Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
1
No 4,
Ank. till Riksd. Kansli d. 26 Febr. 1869, kl. 5- e. tu.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Konkurs¬
lagen den 18 September 1862.
Ifrågavarande motioner äro väckta inom andra Kammaren af Herrar Åke
Andersson (motionen Ko 198), L. J. Hierta (motionen N:o 266), P. Blidberg (mo¬
tionen Ko 72),' O. Hedengren (motionen Ko 83), F. G. Isberg (motionen Ko 234),
Aug. Danielsson (motionen Ko 293) och J. E. Johansson (motionen Ko 337); och
åligger det Lag-Utskottet att, enligt erhållna remisser, yttrande öfver dessa motioner
afgifva.
Herr Åke Anderssons motion åsyftar en rubbning af den genom 1862 års
Konkurslag införda nya institutionen af en Rättens ombudsman i konkurser. På
sätt motionären erinrat, väcktes vid förra riksdagen förslag om fullständigt af¬
skaffande af denna institution; men detta förslag blef, i öfverensstämmelse med
Lag-Utskottets deröfver afgifna utlåtande, af begge Kainrarne ogilladt. Nu har
Herr Åke Andersson med någon modifikation ånyo bringat frågan å bane. Efter
hans förmenande hade nemligen erfarenheten visat, att ifrågavarande befattning
sällan vore till något gagn, men alltid medförde ökade kostnader för konkursmas¬
san, synnerligast i de fall, då Rätten eller domaren till ombudsman utsåge en per¬
son boende på långt afstånd från sysslomännens hemvist. Ombudsmannen utsatte
vanligen borgenärssammanträdena hemma hos sig eller i närheten af sitt hem.
Följden häraf' blefve, att förvaltningsarfvodet bestämdes högre i samma mån, som
kostnaderna för sysslomännens resor till sammanträdena ökades. Ifrågavarande in¬
stitution innehure dessutom ett af lagen påtvingadt förmynderskap öfver borgenä¬
rer och syssloman, som vore egnadt att framkalla missnöje bland folket. Visser¬
ligen kunde en Rättens ombudsman i vidlyftiga konkurser och under vissa omstän¬
digheter vara konkursmassan till gagn; men det vore icke med billighet och rätt¬
visa öfverensstämmande att i afseende på hvilken konkurs som helst pålägga fria
medborgare en onödig kostnad för utfående af sin andel i massan. Motionären
Bill. till Riksd. Prat. 1869. 7 8'aml. 3 Höft. 1
>2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
föreslår fördenskull den ändring- i Konkurslagen, “att vid sammanträde i konkurser
för utseende af gode män, det må stå borgenärerne fritt att besluta, om de anse
Rättens ombudsman vara för boets förvaltning behöflig, eller i motsatt fall öfver¬
lemna uppdraget ensamt åt gode män och syssloman."
Rörande idéen och betydelsen af denna institution yttrades af Lag-TTtskottet
vid förra riksdagen: “Bet är bekant, hurusom den nya Konkurslagen var före¬
gången af en lika allmän, som rättvis klagan öfver den ytterst långsamma förvalt¬
ningen och utredningen af konkursmassor, äfvensom öfver svårigheten att förmå
försumlige gode män och syssloman att fullgöra sina skyldigheter. Såsom ett kor¬
rektiv i ”detta hänseende och för att förekomma den osäkerhet och do förluster, som
egennyttiga och egonmägtiga åtgärder af gode män och syssloman kunde tillskynda
borgenärer, blef genom nämnda lag införd en institution, hvartill mönstret hemta-
des från de nyare konkurslagarne i främmande länder, nemligen: Rättens ombuds¬
man. Benne ' af Rätten eller domaren förordnade ombudsman, hvilken sjelf icke
lägger hand vid förvaltningen eller har någon uppbörd för borgenärernes räkning
sig anförtrodd, åligger att noga vaka öfver förvaltningens lagliga gång och att, om
gode männen eller sysslomannen beträdas med försummelse eller motvillighet, så¬
dant anmäla hos Rätten, som då bör tillhålla dem att sina åligganden fullgöra, eller,
efter omständigheterna, genast skilja dem från förvaltningen. Bå en borgenär till¬
förene, för att göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgades un¬
derkasta sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång, erfordras nu
blott eu anmälan hos ombudsmannen, hvars pligt det är att bereda den rättelse,
hvartill on sådan anmälan föranleder. Dessutom tillkommer det honom att leda
flera af borgenärernes vigtiga öfverläggningar samt att meddela beslut i åtskilliga
förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande rätt, som bör borge-
närerne allena tillkomma, äfvensom att i samråd med sysslomannen upprätta ut-
dclningsförslag. Penna institution är således ett ganska vigtigt moment i vår nya
Konkurslag, och flera af denna lags stadganden äro derpå grundade.“
Ehuru motionären uttryckt sig något otydligt och ofullständigt, synes dock
meningen med föreliggande förslag vara, att en Rättens ombudsman skulle i kon-
kursaken fungera endast i det fall att borgenärerne funno sådant behöfligt, men
att i motsatt fall hans funktioner skulle öfverflyttas på gode männen och sysslo-
männen. .
Det ligger i sakens natur, att bchofvet af en Rättens ombudsman kan i
vissa hänseenden vara större i den ena konkursen, än i den andra; men häraf föl¬
jer ingalunda, att institutionen lämpligen skulle kunna ställas på den lösa fot, som
motionären åsyftar. Institutionen utgör ett så väsendtligt moment i gällande Kon¬
kurslag, att denna, om den förra afskaffades, behöfdo omarbetas nära nog från
början till slut. Att öfverflytta ombudsmannens alla funktioner på gode männen
och sysslomännen kan så mycket mindre ske, som hans förnämsta pligt just är att
hafva tillsyn öfver deras förvaltning och att till rättelse beifra öfverträdelser och
försummelse å deras sida.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört egentligen endast ett
skäl, nemligen att konkurmassan måsto vidkännas er. betydlig tillökning i förvalt¬
ningskostnaderna genom det arfvode, som till Rättens ombudsman utgår. Det är
likväl föga antagligt, att öfverflyttande t af Rättens ombudsmans funktioner på gode
männen ocli sysslomännen skulle föranleda någon nämnvärd minskning af föryalt-
ningsarfvodet i dess helhet, då, enligt nu gällande stadgande i Konkurslagens 67 §,
Rättens ombudsman, der ej Rätten annorlunda bestämmer, endast eger uppbära en
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. 5
tredjedel samt godo männen eller sysslomannen två delar af det för konkursboets
förvaltning’ af borgenärerne utsatta arfvode. Dessutom torde med säkerhet få an¬
tagas att i den mån gode männen och sysslomannen betungades med en mera 6m-
fattande verksamhet, de jemväl skulle framställa anspråk på förhöj dt arfvode samt
att i följd deraf den tredjedel af arfvodet, som för närvarande i vanliga fall utgår
till Rättens ombudsman, icke komme att, på sätt motionären synes förutsatt, till
förmån för konkursboet besparas, utan i stället användas såsom en tillökning i
godemans- och sysslomansarfvodet. Men äfven om någon besparing i berörda hän¬
seende kunde genom föreslagna lagförändringen göras, blefvo denna besparing lik¬
väl alltför ringa för att motsvara det gagn, som institutionen obestridligen medför
icke blott derigenom att den afhjelper ett af erfarenheten ådagalagdt behof af till¬
syn och kontroll å förvaltningen, men äfven derutinnan, att mångfaldiga tvister,
livilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader för massan,
genom ombudsmannens bemedling biläggas vid det sammanträde, som i Konkurs¬
lagens 74 § omförmäles.
Det af motionären antydda förhållande, att en eller annan ombudsman skulle
för egen beqvämlighets skull bestämma olämplig ort för sammanträde med borgo-
närerne, bör icke, såsom motionären antagit, föranleda någon ökad kostnad för kon¬
kursmassan, då borgenärerne, livilka i första hand sjelfva bestämma beloppet af
förvaltningsarfvodet, dervid ega att taga hänsyn endast till hvad som ändamåls¬
enligast bör åtgöras i och för afträdda boets behöriga förvaltning och utredning.
Derest ombudsmannen åsidosätter sin skyldighet att iakttaga konkursmassans sann¬
skyldiga bästa, ankommer det, enligt 42 § Konkurslagen, på Rätten eller domaren
att honom entlediga och annan i hans ställe förordna.
På anförda skäl får Utskottet vördsamt hemställa,
l:o) att Herr Åko Anderssons ifrågavarande förslag|må lemnas utan vidare
afseende.
Herr Hiertas motion åsyftar inskränkning af det s. k. tvångs-ackordet, i
hvilket afseende motionären föreslår, “att gällande Konkurslag i så måtto må än¬
dras, att ackord, understigande 50 procent eller något annat lämpligt belopp, icke
får af konkursdomstolen fastställas. “
När denna fråga, efter framställning af samme motionär, vid nästlidne riks¬
dag förevar, afgaf Lag-Utskottet utlåtande i ämnet af följande innehåll: “Då lagen
medgifvit tvångsackord, har sådant skett lika väl i borgenärerncs som i gäldenärens
intresse. Det kvilar i förra afseendet ytterst på den princip, att i det tvungna
bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som i en annan bolagsförening,
minoriteten må kunna förhindra majoriteten att i bolagets gemensamma intresse
fatta beslut. Det har derföre ansetts billigt att en viss pluralitet af borgenärerne
må ega magt att med gäldenären träffa ackordsuppgörelse, bindande för dem alla.
Genom en dylik uppgörelse, hvilken, för att kunna af domstolen fastställas, ej får
lända borgenärerne till skada, blir gäldenären i tillfälle att fortsätta en nyttig verk¬
samhet, och dermed främjas äfven det allmännas intresse, som i större eller mindre
mån har gagn deraf att eu sådan verksamhet icke afbrytes eller omöjliggöres. Att
i lagen uppställa hinder för träffande af ett sådant ackord, äfven i de fall der bor¬
genärerne skulle finna det med sin fördel öfverensstämmande, vore att illa se dem
till godo. Lika vanskligt som det skulle vara att på förhand bestämma, att en
gäldenär borde anses och straffas såsom oredlig eller vårdslös, då hans tillgångar
icke lemnade vissa, till siffran angifna, procent i utdelning, lika olämpligt vore det
således att stadga förbud för domstolen att fastställa ackord, understigande 50 pro¬
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
cent. I don ena konkursen kan nemligen ett ackordsanbud å 40 procent vara Tida
antagligare än ett å 80 procent i den andra. En gäldenär, som genom oförväntade
förluster, dom lian icke sjelf förvållat, på en gång förlorar kela sin förmögenhet,
kan möjligen med anhöriges och vänners biträde erbjuda -ett ackord uppgående
t. ex. till 25 procent. Icke vore det för borgenärerne förmånligt, om lagen lade hin¬
der för dem att komma i åtnjutande af denna liqvid i stället för ett tilläfventyrs
illusoriskt hopp om full godtgörelse i en obestämd framtid. Ej heller vore det
billigt att beröfva en sådan gäldenär en förmån, som tillkommer den mindre olyck¬
ligen Det bör fördenskull öfverlemnas åt borgenärerne sjelfva, jemte domstolen,
att i hvarje särskildt fall, med afseende å för handen varande omständigheter,
pröfva, huruvida ett framlagdt ackordsförslag må antagas. Den af motionären före¬
slagna bestämmelsen, i och för sig godtycklig livarhelst strecket än uppdrages, skulle
dessutom efter all sannolikhet icke blifva särdeles verksam för ernående af åsyf¬
tade ändamålet — konkursens öppnande i rätt tid. Antalet af de konkurser, hvilka
genom ackord afslutas, är nemligen jemförelsevis ringa. Enligt Herr Justitie-stats-
ministerns embetsberättelse för 1865 hafva af 3,896 vid Häradsrätterna anhängiggjorda
konkurs- och urarfvamål endast 103, och af de, vid Rådhusrätterna anhängiggjorda
1,864 sådana mål endast 122 blifvit genom faststäldt ackord afslutade; och af upp¬
gifterna för 1866 års berättelse, hvilka dock äro ofullständiga i afseende på en
domsaga och en stad, inhemtas, att af 4,465 dylika mål vid Häradsrätterna blott
87, och af 2,260 vid Rådhusrätterna blott 143 blifvit under året ackordsvis afslutade.
Om nu, såsom motionären angifvit, missbruk af tvångsackordet egt rum, synes dock
således åtminstone antalet af sådana missbruk icke hafva förekommit till den be¬
tydenhet, att det kan anses oroväckande. “
Till stöd för sin åtgärd ätt nu ånyo framlägga ifrågavarande förslag har motio¬
nären, jemte det han hänvisat till innehållet af sin förra motion, anfört, att berörda
satser, angående pluralitetens beslutanderätt i bolag, visserligen kunde ur theoretislc
synpunkt ega giltighet; men erfarenheten hade ådagalagt, att förhållandet i prak¬
tiskt hänseende gestaltade sig helt annorlunda, än som theorien gifver vid handen.
Yore boslutet om ackords antagande alltid eller i de flesta fall ett sannt uttryck
åt den pluralitets mening, som Konkurslagen för ackords erhållande föreskrifter,
så vore derom intet anmärkningsvärdt att säga. Men då erfarenheten visat, att
sådan pluralitet sällan erhålles annorledes än genom medel, som lagen visserligen
i flera fall betraktar såsom straffvärda, men icke kan anvisa något sätt att upp¬
täcka, hade ackordet urartat och blifvit något, hvartill det aldrig var ämnadt, nem¬
ligen en förvärfskälla. Beträffande de i Lag-Utskottets förra Utlåtande intagna sta¬
tistiska uppgifter, ville motionären icke påstå, men befarade dock högeligen, att
siffrorna, i anseende till den erkända otillförlitligheten af en del primäruppgifter
för vår statistik, icke vore fullt exakta. Af specifik uppgift öfver de i landsorterna
inträffade konkurser, hvari Stockholms köpmansförenings ledamöter vore intresse¬
rade, inhemtades nemligen, att af do år 1867 afslutade dylika konkurser, utgörande
258, ett antal af 103, eller nära hälften, blifvit medelst ackord uppgjorda, och att
af 1868 års enahanda konkurser, uppgående till ett antal af 268, icke mindre än
127 genom ackord afslutats. Och vidare* hade till motionärens kännedom kommit,
att 49 konkurser i Stockholm, uti hvilka en och samma person fungerat såsom
Rättens ombudsman, under år 1867 afslutats på följande sätt:
Genom faststäldt tvångsackord från 5 till 40 procent.....10 st.
Genom afskrifning i följd af bristande tillgång till konkurskost¬
nadernas bestridande....................14 „
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4. •>
Genom afskrifning i följd deraf att icke någon borgenär sig anmält 1 st.
Genom slutredovisning utan den ringaste utdelning......9 „
Genom slutredovisning med utdelning emellan f och 10 procent . 15 „
Om nu, såsom motionären hade grundad anledning att antaga, förhållandet
i allmänhet vore likartad!, så. syntes ackordet vara regel, icke undantag, i sådana
konkurser, der någon egentlig' tillgång linnes. — Visserligen innekölle ISO § i Kon¬
kurslagen stadgande om ansvar för den, som underlåter att i behörig tid afträda
sina tillgångar, men detta stadgande vore nffattadt i sådana ordalag, att straffet
högst sällan, om ens någonsin, kunde utkräfvas. Eu bestämmelse åt förbud mot
fastställelse af alltför lågt tvångsackord vore, enligt motionärens förmenande, det
enda lämpliga medlet till framkallande af konkurs i rätt tid.
Utskottet, som öfvervägt hvad motionären andragit, har ej funnit skål att
frångå den åsigt i ämnet, som på ofvanupptågna grunder vid hirra riksdagen gjorde
sig gällande. Den af motionären åberopade specifika uppgift rörande vissa i lands¬
orterna inträffade, under åren 1807 och 1808 afslutade konkurser, hvilken uppgift
han förbehållit sig att få till Utskottet aflemna, utan att detta likväl skett, företer,
i fråga om antalet af de genom ackord afslutade konkurser, en proportion, till den
grad afvikande från det förhållande, som framgår af Herr Justitie-statsministerns
statistiska uppgifter för de tvånne nästföregående åren, att riktigheten af först¬
nämnda uppgift torde kunna ifrågasättas. Möjligen hafva de genom förlikning upp¬
gjorda konkurser derutinnan blifvit förblandade och sammanräknade med dem,
indika ackordsvis afslutats. Dessutom må här påpekas den på skilj da orter gjorda
erfarenhet, att i sådana konkurser, i Indika Stockholms köpmansförenings leda¬
möter varit fordringsägare, ackord i allmänhet lättare kunnat åvägabringas, än då
fordringsegarne bland sig icke räknat några nämnda förening tillhörande ledamöter.
Äfven om, på sätt motionären anmärkt, beslutet om ackords antagande icke
alltid utgör ett sann! uttryck af cn sådan pluralitets mening, som Konkurslagen i
detta afseende fordrar, må härvid dock erinras, att öfverklagade missbruket i fråga
om ackords genomdrifvande otvifvelaktigt skulle i väsendtlig mån motverkas, om
borgenärerne sjclfva iakttogo hvad på dem ankommer till bevakande af deras rått.
Då, såsom ganska ofta inträffar, cn borgenär endast inlemnar sina bevakningshand-
lingar, utan att sedermera följa sakens vidare gång, har han sig sjelf att skylla, i
fall han genom sin underlåtenhet att deltaga i ackordsfrågans afgörande möjliggjort
genomdrifvandet af ett ackord, som länder honom och andra borgenärer till skada.
Utskottet får således hemställa,
2:o) att Herr Hiertas omförmälda motion ej må till någon vidare åtgärd
föranleda.
Herrar Blidbergs, Hedengrens och Isbergs motioner hafva alla tre afseende
på do i Konkurslagcn gifna bestämmelser i fråga om skyldigheten för borgenär att,
när annan borgenär eller gäldenären det äskar, med cd fästa sin fordrans riktighet.
Motionärerne hafva dock gått olika långt, i det att Herr Blidberg yrkat att borge-
närsoden må helt och hållet afskaffa*, då deremot de begge andra åsyfta endast
inskränkning af densammas användande.
Såsom skäl för sitt förslag har Herr Blidberg anfört, att Konkurslagens
stadgande!! om borgenärseden hsinnade blott, ett medel i händerna på kitsliga bor¬
genärer att förorsaka andra krångel och obehag samt hindra dem i åtnjutande af
deras lagliga rätt, utan att på ringaste sätt betrygga gäldenären och hans massa
mot olagliga kraf. Mångfaldiga exempel funnes nemligen derpå, att en borgenär
i don tid och ordning, som 86 § Konkurslagcn föreskrifver, framställt yrkande
G Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
derom att alla öfrig;! borgenärer i konkursen bordo beediga sina bevakade fordrin¬
gar, oaktadt dessa varit både lagligen bestyrkta och af gäldenären erkända. Då
ett sådant yrkande blifvit gjordt, måste, enligt 88 §, alla borgenärer, utom anmär-
karen sjelf, inställa sig inför någon domstol för att edfästa sina fordringar och inom
eu månad efter utgången af den i 8G § bestämda tid till konkursdomaren ingifva
bevis derom eller anmäla fortall, vid äfventyr att deras bevakningar lemnades utan
afseende. Fullgjordes edgången och ingåfves bevis derom inom stadgad tid, hade
anmärkaren likväl ännu eu utväg öppen att trakassera sina medborgenäror. lian
bcböfdo blott anmäla något jäf mot de ingifna bevisen på sätt och inom den tid,
80 § löreskrifver. I fall bevis om edgångens fullgörande inlemnades efter den i
88 §_ föreskrifna tid, ansåges bevakningen då gjord, så att, fastän fullständiga bc-
vakningshandlingar blifvit ingifna före eller å inställelsedagcn, saken likväl nu må¬
ste behandlas så som om ofterbovakning är stadgadt. Det vore väl sann!, att en
borgenär kunde undvika detta trassel derigenom att han genast vid bevakandet
af sin fordran opåmind afl a do borgenärseden; men då, enligt nu gällande lag, denna
ed icke vore obligatorisk, ansåge mången borgenär, hvars fordran styrktes med
ojäfaktiga bevis, det vara ett missbruk af ed att aflägga sådan i oträngdt mål, och
han uraktlåta det så mycket heldre, som det folie honom alltid besvärligt och, om
lian kodde på landet, jemväl kostsamt och tidsödande att, för fullgörande af cn
blott och bär formalitet, inställa sig personligen inför eu domstol. Han funne jem¬
väl en sådan edgång alldeles ändamålslös, emedan å densamma icke fästes något
afseende vid pröfning af det jäf, som emot giltigheten af hans kraf kunde komma
att göras. Härtill komme, att då borgenär, som i konkurs utkräfver fordran, vore
att betrakta såsom kärande gent emot ej allenast gäldenären, utan äfven dennes
öfrige borgenärer, så stodo borgenärseden i strid mot den i 17 Kap. 34 § Rätte-
gångs-balken uttalande grundsats, att “med ed kan man svara, men oj kära."
Erkännande önskvärdheten deraf att borgenärseden måtte kunna utan olä¬
genhet fullkomligt afskaffas, tilltror Utskottet sig likväl icke att nu tillstyrka ett
sådant steg. Om å ena sidan erfarenheten gifver vid handen, att missbruk egt
rum i afseende på rättigheten för den ene borgenären att påkalla borgenärsed af
de öfrige, så saknas å andra sidan icke exempel derpå att den, mot hvilken ed-
gångsyrkandet blifvit framstäldt, till följd deraf afstått från ett orättmätigt fordrings¬
anspråk, liksom oek antagligt är, att blotta tillvaron af stadgandet om edgång mån¬
gen gång förekommit bevakning af diktade fordringar. I anseende till den bero¬
ende . ställning, hvari gäldenären under den närmaste tiden före konkursen befin¬
ner sig, är det då mindre svårt för en fordringsägare, som vill bereda sig fördelar
på de öfrige borgenärernes bekostnad, att förmå gäldenären att dertill medverka;
och under inflytande af bekymren för sin och sin familjs framtida utkomst är gäl¬
denären ock utsatt för frestelsen att i hemligt förstånd med någon fordringsegare
bedrägligen tillgodogöra sig större eller mindre del af do afträdda tillgångaruo. Vid
utförandet af sådana planer iakttages naturligtvis den största noggrannhet i fråga
om fordringsbevisens uppsättande, så att någon anledning till anmärkning deremot
ej må förefinnas. Svårigheten, eller rättare omöjligheten, att kunna genom laga
bevis blotta dylika under hemlighetens slöja sorgfälligt dolda bedrägerier har för-
anledt införandet af ej mindre gäldenär- än äfven borgenärseden såsom det enda
möjliga korrektivet. Då genom nu gällande lag skyldigheten alt aflägga borge¬
närsed, som förut var ovilkorlig, gjordes beroende på yrkande derom, så åsyftades
att sålunda inskränka edgången till de fall, då någon anledning att misstänka svek
eller bedrägeri verkligen förefanns. Att redan nu gå än vidare genom att helt och
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
hållet borttaga denna ed, synes ej vara förenligt med den af klokheten betingade
försigtighet, som lagstiftaren bör iakttaga vid öfvergången från en grundsats till en
annan, särdeles då, såsom här torde vara förhållandet, den sednare ännu icke vun¬
nit fullt insteg i det allmänna rättsmedvetandet, samt do vådor, hvilka möjligen
kunna blifva eu följd af ett förhastadt steg, svårligen låta beräkna sig.
Utskottet anser sig derföre böra hemställa,
3:o) att Herr Blidbergs ifrågavarande förslag ej må vinna Riksdagens bifall.
I ändamål att inskränka borgenärsedens användande och på samma gång
motverka det missbruk, som består deri, att en borgenär utan giltigt skäl mot de
öfrige framställer edgångsyrkande i den beräkning att dessa skola af förbiseende
försumma edgångens fullgörande och sålunda gå miste om rätt till utdelning ur
massan, hafva Herrar Hedengren och Isberg föreslagit, den förre, “att Riksdagen
för sin del måtte besluta en sådan ändring i 82 och 88 §§ af gällande Konkurslag,
att nämnda §§ måtte erhålla följande lydelse:
§ 82. Yrkar gäldenär eller borgenär, att annan borgenär skall sin fordran
med ed fästa, och Rätten pröfvar skäl dertill förekomma, vare då denne pligtig att
inom honom förelagd och kungjord tid sådan ed svärja: Jag Jk N. svär och bety¬
gar etc. (§ sedan oförändrad).
§ 88. Borgenär, emot hvilken af Rätten godkändt yrkande om edgång i
laga tid och ordning framstäldt blifvit, vare pligtig att inom eu månad efter utgån¬
gen af den tid, som i 86 § sagd är, sedan han om nämnde tid och det gjorda yr¬
yrkandet bevisligen underrättad blifvit, till Rätten eller domaren ingifva bevis etc.
(§ sedan oförändrad)11;
och Herr Isberg, “att i 86 § af Konkurslagen, efter orden “förr stadgade
äro“ införes följande tillägg:
Om ett sådant yrkande, hvilket ej må i bevakningsinlaga väckas, vare den,
som yrkandet framställt, skyldig att, inom hälften af den i § 88 stadgade tid, der¬
om underrätta fordringsegaren, eller dess ombud, eller, der ingen af dessa kan an¬
träffas, om yrkandet införa kungörelse i allmänna tidningarne inom åtta dagar före
det edgången ske bör; och skall han tillika derförinnan till Rätten eller domaren
ingifva bevis att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd, att hans
yrkande om edgång lernnas utan afseende"; erinrande Herr Isberg, att, om hans för¬
slag blefve antaget, de i slutet af 86 § förekommande orden: “Ej må sådant yr¬
kande i bevakningsinlaga väckas" torde böra bortfalla.
Att, på sätt Herr Hedengren föreslagit, öfverlemna åt Rätten att i hvarje
särskild! fall, då edgångsyrkande framställes, pröfva, huruvida skäl dertill må fö¬
refinnas, öfverensstämmer icke med idéen af vårt domstolsväsende, som fordrar, att
“all dom skall fästas på skäl och lag, och ej på godtycke", såsom det heter i 24
Kap. 3 § Rättegångs-balken. Saken är nemligen af den beskaffenhet, att ifrågasatta
pröfningen icke kan sko i enlighet med gällande bevisningslära, och det är just
detta, som föranledt stadgandet om edgångsskyldigheten. Men jemväl ur en annan
synpunkt framstå betänkligheter i afseende på Herr Hedengrens förslag. Då någon
borgenär pröfvades skyldig att eden gå, kastades derigenom på honom en fläck af
misstänka, som kunde vara alldeles oförtjent. Det medborgerliga anseendets helgd
krafvel* att lagen ej må sådant tillstädja eller befrämja. Enligt Utskottets åsigt bör
derföre bibehållas den grundsats, att blotta yrkandet, utan några positiva skäl och
utan någon pröfning af domstolen, må kunna framkalla edgången; och Utskottet
hemställer alltså,
4:o) att Herr Hedengrens förslag ej må till någon vidare åtgärd föranleda.
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
\ idkommande dernäst Herr Isbergs förslag, enligt livilket den, som edgångs-
yrkandet framställer, skulle derom bevisligen underrätta fordringsegaren eller den¬
nes ombud, eller, i fall ingen af dem kunde anträffas, om yrkandet införa kungö¬
relse i allmänna tidningarne, så låter detta förslag ej förena sig med den grund¬
sats, som genomgår Konkurslagen, att borgenär bör sjelf eller genom ombud följa
konkursmålets gång, göra sig underrättad, huruvida anmärkning mot hans fordran
förekommit, huruvida edgångsyrkande blifvit väckt o. s. v. — Att lagen hitintills
icke förmått göra sin mening härutinnan till fyllest gällande, är ett af erfarenheten
ådagalagdt förhållande, som ej kan förnekas. Det har nemligen ganska ofta inträf¬
fat, att borgenär, sedan han aflemna! sina bevakningshandlingar, ej tagit någon del
af det som i saken vidare förekommit. Detta förhållande med derpå grundadt an¬
tagande att den, mot hvilken yrkandet framställes, skall förblifva derom okunnig,
har framkallat ofvan anmärkta missbruk af rättigheten att äska borgenärseds af¬
läggande. Men då sagda grundsats är fullt rationel, på samma gång den öfverens-
stämmer med de principer, som gjort sig gällande i fråga om vår rättegångsordning
i allmänhet, träffar anmärkningen icke lagen, utan de borgenärer, hvilka genom
sin underlåtenhet att egna konkursmålet behörig uppmärksamhet lemnat ruin för
nyssberörda antagande, som utgör den egentliga anledningen till missbruket. Också
har borgenären sig sjelf allena att skylla, om han försummar att fullgöra yrkad
edgång och derigenom går miste om utdelning ur massan. Ur synpunkten ”af en
parts skäliga anspråk i fråga om rättegångsförmåners tillgodonjutande, finnes der¬
före ej någon giltig grund att åberopa till stöd för ifrågavarande förslag.
Utan tvifvel skulle de af motionären föreslagna lagbestämmelser kraftigt
verka till förebyggande af obefogade edgångsyrkanden; men man får ej förbise att
dessa bestämmelser måste ega tillämplighet äfven i do fall, då giltig anledning till
yrkandet förefinnes; och det synes ej billigt att don, som i konkursmassans gemen¬
samma intresse under sådant förhållande framställer yrkandet, skulle vara under¬
kastad de med föreslagna delgifvandet förenade kostnader och besvär.
Under ärendets behandling har inom Utskottet jemväl varit ifrågasatt den
utväg, att Rättens ombudsman skulle, efter emottagande af anmärkningsakten, med
posten afsända underrättelse om yrkandet till den, mot hvilken detta blifvit väckt.
Utskottet har dock ansett sig böra frångå tanken på en sådan anordning, hvilken,
utom det att den, lika mod Herr Isbergs förslag, strider mot en i lagen antagen
grundsats, tillika skulle medföra eu eftertänklig osäkerhet i rättsförhållandet. Så
t. ex. kunde inträffa, att den från ombudsmannen afsända underrättelsen icke fram-
komme till bestämmelseorten. Uöljden syntes då blifva, att borgenären, som i sak¬
nad af underrättelse om det gjorda yrkandet underlåtit att fullgöra edgången, utan
eget förvållande och tilläfventyrs utan rätt till skadestånd af någon annan gånge
miste om sin rätt till utdelning ur massan. Olägenheter och förvecklingar vore äf¬
ven att emotse i händelse borgenär framkomme med den invändning att underrät¬
telse om edgångsyrkandet ej afgått från ombudsmannen; så ock der denne verkli¬
gen kunde beträdas med försummelse i detta hänseende.
Till följd häraf och då, såsom ofvan blifvit erinradt, föreslagna lagförän¬
dringen ej kan ske utan uppoffring af den konseqvens i afseende på tillämpning' af
principer, som i lagstiftningen bör finnas, finner Utskottet sig föranlåtet hemställa,
5:o) att Herr Isbergs förslag må af Riksdagen lemnas utan vidare af¬
seende.
Herr
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
Herr J. E. Johansson har föreslagit, “att Riksdagen behagade för sin del
besluta en sådan förändring af eller tillägg till 80 § i Konkurslagen af den 18 Sep¬
tember 1802, hvaruti föreskrifves, att kostnaden för förhör, inställelse och kallelser
m. m. vid efterbevakade fordringar i konkurs må fördelas i förhållande till de be¬
vakade beloppens storlek. “
Yid förra riksdagen, då enahanda förslag af samma motionär gjordes, yt¬
trade Lag-Utskottet, att då någon annan grund icke funnes i lagen stadgad, vore
det klart, att ifrågavarande kostnader skulle utgå efter hufvudtalet, såsom ock vore
förhållandet i hvarjehanda andra, härmed jemförliga mål och ärenden, t. ex. då ur¬
tima ting påkallas för behandling af två eller flera inteckningsärenden, då flera ut¬
mätningar förrättas på en gång o. s. v.; hvarjemte Utskottet uttalade den åsigt, som
jemväl af Riksdagen godkändes, att något giltigt skäl till föreslagna lagförändringen
ej förefunnes.
I afseende härå har motionären anmärkt, att domstolens behandling af in¬
teckningsärenden afsåga säkerhet för fordringar, då deremot i konkursmål fråga
vore om liqvid; att vid utmätningar det vore gäldenären, som drabbades af kost¬
naderna; samt att det ej vore med rättvisa förenligt, att don som bevakade ett min¬
dre belopp skulle i kostnaderna deltaga lika med den som bevakade ett större.
Utskottet förmår icke inse, hvarföre rättvisan skulle fordra, att de bevakade
beloppens storlek läggas till grund för fördelningen af ifrågavarande kostnader, al-
draminst i de fall då den mindre fordringsegaren på grund af förmånsrätt kom¬
mer i åtnjutande af en utdelning ur massan öfverstigande den dividend, som till¬
faller den' större fordringsegaren, eller då den sednares kraf helt och hållet ogillas,
så att han icke ens får ingå såsom delegare i massan; och hemställer Utskottet för¬
denskull,
6:o) att Herr J. E. Johanssons förslag må lemnas utan vidare afseende.
I 47 § af Konkurslagen finnes stadgadt: “Under anslagstidon läte gode män¬
nen fast egendom värderas, som i Utsökningsbalken sägs.“ Rörande detta stadgande
har Herr Aug. Danielsson anmärkt, att detsamma vore olämpligt och medförde
dryga kostnader utan motsvarande nytta, synnerligast inom de norra orterna, der
värderingsmännen kunde hafva 10 å 12 mil till förrättningsstället. Dessutom hade
hvarje fastighet sitt åsätta taxeringsvärde, “som borde vara tillräckligt betryggan-
de“. Herr Danielsson föreslår derföre, att omförmälda föreskrift måtte ur lagen utgå.
Då berörda stadgande i Konkurslagen hänvisar till Utsöknings-balken samt
betydelsen af detsamma sålunda är beroende af den sednare, hvars omarbetning af
dertill utaf Kongl. Maj:t i nåder förordnade komiterado redan är påbörjad, anser
Utskottet sig böra hemställa,
7:o) att Herr Aug. Danielssons ifrågavarande förslag ej må till någons Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Btockholm den 25 Februari 1869.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Sami. 3 Höft.
2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
Reservationer:
af Herr Faxe: “Jag medgifver visserligen att, på sätt Utskottet anfört, motio¬
närens förslag ickejär rätt förenligt med den grundsats, som genomgår Konkurslagen, att
borgenär bor sjelf eller genom ombud följa konkursmålets gång ock således göra sig
underrättad, huruvida anmärkning emot hans fordran förekommit, huruvida edgång-
yrkande blifvit väckt o. s. v.; men då erfarenheten gifvit vid handen, att rättig¬
heten att fordra sådan edgång, såsom motionären uppgifva, ofta blifvit missbrukad,
och ett strängt genomförande af den ofvannämnda grundsatsen medför icke ringa
olagenheter och stundom verklig orättvisa, helst det icke gerna kan fordras, att eu
borgenär, som har en mindre betydlig fordran, skall uppoffra hela beloppet af denna
fordran och kanske än mera, för att sjelf eller genom ombud följa allt hvad under
konkursmålets handläggning förekommer i anmärkningsväg eller eljest: så anser
JyLGn ora sokas att bereda borgenär, emot hvilken yrkande om edgång fram-
stalles, tillfälle att derom erhålla underrättelse; men det synes ej billigt, att den,
som åt giftiga skal och i konkursmassans gemensamma intresse framställer yrkan¬
det, skall derför vidkännas besvär och kostnad, nära nog liktydigt med straff, för
begagnandet af en laglig rättighet. Det blefve derjemte icke sällan omöjligt för
honoin att behörigen och bevisligen fullgöra kommunikationen, och för frågans lös¬
ning hnnes en vida enklare och lämpligare utväg, än den motionären föreslagit,
hvarigenom utan de svårigheter och olägenheter, som detta sednare skulle medföra,
det åsyftade ändamålet i allmänhet skulle uppnås, om nemligen Rättens ombuds¬
man får det åliggande att ofördröjligen efter emottagande af anmärkningsakten med
posten afsända underrättelse om yrkandet till den, som skall fullgöra edgången-
dock boi-de hvarje borgenär, som vill komma i åtnjutande af den förmån en sådan
underrättelse medför, i bevaknmgsinlagan uppgifva sin adress. Försummar han
detta, fan han skylla sig sjelf om han går förlustig sin rätt.
I anledning häraf föreslår jag, att till 86 § må göras följande tillägg:
_ lirkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den
ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må
sädant yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes framstäl¬
las, än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves. Un¬
derrättelse om yrkandet värde, genom Rättens ombudsmans försorg, på sätt i 15 6,
om fortställande af kallelsebref, stadgas, den som edgången fullgöra skall eller hans
<!ni JU!, ofördröjligen meddelad; dock åligge borgenär, som förmånen af sådan un¬
derrättelse åtnjuta vill, att i bevaknmgsinlagan uppgifva den ort i riket, dit bref
till honom eller hans råtta ombud sändas må.“
af Herr Beckman, som instämde med Herr Faxe.
_ af llcvrliibbing: “Emot Utskottets beslut, för så vidt det innefattar afstyrkande af
det i motionen N:o 231 framställda förslag, att borgenär i konkurs, som yrkar, att annan
borgenär skall med ed fasta sin fordran, om detta yrkande skall underrätta den, mot
hvilken det framställts, får jag anmäla nun reservation. Det må kunna medgifvas,
att anförda förslag innebär en afvikelse från den, Konkurslagen genomgående grund¬
tanke, att konkursmassa är ett genom omständigheterna uppkommet bolag och att
delegare deri alltså ej blott skall en gång hafva anmält sin fordran, utan der¬
jemte måste fortfarande bevaka sin rätt och förty följa med sin uppmärksamhet
och gorå sig underrättad om beslut och framställda yrkanden. Men då, såsom af
Ii
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
flere motionärer blifvit intygadt och jemväl inom Utskottet vitsordadt, stadgandena,
i §§ 86 och 88 om rätt för borgenär att fordra, det annan borgenär skall sin for¬
dran med ed styrka, mot lagens mening och afsigt, blifvit derföre missbrukade, att
yrkande om edgång utan all annan anledning, vid lagligen styrkta och ostridiga for¬
dringar, blifvit gjordt blott i hopp och beräkning, att en eller flera borgenärer, som
ej förskaffat sig underrättelse om dylikt yrkande, genom försummelse af edgång
skulle gå förlustige sina fordringsanspråk i massan, synes sådant ådagalägga behof-
vet af modifikation i lagens stadgande, hvarigenom tillfälle till nämnda missbruk i
möjligaste måtto undanrödjes. Och då den i ofvan citerade motion föreslagna än¬
dring af lagen ej djupare ingriper i det hela af densamma, utan endast angår en,
enskild borgenär tillagd rätt mot en eller flera andra, synes ock det föreslagna,
utan att medföra rubbning i det hela af do principer, på Indika lagen är byggd,
alltför väl kunna betraktas såsom ett i lagen stadgadt vilkor, som en borgenär har
att uppfylla, för att få utöfva den rätt, honom i § 86 tillerkännes.
diet är på grund af nu anförda skäl, jag för min del vördsamt föreslår, det
Riksdagen på det sätt bifaller Herr Isbergs motion, att den för sin del beslutar ett
tillägg' till § 86 af Konkurslagen, så lydande:
“Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den
ordning och inom den tid, som för jäf mot fordringsegare förr stadgade äro. Ej
må sådan yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes fram¬
ställas, än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves, och
vare den, som yrkandet framställt, skyldig att derom underrätta borgenären eller
hans ombud samt tillika inom förr nämnda tid till Rätten eller domaren ingifva
bevis, att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd att hans yr¬
kande om edgång lemnas utan afseende. Dock åligge borgenär, som förmånen af
sådan underrättelse åtnjuta vill, att i bevakningsinlagan uppgifva den ort inom riket,
dit bref till honom eller hans rätta ombud sändas må.“
af Herr Bergström;
af Herr Rosenberg: “Jag har inom Utskottet förfäktat den åsigt, att borge¬
närseden borde alldeles afskaffas; men då detta förslag icke rönt tillräckligt under¬
stöd inom Utskottet, vidhåller jag ett annat alternativ, nemligen att den, som på¬
yrkar edgång, bör derom underrätta den borgenär, af hvilken edgången fordras,
hvarigenom ett sjelfsvåldigt yrkande på edgång, stundom af alla medborgenärer,
skall i betydlig mån förekommas.“
af "Herr Ola Bosson Olsson, som förenade sig med Herr Rosenberg.