Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.
*
N:o 13.
Ant. till Riksd. Kansli d. 29 April 1869, kl 3 e. m
Konstitutions- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt 'motion om tillägg
till 87 § Regeringsformen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 43j har Herr Bjerkan-
der, efter att hafva anmärkt dels den ovisshet, som förefunnes i afseende på grän¬
sen emellan den så kallade ekonomiska lagstiftning, hvilken enligt 89 § Regerings¬
formen tillkommer Konungen ensam, och den lagstiftning, hvilken enligt 87 § i
samma lag utöfvas af Konung och Riksdag gemensamt, dels den motsägelse, hvari
89 och 57 §§ i Regeringsformen skulle stå till hvarandra, då i den ekonomiska
lagstiftningen inginge en icke oväsendtlig beskattningsmyndighet, föreslagit att Ko¬
nungens rätt att utan Riksdagens samtycke stifta och upphäfva ekonomisk lag måtte
upphöra, och att i denna syftning måtte i 87 § Regeringsformen näst efter ordet:
Kriminallag införas: “samt lagar och författningar som Rikets allmänna hushållning
röra."
Vid pröfningen af denna fråga har Utskottet ansett sig icke böra under¬
låta att fästa uppmärksamhet på den utveckling, Konungens rätt att i vissa fall
ensam stifta lag från dess första uppkomst undergått, hvarföre Utskottet funnit
en sammanfattning af denna utvecklingsjhufvuddrag böra föregå det yttrande Ut¬
skottet har att öfver motionen afgifva.
Enligt de grunder, på hvilka vår äldsta historiskt kända samhällsförfattning
hvilade, tillhörde all lagstiftande myndighet folket ensamt. Landskapen, hvart un¬
der sin lagman och med sin särskilda lag, utgjorde denna tids mest utbildade sam¬
4
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.
hällen. Endast såsom ett löst förbund af dem framstod riket, i början utan hvarje
annat yttre föreningsband än den gemensamme Konungen, hvars myndighet dock i
fredstid synes hafva varit inskränkt till högsta domaremagt samt högsta vård om
fridens och lagarnes upprätthållande. Någon del i deras stiftande egde han så
mycket mindre, som hvarje gemensam lagstiftning för hela riket saknades. I läng¬
den kunde dock detta samhällsskick lika litet här som annorstädes motstå den
centralisationsanda, som utmärkte sednare hälften af medeltiden, och som i Sverige
ganska tidigt begynte arbeta på landskapsbandens upplösning och landsdelarnes sam¬
mansmältning till eu riksenhet, samt riksstyrelsens samlande i Konungens hand.
Såsom på eu gång en yttring af denna verksamhet och ett medel att ytterligare
befrämja densamma utvecklade sig småningom vid sidan af landskapslagarne en
mer och mer omfattande för hela riket gällande lagstiftning, som helt naturligt
föll i händerna på konungamagten, redan af det skäl, att lämpliga former för fol¬
kets deltagande i sådan lagstiftning saknades, då det enda fullt lagliga förfarings¬
sättet att å landstingen inhemta hvarje landskaps bifall var förenadt med alltför
stor omgång och alltför många svårigheter i öfrigt för att kunna med någon ut¬
sigt till framgång anlitas. På detta sålunda framträdande nya slag af lagstiftning
utgöra Birger Jarls fredslagar det från äldre tider mest kända exempel, ehuru
visserligen icke det äldsta, enär anledning ej saknas, att Konungen långt före denna
tid varit i utöfning af sådan myndighet. Och sedan vid konung Magnus Ladulås’
tid de särskilda landskapens yppersta målsmän, lagmännen, begynt inträda i Konun¬
gens tjenst och i hans råd, kunde han anse sin rätt att stifta lag så höjd öf¬
ver allt tvifvel, att han offentligen uttalade den i inledningen till Skenninge Stadga
af år 1285, hvarest han påbjöd, att hvar och en måste åtlyda hvad han med sitt
råd och sina goda män stadgade och kungjorde i allmänna eller enskilda ärenden,
som tarfvade rättelse, ändock att det icke förut vore i lag satt.
Emellertid hade arbetet på landskapsföreningarnes upplösning och samman¬
smältning till en stat fortskridit så långt, att i medlet af nästföljande sekel en ge¬
mensam lagbok, Magnus Erikssons Landslag, begynt i rikets särskilda delar tilläm¬
pas, om den ock ej kunnat formligen antagas och stadfästas såsom gällande lag.
Denna landslag fordrade folkets bifall till ny lagstiftning, men då den lika litet
som landskapslagarne kände någon annan form för inhemtande af detta bifall, än
att sådant skulle ske på landskapstingen, blef af dessas mer och mer försvin¬
nande betydelse likasom af tidsförhållandena i öfrigt en följd, att, när allmänna
lagen tarfvade förbättringar och tillägg, dessa fortfarande kommo att utgå från
Konungen ensam; en lagstiftning hvaraf ej få prof finnas förvarade i den följd af
Kong). Stadgar man ännu eger i behåll från trettonde och följande århundraden.
Men härjemte hade ett nytt och rikt fält för Konungens lagstiftande myn¬
dighet öppnat sig i följd af förhållanden, som för vår äldsta samhällsförfattning
varit främmande, men som, sedan de äfven hos oss begynt vinna insteg, snart
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
5
gjorde en från allmänna lagen artskild speciel lagstiftning nödig. I den mån nem¬
ligen öfver de sins emellan likartade element, hvaraf samhället ursprungligen be¬
stått, särskilda stånd och korporationer begynte höja sig, med anspråk på vissa
företrädesrättigheter framför samhällets öfriga medlemmar, framträdde behofvet af
särskild lagstiftning för att ordna och begränsa dessa rättigheter. Så erhöllo de
två främsta stånden sina privilegier, och den rättsskipning, som i adelns privilegier
förbehölls medlemmar af detta stånd på deras gårdar, blef, i förening med den,
hvilken Konungen utöfvade inom sitt hot', närmare bestämd genom de så kallade
gårdsrätterna. Städerna fingo sina privilegier och särskilda lagar, hvilka sist¬
nämnda vid den tid, då allmänna landslagen trädde i tillämpning, sammanfattades
till en allmän stadslag, och skr åför fattning ar gjordes förbindande för dem som id¬
kade samma näring. Slutligen hade det befunnits nödigt att ordna förhållandena
inom särskilda landsdelar, såsom bergslagerna, genom privilegier och stadgar, hvilka
medförde ytterligare undantag från allmänna lagen. Hela denna speciela lagstift¬
ning har i allmänhet ända från början af sin tillvaro varit ansedd såsom en en¬
sak emellan Konungen, som utdelade privilegierna och den korporation, som emot-
tog dem, hvadan all den omfattning, detta rättsområde kunde vinna, blef eu yt¬
terligare tillökning i Konungens lagstiftningsmagt.
Här förefanns alltså ganska tidigt en bestämd skilnad emellan lag, i
hvars stiftande folket åtminstone efter lagbokens bokstaf skulle hafva del, och
stadgar, hvilka af Konungen utfärdades rörande ärenden, som icke voro i lag
satta, och hvilka stadgar innefattade dels ämnen af lika allmän natur som de,
hvilka influtit i lagboken, dels all speciel lagstiftning för särskilda medborgare¬
klasser och landsdelar, hvartill, i den mån regeringsmagten vann stadga och be¬
gynte utöfva mångsidigare verksamhet, kommo sådana rent administrativa regle¬
menten, som äro oskiljaktiga från hvarje ordnad styrelse, men som ock derföre
först från nyare tidens början torde hafva nått någon större omfattning.
Medan den allmänna lagstiftningen efter antagandet år 1442 af rikets
andra gemensamma lagbok, Christoffers Landslag, under eu tid af halftannat år¬
hundrade icke företer några synnerliga framsteg, utvecklade sig deremot på det
speciela rättsområdet en verksamhet af så mycket större intresse för förevarande
ämne, som den visar, från hvilket ursprung och på hvad sätt den lagstiftning,
som i sednare tider fått namn af den ekonomiska, uppkommit och utbildat sig.
Man ser nemligen huru ur de adliga privilegierna och deras stadgande!! om frälse¬
jords rättigheter och skyldigheter till skilnad från icke privilegierad jord små¬
ningom utvecklade sig vigtiga delar af vårt kameralväsende, samt huru i medlet af
sextonde århundradet från gårdsrätterna afsöndrades krigsartiklar såsom eu särskild
gren af lagstiftningen; vidare huru presterskapets privilegier gifvit upphof åt Kongl.
kyrkostadgar jemte författningarne om undervisnings- och kommunalväsendet, samt
slutligen huru stadsprivilegierna och skråförfattningarne innehöllo fröet till lagstift¬
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
ningen om stadsmannanäringarne. Härtill kom under Gustaf Wasas och hans
söners tid en liflig utveckling af lagstiftningen om jordbruk, bergsbruk, skogs¬
hushållning, jagt och fiske, i följd af den uppmärksamhet från det allmännas sida
dessa näringar då begynte tillvinna sig, och af de begrepp om Kronans höghets¬
rätt öfver rikets jord och vatten, som vid samma tid sökte göra sig gällande.
Då nu Riksdagen vid början af sjuttonde århundradet öfvertog den rätt,
som enligt lagboken tillkom Svenska^folket, att besluta i frågor om afskaffande
af gammal eller antagande af ny lag, synes det som om den bort komma i utöfning
af behörigt inflytande åtminstone på den del af Konungens lagstiftningsmagt, som om¬
fattade till allmän lag hörande ämnen, och hvars öfvergång till Konungen ensam,
såsom nämndt är, torde haft en af sina förnämsta orsaker i saknaden under äldre
tider af ett tjenligt organ för utöfvande af den myndighet folket hade sig i lag
tillerkänd. Så blef emellertid icke förhållandet. Konungamagten behöll i detta
hänseende hvad den förvärfvat, och medan den allmänna lagboken, Christoffers
Landslag, enligt gammal sed ansågs icke kunna ändras utan Konungs och Stän¬
ders gemensamma bifall, hvarföre ock arbetet med lagens revision iortgick under
beständigt deltagande från representationens sida, fortfor utfärdandet åt så kallade
stadgar, plakater och förordningar tillhörande allmän lag, hvaribland må nämnas:
straffordning, förmyndareordning och sjölag, utan att Ständerna på förhand gifvit
sitt bifall, och ej sällan utan att deras stadfästelse å redan utgifna förordningar söktes.
Dock har detta sätt att gå till väga gång efter annan och i synnerhet under
Carl XI:s förmyndareregering gifvit anledning till starkt missnöje från Riksdagens
sida och ett icke otvetydigt uttalande af dess på giltig rättsgrund stödda anspråk
att i en så vigtig del af lagstiftning blifva hörd.
På det speciela rättsområdet tillkom, i den mån eu lifligare samverkan
emellan Konung och Ständer utbildade sig, eu ny lagstiftningskälla i Resolutionerna
på Ståndens besvär, hvarvid Konungen och hvarje Stånd särskildt afgjorde de
ärenden, som hufvudsakligen rörde Ståndet. Dock begynte Riksdagen i dess
helhet vid medlet af sjuttonde århundradet verksamt ingripa jemväl i vissa delar
af den speciela lagstiftningen, förnämligast den som rörde näringarne, i
det att dess mening ofta inhemtades i dylika frågor, och redan utfärdade förord¬
ningar underställdes dess godkännande.
Det inflytande Ständerna sålunda begynt tillmäta sig på väsendtliga delar af
den lagstiftning, som dittills obestridt tillhört Konungen ensam, kunde under den
följande envåldsperioden ej göras gällande. Konung Carl XI hade nemligen låtit
1682 års Ständer afgifva den förklaring att “de aktade alldeles orimligt att Kongl.
Maj:t skulle vara förbunden Ständerna att höra, när Kongl. Maj:t ville göra några stad¬
gar, plakater, reglementen och förordningar, undantagandes sådan allmän lag, hvilken
anginge hela riket och alla Ständerna i gemen, i hvilken allmänna Sveriges Rikes
Lag, om Kongl. Maj:t funne nödigt något att ändra, förklara eller förbättra, Kongl.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
Maj:ts trogne undersåter hyste den underdåniga tillförsigt att Kongl. Maj:t såsom
en nådig Konung läte sig i nåder behaga att gifva sina Ständer deraf part."
Denna förklaring har, såsom man finner, en påfallande likhet med de åsigter,
hvilka fyrahundra år förut blifvit från konungamagtens sida uttalade, och synes
icke hafva fört frågan utöfver den ståndpunkt den då innehade. Riksdagen för¬
behöll folket dess rätt rörande allmän lag, d. v. s. hvad som innefattades i rikets
allmänna lagbok, men all annan lagstiftning lemnades i Konungens hand. Att
förklaringen icke blef någon död bokstaf visade sig snart. Den omständigheten,
att Christofters Landslag icke innehöll något stadgande angående rättigheten att
göra testamente, gaf nemligen Konungen anledning att år 1686 utan Ständernas
hörande utfärda eu testamentsstadga, som medförde vigtiga förändringar i denna
del af civilrätten, och samma år gaf Konungen stadfästelse åt nu gällande kyrko¬
lag, innan densamma blifvit Riksdagens pröfning underställd och af Ständerna
antagen.
Frihetstidens statsskick anknöt sig i detta liksom i så många andra afse-
enden till den utveckling, hvartill man hunnit, när Carl XI:s envälde begynte. »Ingen
ny lag-, säges det i 4 § af 1720 års Regeringsform, ”må stiftas och Ständerna
påträngas mot deras ja, samtycke och vedertagande, ej heller någon gammal lag,
den med god vilja deras fången är, förvandlas, ändras eller afskaffas. Men“, till-
lägges det, “skulle Kongl. Maj:t till rikets oumgängliga välfärd behöfva mellan
riksdagarne några stadgar, reglementen och förordningar med Riksens Råds råde
att göra, så böra de straxt vid Ständernas nästa sammankomst öfverses och or¬
dentligen antagas, der de af någon allmän och ständig lag skola ega kraft och
verkan1', hvarjemte i 2 § stadgas, att “Kongl. Maj:t med Råds råde eger i sådana
särskilda mål, öfver hvilka ingenting finnes, att stadga och förordna, hvarmed
sedan förhålles som i § 4 uttryckes". Konungen förpligtade sig i sin konunga¬
försäkran att “alltid instämma med Rikets Ständer såsom magtegande nu och
framdeles att göra sådana beslut, stadgar ocli förordningar om sig och riket, som
de pröfva tjenliga till det allmänna bästa".
Här kunde således icke längre blifva fråga om någon gräns mellan eii
lagstiftning, som tillhörde Konungen ensam, och en annan, som han utöfvade gemen¬
samt med Ständerna. Dessa hade i sjelfva verket all magt i detta hänseende.
Rättighet att provisoriskt lagstifta hade dock blifvit Konungen förbehållen, och
detta på ett område, hvilket, på sätt §§ 2 och 4 i Regeringsformen syntes upp¬
draga dess gräns, i det hela sammanföll med det, hvarinom Konungen dittills
haft uteslutande myndighet; likväl med undantag deraf, att enligt 49 § i samma
lag inga nya privilegier, ett helt stånd angående, utan samtlige Ständernas vetskap
och samtycke skulle få meddelas, äfvensom att resolutionerna på de särskilda
ståndens allmänna besvär nu blefvo en fråga, som pröfvades af Riksdagen i dess
helhet och sålunda upphörde att vara en Konungens och vederbörande stånds eu-
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
sak. Deremot fortfor regeringen under hela Frihetstiden att utfärda författningar
i allahanda ämnen, och detta till större antal än Riksdagen hann med att granska.
I allmänhet synes det icke hafva varit genom någon synnerlig ömtålighet om sin
lagstiftningsrätt som Fiihetstidens Ständer visste upprätthålla sitt inflytande på
styrelsen; regeringen torde i detta hänseende haft friare händer än en bokstaflig
tolkning af grundlagen medgaf.
1772 års Regeringsform upphäfde alla från 1680 såsom grundlagar ansedda
stadgar, hvadan Konungens lagstiftningsmagt återställdes i hela dess dåvarande omfång,
dock fortfarande med undantag för ståndsprivilegierna. Konungen begagnade den
ock icke blott på det administrativa och ekonomiska, utan ock på allmän lags område,
hvarest dels utan Riksdagens hörande, dels efter inhemtande endast af dess råd,
utfärdades sådana författningar som förordningarne om konkurs-, boskilnads- och
urarfvamål, 1798 års författningar om bolag och om utsökning, 1807 års förklaring
öfver allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum, hvilken förklaring åtminstone i
en eller annan punkt innefattar ny lagstiftning, äfvensom en del förordningar hö¬
rande till allmänna kriminallagens område.
I det hela torde sålunda gränsen emellan den rätt att stifta lag, som till¬
kom Konungen ensam, och den hvilken han hade att dela med Riksdagen, ända
till införandet af vårt nuvarande statsskick varit i det närmaste bibehållen sådan
den framträdt redan i trettonde seklet, åtminstone så vida man ser till de kon-
stitutionela bestämmelser, genom hvilka denna gräns tid efter annan blifvit upp¬
dragen. Öfver allt möter man samma yttre och oväsendtliga bestämningar, å ena sidan
Sveriges lagbok såsom föremål för gemensam lagstiftning, och å den andra Konungens
rätt att ensam besluta i afseende på hvad derutöfver behöfde i lag stadgas. Behofvet att
efter inre och mera väsendtligt grunder åtskilja dessa begrepp hade dock långtföre år 1809
begynt träda i dagen. Frågan derom fördes ett betydande steg framåt under det för¬
beredande arbetet för 1734 års lag. Eu vigtig uppgift för lagstiftaren blef nemligen
då att bestämma, hvilka ämnen borde i lagen inflyta. De grunder, hvilka i detta
afseende följdes, förklarades hufvudsakligen vara: att allmän lag borde innehålla
alla de nödigaste stycken, som till det enskilda lefvernet hörde och uti rättegångs-
och utsökningsmål kunde till rättesnöre tjena; men att från densamma borde ute¬
slutas allt hvad som rörde den offentliga rätten eller vore af privilegii natur, allt
det som till särskilda domsäten hörde, samt hvad ekonomi- och politiförordningar
anginge, hvilka efter förefallande omständigheter funnes mera förändring vara un¬
derkastade.
Denna undersökning, om hvilka ämnen som borde få sin plats i rikets all¬
männa lagbok, blef, i följd deraf att lagbokens innehåll aldrig ansetts falla inom
området för den Konungen ensam tillkommande lagstiftningsmyndighet, i sjelfva ver¬
ket bestämmande jemväl för frågan om denna myndighets gränser, om ock detta
icke
9
Konstitutions- Tjtskottets Utlåtande N:o 13.
icke blifvit af lagkommissionen uttryckligen uttaladt. Sedt från denna synpunkt,
hade undersökningens resultat utfallit så, att endast den ekonomiska och politilag-
stiftningen, som jemväl torde till stor del hafva omfattat hvad som förklarats till
“särskilda domsäten höra11, fortfarande borde vara Konungen förbehållen, hvaremot
“hvad som hörde till det enskilda lefvernet jemte rättegångs- och utsökningsmål",
hvarmed torde åsyftats så väl civil- som kriminallag, skulle stiftas af Konung och
Riksdag gemensamt. Då emellertid de grundsatser, hvilka vid lagens kodifikation
blifvit följda, icke vid kommande lagstiftning kunde göras gällande mot grundla¬
gens tydliga ord, att lagstiftning om allt, som ej fanns i lag satt, kunde ske utan
Riksdagens hörande, blef snart den gräns 1734 års lagstiftare sökt bestämma rubbad.
Men de åt dem uttalade grundsatser vunno allt större insteg i allmänna rättsmed¬
vetandet, man begynte mer och mer inse, att, om någon förnuftig skilnad skulle
goras mellan en lagstiftning, som tillhörde Konungen ensam, och en annan, hvari
iolket skulle hafva del, så borde denna skilnad bero hvarken af den tillfälliga
omständighet, huruvida lagen inflickades i en kodifierad lagbok eller utgafs såsom
en särskild förordning, ej heller deraf, om lagen rörde folket i dess helhet eller
vissa stånd och klasser — eu åtskilnad som numera utom det politiska området
redan begynt förlora sin betydelse ...... utan deraf, om lagen hade till sitt ändamål
att bestämma rättsförhållanden emellan samhällets enskilde medborgare, hvarvid dessa
såsom omedelbart intresserade borde ega tillfälle att genom sina representanter
deltaga, eller om den afsåg sådana förhållanden, vid hvilkas ordnande befrämjandet
åt något öfver de enskilda intressena upphöjdt statsändamål utgjorde den hufvud-
sakliga synpunkten. Att skilnaden emellan dessa slag af lagar jemväl af de lag-
stittande myndigheterna begynt beaktas, derom vittnar bland annat tillsättandet vid
1800 ars riksdag af ett särskild! Ekonomi-Utskott, för behandling af frågor rörand
behandhngmailna hUShålIni,lg) medan andra lagfrågor folio under Lag-Utskottets
1809 ars lagstiftare, som i allmänhet följt den grundsats att icke vidtaga
nagra vasendtliga förändringar i de grunder, på hvilka vårt statsskick af ålder
tmiat, synas, att döma af riksdagshandlingarne, icke haft någon tanke på att af¬
skala Konungens ratt att ensam stifta lag, men då de hade att välja mellan den
i torra grundlagar utstakade begränsning för denna rätt, och det inskränktare be-
grepp om ^ ess utsträckning, som i det allmänna föreställningssättet redan bildat
Sig och så att såga, låg färdigt att upptagas i grundlagen, synas de lika litet hafva
vekat att bestämma sig för det sednare. I Regeringsformens 87 och 89 §§ inflöt
sålunda att Rikets Ständer ega att gemensamt med Konungen stifta allmän civil-
krnmna1- och kyrkolag, hvaremot beträffande lagar och författningar, som rikets
allmänna hushållning röra, samt grunderna för allmänna inrättningar af alla slag
onungen ensam eger lagstiftande magt, och Riksdagen endast att uttala före-
M. till Rilcsd,. Prof. imf. 3 Sam!. 7 Höft. 2
10
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 13.
ställningar och önskningar, vid hvilka Konungen fäster det afseende han för godt
finner. Konstitutions-Utskottet yttrade i sitt betänkande angående Regeringsformen,
■‘att den ekonomiska lagstiftningen blifvit förbehållen den styrande magten, hvars
enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödiga för att bringa hvarje
särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem till öfverensstämmelse med
de öfriga delarne och med det hela. Likväl är det Rikets Ständer förbehållet
att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter, samt önskningar om
förändringar deruti, på hvilka, då de äro väl grundade och af allmänna tänkesättet
understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta att göra afseende.
Härvid har dock Utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande magtens in¬
steg i den styrandes verkställighetsåtgärder“.
Det låg emellertid i sakens natur, att tillämpningen af de nya stadgandena
i 87 och 89 §§ Regeringsformen på de förhållanden, som vid grundlagens stiftande
voro för handen, skulle möta icke ringa svårigheter. Då under dittills förflutna
tider både civil-, kriminal- och ekonomisk lag stiftats af Konungen, så snart det
skett under form af särskilda författningar, hade inom dessa icke någon sträng
åtskilnad behöft göras emellan ämnen af allmän och speciel eller ekonomisk natur,
hvarföre ock dessa ämnen blifvit blandade om hvarandra i författningarne på ett
sätt, att nu, då det gällde att bestämma hvilka författningar skulle såsom af
allmän lags natur stiftas af Konung och Riksdag, och hvilka såsom ekonomiska
tillhörde Konungen ensam att stifta, denna gräns blef nära nog omöjlig att på ett
tillfredsställande sätt uppdraga. Äfven 1734 års lag innehöll stadganden, hvilka
enligt sednare tiders förändrade föreställningssätt icke hörde till allmänna lagen,
och sjelfva begreppet ekonomisk lag var knappast nog bestämdt, för att icke vid
tillämpning på särskilda författningar lemna rum för olika meningar om hvad till
sådan lag borde räknas.
Dessa förhållanden undgingo icke 1809 ärs Ständer. Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet afgaf den 7 Augusti samma år ett memorial, som af Riks¬
dagen bifö s, i hvilket Utskottet förklarade sig hafva ansett det vara nödvändigt,
att alla ekonomiska lagar och författningar, så vida de skulle hafva bestämd och
åsyftad verkan, lämpades efter särskilda orters behof, lokal och beskaffenhet, hva¬
dan Utskottet, med fästadt afseende på denna princip, trodde sig böra, i anled¬
ning af 87 § i Regeringsformen, hos Rikets Ständer hemställa, om icke alla så¬
dana stadganden i allmänna ekonomiska ämnen, dem Kongl. Maj:t på denna grund
efter sig företeende omständigheter kunde föreskrifva och påbjuda, borde hädan¬
efter från allmänna lagen skiljas, i hvilket afseende Lag-Utskottet borde anmodas
om verkställighet deraf besörja. Flera enskilda motionärer föreslogo ock att Lag¬
utskottet måtte granska och urskilja, hvilka lagar och författningar borde i fråga
om förändring eller upphäfvande behandlas efter 87 eller 89 § Regeringsformen,
amf att Lag- och Ekonomi-Utskotten måtte genomgå Byggninga- och Handels-
Konstflit tons- Ulskot/ets Utlåtande N:o 13.
11
balkarne, och anteckna de stallen deri, hvilka såsom föremål för ekonomiska för¬
fattningar borde från civil- och kriminallagar skiljas. Med anledning af detta me-
mona1 och dessa motioner förklarade Lag-Utskottet i memorial af den 1 April
1810 att de om lagarnes och författningarnes urskiljande med afseende å Rege¬
ringsformens 87 och 89 §§ väckta motioner innefattade ett bland de svåraste pro¬
blem emedan, da de civila lagarnes högsta syftemål vore att, jemte bestämmande
och skyddande af hvarje medborgares rättigheter, befordra enskild flit och hushåll¬
ning samt deraf beroende allmän välmåga, sä blefve det vanskligt att utstaka den
gräns, hvarigenom dessa lagar skulle vara noga skilda från allmänna hushållnings-
lagarne. Utskottet formaide sig desto mindre hafva egt tillfälle utarbeta ett förslag
[! utredande af grunderna för denna skilnad, som den egentliga svårigheten just
helst sedan ratt bestående kännemärken för båda dessa arter af lagar
blifvit funna, tillämpningen deraf borde, utan något föregånget uppräknande, kunna
vara ganska lätt vid hvarje förekommande särskild! fall. Vidare uppgaf Utskottet
att, da fråga uppstått, huruvida ett gifvet mål borde af Lag- eller Allmänna Be
svars- och Bkonomi-Utskottet behandlas, hade Lag-Utskottet dels följt den allmänt
radande ofvertygelsen att de författningar, hvilkas ämnen icke influtit i 1734 ars
ag, borde, tilläfventyrs med undantag af kyrko- och krigslagar, bära namn af
ekonomiska dels ansett for ekonomiskt mål hvad som, ehuru i allmänna lagen in¬
taget, likväl synts vara af mera lokal eller temporär beskaffenhet, hvilket förfarande
val vore att anse såsom ett mera provisoriskt, men dock tilläfventyrs vore den
enda regel att följa, intill dess de grunder blifvit bestämdt uppgiga, hvarpå den
i Regeringsformen angifna skilnad egentligen borde hafva afseende. Och slutligen
jemte det Lag-Utskottet föreslog, att eu Lagkomité af sakkunnige män måtte af
Kongl Maj:t forordnas till lagens öfverseende, tillstyrktes, att åt denna komité
skulle ofverlemnas att utreda och noga bestämma de grunder, hvarefter lagar och
• orfattningar kunde, enligt Regeringsformens §§ 87 och 89, bringas under två sär-
ski da klasser Lagkomitéen har ock, vid affattande af det förslag till Byggninga-
oalk, som till allmänhetens granskning öfverlemnades år 1815, sökt i motiverna
uppdraga skilnaden emellan den civila lagstiftning, hvilken Byggninga-balken hade
att upptaga, och den dermed sammanhang egande, men utanför densamma stående
ekonomiska. Den forra skulle ej företaga sig att ordna hushållningen annorlunda
an sa vidt det vore nödigt för att vårda den enskildes rätt, och för öfrigt upplystes
medelst atskilhga exempel, hvad som borde i Byggninga-balken införas och hvad
som borde i ekonomiska författningar intagas. Någon bestämd utredning af denna
^ korn dock ej till stånd, utan var åt Konungs och Ständers grannlaga iakt¬
tagande af hvarderas ömsesidiga rättigheter öfverlåtet att utveckla frågan. Med
undantag af ett eller annat fall har ock uti ifrågavarande hänseende sådan sam¬
stämmighet emellan Konung och Riksdag utbildat sig, att man äfven för framtiden
12
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
icke torde hafva att befara någon i samverkan dem emellan menligt ingripande
meningsskiljaktighet i lagstiftningsfrågor.
Slutligen bör det ej heller förbises, att Konungens lagstiftningsrätt genom
1809 års Regeringsform blilvit inskränkt jemväl i dess förhållande till Riksdagens
beskattningsmagt, i så måtto att tull- och postmedlen genom 60 § Regerings¬
formen uttryckligen förklarats utgöra bevillningar, hvilka äro beroende af Riksdagens
för hvarje gång fattade beslut. Postverkets inkomster hade Konungen dittills an¬
setts berättigad att på administrativ väg ordna, och tullen, som betraktades hufvud¬
sakligen ur synpunkten af dess inflytande på den inhemska industrien, hade åt¬
minstone af Gustaf III och Gustaf IV Adolf behandlats såsom en ekonomisk fråga.
Såsom hufvudsakligt resultat af denna framställning torde sålunda framgå,
att den Konungen tillkommande rätt, att i vissa fall ensam stifta lag hvilken
rätt, på sätt Utskottet i det föregående antydt, leder sitt upphof från den tid, då
Sverige först framträdde såsom ett rike, — ifrån att vara till högst betydande
omfång utstakad i äldre rättsurkunder, efter hand blifvit något begränsad, till dess
1809 års Regeringsform inskränkte den till den ekonomiska lagstiftningen. Utveck¬
lingen bär sedan denna tid fortgått i samma rigtning. Så har Riksdagen under
de sednaste tiotalen af år erhållit del i lagstiftningen om utrikes vexlar, om stängsel¬
skyldigheten och om kommunalväsendet, hvilka ämnen förut ansetts lalla inom det
ekonomiska området, och genom Strafflagens antagande har Riksdagen kommit i
tillfälle att deltaga i lagstiftningen om ett icke obetydligt antal straffbestämmelser,
som dit öfverflyttats från ekonomiska författningar. Vid en länge motsedd tull-
ständig revision af vår civillag synes ock, på sätt jemväl Lagkomitéen föreslagit
bland annat i afseende på bestämmelserna om laga skifte, komma att i civillagen
upptagas en del stadganden af den art, att de nu anses tillhöra ekonomisk lag.
Likväl torde man, vid betraktandet af mångfalden och betydelsen af de ämnen,
som fortfarande anses höra till det ekonomiska området, i likhet med motionären
finna det vara ur principiel synpunkt mindre rigtigt, att Konungen ensam i hela
dess vidd utöfvar eu lagstiftande magt, som väsendtligen ingriper i området af den
civila lagstiftning, hvari Riksdagen eger att med Konungen deltaga, och som i öfrigt
omfattar ämnen af största vigt för hela landets materiela och andliga utveckling.
Men om Utskottet sålunda hyser den åsigt, att giltiga grunder icke saknas för
antagandet, att representationen bör tillerkännas del i Konungens ekonomiska lag¬
stiftningsrätt, har Utskottet likväl funnit denna omständighet icke innefatta tillräcklig
anledning att för närvarande vidtaga den af motionären föreslagna grundlagsändring;
i afseende hvarå icke heller får förbises, att gränsen emellan den egentligen så
kallade ekonomiska lagstiftningen och den administrativa, hvilken Konungen, jemväl
enligt motionärens tanke, skulle odelad bibehålla, blefve lika svår att uppdraga,
som den emellan ekonomisk lag, å ena sidan, samt civil- och kriminallag, å den
andra. Då i öfvervägande jemväl tages, att den nuvarande representationen fort-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 13.
13
farande är i besittning af den forna ståndsriksdagens rätt att ensam råda
öfver väsendtliga delar af rikets bankväsende och finansförvaltning, torde äfven
deruti förefinnas en grund för att någon inskränkning i Konungens ekonomiska
lagstiftningsmyndighet icke nu må ifrågasättas.
Denna Utskottets öfvertygelse har vunnit ökad styrka vid betraktande af
den utveckling, Konungens lagstiftningsrätt under tidernas lopp undergått, en ut¬
veckling som, på sätt visadt är, särdeles efter införandet af det närvarande stats¬
skicket, otvetydigt antagit den rigtning, att allt flera ämnen småningom öfverflyttas
från det ekonomiska området in på den allmänna lagens; och då härtill kommer,
att den nuvarande representationen genom sjelfva sin sammansättning och sina årliga
sammanträden vunnit en styrka i förhållande till regeringen, som ståndsriksdagen
saknat, torde med säkerhet kunna antagas, att icke någon vigtigare, den allmänna
hushållningen rörande lagstiftningsåtgärd skall komma till stånd, utan att Riksdagen
lemnats tillfälle att derom uttrycka sin mening, samt att sålunda den äfven på
detta område nödiga samverkan emellan regering och representation icke för fram¬
tiden kommer att uteblifva.
På nu anförda skäl anser sig Utskottet böra vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
eoöi ... ! -.v .vh v . : >!
Stockholm den 29 April 1869.
På Utskottets vägnar:
Th. Munck af Mosenschöld,
Ordförande.
Herr Friherre Liljencrantz har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom Utskottet.
Bil), till Riksd. Prof. 1869. 3 Sami. 7 Haft.
3