Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o SB.
Ank. till Riksd. Kansli d. 7 Maj 1869, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 Kap.
2 § Rättegångsbalken, i fråga om fullmägtigskap.
Herr Grefve E. Sparre har uti eu inom Första Kammaren väckt
motion (N:o 41) framhållit behofvet af ett ändamålsenligt ordnande af
sakförarekallet. Redan i 17,44 års lag hade man, inseende behofvet af
duglige sakförare, nedlagt fröet till en sakförare-institution genom be¬
stämmelserna i 15 Kap. 2 § Rättegångsbalken, som är af denna lydelse:
»De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, red¬
lige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas,
som af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är och lof dertill fått.
Vill parten bruka till fullmägtig sin skyldeman, eller den i hans tjenst
är, eller han eljest häfver förtroende till; stånde det honom fritt. Konun¬
gens betjente, som Kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner
tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjenst dermed ej försumma,
eller det emot deras embetes pligt ej strider»; Och vidare funnes i 9 §
stadgadt: »Den, som fått af Rätten lof, att rättegångssaker drifva, vare
skyldig, att utan betalning hjelpa de fattiga för Råtta, då Domaren det
pålägger». — Men det frö till en sakförare-institution, som sålunda blifvit
utsådt, hade nästan helt och hållet blifvit qväfdt, då, inom hela riket,
Göta Hofrätt samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge voro de enda
domstolar, der personer förordnades att vara sakförare. Ville man kasta
eu blick på förhållandet i Frankrike, England och Amerika — de land,
der civilisationen och industrien mest framskridit —— skulle man finna
de flesta civila embetsman derstädes hafva längre eller kortare tid egnat
sin verksamhet åt advokatyrket. Ingen förordnades i dessa länder till
domare, med mindre han förut vissa år praktiserat såsom advokat. De
kunskaper, som utöfvandet af detta yrke erfordrade, de ansträngningar
af tankekraften, som eu advokat nödgades underkasta sig, så vida han
ville vinna uppmärksamhet och förtroende, alstrade och uppammade
Bill. till Likså. Prof.. 1869. 7 Samt. 20 Häft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
talangen. Advokaten utbildade sig till talare och lärde sig att föra or¬
det vid tillfällen, der sådant fordrades. — Hos oss funnes i hela landet
knappt femtio personer, som förtjenade ens benämningen advokater, och
ännu färre voro de, hvilka egde kunskap och förmåga att så som sig
borde utöfva yrket. Allmänheten, särdeles på landsbygden, saknade
kunniga personer att i sina rättegångsangelägenheter rådfråga. Ett så¬
dant förhållande mångfaldigade både tvisternas antal och det besvär,
som domaremagten måste underkasta sig för deras utredande och afdö¬
mande. För affärsmannen och industri-idkaren, ja, för alla vore det
likväl högst angeläget att på de ställen, der de hade något i rättsväg
att uträtta, ega någon pålitlig, till namn och adress känd person, till
hvilken de kunde vända sig. En annan olägenhet, som obefintligheten
af ett sakförarestånd medförde, bestode deri, att den fattige i allmän¬
het svårligen kunde göra sin rätt gällande, då han saknade dertill nö¬
digt biträde af sakkunnig person. I Frankrike hade man genom »la loi
sur 1’assistance judiciaire» den 30 Januari 1851 beredt äfven den
fattige möjlighet att få rätt. Den, som läte inregistrera sig i 1’ordre
des advocats, vore nemligen förbunden att en viss tid, efter derom för
hvarje fall meddeladt förordnande, biträda de fattige utan betalning.
Vid utförandet af dessa uppdrag ansträngde sig många af de dertill ut¬
sedde advokaterna till det yttersta, för att vinna uppmärksamhet och
allmänhetens förtroende. Den omständighet, att embetsmännen i Frank¬
rike börjat sin bana såsom advokater med ett offentligt uppträdande,
torde också hafva bidragit dertill, att derstädes så många talanger bland
embetsmännen funnes.
På det att emellertid någon åtgärd måtte vidtagas till afhjelpande
af olägenheterna i anmärkta hänseendet, ville motionären föreslå:
l:o »att med godkännande af de i 1734 års lag uti ämnet med¬
delade stadgande!!, hvilka, ehuru aldrig upphäfva, dock i sednare tider
ej efterlefvats, Riksdagen beslutar det tillägg i 15 Kap. 2 § Rättegångs¬
balken, att hvarje domstol bör förordna ett efter omständigheterna läm-
padt antal kunnige, oberyktade, ärlige och förståndige män, som sig
dertill anmäla, att vid domstolen allmänneligen biträda med rättegångs-
sakers utförande;
2:o att vid hvarje domstol en särskild plats anvisas för samma
personer;
3:o att en hvar väl må sjelf föra sin talan vid domstol, men ej
ega till ombud begagna annan än den, som antingen blifvit af domsto¬
len utsedd att rättegångsärenden drifva eller visar sig hafva aflagt juri¬
disk examen, eller, af domstolen känd, pröfvas ega de egenskaper, som
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
3
2 § af 15 Kap. Rättegångsbalken föreskrifver såsom vilkor för rättigheten
att för andra inför domstol tala och svara;
4:o att hvarje domstol skall till Konungens Befallningshafvande i
länet ingifva en, derstädes för allmänheten tillgänglig förteckning på
dem, som fått domstolens förordnande att rättegångssaker drifva, tillika
med deras adresser.»
Utskottet, som, enligt erhållen remiss, har att öfver detta för¬
slag afgifva yttrande, har funnit detsamma förtjent af uppmärksamhet.
De olägenheter, som härflyta deraf att i de särskilda orterna ej finnas
kända personer, till hvilka parter och rättsökande med "tillförsigt kunna
vända sig i sina rättsangelägenheter, äro obestridliga och hafva ofta
blifvit öfverklagade- Särskildt må här påpekas den omständighet, att,
då för omkring tio år sedan hos Sveriges Riksdag och Norges Storting
fråga förevar om antagande af en för begge rikena lika lag angående
verkställighet i det ena riket af domar och utslag, meddelade i det an¬
dra, det härom utarbetade förslag bifölls i Sverige, men afslogs i Norge
hufvudsakligen på den grund att tillgång på sakförare här i landet icke
funnes för de Norrmän, som deraf kunde vara i behof. De af motio¬
nären föreslagna bestämmelser skulle utan tvifvel i någon mån bidraga
till omförmälda olägenheters afhjelpande; och Utskottet kan så mycket
mindre hysa några betänkligheter vid att i hufvudsaken biträda försla¬
get, som detsamma egentligen afser, icke införande af någon ny insti¬
tution, utan endast en mera bestämd föreskrift för domstolarne att, på
sätt redan nu varande lag antyder, hvar för sitt område bemyndiga
vissa personer att der låta allmänneligen bruka sig såsom fullmägtige.
Ett sådant bemyndigande innebure endast en anvisning på lämpliga per¬
soner, till hvilka parterna kunde anförtro sina angelägenheter; det upp-
häfde ej rättigheten för part att, sjelf utföra sin talan eller dertill välja
annat Renligt ombud.
Då det bör vara domstolen obetaget att lemna ifrågavarande upp¬
drag äfven till personer boende utom jurisdiktionen, torde med säker¬
het kunna antagas, att brist cj skall uppstå på någorlunda lämpliga per¬
soner, som äro villiga att, utan lön af det allmänna, åtaga sig uppdra¬
get, helst det ökade förtroende, som deraf är att påräkna, bör medföra
tillräckligt stora fördelar, för att uppväga den dermed förknippade skyl¬
digheten att utan betalning biträda de fattiga, då domaren det pålägger.
Deraf att en person bemyndigas att allmänneligen biträda med
rättegångssakers utförande följer ingalunda, att han skulle hafva ovil¬
korlig skyldighet att åtaga sig hvarje sak, som honom anförtros. Detta
må i hvarje särskildt fall bero på aftal vederbörande emellan; ty då det
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
är parten obetaget att anlita hvem som helst, så bör det ock stå sak¬
föraren öppet att afsåga sig ett erbjudet förtroende, om han dertill fin¬
ner sig föranlåten. Eu sådan sakförare är följaktligen icke att betrakta
såsom offentlig tjensteman; och beträffande sättet för hans afsättning
och de skäl, som dertill ma föranleda, finnas erforderliga föreskrifter
meddelade i Kong! Brefvet den 27 Maj 1801.
För asyftade ändamålets vinnande är dock ej nog dermed att all¬
männa sakförare anställas. Det är jemväl nödigt att allmänheten erhål¬
ler kännedom om deras namn och hemvist. Detta synes lämpligen kunna
ske. derigenom att de upptagas i statskalendern, i hvilket afseende före¬
skrift borde meddelas vederbörande att hvarje år i behörig tid till Ko-
nungens Befallningshafvande insända erforderliga uppgifter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,
att Riksdagen ville dels för sin del besluta eu författ¬
ning, så lydande:
^ »Såsom tillägg till hvad lagen i 15 Kapitlet Rätte¬
gångsbalken angående laga fullmägtig innehåller, för¬
ordnas som följer:
Vid hvarje allmän domstol skola minst två skicklige
män bemyndigas att såsom fullmägtige tillhandagå par¬
ter, som dem anlita. Dessa fullmägtige skola nämnas,
vid Hofrätt och Underrätt af Rätten sjelf och vid
Högsta Domstolen af Konungens Nedre Justitie-
Revision»';
dels ock genom underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, så vida berörda lag¬
förslag, godkännes, täcktes i nåder meddela erforderliga
föreskrifter, i ändamål att ifrågavarande sakförares namn
och adresser må komma till allmänhetens kännedom.
Stockholm den 7 Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
ARVID FAXE.
Reservationer
äro anmälda af Herrar Ola Bosson Olsson och Rosenberg.