Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
1
lV:o 2.
Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1869, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphörande af en¬
skilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.
Bland de vid innevarande riksdag till Banko-Utskottet hänvisade
motioner, för lrnlkas behandling nämnda Utskott begärt sammanträde med
Lag-Utskottet, finnas dels några, som afse fullkomligt upphörande af en-
skilda banker med ratt att utgifva egna banksedlar, dels några, som inne-
lalla förslag till vissa andringar i nu gällande bestämmelser angående bank-
. Sammansätta Utskottet har ansett lämpligast att först och särskildt
loi sig behandla de förstnämnda motionerna, nemligen: den i Första Kamma-
ien af Herr Edvard Frisk väckta motion N:o 36, samt de i Andra Kam-
maren vackta motioner af Herrar Johan Olsson, N:o 85, Eric Olsson, N:o
i?,1 h f- AY'-! T‘rdt; Nj? ,161’ llviIka samtliga motioner afse aflåtande
till Hongl. Maj:t af underdånig skrifvelse med anhållan att enskilda ban-
ker med ratt att utgifva egna banksedlar icke vidare måtte oktrojeras samt
att nar oktrojera för nuvarande enskilda banker löpa till ända, banksedel-
utgifnmgsratten äfven för dem måtte upphöra.
iF°r- T ^ullstä"dig utredning af frågan huruvida det bankväsende,
som bär i lande sedan början af 1830-talet så småningom utvecklat sig
T1™ deI bristfäHigt, dock fotadt på riktiga grunder
.... ' ^ hela andamalsenhgt, eller om detsamma bör, såsom följden blefve
Bih. till Riksd. Prot. 1869. 6 Samt. 2 Afd. 2 Häft. I
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlutande N.o 2.
af ett antagande utaf motionärernas yrkanden, förkastas, skulle erfordras
dels en framställning af de hufvudsakliga grundsatserna för bankväsende i
allmänhet, dels en statistisk redogörelse för resultaten af bankernas verk¬
samhet, som Utskottet nu icke är i tillfälle att lemna, litet,otte- nodgas
inskränka sig till några anmärkningar i dessa afseenden, hvilka dock to
innefatta tillräckliga skäl att icke bifalla motionärernas yrkanden.
Utskottet kan härvid icke underlåta att erinra om de flerahanda olik
artade sätt, som sedan detta århundrades början försökts att inrätta lan¬
dets bankväsende, och huru detta, särskild! i följd af detsamma* bedrif¬
vande dels för Statens räkning dels för enskildas, men med bidrag tran
Staten genom Riksbanken, samt genom sammanblandning af bankväsendet
med pembnge- och myntväsendet hvithet sednare, efter hvad nogsamt ar
kändt,Punder länga tider befunnit sig i djupt förtall, äfven vant utsatt for
oredor som medfört stora rubbningar och olyckor.
'År 1802 inrättades vid sidan af Riksbanken en sa kallad Riksdiskon ,
i hvilken enskilde delegare upptogos för en del af det kapital, hvarmed
rörelsen skulle drifva, och hvars öfriga del tillsläpptes af Riksb^hmi. Denna
diskontinrättning oktrojerades på 15 ar, hvarefter densamma e sattes åt
Banko-diskontverket, som derefter drefs uteslutande med Riksbankens me¬
del och för dess räkning. Men emellertid hade äfven andra enskilda bank
eller s b diÄuuttarättnhgär oktrojera, nemligen Göteborgs Malmö Abo
och Göta-kanaldiskonter, hvilka hemtade sina rörelsemedel från Riksban¬
ken utan rätt att utgifva banksedlar, men med rättighet att utfärda assi0
natione^kkf alltför val bekant huru dessa diskonter gingo öfver ända ge¬
nom missbruk och dålig förvaltning, särskilt en hufvudlös och rent af
egennyttig utlåning. Genom sammanblandningen af deras affarer med Riks¬
bankens fick det allmänna vidkännas stora förluster- . ,
Under åtskilliga år derefter var Banko-diskontverket landets enda
bankinrättning, men att behof af andra dylika förefanns, bevisas af Rikets
Ständers hos° Kongl. Maj:t år 1823 gjorda framställning om »upprättande
af enskilda bolag till bestridande af en sammansatt upp- och utlaningsro-
relse hvilka oberoende af Rikets Ständers penningeverk, skulle förena de
kapitalegandes och kapitalbehöfvandes intressen och småningom gorå de
vidsträckta kreditrörelse umbärlig, som dittills maste heid^böra^öfver-
bedrifvas, hvadan Rikets Ständer ansago sådan rörelse heldre bo ra.otver
lemnas åt enskilda omtanken, än utgöra föremal for statsförvaltning^
omsorg.» I följd häraf utfärdade Kongl. Majd ar 1824 kungörelse om til¬
låtelse att öppna enskilda bankinrättningar, i afseende pa hvilka dock det
ntuyckllgl förbehåll gjordes, att de hvarken då eller framdeles kunde pa-
3
Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 2.
räkna något understöd af allmänna medel, samt att Staten aldrig på något
sätt kunde komma att bidraga till deras upprätthållande eller utredning.
Den utan tvifvel på goda skäl grundade åsigten att kreditrörelse icke
borde af Staten bedrifvas, gjorde sig då gällande, ehuru sådan ännu i vid¬
sträckt omfång fortfar och, efter motionärernas åsigt, borde ytterligare
utsträckas.
Så länge den allmänna oredan i penningeväsendet fortfor, kunde dock
inga enskilda bankbolag komma till stånd, men så snart realisationen blif¬
va beslutad, bildade sig efter hand sådana, och Rikets Ständers år 1823
uttalade åsigt syntes efter hand kunna förverkligas.
De år 1823 såsom riktiga ansedda grundsatser hafva likväl sedermera
långt ifrån alltid vunnit erkännande. Vid nästan hvarje sedan år 1830 hållen
riksdag hafva de mest stridiga meningar yttrats angående enskilda bank-
inrättningar, och under tiden hafva äfven försök gjorts med de så kallade
filialbankerna, livilka, i likhet med de ofvan nämnda diskonterna, voro en¬
skilda företag, men med rörelsemedel, till stor del hemtade från Riksban¬
ken. borst vid 1862 — 1863 årens riksdag ernåddes en sådan öfverens¬
stämmelse i frågan, att Rikets Ständer till Kongl. Maj:t afläto ett förslag
till lag om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, hvilket
förslag af Kongl. Maj:t hufvudsakligen gillades och genom Kongl- Kungö¬
relsen den 20 Maj 1864 gjordes gällande. De enstaka yrkanden, som emel¬
lertid äfven efter nämnda tid vid riksdagarne framställts i syftning att an¬
tingen alldeles upphäfva det beslut, som då fattades, eller åtminstone på
ett eller annat sätt inskränka och hämma de enskilda bankernas fortvaro,
hafva väl icke föranledt någon påföljd, men de förnyade förslag, som i
enahanda riktning framkommit, synas antyda, att meningarne undergått en
omkastning, som är mycket stridande mot den åsigt, hvilken af Rikets
Ständer för några få år sedan uttalades.
Att ett verkligt behof framkallat enskilda bankinrättningar är otve¬
tydigt, då sådana, oaktadt det motstånd de tidtals rönt, uppstått och ut¬
vecklat sig. Förklaringsgrunden härtill kan nemligen icke sökas ensamt
eller hufvudsakligen i den vinst de beredt sina delegare, enär en dylik
icke skulle hafva kunnat erhållas, om ej bankerna anlitats, hvilket åter sä¬
kerligen icke hade skett, om icke de, som tagit deras biträde i anspråk,
deraf dragit nytta.
Bankrörelse lärer lika litet som någon annan verksamhet kunna un¬
der en följd af år ega bestånd utan att fördelen af densamma är ömsesi¬
dig såväl för dem, hvilka deraf betjena sig, som för rörelsens idkare sjelfva.
Att både misstag och missbruk egt rum är väl onekligt, men dylika häm¬
na sig lika mycket på bankerna sjelfva, som på deras kunder.
4
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
De anmärkningar, som hufvudsakligen riktas mot bankerna, afse dels
sedelutgifningen, dels att deras låneförsträckningar lemnas på alltför korta
tider, dels ock att de samla till sig alla tillgängliga kapitaler, så att andra
lånetillfällen saknas-
Om bankerna icke finge utgifva banksedlar och enligt yrkanden, som
man under de sednare årens offentliga diskussion i ämnet äfven hört fram¬
ställas, icke heller finge emottaga medel på deposition eller löpande räk¬
ning, så skulle utvägarne för dem att betjena genom lån och andra kredit-
Iförsträckningar icke blifva stora, och möjligheten att ikläda sig ä vista för¬
bindelser, såsom å kassakreditiv, blifva omintetgjord, åtminstone för de
aldra flesta landsortsbankerna; de blefve då inskränkta till de kapital, som
af delegarne tillskjutits, och skulle snart upphöra att finnas, emedan för¬
valtningen blott af dessa kapital icke kunde bära den kostnad, som aflö-
nandet af tjensteman och andra utgifter förorsaka, samt kapitalens egare
utan svårighet sjelfva kunde förvalta dessa.
Borttagandet af båda nyssnämnda rörelsemedel komme otvifvelaktigt
att omintetgöra alla slags enskilda bankinrättningar här i landet, äfven de
få icke sedelutgifvande, som nu finnas. Förbjödes åter allenast det först¬
nämnda, eller sedelutgifningen, så skulle väl eu och annan bank i de större
städerna kunna fortfara, men de öfriga säkert försvinna. Kapitaluppsam¬
lingen genom deposition och löpande räkning komme på de platser, der
banker förmådde hålla sig uppe, att förblifva oförminskad, men försvunne
öfverallt eljest och denna rörelse, som åtminstone lika mycket gagnar de
enskilde egarne af smärre kapitaler såsom tillfälle till dessas säkra förva¬
rande och fruktbargörande, som den utgör eu fördel för bankerna, blefve
till väsendtlig del omintetgjord. Detta skulle säkerligen inträffa utan att
de enskilda lånetillfällena på långt när i motsvarande mån ökades, af or¬
saker, som äro lätt insedda och alltför ofta anförda för att här behöfva
upprepas.
Det torde icke behöfva erinras, att banksedelutgifningen icke kan
vara ändamål för sig, utan allenast ett medel att använda kredit. Nästan
hvarje industriel! företag tager, och det med allt skäl om det sker inom
behöriga gränser, kredit i anspråk.
Likaledes torde icke heller behöfva erinras att banksedelutgifningen
icke kan efter en banks eget skön utsträckas. Banksedelutgifningens ut¬
sträckning beror på omfånget af den utlånings- och kreditivrörelse, banken
är i tillfälle att drifva. Utlåningsrörelsen åter beror på omfånget af den
industriel verksamheten inom bankens affärsområde och dennas behof af
kredit.
Ett närmare eftersinnande måste ådagalägga, att om man klandrar
5
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
bankerna derföre att de öfverfylla landet med sedlar, man icke bör kasta
skulden härför på tillåtelsen att utgifva sådana, utan på det sätt, hvarpå
bankerna bedrifva sin utlånings- och kreditivrörelse, emedan det är på dessa
vägar, som banksedlarne komma i omlopp, samt att således yrkandena om
förbättring böra riktas härpå och icke på det, som endast är ett medel
för de förra, helst man genom medlets förbjudande icke förbättrar, men
nästan tillintetgör de förra.
De enskilda bankernas sedelutgifning har dock angripits äfven från
en annan synpunkt. Man har nemligen ansett, att vinsten på banksedel-
utgifning borde tillkomma Staten och icke enskilda samt att derföre Riks¬
banken ensam borde få utgifva sedlar. Det nyss anförda torde visa att
ingen vinst på sedelutgifning omedelbarligen kan göras, utan att all sådan
härleder sig från den utlåning, för hvilken sedelutgifningen är ett medel.
Skall Riksbanken erhålla någon vinst, så måste det ske icke genom en
blott och bär sedelutgifning, utan genom en ökad utlåning; hvadan yrkan¬
det, äfven från denna synpunkt, egentligen innebär att enskilda banker
skola upphöra och deras rörelse öfvertagas af Riksbanken.
En antydning om det mindre ändamålsenliga häraf innefattas uti
hvad här ofvan blifvit erinradt rörande landets bankväsende under första
delen af innevarande århundrade, och mycket kunde i detta afseende än
vidare vara att anföra, hemtadt dels från Bankens ställning såsom Riksda¬
gens tillhörighet, dels från betraktelser öfver osannolikheten att en enda
centraliserad och privilegierad statsinrättning skulle på ett tillfredsställande
sätt tillhandagå näringarne och rörelsen i deras mångahanda behof af bank-
biträde. För närvarande finnas i landet mer än etthundrade bankkontor,
hvilka icke allenast i utlåningsväg, utan i många andra riktningar betjena
rörelsen och hvilkas upphörande till större eller mindre del säkert skulle
medföra stor afsaknad för de orter, som ginge i mistning af deras tjenster-
Men ett eftersinnande, huruvida det må vara möjligt för Riksbanken
att ensam eller till större delen öfvertaga landets bankrörelse, torde lemna
ett afgörande svar på frågan-
Härutinnan torde endast behöfva erinra, att t. ex. vid sistlidne års
slut den summa, som enskilda bankerna hadesanvändt i diskonterade vexlar,
utlåning och kassakreditiv utgjorde 73,400,000 R:dr, under det motsvarande
summa för Riksbanken och dess lånekontor utgjorde allenast 28,800,000
R:dr- Det torde icke vara, eller under den tid, inom hviken motionärerna
afse att enskilda bankerna skulle upphöra, blifva möjligt, hvarken för Riks¬
banken att ersätta den verksamhet sistnämnda banker utöfva, ej heller att
inskränka denna inom sådana gränser, som lämpade sig för Riksbankens
förmåga, äfven om denna betydligt förökades.
6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
Vore åter afsigten att bibehålla enskilda banker, men organisera dessa
på något annat sätt, än för närvarande, så vore önskligt att ett förslag
dertill måtte blifva framstäldt, hvilket dock hittills icke skett, såvidt Ut¬
skottet har sig bekant.
Utskottet torde slutligen allenast få i korthet upptaga anmärkningen
att bankerna lemna lån endast på korta tider. Det är naturligt att dylika
lån för många ändamål icke äro rätt användbara. Men om en bankrörelse
skall bestå, utom i utlåning, jemväl i upplåning af tillfälligt lediga kapital,
de der kunna inom icke särdeles långa lider återfordras, i köp och för¬
säljning af vexlar, räntebärande papper och andra dylika valutor, i under¬
lättande af penningeförsändningar och mera dylikt, så lärer det icke låta
sig göra att de utlåna omhänderhafvande medel på långa betalningstider-
De kreditbehof, som icke kunna behörigen tillgodoses med mindre, än att
återbetalningen får ske först efter längre tid, måste derföre söka andra
slags inrättningar, såsom hypotheksföreningar eller diskontkassor, hvilka
icke afse egentlig bankrörelse; och man bör ej fordra af bankerna annat,
än de kunna efter beskaffenheten af deras inrättning och ändamål uppfylla.
Att för öfrigt bankerna äfven i denna del gått de lånebehöfvandes önsk¬
ningar till mötes, så långt med deras bestånd är förenligt, torde bevisas
deraf, att måhända de flesta enskilda banker, oaktadt lån enligt deras regle¬
menten ej får lemnas på längre tid, än sex månader, likväl gjort sig till
regel i lånerörelsen att medgifva lånens behållande under ett, lialfannat
till två år, allenast med delvis skeende afbetalning hvar sjette månad-
Utskottet har nu anfört några af de skäl, på hvilka Utskottet finner
sig böra
afstyrka bifall till de förslag, Herrar Edvard Frisk, Johan Olsson,
Eric Olsson och A- W- Wigardt i deras nu förevarande motioner
framställt.
Stockholm den 9 April 1869-
Eric Sparre.
Reservation :
af Herr C. A• Mannerskantz. »Jag instämmer med Utskottet deri,
att rättigheten för de enskilda bankerne att utgifva egna sedlar icke utan
alltför stora svårigheter och olägenheter numera kan upphäfvas, men tror
lagstiftningen om dessa anstalter i väsendtliga delar fordra förändring, till
vinnande af större trygghet och efter näringslifvets behof bättre lämpad
verksamhet inom landets penninge- och affärsrörelse-