare, som Magistra¬
ten, ända till senaste tid, genom en sin ledamot, som tillika varit ledamot
af Drätselstyrelsen, haft omedelbar del i nämnda förvaltning och följakt¬
ligen om densammas beskaffenhet aldrig saknat kunskap, utan dertill icke eller
vårdat sig om att, då Drätselförvaltningen tid efter annau begärt Magistratens
handräckning för indrifvande af restförda stadsumgälder, åt dessa ärenden
egna någon allvarlig uppmärksamhet, låtande helt och hållet på underly¬
dande biträden bero, om och hvilka åtgärder med anledning af de inkomna
restlängderne blifvit vidtagna samt om, när och på hvad sätt redovisning
lemnats för de i samma längder upptagna belopp; genom hvilket Magi¬
stratens förhållande icke allenast fått inrota sig slapphet i hela stads¬
förvaltningen samt alstrats och underhållits den nu mera öfverklagade ova¬
nan hos mängden af de skattskyldige att icke på uppbördsstämman erlägga
sina utskylder utan låta desamma långt efteråt hos sig utsökas, utan ock
kunnat inträffa, att, på sätt här ofvan vore ådagalagdt, vid den efter nya
kommunalförfattningen företagna utredning af drätselverkets ställning, re¬
sterande och på indrifning af Magistraten beroende stadsutskylder funnits
oredovisade för många år tillbaka, uppgående sammanlagdt till omkring
trettioåttatusen riksdaler; att, för dessa utskylder, afseende tiden till och
med år 1862, så väl som för 1863—1865 årens restantier, redovisning,
oaktadt erinringar derom af Kommunalstyrelsen, icke kunnat från Magi¬
straten erhållas annorledes än efter lagsökning, och sedan Magistraten
blifvit dertill genom serskilda förelägganden af Konungens Befallningshaf¬
vande förpligtad; samt att de redovisningar, hvilka till följd häraf omsider
afgifvits, varit ofullständiga och jemväl i andra hänseenden icke nöjaktiga;
hvarförutan, vid undersökning hos Konungens Befallningshafvande i juli må¬
nad år 1866, exsekutionsväsendet häftat för uppburna stadsutskylder till belopp
31
af närmare sjutusen riksdaler, som till största delen blifvit genom den Magi¬
straten underlydande Stadsfogden indrifna men af denne förskingrats, samt
för öfrigt, jemlikt den af Drätselkammaren den 26 Oktober 1866 åstad¬
komna utredning, i hvilken något fel icke vore visadt, för Magistraten då ännu
återstode att till staden leverera eller på annat sätt nöjaktigt redogöra
för resterande stadsutskylder till belopp af minst tjugotretusen sexhundra-
fyratiotvå riksdaler 38 öre, utestående sedan år 1865 och flera före¬
gående år; och
3:o icke minst deruti, att Magistraten ej stält sig till efterrättelse
de till Magistraten för verkställighet aflemnade utslag, i hvilka gäldenär
fått sig ålagd betalningsskyldighet vid äfventyr af bysättning, utan, trot¬
sande lag och vederbörande myndigheters föreskrifter, lemnat samma utslag
och borgenärers derpå grundade ansökningar om bysättning utan allt af¬
seende, så att, på sätt det under den 14 Januari 1867 afgifna memorial
innehölle och här ofvan vore anfördt, uti tjugu serskilda så beskaffade ären¬
den borgenärens lagenliga rätt blifvit honom genom Magistraten förhållen;
samt att hvad Magistraten till sin ursäkt i alla dessa hänseenden åberopat
så mycket mindre förtjente något afseende, som det här skildrade tillstån¬
det af rättslöshet, äfven sedan det omsider blifvit föremål för Kommunal¬
styrelsens allvarliga uppmärksamhet och af Konungens Befallningshafvande
gång efter annan till beifrande anmäldt, ändock, såsom af det förestående
ådagalades, fått fortfara; till bevis hvarom Advokatfiskalsembetet åberopat
jemväl den omständighet, att, efter hvad Konungens Befallningshafvande
anmält, till svar å Arlvokatfiskalsembetets förfrågan om anledningen dertill,
att redovisning icke inkommit för böter, som af Kongl. Hofrätten under
förra hälften af år 1866 blifvit ådömde personer boende inom Gotlands
län och funnos upptagna i sakörelängdsutdrag, det der med skrifvelse från
Advokatfiskalsembetet af den 31 Augusti 1866 blifvit till Konungens Be¬
fallningshafvande öfversändt, Magistraten, hvilkens handräckning påkallats
för uttagande af den del af dessa böter, som afsåge personer i Wisby stad,
oaktadt förnyade påminnelser och förelägganden, ännu den 15 November
1867 icke för samma böter aflemnat slutlig redogörelse, hvadan Konungens
Befallningshafvande äfven nämnde dag förpligtat Magistraten, vid vite af
etthundra riksdaler, att, inom viss utsatt tid, hafva med sådan redogörelse
inkommit; hvarförutan Advokatfiskalsembetet funnit det förtjena att här
bemärkas, hurusom Magistratens ledamöter under senaste åren blifvit af
Kongl. Hofrätten ellofva serskilda gånger pliktfälde för tjensteförsummelser
af hvilka de flesta inträffat under åren 1865 och 1866; och har i anseende
härtill, och då, efter Advokatfiskalsembetets åsigt, Magistraten i Wisby så¬
lunda vore förvunnenfatt under en längre tid hafva på ett högst betänkligt
32
sätt vårdslösat sina embetspligter, till skada för samhället och till förnär¬
mande af enskilda personers rätt, samt Magistraten, oaktadt härom erhållna
flerfaldiga erinringar af förmän så väl som af Kommunalstyrelsen, icke ådaga¬
lagt något allvarligt bemödande att införa ordning och drift i sin embets-
förvaltning, utan deremot ådragit sig förnyade anmärkningar för tjensteför-
summelser, genom hvilket allt Magistratens nuvarande ledamöter syntes
Advokatfiskalsembetet hafva visat sig alldeles oskickliga att sina embeten
vidare innehafva, Advokatfiskalsembetet påstått, det måtte bemälde leda¬
möter, Borgmästaren samt Rådmännen U. och L., jemlikt 25 Kap, 17 §
Strafflagen, dömas till afsättning från deras innehafvande embeten och befatt¬
ningar; hvarjemte Advokatfiskalsembetet yrkat, att samma ledamöter, af hvilka
L-, den der icke visat sig hafva vid tjenstens tillträdande år 1862 vidtagit någon
åtgärd för att undandraga sig delaktighet i den redovisningsskuld, hvari
Magistraten redan då häftade, af Advokatfiskalsembetet ansåges derigenom
hafva gjort sig lika med Magistratens öfriga ledamöter äfven för denna
skuld ansvarig, måtte, i enlighet med 6 Kap. Strafflagen och ofvan anförda
Kongl. Förordning den 21 Mars 1835, varda förpligtade att gemensamt
eller den af dem, som gälda gitte, ej mindre till Wisby stad genast ut¬
gifva oredovisade beloppet af oguldna utskylder till staden, enligt till Ma¬
gistraten aflemnade restlängder för år 1865 och föregående år, med de af
Drätselkammaren fordrade tjugutre tusen sexhundrafyratiotvå riksdaler 38 öre,
efter afdrag af hvad derå dåmera kunde hafva till Drätselkammaren influtit,
samt med staden förbehållen öppen talan emot Magistratens bemälde leda¬
möter i afseende å det uti samma restlängder upptagna utskyldsbelopp,
som icke i nämnda summa inginge, än ock genast utbetala till tillförord¬
nade Landskanslisten Bergman hvad genom Landshöfdingeembetets förbe¬
rörda utslag af den 16 Februari 1867 blifvit vederbörande gäldenär till
betalning ådömdt, samt till Styckjunkaren Hallgren, — som uti ett med
anledning af Magistratens förklaring honom affordradt och under den 28
Augusti 1867 afgifvet yttrande bestridt, att dittills redovisning blifvit honom
lemnad för de af ifrågakomna bysättningsutslag, hvilka funnos under upp-
gifna numer i exsekusionsdiariet antecknade — likaledes hvad genom dessa
utslag vore vederbörande gäldenärer ålagdt att utgifva, dock med afdrag för
hvad Magistraten kunde visa dåmera hafva blifvit Bergman och Hallgren
å samma utslag godtgjordt,
Efter undfången del af detta memorial hafva Magistratens ledamöter,
under åberopande af hvad de förut anfört, vidare hufvudsakligen andragit:
Borgmästaren att det af Advokatfiskalsembetet framstälda ansvarsyr-
kande syntes sakna behörig rättsgrund, helst största delen af ifrågavarande
stads-
33
stadsafgifter redan vore af Magistraten redovisad och betald; att den åter¬
stående delen, eller slutliga redovisningen för år 1864 och de föregående
åren från och med år 1858, till belopp af sju tusen fyra hundra fjorton riksdaler
51 öre, hvarför säkerhet medelst utmätning hos Magistraten vore stäld, i flera
hänseenden ännu berodde på pröfning af Kongl. Hofrätten, samt att den
oreda, hvaruti exsekutionsväsendet råkat, och serskildt underlåtenheten att
till verkställighet befordra utslag angående enskilda personer, i första rum¬
met borde tillskrifvas Exsekutionsrådmannen, och följderna honom drabba;
hvarförutan Borgmästaren, i serskildt, sedermera afgifvet tillägg till förkla¬
ringen, erinrat, hurusom Advokatfiskalsembetets uppgift, i fråga om det
antal gånger Magistratens ledamöter skulle blifvit af Kongl. Hofrätten plikt-
fälde för tjensteförsummelse, så tillvida härledde sig från missförstånd som
Magistraten uppenbarligen hade blifvit af Advokatfiskalsembetet samman¬
blandad med Rådstufvurätten, hvilken åtskilliga gånger varit dömd till
dagaböter för underlåtenhet att insända de så kallade månadsprotokollen:
Rådmannen U: att det af Advokatfiskalsembetet gjorda ansvarspåstå-
ende saknade stöd i det af embetet åberopade lagrum; att, hvad anginge
embetets yrkande om utgifvande af ersättning både till staden och till två
enskilde personer, frågorna derom redan varit hos Konungens Befallningshaf¬
vande i länet anhängiga och blifvit der afgjorda genom beslut, hvilka till en del
medelst besvär dragits under Kongl. Hofrättens pröfning, vid hvilket förhållan¬
de, enligt U:s förmenande, Kongl. Hofrätten vore förhindrad att i sammanhang
med förevarande åtal upptaga berörda yrkande, hvilket, såsom outredt och
icke till riktigheten styrkt, i allt fall bestredes, jemväl så vidt det afsåge
solidarisk betalningsskyldighet för både ordförande och ledamöter i Magi¬
straten; samt
Rådmannen L: att han förenade sig i hvad Rådmannen U., såsom nyss
berördt är, andragit; hvarjemte L., i fråga serskildt om åtalade försumlig¬
heten under tiden före år 1866, fäst uppmärksamheten derå, att han, på
sätt ett förklaringen bifogadt protokollsutdrag utvisade, vid öfvertagandet från
och med nyssnämnda år af föreståndareskapet för exsekutionsverket, reser¬
verat sig för ansvarighet i afseende å behandlingen af förut inkomna exse-
kutionsärenden.
I utslag af den 16 Mars 1869 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit; att
alldenstund upplyst vore — ej mindre att Magistraten i Wisby, hvilken det,
enligt Kongl. Reglementet rörande stadens drätsel den 30 April 1850,
Kongl. Förordningen om Kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 samt det
för Drätselkammaren i Wisby den 6 December 1864 utfärdade Reglemente
jemte äldre författningar, ålegat vaka öfver drätselförvaltningens derstädes
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag5
34
jemna gång samt tillse, att stadsutskylderna blefve ordentligt indrifna och
redevisade,° i så måtto brustit i fullgörandet af dessa åligganden, som vid
undersökning i ämnet, den Konungens Befallningshafvande, pa hemställan
af Justitieombudsmannen, i Juli månad år 1866 företagit, det befunnits : att
för stadsutskylder, upptagna i serskilda till Magistraten tid efter annan af-
lemnade restlängder för 1858 och följande år till och med år 1863, redo-
visnino- icke blifvit till drätselverket afgifven förr än i Maj månad 1865
och att, enligt denna under den 29 April 1865 utfärdade redovisning, hvil¬
ken aflemnats först efter det Magistraten, på yrkande af Drätselkammaren,
blifvit af Konungens Befallningshafvande genom ansenliga . viten dertill
hållen, då ännu återstått, såsom på indrifning genom Magistraten bero¬
ende, ett belopp af ett tusen tre hundra nittiosju riksdaler 59 öre, utan
att, så vidt styrkt vore, hinder för indrifningen mott, hvarförutan de olika
årens rester äfvensom de levereringar, som skett, varit i redovisningen sam¬
manblandade, så att deraf icke kunnat erhållas nöjaktig upplysning om
förhållandet för hvartdera året; att, beträffande 1864 års oguldna stadsut¬
skylder, de der i restlängd, som, enligt exsekutionsdiariet, inkommit till
Magistraten, under Januari månad år 1865, upptagits till sjutton tusen
sjuhundra sju riksdaler 39 öre, och i fråga om hvilka Konungens. Befall¬
ningshafvande genom beslut den 30 September 1865 förpligtat Magistraten,
vid° vite, att afgifva redovisning före utgången af derpå följande Oktober
månad, detta icke blifvit fullgjordt, utan allenast från Stadsfogden i Janu¬
ari månad år 1866 till Stadskassören för åtgärd, som kunde på honom an¬
komma, aflemnats redogörelse för den befattning, Stadsfogden med ärendet
tao-it, och att i denna redogörelse, enligt hvilken endast nio tusen fyra hun¬
dra tjugosju riksdaler 85 öre varit till Drätselkammaren levererade, af åter¬
stoden, förutom sju hundra sextio riksdaler 11 öre, dem Stadskassöien le¬
vererat, fyra tusen nio hundra nittioen riksdaler 95 öre upptagits såsom
beroende på indrifning efter utmätning af lön, fastighet och lösegendom samt
tillhopa två tusen fem hundra tjugosju riksdaler 40 öre dels såsom afkor-
tade och dels såsom utestående i konkurser hos. utfattiga, hos personer
boende utom Wisby och hos sådane, hvilkas vistelseort vore okänd; att,
vidkommande den å stadsutskylder för år 1865 utfärdade restlängden daterad
i Augusti månad samma år och försedd med uppbördsordres af den 25 på¬
följande September samt upptagande resterna, efter afdrag af hvad före
längdens expedierande derå blifvit guldet och hos Drätselkammaren leve-
reradt, till belopp af tjugutvå tusen nio hundra nittioen riksdaler 76 öre,
de restskyldige, enligt anteckningar å längden, erlagt tretton tusen två hun¬
dra' riksdaler 93, öre, men att häraf ännu vid undersökningen hos Konun¬
gens Befallningshafvande den 24 Juli 1866 icke varit till Drätselkamma-
35
ren levereradt eller redovisadt mera än sex tusen tre hundra femtio riks
daler 96 öre, utan innestått hos en af Rådmännen två hundra trettiosex
riksdaler 61 öre, och hos Stadsfogden sex tusen tretton riksdaler 36
öre, samt att Magistraten angående det icke inbetalda restbeloppet ej
kunnat lemna någon upplysning, om och i hvad man utmätning der¬
för egt rum eller annan verkstäliighetsåtgärd blifvit vidtagen; att de ut¬
mätningar, som uppgifvits hafva skett för eu del utskylder, icke blifvit full¬
följda, och således i mät tagne löner icke uppburits, utmätt egendom lem-
nats osåld, och lösören ej ens blifvit satta under försegling eller annorledes
egaren frånskilda, samt att Magistraten, som öfverlåtit exsekutionsären-
dena till handläggning af en utaf Rådmännen, såsom föreståndare för exse-
kutionsverket, med biträde af Stadsfogden, icke utfärdat någon instruktion,
i afseende å dessa befattningar eller ens vid inträffade ombyten i samma
befattningar föranstaltat om inventering af- ocht biträdare emellan; än äfven,
att det hos Magistraten hållna diarium öfver exsekutionsärenden icke, hvad
stadsutskylderna beträffade, blifvit fördt i enlighet med Kongl. Förordnin¬
gen den 28 Juni 1798, utan varit, bland annat, i så måtto ofullständigt,
att derstädes icke funnits någon anteckning om hvad i afseende å de^ till
Magistraten aflemnade restlängderna tillgjordt blifvit eller om och hvilket
hinder för verkställigheten mött; Fördenskull, och emedan vidare utredt
vore, att i afseende å elfva serskilda, utaf Styckjunkaren Hallgren till Magistra¬
ten för verkställighet aflemnade, här ofvan närmare omförmälda utslag,
genom hvilka betalningsskyldighet vid äfventyr af bysättning blifvit ådömd,
och för hvilka bysättning varit begärd, samt medel till gäldenärernas under¬
håll i häktet aflemnade: för ett utslag redan den 31 Oktober 1865, för
ett den 13 Januari 1866, för ett den 27 Februari 1866, för ett den 17
April 1867, för tre å andra tider i nyssnämnde April månad och för fyra
inom den 1 September 1866, då för dem beviljad anståndstid gått till ända,
dröjsmål med verkställigheten egt rum, så att det utslag, för hvilket by¬
sättning begärts den 27 Februari 1866, ännu den 1 påföljande April, och
det utslag, för hvilket bysättning begärts den 17 April 1866, ännu i med¬
let af påföljande Juli månad, samt de öfriga utslagen ännu den 12 och
13 Oktober 1866, då förhör i ämnet inför Konungens Befallningshafvande
egt rum, icke vant till äskad verkställighet befordrade, hval till komme
det utslag, meddeladt den 16 Februari 1867 och laga kraftvunnet den 21
påföljande Mars, för hvilket tillförordnade Landskanslisten Bergman den 19
Februari 1867 påfordrat bysättning och förskjutit bysättningsinedel, utan
att ännu den 18 Juli 1867, då Konungens Befallningshafvande anmält för¬
hållandet hos Justitieombudsmannen, verkställighet följt; ty och som Magi¬
stratens ledamöter, Borgmästaren samt Rådmännen U. och L. icke anfört
36
någon omständighet, innefattande laga ursäkt för det dröjsmål, som under
deras tjenstetid, pa sätt berördt vore, förelupit i afseende å indrifning och
redovisning af restförda stadsutskylder, och hvad de i fråga om uraktlåten¬
heten att till verkställighet befordra omförmälda tolf bysättningsutslag till
sitt urskuldande andragit vore dels obestyrkt dels af beskaffenhet att icke
förtjena afseende; samt bemälde ledamöter, deder, med åsidosättande icke
allenast af sin pligt att öfvervaka drätselförvaltningens jemna gång utan
ock sin skyldighet att med ordning och skyndsamhet, på sätt lag bjöde,
handhafva exsekutionsväsendet, låtit hufvudsakligen på underlydande, utan
nödig kontroll lemnade biträden bero, hvad i anledning af inkomna exse-
kutionsärenden bort åtgöras, hvarigenom i exsekutionsväsendet uppstått syn¬
nerlig oreda, som, trots gång efter annan upprepade erinringar och före¬
ställningar från kommunalstyrelsens sida och förnyade förelägganden af an¬
senliga viten i fråga om stadsutskylderne, Magistraten utan vidtagande af
sådana om allvarligt nit för införande af bättre ordning vittnande åtgärder,
som varit af omständigheterna påkallade, låtit fortfara, så att ännu den 26
Oktober 1866, då Drätselkammaren afslutat den uträkning, enligt hvilken
Stadsfullmäktige i detta mal fordrat ersättning, och i hvilken uträkning,
grundad å de till Magistraten aflemnade restlängderne och den redogörelse,
Magistraten till Drätselkammaren afgifvit, Magistratens ledamöter icke git-
tat visa något fel, a restförda stadsutskylder för 1865 och de föregående
åren återstått oredovisade åtminstone tjugutre tusen sex hundra fyratiotvå
riksdaler 38 öre, sålunda vore förvunne att hafva under längre tid visat
hög grad af vårdslöshet och försummelse i tjensten; alltså, och då nämnde
Magisti atsledamöter, för hvad af anmärkta tjensteförsummelserna under deras
gemensamma tjenstetid folie, desto heldre vore gemensamt ansvarige, som
Magistratens förfarande att till en af Radmännen öfverlåta handläggningen
af exsekutionsärendena icke ens uppgifvits vara grundadt å någon för Ma¬
gistraten utfärdad arbetsordning och således ej kunde betraktas annorlunda
än såsom enskild öfverenskommelse ledamöterne emellan, hvarigenom den
ansvarighet, som enligt lag ålåge Magistraten samfäldt, ej kunnat för nå¬
gon af ledamöterne minskas, än mindre upphäfvas; samt af Magistratens
ledamöter Dorgmästaren och Radmannen U. innehaft, den förre Dorgmästare-
embetet och den sednare sin Rådmanstjenst under hela den tid, ifrågava¬
rande åtal afsåge, men Rådmannen L. deremot icke tillträdt sin rådmans-
befattning förr, än den 30 April 1862, pröfvade Kongl. Hofrätten, — som vid
det förhållande att, hvad anginge de åtta i exsekutionsjournalen för 1866
års tredje qvartal upptagna bysättningsutslag, för hvilkaMagistraten jemväl
i detta mål blifvit stäld under åtal, ej ens uppgifvet, mindre utredt vore,
att i detta fall borgenärerne iakttagit hvad för utslagens bringande till verk-
37
ställighet på borgenärerne i fråga om gäldenärernas underhåll i bysättnings-
häktet lagligen ankommit, funne den af Advokatsfiskalsembetet derutinnan
förda talan icke kunna bifallas, — rättvist, i förmågo af 25 Kap. 17 § Straff¬
lagen, döma Borgmästaren samt Rådmännen U. och L. för hvad de i öf-
rigt, på sätt berördt vore, låtit komma sig till last, att mista, den först¬
nämnde sitt Borgmästareembete på en tid af ett år, U. sin rådmans-
tjenst jemväl på ett år, samt L. sin rådmanstjenst för åtta månader; äfven¬
som och da, så vidt ådagalagdt vore, redovisning ännu ej blifvit afgifven
för ofvanberörda af Stadsfullmäktige fordrade belopp, tjugutre tusen sex
hundra fyratiotvå riksdaler 38 öre, samt, hvad serskildt L. vidkomme, den
omständighet, att en del af detta ersättningsbelopp härledde sig från rest-
längder, som, innan han tillträdt rådrnansbefattningen, varit till Magistra¬
ten aflemnade, icke lagligen kunde föranleda dertill att, i fråga om redo¬
visningsskyldighet, honom tillmättes mindre ansvarighet, än de båda andra
ledamöterne i Magistraten ålåge, Kongl. Hofrätten, som ansåge de beslut,
Konungens Befallningshafvande eller Kongl- Hofrätten i exsekutiv väg med¬
delat rörande stadsutskylderna, så mycket mindre utgöra hinder för pröf¬
ning af Stadsfullmäktiges i detta mål framstälda anspråk, som Magistra¬
tens ledamöter icke gittat visa, i hvad mån samma anspråk omfattade be¬
lopp, de der redan genom laga kraftvunna beslut blifvit Magistraten till
utgifvande ådömda, aktade skäligt ålägga Borgmästaren och de begge Råd¬
männen att gemensamt, eller den af dem, som gälda gitte, till Wisby stad
för 1865 och föregående årens oredovisade stadsutskylder genast utgifva
tjugutre tusen sex hundra fyratiotvå riksdaler 38 öre, efter afdrag dock af
hvad derå numera kunde hafva till Drätselkammaren influtit, samt med
iakttagande för öfrigt, att belopp, som genom laga kraftvunnet beslut redan
blifvit dem ådömdt, ej finge, så vidt det i förberörda summa innefattades,
hos dem mer än en gång uttagas; och staden ega att, såsom den sig förbe¬
hållit, i afseende å det uti ifrågakomna restlängder upptagna utskyldsbelopp,
som icke i nu ådömda summa inginge, emot Magistraten i laga ordning
föra den talan, hvartill omständigheterna kunde föranleda; hvaremot, och
enär hvarken allmän lag eller serskild författning innehölle föreskrift om
betalningsskyldighet såsom påföljd för underlåtenhet å exsekutors sida att
till verkställighet befordra bysättningsutslag, samt det ej vore visadt, att
eller i hvad mån skada eller förlust genom Magistratens försumlighet i
fråga om de af Hallgren och Bergman aflemnade utslag tillskyndats for-
dringsegarne, Kongl. Hofrätten funne Magistraten icke kunna till betalnings¬
skyldighet härutinnan förpligtas.
Uppå de sakfäldes underdåniga besvär och nådansökningar har Kongl.
Maj:t meddelat nådigt utslag den 22 September 1869 och förklarat skäl icke
38
hafva förekommit att i Iiofrättens utslag göra ändring, eller anledning att
den sökta nåden bevilja.
Sedan Lars Andersson i Svanebacken hos mig skriftligen klagat der¬
öfver, bland annat, att uti ett mål, som mellan Kontraktsprosten L. Carlén
i Fogelås, kärande, samt Lars Andersson, svarande, angående utbekom¬
mande af rester å arrenden och presträttigheter samt husröte-ersättning,
varit anhängigt vid WArtofta Häradsrätts lagtima hösteting med Dimbo
tingslag år 1864, den tillförordnade Domhafvande, som i Häradsrätten fört
ordet, skall, fastän blott uppskof till annat ting begärdes, likväl i Dom¬
boken oriktigt infört, att kärandens ombud begärde bifall till stämningen
och öfverlemnade målet till pröfning; så hade jag, af de vid klagoskriften
fogade handlingar inhemtat:
af utdrag ur Häradsrättens dombok vid ofvannämnda ting: att ifrågava¬
rande mål den 3 November förevarit, då kärandens ombud yrkat bifall
till stämningen och öfverlemnat målet till pröfning; samt att Häradsrätten
den 22 påföljande December meddelat slutligt utslag; och
af utdrag ur Rådstuf'vur ättens i Skof de dombok den 24 Juli 1865: att, efter
det ofvanberörda mål blifvit genom vad till Kongl. Hofrätten fullföljdt,
Kongl. Hofrätten genom beslut den 21 Juni sistnämnda år, tillåtit, att
nedanuppgifne, utaf Lars Andersson till vittnen åberopade personer finge
inför Rådstufvurätten höras; och att dessa vittnen, Nämndemännen J. Svens¬
son i Olofstorp och Johannes Pettersson i Baggebolet, på vittnesed hörde,
intygat, bland annat:
Svensson: att då förrbemälda mål vid Wartofta härads hösteting med
Dimbo tingslag år 1864 förevarit, parterna å ömse sidor begärt anstånd med
målet till näst derpå följande ting, hvarefter Rättens Ordförande äfven förklarat
målet hvilande och förelagt kärandens ombud att vid påföljande ting förete
det såsom grund för krafvet åberopade arrendekontraktet i hufvudskrift; och
Pettersson: att berörda mål, efter slutad handläggning vid nyssnämnda
tillfälle af Häradsrätten förklarats hvilande till nästa ting; tilläggande
begge vittnena, att målet icke desto mindre vid höstetingets slut befunnits
slutligen afgjordt.
Efter det jag lemnat den tillförordnade Domhafvanden tillfälle att
med utlåtande i anledning häraf inkomma, hade denne förklarat sig för
det dåvarande icke finna nödigt afgifva annat yttrande, än det yrkande,
att klagandens påståenden, såvidt det anginge Domhafvanden, måtte utan
afseende lemnas.
39
Då emellertid sannfärdigheten af klagandens uppgift angående förloppet
af ifrågavarande måls handläggning inför Häradsrätten icke bestreds,
trodde jag mig kunna antaga, att dermed så förhölle sig, att meranämnda mål
blifvit vid behandlingen inför domstolen i parternes närvaro uppskjutet till
nästa ting, med föreläggande för käranden att då i hufvudskrift inlemna
en uppgifven handling, men att, i följd af underlåten anteckning härom i
protokollet eller af annan orsak, målet sedermera kommit att vid tingets
slut afdömas. Det kunde visserligen sägas, att härigenom någon skada
icke blifvit klaganden tillskyndad, då han icke desto mindre i Kongl. Hof-
rätten sin talan förföljt, men denna omständighet urskuldade ej hvad i of-
vanberörda måtto var feladt, och det stora förtroende vår rättegångsord¬
ning tillmätte domarens redbarhet och noggrannhet, i fråga om proto-
kollsföringen vid domstolarne, serdeles på landet, syntes mig ej allenast
uppfordra domaren till det samvetsgrannaste iakttagande af sin pligt i detta
afseende, utan tillika utgöra ett kraftigt skäl att, då spår af vårdslöshet
i denna gren af domarens verksamhet visade sig, ej lemna sådant opåtaldt.
I denna sak vore af klaganden åberopadt två på ed hörde mäns vittnes¬
börd, att vid Häradsrätten, under det ifrågakomna målets handläggning,
annorlunda tillgått, än Rättens protokoll innehölle, och domaren, häröfver
hörd, hade icke haft att anföra jäf eller invändning vare sig emot vitt¬
nenas personer eller emot deras vittnesmål. Detta förhållande syntes mig
påkalla en närmare undersökning, den jag derföre i skrifvelse till Advokat-
fiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt uppdrog åt bemälda embete att
hos Kongl. Hofrätten i laga ordning utverka, hvarvid samma embete skulle
hafva att, sedan tillfälle blifvit angifvaren beredt att, der han så för godt
funne, ytterligare bevisning förebringa och sin talan vidare utföra, samt
saken i öfrigt blifvit behörigen utredd, emot merbemälde Domhafvande fram¬
ställa de ansvars- och ersättningspåståenden, till hvilka fog kunna förefinnas.
Å det anmärkningsmemorial, Advokatfiskalsembetet, med ledning af
min berörda skrifvelse, till Kongl. Hofrätten ingifvit, har tillförordnade
Domhafvanden, i afgifven förklaring anfört, att Lars Andersson uti sin
till Kongl. Hofrätten ingifna vadeinlaga för fullföljd af talan mot det Hä¬
radsrättens utslag den 22 December 1864, hvarigenom ofvanberörda mål
blifvit afgjordt, uppgifvit, att Kontraktsprosten Carléns ombud, Kronoläns-
mannen Mellin ensam påkallat uppskof, men i angifvelseskriften ändrat
denna sin uppgift så, att han, utan att antyda, om endera eller begge par-
terne uppskofvet begärt, endast påstått, att uppskofvet äskats och af Hä¬
radsrätten beviljats; att de till stöd härför af Lars Andersson åberopade
vittnesintyg vore helt och hållet stridande mot sanningen, men att sådant,
då Domhafvanden ej hade anledning förmoda, det vittnena med vilja vitt-
40
nät falskt, antagligen härledde sig från en hos vittnena uppkommen vill¬
farelse angående rätta betydelsen af de yttranden, Domhafvanden under
målets handläggning låtit undfalla sig; att Domhafvanden nemligen, sedan
Kronolänsmannen Mellin till Häradsrätten ingifvit afskrifter af de till
grund för Carléns stämning åberopade handlingar och öfverlemnat målet
till pröfning, yttrat, med serskildt afseende på ofullständigheten af en utaf
sagda handlingar, att det torde blifva nödigt förete handlingarne i hufvud-
skrift, men att likväl något beslut härom eller om målets uppskjutande
icke afkunnats, hvarom Domhafvanden vore desto mera förvissad, som han,
under de många lagtima ting han förrättat, aldrig före tingets slut med¬
delat beslut i civila mål, derest ej felande protokoll i något mål föranledt
uppskof; att som emellertid Domhafvanden, efter granskning af handlin¬
garne, icke ansett uppskof erforderligt, så hade, i enlighet med Mellins
yrkande, målet vid tingets slut till afgörande företagits; samt att Domhaf¬
vanden, som på det bestämdaste bestrede, det han låtit komma sig till
last hvad emot honom vore anmärkt, ansåge otillförlitligheten af de åbe¬
ropade vittnesmålen icke böra undgå någon sakkunnig person, som jem-
förde Häradsrättens protokoll med vittnesmålen, enär anledning att för¬
klara målet hvilande icke förefunnits, och sådant ej heller egt rum, likalitet
som uppskofsbeslut meddelats; hvartill komme att vittnet Svensson, i strid
mot Lars Anderssons egen uppgift, intygat, att begge parterne begärt
uppskof.
Lars Andersson, åt hvilken lemnats tillfälle att yttra sig i anledning
af berörda förklaring och andraga hvad han i öfrigt för bevakande af sin
rätt kunde finna erforderligt, hade, i en till Kongl. klofrätten ingifven skrift,
med fortsättande af angifvelsen, fordrat att, enär han, om målet förblifvit
uppskjutet, fått vid Häradsrätten låta afhöra alla sina vittnen och derige¬
nom skolat undgå betalningsskyldighet i målet, Domhafvanden måtte för-
pligtas ersätta Lars Andersson ej mindre för hvad denne, efter utmätning,
utbetalt till Carlén med etthundraelfva riksdaler 89 öre, än äfven de kost¬
nader, Lars Andersson fått vidkännas i och för målet mot Carlén och nu
förevarande mål, enligt räkning, med åttatiofyra riksdaler 52 öre, jemte lösen
för ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag.
Sedan Advokatfiskalsembetet härefter yrkat bötesansvar, enligt 17 §, i
25 kap. Strafflagen, för hvad Domhafvanden, under utöfvande af domare-
embetet uti ifrågavarande hänseende af förbiseende felat, samt hemstält
om förpligtande för Domhafvanden att med skäligt belopp till Lars An¬
dersson återgälda de utgifter, denne fått vidkännas ej mindre i och för
det vid Rådstufvurätten i Sköfde i förr omnämnda mål hållna vittnesförhör,
än
41
än cäfven i följd af nu ifrågavarande angifvelse; hvaremot Advokatfiskals-
embetet till Kongl. Hofrättens bedömande öfverlemnat, huruvida Och i hvad
man Lars Anderssons öfriga ersättningsanspråk kunde bifallas; så hade,
till följd af Domhafvandens, uti förklaringen öfver sistberörda yrkande, gjorda
anhållan, äfvensom i anledning af Lars Anderssons framställning, vittnes¬
förhör rörande anmärkta förseelsen egt rum inför Häradsrätten i Dim¬
bo tingslag, hvarvid såsom vittnen blifvit afhörde, bland andra, före¬
nämnde J. Svensson och Johannes Petersson samt Kronolänsmannen
Mellin, hvilken i det förutgångna målet varit Kontraktsprosten Carléns om¬
bud, samt Carl Elofsson i Ilulan: hvarefter Advokatfiskalsembetet uti nytt
memorial, i frågan huruvida uppskof vid 1864 års hösteting blifvit uti må¬
let emellan Carlén och Andersson begärdt, samt om förthy anteckningen
uti Häradsrättens protokoll rörande målets öfverlemnande till pröfning vore
oriktig, anfört, att det visserligen förekomme att, enligt hvad J. Svenssons, Jo¬
hannes Petterssons och Carl Olofssons vittnesberättelse!' föranledde, Mellin
skulle hafva påkallat målets uppskjutande, men då Mellin, hvilken om för¬
hållandet måste ega den säkraste kännedom och på livilkens utsago härutin¬
nan Advokatfiskalsembetet lade hufvudsaklig vigt, förmält sig hafva öfver¬
lemnat målet till pröfning, och öfriga vittnenas häremot stridande utsagor
tilläfventyrs härflutit från en felaktig uppfattning af Mellins vid rättegångs-
tillfället, i sammanhang med målets öfverlemnande till pröfning, fälda ut¬
låtelse om en handlings företeende å annat ting, i händelse uppskofsbeslut
meddelades, samt icke något af vittnena kunnat bestämdt förklara, att å
Lars Anderssons vägnar uppskof blifvit påkalladt, om hvilket förhållande
Lars Andersson i sina egna uppgifter varit sväfvande, funne Advokatfiskals¬
embetet Lars Anderssons anmärkning mot riktigheten af det utafDomhaf-
vanden förda protokoll sakna behörig bestyrkelse; att, beträffande det jem¬
väl angifna förhållande, att sagda mål skulle, jemlikt ett vid tillfället af-
kunnadt muntligt beslut, hafva uppskjutits, så lemnade den förebragta be¬
visningen icke något stöd åt samma förhållande, utan måste det, på sätt
Domhafvanden anfört, antagas, att angifvelsen härutinnan härflutit från upp¬
kommen villfarelse angående rätta betydelsen af de yttranden, Domhafvan¬
den under målets handläggning låtit undfalla sig derom att, med afseende
å ofullständigheten af företedda handlingar, det kunde blifva nödvändigt att
förete handlingarne i hufvudskrift; samt att, med hänseende till det för¬
ändrade skick, hvari målet dåmera befunne sig, Advokatfiskalsembetet, vid
brist af behörig bestyrkelse för de af Lars Andersson angifna, nu ifråga¬
komma förhållanden, icke kunde emot Domhafvanden föra någon talan, hvar¬
före embetet återkallade sina i förutgångna memorialet emot honom fram-
Just .^Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdaq. 0
42
stälda påståenden, med hemställan deremot om förpligtande för Lars An¬
dersson att dels med Lämpligt belopp ersätta Domhafvanden för kostna¬
derna i följd af åtalet och de inför Häradsrätten i Dimbo tingslag hörda
vittnen, dels återgälda Kong], Maj:t och Kronan hvad af allmänna medel
blifvit ntbetaldt till den tjensteman, hvilken å Advokatfiskalsembetets väg¬
nar vittnesförhöret öfvervarit.
Genom utslag den 8 Januari 1869 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit,
att enär, vid jemförelse af J. Svenssons, Johannes Peterssons, Carl Olofs¬
sons och Rronolänsmannen Mellin® vid vittnesförhöret aflagda berättelser,
det icke kunde anses styrkt, att under handläggningen af målet emellan
Kontraktsprosten Carlén och Lars Andersson den 3 November 1864 begä¬
ran om uppskof med målet blifvit af någondera partens ombud fiamstäld,
samt genom samma berättelser vore fullt adagalagdt, att något beslut om
målets uppskjutande icke blifvit vid nämnda tillfälle meddeladt; så, och då
Lars Andersson följaktligen saknat fog för de emot Domhafvande^ frarn-
stälda anmärkningar, pröfvade Kongl. Hofrätten, som vid Advokatfiskals¬
embetets frånträdande af talan läte bero, lagligt ogilla Lars Anderssons på
samma anmärkningar grundade ersättningsanspråk; hvareinot Lars Anders¬
son förpligtades att dels till bemälde Domhafvande, som fordrat ersättning
för sina kostnader i följd af åtalet men desamma icke förtecknat, utgifva
hvad till lösen af ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag atginge, dels
för inställelse inför Häradsrätten i Dimbo tingslag ersätta tre vittnen med
tillsammans tjugutre riksdaler samt återgälda Kongl. Maj:t och Kronan de af
allmänna medel till Advokatfiskalsembetets ombud utbetalde trettiotvå
riksdaler.
Uppå Lars Anderssons underdåniga besvär har Kongl. Maj:t genom
nådigt utslag den 3 Augusti 1869 förklarat skäl icke vara anföidt, som
kunde verka ändring i Hofrättens utslag
Sedan jag af förekommen anledning, infordrat Radstufvurättens i Lund
den 16 Januari 1865 gifna utslag angående drängen Jacob Jönsson, hade
jag deraf inhemtat, att Rådstufvurätten, under åberopande af 1, 6, 15 och
20 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 fält Jacob Jönsson att, för
första resan stöld med inbrott af varor till sammanlagdt värde af femtionio
riksdaler, bota det stulnas tredubbla värde med ett hundra sjuttiosju riks¬
daler, allt riksmynt, samt att dessutom hållas till straffarbete i ett år och
sex månader; hvarjemte Rådstufvurätten ytterligare föreskrifvit att, om Ja¬
cob Jönsson ej förmådde till fullo gälda de honom ådömda böter, han
43
skulle, enligt 8 och 11 §§ i Kongl. Förordningen, om nya Strafflagens in¬
förande och hvad dervid iakttagas bör, den 16 Februari 1864, samt 4 Kap.
6, 7 och 8 §§ i Strafflagen, utöfver det honom redan ådömda straffarbete,
undergå sådan bestraffning tretton dagar, eller tillsammans ett år, sex må¬
nader och tretton dagar.
I skrifvelse till Rådstufvurätten anmärkte jag, att det ville synas
uppenbart, det Rådstufvurätten förbisett stadgandet i 5 § af ofvanbemälda
Kongl. Förordning om Strafflagens införande, enligt hvilken § brott, som
vore föröfvadt innan nya lagen blifvit gällande, men för hvilket dessförinnan
straff ej vore bestämdt genom dom, som vunnit laga kraft eller ej blifvit öfver-
klagadt, skulle efter nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag
ådörnas borde, vore lindrigare, än det som i äldre lag eller författning för
brottet stadgades; och då begge lagarne lemnade Domaren tillfälle att
för nu ifrågakomma brottslighet bestämma straffarbete till det belopp, dom¬
stolen här funnit vara skäligt, nemligen ett år och sex månader, men den gamla
lagen derutöfver innehölle bestämmelser om böter, hvilka, vid bristande till¬
gång till deras gäldande, borde öfvergå till förvandlingsstraff, antoge jag
någon tvekan ej kunna uppstå derom, att ju bestraffningen efter nya lagen
vore den lindrigare Men, om böter skolat ådörnas, hade de jemväl, vid
bristande tillgång, bort förvandlas i öfverensstämmelse med gällande lag,
i hvilket fall dessa böter, som, enligt 2 Kap. 10 § Strafflagen, motsva¬
rade fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd, jemlikt ej mindre 11 §
samma kapitel än ock de af Rådstufvurätten åberopade §§ i 4 Kap, af
berörde lag och i Kongl. Förordningen om nya strafflagens införande, bort
förvandlas till tjuguen dagars straffarbete; och anmodades derföre Råd¬
stufvurätten att underrätta mig om grunderna till berörda angående Jacob
Jönsson meddelade utslag, i de delar, som nu varit föremål för anmärkning.
I anledning häraf har Rådstufvurätten, med tillkännagifvande hvilka af
Rättens ledamöter till ifrågavarande beslut bidragit, — bland hvilka en
dåmera aflidit - anfört att, enär Kongl. Förordningen om ansvar för stöld
snatteri och rån den 4 Maj 1855 såsom straff för första resan stöld med
inbrott bestämde böter till belopp af det stulnas tredubbla värde samt
straffarbete från och med sex månader till och med två år, under det att
Strafflagen beläde detta brott med straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år, Rådstufvurätten ansett sig handla i öfverensstämmelse
med stadgandet i 5 § af merberörda Kongl Förordning om nya Straffla¬
gens införande den 16 Februari 1864, genom att uti förevarande fall til¬
lämpa 1855 års Förordning, alldenstund den grad af brottslighet, som Råd¬
stufvurätten funnit efter berörda Förordning betinga ett straff af ett år
och sex månaders straffarbete, det vill säga tre fjerdedelar af det högsta
44
belopp utaf sådant straff, som euligt denna lag kunde på forsta resan in¬
brottsstöld följa, samt dessutom böter, skulle efter Strafflagen hafva medfört
tre års straffarbete, förutom så långt dylikt straff, som motsvarade de af
Rådstufvurätten ådömda böter. — Beträffande åter förvandlingen af böterna,
ett hundra sjuttiosju riksdaler riksmynt, anfördes vidare, att 8 § af ofvan-
berörda Kongl. Förordning den lé Februari 1864 väl innehölle, att »för
böter, som enligt äldre lag eller författning äro eller blifva ådömda, skall
vid bristande tillgång förvandling till annat straff ske efter nya lagen»; men
att Rådstufvurätten trott denna föreskrift icke innebära annat, än att sä mycket
af dylika böter, som enligt den lag, hvarefter de ådömts, finge förvandlas,
det ville, i fråga om stöld, bedömd efter 1855 års Förordning, säga en
tredjedel af böterna, eller det stulnas värde, skulle till annat straff utbytas
efter bestämmelserna i Strafflagen, i följd hvaraf Rådstufvurätten uti före¬
varande fall till straffarbete förvandlat endast femtionio riksdaler sagde
mynt, motsvarande, efter Strafflagens förvandlingsgrunder, nio dagars fän¬
gelse vid vatten och bröd, tjugusju dagars annat fängelse, eller tretton
dagars straffarbete.
I skrifvelse till Rådstufvurätten erinrade jag att, vid jemförelse af stad-
gandena i 6 § af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 och i 6 § af 20 Kap.
Strafflagen de lagbud, Rådstufvurätten vid förklaringens afgifvande tvif¬
velsutan haft för ögonen — det visade sig, att det senare lagbudet omfattade
flera och svårare förbrytelser, än det förra, samt till och med sådana, som i 1855
års Kongl. Förordning vore belagda med straffarbete från och med två till
och med sex år. Att, vid sådant förhållande, anse lagstiftaren hafva haft för
afsigt att skärpa straffet för de mindre förbrytelserna, då han utvidgat
strafflatituden för de sålunda i en § sammanförda, förut olika bestraffade
brotten, syntes mig vara förhastadt, helst denna af andra skäl föranledda
utvidgning i latituden väl icke kunde hindra, att straffarbetet för nämnda
mindre förbrytelser blefve detsamma, som det varit. Borttagandet af tjuf-
vaböterna utur bestraffningen för stöld borde deremot betraktas såsom en
lindring i det förra straffet, äfven om denna straffarts afskaffande vid nu
ifrågavarande brott tillika haft en annan grund; och en bestämd och ostri¬
dig lindring, om icke i straffet, åtminstone i dess följder, vore den i Straff¬
lagen intagna föreskrift om viss tids förlust af medborgerligt förtroende, i
stället för den förut antagna, om också ej i lag uttryckligen stadgade lifs-
tidsvanfrejd, som åtföljde tjufnadsbrott. Af dessa skäl förmente jag, att
straffet för stöld efter nya Strafflagen kunde betraktas såsom lindrigare, än
det i den äldre lagstiftningen utsatta, och att förstnämnda straff följaktligen
borde tillämpas på tjufnadsbrott, begångna före år 1865, en åsigt, som
jemväl visat vara med högst få undantag allmänt rådande. — Den grund,
45
Rådstufvurätten iakttagit vid förvandlingen af tjufnadsböter till straffarbete,
kunde så mycket mindre vara riktig, som Rådstufvurätten, efter att hafva
nedsatt bötesbeloppet till en tredjedel, eller till det stulna godsets värde,
derpå tillämpat Strafflagens tariff, ehuru denna vore så låg att, äfven om
hela bötesbeloppet blifvit efter sistnämnde tariff förvandladt, det icke upp¬
stigit till så många dagars fängelse vid vatten och bröd, som efter gamla
tariffen motsvarade tredjedelen af böterne. -— Vid besvarande af frågan,
huruvida nya eller gamla lagen borde tillämpas i tjnfnadsbrott, föröfvadt
före 1865 års början, finge ej heller lemnas ur sigte stadgandet i Kong],
Förordningen den 20 Januari 1865, som ordnade förhållandet med förut¬
nämnda påföljd af vanfrejd för tjnfnadsbrott, genom uttalande af den grund¬
sats, att då frejdbetyg meddelades, hvarmed enligt författningens ord, ' allenast
skall förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid, då
prestbetyg meddelas, är i följd af Domstols utslag, deri ändring ej skett,
förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid", med det tillägg,
att nämnda Förordning icke skulle ega tillämpning i fråga om anteckning
i prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett,
vore dömd före början af år 1865, i hvilket fall komme att förfaras i en¬
lighet med hvad dittills varit iakttaget. I följd häraf skulle, om Råd-
stufvurättens åsigt tillämpades på brott af beskaffenhet att medföra förlust
af medborgerligt förtroende på viss tid, såsom händelsen vore med de flesta
tjnfnadsbrott, inträffa att, när brottet blifvit begånget före år 1865 men
först efter den tiden lagfördes och bestraffades, hvarken den påföljd af
ständig vanfrejd, som förut egde rum, ej heller den af vissa års förlust af
medborgerligt förtroende, som Strafflagen föreskrefve, blefve tillämpad-
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då det vore af vigt att ett förfa¬
rande ej vunne häfd och opåtaldt kunde fortgå, som, på sätt jag sålunda sökt
visa, stridde emot grunderna i den gällande lagstiftningen, anmodade jag Råd¬
stufvurätten att från de domstolens ledamöter, hvilka i beslutet deltagit och
ännu i Rätten qvarsutte, äska ett bestämdt förklarande, huruvida de såsom
riktiga vidhölle och fortfarande ämnade tillämpa de grunder, de för nu ifråga¬
varande beslut åberopat; och komme på berörda förklarings innehåll att bero,
om, och hvilka vidare åtgärder kunde af den gjorda anmärkningen påkallas.
Uti det yttrande, som i följd häraf till mig insändes, medgåfvo visser¬
ligen de två Rådmän, som för det anmärkta domslutet skulle ansvara, att
nya Strafflagen i många fall, ja till och med i de flesta, stadgade mildare
bestraffning, än som i den äldre lagen funnes bestämd, och förklarade, att
de i dessa fäll ej ämnade förbise bestämmelserna uti 5 § af Kongl. För¬
ordningen om nya Strafflagens införande den 16 Februari 1864; men att
utan inskränkning antaga, att alla före år 1865 begångna tjufnadsbrott borde
46
bestraffas enligt 1864 års Strafflag af skäl, att den nya lagens straffbe¬
stämmelser vore lindrigare, än den äldres, ansåge deremot Förklarandena,
för sin del, stridande mot lagens uttryckliga ord. Så t. ex stadgade 1855
års Förordning, i fråga om ett olofligt, enkelt tillgrepp af fem riksdaler,
blott böter från fem till och med tjugu daler, hvaremot nya Strafflagen i 20
Kap. 2 § stadgade böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex
månader. Förklarandena kunde icke inse, att ju icke i detta fall straffbestäm¬
melsen i 1855 års Förordning vore lindrigare, än den i nya Strafflagen, hvarvid
de dock icke ville lemna oanmärkt, att sistberörde lag i så måtto vore mildare,
som den i allmänhet icke ansåge olofligt tillgrepp för stöld, utan för så
vidt det tillgripnas värde öfverstege femton riksdaler, då deremot 1855 års
Förordning i allmänhet såsom stöld bestraffade tillgrepp af gods värdt mer än
fem riksdaler. I fall man ville antaga att, i fråga om snatteri, äfven enligt
nya lagen icke mer än högst tjugu daler skulle kunna ådömas derföre, att
den äldre, upphäfda lagen icke utsatt ett högre maximum, så betviflade
Förklarandena, att en sådan åsigt vore riktig, enär det skulle innebära til¬
lämpning af en upphäfd grundsatts, och icke af den, som nu enligt nya
lagen vore gällande- Likaså hade, i fråga om de stölder, som omförmäldes
uti 6 § af 1855 års Förordning, den äldre grundsatsen om dessa stölders
varierande straffbarhetsgrader, — från sex månader till två år — blifvit
ändrad genom den nya lagen, enär denna lag i 20 Kap. 6 § obestridligen
äfven för dessa stölder stadgade en latitud af straffarbete från sex må¬
nader till och med fyra år Förklarandena betviflade, att straffarbetet för
dessa stölder, äfven enligt nya lagen, aldrig borde höjas öfver två år- En dylik
åsigt vederlädes derigenom, att stöld af ifrågavarande beskaffenhet upptoges
i den grupp af brott, som belädes med straffarbete från sex månader till fyra
år, och hvilka brott just derigenom likstäldes, så att ej några af dem kunde
kallas »mindre förbrytelser» i jemförelse med de öfriga. Obestridligt an¬
såge Förklarandena vara, att den i Strafflagen intagna föreskrift om viss tids
förlust af medborgerligt förtroende, i stället för den förut antagna lifstidsvan-
frejdeu, som åtföljde tjufnadsbrott, vore en lindring i straffets följder; men då
i förevarande fråga, derest nya Strafflagen tillämpats, Jacob Jönsson, med hän¬
syn till arten af hans begångna brott, skolat dömas medborgerligt förtroende
för alltid förlustig, eftersom denna påföljd blifvit, i fall som detta, af lagstif¬
taren stäld såsom hufvudregel, ansåge Föx-klarandena tillämpning af 1855 års
Förordning icke hafva medfört svårare påföljd för den tilltalade, än om han
dömts efter nya Strafflagen. Emot förmenandet, att den grund, Rådstuf-
vurätten iakttagit vid förvandlingen af tjufvaböter till straffarbete, icke vore
riktig, då Rådstufvurätten, efter att hafva nedsatt bötesbeloppet till en tredje¬
del, derpå tillämpat Strafflagens tariff, ville Förklarandena erinra att då, på sätt
47
de förut anfört, 8 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 innehölle, att
för böter, som efter äldre lag eller författning blifvit eller blefve ådömda,
förvandling till annat straff skulle, vid bristande tillgång, ske efter nya
lagen, och Förklarandena med tillämpning af detta stadgande ådömt den
lindrigaste bestraffning, som kunnat följa, förmodade de sig hafva dervid
rätteligen förfarit. Ehuru jag derom intet anmärkt, ville Förklarandena
dock, enär af yttrandet i deras första förklaring: »förutom så långt dylikt straff,
(straffarbete) som motsvarar de af Rådstufvurätten ådömda böterna», möj¬
ligen skulle kunna dragas den slutföljd, att Förklarandena med dessa ord
menat, att böter skolat jemte straffarbete ådömas. i händelse nya Straff¬
lagen på förevarande fall tillämpats, nu till sin förklaring lägga, att sådant
ej varit deras mening; uttalande Förklarandena, på grund af hvad de så¬
lunda andragit, såsom deras slutliga yttrande, att de ej kunde medgifva,
att de af dem uti förevarande fall åberopade grunder vore oriktiga, utan
vidhölles desamma fortfarande af Förklarandena-
I skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Bekinge yttrade jag, att det alltid vore en svår sak att afgöra, hvil¬
kendera af två lagar, som begge innehölle straffstadganden med vidsträckt
latitud, vore den strängaste. På hvilka grunder jag ansåge tjufnadsbrott
vara belagdt med lindrigare straff efter nya Strafflagen, än efter 1855 års
Kongl. Förordning, hade jag imellertid i min ofvan omförmälda skrifvelse
till Rådstufvurätten sökt utveckla. Förklarandena anförde deremot, att
min uttalade åsigt skulle strida mot lagens uttryckliga stadganden och erin¬
rade dervid först, att olofligt tillgrepp af gods, värdt fem riksdaler, med¬
förde efter 1855 års Kongl. Förordning endast böter från fem till tjugu
daler, under det att ansvaret för slikt tillgrepp enligt Strafflagen kunde
uppgå till ett hundra riksdalers böter eller sex månaders fängelse. Denna
skärpning i straffet vore dock mera skenbar än verklig. Den både uppen¬
barligen tillkommit i följd deraf, att gränsen emellan stöld och snatteri
blifvit uppflyttad från fem till femton riksdaler. Redan häri låge, i all¬
mänhet taladt, en mildring i straffet för olofligt tillgrepp, och en annan
dylik mildring bestode deri, att efter Strafflagen snattaren, först tredje
gången han snattade, blefve tjuf, då han efter 1855 års Kongl. Förordning
blefve det andra gången. I serskilda fall torde ock, med skäligt afseende på
dels utsträckningen i så väl brottets som bötesbeloppets latitud, dels ock
den införda nedsättr.ingen i förvandlingstariffen, straffet för snatteri af så
ringa belopp stanna under det förr stadgade maximum- Det vore i allt fall
om stöld, icke om snatteri, jag i ofvannämnde skrifvelse till Rådstufvu¬
rätten yttrat mig, såsom af sammanhanget kunde skönjas. Förklarandena
hade vidare anfört att, i fråga om de stölder, som omförmälas i 6 § af 1855
48
års Förordning, den äldre grundsatsen om dessa stölders varierande straff¬
barhet (från sex månader till två år) blifvit ändrad genom den nya lagen,
enär denna lag i 20 Kap. 6 § obestridligen äfven för dessa stölder stad¬
gade en latitud af straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år; och att Förklarandena betviflade, att straffarbetet för dessa stölder
enligt nya lagen aldrig borde höjas öfver två år, hvilken min åsigt skulle
vederläggas derigenom, att stöld af ifrågavarande beskaffenhet upptoges i
den grupp af brott, som belädes med straffarbete från sex månader till
fyra år, och hvilka brott just derigenom likstäldes, så att ej några af dem
kunde kallas mindre förbrytelser i jemförelse med de öfriga. Mig åter före-
komme det som om den sammanföring af flera olika qva.lificerade tjufnads-
brott under en lagparagraf, i förening med strafflatitudens vidgande, som
egt rum vid strafflagens slutliga affattande, sannolikt icke hade annat syfte,
än att befordra reda och enkelhet i lagens uppställning. Skulle något syf¬
temål derutöfver hafva förefunnits, så kunde, efter min tanke, lika väl och
snarare förmodas, att detta varit nedsättning i minimum för de svårare brot¬
ten, än höjning i maximum för de mindre svåra, emedan en gruppering, som
tillhopaförde så många och olika qvalificerade brott under så vidsträckt
strafflatitud, omöjligen kunde åsyfta alla dessa brotts likställighet, så att
deras skiljande i gröfre och mindre förbrytelser vore otillåten. Sådant skulle
strida icke blott mot all theori utan ock emot all praxis.
Förklarandena medgåfve, att den i Strafflagen intagna föreskrift om viss
tids förlust af medborgerligt förtroende, i stället för den förut antagna lifs-
tidsvanfrejdcn, vore en lindring i straffets följder; men, tilläde de, då i fö¬
revarande fråga, i fall nya Strafflagen tillämpats, den tilltalade, med hän¬
syn till arten af hans begångna brott, skolat dömas medborgerligt förtro¬
ende för alltid förlustig, så ansåge Förklarandena tillämpningen af 1855
års Förordning icke hafva medfört svårare påföljd för den tilltalade, än om
han dömts efter nya Strafflagen. Detta vore utan tvifvel en sanning, ty
härigenom hade den tilltalade gått fri icke blott för lifstids- utan ock för
viss tids vanfrejd. Men kunde domaren stå till svars med ett slikt dom¬
slut endast derföre, att den tilltalade ej hade skäl att deröfver klaga, då
skulle han äfven kunna från hvad straff som helst saklöst frikänna den
om brott förvunne tilltalade. Det vore just möjligheten af en slik utgång
i fråga om brottslingens vanfrejd, när han gjort sig till vanfrejdande brott
förfallen, som bevisade, att Förklarandenas åsigt i denna sak ej läte för¬
svara sig och ej kunde lemnas opåtald.
Förklarandenas försvar för åtgärden att förvandla endast en tredjedel
af tjufvaböterna till straffarbete, bemötte jag endast med Förklarandenas
egna ord i fråga om tillämpning af bötesbestämningen i 1855 års Förord¬
ning
49
ning å snatteri, begånget efter det nya Strafflagen trädde i verksamhet,
nemligen att besagda åtgärd innebure tillämpning af en redan upphäfd
grundsats och icke af den, som nu gälde enligt nya lagen; och åberopades
för öfrigt hvad jag i detta ämne erinrat i min förut omförmälde skrifvelse
till Rådstufvurätten.
Hela tvisten, huruvida, i fråga om tjufnadsbrott och andra förbrytel¬
ser, som kunde medföra förlust af medborgerligt förtroende på längre eller
kortare tid, Strafflagen vore mildare eller strängare, än äldre lagstadganden,
och hvilkendera förthy, jemlikt 5 § i 1864 års Kongl. Förordning, borde
tillämpas på brott, begångna före 1865 års början och efter nämnde tid
åtalade, skulle vara af jemförelsevis ringa vigt och kunna lemnas beroende
på olika domares olika uppfattning, derest icke Kongl. Förordningen den
20 Januari 1865 rörande frejdebetyg, i sammanhang med Strafflagens stad¬
gande rörande förlust af medborgerligt förtroende, infört föreskrifter, som
hade till påföljd, att i frejdebetyg, utfärdade efter 1865 års början, ej finge
intagas någon anmärkning rörande frejden, som icke stödde sig på dom¬
stols beslut, hvarigenom dömdes till förlust af medborgerligt förtroende,
hvilken påföljd ännu varade, då betyget utfärdades, hvaremot för sådane
personer, som vore för brott dömde före nämnde tid, anteckningen derom
allt framgent i frejdebetyget qvarstode. Detta ledde nemligen derhän, att
en person, som begått ett såsom vanfrejdande ansedt brott, till exempel
stöld, och blifvit derföre dömd före år 1865, finge i sitt frejdebetyg behålla
anteckningen derom hela sin lifstid, då deremot den, som föröfvat samma
brott efter 1865 års början och sedermera blifvit dömd, befriades från dy¬
lik anteckning i frejdebetyg, sedan den tid förflutit, hvarunder förlust af
medborgerligt förtroende varit honom ådömd, hvilket äfven vore händelsen
med den, som begått stölden före år 1865 men ändock blifvit, såsom i de
aldra flesta fall skett, dömd efter nya lagen; men den som stulit före år
1865 och blifvit sedermera dömd efter gamla lagen och således icke fått sig
ådömd förlust af medborgerligt förtroende, han ginge fri från hvarje anteck¬
ning derom i frejdebetyget, emedan detta ej finge innehålla anteckning om
annat, än sådana brott, om hvilka anteckning förut skett i kyrkoboken,
eller om förlust af medborgerligt förtroende, ådömd genom utslag, gifvet
efter 1865 års början. Det kunde således hända, att af tre personer, som
samtidigt begått samma slags brott, till exempel stöld, en blefve vanfrej-
dad för hela sin lifstid, en finge fem eller sex års vanfrejd, och en ginge
alldeles fri från sådan påföljd, allt efter tiden för åtalens anställande, och
i de två senaste fallen, efter domarens olika uppfattning af den äldre eller
den nyare lagstiftningens större stränghet.
Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.
7
50
Ett sådant rättstillstånd kunde icke vara tillfredsställande; och då jag
ansåge den åsigt, jag här ofvan förfäktat, vara den riktiga, hade jag varit
pligtig att deråt söka bereda framgång, och att låta domaremagten skilja
emellan mig och dem, som tillämpat och icke ville afstå från framtida
tillämpning af en deremot stridande åsigt, hvarföre jag åt Advokatfiskals-
embetet uppdroge att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala förrbemälde
Rådmän för deras anmärkta oriktiga förfarande och, sedan dem lemnats
tillfälle att ytterligare sig förklara, å dem påstå det ansvar, hvartill fog
kunde förefinnas. _ .
Sedan Advokatfiskalsembetet, i enlighet med de af mig gjorda anmärk¬
ningar, vid Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge det förordnade ata¬
let anstält, hafva de tilltalade Rådmännen med förklaring till Kongl. Hof¬
rätten inkommit samt deri, med åberopande och utveckling af hvad de i
ämnet förut hos mig andragit, äfven anfört; att då Rådstufvurätten, enligt
Förklarandenas åsigt, varit pligtig att i förevarande fall tillämpa 1855 års
Författning om stöld, Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865, som ord¬
nade förhållandet med vanfrejd såsom påföljd för tjufnadsbrott, icke bort,
äfven om samma Förordning funnits till då Radstufvurättens ifrågavarande
utslag fäldes, hafva inneburit tillräckligt skäl att afvika från denna pligt;
att det visserligen vore sanut, att Jakob Jönsson, i följd af bestämmelsei ne
i denna senare tillkomna Förordning, blifvit på visst sätt fri från den stän-
dioa vanfrejd, hans brott, efter 1855 års Författning bedömdt, skolat med¬
föra, och som, om Strafflagen tillämpats, blifvit honom ådömd, men att
denna brist i lagstiftningen snarare borde komma brottslingen till godo,
än för honom medföra ett vida svarare straff än det, hvartill domaren, med
frånseende af denna lucka i lagstiftningen, funne hans brottslighet föran¬
leda; och att enär, beträffande klandrade bötesförvandlingen, enligt 1855
års Författning, böter för stöld skulle till belopp af det stulnas tredubbla
värde ådömas, men, i händelse af bristande tillgång till deras gäldande,
endast en tredjedel deraf förvandlas till annat straff, sistnämnda föreskrift
icke kunde anses uppliäfd genom åberopade 8 § i Kongl. F örordningen den
16 Februari 1864 om Strafflagens införande, hvilken § syntes endast be¬
stämma den tariff, som borde följas vid förbytande till annat^ straff af det
bötesbelopp, som enligt den lag, efter hvilken böterna blifvit ådömda, borde
förvandlas.
Advokatfiskalsembetet har härefter, uti afgifna slutpåståenden, anfört
att då, hvad Förklarandena åberopat till stöd för sin åsigt, att den genom
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 för sådan förbrytelse, hvarom Jakob
Jönsson vore förvunnen, eller för första resan stöld med inbrott, stadgade
straffpåföljd vore lindrigare, än den, som bort enligt Strafflagen å slik
51
förbrytelse följa, innefattade ett upprepande af de försvarsskal, som redan
blifvit hos mig framstälda och af mig bemötta, Advokatflskalsambetet der¬
vid endast hade att åberopa innehållet af den skrifvelse, hvarigenom åtalet
blifvit af mig anbefaldt, med erinran att, hvad anginge Förklarandenas be¬
mödande att ådagalägga, det Rådstufvurätten icke med fog kunnat låta sitt
förfaringssätt bestämmas uteslutande af förhållandet med den vanfrejd, Ja¬
kob Jönssons brott skolat medföra, något sådant icke kunde anses vara af
mig påstådt; och att enär, i fråga om klandrade bötesförvandlingen, påbu¬
det i 8 § i Kongl Förordningen den 16 Februari 1864 att för böter, som
efter äldre lag eller författning voro eller blcfvo ådömda, skulle vid bri¬
stande tillgång förvandling till annat straff ske efter nya lagen, måste an¬
ses innebära ett fullständigt upphäfvande af alla förut gällande stadganden
angående böters förvandling, utom i vissa undantagna fäll, borde hvad För-
klarandena häremot andragit anses icke vara af beskaffenhet att kunna till¬
vinna sig något afseende vid åtalets pröfning; hvadan Advokatfiskalsembe-
tet yrkat att Förklarandena måtte, för de lagskipningsfel, som jag lagt dem
till last, dömas till bötesansvar enligt 25 Kap. 17 § Strafflagen.
Förklarandena, öfver dessa påståenden hörde, uttryckte sin tillförsigt
att varda från ansvar i målet frikända, äfven om Kongl. Hofrätten ej skulle
godkänna deras mening i fråga om förvandlingen af de Jakob Jönsson
ådömda böter, i följd hvaraf denne fått undergå tretton dagars straffarbete,
då han deremot, efter den af Advokatfiskalsembetet hyllade åsigt, bort ut¬
stå sådant straff i tjugutvå dagar och icke, såsom antaget blifvit, i tju-
guen dagar.
Genom utslag den 14 Juni 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att som
Rådstufvurätten dels ådömt Jakob Jönsson, för föröfvade första resan
stöld med inbrott, ansvar, enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855,
ehuru det straff, som för sådan förbrytelse bestämdes i 20 Kap. Straff¬
lagen, vore lindrigare och således, enligt stadgandet i 5 § af Kongl. För¬
ordningen den 16 Februari 1864, samma lag bort tillämpas, dels ock, emot
föreskriften i åberopade 8 § af sistnämnda Kongl. Förordning, att böter,
som efter äldre lag eller författning vore ådömde, skulle efter Strafflagen för¬
vandlas, föreskrifvit, att endast en tredjedel af de böter, hvartill Rådstufvu¬
rätten för stölden fält Jakob Jönsson, skulle till annat straff öfvergå; så
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen, fälla
de tilltalade, hvilka såsom ledamöter i Rådstufvurätten uti förevarande fel¬
aktiga beslut deltagit, att för orätt dom hvardera bota tjugu riksdaler riks¬
mynt till Kronan.
Emot detta utslag hafva de sakfälde anfört underdåniga besvär. Kongl.
Maj:ts nådiga utslag är, när detta tryckes, ännu icke meddeladt.
52
Hos mig klagade Stadsfiskalen i Sköfde A. Lindmans arfvingar, sonen
Handlanden" A. P. Lindman, enkan Sofia Petronella Lindman och mågen L.
Andersson öfver Rådstufvurättens i nämnda stad förfarande under handlägg¬
ningen af ett utaf Rådmannen E. A. Gudheim emot såväl Stadsfiskalen
Lindman i lifstiden som jemväl klaganden Lindman anhängiggjordt mål, hvar¬
om af handlingarne inhemtades: att Rådmannen Gudheims stämningspå-
stående gått derpå ut, att som Stadsfiskalen Lindman under åren 1857,
1858 och 1859 skuldsatt sig hos Gudheim icke allenast för bekomna varor
utan ock för hållna auktioner, utan att kunna förmås till betalning eller
redovisning, Lindman måtte varda ålagdt att, enligt räkning, godtgöra Gud¬
heim dels kontant trehundratrettiofyra riksdaler 78 öre jemte ränta och
dels, genom qvittning å Gudheims skuld för gjorda auktionsinrop och för
bekomna medel, sexhundratrettiosex riksdaler 95 öre, eller tillsammans nio-
hundrasjuttioen riksdaler 73 öre; att, sedan detta mål vid serskilda till¬
fällen och deribland den 17 och 24 Juli samt den 21 och 28 Augusti 1865
af Rådstufvurätten handlagts, Gudheim till den 18 September samma år,
till hvilken dag målet varit uppskjutet, uttagit stämning å ofvanbemälde
Handlanden Lindman, med yrkande att, då denne gått i borgen såsom för
egen skuld för fadrens auktionsredovisningar, han lika med fadren måtte
förpligtas att betala auktionsmedlen jemte ränta, i anledning hvaraf, — och
efter det Gudheim till stöd för sitt anspråk företett dels en räkning å sina
fordringar hos Sköfde stads auktionskammare för den tid, Stadsfiskalen
Lindman förestått densamma, och dels, i bestyrkt afskrift, en utaf Joll. Kjel-
lander med flere, en för alla och alla för en, den 18 Augusti 1859 ingån¬
gen borgen såsom för egen skuld för alla de medel, Stadsfiskalen Lind¬
man, såsom föreståndare för Auktionskammaren i Sköfde, kunde få om hän¬
der, samt för fullgörande af alla de förbindelser, honom i sådan egenskap
ålåge, å hvilken skrift fanns tecknadt ett så lydande bevis: »att äfven
Handlanden A. P. Lindman ingått borgen för Stadsfiskalen A. Lindmans
redovisning för auktioner intygas; Sköfde den 15 September 1865. S. G.
Wetterberg.» — Handlanden Lindman vid sistnämnda rättegångstillfälle
skriftligen genmält, att han hvarken hade sig bekant, om Gudheim egde
någon fordran hos Stadsfiskalen Lindman, ej heller visste sig hafva till
Gudheim ingått någon borgen, och derföre undandroge sig att ingå i svaro¬
mål, förrän Stadsfiskalen Lindman, som af sjukdom hindrats att sin talan
utföra, kommit i tillfälle att sjelf utreda sina affärer med Gudheim; att
Rådstufvurätten, som efter målets handläggning vid nyssomförmälda till¬
fälle förklarat, att utslag skulle efter anslag afkunnas, icke meddelat det
sålunda utlofvade utslaget förr, än den 6 Mars 1866, då målet uppskjutits
till den 16 påföljande April med föreskrift, att nödig ansedd utredning och
53
liqvidation parterne emellan dertill borde vara verkstäld; — att å den så¬
lunda utsatta dagen för målets vidare handläggning, Gudheim och Hand¬
landen Lindman, den senare, enligt anteckning i protokollet, »för sig och
ö fri ge sterbhusdelegare efter då mera aflidne Stadsfiskalen Lindman» till-
städeskommit, hvarvid Gudheim dels inlemnat protokollen öfver två för
liqvidationcns verkställande parterne emellan hållna sammanträden, det ena
i Sköfde den 29 Mars, då Stadsfiskalen Lindmans tillstädesvarande sterb¬
husdelegare förklarat, att de ej voro försedde med handlingarne i boet,
hvilket blifvit i konkurstillstånd försatt, och det andra i Falköping den 6
April, då likväl icke heller någon liqvidation kommit att ega rum, dels
ock yrkat, att sterbhusdelegarne måtte förpligtas till honom gälda tre¬
hundrasjuttiotre riksdaler 46 öre jemte ränta, Handlanden Lindman ser-
skildt såsom löftesman för fadrens auktionsredovisningar, och dessutom
ersätta kostnaderne för liqvidationen och rättegången, samt A. Smedberg i
Borgunda, i egenskap af god man i konkurs- och urarfvamålet efter Stads¬
fiskalen Lindman, anmält sig såsom mellankommande part och afgifvit
yttrande hvarjemte slutligen Handlanden Lindman invändt, att hans borgen
blifvit lemnad till Magistratens men icke till Gudheims säkerhet; att, sedan
målet derefter till pröfning öfverlemnats, Rådstufvurätten meddelat det be¬
sked, att efter anslag utslag komme att utgifvas, hvilket sedermera afsagts
först den 2 Juni, då målet för verkställighet af liqvidation parterne emel¬
lan uppskjutits till den 16 Juli; — att sistnämnde dag Gudheim ensam
sig instält och inlemnat en den 16 Juni daterad, af Gudheim, förrbemälde
Smedberg, A. P. Lindman, Sofia Petronella Lindman och A. W. Trolan-
der, den sistnämnde i egenskap af Rättens ombudsman i nämnde konkurs,
undertecknad handling, enligt hvilken de, för att bespara sig och konkurs¬
massan kostnaden af en liqvidation genom annan man, sammanträdt och
uPPgjort räkning samt liqvidation, hvarvid Gudheims ostridiga fordringar
för auktioner antagits utgöra tvåhundrasexton riksdaler 93 öre, men veder¬
börande icke velat godkänna ett af Gudheim jemväl fordradt belopp af
tjugusju riksdaler 49 öre, hvilket Stadsfiskalen Lindman fört sig till godo
för kungörelse-kostnader, skrifvarebiträde m. m. vid auktionsförrättningar,
hvadan till Rådstufvurätten öfverlemnats att pröfva och afgöra, huruvida
Gudheim borde vidkännas denna påföring eller icke, samt huru rättegångs-
och liqvidationskostnaderne skulle godtgöras; att Rådstufvurätten genom
utslag den 20 Juli ytterligare uppskjutit målet till den 23 i samma må¬
nad, med föreläggande för »Svarandena» att sig då infinna, så vida de ön¬
skade att i målet vidare varda hörde, och för Gudheim att om detta be¬
slut bevisligen dem underrätta; att Gudheim sistnämnde dag ensam sig
instält och företett intyg, att nyssnämnda beslut blifvit delgifvet Smed-
54
berg, Sofia Lindman och A. P. Lindman, hvarefter Rådstufvurätten till—
kännagifvit, att utslag komme att efter anslag meddelas; — samt att Rådstuf¬
vurätten den 30 Juli 1866 afkunna! utslag, såsom det i protokollet hette,
»i målet emellan Rådmannen E. A. Gudheim, kärande, samt Stadsfiskalen
A. Lindmans sterbhusdelegare, svarande, om skuldfordran», och i utslaget
sig utlåtit: att som käranden genom det i målet företedda, af Borgmästa¬
ren Wetterling utfärdade intyg, hvars riktighet svarandena icke förnekat,
styrkt, att svaranden A. P. Lindman jemte flere andra personer, såsom för
egen skuld, ingått borgen för hvad Stadsfiskalen Lindman omhänderhade
såsom föreståndare för stadens auktionskammare, och svarandena vid sam¬
manträde den 16 Juni medgifvit, att käranden hos dem egde en ostridig
fordran af tvåhundrasexton riksdaler 93 öre, förpligtades svarandena, med
stöd af 9 kapitlet Handels-Balken, att gemensamt, eller hvilkendera af dem
gälda gitte, till käranden genast utgifva nämnda belopp tvåhundrasexton
riksdaler 93 öre jemte sex procent ränta derå från förfallodagen den 1 Fe¬
bruari 1865 till dess betalning följde; och enär, hvad anginge de käranden
af Stadsfiskalen Lindman påförde kostnader för kungörelser, skrifvarebi-
träde m. m., Lindman såsom auktionsprovision tillgodofört sig viss procent
af auktionssumman och deri jemväl måste vara inbegripen godtgörelse för
sagde kostnader, ålades det svarandena, att till käranden återbära tjugusju
riksdaler 49 öre jemte sex procents ränta derå från den 1 februari 1865
till dess betalhing skedde, hvarjemte svarandena, som, »genom sin underlå¬
tenhet att betala käranden hans omstämda fordran vållat rättegången»,
skulle godtgöra hans rättegångskostnader och utgifter för liqvidationssam-
manträdena med etthundratjuguen riksdaler 6 öre.
1 skrifvelse till Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt den 28
Februari 1867 yttrade jag: att bland de flere anmärkningar, klagandena
framstält emot Rådstufvurättens förfarande i detta mål och det sätt, hvarpå
detsamma blifvit afdömdt, de isynnerhet syntes mig förtjenta af uppmärk¬
samhet, som afsåge den personliga ansvarighet, hvilken Rådstufvurätten
ålagt Stadsfiskalen Lindmans sterbhusdelegare. I afseende härå vore an¬
märkt: att sterbhusdelegarne aldrig varit i målet instämde; att icke desto-
mindre, och ehuru de öfrige sterbhusdelegarne af sådan orsak hvarken be¬
fullmäktiga! ej heller haft anledning befullmäktiga Handlanden Lindman
att vara deras ombud, denne dock blifvit i protokollet för den 16 April
såsom sådant ombud antecknad; samt att sterbhusdelegarne, ehuru de, en¬
ligt hvad under rättegången flere gånger blifvit upplyst, sökt urarfvaför¬
mån efter Stadsfiskalen Lindman, hvarom Rådstufvurättens vid klagoskrif¬
ten fogade protokoll af den 12 Mars 1866 samt bestyrkt afskrift af den
sistberörde dag utfärdade offentliga stämningen å Stadsfiskalen Lindmans
■*
55
borgenärer vittnade, icke desto mindre blifvit af Rådstufvurätten dömde
att, gemensamt eller hvilkendera gälda gitte, utgifva det ådömda beloppet.
I de utlåtanden öfver klagoskriften, hvilka, efter dertill lemnadt tillfälle,
afgifvits dels af ständige Ordföranden i Rådstufvurätten gemensamt med
två Rådmän, dels af en tillförordnad Ordförande i samma Rätt, såsom de
der inom Sköfde Rådstufvurätt deltagit i målets behandling, hade de först¬
nämnde anfört: det Handlanden Lindman blifvit rätteligen antecknad såsom
i rättegången närvarande »för sig och Stadsfiskalen Lindmans öfriga sterb-
husdelegare», enär han inför protokollet så anmält sig, och det vore »mel-
lankommande part tillåtet att, utan serskild stämning, föra talan i förut
anhängiggjord sak»; hvaremot den tillförordnade Ordföranden, hvilken å Råd-
stufvurättens vägnar undertecknat protokollet vid åtskilliga tillfällen, der¬
ibland jemväl det, då slutliga utslaget den 30 Juli 1866 afkunnades, i sitt
utlåtande ej meddelat något serskildt yttrande öfver nu anförda klago-
punkter.
Då sålunda af Rådstufvurättens Ordförande och ledamöter icke ens
blifvit uppgifvet, att Handlanden Lindman hos Rådstufvurätten företett
någon för honom utfärdad fullmakt att föra talan för öfrige sterbhusdel-
egare efter Stadsfiskalen Lindman, kunde jag, lika med klagandena, ej an¬
nat finna, än att i protokollet för den 16 April 1866 obehörigen influtit,
att Lindman tillstädeskom »för sig och öfrige sterbhusdelegare»; men, ehvad
bemälde sterbhusdelegare uti ifrågavarande rättegång varit att betrakta så¬
som parter eller icke, kunde i allt fall, sedan urarfvaförmån efter Stads¬
fiskalen Lindman varit af dem sökt, personlig ansvarighet för dennes gäld,
i sådan ordning som nu skett, dem icke adöinas; hvarföre jag ansåge Råd¬
stufvurättens ifrågavarande slutliga utslag vara uppenbarligen lagstridigt.
Vidare hade klagan blifvit förd deröfver, att Rådstufvurätten såsom
domskäl mot Handlanden Lindman åberopat, att käranden genom det i
målet företedda af Borgmästaren Wetterberg utfärdade intyg, »hvars rik¬
tighet sval anden icke förnekat», styrkt, det Handlanden Lindman, jemte flere
andra personer, såsom för egen skuld ingått borgen för hvad Stadsfiskalen
Lindman omhänderhade, såsom föreståndare för stadens auktionskam¬
mare; emot hvilka domskäl Handlanden Lindman erinrat, att bemälde Borg¬
mästares . bevis ej finge utgöra surrogat för laga borgensförbindelse, helst
detta bevis icke upplyste, huruvida borgen blifvit ingången såsom för egen
skuld, i hvilket fall borgen skulle »utgått tolf månader efter förfallotiden,
hvilken Gudheim vid rättegångstillfället den 18 September 1865 sjelf upp-
gifvit hafva inträffat omkring är 1860», eller om Handlanden Lindman en¬
dast ingått enkel borgen, då åter någon betalningsskyldighet hos honom
ej intiädde förr, än gäldenärens medellöshet varit undersökt, hvarförutan
56
Handlanden Lindman anmält, att i alla händelser honom ej bort ådömas
betalningsskyldighet, annorlunda än mot sjelfva förbindelsens återfående
eller afskrifning derå.
Härtill hade den tillförordnade Ordföranden genmält, att Handlanden
Lindman icke under rättegången förnekat sin borgen för Stadsfiskalen Lind¬
man såsom föreståndare för auktionskammaren, hvarjemte sistbemälde Ordfö¬
rande, för att ådagalägga beskaffenheten af denna borgen, insändt bestyrkt
afskrift af eu den 3 September 1863 af J Bogren, A. P. Lindman, m. fl.
underskrifven handling af innehåll, att för alla de medel, Stadsfiskalen
Lindman kunde omhänderfå såsom föreståndare för Auktionskammaren i
Sköfde, samt för fullgörande af de förbindelser honom i sådan egenskap
ålåge, och hvarför L. Sundvall m. fl. uppgifne personer stode i borgen,
ginge äfven berörda handlings undertecknare, en för alla och alla för en,
i full borgen såsom för egen skuld.
Äfven om berörda borgensförbindelse, i händelse densamma under rätte¬
gången blifvit hos Rådstufvurätten företedd, tilläfventyrs utgjort laga skäl
till Handlanden Lindmans förpligtande att ifragakomna fordringsbelopp
gälda, förekomme det nng dock anmärkningsvärd^ att Rådstufvurätten adömt
Lindman en sådan ansvarsskyldighet, utan att förut hafva sett och i protokol¬
let intagit den handling, hvarå borgensansvarigheten sig grundade, och, utan
att ens hafva sökt utreda, huru vidsträckt berörda borgensförbindelse
varit, antagit eller uppgifvit, att förbindelsen varit ingången såsom för
egen skuld.
I fråga om det sätt, hvarpå målet blifvit hos Rådstufvurätten behand-
ladt, hade& klaganderne i öfrigt framstält åtskilliga anmärkningar, mer och
mindre befogade, men bland dessa hade jag ansett endast den böra göras
till föremål för åtal att, ehuru Rådstufvurätten vid flere tillfällen yttrat, det
utslag skulle efter anslag afkunnas, flera beslut i målet samt till och med
det slutliga utslaget syntes hafva blifvit afsagda, utan att dagen derför varit
på förhand genom anslag tillkännagifven.
Härvid hade blifvit erinradt: af ständige Ordförande och de två Råd¬
männen: att domboksutdraget af den 6 Mars 1866 visade, att det då gifna
utslag afkunnats efter anslag; och af tillförordnade Ordföranden: att an¬
märkningen, om felande anslag före besluts och utslags afkunnande, vore
sanningslös.
Denna klagopunkt syntes likväl, trots det enhälliga bestridandet deraf,
ej sakna all grund. Protokollet vittnade i uppgifna delar till fördel föi kla¬
ganden, och i de fall, der domstolen uraktlåtit, att i sitt pi otokoll anteckna,
det anslao- egt rum, syntes domstolens ledamöters sedermera afgifna utsagor
sakna
57
sakna det laga vitsord, hvilket tillkomme ett protokoll, hvarföre bevisning
om det uppgifna förhållandet behöfde af dem förebringas.
Slutligen ansåg jag mig ej böra lemna obeifradt det onödigt långa upp¬
skof, som egt rum emellan målets handläggning den 18 September 1865 och
ar kunnandet af beslut deruti den 6 Mars 1866, äfvensom emellan målets
handläggning den 16 April berörda år och det beslut, som derefter den 2
•Juni meddelades.
, Visserligen hade, å den af ständige Ordföranden och de två Rådmännen
atgifna förklaring, Handlanden Lindman under den 23 Januari 1867 teck¬
nat, att han, efter tagen kännedom af berörda handling, funnit Förklaran-
dena för deras del icke hafva oriktigt eller olagligt förfarit; men detta
förklarande hvilket ej kunde anses eller gälla såsom återkallelse af den hos
mig föida klagan, syntes mig ej böra inverka på frågans bedömande.
Af nu anförda orsaker föranläts jag att förordna om åtal, hvars ut¬
förande uppdrogs åt Advokatfiskalsembetet; och sammanfattade bemälda em¬
bete hvad sålunda var anmärkt så, att Rådstufvurätten till last lades, att hafva
på sätt protokollet den 16 April 1866 utmärkte, ansett Handlanden
Lindman såsom tillstädeskommen för sig och öfriga sterbhusdelegare efter
otadsfiskalen Lindman, ehuru bemälde Handlande icke företett någon för
sadant ändamål utfärdad fullmakt;
genom utslaget den 30 Juli 1866 ådömt sterbhusdeleganie ansvarighet
för Stadsfiskalen Lindmans gäld till Rådmannen Gudheim, oansedt de, hvilka
icke blifvit i målet instämde, sökt urarfvaförmån efter bemälde Stadsfiskal;
medelst samma utslag förklarat Handlanden Lindman bunden till ser¬
skild ansvarighet för omstämda gälden, på grund af en utaf honom utgifven
borgensförbindelse, utan att förut ens hafva infordrat och gjort sig i ringaste
mån underrättad om beskaffenheten af samma förbindelse;
0 * målet meddelat åtskilliga beslut och utslag, utan att anslag förut-
gatt, eller parterne derom på annat sätt erhållit underrättelse, samt
obehörigen fördröjt målets behandling från den 18 September 1865
till den 6 Mars 1866, samt från den 16 April till den 2 Juni sistnämnda år;
hvarjemte Advokatfiskalsembetet tillkännagifvit, hvilken Ordförande och hvilka
ledamöter vid hvart och ett af de ifrågakomma rättegångstillfällena tjenst-
gort, visande det sig deraf, att utom de omförmälde Rådmännen äfven en
-Bisittare i Rättens förhandlingar tagit del.
Hos Kongl. Hofrätten hafva förklaringar afgifvits dels af den ständige Ord¬
föranden i Rådstufvurätten, som hufvudsakligen fäst sig vid den af honom redan
hos mig framhållna omständighet, att Handlanden Lindman, på sätt det af honom
den 23 Januari 1867 utfärdade intyg utmärkte, förklarat, att bemälde Ord-
Just.-Ombudsmannem Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 8
58
förande och de två Rådmännen icke olagligt förfarit, på grund hvaraf Ordfö¬
randen förment, att anmärkningen om bristande fullmakt för Lindman att fora
öfrige sterbhusdelegarnes talan borde ogillas, hvarjemte han under bestridande,
att anslag före beslutets afkunnande ej egt rum, i öfngt åberopat hvad han hos
mig anfört; dels af den tillförordnade Ordföranden, som andragit: att da Hand¬
landen Lindman afstått från ansvarspåståendet mot ständige Ordföranden samt
Rådmännen, det vore uppenbart, att Lindmans och de öfriges klagan öfver Rad-
stufvurättens åtgärd att afdöma målet, innan Lindman företett skriftliga tull
makter från medparterne, icke förtjente afseende; att, vidkommande den ser-
skilda ansvarighet, hvartill Lindman ansetts bunden, utan att den åberopade
borgensförbindelsen blifvit infordrad och företedd, uppmärksamhet borde fästas
dervid, att Lindman aldrig förnekat, det han ingått borgen för fadrens förbin¬
delser såsom auktionskammarföreståndare, och att i slutliga utslaget ej åbe¬
ropats omförmälda borgensförbindelse utan det af Borgmästaren W etterberg
den 15 September 1865 meddelade skriftliga intyg, hvilket väl icke kunde
tydas annorlunda, än att Lindman iklädt sig en lika borgen, som de personer,
hvilka underskrift den förbindelse, hvarå intyget funnits tecknadt; hvar¬
jemte tillförordnade Ordföranden bestred angifvarenas obestyrkta uppgifter
om felande anslag till besluts afkunnande; dels ock af Rådmännen och Bi¬
sittare^ hvilka hänfört sig till de yttranden, som afgifvits af Ordförandena, samt
derjemte antydt, att de, såsom illiterate ledamöter, icke kunnat ofelbart be¬
döma formen för rättstvister och deras slitande. . _ in
Sedan härefter angifvarena lemnats tillfälle att i ämnet sig yttra, hade
de uti en till Kongl. Hofrätten ingifven skrift yrkat, att Rådstufvurättens
Ordförande och ledamöter måtte förpligtas ersätta de angifvarena »genom den
öla^liga domen» ådömda belopp jemte ränta och lösen för Rättens protokoll,
anglfvelsekostnad fem riksdaler, kommissionärsarfvode i Kongl Hofrätten
femton riksdaler och lösen för blifvande utslag; varande dock slutligen i skrif¬
ten förklaradt, att ansvarspåståendet mot ständige Ordföranden icke fullföljdes.
Sedan härom hos Kongl. Hofrätten ytterligare skriftvexlats, sa har
Kongl. Hofrätten genom utslag den 30 April 1869 sig utlåtit: att, da af de
omständigheter, som åberopats till stöd för anmärkningen, att Rådstufvu-
rättens den 24 Juli och den 28 Augusti 1865 samt den 2 Juni och den
20 och 30 Juli 1866 meddelade utslag afsagts utan förutgångna anslag,
icke borde mot de tilltalades bestridande för gifvet antagas, att sagda ut¬
slag utan dylika anslag afkunnats, Kongl. Hofrätten funne de tilltalade i
denna del ej kunna till ansvar fällas; men emedan dem till last läge, stän¬
dige Ordföranden och de två Rådmännen: dels att Handlanden Lindman,
fastän han ej företett fullmakt från Stadsfiskalen Lindmans öfrige sterb-
husdelegare, likväl, enligt protokollet för den 16 April 1866, emot stad-
59
gandet i 15 Kap. 4 § Rättegångsbalken, antagits såsom ombud för dem,
hvilket haft till följd, att de sedermera blifvit såsom svarande parter i proto¬
kollet antecknade, och dels att målets handläggning fördröjts från den 18
September 1865 till den 6 Mars 1866 samt från den 16 April till den 2
Juni i sistnämnda år, utan att giltig anledning dertill föreburits; samt den
tillförordnade Ordföranden, den ene Rådmannen äfvensom Bisittaren: dels att,
ehuru Stadsfiskalen Lindmans sterbhusdelegare icke varit stämde med på¬
stående om skyldighet för dem att personligen ansvara för betalningen af
Gudheims fordran, samt oaktadt under rättegången blifvit upplyst, att de
efter Stadsfiskalen Lindman sökt urarfvaförmån, Rådstufvurätten dock
känt dem skyldige att godtgöra den senares gäld till Gudheim, och dels
att Rådstufvurätten, utan att den af Gudheim åberopade borgen företetts,
så att densammes beskaffenhet och giltighet kunnat af Rådstufvurätten be¬
dömas, ansett Handlanden Lindman, på grund af samma borgen, för gälden
ansvarig; ty, och som det, enligt lag, icke på målseganden ensam ankomme
att beifra de fel, som af domare i embetet beginges, samt vid sådant för¬
hållande Handlanden Lindmans, enkan Lindmans och Inspektören Anders¬
sons återkallelse i viss mån af deras gjorda angifvelse icke på förevarande
åtal inverkade; pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kap. 17 §
Strafflagen, rättvist döma de tilltalade, hvar för de felaktigheter, han i om-
förmälda hänseende låtit komma sig till last, att höta ständige Ordföranden
femtio riksdaler, den tillförordnade Ordföranden etthundra riksdaler, ene
Rådmannen sjuttiofem riksdaler, den andre tjugufem riksdaler och Bisitta¬
ren femtio riksdaler till Kronan; hvarförutan Kong! Hofrätten, enligt 6
Kap. 5 § sagde lag, förpligtade den tillförordnade Ordföranden, ene Rådmannen
och Bisittaren, hvilka till Rådstufvurättens slutliga utslag bidragit,_ att en
för alla och alla för en godtgöra Handlanden Lindman, enkan Lindman
och Inspektören Andersson icke allenast hvad de i följd af samma utslag
redan utbetalt eller kunde komma att utgifva jemte sex procents ränta derå
från de dagar, medlen af dem utbetalts, tills liqvid skedde, utan ock deras
kostnader å angifvelsen och atalet med fyratiotva riksdaler jemte lösen föi
ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag.
Emot detta utslag äro ieke å någondera sidan besvär anförda.
Löjtnanten C. J. Tjäder har uti en den 14 Oktober 1867 till mig
ingifven skrift — med bifogande af två gravationsbevis angående Tjäder då
tillhöriga hemmanet ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp, utfärdade, det
ena den 3 Oktober 1863 af ständige Domhafvanden, och det andra den 16
60
November 1864 af eu tillförordnad Domhafvande i Medelstads härad — an¬
fört: att vid granskning af samma bevis funnes, hurusom en panträtt,
den enkan Christina Wickefgren egdc i berörda fastighet, uti ständige Dom-
hafvandens bevis icke blifvit anmärkt på annat sätt, än med dessa ord i
7:de punkten: »Christina Wickelgrens undantagsrättigheter, intecknade den
26 Juli 1858», då deremot beviset af den 16 November 1864 innehölle
dels, under 2:o, »Carl Anderssons och Christina Wickelgrens undantagskon-
trakt, intecknadt den 2 Maj 1837 i ett åttondedels mantal, hvarefter för¬
nyelse skett sednast den 23 Juli 1855, innehållande jemväl, att vid bådas
död, då undantaget faller till gården, tre hundra trettiotre riksdaler 16
skillingar banko skola utan ränta af jordegaren utbetalas», dels ock i 7:de
punkten: »Kontrakt om bortarrenderande af Christina Wickelgrens ofvan-
nänmda undantag, dateradt den 13 Juli 1848 och intecknadt den 26 Juli
1858»; att, enligt hvad uppenbart vore, endast sistberörda kontrakt rörande
undantagsrättigheternes bortarrenderande åsyftades i det af ständige Dom-
hafvanden utgifna bevis, hvari således icke med ett ord omnämnts Carl
Anderssons och Christina Wickelgrens den 2 Maj 1837 intecknade undan-
tagskontrakt eller den i och med detta kontrakt intecknade skuld af fem
hundra riksdaler riksmynt; att den vilseledande uppgiften i samma bevis,
att berörda undantagsförmåner intecknats den 26 Juli 1858, i stället för
den 2 Maj 1837, i förening dermed, att såväl detta senare datum som
undantagets bortarrenderande alldeles uteglömts, vållat, att Tjäders fånges¬
man, förre Nämndemannen Sven Nilsson, som genom afhandling den 16 Juli
1863 till Tjäder försålt omförmälda ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp
med inventarier och växande gröda emot tjugotvå tusen fem hundra riks¬
daler riksmynt, som skulle sålunda godtgöras, att köparen öfvertoge i fa¬
stigheten intecknade skulder till sammanlagdt belopp af tretton tusen riksdaler
och till Sven Nilsson å bestämda tider utbetalte återstående nio tusen fem
hundra riksdaler, lätteligen kunnat öfvertyga Tjäder, att kontraktet om un¬
dantagsrättigheternes bortarrenderande af den 30 Juni — eller, såsom det
senare gravationsbeviset oriktigt upptoge, den 13 Juli — 1848 innefattade
allt hvad Tjäder behöfde känna om Christina AVdckelgrens rättigheter i
hemmanet, och att han således kunde bespara Sven Nilsson kostnaden och
besväret att anskaffa protokollsutdrag rörande hennes åtkomst till undan¬
taget; att, då Tjäder den 16 'Novemher 1864, genom gravationsbeviset af
samma dag, erhöll kunskap om inteckningen å fem hundra riksdaler, det
varit för sent att af köpeskillingen för hemmanet innehålla ett motsvarande
belopp, enär Tjäder redan den 24 November 1863 godkänt Sven Nilssons
den 11 i samma månad gjorda öfverlåtelse till vice Häradshöfdingen O. F.
Brunberg i Tving af sin då oguldna köpeskillingsfordran hos Tjäder, sex
61
tusen fem hundi a riksdaler, livilka blifvit af Brunberg cjyitterade, fyra tusen
riksdaler den 24 i nyssberörde månad och år samt återstoden den 24 Novem¬
ber 1864; samt att Tjå der, som till följd deraf hos ständige Domhafvanden,
utan hvilkens bristande uppmärksamhet vid det första gravationsbevisets
utfärdande det icke skulle lyckats Sven Nilsson att dölja ifrågakomna in¬
teckning och derigenom af fjäder tillnarra sig fem hundra riksdaler utöfver
hvad han med kännedom om inteckningens tillvaro skulle för hemmanet
utbetalt, framstält begäran om godtgörelse för den förlust, han på detta sätt
genom bemälde Domhafvandes förvållande lidit, men härå erhållit afslående
svar och hänvisats till Sven Nilsson, vid sådant förhållande funne sig för¬
anlåten hos mig hemställa om vidtagande af åtgärder, som kunde leda
dertill, att ständige Domhafvanden kändes skyldig att ofördröjligen till
f jäder utgifva fem hundra riksdaler riksmynt, hvartill eventualiter borde
läggas ränta efter sex för hundra om året från den dag, då Tjäder kunde
komma att till Christina Wickelgrens arfvingar utbetala nämnda belopp,
till den dag, han af Domhafvanden bekomme full ersättning för sin förlust.
Uti häröfver afgifven förklaring, har nyssbemälde Domhafvande, med före¬
teende af ett utaf Sven Nilsson den 21 Oktober 1867 utfärdadt intyg, enligt
hvilket Ijäder, då han af Sven Nilsson köpte hemmanet Fermanstorp, »er¬
hållit alla handlingarne, ibland dem äfven enkan Wickelgrens undantagsbref,"
genmält: att, enär Tjäder i 4:de punkten af köpeafhandlingen mellan honom
och .Sven Nilsson den 16 Juli 1863 förbundit sig att efterlefva Christina
Wickelgrens undantagskontrakt, samt detsamma innefattades i köpebrefvet
af den 12 Maj 1835, som fjäder, tillika med öfrige åtkomsthandlingar till
hemmanet, vid köpslutet med Sven Nilsson fått emottaga, Tjäder följaktligen
haft ovilkorlig skyldighet att, ehvad inteckning meddelats eller ej, ansvara
för ifrågavarande undantagsförmåner, till hvilka äfven hörde, att innehafvaren
af hemmanet skulle, efter Christina Wickelgrens död, till hennes och hen¬
nes mans arfvingar erlägga det belopp, fem hundra riksdaler, om hvars utbe¬
kommande af Domhafvanden Tjäder väckt påstående af det skäl, att inteck¬
ningen, som derför blifvit faststäld, icke funnes anmärkt i det den 3 Oktober
1863, då Tjäder redan var egare af hemmanet, utaf ständige Domhafvanden
meddelade gravationsbevis; hvadan, och då förlust i uppgifna hänseendet så¬
ledes icke genom Domhafvandens förvållande tillskyndats Tjäder, som, i
händelse han ansett sig icke vara skyldig att framdeles ansvara för utgif-
vandet af nämnda belopp, bort göra anspråk pa afdrag derför, innan han
den 25 November 1864, eller nio dagar efter det han erhållit den tillför¬
ordnade Domhafvandens gravationsbevis, godtgjorde sista köpeskillingster-
minen, ständige Domhafvanden förmente Tjäders hos mig gjorda framställ¬
ning icke förtjena afseende, utan Ijäder böra, derest han ansåge sig på
62
något sätt vara vilseledd af Sven Nilsson, emot denne anställa talan efter
befogenhet.
Efter det Tjäder afgifvit påminnelser har jag, som funnnit det vara
ådaaalagdt, att ständige JDomhafvanden den 3 Oktober 1863 utfärdat ett
gravationsbevis angående ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp i så matto
oriktigt, att deruti icke upptagits den inteckning, som omförmäldes i 2 punk¬
ten af den tillförordnade Domhafvandens den 16 November 1864 medde¬
lade bevis, uppdragit åt Advokatfiskalsembetet uti Kong]. Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge att för sådan vårdslöshet i embetsutöfning lagligen till¬
tala ständige Domhafvanden och dervid, i mån af befogenhet, jemväl under¬
stödja Tjäders talan om skadestånd.
Uti den i följd af Advokatfiskalsembetets memorial afgifna förklaringen
har Domhafvanden väl erkänt, att vid utfärdande af ifrågavarande gravations¬
bevis, hvilket vore i anmärkta hänseendet ofullständigt, förbiseende förelupit,
men förmenat att, enär Tjäder icke framstält påstående om ansvar, och han
icke genom Förklarandens förvållande lidit eller kunde komma att lida någon
förlust, samt den omständighet, att Tjäder, enligt hvad han erkänt, emottagit
det den 26 Juli 1858 intecknade protokoll angående arrendeauktion å enkan
Wickelgrens undantagsförmåner, i hvilket protokoll funnes uttryckligen om¬
nämnd sjelfva undantagsafhandlingen den 12 Maj 1835, ådagalade, att han om
densamma haft kännedom, åtalet icke måtte till vidare påföljd föranleda; hvar¬
efter Advokatfiskalsembetet uti afgifvet slutpåstående yrkat, att Förklaran-
den måtte för sin genom erkändä förbiseendet visade vårdslöshet i sitt
embete dömas till bötesansvar, enligt 25 Kap. 17 § Strafflagen, men ansett
sig sakna fog att understödja Tjäders talan om skadestånd i vidsträcktare
mån, än att densamma hemstäldes till Kongl. Hofrättens pröfning; och har
Domhafvanden, öfver slutpåståendet hörd, under åberopande af hvad han
förut anfört, fäst uppmärksamhet derå, att Tjäder slutligen försålt hem¬
manet Fermanstorp och dervid gjort ovilkorligt förbehåll, att Christina
Wickelgren skulle tillgodonjuta det till henne och hennes aflidne man
i lifstiden utfärdade undantagskontrakt, hvilket jemväl till köparen öfver-
lemnats.
Hörd öfver hvad i målet förekommit, har Tjäder, under förnyande af
sina förut gjorda yrkanden och med den hufvudsakliga anmärkning, att ifrå¬
gavarande fem hundra riksdaler utgjorde Christina Wickelgrens resterande
köpeskillingsfordran, då hon år 1835 sålde ett åttendedels mantal Fermans¬
torp, samt blifvit såsom sådan, men icke såsom undantag, intecknade, och
att, då Tjäder köpte ett hälft mantal Fermanstorp, icke ett ord nämnts om
inteckningen af samma fem hundra riksdaler utan endast om undantaget,
på sätt jemväl hans köpebref utvisade, yrkat åläggande för ständige Dom-
V
63
hafvanden att med ett hundra femtio riksdaler ersätta Tjäders kostnader
i målet.
I utslag den 1 Oktober 1869 har Kongl. Hofrätten yttrat: att som
oansedt i Medelstads Häradsrätt Inteckningsprotokoll blifvit intagna
saväl den 2 Maj 1837 ett utaf aflidne Carl Andersson i lifstiden och hans
hustru Christina Wickelgren den 12 Maj 1835 utfärdadt salubref, hvari
de, vid försäljning till Kaptenen E. H. Pihl af ett åttondedels mantal krono¬
skatte N:o 53 Eermanstorp emot ett tusen tre hundra trettiotre riksdaler 16
skillingar banko eller två tusen riksdaler riksmynt, ej mindre vilkorat, att
tre hundra tretiotre riksdaler 16 skillingar banko eller fem hundra riks¬
daler riksmynt af köpeskillingen skulle först efter båda säljarnes död, då
nedanomförmälda undantag till hemmanet återfölle, utbetalas, dock utan
ränta, enär undantaget ausåges motsvara årliga räntan å berörda köpeskil-
lingsandel, än äfven förbehållit sig rättighet att i sin lifstid få nyttja och
bruka tvenne jordstycken, kallade Nässkiften och Ökahagen, och begagna
hemmanets fiskevatten i sjön, hvilka förmåner, efter säljarenas död, borde
återgå till hemmanet emot det att dess egare erlade ofvan omförmälda oguldna
köpeskillingsandel; som ock, den 26 Juli 1858, ett den 30 Juni 1848 hållet
auktionsprotokoll, utvisande att dåvarande egaren till ifrågavarande ett åt¬
tondedels mantal N:o 53 Eermanstorp, A. H. Holm, inropat de Christina
Wickelgren jemlikt afhandling den 12 Maj 1835 tillkommande undantags-
förmåner emot årlig algäld af sextiosex riksdaler 32 skillingar riksgäldssed-
lar, en skäppa hvete, två tunnor råg, två tunnor korn och fyra tunnor po-
täter samt skyldighet att låta Christina Wickelgren få bebo en uppgifven
boningslägenhet samt begagna ett skäppeland jord och utså en fjerding linfrö
å hemmanets egor; af hvilka inteckningar den förstnämnda är vorden för¬
nyad senast den 23 Juli 1855, — Förklaranden likväl, uti det gravations¬
bevis, han i egenskap af Domhafvande i Medelstads härad den 3 Oktober
1863 på Sven Nilssons begäran utfärdat angående ett hälft mantal N:o 53
b ermanstorp, hvaraf förrberörda ett åttondedels mantal utgjorde en del, icke
anmärkt den af Häradsrätten den 2 Maj 1837 faststälda och sist den 23
Juli 1855 förnyade inteckning af ett åttondedels mantal N:o 53 Fermans-
torp till säkerhet för Carl Anderssons och Christina Wickelgrens innestå-
ende köpeskillingsfordran fem hundra riksdaler och de af dem förbehållne
undantagsfördelar, utan allenast omförmält »Christina Wickelgrens undan¬
tagsrättigheter intecknade den 26 Juli 1858'; alltså, och då Förklaranden,
hvilken, efter ty omförmäldt vore, meddelat ett ofullständigt och missledande
gravationsbevis, måste anses hafva derigenom ådagalagt vårdslöshet i embetet,
pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist döma
w
I
64
Förklaranden att för hvad han i anmärkta afseendet låtit komma sig till last
O
höta femtio riksdaler riksmynt till Kronan.
Vidkommande Löjtnanten Tjäders framstälda ersättningsanspråk; så
emedan Tjäder, enligt hvad han sjelf uti sin klagoskrift uppgifvit, redan
den 16 November 1864 af det utaf då tillförordnade Domhafvande!! samma
dag till Tjäder utfärdade gravationsbevis angående det af Tjäder från Sven
Nilsson inköpta ett hälft mantal N:o 53 Fermanstorp inhemtat, att ett
åttondedels mantal af samma hemman till följd af inteckning den 2 Maj
1837 häftade för ett penningebelopp af fem hundra riksdaler, som efter
Carl Anderssons och Christina Wickelgrens död borde af hemmansdelens
egare, dock utan ränta, utbetalas; samt vid det förhållande, att Tjäder, då
han sålunda erhöll kännedom om den vid inköpta fastigheten lådande pen-
ningeinteckning, ännu varit å utfästa, köpeskillingen skyldig två tusen fem
hundra riksdaler jemte ränta och först den 25 November 1864 derom med
vice Häradshöfdingen O. F. Brunberg, i egenskap af Sven Nilssons rätts-
innehafvare, uppgjort liqvid, Tjäder måste anses hafva varit lagligen berät¬
tigad och förthy jemväl oförhindrad att emot Brunberg, hvilken, såvidt vi-
sadt vore, icke fått Sven Nilssons köpeskillingsfordran å sig öfverlåten med
annan eller bättre rätt, än Sven Nilsson tillkommit, göra gällande enahanda
anspråk att för intecknade beloppet fem hundra riksdaler å köpeskillingen
tillgodonjuta afdrag, som Tjäder må kunna egt mot Sven Nilsson; ty, och
som Tjäder, äfven om han icke, såsom Sven Nilsson uti afgifvet intyg för¬
säkrat, och Förklaranden påstått, till följd af utfästelsen uti köpeafhandlin-
gen den 16 Juli 1863 att bibehålla enkau Christina Wickelgren vid hen¬
nes kontrakt varit pligtig att utan motsvarande afdrag å köpeskillingen an¬
svara för de uti ett åttondedels mantal N:o 53 Fermanstorp intecknade
fem hundra riksdaler, hvilken fråga dock uti detta åtal icke kunde blifva fö¬
remål för pröfning, samt äfven om sålunda antoges, att Tjäder genom ut¬
betalande tillfullo af hela köpeskillingen lidit förlust å ett mot penninge-
inteckningen svarande belopp, fem hundra riksdaler, Tjäder likväl finge anses
hafva icke Förklaranden, som utfärdat det ofullständiga gravationsbeviset,
utan fastheldre sig sjelf att skylla för den förlust, han lidit derigenom,
att å köpeskillingen icke gjorts afdrag för intecknade beloppet; alltså för¬
klarade Kongl. Hofrätten Tjäders ifrågavarande ersättningspåstående icke
kunna bifallas; likasom, enär Tjäder icke förtecknat sina i målet hafde
kostnader, annan godtgörelse i berörda afseende icke kunde Tjäder tillerkän¬
nas, än lösen för ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag, hvilken lösen
Förklaranden förpligtades att till Tjäder gälda med åtta riksdaler riksmynt.
Emot detta utslag har den sakfälde anfört underdånige besvär, hvilka
ännu icke äro afgjorda,
1
65
Uti en till Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län den 18
Juli 1866 ingifven skrift, hade Organisten A. P. Ekblom sökt, att Krono¬
fogden C. E. Dillman måtte förpligtas genast till Ekblom betala fem hundra
fyratiofyra riksdaler 90 öre jemte sex procent ränta derå från den 21 Februari
1865 och ersättning för lagsökningskostnaden, samt till stöd för denna an¬
sökning i bestyrkta afskrifter fogat dels en af Länsmannen P. M. Wijkman
genom U. Klingberg utfärdad handling af innehåll, att Ekblom den 21 Fe
bruari 1865 hos 'Wijkman deponerat nämnda belopp att användas till liqvid
af Hemmansegaren C. E. Söderlings i Skråmsta skuld till
Sätcriegaren
lag
O- A- Björkman i Igelsta, enligt Konungens Befallningshafvandes utsL.
den 10 i nämnde manad, med vilkor att bemälde Björkman å Ekblom träns
porterade den till samma utslag hörande, i i mantal Kronoskatte Skråmsta
intecknade skuldsedel af den 7 December 1861, och att berörda transport
godkändes af Söderling; dels ett af Kronofogden Dillman genom Knut Bel-
landcr meddeladt bevis, enligt hvilket Konungens Befallningshafvandes ut-
A. Björkmans fordran
152, angående
C
1865 för verkställighet aflemnadt
förklaring,
hvilken Kronofogden Dillman
slag af den 10 Februari 1865, N:o
af Söderling, blifvit den 1 November
Westerås Kronofogdekontor. I
häröfver afgaf, bestred denne påståendet, med anmärkning, att de af Ek¬
blom åberopade handlingar icke utgjorde några fordringsbevis, enär den af
Länsmannen Wijkman utfärdade handling anginge det sätt, hvarpå Ekblom
blifvit innehafvare af en Björkmans i Igelsta fordran hos Söderlina- j
Skråmsta, och det belopp, Ekblom betalt till Björkman, således en sak,
med hvilken Dillman ej hade det ringaste att skaffa, och att, hvad vidkomme
den andra handlingen, eller diariebeviset, Dillman väl vore skyldig att för
deri omförmälda exsekutionsmål redovisa, men ingalunda att betala Ekbloms
fordran hos Söderling, utan endast så mycket deraf, som efter liqvid om
köpeskillingen för Söderlings försålda fastighet kunde på Ekbloms från
Björkman transporterade fordran belöpa; hvarjemte Dillman, under uppo-ift,
att det ifrågavarande utslaget lydde icke på det af Ekblom uppgifna kapi¬
talbelopp, utan på fem hundra riksdaler, förmält, att redovisningen för
samma utslag vore beroende på en ganska invecklad liqvid om köpeskil¬
lingen för den försålda fastigheten, hvilken varit utsatt men måst upp¬
skjutas dels i saknad af nödiga uppgifter om förmånsrättsegande poster,
hvaribland oguldne fördelsförmåner, dels för mellankomna tjenstegöromål
och resor, som ej tålt uppskof, men att Dillman hoppades inom fjorton
dagar komma i tillfälle att liqvidationen afsluta, då Ekblom skulle erhålla
hvad på hans fordran hos Söderling kunde belöpa, utan att Dillman likvä
kunde yttra sig, om densamma blefve af köpeskillingen betäckt-
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag.
al
Efter det
9
66
Kronofogden Dillmans förklaring blifvit den 6 Augusti 1866 utstäld till
påminnelser af Ekblom, afgaf denne sådana den 21 i samma månad, hvar¬
vid lian, med förmälan, hurusom det af honom utsökta belopp utgjordes
af hvad 'Ekblom i kapital, ränta och expenser måst betala, innan Konungens
Befallningshafvandes merberörda utslag på honom transporterades, och att
samma utslag blifvit af Ekblom sjelf till Kronofogden Dillman öfverlem-
nadt, hvarföre Ekblom ej haft till stöd för sitt kraf mot Dillman andra for-
dringsbevis att förete, än dem, som blifvit till Konungens Befallningshafvande
förut i målet ingifna, i öfrigt hufvudsakligen andragit: att, sedan Kronofog¬
den Dillman, som den 4 April 1866 å exsekutiv auktion försålt ofvannämnda
fastighet och kontant uppburit köpeskillingen för densamma, utsatt liqvid
om köpeskillingen till den 4 derpåföljande Maj, Dillman sedermera, enligt
hvad fyra i afskrifter vid påminnelserna fogade skrivelser från honom skulle
utvisa, på föregifna skäl gång efter annan uppskjutit köpeskillingsliqviden,
likasom han icke heller fullgjort sitt i förklaringen gifna löfte om redo¬
visning, samt att hans invändning derom, att invecklade fönnansiätts-
anspråk hindrade liqviden, vore alldeles ogrundad och tillkommen endast
för att han efter behag skulle kunna draga ut pa tiden och slutligen, enligt
hvad till Ekbloms kunskap kommit, blifva utan tillgångar till godtgörande
af Ekbloms fordran; yrkande Ekblom derföre, att Kronofogden Dillman måtte
förpligtas att genast afgifva redovisning för ifrågavarande auktion, så vidt
densamma Ekbloms rätt rörde, samt ersätta Ekbloms kostnader.
I en härefter den 28 Februari 1867 till mig iugifven skrift, bar Ekblom,
med omförmälande af de åtgärder, han sålunda vidtagit för utbekommande
af sin rätt i förrberörda hänseende, vidare anmält: hurusom, oaktadt Ekblom,
efter det hans påminnelser till Konungens Befallningshafvande inkommit,
flere gånger gjort erinran om målets afgörande, Konungens Befallningshaf¬
vande likväl hvarken derutinnan meddelat utslag eller annorledes tillhållit
Dillman att fullgöra sin redovisningsskyldighet för ifrågavarande, af honom
å tjenstens vägnar uppburna auktionsmedel, i anseende hvartill, och enär Dill¬
man dåmera blifvit satt i konkurstillstånd, Ekblom, som, enligt hvad af
honom åberopade, vid skriften fogade handlingar utvisade, i konkursen be¬
vakat sin förutnämnda fordran, fem hundra fyratiofyra riksdaler 90 öie
jemte ränta, och sjuttiofem riksdaler i kostnadsersättning, yrkat, att Konun¬
gens Befallningshafvande måtte kännas skyldig till Ekblom utgifva, hvad af
hans fordran ej kommo att i Dillmans konkurs utgå, samt derjemte eisätta
de genom dröjsmålet med utfärdande af utslag i berörda mai, Ekblom
tillskyndade kostnader och besvär, enligt en klagoskriften bilagd räkning.
Sedan jag lemnat Konungens Befallningshafvande tillfälle att öfver
nämnda klagoskrift sig yttra, samt i följd deraf Herr Landssekrete-
67
raren afgifvit förklaring, har jag, i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt den 11 April 1867, yttrat: att, om med de förhållanden,
som sålunda vore utredda och ådagalagda, jemfördes dithörande lagstadgan-
den, anledning förekomme till följande anmärkningar, nemligen: att, då, enligt
hvad ostridigt vore, ett Konungens Befallningshafvandes utslag blifvit för
verkställighet aflemnadt å Westerås fögderis Kronofogdekontor den 1 No¬
vember 1865, fullständig redovisning för de i sådant hänseende vidtagna
åtgärder bort, jemlikt Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835, vara af-
gifvcn senast den 15 Juni 1866 och besked derom att finna i andra qvar-
talets exsekutionsdiarium för nämnda år, hvilket åter bort hafva till Lands-
kansliet inkommit den 12 påföljande Juli; att, om åter sådant besked i
nämnda diarium icke förefunnfts vid den granskning deraf, som, enligt 58 §
i Landshöfdingeinstruktioncn, skolat af Landssekreteraren verkställas, det åle¬
gat denne att derom göra anmälan hos Landshöfdingen, äfven om icke
någon klagan öfver den fördröjda redovisningen blifvit förd, men att en
sådan anmälan ej syntes hafva skett; att, då den ansökning, som jemte
bifogade handlingar den 18 Juli 1866, då, på sätt berördt vore, exekutions-
diariet för andra qvartalet bort vara till Konungens Befallningshafvande
inkommet, blifvit af Ekblom hos Konungens Befallningshafvande gjord,
otvetydigt utmärkte, att Ekbloms deri framstälda kraf härledde sig från
bristande redovisning för en utmätningsförrättning, och Kronofogden i sin
förklaring äfven vidgått, att han vore skyldig redovisa köpeskillingen för
en utmätt och försåld fastighet, och att Ekblom skulle af samma köpcskil
ling erhålla hvad på hans fordran hos Söderling belöpte, samt härigenom
äfven medgifvit, att frågan gälde verkställighet af ofvanberörda på Krono¬
fogdekontoret den 1 November 1865 aflcmnade utslag, Konungens Befall¬
ningshafvande, enär således en erkänd tjensteförsummelse här varit för
handen, och de af Dillman anförda ursäkter ej varit så styrkta, som åbe¬
ropade 1835 års Förordning fordrade, syntes hafva haft eu i samma För¬
ordnings och Landshöfdingeinstruktionens stadganden grundad ovilkorlig
skyldighet att genast inkalla Kronofogden och Ekblom till muntligt förhör,
för att få saken fulleligen utredd och kunna förhjelpa Ekblom till skynd¬
samt åtnjutande af sin lagliga rätt; att, ehuru Ekblom i sina den 21 Au-
gusi afgifna påminnelser uppgifvit och med handlingar sökt styrka, att
Dillman gång efter annan undandragit sig aflemna redovisning för ifråga¬
varande köpeskilling samt till och med antydt misstanka, att Dillman kunde
göra sig utan tillgångar, Konungens Befallningshafvande likväl låtit hela
saken hvila, så att densamma icke ens varit afgjord, då Dillman, nära fem
månader efter det Ekbloms påminnelser afgifvits, blifvit för yppad balans
inmanad i häkte; och att Landssekreteraren visserligen åberopat till ursäkt
68
det outredda skick, hvari Ekblom öfverlemnat saken, äfvensom de många
göromål, med hvilka Landssekreteraren varit öfverhopad, men att saken,
såsom jag trodde mig hafva ådagalagt, varit sådan, att det ålegat Konun¬
gens Befallningshafvande såsom embetspligt att densamma utreda; vid hvilket
förhållande, och då här tillika varit fråga om ett ärende, vid hvars behand¬
ling skyndsamhet funnes serskildt föreskrifven, något afseende icke kunde
fästas å de sålunda åberopade omständigheterna; och ansåge jag härmed
vara tydligen visadt, att fel och försumlighet uti ifrågavarande saks
behandling hos Konungens Befallningshafvande förelupit, äfvensom att både
felet och försumligheten läge Landssekreteraren till last; hvaremot, så vidt
förhållandena blifvit utredda, ej annat, än det långa dröjsmålet med sakens
afgörande, syntes kunna förevitas Landshöfdingen, som likväl härför borde
stånda ansvar och i ersättningsskyldigheten deltaga; på grund af hvilket allt jag
åt Advokatfiskalsembetct uppdragit att hos Kongl. Hofrätten anställa åtal
mot Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, Herr Landshöf¬
dingen samt Landssekreteraren.
Efter det Advokatfiskalsembetet i aflåtct memorial tilltalat bemälde
Herr Landshöfding och Landssekreteraren för hvad jag, på sätt nämndt är,
lagt dom till last, har, i de förklaringar, desse hvar för sig afgifvit, blifvit
anfördt:
af Landssekreteraren: att, hvad anginge anmärkningen derom, att Lands¬
sekreteraren skulle underlåtit att, i enlighet med föreskriften i 58 § af Lands-
höfdingeinstruktionen, hos Landshöfdingen göra anmälan om den fördröjda
redovisningen af ifrågavarande exselcutionsärende, Landssekreteraren åbero¬
pade ett förklaringen bilagdt, af tjenstförrättande Landskamereraren medde-
ladt intyg till upplysning att, efter det Kronofogden Dillman i skrifvelse
den 11 Juli 1866 anhållit om anstånd med insändande af andra qvartalets
exsekutionsrapport, denne inkommit till Konungens Befallningshafvande
först den 10 Augusti, hvarjemte Landssekreteraren i detta hänseende vidare
erinrade: att, då Ekbloms ansökning ingifvits den 18 Juli, och, efter det
Dillmans förklaring inkommit den 26 i samma månad, målet blifvit redan
den 6 Augusti utstäldt till påminnelsers afgifvande, den ifrågavarande gransk¬
ningen af exsekutionsdiariet och deraf beroende anmälan hos Landshöfdin¬
gen icke kunnat af Landssekreteraren företagas å de tider, jag förutsatt;
att Landssekreteraren med det anförda till en del äfven besvarat min an¬
märkning i afseende derå, att Konungens Befallningshafva nde icke inkalla
parterne till muntligt förhör, utan utstält målet till påminnelser, men att, be¬
träffande denna fråga, vidare vore att bemärka, det Konungens Befallnings-
hafvandes rätt att förordna om muntligt förhör naturligtvis finge lika litet,
som hvarje annan rättighet, användas godtyckligt, utan endast när laglig
69
anledning dertill förefunnos, och i civila mål, af lätt insedda skal, blott
undantagsvis, då erforderlig utredning thy förutan ej kunde åstadkommas;
att, da forsta vilkoret, för begagnandet af denna magt väl måste vara, att
den person, som anlitade Konungens Befallningshafvande för att komma i
besittning af. någon uppgifven rätt, företedde giltiga skäl och bevis derför,
c et likväl uti ifrågavarande mål förekomme, att Ekblom, som redan vid ansök¬
ningens ingifvande lätt kunnat åstadkomma fullständig bevisning derom,
att hans rätt vant beroende af redovisningen för det till Dillman lemnade
utslaget, för hvilket ändamål Ekblom endast behöft förete bevis af Krono¬
fogden, att Ekblom till verkställighet öfverlemnat utslaget med tillhörande,
pa honom transporterade skuldebref, i stället endast åberopat två bevis, af
.lika intetdera i och för sig ådagaladc, att Ekbloms rätt vore af utmät-
mngsärendet beroende, samt att, vid sådant förhållande och då tillförlitlig
upp ysning i nyssnämnda hänseende icke heller kunnat vinnas,*vare sig af
Dillmans förklaring eller af den Konungens Befallningshafvande vid denna
tid ännu icke tillhandakomma exsekutionsrapporten, Konungens Befallnings¬
hafvande syntes hafva egt fullt fog att utställa målet till påminnelser, för
att såmedelst bereda Ekblom tillfälle att bättre styrka sin rätt, innan vi¬
dare åtgärd företoges; att, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, Lands¬
sekreteraren icke kunde inse eller erkänna, att någon felaktighet vid må¬
lets behandling egt rum; samt att, hvad anginge det anmärkta dröjsmålet
med ärendets expedierande, Landssekreteraren endast hade att, liksom förut
hos mig, till sin ursäkt åberopa öfverhopande göromål, i hvilket hänseende
Landssekreteraren nu likväl ville fästa uppmärksamhet derå, att göromålen
vid Landskanslierna i de flesta län och äfven i Westerås län dåmera så
tillökats, att det vore omöjligt att äfven med de yttersta ansträngningar
tillbörligen sköta desamma; samt
^ ^eT[ ^cmdshöfdingen: att han ansåge sig endast böra till Kongl.
Hoträttens bepröfvande öfverlemna, om och i hvad mån det honom till last
la,gda förhållande skäligen kunde, med afseende å omfånget af Landshöf-
mgens öfriga embetsåligganden, hvilka ej medgåfvo en mera speciel och
detaljerad kontroll öfver alla förekommande ärenden, ådraga Landshöfdin-
gon ansvars- eller ersättningsskyldighet i förevarande mål.
i j Advokatfiskalsembetet i afgifvet ytterligare memorial bemött
livad hörkiarandena andragit samt framstält ansvarspåståenden och under¬
st'0^ de anspråk på ersättning, hvilka Ekblom framstält, samt Förklaran-
dena deröfver sig yttrat, har Kongl. Hofrätten i utslag den 26 sistlidne
Maj sig utlåtit; att, enär ådagalagdt vore, att efter det Organisten Ekblom
i ofvan omförmälda, den 18 Juli 1866 till Konungens Befallningshafvande
mgitna ansökning, påkallat dess åtgärd för att af Kronofogden Dillman er-
70
hålla redovisning för ett den 1 November 1865 till denne för verkställig¬
het afiemnadt utslag, samt Dillman, hvilken i skrifvelse den 11 berörde
Juli hos Konungens Befallningshafvande anhållit om fjorton dagars anstånd
med insändande af 1866 års andra qvartals exsekutionsdiarium för Westerås
fögderi, i sin öfver Ekbloms berörda ansökning den 26 Juli 1866 afgifna
förklaring vidgått, att han då ännu ej redovisat köpeskillingen för en till
följd af nämnda utslag utmätt och försåld fastighet, och att Ekblom, såsom
innehafvare af säteriegaren C- A. Björkmans ofvan omfönnälda fordran hos
hemmansegaren C. F. Söderling i Skråmsta egde att, så snart liqvidation
af samma köpeskilling blifvit af Dillman uppgjord, deraf i mån af tillgång
erhålla hvad å berörda fordran belöpte, någon annan åtgärd i anledning
häraf, och fastän omförmälda diarium, hvilket bort innehålla anteckning
om de hinder, som kunde hafva för Dillman mött att inom i lag stadgad
tid afgifva slutlig redovisning för sin befattning med berörda exsekutions-
ärende, icke inkommit inom den af Dillman sålunda begärda anståndstiden,
ej från Länsstyrelsens sida vidtagits, än att Dillmans förklaring den 6 på¬
följande Augusti blifvit utstäld till påminnelser af Ekblom; äfvensom att,
sedan Ekblom den 21 i nyssnämnde månad afgifvit påminnelser och deruti
sökt ådagalägga, att Dillman gång efter annan undandragit sig fullgöra ut-
fästad redovisning, målet, änskönt detsamma varit af beskaffenhet att, enligt
uttryckliga föreskriften i Kongl Förordningen den 21 Mars 1835, Ekblom
hade bort erhålla skyndsam handräckning mot Dillman, likväl lemnats
utan all handläggning, så att det ännu i Januari månad år 1867, då Dillman
blifvit för uppbördsbalans skild från utöfningen af sin tjenst, varit oafgjordt,
och Ekblom derigenom nödsakats att sitt fordringsanspråk i Dillmans tillika
yppade konkurs bevaka; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kap.
17 § Strafflagen, rättvist döma Landssekreteraren, hvilken, såsom föredra¬
gande hos Länsstyrelsen, den anmärkta försummelsen i första rummet läge
till last, samt Landshöfdingen, som underlåtit den tillsyn, hvarigenom för¬
summelsen kunnat förekommas, att bota, för hvad de sålunda i embetet
felat, Landssekreteraren två hundra riksdaler, och Landshöfdingen ett hun¬
dra riksdaler, hvilka böter tillfölle Kronan, samt att derjemte gemensamt
till Ekblom utgifva godtgörelse ej mindre för hvad af hans fordran, enligt
Konungens Befallningshafvandes ifrågavarande, på Ekblom öfverlåtna utslag
af den 10 Februari 1865 emellan förenämnde Björkman och Söderling,
icke kunde af Dillmans afträdda tillgångar gäldas, än äfven för det besvär
och de kostnader, som blifvit Ekblom i målet förorsakade, med sjuttiofem
riksdaler riksmynt.
Öfver detta utslag har Landssekreteraren sig i underdånighet besvärat,
men, enligt nådigt utslag den 23 November 1869, har Kongl. Maj:t ej funnit
71
skal i det öfverklagade beslutet göra annan ändring, än att de klaganden
du Öm da böter ncdsattes till ett hundra riksdaler riksmynt.
Till följd af anmärkningar vid granskningen af de från länshäktet i Örebro
inkomna fångförteckningar för år 1866 infordrade jag dels Sundbo Härads¬
rätts utslag den 28 December 1865, angående arbetskarlen Johan Dahl-
qvist, dels ock Edsbergs Häradsrätts utslag den 22 Maj 1866, angående
‘öire betjenten Carl Johan Larsson eller Setterlund.
I utslaget rörande Dahlqvist hade Häradsrätten, under åberopande af
I4 Kap. 12 och 14 §§, 11 Kap. 15 §, 18 Kap. 15 § samt 3 Kap. 1 §
Strafflagen, yttrat: att Dahlqvist, hvilken för fylleri å allmän väg gjort
S!g skyldig att bota fem riksdaler och för föröfvad misshandel att hållas
1 fängelse under fem månader tjugusex dagar, skulle, med tillämpning af
4 Kap. 5, 6 och 7 §§ Strafflagen, då han, enligt hvad upplyst vore, sak¬
nade tillgång till böternas gäldande, i ena bot undergå fängelse i sex månader.
Utslaget angående Setterlund gaf åter vid handen, att Häradsrätten,
med åberopande af 20 Kap. 2 § Strafflagen, pröfvat Setterlund saker till
ansvar för första resan snatteri af gods värdt fyra riksdaler; och som Set-
terlund derjemte blifvit af Grimstens Häradsrätt sakfaId för första resan
stöld af gods till sammanlagdt värde af femtiotre riksdaler, så, och med
ytterligare stöd af 4 Kap. 5, 6 och 7 §§ Strafflagen, dömdes Setterlund,
hvilken ansågs förfallen att för snatteriet höta trettiofem riksdaler och för
stölden, jemlikt 20 Kap. 1 och 18 §§ samt 2 Kap. 19 § Strafflagen, att
hållas till straffarbete i tre månader samt vara förlustig medborgerligt för¬
troende. i fem år, att nu, då han saknade tillgång till gäldande af sagda
böter, i ena bot undergå straffarbete i tre månader och nio dagar samt
vara medborgerligt förtroende förlustig i fem år.
Hvad beträffade förstberörda utslag, så syntes detsamma felaktigt ej
allenast derutinnan, att böterna för fylleri, fem riksdaler, blifvit förvand¬
lade antagligen till fyra dagars fängelse, i stället för att, jemlikt 4 Kap.
7 §, jemförd med 2 Kap. 10 och 11 §§ Strafflagen, nämnda bötesbelopp
rätteligen . bort förvandlas till nio dagars fängelse, utan ock i thy att, då
nämnde fyra dagars fängelse sammanlades med det för misshandel stad¬
gade fängelsestraffet, fem månader tjugusex dagar, summan utsattes till
sex manadei, i stället för fem inanader och trettio dagar, hvarigenom der¬
jemte straffbestämningen i sin helhet fått utseende af att vara tillkommen
genom godtyckligt jemnkande ej mindre å det omedelbart ådömda fängelse¬
straffet än ock a det, hvartill böterne förvandlats. Att jag ogillade förfarandet
72
att, vare sig omedelbart eller genom sammanläggning med annat fängelsestraff,
beräkna i månadtal sådant fängelsestraff, som uppkommit genom böters
förvandling, både sin grund deri, att dels Strafflagen vid detta slags straff¬
förvandling omförmälde endast dagar såsom tidsmått för straffet, dels ock
Kongl. Förordningen den 30 November 1860 föreskrefve, att då tid för
ådomdt fängelsestraff skall räknas efter månad eller år, samt någon annan
beräkningsgrund ej funnes serskildt i lag stadgad, den dag för slutdag skulle
anses, från hvilken tidräkningen börjades. Genom sistberörda stadgande
gjordes nemligen, i följd af månadernas olika dagatal, strafftidens längd
beroende af den tid på året, då straffet verkstäkles, och det fängelse, som
Häradsrätten bestämt såsom motsvarande fylleriböter, kunde, i följd af den
verkstälda sammanläggningen och den sammanlagda tidens utsättande i
månadtal i stället för i dagatal, komma att aftjenas lika väl med två eller
med fem dagar som med fyra.
Hvad åter anginge det senare utslaget, hade Häradsrätten synbarligen
förbisett eller oriktigt uppfattat föreskriften i 20 Kap. 12 § Strafflagen,
som icke tillstadde, att ansvar ådömdes på en gång för snatteri och stöld.
Genom skrifvelse den 3 Mars 1868 uppdrog jag åt Advokatfiskalsem-
betet vid Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten anhängiggöra och
utföra ansvarstalan mot den tillförordnade Domhafvande, som med de om-
förmälda Häradsrätterna fattat nyssnämnda beslut, för hvad jag mot samma
beslut anmärkt; och sedan Advokatfiskalsembetets i öfverensstämmelse med
denna min skrifvelse aflåtna memorial blifvit af Kongl. Hofrätten utstäldt
till den tillförordnade Domhafvandens förklaring, har denne ej allenast erkänt
riktigheten af anmärkningen i fråga om förvandlingen af de arbetskarlen
Dahlqvist ådömda böter för fylleri, under förmälan, att beslutet derom till¬
kommit af misstag, utan ock, i afseende å utslaget angående Setterlnnd, an¬
fört, att detsamma vore grundadt på 4 Kap. 2 § och ordralagen i 20 Kap
12 § Strafflagen, och att sistnämnda lagrum, i hvars 2 moment icke om¬
nämndes snatteri, således ej blifvit af Domhafvanden förbisedt men möj¬
ligen oriktigt uppfattadt, hvarjemte Domhafvanden förklarat sig afstå från
sin rätt att varda hörd öfver de påståenden, Advokatfiskalsembetet kunde
finna sig befogadt emot honom framställa.
I afgifvet slutpåstående yrkade härefter Advokatfiskalsembetet att till¬
förordnade Domhafvanden måtte för de anmärkta besluten och derigenom
ådagalagd bristande uppmärksamhet i domareembetets utöfning fällas att
bota, i enlighet med grunderna i 25 Kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen.
Genom utslag den 19 Januari 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att
som ej mindre Sundbo Häradsrätt genom utslag den 28 December 1865,
vid
73
vid sammanläggande af de arbetaren Dahlqvist för fylleri ådömda böter, fem
riksdaler, med det för misshandel honom ådömda fängelse under fem må¬
nader tjugosex dagar, förklarat, det Dahlqvist i en bot skulle undergå fän¬
gelse i sex månader, oaktadt, jemlikt 2 Kap. 10 och 11 §§, samt 4 Kap,
7 § Strafflagen, böterna för fylleriförseelsen rätteligen bort förvandlas till
nio dagars fängelse, hvadan sammanlagda straffet för berörda förbrytelser
skolat bestämmas till fem månader trettiofem dagar; än äfven Edsbergs
Häradsrätt, genom utslag den 22 Maj 1866, dömt förre Betjenten Carl
Johan Larsson eller Setterlund, såsom den der vore förfallen, för snatteri,
till böter, trettiofem riksdaler, och för första resan stöld till straffarbete i
tre månader jemte förlust af medborgerligt förtroende under fem år, att,
då han till böterna saknade tillgång, undergå straffarbete i tre månader nio
dagar och vara förlustig medborgerligt förtroende under fem år, men
sistnämnda utslag, hvarigenom serskildt ansvar för hvartdera af de olika
tillgrepp, hvarom den tilltalade ansetts under en lagföring förvunnen, blifvit
honom ådömdt, vore derutinnan stridande mot 20 Kap. 12 § Strafflagen;
så pröfvade Kongb Hofrätten rättvist, med stöd af 25 Kap. 17, 21 och
22 §§ Strafflagen, det tillförordnade Domhafvanden, hvilken, såsom ordförande
i nämnde Häradsrätter då omförmälda två beslut meddelades, vore för de¬
samma ansvarig, skulle, för hvad sålunda kommit honom till last, bota
femtio riksdaler, som tillfölle Kronan.
Detta utslag är icke å någondera sidan öfverklagadt.
Vid granskning af de från länshäktet i Hernösand inkomma fångförteck¬
ningar för år 1866 anmärktes, att dels Arnäs tingslags Häradsrätt, genom utslag
den 3 Augusti berörda år, under åberopande af 4 Kap. 3 § samt 20 Kap.
1, 3, 8, 12 och 15 §§ Strafflagen, dömt manspersonen Josef Henrik Frem-
ling och qvinnan Ingå Maria Uddeson att för första resan å serskilda tider
och ställen föröfvad stöld hvar för sig hållas till straffarbete i sex må¬
nader, dels ock Själevads tingslags Häradsrätt, den 30 i ofvannämnde
månad, under åberopande af 20 Kap. 2 och 16 §§ Strafflagen, fält
Torparen Johan Ghristoffersson och hans hustru Anna Jonsdotter att för
första resan stöld hållas till straffarbete, Jonas Christoffersson i fyra må¬
nader och Anna Jonsdotter två månader; men att straffpåföljden: förlust
utaf medborgerligt förtroende, ej syntes hafva blifvit dessa sakfälda ålagd;
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelsé till 1870 års Riksdag. 10
74
hvilken anmärkning jemväl bestyrktes af de för verkställighet insända ut¬
slagen, dem jag från Konungens Befallningshafvande infordrat.
Öfver anmärkningen hörd, har den tillförordnade Domhafvande, hvilken
vid begge de sålunda omförmälda målens handläggning i de serskilde
Häradsrätterna fört ordet, i afgifvet yttrande anfört, att den anmärkta
underlåtenheten sannolikt endast vore en skenbar följd af oriktigt eller
ofullständigt utskrifvande af de till Konungens Befallningshafvande för
verkställighet öfversända utslagen, dem tillförordnade Domhafvanden för¬
modade i koncepthandlingarne, till hvilka han vid utlåtandets afgifvande
ej egde tillgång, skulle finnas vara fullt lagenliga; men i motsatt fall måste
Domhafvanden medgifva, att samma underlåtenhet hade sin grund i förbi¬
seende vid afdömandet af ransakningsmålen.
För att utröna rätta förhållandet härmed, öfversände jag derefter ut¬
slagen till den ständige Domhafvanden i nämnda tingslag, med anmodan till
honom att, efter jemförelse med konceptprotokollen, meddela bevis, huruvida
de till verkställighet utskrifna expeditionerna öfverensstämde med koncepten
eller icke; och af de bevis bemälde Domhafvande härom afgaf, inhemtades
att, enligt konceptprotokollen, Jonas Christoffersson och Anna Jons-
dotter blifvit förklarade hvar för sig förlustige medborgerligt förtroende
under fem år, hvaremot sådan påföljd ej varit Josef Henrik Fremling och
Ingå Maria Uddeson ålagd.
Då således felaktigt domslut, i det ena fallet, och felaktig expedition,
i det andra, låge den tillförordnade Domhafvanden till last, ansåg jag så¬
dant ej böra undgå laglig beifran utan uppdrog åt Advokatfiskalsembetet
vid Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala bemälde
Domhafvande och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens be¬
skaffenhet kunde föranleda.
Genom utslag den 26 Februari 1869 utlät sig Kongl. Hofrätten: att,
ehuru, jemlikt Kongl Kungörelsen angående fångförteckningars upprät¬
tande och insändande den 25 Oktober 1839, sådana förteckningar skulle
innehålla uppgift om det straff, hvartill häktade personer blifvit dömde,
samt följaktligen de utslag, som till Konungens Befallningshafvande för
verkställighet öfverlemnades, borde innehalla fullständig underrättelse i sådant
hänseende, vid hvilket förhållande i det till Konungens Befallningshaf¬
vande expedierade transsumt af Själevads Häradsrätts ofvanberörda utslag
angående Jonas Christoffersson och Anna Jonsdotter bort intagas jemväl
den del af utslaget, hvarigenom de blifvit förklarade förlustige medbor¬
gerligt förtroende under fem år, Kongl. Hofrätten likväl funne den under¬
låtenhet, tillförordnade Domhafvanden härigenom låtit komma sig till last,
icke vara af beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda; men emedan
75
18 § i 20 Kap. Strafflagen ovilkorligen bjöde, att den, som gjort sig för¬
fallen till straff för stöld efter 1 och 3 §§ i samma kapitel, tillika skulle
dömas till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, samt genom Ar¬
näs tingslags Häradsrätts utslag den 3 Augusti 1866, enligt hvilket Jonas
Christoffersson och Anna Jonsdotter ansetts förfallne till straffarbete för
stöld efter sistömförmälde §§, de icke tillika blifvit till förlust af medbor¬
gerligt förtroende dömde; ty, och som tillförordnade Domhafvanden, i egen¬
skap af Häradsrättens Ordförande, i beslutet deltagit och följaktligen vore
ansvarig för det förbiseende, som sålunda egt rum, blefve med stöd af 25
c5 ^ O
Kap. 17 § Strafflagen, tillförordnade Domhafvanden, för vårdslöshet vid
domareembetets utöfning, fäld att bota femtio riksdaler riksmynt.
Detta utslag är hvarken af mig eller den tilltalade öfverklagadt.
Sedan Konungens Befallningshafvande i Kalmar län den 20 Februari
1868 utfärdat allmän kungörelse af innehåll, att Konungens Befallnings¬
hafvande ansett sig böra upplysa och erinra vederbörande att, när embets-
eller tjensteman eller enskild person önskade att med bevis öfver uppläsandet
i kyrka återfå någon kungörelse eller annan handling, som lagligen skolat
offentliggöras, samma kungörelse eller handling borde vara åtföljd af en
lika lydande afskrift eller duplett, som derefter med uppläsningsbevis åter-
bekommes; och Häradshöfdingen i Södra Möre härads domsaga uti en till
mig insänd skrift, på anförda skäl, anhållit om min embetsåtgärd för att få
berörda påbud upphäfvet; samt Konungens Befallningshafvande, som i an¬
ledning häraf fått tillfälle att närmare angifva och utveckla de grunder, på
hvilka Konungens Befallningshafvande funnit sig böra och kunna utfärda
nämnda kungörelse, med yttrande i ämnet till mig inkommit; så, och enär
jag ansåg Konungens Befallningshafvande hafva, genom kungörelsens ut¬
färdande felaktigt förfarit, i så måtto som Konungens Befallningshafvande
deruti meddelat länets invånare upplysningar eller erinringar, hvilkens öfver¬
ensstämmelse med gällande lag och författningar på goda skäl kunde ifråga¬
sättas, anmodade jag Advokatfiskalsembetet vid Kongl. Göta Hofrätt att
emot Herr Landshödingen och Landssekreteraren i nämnda län, hvilka kun¬
görelsen utfärdat, anhängiggöra åtal, för att få densamma undanröjd.
Efter det i följd häraf Advokatfiskalsembetet afgifvit memorial i ämnet
och yrkat, att Konungens Befallningshafvande måtte förpligtas att i veder¬
börlig ordning genast återkalla kungörelsen, såsom obehörigen tillkommen,
hafva, vid afgifvande af förklaring öfver detta memorial, Förklarandeaa
76
öfverlemnat ett exemplar af Konungens Befallningshafvande» den 16 Juli
1868 utfärdade kungörelse, hvarigenom förstomförmälda kungörelse blifvit
återkallad; och utlät sig Kongl. IJofrätten, genom utslag den 15 Januari
innevarande år: att Kongl. Hofrätten väl funne Konungens Befallningshaf¬
vande hafva saknat laglig befogenhet att utfärda ifrågavarande kungörelse af
den 20 Februari 1868; men då densamma redan blifvit af Konungens Befall¬
ningshafvande återkallad, ansåge Kongl. Hofrätten vidare yttrande i anled¬
ning af åtalet icke erfordras.
Uti en till mig ingifven skrift hade Bonden Anders Jonsson i Pingbo ■
klagat deröfver, att Domhafvanden i Stora Schedvi tingslag för ett å kla¬
gandens begäran utfärdadt gravationsbevis angående den klaganden tillhö¬
riga halfva bergsfrälse- och skatteegendomen Pingbo i Stora Schedvi socken
påfört och uppburit i lösen sex riksdaler; förmenande klaganden att, då
nämnda egendom Pingbo utgjorde en hemmansdel eller lägenhet, den om¬
ständighet, att hemmansdelen vore dels af bergsfrälse- dels af skattenatur,
ej varit laglig grund för påförande af dubbel lösen, enär denne bestämdes
icke efter jordenaturen utan efter antalet af »hemman», »heinmansdelar»
eller »lägenheter»; och att, då hvarken klaganden eller någon annan kunde
utvisa å marken, hvilka af jordlapparne vore af bergsfrälse- och hvilka af
skattenatur, samt Domhafvanden genom gravationsbevisets ordalydelse ut¬
märkt, att detsamma anginge en fastighet, en egendom, Domhafvanden
bort utsätta lösen för beviset till tre, i stället för sex, riksdaler.
Sedan Domhafvanden fått del af denna klagan, har han i deröfver afgifvet
yttrande hufvudsakligen anfört, att han till mitt bedömande öfverlemnade att af¬
göra, om hans förfärande vore riktigt eller icke. Han hade ansett saken icke
vara alldeles klar, enär han förutsatte, att med de i gällande expeditions-
taxa begagnade uttrycken hemman, hemmansdel och lägenhet, åsyftades den
åtskillnad, som i jordeboken vore angifven. I fråga härom åter förekomme,
att ingenstädes i jordeboken påträffades under samma numer hemman af
blandad skatte- och frälsenatur. Väl kunde påträffas, under kategorien
»skatte», t. e. »Norrby N:o 1, J mantal», och under »frälse», möjligen äfven¬
ledes »Norrby N:o 1, \ mantal», men dessa ansåges då icke såsom samma
jordeboksnumer. Om nu bergsfrälsehemmanet Pingbo och skattehemmanet
Pingbo blifvit förenade i en egares hand och, efter undergånget laga skifte,
hvarunder egorna blifvit sammanblandade, så att, såsom klaganden uttryckt
sig, ingen kunde utvisa å marken, hvilka af jordlapparne vore skatte och hvilka
77
frälse, hela den sålunda konsoliderade egendomen klöfves och finge två ser-
skilde egare, af hvilka hvardera i afseende på skatternas beräknande toge
hälften af bergsfrälset så väl som af skattet, så komme ju i alla fäll hvar¬
dera att hafva sin jord från två serskilda hemman, likasom i allmänhet,
inom skattejorden allena, mången, ehuru han köpt jord från två hemmans-
rmmer, likväl fått densamma i ett egoskifte sammandragen, när så kunnat åt¬
bära; men med tilllhjelp af refverket och skifteshandlingarne kunde likväl en
efter de serskilda jordnaturerna lämpad klyfning lätteligen låta sig verk¬
ställas. På dessa skäl bestrede Domhafvanden afseende å klagoskriften,
men han vore, på sätt han förut antydt, i sak af förevarande beskaffenhet,
långt ifrån att strängt hålla på sin mening.
Härpå genmälte jag i skrifvelse den 29 Juni 1868: att jag ej funnit mig
af de skäl, Domhafvanden anfört, öfvertygad om riktigheten af hans öfver-
klagade förfarande, men, i betraktande af hans yttrandes innehåll i öfrigt,
lemnades Domhafvanden sex veckors rådrum att till mig inkomma med bevis,
att det belopp, hvarmed den påförda lösen öfverstege hvad för en hemmans-
del belöpte, blifvit till klaganden återstäldt; hvarjemte jag tillkännagaf, att
efter nämnda tids förlopp ärendet komme att slutligen pröfvas, ehvad det
omnämnda beviset inkommit eller icke.
Efter det den sålunda förelagda tiden tilländagått, utan att Dom¬
hafvanden visat, att orsaken till den hos mig förde klagan blifvit undanröjd,
företog jag den 16 September nämnda år detta ärende till pröfning och be¬
slöt åtal emot Domhafvanden, anförande i den skrifvelse, som härom samma
dag afläts till Ådvokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt: att jag funne
det vara uppenbart, att de i expeditionstaxan angifne grunder för beräk¬
nande af lösen för gravationsbevis afsåge det större eller mindre besvär,
som vore förknippadt med utfärdandet af sådant bevis, så att lösen för det¬
samma ökades i den mån de deri omförmälda hemman, hemmansdelar och
lägenheter till antalet formerades, hvilken beräkningsgrund icke kunde anses
undergå förändring derföre, att lösen slutligen stannade vid ett maximum.
Deremot kunde väl ett hemmans, en hemmansdels eller en lägenhets olika
jordnatur icke sägas inverka på besväret med bevisets uppsättande, med
mindre den olika jordnaturen föranledt flera hemmansnumers åsättande.
Hvad den ifrågavarande egendomen Pingbo anginge, så, och då egendomens
blandade jordnatur icke förorsakat olika namn eller hemmansnumer å samma
egendom och, i följd deraf, olika beteckningar i brädden af inteckningsproto-
kollet, samt bevis icke äskats serskildt om de gravationer, som vidlådde frälse¬
hemmanet Pingbo, och serskildt om dem, som häftade vid skattehemmanet
Pingbo, kunde den olika jordnatur, klagandens fastighet möjligen egde enligt
jordeboken, icke hafva orsakat ökad möda vid gravationsbevisets utfärdande och
78
följaktligen ej heller berättigat Domhafvanden att påföra och uppbära högre
lösen, än om hemmanet varit af blott en jordnatur. Jag ansåge mig der¬
före icke böra förvägra klaganden det biträde, hvarföutan han, efter hvad
som visat sig, ej kunde återbekomma det belopp, han efter min åsigt ut¬
öfver laglig lösen måst utgifva för berörda gravationsbevis.
I sin förklaring till Kongl. Hofrätten anförde Domhafvanden, bland
annat, att klagandens fastighet i Pingbo utgjordes af dels jord från ett
skattehemman derstädes, räntande i soldatårspenningar 1 daler 291 öre,
dels jord från ett bergsfrälsehemman, innehållande 7 spannland 11 snesland
4 bandland, d. v. s. jord från tvenne, enligt betydelsen af ordalagen i gällande
förordning om expeditionslösen, serskilda hemman, hernmansdelar eller lä¬
genheter, hvilka kunnat vara serskildt intecknade, innan de förenades, lika¬
som efteråt, — huruvida de vore hvar för sig intecknade, verkade ej på be¬
stämmandet af lösen. Vidare omförmälde Domhafvanden de svårigheter
och vådor, med hvilka utfärdandet af gravationsbevis i hans domsaga vore
förenadt, i saknad af numer eller annan stadigvarande beteckning för
hemman och hernmansdelar och i anseende till den der i orten långt
o
drifna hemmansklyfning och jordafsöndring, så att Domhafvanden gerna
skulle försaka den sportel, gravationsbevisen gåfve, derest han på samma
gång befriades från besväret med utfärdandet af dessa bevis och vådan af
misstag, som dervid af förutnämnde orsaker lätteligen kunde inträffa; hvar¬
jemte Domhafvanden tillkännagaf, att han till klaganden Anders Jansson åter-
burit tre riksdaler af den upptagne lösen.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 9 Februari 1869 och yttrade:
att som upplyst vore, att den fastighet i Pingbo, angående hvilken ifråga¬
varande gravationsbevis blifvit utfärdadt, utgjordes afjord utaf dels bergsfrälse-
och dels skattenatur, samt, jemlikt Kongl. Förordningen angående expeditions¬
lösen den 30 November 1855, lösen för gravationsbevis å fast egendom å
landet skulle hos Häradsrätt, då beviset omfattade tio år, beräknas för
hemman, hemmansdel eller lägenhet, för hvarje af dessa till och med tre,
till tre riksdaler, utan att i berörda Kongl. Förordning funnes bestämdt,
hvad med hemman, hemmansdel eller lägenhet förstodes; alltså, och då
Domhafvanden följaktligen icke kunde anses hafva i anmärkta hänseendet,
oriktigt förfarit, funne Kongl. Hofrätten skäligt åtalet att ogilla.
Med detta utslag ansåg jag mig icke kunna vara nöjd. Då Domhaf¬
vanden redan godtgjort klaganden hvad jag trodde denne hafva för mycket
erlagt i lösen för det ifrågavarande gravationsbeviset; och då de fall, i hvilka
Kongl. Hofrättens utslag skulle kunna åberopas såsom prejudikat, nemligen
sådana, der ett hemman eller en hemmansdel innehölle jord af olika kame-
ralistisk natur, vore ytterst sällsynta och, i följd deraf, jemväl vådan af ett slikt
79
prejudikat ganska ringa, skulle jag visserligen kunnat låta bero vid Kongl. Hof-
rättens domslut; men emedan Domhafvande!! på grund af samma utslag kunde,
om icke återfordra de tre riksdaler, klaganden redan erlagt, likväl i all
framtid, så ofta utfärdande af gravationsbevis för Pingbo hemmanet komme i
fråga, derför fordra dubbel lösen, hade jag i. denna omständighet enahanda
anledning att fullfölja, som jag haft att anhängiggöra åtalet, så mycket mer
som det gälde att bekämpa en tolkning af expeditionstaxan, hvilken jag
fann stridande emot densammas rätta förstånd. Jag anmodade derföre
Advokatfiskalsembetet att genom underdåniga besvär söka ändring i Kongl.
Hofrättens utslag och anförde vidare, till utveckling af min åsigtderom, att stad¬
gandet i berörda taxa rörande lösen för gravationsbevis hade till hufvud-
sakligt syftemål, att genom den olika lösen i sin mån godtgöra domarens
större eller mindre besvär vid bevisets utfärdande, ej allenast den omstän¬
dighet, att nämnda lösen ökades med antalet af hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, utan ock den att, om beviset omfattade egendom, som
vore belägen i flera härad eller tingslag, serskild beräkning af lösen egde
ruin för den inom hvart och ett härad eller tingslag liggande del af egen¬
domen, uppenbarligen af det skäl, att i detta fall flera inteekningsprotokoll
måste genomgås. Likaså berodde lösen på det större antalet af år, beviset
afsåge, så att, om beviset gälde endast ett år, lösen utgjorde en tiondel
af den för tio år bestämda o. s. v., dock med stadgadt minimum af två
riksdaler. Det vore tillika föreskrifvet, att i brädden af inteckningsproto-
kollet skulle tecknas namnet (icke jordnaturen) å den egendom, som in¬
tecknats. När då ett gravationsbevis skulle uppsättas, vore besväret onek¬
ligen mindre, om endast ett härads eller tingslags eller ett års intecknings-
protokoll skulle genomgås, och ett namn, en numer eller annan beteck¬
ning i brädden af inteckningsprotokollet efterses, än om dylika protokoll
för flera härad eller tingslag eller för flera år skulle granskas, och upp¬
märksamheten hållas spänd på flera namn eller numer å hemman, hem¬
mansdelar eller lägenheter, och det vore detta jag trodde det ifrågavarande
stadgandet i expeditionstaxan afse. Hvad annat, som i detta fall skulle
af ses, visste jag icke, emedan, om fastighetens kamerala storlek hade något in¬
flytande på lösen, hemman och hemmansdel väl icke skulle räknas lika,
och fästes något afseende på egendomens värde, så borde derom finnas ut¬
trycklig föreskrift, och detta värde på något sätt i inteckningsprotokollet
vara upptaget. Lösen för gravationsbevis vore dessutom lika stor, ehvad
egendomen befunnes för gäld intecknad eller icke, och huru många eller
störa de intecknade penningsummorna vore; hvilket allt syntes mig ådaga¬
lägga, att det vore domarens möda vid genomgåendet af det vidlyftigare proto¬
kollet, och den uppmärksamhet, han måste egna åt hemmans, hemmansdelars
80
eller lägenheters namn, numer eller beteckning i öfrigt, som genom ifråga¬
varande lösen, i densammas olika grader, belönades. Kongl. Hofrätten
tycktes hafva lagt vigt på den omständighet att, då olika jordnatur ingått
i hemmansdelen, detta utmärkte att två hemmansdelar sammansmält; men
om ock detta varit förhållandet, hvad hade det kunnat göra till saken, då
den sålunda sammansmälta hemmansdelen hade samma namn och, äfven om
inteckningar funnits i de serskilda delarne, dessa skulle hafva anträffats
under samma namn i brädden af inteckningsprotokollet och följaktligen icke
vållat domaren större besvär, än om hemmansdelen varit i sitt ursprung¬
liga skick och jordnaturen densamma.
Det var på dessa grunder Advokatfiskalsembetet anmodades att
fullfölja den talan, jag hos Kongl. Hofrätten anhängiggjort, dock med den
förändring i det der framstälda yrkandet att, enär Domhafvanden redan
till klaganden återstält hvad han utöfver enkel lösen för gravationsbeviset
uppburit, frågan om ersättning till denne förklarades hafva förfallit, men
att deremot den underdåniga framställning tillädes att, derest Kong], Maj:t
skulle finna Domhafvanden icke hafva gjort sig skyldig till ansvar, Kongl.
Maj:t ändock måtte täckas, med upphäfvande af Kongl. Hofrättens utslag, i
nåder förklara, att vid det förhållande, att Domhafvanden redan godtgjort
klaganden hvad denne förment sig hafva utöfver laga lösen för ifrågavarande
gravationsbevis erlagt, saken finge dervid bero.
I nådigt utslag den 30 September 1869 har Kongl. Maj:t förklarat
skäl icke vara anfördt, som kunde i Hofrättens utslag verka ändring. —
Det stadgande uti Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den
30 November 1855, om hvars tillämpning här varit fråga, har följande
lydelse:
Gravationsbevis för fast egendom.
a) för tio år:
på landet: angående hemman, hernmansdel eller lägenhet, för
hvarje af dessa till och med 3 .....
öfver 3 till och med 6...............................
öfver 6 ..........................................................
dock att lösen ej må påföras högre än
så vida icke beviset omfattar egendom,
tingslag, i hvilket fall serskild lösen
häradet eller tingslaget liggande del af
b) för kortare tid än tio år:
för hvarje år, beviset omfattar, nr af hvad härofvan finnes bestämdt,
men icke i något fall mindre än...................................................... 2 Rdr.
Rdr.
........................................ 3
........................................... 2 -
.......................................... 1. »
........................................... 20 «>
som är belägen i flera härad eller
beräknas för den inom hvartdera
egendomen.
I
Kongl.
81
T Kong], Hofrättens härofvan intagna xitslag yttras, att uti ifrågavarande
Förordning ickefunnes bestämdt, hvad med hemman, hemmansdel eller lägenhet
förstodes, och i ett annat af mig anstäldt åtal rörande tillämpning af nyssan-
förda stadgande (se sidd. 39 och följande i min till 1868 års Riksdag af-
gifna berättelse) har det visat sig, att uttrycket egendom, som deri före¬
kommer, är lika obestämdt, så att deraf icke kan med visshet slutas, huru¬
vida, t. ex. en person, hvilken köpt en sätesgård med underlydande flera
hemman och hemmansdelar och sedermera tillhandlar sig andra hemman
och hemmansdelar till obegränsadt antal men liggande inom samma härad
eller tingslag, skulle kunna fordra att för alla dessa hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, huru många de än vore, undfå ett gravationsbevis emot lösen
af tjugu riksdaler, eller om hemmanens skötande i sambruk, eller den omstän¬
dighet, antingen att de blifvit gemensamt intecknade, eller ock att de i jorde-
boken äro upptagne såsom sammanhörande, är bestämmande i fråga om deras
egenskap att utgöra ett så beskaffadt helt, att icke serskildt gravationsbevis
för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet får utfärdas och lösen deri¬
genom blifva större, än för ett gemensamt bevis. Detta ådagalägger, synes
mig, att ifrågavarande stadgande är behäftadt med otydlighet i mer än ett
hänseende, hvilket påkallar lagstiftarens snara mellankomst så mycket mer
som alla förhållanden emellan rättssökande och domare, hvilka genom sin
obestämdhet gifva upphof till misstanka om egennytta hos den sistnämnde,
då han söker göra sin rätt gällande, alltid äro ömtåliga. Vid en förändrad
uppställning af förevarande stadgande har jag förestält mig, att domarens möda
vid utfärdandet af gravationsbevis skäligen kunde tillgodoses utan att den,
som äskar beviset, ändock betungades med obillig lösen derför, om dels der¬
vid stadgades, att antalet af hemman, hemmansdelar och lägenheter beräknas
efter deras i kanten af inteckningsprotokollet, enligt gällande föreskrift, ut¬
förda namn och numer eller annan beteckning och ej efter deras fördolda
jordnatur, dels ock maximum af lösen för dylika bevis antingen helt och
hållet borttoges eller så förhöjdes, att alltför stor olägenhet för domaren
af ett större antal hemmans, hemmansdelars eller lägenheters intagande
i ett gravationsbevis undanröjdes.
Då jag under embetsresa den 10 Augusti 1868 besökte länsfängelset
Wexiö, klagade fången Jonas Svensson Broberg deröfver, att han, som
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. \ \
82
vore under tilltal vid Sunnerbo Häradsrätt för förfalskning af, bland annat,
ett skuldebref, alltsedan den 12 nästförutgångne Februari afbidat fort¬
sättning af ransakningen vid bemälde Häradsrätt, hvartill orsaken förmoda¬
des vara den, att, sedan tillförordnade Länsmannen C. W. Pontén, hvilken,
till följd af angifvelse, att han å det förfalskade skuldebrefvet skulle hafva
tecknat vittnes- och vederhäftighetsbetyg, blifvit af Häradsrätten dömd till
värjemålsed, hos Kongl. Göta Hofrätt sökt ändring i beröida domslut, be¬
mälde Kongl. Hofrätt då ännu icke meddelat dom i målet. Dels å lands¬
kansli i Wexiö och dels hos Domhafvanden i Sunnerbo härad, hvilken derefter
besöktes, inhemtade jag om nämnda sak vidare: att, efter det Bengt Nilsson
i Ballingslöf till Sunnerbo Häradsrätt instämt ej mindre Jonas Svensson
Broberg och dennes Broder Anders Petter Svensson än ock bemälde Pon¬
tén, under yrkande, bland annat, att Pontén, som å ett af Broberg den 26
November 1864 till Bengt Nilsson utfärdadt skuldebref, försedt med bor¬
gen af Anders Petter Svensson och en annan icke instämd person,. med¬
delat intyg, att låntagaren och löftesmännen egenhändigt underskrifvit sina
namn, erkänt skulden och för densammas gäldande vore vederhäftige, matte,
sedan genom löftesmännens nekande till samma skuld, uppdagadt blifvit,
att borgensförbindelsen svikligen tillkommit, dömas skyldig att hålla Bengt
Nilsson skadeslös för hvad hån af det förskrifna beloppet med ränta och
åbragta kostnader icke kunde hos lantagaren eller löftesmännen utbekomma,
och att Häradsrätten i utslag den 20 Januari 1868, uppå anförda skäl,
förpligtat Pontén att, om han det förmådde, med ed vita och betyga, att
Broberg och Anders Petter Svensson, i Ponténs närvaro, egenhändigt un¬
dertecknat, Broberg det ifrågavarande skuldebrefvet, och Anders Petter
Svensson den derå befintliga borgensförbindelsen, samt att de erkänt den
på samma handling grundade skuld; att vidare Pontén, enligt Häradsrättens
hänvisning, öfver nämnda utslag besvärat sig hos Kongl. Hofrätten, som i
utslag den 14 derpåföljande Mars föreskrifvit, att Pontén, derest han ville
sin talan emot Häradsrättens utslag fullfölja, skulle anmäla.sig hos domaren
för att efter erläggande af vad erhålla behörig hänvisning till detsammas full¬
följd; och att Pontén sedermera i vadeväg fullföljt målet hos Kongl. Hof¬
rätten, som den 29 Maj samma år afgjort detsamma, men att domen icke
utgifvits förr, än den 31 påföljande Juli. o
Enär Häradsrättens nyssberörda utslag, hvilket varit föremål för Kongl.
Hofrättens pröfning, innehållit, att Häradsrätten uppskjutit sitt yttrande
rörande Broberg och den andre svaranden intilldess sig visat, om Pontén
ginge den honom förelagda eden eller deråt bruste, samt att Brobeig
under tiden skulle hållas i häkte, anförde jag uti skrifvelse till Kongl.
Hofrätten den 24 September 1868, att jag icke kunde lemna oanmärkt, att,
83
oaktadt nyssberörda omständigheter varit kända, expeditionen af Kongl.
Hofrättens dom blifvit så lång tid fördröjd; och anmodade jag derföre
Kongl. Hofrätten att lemna vederbörande ledamöter, som det ifrågavarande
målet i Kongl. Hofrätten handlagt och borde för domens expedierande an¬
svara, del af min anmärkning, på det att de kunde komma i tillfälle att
deröfver afgifva yttrande.
1 anledning häraf insände Kongl. Hofrätten yttrande i detta ämne ej
mindre från referenten i målet än ock från de öfrige ledamöterne af den
Division i Kongl. Hofrätten, som målet handlagt.
Referenten vidgick i sitt yttrande, att ifrågavarande dom kunnat och
bort, efter det densamma beslutades, långt förr än som skett, expedieras,
och detta så mycket heldre som af domens mer eller mindre skyndsamma
utgifvande berodde en för brott tilltalad persons längre eller kortare qvar-
hållande i häktet, med afseende hvarå den i gällande Arbetsordning för
Hofrätterne medgifna längsta tid för utslags eller doms justerande och ut¬
gifvande skäligen icke bort begagnas, långt mindre, såsom i förevarande fall
blifvit händelsen, öfverskridas; men för att visa, det detta dröjsmål med
domens utgifvande varit föranledt mer af olycka, än af någons vållande,
anförde Referenten vidare, bland annat: att, sedan ifrågavarande mål till
Kongl. Hofrätten inkommit och vid lottning den 12 Maj 1868 tillfallit Re¬
ferentens rotel, så hade detsamma, efter att berättelse deri blifvit utfärdad
samt af parterne granskad och underskrifven, föredragits och afgjorts den
29 i sistnämnde månad, då äfven ett af Referenten uppsatt förslag till
dom af Divisionens öfrige ledamöter godkänts, i följd hvaraf den beslutade
domen kunnat af tjenstgörande Notarien så hastigt färdigskrifvas, att den¬
samma är vorden af Referenten granskad och undertecknad den 1 påföljande
Juni; att derefter, ehuru besagde Division, som handlagt målet, i anseende
till ferier, ej tjenstgjort under Juni månad utan sammankommit de närmast
följande veckorna endast så ofta omständigheterna dertill föranledt, för'
offentligt justerande, enligt Arbetsordningens föreskrift, af redan beslutade
men vid sessionens slut icke justerade expeditioner, ifrågavarande dom lik¬
väl, så fort sig göra låtit, blifvit vid ett dylikt sammanträde offentligen
justerad; att, änskönt Kongl. Hofrättens ledamöter, jemlikt öflig sed,
hvilken förmodades icke hafva oskäl med sig, underskrefve expeditionerna
först efter deras granskning i hemmet för upptäckande af felaktigheter, som
vid den offentliga justeringen möjligen blifvit förbisedda, domen icke desto
mindre efter fulländad cirkulation emellan ledamöterne, enligt Referenten
lemnad underrättelse, skulle hafva för utskrifning och expedierande blifvit
vederbörande tillstäld under loppet af sistnämnde månad, sedan Ordföranden
å Divisionen den 26 i nämnde månad densamma underskrifvit; att erfor-
84
derlig skyndsamhet med målets handläggning blifvit iakttagen, så vidt på
Divisionens gemensamma åtgärder berott och alltintilldess domén kommit
i det skick, att han kunnat och bort af vederbörande tjensteman expedieras;
att dylik expedition visserligen, enligt 26 § i Arbetsordningen, tillhörde veder¬
börande Notarie, men att, på det den af Kongl. Hofrättens domar härfly¬
tande lösen måtte blifva jemnt fördelad emellan Kongl. Hofrättens samtlige
Notarier, ett från den allmänna regeln något afvikande, sätt för domsexpe-
ditionen blifvit, med Kongl. Hofrättens tysta samtycke, af expeditionshaf-
vandena vidtaget, utan att deraf någon nämnvärd olägenhet försports; att
detta expeditionssätt bestode deruti att, enligt öfverenskommelse mellan
Notarierna och Expeditionsredogöraren, den sistnämnde ombesörjde utskrif-
ningen af alla domar, aflemnade de utskrifna domsexemplaren derefter till
Notarierna att kollationeras, framlemnade de kollationerade, utgående doms¬
exemplaren till prsesidii underskrift, vidtoge åtgärd för utfärdande af an¬
slag till domars utgifvande samt tillhandahölle sedermera parter och ombud
domarne emot lösen, hvilken, i den mån han inflöte, lika emellan Notarierna
fördelades; att, då vid hvarje sessions slut och under de närmast derpå
följande veckorna naturligen en större mängd af domar hos Expeditions¬
redogöraren hopade sig, än som på en gång kunde hinna utskrifvas, kolla¬
tioneras och underskrifvas, det visserligen hände, att med åtskilliga domars
expedierande finge anstå någon tid efter det de kommit Expeditionsredo¬
göraren till hända, och att detta inträffat med ifrågavarande dom, hvilken
af en olycklig tillfällighet kommit att få sin plats nära botten i den hög
af domar, som i början af sommarferierna samlats hos Expeditionsredogö¬
raren, enligt hvad som blifvit Referenten meddeladt då han, efter återkom¬
sten i slutet af Augusti från en af honom den 19 Juni företagen resa, efter¬
frågat orsaken till domens emot förmodan sena utgifvande; att Referenten
ansett så mycket mindre lämpligt att anmäla vare sig vederbörande No¬
tarie eller Expeditionsredogöraren till åtal för dröjsmålet som Notarien, enligt
hvad ofvan blifvit nämndt, icke toge befattning med domarnes expedierande
eller ens finge dem sig tillstälda, sedan de blifvit af ledamöterna under-
skrifna, samt det ej heller skäligen kunde begäras, att Expeditionsredogö¬
raren skulle genomläsa samtliga i Kongl. Hofrätten beslutade domar för
att tillse, om någon af dem borde framför de andra skyndsamt expedieras;
att det enda, som Referenten skulle kunna förebrå sig i detta fall, vore det,
att han ej, innan han lemnade orten, tillsagt Expeditionsredogöraren om
angelägenheten af domens skyndsamma utgifvande, eller att han icke derom
gjort anteckning å det hos Kongl. Hofrätten förvarade domsexemplaret,
men huruvida underlåtenheten härutinnan kunde lagligen föras Referenten
till last såsom en försummelse i tjensten förmodade Referenten med så
85
mycket större skäl kunna sättas i tvifvelsmål som uti stadgandet i sista
punkten af 1 momentet uti Arbetsordningens 19 § anledning förefunnes till
det antagande, att referent, oaktadt honom, enligt 16 § 2 momentet i samma
Arbetsordning, ålåge närmaste tillsynen derå, att ett på hans föredragning
fattadt beslut blefve, så fort ske kunde, uppsatt och expedieradt, likväl
skulle kunna saklöst låta anstå med justering inför Kongl. Hofrätten af
beslut, fattadt inom sex veckor före feriers början, tilldess Divisionen efter
feriernas slut åter sammanträdde till tjenstgöring, hvilket förfarande i detta
fall skulle vållat dröjsmål med den ifrågavarande domens justerande till bör¬
jan af September månad; att Referenten ingalunda ville hafva detta yttrande
ansedt så, som skulle det innebära ett försvar för hans underlåtenhet i om-
förmälda hänseendet, emedan, om än emot den af honom antydda tolkning
af den åberopade punkten icke skulle kunna göras någon grundad invänd¬
ning, han dock ansåge påyrkandet eller begagnandet af en dylik rättighet
för referenten, om den förefunnes, innefatta talande bevis på bristande nit
i tjensten, en tillvitelse den Referenten sökt och fortfarande ville söka
att, så vidt på honom berodde, gå fri för; att deremot Referenten ansåge
det vara väl mycket fordradt, att referent, som underskrifvit, justerat och
behörigen från sig lemnat utslag eller domar i de af honom föredragna
mål, skulle behöfva offra en del af sina väl behöfliga ferier för att vaka
öfver expeditionernas ordentliga utgifvande, och en dylik åsigt eller deraf
föranledd praxis hade, så vidt Referenten visste, ej heller gjort sig gällande
inom någon af Hofrätterne; att, derest det omhandlade tvistemålet kunnat
någon vecka tidigare före sessionens slut föredragas eller varit af beskaf¬
fenhet, att det bort genom utslag, i stället för genom dom, afgöras, något
anmärkningsvärdt dröjsmål med expeditionernas utgifvande för visso ej skulle
hafva inträffat; och att, beträffande Brobergs klagan, Referenten ville fästa upp¬
märksamheten derpå, att den i Arbetsordningen inedgifna längsta tid i
fråga om domars utgifvande blifvit i endast ganska ringa mån uti föreva¬
rande fall öfverskriden, enär domen, som beslöts den 29 Maj, enligt Arbets¬
ordningens 19 . §, ej behöft framläggas till justering förr än sex veckor
derefter, eller fredagen den 10 Juli, och, då domar endast en gång i veckan,
nemligen fredagarne, i Kongl. Hofrätten utgåfves, samt de utskrifna exem¬
plaren af dem nästföregående tisdag borde vara kollationerade för att un-
derskrif vas på onsdagen af Sekreteraren och på thorsdagen af Presidenten,
det varit mer än sannolikt, att utgifvandet af ifrågavarande dom — förutsatt
att längsta justeringstiden begagnats — ej kunnat försiggå fredagen den 17
Juli, åtminstone skulle befogad anledning till klander ej hafva före-
funnits, om med utgifvandet dröjt till nästpåföljande fredag, den 24 i
samma månad — hvadan det varit endast en eller, strängt taget, högst
86
två domsdagar, som legat emellan tiden för domens utgifvande och den
dag, å hvilken Broberg kunnat hafva i lag grundade anspråk att få den
expedierad; förmenande Referenten, efter den utredning han lenmat öfver
behandlingen af ifrågavarande mål och expedierandet af Kougl. Hofrättens
deri beslutade dom, någon vidare åtgärd, i följd af det anmärkta dröjsmålet,
ej vara erforderlig; men, för den händelse jag i allt fall skulle anse åtal
böra ega rum, hemstälde Referenten, att åtalet måtte anställas endast emot
honom och ej komma att drabba hans Divisionskamrater, hvilka någon för¬
summelse i anmärkta hänseendet ej läge till last.
Ordföranden och de öfrige ledamöterna å den Division, Referenten till¬
hörde, åberopade hvad hans nyssanförda yttrande innehölle angående ifråga¬
varande doms beslutande, justerande och underskrifvande.
Uti min skrifvelse till Kongl. Hofrätten den 17 Oktober 1868 yttrades,
hurusom jag af de sålunda andragna omständigheter funnit att, ehuru
Kongl Hofrättens ledamöter å den Division, som handlagt förevarande mål,
icke med den skyndsamhet, hvilken kunnat väntas, då vigten af målets
snara afgörande, såsom inverkande på tiden för en persons qvarhållande i
häkte, varit insedd och erkänd, på sätt genom serskild lottnings anställande
och föredragningens påskyndande vore ådagalagdt, granskat och underskrifvit
den ingalunda vidlyftiga domen; och, om än Referenten i målet, då han
hade sig bekant den hos Kongl. Hofrätten vedertagna ordning för domars
utgifvande, icke bort, såsom han i sitt afgifna yttrande förmält sig hafva
gjort, från Kongl. Hofrättens residensstad afresa, innan han vidtagit nödiga
mått och steg för att åt det mål, hvilket han med all tillbörlig skyndsam¬
het, så i afseende å föredragning som doms uppsättande, granskande och
underskrifvande, dittills handhaft, tillförsäkra den snara expedition, förutan
hvilken ändamålet med den påskyndade handläggningen i öfrigt väsentligen
förfelades, den förnämsta orsaken till det anmärkta dröjsmålet dock vore
att söka uti ofvanberörda hos Kongl. Hofrätten vedertagna ordning för
domars utskrifning och utgifvande, hvarigenom detta bestyr är vordet lagdt
på en enda tjensteman, den så kallade Expeditionsredogöraren; och som
denna anordning stode i strid med stadgandet i 26 § af förr åberopade
Arbetsordning och i förevarande fall visat sig kunna leda till ganska be¬
tänkliga följder; så hemstälde jag till Kongl. Hofrätten att, med undanröd¬
jande af nämnda anordning, nyssberörda stadgande måtte sättas i verket.
Häruppå meddelade Kongl, Hofrätten i skrifvelse den 30 i nyssnämnde
månad svar; och — sedan till upplysning om befogenheten af nyssberörda an¬
ordning i afseende på domars expedierande åberopats Kongl. Maj:ts i afskrift
insända nådiga skrifvelse angående den nya Arbetsordningens tillämpning
af den 14 December 1858, hvaraf inhemtades, bland annat, att Kongl.
87
Hofrättens hemställan, huruvida icke samtliga Kongl. Hofrättens domar
kunde få, i likhet med hvad förut varit öfligt, för delegarnes i domslösen
gemensamma räkning utskrifvas, blifvit i nåder bifallen, utan annan
ändring, än att kostnaden för berörda utskrifning förklarats skola afdragas
och beräknas på annat sätt, än Kongl. Hofrätten föreslagit — yttrade Kongl.
Hofrätten, att detta med Kongl. Maj:ts tillåtelse från Arbetsordningens
föreskrift afvikande förfarande, som icke åstadkommit dröjsmål eller annan
olägenhet, påkallats af gomensamheten i domslösen samt deraf betingadt
uppbörds- och redovisningssätt; och att föröfrigt det vore uppenbart, att
sådan händelse, som den, hvilken ådragit sig min uppmärksamhet, äfvenledes
kunnat, såsom beroende af förbiseende eller ogynsam tillfällighet, ega rum,
ifall Kongl. Hofrättens domar af de protokollsförande utskrefves och till
utgifvande befordrades.
Härmed var sålunda utredt, att den ifrågakomna anordningen för domars
expedierande i Kongl, Göta Hofrätt icke tillkommit genom en med Kongl.
Hofrättens tysta samtycke vederbörande expeditionshafvande emellan träffad
öfverenskommelse, såsom i Referentens ofvanintagna yttrande uppgafs, utan
hade denna anordning sin grund i ett Kongl. Hofrättens af Kongl. Maj:t
i nåder gilladt förslag; hvilket förhållande tvifvelsutan varit orsaken till
Kongl, Hofrättens obenägenhet att göra afseende på min framställning om
samma anordnings afskaffande. Kongl. Hofrättens uppgift deremot, att an¬
ordningen icke åstadkommit dröjsmål eller annan olägenhet, syntes mig
icke stå väl tillsammans med det faktum, som föranledt skriftvexling emellan
mig och Kongl. Hofrätten, emedan, om ock en händelse, sådan som den nu ifrå¬
gakomna, kunnat inträffa äfven i det fall, att Kongl. Hofrättens domar ut¬
skrefves och expedierades af protokollsförandena, hvilket jag ej ville bestrida,
det dock å andra sidan måste medgifvas, att faran för en slik händelses in¬
träffande vore ringare, då bestyret med domarnes expedierande ålåge pro¬
tokollsförandena, hvar och en för hans mål, alldenstund desse personer all¬
tid egde någon kännedom af de saker, domarne rörde, och följaktligen hade
sig bekanta sådana omständigheter, som kunde påkalla en doms expedie¬
rande före de andra, än när nämnda bestyr med alla Kongl. Hofrättens
domar vore lemnadt i en persons hand, af hvilken svårligen kunde be¬
gäras sådan närmare kännedom af målen och de med dem förenade om¬
ständigheter, som hos prokollsförandena förefunnes. För öfrigt, om en slik
händelse som den, hvarom fråga vore, inträffat, när protokollsföranden skolat
expediera domen, hade ansvaret för försummelsen utan betänklighet kunnat
utkräfvas hos honom, således hos den omedelbart skyldige, hvilket
åter, under nuvarande förhållande, af de skäl, Referenten andragit, icke
billigtvis kunde ske.
88
Det vore af denna orsak, det vore derföre, att merberörda anordning
för domars expedierande icke lernnade någon trygghet för framtiden, att
icke likartade händelser kunde förnyas, och då, såsom nu, från Kong],
Hofrättens sida lemnas opåtalta, emedan de vore »beroende på förbiseende
eller en ogynsam tillfällighet»; det vore derföre, att berörda anordning så¬
lunda skyddade för ansvarstalan dem, hvilka omedelbart vore skyldige till
försummelsen, som jag, ledd af den åsigt, att verklig försummelse i före¬
varande fall egt rum, måste söka utkräfva ansvaret derför hos den me¬
delbart skyldige, hos “referenten i det ifrågavarande målet, hvilken underlåtit
tillse, att domen blifvit med tillbörlig skyndsamhet expedierad.
Af denna anledning fann jag mig nödsakad att genom underdånig in¬
laga den 8 December 1868 hos Kongl. Maj:t anhängiggöra åtal ej mindre
emot Referenten i merberörda mål än ock emot Ordföranden och öfrige
ledamöter å den Division i Kongl. Göta Hofrätt, på hvilken bemälde Re¬
ferent tjenstgjort; och anförde jag i nämnda underdåniga inlaga, till be¬
mötande af hvad Referenten i sitt till mig afgifna yttrande andragit,
vidare: att 16 § i ofta åberopade Arbetsordning, beträffande referents ålig¬
gande i fråga om expedition af Kongl. Hofrättens domar, uttryckligen stad¬
gade, att »referent skall hafva närmaste tillsynen derå, att besluten, så fort
ske kan, uppsättas och expedieras». Härvid hade Referenten i sitt ofvan-
intagna yttrande anmärkt, att det vore väl mycket fordradt, att en refe¬
rent, som underskrifvit, justerat och behörigen från sig lemnat utslag eller
domar i de af honom föredragna mål, skulle behöfva offra en del af sina
välbehöfliga ferier för att vaka öfver expeditionernas ordentliga utgifvande,
samt att, såvidt Referenten visste, någon sådan åsigt om referents an¬
svarsskyldighet i berörda hänseende icke gjort sig gällande i praxis vid
någon af Hofrätterna. Häremot erinrade jag, att tyngden af den fordran,
Arbetsordningen i detta afseende stälde på en referent, motvägdes i icke
ringa mån af föreskriften i samma Arbetsordnings 26 §, att Notarierna
skola expediera Hofrättens domar och utslag i civila mål, der denna före¬
skrift efterlefdes. Der funnes nemligen underordnade tjensteman, som toge
omedelbar befattning med expeditionen och det på ett sådant sätt, att de
kunde ställas till ansvar för försummelser och förbiseenden, hvilket åter,
såsom i förevarande mål visat sig, icke skäligen kunde ifrågasättas med
den tjensteman i Kongl. Göta Hofrätt, som ensam hade bestyr med ex¬
peditionen af alla Kongl. Hofrättens domar. Detta förhållande förklarade
nogsamt, hvarföre referentens ansvarighet måste kännas tyngre i sistbe-
mälde Kongl, Hofrätt, än i de öfrige, äfvensom hvarföre åtminstone i desse
sistnämnde det mera sällan kunde ifrågakomma att ställa en referent
inför
89
inför Råtta, för en sådan försummelse, som den nu anmärkta. Vidare för¬
mälde Referenten i sitt yttrande, att det enda han skulle kunna förebrå
sig i förevarande fall vore att ej hafva, innan han lemnade Kongl. Hofrät-
tens residensort, tillsagt Expeditionsredogöraren om angelägenheten af domens
skyndsamma utgifvande, eller att icke hafva derom gjort anteckning å det
hos Kongl. Hofrätten förvarade domsexeinplar. Detta, eller att han icke
genast vid domens underskrifvande gjort nämnda anteckning, vore ock just
det, jag lade Referenten till last. Han ifragasatte dock, i fortsättning med
nyss anförda erkännande, huruvida hans underlåtenhet i berörda afseende
kunde lagligen anses såsom en försummelse i tjensten, då uti sista punkten
af 1 momentet i 19 § Arbetsordningen anledning förefunnes till det an¬
tagande, att referent, utan afseende pa den tillsyn å doms eller utslags
expedierande, hvilken 16 § 2 momentet i Arbetsordningen honom ålade, skulle
kunna saklöst låta anstå med justering inför Kongl. Hofrätten af beslut,
fattadt inom sex veckor före feriers början, tilldess Divisionen, som fattat
beslutet, efter feriernas slut åter sammanträdde till tjenstgöring, ett för¬
farande, hvilket, om det i detta fäll tillämpats, skulle hafva medfört dröjs¬
mål med ifrågavarande doms justerande ända till början af September
manad (i stället för att det nu skedde i första hälften af Juni månad).
Emot denna anmärkning, den Referenten dock förklarade sig icke vilja
hafva ansedd såsom skulle densamma innebära något försvar för under¬
låtenheten, erinrade jag, att 1 momentet i 19 § af åberopade Arbets¬
ordningen bjöde, att öfver alla mål och ärenden, som inför Hofrätt före-
kornme, protokoll skulle föras, och att protokoll, domar, utslag och andra
expeditioner borde inför Hofrätten justeras; att protokollet skulle vara färdigt
och justeradt samt i sådant skick hos Hofrätten företes inom sex veckor
efter den dag, då det fördes; att, inom samma tid, af alla till protokollet
hörande domar, utslag och resolutioner de exemplar, som skulle hos Hof¬
rätten förvaras, borde der uppvisas vederbörligen underskrifva; och att, om
sådan tid tilländaginge under ferier, när den Division, der protokollet varit
fördt, åtnjöte ledighet, uppvisandet kunde ske, då Divisionen till tjenstgöring
sammanträdde. Af dessa ordalag syntes mig uppenbarligen följa först och
främst, att justering af den ifrågavarande domen icke, utan öfverträdelse
af nvssanförda stadgande, kunnat uppskjutas till dess Divisionen efter fe¬
riernas slut sammanträdde, emedan det vore endast uppvisandet af det redan
justerade och underskrifna, inneliggande exemplaret af dom, utslag eller re¬
solution, som finge uppskjutas. Om det fattade beslutets uppsättande och
justerande handlade således icke den aberopade punkten i Arbetsordningen,
och han kunde då ej heller rimligen få tolkas så, som medgåfve hau
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 12
90
någon eftergift i de skyldigheter, hvilka i 16 § 2 momentet i samma Arbets¬
ordning ålades referenten. Det skulle ock leda till besynnerliga följder att
antaga Referentens ofvanantydda tolkning af ifrågavarande punkt i Arbets¬
ordningen, emedan, efter en slik tolkning, referenterne i alla mål, som af-
gjordes inom sex veckor före t. ex. sommarferiernas början — den 1 Juni —
d. v. s. i alla mål, som afgjordes från och med den 20 April till och med
den 31 Maj, skulle saklöst kunna lemna domarne i samma mål ojusterade
tilldess den Division, de tillhörde, efter feriernas slut åter sammanträdde,
en ansvarslöshet som aldrig någon Arbetsordning skulle kunna medgifva,
än mindre stadga. Det vore härmed antydt, i hvilket afseende jag ansåge
Referenten hafva felat, men, såsom jag redan i min här förut till liufvud-
sakliga innehållet återgifna skrifvelse till Kongl. Göta Hofrätt yttrat, funne
jag Ordföranden och de öfrige ledamöter på den Division, som handlagt
målet, icke hafva vid domens slutliga justerande och underskrifvande iakt¬
tagit den skyndsamhet, som bort kunna väntas. Utan tvifvel vore i fråga
härom den invändning att förutse, att, då Referenten underlåtit att på det
till underskrift cirkulerande domsexemplaret göra anteckning om angelägen¬
heten af domens snara utgifvande, de öfrige Divisionsledamöterna saknat
anledning att fortare, än som skett, granska och underskrifva nämnda doms-
exernplar; men då målet så nyss förut föredragits, och dess egenskap att
inverka på en persons hållande i häkte varit känd, syntes besagda invänd¬
ning icke utgöra giltig ursäkt för så långt uppskof med granskningen af
den hvarken invecklade eller vidlyftiga domen, att detta upptagit längre tid,
än lagen i 23 Kap. 6 § Rättegångsbalken tillstadde, då mål före afgörandet
cirkulerade. Jag ansåge mig derföre pligtig att äfven till bemälde Ord¬
förande och Hofrättsledamöter utsträcka min talan och yrka att de, i den
mån de kunde finnas delaktige i den anmärkta försummelsen, jemväl måtte
dela ansvaret derför.
På dessa skäl och grunder stödde jag mitt åtal och yrkade deruti i
underdånighet, att Referenten i merberörda mål samt Ordföranden och le-
damöterne på den Division, Referenten tillhörde, måtte förpligtas ansvara
efter lag för den anmärkta försummelsen med doms utfärdande samt att
utgifva den ersättning till Kongl. Maj:t och Kronan samt till häktade
Broberg, som härflöte från dennes hållande i häkte längre tid, än
som vederbort.
Under den ytterligare skriftvexling härom, som hos Kongl. Maj:t egt rum,
har jag i afgifvet underdånigt slutpåstående yrkat, att det ansvar, som på den
åtalade embetsförsummelsen borde följa, måtte bestämmas till böter, enligt
25 Kap. 17 § Strafflagen, afmätta efter den grad af vårdslöshet eller för¬
summelse, hvartill enhvar af de Hofrättsledamöter, emot hvilka åtalet vore
91
riktadt, kunde finnas skyldig, samt ersättningen, efter 6 Kap. 1 § i nämnda
lag, och att den tid, för hvilken slik ersättning borde utgå ej mindre till
Kongl. Maj:t och Kronan för Jonas Svensson Brobergs underhåll i häktet
än ock till bemälde Broberg för hans olagligen förlängda fängelsetid, skulle
beräknas till fyratiofyra dagar, eller från den 16 Juni 1868, då ifrågava¬
rande dom senast bort utgifvas, till den 31 Juli, då den utgafs, af hvilken
ersättnings belopp, sådant det funnes upptaget i underdånigst bilagda hand¬
lingar, Forklarandena gemensamt borde gälda hvad som belöpte för tiden
från den 16 till den 27 Juni, men Referenten i målet ensam den del, som
komme på tiden från och med sistnämnde dag till den 31 derpåföljande Juli.
Kongl. Maj;t har derefter den 1 November 1869 meddelat nådigt ut¬
slag; och som, efter det uti omnämnda, på förrbemälde Referents före¬
dragning afgjorda mål justering af Hofrättens beslutade dom skett, på
sätt ostridigt antagits, den 12 Juni 1868, och det för förvaring hos Hofrätten
afsedda exemplar af domen, hvilket då redan varit af Referenten försedt
med hans underskrift, blifvit af öfrige på samma Division tjenstgörande le¬
damöter slutligen underskrifvet den 26 Juni, Hofrättens dom icke utfärdats
förr än den 31 påföljande Juli; alltså och då, enligt 16 § 2 momentet i
Arbetsordningen för Ilofrätterna af den 14 September 1858, referent ålåge,
bland annat, att hafva närmaste tillsynen derå, att de på hans föredrag¬
ning fattade beslut, så fort ske kunde, uppsattes och expedierades; men,
ehuru af handlingarna i nämnda mål varit upplyst, att, till följd af dom¬
stolsbeslut, ransakning med häktad person hvilade i afbidan på utgången
af det i Hofrätten fullföljda målet, Referenten likväl icke vidtagit någon
åtgärd för domens skyndsamma expedierande; samt hvad han härutinnan
anfört icke kunde freda honom från ansvar för den försummelse, som i
berörda måtto folie honom till last, pröfvade Kongl. Maj:t, som deremot
icke ansåge något sådant dröjsmål med inneliggande exemplarets under-
skrifvande hafva förelupit, på grund hvaraf någon påföljd kunde de öfrige
Forklarandena ådömas, skäligt endast på det sätt bifalla de väckta an-
svarsyrkandena, att Referenten för sagda tjensteförsummelse, enligt 25 Kap.
17 § Straffla gen, dömdes att bota femtio riksdaler riksmynt.
Hvad åter anginge frågan om skyldighet för bemälde Referent att till
såväl Kongl. Maj:t och Kronan som till Jonas Svensson Broberg utgifva
de ersättningar, hvilka i målet äskats såsom följd deraf, att Broberg längre
tid, än vederbort, hade varit i häkte hållen; så enär Broberg, hvilken, på grund
af Sunnerbo Häradsrätts beslut, från den 12 Februari 1868 under en tid
af omkring sex månader i häkte afbidat den vidare ransakningen, hvilken,
såsom nämndt vore, gjorts beroende af det hos Hofrätten fullföljda målet,
genom Kongl. Maj:ts utslag den 22 nästlidne September förunnats den
92
nåd, att det honom i ransakningsmålet ådömda två års sju månaders straff¬
arbete blifvit med sex månader nedsatt, funne Kong]. Maj:t den yrkade
ersättningsskyldigheten icke vidare ega rum. —
Vid detta måls afgörande i Högsta Domstolen yppade sig skiljaktiga
meningar. Tre ledamöter ansågo svarandena i åtalade hänseendet icke vara
om sådan försummelse vid einbetets utöfning förvunne, att ansvar eller
ersättningsskyldighet kunde dem åläggas, emedan den omständighet, att
vidare handläggningen af ett ransakningsmål rörande häktade Jonas Svens¬
son Broberg af Sunnerbo Häradsrätt förklarats beroende på den af Läns¬
mannen Pontén under Hofrättens pröfning dragna sak icke, enligt lag eller
eljest för Hofrättens arbeten gällande föreskrifter, föranledt serskildt ord¬
ning för behandlingen af vadesaken, samt, efter det lottning af saken den
12 Maj 1868 egt rum, dom deri utfärdats den 31 nästpåföljande Juli; två
ledamöter åter dömde samtlige svarandena till ansvar, och de öfrige två
ledamöterna förenade sig om den mening, som blef Kongl. Maj:ts nådiga dom.
Vid granskning af 1867 års fångförteckningar från länshäktet i Malmö
anmärktes, att Juliana Pettersson, som genom Kongl. Hofrättens öfver Skåne
och Blekinge utslag den 11 September 1866 blifvit, för andra resan stöld,
dömd till straffarbete under ett år och sex månader och den 13 i nämnde
månad insatt på sagda bestraffning, från hvilken hon således, med iaktta¬
gande af det i Kongl. Förordningen om straffarbetes och fängelsestraffs
aftjenande i enrum den 21 December 1857 stadgade afdrag, bort lösgifvas
den 20 November 1867, frigifvits redan den 24 September sistnämnda år,
såsom det i fångförteckningen hette, »till följd af namnförvexling med en
annan fånge»-
1 anledning häraf begärde jag från Konungens Befallningshafvande
närmare besked, huru med den omförmälda namnförvexlingen tillgått, hvem
den fånge varit, med hvilken Juliana Pettersson blifvit förvexlad, samt
huruvida bemälde fånge, hvilken antagligen bort, i stället för Juliana Pet¬
tersson, förutnämnde 24 September frigifvas, sålunda fått undergå längre
tids bestraffning, än vederbort; och insände Landshöfdinge-embetet, till svar
härpå, ett af Direktören vid ifrågavarande länshäkte afgifvet memorial,
hvaraf hufvudsakligen inhemtades: att i Malmöhus län funnes en gammal
tjufslägt, hvilken inom sig skiftevis och efter omständigheterna begagnade
namnen Fredriksson, Widriksson, Pettersson och Hallberg; att den fånge,
hvilkens namn föranledt ofvannämnda misstag, hetat Cecilia Widriksson
93
och varit intagen å länshäktet den 14 Juli 1866 till undergående af straff¬
arbete under ett år och sex månader, henne ådömdt för första resan stöld
ur ficka, men att hon, i anseende till bristande utrymme uti länshäktet i
Malmö, den 27 i nämnde månad afförts till länshäktet i Jönköping för att
derstädes fortsätta bestraffningen, hvilken, efter vederbörligt afdrag, skolat
sluta den 24 September 1867; att imellertid, då utdraget ur straffjurnalen
vid länshäktet uti Malmö i början af sistnämnde månad verkstäldes öfver de
fångar, hvilkas strafftid under månaden tilländaginge, Juliana Petterssons
namn förvexlats med Cecilia Widrikssons, och således den senares af-
gångsdag införts i nämnda utdrag i stället för den förras; hvadan alltså
icke någon fånge, till följd af det begångna misstaget, kommit att i häktet
qvarhållas längre tid, än som vederbort.
Då jag ansåg Konungens Befallningshafvande böra ansvara för de fel
och misstag i straffs verkställande, som vid de under denna myndighets
uppsigt stående häkten förefölle, anmodade jag i skrifvelse den 31 Decem¬
ber 1868 Advokatfiskalsembetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Ble¬
kinge att emot Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län anhängig¬
göra och utföra åtal för den försummelse i tillsyn å straffs verkställande
uti länshäktet, hvarom det anmärkta misstaget vittnade.
Samtidigt härmed hade bemälde Kongl. Hofrätt ■— der Juliana Pet¬
tersson, hvilken, efter det hon ur häktet frigifvits, ytterligare gjort sig
skyldig till tjufnadsbrott och derföre blifvit af Rådstufvurätten i Helsing¬
borg, genom utslag den 4 April 1868, dömd för tredje resan stöld till
straffarbete i fem år och förlust af medborgerligt förtroende under tio år, i
sistberörda utslag sökt ändring och vid besvären fogat ett af Direktören
vid länshäktet i Malmö den 11 April 1868 meddeladt bevis, innehållande,
att Juliana Pettersson, på sätt ofvan förmäldt är, blifvit ur häktet lösgif-
ven, innan hon tillfullo utstått det henne genom Kongl. Hofrättens utslag
den 11 September 1866 ådömda straff,*) — för den åtgärd hvartill fog
kunde förefinnas, till Advokatfiskalsembetet öfverlemnat handlingarne i sist¬
berörda mål.
*) Ändamålet med ofvanberörda intygs företeende var naturligtvis att undgå ansvar såsom
för tredje resan stöld för det sist begångna tjufnadsbrottet. Kongl. Hofrättens utslag, gifvet
den 5 Juni 1868, efter^föregången omröstning, innehöll ock, att vid det förhållande, att, enligt
hvad upplyst blifvit, Juliana Pettersson icke tillfullo undergått bestraffning för andra resan stöld,
hon då icke kunde till ansvar för tredje resan slik ^förbrytelse dömas; men, i nådigt utslag deu 31
påföljande Augusti, förklarade Kongl. Maj:t: att, då Juliana Pettersson, till undergående af det för
andra re,san stöld henne ådömda straffarbete, i fängelse intagitsjoch derstädes till straffarbete hållits,
intilldess hon af behörig myndighet blifvit, såsom den der straffet utstått, frigifven, Juliana Pet¬
tersson måste, för den derefter ånyo föröfvade stöld, såsom för tredje resan sådant brott, straffas.
94
Under skriftvexlingen anförde Herr Landshöfdingen samt Länsnotarien,
hvilken såsom Landssekreterare tjenstgjort den dag berörda misstag egt
rum, bland annat, att Juliana Petterssons förtidiga lösgifvande berott endast
på ett misstag å Fängelsedirektörens sida, utan att detsamma kunnat hin¬
dras af Konungens Befallningshafvande, som ej ens haft kännedom om
det begångna felet förr än, med ingifvande af dagrapporten för nyssbe-
rörde dag, Fängelsedirektören påföljande dag derom gjort anmälan; att
ehuru, enligt lag, ansvarigheten för det sätt, hvarpå bestraffningar å läns-
cellfängelset verkstäldes, ålåge Konungens Befallningshafvande, det likväl
icke vore tänkbart, att Landshöfding eller Landssekreterare skulle kunna per¬
sonligen öfvervaka Direktörens alla tillgöranden inom fängelset och såmedelst
afstyra de felaktigheter, som kunde vara på väg att af honom begås; att
beräkningen af Juliana Petterssons strafftid varit riktig, så att, om verk¬
ställigheten af det henne ådömda straff skett i enlighet dermed, ingen an¬
ledning till anmärkning förefunnits; att, ehuru Konungens Befallningshaf¬
vande, innan fånge frigåfves, borde undersöka, huruvida den honom ådömda
bestraffning blifvit vederbörligen verkstäld, likväl i detta serskilda fall, der
frigifningen berott derpå, att Fängelsedirektören förvexlat Juliana Petters¬
son med en annan fånge, hvilkens strafftid efter fångrullan tilländagått
den 24 September 1867, någon anmälan från Direktören om tillämnadt
frigifvande eller begäran om Konungens Befallningshafvandes tillstånd der¬
till, i följd af sjelfva sakförhållandet, icke kunnat ifrågakomma; och att
det således icke stått i Konungens Befallningshafvandes makt att hindra
misstaget; hvarföre Förklarandena hemstält, att åtalet icke måtte till någon
ansvarspåföljd föranleda.
Kongl. blofrätten meddelade utslag den 25 Oktober 1869; och emedan
det Juliana Pettersson af Kongl. Hofrätten den 11 September 1866 för
andra resan stöld ådömda straffarbete, verkstäldt i enrum, der det tagit sin
början den 13 i samma månad, skolat fortfara till den 20 November 1867,
men likväl upphört redan den 24 nästförutgångna September; ty, och som
det ålåge Konungens Befallningshafvande, såsom öfverexsekutor, att hafva
tillsyn derå, att ådömda bestraffningar, hvilka skulle undergås i länshäktet,
blefve behörigen verkstälda; alltså, och då hvad af Herr Landshöfdingen
jemte Länsnotarien till befrielse från påföljd af åtalet vore anfördt icke
kunde såsom lagligen gällande ursäkt antagas, pröfvade Kongl. Hofrätten,
i förmågo af 25 Kap. 17 § Strafflagen, rättvist fälla dem att för underlå¬
tenhet att med erforderlig omtanka handhafva den Konungens Befallningshaf¬
vande omedelbart tillkommande styrelse och inseende öfver länshäktet,
hvarigenom Juliana Petterssons bestraffning blifvit obehörigen förkortad,
hvar för sig bota, Herr Landshöfdingen ett hundra riksdaler och Läns-
notarien femtio riksdaler, hvilka böter skulle tillfalla Kronan.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Sedan, vid granskning af de från länsfängelset i Hernösand inkomna
fångförteckningar för år 1867 blifvit anmärkt, att Säbrå Häradsrätt, der en
tillförordnad Domhafvande då fört ordet, genom utslag den 29 Januari
1867, jemte det Drängen Nils Söderberg från Högmyrsvedjan dömdes till
fängelse i fyra månader för misshandel å sin hustru, i tre månader för våld
å annan person i dennes hemvist, i en månad för våld å annan vid auk¬
tionsförrättning och i likaledes en månad för slagsmål å allmän väg, vid
sammanläggning af dessa serskilda straff, innefattande tillhopa en tid
af nio månaders fängelse, förklarat, det Söderberg skulle undergå fängelse
uti allenast åtta månader, med hvilken bestraffning Söderberg jemväl fått
sina omförmälda förbrytelser umgälla, så har jag anmodat Advokatfiskals-
embetet i Kongl. Svea Hofrätt, att berörda förseelse i domareembetets ut¬
öfning åtala; hvarefter bemälda embete i afgifvet memorial yrkat, att den
tillförordnade Domhafvanden måtte, för hvad honom sålunda till last läge,
fällas till ansvar, jemlikt grunderne i 25 Kap. 17 och 21 §§ Strafflagen;
och har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 18 Juni 1869, sig utlåtit: att,
emedan, enligt hvad handlingarne utvisade, Säbrå Häradsrätt, i utslag ofvan-
förstberörde dag, vid sammanläggning af de fängelsestraff, hvartill Söderberg
genom samma utslag blifvit för serskilda förbrytelser dömd, förklarat be¬
rörda fängelsestraff utgöra tillhopa åtta månader, ehuru de, rätteligen
sammanräknade, innefattade en tid af nio månader, och härigenom vållats, att
den sakfälde fått umgälla sina förbrytelser med mindre straff, än det, som
för desamma blifvit honom af Häradsrätten ådömdt; ty blefve tillförord¬
nade Domhafvanden, hvilken såsom Häradsrättens ordförande, vore för om-
förmälda felaktiga beslut ansvarig, fald att, för den vårdslöshet i domare¬
embetets utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, jemlikt 25 Kap.
17 och 21 §§ Strafflagen, bota tjugo riksdaler, hvilka skulle tillfalla Kronan
Äfven detta utslag har vunnit laga kraft.
Rådstufvurätten i Arboga, hvarest Repslagare!! N. F. Ljungkrantz sökt,
att Trädgårdsmästaren A. W. Seger, som genom kontrakt den 20 November
96
1865 af Ljungkrantz hyrt en trädgård emot årlig afgift af etthundrafemtio
riksdaler och hos Ljungkrantz häftade i skuld för ogulden hyra af tvåhun¬
drasjutton riksdaler 50 öre men försålt all sin egendom och deribland
jemväl skörden i nämnda trädgård, måtte varda i konkurstillstånd försatt,
hvilken ansökning Seger, deröfver hörd, bestridt, hade genom beslut den 2
September 1867, på den grund, att Seger ej gittat visa, att han å hyran
för tiden från den 20 November 1865 till samma dag år 1866 gjort andra
eller flera af betalningar än de å Ljungkrantz exemplar af kontraktet an¬
tecknade, hvaraf följde, att Ljungkrantz egde klar och förfallen fordran hos
Seger, hvilken dessutom uppgifvit sig hvarken ega andra tillgångar, än
dem han genom köpebref, som vid Radstufvurätten lagfarits nyssnämnde
dag, sig afhändt, ej heller kunna förnöja Ljungkrantz för hans fordran eller
derföre ställa antaglig borgen, med åberopande af 1 Kap. 6 § 2 momentet
Konkurslagen förordnat, att Segers egendom skulle till hans borgenärers
förnöjande afträdas samt offentlig stämning å dem utfärdas.
Med förmälan härom samt företeende af Kongl. Svea Hofrätts den 18
December 1867 gifna utslag, hvarigenom Kongl. Hofrätten, uppå Segers
besvär öfver Rådstufvurättens nyssnämnda beslut, förklarat, att Seger icke
i anledning af ofvanberörda ansökning kunde förpligtas att sin egendom
afträda, och att derföre den beslutade stämningen skulle anses förfallen,
har Seger, uti en till mig ingifven skrift, vidare anfört: att, innan Kongl.
Hofrättens nu omförmälda utslag kommit vederbörande tillhanda, all Segers
egendom blifvit honom fråntagen och till ringa pris försåld, samt tillika
framstält det yrkande, att Borgmästaren och en Rådman, som till Rådstuf¬
vurättens ifrågavarande beslut medverkat, måtte förpligtas till Seger ut¬
gifva ersättning för den honom fråntagna lösegendom med ett i bifogadt
värderingsinstrument upptaget belopp jemte ränta derå äfvensom för Seger
tillskyndade förluster samt öfriga besvär och rättegångskostnader.
Denna klagoskrift meddelade jag förrbemälde Borgmästare och Rådman
samt, emedan tillika förekommit, att Rådstufvurättens vid Segers klagoskrift
bilagda protokoll syntes vara författadt vidlyftigare, än målets egenskap
tarfvat, lemnade på samma gång Protokollsföranden tillfälle att öfver sist-
berörda anmärkning sig yttra.
Då de utlåtanden, som i anledning häraf inkommo, ej mindre från
Borgmästaren och den bland Rådmännen, som jemte honom deltagit i
beslutet om Segers försättande i konkurstillstånd, än ock ifrån Protokolls¬
föranden, som äfvenledes var Rådman men tillika bestridde Stadsnotarie-
befattningen och i sådan egenskap fört protokollet, ej syntes mig tillfreds¬
ställande, anförde jag i skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
y
97
Hofrätt den 22 November 1868: att det syntes mig vara klart, att det
vore i 1 Kap. 2, 3 och 4 §§ af gällande konkurslag och endast i dessa §§
som lagstiftaren uppstält grunderna för borgenärers rätt att få gäldenär,
äfven emot hans bestridande, försatt i konkurstillstånd; att 6 § 2 mom.
af samma lag åter innefattade föreskrift om det förfarande, som skulle
iakttagas, när borgenär, till följd af någon bland de i föregående §§:na om-
förmälda grunder, hos Rätten sökt, att gäldenärs egendom måtte till borge¬
närer afträdas, hvarjemte detta moment uppgåfve, huru gäldenären skulle
kunna undvika konkurs, hvilken eljest borde ega rum, på borgenärers an¬
sökning, när denna vore stödd på de grunder, som ofvan omnämndes; att
det således vore en fullkomligt oriktig uppfattning af konkurslagens anda
och mening att anse 6 § 2 mom. kunna tillämpas, lösryckt ur sitt sam¬
manhang med. föregående §§, och grundlägga vidsträcktare rätt för borgenärer
än den, som i sistberörde §§ är vorden utstakad, enär tvärtom de stadganden
i nämnda moment, livilka icke afsåge Rättens ofvanomförmälda förfarande,
åsyftade förmåner för gäldenären; att, om gäldenärens oförmåga att tillgodo¬
göra sig samma förmåner, eller någon af dem, skulle hafva till påföljd kon¬
kurs, äfven emot gäldenärens bestridande, de vilkor, lagstiftaren till gälde¬
närens skydd i föregående 2, 3 och 4 § uppstält för medgifvande af dy¬
lik tvungen konkurs, blefve utan ändamål; att sistbemälde Förklarandes
antagande, det $egers åtgärd att till annan person försälja all sin lösa
egendom borde anses vara ett sådant svikligt afhändande af tillgångar,
borgenärer till förfång, som i 4 § af Konkurslagen omnämndes, vore lika
oriktigt, emedan, om den sålunda verkstälda, vanliga, så kallade lösöreför¬
säljning vore till sin natur af sådan sviklig och brottslig beskaffenhet, som
Förklarandena antagit, lagstiftaren ej kunde hafva tillåtit sådan försäljning
ännu mindre, pa sätt som skett, genom serskild lag förordna, huru dervid
borde förfaras; och att det således vore uppenbart att, såsom Kong]. Hof-
rätten jemväl i sitt ofvanomnämnda utslag förklarat, här icke varit för
handen något bland de förhållanden, på grund af livilka, enligt lag, till
konkurs dömas kunnat.
Beträffande åter den anmärkta vidlyftigheten af Rådstufvurättens pro¬
tokoll, yttrade jag vidare: att den omständighet, att Ljungkrantz jemte det
åberopade hyreskontraktet i hufvudskrift tillika företett en bestyrkt afskrift
deraf, varit fullkomlig likgiltig, och att för omnämnandet deraf i proto¬
kollet och synnerligast för den deri anstälda utredning, i hvilken mån af-
skriften skilde sig från hufvudskriften, knappast något skäl torde kunna
uppgifvas; att nämnda kontrakt i sin helhet intagits i protokollet, oaktadt
så ringa del af innehållet varit på frågan inverkande, att detsamma endast
Just-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag. 13
98
behöft med några få ord anmärkas; att på två ställen funnes omförmäldt och
serskildt motiveradt, att och hvarföre en af Rådstufvurättens ledamöter vid
behandlingen af ärendet ur Rätten uppstått, ehuru underrättelsen derom lämp¬
ligast haft sin plats i serskilde §§, hvilka det icke varit nödigt att för
detta mål utskrifva; att Protokollsföranden, som emot beslutet, hvarigenom
den af Ljungkrantz gjorda ansökningen utstäldes till kommunikation, in¬
lagt sin reservation, jemväl bifogat besvärshänvisning, hvilken, enär Proto-
kollsförandens yttrande ej blifvit domstolens beslut, varit fullkomligt ända¬
målslös; att, då i beslutet, hvarigenom Seger försattes i konkurstillstånd,
omförmäldes', att förrättandet af uppteckning öfver Segers tillgångar och
skulder uppdroges åt Stadsexsekutorn Lindqvist, och tillika nämndes, att
serskildt förordnande komme att, efter hvad påföljande § i protokollet
skulle utvisa, för Lindqvist utfärdas, det tycktes hafva varit alldeles öfver¬
flödigt att i den §, som handlade om konkursmålet, inrycka allt hvad i
den senare §:n om Lindqvists förordnande ansetts nödigt att föreskrifva,
men att likväl en jemförelse mellan begge §§:na, af hvilka jag infordrat
den senare, utvisade, att allt hvad i förordnandet för Lindqvist blifvit sagdt
vore i protokollet öfver konkursmålet upprepadt, och det vidlyftigare och
med större omskrifningar, än i det serskilda förordnandet; att dessutom
förekomme ordrika och omständliga upprepanden af samma saker, hopande
af titulaturer, onödiga omskrifningar, utskrifvande af ordet: paragraf, hvil-
ket eljest i protokoll plägade utmärkas genom tecken in. m.; samt slutli¬
gen att en sådan utdragning af stilen egt rum, att bokstäfvernas antal
öfverhufvud utgjort åttahundra femtio för hvarje sida i stället för ett tusen
åtta, som de, enligt den i expeditionstaxan meddelade föreskrift, bort ut¬
göra, hvaraf följt, att expeditionen upptoge tretton sidor nitton rader, då
densamma rätteligen skolat inrymmas å elfva sidor tolf rader, och att så¬
lunda lösen för ett ark mera, än som vederbort, uppburits; i anseende
hvartill, och då alla de i målets handläggning deltagande ledamöter af
Rådstufvurätten haft rättighet och följaktligen jemväl skyldighet att i proto¬
kollets justering taga del, och förthy ansvaret för protokollets öfverflödiga
vidlyftighet borde drabba dem alla, men ansvaret för felaktigheten i ut-
skrifningen endast protokollsföranden, jag anmodade Advokatfiskalsembetet
att emot Borgmästaren, ene Rådmannen samt Protokollsföranden föra talan
för de fel, som blifvit en hvar af dem till last förda.
Sedan, i följd häraf, bemälda embete afgifvit memorial, så hafva, uti
förklaringar deröfver, Borgmästaren och ene Rådmannen hufvudsakligen
anfört: att de aldrig förnekat sammanhanget emellan 1 kap. 2, 3 och
4 §§:na samt 6 § 2 mom. i Konkurslagen och ej ville bestrida, att de i
beslutet, hvarigenom Seger försattes i konkurs, bort af förstnämnde §§ jern-
99
väl åberopa 4 mom. i 2 ocb 3 §; att det, genom hvad i målet förekom¬
mit, vore upplyst, att Ljungkrantz egde fordran hos Seger, om ock ej för¬
fallen, och att deraf, och då Seger jemväl häftade i annan skuld, varit
tydligt, att han, genom att medelst köpebref till Per Jonsson i Ljungås
afhända sig alla sina tillgångar, måste antagas hafva handlat svikligt och
till förfång för sina öfriga borgenärer samt derigenom möjliggjort tillämp¬
ningen af 1 kap. 2 § 4 mom. i Konkurslagen, helst desse borgenärers for¬
dringar ej behöfde, såsom i 3 § föreskrefves, vara klara och förfallna; att
det svikliga i nämnda förfarande vore, i betraktande af den valuta, Per
Jonsson, enligt det köpebrefvet åtecknade qvitto, gifvit Seger, fullständigt
bevisadt och ådagalades ytterligare deraf, att samma egendom, som sålunda
blifvit till Per Jonsson föryttrad för etthundranittiotvå riksdaler 50 öre,
derefter å auktionskammaren i Arboga för konkursboets räkning sålts för
trehundra sjutton riksdaler 13 öre; samt, i afseende å den anmärkta vid¬
lyftigheten af protokollet, att detsamma utan föregången justering inför
Rådstufvurätten eller Borgmästaren blifvit af Protokollsförandcn expedie-
radt, och att derföre denne ensam vore för nämnda felaktighet ansvarig;
samt af Protokollsföranden, rörande sistberörda fråga eller protokollets be¬
skaffenhet: att han medgåfve riktigheten af nyssnämnda uppgift, angående
protokollets uteblifna justering; att, beträffande de framstälda anmärknin-
garne vid sättet för protokollets affattande, Konkurslagen uttryckligen före-
skrefve, att hvarje handling, som i konkursmål till domstol ingåfves,
skulle i två exemplar inlemna*, och att, om samma handlingar afveke från
hvarandra, det vore en ordentlig protokollsförandes pligt att derom göra
anmärkning, synnerligast då olikheten förekomme i de delar, hvilka, såsom
i förevarande mål, läge till grund för den gjorda ansökningen; att en dom-
stolsledamots jäfsförhållande omnämndes på två ställen, emedan Rådstufvu¬
rätten på den tid, som förflutit emellan första beslutet i målet och det-
sammas fortsatta behandling längre fram på dagen, förehaft ärenden, i
hvilkas afgörande bemälde ledamot, såsom ej jäfvig, varit skyldig att del¬
taga; att den summariska besvärshänvisning, Protokollsföranden låtit åtfölja
sin reservation i afseende på ansökningens utställande till kommunikation,
just ådagalade, att han dermed icke åsyftat annat, än att visa, det han
ansett Rådstufvurättcns uraktlåtenhet att vid sitt beslut meddela slik hän¬
visning ej kunna godkännas; att det ej skulle kunnat annorlunda än såsom
en försummelse anses att ej meddela gäldenär hvad denne emot den för¬
ordnade uppteckningsmannen hade att iakttaga; samt att Protokollsföran-
dens åtgärd att intaga handlingar i den form de blifvit ingifna ej borde
anses annorlunda än såsom ett sträfvande efter en väl behöflig redighet
i expeditionen.
100
Sedan Ådvokatfiskalsembetet lemnat mig del af ofVanintagna förkla¬
ringar, har jag i skrifvelse till bemälda embete förklarat, det jag, i följd af
Protokollsförandens underlåtenhet att protokollet justera, funne ansvarigheten
för detsammas beskaffenhet hvila endast på honom, hvilken tillika borde
vidkännas serskild ansvarspåföljd för berörda underlåtenhet; och har der¬
efter Ådvokatfiskalsembetet i afgifvet slutpåstående yrkat, att dels Borg¬
mästaren och den Rådman, som bidragit till Rådstufvurättens beslut, i
följd hvaraf Segers tillgångar blifvit utan laga skäl till hans borgenärer
öfverlemnade och sedermera försålda, måtte fällas till ansvar, enligt grun¬
derna för 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, samt deijemte förpligtas ut¬
gifva skäligt skadestånd till Seger, dels ock Protokollsföranden, för det
han underlåtit justera protokollet, och för det detta varit författadt vid¬
lyftigare, än erforderlig tydlighet och målets egenskap tarfvat, samt dess¬
utom för det att det till Seger utfärdade exemplar af samma protokoll ej
varit utskrifvet, i enlighet med 7 § i Kongl. Förordningen den 30 Novem¬
ber 1855, måtte, jemlikt ofvan åberopade §§ i Strafflagen samt 17 § i
nyssnämnda Kongl. Förordning dömas att bota för det han till vederbö¬
rande expedierat protokollet, ehuru detsamma varit ojusteradt, femtio riks¬
daler, samt för de båda expeditionernas obehöriga vidlyftighet, efter tjugu
riksdaler för hvardera, fyratio riksdaler; hvarjemte Seger i ytterligare in-
gifven skrift förnyat sina förut framstälda ersättningspåståenden enligt bifo¬
gad uppgift å honom tillskyndad förlust och kostnad.
Sedan vederbörande afgifvit förklaringar öfver nu anförda slutpåstå¬
enden, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 21 December 1869 och ytt¬
rade: att Kongl. Hofrätten funne ifrågavarande af Rådstufvurätten den 2
September 1867 fattade beslut, hvarmedelst Seger blifvit försatt i konkurs¬
tillstånd, icke vara af beskaffenhet, att de af' Rådstufvurättens ledamöter,
som medverkat till samma beslut, derigenom ådagalagt oförstånd eller
oskicklighet eller eljest, såsom i den af Ådvokatfiskalsembetet åberopade
17 § i 25 kap. Strafflagen sägs, förfarit felaktigt, så att ansvar derå följa
borde, hvarföre Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist Borgmästaren och förr-
bemälde Rådman från den emot dem i detta mål anstälda ansvars- och
ersättningstalan befria.
Vidkommande deremot åtalet emot Protokollsföranden, så emedan han
erkänt, att det af honom uti ifrågavarande konkursmål förda protokoll
icke, innan detsamma till parterna utlemnats, blifvit i behörig ordning in¬
för öfrige ledamöter i Rådstufvurätten eller Ordföranden justeradt, och vi¬
dare förekomme, ej mindre att Protokollsföranden författat nämnda proto¬
koll vidlyftigare, än målets egenskap tarfvat, i så måtto, att han vid sin
frän Rådstufvurättens serskilda beslut yttrade skiljaktiga mening bifogat
101
besvärshänvisning och i protokollet intagit mer än nödigt varit af hvad
det serskilda förordnandet för förrättaren af Segers bouppteckning inne¬
hållit, än äfven att vid utskrifvandet af berörda protokoll föreskriften i 7 §
af Kongl. Förordningen den 30 November 1855 derom, att i medeltal minst
trettiosex bokstäfver belöpte å hvarje fullskrifven rad, icke iakttagits; ty,
och da genom sistberörda felaktigheten inträffat att, ehuru till expeditio¬
nen^ rätteligen tva ark bort användas, likväl det åt Seger utfärdade, i Kongl.
Hofrätten företedda exemplaret derutöfver blifvit med ett ark förlängdt,
och lösen Seger påförd för tre ark, blefve, i förmågo af 25 kap. 17 § Straff¬
lagen och 17 § i Kongl. Förordningen den 30 November 1855, Protokolls-
föranden fäld att bota för försummelsen att justera protokoll femtio riks¬
daler och för det han brutit emot 6 och 7 §§ i sistnämnda Kongl. För¬
ordning tjugu riksdaler, af hvilka böter de förra tillfölle Kronan och de
senare Kronan, Advokatfiskal och Seger till lika del hvar.
lill följd af hvad som under åtalets handläggning hos Kongl. Hof-
iätten blifvit utrcdt, har jag ansett mig kunna låta saken vid denna ut¬
gång bero.
Härmed är redogörelsen för utförda åtal slutad. Han har denna gång
upptagit större arktal än vanligt, hvartill orsaken är att söka ej så mycket
i åtalens mängd som icke fastmer deri, att flera bland dem varit af vid¬
lyftig beskaffenhet.
Någon gång har jag hört den anmärkning framställas, att åt redo¬
görelsen för denna del af Justitie-Ombudsmannens verksamhet egnas alltför
stor del af hans embetsberättelse, synnerligast i betraktande deraf, att de
flesta bland atalen icke röra ämnen, som hafva något framstående interesse
i juridiskt afseende. Detta kan i viss mån medgifvas, utan att ett slikt
medgifvande innebär tillräcklig grund för vidtagande af förändring i ett
häfdvunnet förfarande, och detta af flera skäl.
En embetsberättelse af förevarande art — låt vara att densamma huf¬
vudsakligen sysselsätter sig med rättsskipningen — är dock icke eu juridisk
tidskrift, som måste hafva till syftemål att ur hela mängden af gifna
rättsfall utsofra dem, hvilkas behandling och afgörande erbjuda det största
vetenskapliga eller praktiska interesse. Embetsberättelsen är begränsad iuom
omfånget af de rättsfall, som varit föremål för åtgärd af det embete, för
hvars verksamhet densamma redogör. Men skall denna berättelse då nöd¬
vändigt upptaga alla nyssnämnda fäll, eller bör icke bland dem lämpligen
utgallras de, som hafva ett verkligt juridiskt interesse? — På denna fråga
102
kan icke annat svar gifvas, än det, att, om berättelsen skall tjena för sitt
ändamål, att nemligen visa, huru det embete, för hvilket han redogör, blif-
vit förvaltadt, måste han så troget som möjligt återspegla embetets verk¬
samhet och icke för andra, för densamma jemförelsevis mera fremmande
ändamål, framhålla några och undandölja andra bland embetets åtgärder.
— Härvid är nu utan tvifvel att vänta den invändning, att Ju-
stitie-Ombudsmannens embetsåtgärder i allt fall granskas och blifva före¬
mål för yttrande af Lagutskottet, hvilket har för ögonen icke blott de
embetets åtgärder, som genom åtal erhålla en större offentlighet,
utan äfven dem, som begrafvas i glömskan, såsom klagomål, hvilka utan
åtal afskrifvas, sådana i annan ordning emot embets- och tjenstemäns för¬
färande förekomna anmärkningar, som fått förfalla o. s. v., och att derföre
embetsberättelsens utförlighet uti nu ifrågavarande hänseende icke skulle vara
behöflig. Invändningen saknar icke sin vigt ur den synpunkt, hvarur denna
embetsberättelse hittills är betraktad, nemligen såsom utgörande endast en
redovisning för Justitie-Ombudsmans-embetets verksamhet; men han har
tillika ett annat ändamål, hvilket ej heller får lemnas ur sigte. Detta är att
framställa lagskipniugens tillstånd i landet; och i sådant hänseende torde
en fullständig redogörelse för de åtal, hvilka Justitie-Ombudsmannen
förordnat, vara af större betydelse och mera upplysande, än blotta omdö¬
men i samma ämne. Men om ock berättelsen bör upptaga cillu åtal, så kan det
likväl ifrågasättas, huruvida det ändock är nödvändigt, att dessa åtal upp¬
tagas så utförligt, som vanligen sker, med anförande af hvad de tilltalade till sitt
försvar anfört och hvad Advokatfiskalsembetena — de vanliga åklagarena i
dessa mål — andragit. Här kommer rättvisans kraf i strid med hvarje
författares naturliga åstundan att göra sin literära anrättning så smaklig
som möjligt. Utan orättvisa kan nemligen icke den tilltalades försvar ute¬
slutas. De bland embets- och tjenstemän, hvilka af Justitie-Ombudsmannen
antastas med åtal, äro i allt fall sämre lottade, än de, som — äfven då
förseelserna äro lika — åklagas af Justitiekansleni eller af Advokatfiskals-
embetet efter någon Hofrätts förordnande, derutinnan nemligen, att de förres
felsteg offentliggöras i en embetsberättelse. Det torde vid detta förhål¬
lande få anses så mycket billigare att, när de tilltalades förseelser göras till
föremål för framställning i tryck, deras försvar dervid icke utelemnas. Och,
jemte det denna billighetsfordran villfarits, har äfven den grannlagenhet
ansetts vara på sin plats, att så vidt som möjligt undvika utsättandet af de
tilltalades namn. Åklagarenas anföranden åter intagas dels derföre att sådant
oftast erfordras på det att domstolarnes utslag öfver åtalen må blifva fullt
begripliga, dels ock af den orsak, att dessa anföranden lemna eu stundom be¬
höflig sammanfattning af de serskilda klagopunkter, om hvilka åtalet handlar.
103
Af dessa skäl har jag, ehuru redogörelsen för åtalen denna gång upptagit
nog stort utrymme af berättelsen, likväl icke tilltrott mig att frånträda
gammal ordning för densammas affattande, en ordning, hUlken, likasom
hon, enligt hvad här ofvan nämndes, någon gång blifvit klandrad, jemväl
haft ^ att hugna sig åt gillande omdömen, tvifvelsutan af det skäl — om
också ej af andra — att den del af vår i allmänhet fattiga juridiska lite-
ratur, som sysselsätter sig med offentliggörande af prsejudikat, derigenom
erhåller icke alltid värdelösa bidrag.
Likasom det skett i embetsberättelserne för de två sistförflutna åren,
går jag nu att redogöra för inkomna klagomål under år 1869. Dessa hafva
utgjort 74, af hvilka 7 föranledt åtal, 27 efter vederbörandes hörande
lemnats utan afseende, 37 ansetts icke ledande till någon åtgärd, och 3
ännu äro under handläggning.
Under år 1867 utgjorde klagomålens antal.......................................... 57.
till åtal föranledde-.............................................................................. 5
efter vederbörandes hörande förföllo.................................................... 17.
utan all åtgärd lenmades......................................................................... 34.
under handläggning vid årets slut befanns ....................................... 1. 57
Under år 1868 åter var klagomålens antal......................................... 45.
till åtal ledde ........................................................................................ g
efter vederbörandes hörande förföllo...................................................... 10.
utan all åtgärd lenmades......................................................................... 24.
och under handläggning vid årets slut voro....................................... 5.
Sålunda har under år 1869 klagomålens antal i icke ringa mån ökats,
men deias betydenhet, för så vidt denna kan bedömas efter mängden af
åtal, dem de föranledt, minskats, i förhållande till klagomålen år 1868,
hvaremot, i jemförelse med dem, som inkommo år 1867, någon märkbar
förändring i detta afseende icke visat sig.
Bland de under sistförflutna år äfvensom under ett och annat af de
förutgångna anhängiggjorda klagomål hafva några varit riktade emot kom¬
munalstyrelser, kommunala tjensteman samt gode män och sysslomän så
ock Rättens ombudsmän i konkurser. Dessa klagomål hafva ansetts icke kunna
af Justitie-Ombudsmannen till pröfning upptagas, enär den för honom Gäl¬
lande instruktion inskränker hans behörighet i så måtto, att han eger fora
talan endast emot domare, embets- och tjensteman, för hvad de i embets- eller
tjensteutöfning brutit eller försummat. Denna åsigts riktighet har jag icke hört
104
bestridas: men deremot har den mening offentligen i tryck uttalats, att det vore
ett åsidosättande af nämnde instruktions 19 §. *) att icke längesedan, på
den väg nämnde § anvisar, någon åtgärd å Justitie-Ombudsmannens sida
vidtagits, i ändamål att få nämnda instruktion ändrad och Justitie-Ombuds¬
mannens åtalsrätt så utsträckt, att densamma kunde utöfvas äfven emot
förstnämnda slags myndigheter, tjenste- och förtreondemän
Den underlåtenhet, som sålunda påbördats mig, är, jag bekänner det,
uppsåtlig; och orsaken dertill har varit den, att, utom den formella oegent¬
lighet, som synts mig ligga deri, att en Riksdagens ombudsman skulle vända
sig till Kongl. Maj:t för att få ändring i den instruktion, som det, enligt
96 § Regeringsformen, tillkommer Riksdagen att utfärda och följaktligen
äfven ändra, när sådant erfordras, jag hyst och fortfarande hyser betänklig¬
heter i sak emot nämnda instruktions förändring i den uppgifna riktningen.
Börjande med den anmärkning, att icke någon af de uppräknade myn¬
digheterna, tjenste- eller förtroendemännen, om hvilka fråga är, höra till
det slags einbetsmän, hvilka icke få af enskilde dragas inför Rätta i och
för deras embetsåtgärder, såsom t. ex. domare, tillåter jag mig vidare
anmärka, att den ifrågasatta förändringen, enligt min tanke, skulle vara hvarken
tidsenlig, ändamålsenlig eller behöflig. Den är icke tidsenlig, emedan sjelf-
styrelse är hvad tiden fordrar och sträfvar att verkliggöra i de fria stater,
der densamma ännu icke blifvit fullständigt genomförd. Denna riktning
uppenbarar sig otvetydigt i vår kommunallagstiftning och kan jemväl i
viss mån varseblifvas i den allmänna lagstiftningens bemödande att mer
och mer inskränka den allmänna åklagarens åtalsrätt och förbehålla denna åt
den enskilde målseganden, såsom det skett t. ex. just i den senaste konkurs-
lagstiftningen. Ofvervakandet af denna sjelfstyrelses verksamhet och de
maktmissbruk, till hvilka denna styrelses organer göra sig skyldige, synes
under sådana förhållanden icke följdriktigt kunna öfverlemnas åt en allmän
åklagare. Detta öfvervakande måste tillhöra allmänheten, kommunen, de en¬
skilda, hvilkas rätt är i fråga. De tidt och ofta förekommande tillfällena att
genom fritt val utmönstra dem blandförrbemälde förtroendemän, som genom val
tillsättas men missbrukat förtroendet, ärdetmäktiga medlet attöfver dessa utöfva
kontroll. Hvad åter Rättens ombudsmän i konkurser vidkommer, så tillsättas
desse visserligen af Rätten eller domaren, men de kunna också af Rätten eller
domaren
*) Denna § lyder sålunda: »Skulle, i ärenden rörande allmänna hushållningen eller eljest
af allmän beskaffenhet, Justitie-Ombudsmannen förmärka någon anstalt nödig till befrämjande af
Konungens och Kikets bästa och vältrefnad, må hos Kongl. Maj:t han ock underdånig an¬
mälan derom göra, till den uppmärksamhet Kongl. Maj:t i nåder finner sådant förtjena.»
105
domaren utan vidare omständigheter entledigas, när så skäligt pröfvas, och,
om vederbörande derutinnan icke göra sin skyldighet, lärer borge¬
när vara oförhindrad, att för olaga beslut, i detta som i andra
afseenden, hos Justitiekansler!!, Justitieombudsmannen, eller vederbörande
Hofrätt, domaren eller Rätten angifva. När derjemte hvarje enskild person
har befogenhet att i föreskrifven ordning söka ändring och rättelse i de kom¬
munala myndigheternas beslut samt att vid de allmänna domstolarne sjelf
tala å de rättsförnärmelser, som genom ofvanbemälde tjensteman honom till¬
skyndas, eller att genom angifvelse hos allmän åklagare utverka sig dennes
bistånd till slikt åtals utförande, då brottet ej är sådant, att det endast af
målseganden åtalas må; synes det hvarken vara beköjiigt att vidare ut¬
sträcka åtalsrätten i detta fall, ej heller ändamålsenligt att, om icke desto
mindre ytterligare kontroll i detta hänseende skulle vara erforderlig,, för
slikt behofs afhjelpande, med serskild åtalsrätt bekläda en i hufvudstaden
befintlig embetsman, som icke annorlunda, än genom nyssnämnde allmänne
åklagare — till hvilken målseganden sjelf har tillfälle att vända sig —
kan utföra åtal i landsorten, helst som denne embetsman, för en så vid¬
sträckt åtalsrätts utöfning, skulle behöfva serskildt anslag af medel att be¬
kosta åklagares resor och traktamenten, när dessa kostnader icke kunde
den åtalade åläggas, eller af honom gäldas. Härvid kan visserligen invändas,
att sistberörda förhållande ändock stundom måste inträffa, då t. ex. åtal skall
anställas i följd af klagan öfver tjenstefel, begångna af kronobetjeningen och
andra tjensteman i landsorten. Invändningen eger sin riktighet; och någon gång
har verkligen förlägenhet varit för handen derföre att anslag till nyssberörda
ändamål icke funnits att tillgå, när fråga uppstått att förordna allmän åklagare
att vid domstol i landsorten tilltala tjensteman och det icke med visshet kunnat
förutses, huru åtalet kunde utfalla eller om den tilltalade egde tillgång, att
utbetala den kostnadsersättning, hvilken blefve honom ådömd ; men dessa fall
hafva lyckligtvis varit sällsynta, emedan oftast, när mot bemälde tjenstemän an-
gifvits verkliga och bevisliga tjenstefel, dessa fel härrört icke af vrång afsigt,
utan af ovarsamhet hos den felande, i hvilka händelser saken kunnat öfver-
lemnas till beifran af Konungens Befallningshafvande eller till klagandens
eget utförande, efter omständigheterna; men det är gifvet, att om Justitie¬
ombudsmannens åtals rätt så betydligt skulle utvidgas och komma att
omfatta så många flera myndigheter och personer, än de som nu äro före¬
mål för hans. åtal, de omförmälda praktiska svårigheterna i samma mån måste
ökas. Dessa äro de skäl, som afhållit mig att för ifrågavarande ändamål
föreslå ändring i Justitie-Ombudsmånnens instruktion.
Ju st.-Ombudsmännens Embetsberättelse till 1870 ars Riksday. \/,
106
Utom de ofvanomnämnda sju åtal, som varit föranledda af anmälda
klagomål, hafva under det förflutna året tio åtal förordnats, på grund af
dels anmärkningar vid granskning af fångförteckningar, dels ock en fånges
muntliga klagan vid besök i ett fängelse under embetsresa!!. De från
nyssnämnda granskning sig härledande åtal hafva till största delen rört
domares obehöriga dröjsmål att till verkställighet insända utslag meddelade
öfver häktade personer. I närmast föregående berättelser är vordet redo-
gjordt för åtskilliga förut anstälda åtal för enahanda försummelse, på hvilken
tillämpats stadgandet i 14 § mom. b, uti Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, så att sex dagar ansetts vara
den längsta tid, som medgåfves för expedition af dylika utslag.
Genom fortsatta anmärkningar öfver dröjsmål i detta afseende hoppas
jag att småningom utrota det missförstånd, som visat sig vara rådande i
detta ämne, i det vederbörande Synas föreställa sig, att för expedierande
af dessa utslag skulle vara medgifven lika lång tid som för insändande till
Hofrätt af protokoll och utslag i understälda mål; och gör jag mig för¬
vissad, att derefter en snabbare expedition af ifrågavarande slags utslag
skall följa, ledande till icke så ringa afkortning i fängelsetiden för de häktade
och besparing i kostnaderna för deras underhåll, under den tid af en och
annan vecka, som nästan hvarje fånge, äfven de som icke besvärat sig i
högre rätt, eljest finge onödigtvis tillbringa i fängelset under afbidan på
utslagets ankomst, lrvarförinnan detsammas verkställighet ej kunnat börja.
Föremål för anmärkning, om det också icke ensamt för sig föranledt
åtal, har varit det förhållande, att åtskillige domare utsatt dagen för som¬
martingets begynnelse senare, än lagen i 1 § 2 Kap. Rättegångsbalken
stadgar. I häröfver afgifna förklaringar har andragits, att tingsgöromålen
tilltagit till den grad, att, så vida icke tingen inom domsagan skulle ingå
i hvarandra, alla sommartingen icke kunnat begynna under den korta tid,
mellan Valborgs och Midsommarsdag, som är anslagen för dessa ting. Till
svar härå har jag hänvisat till Kongl. Brefvet den 13 Januari 1757, som
synes angifva en utväg, att, der sådant är af nöden, på annat sätt, än det
i lag stadgade, ordna tingshåilningen.
Denna hänvisning har med önskad framgång blifvit begagnad af domare
och innevånare i Norra Åsbo härad, på sätt Kongl. Maj:ts nådiga Bref till
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 2 September 1869 utvisar.
107
Och har jag, i anseende till sakens vigt för åtskilliga orter inom landet,
trott mig böra här intaga berörda nådiga brefs hufvudsakliga innehåll,
så lydande:
»Med förmälan hurusom Norra Åsbo härads röstberättigade innevånare
»vid sammanträde inför Häradsrätten den 29 sistlidne Juni, i anledning af
»en utaf ordinarie Domhafvande!! till dem gjord framställning, enhälligt
»beslutat anmoda Eder att, enligt nådiga Brefvet den 13 Januari 1757,
»hos Oss begära nådigt tillstånd, att sommartingen i häradet framdeles, så
»ofta Domaren funne det nödigt, måtte kunna utsättas att börjas efter Mid-
»sommarsdag, men före den 5 Juli hvarje år, hvarjemte häradsboerne upp-
»dragit åt Domhafvanden att, medelst insändande af det vid sammanträdet
»inför Häradsrätten i ärendet förda protokoll, deras omförmälda ansökning
»till Eder öfverlemna, hafven I med underdånig skrifvelse den 2 nästlid ne
»månad till Oss öfverlemnat de i ärendet inkomna handlingar, hvarvid I
»tillika anfört, det.I sågen Eder böra inskränka Edert yttrande i anledning
»af häradsboernes framställning till vitsordande af det förhållande, att så
»väl inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre häraders domsaga som i en
»och annan af de öfriga under Eder domvärjo lydande domsagor det vore
»förenadt med stora olägenheter att börja alla sommartingen inom dom-'
»sagan under den i lag föreskrifna tid samt omöjligt att, såsom i lagen syn-
»tes förutsättas, under samma tid jemväl afsluta desamma utan öfveran-
»strängning för domaren och anlitande af extra arbetsbiträden, som svår¬
ligen kunde påräknas.»
»Efter inhemtande af Justitekanslersembetets underdåniga utlåtande
»hafve WI funnit godt att, med bifall till förevarande underdåniga fram-
»ställning, i Nåder tillåta, att sommartingen i Norra Åsbo härad må, så
»ofta Domaren finner sådant nödigt, utsättas att börjas efter midsommaren
»men före den 5 Juli; hvilket Eder till kännedom samt vederbörandes för-
»ständigande meddelas.»
Annat, än hvad den nyss slutade redogörelsen för anstälda åtal gifver
vid handen och hvad jag yttrat om de inkomna klagomålen, skulle jag denna
gång icke hafva att meddela angående lagskipning ens tillstånd, då det sä¬
kerligen vore utan ändamål att upprepa de omdömen derom, som i före¬
gående embetsberättelse år efter år influtit, och i hvilka föga något kunde
tilläggas eller fråntagas; men emedan denna berättelse utkommer just vid
108
ett tidskifte, då, efter nya val ett stort antal af ledamöter i den ena af
Riksdagens kammare är ombytt, torde en kort framställning af hvad i detta
ämne förut blifvit från min sida andraget, här vara på sin plats.
Hvad dervid först beträffar personerna, som med lagskipningen hafva
befattning, eller landets domarekorps, har jag funnit denna fortfarande hafva
gjort sig förtjent af det vitsord för sjelfständighet, rättsinnighet och oväld,
som mina företrädare i embetet uti sina berättelser uttalat
Beträffande vidare sjelfva lagskipningen, eger hon obestridligen förtjen •
sterna af en omutlig rättvisa, en upplyst och menniskovänlig anda, men hon
arbetar lika obestridligt med åtskilliga ofullkomligheter. Bland dessa sist¬
nämnda har jag i första rummet upptagit långsamheten. Denna har visat
sig hos underdomstolarne i rättegångsmålens idkeliga uppskjutande från
ting till ting, å landet, från rättegångsdag till rättegångsdag i städerna, till
hvilket öfverklagade förhållande skulden dock icke är att söka endast hos
domstolarne utan ock hos parterna eller förnämligast hos dessas ombud, dålige
sakförare, betalda efter rättegångstillfällenas antal och derföre finnande sin ut¬
räkning i tvisternas uttänjande, En bidragande orsak till uppskofven är ock
de täta ombytena af ordförande företrädesvis i Häradsrätterna, enär dessa om¬
byten medföra frestelse för den ene domhafvanden efter "den andre att, med
begagnande af än en än en annan uppskofsanledning, skjuta från sig af¬
görande! af svårare eller vidlyftigare mål.*) De olägenheter som åtfölja
ombytet af domare låta äfven märka sig vid öfverrätterna, hvilkas ständige
ledamöter dragas till andra befattningar, någon gång rätt obetydliga, under
det att deras platser vid domarebordet intagas af jemförelsevis yngre och
följaktligen mindre erfarne domare. 1 sammanhang dermed har äfven blifvit
anmärkt det egna, i väsentlig mån genom aflöningssättet tillkomna förhål¬
landet i vårt land, att domareplatserna inom öfverrätterna upptagas icke af
äldre, mognare män, som genom långvarig utöfning af underdomarens vig¬
tiga kall samlat erfarenhet om landets och folkets förhållanden, utan af
yngre män, hvilkas insigter i den beskrifna lagen och goda vilja att göra
densamma gällande icke ifrågasättas, men hvilkas kännedom om nyssnämnda
vigtiga förhållanden, på hvilka lagarne skola tillämpas, inskränker sig till
*) Dessa olägenheter skulle till eii icke oväsentlig del afhjelpas, derest en af serskilde. i an¬
ledning af Ttikets Ständers framställning i ämnet, utaf Kong!. Maj:t förordnade komiferade
utarbetad &'lagda angående allmänna underdomstolarne på landet in. m. blefve lag. Deruti före-
skvifvRS, bland annat, dels ökande af de lagtima tingens antal ända till elfva om året. dels ock
anställande i hvarje domsaga, under vissa förhållanden, af en stadigvarande Inträdande domare,
som skulle icke allenast öfvertaga åtskilliga domare-embetet tillhörande mindre vigtiga bestyr,
så att den ständige domaren med odelade krafter kunde egna sig åt tingshållningen, utan oek,
vid den ständige domarens förfall, städse i hans ställe förrätta de lagtima tingen.
109
hvad som nudei ett eller annat ars vistande på landet och några tings för¬
rättande kunnat inhemtas, under ledning af någon underdomare, hvilkens
beslut och åtgärder de omedelbart derefter, såsom ledamöter i den högre
domstolsmstcinsGii, skol& bedöma — ocli mästrci.
Den serdeles allmänna klagan öfver rådande ovisshet om hvad lag
och rätt är, som alstrats deraf, att i många fäll olika domslut i likartade
saker från högsta domstolsinstansen utgått, har också i en af mina före¬
gående berättelser utgjort föremål för betraktelse; och jag har der uttalat den
oföi gi lpliga mening, att, utan troget vidhållande af en gång i högsta instansen
gifna prsejudikat någon tillfredsställande rättssäkerhet icke kan ernås. Ett
dylikt prejudikat måste vara lag, till dess det genom lagstiftningens åtgärd
undanrödjes. I alla länders lagskipning bildar praxis eu nödvändig fyllnad till
den sknfna lagens bud, men utan följdriktig tillämpning i högsta domstolsin¬
stansen af en gifven lag, kan icke någon praxis i verklig mening uppstå
och utveckla sig.
Ett medel till utbildande af en dylik stadigvarande lagskipnings-
praxis och till kontroll å de lagskipande likasom å de styrande
myndigheterna har under tiden uppgifvits och förordats, bestående i in¬
rättandet af ett advokatstånd. Jag har derom uttalat den åsigt, att en
dylik inrättning under vissa vilkor kan vara af stor nytta och betydelse,
serskildt i nyssnämnda hänseenden, om nemligen hos berörda stånds med¬
lemmar finnas dels de insigter, som erfordras för att de skola kunna, till
veiklig båtnad för lagskipuingen, taga del i utbildningen af ofvanomför-
mälda praxis, dels ock en redbarhet, jemngod med den, som besittes af
ledamöterna i den eller de embetsmannakorpser, hvilkas åtgärder dessa
advokater skola kontrollera; men jag har tillika antydt, att sagda inrättning
likväl å andra sidan icke saknar sådana brister, som vidlåda alla mensk-
liga im rittuingar, så att äfven med införande af denna inrättning icke all rätt¬
färdighet finge anses uppfyld. Hvad åter beträffar frågan om rätta sättet att
bilda ett advokatstånd, har jag erinrat om de orsaker, jag trott hafva vållat,
att ett sådant stånd icke hos oss, likasom hos andra nationer på samma
bildningsgrad, uppstått, och bland dessa orsaker äfven tillåtit mig räkna
den, att »lagboken hos oss varit och är en folkets bok». Detta från flera
håll antastade uttryck, tror jag dock låter försvara sig i det sammanhang,
hvaruti det det blifvit begagnadt. Det heter nemligen omedelbart efter
nämnda uttryck: I denna anda äro våra lagar skrifna, vårt rättegångssätt
ordnadt; och derföre har hos oss folket, den läge som den höge, den fat¬
tige som den rike, vant sig att sjelft inför domstolarne utföra sina tvister,
bestyra om sina angelägenheter, och endast, när hinder för parten sjelf
att infinna sig uppstått, anlitat ombud, ej advokater i verklig mening; då
deremot i andra länder lagarne antingen icke varit sammanfattade i en bok
no
eller ock den boks innehåll varit obekant för folket, så att detta aldrig
sjelft kunnat utföra och bevaka sin rätt, utan dertill måst använda advokater».
Detta synes mig innefatta en förklaring af det klandrade uttryckets mening, som
bort freda detsamma från missförstånd, helst denna mening aldrig varit eller
kunnat vara den, att vårt folk innehade den fullständiga kännedom om lag¬
boken med dertill hörande författningar, som tillkominer den lagfarne.
Jag har icke heller uppstält ^enna hos folket befintliga lagkunskap, såsom
ett skäl emot införandet af ett advokatstånd eller såsom görande ett sådant
öfverflödigt; jag har endast uppgifvit nämnda förhållande såsom en bland
orsakerna, hvarföre ett advokatstånd hos oss icke uppstått, och såsom ett
förmodadt hinder för bildandet af ett sådant stånd. Jag har tillika uttalat
den öfvertygelsen, att införandet af ett advokatstånd icke låter sig verk¬
ställas med ett penndrag, så vida icke lagstiftaren med ens vill påbjuda, att
sakegaren aldrig får uppträda vid domstol och sjelf utföra sin talan eller
ombesörja sina angelägenheter, utan deremot detta allt skall verkställas af ad¬
vokater eller med biträde af sådana; och ett så afgörande steg har jag trott
lagstiftaren hos oss ännu icke befinnas hågad att uttaga. Deremot har
det synts mig antagligt, att det med hvarje dag vexande behofvet af sak¬
förare skall af sig sjelft så småningom föranleda uppkomsten af ett advo¬
katstånd, sådant det efter våra förhållanden kan blifva.*)
*) Såsom bekant är, togs under sistförflutna riksmöte, frän Riksdagens sida, ett steg, om
man så vill saga, till bildande af ett advokatstånd, genom beslutet om ett tillägg till hvad lagen
i 15 Kap. Rättegångsbalken angående laga fullmäktig innehåller, så lydande: »Vid hvarje all-
»män domstol skola minst två skieklige män bemyndigas alt såsom fullmäktige tillhandagå parter,
»som dem anlita. Desse fullmäktige skola nämnas vid hofrätt oeh underrätt af rätten sjelf och
»vid Högsta domstol af Konungens nedre justitierevision». Under den 14 Juli 1869 alstyrkte
Högsta Domstolen bifall till en sådan lagförändring, oeh Kong). Maj.-ts beslut i ämnet är, när
detta skrifves, ännu icke kandi Men huru detta än må utfalla, qvarstår dock det oafvisliga
behofvet af personer, som ega insigter oeh redbarhet samt vilja bistå rättsökande i deras ange¬
lägenheter, och detta behof förnekas ej heller af de Högsta Domstolens ledamöter, som icke
tillstyrkt Riksdagens förslag. Det är svårigheten att finna dylika personer inom hvarje domstols
område, som ingifvit sagde ledamöter betänklighet emot ett ovilkorligt åläggande för domstolarne
att. vid sådant förhållande, meddela ett bemyndigande till sakförarekallet, på sätt Riksdagens
förslag innehölle. Ehuru det sålunda gifna behofvet tvifvelsutan så småningom skall undanrödja
nämnda svårighet, vore det dock att önska, det Riksdagens uttalade syftemål befordrades på
sådana ställen, der berörda svårighet ieke förefinnes, såsom vid öfverdomstolar samt i de större
städerna; och det saknas icke i 15 Kap. Rättegångsbalken anledning för domstolarne att sjelf¬
mant i besagda riktning taga första steget, såsom ock vid en öfverrätt, nemligen Kongl. Göta
Hofrätt, redan skett, genom tillsättande af så kallade Liqvidationskommissarier. Serskildt vid
öfverrätlerna, i hvilka parterne, utan att bo i samma stad der öfverrälten finnes, icke sjelfva
kunna bevaka sina rättegångar, blifver bristen på redbara och pålitliga rättegångsombud, om
också icke advokater i egentlig mening, mer och mer kännbar, i samma mån som oredliga och
111
I lagstiftningsväg har jag ej heller något nytt förslag att framställa.
Detta kommer sig ej deraf, att icke åtskilligt på det området kunde vara
att gorå, om, såsom det heter, tidens alla kraf skulle finna sig tilDodo-
seclda, men om någorstädes äro här den högsta betänksamhet och försig¬
tighet af nöden Äfven till utseendet ringa förändringar i gällande lagar
kunna ofta medföra olägenheter vida större, än de små fördelar, som
asyftas, och detta af det enkla skäl, att äfven den minsta rubbning i nåaon
del af ett sammanhängande helt medför verkningar som påförhand icke kunna
beraknas. Mera omfattande förändringar åter i en eller annan aren af
lagstiftningen erbjuda visserligen en lättare öfversigt af följderna och med¬
föra icke samma fara af rubbning i lagarnes sammanhang; men komma
dessa vidlyftigare lagförändringar för tätt på hvarandra, så hafva de med
S!g en annan olägenhet nemligen den, att, åtminstone till en tid, osäkerhet
och förvirring uppstå ej allenast i lagskipningen utan ock i det allmänna
rättsmedvetandet, innan den nya sakernas ordning blifvit fullständigt upp¬
fattad och hunnit rotfästa sig i tänkesättet; och det lärer icke förnekas, att
tecken af slik art, så i ena som andra afseendet, låtit sig förmärkas, såsom
verkningar af de genomgripande lagförändringar, hvilka under det sistför-
fiutna årtiondet följt på hvarandra. Det erfordras icke ringa tid för att
en lagstiftning, stödd på nya grundsatser, skall genomtränga samhället. År
nu detta en obestridlig erfarenhet, så lärer det vara ännu obestridligare,
att omstöpningar af jemförelsevis nya lagar, hvilkas betydelse icke hun-
mt blifva fullt klar för dem, som hafva till sitt kall att tillämpa lagarne
eller för dem, som i ändamål att vinna sin lagliga rätt påkalla deras till-
lämpning, måste, om möjligt, förorsaka vida svårare förvirring i begreppen
om ratt och orätt och skapa ett rättstillstånd någon gåna sämre, än det
man äflats att förbättra.
Det är härofvan yttradt, att tecken visat sig, som antyda, att lagstiftnin¬
gen befinner sig på sin bana något framom det allmänna tänkesättet. Annor¬
lunda torde icke kunna förklaras det förhållande, att icke sällan klagan
förspörjes öfver bristande eller felaktig lagstiftning i ett och annat ämne,
deri likväl lag och god lag finnes, och att sålunda lagstiftningen eller de!
som lagen tillämpa, få skuld för sådana olägenheter, som endast den en¬
skilde rättssökanden kan afhjelpa. Sålunda, för att anföra ett exempel,
hörer det till den nyare lagstiftningens grundsatser att inskränka den all¬
manna aklagarens talan, så att målseganden i allt flera fäll tillerkännes
försumliga ombud
ortfinas tidningar
gång de förskingra
allt oftare uppträda och genom tillkännagifvande!) i hufvudstadens och lands-
looka till sig kunder, hvilkas angelägenheter de sedermera vårdslösa på samma
de dem i och för nämnda angelägenheters utförande anförtrodda medel.
112
uteslutande rätt att åtala sådana gerningar, som honom förnärma. Bety¬
delsen af denna grundsats synes ännu icke vara fullständigt uppfattad.
Rättigheten i detta hänseende tages till godo, men den skyldighet, som
svarar deremot, vinner icke samma erkännande. Om härigenom laglöshet
uppkommer, så är ju felet icke lagens och icke deras, som skola hand¬
hafva lagen, utan deras, som egt att påkalla lagens skydd och icke gjort
det. Men samhället, hvars första pligt är att uppehålla rättstillståndet,
kan icke låta härvid bero; det måste fordra, att den enskilde medborga¬
ren, som fått sig anförtrodd nämnda rättighet, begagnar henne. I denna
riktning bör allmänna tänkesättet utbilda sig, såvida icke lagstiftningen skall
nödgas återtaga den andel i rättstillståndets bevakande, hon sålunda öfver-
lemnat åt enskilda medborgare.
De betänkligheter, som härflyta från ofvan antydda förhållanden, upp¬
muntra icke till försök på lagstiftningens område, äfven om erfarenheten
icke ådagalagt, huru ytterst få af de många förslag till lagförändringar, som
vid våra riksmöten blifvit väckta, lyckats vinna framgång. Orsakerna här¬
till äro likväl icke så svåra att finna. Sedan riksmötena blefvo årliga och
icke räcka längre än fyra månader, har det blifvit snart sagdt omöjligt
för Lagutskottet att hinna utarbeta åtminstone några vidlyftigare för¬
slag till lagförändringar, på grund af enskilda motioner, helst när samti¬
digt lagförslag från Kongl. Maj:t varit att handlägga, och vigtiga frå¬
gor inom kommunallagstiftningen — detta nya föremål för Utskottets
verksamhet — påkallat behandling. Det är i min tanka ett misstag,
hvilket alltför ofta begås, att behofvet af en lag eller en lagförändring
helt lösligt och i allmänna ordalag antydes, under yttrad eller under¬
förstådd önskan, att Lagutskottet måtte utarbeta den äskade lagen eller
lagförändringen. Man glömmer härvid, att Lagutskottet icke är en lag¬
komité som har att utarbeta lagförslag. Lagutskottets pligt är, enligt
42 § i Riksdagsordningen, att meddela utlåtande öfver de från Kam-
rarne dit hänvisade förslag till stiftande af ändring, förklaring eller upp¬
häfvande af civil-, kriminal- och kyrkolag. För Utskottets verksamhet
förutsättes alltså ett förslag, och denna fordran är väl icke uppfyld der¬
med, att en antydan af nyssnämnda art blifvit gjord om motionärens åsigt
rörande hvad som i en ny lag borde inflyta eller i en gammal ändras;
men hvad som verkligen erfordras för att framställningen skall förtjena
namnet af fördag, derom kan tvistas. Så mycket tyckes emedlertid erfa¬
renheten gifva vid handen, att den, som allvarligen vill åstadkomma en
ny lag eller en lagförändring, gör klokast att framlägga sitt förslag affat-
tadt i form af lag med bestämd ordalydelse och åtföljdt af en framställ-
113
ning utaf de grunder, på hvilka förslaget är bygdt. Om endast så beskaf-
tade motioner i dithörande^ frågor komme till Lagutskottet, och detta be¬
friades från allt det ändamålslösa arbete, som nedlägges på pröfningen af
omogna och outvecklade förslag i dessa ämnen, skulle utan tvifvel bättre fruk-
ter, an de hittills vunna, vara att förvänta af Riksdagens lagstiftningsarbete
1 de störa och vidlyftigare lagfrågorna lärer väl i allt fall, Riksdagen komma
att hos Kongl. Maj:t begära utarbetandet af de förslag, dem Lagutskottet
sedan granskar och Riksdagen gillar eller förkastar. Detta förfaringssätt,
i sig . sjelf det naturligaste, är redan snart sagdt af nödvändigheten påkal-
fadt, i följd af de förhållanden, som här ofvan blifvit antydda.
För att sätta Riksdagen i tillfälle att närmare följa utarbetningen af
den balans utaf oafgjorda mål, som föranledde Rikets Ständers beslut vid
1859 och 1860 årens riksdag att öka antalet af Högsta Domstolens leda¬
möter, fortsattes i denna berättelse meddelandet af den årligen skeende
redovisning för besagda arbetes gång genom intagande utaf:
Sammandrag af Revisions-sekreterarnes Arbets-redogörelse för år 1868.
Balans, vid slutet af år 1867:
Revisionssaker .......169
Skiftesmål........32.
General-auditörs-äreuden.... 4.
Besvärs- och ansökningsmål . . 184.
Kabinettsmål....... 4
Inkomna
mål under år 1868:
Revisionssaker.......446.
Skiftesmål........Hg.
General-auditörs-ärenden.... 19.
Kammarrättsmål...... 4.
Hemstälda brottmål..... 2.
Besvärs- och ansökningsmål . . 1043.
Kabinettsmål.......137 ^
2,162.
Af gjorda mål under år 1868:
Revisionssaker....... 469,
Skiftesmål ........107.
Transport 576.
Jttst.-Ombiidxmannens Embetsberättelse till 1870 års Riksdag,
15
114
Transport 576.
General-auditörs-ärenden. .
|
. . 17.
|
Kammarrättsmål . . . .
|
. . 4.
|
Hemstälda brottmål . . .
|
. . 2.
|
Besvärs- och ansökningsmal
|
. . 1086.
|
Kabinettsm&l .....
|
|
Balans till år 1869:
|
Revisionssaker . . . - •
|
. . 146.
|
Skiftesmål ......
|
. . 43.
|
General-auditörs-ärenden . .
|
. . 6.
|
Besvärs- och ansökningsmal
|
• • 141. 336. 2
|
Balansen, som vid början af år 1868 utgjorde 393
|
och vid årets slut.......
|
. . .336
|
har under årets lopp minskats med
|
57 mål.
|
Af denna minskning belöper pa
|
Revisionssaker . . . •
|
23.
|
Besvärs- och ansökningsmal
|
43.
|
Kabinettsmål ....
|
4. 70.
|
Deremot har balansen ökats med
|
Skiftesmål......
|
11.
|
General-auditörs-ärenden .
|
2- 13. 57 mål.
|
Af de till år 1869 balanserade 146 Revisionssaker hafva
|
år 1867 .
|
. . . 2.
|
» 1868 .
|
. . 144. 146.
|
2,162.
Jemförelse, för de sistförflutna fem år, emellan antalet af:
Inkomna mål:
år
|
1864.
|
1865.
|
1866.
|
1867.
|
1868.
|
Revisionssaker
|
325.
|
465.
|
456.
|
402.
|
446.
|
Skiftesmål
|
124.
|
124.
|
101.
|
99.
|
118.
|
Hemstälda mål
|
13.
|
7.
|
6.
|
2.
|
2.
|
Andra mål
|
1240.
|
1094.
|
1207.
|
1181.
|
1203.
|
Summa
|
1702.
|
1690.
|
1770.
|
_ 1684.
|
1769.
|
115
Af gjorda mål'-
åi
|
■ 1864.
|
1865.
|
1866.
|
1867.
|
1868.
|
Revisionssaker
|
580.
|
472.
|
503.
|
496.
|
469.
|
Skiftesmål
|
133.
|
134.
|
105.
|
111.
|
107.
|
Hemstälda mål
|
11.
|
8.
|
7-
|
2.
|
2
|
Andra mål
|
1245.
|
1249.
|
1300.
|
1213.
|
1248.
|
Summa
|
1969.
|
1863.
|
1915.
|
1822.
|
1826.
|
Minskningen i antalet af balanserade Revisionssaker, hvilken började
år
|
1861
|
med .
|
|
• 35.
|
har fortgått »
|
1862
|
))
|
|
. 61.
|
))
|
1863
|
» , • • •
|
|
. 229.
|
»
|
1864
|
i)
|
|
. 255.
|
))
|
1865
|
»
|
|
7.
|
»
|
1866
|
» . . ,
|
|
. 47.
|
))
|
1867
|
1) ...
|
|
. 94.
|
V
|
1868
|
«...
|
.
|
. 23.
|
Summa minskning i
|
balansen under
|
åtta år.
|
. 751.
|
Föredragningen
|
i Högsta domstolen
|
af lagärenden upptog
|
under år
|
1864 . . .
|
17 dagar.
|
))
|
»
|
1865 . .
|
. . 43
|
))
|
»
|
»
|
1866 . . .
|
• . 17
|
))
|
»
|
))
|
1867 . . .
|
. - 16
|
»
|
))
|
|
1868 . . .
|
. . 9
|
»
|
Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har, uppå framstäld
förfrågan, det svar erhållits, att efter sistförflutna riksmötes början någon
förklaring öfver lagen icke blifvit, i den ordning Regeringsformens 19 §
bestämmer, meddelad.
Det senast förflutna årets embetsresa har omfattat ej mindre Gestrik-
land, Helsingland och Ångermanland, än ock östra delen af Skåne, Blekinge,
Kalmar län, samt delar af Östergötland och Södermanland. De först¬
116
nämnda, nordliga landskapen besöktes af Herr Revisionssekreteraren m. m-
Lindhagen, under mitt vistande utrikes; de sistnämnda åter af mig under
hemresan.
Embetsförvaltningen i den Hofrätt, de exsekutionssäten, domkapitel,
stads- och landsdomstolar, der besök under nämnda resor skett, har, så
vidt genom den dervid verkstälda granskning kunnat utrönas, icke gifvit
anledning till några anmärkningar af synnerlig vigt. — Vid de ransaknings-
fängelser, som under nämnda resor besökts, åtminstone vid flertalet af dem,
har? i följd af det stora fångantalet, ensamhetssystemet i någon mån måst
frånträdas, i det att flera fångar fått inrymmas i en och samma cell; dock
syntes dervid, med ett och annat undantag, som på stället anmärktes, ur¬
skilning och omtanka varit iakttagna, till förekommande af de olägenheter,
en slik sammanflyttning kan medföra. Vid ordningen och snyggheten i
dessa fängelser, likasom uti straff-fängelset i Karlskrona, var ingenting att
anmärka, och från fångarnes sida förspordes få, och till största delen obe¬
tydliga klagomål. — Arbetet med förmyndareförteckningarnes upprättande
har fortgått men kan i allmänhet icke sägas ännu hafva uppnått nödig
fulländning. Klagomålen öfver otillräckligheterna af detta skydd för de
omyndiges egendom, och af de träffade anstalterna för denna egendoms
behöriga förvaltning fortfara också samt påkalla skyndsamma åtgärder i den
syftning, Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet sistlidna år antydde. —
Konkursernas och lagsökningsärendenas antal syntes vara i nedgående;
dock vittnade de till landskanslierna ingångna exsekutionsdiarierna, att en
serdeles stor mängd dithörande ärenden, — d. v. s. på utmätning och för¬
säljning af utmätt fast och lös egendom beroende exsekutorialer, förnäm¬
ligast Konungens Befallningshafvandes utslag i skuldfordringsmål — ännu
icke blifvit slutligen handlagd och behörigen redovisad. Granskningen af
nyssberörda diarier tillhör Landssekreteraren i hvarje län, och denna gransk¬
ning förutsätter naturligen tillgång till verifikationer, som bestyrka de i
diarierna af underexsekutorerna införda anteckningar. Icke destomindre
har jag flera gånger under förflutna år vid mina besök i landskanslierna
haft att anmärka, det dylika verifikationer till de insända exsekutions¬
diarierna saknades Denna anmärkning har då blifvit bemött med fram¬
hållande af svårigheten för underexsekutorer att undvara dessa för deras
trygghet emot fordringsegarnes anspråk nödiga handlingar samt med upp¬
gift, att verifikationerna vid diariernas insändande medföljt, eller ock blifvit
serskildt infordrade, men i begge fallen, efter det granskningen försiggått,
återstälts till underexsekutorerne. På ett och annat landskansli har, utan
afseende på nämnda svårighet, de insända verifikationerna qvarhållits, livilket
förfärande likväl onekligen kan understundom vålla olägenhet för under-
117
exsekutoren. På det att denna olägenhet må förekommas utan att an¬
språket, det behöriga verifikationer skola finnas vid nämnde diarier, behöfver
eftergifvas, har en utväg blifvit funnen, som användes vid ett af de lands¬
kansli, der jag under resan gjorde besök. Denna utväg, hvilken synts mig
förtjent att vinna tillämpning vid alla landskanslier, består i användandet af
dubbla qvittenser å verkstäld redogörelse eller ock dubbla bevis om dervid in¬
träffade hinder, af hvilka handlingar det ena exemplet stannar hos underexse-
kutorn och det andra åtföljer exekusionsdiariet till landskansliet, begge så
affattade, att någon betänklighet ej kan uppstå hos den, som bör dem ut¬
gifva. De nyssnämnde handlingarne voro, såsom redan är antydt, af två
slag, det ena utmärkande, att slutlig redovisning för exsekutorialet var lem-
nad, det andra innehållande, att fordringsegaren för någon orsak återtagit
exsekutorialet och dermed satt underexsekutorn ur tillfälle att vidare hand¬
lägg ärendet, hvarigenom denne tillika befriats från ansvar för sålunda in-
träftadt dröjsmål med exsekutionen. Men, då exsekutionsdiarierna ofta
hafva den anteckning, att »fordringsegaren medgifvit anstånd med skuldens
uttagande», utan att han tillika återfordrat exsekutorialet, bör äfven för detta
fall ett formulär upprättas. Till dessa handlingar nyttjades tryckta blan¬
ketter *).
Hvad i öfrigt under ifrågavarande embetsresor förekommit, finnes när¬
mare redovisadt i resediarierne, som komma att till Lagutskottet öfver-
lemnas.
*) Dessa blanketter hade har nedan framstälda form och lydelse:
N:o I (eller qvittenset för slutlio- redovisning:):
Ulm.-Diar.
N:o ... .
är ... .
Dupplettqvittv att insändas till Kont/l. Maj'-ts Befallningshafvande.
Såsom redovisning för.............-
.....deri . .... 18.. . meddelade..........
i mål emellan...............
samt.............
har jag denna dag hos...............
■ ‘ - • • uppburit...... R;dr......öre Riksmynt, som
genom detta duppleti qvitto ytterligare erkännes
.........den ... 18
Såsom vittnen härtill underskrifva
118
Till fullgörande af den i 14 § af Instruktionen för Justitie-Ombuds-
mannen lemnade föreskrift angående redovisning för behandlingen af Riks¬
dagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och underdåniga hemställningar,
har jag från Kongl. Stats-departementen förskaffat mig uppgifter:
dels på de så beskaffade beslut och hemställningar, som under sist-
förflutna års Riksmöte till hvart och ett af nämnda Departement inkom¬
mit och blifvit af Kongl. Maj;t gillade, utfärdade och i verket stälda;
N:o 2 (eller bevis, att exsekulorialet ar återtaget).
» Utm.-Diar,
N:o ... .
år ...
Dupplettbevis, att till Kongl Maj:ts Befallningshafvande insändas.
fl08 ................. har jag denna dag återta¬
git . . . ....... . , • .......... • • •
den . ........18 . meddelade......i mål
emellan ...............
samt................
hvilket genom delta dupplettbevis ytterligare erkännes.
..........den ... 18 .
Såsom vittnen härtill underskrifva»
och kunde följande lydelse gifvas åt
N:o 3 (eller bevis, att fordringsegareu lemnat anstånd med verkställande af exsekutorial):
»Dupplettbevis att till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas
Utm -Diar.
N;o ... ,
år ...
Hos ..........har jag denna dag anmält, det jag med-
gifvit anstånd till ......................
med verkställighet af.....den . . 18 ... meddelade . . ■
.........................i mål
emellan..........................
samt...........................
hvilket genom detta dupplettbevis ytterligare erkännes.
.........den ... 18 ...
tSåsom vittnen härtill underskrifva:»
119
varande, i enlighet med berörda uppgifter, förteckning upprättad jemväl
öfver de Riksdagens beslut och hemställningar, som icke blifvit afgjorda;
dels ock rörande de äldre beslut och hemställningar, som i min be¬
rättelse till sistförflutna års Riksdag upptogos såsom helt och hållet eller
till någon del oafgjorda, samt rörande de åtgärder, hvilka med desamma
under tiden blifvit vidtagna.
Nämnda uppgifter tillika med en Tabell öfver de underdåniga skrif-
yelser, som vid nästlidna års riksmöte af Riksdagen aflätos, finnes intagna
i Bilagorna till denna berättelse.
Stockholm i Januari 1870.
FRÖMAN.
Arvid Ulrich.
Bilaga
till
9m 9
1870.
•oöo«
STOCKHOLM,
tryckt hos G. W. Blomqvist, 1870.
I.
Uppgift från de serskilda Kongl. Stats-Departeinenten på de af Riks¬
dagen år 1869 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckning om de åt¬
gärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna *).
i
l:o Kong!. Justitiedepartementet.
l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 27 Februari 1869, angående
val af Justitie-Ombudsman och hans Suppleant. (4.)
1869 den 5 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
2:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Rikssta-
tens Andra Hufvudtitel. (73.)
1869 den 21 Maj och 7 September i Statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet
till vederbörande expedierade.
3:o af den 13 Maj 1869, angående färändrade stadganden rörande främmande
trosbekännare och deras religionsöfning. (83.)
Efter det Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, förevar ärendet i Stats¬
rådet den 16 sistlidne November, dervid Kongl. Maj:t förklarade ifrågavarande lag¬
förslag böra förfalla.
4:o af den 13 Maj 1869, om upphäfvande af Kongl. Förordningen den 23
Oktober 1860/ angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för
den, som träder till eller utsprider villfarande lära. (84.)
Den 16 sistlidne November har Kongl. Maj:t, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd,
med bifall till Riksdagens förslag, låtit utfärda Förordning i ämnet.
*) De vid slutet af hvarje rubrik, inom parenthes, utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.
— 4 —
5:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvalt¬
ningen af omyndiges egendom. (87.)
Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.
6:o af den 13 Maj 1869, angående tillägg till 15 Kap. 2 § Rättegångs-Bal-
ken i fråga om fullmäktigskap. (88.)
Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit börd, har Kongl. Maj:t i Stats¬
rådet den 21 sistlidne Oktober å detsamma vägrat sanktion.
7:o af den 14 Maj 1869, angående ändringar i Konkurslagen. (89.)
Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i Stats¬
rådet den 5 sistlidne Oktober å detsamma vägrat sanktion.
8:o af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af Stats¬
verkets in. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1866, i hvad samma
skrifvelse angår gjord framställning om indragning af Kanslirätten. (53.)
Sedan Kanslirätten blifvit i ämnet hörd, har Kongl. Maj:t infordrat Högsta Dom¬
stolens utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
9:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor angående grundskat¬
ternas omsättning i penningar m. m. (82.)
Genom utdrag af Statsråds-protokollet öfver Finans-ärenden den 21 sistlidne Maj
har utaf ifrågavarande framställning blifvit till Justitie-departementets föredragning
öfverlemnad frågan om upphörande af förmånen för embets- och tjensteman under
sistnämnde Departement att uppbära rånte- eller tiondeanslag efter medelmarke-
gångspris, jemte forsellöns-ersättning; och har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 7
innevarande månad meddelat föreskrift i ämnet.
Stockholm den 18 December 1869.
Ex officio
C. F. W. Lamberg,
2:o Kongl. Utrikes-departemcntet.
10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1869, angående regle¬
ringen af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (74.)
1869 den 21 Maj inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragen och derefter till
verkställighet befordrad, utom hvad beträffar senare delen af berörde skrifvelse,
rörande indragning af Konsulsplatser i åtskilliga hamnar vid Medelhafvet, på det
tillfälle måtte beredas att, utan Statsverkets vidare betungande, anställa aflönade
konsuler i Newyork och i öfrige platser, der Kongl. Maj:t kunde finna nödigt att
de förenade rikenas handelsintressen bevakades, hvilken fråga blifvit den 4 derpå-
följande Juni i underdånighet föredragen; och har, med anledning af Riksdagens
derom uttryckta önskan, i öfverensstämmelse med af Kongl. Maj:t, efter vederbö¬
— 5 —
rande Svenska och Norska embetsmyndigheters hörande i ämnet, den 9 sistlidne
Juli fattade beslut, den anordning blifvit vidtagen, att de förenade rikenas General¬
konsulat i Tanger blifvit anförtrodt åt en fremmande magts konsul och derigenom
det årliga traktamente af 2,000 R:dr Hamburger Banko, hvilket utgått till platsens
förre innehafvare, blifvit indraget; samt att det till konsul Munck Reder å Malta
anvisade årliga anslag af 2,000 R:dr Hamburger Banko tillsvidare, under den tid
bemälde konsul förestår Generalkonsulbefattningen i Alexandria, icke kommer
att utgå.
I sammanhang härmed har ett förslag angående upprättande af ett lönadt kon¬
sulat i Newyork blifvit uppgjordt, öfver hvilket förslag vederbörande Svenska och
Norska embetsrnyndigheter afgifvit yttrande. Denna frågas slutliga afgörande är
beroende på ytterligare, ännu icke inkomna upplysningar.
3:o Kong!. Landtförsvars-departcmcntet.
ll:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Mars 1869, angående an¬
slag för år 1869 till fästningsbyggnadsarbeten vid Carlsborg samt å Westra
Hästholmen (9).
1869 den 2 April i underdånighet föredragen och vederbörande till behörig efter¬
rättelse meddelad.
12:o af den 3 April 1869, angående försäljning af den till Regementsskrif-
vare-bostället vid Helsinge regemente Norrbyn hörande andel i laxfisket
Hofdan i Ljusne eif. (19.)
1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen; och blef Riksdagens härutinnan fat¬
tade beslut meddeladt Chefen för Helsinge regemente, med förständigande för be¬
mälde regementschef att föranstalta om försäljning af ifrågavarande fiske-andel till
det af Riksdagen bestämda pris 500 R:dr och om försäljningsmedlens förvaltning i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts och Riksdagens derom fattade beslut, men
att, derest anbud till detta pris ej erhölles, hos Kongl. Maj:t i underdånighet före¬
slå de åtgärder, som för de till fiskets bedrifvande nödvändiga byggnadernas åter¬
försättande i brukbart skick kunde finnas erforderliga.
13:o af den 3 April 1869, angående jordafsöndring från Fanjunkare-bostället
Stoby vid Skånska Hussar-regementet för Stoby församlings kyrkas och
skolas behof. (23.)
1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen och Kongl. Maj:ts med Riksdagen i
detta ärende fattade beslut meddeladt Arméförvaltningen, till behörig efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.
— 6 —
14:o af den 3 April 1869, angående afsöndring af jord från Ryttmästare-
bostället Silfåkra vid Skånska Hussar-regementet för anläggning af kyrka
med kyrkogård samt sockenstuga och fattighus åt Kellna församling.
(24.)
1869 den 14 Maj i underdånighet föredragen; och blef hvad Kongl. Maj:t med Riks¬
dagen härvid beslutit Arméförvaltningen till behörig efterrättelse och vederböran-
des förständigande meddeladt.
15:o af den 7 Maj 1869, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående afsöndring af jord från militieboställslägenheterna Sjöleden och
Lökshuset samt bostället Tostarp, för att tilläggas exercisfältet Ljungby-
hed. (51.)
1869 den 4 Juni i underdånighet föredragen: och meddelades Armeförvaltningen
nådig föreskrift att, i öfverensstämmelse med den af Riksdagen yttrade åsigt angå¬
ende lämpligaste sättet för afsöndringens verkställande, söka, för tiden intilldess
de om boställena för närvarande afslutade arrendekontrakt tilländalöpa, med nuva¬
rande arrendatorer uppgöra öfverenskommelse om ifrågavarande för vapenöfnin-
garna å Ljungbyhed oundgängligen erforderliga hedlotters upplåtande åt Kronan
mot möjligen lägsta kostnad, ej öfverstigande de uppskattade afgäldsbeloppen, samt
att vidtaga nödiga åtgärder i ändamål att vid blifvande förnyad utarrendering af
boställena, derest sådan kommer att ega rum, hedlotterna måtte i behörig ordning
varda boställena frånskilda.'
16:o af den 11 Maj 1869, angående landtförsvarets organisation. (57.)
1869 den 22 Juni i underdånighet föredragen; och då Riksdagen under närvarande
förhållanden ansett sig icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts framstälda förslag, åsyf¬
tande en tillökning i indelta stamtruppens styrka, men, i afseende å vissa båts-
mansrotars föreslagna ^öfverflyttande till Arméen, hemstält, att ifrågavarande rotar
måtte, i mån af inträffande afgång, ställas på vakans; skulle transsumt afskrifvel-
sen, i hvad denna punkt rörer. meddelas Sjöförsvars-departementet, för att på dess
föredragning till nådig; pröfning af frågan om båtsmansrotarnas ställande på vakans
i underdånighet anmälas; men i ofrigt ansågs punkten icke för närvarande till åt¬
gärd föranleda.
Då Riksdagen väl bifallit det framstälda förslaget, att till Arméens förstär¬
kande indraga de till stadsvakt i Göteborg nu anslagna 44 rotar i Säfvedals härad,
men dervid yttrat den åsigt, att staden Göteborg borde åtnjuta den ersättning här¬
för, hvartill staden kunde vara lagligen berättigad, fann Kongl. Maj:t, vid sådant
förhållande, skäl ej förekomma att för närvarande vidtaga någon åtgärd i anled¬
ning af Riksdagens förevarande beslut.
I anledning af Riksdagens ,framställning beträffande Kongl. Maj:ts förslag an¬
gående rusthålls-infanteriets ordnande, meddelades Kongl. Maj:ts vederbörande Be¬
fallningshafvande nådig befallning, att vid utlysta sammanträden låta till rusthål-
— 7 —
larne framställa det af Riksdagen ifrågasatta erbjudande, samt att angående för¬
loppet vid sammanträdena och rusthållarnes dervid afgifna svar till Kongl. Maj:t
inkomma med underdånig berättelse före slutet af påföljande Oktober månad, hvar¬
efter Kongl. Maj:t ville taga under nådigt öfvervägande de vidare åtgärder, som
af Riksdagens framställning och rusthållarnes svar å omförmälda erbjudande kunde
föranledas.
För vidare pröfning af ärendet i dess helhet hafva nödiga befunna ytterligare
upplysningar rörande vissa rusthållsnummer vid Westgöta regemente blifvit från
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län infordrade.
Beträffande frågan om öfverenskommelse med rusthållarne vid beridna rust-
hålls-regementena och korpserna om Kronans öfvertagande af anskaffning och un¬
derhåll af beklädnads-, bevärings-, remtygs-, häst- och sadelmunderings-persedlar,
uti hvilken fråga det af Kongl. Maj:t framstälda förslag blifvit af Riksdagen bi¬
fallet, anbefaldes Årméförvaltningen att hos Kongl. Maj:t föreslå de vilkor, hvar¬
under dylik öfverenskommelse må kunna afslutas.
I anledning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts förslag i afseende å för¬
ändrad organisation af underbefälsskolorna vid indelta Arméen, anbefaldes Chefen
för Fortifikationen och Inspektören för Kavalleriet, hvar för sig, att till Kongl.
Maj:t inkomma med yttrande och förslag rörande åtskilliga till organisationen af
underbefälsskolorna hörande frågor, den förre i hvad angick infanteriets och den
senare beträffande kavalleriets ifrågavarande slags skola; hvarjemte Kongl. Maj:t
förklarade sig skola i kommandoväg meddela de i öfrigt för organisationens ge¬
nomförande erforderliga föreskrifter, såsom om undervisningens bedrifvande m. m.
Sedan derefter nyssberörda yttranden och förslag inkommit, hafva de deraf föran¬
ledda föreskrifter blifvit under den 5 Oktober och 16 November vederbörande
meddelade.
I sammanhang med frågan om underbefälsskolornas organisation, och i anled¬
ning af hvad Departements-chefens förslag innehölle om upphörande af de till
Carlstens fästning och till Grisslehamn utgående kommenderingar ur indelta Ar¬
méen, äfvensom af korporalsskolorna å nämnda ställen, behagade Kongl. Maj:t
förordna, att berörda kommenderingar och korporalsskolor skulle upphöra, på förra
stället från och med den 15 November och på senare stället från och med den
15 September innevarande år, samt att kommendantsbefattningen i Grisslehamn
skulle med sistnämnde månads utgång indragas, dock med rättighet för nuvarande
Kommendanten att till årets slut uppbära det med befattningen förenade arvode.
I anledning af Riksdagens i den underdåniga skrifvelsen framstälda anhållan,
att den indragning i Marinregementets nummerstyrka måtte ega rum, som Kongl.
Maj:t ansåge med försvarets ordnande på ett tillfredsställande sätt förenlig, täcktes
Kongl. Maj:t förordna, att denna punkt skulle, genom transsumt af Riksdagens
— 8 —
skrifvelse, Sjöförsvars-departementet meddelas, för att på dess föredragning Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning underställas.
Hvad för öfrigt i den underdåniga skrifvelsen anmälts derom, att Riksdagen
icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts förslag, dels angående en värnepligtslag, dels
angående förändrade bestämmelser rörande indelningsverket, samt för manskapets
vid indelta och värfvade Arméens tjenstetid, och dels angående Kronans öfverta-
gande af rekryteringen vid indelta Arméen, i sammanhang hvarmed bifall vägrats
till det äskade medgifvandet, att rekx-yteringskostnaderna under år 1870 finge be¬
stridas af allmänna beväringsfonden, äfvensom Riksdagens anmälan, att, i afseende
å de under Kitt. F, G och H uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition framstälda för¬
slag, Riksdagens Kamrar stannat i olika beslut, hvadan dessa förslag för närva¬
rande förfallit, fann Kongl. Maj:t ej för närvarande påkalla serskild åtgärd.
l7:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Fjerde Hufvudtitel. (75.)
1869 den 11 Juni i underdånighet föredragen och meddelades Arméförvaltningen
samt Statskontoret, äfvensom i nödiga delar öfriga vederbörande.
Hvad serskildt angick frågan om ersättning till Ryttmästare-bostället Mölle-
röds kungsgård för en bostället tillhörig, till följd af Finjasjöns sänkning utrifven
vatten-mjölqvarn, så anbefaldes Arméförvaltningen att, om hvad Kongl. Maj:t med
Riksdagen härutinnan beslutit, samtlige vederbörande förständiga.
18:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Nionde Hufvudtitel. (80.)
1869 den 21 Maj anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvel¬
sen, i hvad Landtförsvars-departementet angick, detta Departement meddeladt.
1869 den 22 Juni föredragen genom Landtförsvars-departementet; och, beträf¬
fande de åt Majoren C. Th. Adlercreutz och Förrådsförvaltaren C. J. Hafström,
vid afgång ur tjenst, beviljade pensioner å allmänna indragningsstaten, Riksdagens
beslut vederbörande delgifvet, samt resolution å sådan pension för Kommendanten
å Carls borgs fästning, Majoren N. F. Bergenstråle utfärdad.
För öfrigt utfärdades i vanlig ordning nådiga cirkulärbref, dels till Ofverståt-
hållaren i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen, angående det
af Riksdagen anvisade anslag till understöd åt behöfvande, efter 1808 och 1809
års krig qvarlefvande Landtvärnsman; och dels till vederbörande General- samt
Regements- och Korps-befäl, angående fortsatt tillämpning under år 1870 af de
genom Kongl. Brefven den 9 Februari 1858 och den 6 November 1860 faststälda
pensionsstater för Arméens befäl och tjensteman; hvarjemte Direktionen öfver Ar¬
méens pensionskassa meddelades underrättelse om de af Riksdagen för Arméens
pensionering anvisade serskilda kreditiv.
19:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor angående grund¬
skatternas omsättning i penningar m. m. (82.)
Det
— 9 —
Det af denna skrifvelse från Finans-departementet till Landtförsvars-departementet
öfverlemnade transsumt i fråga om Riksdagens hemställan rörande upphörande för
framtiden af den med vissa tjenster nu förenade förmånen att uppbära rånte- och
tiondeanslag efter medel-markegångspris jemte försel!öns-ersättning, föredrogs den
5 Oktober 1869 och ansågs, i hvad denna framställning afser de under Landtför¬
svars-departementet lydande embets- och tjensteman, icke för närvarande till ser¬
skild åtgärd föranleda, då förslag till sådan reglering af indelta Arméens löner,
att denna Armees befäl och öfriga tjenstemän erhålla kontant aflöning, snart koinme
att Kong], Maj:ts pröfning undersfällas.
Stockholm den 27 December 1869.
N. A. Varenius.
Expeditionschef.
4:o Kongl. Sjöförsvars-deparleinentet.
20:o af den 24 April 1869, angående väckt fråga om fyr- och båkafgifters upp¬
hörande för fartyg, gående emellan inrikes orter. (35.)
Lftty inhemtande af Förvaltningens af Sjöärendena underdåniga utlåtande har
Kongl. Maj:t under den 28 September 1869 bifallit Riksdagens underdåniga fram¬
ställning och låtit, i öfverensstämmelse dermed, utfärda nådig kungörelse i ämnet.
21.o af den 5 Maj 1869, angående ändring af 20 § af Kongl. Instruktionen
för kompanicheferne vid Flottans båtsmanskompamer den 6 April 1838. (44.)
Anmäld den 14 Maj 1869 och öfverlemnad till underdånigt utlåtande af Förvalt¬
ningen af Sjöärendena, hvarefter och sedan nämnda embetsverks yttrande inkom¬
mit, ärendet föredrogs den 28 September 1869, dervid beslöts, att nådig kungö¬
relse i öfverensstämmelse med Riksdagens förslag skulle utfärdas.
22:o af den 5 Maj 1869, angående lotsfartygs förläggande under Skagen. (45.)
I underdånighet anmäld den 14 Maj 1869 och Förvaltningen af Sjöärendena an-
befald att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, efter inbekommande hvaraf be¬
rörde skrifvelse den 17 December 1869 föredrogs, hvarvid, med afseende å hvad
Föi valtningen emot det väckta förslaget anfört, Kongl. Maj:t fann Riksdagens ifråga¬
varande framställning icke till någon åtgärd föranleda.
23:o af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af stats¬
verkets m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1866. (53.)
Den 25. Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och, hvad angick Femte
Hufvudtitelns räkenskaper, öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet samt, efter
Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berältelse till 1870 års Riksdag. 2
-TO-
det Förvaltningen af Sjöärendena inkommit med infordradt underdånigt utlåtande,
föredragen den 30 Juni 1869, då föreskrift meddelades om afskrifning af ett i
Flottans räkenskaper balanseradt belopp.
24:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss
drägtighet att vid ingående taga lots och erlägga lotspenningai. (54.)
Den 25 Maj 1869 i underdånighet anmäld och öfverlemnad till Förvaltningen af
Sjöärendena för att, sedan General-Tullstyrelsen lemnats tillfälle att sig deröfver
yttra, inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, hvarefter och sedan bemälda
Embetsverk denna befallning fullgjort, ärendet under den 31 December 1869 före¬
drogs i sammanhang med Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868,
angående befrielse för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och
erlägga lotspenningar; hvarvid Riksdagens uti berörda skrivelser i ena och andra
hänseendet gjorda framställningar ansågos icke böra för närvarande bifallas, hvar¬
emot, uppå särskilda af Förvaltningen af Sjöärendena härvid anförda skal, Kongl.
Maj:t i nåder beslöt, att nu gällande förordning, angående Lots- och Fyrinrätt¬
ningen i riket af den 9 Juli 1862 skall undergå nödig befunnen omarbetning.
25:o af den 11 Maj 1869, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om befrielse för Kommendörkaptenen af 2:a klassen vid Kongl. Flottan C.
J. F. Kafle från honom ålagd ersättningsskyldighet i följd af ångkorvetten
Orädds förolyckande å Engelska kusten. (60.)
Den 25 Maj 1869 föredragen och behörig verkställighetsåtgärd Förvaltningen af
Sjöärendena anbefald i afseende å beloppets afskrifning ur räkenskaperna.
26:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation och ifråga¬
satt indragning af Marinregementet. (57.)
Den 22 Juni 1869 föredragen genom Landtförsvars-departernentet och, i de delar,
som omfatta Riksdagens framställningar dels om vissa båtsmanskompaniers och
nummers ställande på vakans, dels om minskning i Marinregementets nuvarande
nummerstyrka, öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet. Sedan vid ärendets
föredragning derstädes den 23 Juli 1869 Förvaltningen af Sjöärendena anbefalts
att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, och detsamma tillika med Befälhafyar-
nes vid Sjövapnets stationer yttranden numera inkommit, äro Riksdagens ifråga¬
varande framställningar under beredning för att Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
underställas. .
27:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Rikssta-
tens Femte Hufvudtitel. (76.)
Den 11 Juni 1869 föredragen och, jemte det innehållet af denna underdåniga skrif¬
velse delgafs vederbörande till kännedom och efterrättelse, nödiga föreskrifter till-
lika i nåder meddelade i afseende å verkställigheten af dervid fattade beslut.
28:o af den 13 Maj 1869, i anledning af väckta frågor om grundskatternas
omsättning i penningar in. m. (82.)
11
Den 21 Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och öfverlemnad till Sjö-
försvars-departementet i den del ärendet angick Riksdagens i sammanhang med
denna skrifvelse gjorda underdåniga anhållan om upphörande för framtiden af den
med vissa tjenster hittills förenade förmån att uppbära rånte- eller tionde-anslag
efter medelmarkegångspris, jemte forsellöns-ersättning; hvilken fråga, hvaröfver
Förvaltningen af Sjöärendena under den 2 Juli 1869 anbefalts afgifva underdå¬
nigt utlåtande, tillika med detsamma i underdånighet föredrogs den 30 derpåföl-
jande Oktober, hvarvid frågan icke ansågs till någon särskild åtgärd föranleda.
29:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Rikssta-
tens Nionde Hufvudtitel. (80.)
Den 21 Maj 1869 anmäld genom Finans-departementet och öfverlemnad till Sjö-
försvars-departementet i hvad rörde frågan om tvenne kreditiv för upprätthållande
af pensioneringen vid Sjöförsvaret tillhörande Stater samt efter föredragning den
30 Juni nödiga föreskrifter i anledning deraf Direktionen öfver Amiralitetskrigs-
manskassan och öfriga vederbörande meddelade.
Stockholm den 31 December 1859.
Fr. R. Lorichs.
5:o Kongl. €ml-dci»artemcntet.
30:o af den 24 Februari, angående beviljade statsbidrag till vägomläggnin-
gar inom Kronobergs, Calraar och Jönköpings Län, för beredande af arbets¬
förtjenst åt den nödlidande befolkningen i detta Län. (2.)
Anmäld den 26 Februari, då Kongl. Maj:t, med fastställande af upprättade pla-
nerne för de uti Riksdagens skrifvelse omförmälda tre arbetsföretag, meddelade
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader erforderliga föreskrifter i afse¬
ende å samma arbetens utförande.
31:o af den 20 April, angående ändring af 24 § i Kongl. Förordningen om
Landsting. (30.)
Anmäld den 14 Maj, då, med bifall till Riksdagens förslag, nådig kungörelse i
ämnet utfärdades.
32:o af den 28 April, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (31.)
I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen för sin del beslutat, är under den 21
Maj nådig kungörelse utfärdad om förändrad lydelse af § 21 i Kongl. Förordnin¬
gen den 17 Maj 1867, angående vilkoren för bränvinstillverkning.
33:o af den 24 April, angående förändring i afseende på Manufaktur-diskont-
fondens bokföring. (33.)
12 —
Sedan Kommerce-kollegium häröfver afgifvit infordradt utlåtande och deri, på an¬
förda skäl, afstyrkt bifall till hvad Riksdagens förslag angående ett i det uppgifna
afseendet ändradt bokföringssätt innehölle; men tillika anmält, att Kollegium, i
öfverensstämmelse med sednare alternativet i Riksdagens förslag, förständiga! Ma-
nufaktur-diskont-kontoret, att vid hädanefter afgifvande årsräkenskaper bifoga ett
särskildt omslut, visande diskontfondens vinst -eller förlust samt behållning, obe-
räknadt de osäkra fordringarneså har Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 27 sistlidne Augusti, behagat låta bero vid hvad Kollegium uti ifrågavarande
hänseende redan föreskrifvit.
34:o af den 30 April, om ändring i gällande stadganden rörande den kom¬
munala rösträtten. (36.)
Den 9 November utfärdades två kungörelser i ämnet i öfverensstämmelse med
Riksdagens förslag.
35:o af den 5 Maj, angående statsbidrag till vägars anläggning, bro- och
hamnbyggnader samt kanaler äfvensom sjösänkningar och andra vattenaf-
tappningsföretag. (39.)
Anmäld den 14 Maj, och innehållet meddeladt Styrelsen för allmänna Väg- och
Vattenbyggnader, med befallning att i anledning deraf vidtaga på Styrelsen an¬
kommande åtgärder.
36:o af den 5 Maj, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende å
de statsbidrag, som under riksdagen beviljats för väganläggningar och väg-
förbättringar, hamnanläggningar, kanaler, m. m. (40.)
Anmäld den 14 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af de i skrifvelsen upp¬
tagna vilkor och bestämmelser, befallte, att densamma skulle meddelas Styrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, för behörigt iakttagande af hvad på Sty¬
relsen berodde.
37:o af den 5 Maj, angående förändring af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 26 Oktober 1866, rörande vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker. (41.)
Anmäld den 21 Maj, och förnyad nådig förordning i ämnet utfärdad.
38:o af den 7 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angå¬
ende upplåtelse till Köpings stad af en del utaf kronolägenheten Byslät¬
ten. (52.)
Sedan Stadsfullmäktige i Köping blifvit, enligt Kongl. Maj:ts vid föredragning af
denna skrifvelse den 14 Maj fattade beslut, hörde, huruvida de ville ingå på det
af Riksdagen för ifrågavarande områdes upplåtande till staden föreskrifna ytterli¬
gare vilkor och Fullmäktige förklarat sig dertill villige, har Kongl. Maj:t den 2
sistlidne September, på de af Riksdagen godkända vilkor, faststält den ifrågava¬
rande iipplåtelsen.
t
— 13 —
39:o af den 10 Maj, angående förändrade föreskrifter i afseende på ekono¬
miska besigtningar. (55.)
Den 21 Maj anbefalltes Arméförvaltningen och Kammar-kollegium, att, efter ve-
derbörandes hörande, med deras yttranden och eget underdånigt utlåtande till
Kongl. Maj:t inkomma; hvilket utlåtande dock ännu icke afgifvits.
40.o af den 10 Maj, angående bestämmelser för erhållande af tjenstebefatt-
ningai inom de delar åt Norrbottens Län, hvaruti Finska eller Lappska
språket hufvudsakligen talas. (56.)
Vid underdånig föredragning häraf den 21 Maj, utfärdades nådig kungörelse i
öfverensstämmelse med Riksdagens framställning.
41:° af den 12 Maj, angående anslag till fortsättande af arbetena å Nord¬
vestra stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm. (61.)
\ id förediagning häraf den 14 Maj, förordnade Kongl. Maj:t, att underrättelse om
hvad Riksdagen beslutat skulle meddelas Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggna-
der, med befallning att, så lort ske kunde, i underdånighet föreslå den förändring
uti innevarande ars arbetsplan, som pakallades af den medgifna tillökningen i års-
anslaget och af Kongl. Maj:ts beslut om bidrag från Handels- och Sjöfarts-fonden
till stationsbyggnaden i Stockholm, samt att sedermera inkomma med förslag till
arbetsplan för 1870, jemte underdånigt utlåtande ej mindre i hvilken omfattning
inom det medgifna kostnadsbeloppet af 25,000 R:dr, än ock å hvilka särskilda
trakter undersökningar med afseende å stambanornas fortsättning lämpligen kunde
under nästa år företagas.
42:o af den 12 Maj, i anledning af väckta frågor om uppgörande af plan
för framtida jernvägsanläggningar samt sättet för deras utförande. (62.)
Den 2j Maj anmäld, då genom Cirkulärbref Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Länen, med undantag för Westerbottens, Norrbottens och Gotlands Län, anbefal-
des att på lämpligt sätt meddela invånarne i de särskilda länen kännedom om
Riksdagens skrifvelse samt tillika underrätta derom, att menigheten eller enskilde,
hvilka, under förutsättning af Statens medverkan, viile för åstadkommande af någon
jernvägsanläggning sig förena, skulle ega att hos Kongl. Maj:t, inom medlet af
Juli månad sådant anmäla samt dervid, eller om hinder mötte sednast inom Augusti
månads slut, tillika öfverlemna kostnadsförslag in. m. jemte uppgift om beskaffen¬
heten af det understöd, som företrädesvis önskades, efter dervid äfven angifven
grund.. Sedan derefter från flere delar af landet slika framställningar till Kong],
Maj:t. inkommit, har Kongl. Maj:t, under den 20 sistlidne Augusti, för ärendets
behöriga utredning, förordnat en komité att granska de inkomna framställningarne
samt, efter införskaffande af ytterligare upplysningar, i de fall sådana ansåges
erforderliga, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet och dervid särskildt yttra sig
rörande de frågor, i afseende å hvilka pröfning af Riksdagen begärts.
— 14 —
43;o af den 12 Maj, angående beviljadt statsbidrag för anläggning af jern-
väo- mellan Nässjö och Oscarshamn. (63.) . ....
Sedan Kongl. Maj:t, vid föredragning häraf den 14 Maj anbefalt Styrelsen för
allmänna Väg- och Vattenbyggnader att inkomma med förslag i afseende a de
ytterligare vilkor, som för det beviljade statsbidragets åtnjutande borde af Kongl.
Maj:t föreskrifvas, har Kongl. Maj:t den 18 påföljande Juni vissa ^dana ytteih
gare vilkor stadgat, och deribland att före utgången af Augusti manad detta ar
skulle till Kongl Maj:ts pröfning och fastställelse aflemnas plan for jernvagsarbetet.
Sådan plan har sedermera blifvit af Kongl. Majtt faststald. f irhs
44 o af den 12 Maj, angående ifrågasatt anstånd med betalningen af 1868
1869 och 1870 års annuiteter å det för byggande af jernbana emellan Ystad
och Eslöf beviljade statslån. (64.) .. ,
Anmäld den 14 Maj, och innehållet af Riksdagens skrifvelse vederbörande till
kännedom meddeladt. io^q
45-o af den 12 Maj, i fråga om anstånd med amorteringen foi ar 18b8 _at
det för sänkning af Mada-ån i Asheda socken af Kronobergs lan bevil-
Demra^krifVeRe^nmäldes den 14 Maj och blef innehållet deraf vederbörande till
kännedom^me ^ ^ Mtlj> angående beviljade medel till understödjande af all¬
männyttiga arbetsföretag för beredande af tillfälle till arbetsförtjenst åt den
i följd af 1868 års missväxt nödstälda befolkningen i vissa delar af riket (66.)
Anmäld den 14 Maj, då Kongl. Maj:t, med gillande af upprättade arbetsplaner
af de utaf Riksdagen anvisade medlen beviljade understöd till utförande af åtta
särskilda arbetsföretag inom Jönköpings och Kronobergs län, samt meddela e y-
relsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader i afseende bara nödiga föreskri .
47:o af den 11 Maj, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldig e-
ten att hålla vägarne i fargildt stånd vintertiden. (67.)
Den 30 Juli anbefaldes samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att före medlet
af Oktober månad till Kongl. Maj:t inkomma med vissa uppgifter enligt dem med¬
delade formulär. , . , . ....
Sedan dessa uppgifter numera inkommit, är ärendet under beredning till foie-
48-o af den 13 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angå¬
ende upphörande af det till Handels- och Sjöfarts-fonden å Riksstatens
Sjette Hufvudtitel uppförda förslagsanslag, m. m. (71.)
Anmäld den 23 November; och blef innehållet af skrifvelsen Statskontoret med¬
deladt.
49:o af den 13 Maj, angående regleringen
Sjette Hufvudtitel. (77.)
af utgifterna under Riksstatens
— 15 —
Anmäld den 21 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t, jemte godkännande af de beslut, som
i afseende å Sjette Hufvudtiteln blifvit, med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, af Riksdagen fattade, i nåder förordnade, att afskrift af Riksdagens
skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på
detta embetsverk ankomme, äfvensom innehållet deraf meddelas öfrige vederbö¬
rande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som dem särskildt anginge;
hvarjemte i afseende å vissa delar af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda
särskilda beslut meddelades.
50:o af den 13 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angå¬
ende vissa grunder för förvaltningen af Statens jernvägstrafik och särskildt
för den dervid anstälda personals aflöning, m. m. (86.)
Vid föredragning häraf den 25 Maj behagade Kong]. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad det innefattade afvikelse från hvad Kongl. Maj:t i sin
till Riksdagen aflåtna proposition föreslagit, angående aflöningen för den vid Sta¬
tens jernvägstrafik anstälde personal, förklara, att afskrift af Riksdagens skrifvelse
skulle Styrelsen för Statens jernvägstrafik meddelas, samt i sammanhang dermed
fastställa arvodes-stat för tjensteman och betjening vid jernvägstrafiken under
år 1869.
Stockholm den 27 December 1869.
Aug. Östergren.
6:o Kongl. Finans-departementet.
51:o af den 10 Februari 1869, angående Riksdagskostnadernas bestridande
genom Riksgäldskontoret. (1.)
Detta Riksdagens beslut har den 26 i samma månad blifvit Statskontoret till känne¬
dom och efterrättelse i nåder meddeladt.
52:o af den 24 Februari 1869, angående beviljande af medel till undsätt¬
ning för de i följd af 1868 års missväxt nödlidande delar af riket. (2.)
Vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 26 i samma månad har Kongl.
Maj:t emellan de nödlidande länen fördelat de af Riksdagen, enligt Kongl. Majrts
förslag, beviljade undsättningsmedlen; hvarefter såväl Riksdagens skrifvelse som
Kongl. Maj:ts i anledning deraf fattade beslut blifvit vederbörande Embetsmyndig-
lieter till kännedom och efterrättelse meddelade. .
53:o af den 22 Mars 1869, angående beviljande af en brudgåfva till H. K. H.
Prinsessan Lovisa vid hennes förestående giftermål med H. K. H. Kron¬
prinsen af Danmark. (8.)
— 16 —
Riksdagens härutinnan fattade beslut har den 2 April 1869 blifvit Riksgaldskonto-
ret till behörig kännedom i nåder meddeladt.
54:o af den 23 Mars 1869, angående val af Fullmäktige i Riksbanken. (10.)
55:o af den 23 Mars 1869, angående val af Fullmäktige i Riksgäldskon-
toret. (11.) ... . ....
Den 9 April 1869 hafva förberörda två skrivelser blifvit i underdånighet anmalda,
och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.
56:o af den 1 April 1869, angående ändring i 12 § af Jagtstadgan. (18.)
Yid föredragning häraf den 14 sistlidne Maj har Kong!. Maj:t, med afseende på
hvad Skogs-styrelsen i häröfver infordradt underdånigt utlåtande anfört, icke fun¬
nit skäl i"n/ider bifalla den af Riksdagen i berörda hänseende gjorda framställning.
57:o af den 14 April 1869, angående val af Fullmägtig i Riksgäldskontor
efter aflidne Öfversten T. af Wirsén. (27.) . ^ • o
Den 23 April 1869, i underdånighet anmäld; och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.
58:o af den 17 April 1869, angående beviljande af ytterligare medel till und¬
sättning för de i följd af 1868 års missväxt nödlidande delar af riket. (29.)
Riksdagens genom denna skrifvelse anmälda beslut har den 20 i samma manad
blifvit “inför Kongl. Maj:t föredraget, hvaruppå Kongl. Maj:t, efter fattadt beslut
rörande de beviljade undsättningsmedlens fördelning emellan de nödlidande lanen,
vederbörande myndigheter derom förständiga!.
59:o af den 3 April 1869, i fråga om skattefrihet för Tärnaforss fappskole
boställe och Laxnäs kapellpredikantsboställe i Westerbottens län. (20.)
60:o af den 3 April 1869, angående afsöndring från kronohemmanet J man¬
tal Töra n:o 2 på Öland af plats för en folkskolebyggnad med tillhörande
tomt och planteringsland. (21.)
Riksdagens genom sistomförmälda två skrivelser anmälda af Kongl. Maj:ts nadiga
framställning föranledda beslut har Kongl. Maj:t under den 23 samma månad med¬
delat Kammarkollegium till efterrättelse och vederbörandes förständigande.
61;o af den 3 April 1869, angående försäljning af Kronans till Landtmäteri¬
kontor hittills begagnade hus med tillhörande tomt i Wisby. (22.)
Riksdagens berörda af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut har
Kongl. Maj:t under den 7 derpåföljande Maj meddelat Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Gotlands län, med befallning att låta anställa behörigen utlyst auktion
till ofvannämnda egendoms försäljande för Kronans räkning och de blifvande köpe¬
anbuden Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställa; hvarjemte skrivelser i ämnet
till Kammarkollegium och Öfverintendents-embetet afgått.
62:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jord¬
bruket, m. in. (25.)
Medelst
— 17
Medelst nådig remiss af den 7 derpdföljande Maj har Kammarkollegium erhållit
e fa 11 ning att, efter samtliga Läns-styrelsernas hörande, uppgöra och till Kona-]
Maj:t inkomma med förslag angående såväl sättet för kronobrefbäringens skiljande
rån jordbruket,, som den ersättning, hvilken må billigtvis böra tilläggas dem som
af kronobrefbäringen hittills egt sig. begagna; varande Kollegii sålunda infordrade
iursJag ännu icke till Kong!, jVIajit inkommet.
63:° af den 3 April 1869, i fråga om upplåtelse under ständig besittnings¬
rätt af åtskilliga lägenheter å Kungsörs kungsladugård (26.)
Den 23 samma månad i underdånighet föredragen; och blef Riksdagens beslut, i
följd hvaraf förevarande afsöndringsfråga förfallit, Kammarkollegium till kännedom
och vederbörandes förständigande meddeladt.
64:o af den 24 April 1869, angående revisionen af de under Kommerskolleo-ii
förvaltning stälda fonder. (32.)
Uti häröfver den 18 sistlidne Juni på nådig befallning afgifvet underdånigt utlå-
tande har Kammarrätten tillkännagifvit, dels att, sedan Kongl. xMaj:t den 6 Decem¬
ber 1867 forordnat att räkenskaperna rörande nämnda fonder och medel, med un¬
dantag af Manufakturdiskontfonden, skola till Kammarrätten aflemnas sednast före
utgången af April månad, året näst efter det, hvilket räkenskaperna omfattade,
in er icke motte för, att Kammarrättens Öfverrevisions-departements granskning
af dessa räkenskaper må innevarande år och framgent blifva afslutad så tidigt att
hvarje ars räkenskap, sålunda granskad, kan tillhandahållas nästföljande årets Stats¬
revisorer, dels att Kammarrätten uti sådant hänseende meddelat vederbörande Re¬
visionskontor behörig föreskrift; och har Kongl. Maj:t den 14 derpåföljande Juli
funnit godt låta bero vid hvad Kammarrätten uti detta mål redan åtgjordt.
65:0 af (^n 24 APril 1869> angående eftergift af danaarf efter Skomakaren
i nderS °lss0n 1 GatatorP och Skarprättaren C. M. Lindmans enka. (34.)
J8.6,.. ,n 14 * underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t för Dess del i nåder
utallit hvad Riksdagen i afseende å ifrågavarande sterbhusmedel medgifvit, och
latit hvad i ärendet blifvit beslutat meddelas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
de särskilda länen, för vederbörandes förständigande.
66:o af den 5 Maj 1869, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna
kreditivsummor. (38.)
_ Den 14 i samma månad i underdånighet anmäld, och Statskontoret till be¬
hörig kännedom i nåder meddelad.
67:o af den 7 Maj 1869, i anledning af revision utaf Statsverkets m. fl. all¬
männa fonders förvaltning under år 1866. (53.)
1 anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 25 samma månad dels låtit utfärda
nådig kungörelse om Riksdagens beslut angående ändrad lydelse af 3 mom uti
7 § af gällande Instruktion för Riksdagens Revisorer, i hvad som rörer deras be-
Bd tiU JusL Ombudsmannens Emb et s-Berättelse till 1870 års Riksdag. 3
18 —
fattning med Statsverket, dels befallt, att hvad Riksdagen för öfrigt uti föreva¬
rande 'skrifvelse yttrat och hemstält skulle medelst transsumtér af samma skrif¬
velse jemte protokollsutdrag meddelas vederbörande andra Stats-departementer för
att, uppå deras föredragning, varda Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande
understaldt.
68:o af den 5 Maj 1869, angående tullbevillningen. (42.)
Efter inhemtande af Kommerskollegii och Generaltullstyrelsens infordrade under¬
dåniga utlåtande har Kongl. Maj:t den 10 sistlidne September låtit utfärda ny
Tulltaxa att gälla från och med den 1 Januari 1870.
69:o af den 5 Maj 1869, angående stämpelpappersafgiften. (43.)
Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t under
den 23 sistlidne Juli, med tillämpning af Riksdagens beslut, låtit utfärda ny för¬
ordning angående stämpelpappersafgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden
deraf bör iakttagas, att från och med nästkommande års början och intill slutet
af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning varder af Riksdagen fast-
stäld, lända till efterrättelse.
70:o af den 11 Maj 1869, angående upphörande af tackjernstionde, m. m. (59.)
Under den 14 samma månad har ifrågavarande underdåniga skrifvelse blifvit inför
Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke erfordrande åtgärd, lagd till handlingarna.
71 :o af den 7 Maj 1869, med reglemente för Riksbankens styrelse och för¬
valtning. (46.)
1 anledning häraf har allmän kungörelse under den 20 Augusti 1869 blifvit i nå¬
der utfärdad.
72:o af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på
guld. (48.)
I underdånighet anmäld den 7 September 1869, då Kongl. Maj:t i nåder uppdragit
åt en serskildt tillförordnad Komité att rörande berörda fråga, efter utredning af
alla på dess lösning inverkande omständigheter, till Kong!. Maj:t afgifva underdå¬
nigt betänkande, med förslag till de nya eller förändrade stadganden, som ma fin¬
nas i ämnet tjenliga och för öfvergången till ett nytt myntsystem erfoideiliga.
Detta betänkande har ännu icke inkommit.
73:o af den 13 Maj 1869, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (70.)
. Enligt nådigt beslut af den 21 samma månad har denna underdåniga skrifvelses
innehåll blifvit Statskontoret till kännedom och efterrättelse meddeladt.
74:o af den 11 Maj 1869, angående beskattningen å tillverkningen utaf hvit-
betssocker inom landet. (58.)
Sedan Kommerskollegium afgifvit häröfver infordradt underdånigt utlåtande, har
Kongl. Maj:t, vid föredragningen af detta ärende den 15 Oktober 1869, låtit ut¬
färda nådig kungörelse om lista och 2:dra punkterna af Riksdagens förevaiande
beslut; hvarefter — med anledning af de uti 3:dje punkten af samma beslut med-
19
delade bestämmelser — Kongl. Maj:t den 30 påföljande November medgifvit att
Kommerskollegium finge utse någon lämplig person att i Belgien, Frankrike och
Tyska Tullföreningens stater taga kännedom om derstädes använda methoder för
beskattning af hvitbétssockertillverkningen.
75:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Första Hufvudtitel. (72.)
Enligt nådigt beslut den 21 samma månad har innehållet af förevarande skrifvelse
blifvit Statskontoret och Riksmarskalks-embetet till kännedom och. efterrättelse
meddeladt.
76:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Sjunde Hufvudtitel. (78.)
Under den 21 samma månad i underdånighet anmäld; och har dervid Kongl.
Maj:t dels infordrat Ofverdirektörens vid Mynt- och Kontroll verken underdåniga
utlåtande öfver Riksdagens förslag att exemplar af vid Myntverket präglade mynt
och medaljer skulle utlemnas till sådana större institutioner, som vore för allmän¬
heten tillgängliga, dels ock, beträffande Postverket, faststält detta Verks utgifts-
stater för år 1870, sådana de blifvit af Riksdagen beslutade, dels i fråga om Tull¬
verket, anbefalt Generaltullstyrelsen att afgifva underdånigt yttrande i anledning
af Riksdagens beslut om indragning af samtliga Distriktchefsbefattningar jemte
dervid anstälda expeditioner, äfvensom att inkomma såväl med underdånigt förslag
rörande indragning till Statsverket af den hos Styrelsen fallande lösen för full—
magter och resolutioner samt af sigillpenningar och auktionsprovision vid försälj¬
ning af sjöskadadt gods, som ock med nytt förslag till normalstat för Tullverket,
dels ock, i afseende å Skogsväsendet, anbefalt Skogsstyrelsen att efter vederbö-
randes hörande afgifva underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen yttrat
om undervisningens i Skogsväsendet förläggande till Teknologiska Institutet eller
någotdera af Landtbruksinstituterna; hvarjemte hvad Riksdagen beslutit angående
regleringen af utgifterna å öfriga delar af Sjunde Hufvudtiteln i nåder blifvit ve¬
derbörande Embetsverk och myndigheter till kännedom och efterrättelse meddeladt.
Sedermera har Kongl. Maj:t dels den 23 Juli, efter inhemtande af General¬
tullstyrelsens yttrande och förslag, fattat nådiga beslut i fråga om indragning af
Distriktchefsembetena med deras expeditioner samt af ofvanberörda vid Tullverket
fallande sportler och i sammanhang dermed faststält Tullverkets utgiftsstater för
år 1870, dels ock den 10 innevarande December, sedan ny Instruktion för Skogs¬
styrelsen och Skogsstaten blifvit den 19 förutgångne November utfärdad, meddelat
erforderliga förordnanden angående Skogsstyrelsen, Skogsstaten och Skogslärover-
kens organisation och utgiftsstater.
77:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Nionde Hufvudtitel. (80.)
— 20 —
Vid föredragning häraf den 21 samma månad har Kong], Maj:t i nåder befalt att
innehållet af förevarande underdåniga skrifvelse skulle meddelas ej mindre Stats¬
kontoret till kännedom och efterrättelse; än äfven öfriga förvaltande myndigheter,
i hvad dem anginge; äfvensom att för de personer, hvilka fått sig pensioner eller
dylika personella anslag anvisade, nådiga resolutioner borde i behörig ordning
utfärdas; hvarjemte transsumter af Riksdagens skrifvelse blifvit öfriga Stats-departe-
menter, i hvad den rörde de hvarje af dessa Departementer tillhörande föremål
och personer, tillstälda.
78:o af den 13 Maj 1869, angående ersättning af sådana utaf Statskontoret
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag icke blifvit beviljade. (81.)
Under den 21 samma månad hafva nådiga Bref aflåtits till Statskontoret samt Full-
mägtige i Riksgäldskontoret angående utbetalningen och dispositionen af de utaf
Riksdagen för ifrågavarande ändamål anvisade medel.
79:o af den 13 Maj 1869, angående väckta frågor rörande grundräntornas
förvandling i penningar, m. m. (82.)
Den 21 samma månad i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t dels anbefalt
Kammarkollegium att öfver Riksdagens beslut i fråga om förändring i sättet för
grundräntans och kronotiondens utgörande, såvidt det afveke från Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet, afgifva underdånigt utlåtande, dels ock infordrat Statskonto¬
rets underdåniga utlåtande angående Riksdagens i samma skrifvelse gjorda fram¬
ställning om upphörande af Statsverkets magasins- och spanmåls- samt brödbak-
ningsrörelse och om de åtgärder, som i sammanhang dermed borde vidtagas; hvar¬
jemte transsumter af den underdåniga skrifvelsen beträffande jemväl ifrågastäldt
upphörande af den med vissa tjänster nu förenade förmånen att uppbära ränte-
eller tiondeanslag efter inedelmarkegångspris jemte forsellönsersättning, skulle öfver-
lemnas till Justitie-, Landt- och Sjöförsvars-, Civil- och Ecklesiastik-departemen-
terna för underdånig föredragning, i hvad dem särskildt anginge.
Sedan derefter det från Kammarkollegium på sätt ofvan förmäles infordrade
utlåtande inkommit, har detta ärende under den 23 Juli blifvit ånyo inför Kongl.
Maj:t föredraget, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af hvad Riksdagen i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning beslutat, låtit utfärda nådig Förord-
ning angående förändring af grundräntor och kronotionde; äfvensom anbefalt Öf-
verståthållareembetet och Kongl. Maj:ts samtliga öfriga Befallningshafvande att
från vederbörande innehafvare af rånte- och tiondeanslag infordra yttranden, huru¬
vida de för berörda anslag ville ingå på den genom nämnda nådiga Förordning
stadgade förändring.
Och har Kongl. Maj:t slutligen den 30 November, allt innevarande år, låtit,
äfvenledes med anledning af Riksdagens ifrågavarande underdåniga skrifvelse, ut¬
färda kungörelse angående förbehåll i afseende å indelt aflöning för embeten af
tjänster, som hädanefter tillsättas.
21
80:o af flen 13 Maj 1869, angående upprättadt nytt Reglemente för Riks¬
gäldskontor. (91.)
Den 18 Juni 1869 har denna skrifvelse blifvit i underdånighet anmäld; och skulle,
såsom icke påkallande någon Kongl. Maj:ts åtgärd, läggas till handlingarna.
81:o af den 15 Maj 1869, med ny Riksstat. (92.)
Vid underdånig föredragning häraf den 21 samma månad beslöts att Riksstaten
skulle Statskontoret till kännedom och efterrättelse tillställas.
82:o af den 14 Maj 1869, med anmälan om de af Riksdagen beslutade
ändringar i gällande bevillningsstadga. (93.)
Efter inhemtande af Kammarrättens den 24 samma månad häröfver infordrade un¬
derdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t, som icke funnit något att vid de af Riks¬
dagen enligt förberörda skrifvelse beslutade ändringar i nu gällande bevillnings¬
stadga erinra, den 23 derpåföljande Juli låtit utfärda nådig kungörelse angående
den af 1869 års lagtima Riksdag åtagna allmänna bevillning.
83:o af den 14 Maj 1869, angående afkortning af böter, ådömda enligt man-
talsskrifningsförordningen. (90.)
Efter inhemtande af Kammarrättens och Högsta Domstolens häröfver afgifna un¬
derdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 22 innevarande December låtit i öfver¬
ensstämmelse med Riksdagens beslut utfärda nådig författning i ämnet.
84:o af den 11 Maj 1869, angående särskild skogslagstiftning för Gotland. (68.)
Efter inhemtande af Högsta Domstolens infordrade underdåniga yttrande angående
det ifrågavarande lagförslagets öfverensstämmelse med antagna allmänna lags ti ft-
ningsgrunder, har Kongl. Maj:t under den 10 sistlidne September låtit utfärda
nådig Förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland.
Stockholm den 27 December 1869.
Henric Lovén.
7:o Kongl, Ecklesiastik- <l«‘|»art«‘niciitet.
85:o af den 30 April 1869, angående godtgörelse till Statskontoret för icke
ersatta förskott till utgifter för folkundervisningen. (37.)
Hvad Riksdagen sålunda beslutat har Kongl. Maj:t den 14 Maj 1869 meddelat
Statskontoret och Fullmägtige i Riksgäldskontor.
86:o af den 7 Maj 1869, angående anslag för anställande af en föreslagen
naturvetenskaplig undersökning. (49.)
Kongl. Maj:t har den 14 Maj 1869 härom aflåtit nådiga skrifvelser till Statskonto¬
ret samt Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
— 22 —
87:0 af den 7 Maj 1869, angående Theatercensurens upphörande. (50.)
Kongl. Maj:t har, vid underdånig föredragning den 21 sistlidne Oktober, i nåder
anbefalt Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka endast en del hittills till
Kongl. Mäj:t inkommit.
88:o af den 13 Maj 1869, angående reglering af utgifterna under Rikssta-
tens Åttonde Hutvudtitel. (79.)
Kongl. Maj:t har den 25 Maj 1869 aflåtit nådiga skrivelser i ämnet till Statskon¬
toret och öfriga vederbörande.
89:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattig¬
vården och Stadgan rörande försvarlöse m. m. (69.)
Sedan Kongl. Maj:t den 25 Maj 1869 i nåder anbefalt utarbetandet af underdå¬
niga förslag till författningar i omförmälda ämnen, med hufvudsaklig ledning af de
utaf Riksdagen antagna grunder, och dessa förslager den 16 September till Kongl.
Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 i samma månad öfver båda förslagen
infordrat Öfverståthållare-embetets och Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvandes
underdåniga yttranden, äfvensom i nåder anbefalt Kammarrätten att öfver föislaget
till ny Förordning angående fattigvården före den 20 November afgifva underdå¬
nigt utlåtande; och har Kongl. Maj:t, efter det ofvannämnda utlåtanden inkommit,
den 30 i sistnämnda månad i nåder uppdragit åt en Komité att, etter tagen känne¬
dom af dessa yttranden, verkställa granskning af omförmälda förslag och derefter
till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare förslag
i ämnet, hvartill en sådan granskning må kunna föranleda.
90:o af den 13 Maj 1869, angående förening af folkskolelärare-, klockare-
och organisttjenster. (85.)
Kongl. Maj:t har den 25 Maj 1869 häröfver infordrat Domkapitlens underdåniga
utlåtanden, hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.
Förteckning på de i föregående uppgifter intagna af Riksdagen fattade be¬
slut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna, eller
i nåder afgjorda:
Kongl. Justitiedepartementet.
5:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87.)
— 23 —
8:° af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af Statsverkets
ni. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1866, i hvad samma skrifvelse
angår gjord framställning om indragning af Kanslirätten. (53.)
KongI. Utrikes-departementet.
10:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Tredje Hufvudtitel. (74.)
Kovgl. Lav dtför svar s-departementet.
16:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation. (57.)
A ovgl. Sjo för svar s-d epartementet.
26:o af den 11 Maj 1869, angående Landtförsvarets organisation och ifrågasatt in¬
dragning af Marinregementet. (57.)
Kongl. Civil-departementet.
39:o af den 10 Maj, angående förändrade föreskrifter i afseende på ekonomiska
besigtningar. (55.)
41:° af den 12 Maj, angående anslag till fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan samt för uppförande af stationshus i Stockholm. (61.)
42:o af den 12 Maj, i anledning af väckta frågor om uppgörande af plan för fram¬
tida jern vägsanläggningar samt sättet för deras utförande. (62.)
47:o af den 11 Maj, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att
hålla vägarne i fargildt stånd vintertiden. (67.)
Å ovgl. Finans-departementet.
62:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket
* m. m. (25.) 1 i ' t
67:o af den 7 Maj 1869, i anledning af revision utaf Statsverkets m. fl. allmänna
fonders förvaltning under år 1866. (53.)
72:o, af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på guld. (48.)
76.0 af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (78.)
79.0 af den 13 Maj 1869, angående väckta frågor rörande grundräntornas förvand¬
ling i penningar, m. m. (82.)
24 —
Kom/l. Ecklesiastik-departemeritet.
87:o af (len 7 Maj 1869, angående Theatercensurens upphörande. (50.)
89:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattigvården och
stadgan rörande försvarslöse, m. in. (69.)
90:o af den 13 Maj 1869, angående förening af folkskolelärare-, klockare- och
organisttjenster. (85.)
Förteckning å de vid sednaste Riksdagarne till Kongl. Maj:t aflåtna
underdåniga skrifvelser, hvilka i Justitieombudsmannens förut afgifna Em-
betsberättelser finnas upptagna såsom i deras helhet eller till någon del hos
Kongl Maj:t oafgjorde; äfvensom uppgift å de åtgärder, som sedermera blif-
vit i afseende derå vidtagna.
l:o Kon"!. Justftie-departeinentet.
1;0 Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga
om lag till ordnande af Notarii Publici befattningar. (225.)
Ärendet har, sedan sist afgifna förteckning, ej undergått vidare behandling.
2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhål¬
landen. (49.)
Sedan nådig Proposition angående antagande af en ny Föreningsakt emellan Sverige
och Norge aflåtits till Sveriges Riksdag och Norges Storthing, är ärendet beroende
på grundlagsenlig behandling af de båda rikenas representationer.
3:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besitt¬
ningsrätt till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)
Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.
4:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)
1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäld och beror ärendet
fortfarande på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.
5:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande
lag och författningar rörande utsökningsärenden. (144.)
Den,
25 —
Den, på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, förordnade Komité har
med förslag i ämnet ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.
6:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten. (57\)
I anledning af de, på sätt sist afgifna förteckning omnämner, inkomna utlåtanden
öfver komiterades förslag i ämnet har Kongl. Maj:t den 29 sistlidne Januari upp¬
dragit åt en serskild Komité a.tt verkställa en omarbetning i vissa delar af det
afgifna förslaget och deruti införa de föreskrifter, som för ängsvattnings befordrande
O O j C O
anses lämpliga; och har Komitéen ännu ej med sitt förslag inkommit.
7:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorga¬
nisation af Domkapitlen. (155.)
Sedan, på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, allmänna kyrkomötets
yttrande inhemtats öfver revideradt förslag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 5 sist¬
lidne Januari i Statsrådet föreskrifvit, att frågan skulle öfverlemnas till behandling
af den under samma dag i nåder förordnade Komité för ombesörjande af en revi¬
sion af 1686 års kyrkolag.
8:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen
å landet. (55.)
Sedan Rikets Hofrätter inkommit med infordrade utlåtanden öfver den i nåder för¬
ordnade Komités förslag till förändrade stadganden angående Häradsrätternas
arbetssätt m. m., har Kongl. Maj:t den 9 sistlidne November förordnat, att Högsta
Domstolens yttrande skulle inhemtas öfver Komiténs förslag till Stadga angående
allmänna underdomstolarna å landet samt till Förordning om vissa lagförändringar
i sammanhang med antagande af nämnde stadga, hvilket yttrande ännu ej inkommit.
9:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i hän¬
delse af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)
Sedan Styrelsen för Statens jernvägstrafik med infordradt underdånigt utlåtande
öfver ifrågavarande förslag inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.
10:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadgan¬
den om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)
Sedan Kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, afvaktar frågan
O O o 1 o
Kongl. Maj:ts vidare beslut.
ll:o af den 13 Maj 1867, rörande åtgärder till domstolsarkivens beva¬
rande. (87.)
Sedan Rilrsarkivarien och rikets Hofrätter öfver ifrågavarande förslag afgifvit un-
O O o
derdåniga yttranden, har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 28 sistlidne September
meddelat föreskrifter i ämnet, hvarom Cirkulär till vederbörande expedierats.
12:o af den 15 Maj 1868, om vissa åtgärders vidtagande till åstadkommande
af kontroll å verkställigheten af utslag, hvarigenom urbota bestraffning
ådömts icke häktade personer. (96.)
Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berätlelse till 1870 års Riksdag.
4
— 26 —
Sedan Rikets Hofrätter varit hörde, har Kongl. Maj:t den 12 Februari 1869 låtit
utfärda kungörelse i ämnet.
13:o af den 12 Maj 1868, angående indragning till Statsverket af de åt civila
embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.)
Sedan Kammarkollegium öfver ifrågavarande förslag med infordradt underdånigt
utlåtande inkommit, har frågan blifvit remitterad till Rikets Hofrätter, af hvilka
Göta Hofrätt ännu ej med yttrande inkommit.
14:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportel*
aflöning m. m. (83.)
Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.
15:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Kammarrättens, på sätt sist afgifna förteckning förmäler, infordrade utlåtande har
ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.
Stockholm den 18 December 1869.
Ex officio
C, F. W. Lamberg.
2:o Kongl. Utrikes-departcmcntet.
16:o af den 6 Maj 1868, angående åtgärders vidtagande för att afhända
Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)
De i frågan inledda underhandlingar fortgå.
3:o Kongl. Luidlförsvars-dopartomontct.
J7:o af den 15 September 1860, angående ifrågastälda förändringar i Militie-
boställsordningen. (126.)
Det från vederbörande Embetsverk infordrade förslag till ny Militieboställsordning
har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
18:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Fjerde Hufvudtitel. (146.)
De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och
öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof
27
eftei kontrakt levereras, och dels till reglemente hvarefter vederbörande vid krono-
auktioner för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl.,Maj:ts
den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen af
Sjöärendena upprättas, hafva ännu icke bhfvit af dessa embetsverk afgifna.
19:o af den 17 Oktober 1863, angående regleringen af utgifterfia under Riks-
statens Fjerde Hufvudtitel. (133.)
Frågan om indragning af Regementskommissarie- oeh Mönsterskrifvaretjensterna
vid Arméen är till pröfning anmäld i sammanhang med förslaget till Landtförsva-
rets ordnande, hvarom här nedan vid Riksdagens skrifvelse Isko 81 af den 13 Maj
1867 omförmäles.
20:o af den 2 December 1863, angående ifrågasatt tillökning i Arméens nu¬
varande kavalleristyrka. (193.)
Efter det fullständigt förslag till Landtförsvarets ordnande blifvit af Chefen för
Landtförsvars-departementet utarbetadt och den 31 December 1868 inför Kong],
Maj:t i underdånighet anmäldt samt hufvudsakligen gilladt, anses denna skrifvelse
ej föranleda till vidare åtgärd.
21:o af den 19 Juni 1866, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga propositio¬
ner dels angående förändring i grunderna för bevärings-inrättningen samt
om bildande af en landstorm, och dels angående grunderna för infanteriets
och kavalleriets organisation; m. m. (96.)
Sedan, i anledning af Riksdagens den 13 Maj 1867 gjorda underdåniga framställ¬
ning, ett fullständigt förslag till Landtförsvarets organisation blifvit för Riksdagen
framlagdt, bléf denna skrifvelse, såsom ej påkallande åtgärd, den 26 Februari 1869
lagd till handlingarne.
22:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Rikssta-
tens Fjerde Hufvudtitel. (61.)
Sedan Kong], Maj:t, i anledning af Riksdagens ut-i denna skrifvelse, bland annat,
gjorda framställning i sammanhang med beviljade anslag till fästningsbyggnaderna,
den 20 Juni 186/ tillsatt en Komité, för att granska planerna för dessa byggna¬
ders utförande, samt denna Komité med betänkande i ämnet inkommit, hafva der¬
efter såväl Vapen- och Befästnings-komitéen som Chefen för Fortifikationen fått
sig i frågan yttra.
Vid föredragning af detta ärende den 14 December 1869 har Kongl. Maj:t i
nåder bestämt de planer, efter hvilka befästningsarbetena dels i Stockholms skär¬
gård och dels å en del af Carlsborgs fästnings landtfront skola för framtiden utföras.
Vidkommande åter befästningsarbetena i Carlskrona skärgård, fann Kongl.
Maj:t pröfningen af de derom framstälda förslag tills vidare, och intilldess de nu¬
mera nedlagda arbetena i berörda skärgård kunde återupptagas, böra anstå.
23:o af den 13 Maj 1867, i anledning af väckta förslag om ändringar i
Landtförsvarets organisation. (81.)
— 28 —
Fullständigt förslag till Landtförsvarets organisation har blifvit för Riksdagen år
1869 framlagdt. , . ,
24:o af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse till Landskrona stad åt kro¬
nan tillhörig jord derstädes. (35.) _ 1 .
Sedan Arméförvaltningen, efter Chefens för Fortifikationen hörande, afgifvit r-
slag till bestämmande af det pris, hvartill vall-lotterne må till staden upplatas,
har vederbörandes i Landskrona yttrande häröfver blifvit infordradt och först helt
nyligen till Kongl. Maj:t inkommit. . „ ,
Derefter hafva, i anledning af hvad Stadsfullmäktige i Landskrona och Kong
Mai:ts Befallningshafvande i Malmöhus län i målet anfört, handhngarne blifvit ti
Arméförvaltningen öfverlemnade med föreskrift till Förvaltningen att underdånigt
utlåtande i frågan till Kongl. Maj:t afgifva, sedan Chefen för Fortifikationen b lf-
vit i ämnet hörd. , .
25:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. admi¬
nistrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hän¬
seenden. (89.) _ „ XT
Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den o No¬
vember 1868.
Stockholm den 27 December 1869.
N. A. Varenius.
Expeditionschef.
4:o Kong!. Sjöförsvars-departcnieiitet.
26:o af den 14 April 1866, angående utarbetande af förslag till ny fördel¬
ning af städernas båtsmanshåll. (44.)
Sedan Kongl. Maj:t under den 31 Januari 1868, såsom af den sednast öfver detta
ärende afgifna berättelse inhemtas, i nåder bifallit Förvaltningens af Sjöärendena,
Kammar- och Kommers-kollegiernas i underdånighet gjorda framställning om vissa
afvikelser från förut meddelade föreskrifter i afseende å hufvudgrunderna, hvar¬
efter dem anbefalts att upprätta förslag till ny fördelning af städernas båtsmans¬
håll, hafva Kollegierna under den 6 sistlidne Oktober inkommit med underdånigt
betänkande jemte dertill hörande förslag, hvilka nu äro under handläggning öi
att Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.
27:o af den 6 Maj 1868, angående lindring eller aflösning af båtsmans¬
håll. (51.)
— 29 —
Pen för denna frågas utredning under den 4 December 1868 tillsatta Komité har
ännu icke inkommit med det underdåniga betänkandet.
28:o af den 12 Maj 1868, i anledning af år 1867 verkstäld revision af Stats¬
verkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1865. (68.)
Efter det denna skrifvelse, i hvad som omfattade framställning i afseende på Ami-
ralitetskrigsmanskassans räkenskaper, under den 15 Juli 1868 blifvit remitterad till
förenämnda kassas Direktion, hvars underdåniga utlåtande afgifvits den 18 derpå-
följande Augusti, har, under afvaktan på åtskilliga i anledning deraf infordrade
nödiga upplysningar, hvilka sedermera inkommit, frågan förekommit till nådig
pröfning den 30 sistlidne Juli, hvarvid nådiga föreskrifter blifvit bemälda Direk¬
tion meddelade.
29:o af den 13 Maj 1868, angående befrielse för vissa fartyg att vid ekläre¬
ring till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar. (62.)
Sedan Förvaltningen af Sjöärendena den 1 December 1868 inkommit med sitt i
denna fråga under den 27 Maj samma år infordrade underdåniga utlåtande, blef
detsamma, med föranledande af Riksdagens uti underdånig skrifvelse den 13 Maj
1869 gjorda framställning om befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet att
jemväl vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar, under den 4 derpåföl-
jande Juni återremitteradt till bemälda Embetsverk, för att i sammanhang med
sistnämnda fråga afgifva förnyadt underdånigt utlåtande; och har, efter det ytt¬
rande öfver berörda frågor inkommit, desamma under den 31 innevarande Decem¬
ber af Kongl. Maj:t tagits under slutlig nådig pröfning, hvarvid, med afseende å
hvad Förvaltningen af Sjöärendena, efter Lotsdirektörens hörande, yttrat och an¬
fört, de af Riksdagen gjorda framställningarna funnits icke böra för närvarande i
nåder bifallas, hvaremot Kongl. Maj:t beslutat, att den nådiga Förordningen angå¬
ende lots- och fyrinrättningen i riket af den 9 Juli 1862 skall undergå nödig be¬
funnen omarbetning.
30:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.)
Det från Förvaltningen af Sjöärendena under den 16 Oktober 1868 infordrade
underdåniga utlåtande, i anledning af vissa uti denna underdåniga skrifvelse före¬
kommande frågor, har först under den 23 dennes till Kongl. Maj:t inkommit, och
är ärendet således nu under handläggning.
Stockholm den 31 December 1869.
Fr. R. Lorichs.
— 30 —
5:o Kongl. Civil-iieparfementct.
31:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya bygg-
nadslagar. (22.)
Skall slutligen anmälas i sammanhang med ett på Ecklesiastik-departementets
handläggning beroende ärende.
32:o af den 1 April 1868, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om inlösen af vissa Kronan tillhöriga lägenheter i Falun, för inrättande der¬
städes af en lägre bergsskola. (11.)
Sedan Stora Kopparbergs läns Landsting icke velat begagna sig af erbjudandet
att få för inrättande af den ifrågastälda lägre Bergsskolan i Falun inköpa en del
af de till f. d. Bergsskolan derstädes upplåtna lägenheter, har Kongl. Maj:t den
10 Augusti 1869 förklarat frågan om användande för berörda ändamål af någon
del utaf omförmälde lägenheter hafva förfallit, samt beslutat dels att föreslå näst-
sammanträdande Riksdag försäljning af största delen af de åt f. d. Bergsskolan
upplåtna gårdar och tomter, dels ock att, i afvaktan på Riksdagens beslut i ämnet,
lägenheterne, i den mån de icke ännu för Kronans räkning behöfdes, skulle, genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länet föranstaltande, under ett års tid från
den 1 sistlidne Oktober uthyras.
33:o af den 16 April 1868, angående befrämjande af vattenskadade markers
afdikning samt den odlade jordens fullständiga grunddikning. (28.)
Sedan de från vederbörande infordrade utlåtanden i ämnet under loppet af år 1869
inkommit, är ärendet nu under beredning till föredragning.
34:o af den 12 Maj 1868, i fråga om indragning till Statsverket af de åt
civile embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.)
Det från Kammarkollegium och Statskontoret, i hvad angar de under Civil-depaite-
mentet hörande embets- och tjenstemäns boställen, infordrade undeidaniga utlå¬
tandet har ännu icke inkommit.
35:o af den 11 Maj 1868, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående det Franska mått- och vigtsystemets införande i Sverige för me¬
dicinskt bruk. (57.)
Sedan Vetenskaps-akademien inkommit med modeller till de nya vigterne m. m.,
samt Landtmäteri-styrelsen, enligt densamma under den 12 Februari 1869 medde¬
lad nådig befallning, afgifvit förslag till nödiga föreskrifter, är under den 23 sist¬
lidne Juli nådig kungörelse i ämnet utfärdad.
36:o af den 13 Maj 1868, angående ändring i gällande föreskrifter rörande
tiden för allmänna vägarnes lagning och grusning. (59.)
Den 25 Maj 1869 utfärdades nådig kungörelse i ämnet.
— 31 —
37:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den ,s. k. admini¬
strativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hän¬
seenden. (89.)
Sedan, på sätt af föregående redogörelse inhemtas, underdånigt utlåtande från Kam¬
markollegium infordrats, hvilket utlåtande ännu icke är afgifvet, har någon vidare
åtgärd i frågan icke kunnat ega rum.
38-0 af 15 Maj 1868, angående ändring i 86 § åt Skiftesstadgan den
9 November 1866. (94.)
Anmäld den 12 Januari 1869, då Kongl. Maj:t, med afseende å hvad Högsta Dom¬
stolens fleste ledamöter anfört, icke fann skäl att till detta Riksdagens förslag:
lemna bifall. 6
39:°° af den 15 Maj 1868, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition
angående ändring i gällande stadganden rörande vinterväghållningen. (97.)
Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 31 December 1868 och ansågs, vid der¬
uti tillkännagifna förhållande, omförmälde fråga hafva för närvarande förfallit.
40:o af den 15 Maj 1868, angående indragning af Öfveringeniörstjensten vid
General landtmäteri kontoret, samt om förändrad arbetsordning för nämnda
embetsverk. (86.)
Sedan, vid anmälan af denna skrifvelse, Kongl. Maj:t förordnat, att Öfveringeniörs¬
tjensten tills vidare borde uppehållas genom vikarie, samt anbefalt Lamkmäteri-
styrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande angående den ifrågasatta för¬
ändringen af arbetsordningen inom Generallandtmäterikontoret, har Kong]. Maj:t,
vid slutlig föredragning af detta ärende den 31 December 1868, med afseende å
hvad Landtmätcristyrelsen i det afgifna utlåtandet anfört, och då den efter utred¬
ning af sakkunnige personer för endast få år tillbaka genom Landtmäteriinstruk-
tionen den 6 Augusti 1864 genomförda omorganisation af Styrelsen synts vara
ändamålsenlig, icke funnit skäl att nu indraga Öfveringeniörsbefattningen, hvarige¬
nom en väsendtlig rubbning i Styrelsens organisation skulle åstadkommas. Der¬
emot förklarades i nåder, dels att en Ingeniörstjenst i högre lönegraden skulle vid
inträffande ledighet indragas samt den derför anslagna lön Statsverket besparas;
, att’ nÄr näSon af de ofri ga tre Ingeniörerne afgår från sin tjenst, anmälan
skulle derom hos Kongl. Maj:t göras, och nådigt beslut afvaktas om samma tjensts
indragning eller återbesättande; dels och att Aktuarien och Registrator!! hädanefter
skall vara skyldig att med Ingeniörerne deltaga uti förrättandet af de Arkivunder-
sokmngar, som begäras af Kammarkollegium eller andra myndigheter.
Stockholm den 27 December 1869.
Aug. Östergren.
— 32
6:0 Kongl. Filians-dopartcmentet.
41 ;0 af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riks-
statens Nionde Hufvudtitel. (229.) ..
Sedan ej mindre Civilstatens Fullmägtige än äfven Direktionen för Civilstatens
Pensionainrättning inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden öfver de för¬
elag till ordnande af pensionsväsendet i allmänhet, hvilka den härför i nåder i
satta Komité afgifvit, äro samma förslag nu på Kongl, Maj:ts nadiga profning
bel°en<42:o af den 20 Juni 1860, i fråga om antagande öfver hela riket af man¬
talet såsom enhet vid skatteberäkningen och reducerande af mantalsbraken
till decimalbråk. (76.) ,
Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammarkollegium och Landtmå enko -
toret afgifvit serskilda underdåniga utlåtanden, är för närvarande pa Kongl. i aj. s
nådiga pröfning beroende. , . ,
43:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord
och skoo-ar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143.)
Sedan i anledning häraf Kammarkollegium, tiH följd af nådigtbefallning, inkom¬
mit med utredning rörande ifrågavarande privilegier, har Kongl. Maj.t under d
5 nästlidne November låtit öfverlemna denna utredning till Komiteen foi a gi ¬
vande af förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhallandena, pandet att
samma utredning måtte hos Komiteen vid fullgörande af dess nyssberorda upp-
dra«' komma under behörigt öfvervägande. ....
“ 44:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkstalda revision
af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)
Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om ut¬
färdande af nytt Reglemente för Mynt- och Kontrollverken, äfvensom ny konioll-
stadga, är, sedan samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och forklannö
i ämnet inkommit, för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga profning J^oen 'e‘
45-o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under aren 1860 och I8bl
verkstälda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning
under åren 1858 och 1859. (61.) . ,
Till följd af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdamga ems a -
lan om utfärdande af nytt fullständigt och tidsenligt afskrifningsreglemente har
Kono-1. Maj:t uti nådigt Bref den 6 November 1863 anbefalt Statskontoret, Krigs¬
kollegium och Förvaltningen af Sjöärendena att utarbeta förslag ti ett nytt ^y i^
Reglemente, hvarefter ett sådant förslag till Kongl. Maj:t inkommit och är pa nå¬
dig pröfning beroende.
46:o
33 --
46:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestäm-
melser i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109 )
Efter det Kammarkollegium, till följd såväl af härå meddelad nådig remiss, som
af en bemälda Kollegium den 8 Mars 1863 gifven nådig befallning att till Kongl
Maj:t inkomma med förslag till en fullständig författning angående anläggning och
skattläggning af nybyggen m. m., till Kongl. Maj:t afgifvit förslag till grunder föl¬
en författning angående nybyggesväsendet i Norrland, har Kongl. Maj:t den 5 näst-
lulne November låtit öfverlemna handlingarne i detta ärende till Komitéen för af¬
gifvande af förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhållandena, på det att
omiteen, vid afgifvande af berördå förslag måtte yttra sig jemväl rörande nybygo-es-
väsendet, i hvad detsamma egde sammanhang med det Komitéen redan i nåder
lemnade uppdrag.
47.0 af den t Oktober 1863, angående gjorda framställningar om grundrän¬
tornas kapitalisering. (126.)
Sedan den, till följd af Rikets Ständers förevarande underdåniga framställning af
Kong], Maj:t under den 30 December 1864 i nåder tillsatta Komité till utredande
af frågan om grundskatternas inlösen den 29 Januari 1867 till Kong], Maj:t in¬
kommit med underdånigt betänkande i ämnet samt Kammarkollegium och Stats¬
kontoret häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t, vid
föredragning häraf den 12 sistlidne Februari aflåtit nådig proposition till Riksda¬
gen angående förändring i sättet för räntans och kronotiondens utgörande; och är
berörda nådiga framställning besvarad uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den
13 derpåföljände Maj.
48:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för pastorsembetena i
riket. (171.)
Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af General¬
poststyrelsen afgifvet underdånigt förslag till ny fribrefsförfattning.
49:o af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning af
metaller, m. m. (61.)
I underdånighet anmäld den 19 i samma månad, då Kommerskollegium anbefal-
des, att, efter inhemtande af de för frågans utredning nödiga upplysningar, till
Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet. Detta utlåtande är
ännu ej inkommet.
50-° af den 6 Juni 1866, i anledning af väckt fråga om tackjernstiondes
upphörande. (60.)
Efter det Kammar- och Kommerskollegierna till Kongl. Maj:t inkommit med här¬
öfver i nåder infordradt gemensamt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 2 sistlidne
April, angående upphörande såväl af tackjernstionden och andra deremot svarande
tackjernsafgifter, som af de friheter i fråga om ränta och rotering, hvilken vissa
Bil. till Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1870 års Riksdag. 5
— 34 —
orter i egenskap af bergslager åtnjöte, till Erksdagen aflAtit nådig proposrtion,
hvilken besvarats uti Riksdagens underdåniga skrifvelse den il påfobande Maj
51:o af den 20 Juni 1866, angående upphörande i vissa fall af stadgad af¬
gift för transitogods. (116.) . ' , ,
Efter inhemtande af Generaltullstyrelsen infordrade underdånigt utlåtand^ a
Kongl. Maj:t vid föredragningen af detta ärende den 23 sistlidne Juli, latit
utfärda nådig kungörelse. ■ ’ , •
52- o af den 22 Juni 1866, angående åtgärder for beredande af lättnad
myntcirkulation mellan Sverige, Norge och Danmark. (120.)
Sedan såväl Statskontoret som Fullmägtige i Riksbanken i underdånighet inkom¬
mit med infordrade utlåtanden beträffande den i förevarande ^érdaniga^krif-
velse gjorda framställning om emottagande i uppbörden jemväl af Noiska oc
Danska mynt har Kongl. Maj:t under den 23 sistlidne September härom låtit uG
Srdf nMg kungörelse8 h.Jjenue »Idig. Bref .M.i.s till SuBkoatoret: med for-
ständigande att genom utfärdadt Cirkulär underrätta vederbörande uppbojdsmyn-
digheter om de pris, till hvilka de vore oförhindrade att antingen till Riksbanken
eller derunder lydande lånekontor berörda mynt aflemna.
53- o af den 24 April 1867, angående befrielse för skeppare a inrikes gående
fartyg och båtar att lägga till tullstation, belägen utanför destination*-
Medel,r »Mig2™™» ef den 10 Maj 1867 har Generaltull,,yreken Mjplf
att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj.t in¬
kommit^ ^ ^ 2 Ma- 1868> angående upphörande af arrendet utaf Sala silf-
MedelsrJådtg rem“ss(af°den 22 samma månad har Kommerskcdieiium ^ålht
befallning att, sedan intressenterna i Sala Bergslag blifvit genom Kong! Maj t
Befallningshafvande i Westmanlands län ånyo hörda om och pa hvilka vilkor de
kunde finnas villiga att afstå från arrendet af silfververket till Kongl. ^ J-
komnia med det yttrande, hvartill Bergslagets svar och
skrifvelse må föranleda, dervid Kollegium jemväl borde meddela den utredning
frågan, som på grund af i Kollegium befintliga handlingar och l ofngt kunde åstad¬
kommas; varande Kollegii sålunda infordrade yttrande och utredning ännu
till Konsl. Makt inkomna. . .
55:o af de» 12 Maj 1868, i anledning af är 1867 ™,ka,ä d rev,,,», »1 b,a„-
verkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1865. (b8.)
Beträffande den i denna skrifvelse väckta fråga, att den från Riksgäldskontoret
dittills årligen till Statskontoret skeende utbetalning af räntor a den s. k. Kapp
marks Ecklesiastikfond skulle upphöra samt i följd deraf vid Derfikiiiiigen a
verkets ordinarie inkomster den serskilda titeln »intressemedel» uteslutas, Konn .
— 35 —
Maj:t, efter Statskontorets hörande, uti nådiga propositionen angående Statsverkets
tillstånd och behof den 12 Januari 1869 hos Riksdagen gjort nådig framställning,
som blifvit besvarad uti underdåniga skrifvelser den 13 påföljande Maj, angående
beräkningen af Statsverkets inkomster.
Vidkommande åter Riksdagens underdåniga hemställan om vidtagande af åt¬
gärder för ordnande af sjöpostförbindelsen med Preussen på något för Svenska
postverket mindre betungande sätt än det, som egde rum vid tidpunkten för ifråga¬
varande underdåniga hemställan, så ock efter det Generalpoststyrelsen med här¬
öfver infordradt utlåtande inkommit, har, vid föredragning den 14 sistlidne Maj af
berörda fråga, Kongl. Maj:t funnit Riksdagens nu omförmälda framställning för
närvarande icke till någon vidare åtgärd föranleda.
56:o af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52.)
Sedan Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen den 17 sistlidne Juli inkommit
med infordradt underdånigt utlåtande rörande ifrågavarande ämne samt dervid
tillika, i afseende på omarbetning af nuvarande Mellanrikslag, hemstält om till¬
sättande af en Komité utaf Svenska och Norska Män för utarbetande af nytt för¬
slag till en sådan gemensam lag, har Kongl. Maj:t den 28 påföljande September
i nåder förklarat sig vilja öfver hvad nämnda Embetsmyndigheter anfört inhemta
Kongl. Norska Regeringens underdåniga utlåtande, samt för sådant ändamål låtit
öfversända handlingarna i ärendet till bemälda Kongl. Regering.
57:o af den 13 Maj 1868, angående reglering af utgifterna under Rikssta-
tens Sjunde Hufvudtitel. (78.)
Den af Riksdagen begärda utredning i fråga om förening under en gemensam
Styrelse af Post- och Telegrafverken, hafva, till följd af nådig befallning, General¬
direktörerna för nämnda embetsverk den 30 November 1868 i underdånighet af-
gifvit, hvarefter Kongl. Maj:t den 22 innevarande månad detta ärende till nådig
pröfning förehaft.
58:o af den 14 Maj 1868, angående ändring i 11 och 16 §§ Jagtstadgan. (61.)
Efter inhemtande af Skogsstyrelsens och Vetenskapsakademiens häröfver infordrade
underdåniga utlåtanden har Kongl. Maj:t under den 29 sistlidne Januari låtit i
ämnet utfärda nådig kungörelse.
59:o af den 13 Maj 1868, angående dels postskjutsens skiljande från jord¬
bruket, dels vidtagande af åtgärder till ytterligare lindring i gästgifveri-,
håll- och reservskjutsen. (82.)
Uti häröfver, till följd af nådig remiss, den 15 sistlidne April afgifvet underdånigt
utlåtande har Generalpoststyrelsen, — med anmälan om de åtgärder, som blifvit
vidtagna i anledning af Riksdagens framställning om postskjutsskyldighetens skil¬
jande från jordbruket, — tillkännagifvit att någon fullständig utredning af detta
vidtomfattande ärende icke kunde inom tiden för 1869 års Riksdags afslutande
— 36 —
åstadkommas; och har under den 23 samma månad bérörda underdåniga utlåtande,
såsom icke påkallande åtgärd, blifvit lagdt till handlingarna.
Stockholm den 27 December 1869.
Henric Loven.
7:o Kongl. Ecklesiastik-dcpartementet.
60:o af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i
hufvudstaden. (60.)
Sedan, till följd af nådig befallning, Öfverståthållareembetet den 31 Mars 1863 till
Kongl. Maj:t inkommit med ej mindre samtliga territorial-församlingarnes under¬
dåniga yttranden, än ock eget utlåtande rörande det af serskildt förordnade Ko-
miterade afgifna förnyade yttrande i ämnet, så har Kongl. Maj:t vid underdånig
föredragning den 1 December 1865 uti vissa delar af ifrågavarande ärende med¬
delat nådigt beslut, samt uti andra delar uppdragit åt Hof- samt Stockholms stads
Konsistorium att infordra de större församlingarnes yttranden och i nåder anbefalt
bemälda Konsistorier att afgifva underdånig berättelse om de åtgärder, som i ären¬
det vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan i afseende å sådana
frågor, som kunna böra utgöra föremål för Kong]. Maj:ts nådiga pröfning; och har
sådant yttrande ännu icke från Stockholms stads Konsistorium inkommit.
61:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apoteks-
privilegier. (94.)
Vid underdånig föredragning den 22 December 1851 remitterades ärendet till
Sundhetskollegium, som den 25 Januari 1853 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande.
Sedan Apothekare-societetens Direktion den 30 April 1863 inkommit med un¬
derdånig framställning i ämnet och Sundhetskollegium den 29 påföljande Decem¬
ber deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag bemälda Direktion
blifvit hörd i anledning af Sundhetskollegii sistnämnda utlåtande och med yttrande
den 15 November 1864 inkommit, hvarefter Kongl. Maj:t, som funnit Direktionens
underdåniga förslag i dess dåvarande skick icke kunna bifallas, den 12 November
1869 beslutat låta lemna Direktionen tillfälle att, efter förnyad behörig behandling
af detta ärende, till Kongl. Maj:t inkomma med ytterligare framställning i ämnet.
62:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl. och Hvitfeldska
Stipendiigodsens tillstånd och förvaltning m. m. (77.)
Den 19 September 1862 anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t och remitterades till
Kammarkollegium och Göteborgs Domkapitel, som med underdåniga utlåtanden
den 30 November 1863 inkommit.
— 37
63:o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitetets rätt
att med Stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och politi-mål. (121.)
Sedan Kongl. Maj:t den 2 Oktober 1857 häröfver från Kanslersembetet vid Rikets
Universiteter infordrat underdånigt utlåtande och sådant den 7 innevarande De¬
cember inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 i samma månad detta ärende afgjort.
64:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ord¬
nande. (262.)
Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med förslag till lag angående sund-
. hetsförhållandenas ordnande, och Sundhetskollegium deröfver sig yttrat, fann Kongl.
Maj:t, vid underdånig föredragning den 13 Januari 1860, med pröfningen af be-
mälda Komitées förslag i ämnet böra tills vidare anstå; och har Revisionssekrete- ^
raren Alb. Lindhagen, enligt Kongl. Majrts uppdrag, under 1868 års sommar före¬
tagit en resa till åtskilliga städer dels inom Sverige, dels i Norge och Danmark, i
ändamål, bland annat, att för utarbetande af förslag till författning i ämnet inhemta
tillgängliga upplysningar.
65:o af den 28 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecklesia¬
stik Boställsordning. (17.)
Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefalt Kammarkollegium att utarbeta
och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning Rikets
Ständers ofvanberörda underdåniga skrifvelse angifver, samt bemälda Kollegium
den 24 Maj 1865 med sådant förslag inkommit; så har Kong!. Maj:t den 9 påföl¬
jande Juni i nåder föxoidnat, att samtliga Domkapitel i riket skulle, efter det veder¬
börande Presterskap kontraktvis blifvit hördt och sig yttrat, med dessa och egna
underdåniga utlåtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma inom sex månader efter
erhållen del af den nådiga remissen, äfvensom bemyndigat Kammarkollegium att
låta trycka 1800 exemplar af dess ofvanberörda utlåtande och förslag; hvarefter
och sedan omförmälda från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit, och Kongl.
Maj:ts samtliga Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet
sig yttrat, har Kammarkollegium den 16 Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlå¬
tande i frågan, hvilket jemväl på nådig befallning blifvit genom Kollegii försorg
under år 1868 till trycket befordradt.
66.0 al den 18 Februari 1863, angående meddelande af nödiga föreskrifter
till förekommande af sjukdomen Fosfornekros. (35.)
Sedan Kongl. Maj:t, efter Sundhetskollegii hörande, den 23 Februari 1866 i nåder
uppdragit åt bemälda Kollegium att uppgöra underdånigt förslag till Författning
i ämnet, har sådant förslag den 17 nästlidne December inkommit.
67.0 af den 26 Mars 1863, angående tillägg i Kongl. Förordningen den 13
Juli 1853 om fattigvården i riket. (64.)
Sedan Kammarrätten den 21 Juli 1863 med infordradt utlåtande i ämnet inkom¬
mit, samt Kongl. Maj:t den 24 Febrpari 1865 i nåder anbefalt Kammarrätten att
— 38 —
afgifva underdånigt förslag till de ändringar i Kongl. Förordningen den 13 Juli
1853, som till följd dels af Kongl. Förordningarne den 21 Mars 1862 angående
Kommunalstyrelser, dels för öfrigt af den erfarenhet, Kammarrätten under Fattig-
vårdsförordningens tillämpning vunnit, kunde finnas erforderliga; hvilket förslag
den 21 Juli 1865 till Kongl. Maj:t inkommit; så liar Kongl. Maj:t efter underdånig
föredragning häraf den 30 November 1869 låtit öfverlemna handlingarne till be¬
handling utaf Komiterade för afgifvande af förslag till nya författningar angående
fattigvården samt om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer.
68:o af den 11 April 1863, angående utredning om och på hvilka vilkor (
åboerne å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krononatur, må kunna
förvärfva eganderätt till dessa hemman. (77.)
Den 24 April 1863 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammarkollegium att ga i
författning om den af Rikets Ständer begärda utredning, samt, efter vederbörandes
hörande, med underdånigt utlåtande i ämnet inkomma.
Sedan ett sådant utlåtande den 19 Juni 1865 afgifvits, har Kongl. Maj:t den
30 nästpåföljande December i nåder anbefalt Justitiekanslersembetet i ämnet afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket den 15 Maj 1866 till Kongl. Maj:t inkommit.
69:o af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af
Medicine Kandidat och Licentiat-examen, af 1861 års stadgar för Karo¬
linska Medico-Kirurgiska Institutet. (88.)
Kongl. Maj:t. har den 11 September 1863 anbefalt Kanslersembetet vid Upsala
Universitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit.
70:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. Prebende-
pastoraten. (72.)
Sedan Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels under¬
dåniga utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslers¬
embetet vid rikets Universiteter till följd af nådig befallning den 9 April 1867,
med underdånigt utlåtande den 23 Juli 1868 inkommit, har Kongl. Maj:t öfver
denna fråga inhemtat Allmänna Kyrkomötets yttrande, hvilket den 24 påföljande
September afgifvits.
71 :o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid
Prestval, äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister, Klockare
och annan Kyrkobetjening. (86.)
Kongl. Majrt har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtliga Domkapitels, äfven¬
som Hof- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl. Maj:t inkommit; och har detta ärende blifvit den 5 Januari 1869 öfverlem-
nadt"till behandling af den för Kyrkolagens omarbetning förordnade Komité.
72:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om
fattigvården i riket den 13 Juli 1853. (117.)
— 39 —
Häröfver har Kongl. Maj:t den 6 Juli 1866 i nåder infordrat Kammarrättens un¬
derdåniga utlåtande, som den 7 Februari 1867 till Kongl. Maj:t inkommit; hvar¬
efter Kongl. Maj:t den 30 November 1869 låtit öfverlemna handlingarne i målet
till behandling af Komitén för afgifvande af förslag till nya författningar angående
fattigvården och om försvarslösa samt till allmänt arbete förfallna personer.
73:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembju¬
dande af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom börd. (30.)
Kongl. Maj:t har den 10 Maj 1867 häröfver i nåder infordrat Serafhner-Ordens-
Gillets underdåniga utlåtande, hvilket den 11 Maj 1869 till Kongl. Maj:t-inkom¬
mit, hvarefter Kongl. Maj:t den 25 påföljande November infordrat Kammarkollegii
underdåniga utlåtande i ämnet.
74:o af den 10 Maj 1867, angående ändring i röstberäkningsgrunden vid
folkskollärareval (76.)
Den 14 Augusti lfc67 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat samtliga Domkapitels
och Stockholms stads Konsistorii underdåniga' utlåtanden, hvilka ock till Kongl.
Maj:t inkommit.
75:o af den 14 Maj 1867, angående ändring i gällande stadganden om prest-
och pastoral-examina samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.)
Sedan denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnade, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat under¬
dånigt utlåtande från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande
Oktober inkommit; och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 beslutat låta öfver¬
lemna detta ärende till behandling af den för Kyrkolagens omarbetning förord¬
nade Komité.
76:o af den 29 April 1868, angående sådan ändring i Läroverksstadgan, att
Grekiska språket måtte blifva ett valfritt ämne. (30.)
Sedan Kongl. Maj:t från samtliga Domkapitel och Direktionen öfver Stockholms
stads Undervisningsverk infordrat underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den
10 Mars 1869 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.
77:o af den 15 Maj 1868, angående indragning af lägsta klassen vid ele¬
mentarläroverken. (100.)
Efter det vederbörande inkommit med infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t den
10 Mars 1869 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.
Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1869
aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Kamrarnes Protokoll för
samma Riksdag införda skrifvelser finnas upptagna i
Stats-departementens afgifna förteckningar.
(Forsta siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)
1
|
51
|
25
|
62
|
2
|
30
|
26
|
63
|
3
|
52
|
27
|
57
|
4
|
1
|
28
|
*)
|
5
|
*)
|
29
|
58
|
6
|
*)
|
j 30
|
31
|
7
|
|
31
|
32
|
8
|
53
|
32
|
64
|
9
|
11
|
33
|
33
|
10
|
54
|
34
|
65 |
|
11
|
55
|
35
|
20
|
12
|
*)
|
36
|
34
|
13
|
*)
|
37
|
85
|
14
|
*)
|
38
|
66
|
15
|
*)
|
39
|
35
|
16
|
*)
|
40
|
36
|
17
|
*)
|
41
|
37
|
18
|
56 j
|
42
|
68
|
19
|
12 1
|
43
|
69
|
20
|
59
|
44
|
21
|
21
|
60
|
45
|
22
|
22
|
61
|
46
|
71
|
23
|
13
|
47
|
|
49
|
86
|
73
|
2 ;
|
50
|
87
|
74
|
10
|
51
|
15
|
75
|
17
|
52
|
38
|
76
|
27
|
53
|
8, 23, 67
|
77
|
49
|
54
|
24
|
78
|
76
|
55
|
39
|
79
|
88
|
56
|
40
|
, 80 18,
|
29, 77
|
57
|
16, 26
|
81
|
78 i
|
58
|
74
|
82 79, 9
|
19,28
|
59
|
70
|
83
|
3
|
60
|
25
|
84
|
4
|
61
|
41
|
85
|
90
|
62
|
42
|
86
|
50
|
63
|
43
|
87
|
5
|
64
|
44
|
88
|
6
|
65
|
45
|
89
|
7
|
66
|
46
|
90
|
83
|
67
|
47 j
|
91
|
80 |
|
68
|
84
|
92
|
81 i
|
69
|
89
|
93
|
82
|
70
|
73
|
|
|
71
|
48
|
|
|
72
|
75
|
|
|
24
14
48
) Utfärdade förordnanden.
72
**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret
) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i
Riks-Banken.
Till
Riksdagen»
Berättelse
af‘
Koimnitterade för Tryckfrihetens vård
år 1810.
Sedan sistförflutna Riksdags början har icke något ärende rörande
Tryckfrihetens vård hos Kommitterade förevarit; hvilket förhållande Kom-
mitterade bort hos Riksdagen anmäla.
Stockholm den 15 Januari 1870.
N. A. FRÖMAN.
BROR EM. HILDEBRAND. JOHAN ER. RYDQVIST.
J. J. NORDSTRÖM. N. H. SELANDER. J. ARRHENIUS.
Arvid TJlfich.