Lag-Utskottets Utlåtande Sto IG.
1
N:o 16.
An It. till Riltad. Kansli d. 27 Mars 1869, kl. 2 c m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kong/. Förord¬
ningen om landsting den 21 Mars 1862.
Genom särskilda remisser har Andra Kammaren infordrat Lag-Utskottets
Utlåtande öfver de motioner, åsyftande ändringar i ofvanberörda Kong!. Förordning,
hvilka blifvit väckta af Herrar A. Jonsson (motionen N:o 106), II. W. Hesslc (mo¬
tionen N:o 11), och Per Nilsson från Malmöhus län (motionen N:o 27).
Bland desse motionärer har Herr A. Jonsson föreslagit, att 25 § i åbero¬
pade Kongl. Förordning, enligt hvilken Kongl. Maj:t utser för hvarje lagtima
landsting eu ordförande, hvilkens befattning fortfar intill nästa lagtima samman¬
komst, måtte erhålla sådan ändring, att landstinget finge inom sig utse ord¬
förande. Såsom skäl härför har motionären anfört, att, med afseende å lands¬
tingets begränsade verksamhetssfer, det vore »öfverflödigt» att Regeringen skulle
utnämna ordförande i tinget; att landstinget lika väl som Riksdagens utskott borde
iå inom sig utse sin ordförande; samt att någon nödvändighet för Regeringen att
inom sjelfva tinget hafva ett kontrollerande ombud så mycket mindre vore för
hand, som tillräcklig kontroll emot fattandet af rättsvidriga beslut vore uppställd
genom den magt som Konungens Befallningshafvande egde att antingen bifalla
eller afslå tingets beslut.
Af dessa motiver, hvilka äro allt för negativa för att förtjena någon synnerlig
uppmärksamhet, synes framgå, att motionären misstagit sig om rätta orsaken,
hvarför det blifvit Kongl. Maj:t förbehållet att utse ordförande i landsting. Grun-
* llih till liiksd. Fmt. 1860. 7 Sand. 9 Haft. 1
2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.
den för ifrågavarande stadgande är nemligen att söka icke i något förment behof
å legeringsmagtens sida att utöfva kontroll å landstingets åtgärder och beslut,
men dels i den betydelse, landstinget, genom arten och omfånget af sin verk¬
samhet, inom administrationen erhållit, dels ock i den nära förbindelse, som
emellan statsförvaltningen och . landstingets åtgärder och beslut måste ega rum.
Egenskapen att kunna på ett tillfredsställande sätt leda förhandlingar sådana som
landstingets förutsätter eu icke ringa erfarenhet och vana vid offentliga förhand¬
lingar. Det låter således tänka sig, ehuru det hittills ej torde hafva inträffat, att
ett landsting kunde blifva så sammansatt, att inom detsamma ej vore att tillgå
någon lämplig ordförande. Erfarenheten har åtminstone ådagalagt, att vid lands-
tingsmannaval den mera framstående förmågan och den större medborgerliga för-
tjensten mången gång fått vika för medelmåttan. Det synes derföre ganska väl¬
betänkt åt att Kong], Maj:t öfverlemnats att inom eller utom landstinget utse ord¬
förande för tinget. Härmed vill Utskottet dock ej hafva sagt, att så alltid bör
förblifva. Landstingsinstitutionen är ännu temligen ny; men sedan den hunnit
att mera utvecklas och folket uppnått eu större mognad för den sjelfstyrelse, som
med denna institution åsyftas, — då torde en förändring i den af motionären
föreslagna syftning finnas lämplig.
Det bör jemväl erinras, att, såvidt Utskottet har sig bekant, hvarken från
allmänhetens eller landstingens sida någon klagan försports i afseende på lämp¬
ligheten af de personer, hvilka hittills bill vit beklädda med ordförandeskap i
landstingen.
På grund häraf får Utskottet vördsamt hemställa,
Do) att Herr A. Jonssons förenämnda förslag ej må af Riksdagen
bifallas.
Herrar Hessle och Per Nilsson hafva begge fästat uppmärksamhet vid det
missförhållande, som egen rum i fråga om beräkning af resekostnadsersättning till
landstingsmän, enligt författningens 24 i;, som är af denna lydelse: »Landstingsman
eller suppleant eger icke beräkna annan ersättning för inställelse vid landstingets
möte, än skjutslega för två hästar till resan fram och åter. Denna ersättning be-
strides af landstingskassan.’’ Inom många orter funnes nemligen jernvägar och
ångbåtskommunikationer, som af flertalet bland landstingsmannen begagnades vid
deras resor till mötet, men likväl beräknades reseersättningen efter nyssberörda
grund, hvarigenom landstingskassan betungades med oskäligt stora kostnader. An¬
märkta förhållandet ledde ock till orättvisa, derigenom att några landstingsmän,
gynnade åt ett billigare och lättare kommunikationsmedel, blefvo i tillfälle att af rese-
kostnadsersättningen tillgodogöra sig en besparing, som de öfrige, hvilka måste
färdas på landsvägen, ej kunde bereda sig. För vinnande af rättelse härutinnan
är föreslaget,
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16
3
af Herr Hessle: att, med upphäfvande af 24 § i Kongl. Förordningen om
landsting den 21 Mars 1862, stadgas måtte, att landstingsman eller suppleant, der
han önskar ersättning för inställelse vid landstingets möte, ej må slik ersättning
beräkna högre än för resa å kortaste vägen emellan hemvistet och mötesstället
med de allmänna kommunikationsmedel, som draga minsta kostnaden, hvarom
hvarje års landsting eger beslut meddela"; samt
af Herr Per Nitsson: ”att Riksdagen för sin del ville besluta, att 24 § i
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 Mars 1862 om landsting måtte er¬
hålla följande förändrade lydelse: Landstingsman eller suppleant eger icke beräkna
annan ersättning för inställelse vid landstingets möte, än skjutslega för två hästar
till resan fram och åter till närmaste jernvägs- eller ångbåtsstation, samt på jern-
vägen första plats på snälltåg fram och åter, eller på ångbåt, om sådan
begagnas, likaledes första plats fram och åter. Denna ersättning bestrides af lands-
tingskassan."
Lika med motionärerne och på de af dem anförda skäl anser Utskottet,
att en lagförändring i sådan syftning erfordras Hufvudsakligen öfverensstämmer
denna åsigt ock med den i gällande resereglemente för embets- och tjensteinän
tillämpade grundsats, att resekostnadsersättning skall utgå efter det eller de i
samma reglemente angifna olika sätt att färdas, med skjuts, på ångfartyg, eller
på jernväg, som för resan verkligen begagnats. Då, såsom bekant är, personer
finnas, h.vilka ej tåla att färdas till sjös, synes all billighet fordra, att den, som
utan att begagna tillgänglig ångbåtslägenhet, reser med skjuts, må i enlighet med
Herr Per Nilssons förslag beräkna ersättningen efter den i afseende på detta be¬
fordringssätt bestämda grund. Deremot torde det ej vara lämpligt eller behöflig!
att åt hvarje års landsting öfverlemna en sådan pröfningsrätt rörande beräknings¬
sättet, som i Herr Hessles motion finnes antydd.:
I anledning af dessa motioner får Utskottet således tillstyrka,
2:o) att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvar¬
igenom förordnas, att 24 § i Kongl. Förordningen om lands¬
ting den 21 Mars 1862 skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Landstingsman eller suppleant eger icke tillgodonjuta annan
godtgörelse för inställelse vid landstingets möte, än ersättning för
resekostnaden fram och åter, beräknad efter skjutslega för två
hästar, der icke jernväg är att tillgå, eller ångbåtslägenhet
begagnas; men efter afgiften för plats i första klassens vagn
på jernväg, der sådan finnes, och för eu hyttplats eller, när
4
Lag-Vtskottefs Utlåtande N:o 17.
hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, der
resan såmedeist sker.
Stockholm den 27 Mars 1869.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Reservation:
af Herr Ahlgren.
N:o 17.
Ant. til! Riksd, Kansli rl. 27 Mars 1869, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om tussa ändringar i Kongl. För¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den SI
Mars 1862.
Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner, tre till antalet, äro
väckta, den ena inom Första Kammaren af Herr A. Dickson (motionen N:o 16) samt
de begge öfriga inom Andra Kammaren af Herrar O. P. Rytande)’ (motionen N:o
71) och S. Hansson (motionen N:o 217).
Herr Dickson, hvars framställning är riktad mot den i 4 § af kyrkostämmo-
förordningen, i fråga om rättighet att deltaga i kyrkostämmans öfverläggningar
och beslut, gjorda inskränkning, hvarigenom främmande religionsbekännare och de,
som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, derifrån blifvit undantagne, har i
afseende härå anmärkt, att något dylikt undantag ej varit stadgadt i den genom
kyrkostämmoförordningen upphäfda. Kongl. förordningen om sockenstämmor, ehuru
vid dessa stämmor behandlades enahanda frågor, som kyrkostämma nu har att