10
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 50.
JM: o .JO.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 Maj 1869.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående theatercensur ens afskaffande.
(Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32).
S. A. K.
Sedan Rikets Ständer vid 1834 års riksdag, i anledning af då väckt motion
om rättighet att bilda enskilda theatrar såväl i hufvudstaden som i landsortsstä¬
derna och af ett i sammanhang dermed frantstäldt förslag att, af nödig omsorg för
sedlighetens helgd och bevarande, censur å theaterstycken borde utöfvas, innan
desamma finge å enskilda theatrar uppföras, bcslutit och till Kong). Maj:t aflatit
underdånig skrifvelse den 22 December 1834 af innehåll att, då Rikets Ständer
ansett införandet af censur å de stycken, som uppföras på enskilda theatrar nyttigt
och af behofvet påkalladt, helst theatern kunde betraktas såsom ett moraliskt bild¬
ningsmedel samt det således vore angeläget att förekomma sådana missbruk, hvari¬
genom detta ändamål motverkades; och då det icke herde mota särdeles störa hin¬
der att äfven i rikets mindre städer erhålla personer, åt hvilka uppdrag i afseende
på nödig censur och tillsyn i detta fall kunde anförtros, Rikets Ständer i under¬
dånighet anhölle om utfärdande af nådigt stadgande derom att theaterstycken icke
måtte på enskilda theatrar uppföras utan att förut vara granskade och godkända
af dertill förordnad person eller auktoritet; så har Kongl. Maj:t, med bifall till
donna Rikets Ständers underdåniga hemställan, genom nådigt cirkulär den 7 Mars
1835 uppdragit ifrågavarande granskningsrätt åt Öfverståthållaren i Stockholm och
Landshöfdingarne i residensstäderna samt tillika förordna!, att Landshöfdingarne
skulle ega att uti andra städer inom länen åt Borgmästaren eller någon annan,
11
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 50.
som genom sin upplysning och sitt anseende kunde befinnas dertill tjenlig, öfver¬
låta att på eget ansvar granskningsrätten utöfva.
Rörande denna anordning har vid innevarande riksmöte fråga blifvit vackt
i den syftning att den så kallade t heat ercensuren och dithörande förordningar
måtte upphäfva», samt att hvarje theaterföreståndare i stället skulle underkastas
laga ansvar för de stycken, han å scenen låter uppföra och såsom skål för donna
framställning är hufvudsakligen vordet anförd t, att nämnda censur vore oförenlig
med tidsandan och Tryckfrihets-förordningens mening; att theatercensuren vore en
anomali vid sidan af det fria ordets rätt, då det trycke», och att vederbörande cen¬
sorer mången gång slädnät i förlägenhet vid bedömandet af en författares arbete,
då utöfvandet af en slik domsrätt föga öfverensstämde med deras vanliga verk¬
samhet och deras omdömesförmåga.
Vid öfvervägande af donna sak har Riksdagen till en början inhemta! att,
förutom ofvanberörda 1835 års cirkulär, ett ytterligare cirkulär i ämnet är vordet
utfärda»!! den 15 Augusti 1842, hvarigenom tiden för verkställande af censur öf¬
ver skådespel bestämmes till högst en månad efter det ett teaterstycke blifvit
för undergående af sådan granskning till vederbörande inlemna»!!; att tillämpnin¬
gen af berörda censurförfattning, åtminstone för hufvudstaden, med ytterst få un¬
dantag bestått endast deruti att ur de till granskning inlemnade theaterstycken
blifvit uteslutna uttryck, som varit afsedda att förlöjliga eller i ofördelaktig dager
framställa myndigheter eller enskilda lefvande personel' eller ock rört främmande
folk eller deras styrelser. Vidare har hos Riksdagen i betraktande kommit, att
om det å ena sidan icke lärer kunna bestridas, att den dramatiska konsten utgör
ett kraftigt bildningsmedel, i hög grad egnadt att väcka och lifva känslan för det
skona, sanna, adla och fosterländska, sa är det a andra sidan lika otvifvelaktigt,
att donna konst, utöfva»! i falsk riktning, kan i icke mindre grad framkalla allde¬
les motsätta verkningar och i tider af oro och stark politisk spänning bringa pas¬
sionerna till våldsamma och häftiga utbrott. Inflytandet af skadespelarekonsten i
dessa hänseenden är så mycket större, som hon för uppnående! af sina syften be-
tjenar sig af alla andra skona konster, samt är i tillfälle att samtidig! verka på
en större samling af menniskor. Att från myndigheternas sida skådespel arekon-
stens missbruk noggrann t och allvarligt beifra» synes derföre vara fullt ut lika
nödvändigt som det är att vaka deröfver, att ej andra konstgrenar eller det fria
ordet missbrukas till skada för allmän moral och samhällsordning eller ock till
förolämpningar mot offentliga myndigheter och enskilde personer. Men om ock myn¬
digheternas ingripande härvid sålunda är berättigad! och befogad!, följer deraf dock
ingalunda att bästa sättet för detta ingripande är en censur, som föregår den drama¬
tiska produktionens uppförande. Fastmer torde eu censur, om den i sjelfva verke! är
möjlig, likväl vara föga lämplig och ingalunda leda till det mål, som afses; ty för
att kunna bedöma, huruvida t. ex. ett anmäldt skådespel vid uppförande! kommer
att verka mera skadligt än gagneligt och om förthy dess uppförande bör för¬
12
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 50.
vägras eller medgifvas med eller utan iakttagande af vissa förändringar; dertill
fordras hos censorn förmåga att klart uppfatta undan af skådespelet, att känna de
hjelpmedel, som vid uppförandet skola användas samt till och med, under vissa
förhållanden, att kunna bedöma den för tillfället rådande sinnesstämningen hos
publiken. I allmänhet lärer 6det vara svårt att finna personer med de egenskaper,
som sålunda af en censor fordras, vare sig att de sökas ibland polismyndigheter¬
nas tjensteman eller bland andra, som kunna finnas villiga att ett slikt uppdrag
emottaga. Men äfven om det skulle lyckas att erhålla lämplige censorer, synes
det föga sannolikt att de i censuren liggande preventiva åtgärder emot skådespe¬
larekonstens missbruk kunna leda till det åsyftade ändamålets uppnående. Cen¬
suren kan nemligen icke gerna sträcka sig längre, än till den skrift!a eller tryckta
texten. Hvad de störa och ryktbara dramatiska arbetena beträffar, förblefve väl
dessa fortfarande såsom hittills af censuren o vidrörda, och likväl är det just dessa,
som under vissa tidsförhållanden kunna på allmänheten utöfva det största infly¬
tandet, hvarpå exempel icke saknas. De små tillfällighetsstyckena åter, emot hvilka
censuren hittills förnämligast riktat sina åtgärder, hafva sin retelse visserligen till
någon del i de mer eller mindre lyckade anspelningarne i textens ord på dagens
frågor, men lika mycket och kanske ännu mer i dekorationer,'kostymering, musik,
dans och hela det stumma spelet. Allt detta sednare lärer väl emellertid likaledes
förblifva ovidrördt af den föregående, granskningen; och erfarenheten har i detta
hänseende äfven ådagalagt, att då myndigheterna ingripit och framtvingat uteslu-
ningar eller förändringar i texten, så har konsten förstått, att just i det stumma
spelet bittert hämnas på censurmyndigheten, hvilkens vanmagt att hindra dy¬
lika missbruk gifver stöd åt den mening, att ifrågavarande censur mera skadar
än gagnar. Kastar man åter blicken på ett annat slag af theaterstycken eller så¬
dana, genom hvilka sedligheten skulle såras, för hvilka censurens nödvändighet
ofta åberopas och som synas förnämligast hafva varit afsedda, då Rikets Ständer år
1834 begärde theatercensurens införande; så visar det sig, att nämnda censur i
detta afseende lika litet kunnat uträtta. Det är visserligen möjligt att ur dessa
stycken uteslutas grufva och oskickliga uttryck, men likasom i de ofvan omnämnda
theaterstyckena återstår äfven bär spelet, hvaruti en illa maskerad och derigenom
fullt lika vidrig osedlighet kan uttryckas som med orden; — återstå,- musiken, i
hvilken kan inläggas de mest sinnliga elementer; — återstår slutligen dansen, genom
hvilken likasom genom kostymerna anständigheten kan djupt såras, hvarpå erfa¬
renhet visst icke saknas; i betraktande af hvithet allt den öfvertygelse hos Riks¬
dagen stadgat sig att om icke allmänhetens känsla för det anständiga och rena
i detta hänseende utötvar censur, blifver hvarje preventiv åtgärd i den riktningen
vanmägtig och i flera fall till och med skadlig.
Beträffande åter den frågan, huruledes efter ifrågavarande censurs afskaf¬
fande skyldighet skulle inträda för hvarje theaterföreståndare att efter lag ansvara
för de stycken, han å scenen later uppföra, så innehåller 18 Kapitlet i gällande
13
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 50.
Strafflag, hvilket handlar om sedlighetsbrott, i 13 § sådana straffbestämelser att de
kunna lämpas på theaterföreståndare eller skådespelare, som genom scenisk fram¬
ställning sårar tukt och sedlighet. Skulle åter theaterföreståndare eller skådespe¬
lare missbruka dramatisk konst eller scenisk framställning derhän, att han gjorde
sig skyldig till politiskt brott, så lärer gällande strafflag få anses jemväl i detta
afseende vara så fullständig, att brott eller förseelse af dylik art icke bl ifver utan
straff; och äfven om förhållandet icke vore sådant, tillkommer det icke Riksdagen,
i den ordning förevarande fråga blifvit väckt och behandlad, att nu framställa förslag
till ändring eller tillägg i nämnda lag. Det torde ock ligga i sakens natur, att ve¬
derbörande polismyndigheter ega befogenhet att, derest under en offentlig föreställ¬
ning sedlighetsbrott eller politiskt brott föröfvas, ögonblickligen undertrycka det
osedliga eller politiskt vådliga i en sådan föreställning. Repressiv» åtgärder af
dylik beskaffenhet innebära sitt eget berättigande och lära svårligen kunna genom
lagstiftningen noggrant bestämmas; men om och i den mån en dylik lagstiftning
finnes erforderlig, lärer densammas åstadkommande, med eller utan Riksdagens
medverkande, vara på Eders Kongl. Maj:t beroende.
På nu anförda skål hemställer Riksdagen underdånigst om upphäfvande af
den i ofvanberörda nådig» cirkulär den 7 Mars 1835 anbefallda granskning af dra¬
matiska arbeten, som anmälas till uppförande å enskilda theatrar.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 7 Maj 1869.