Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.
1
N:o 41.
Ank. till Riksd. Kansli d. 8 Maj 1869, kl. 11 f. m.
Utlåtande., i anledning af väckta motioner om förändrade, före¬
skrifter angående jordegares och arrendators ömsesidiga
rättsförhållanden.
I detta ämne hafva motioner blifvit inom Andra Kammareil väckta af
Herrar Per Nilsson från Malmöhus län (motionen N:o 171), Ola Bosson Ols¬
son (motionen N:o 164) och G. Orre (motionen N:o 210), h vilka föreslagit,
Herr Per Nilsson: ^att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med en
underdånig skrifvelse, det täcktes Kongl. Maj:t tillsätta en komité af sak¬
kunniga personer att utarbeta ett förslag om de Svenska landboförhållanden,
med ledning af den Danska lagstiftningen i samma ämne’’;
Herr Ola Bosson Olsson: ”att en förordning måtte utfärdas åf innehåll
l:o) att kontrakter, som utgifvas till landtbonde eller torpare å så
kallad hofverijord, ej må ställas på mindre än 20 års tid;
2:o) att arrendeafgifterna för hemmanet eller torpet böra i kontraktet
noga bestämmas, ehvad de skola utgå i penningar, spanmål eller arbete och
intet dervid lemnas åt kontraktgifvarens godtycke;
3:o) att kontraktsinnehafvaren må vara fullt tryggad i besittningen
under den bestämda tiden, såvida han fullgör sina åtagna skyldigheter”; —
samt
Herr Orre: ”att Riksdagen för sin del måtte besluta en författning
derom,
att, då nyttjanderätt till jord af egaren eller rätter innehafvare öfver-
låtes på annan person, skriftligt kontrakt derom skall upprättas och af vitt¬
nen bestyrkas;
Bih. till Riksd. Prot. 1869. 7 Sami. 21 Höft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.
att den tid, öfverlåtelsen omfattar, skall vara i kontraktet bestämd; och
att, när ersättningen för denna nyttjanderätt skall utgå i dagsverken,
kontraktet skall innehålla bestämda föreskrifter så väl om dessas antal och
om årstiden, då de skola utgöras, som ock om den gård eller egendom,
hvarest de skola förrättas; allt vid påföljd att aftalet om öfverlåtelsen i
annat fall icke anses inför lag gällande”.
Dessa motioner hafva blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade,
hvadan Utskottet nu går att öfver desamma sig yttra.
Hvad först angår Herr Per Nilssons motion, anser Utskottet visser¬
ligen våra sekelgamla arrendelagar, särdeles till följd af den utveckling de
förhållanden, som utgöra föremål för dessa lagar, under sednare tider vunnit,
erfordra en omarbetning i sin helhet; men då flera vigtiga och omfattande
grenar af lagstiftningen redan dels utgöra föremål för komitéers behandling
och dels i följd af sådan behandling äro beroende på Kongl. Maj:ts pröfning,
tvekar Utskottet att, innan dessa frågor vunnit sin lösning, tillstyrka, att
en ytterligare komité för behandling af förevarande ämne må varda tillsatt;
hvarföre Utskottet hemställer,
l:o) att Herr Per Nilssons motion icke må till någon
åtgärd föranleda.
Vidkommande Herr Ola Bosson Olssons motion, så vidt den afser för¬
bud för upprättande af kontrakt angående ”så kallad hofverijord” på kortare
tid än 20 år samt bestämmelsen att kontraktsinnehafvaren må vara fullt
tryggad i besittningen under den bestämda tiden, så vida han fullgör sina
åtagna skyldigheter, äfvensom Herr Orres förslag om författning derom, att
den tid, öfverlåtelsen omfattar, skall vara i kontraktet bestämd, så finner
Utskottet någon inskränkning i den jordegare och arrendator enligt nu gäl¬
lande lag tillkommande rätt att om tiden för aftalets giltighet öfverens¬
komma icke vara erforderlig eller lämplig samt arrendatorn redan vara tryg¬
gad i åtnjutande af den rätt, han i berörda hänseende sig betingat; hvarföre
Utskottet tillstyrker,
2:o) att motionerna i dessa delar må lemnas utan af¬
seende.
I fråga om Herr Ola Bosson Olssons framställning, att arrendevilkoren
skola vara ovilkorligen bestämda, så afser denna framställning en inskränk¬
ning i det fria aftalets rätt, som icke kan af Utskottet godkännas. Det
finnes, efter Utskottets åsigt, icke något giltigt skäl att i detta, mera än i
andra fall, förbjuda iullmyndiga personer att ingå öfverenskommelser, som
de, med afseende å för handen varande förhållanden, finna fördelaktiga, helst
en arrendator icke kan anses hafva annan rätt till den arrenderade jorden,
än den jordegaren godvilligt honom medgifver. Om jordegaren begagnar
3
Lag- Utskottets Utlåtande N:o él.
sig af bristande bestämmelser i kontraktet till att utfordra mera, än vid af-
talets ingående varit afsedt, tillkommer det domaremagten att pröfva frågan
härom och meddela den rättelse, som billigtvis kan med aftalets mening fin¬
nas öfverensstämmande.
Till följd häraf hemställer Utskottet,
3:o) att den i berörda hänseende gjorda framställning
må afslås.
Beträffande slutligen yrkandet, det stadgas måtte, att arrendeaftal om
jord skola skriftligen upprättas, så synes ett sådant stadgande hafva goda
skäl för sig, men icke vara af den vigt, att särskild lagförändring påkallas,
oberoende af den omarbetning af arrendelagarne i allmänhet, som torde före¬
stå. Utskottet hemställer alltså,
4:o) att nyssberörda yrkande ej må varda bifallet.
Stockholm den 8 Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
Arvid Faxe.
Reservationer:
af Herr von Möller;
af Herr Bergström: ”Den bekanta indelningen af kontrakt uti formal-
kontrakt, realkontrakt och konsensualkontrakt förskrifver sig från Romerska
rätten. Med det förstnämnda förstås ett sådant kontrakt, för hvars giltighet
erfordras en särskild stiftelseform, t. ex. skriftlig afhandling. Yid realkon¬
trakt har den ene kontrahenten lemnat föremålet för öfverenskommelsen, så
att det blott blifver fråga om att tillägga hans fordran på den motsvarande
prestationen rättskraft. För lagliga tillkomsten af ett konsensualkontrakt er¬
fordras icke annat än en efter allmänna rättsgrundsatser giltig öfverenskom¬
melse.
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o åt.
Enligt vår lag är aftal om städsel och lega af jord å landet ett
konsensualkontrakt, för hvars stiftande icke fordras någon särskild form;
hvaremot köp och skifte om fast egendom äfvensom gåfva deraf enligt 1
Kap. 2 § Jorda-balken skola skriftligen ske med tvegge manna vittne och de
vilkor utsättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar. Fastän
man således för närvarande kan med laga verkan sluta muntliga legoaftal
om jord å landet, lärer dock vanligast vara, att sådana aftal skriftligen upp¬
rättas. Mängden och beskaffenheten af de vilkor, hvilka vid utlegning af
något betydligare jordegendomar i de flesta fall förekomma, göra det nöd¬
vändigt, åtminstone rådligt att icke åt närvarande vittnens minne anförtro
bevarandet af hvad aftaladt blifvit, utan heldre i skrift uppfatta detsamma.
Till osäkerheten af vittnens minne kommer ytterligare äfventyret af felaktig
uppfattning och möjligheten att de kunna aflida innan det muntligen afta-
lade rättsförhållandet upphört. De fall, då legoaftal om jord å landet munt¬
ligen uppgöras, kunna derföre antagas härefter blifva allt mera sällsynta;
hvarföre det icke lärer möta betänkligheter att till lag upphöja hvad som
redan är sed. Genom det föreslagna stadgandet i 1 §, att, om man vill
sluta aftal af ifrågavarande beskaffenhet, legobref skall upprättas, kommer
kontrakt, hvarigenom en åt annan till bruk och nyttjande upplåter jord å
landet, att förvandlas från, hvad det hittills varit, ett blott konsensualkon¬
trakt till ett formalkontrakt. Följden deraf blifver, att ett sådant kontrakt,
om det afslutas annorlunda än i den lagbestämda formen, d. v. s. genom
skriftlig afhandling, icke medför laglig förbindelse för någon af kontrahen¬
terna att fullgöra detsamma och således icke heller kan genom rättegång
göras gällande. Bestämmelsen att alla vilkor, hvarom egare och brukare
sig förena, skola i legobrefvet införas, utgör en ytterligare tillämpning af
grundsatsen, att för giltigheten utaf legoaftal om jord å landet erfordras
skriftlig afhandling. Ifrågavarande bestämmelse kommer att verka sålunda,
att kontrahenterna icke kunna antagas hafva varit ense om andra vilkor
än dem, hvilka fått inflyta i legobrefvet samt att bevisning derom, att utöf¬
ver de i legobrefvet införda vilkor ännu andra blifvit aftalade, icke lagligen
kan förebringas.
Oansedt, enligt det af mig framlagda förslag, legoaftal om jord å lan¬
det blefve ett formalkontrakt, kan dock inträffa, att sådana aftal fortfarande
afslutas muntligen och jemväl gå i fullbordan. Då föreligger ett verkligt
rättsförhållande på grund af realkontrakt och erfordrar lagbestämmelser både
om det afseende, ett sådant rättsförhållande i fråga om tiden för dess be¬
stånd må anses förtjena och om det sätt, hvarpå den godtgörelse, som bru¬
kare har att för den af honom brukade jord lemna dess egare, skall be¬
stämmas. I förra hänseendet torde rättsförhållandets fortfarande bestånd
böra göras beroende af eu å någondera sidan skedd uppsägning och således
5
Lag-XJtskottets Utlåtande N:o ål.
upphöra å den näst efter uppsägning inträffande laga fardag. Beträffande
sättet att bestämma hvad brukare i sådan händelse, som här är i fråga,
skall gifva i lega, innehålla olika länders lagstiftning olika stadganden der¬
om. 1716 Art. i Code civil bjuder, att, i händelse något qvittobref, ^som
lemnar upplysning om legoafgiften, icke finnes, skall egaren blifva trodd pa sin
ed, om icke legotagaren föredrager uppskattning af sakkunnige män, i hvil¬
ket fall han dock får vidkännas kostnaden derför, om nemligen uppskatt¬
ningen öfverstiger det af legotagaren uppgifna belopp.
Lagberedningen deremot föreslår, att Rätten skall pröfva hvad bruka¬
ren i lega gifva skall. För min del finner jag sistberörda bestämningssätt
mera än det i Franska lagen föreskrifna, öfverensstämma med och utgöra
en följdriktig utveckling af grundsatsen, att skriftlig afhandling är den enda
fullt giltiga formen för afsilande af legoaftal om jord å landet; dock afvi-
ker jag i sådan måtto från Lagberedningens förslag, att jag anser uppskatt¬
ningen af legoafgiftens belopp tillförlitligare och bättre kunna verkställas af
gode män, än af domstol. Desse gode män skulle naturligtvis utköras i
vanlig ordning eller sålunda, att jordegare och brukare egde utse hvardera
en och de sålunda utsedde, i händelse af skiljaktighet, tillkalla en tredje.
Tredskas någondera att utse god man eller kunna de tvänne af kontrahen¬
terna utsedde icke förena sig om den tredje, må exekutor eg a att utse god
man. Med hvad gode männen bestämde finge man å båda sidor låta sig nöja.
Slutligen återstår att redogöra för grunderna dels till det föreslagna
stadgandet i 1 §, att afgälden i' penningar, varor, dagsverken eller andra
tjenstbarheter skall till visst belopp utsättas, dels ock till bestämmelsen i B §
af den påföljd åsidosättande af förstberörda stadgande skulle medföra.
Emellan köp och lega förefinnes, såsom redan de Romerska rättslärde
anmärkte, en stor likhet, ja så stor, att samma rättsgrundsatser, hvarpå det
förra rättsärendet hvilar, jemväl komma till användning vid lega. Likasom
köparen för eganderätten till en sak utfäster och erlägger köpeskilling till
säljaren, så utfäster och erlägger legotagaren till legogifvaren en^ afgift för
rättighet att nyttja och bruka en denna sednare tillhörig sak. Så väl den
positiva Romerska rätten, som den allmänna rättsläran uppställa såsom grund¬
sats, att likasom köpeskillingen, så bör ock legoafgiften vara bestämd (certus)
åtminstone så att en norm finnes, hvarefter den ena eller andra kan bestäm¬
mas. Antagom t. ex. att ett köp uppgöres under vilkor, att köparen utfä¬
ster sig att för en sak erlägga den köpeskilling, säljaren finner för godt att
bestämma; att köpet går i fullbordan i den mån, att köparen, utan att ge¬
nast erlägga köpeskillingen, får emottaga saken; att denna derefter antingen
öfvergår till annan egare eller förstöres; samt att sedermera, da fråga om
köpets återgång och den köpta sakens återställande af den ursprungliga kö¬
paren icke kan ifrågakomma, tvist uppstår om köpeskillingens belopp till
6
Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 41.
följd deraf, att säljaren bestämmer samma belopp högre, än köparen anser
billigt. I nu förutsatta händelse lärer väl ingen finna med rättvisa och bil¬
lighet förenligt, att köparen helt och hållet gifves till pris åt säljarens god¬
tyckliga anspråk. Tvärtom torde en hvar, såsom enda utväg att utan köpa¬
rens förfång slita tvisten, föreslå, att domstol eller gode män, med afseende
å hvad en sak af samma beskaffenhet och godhet som den sålda vid köpet
högst gälde, ma fastställa köpeskillingens belopp. Antagom vidare, att en
jordegare på år till annan upplåter bruks- och nyttjanderätten till jord å
landet emot årlig lega, hvars belopp jordegaren förbehåller sig att sjelf be¬
stämma; samt att vid ett arrendeårs utgång, då legoafgift vanligen erlägges,
tvist uppstår om dess belopp, enär jordegaren, efter brukarens förmenande,
bestämmer detsamma för högt. Icke heller i detta fall gifves, så vidt jag-
kan förstå, annan utväg att skydda brukare mot jordegares öfverdrifna och
obilliga anspråk, än att hänskjuta bestämmelsen af legoafgiftens belopp till
domstol eller gode män. Brukaren har nemligen redan kommit i åtnjutan¬
de af den utaf honom betingade förmånen att få nyttja och bruka jorden
och måste, då det skedda icke kan göras ogjordt, erlägga godtgörelse derför
till jordegaren; men denna godtgörelse kan icke rimligtvis få af jordegaren
bestämmas huru hög som helst. Är detta riktigt så vidt fråga är om en
helt och hållet obestämd legoafgift, så måste det ock för den händelse, att
afgiften är till en del bestämd och till annan del obestämd, gälla om
hvad som är obestämdt. För min del kan jag icke finna, att det af
mig förordade sätt att slita tvist om legoafgifts belopp är stridande
mot allmänna grundsatser, så vidt nemligen fråga är om ett tillända-
lupet eller löpande arrendeår. Hvad angår kommande arrendeår, kan vis¬
serligen den invändning framställas, att jordegaren icke billigt vis bör anses
pligtig att jemväl för återstående arrendetiden underkasta sig bestämmelse
af legoafgiften i annan ordning än den aftalade, och att derföre legostämma
må upphöra vid den laga fardag, som inträffar näst efter en å någondera
sidan skedd uppsägning. Härvid kan jag ej annat än medgifva, det ingen
laglig nödvändighet förefinnes derför, att rättsförhållandet skall under hela
legostämman fortfara samt att man utan kränkning af någon rättsgrundsats
kunde medgifva ömsesidig rätt att uppsäga ett aftal, som varit en källa till
tvist. Jag skulle icke heller tvekat att föreslå en sådan ömsesidig rättighet,
om icke det fall föresväfvat mig, att afgälden kunde vara obestämd endast
till en högst obetydlig del.
I sådan händelse skulle den ene eller andre af kontrahenterna kunna
orättfärdigt begagna sig af denna omständighet för att blifva fri från allt
aftal, vid hvilket han eljest måst förblifva. Den föreslagna påföljden måste
gälla lika för alla fall af obestämdhet, ehvad den är större eller mindre,
ty det kan ej gå an, att åt domstol eller gode män öfverlemna att pröfva
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.
hvilken grad af obestämdhet må berättiga till uppsägning och hvilken
icke. Enligt mitt förmenande gifves det således ingen lämpligare påföljd för
underlåtenhet att till visst belopp utsätta afgälden än den i 3 § föreslagna
eller att gode män må ega meddela erforderlig bestämmelse uti den del af
legoaftalet. Dervid kunna gode männen hemta ledning för sitt omdöme från
den afgäld förutgående brukare af samma jord utgjort, från hvad i orten
vanligen erlägges i legoafgift för jord af lika rymd och godhet som den
ifrågavarande, med mera sådant.
På grund af hvad jag sålunda anfört finner jag skäligt att på det
sätt förorda bifall till Herrar Orres och O. B. Olssons motioner att jag
hemställer:
att Riksdagen måtte för sin del besluta en så lydande förordning
angående upprättande af legobref om jord å landet samt afgäl-
dens bestämmande till visst belopp:
Såsom tillägg till de i 16 Kap. Jorda-balken och säskilda för¬
fattningar meddelade bestämmelser angående städsel och lega af
jord å landet stadgas som följer:
§ I-
Vill man sluta legoaftal om jord å landet; upprätte derom bref
med dag, årtal och vittnen under; och skola alla vilkor, hvarom
egare och brukare sig förena, i legobrefvet införas samt afgälden
i penningar, varor, dagsverken eller andra tjenstbarheter till visst
belopp utsättas.
§ 2.
Nu har egare låtit någon såsom brukare tillträda jord å landet,
utan att legobref dem emellan upprättadt blifvit; hafve egare eller
brukare rätt att när som helst legan uppsäga. Aro de ej ense om
hvad brukare i lega gifva skall; varde tvisten derom skjuten under
gode män.
§ 3.
Är i legobref brukares afgäld till egare icke bestämd på sätt,
som i 1 § sägs; ege ock, der endera sådant påkallar, gode män
att i den del af legoaftalet meddela erforderlig bestämmelse efter
som skäligt pröfvas.”
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.
af Herr Faxe: ”Lika med Herr Bergström anser jag det böra stad¬
gas, att aftal om lega af jord å landet skall ske skriftligen i vittnens när¬
varo på sätt som om köp är föreskrifvet samt alla vilkor, hvarom egare
och brukare sig förena, i legobrefvet införas och afgälden alltid till visst be¬
lopp utsättas. Jag delar ock Herr Bergströms åsigt, att om egare låtit nå¬
gon såsom brukare tillträda jord å landet, utan att legobref dem emellan
blifvit upprättadt, de hvar för sig må ega att när som helst legan uppsäga
och legans belopp, när de ej äro derom ense, ankomma på särskild! bestäm¬
mande; men detta sednare anser jag böra tillhöra vederbörlig domstol; jord-
egare och brukare dock alltid obetaget, att, enligt 4 Kap. 15 § Utsöknings-
balken, skjuta tvisten under gode män.
År åter skriftligt legoaftal upprättadt, utan att brukares skyldigheter
blifvit deri bestämda på sätt som här ofvan är sagdt, der må väl på bruka¬
ren ankomma att likaledes hos domaren påkalla eu sådan bestämmelse; men
i och med detsamma måste ock för egaren inträda rättighet, att, om han
med beslutet härutinnan icke åtnöjes, uppsäga legan, likasom sedan den om¬
ständighet, att legobrefvet, i saknad af omförmälda bestämmelse, icke vore
lagligen beskaffad!, måste medföra en dylik uppsägningsrätt för brukaren.
Enligt min mening bör således en författning i den af Herr Berg¬
ström antydda syftning utfärdas, och, med bibehållande af 1 § sådan han
den föreslagit, 2 och 3 §§ deri erhålla följande lydelse :
§ 2. Eu har egare låtit någon såsom brukare tillträda jord å landet,
utan att legobref dem emellan upprättadt blifvit; hafve egare eller brukare
rätt, att när som helst legan uppsäga; och pröfve Rätten hvad brukaren i
lega gifva skall, der han och egaren derom ej ense äro.
§ 3. Äro i legobref brukares skyldigheter ej bestämda på sätt, som i
1 § sägs; då ege Rätten, på hans yrkande, sådan bestämmelse meddela.
Nöjes ej egaren eller brukaren åt det beslut, hafva de hvar för sig rätt att
legan uppsäga”.
af Herr Beckman, som instämt med Herr Faxe;
af Herrar Kolmodin, Ola Bosson Olsson och Rosenberg, hvilka före¬
nat sig med Herr Bergström.
Herr de Faral har begärt att få antecknadt, det han ej deltagit i
ärendets afgörande hos Utskottet.
N:o 42.